Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

1

Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager, m. mgiven
Stockholms slott den 2 april 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning med provisoriska bestämmelser
om investeringsfond för ersättande av normallager, m. m.

Under Hans Maj :ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att den rätt, som enligt förordningen den 12
juni 1942, nr 371 — ändrad genom förordningen den 9 juni 1944, nr 279
— tillkommit rörelseidkare att vid taxering år 1947 eller tidigare år njuta
avdrag för avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager
samt till s. k. eldsvådefond, skall i huvudsak gälla även vid taxeringarna
åren 1948—1950. Den förra fonden föreslås i fortsättningen skola benämnas
investeringsfond för ersättande av normallager och den senare fonden
föreslås skola benämnas särskild investeringsfond för ersättande av
förlorade inventarier.

Avdrag för avsättning till investeringsfond för ersättande av normallager
må enligt propositionen icke för visst beskattningsår ske med större
belopp än som motsvarar minskning av dold reserv i varulager i samband
med lagerminskning från utgången av det beskattningsår, för vilket
taxering skedde år 1947, till utgången av det beskattningsår, varom fråga
är. Därjämte föreslås den ytterligare begränsningen, att avdrag icke må

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 204.

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 204.

ske med större belopp än sjuttio procent av anskaffningskostnaden vid förstnämnda
tidpunkt för det därefter avgångna lagret. Vid beräkning av avdragets
storlek skall vidare avräknas belopp, för vilket avdrag åtnjutits
under tidigare beskattningsår. Om lagerminskningen förorsakats av statligt
förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden
oberoende anledning, avses den nyss angivna begränsningen av
avdraget till sjuttio procent av anskaffningskostnaden icke skola äga tilllämpning.

Avdrag för avsättning till särskild investeringsfond för ersättande av
förlorade inventarier må för visst beskattningsår icke överstiga ett belopp,
motsvarande sådan i den skattepliktiga inkomsten för året ingående ersättning
för maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier,
som den skattskyldige åtnjutit på grund av statligt förfogande, eldsvåda
eller därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning.

Ifrågavarande investeringsfonder må tagas i anspråk under en sexårsperiod
för nedskrivning å varulager, respektive för avskrivning å inventarier.

Om medel, som avsatts till investeringsfond, icke tagits i anspråk i enlighet
med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för vilket
taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen
skett, skall beloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt av rörelse
för nämnda beskattningsår. Till beloppet skall därvid läggas ränta, beräknad
efter tre procent om året.

Om skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk för annat ändamål än
det, som avses med fonden, eller om skattskyldig trätt i likvidation, skola
till fonden avsatta medel likaledes återföras till beskattning. Å det återförda
beloppet skall utgå ränta efter tre procent eller, vid likvidation, efter
två procent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

3

F örslag

till

förordning med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomstskatt under de beskattningsår, för vilka
taxering verkställes åren 1948—1950, äger skattskyldig njuta avdrag i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning för belopp, som av årsvinsten
avsättes till investeringsfond för ersättande av normallager och till
särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier.

2 §•

Avdrag enligt 1 § må för visst beskattningsår icke överstiga

a) i fråga om investeringsfond för ersättande av normallager:

ett belopp, motsvarande minskning av dold reserv i varulager i samband
med lagerminskning från utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
skedde år 1947, till utgången av det beskattningsår varom fråga är;

b) i fråga om särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier
:

ett belopp, motsvarande sådan i den skattepliktiga inkomsten för beskattningsåret
ingående ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier, som den skattskyldige åtnjutit på grund
av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig, av den skattskyldiges
åtgöranden oberoende anledning.

Beträffande fond varom under a) förmäles skall dock iakttagas att —
med undantag för de fall där lagerminskningen förorsakats av statligt förfogande,
eldsvåda eller därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden
oberoende anledning — avdrag icke må ske med större belopp än
sjuttio procent av anskaffningskostnaden vid utgången av det beskattningsår,
för vilket taxering skedde år 1947, för det efter nämnda tidpunkt avgångna
lagret. Vidare skall beträffande under a) angiven fond iakttagas
att, om den skattskyldige under tidigare beskattningsår åtnjutit avdrag
för avsättning till sådan fond. det avdrag, som enligt bestämmelserna ovan
i denna paragraf eljest skolat medgivas, skall minskas med tidigare åtnjutet
avdrag.

(Se vidare anvisningarna.)

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

3 §.

Investeringsfond må jämlikt denna förordning tagas i anspråk under
visst beskattningsår för ändamål, varom här nedan sägs:

investeringsfond för ersättande av normallager: för nedskrivning å råvaror
samt hel- och halvfabrikat med högst ett belopp motsvarande kostnaderna
under beskattningsåret för tillverkning eller anskaffning av dylika
tillgångar, i den mån tillverkningen eller anskaffningen innefattar lagerökning
under året; samt

särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier: för avskrivning
å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier,
som anskaffats under beskattningsåret.

4 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 3 § avsedd
nedskrivning å varulager eller avskrivning ä inventarier med belopp
svarande mot fondens minskning ej ske, men skall så anses, som om den
ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende nedskrivits eller avskrivits
med det i anspråk tagna beloppet.

5 §•

Hava till investeringsfond avsatta medel icke tagits i anspråk senast under
det beskattningsår, för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum, skola medlen upptagas såsom
skattepliktig intäkt av rörelse för nämnda beskattningsår. Till beloppet
skall därvid läggas ränta, beräknad efter tre procent om året för det antal
taxeringsår som förflutit efter det, då avdraget för avsättningen skett, till
och med det då beloppet taxeras.

Vid den taxering, då återföring till beskattning sker, må varken nettointäkten
eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den
förvärvskälla, varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning återförda
fondavsättningen jämte ränta.

6 §.

Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk i annan ordning än i
3 § sägs eller har skattskyldig trätt i likvidation, skola till fonden avsatta
medel återföras till beskattning för det beskattningsår, varunder fonden tagits
i anspråk eller beslutet om likvidationen fattats. Till beloppet skall därvid
läggas ränta enligt i 5 § angivna grunder, dock att i fall av likvidation
räntan skall beräknas efter endast två procent.

Vid återföring av medel till beskattning enligt första stycket skall vad i
5 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond
avsatta medel anses hava tagits i anspråk före senare avsättningar.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

8 §•

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 5 eller 6 §, skall taxeringsnämndens
ordförande i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena
i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering bör äga rum, erforderliga
meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

9 §•

Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning,
är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen
ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår, intill dess de
avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Maj :t, rörande avsättning av medel till fonden samt fondens
användning och avveckling.

10 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med denna förordnings ikraftträdande skall följande iakttagas:

1) Vad i förordningen sägs om statlig inkomstskatt skall, såvitt angår
taxering år 1948, avse statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

2) Har skattskyldig under något av de beskattningsår, för vilka taxering
verkställts åren 1942—1947, njutit avdrag för avsättning till investeringsfond
för ersättande av förkrigslager, skall det belopp, varmed avdrag för
avsättning till investeringsfond för ersättande av normallager enligt 2 § må
ske, minskas med det belopp, för vilket avdrag sålunda tidigare åtnjutits;
dock att sådan minskning icke skall äga rum i den mån sistnämnda belopp
tagits i anspråk i enlighet med fondens ändamål eller efterbeskattats.

3) Har avsättning av medel till investeringsfond enligt denna förordning
icke skett i balansräkningen för det beskattningsår, för vilket taxering verkställes
år 1948, må såsom fondavsättning godkännas förklaring av den
skattskyldige, att i räkenskaperna för det på ifrågavarande beskattningsår
följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras av vinstmedel
för beskattningsåret, vilka kunnat disponeras för det ändamål, vartill fonden
jämlikt 3 § må tagas i anspråk. Förklaring som nu sagts jämte uppgift
enligt 9 § må avgivas till taxeringsnämnd, innan denna fattat, beslut rörande
taxeringen, eller till prövningsnämnd i samband med besvär inom den i
119 § taxeringsförordningen angivna tiden.

Anvisningar till 2 §.

1. Minskning av dold reserv i varulager från utgången av det beskattningsår,
för vilket taxering skedde år 1947, till utgången av det beskattningsår,
varom fråga är, beräknas på följande sätt:

a) Med dold reserv i varulager vid utgången av det beskattningsår, för
vilket taxering skedde år 1947, förstås det belopp varmed lagrets verkliga

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

värde vid nämnda tidpunkt visas hava överstigit dess bokförda värde vid
samma tidpunkt. Det verkliga värdet av lagertillgång vid nämnda tidpunkt
bestämmes till kostnaden för att då anskaffa tillgångar av ifrågavarande
slag.

b) Dold reserv i varulager vid utgången av det beskattningsår, varom
fråga är, beräknas till det belopp, varmed lagret då var nedskrivet under
det belopp som det skulle hava kostat att anskaffa detsamma vid utgången
av det beskattningsår, för vilket taxering skedde år 1947.

c) Minskning av dold reserv i varulager under ifrågavarande tidsperiod
utgör det belopp, varmed den under a) angivna dolda reserven överstiger
den under b) angivna dolda reserven.

2. Exempel på tillämpning av bestämmelserna rörande avdrag för avsättning
till investeringsfond för ersättande av normallager:

Lagret 31/i2 1946.
Anskaffningskostnad
S,/12

1946 ...... 100 000 kr.

Bokfört värde 60 000 »

Dold reserv.. 40 000 kr.

Lagret 81

Anskaffningskostnad
S)/12

1947 ...... 90 000 kr.

Bokfört värde 55 000 »

Dold reserv enligt 1946 å

''12 1947.

Värdet enligt
priser S1/i2

1946 ...... SO 000 kr

Bokfört värde 55 000 »

rs priser ..... 25 000 kr

Lagerminskningen antages icke hava förorsakats av statligt förfogande,
eldsvåda eller därmed jämställd anledning.

Avdrag för avsättning till investeringsfond för ersättande av normallager
får enligt huvudregeln i 2 § första stycket a) ske med belopp, motsvarande
minskningen av den dolda reserven från den 31 december 1946 till den
31 december 1947 vid värdering enligt 1946 års priser, d. v. s. med 40 000 —
25 000 = 15 000 kr.

Eftersom 70 procent av anskaffningskostnaden den 31 december 1946
för det avgångna lagret (= lagerminskningen), 20 000 kr., utgör 14 000 kr.,
får dock på grund av bestämmelsen i 2 § andra stycket avdraget icke överstiga
sistnämnda belopp 14 000 kr.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 204.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 2 april 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om rått att
vid taxering åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond för ersättande
av normallager, m. m. samt anför därvid.

Vissa äldre bestämmelser rörande investeringsfonder.

Bestämmelser rörande investeringsfond för ersättande av förkrigslager
innehållas i förordningen den 12 juni 1942 (nr 371) om rätt att vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond, vilken förordning
i vissa delar ändrats genom förordningen den 9 juni 1944, nr 279. I 1942
års förordning upptagas jämväl bestämmelser om s. k. eldsvådefonder, d. v. s.
fonder för inventarier och varulager, upplagda i anledning av att inventarier
förstörts genom eldsvåda eller av därmed jämförlig anledning eller
blivit föremål för statligt förfogande.

1942 års lagstiftning om investeringsfonder avsåg främst att bereda möjlighet
till uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispositioner, som i
övrigt kunde vara tveksamma men som med hänsyn till skatteeffekten likväl
kunde anses böra vidtagas omedelbart. Vad särskilt angår bestämmelserna
om investeringsfond för ersättande av förkrigslager tillkommo dessa
för att bereda lindring i den beskattning, som skulle bliva en följd av att
vinst vid av kristiden orsakad minskad lagerhållning framträdde, samt för
att undanröja de olägenheter, som eljest skulle tölja av att företagen för
att undgå sådan beskattning köpte varor i konstlad omfattning under en
period av varuknapphet.

Enligt nyssnämnda bestämmelser ägde skattskyldig vid beräkning av
nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen samt förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt under de beskattningsår, för vilka
taxering verkställdes åren 1942—1947, åtnjuta avdrag för belopp, som av

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

årsvinsten avsattes till investeringsfond för ersättande av förkrigslager. Den
avdragsgilla avsättningen till sådan fond fick ej överstiga ett belopp, motsvarande
minskning av dold reserv i varulager i samband med lagerminskning
från utgången av det beskattningsår, som gick till ända närmast före
den 1 september 1939, till utgången av det beskattningsår taxeringen avsåg,
med tillägg av 20 procent av den beräknade anskaffningskostnaden vid förstnämnda
tidpunkt för det därefter avgångna lagret, eller, om trots lagerminskningen
den dolda reserven mellan de angivna tidpunkterna ej ändrats
eller ock ökats, ett belopp motsvarande 20 procent av nämnda anskaffningskostnad
med avdrag i förekommande fall av reservökningen. Dock
fick i förra fallet avdrag för fondavsättning ej ske med större belopp än
80 procent av nämnda anskaffningskostnad och skulle i båda fallen vid
avsättningen avräknas belopp, för vilket liknande avdrag för fondavsättning
åtnjutits under föregående beskattningsår. Om lagerminskningen förorsakats
av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig, av den
skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning, skulle — såvitt angick det
sålunda avgångna lagret — det belopp som i förenämnda fall skulle beräknas
till 20 procent av anskaffningskostnaden vid utgången av det beskattningsår,
som gick till ända närmast före den 1 september 1939, i stället beräknas
till skillnaden mellan kostnaden för att anskaffa ett mot lagerminskningen
svarande lager vid utgången av det beskattningsår taxeringen avsåg
och sagda anskaffningskostnad. Beträffande sådan lagerminskning skulle
den angivna begränsningen av avdraget till 80 procent av sistnämnda kostnad
icke äga tillämpning.

Fond för ersättande av förkrigslager må — i den mån tillverkningen
eller anskaffningen innefattar lagerökning under beskattningsåret — under
detta år tagas i anspråk för nedskrivning å råvaror samt hel- och halvfabrikat
med högst ett belopp, motsvarande kostnaden för tillverkning eller
anskaffning av dylika tillgångar under samma beskattningsår; därvid skall
iakttagas att tillgång, som av den skattskyldige förvärvats från annan rörelseidkare,
vilken är med den skattskyldige förbunden i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap, må medräknas endast om tillgången tillverkats
under beskattningsåret.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond enligt
vederbörlig balansräkning tagits i anspråk, må vid taxeringen avdrag
för nedskrivning å varulager med belopp svarande mot fondens minskning
ej ske, men skall den ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende
åsatt ett värde så bestämt som om för sagda år dylikt avdrag medgivits.

Investeringsfond för ersättande av förkrigslager må enligt den skattskyldiges
bestämmande tagas i anspråk för fondens ändamål vilket år som
helst, dock senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker under
sjätte taxeringsåret efter det då avdraget för avsättningen skett. Hava fondmedlen
icke tagits i anspråk i enlighet med fondens ändamål senast inom
tid som nyss sagts, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som avsatts
utan att därefter hava tagits i anspråk för det avsedda ändamålet. Där -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

vid skall iakttagas, att tidigare avsatta medel anses hava tagits i anspråk
före senare avsatta medel. Vid sådan efterbeskattning skola såväl statliga
som på grund av taxering till kommunal inkomstskatt utgående utskylder
av vederbörande beskattningsnämnd påföras den skattskyldige med belopp,
som vid debitering för det beskattningsår, avsättningen avsett, skulle tillkommit
för den inkomst, som efterbeskattas, jämte ränta för sex år efter
tre procent om året. Har skattskyldig tagit fond i anspråk i annan ordning
än i författningen sägs eller beslutat likvidera, skall efterbeskattning omedelbart
äga rum, därvid ränta beräknas efter tre procent om året för så
många hela år som antalet av de taxeringsår, som förflutit efter det då
avdraget för avsättningen skett, till och med det då efterbeskattningen sker.
För efterbeskattningen skola taxeringsförordningens bestämmelser rörande
eftertaxering äga motsvarande tillämpning.

Skattskyldig, som verkställt fondavsättning, är pliktig att vid självdeklaration
för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, ävensom för varje
påföljande beskattningsår, intill dess de avsatta medlen avförts ur fonden,
foga uppgift enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär rörande avsättning
av medel till fonden samt fondens användning och avveckling. För beskattningsår,
under vilket fond tagits i anspråk, skall tillika företes utredning
att för ianspråktagandet stadgade villkor äro uppfyllda.

Vad härefter angår de s. k. eldsvådefonderna gäller enligt 1942 och 1944
års förordningar följande.

Om skattskyldig under något av de beskattningsår, för vilka taxering
verkställts åren 1944—1947, på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller
därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning
åtnjutit ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, fick avdrag för avsättning till investeringsfond för inventarier
och varulager ske med högst det belopp, varmed ersättningen ingick i den
skattepliktiga inkomsten för ifrågavarande år.

Sålunda bildad fond må under visst beskattningsår tagas i anspråk för
avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
ävensom nedskrivning å råvaror samt hel- och halvfabrikat med högst
ett belopp motsvarande kostnaden för tillverkning eller anskaffning av dylika
tillgångar under samma beskattningsår; därvid skall iakttagas att tillgång,
som av den skattskyldige förvärvats från annan rörelseidkare, vilken
är med den skattskyldige förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,
må medräknas endast om tillgången tillverkats under beskattningsåret.

I fråga om eldsvådefond äger i övrigt vad förut sagts om investeringsfond
för ersättande av förkrigslager motsvarande tillämpning.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

1947 års förordning om investeringsfonder.

Genom förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder har
tillskapats en permanent lagstiftning angående avsättning till sådana fonder.
Vid taxering avdragsgill avsättning må enligt förordningen ske bl. a.
till investeringsfond för inventarier samt till investeringsfond för varulager.
Den nya lagstiftningen tillkom uteslutande i syfte att befordra konjunkturutjämningen.
Företagare skall sålunda under en högkonjunktur
med god sysselsättning och goda vinster medgivas frihet från beskattning
för den del av vinsten, som avsättes bl. a. för anskaffande av inventarier
eller varor under en tid av fallande konjunktur med hotande arbetslöshet.

Bestämmelser om investeringsfond för ersättande av förkrigslager medtogos
icke i 1947 års förordning. Anledningen härtill var — enligt uttalande
i propositionen (86/1947) med förslag till ifrågavarande förordning — att
man räknade med att det onormala försörjningsläget inom en icke alltför
avlägsen framtid komme att efterträdas av mera normala förhållanden.
Skulle i en framtid försörj ningsläget åter bliva av krisartad beskaffenhet,
borde i anledning härav påkallade åtgärder först då vidtagas. Åtgärder för
bekämpande av speciella krisförhållanden borde nämligen icke hava plats
i en för mera normala förhållanden avsedd lagstiftning.

Ej heller bestämmelser om s. k. eldsvådefond upptogos i 1947 års förordning.
Enligt vad som uttalades i förenämnda proposition var anledningen
härtill, att dylika bestämmelser icke ansågos vara av den beskaffenhet,
att de borde inflyta i den permanenta, av konjunktursynpunkter motiverade
lagstiftningen. Behov av särskilda bestämmelser för undanröjande av
obilliga verkningar av beskattningsbestämmelserna uti ifrågavarande fall
förelåge otvivelaktigt, även om detta behov kunde antagas bliva mindre
framträdande vid en återgång till mera normala försörjningsförhållanden.
Då detta behov av reglerande bestämmelser för fall av eldsvåda och därmed
jämförliga händelser emellertid torde kunna förväntas få sin lösning
i annat sammanhang, upptogos icke bestämmelser om eldsvådefonder i 1947
års förordning.

Av bestämmelserna i 1947 års förordning, i vad de hava avseende å investeringsfonder
för inventarier respektive varulager, må följande här återgivas.

Svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening äger vid beräkning av
nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för belopp, som av
årsvinsten avsättes till fonder av nyssnämnda slag. Den avdragsgilla avsättningen
må, oavsett om avsättning sker till en eller flera fonder, för visst
beskattningsår icke överstiga tjugu procent av årsvinsten, överstiger årsvinsten
för beskattningsåret medeltalet av motsvarande vinster för de två
näst föregående beskattningsåren, må emellertid avdraget ökas med hälften

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

av det överskjutande beloppet, dock högst med femton procent av vinsten
under förstnämnda beskattningsår.

Avsättningar till investeringsfond skola stå under tillsyn av statens arbetsmarknadskommission
(numera arbetsmarknadsstyrelsen).

Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadskommissionen
äger besluta att investeringsfond under visst eller vissa beskattningsår
och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar,
skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

I fråga om de ändamål, för vilka fondmedel må tagas i anspråk, överensstämmer
1947 års förordning i huvudsak med bestämmelserna i 1942 års
förordning.

Har investeringsfond, som enligt meddelat beslut skolat tagas i anspråk
för sitt ändamål, icke tagits i anspråk i enlighet med beslutet, äger arbetsmarknadskommissionen
föreskriva, att fondavsättning helt eller delvis skall
återföras till beskattning.

Om skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk utan tillstånd eller om
arbetsmarknadskommissionen beslutat fondavsättnings återförande till beskattning,
skall beloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt av rörelse för
det beskattningsår, varunder ianspråktagandet skett eller enligt meddelad
föreskrift skolat ske. Till beloppet skall därvid läggas ränta, beräknad efter
tre procent om året för det antal taxeringsår, som förflutit efter det, då
avdraget för avsättningen skett, till och med det då beloppet taxeras.

Hava till investeringsfond avsatta medel, i annat fall än nyss sagts, icke tagits
i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker under
tionde taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum, skola
medlen detta taxeringsår återföras till beskattning. Kungl. Maj :t äger, om
därtill finnas skäl, föreskriva att den tid, inom vilken återföring till beskattning
skall ske, skall utsträckas med högst fem år. Där de avsatta medlen ej
fått av den skattskyldige tagas i anspråk under något år efter avsättningen,
skall ränta beräknas efter allenast två procent. Har skattskyldig trätt i likvidation,
skall investeringsfond återföras till beskattning för det beskattningsår,
varunder beslutet om likvidationen fattats. Till beloppet skall därvid
läggas ränta efter två procent om året.

Skattskyldig som gjort avsättning till fond enligt 1947 års förordning är
— i likhet med skattskyldig som avsatt medel till fond enligt 1942 års förordning
— pliktig att vid självdeklaration foga särskild uppgift rörande fonden.

1947 års förordning trädde i kraft den 15 maj 1947 och ägde tillämpning
jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd
i första instans verkställdes under år 1947. 1 samband med
förordningens ikraftträdande upphörde, med vissa undantag, 1942 års förordning
att gälla. Till nämnda undantag höra bestämmelserna om investeringsfond
för ersättande av förkrigslager och om eldsvådefond, såvitt angår
till dessa fonder avsatta medel.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Framställning från Sveriges industriförbund m. fl.

I skrivelse den 27 november 1947 hava Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund hemställt, dels att rätten
att vid taxering erhålla avdrag för avsättning till investeringsfond för ersättande
av förkrigslager måtte utsträckas att gälla ytterligare under viss lid,
förslagsvis tre år, eller sålunda under de beskattningsår, för vilka taxering
verkställes åren 1948—1950, dels ock att bestämmelserna om rätt till avdrag
vid taxering för avsättning till s. k. eldsvådefond alltjämt måtte få gälla.

Till stöd för framställningen i den förra delen har anförts, att 1942 års
lagstiftning angående investeringsfonder för ersättande av förkrigslager föranletts
av den under krigsåren rådande varubristen. Under remissbehandlingen
av det förslag, som legat till grund för Kungl. Maj :ts proposition nr
284 till 1942 års riksdag med förslag till förordning i ämnet, uttalades
bl. a., att varje rörelse — vare sig den avsåge produktion eller handel —
krävde att en viss efter rörelsens omfattning lämpad kvantitet varor ständigt
hölles i lager. För rörelsens normala bedrivande vore ett dylikt lager
en lika nödvändig konstant investering som fabriksfastigheter, maskiner
och inventarier. På grund av varubristen hade det emellertid visat sig i allt
större utsträckning omöjligt för företagen att vidmakthålla en varukvantitet,
motsvarande rörelsens normala krav. Redan härigenom påverkades förutsättningarna
för näringsverksamheten i ogynnsam riktning, men dessa
olägenheter kunde övervinnas så snart varor åter funnes att köpa, förutsatt
att det genom lagerkonsumtionen lösgjorda kapitalet då alltjämt funnes
i behåll att användas för nya varuinköp och prisnivån icke nått sådan höjd,
att den förhindrade varuinköp i erforderlig omfattning. Bruste en av dessa
förutsättningar, exempelvis därför att det lösgjorda kapitalet hade drabbats
av hård beskattning och därigenom väsentligt reducerats, kunde detta i
förening med en fortgående prisstegring i många fall leda till oöverkomliga
svårigheter för återförande av driften i normal omfattning vid den tidpunkt,
då förutsättningar i övrigt förelåge härför. Enligt vad som jämväl framginge
av nämnda proposition nödgades, många skattskyldiga, för att bevara
det för lagerhållningen nödvändiga kapitalet, att förvärva varulager som
de under andra förhållanden icke skulle anskaffat, med den påföljd att på
denna rent konstlade väg efterfrågan på varor stege och betydelsen av de
faktorer, som bidroge till prisstegring, ökades.

Vidare har i förevarande skrivelse anförts, att på grund av den rådande
varuknappheten i världen varuanskaffningen även efter krigshandlingarnas
upphörande varit förenad med betydande svårigheter. De hårda restriktioner,
importen för närvarande vore och sannolikt för avsevärd tid framåt komme
att vara underkastad, i förening med strävandena att i största möjliga utsträckning
inrikta den svenska produktionen på export, måste befaras i allt
högre grad omöjliggöra lagrens vidmakthållande i den utsträckning, som
krävdes för rörelsens normala bedrivande. De skäl, som år 1942 föranledde

Kungl Maj.ts proposition nr 204.

13

införandet av förut berörda bestämmelser och år 1944 förlängning av lagstiftningens
giltighetstid, gällde utan tvivel alltjämt med oförminskad
styrka. — 1942 års bestämmelser om investeringsfond för ersättande av förkrigslager
byggde på antagandet att den avgångna lagerkvantiteten skulle
kunna återköpas för ett pris, motsvarande 120 procent av förkrigspriset.

I enlighet härmed ägde skattskyldig vid beräkningen av den avsättning, som
finge göras till sådan fond, till anskaffningskostnaden enligt förkrigspris för
det avgångna lagret lägga 20 procent av nämnda kostnad. Med hänsyn till
numera vunna erfarenheter om efterkrigsprisnivån och till att denna i lagstiftningen
rörande avvecklingen av krigskonjunkturskatten fastställts till
140 procent av förkrigspriset, borde ifrågavarande procentsats höjas från
20 till 40.

Till stöd för framställningen i den senare delen har i skrivelsen anförts, att
ingenting inträffat, som gjort behovet av särskilda bestämmelser rörande
eldsvådefonder mindre trängande än vad hittills varit fallet. De inadvertenser
i skattelagstiftningen, som nödvändiggjort förevarande bestämmelser,
hade ännu icke blivit avhjälpta.

I skrivelsen anföres vidare:

Att trängande behov av särskilda tillfälliga bestämmelser rörande investeringsfonder
föreligger trots att förordningen den 2 maj 1947 om investeringsfonder
(nr 174), innefattande den permanenta lagstiftningen i ämnet,
antagits så nyligen som vid innevarande års riksdag, har uteslutande sin
grund i att de krisartade förhållanden, som under krigsåren föranledde tillfälliga
lagstiftningsåtgärder, tyvärr blivit bestående och måhända t. o. m.
förvärrats samt, såvitt de s. k. eldskadefonderna angår, i vissa ännu ej avhjälpta
brister i skattelagstiftningen. Den permanenta lagstiftningen om investeringsfonder
innehåller, på sätt bevillningsutskottet i sitt betänkande
nr 26 till 1947 års riksdag anför, allenast bestämmelser om fonder med konjunktur
ut jämnande syfte, medan ur den tidigare lagstiftningen uteslutits de
bestämmelser som »voro avsedda att gälla endast så länge de krisartade
förhållandena varade». Vissa uttalanden i betänkandet giva ock vid handen,
att utskottet ingalunda varit främmande för att särskilda förhållanden
kunde nödvändiggöra att »åtgärder vidtagas i annan ordning» än genom bestämmelser
i den permanenta lagstiftningen.

Slutligen anföres i skrivelsen, att de ifrågavarande bestämmelserna om
investeringsfond för ersättande av förkrigslager och eldsvådefond lämpligen
syntes böra intagas i en särskild tillfällig förordning. Med hänsyn till angelägenheten
av att avdrag för avsättning till de ifrågavarande fonderna skulle
kunna medgivas redan vid 1948 års taxering borde föreskrivas, att beträffande
beskattningsår, för vilket taxering verkställdes nämnda år, såsom
avsättning till fond av förevarande slag måtte godkännas förklaring av den
skattskyldige, att i räkenskaperna för det på ifrågavarande beskattningsår
följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skulle göras av vinstmedel
för beskattningsåret, vilka kunnat disponeras för det ändamål, varför
fonden finge tagas i anspråk.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Yttranden.

Över näringsorganisationernas framställning hava efter remiss yttranden
avgivits av kammarrätten, statskontoret, fullmäktige i riksbanken, kommer
skollegium (med överlämnande av yttranden från samtliga handelskammare,
med undantag av Skånes handelskammare, samt från kooperativa
förbundet), överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands
län samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

I samtliga yttranden tillstyrkes framställningen i princip eller lämnas i
vart fall utan erinran.

I fråga om behovet av särskilda b es tämmelser rörande
investeringsfond för ersättande av förkrigslager
anföra fullmäktige i riksbanken, att de skäl som föranledde krigsårens lagstiftning
om avdrag för ersättande av förkrigslager torde komma att vara
mer eller mindre för handen även under de närmaste åren. Den ekonomiska
utvecklingen, och då framför allt den skärpta importregleringen, komme
med all sannolikhet att leda till en viss lagerförtäring. En måttlig lageravveckling
framstode för övrigt i nuvarande situation som direkt önskvärd
och borde enligt fullmäktiges mening stödjas. Utifrån de synpunkter fullmäktige
hade att företräda ville de därför, utan att ingå på frågans skattetekniska
sida, icke ställa sig avvisande till det väckta förslaget att förläna
fortsatt giltighet åt berörda bestämmelser om investeringsfond för ersättande
av förkrigslager. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför,
att det visserligen kunde förhålla sig så, att åtskilliga företag vid årsskiftet
1947—1948 under inflytande av den stora import, som ägde rum 1946_

1947, fyllt sina lager upp till förkrigsnivå. Men å andra sidan måste man
räkna med att dessa lager med den begränsade import, som komme att
kunna äga rum under 1948, snabbt komme att ånyo nedgå under normal
storlek. Bestämmelser om avdrag för avsättning till investeringsfond för ersättande
av förkrigslager bleve för dessa företag aktuella senast i bokslutet
för år 1948. För andra företag rådde redan nu brist eller minskad tillgång
på vissa varor. Det vore allmänt känt, att vissa varor icke efter kriget
återkommit i en omfattning motsvarande efterfrågan. För ytterligare andra
företag hade genom en forcerad export lagren av färdiga varor nedgått under
det normala. För dylika företag vore bestämmelser i föreslaget hänseende
redan nu av stor betydelse.

Kooperativa förbundet yttrar:

Visserligen har importspärren ännu icke mera allmänt börjat visa sin
verkan, men det är ställt utom allt tvivel att varubrist redan visat sig inom
olika områden och att den under innevarande år kan väntas bli en vanlig
företeelse, särskilt inom företag, som direkt eller indirekt påverkas av varuhandeln
med utlandet. Det är antagligt att dylika företag, som se sig sakna
möjlighet att bibehålla lagerreserverna av brist på nedskrivningsobjekt,
skola söka skydda sig genom att förvärva varulager, som de eljest icke

15

Kunql. Maj:ts proposition nr 204.

skulle anskaffat. En sådan konstlad efterfrågan på varor förekom ej sällan
under krigsåren och måste i sin mån ha bidragit till prisstegringen. Om
däremot möjlighet beredes att kompensera varuminskningen genom skattefri
fondering, kan man antaga att detta skall motväga vissa av de olägenheter
som äro förbundna med varubristen.

Kommerskollegium framhåller, att den nu rådande varuknappheten samt
den minskade lagerhållningen, vilka föranleddes av gällande importrestriktioner,
i samma mån som den tidigare avspärrningstidens varuknapphet och
minskade lagerhållning torde motivera en lagstiftning av förevarande art.
Kollegium ville sålunda, i likhet med de organisationer som yttrat sig till
kollegium, förorda en fortsatt lagstiftning i ämnet; icke minst med hänsyn
till de allmänna strävandena att motverka inflationstendenserna, bl. a. genom
begränsning av investeringarna, torde en fortsatt lagstiftning på förevarande
område få anses välgrundad.

Kommerskollegium framhåller vidare, att bristen på uppgifter rörande
lagerhållningen inom landet medförde svårigheter att bedöma i vad mån
den lagerminskning, som föranleddes av krigsårens avspärrning, fortfarande
gjorde sig gällande.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Inom Blekinge län ha rörelseidkarna i relativt liten utsträckning begagnat
sig av möjligheten att verkställa avsättning till investeringsfonder för
ersättande av förkrigslager. Bedömes frågan om behovet av ifrågavarande
investeringsfonder endast med stöd av länsstyrelsens erfarenhet om gjorda
fondavsättningar skulle slutsatsen bli att någon vinning av betydelse för
näringslivet genom bifall till näringsorganisationernas framställning skulle
erhållas, endast om man har anledning räkna med att varubristen blir ännu
mer kännbar under de närmast kommande åren än den varit under krigstiden.
Det synes emellertid ej vara uteslutet att åtminstone inom vissa
branscher svårigheter kunna uppstå att vidmakthålla hittills förefintliga
lager. Åskilliga företag, som under krigstiden fått vidkännas lagerminskning,
torde också av skilda orsaker icke ha begagnat sig av möjligheterna
till sådan fondavsättning, varom här är fråga, för ersättande av avgångna
förkrigslager. På grund härav vill länsstyrelsen för sin del tillstyrka det
framlagda förslaget om bibehållande av härutinnan tidigare förefintlig rätt
för viss kortare tid, dock högst 3 år.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

I Örebro län torde förutom aktiebolagen endast finnas tre skattskyldiga,
som begagnat sig av möjligheterna till avsättning till investeringsfond för
ersättande av förkrigslager, varför det kan ifrågasättas om något större
behov föreligger att utsträcka tiden för dessa bestämmelsers giltighet. Tänkbart
är dock, att de skattskyldiga i stor utsträckning icke ägt kännedom
om förefintligheten av bestämmelserna rörande avsättning till sådana fonder
eller också funnit dessa bestämmelser så invecklade att de avhållit sig
från den utväg till anstånd med beskattningen av sådana avsättningar, som
genom dessa bestämmelser stått dem till buds.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma torde näringsidkarna i ganska stor utsträckning
hava varit i stånd att ersätta sina lager under åren 1946 och
1947, varför någon större lagerminskning i förhållande till förkrigslagren
i allmänhet icke torde hava förekommit. Det finnes dock anledning antaga,

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

att lagerminskningar komma att bliva vanligare under innevarande år och
flera år framåt samt att därför större behov än tidigare föreligger för avsättning
till sådana investeringsfonder, varom här är fråga.

I några yttranden förordas andra normer för beräkning av
avsättningarnas storlek än dem näringsorganisationerna föreslagit.
Sålunda uttalar Smålands och Blekinge handelskammare att, därest
ett enhetligt procenttal motsvarande prisstegringen skulle fastställas för
alla skattskyldiga, detta under inga omständigheter borde sättas lägre än
till 40 procent. Därest förfarandet skulle kunna fylla sitt ändamål, torde
för närvarande ett tillägg av 50 procent närmare motsvara verkliga förhållandena.
Möjligen skulle man kunna överväga att för sådan skattskyldig,
som kunde visa att prisstegringen i fråga om hans lager vore högre än 40
respektive 50 procent, tillämpa en procentsats, som motsvarade den faktiska
prisstegringen.

Kooperativa förbundet förordar att i stället för de enhetliga normer, som
enligt 1942 års lagstiftning gällde för beräkning av avsättningens storlek,
mera elastiska regler infördes, vilka kunde följa prisstegringen inom olika
branscher.

Kommerskollegium anser att, om 1938 fortfarande skulle tjäna som basår
för bedömande av huruvida lagerminskning ägt rum, en höjning av den
tidigare gällande procentsatsen måste få anses synnerligen välgrundad med
hänsyn till den prisstegring, som ägt rum. Det skulle givetvis vara sakligt
mest tilltalande med mera elastiska regler på området; med hänsyn till de
praktiska svårigheterna att utforma sådana regler syntes det emellertid
lämpligast att bibehålla den schablonmässiga regeln.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Vidkommande reglerna för beräkning av den avdragsgilla fondavsättningens
storlek torde sannolikt, såsom de förslagsställande organisationerna
påpekat, efterkrigsprisnivån icke väntas understiga 140 procent av förkrigsprisnivån.
Emellertid bör man hålla i minnet att den lagerminskning,
som kan komma att inträffa under de närmaste åren, drabbar varor som
anskaffats icke till förkrigspris utan till ett i de flesta fall betydligt högre
pris. Den vinst, som uppstått genom den fortsatta lagerminskningen och
som genom fondavsättningen skulle undantagas från omedelbar beskattning,
synes därför riktigast böra beräknas till skillnaden mellan det avgångna
lagrets inköpspris och dess beräknade återköpspris. Endast i den
mån denna differens kan anses överstiga 20 procent av förkrigspriset, torde
en ändring av gällande regler för fondavsättningens storlek böra ifrågakomma.
Jämväl synes i detta sammanhang böra "beaktas de ökade avsättningsmöjligheterna
till investeringsfond för lagervaror som tillkommit enligt
1947 års författning.

Fullmäktige i riksbanken uttala att i brist på underlag för en hållbar
uppskattning av den framtida prisnivån det syntes befogat att låta frågan
om en revidering av det tidigare gällande procenttalet anstå tills vidare.

Frågan om vilket år som bör tjäna som utgångspunkt
för bedömande huruvida lagerminskning ägt rum be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 17

röres i ett par yttranden. Sålunda anför Smålands och Blekinge handelskammare: En

betydande brist i den tidigare lagstiftningen har varit att efter år
1938 startade företag icke haft någon som helst möjlighet till avsättning av
detta slag, trots att även dessa företag i stor utsträckning haft behov att
uppehålla normallagret. Varubristen satte icke kännbart in förrän i mitten
av kriget. Det synes därför befogat att för dessa i stället utgå från ett senare
år till exempel 1941. Beträffande många äldre företag gäller att dessa
intill 1942 företedde en fullt normal utveckling, varför man måste räkna
med att 1938 års lagerhållning icke längre motsvarar normallagret utan
väsentligt understiger detta. Med hänsyn härtill kan man tänka sig att företagen
medgivas rätt att alternativt basera sina avsättningar på förhållandena
vid 1938 och 1941 års slut.

Kommerskollegium yttrar beträffande frågan om vilket år som hör väljas
som basår:

Att något så när exakt bedöma lagerhållningens storlek i dagens läge låter
sig icke göra. Oavsett hur härmed förhåller sig synes det emellertid
knappast längre naturligt att i förevarande hänseende anknyta till de förhållanden,
som rådde år 1939. Dessa förhållanden ligga så långt tillbaka i
tiden, att de icke längre äro ägnade att tjäna såsom måttstock för den nuvarande
lagerhållningens storlek. Den lagerminskning, som nu är aktuell,
torde i huvudsak kunna hänföras till rådande importrestriktioner, och det
synes därför knappast riktigt att i fråga om dess storlek eller i fråga om
prisnivån anknyta till förkrigsförhållandena. Kollegium finner det för sin
del naturligast, att 1946 års förhållanden läggas till grund i angivna hänseenden.

Enligt kollegii mening skulle det innebära ett obehörigt gynnande av de
äldre företagen på de nytillkomnas bekostnad att förbehålla avsättningsrätt
för sådana företag, som funnos redan år 1939, särskilt med hänsyn till
att den varuknapphet, som nu är aktuell, huvudsakligen torde kunna hänföras
till de nytillskapade importrestriktionerna. Jämväl ur denna synpunkt
synes det kollegium önskvärt, att 1946 väljes till basår i förevarande hänseende.

Beträffande behovet av särskilda bestämmelser rörande
elds våde fonder anför länsstyrelsen i Blekinge län, att det syntes
tveksamt om 1947 års förordning om investeringsfonder borde kompletteras
med dylika bestämmelser såvitt anginge avsättning till investeringsfonder
för inventarier och för varulager. Skulle en utredning giva vid handen
att behov av särskilda bestämmelser i förevarande avseende förefunnes, torde
det vara lämpligt att åt dessa gåves sådant innehåll aU taxeringsmyndigheterna
ägde att, då särskild anledning förelåge, godkänna avdrag för
avsättning till investeringsfonder för varulager och inventarier med större
belopp än som kunde medgivas enligt nu gällande bestämmelser.

Länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län ifrågasätta, huruvida icke bestämmelse
borde meddelas att ett belopp, motsvarande fondavsättningen eller
i varje fall den ä avsatt belopp belöpande skatten, borde insättas på
spärrat konto i riksbanken. Därigenom skulle förhindras att
ifrågavarande medel användes för att skapa större efterfrågan å investeringsobjekt.

‘2 llihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Å r 201

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I fråga om tillsynen över investeringsfonderna anför
länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Enligt 1947 års förordning om investeringsfonder skola dessa fonder stå
under tillsyn av statens arbetsmarknadskommission och få tagas i anspråk
endast under vissa förutsättningar. Även om eventuella föreskrifter om investeringsfonder
för ersättande av förkrigslager och om s. k. eldskadefonder
endast innefatta tillfälliga bestämmelser och utfärdas i särskild förordning,
torde dock vid utarbetandet av denna hänsyn böra tagas till de i 1947
års permanenta förordning om investeringsfonder lämnade föreskrifterna
om tillsyn av statlig myndighet. Anledningen till att investeringsfonderna
enligt 1947 års förordning ställts under tillsyn av statens arbetsmarknadskommission
är uppenbarligen det allmännas intresse av att dessa fonder
tagas i anspråk då läget å arbetsmarknaden så påfordrar. Det allmännas
intresse av investeringsfonder för ersättande av förkrigslager är emellertid
av annan karaktär, nämligen vikten av att dessa fonderade medel icke användas
för investering under nuvarande onormala förhållanden. Därest jämväl
sistnämnda fonder skulle ställas under statlig tillsyn synes denna därför
icke böra utövas av arbetsmarknadskommissionen utan av annan statlig
myndighet.

Beträffande den föreslagna lagstiftningens giltighetstid
ifrågasätter kommer skolleginm huruvida icke denna med hänsyn till de labila
konjunkturförhållandena och svårigheterna att ställa några prognoser
rörande den kommande utvecklingen borde begränsas att gälla i fråga om
de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1948 och 1949.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det tveksamt om lagstiftningen bör
givas så lång giltighetstid som tre år.

I fråga om förslaget, att såsom avsättning till investeringsfond skall vid
1948 års taxering godkännas förklaring av skattskyldig att
avsättning skall ske i räkenskaperna för nämnda år,
yttrar länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Näringsorganisationerna hava föreslagit att beträffande beskattningsår, för
vilket taxering verkställes år 1948, måtte såsom avsättning till fond av förevarande
slag godkännas viss förklaring av den skatt skyldige. Med stöd av
den erfarenhet länsstyrelsen vunnit av tidigare lämnade liknande föreskrifter
anser länsstyrelsen dylik förklaring ej tillfredsställande. Därest skattskyldig
icke hunnit vidtaga för fondavsättning erforderliga åtgärder under
den tid 1948 års taxeringsnämnder arbeta, synes han böra beredas rätt under
året hos länsprövningsnämnden styrka verkställd fondavsättning samt
yrka därav föranledd ändring i taxeringen.

Departementschefen.

1942 års lagstiftning om investeringsfonder för ersättande av förkrigslager
avsåg, såsom tidigare omnämnts, dels att bereda de skattskyldiga lindring
i den beskattning, som skulle bliva en följd av att ökade vinster redovisades
då lagren på grund av kristiden minskades, och dels att undanröja
de olägenheter, som eljest skulle föranledas av att företagen för att undgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 19

sådan beskattning under eu period av varuknapphet köpte varor i konstlad
omfattning.

De genom kriget minskade lagren synas under åren 1946 och 1947 i regel
åter hava nått normal storlek. Emellertid torde man böra räkna med
att lagren ånyo nedgått eller komma att nedgå på grund av den minskade
import och ökade export, som det rådande läget nödvändiggör. Det synes
därför finnas fog för den av näringsorganisationerna hävdade meningen, att
behov allt fortfarande föreligger av bestämmelser, som möjliggöra för en
skattskyldig att vid taxering erhålla avdrag i viss utsträckning för avsättning
till investeringsfond för ersättande av det avgångna lagret.

Enligt 1947 års lagstiftning om investeringsfonder äga vissa skattskyldiga
rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond
för varulager. Den sålunda förefintliga avdragsrätten torde emellertid
icke vara tillräcklig för att tillgodose det förut omnämnda behovet av avdragsgill
fondering av medel för att ersätta avgånget lager. Bestämmelserna
i 1947 års förordning om investeringsfonder hava nämligen — som förut
nämnts — utformats för att fylla ett konjunktur^jämnande syfte. Avdragsrätten
tillkommer endast aktiebolag och ekonomiska föreningar, och de
avsatta medlen få tagas i anspråk endast under det eller de beskattningsår,
som Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadskommissionen
(numera arbetsmarknadsstyrelsen) bestämmer. Enligt
1942 års förordning ägde däremot alla rörelseidkare rätt att göra avdragsgilla
avsättningar till investeringsfond för ersättande av förkrigslager och
de avsatta medlen få enligt den skattskyldiges bestämmande tagas i anspråk
vilket år som helst inom en sexårsperiod.

Med hänsyn till vad nu anförts anser jag mig — även om det icke är helt
tillfredsställande att vid sidan av den permanenta lagstiftningen om investeringsfonder
hava en provisorisk förordning med bestämmelser angående
sådana fonder — böra förorda att tillfälliga bestämmelser meddelas
av liknande innehåll som de, vilka enligt 1942 års förordning reglera rätten
till avdragsgill avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager.
Dessa tillfälliga bestämmelser synas lämpligen böra gälla med
avseende å de beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1948—
1950.

Frågan om lagerminskning ägt rum bedömes enligt 1942 års förordning
med utgångspunkt från lagrets storlek vid utgången av sista förkrigsåret.
Detta lager betraktas sålunda som normallager. Kommerskollegium har i
sitt yttrande framhållit, att det knappast syntes naturligt att längre anknyta
till de förhållanden, som rådde år 1939. Dessa förhållanden låge enligt
kollegii mening så långt tillbaka i tiden, alt de icke längre vore ägnade att
tjäna som måttstock för den nuvarande lagerhållningens storlek. Den lagerminskning,
som nu vore aktuell, torde i huvudsak kunna hänföras till rådande
importrestriktioner, och det syntes därför knappast riktigt att i fråga
om dess storlek eller i fråga om prisnivån anknyta till förkrigsförhållandena.
Kollegium funne det för sin del naturligast afl 1946 års förhållanden

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 204

lades till grund i angivna hänseenden. Även ur en annan synpunkt syntes
det kollegium önskvärt, att 1946 valdes till basår. Därigenom skulle nämligen
avdragsrätt tillkomma även företag, som startats efter år 1938.

I likhet med kommerskollegium finner jag övervägande skäl tala för att
enligt de nya provisoriska bestämmelserna lagerhållningen vid utgången
av år 1946 eller motsvarande räkenskapsår lägges till grund för bedömande
av frågan huruvida lagerminskning föreligger. Om så sker torde den avdragsgilla
fondavsättningen böra bestämmas till ett belopp, motsvarande
minskningen av dold reserv mellan nyssnämnda tidpunkt och utgången av
det beskattningsår, som taxeringen avser. Väljes 1946 eller motsvarande
räkenskapsår som basår, synes det å andra sidan icke erforderligt att medgiva
något procentuellt tillägg för beräknad prisstegring från den förstnämnda
tidpunkten intill dess det avgångna lagret kan förväntas bliva
återanskaffat.

Enligt 1942 års lagstiftning begränsades fondavsättningen till 80 procent
av anskaffningskostnaden för det avgångna lagret, beräknad efter priset vid
utgången av år 1938 eller motsvarande räkenskapsår. Då man räknade med
att det avgångna lagret skulle kunna återanskaffas till ett pris, motsvarande
120 procent av förstnämnda pris, innebar denna regel att nedskrivning
av lagret godkändes med 67 procent av återanskaffningsvärdet. I analogi
härmed synes — eftersom avdragsrätten enligt nu ifrågavarande förslag
anknytes till priserna vid utgången av år 1946 utan tillägg för beräknad prisstegring
för tiden därefter — spärregeln lämpligen kunna utformas så att
avdraget icke må överstiga 70 procent av anskaffningskostnaden för det
avgångna lagret vid utgången av år 1946 eller motsvarande räkenskapsår.

Vidare bör, liksom enligt den äldre lagstiftningen, gälla att vid avsättningen
skall avräknas belopp, för vilket avdrag jämlikt de nu föreslagna
bestämmelserna åtnjutits under tidigare beskattningsår.

Med hänsyn till att frågan, huruvida lagerminskning inträtt, föreslås
skola bedömas på grundval av förhållandena vid utgången av år 1946 eller
motsvarande räkenskapsår torde den ifrågavarande fonden icke lämpligen
böra benämnas investeringsfond för ersättande av förkrigslager. En mera
adekvat benämning synes vara investeringsfond för ersättande av normallager.

Om lagerminskningen förorsakats av statligt förfogande, eldsvåda eller
därmed jämförlig omständighet, som icke beror på den skattskyldiges åtgöranden,
bör vad nyss sagts äga motsvarande tillämpning; dock bör — i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som tidigare gällt — den förut angivna
begränsningen av avdraget till 70 procent av anskaffningskostnaden
för det avgångna lagret vid utgången av år 1946 eller motsvarande räkenskapsår
icke gälla.

Vad angår s. k. eldsvådefonder för inventarier äro de skäl, som tidigare
motiverat särskilda bestämmelser rörande avsättning till sådan fond, fortfarande
för handen. Även i denna del gäller, att den rätt till avdrag för

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

avsättning till investeringsfond för inventarier, som medgives enligt 1947
års förordning, icke är tillräcklig. Jag förordar därför att — i avbidan på
en definitiv reglering av förevarande spörsmål — de förut gällande bestämmelserna
om s. k. eldsvådefonder skola äga tillämpning jämväl med avseende
å de taxeringar, som verkställas åren 1948—1950. För att skilja nu ifrågavarande
fonder från investeringsfonder för inventarier enligt 1947 års
förordning bör fond av förstnämnda slag benämnas särskild investeringsfond
för ersättande av förlorade inventarier.

Skattskyldig bör äga taga de nu föreslagna investeringsfonderna i anspråk
endast för ändamål, som avses med vederbörlig fond.

Under den tid, då den föreslagna provisoriska lagstiftningen blir tillämplig
vid sidan av 1947 års förordning, bör skattskyldig äga att samtidigt avsätta
medel till fond enligt den föreslagna nya lagstiftningen och till fond
enligt nyssnämnda förordning. Med hänsyn till karaktären av de fonder,
som avses med den föreslagna lagstiftningen, torde särskilda regler icke böra
meddelas i syfte att begränsa avsättningen till nämnda fonder av det skäl
att avsättning samtidigt sker enligt 1947 års förordning.

Enligt 1942 års förordning gäller, att investeringsfond för inventarier
och varulager samt investeringsfond för ersättande av förkrigslager må
tagas i anspråk under visst beskattningsår för avskrivning å inventarier,
respektive nedskrivning å varulager med högst ett belopp, motsvarande kostnaden
för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar under samma
beskattningsår. Emellertid gäller vid tillämpningen av nämnda regel den
inskränkningen att tillgång, som av den skattskyldige förvärvats från annan
rörelseidkare vilken är med den skattskyldige förbunden i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap, får medräknas endast om tillgången tillverkats
under beskattningsåret. Då de nu föreslagna båda fonderna icke hava konjunkturutjämnande
syfte torde anledning icke föreligga att beträffande dem
förskriva motsvarande inskränkning i rätten att taga fond i anspråk.

Vad angår återförande av investeringsfond till beskattning torde, för att
förenkla taxeringsförfarandet, samma ordning böra tillämpas som gäller
enligt 1947 års förordning. Återfört belopp bör sålunda, i stället för att
efterbeskattas för det år, då avdrag för avsättningen erhållits, upptagas
som intäkt vid taxeringen för det beskattningsår, då den omständighet inträffat
som föranlett återföringen.

Vid den taxering, då återföringen sker, bör — i likhet med vad som gäller
enligt 1947 års förordning — varken nettointäkten eller den till kommunal
inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla, varom
fråga är, upptagas lägre än den till beskattning återförda fondavsättningen
jämte ränta.

Länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län hava itrågasatt, huruvida
icke ett belopp, motsvarande fondavsättningen eller i varje fall den å avsatta
medel belöpande skatten, borde insättas på spärrat konto i riksbanken.
Genom en sådan anordning skulle förhindras att medlen användes

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

och att därigenom större efterfrågan skapades å investeringsobjekt. Emellertid
må erinras om att frågan om skyldighet att i riksbanken insätta de
till investeringsfond avsatta medlen eller därå belöpande skatt varit föremål
för överväganden vid tillkomsten av både 1942 och 1947 års lagstiftning
rörande investeringsfonder. Vid båda tillfällena ansågs någon sådan
skyldighet icke böra åläggas de skattskyldiga med hänsyn till de administrativa
svårigheter som skulle föranledas därav. Vid det senare tillfället
åberopades såsom skäl mot införandet av en dylik skyldighet även det förhållandet,
att en föreskrift därom säkerligen skulle verka i hög grad
hämmande på bildandet av investeringsfonder. De sålunda anförda skälen
mot att föreskriva skyldighet att insätta fondmedel å spärrat konto i riksbanken
få anses alltjämt gälla. Ett ytterligare skäl mot att föreskriva dylik
insättningsskyldighet beträffande medel, som avsatts till nu ifrågavarande
slag av fonder, är att dessa medel avses skola få tagas i anspråk när helst
den skattskyldige så önskar under loppet av en sexårsperiod.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett att de medel, som avsatts till
de berörda fonderna, borde — liksom de medel som avsatts enligt 1947 års
förordning — stå under tillsyn av statlig myndighet. Med hänsyn till att
syftet med den nu föreslagna lagstiftningen är ett annat än syftet med
1947 års lagstiftning och särskilt till den omständigheten, att skattskyldig
äger när som helst inom den föreskrivna sexårsperioden taga medlen i anspråk,
finner jag sådan tillsyn icke vara erforderlig. Jag vill erinra om att
bestämmelser rörande tillsyn av statlig myndighet icke finnas intagna i 1942
års förordning om investeringsfonder.

De föreslagna bestämmelserna böra intagas i en särskild förordning.
Denna bör, såsom redan anförts, tillämpas beträffande sådana avsättningar
till fonder av ifrågavarande slag, som göras under de beskattningsår för
vilka taxering verkställes åren 1948—1950. Förordningen bör träda i kraft
dagen efter den, då förordningen utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med förordningens ikraftträdande bör gälla att, om skattskyldig
under något av de beskattningsår, för vilka taxering verkställts åren
1942—1947, njutit avdrag för avsättning till investeringsfond för ersättande
av förkrigslager, det belopp, varmed avdrag enligt den nu föreslagna
förordningen må ske för avsättning till investeringsfond för ersättande av
normallager, bör minskas med belopp för vilket avdrag sålunda tidigare
åtnjutits. Sådan minskning bör dock icke äga rum i den mån sistnämnda
belopp tagits i anspråk i enlighet med fondens ändamål eller efterbeskattats.

Näringsorganisationerna hava föreslagit att vid 1948 års taxering skall
såsom avsättning till investeringsfond godkännas förklaring av skattskvldig
att avsättning skall göras i räkenskaperna för nämnda år eller motsvarande
räkenskapsår. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett detta icke vara en
tillfredsställande anordning och i stället förordat, att den skattskyldige
skulle hos taxeringsnämnd eller prövningsnämnd styrka verkställd avsättning
och hos nämnden yrka taxering i enlighet därmed. Så långt gående

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

krav som länsstyrelsen förordat i fråga om vad den skattskyldige har att
fullgöra för att vid 1948 års taxering komma i åtnjutande av avdrag för
fondavsättning torde emellertid icke böra uppställas. Det torde nämligen
bereda åtskilliga skattskyldiga, särskilt aktiebolag, svårigheter att ändra
redan fattade beslut om vinstdisposition. Jag förordar därför — i överensstämmelse
med näringsorganisationernas förslag och i enlighet jämväl med
vad som gällt enligt övergångsbestämmelserna till 1942 års förordning —
att en förklaring från den skattskyldiges sida av det innehåll som förut
sagts skall vara tillräcklig för att skattskyldig vid 1948 års taxering skall
medgivas avdrag för fondavsättning.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga ett inom finansdepartementet upprättat
förslag till förordning med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager, m. in.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Cars.