Kungl. Maj-.ts proposition nr 201.
1
Nr 201.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till vissa
ändringar i gällande tulltaxa, m. m.; given Stockholms
slott den 19 mars 1948.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 26—28 §§ lagen den It juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror;
2) förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 24 maj 1928 (nr
124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket;
samt
3) förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 4 oktober 1929
(nr 307) angående tullrestitution;
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
1 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 201.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
F orslag
till
£ lag om ändrad lydelse av 26—28 §§ lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror.
Härigenom förordnas, att 26—28 §§ lagen den 11 juni 1943 angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
26
1. Resande, som ankommer från
utrikes ort, må för eget bruk tullfritt
medföra färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper
intill viss mindre, av
Konungen fastställd myckenhet. Med
resande likställes person, som varit
anställd å fartyg men därifrån avmönstrar.
2. Medför resande tobaksvaror i
större myckenhet än nu är sagt, må
han, mot erläggande av stadgad tull,
för eget bruk därav införa sd stor
myckenhet, som av Konungen för
dylikt fall fastställts.
3. Medför resande för eget bruk
tobaksvaror i större myckenhet ån
vad i 2 mom. avses, skall för sålunda
överskjutande myckenhet erläggas
dubbelt högre tullavgift än för
den i nämnda mom. angivna myckenheten.
Föreslagen lydelse:
§•
1. Färdiga tobaksvaror, som inkomma
till riket såsom gåva till enskild
person för dennes eget bruk,
må av tullverket utlämnas mot att
stadgad tull erlägges, dock endast
intill så stor myckenhet som av Konungen
för dylikt fall fastställts.
2. Resande, som ankommer från
utrikes ort, må för eget bruk tullfritt
medföra färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper
intill viss mindre, av
Konungen fastställd myckenhet. Med
resande likställes person, som varit
anställd å fartyg men därifrån avmönstrar.
3. Medför resande tobaksvaror i
större myckenhet än i 2 mom. är
sagt, må han för eget bruk införa
den överskjutande myckenheten
mot erläggande av stadgad tull.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
3
Nuvarande lydelse:
4. Tobaksvara, som av resande
införes mot tullavgift, skall vara förpackad.
Innan varan utlämnas av
tullverket, skall förpackningen förses
med stämpel, utmärkande varan
såsom importerad för importörens
eget bruk.
27
Tobaksvaror, som medföras å från
utrikes ort inkommande fartyg eller
luftfartyg må, såvitt varorna äro avsedda
för förbrukning ombord, behandlas
på sätt i fråga om medförd
proviant är särskilt föreskrivet; dock
må sådana tobaksvaror icke förtullas
i annat fall än i 26 § 1 mom. sägs.
28
Prov å färdiga tobaksvaror, som
medföras av vederbörligen legitimerad
handelsresande, må till riket införas
i vanlig ordning, dock att därvid
belöpande tullumgälder skola beräknas
i enlighet med vad i 26 § 3
mom. är stadgat beträffande myckenhet,
som överskjuter i 26 § 2
mom. omförmäld myckenhet.
Föreslagen lydelse:
4. Tobaksvara, som enligt denna
paragraf införes mot tullavgift, skall
vara förpackad. Innan varan utlämnas
av tullverket, skall förpackningen
förses med stämpel, utmärkande varan
såsom importerad för importörens
eget bruk.
§•
Tobaksvaror som medföras å från
utrikes ort inkommande fartyg eller
luftfartyg må, såvitt varorna äro avsedda
för förbrukning ombord, behandlas
på sätt i fråga om medförd
proviant är särskilt föreskrivet; dock
må sådana tobaksvaror icke förtullas
i annat fall än i 26 § 2 mom. sägs.
§•
Prov å färdiga tobaksvaror, som
medföras av vederbörligen legitimerad
handelsresande, må till riket införas
i vanlig ordning mot erläggande
av stadgad tull.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 24 maj
1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig
avgiftsberäkning hos tullverket.
Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 24 maj 1928 angaende förfarandet
i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
6
Krav, som---kravet fram
ställes.
Av varuhavare eller annan mot
tullverket framställt krav skall anses
vara anställt, då besvär inkommit
till generaltullslyrelsen, eller,
där rättelse skall sökas hos lokal
tullmyndighet, ansökning inkommit
till denna.
Föreslagen lydelse:
§•
Krav, som---kravet fram
ställes.
Av varuhavare eller annan mot
tullverket framställt krav skall anses
vara anställt, då besvär eller, där
rättelse skall sökas hos lokal tullmyndighet,
ansökning inkommit till
generaltullstyrelsen eller lokal tullmyndighet.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
5
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution.
Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 4 oktober 1929 angående
tullrestitution skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
6
Förutom i---skäl föreligga.
Tullrestitution enligt ----in
fört
varan.
§•
Förutom i---skäl föreligga.
Tullrestitution enligt---in
fört
varan.
Har från tullverket utlämnad vara,
beträffande vilken tullfrihet under
viss tid enligt tulltaxeförordningen
medgivits eller förutsättningar för
sådan tullfrihet uppenbarligen varit
för handen, blivit förstörd eller gått
förlorad, innan varan skolat återutföras,
ankommer på prövning av Konungen,
huruvida och i vad mån befrielse
från eller restitution av tull
för varan må åtnjutas. Sådan befrielse
eller restitution må dock icke beviljas
i andra fall än då varan förstörts
på grund av myndighets föreskrift
eller gått förlorad genom
olycka eller annan liknande händelse,
varöver den som infört varan
icke skäligen kunnat råda.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 19 mars 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet och t. f.
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Kock, anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, fråga om ändringar i gällande tulltaxa,
m. m. samt anför därvid följande.
Vissa ändringar i bestämmelserna rörande tull och skatt för
tobaksvaror, som införas till riket.
Enligt lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror tillkommer rättighet att till riket införa
eller låta införa dylika varor, med vissa undantag, uteslutande staten. Utövandet
av denna monopolrättighet har emellertid upplåtits åt aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet.
De undantag från monopolrättigheten, som upptagits i lagen, avse bland
annat tobaksvaror, som införas av resande. Enligt 26 § må sålunda resande,
som ankommer från utrikes ort, för eget bruk medföra färdiga tobaksvaror,
tullfritt intill viss mindre myckenhet (1 mom.) samt mot erläggande
av stadgad tull i vad angår överskjutande myckenhet (2 och 3 mom.). I 10 §
kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande
tillämpningen av nämnda lag stadgas, att den tullfria myckenheten ej må
överstiga 50 gram. För överskjutande kvantitet skall -— med tillämpning av
11, 12 och 13 §§ nämnda kungörelse samt kungörelsen den 11 juni 1943
(nr 349) om viss ändring i den vid tulltaxeförordningen fogade tulltaxan
— tullavgift erläggas. På sätt framgår av anm. 2 till tulltaxenr 159 skall
tull upptagas enligt följande uppställning:
a) vad angår myckenhet, icke överstigande 500 gram,
för cigarrer .................................. 15 öre per st.
» cigarrcigarretter............................ 8 » » »
» cigarretter ................................ 5 » » »
» färdiga tobaksvaror, andra slag............. 10 kr. » kg.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
b) vad angår myckenhet, överskjutande 500 gram,
för cigarrer................................... 30 öre per st.
» cigarrcigarretter............................ 16 » > »
» cigarretter ................................ 10 » » »
» färdiga tobaksvaror, andra slag ............ 20 kr. » kg.
Tobaksvara, som av resande införes mot tullavgift, skall enligt 26 § 4
mom. i 1943 års lag vara förpackad. Innan varan utlämnas av tullverket,
skall förpackningen förses med stämpel, utmärkande varan såsom importerad
för importörens eget bruk.
I en den 20 november 1947 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse
har g eneraltullstgr elsen anfört följande.
Till riket inkomma numera i större omfattning än tidigare sändningar
med gåvor till enskilda personer. Dessa gåvosändningar innehålla ofta smärre
kvantiteter tobaksvaror, vilka enligt gällande bestämmelser överlämnas
till tobaksmonopolet, som anbringar kontrollstämpel å förpackningarna och
uttager skatt för varorna. Denna så kallade importbehandling äger rum å
något av monopolbolagets kontor. Enligt uppgift finnas tio dylika kontor
inom landet. I de fall, då sådant kontor ej finnes å den tullplats, över vilken
varorna införas, översändas de till tobaksmonopolets kontor å annan
ort. Först sedan den av tobaksmonopolet fastställda skatten blivit erlagd,
får mottagaren förfoga över varorna.
Det förfarande, som nu tillämpas i fråga om gåvosändningar, innehållande
tobaksvaror, medför ofta mera arbete och besvär för myndigheterna och
de enskilda mottagarna än som kan anses rimligt och nödvändigt med hänsyn
till de jämförelsevis små kvantiteter tobaksvaror, som förekomma i
sändningarna. Styrelsen finner sig därför böra framställa förslag om förenkling
i berörda förfarande. En dylik förenkling synes lämpligen kunna
vinnas på det sätt, att i stället för skatten å tobaksvaror, som inkomma till
enskilda personer såsom gåva, tull uttages i överensstämmelse med vad som
gäller i fråga om resandetrafiken.
Därest till riket inkommande tobaksvaror, som utgöra gåvor, för vinnande
av en önskvärd förenkling i varornas behandling skulle beläggas med
tull i stället för den nuvarande skatten, måste tullen uppenbarligen avvägas
så, att den ltomme att så nära som möjligt överensstämma med ifrågavarande
skatt.
Under hänvisning härtill har generaltullstyrelsen hemställt, att för riksdagen
måtte framläggas förslag till vissa ändringar i 1943 års lag angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror och i den vid
1929 års tulltaxeförordning fogade tulltaxan.
Över nämnda skrivelse har aktiebolaget svenska tobaksmonopolet avgivit
utlåtande den 29 januari 1948. I utlåtandet har bolaget till en början uttalat,
att ehuru någon rätt icke förelåge för enskild person -—- med undantag
för resande som ankomme från utrikes ort — alt importera tobaksvaror,
bolaget dock visat det tillmötesgåendet mot allmänheten att bolaget
åtagit sig alt skattebelägga gåvoförsändelser innehållande tobaksvaror.
8
Kungi. Maj.ts proposition nr 201.
Bolaget har vidare anfört.
Förfarandet beträffande gåvoförsändelser tillgår i huvudsak på följande
sätt. Då det vid tullbehandlingen konstaterats, att gåvoförsändelse innehåller
tobaksvaror, avskiljas dessa och förses med gåvomottagarens namn och
adress. En duplettavi avseende tobaksvarorna utskrives samtidigt och transporteras
av gåvomottagaren på bolaget. Sedan bolaget erhållit tobaksvarorna,
fastställes den på dem belöpande skatt jämte kostnader, varom gåvomottagaren
underrättas samtidigt som han anmodas lämna besked om tobaksvarorna
komma att utlösas. Sedan han lämnat jakande besked, stämpelbeläggas
varorna, som han då får hämta. Skulle han vara bosatt på ort,
där bolaget icke har något försäljningskontor, sändas varorna till honom
mot postförskott. Ofta förklara gåvomottagarna, att de hellre avstå från
varorna än erlägga den höga avgiften. Totala antalet av bolaget skattebelagda
gåvoförsändelser innehållande tobaksvaror utgjorde 2 356 st. år 1946
och 1 647 st. år 1947. Det beräknade priskurantvärdet av de sålunda importerade
tobaksvarorna var år 1946 ca 38 000 kronor och år 1947 ca 37 000
kronor.
Av förestående redogörelse torde framgå, att det finnes visst fog för generaltullstyrelsens
omdöme, att det tillämpade förfarandet ofta medför mer
arbete och besvär för tullen, tobaksmonopolet och de enskilda mottagarna
än som kan anses rimligt och nödvändigt med hänsyn till de jämförelsevis
små kvantiteter tobaksvaror som förekomma i försändningarna. Därest
ifrågavarande import fortfarande skall tillåtas, torde skäl föreligga att söka
finna en förenkling av förfarandet. Den av generaltullstyrelsen anvisade
vägen att i stället för skatt uttaga tull i överensstämmelse med vad som
gäller i fråga om resandetrafiken torde för vinnande av detta syfte vara
den enda framkomliga. Såsom generaltullstyrelsen framhåller, bör tullen
därvid avvägas så, att den kommer att så nära som möjligt överensstämma
med den å importerade tobaksvaror utgående skatten. Eftersom tobaksskatten
till huvudsaklig del utgöres av värdeskatt, och tullen av praktiska skäl
icke kan utformas som en värdetull utan måste givas formen av en vikttull,
är det dock ofrånkomligt, att full överensstämmelse mellan tull och
skatt icke kan uppnås. Om man i syfte att icke onödigt hårt belasta de billigaste
varorna, bestämmer tullen i förhållande till den på dylika varor belöpande
skatten, kommer givetvis tullen på varor i de högre prislägena att i
förhållande till på dem belöpande skatt bli för låg. Detta förhållande kan
tänkas innebära viss risk för ett illojalt utnyttjande av gåvoförsändelserna.
Under förutsättning att lämpliga kontrollföreskrifter för att förhindra missbruk
införas samt med hänsyn till möjligheten att vid behov höja tullsatserna,
torde emellertid nämnda risk icke behöva tillmätas den betydelsen,
att den överväger fördelen av den avsevärda förenkling av förfarandet, som
skulle vinnas.
Sedan bolaget erinrat om den höjning av skatten å tobaksvaror som beslutats
att gälla från och med den 1 februari 1948, har bolaget framhållit, att
med utgångspunkt från att tullen å tobaksvaror, som inkomme i gåvopaket,
skulle ungefärligen överensstämma med den skatt, som drabbade tobaksvaror
i de lägsta prisklasserna, vilka importerades av bolaget eller tobakshandlare,
borde följande tullsatser tillämpas, nämligen för cigarrer 50 öre,
för cigarrcigarretter 25 öre och för cigarretter 10 öre, allt per styck, samt för
andra slag av färdiga tobaksvaror 50 kr. per kg. För att förhindra ett illojalt
utnyttjande av en förenkling av behandlingen av ifrågavarande gåvo
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
försändelser hade generaltullstyrelsen föreslagit, att högsta kvantitet tobaksvaror,
som skulle få utlämnas mot erläggande av tull, skulle fastställas
till 1 000 g. Bolaget hade icke någon erinran att göra mot den föreslagna
kvantitetsbegränsningen. Erforderliga föreskrifter, om hur varornas karaktär
av gåva och hur mottagarnas uppgifter, att varorna vore avsedda för
eget bruk, skulle styrkas, borde uppdragas åt generaltullstyrelsen att utfärda.
I anslutning härtill har bolaget vidare framhållit, att även frågan om justering
av gällande tullavgifter för tobaksvaror, som medfördes av resande,
borde upptagas till prövning. Bolaget har i detta hänseende framhållit att
tullavgifterna för av resande medförda tobaksvaror kvarstått oförändrade
med de belopp, som fastställdes genom kungörelse den 20 juni 1924 (nr
246). Den lägre tullavgiften fastställdes därvid i huvudsaklig överensstämmelse
med den för importerade tobaksvaror i vanliga prislägen utgående
tobaksskatten.
Enligt vad bolaget vidare framhållit hade den debiterade tullen för tobaksvaror,
som medförts av resande, utgjort år 1938 22 019 kronor (för
725 kg), år 1946 81 453 kronor (för 2 387 kg) och januari—oktober 1947
91 892 kronor (för 3 145 kg). Härav framginge, att den kvantitet tobaksvaror
som införts av resande visserligen stigit men dock fortfarande vore
av blygsam omfattning, trots att tullavgifterna numera måste betecknas såsom
mycket låga i förhållande till tobaksskatten. Det kunde dock befaras,
att den genom den senaste skattehöjningen ytterligare stegrade dispariteten
mellan tull och skatt komme att medföra en betydande ökning av de
kvantiteter tobaksvaror som infördes av resande. Bolaget ansåge det därför
påkallat, att tullavgifterna för resande bringades i närmare överensstämmelse
med tobaksskatten och ville i sådant syfte föreslå, att ifrågavarande
tullavgifter bestämdes till samma belopp som föreslagits för tobaksvaror
i gåvopaket. Med hänsyn till den avsevärda höjning av avgifterna som detta
förslag innebure, ifrågasatte bolaget lämpligheten av att bibehålla bestämmelsen
i 26 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror, att tullavgifterna för kvantitet som översköte 550 g skulle
fördubblas. Ifrågavarande avgifter skulle sålunda komma att uppgå till
för cigarrer 1 kr., cigarrcigarretter 50 öre och cigarretter 20 öre, allt per st.,
samt övriga tobaksvaror 100 kr. per kg. Såvitt bolaget hade sig bekant
tillämpades icke i något annat land så höga tullavgifter för tobaksvaror
som medfördes av resande. Tullavgifter av denna höjd vore ägnade att
uppmuntra smugglingsförsök och skulle dessutom innebära ett irritationsmoment
för turisttrafiken. Med hänsyn till anförda omständigheter ville
bolaget föreslå, att den s. k. högre tullavgiften slopades och en enhetlig
tulltariff av samma höjd och med samma kvantitetsbegränsning som den
för gåvoförsändelserna föreslagna tillämpades för resandetrafiken. Utöver
den tullfria delen om 50 g borde resande alltså få införa en kvantitet om
högst 1 000 g färdiga tobaksvaror mot erläggande av den stadgade tullen.
Därest resande medförde större kvantitet tobaksvaror, borde dessa varor,
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
om han önskade införa dem i landet, genom tullens försorg översändas till
tobaksmonopolet för skattebeläggning i vanlig ordning.
Över bolagets skrivelse har generaltullstyrelsen avgivit infordrat utlåtande
den 26 februari 1948. I detta utlåtande har generaltullstyrelsen anfört
följande.
Mot de av bolaget föreslagna tullsatserna, som äro avsevärt högre än de
i styrelsens skrivelse den 20 november 1947, upptagna, torde icke något
vara att invända, därest avvägningen skall ske endast ur fiskalisk synpunkt.
Styrelsen tillåter sig emellertid framhålla, att de högre tullsatserna uppenbarligen
komme att innebära en väsentligt ökad pålaga för resandetrafiken,
särskilt i fråga om tullbelagda tobaksvaror i kvantiteter av högst
500 gram. Tullbeskattningen av resandes tobaksvaror är redan nu i vissa
fall besvärande; en sådan höjning av tullavgifterna, som ifrågasatts, skulle
kunna medföra ytterligare irritation och därmed inverka störande på turisttrafiken
till vårt land.
I syfte att bereda någon lättnad för i första hand resandetrafiken har
under ärendets fortsatta behandling inom generaltullstyrelsen framkommit
det förslaget, att cigarretter med fast pappersmunstycke skulle åsättas en
lägre tull än cigarretter utan sådant munstycke. Då enligt 12 § kungörelsen
den 30 juni 1943 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen
av lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror
varje cigarrett utan fast pappersmunstycke skall anses väga 1 gram och
varje cigarrett med fast pappersmunstycke 0,5 gram, bör enligt styrelsens
mening tullen för cigarretter av sistnämnda slag''kunna fastställas till 5 öre
per styck. Mot en sådan uppdelning har, enligt vad styrelsen inhämtat,
bolaget icke något att erinra.
Den lägre tullen för cigarretter med fast pappersmunstycke torde böra
tillämpas även å dylika cigarretter, inkommande i gåvoförsändelser.
Styrelsen vill icke motsätta sig den föreslagna begränsningen till 1 000
gram av den kvantitet tobaksvaror, som skulle få införas av resande mot
erläggande av tullavgift. Det inträffar nämligen jämförelsevis sällan, att
större kvantitet än den sålunda tillstyrkta införes av en person vid ett och
samma tillfälle. En begränsning av nämnda kvantitet torde emellertid böra
föranleda viss ändring av 22 § lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel.
Departementschefen. Vad först angår frågan om förtullning av gåvosändn
ingår, som inkomma till enskilda personer och som innehålla
tobaks\aror, har generaltullstyrelsen upplyst, att enligt rådande praxis tobaksvarorna
av tullmyndigheten överlämnas till tobaksmonopolet, som kontrollstämplar
tobaksförpackningarna och uttager skatt för tobaksvarorna.
Någon tullavgift utgår däremot icke.
I syfte att uppnå en viss förenkling i behandlingen av gåvosändningar
av nu angivet slag har generaltullstyrelsen förordat, att färdiga tobaksvaror,
som inkomme till enskild person såsom gåva, skulle — såvitt varorna
vore avsedda för mottagarens eget bruk — få intill viss myckenhet av tullverket
utlämnas till gåvomottagaren mot erläggande av tull. I följd härav
skulle någon skatt icke uttagas för nämnda varor.
Beträffande storleken av de ifrågasatta tullavgifterna har tobaksmonopo -
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
11
let — under beaktande bland annat av den skattehöjning för tobaksvaror
som trädde i kraft den 1 februari 1948 — föreslagit, att tullen skulle utgå
med följande belopp, nämligen för cigarrer med 50 öre, för cigarrcigarretter
med 25 öre och för cigarretter med 10 öre, allt per styck, samt för andra
slag av färdiga tobaksvaror med 50 kronor per kilogram. Enligt vad tobaksmonopolet
vidare föreslagit borde en begränsning stadgas av den i gåvosändningar
ingående kvantiteten tobaksvaror som skulle få utlämnas mot
erläggande av tull; den högsta kvantiteten syntes kunna fastställas till
1 000 gram. Generaltullstyrelsen har icke haft annat att erinra mot de sålunda
föreslagna bestämmelserna än att tullen för cigarretter med fast
pappersmunstycke borde bestämmas till allenast 5 öre per styck.
1 likhet med generaltullstyrelsen är jag av den uppfattningen, att en
förenkling i behandlingen av gåvosändningar, innehållande tobaksvaror,
skulle ernås därest för dessa tobaksvaror uttoges tull i stället för skatt.
På grund härav och då förslaget rörande tullavgifternas storlek och maximeringen
av tobakskvantiteten icke föranleder någon erinran från min sida,
tillstyrker jag att ifrågavarande förslag genomföres.
Beträffande härefter storleken av tullavgifterna för av resande
medförda tobaksvaror har tobaksmonopolet erinrat om
att dessa tullavgifter alltsedan år 1924 utgått med följande belopp, nämligen
för cigarrer med 15 öre, för cigarrcigarretter med 8 öre och för cigarretter
med 5 öre, allt per styck, samt för andra slag av färdiga tobaksvaror
med 10 kronor per kilogram, dock att om den införda myckenheten
tobaksvaror överstigit 550 gram, tullavgifterna för överskjutande myckenhet
utgått med dubbelt högre belopp. Enligt vad bolaget vidare anfört kunde
det befaras, att den genom skattehöjningen den 1 februari 1948 stegrade
dispariteten mellan tull och skatt komme att medföra en betydande
ökning av de kvantiteter tobaksvaror som infördes av resande. Under åberopande
härav har bolaget föreslagit, att för dylika varor skulle uttagas
samma tullavgifter som förordats för i gåvosändningar inkommande tobaksvaror.
Jämväl den kvantitet tobaksvaror, som resande mot erläggande
av tull finge införa hit till riket, borde enligt bolagets förslag begränsas
till högst 1 000 gram.
Vad bolaget sålunda föreslagit har tillstyrkts av generaltullstyrelsen.
Även enligt min mening är det motiverat, särskilt med hänsyn till den
senast genomförda skärpningen i beskattningen av tobaksvaror, att tullavgifterna
höjas för tobaksvaror, som av resande införas bit till riket. Denna
höjning torde böra genomföras i överensstämmelse med det framlagda
förslaget. Tillräckliga skäl synas dock icke föreligga att maximera den
kvantitet tobaksvaror, som må införas av resande mot erläggande av tullavgift.
De sålunda förordade ändringarna i behandlingen av till riket inkommande
gåvosändningar, innehållande tobaksvaror, samt av tobaksvaror,
som införas av resande, föranleda vissa ändringar i 1943 års lag angaende
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror samt i den vid 1929
års tulltaxeförordning fogade tulltaxan.
Beträffande ändringarna i förstnämnda författning torde däri böra upptagas
en föreskrift av innehåll, att färdiga tobaksvaror, som inkomma till
riket såsom gåva till enskild person för dennes eget bruk må av tullverket
utlämnas mot att stadgad tull erlägges, dock endast intill så stor myckenhet
som av Konungen för dylikt fall fastställts. Denna föreskrift torde böra
upptagas i 26 §. Den föreslagna ändringen i behandlingen av tobaksvaror,
som införas av resande, bör vidare medföra, att 26 § 3 mom. upphäves.
Jämväl i vissa andra hänseenden bör 26 § omarbetas. Vidare erfordras redaktionella
jämkningar i 27 och 28 §§.
I enlighet härmed har inom finansdepartementet upprättats förslag till
lag om ändrad lydelse av 26—28 §§ lagen den It juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror.
Därest riksdagen antager de nu föreslagna författningsändringarna, torde
jag senare få anmäla fråga om ändring av 1943 års kungörelse med
vissa bestämmelser rörande tillämpningen av nyssnämnda lag.
Vad härefter angår ändringarna i tulltaxan torde de föreslagna nya bestämmelserna
om uttagande av tullavgifter för tobaksvaror i de fall varom
nu är fråga böra införas i anmärkningar under tulltaxenummer 159.
Såsom framgår av det förut anförda har jag icke ansett mig böra förorda
en maximering av den kvantitet tobaksvaror, som må införas av resande
mot erläggande av tullavgift. Vid sådant förhållande förfaller frågan om
ändring i 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel.
Övriga ändringar i tulltaxan.
Ändring i fråga om lulltaxeringen av sackarin och andra konstgjorda
sötningsmedel.
I den vid 1929 års tulltaxeförordning fogade tulltaxan äro sackarin och
andra konstgjorda sötningsmedel upptagna under tulltaxenr 207 (statistiskt
nr 521). Varorna äro tullfria. Såsom »andra konstgjorda sötningsmedel»
räknas bland annat krystallos (sackarinets natriumsalt) samt dulcin och
glucin.
Enligt en till tulltaxenr 207 fogad anmärkning må hit hänförliga varor
införas allenast av apoteksföreståndare eller, på medicinalstyrelsens, vetenskapsakademiens,
vederbörande universitetsfakultets eller karolinska institutets
eller tekniska högskolans lärarkollegiers tillstyrkan, av vetenskapsman
till begagnande för vetenskapliga ändamål eller ock, efter kommerskollegii
prövning, av näringsidkare, som styrker sig hava behov av dylika varor för
åstadkommande av sina tillverkningar.
I en den 17 juni 1946 dagtecknad skrift har Stockholms handelskammare
hemställt, att då ifrågavarande anmärkning till tulltaxenr 207 syntes utgöra
ett onödigt och opåkallat hinder för handeln, åtgärder måtte vidtagas för
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
upphävande av den i anmärkningen stadgade inskränkningen i fråga om rätten
att införa sackarin och andra konstgjorda sötningsmedel.
Till närmare motivering för sin framställning har handelskammaren anfört.
Inskränkningen i rätten att införa dessa varor härrör från ett förslag av
1888 års tullkommitté. I enlighet med detta förslag föreskrevs, att varorna
skulle tullbehandlas såsom apoteksvara. I samband med tillkomsten år 1913
av nu gällande apoteksvarustadga — enligt vilken varorna ej utgöra apoteksvara
— blevo de emellertid upptagna i en särskild rubrik i taxan, varvid
de för apoteksvaror tidigare gällande importrestriktionerna bibehöllos i
form av förevarande anmärkning.
Enligt vad som framgår av tullkommitténs betänkande var anledningen
till förslaget, att man väntade en lagstiftning med förbud mot användning
av sackarin för annat än medicinskt ändamål. Någon lagstiftning av denna
innebörd har emellertid icke kommit till stånd, och man torde numera vara
av den uppfattningen, att användningen i allmänhet icke bör förbjudas utan
endast underkastas erforderlig kontroll, exempelvis genom märkningsplikt,
så att allmänheten icke vilseledes i fråga om de tillverkade produkternas
näringsvärde.
Under alla omständigheter saknar den i anmärkningen uppställda inskränkningen
varje betydelse såsom hinder för varornas användning, eftersom
en betydande tillverkning därav numera sker inom landet samt några
restriktioner icke förekomma i fråga om vare sig tillverkning av eller handel
med varorna.
över handelskammarens framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits
av generaltullstijrelsen och kommerskollegium. Vid utlåtandet från
kommerskollegium ha därjämte fogats yttranden av Sveriges kemiska industrikontor
och statens institut för folkhälsan.
Generaltullstyrelsen har anfört, att när sackarin på 1880-talet först kom
i marknaden, tilldrog det sig stor uppmärksamhet, beroende på att preparatet
ansågs i egenskap av ersättningsmedel för socker lätt kunna tjäna till
förfalskning av livsmedel och därjämte antogs medföra skadliga verkningar
för matsmältningsorganen. I ett flertal främmande länder vidtogos också på
ett tidigt stadium särskilda åtgärder till förekommande av missbruk. Under
åberopande härav framlade för Sveriges vidkommande 1888 års tullkommitté
förslag, att sackarin i avvaktan på en eventuell svensk lagstiftning i ämnet
måtte hänföras till apoteksvaror. Föreskrift härom inflöt också i den
i juni 1892 ikraftträdda tulltaxan, och sackarin underkastades därigenom
beträffande införseln samma bestämmelser som apoteksvaror. Denna föreskrift
bibehölls i sedermera utfärdade tulltaxor och utsträcktes i 1911 års
tulltaxa att omfatta även andra konstgjorda sötningsmedel än sackarin.
Är 1914 anknöts emellertid tulltaxans rubrik för apoteksvaror till den definition,
som givits i den året förut införda apoteksvarustadgan, enligt vilken
definition sackarin och andra konstgjorda sötningsmedel icke utgjorde apoteksvaror.
Preparaten i fråga blevo därför upptagna i en särskild rubrik,
varvid de tidigare gällande införselbestämmelserna bibehöllos oförändrade.
De farhågor, man från början byste beträffande sackarinets skadliga verkningar,
hade icke blivit bekräftade, och någon lagstiftning ur denna syn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
punkt hade icke heller kommit till stånd. Särskilda föreskrifter funnes endast
beträffande användningen av sackarin för vissa tillverkningar. Sålunda
vore i fråga om maltdrycker och söta läskedrycker användningen av sackarin
i visst fall helt förbjuden och i andra fall tillåten endast under förutsättning,
att etiketten å varan vore försedd med uppgift, att varan innehölle
sackarin. Tillverkningen av och handeln med konstgjorda sötningsmedel
vore däremot för närvarande icke underkastad några som helst begränsningar.
Under sådana omständigheter syntes skäl för bibehållandet av
inskränkningen i rätten att införa konstgjorda sötningsmedel icke förefinnas.
Generaltullstyrelsen hemställde därför, att proposition måtte framläggas
för riksdagen om sådan ändring av tulltaxan, att den vid nr 207 fogade
anmärkningen med vissa föreskrifter i fråga om rätten att införa
konstgjorda sötningsmedel utginge ur tulltaxan.
Sveriges kemiska industrikontor och statens institut för folkhälsan ha förklarat
sig tillstyrka handelskammarens framställning.
Kommerskollegium har anfört följande.
I sitt den 4 juli 1941 avgivna betänkande med förslag till livsmedelsstadga
m. m. (SOU 1941: 22) uttalade livsmedelslagstiftningssakkunniga bland annat
(s. 200) att någon bärande invändning icke kunde riktas emot användningen
av sackarin för livsmedel och att någon anledning att föreslå förbud
mot tillsats av konstgjorda sötningsmedel därför icke förelåge. Såsom villkor
för medgivande av försäljning av sackarinhaltiga livsmedel ansågo emellertid
de sakkunniga att närvaron av det konstgjorda sötmedlet måste deklareras.
De sakkunnigas förslag i denna del av livsmedelsstadgan lämnades
av kollegium i utlåtande den 30 januari 1942 i stort sett utan erinran.
Då handeln inom landet med sackarin och andra konstgjorda sötningsmedel
för närvarande är helt fri, och sackarin sedan några år tillbaka tillverkas
inom landet samt i övrigt några sakskäl icke synas föreligga mot
användningen av konstgjorda sötningsmedel för livsmedel, anser kollegium
i likhet med kemikontoret och folkhälsoinstitutet att den rådande inskränkningen
i rätten att införa dylika sötningsmedel bör upphävas.
Kommerskollegium tillstyrker sålunda den av handelskammaren gjorda
framställningen.
Departementschefen. Av den verkställda utredningen framgår, att några
skäl icke längre föreligga, som motivera ett bibehållande av den enligt tulltaxan
gällande inskränkningen i rätten att införa sackarin och andra konstgjorda
sötningsmedel. Inskränkningen i fråga torde därför böra upphävas.
Den ändring som i anledning härav erfordras i tulltaxan bör genomföras
på så sätt, att anmärkningen till tulltaxenr 207 (statistiskt nr 521) upphäves.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma dag för ikraftträdande
av denna ändring i tulltaxan.
Ändring i fråga om tulltaxeringen av nya varor, vilka huvudsakligen
användas såsom apoteksvaror.
I tulltaxan äro apoteksvaror, enkla eller sammansatta, upptagna under
tulltaxenummer 222: 2 (statistiskt nr 539: 2). Dessa varor äro fria från
tull. Enligt en vid rubriken fogad anmärkning, betecknad nr 1, skola såsom
apoteksvaror tulltaxeras alla varor, som på grund av gällande apo
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
teksvarustadga utgöra apoteksvaror, även om varorna kunna hänföras
jämväl under annat nummer i tulltaxan, ävensom sådana giftiga ämnen
av första klassen, vilka endast eller i huvudsaklig mån användas såsom
läkemedel eller vid tillredning av läkemedel.
I § 1 apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308) föreskrives,
att till apoteksvara enligt nämnda stadga äro att hänföra ämnen (enkla
kemikalier och droger) och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste
mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel. De avsedda
ämnena äro uppräknade i en vid stadgan fogad bilaga I, och beredningarna
finnas närmare angivna i stadgans bilaga II. Nämnda bilagor
skola enligt § 3 i stadgan minst vart tredje år av medicinalstyrelsen i samråd
med kommerskollegium och tekniska högskolan granskas och därefter
hos Kungl. Maj :t anmälas till fastställelse. I § 2 angivas vissa varor, vilka
icke skola anses såsom apoteksvaror.
I en den 6 december 1945 dagtecknad skrivelse, som inkommit till socialdepartementet,
har medicinalstyrelsen bland annat hemställt att Kungl.
Maj :t måtte bemyndiga styrelsen att provisoriskt, i avvaktan på Kungl.
Maj :ts prövning i varje särskilt fall, meddela beslut huruvida viss vara
vore hänförlig till apoteksvara.
I sin framställning har medicinalstyrelsen till en början omnämnt, att
läkemedlet penicillin icke tidigare varit upptaget i apoteksvarustadgan, att
i anledning härav uppkommit fråga, huruvida för penicillin, som importerats,
skulle uttagas tullavgift (med 15 procent av värdet), men att sedan
Kungl. Maj :t genom beslut den 31 augusti 1945 bifallit styrelsens framställning
om penicillinets upptagande i bilaga I till apoteksvarustadgan,
frågan härom förfallit. Vidare har omnämnts, att en liknande fråga därefter
uppkommit beträffande läkemedlet progesteron. I anslutning härtill
har medicinalstyrelsen anfört.
Det kan förväntas, att med den utveckling, som forskning och teknik
för närvarande även på medicinens område genomgå, åtskilliga nya och
värdefulla läkemedel skola tillkomma. Då det synes mycket olägligt, att
sådana formella hinder beträffande tillämpningen av en sakligt välgrundad
tulltaxering, som förelegat beträffande såväl penicillin som progesteron,
fortsättningsvis förefinnas, medförande i många fall försening för viktiga
läkemedels användning, har medicinalstyrelsen ansett sig böra upptaga
frågan om rätt för styrelsen att efter tillstyrkan av kommerskollegium
provisoriskt, i avvaktan på Kungl. Maj :ts prövning i de enskilda fallen,
meddela beslut om viss varas ställning till apoteksvarustadgan. I sådana
fall, då sakförhållandena klart gåve vid handen, att en vara borde betraktas
som apoteksvara, skulle medicinalstyrelsens provisoriskt meddelade
beslut föranleda, att varan finge utan tulltillägg införas till riket. Medicinalstyrelsen
vill i detta sammanhang erinra om, att styrelsen enligt gällande
giftstadga (SFS 1943 nr 877) bil. 1 1:5 har befogenhet att beträffande
ämnen och beredningar, som endast eller huvudsakligen användas
såsom läkemedel, förklara att dessa skola betraktas såsom gitter av första
klassen, varvid följer, att de i tullhänseende hänföras till statistiskt nummer
539:2, »Apoteksvaror, enkla eller sammansatta», vilka äro fria från
tull.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
I infordrat utlåtande över nämnda framställning har generaltullstyrelsen
anfört följande.
Till införsel förekomma stundom enkla kemikalier, som uppenbarligen
äro avsedda att användas såsom läkemedel men icke finnas upptagna i bilaga
I till apoteksvarustadgan. Dylika kemikalier kunna nu icke "tulltaxeras
såsom apoteksvaror enligt nr 222: 2, för så vitt de icke utgöra giftigt
ämne av första klassen. Varorna bliva i stället som regel hänförliga till tufltaxenr
223 (statistiskt nr 540:2), som upptager kemiska preparat, ej särskilt
nämnda, med tull av 15 procent av värdet. I överensstämmelse härmed
komma vissa nya och ur medicinsk synpunkt ofta mycket värdefulla läkemedel
att bliva belagda med tull under den första tiden, vilket måste anses
vara otillfredsställande. Den uppfattningen torde nämligen vara allmänt
rådande, att läkemedel böra få införas utan tull, och apoteksvaror ha upptagits
i tulltaxan med tullfrihet.
Generaltullstyrelsen har vidare anfört, att något hinder icke syntes föreligga
att utan avvaktan på ikraftträdandet av en ny läkemedelsstadga utvidga
begreppet apoteksvaror. Redan nu förelåge en viss skillnad mellan
tulltaxans bestämmelser och apoteksvarustadgans definition å apoteksvaror,
i det att i tulltaxan till skillnad från i apoteksvarustadgan begreppet
apoteksvaror innefattade även vissa giftiga ämnen av första klassen. Sådana
ämnen vore icke upptagna i bilaga I vid apoteksvarustadgan, även
om de fyllde kravet att endast eller i huvudsakligaste mån användas som
läkemedel eller vid tillredning av läkemedel. Det syntes då ligga nära till
hands att ytterligare komplettera föreskrifterna i tulltaxan om vilka varor,
som skulle tulltaxeras enligt rubriken för apoteksvaror, med en bestämmelse,
avseende sådana nya läkemedel, som ännu icke hunnit upptagas i
apoteksvarustadgans bilaga I. Frågan skulle möjligen kunna lösas på det
sätt, att den grundläggande definitionen å apoteksvaror upptoges i tulltaxan
utan anknytning till någon uttömmande förteckning. De i § 2 mom. 1 och
2 apoteksvarustadgan nämnda undantagen skulle emellertid då icke kunna
tillämpas i tullhänseende. Lämpligare syntes därför vara att bibehålla den
i anmärkning 1 till tulltaxenr 222: 2 intagna hänvisningen till apoteksvarustadgan
men utvidga anmärkningen med en bestämmelse därom, att
jämväl andra ämnen (enkla kemikalier och droger) än de förut nämnda
skulle, under förutsättning att de endast eller i huvudsaklig mån användes
som läkemedel eller vid tillredning av läkemedel, tulltaxeras såsom
apoteksvaror, ändock att de icke på grund av gällande apoteksvarustadga
utgjorde apoteksvaror. Förut omnämnda undantag i § 2 mom. 1 och 2
apoteksvarustadgan skulle visserligen då icke kunna tillämpas å denna
nya grupp av ämnen, men detta syntes i praktiken vara utan betydelse.
I enlighet härmed har generaltullstyrelsen föreslagit, att anmärkning 1
till tulltaxenr 222: 2 skulle erhålla följande lydelse.
Anm. 1. Enligt detta nummer tulltaxeras dels alla varor, som på grund
av gällande apoteksvarustadga utgöra apoteksvaror, även om varorna
kunna hänföras jämväl under annat nummer i tulltaxan, dels sådana
giftiga ämnen av första klassen, vilka endast eller i huvudsaklig mån
Kungl. Maj:ts proposition, nr 201.
17
användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel, dels ock
andra ämnen (enkla kemikalier och droger), som endast eller i huvudsaklig
mån hava sådan användning, ehuru de icke enligt gällande apoteksvarustadga
utgöra apoteksvaror.
Generaltullstyrelsen har framhållit, att förenämnda bestämmelser borde
tillämpas på samma sätt som motsvarande föreskrifter i apoteksvarustadgan.
Uttrycket »tillredning av läkemedel» borde således avse tillredning i
egentlig mening och icke framställning av läkemedel genom syntes eller extrahering.
Vidare borde det vara ett ämnes användning i allmänhet och icke
i det speciella fallet, som skulle vara avgörande vid bedömandet, huruvida
ämnet endast eller i huvudsaklig mån användes såsom läkemedel eller vid
tillredning av läkemedel.
Generaltullstyrelsen har vidare anfört.
Även efter en ändring av bestämmelserna på nu angivet sätt skulle bilaga I
till apoteksvarustadgan självfallet i allmänhet komma att bliva utslagsgivande
vid tulltaxeringen av ämnen av ifrågavarande slag. Vid införsel av
ämne (enkel kemikalie eller drog), som ännu icke upptagits i nämnda bilaga
men beträffande vilket importören gjorde anspråk på behandling som apoteksvara
under åberopande av att ämnet endast eller i huvudsaklig mån användes
som läkemedel eller vid tillredning av läkemedel, skulle de lokala tullmyndigheterna,
som regel ha att hänskjuta tulltaxeringsfrågan till prövning av
generaltullstyrelsen, som då finge tillfälle att från medicinalstyrelsen inhämta
yttrande, vilket bleve bestämmande för tulltaxeringen. I de fall, då medicinalstyrelsen
komme att finna, att ämnet borde rubriceras såsom apoteksvara,
torde kunna förutsättas, att styrelsen, såvida fråga icke vore om gift av
första klassen, hos Kungl. Maj :t gjorde framställning om ämnets upptagande
i bilaga I, så att detsamma bleve apoteksvara även i apoteksvarustadgans
mening. Bilaga I komme på detta sätt att tid efter annan kompletteras med
nya läkemedel. Därest av medicinalstyrelsen gjord framställning om en varas
upptagande i bilaga I icke skulle vinna Kungl. Maj :ts bifall, borde varan i
fortsättningen icke tulltaxeras såsom apoteksvara. Detta fall synes vara att
jämföra med en ändring i tulltaxeringspraxis, föranledd av Kungl. Maj :ts
utslag på besvär över ett av generaltullstyrelsen meddelat beslut i tulltaxeringsf
råga. Beträffande redan införda varupartier skulle ändringen således
icke föranleda krav på inbetalning av tull i vidare mån än som följde av 1 §
förordningen den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid
oriktig avgiftsberäkning hos tullverket.
I härefter avgivna utlåtanden över generaltullstyrelsens förslag ha medicinalstyrelsen
och kommerskollegium ävensom Sveriges kemiska industrikontor
tillstyrkt detsamma.
Departementschefen. Enligt den vid 1929 års tulltaxeförordning fogade
tulltaxan äro apoteksvaror, enkla eller sammansatta, fria från tull (till 1-taxenr 222: 2, statistiskt nr 539: 2). Av anm. 1 till nämnda rubrik framgår,
alt såsom apoteksvaror skola tulltaxeras dels alla varor, som på grund av gällande
apoteksvarustadga utgöra apoteksvaror, även om varorna kunna hänföras
jämväl under annat nummer i tulltaxan, dels ock sådana giftiga ämnen
av första klassen, vilka endast eller i huvudsaklig mån användas såsom läkemedel
eller vid tillredning av läkemedel.
Bihang till riksdagens protokoll 1!H8. 1 samt. Nr 201.
o
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
Det av generaltullstyrelsen framlagda förslaget — vilket tillstyrkts i de
övriga yttrandena — innebär, att nyssnämnda tulltaxenummer skall utvidgas
till att omfatta jämväl andra ämnen (enkla kemikalier och droger) än
de i anm. 1 nu upptagna under förutsättning att dessa andra ämnen endast
eller i huvudsaklig mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av
läkemedel, ehuru de icke enligt gällande apoteksvarustadga utgöra apoteksvaror.
Vad generaltullstyrelsen sålunda föreslagit synes böra genomföras. Författningstekniskt
bör detta ske genom att utvidga anm. 1 till tulltaxenr
222:2 på sätt generaltullstyrelsen förordat i sitt i ärendet avgivna utlåtande.
Nu ifrågavarande ändring bör träda i kraft å dag som Kungl. Maj :t bestämmer.
Ändring beträffande tullen å koksalt med viss inblandning av natriumnitrit.
I tulltaxan hänföres koksalt (natriumklorid) till tulltaxenr 203 (statistiskt
nr 495). Denna vara är fri från tull. För natriumnitrit, som i samma
taxa är hänförlig till tulltaxenr 223 (statistiskt nr 540: 2) utgår däremot
en tull av 15 procent av värdet.
Enligt 2 § a) tulltaxeförordningen skall vara, som utgör en blandning av
beståndsdelar, hänförliga till taxenummer med olika tullsatser, tulltaxeras,
om någon beståndsdel drager värdetull, enligt vad taxan stadgar för ifrågavarande
beståndsdel samt i annat fall lika med den beståndsdel, som är underkastad
högsta tullsatsen; dock skall hänsyn icke tagas till beståndsdelar,
vilka förekomma i endast obetydlig mängd och icke väsentligen inverka på
varans beskaffenhet.
I en den 26 mars 1947 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har
Kooperativa förbundet anfört, att förbundet från England importerade vissa
blandningar av koksalt och natriumnitrit, avsedda för charkuterifabrikerna,
nämligen »snabbsalt» och »B-rimsalt», vilka innehölle högst 0,6 resp. 0,2 procent
nitrit. Dessa saltblandningar bleve med tillämpning av gällande tulltaxa
belagda med en tull av 15 procent av värdet. Nitrithalten i de båda kvaliteterna
vore emellertid obetydlig och överstege icke den i giftstadgan angivna
högsta procenthalten, som utgjorde 0,6 procent. Ifrågavarande saltblandningar
borde därför enligt förbundets mening få införas utan tull. Förbundet
hemställde, att sådan ändring måtte vidtagas i tulltaxan, att nitritblandat
koksalt, innehållande högst 0,6 procent natriumnitrit, finge införas
till riket tullfritt antingen såsom koksalt enligt statistiskt nr 495 eller, om
så befunnes lämpligare, enligt nytt, eget tulltaxenummer.
över nämnda framställning ha generaltullstyrelsen och kommerskollegium
efter remiss avgivit gemensamt utlåtande. Vid utlåtandet har fogats
ett av Sveriges kemiska industrikontor avgivet yttrande i ärendet.
Sveriges kemiska industrikontor har tillstyrkt, att en ändring vidtoges
i tulltaxan i nu berörda hänseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
19
Generaltiillstijrelsen och kommerskollegium ha framhållit, att vid saltning
av köttvaror användes vissa blandningar av koksalt och natriumnitrit,
varvid den i blandningarna ingående mängden av natriumnitrit visserligen
vore jämförelsevis obetydlig men icke oväsentlig med hänsyn till varornas användning.
I överensstämmelse med 2 § a) tulltaxeförordningen tulltaxerades
därför dessa saltblandningar lika med natriumnitrit. Enligt bilaga 2,
Grupp I B, vid giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877), sådan denna
lyder enligt kungörelsen den 17 oktober 1947 (nr 811), utgjorde natriumnitrit
gift, tillhörande andra klassen. Anmärkning 1 till bilaga 4 vid nämnda
stadga innehölle emellertid det medgivandet, att till saltning av köttvara
finge användas en likformig blandning av koksalt och natriumnitrit, innehållande
högst 0,6 viktprocent av det senare ämnet. Ämbetsverken hade icke
något att erinra mot att tullfrihet medgåves för blandningar av koksalt och
natriumnitrit, som innehölle högst 0,6 viktprocent natriumnitrit. Såvitt ämbetsverken
kunnat finna, komme dylika saltblandningar icke till användning
för annat ändamål än saltning av köttvaror. Det syntes därför icke vara
nödvändigt att förbinda tullfriheten med det villkoret, att blandningarna
skulle vara avsedda uteslutande för nämnda ändamål. Vid import av varorna
skulle följaktligen icke erfordras sådan försäkran, som omförmäles i 20 §
kungörelsen den 29 november 1929 (nr 373) med tillämpningsföreskrifter
till tulltaxeförordningen. En bestämmelse om tullfrihet för ifrågavarande
saltblandningar syntes böra införas i tulltaxan såsom en anmärkning med
nummerbeteckningen 2 under tulltaxenr 223. I samband därmed borde den
nuvarande anmärkningen under nr 223 givas nummerbeteckningen 1. Därjämte
borde produkten koncentrerat nikotin utan inblandning av annat
ämne, som nu funnes upptagen tillsammans med vissa andra varor i den
vid nr 223 fogade anmärkningen men för vilken, till skillnad från vad som
gällde i fråga om de övriga, tullfrihet finge åtnjutas utan inskränkning beträffande
användningen, lämpligen överflyttas till den ifrågasatta nya anmärkningen.
Departementschefen. Jag tillstyrker, att tullfrihet medgives för sådan
blandning av koksalt och natriumnitrit som innehåller högst 0,6 procent
natriumnitrit. En bestämmelse härom torde böra införas såsom en ny anmärkning
under tulltaxenummer 223, och samtidigt bör den hittillsvarande
anmärkningen under detta tulltaxenummer ändras på sätt generaltullstyrelsen
och kommerskollegium föreslagit.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma dagen för ikraltträdandet
av nämnda ändringar.
Ändring beträffande tullen å vissa tillsatsmedel till mineraloljor.
Bensin är i gällande tulltaxa upptagen under nr 174 (statistiskt nr 439)
med tull av 10 öre för 100 liter. Enligt anmärkning 1 till tulltaxenr 174 skall
tull emellertid icke utgå för till detta nummer bänförlig vara, som är avsedd
att vid oljeraffinaderi användas uteslutande såsom råvara vid tillverkning
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
av bensin. Andra mineraloljor än bensin hänföras till tulltaxenr 175 (statistiska
nr 440—445: 2) och äro fria från tull.
I en den 19 maj 1947 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift har
A. Johnson & Co. oljeraffinaderiet, Nynäshamn, anfört, att vid oljeraffineringen
numera användes ett flertal olika kemiska preparat, som i små mängder
tillsattes mineraloljeprodukterna för att förbättra deras egenskaper. Det
mest kända av dessa tillsatsmedel vore tetraetylbly, vilket tillsattes bensin
för att förbättra denna varas egenskaper i »knackningshänseende». Till
»krackad» bensin tillsattes så kallade inhibitorer eller antioxidationsmedel,
som höjde bensinens lagringsbeständighet. I övrigt hade tillsatsmedlen särskild
betydelse för smörjoljor. Genom tillsats av speciella preparat kunde
uppnås en väsentlig förbättring av en eftersträvad speciell egenskap hos en
smörjolja, t. ex. ökad oxidationsbeständighet, ökat viskositetsindex eller
sänkt stelningspunkt. Vid tullbehandlingen av bensin fästes sedan gammalt
icke avseende vid i bensinen eventuellt ingående tetraetylbly eller inhibitorer.
Nyligen hade även i fråga om smörjoljor den praxis börjat tillämpas, att tillsats
av ifrågavarande kemiska preparat i mindre mängder icke medförde, att
oljorna bleve tullbeskattade. Om tillsatsmedlen importerades för sig, hänfördes
de emellertid i allmänhet till tulltaxenr 223 (statistiskt nr 540: 1—2),
med tull av 15 procent av värdet. Den svenska oljeraffineringen, som icke
åtnjöte något tullskydd för sina produkter, hade därigenom i tullhänseende
kommit i ett sämre läge än utlandets industri på området. En ändring i tulltaxan
vore därför påkallad, och denna ändring skulle enligt sökandens
mening enklast kunna ske på det sätt, att i den vid tulltaxenr 223 fogade
anmärkningen intoges ett stadgande, att tull icke skulle utgå för sådana
i tulltaxan ej särskilt nämnda kemiska preparat, andra än hexametylentetramin,
som vore avsedda uteslutande för användning såsom tillsatsmedel inom
oljeraffineringsindustrien till förbättrande av mineraloljeprodukternas egenskaper.
Över nämnda framställning har, efter remiss, gemensamt utlåtande avgivits
av generaltullstyrelsen och kommerskollegium. Vid utlåtandet har fogats
ett av Sveriges kemiska industrikontor avgivet yttrande i ärendet.
Sveriges kemiska industrikontor, som tillstyrkt den gjorda framställningen,
har förklarat sig anse, att en bestämmelse om tullfrihet för de åsyftade
tillsatsmedlen borde upptagas i den vid tulltaxenr 223 fogade anmärkningen.
Det vore enligt kemikontoret lämpligt, att bestämmelsen erhölle den av sökanden
föreslagna, generella omfattningen och sålunda komme att avse tillsatsmedel
till mineraloljeprodukter i allmänhet. Då emellertid beredning av
olja i industriell skala med användande av tillsatsmedel bedreves även av
andra företag än oljeraffinaderier, borde enligt kemikontorets mening i
stället för det av sökanden föreslagna uttrycket »oljeraffineringsindustrien»
i anmärkningen upptagas »mineraloljeindustrien».
Generaltullstyrelsen och kommerskollegium ha anfört följande.
Sådana mineraloljor, som användas såsom motorbränsle eller smörjmedel,
innehålla numera ofta vissa främmande ämnen (tillsatsmedel), vilka före
-
Kunffl. Maj:ts proposition nr 201.
21
komma i ringa mängd och äro avsedda att förbättra oljornas egenskaper i
olika avseenden. För höjande av kompressionsresistensen hos bensin och
andra motorbrännoljor — det vill säga oljornas egenskap att, när de förekomma
i gasform, tåla en hög kompression i motorcylindrarna, så att motorn
icke knackar — tillsättas sålunda vissa ämnen, vilka pläga benämnas »antiknackningsmedel»,
»knackningsförhindrande medel» eller »knackskyddsmedel».
Bland dylika ämnen äro tetraetylbly, aminer och järnpentakarbonyl
de viktigaste. Det förstnämnda preparatet, som är det för närvarande mest
använda, har en märkbar effekt redan vid mycket ringa koncentration. Till
motverkan av icke önskvärda förändringar av bensin vid långtidslagring
användas vissa tillsatsmedel, som huvudsakligen utgöras av fenoler.
I smörjoljor — till vilka här räknas jämväl transformatoroljor — ingående
tillsatsmedel ha till huvudsaklig uppgift att sänka stelningspunkten
hos oljorna och därigenom göra dessa mera lättflytande vid låga temperaturer,
att öka motståndskraften hos en å maskinelement förekommande oljehinna,
som i vissa fall, till exempel då den är anbragt å mot varandra arbetande
kugghjul, kan bliva utsatt för starkt tryck, eller att förhindra oxidation,
korrosion och förhartsning. Tillsatsmedel med sistnämnda uppgift
benämnas »inhibitorer». Här ifrågavarande preparat utgöras vanligen av
paraffinvaxer, metalltvålar samt organiska fosfor-, klor- och svavelföreningar.
Såsom tillsatsmedel till transformatoroljor användas i regel vissa aminer
och fenoler.
Vid tulltaxeringen av bensin fästes icke avseende vid i varan förekommande
tillsatsmedel av de slag, som här avses. Vad smörjoljor beträffar,
föranledde en inblandning av tillsatsmedel tidigare i regel, att oljorna hänfördes
till tulltaxenr 272 (statistiskt nr 607), som upptager, bland annat,
smörjmedel, ej särskilt nämnda, i vilka olja eller fett ingår, med tull av
2 kronor för 100 kilogram av bruttovikten. Emellertid kunde det stundom
vara svårt att avgöra, huruvida i oljorna ingående främmande ämnen blivit,
avsiktligt tillsatta eller ej. Med hänsyn härtill och enär det ansågs mindre
lämpligt, att en ringa tillsats av här ifrågavarande preparat, som icke förändrade
oljornas karaktär och användning, skulle medföra, att varorna belädes
med tull, beslöt generaltullstyrelsen, efter kemikontorets hörande och
med ändring av förut tillämpad praxis, den 22 februari 1947, att mineralsmörjoljor
med dylik tillsats skulle hänföras till tulltaxenr 175 och således
vara fria från tull. Det är emellertid att märka, att ändringen icke hade avseende
å sådana smörjoljor, som genom tillsats av exempelvis emulgeringseller
lösningsmedel förlorat sin karaktär av mineraloljor i egentlig mening
och övergått till smörjmedel med speciell användning. Dylika mineraloljeprodukter
hänföras alltjämt till tulltaxenr 272 och beläggas med en tull
av 2 kronor för 100 kilogram.
Av de tillsatsmedel, som avses i sökandens framställning, äro vissa redan
enligt gällande bestämmelser fria från tull. De flesta preparaten bliva emellertid
hänförliga till tulltaxenr 22,4 ( statistiskt nr 540: 2) och således underkastade
en tull av 15 procent av värdet.
Ämbetsverken ha vidare yttrat, att — såsom av det anförda framginge -mineraloljor, innehållande vissa tillsatsmedel, numera vore fria från tull,
dock med undantag för bensin, för vilken vara tullen emellertid vore mycket
låg, under det alt särskilt inkommande tillsatsmedel av ifrågavarande slag
vid införsel till riket i regel bleve belagda med den jämförelsevis höga
tullen av 15 procent av värdet. Svenska industriföretag, som importerade dylika
tillsatsmedel för inblandning i de mineraloljeprodukter, som av dem
22
Kungi. Maj.ts proposition nr 201.
framställdes, komme därigenom uppenbarligen i en ofördelaktig ställning i
förhållande till de utländska oljeproducenterna. På grund därav borde enligt
ämbetsverkens mening sådan ändring i gällande bestämmelser vidtagas, att
tillsatsmedlen bleve fria från tull, när de infördes för att användas uteslutande
för nämnda ändamål. Enär preparaten i fråga i regel vore hänförliga
till tulltaxenr 223, borde en bestämmelse om tullfrihet lämpligen i enlighet
med sökandens hemställan upptagas under sistnämnda nummer i tulltaxan. I
likhet med kemikontoret funne ämbetsverken vidare, att skäl talade för att
ifrågavarande preparat finge införas utan tull även i de fall, då de vore
avsedda att nyttjas såsom tillsatsmedel för andra mineraloljor än motorbrännoljor
och smörjoljor och då de komme till användning hos industriföretag
utanför den egentliga oljeraffineringsindustrien. Från tullfriheten
borde emellertid enligt ämbetsverkens mening undantagas sådana tillsatsmedel,
som föranledde, att därmed försatta oljor bleve hänförliga till nr 272
och således belagda med tull. Ett medgivande av tullfrihet borde vidare
begränsas till att avse tillsatsmedel för industriell användning. Detta överensstämde
även med sökandens hemställan. Vissa i handeln förekommande
preparat, till exempel så kallade bensinbesparingsmedel, som vore avsedda
att användas av de enskilda konsumenterna och som i regel försåldes i
smärre förpackningar, borde följaktligen vid import icke komma i åtnjutande
av tullfrihet.
Departementschefen. På sätt generaltullstyrelsen och kommerskollegium
förordat bör tullfrihet medgivas i fråga om sådana kemiska preparat, vilka
äro avsedda uteslutande för användning såsom inhibitorer, knackskyddsmedel
eller tillsatsmedel med annan, liknande uppgift vid industriell beredning
av mineraloljor. En föreskrift av detta innehåll bör införas i den i det
föregående omnämnda anmärkningen 1 till tulltaxenummer 223.
Dagen för ändringens ikraftträdande torde få bestämmas av Kungl. Maj :t.
Ändring beträffande tullen å eteriska oljor.
Till tulltaxenr 257—258 (statistiska nr 587—588) hänföras under benämningen
flyktiga vegetabiliska oljor vissa eteriska oljor, vilka komma till
användning såsom råvaror inom industrien. Tulltaxenr 257 omfattar oljor,
som inkomma i kärl, vägande brutto 1 kg eller däröver, och nr 258 oljor,
som inkomma i kärl med mindre bruttovikt. Tullen utgår i förra fallet med
200 kr. och i senare fallet med 300 kr. för 100 kg. I båda fallen tillkommer,
med visst undantag, en tilläggstull av 200 kr. för 100 kg enligt förordningen
den 31 januari 1932 (nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa,
sådan denna förordning lyder enligt kungörelsen den 25 maj 1941 (nr 258).
I en den 12 augusti 1946 dagtecknad skrift har aktiebolaget Bofors Nobelkrut
hemställt, att frågan om ändrade bestämmelser rörande tullsatsen
på sådana eteriska oljor, vilka användas såsom råvaror vid industriella tillverkningar,
måtte upptagas till behandling. Enligt bolagets mening vore
Kungl. Maj:ts proposition nr 201. 23
det riktigast, att oljor, avsedda för nämnda ändamål, helt befriades från
tull.
I nämnda skrift har bolaget anfört följande.
Det finnes inom landet ett icke obetydligt behov av syntetiska luktämnen
av olika slag för användning inom tvål-, essens- och dylika industrier. Dessa
luktämnen ha tidigare importerats, huvudsakligen från Tyskland. Då den
tyska exporten för avsevärd tid framåt torde vara högst oviss och möjligheterna
att från t. ex. England och Amerika importera dylika produkter
ännu äro mycket små, har bolaget på sitt program upptagit dylika tillverkningar.
En fabrik är under byggnad och torde kunna sättas i gång under
slutet av år 1946. Fabriken torde bli den första i sitt slag inom Skandinavien
och dess produktion följaktligen av mycket stor betydelse.
Av grundläggande betydelse vid planerandet av en luktämnesfabrik äro
råvarukostnaderna. Såsom råvaror användas bl. a. vissa eteriska oljor, vilka
uteslutande äro importvaror. Den höga tullsats, som gäller för dessa varor,
kan anses motiverad, då produkterna användes direkt för t. ex. parfymistiskt
ändamål. Det förefaller dock icke rimligt att samma tullsats
skall utgå för varor, som användas som råvaror för industriella tillverkningar
av syntetiska produkter.
Som exempel på konsekvenserna av gällande bestämmelser kan nämnas,
att t. ex. en för luktämnesindustrien kvantitativt betydelsefull råvara, lemongrasolja,
som kostar ca 10 kr. per kg vid import, får en tullkostnad av
40 % av importvärdet.
För att omöjliggöra missbruk kunde man tänka sig möjligheten, att oljorna
vid ankomsten till riket denatureras. En denaturering med exempelvis
2 % petroleum gör varorna oanvändbara för parfymistiskt ändamål.
Över framställningen ha utlåtanden avgivits av generaltullstgrelsen och
kommerskollegimn. Vid sistnämnda utlåtande ha fogats yttranden från
Sveriges kemiska industrikontor, Stockholms handelskammare och Sveriges
grossistförbund.
Generaltullstgrelsen har framhållit, att bolagets hemställan, enligt vad
styrelsen inhämtat, endast gällde oljor, som vore avsedda att användas såsom
råvaror inom luktämnesindustrien. Styrelsen har vidare anfört.
Tulltaxan innehåller i form av anmärkningar till vissa nummer bestämmelser
därom, att tull icke skall utgå för sådana till ifrågavarande nummer
hänförliga varor, som vore avsedda att användas uteslutande för i anmärkningarna
närmare angivna ändamål. Motsvarande bestämmelser återfinnas
även i vissa författningar angående tilläggstullar och en dylik bestämmelse
är redan gällande i fråga om vissa till tulltaxenr 257—258 hänförliga
flyktiga vegetabiliska oljor. Enligt en i förordningen den 31 januari 1932
införd anmärkning skail nämligen tilläggstull icke utgå för dylika oljor,
som äro avsedda uteslutande för tillverkning av putsmedel för läderarbeten
eller för skodon.
Såsom villkor för åtnjutande av ovan omförmäld befrielse från tullen
gäller enligt 20 § kungörelsen den 29 november 1929 (nr 373) med tilllämpningsföreskrifter
till tulltaxeförordningen som allmän regel, att till
tullverket skall avlämnas en av varans förbrukare på tro och heder avgiven
och på visst sätt bestyrkt försäkran, att det förhållande föreligger, som
enligt anmärkning i tulltaxan medför, att tull icke skall utgå. Då befrielsen
avser endast tilläggstull, i vilket fall nyssnämnda föreskrifter icke äro till
-
24
Kungi. Maj.ts proposition nr 201.
lämpliga, ha motsvarande bestämmelser meddelats i särskilda kungörelser.
Beträffande sådana till tulltaxenr 257—258 hänförliga oljor, för vilka befrielse
från tilläggstull enligt vad ovan sagts blivit medgiven, har så skett
genom kungörelse den 26 juni 1933 (nr 404).
Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ett eventuellt medgivande
av tullfrihet i vissa fall för varor, som eljest draga så hög tull, som
förhållandet är i fråga om flyktiga vegetabiliska oljor, lämpligen hör grundas
uteslutande på intyg. Ytterligare garantier mot missbruk torde få anses
önskvärda och kunna vinnas genom föreskrift om denaturering av varorna
i samband med tulltaxeringen. Såsom framgår av den gjorda ansökningen
har bolaget icke något att erinra mot en sådan föreskrift. Denatureringen
torde böra innebära tillsättning av något illaluktande ämne, som
gör den flyktiga oljan oanvändbar för direkt användning såsom luktämne
och som icke kan frånskiljas genom ett enkelt förfarande. Enligt av tullverkets
huvudlaboratorium verkställda undersökningar skulle en tillsats av
5 procent av en illaluktande mineralolja vara lämplig för ändamålet. Visst
denatureringsmedel synes emellertid icke kunna nu föreskrivas, utan det
torde lämpligen böra överlåtas åt tullmyndigheterna att med hänsyn till
alla på frågan inverkande omständigheter bedöma, huru denatureringen i
förekommande fall skall företagas. Denatureringen bör verkställas genom
varuhavarens försorg och på dennes bekostnad samt under tillsyn av tullpersonal.
Sveriges kemiska industrikontor har framhållit, att luktämnen vid sidan
av den mera lyxbetonade användningen inom parfymeri och vissa delar av
kosmetisk produktion tjänade som ofta ofrånkomliga ingredienser vid tillverkningen
av en mångfald nödvändiga och nyttiga produkter. Även om
luktämnen ej kunde anses tillhöra vad som oundgängligen krävdes för livets
nödtorft måste det vara värdefullt att ett svenskt företag nu försökte
frambringa en del av de vanligaste luktämnena, varigenom vårt beroende
av utlandet komme att i motsvarande grad minskas.
Industrikontoret har vidare anfört, att priset på olika eteriska oljor och
syntetiska luktämnen vore synnerligen skiftande. Det vore naturligt att
dyra oljor huvudsakligen funne användning vid tillverkning av mera lyxbetonade
varor, under det att billigare oljor användes vid tillverkningen
av enklare nyttovaror såsom skokräm, putsmedel, tvål och tvättmedel i normal
prisklass o. s. v. Vissa oljor, t. ex. lemongras- och citronellolja m. fl.
kostade endast några få kronor per kg, varför tullavgiften här bleve mycket
stor i förhållande till värdet. De flesta övriga oljor låge i en prisklass mellan
25 och 75 kr. och tullavgiften bleve i dessa fall tämligen rimligt avvägd. När
det gällde sådana mycket dyrbara oljor, vilka betingade ett pris av flera
hundra kronor eller i fråga om vissa varor t. o. in. flera tusen kronor per
kg, bleve tullen givetvis utan varje som helst betydelse. Vid tillverkningen
av syntetiska luktämnen utginge man ofta från beståndsdelar, som kunde
utvinnas ur billiga naturliga eteriska oljor, och omvandlade dessa på kemisk
väg till önskade syntetiska luktämnen. Härvid erfordrades även vissa
vanliga kemikalier. På detta sätt kunde man ur en större kvantitet lättillgängliga
och i och för sig billiga eteriska oljor såsom lemongras-, citronell-,
nej lik- och pepparmyntolja framställa en mindre kvantitet dyrbara synte
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
tiska luktämnen. Det vore givet att en tullavgift, som hänförde sig till
mängden och icke till värdet, i hög grad försämrade de ekonomiska förutsättningarna
för en sådan produktion. Om exempelvis 10 kg av en olja å
10 kr. per kg åtginge vid tillverkningen av 1 kg syntetiskt luktämne värt
200 kr., så fördyrades råvaran genom tullavgiften med 40 kr., under det
att tullskyddet för den färdiga produkten endast utgjorde 4 kr. I stället
för att skänka ett skydd åt en inhemsk luktämnesproducent komme nuvarande
tullsystem att tvärtom i hög grad minska dennes konkurrenskraft.
Det vore därför rimligt och önskvärt, att tillverkare av syntetiska luktämnen
bereddes möjlighet att utan tullavgift importera de eteriska oljor,
vilka skulle utgöra utgångsmaterial för kemisk omvandling. Det vore icke
omöjligt att vid införseln på något sätt denaturera oljorna eller tillsätta
sådana kemikalier till dem, att de miste sin vanliga lukt och smak och
bleve oanvändbara för vanliga användningsändamål. I de fall, där man
kunde ordna med betryggande kontroll av fabrikationen, kunde förmodligen
även kravet på denaturering eftersättas. Genom tullavgiftens bortfallande
komme den svenske tillverkaren att få ett tillverkningsskydd, som
motsvarade 4 kr. per kg tillverkad produkt. Om man med hänsyn till de
tillverkade produkternas karaktär av delvis lyxvaror ansåge sig böra belasta
tillverkningen med någon slags lyxavgift, borde denna i så fall utgå
efter mängden av den tillverkade varan och endast med högst de två kronor
per kg, som nu utginge i form av tilläggstull, ifall motsvarande vara
importerades.
Stockholms handelskammare har tillstyrkt framställningen. Någon tillverkning
av eteriska oljor för ifrågavarande ändamål förekomme icke inom
landet, varför ett borttagande av tullen å desamma icke syntes kunna skada
någon inhemsk industri. Däremot finge en sådan åtgärd antagas vara av
stor betydelse för igångsättande och vidmakthållande av den nya luktämnesfabrikationen.
Jämväl Sveriges grossistförbund har tillstyrkt framställningen under förutsättning
att betryggande föreskrifter fastställdes till förhindrande av
missbruk. Enligt förbundets mening skulle den planerade tillverkningen
bliva av viss betydelse i nuvarande läge för de industrier, som hade behov
av luktämnen etc.
Kommerskollegium har anfört, att vid den tillverkning av dyrbarare syntetiska
eteriska oljor, som bolaget hade för avsikt att bedriva, komme att
som utgångsmaterial användas förhållandevis billiga eteriska oljor, såsom
lemongras-, citronell-, nejlik- och pepparmyntolja. Tullen komme därför att
värdemässigt drabba de vid fabrikationen i fråga sasom ramaterial använda
billigare oljorna relativt hårdare än de dyrare oljor, med vilka de vid fabrikationen
framställda syntetiska produkterna hade att konkurrera. Kollegium
funne därför skäl tala för att tullsatsen för eteriska oljor för avsett
ändamål sänktes. En viss lättnad skulle otvivelaktigt kunna beredas tillverkningen
i fråga genom att tilläggstullcn slopades, på sätt redan vore
förhållandet vid tillverkning av putsmedel för läderarbeten eller för sko
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
don. Då emellertid genom tillsats av lämpligt denatureringsmedel garanti
torde kunna skapas för ett förhindrande av att varan funne användning
för icke avsett ändamål, syntes sökandens framställning om helt borttagande
av tullsatsen böra kunna tillmötesgås.
Aktiebolaget Bofors Nobelkrut har härefter i en till finansdepartementet
den 27 januari 1948 inkommen skrift framhållit, att sedan bolagets fabrikation
av syntetiska luktämnen pågått närmare ett år, vissa erfarenheter
vunnits vilka bekräftade vikten av att den önskade tullfriheten beviljades.
Bolaget skulle härigenom i fortsättningen kunna bli mera konkurrenskraftigt.
Under år 1947 importerade bolaget över 16 ton eteriska oljor och det
förväntades, att 1948 års import komme att bli ca 80 ton, vilket skulle
draga en tull av omkring 320 000 kronor. Detta belopp måste anses betydande
med hänsyn till den ringa omfattning tillverkningen ännu ägde. Med
nu gällande noteringar uppginge tullen i procent av varans inköpspris
till följande belopp, nämligen för sassafrassolja och stjärnanisolja 70—
80 %, för nejlikeolja 60—70 % samt för eucalyptusolja 50—60 %. Med hjälp
av svenska produkter och svensk arbetskraft förädlade bolaget råvarorna
till ungefär det fyrdubbla värdet. Luktämnesindustrien borde sålunda ha
en nationalekonomisk uppgift att fylla, särskilt i tider av valutabrist. Under
första produktionsåret hade omkring en tredjedel av produktionen
exporterats och möjligheter förelåge att öka exporten avsevärt. Importen
hade hittills till största delen skett och avsåges i framtiden att ske uteslutande
från länder med s. k. mjuk valuta.
Departementschefen. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har
aktiebolaget Bofors Nobelkrut hemställt om tullfrihet för eteriska oljor, vilka
användas såsom råvaror vid industriell tillverkning. Enligt vad bolaget
anfört kunde eventuellt missbruk av en dylik tullfrihet förebyggas på så
sätt, att den tullfria varan vid ankomsten till riket denaturerades med exempelvis
2 procent petroleum; härigenom skulle nämligen varan bliva oanvändbar
för direkt tillverkning av parfymer och liknande preparat.
Mot förevarande hemställan har icke gjorts någon erinran från remissinstansernas
sida.
För egen del finner jag det rimligt att tullfrihet medgives i fråga om sådana
eteriska oljor, som användas såsom råvaror vid industriell tillverkning.
Sådan tullfrihet bör dock icke få åtnjutas med mindre den importerade varan
innan den utlämnas från tullverket på lämpligt sätt denatureras.
För genomförande av denna tullfrihet erfordras ändringar i såväl den
vid 1929 års tulltaxeförordning fogade tulltaxan som 1932 års förordning
med tillägg till gällande tulltaxa. Ändringarna torde böra träda i kraft å dag
som Kungl. Maj :t bestämmer.
Kungl. Mai ds proposition nr 201.
27
Ändring i förordningen angående förfarandet i vissa fall
vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket.
I 6 § förordningen den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa
fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket äro bestämmelser meddelade
om den tidpunkt, då krav, varom i förordningen är fråga, skall anses anställt.
Såvitt gäller av varuhavare eller annan mot tullverket framställt krav,
skall detta enligt paragrafens andra stycke anses vara anställt, då besvär inkommit
till generaltullstyrelsen, eller, där rättelse skall sökas hos lokal tullmyndighet,
ansökning inkommit till denna.
I skrivelse den 20 november 1947 har generaltullstijrelsen anfört, att avfattningen
av 6 § vid upprepade tillfällen visat sig kunna medföra rättsförlust.
Om nämligen varuhavare eller annan i fall, då krav skulle prövas av
styrelsen, insänt sin för styrelsen avsedda besvärsskrift till lokal tullmyndighet
samt preskriptionstiden hunnit utlöpa, innan besvärsskriften därifrån
inkommit till styrelsen, hade den förda klagan funnits icke kunna upptagas
till prövning. Det finge anses mindre tillfredsställande, att pa detta sätt
krav mot tullverket, som kunde vara välgrundade och som kommit tullverket
till handa inom i författningen omförmäld tid, icke skulle kunna beaktas.
För att i möjligaste mån förebygga inträffandet av dylik rättsförlust
hade den lokala myndigheten i många fall vid mottagande av skrift av omhandlade
slag omedelbart överlämnat skriften till styrelsen enbart för registrering
och därvid samtidigt begärt att återfå densamma för att sedermera
till styrelsen avgiva utlåtande däröver. Detta innebure i och för sig en
omgång och förfaringssättet kunde för övrigt överhuvud icke leda till åsyftat
resultat, om skriften inkommit exempelvis sent på sista fataliedagen. I
enlighet härmed hemställde styrelsen, att 6 § andra stycket måtte ändras
på så sätt, att av varuhavare eller annan mot tullverket framställt krav
skulle anses vara anställt, då besvär inkommit till generaltullstyrelsen eller
lokal tullmyndighet, eller, där rättelse skulle sökas hos lokal tullmyndighet,
ansökning inkommit till denna.
Departementschefen. Såsom generaltullstyrelsen framhållit måste det anses
mindre tillfredsställande, att krav mot tullverket, som skola framställas
hos generaltullstyrelsen, icke kunna upptagas till prövning av den anledning
att klagandens besvärsskrift ingivits till lokal tullmyndighet och att på
grund därav besvärsskriften icke inkommit till generaltullstyrelsen före besvärstidens
utgång.
För undanröjande av nämnda olägenhet torde 6 § andra stycket förordningen
angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos
tullverket böra ändras på så sätt, att krav mot tullverket, som enligt gällande
regler skall framställas hos generaltullstyrelsen, förklaras skola upptagas
till prövning även i det fall att besvären inom den föreskrivna tiden
inkommit till lokal tullmyndighet. I samband härmed torde — även om en
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
dylik ändring icke har samma praktiska betydelse — jämväl den ändringen
böra intagas att, där rättelse skall sökas hos lokal tullmyndighet, ansökningen
förklaras skola prövas även i sadant fall då den inom föreskriven
tid inkommit till generaltullstyrelsen.
I anslutning till det nu anförda har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 24
maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning
hos tullverket.
Ändring i tullrestitutionsförordningen.
I 6 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution
äro bestämmelser meddelade i fråga om särskild restitution. Motiveringen
till dessa bestämmelser återfinnes i det av tillkallade sakkunniga den 27
juni 1928 avgivna betänkandet med förslag till ändrade bestämmelser rörande
tullrestitution (SOU 1928: 15) s. 129—130 samt Kungl. Maj :ts proposition
i ämnet nr 66 till 1929 års riksdag s. 47 ff.
Beträffande från tullverket utlämnad vara gäller enligt 6 § andra stycket
såsom oeftergivligt villkor för restitution, att varan skall hava återutförts
inom sex månader efter införseln.
I skrivelse den 20 november 1947 har generaltullstijrelsen gjort framställning
om visst tillägg till ifrågavarande paragraf. Styrelsen har härom
anfört följande.
Under den tid, som förflutit efter tillkomsten av ifrågavarande bestämmelser,
ha fall förekommit, där dispens från villkoret om återutförsel skäligen
bort ifrågakomma men författningsenligt icke kunnat lämnas. Endast
genom beslut av riksdagen i de särskilda fallen skulle ett sådant undantag
ha kunnat meddelas. Av dylika fall må erinras om de båda, som omhandlas
i Kungl. Maj :ts beslut den 17 februari 1939 (Regeringsrättens årsbok 1938,
not. Fi. 745) på framställning av T. Iversen angående tullfrihet eller tullnedsättning
för en automobil, som brandskadats, samt den 31 oktober 1947
på ansökning av G. Hansen om befrielse från erläggande av tull för en till
riket införd automobil, som genom olyckshändelse förstörts.
Styrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke förslagsvis genom ett tillägg till
6 § tullrestitutionsförordningen Kungl. Maj :t borde beredas möjlighet att
utan inhämtande för varje gång av riksdagens medgivande förordna om restitution
av eller befrielse från tull i fall sådana som de förberörda, där tullfrihet
under viss tid medgivits eller förutsättningar för sådan tullfrihet uppenbarligen
varit för handen men varan blivit förstörd eller gått förlorad,
innan varan skolat återutföras. Det torde emellertid i så fall bliva nödvändigt
att begränsa en dylik möjlighet till tullbefrielse jämväl såtillvida, att
förstörandet — i fråga om införda djur avlivandet — skall ha skett enligt
föreskrift av offentlig myndighet, exempelvis hälsovårds- eller polismyndighet,
eller — liksom ock förlusten — skall ha uppkommit till följd av timad
olycka eller inträffad annan likartad händelse, varöver den, som infört varan,
icke skäligen kunnat råda, såsom skadegörelse eller vårdslöst förfarande
av utomstående. En ytterligare begränsning, som synes böra ifrågakomma,
är att vad med varan inträffat skall ha försiggått före den tidpunkt,
då varan egentligen skulle ha återutförts.
29
Kungi. Maj:ts proposition nr 201.
I enlighet härmed har generaltullstyrelsen föreslagit, att till 6 § tullrestitutionsförordningen
skulle fogas ett nytt stycke av innehåll att — om från
tullverket utlämnad vara, beträffande vilken tullfrihet under viss tid enligt
tulltaxeförordningen medgivits eller förutsättningar för sådan tullfrihet uppenbarligen
varit för handen, enligt offentlig myndighets föreskrift eller
till följd av olycka eller annan likartad händelse, varöver Jen, som infört
varan, icke skäligen kunnat råda, blivit förstörd eller gått förlorad, innan
varan skolat återutföras — det skulle ankomma på prövning av Kungl.
Maj :t, huruvida och i vad mån befrielse från eller restitution av tull för
varan finge åtnjutas.
Departementschefen. Det av generaltullstyrelsen framlagda förslaget till
ändring av 6 § tullrestitutionsförordningen innebär, att Kungl. Maj :t skulle
bemyndigas att i vissa fall medgiva befrielse från eller restitution av tull
för vara, som utlämnats från tullverket. Sådan befrielse eller restitution
skulle enligt förslaget kunna ifrågakomma, då den införda varan enligt offentlig
myndighets föreskrift eller till följd av olycka eller annan likartad
händelse, varöver den som infört varan icke skäligen kunnat råda, blivit
förstörd eller gått förlorad innan varan skolat återutföras. Vad generaltullstyrelsen
sålunda föreslagit torde böra genomföras.
I enlighet härmed har inom finansdepartementet upprättats förslag till
förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr
307) angående tullrestitution.
Departementschefens hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga de inom finansdepartementet upprättade förslagen
till
1) lag om ändrad lydelse av 26—28 §§ lagen den It
juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror;
2) förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den
24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid
oriktig avgiftsberäkning hos tullverket; samt
3) förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den
4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution;
dels besluta, att anmärkningen till tulltaxenr 207 i den
vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade
tulltaxan skall utgå ur taxan;
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
dels besluta, att nämnda tulltaxa skall i nedan angivna
delar erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår.1
Tull
för 100 kg
kronor
159
Tobak och tobaksvaror ...............................
Anm. 1. Angående införsel ----är stadgat.
Anm. 2. För färdiga tobaksvaror, som inkomma till riket såsom
gåva till enskild person för dennes eget bruk och icke
överstiga av Kungl. Maj :t med stöd av 26 § 1 mom. lagen angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror
fastställd myckenhet, skall tull utgå med följande be
-
lopp:
för cigarrer............................. 50 öre per st.
> cigarrcigarretter ..................... 25 » > >
> cigarretter utan fast pappersmunstycke 10 > > »
» cigarretter med fast pappersmunstycke 5 > > >
» färdiga tobaksvaror, andra slag ......50 kr. > kg.
fria
Anm. 3. Resande, som ankommer från utrikes ort och för eget
bruk medför färdiga tobaksvaror utöver viss mindre, av
Kungl. Maj :t med stöd av 26 § 2 mom. lagen angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror fastställd
myckenhet, skall för berörda överskott erlägga tull
efter de här ovan i anm. 2 bestämda tullsatser.
Anm. i. För av vederbörligen legitimerad handelsresande från
utrikes ort medförda prov å färdiga tobaksvaror skall tull
beräknas efter de här ovan i anm. 2 bestämda tullsatser.
Anm. 5. I tullhänseende utgöres skillnaden mellan cigarr och
cigarrcigarrett därav, att den senare saknar spets, har skuren
inlaga samt i vikt uppgår till högst 3.3 g.
222: 2 Apoteksvaror, enkla eller sammansatta.................
Anm. 1. Enligt detta nummer tulltaxeras dels alla varor, som
på grund av gällande apoteksvarustadga utgöra apoteksvaror,
även om varorna kunna hänföras jämväl under annat nummer
i tulltaxan, dels sådana giftiga ämnen av första klassen,
vilka endast eller i huvudsaklig mån användas såsom läkemedel
eller vid tillredning av läkemedel, dels ock andra
ämnen (enkla kemikalier och droger), som endast eller i
huvudsaklig mån hava sådan användning, ehuru de icke enligt
gällande apoteksvarustadga utgöra apoteksvaror.
Anm. 2. Rörande införseln — — — gällande giftstadga.
223 Kemiska preparat,---till apoteksvaror____ 100 kr.
Anm. 1. För kemiska preparat, ej särskilt nämnda, andra än
hexametylentetramin, vilka äro avsedda uteslutande för användning
såsom acceleratorer eller antioxidationsmedel inom
gummivaruindustrien eller såsom inhibitorer, knackskyddsmedel
eller tillsatsmedel med annan, liknande uppgift vid industriell
beredning av mineraloljor, skall tull icke utgå.
Anm. 2. För koncentrerat nikotin utan inblandning av annat
ämne samt för blandningar av koksalt och natriumnitrit, innehållande
högst 0.6 % av det senare ämnet, skall tull icke
utgå.
fria
15: —
1 Se beträffande tulltaxenr 159 1943: 349, beträffande tulltaxenr 222:2 1939: 345 och beträffande
tulltaxenr 223 1937:87.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
31
Flyktiga vegetabiliska oljor,---—----- andra slag, i kärl eller förpackning vägande brutto: |
Toll för 100 kg |
|
257 |
E |
200: — |
258 |
E Anm. till nr 257—258. För flyktiga vegetabiliska oljor, som |
300: — |
dels besluta, att förordningen den 31 januari 1932 (nr 15)
med tillägg till gällande tulltaxa skall i nedan angiven del
erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår.1
Tull- taxe- nr |
Statis- tiskt nr |
Varuslag |
Tilläggstull |
257 |
587 |
Flyktiga vegetabiliska oljor, — —----- andra slag, i kärl eller förpackning vägande brutto: E |
200: — |
258 |
588 |
E |
200: — |
Anm. till nr 257—258 (stat. nr 587—588). För flyk-tiga vegetabiliska oljor, som äro avsedda uteslu-tande för tillverkning av putsmedel för läderar-beten eller för skodon, samt för oljor av nämnda |
dels ock förklara, att nu ifrågavarande ändringar i den
vid tulltaxeförordningen fogade tulltaxan och i förordningen
den 31 januari 1932 med tillägg till gällande tulltaxa skola
träda i kraft å dag, som Kungl. Maj :t bestämmer.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
1 Senaste lydelse av förordningen i förevarande del, se 1941: 258.
Ur protokollet:
B. Sandberg.