Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

1

Nr 20.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom
vissa områden av stad, m. m.; given Stockholms slott
den-9 januari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden
av stad, samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t skall äga att, om så påkallas
av jordpolitiska skäl, förordna att de för landet gällande reglerna om avstyckning
och sammanläggning skola tillämpas för område inom stad eller
annat samhälle, där bestämmelserna härom i lagen om fastighetsbildning i
stad eljest skolat gälla.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 20.

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad.

Härigenom förordnas som följer.

Där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket äger
Konungen beträffande område av stad, vilket ej ingår i stadsplan eller efter
den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, förordna att, i stället för
de i lagen om fastighetsbildning i stad meddelade bestämmelserna om avstyckning
av område som ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning
av sladsägor, vad för landet är stadgat om avstyckning och sammanläggning
skall äga tillämpning med nedan angivna undantag. Sådant förordnande
må av Konungen återkallas, när förhållandena föranleda därtill, och skall
vara förfallet, där stadsplan eller byggnadsplan fastställes. Vad här sagts
skall ock gälla beträffande dylikt område inom samhälle å landet, varest
enligt lagen om fastighetsbildning i stad samma lags bestämmelser om avstyckning
och sammanläggning skola tillämpas.

Förordnande enligt denna lag medför icke ändring av vad i lagen om
fastighetsbildning i stad stadgas därom, att avstyckning må ske jämväl
från mark som ej ingår i fastighetsindelning, och ej heller av samma lags
bestämmelser angående ansökan om avstyckning, behörighet att verkställa
avstyckningsförrättning, förfarandet då förrättningsman finner sig jävig, underrättelse
till registerförare och förvaring av konceptakt. Är fråga om avstyckning
av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, och är ej den, som
enligt sistnämnda lag skolat verkställa förrättningen, behörig därtill enligt
lagen om delning av jord å landet, skall dock byggnadsnämnden för förrättningens
verkställande överlämna ansökningen till distriktslantmätaren.

Avser ifrågasatt sammanläggning mark belägen såväl inom som utom
område som omfattas av förordnande enligt denna lag, skall sammanläggningen
ävensom fråga om avstyckning som påkallas för densamma
handläggas och bedömas, som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen
ingående marken.

Meddelas förordnande enligt denna lag eller upphör sådant förordnande
att gälla, skall detta icke inverka å avstyckningsärende, däri förrättning
börjats dessförinnan, eller å ärende rörande sammanläggning, som sökts
tidigare eller varav avstyckningsärende som nyss nämnts är beroende; dock
skall, då förordnande upphört att gälla, vad i 19 kap. 2 och 3 §§ lagen om
delning av jord å landet stadgas ej utgöra hinder för avstyckning eller sammanläggning.

Om förordnande enligt denna lag och återkallelse därav skall anteckning
verkställas i fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

3

Förslag

till

Lag

angående .ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 §, 5 kap. 20 § samt 7 kap. 9 och 10 §§
lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP. 4 KAP.

4 §•

4 §.

Vad i

- meddelade bestämmelser.

Om behörighet för Konungen att
beträffande område av stad eller sam-hälle som nu sagts förordna om till-lämplighet av de för landet meddela-de bestämmelserna är stadgat i lagen
med särskilda bestämmelser om fas-tighetsbildning inom vissa områden
av stad.

5 KAP.

5 KAP.

20 §.

Bestämmelserna i —• —

20 g.

-— meddelade bestämmelser.

Om behörighet för Konungen att
beträffande område av stad eller sam-hälle som nu sagts förordna om till-lämplighet av de för landet meddela-de bestämmelserna är stadgat i lagen
med särskilda bestämmelser om fas-tighetsbildning inom vissa områden
av stad.

7 KAP.

9 §.

I samband--— —

7 KAP.

9 §•

— magistratens prövning.

Vid fastighetsindelningens---upptagas såsom en stadsäga.

Där flera -------annan rättighet.

1 Senaste lydelse, se beträffande 4 kap. 4 § SFS 1921: 199, beträffande 5 kap. 20 § SFS 1931
143 och beträffande 7 kap. 9 § SFS 1930: 100.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Områden hörande------å marken.

Områden, som------- utgöra en stadsäga.

Har kronan, staden, allmän inrättning
eller stiftelse, innan fastighetsindelningen
blivit bestämd, gjort
framställning att något densamma
tillhörigt område uppdelas i flera
stadsägor, må delning ske i enlighet
med den framställning, där ej området
upplåtits under ständig besittningsrätt
eller hör till järnväg.

Har förordnande meddelats enligt
lagen med särskilda bestämmelser om
fastighetsbildning inom vissa områden
av stad, skall inom det område
förordnandet omfattar sådan indelning
i stadsägor, som avses i denna
paragraf, verkställas i enlighet med
den bestående fastighetsindelningen
utom såtillvida att, där fastighet delats
genom sämjedelning som kommit
till stånd före ingången av år
1928 eller eljest på grund av fång
som skett före nämnda tidpunkt tillhör
flera vilka var för sig äga viss å
marken bestämd ägovidd, varje sådan
fastighetsdel skall upptagas såsom
en stadsäga. Vad sålunda stadgats
skall i fall, då fastighet är belägen
delvis inom och delvis utom det område
förordnandet omfattar, tillämpas
beträffande fastigheten i dess helhet.

10 §. 10 g.

I fastighetsregistret---utbruten andel i samfälld mark.

Där område, som under 5) eller 7)
avses, vid tiden för dess införande i
fastighetsregistret tillhör flera, som
var för sig äga viss å marken bestämd
lott, skall dock varje lott anses
såsom en enhet, och skall vad sålunda
stadgats äga motsvarande tilllåmpning,
där viss ägovidd av områ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

5

(Gällande lydelse) '' (Föreslagen lydelse)

de, som nu sagts, vid tiden för införandet
i fastighetsregistret är särskilt
intecknad eller eljest särskilt häftar
för fordran eller annan rättighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

19b8.

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 oktober 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch
inrikesdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga om särskilda bestämmelser för att förhindra olämplig
fastighetsbildning i vissa områden inom städer och därmed jämförliga
samhällen.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 19 mars 1946 (nr 62) hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta om skyndsam utredning beträffande
frågan i vad mån provisoriska bestämmelser erfordrades för att förhindra
olämplig avstyckning i städer och vissa samhällen samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan jag genom
skrivelse den 2 april 1946 uppdragit åt de särskilda sakkunniga, vilka
med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 juni 1939 tillkallats för
utredning rörande revision av fastighetsbildningsväsendet å landet m. m. —-fastighetsbildningssakkunniga -— att verkställa den begärda utredningen, ha
de sakkunniga till fullgörande av uppdraget till mig överlämnat ett den
27 juni 1946 dagtecknat utlåtande med förslag till lag med vissa bestämmelser
om fastighetsbildning inom särskilda områden av städer och samhällen,
m. m.

Sedan förslagen varit föremål för remissbehandling, anhåller jag att nu få
anmäla detta ärende.

Inledning.

Gällande regler om fastighetsbildning återfinnas beträffande
städer och stadsliknande samhällen i lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad och för den egentliga landsbygden i lagen den 18
juni 1926 om delning av jord å landet och lagen samma dag om sammanläggning
av fastigheter å landet. För de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län finnas särskilda bestämmelser
rörande delning och sammanläggning av jord i lagen den 17 juni
1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

delar av Kopparbergs län, den s. k. Datalagen. Fastighetsbildningslagen
gäller, såsom redan dess rubrik angiver, beträffande all fastighetsbildning

1 stad. Beträffande jorddelning å landet är enligt gällande rätt — bortsett
från tomtindelning och tomtmätning — fastighetsregistreringssättet avgörande
för frågan, vilken jorddelningslagstiftning —- fastighetsbildningslagen
eller jorddelningslagen — som skall tillämpas. Om sålunda fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelserna skall föras för samhälle
på landet, sker jorddelningen inom detta samhälle enligt fastighetsbildningslagen;
i annat fall gälla bestämmelserna i jorddelningslagen.
Fastighetsbildningslagens bestämmelser om tomtbildning, tomtmätning och
sammanläggning av områden vilka utgöra tomt äga även tillämpning inom
s. k. jordregistersamhällen, d. v. s. samhällen för vilka icke föres fastighetsregister
såsom för stad utan jordregister med tomtbok, ävensom inom annat
område å landet, för vilket fastställts tomtindelning såsom i stad.

För de jorddelningsformer som jorddelningslagen anvisar, företrädesvis
laga skifte och avstyckning, ha i lagen uppställts åtskilliga villkor, som
avse att förebygga att olämpliga fastigheter tillskapas. Vad särskilt angår
avstyckning — varom stadgas i 19 kap. jorddelningslagen — är detta delningsinstitut
underkastat inskränkningar med hänsyn såväl till beskaffenheten
av de särskilda fastigheter vilka äro avsedda att bildas genom åtgärden
som ock till den därigenom uppkommande fastighetsindelningens inverkan
på näringsförhållandena. Alltsedan lagstiftningens tillkomst år 1926
ha vid upprepade tillfällen statsmakternas uppmärksamhet riktats på dessa
stadganden, och reformsträvandena på detta område ha resulterat i att de
jordpolitiska villkoren för avstyckning gjorts till föremål för revision dels
år 1937 och dels nu senast vid 1947 års riksdag. Genom denna sistnämnda
revision, som framför allt avsåg att förhindra att ofullständiga jordbruk
bildas och att skog som är behövlig för jordbruket avstyckas därifrån, ha
de jordpolitiska villkoren för avstyckning i 19 kap. jorddelningslagen i huvudsak
fått följande innebörd. Såsom en grundläggande fordran på en nybildad
fastighet är stadgat, att varje styckningsdel skall till omfång och
beskaffenhet i övrigt samt med hänsyn till belägenheten vara sådan, att den
för sig eller, om den är avsedd att sammanläggas med annan mark, tillsammans
med denna bildar fastighet som är varaktigt lämpad för sitt ändamål
(2 §). Till utveckling av detta allmänna lämplighetskrav ha meddelats vissa
speciella regler, vilka taga sikte på jordbruksfastigheters beskaffenhet (3 §

2 inom.). Enligt dessa regler fordras för att jordbruksfastighet skall anses
lämpad för sitt ändamål, att den varaktigt kan giva brukaren och hans familj
tillfredsställande bärgning. Mindre jordbruk än det s. k. familjejordbruket
må således i princip icke bildas. Härvid göres dock undantag för
mindre jordbruksfastigheter, vilka endast äro avsedda att lämna brukaren
och hans familj ett mindre bidrag till deras försörjning, s. k. stödjordbruk.
Vid sidan av dessa villkor gälla särskilda bestämmelser, som avse att skydda
jordbruket och skogsbruket mot en för dessa näringar skadlig parcellering
(3 § 1 och 3 inom.). Avstyckning från jordbruksfastighet må sålunda ej

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

äga rum, om ändringen i fastighetsindelningen skulle för jordbruksnäringen
medföra men av någon betydelse. Sker avstyckningen för jordbruksändamål,
fordras därutöver att ändringen i fastighetsindelningen kan antagas för
jordbruksnäringen medföra fördel som överväger med delningen förenade
olägenheter. Beträffande skyddet för skogen gäller, att det vid avstyckning
från jordbruksfastighet i princip skall anses som menligt att skogsmark skiljes
från odlad jord. Detta gäller dock endast orter, där det i allmänhet förutsättes
att jordbruksfastighet har skog till husbehov eller eljest såsom stöd
åt jordbruket. Som en parallell till förbudet mot skadlig delning av jordbruksfastighet
har i lagen beträffande mark, avsedd för skogsbruk, stadgats,
att sådan mark ej må uppdelas på olika fastigheter så, att möjligheten
att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse.
I viss omfattning medgives dock eftergift från denna regel, om delningsåtgärden
prövas erforderlig för ändring i fastighetsindelningen som främjar
jordbruksnäringen. Från de nu nämnda materiella förutsättningarna för
avstyckning innefattar lagen i 4 § vissa undantag. Är sålunda fråga om
avstyckning inom område, som ingår i stadsplan eller sådan byggnadsplan
som fastställts efter den 1 januari 1948 — alltså efter den nya byggnadslagens
ikraftträdande —, skola de jordpolitiska villkoren för avstyckning i
allmänhet icke tillämpas. Och sker avstyckningen för vissa speciella ändamål,
såsom för att bilda bostadslägenhet eller bereda plats för industriell,
kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller dylikt, får avstyckningen
äga rum, även om vissa av dessa villkor därigenom skulle eftersättas.

Utöver de nu återgivna bestämmelserna i 19 kap. 2—4 §§ jorddelningslagen
finnas i samma kapitel spridda stadganden av jordpolitisk innebörd.
I 11 § meddelas föreskrifter om ägornas inbördes läge och form, varvid
framhålles vikten av att vid fastighetens utformning hänsyn tages till vägoch
vattenavledningssystemen. Enligt stadgande i 12 § första stycket skall
tillses, att nybildad fastighet kommer att äga rätt till nödiga vägar. Genom
stadgandena i paragrafens andra stycke beredes möjlighet att tillägga område
som avstyckas andel i samfälligheter eller i särskilda rättigheter och
förmåner som tillkomma styckningsfastigheten.

Den jordpolitiska kontroll som enligt vad nu sagts skall utövas vid avstyckning
är föreskriven även vid sammanläggning av fastigheter, vare sig
denna sker fristående eller i samband med avstyckning. I 7 § lagen om
sammanläggning av fastigheter å landet stadgas nämligen, att de i 19 kap.
2, 3, 4 och 11 §§ jorddelningslagen upptagna villkoren för avstyckning
skola äga motsvarande tillämpning vid sammanläggning.

De regler för avstyckning och sammanläggning som sålunda uppställts
ur jordpolitisk synpunkt sakna motsvarighet i fastighetsbildningslagen. Beträffande
laga skifte — i den mån nu sådan jorddelning kan äga rum i
stad eller därmed jämförligt samhälle — hänvisar fastighetsbildningslagen
i allt väsentligt till jorddelningslagens bestämmelser, men dylik hänvisning
saknas i fråga om avstyckning och sammanläggning. I materiellt hänse -

9

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

ende är i fastighetsbildningslagen endast föreskrivet, afl gällande planer
och andra byggnadsreglerande bestämmelser skola iakttagas vid avstyckning.
Härjämte finnas vissa regler, som äro avsedda att förebygga sådan
avstyckning som skulle försvåra en framtida planläggning.

I två motioner (1:43 och 11:110) som väcktes vid 1946 års riksdag
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t anhålla
om utredning av frågan, i vad mån skärpta regler erfordrades för att förhindra
olämplig avstyckning i städer och vissa samhällen. Andra lagutskottet,
som behandlade motionerna, ansåg starka skäl tala för att samma restriktioner
i avstyckningshänseende som gällde för den egentliga landsbygden
också borde gälla för sådana områden av ren landsbygds natur som
medtagits vid bildandet av städer och köpingar samt vid inkorporering med
redan bestående städer och köpingar. På hemställan av utskottet beslöt
riksdagen härefter att till Kungl. Maj :t avlåta förenämnda skrivelse med
begäran om utredning i frågan.

Fastighetsbildningssakkunmgas förslag.

Beträffande behovet av särskild lagstiftning för att förhindra
olämplig fastighetsbildning inom städer och därmed jämförliga samhällen
ha fastighetsbildningssakkunniga inledningsvis erinrat om att de redan
tidigare haft sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. I det av de
sakkunniga i september 1944 avgivna betänkande som lades till grund för
den år 1947 företagna revisionen av reglerna om avstyckning och sammanläggning
hade de sakkunniga sålunda antytt behovet av att revidera fastighetsbildningslagen
så, att icke endast de omständigheter som bestämde
gränsen mellan de båda ifrågavarande lagarnas tillämplighetsområden bleve
avgörande för spörsmålet om jordpolitisk kontroll över fastighetsbildningen.

Enligt vad de sakkunniga meddela hade under är 1945 genom lanlmäteristyrelsens
försorg en undersökning igångsatts från överlantmätarnas sida
rörande de från och med 1933 tillkomna mera betydande samhällsbildningarna
och inkorporeringarna samt angående frågan, huruvida avsaknaden
av jordpolitiska restriktioner inom de områden som sålunda kommit
att lyda under den för städerna gällande lagstiftningen medfört vådor eller
utnyttjats för olämplig fastighetsbildning. I fråga om resultatet av denna
undersökning har av de sakkunniga uppgivits, alt därav framginge att under
den avsedda perioden genom bildandet av nya städer, köpingar och
större municipalsamhällen med fastighetsregister såsom för stad samt genom
mera betydande inkorporeringar områden om sammanlagt cirka 300 000
hektar kommit att lyda under den för städerna gällande lagstiftningen.
Hur stor del av dessa arealer som under överskådlig framtid komme att
bibehålla karaktär av jordbruk vore naturligtvis vanskligt att säga, men eu
sammanställning av det redovisade utredningsmaterialet och vissa under
hand inhämtade upplysningar om ortsförhållandena syntes ge anledning
att härutinnan räkna med minst 235 000 hektar. I överlanlmätarnas yttran -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

den omnämndes ytterligare såsom nära föreslående eller ifrågasatta sex fall
av större inkorporeringar, berörande en areal av sammanlagt cirka 40 000
hektar. Beträffande verkningarna å fastighetsbildningen hade överlantmätarna
i flertalet län icke kunnat konstatera, att bortfallandet av de jordpolitiska
restriktionerna dittills medfört påtagliga skador. Därvid vore emellertid
att märka dels att fastighetsbildningen inom städer och köpingar
med särskild registerförare väsentligen undandroge sig överlantmätarnas
bedömande, dels ock att flertalet av de mera betydande stadsbildningarna
och inkorporeringarna skett så nyligen, att deras betydelse i förevarande
hänseende icke kunde antagas ännu ha hunnit tydligt träda i dagen. Enligt
de sakkunnigas uppfattning förelåge emellertid otvivelaktigt fara för olämplig
fastighetsbildning. Denna fara måste antagas komma att visa sig i allt
större grad ju mer enskilda intressenter finge klart för sig, att de förutvarande
restriktionerna upphört genom samhällsbildningen respektive inkorporeringen.
Tendenser i den befarade riktningen saknades ej heller, såsom
framginge av de avgivna yttrandena. Om också ytterligare undersökningar
eller längre avbidan å utvecklingen skulle kunna ge starkare belysning
åt frågan om behovet av lagändring, kunde enligt de sakkunnigas mening
redan sakens egen natur och vad som framkommit särskilt rörande
omfattningen av de arealer frågan gällde utgöra tillräcklig anledning att
omedelbart gå i författning om åtminstone provisoriska åtgärder till farans
avvärjande. Ett dröjsmål i detta avseende kunde visa sig äventyrligt.

Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens huvudsakliga
innebörd ha fastighetsbildningssakkunniga till en början anmärkt, att
5 kap. fastighetsbildningslagen anses kräva att varje genom avstyckning
nybildad fastighet utgöres av blott ett enda sammanhängande område, så
att, där olika sinsemellan åtskilda områden avstyckas, dessa måste utläggas
såsom olika fastigheter, samt att hela det för landsbygden utbildade
institutet kombination av avstyckning och sammanläggning saknar motsvarighet
i reglerna om fastighetsbildning i städer och fastighetsregistersamhällen.
Såsom av vissa överlantmätare berörts kunde jämväl dessa avvikelser
från vad som gällde landsbygden leda till icke önskvärd fastighetsbildning
inom städer och samhällen. Och om jordpolitiska restriktioner infördes
även inom området för fastighetsbildningslagens nuvarande giltighet,
syntes det nödvändigt för att icke alltför mycket försvåra lämplig fastighetsbildning
att även i nu förevarande hänseende inom detta område ge
reglerna för landet tillämplighet eller motsvarighet. Även i övrigt syntes
vissa för landet gällande regler om avstyckning behövliga beträffande områden,
som nu vore i fråga, t. ex. reglerna i 19 kap. 12 § jorddelningslagen
om andelar i samfälligheter och om gemensamma undantag.

I fråga om sättet för genomförande av de behövliga
ändringarna ha de sakkunniga förklarat sig bortse från möjligheten
att företaga exkorporeringar och att i fortsättningen snävare begränsa de
områden som inbegripas i städer och samhällen, då ju denna möjlighet vore
beroende av omständigheter som icke ägde beröring med de sakkunnigas

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

11

verksamhet. Ej heller möjligheten att låta registreringen av fastigheter ske
på sätt förordningen om jordregister anger hade enligt de sakkunnigas mening
i detta sammanhang större betydelse, då denna möjlighet ej kunde
utnyttjas beträffande städer eller samhällen där fastighetsregister enligt de
för stad gällande reglerna redan upplagts samt det för övrigt vore oegentligt
att sålunda rätta bestämmelserna om registreringen efter omständigheter
som icke inverkade på lämpligheten av den ena eller andra formen
för densamma.

Fastighetsbildningssakkunniga ha med hänsyn till det sagda ansett frågan
kunna lösas efter två linjer. Man kunde i fastighetsbildningslagstiftningen
för stad införa erforderliga jordpolitiska villkor för avstyckning, utbygga
sammanläggningsinstitutet så, att det bleve användbart även för en
kombination med sådan avstyckning som för sin tillåtlighet berodde av sammanläggning,
samt jämväl i övrigt ändra fastighetsbildningslagens bestämmelser
på det sätt att vid behov regler för landsbygden kunde tillämpas även
inom denna lags giltighetsområde. En annan utväg vore att förskjuta gränsen
mellan tillämplighetsområdena för fastighetsbildningslagen å ena samt
jorddelningslagen och lagen om sammanläggning av fastigheter å landet, å
andra sidan.

De sakkunniga, som förordat en lösning av förevarande lagstiftningsfråga
i enlighet med det sistnämnda alternativet, ha rörande de båda tänkbara
metoderna anfört följande.

För metoden att lämna gränsen mellan de olika lagarnas tillämplighetsområde
orörd och införa nya bestämmelser i fastighetsbildningslagen kan
tyckas tala att man därigenom anknyter till nuvarande systemet att låta
denna lag uttömmande reglera spörsmålen för städernas och fastighetsregistersamhällenas
vidkommande. Stadgandena om skifte inom städer och
dylika samhällen äro ju tillfinnandes i fastighetsbildningslagen, ändå att
överensstämmelsen med jorddelningslagens bestämmelser härutinnan är
stor bl. a. i avseende å villkoren för skiftes tillåtlighet. Men detta argument
synes icke vara av större praktisk betydelse, då fastighetsbildningslagen i
icke ringa mån meddelar sina bestämmelser genom hänvisning till jorddelningslagens
innehåll och de nya reglerna om avstyckning och sammanläggning
väl till undvikande av alltför stor vidlyftighet skulle få införas
huvudsakligen genom dylika hänvisningar. Viktigare är att man genom nu
förevarande metod ej skulle behöva för ändamålet verkställa geografisk
uppdelning av städer och samhällen i olika områden utan kunde låta ärendenas
egen växlande natur bli avgörande för frågorna, vilka krav som skola
uppställas å fastighetsbildningen och i vilka former handläggningen skall
ske, samt såmedelst säkrare med de nya reglerna automatiskt träffa alla de
fall, då dessa regler skulle ha en funktion att fylla.

Metoden kunde måhända också förordas, därest nu vore fråga om en mera
genomgripande revision av fastighetsbildningslagen. Men för en lagstiftning,
icke avsedd för städer och fastighetsregistersamhällen i allmänhet utan
företagen blott i syfte att provisoriskt hindra att vissa områden inbegripas
under fastighetsbildningslagen av skäl, som väsentligen är främmande för
denna lags grunder, synes lämpligare att välja den andra ovanberörda
metoden. Lagändringen kan härigenom i överensstämmelse med sitt ändamål
begränsas till sin räckvidd och utan att förfela sitt syfte lämna en

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

mängd städer och fastighetsregistersamhällen helt oberörda. Väl skulle
man, även om ändringar infördes i fastighetsbildningslagens olika kapitel,
kunna i administrativ ordning bestämma vissa områden, beträffande vilka
de nya reglerna skulle vara tillämpliga, men därmed förfölle det egentliga
skälet att välja sistnämnda metod för reformen, under det att behovet av
tämligen omfattande ändringar i lagtexterna kvarstode.

Med den andra metoden däremot kan reformen genomföras utan att gällande
regler om avstyckning och sammanläggning behöva omarbetas. Det
synes tillräckligt att tillskapa en lag av huvudsakligt innehåll att Konungen
äger beträffande område inom stad eller fastighetsregistersamhälle förordna
att de för landet (jordregistersamhällen å landet) gällande bestämmelserna
om avstyckning och sammanläggning skola -— med ett fåtal angivna undantag
— tillämpas i stället för fastighetsbildningslagens regler. Denna nya lagstiftning
skulle väl kunna få bilda ett kapitel i fastighetsbildningslagen,
men med hänsyn bl. a. till lagstiftningens provisoriska natur synes vara att
föredraga att bestämmelserna meddelas som en särskild lag.

Beträffande den närmare utformningen av lagen ha fastighetsbildningssakkunniga
ansett, att den icke borde vara tillämplig annat än
på icke stadsplanelagda områden. Skulle stadsplanen utsträckas till att omfatta
större eller mindre del av ett område, beträffande vilket förordnande
av nu nämnt slag meddelats, borde förordnandet direkt på grund av lagen
förfalla vad anginge den sålunda planlagda marken. För övrigt borde förordnandet
även kunna återkallas av Konungen genom särskilt beslut, när
förhållandena det påkallade.

Såsom nyss antytts skulle inom område, för vilket meddelats förordnande
enligt den föreslagna lagen, jorddelningslagens regler icke tillämpas utan
undantag. Dessa undantag skulle dock endast i mycket ringa mån beröra
de materiella rättsreglerna. I sådant avseende ha de sakkunniga funnit tillräckligt,
att det i enlighet med 5 kap. 17 § fastighetsbildningslagen medgives
att avstyckning sker från mark som ej ingår i fastighetsindelning.

Med avseende å de regler som röra förrättningen och fastställelseförfarandet
ha fastighetsbildningssakkunniga emellertid ansett undantag böra
göras från jorddelningslagens bestämmelser i skilda hänseenden; i stället
skulle då trots meddelat förordnande fastighetsbildningslagens regler alltjämt
gälla. Enligt förslaget skulle sålunda fastställelseprövningen i regel ankomma
på de i fastighetsbildningslagen angivna myndigheterna, således i
städer som ej lyda under landsrätt på magistraten och eljest på länsstyrelsen.
De sakkunniga ha som skäl härför anfört, att det åtminstone vad anginge
städer med magistrat skulle innebära ett av grunderna för reformen
icke betingat avsteg från hittills gällande principer, om man från magistraten
till länsstyrelsen överflyttade uppgifterna att fungera som fastställelsemyndighet
vid avstyckning.

De sakkunniga ha ansett, att sättet för anhängiggörande av avstyckningsärende
borde vara detsamma inom hela stadens respektive samhällets
område. Särskild bestämmelse skulle således erfordras om att i detta avseende
fastighetsbildningslagen skall gälla. Ansökan skulle således ingivas till
byggnadsnämnden, som hade att överlämna ansökningen till förrättnings -

Kungi. Maj:ts proposition nr 20

13

man. Det bleve då till byggnadsnämnden som förrättningsmannen skulle
göra anmälan, därest han funne sig jävig.

Ej heller beträffande behörighet att verkställa avstyckning ha fastighetsbildningssakkunniga
ansett tillräckliga skäl föreligga att avvika från fastighetsbildningslagens
regler. Man syntes kunna förutsätta, anföra de sakkunniga,
att vederbörande myndigheter tillsåge, att bland de personer som
antoges till mätningsmän eller andra avstyckningsförrättare i städer och
samhällen med områden av nu ifrågavarande slag funnes jämväl sådana,
åt vilka avstyckningsförrättningar inom dessa områden kunde anförtros,
och att effektiv jordpolitisk kontroll åstadkommes särskilt genom överlantmätarens
granskning.

De sakkunniga ha ansett, att konceptakterna borde förvaras hos byggnadsnämnden
även vid avstyckningar inom det område förordnande om
landsreglernas tillämplighet avsåge. Fastighetsbildningslagens stadgande
härom liksom även denna lags föreskrifter rörande skyldighet att underrätta
denna nämnd och registerföraren om fastställelse å avstyckning och
om sammanläggning ha ansetts böra bibehållas. Härav betingade undantag
ha intagits i den föreslagna lagen.

I de sakkunnigas utredning har berörts frågan, huru skall förfaras då
ifrågasatt fastighetsbildning skulle angå mark å ömse sidor om gränsen för
det i Konungens förordnande angivna området. Det vore enligt de sakkunniga
fullt klart, att avstyckning icke skulle betraktas såsom fallande inom
området, med mindre någon del av den mark som avstyckades tillhörde
detta, men däremot alltid i motsatt fall. Särskild bestämmelse härom har
icke ansetts behövlig. Däremot erfordrades enligt de sakkunnigas mening
en tolkningsbestämmelse för de fall, då fastighetsbildningen innefattade
sammanläggning av fastigheter eller fastighetsdelar, av vilka vissa men icke
alla vore belägna inom det område förordnandet gällde. Det syntes icke
föreligga skäl att förbjuda sammanläggning endast därför att den skulle ske
över dylik gräns. Fastighetsbildningsärendet borde i detta fall i sin helhet
bedömas och behandlas efter de regler som gällde för nyssnämnda område;
med fastighetsbildningsärendet förstode de sakkunniga här även de avstyckningar
som eventuellt skulle ske för sammanläggningen. I detta speciella
fall skulle således de nya reglerna kunna komma att få tillämplighet
även inom stadsplanelagt område.

Särskilda bestämmelser ha ansetts böra upptagas i lagen för reglering av
frågan hur ett förordnande av förevarande slag eller återgång av sådant
förordnande skall inverka på redan anhängiggjorda ärenden, alltså ett slags
övergångsbestämmelser till förordnandena. De sakkunniga anföra, att denna
reglering kunde i varje särskilt fall, som vore föremål för Konungens prövning,
ske vid förordnandets meddelande eller återkallande och sålunda utgöra
en del av beslutet; lämpligare syntes dock vara att bestämmelserna
meddelades en gång för alla i själva lagen. Endast på detta sätt bleve även
det fall reglerat, då förordnandet automatiskt helt eller delvis förfölle
genom utsträckning av stadsplan. Tidpunkten för ansökningen om av -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

styckning syntes icke böra vara avgörande, då en sådan regel lätteligen
skulle betaga reformen för mycket av dess effektivitet. Att anknyta till tidpunkten
då tillstånd till avstyckning gåves syntes ej heller lämpligt, enär
5 kap. fastighetsbildningslagen ej omnämnde något under förrättning meddelat
tillståndsbeslut och bestämmelsen sålunda skulle innebära detsamma
som att ändringen beträffande de rättsregler, som skulle följas vid avstyckningen,
finge verkan jämväl för alla avslutade ehuru ej ännu fastställda
förrättningar. Beträffande avstyckning syntes därför frågan böra bero på
om förrättning börjats eller ej. Vidkommande sammanläggning åter syntes
tidpunkten för ansökningen kunna få bli avgörande, dock att där avstyckning
och sammanläggning behövde kombineras, jämväl sammanläggningsärendet
borde behandlas och bedömas efter det komplex av regler som
vore tillämpligt å avstyckningsärendet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha de sakkunniga upprättat
förslag till lag med vissa bestämmelser om fastighetsbildning inom särskilda
områden av städer och samhällen. Förslaget torde få fogas såsom Bilaga
A till detta protokoll.

I första stycket av detta förslag stadgas, att beträffande avstyckning av
jord och sammanläggning av fastigheter inom icke stadsplanelagt område
i stad eller samhälle, där enligt lagen om fastighetsbildning i stad bestämmelser
i samma lag skola gälla, Konungen äger förordna, att i stället de för
landet meddelade stadgandena skola med vissa i det följande angivna undantag
äga tillämpning, intill dess förordnandet återkallas eller stadsplan
fastställts.

De åsyftade undantagen angivas i andra stycket. Där föreskrives sålunda,
att förordnande enligt första stycket icke medför ändring i vad i fastighetsbildningslagen
finnes stadgat därom, att avstyckning må ske jämväl
från mark, som ej ingår i fastighetsindelning, samt angående ansökan om
avstyckning, behörighet och förordnande att verkställa avstyckningsförrättning,
förfarandet då förrättningsman finner sig jävig, underrättelse till registerförare
och byggnadsnämnd samt förvaring av konceptakt. I annan
under landsrätt icke lydande stad än Stockholm skola, oavsett förordnande
som i första stycket sägs, de uppgifter beträffande avstyckning och avstyckningsplan,
vilka enligt de för landet gällande bestämmelserna ankomma å
Konungens befallningshavande, fullgöras av magistraten, över vars beslut
må anföras besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltningsmyndigheters
och ämbetsverks beslut.

Enligt stadgande i tredje stycket skola, då ifrågasatt sammanläggning
avser mark såväl inom som utom det område, som inbegripits under förordnandet,
frågorna om sammanläggningen och om avstyckning som påkallas
för densamma handläggas och bedömas, som om förordnandet gällt
all den i sammanläggningen ingående marken.

I fjärde stycket regleras frågan, hur ett förordnande av förevarande slag
eller återgång av sådant förordnande skall inverka på redan anhängiggjorda
ärenden. Har förordnande enligt lagen meddelats eller har sådant för -

Kungi. Maj.ts proposition nr 20.

15

ordnande sedermera upphört att gälla, skall detta förhållande icke inverka
å avstyckningsärende, däri förrättning dessförinnan börjats, eller å ärende
rörande sammanläggning, som tidigare sökts eller varav avstyckningsärende
som nyss nämnts är beroende.

Slutligen är i förslagets sista stycke föreskrivet, att anteckning om förordnande
enligt lagen samt återkallelse av sådant förordnande skall verkställas
i fastighetsregistret.

Fastighetsbildningssakkunniga ha framhållit, att om på nu angivet sätt
garanti vunnes för att den vanliga officiella fastighetsbildningen ej ägde rum
utan jordpolitisk kontroll, där sådan erfordrades, motsvarande emellertid
icke gällde den särskilda fastighetsbildning, som av magistraten resp. de i
7 kap. 15 § fastighetsbildningslagen omförmälda myndigheterna skall företagas
enligt 9 § i samma kapitel, alltså stadsägoområdets indelning i stadsägor
i samband med det första uppläggandet av fastighetsregister för området.
De sakkunniga ha därför funnit vissa ändringar behövliga i nämnda
lagrum ävensom i kapitlets 10 § rörande fastighetsregistrets uppläggande
och förande. Av de sakkunniga har med hänsyn härtill även upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 9 och 10 §§ lagen den 12 maj
1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad. Innebörden av de här föreslagna
ändringarna är följande.

17 kap. 9 § fastighetsbildningslagen angives efter vilka normer
stadsägoområdet skall indelas i särskilda stadsägor vid fastighetsregistrets
uppläggande. Som regel gäller, att vid fastighetsindelningens bestämmande
såsom särskild stadsäga skall anses område, som vid mätningsförrättning
utlagts såsom särskild fastighet eller som eljest i ägarens hand
må anses såsom särskild fastighet. Men från denna regel göras åtskilliga
viktiga undantag. Om område till olika fysiska delar tillhör skilda ägare
eller om viss ägovidd av området är särskilt intecknad eller eljest särskilt
häftar för fordran eller annan rättighet, skall varje sådan del anses såsom
en stadsäga (9 § andra stycket). Även om det förut finns en registrerad
fastighetsindelning, såsom t. ex. då för område som redovisats i jordregistret
i stället upplägges fastighetsregister enligt fastighetsbildningslagen,
tillmätes sålunda, såsom de sakkunniga påpekat, rent privata delningar av
jordregisterfastigheterna i nu förevarande hänseende i motsats mot vanliga
regler verkan såsom laga delningar. Genom lagändring 1930 har man dock
frånkänt sämjedelningar som skett efter 1927 dylik betydelse och föreskrivit,
att fastigheten utan avseende å sämjedelningen skall upptagas såsom
en enda stadsäga (9 § andra stycket). Enligt sjätte stycket i det nu omnämnda
lagrummet intaga vidare vissa rättssubjekt — kronan, staden, allmän
inrättning och stiftelse — den särställningen, att på framställning av
jordägare som hör till denna kategori hans fastighet vanligen må upptagas
som flera fastigheter, ändå att så ej skulle vara lovligt enligt övriga regler.

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas mening bör en på privat väg företagen
jorddelning icke få inom område, för vilket meddelats förordnande

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

enligt den föreslagna lagen, tillmätas den betydelse som den för närvarande
tillagts i fastighetsbildningslagen. I de sakkunnigas förslag till ändring i
7 kap. 9 § har därför till delta lagrum fogats ett nytt stycke, däri till en
början utsäges att, där Konungen förordnat att beträffande avstyckning
och sammanläggning de för landet meddelade bestämmelserna skola äga
tillämpning, skall inom det område förordnandet gäller fastighetsindelning
som avses i paragrafen verkställas i enlighet med den bestående fastighetsindelningen.
Från denna regel göres dock i förslaget undantag såtillvida
att, där fastighet på grund av sämjedelning som kommit till stånd före år
1928 eller fång som skett före nu nämnda år tillhör flera, vilka var för sig
äga viss å marken bestämd ägovidd, varje sådan fastighetsdel skall upptagas
såsom en stadsäga. Vad sålunda stadgats skall i fall, då fastighet är
belägen delvis inom och delvis utom det område förordnandet gäller, tilllämpas
beträffande fastigheten i dess helhet.

I sin motivering av förslaget i denna del ha de sakkunniga till en början
anmärkt, att den stora betydelse för den officiella fastighetsindelningen som
arealöverlåtelser fått genom 7 kap. 9 § i jämförelse med vad som gällde enligt
reglerna för landsbygden syntes bero på frånvaron av jordpolitisk kontroll
vid avstyckning enligt fastighetsbildningslagen. De sakkunniga anföra
vidare.

Emellertid kommer frågan tydligen i annat läge, om de sakkunnigas ovan
avgivna förslag förverkligas. För att den nya lagstiftningen icke skall till
stor del förfela sitt syfte och kanske just de avstyckningar, som vägrats av
jordpolitiska skäl, medan vederbörande område lydde under landsrätt, och
enligt förslaget fortfarande skulle vara otillåtliga, ehuru området inkorporerats
eller eljest förvandlats till stadsägor, dock i realiteten utan vidare
skola äga rum genom arealöverlåtelsers godkännande såsom fastighetsbildande
vid indelning enligt 7 kap. 9 §, måste man antingen införa jordpolitisk
kontroll vid själva denna indelning eller ock meddela föreskrift av
innebörd att den bestående fastighetsindelningen skall följas utan avseende
å arealöverlåtelser, som ej legaliserats. Sistnämnda metod att få till stånd
den erforderliga kontrollen är enklast och bäst förenlig med de sakkunnigas
förslag i övrigt och med förfaringssättet vid 1930 års förberörda lagändring
beträffande sämjedelningar samt synes vara att rekommendera.

Med den bestående fastighetsindelningen får tydligen i fall, då inkorporeringen
eller samhällsbildningen medför tillämpning av lagen om delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning m. in., förstås fastighetsindelningen
sådan den gestaltar sig efter den ändring däri, vartill denna lag
föranleder.

Om gränsen för det område, Konungens förordnande avser, i visst fall ej
kan följa fastighetsgränser utan en fastighet kommer att ligga delvis inom
och delvis utom området, skulle kunna uppstå kollision mellan de olika
reglerna för vad som skall registreras såsom särskilda fastigheter. För
detta fall synas de för ifrågavarande område gällande reglerna böra följas
beträffande hela fastigheten.

Som man icke torde böra för städer och fastighetsregistersamhällen införa
den på landet fortfarande i vissa fall bestående möjligheten att få
verkställda arealöverlåtelser legaliserade genom avsöndring eller ägostyckning
och då ej heller ett Konungens förordnande om tillämplighet av de
för landsbygden gällande avstyckningsreglerna bör innebära strängare jord -

Kunpl. Maj.ts proposition nr 20.

17

politiska villkor för jorddelning än om området förblivit under landsrätt,
synes erforderligt att låta de äldre arealöverlåtelser, beträffande vilka avsöndrings-
eller ägostyckningsinstituten kunnat begagnas, intaga en särställning
vid fastighetsindelning enligt 7 kap. 9 § fastighetsbildningslagen.
Ehuru jämväl för avsöndring och ägostyckning under vissa omständigheter
inträda särskilda jordpolitiska villkor, synes det icke behöva möta för stora
betänkligheter att i nu förevarande hänseende likställa alla arealöverlåtelser,
som skett före 1928, och alltså vid nyssnämnda fastighetsindelning
utan vidare godtaga dem. Härigenom skulle bestämmelserna komma att
korrespondera mot vad som gäller om sämjedelning, för vars vidkommande
ju är av avgörande betydelse huruvida den privata jorddelningen skett före
eller efter 1928 års ingång. Skulle man endast se till vad verkan privat delning
medfört enligt landsreglerna, borde ju reformen inbegripa även sämjedelningar,
så att dessa, oavsett när de tillkommit, skulle lämnas utan avseende
vid fastighetsindelningen för registreringsändamål. Något sådant
vilja de sakkunniga icke förorda, så mycket mindre som de sakkunniga
mena, att man jämväl för landsbygdens del måste vid en blivande allmän
revision av registreringsväsendet tillmäta äldre privata men civilrättsligt
giltiga avtal om äganderätt till jord större betydelse än enligt gällande bestämmelser
om vad som skall registreras såsom fastigheter.

På sätt ovan berörts är det icke blott sämjedelningar och arealöverlåtelser
(under vilket uttryck de sakkunniga här inbegripa även andra fång
av fysisk del av fastighet) som enligt 7 kap. 9 § fastighetsbildningslagen
kunna leda till att fastighet i en bestående officiell fastighetsindelning vid
förfarande enligt samma lagrum utlägges såsom flera fastigheter. Även
vissa särskilda rättigheter till blott fysisk del av fastighet skola föranleda
dylik åtgärd. Men om man nu icke ens låter särskild äganderätt till fastighetsdel
medföra att fastigheten upptages såsom olika fastigheter, synas
än mindre sekundära rättigheter till fastighetsdel kunna få åstadkomma
dylikt resultat. Även härutinnan torde alltså undantag böra stadgas beträffande
sådana områden, där avstyckningsvillkoren enligt Konungens förordnande
skola vara de för landsbygden gällande.

Vidare märkes att enligt nyssnämnda lagrum vissa rättssubjekt intaga
den särställning att på framställning av jordägare, som hör till denna
kategori, hans fastighet vanligen må upptagas som flera fastigheter, ändå
att så ej skulle vara lovligt enligt övriga regler. Undantagsställningen tillkommer
visserligen endast »kronan, staden, allmän inrättning eller stiftelse»,
men som denna begränsning icke innefattar garanti för de jordpolitiska
intressenas tillbörliga beaktande och ifrågavarande rättssubjekt ej
heller enligt jorddelningslagen äga större frihet än andra jordägare att bestämma
om delning av sina fastigheter, bör enligt de sakkunnigas mening
även nu förevarande bestämmelse sättas ur tillämpning, såvitt angår de
områden, som förslaget avser.

I 7 kap. 10 § fastighetsbildningslagen meddelas vissa bestämmelser
om fastighetsregistrets första uppläggande och fortsatta förande.
Lagrummet anger ej blott vad som skall såsom enheter redovisas å särskilda
upplägg i registret utan reglerar även den i förevarande avseende vida
viktigare frågan vad som i registret skall upptagas såsom särskild fastighet.
Beträffande mark av stadsägonatur är principen i detta hänseende
helt naturligt, att registret skall uppläggas i enlighet med den fastighetsindelning
som just för ändamålet skall företagas enligt 9 t; och att sedermera
för ändringar i denna indelning förutsättes »laga» fastighetsbildning,

2 Hiliani/ till riksilai/nis [iroloLoll 19 IS. I samt- .Nr ''JO.

18

Kanyl. Maj:ts proposition nr 20.

d. v. s. sådana officiella åtgärder som tillerkänts fastighetsbildande
verkan. Enligt paragrafens sista stycke skall dock, såvida område som
där avses tillhör flera som var för sig äga viss å marken bestämd lott, varje
sådan lott anses såsom en enhet. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där viss ägovidd av området är särskilt intecknad eller
eljest särskilt häftar för fordran eller annan rättighet.

Såsom de sakkunniga anfört skulle de jordpolitiska intressen man vill
skydda genom nu förevarande lagförslag icke beröras av registreringsbestämmelserna,
blott regeln att privata nybildningar ej må legaliseras direkt
genom registrering i allo upprätthölles. Bestämmelserna i 10 § måste emellertid,
framhålla de sakkunniga, anses innehålla undantag från denna regel.
Paragrafens sista stycke kunde svårligen förstås annorlunda än att vid
registrering av vissa laga fastighetsbildningar, fastighet skall upptagas i
registret såsom olika fastigheter, i den mån den i avseende å rättsförhållandena
uppdelats på privat väg. Denna bestämmelse utgjorde enligt de
sakkunnigas uppfattning ett onödigt avsteg från principen och stode, vad
anginge sämjedelning som skett efter 1927, tydligen illa i överensstämmelse
med 1930 års förut omnämnda lagändring i 9 §. Som bestämmelsen
även kunde lända till skada för det jordpolitiska intresset, ha de sakkunniga
föreslagit, att sista stycket i 10 § upphävdes. De sakkunniga ha icke
ansett lämpligt att i detta fall begränsa reformen till de områden, där
jordpolitiskt skydd vore särskilt behövligt.

Fastighetsbildningssakkunniga ha slutligen ansett böra framhållas, att de
avgivna förslagen förutsatte att Kungl. Maj :t redan i sammanhang med
beslut, som medförde att fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelserna
skulle uppläggas, komme att taga under omprövning, huruvida
förordnande jämlikt den föreslagna särskilda lagen behövde meddelas,
så att de båda ärendena kunde sammankopplas och icke onödigtvis
fastighetsbildning, som stode i strid mot de nu ifrågavarande intressena,
komme till stånd, innan hinder däremot hunnit tillskapas. Beträffande redan
verkställda inkorporeringar och stads- och samhällsbildningar syntes
kunna antagas, att en gemensam undersökning — utöver den som redovisats
i de sakkunnigas utredning — komme att äga rum till utrönande av
var behov av förordnande jämlikt den särskilda lagen erfordrades.

Yttrandena.

Över fastighetsbildningssakkunnigas förslag ha efter remiss yttranden
avgivits av rikets hovrätter, kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs,
Västernorrlands och Västerbottens län, svenska stadsförbundet, föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare samt svenska
kommunal-tekniska föreningen.

Kungl. Maj ds proposition nr 20.

19

Länsstyrelserna ha envar bifogat utlåtande av överlantmätaren i länet,
varjämte av länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs och Västerbottens län
överlämnats yttrande av länsarkitekten i länet.

Beträffande behovet av den ifrågasatta lagstiftningen
ha nära nog samtliga remissinstanser, vilka uttalat sig härom, vitsordat
att lagstiftningsåtgärder vore påkallade i den av de sakkunniga angivna
riktningen. Endast koinmunal-tekniska föreningen har icke funnit något
sådant behov föreligga.

Egnahemsstyrelsen, som inhämtat yttrande i ämnet av egnahemsnämnderna,
har uppgivit, att nämnderna i stort sett icke kunnat förmärka att
trots frånvaron av jordpolitisk kontroll i avseende å avstyckningar inom
här ifrågavarande delar av städer och samhällen ur jordpolitisk synpunkt
olämplig fastighetsbildning förekommit. Det oaktat och då otvivelaktigt en
allvarlig fara för uppkomsten av sådan olämplig fastighetsbildning förelåge
och undan för undan stegrades, framför allt genom städernas alltmera omfattande
inkorporeringar av områden med landsbygdsstruktur, funne egnahemsstyrelsen
förtänksamheten böra bjuda, att en lagstiftning av i princip
sådant innehåll som de sakkunniga föreslagit genomfördes. Överlantmätaren
i Örebro län har uttalat, att det syntes av fastighetsbildningssakkunnigas
utredning klart framgå, att en lagändring vore erforderlig; detta
kunde för Örebro läns vidkommande vitsordas, då vissa ur jordpolitisk
synpunkt uppenbart olämpliga avstyckningar redan förekommit där. Länsstyrelsen
och överlantmätaren i Kopparbergs län ha vitsordat behovet av
särskilda bestämmelser till skydd för jordbruken inom städer och samhällen,
varvid länsstyrelsen tillagt, att behovet av dylika bestämmelser syntes
ytterligare accentueras genom de sammanslagningar av städer och kringliggande
landskommuner som kunde förväntas komma att äga rum genom
den nu pågående revisionen av kommunindelningen i riket. Såsom exempel
inom länet kunde länsstyrelsen nämna, att Säters landskommun ifrågasatts
komma att sammanläggas med Säters stad, varvid omfattande rent
agrara områden komme att ingå i staden. Även länsstyrelsen och överlantmätaren
i Västernorrlands län ha funnit lagändringarna i hög grad påkallade.
Överlantmätaren i Västerbottens län har uttalat, att behovet av
regler till förhindrande av olämplig avstyckning allmänt gjort sig gällande,
sedan utvecklingen lett därhän att stora områden av ren landsbygdsstruktur
ingått i nybildning av samhällen och vid inkorporering. Ur jordpolitisk
synpunkt framstode det som oegentligt att de jordpolitiska reglerna
skulle sättas ur kraft enbart därför att områdena kommit under annan
administration. Svenska stadsförbundet har funnit, att den utveckling
som ägt rum krävde ett ingripande från lagstiftningens sida för att förebygga
olämplig fastighetsbildning inom här ifrågavarande områden.

I några yttranden har berörts frågan, huruvida icke en lagstiftning i ämnet
borde anstå till den tillämnade revisionen av fastighetsbildningslagen.
Lanimäteristyrelsen har velat framhålla, att förevarande lagstiftnings -

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

fråga icke vore ny. Styrelsen hade tidigare uppmärksammat och följt de
företeelser som givit anledning till lagförslaget. Då emellertid någon tendens
att utnyttja fastighetsbildningslagens brist på jordbrukspolitiska bedömningsgrunder
i obehörigt syfte dittills icke visats föreligga, hade styrelsen
för sin del ansett att åtgärder för reglering av detta problem kunnat
anstå för att ordnas i samband med den allmänna överarbetning av fastighetsbildningslagen
som likväl vore förestående. Såvitt framginge av styrelsens
erfarenhet kunde de fall från Sollefteå som legat till grund för
väckta motioner och för riksdagens framställning om utredning i ämnet
betraktas såsom isolerade företeelser. Att viss risk kunde föreligga för
uppträdande även inom andra samhällen av liknande företeelser vore emellertid
oemotsägligt. Styrelsen hade sålunda icke något att erinra mot att
bestämmelser av föreslagen natur bleve gällande. Häradshövdingföreningen
har ansett det principiellt riktigt, att de restriktiva villkor för fastighetsbildning
som jorddelningslagen uppställde gjordes gällande även för de
jordbruksområden som kommit att lyda under den för städerna gällande
lagstiftningen om fastighetsbildning. Visserligen låge det närmast till hands
att uppskjuta genomförandet av därför erforderliga bestämmelser till behandling
i samband med revisionen av gällande lagstiftning om fastighetsbildning.
Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört om den fara för en
från jordpolitisk synpunkt olämplig delning som ett dylikt uppskov skulle
innebära, ansåge föreningen dock skäl saknas att motsätta sig en provisorisk
lagstiftning i ämnet.

Såsom förut omnämnts har kommunal-tekniska föreningen ställt sig
avvisande till den föreslagna lagstiftningen. Föreningen hade icke kunnat
finna, att här förelåge någon fara för olämplig fastighetsbildning. Däremot
vore det, såsom fastighetsbildningssakkunniga påpekat redan i sitt 1944
avgivna betänkande med förslag till ändringar i jorddelningslagen in. in.,
riktigt att 5 kap. fastighetsbildningslagen behövde revideras. Denna revision
syntes också föreningen snarast böra vidtagas, varvid erforderliga bestämmelser
rörande avstyckning för jordbruksändamål kunde införas. Flera
av de restriktioner, som nu av de fastighetsbildningssakkunniga föreslagits,
erfordrades emellertid även vid annan fastighetsbildning, t. ex. vid avstyckning
för bostads- och vägändamål, ehuru de då måhända behövde utformas
något annorlunda i detaljerna. Samtliga restriktioner och ändringar
syntes därför böra utformas och utarbetas samtidigt. Upprepade lagändringar
vore olämpliga. Föreningen kunde alltså icke tillstyrka, att ifrågavarande
förslag upphöjdes till lag.

Beträffande sättet för reformens genomförande har den
av de sakkunniga föreslagna metoden i allmänhet vunnit gillande i de avgivna
yttrandena. De sakkunnigas lösning har sålunda biträtts eller lämnats
utan erinran i de utlåtanden som avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen,
egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens
län, överlantmätarna i Kopparbergs och Västernorrlands län samt

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare. Svea hovrätt
har ansett, att den av de sakkunniga förordade metoden kunde godtagas
såsom ett provisorium. Det hade emellertid enligt hovrättens mening
i och för sig varit att förorda, att erforderliga jordpolitiska regler infördes
i fastighetsbildningslagen och att sammanläggningsinstitutet utbyggdes.
Man skulle därigenom automatiskt träffa de fall, där de nya reglerna hade
att fylla sitt syfte, och icke nödgas genomföra geografiska uppdelningar
som tid efter annan skulle behöva ändras. En liknande uppfattning har
kommit till uttryck i det utlåtande som avgivits av kommunal-tekniska
föreningen.

I några yttranden har i detta sammanhang betonats önskvärdheten av
att man i fortsättningen snävare begränsade de landsområden som införlivades
med städer och samhällen. Lantmäteristgrelsen — som icke haft
något att erinra mot den föreslagna lösningen av förevarande problem —
har dock framhållit, att man om möjligt borde undvika att bilda städer
och samhällen med överskott av jordbruksjord. Tydligt vore, att om städer
och samhällen icke tillfördes mera jord än som erfordrades för att tillgodose
den urbana bebyggelsens intressen och lämplig reserv därutöver, så skulle
föreliggande problem överhuvud icke uppstå, och det skulle sålunda ej heller
vara erforderligt att anordna den dualism som förslaget innebure. Under
nu rådande förhållanden syntes det ock vara lättare än förr att undvika
överstora samhällsbildningar. Bebyggelsen vore numera även på landsbygden
reglerad under sådana former, att inkorporering endast i syfte att
förebygga s. k. kåkstadsbildning knappast kunde anses erforderlig. Beslutet
i kommunindelningsfrågan av 1946 års riksdag innebure dessutom ett så
betydelsefullt avsteg från dittills rådande hänsyn till traditionella indelningsförhållanden,
att även bedömningen av blivande inkorporeringsärenden
borde påverkas av den nya uppfattning åt vilken givits uttryck genom
riksdagens beslut. Även svenska stadsförbundet har uttalat betänkligheter
mot tendensen att med städer och andra stadssamhällen införliva stora områden
av landsbygds natur. Kommunal-tekniska föreningen har funnit det
beklagligt, att någon utredning icke förebragts rörande den lösning av föreliggande
spörsmål som kunde erbjuda sig genom en begränsning av de områden
som bleve inbegripna i städer och samhällen.

Några remissinstanser ha ansett det av de sakkunniga förordade systemet
mindre lämpligt och i stället ifrågasatt, om det icke vore riktigare att
anknyta till reglerna om fastighetsregistrering och i erforderlig utsträckning
begränsa området för tillämpningen av bestämmelserna om fastighetsregister
för stad; jorddelningslagen skulle då automatiskt bliva tillämplig
inom områden för vilka sådant register icke skulle uppläggas.

Övcrlanlmåtarcn i Örebro län har härom anfört följande.

Den i och för sig enklaste och närmast till hands liggande utvägen, nämligen
att låta registreringen av fastigheter ske enligt förordningen om jordregister,
har av de sakkunniga avvisats bl. a. på grund av att det skulle
vara »oegentligt att sålunda rätta bestämmelserna om registreringen efter

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

omständigheter, som icke inverka på lämpligheten av den ena eller andra
formen för densamma». Det torde emellertid förhälla sig så, att det är i
huvudsak samma omständigheter, som äro bestämmande för lämpligheten
av det ena eller andra registreringssystemet och för behovet av jordpolitiska
restriktioner beträffande fastighetsbildning. Det torde nämligen vara den
stadsmässiga bebyggelsen och de därtill hörande särskilda förhållandena
med avseende å fastighetsindelning, planering och fastighetsbildning, som
utgjort motiv för det omständligare och mera detaljerade registreringssystemet
enligt 7 kap. fastighetsbildningslagen, och del är samma förhållanden
— och inga andra — som motivera slopande av de jordpolitiska
restriktionerna beträffande avstyckning. Med hänsyn härtill synes det ingalunda
vara oegentligt att söka lösningen av den nu förevarande frågan genom
begränsning av de områden, för vilka fastighetsregistreringen skall
ske enligt 7 kap. fastighetsbildningslagen, till sådana delar av städer och
samhällen, inom vilka stadsmässig bebyggelse finnes eller är att förvänta.
Om liksom för närvarande jorddelningslagen erhåller tillämpning å områden
för vilka jordregister föres, erhålles härigenom en lämplig reglering av
fastighetsbildningen även ur jordbruks- och skogsbrukssynpunkt, och samtidigt
skulle fastighetsregistreringen smidigt kunna på lämpligt sätt anpassas
efter varierande förhållanden. Det nuvarande systemet, enligt vilket
7 kap. fastighetsbildningslagen gäller för stads hela område och förordnande
om förande av fastighetsregister förutsättes kunna meddelas endast för
köping eller samhälle i dess helhet, är nämligen i och för sig icke tillfredsställande.
—

Visserligen skulle den ovan berörda anordningen icke innebära någon
lösning av den förevarande frågan om införande av jordpolitiska restriktioner
beträffande städer och samhällen, där fastighetsregister enligt de för
stad gällande reglerna redan upplagts. Men då de flesta större stads- och
köpingsbildningar samt inkorporeringar, varom det här är fråga, skett under
de senaste åren, torde fastighetsregister enligt stadsreglerna ännu icke ha
hunnit uppläggas för större delen av de områden frågan gäller.

Länsstyrelsen i Örebro län och länsarkitekten i samma län ha instämt i
överlantmätarens yttrande. Även överlantmätaren i Västerbottens län har
ansett den lösning som angivits av överlantmätaren i Örebro län vara att
föredraga. Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett, att en viss tveksamhet
kunde göra sig gällande beträffande lämpligheten av den utav fastighelsbildningssakkunniga
valda metoden. Det kunde enligt styrelsens mening
ifrågasättas, om icke eu enklare och mera rationell lösning av spörsmålet
skulle kunna vinnas genom att vid förordnande enligt de sakkunnigas
förslag låta registreringen av fastigheterna inom de områden varom
här vore fråga ske enligt förordningen om jordregisler, varigenom jorddelningslagen
— med de undantag varom särskilt förordnades — bleve automatiskt
tillämplig å dessa områden. Styrelsen ville dock icke motsätta sig,
att förslaget lades till grund för en provisorisk lagstiftning i ämnet.

Beträffande den ifrågasatta metoden att genom olika regislreringssätt för
olika delar av städer och samhällen eller för områden som tillföras stad
eller samhälle skilja de ur jordpolitisk synpunkt aktuella områdena från
övriga delar av staden eller samhället har lantmäteristyrelsen i sitt yttrande
uppgivit, att styrelsen ansett sig böra pröva även denna utväg men

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

att styrelsen funnit, att även en sådan anordning skulle karakteriseras av
samma gränsdragningsproblem som den av de sakkunniga föreslagna. Anordningen
skulle dessutom, exempelvis i mån av stadsplanens utvidgning,
innebära en betydande omgång i form av överföringar från den ena registertypen
till den andra. Häradshövdingföreningen har gentemot den nu
omnämnda metoden anfört, att det överhuvud taget icke kunde anses önskvärt
att begränsa användningen av det mera avancerade, på kataster grundade
system som låge till grund för stadsfastigheternas registrering.

Vad härefter angår utformningen av förslaget till lag med vissa bestämmelser
om fastighetsbildning inom särskilda o mråden
av städer och samhällen har i vissa yttranden berörts
frågan om avgränsningen av ifrågavarande områden. Lantmåteristyrelsen
har ansett sig böra framhålla vikten av att de urbana intressena
från början tilldelades det utrymme, som med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall finge anses erforderligt för bedömbar
framtid. Enär behovet av sådant utrymme starkt påverkades av lokala
förutsättningar och syftemål, syntes det också angeläget, att de kommunala
instanserna tilldelades behörigt inflytande å gränsdragningen i fråga.
Även svenska stadsförbundet har ansett det vara av väsentlig betydelse,
att bestämmelserna icke tillämpades på sådant sätt, att samhällenas egen
markpolitik försvårades. Förordnande om jorddelningslagens tillämpning
borde icke omfatta andra områden än sådana, som kunde förväntas under
beräknelig framtid bibehålla karaktären av jordbruksmark eller enligt för
samhällets utveckling uppgjorda planer vore avsedda för jordbruksändamål.
Samhällena borde få möjlighet att göra sitt inflytande gällande vid
bestämmandet av gränserna för områdena.

Å andra sidan har överlantmätaren i Västernorrlands län framhållit vikten
av att det område, inom vilket landsreglerna skulle gälla, finge lämplig
utformning. Strävan borde därvid vara, att fastighetsbildningslagen
skulle gälla för all den mark som nu och inom närmaste årtionden kunde
bedömas komma att tjäna urbant ändamål. Förordnande om landsregiernas
tillämpning skulle omfatta all annan mark.

Stadsdomareföreningen har i denna fråga anfört följande.

Såsom lagförslaget utformats är det icke begränsat till stadsområden, tillkomna
genom inkorporering, och saknas väl också anledning till att så
sker. Däremot torde man avse, att om förordnande utfärdas om jorddelningslagens
tillämplighet i hithörande avseenden, förordnandet alltid skall
avse ytterområdet intill stadsplanegränsen. Det kan ifrågasättas, om detta
alltid är lämpligt. Andra planinstitut — såsom stomplan och framför allt
den av stadsplaneutredningen föreslagna generalplanen — kunna giva anledning
till att jorddelningslagens tillämpningsområde bestämmes på ett
snävare sätt. En jämkning härutinnan skulle måhända i åtskilliga fall kunna
förebygga de av de sakkunniga uppmärksammade komplikationer, som
eljest uppkomma beträffande fastigheter på gränsen mellan områden, där
fastighetsbildningslagen resp. jorddelningslagen äro tillämpliga.

Det torde också i lagen böra uttalas — även om detta får anses ligga
i sakens natur — att vederbörande stadssamhälles beslutande och i stads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

planeärenden förberedande organ ävensom fastighetsregistermyndighet skola
höras, innan förordnande om jorddelningslagens tillämpning inom utomplansområde
utfärdas.

Kommunal-tekniska föreningen har funnit oklart, om staden eller samhället
skulle få något avgörande inflytande på gränsernas läge. Om staden
eller samhället icke skulle erhålla sådan rätt, kunde detta i hög grad försvåra
stadens eller samhällets plan- och fastighetspolitik. Förordnande enligt
den föreslagna lagen borde enligt föreningens mening endast få avse
område, som i generalplan avsetts för jordbruksändamål eller ansetts ej
böra ingå i sådan plan. Skulle de jordpolitiska restriktionerna anses böra
gälla även för annan del av staden eller samhället, borde de icke begränsas
till visst fixerat område utan gälla för alla fastigheter, för vilka behov
därav förelåge. Såsom tidigare omnämnts har föreningen för dylikt fall
ansett, att restriktionerna borde ha sin plats i 5 kap. fastighetsbildningslagen.

I detta sammanhang må anmärkas, att överlantmätaren i Västernorrlands
län ifrågasatt, om icke jorddelningslagen i sin helhet — sålunda även
beträffande laga skifte, ägoutbyte, servitutsutbrytning och gränsbestämning
— borde gälla inom de landsbygdsområden som åsyftades med lagen.
Någon olägenhet härav vore knappast att befara. Det syntes ur systematisk
och andra synpunkter mindre tilltalande, att jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen
tillämpades vid sidan av varandra. I samband med
avstyckning företagen gränsbestämning skulle sålunda ske enligt reglerna
i 19 och 7 kapitlen i jorddelningslagen, medan gränsbestämning såsom särskild
förrättning skulle handläggas enligt 2 kapitlet i fastighetsbildningslagen.
Länsstyrelsen i länet har helt anslutit sig till vad överlantmätaren sålunda
anfört.

överlantmätaren i Kopparbergs lån liksom även länsstyrelsen i länet har
uttalat, att vid utformningen av den nya lagstiftningen den s. k. Dalalagens
bestämmelser borde bliva tillämpliga å sådan mark som låge i storskifte.

Såsom tidigare anförts skulle i händelse av förordnande enligt den föreslagna
lagen de för landet gällande stadgandena äga tillämpning i stället
för fastighetsbildningslagens bestämmelser, dock med vissa undantag. I
vad dessa undantag avse behörighet för annan än lantmätare att verkställa
avstyckningsförrättning och för magistrat att fullgöra den eljest på länsstyrelsen
ankommande fastställelseprövningen ha de väckt gensaga i flera
remissutlåtanden. Vad först angår behörigheten att verkställa
avstyckningsförrättning har Svea hovrätt sålunda anfört följande.

De sakkunniga föreslå, att landsreglerna icke skola helt utan undantag
gälla för de i förordnandet angivna områdena. Bland annat skola stadsreglerna
gälla rörande förrättningsmans behörighet. Såsom de sakkunniga
jämväl antytt kunna städernas mätningsmän icke förväntas i allmänhet äga
tillräcklig erfarenhet i jordbruksekonomiska frågor. Detta synes hovrätten
böra leda till att endast lantmätare skall vara behörig att handlägga av -

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

styckningsärenden inom de områden, där landsreglerna ansetts böra gälla.
Till jämförelse må framhållas stadgandet i 6 kapitlet 2 § fastighetsbildningslagen,
att laga skifte i städer och fastighetsregistersamhällen i princip
skall verkställas av lantmätare. Mången gång beror det av en tillfällighet,
om en viss fastighetsbildning genomföres i laga skiftes eller avstyckningens
form. Framhållas bör, att förrättningsman vid avstyckning
icke har allenast den negativa funktionen att tillse, att de jordpolitiska
restriktionerna beaktas. Han skall även positivt verka för att fastighetsindelningen
blir lämplig, och han har att undersöka och lämna redogörelse
för en hel del förhållanden, såsom boniteten hos skogsmark och betestillgång,
på vilka fastställelsemyndigheten har att grunda sitt bedömande.

Liknande synpunkter som de nu anförda ha anlagts även av egnahemsstyrelsen,
överlantmätarna i Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och
Västerbottens län samt häradshövdingföreningen. I dessa yttranden har vidare
framhållits, att den kontroll som enligt de sakkunnigas förmenande
skulle åstadkommas särskilt genom överlantmätarens granskning icke
kunde bli effektiv, överlantmätarens granskning måste grundas på sakuppgifter,
inhämtade å ort och ställe av förrättningsman som hade utbildning
och erfarenhet i fråga om fastighetsbildning för jordbruks- och skogsbruksändamål.
Det kunde givetvis icke förutsättas, att överlantmätaren regelmässigt
skulle utöva kontroll genom egna undersökningar på platsen.

Även med avseende å fastställelsemyndigheten ha de nyss angivna
remissinstanserna intagit en från sakkunnigförslaget avvikande
ståndpunkt. Svea hovrätt har sålunda ansett starka sakliga skäl tala för att
beträffande de områden om vilka vore fråga — uppenbarligen till övervägande
delen ren landsbygd — jorddelningslagens bestämmelser om fastställelsemyndighet
för de fall, som ej omfattades av stadgandet i 21 kapitlet
68 § jorddelningslagen, gjordes tillämpliga. Motsvarande skäl talade för
enahanda ordning i fråga om samhällen med jordregister, vilka innefattade
jordbruks- eller skogsbygder. Då emellertid nu vore fråga om allenast
provisorisk lagstiftning, ville hovrätten icke framställa något yrkande i
förevarande hänseende. Det borde enligt hovrättens mening för övrigt kunna
förväntas, att fastställelsemyndigheten i tveksamma fall inhämtade yttrande
från lantmäteristyrelsen eller från egnahemsnämnd eller jordbrukskommission.
Egnahemsstyrelsen har uttalat sig på likartat sätt. Även överlantmätarna
i Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län ha
ansett fastställelseprövningen böra ankomma på de reguljära jorddelningsmyndigheterna:
överlantmätare, ägodelningsdomare och ägodelningsrätt.
Till motivering härav har i det yttrande som avgivits av överlantmätaren
i Örebro län anförts följande.

Det må framhållas, att det icke torde kunna anses lämpligt att länsstyrelsen,
resp. magistraten kommer att fungera såsom fastställelsemyndighet
inom områden, varom här är fråga. Såväl vid underställning av utlåtande
angående tillstånd till avstyckning enligt 19 kap. 17 § jorddelningslagen
som vid fastställelseprövning är det icke sällan nödvändigt alt verkställa
syn på förrättningsstället för att den prövande myndigheten skall kunna
bilda sig ett självständigt omdöme i ärendet. Detta förekommer nära nog

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

regelmässigt, när ägodelningsrätten är fastställelsemyndighet. Denna har
härvid att tillgå den ortskännedom och den erfarenhet i jordbruk och skogsbruk,
som ägodelningsnämndemännen besitta och som i praktiken ofta
visat sig vara av synnerligen stort värde. För länsstyrelsen resp. magistraten
torde det i allmänhet vara förenat med betydande svårigheter att på
samma sätt verkställa syn och undersökning på stället och i övrigt fullgöra
vad som eljest ankommer på ägodelningsrätten. För enhetlighet i
rättstillämpningen och ur rättssäkerhetens synpunkt synes det i varje fall
vara önskvärt, att prövningen av frågor rörande tillämpningen av de jordpolitiska
fastighetsbildningsrestriktionerna handhaves av samma myndigheter,
vare sig frågan gäller område i stad eller på landet.

Häradshövdingföreningen har ansett den i förslaget intagna föreskriften
att i annan under landsrätt icke lydande stad än Stockholm magistraten
skall vara fastställelsemyndighet böra utgå. Även i denna del syntes jorddelningslagens
föreskrifter rörande fastställelseförfarandet kunna följas,
därest tillfälle bereddes magistraten att avgiva yttrande i ärendet.

Kommunal-tekniska föreningen har funnit olämpligt, att yttrande av överlantmätaren
alltid skulle inhämtas. Införandet av en ny remissinstans komme
att verka som ytterligare ett fördröjande moment i fastighetsbildningen.
De avstyckningar där de jordpolitiska synpunkterna behövde göra sig gällande
vore få och borde enligt föreningens mening icke få medföra, att de
övriga avstyckningarna fördröjdes. Remisserna syntes därför i stor utsträckning
vara omotiverade. Å andra sidan har stadsdumareföreningen
ansett det kunna ifrågasättas, om ej en viss översyn från överlantmätarnas
sida över fastighetsbildningen inom stadssamhällenas landsbygdsområden
skulle kunna vara av värde, även om anledning icke funnes till förordnande,
varom talades i förevarande lagförslag.

Det i sakkunnigförslaget upptagna undantaget från landsreglernas tilllämplighet
i vad angår förvaring av konceptakt har kritiserats av
överlantmätaren i Våsternorrlands län. Redan av den anledningen att de
områden, inom vilka landsreglerna skulle gälla, ofta vore av mycket betydande
storlek — för Sollefteå stad och den blivande Kramfors stad inom
Våsternorrlands län komme landsbygdsområdet inom vardera staden att
UPPS& till cirka 18 000 hektar (180 kvkm) — borde enligt överlantmätarens
mening konceptakterna till avstyckningar och andra jorddelningsförrättningar
inom områdena, där landsreglerna tillämpades, förvaras i lantinäterikontoret.
Skulle effektiv jordpolitisk kontroll kunna verkställas av överlantmätaren,
måste denna bygga på de arkivakter, som konstituerade fastighetsbeståndet
inom samhällets landsbygdsområde. Det vore sålunda för
granskningen av mycket stor betydelse att akterna i fråga förvarades i lantmäterikontoret.
Även överlantmätaren i Örebro län har framhållit, att överlantmätarens
kontroll över iakttagandet av de jordpolitiska restriktionerna
i förevarande fall bleve försvårad av att erforderligt arkivmaterial för utredning
av fastighetsindelningen i trakten icke funnes att tillgå på lantmäterikontoret,
eftersom förrättningsakterna beträffande avstyckningar inom
ifrågavarande områden förutsattes skola även i fortsättningen förvaras hos
byggnadsnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

27

Det i sakkunnigförslagets tredje stycke meddelade stadgandet om förfaringssättet,
då sammanläggning skulle avse mark å
ömse sidor om gränsen för det i Kungl. Maj :ts förordnande angivna
området, har föranlett uttalanden i ett par remissyttranden. Svea
hovrätt har ansett intet vara att erinra mot föreskriften, att i dylikt fall
frågorna om sammanläggning och därav påkallad avstyckning skola behandlas
som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen ingående
marken. Hovrätten erinrar emellertid om att de sakkunniga för det fall, att
fristående avstyckning skulle ske från fastighet som fölle å ömse sidor om
förordnandets gränslinje, hävdat den tolkningen, att landsreglerna skulle
gälla endast då det område som skulle avstyckas helt eller delvis fölle inom
området för landsreglerna. Hovrätten hade uppmärksammat, att med denna
tolkning vid avstyckning av mark från fastighetsdelen inom området för
stadsreglerna frågan om restfastiglietens fortsatta lämplighet för sitt ändamål
(jordbruk eller skogsbruk) icke skulle komma att bedömas enligt landsreglerna.
Detta syntes i åtskilliga fall kunna komma att te sig oegentligt.

Överlantmätaren i Örebro län har anfört:

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas förslag skulle de jordpolitiska restriktionerna
icke tillämpas med mindre någon del av det till avstyckning
ifrågasatta området fölle inom gränserna för det område, Kungl. Maj :ts förordnande
angåve. Om den jordpolitiska kontrollen skall kunna erhålla önskvärd
effektivitet, förutsätter detta en relativt ingående utredning och prövning
av frågan om lämplig sträckning av de ifrågavarande gränserna. Bl. a.
torde härvid böra tillses, att den till jordbruksfastigheterna hörande bebyggelsen
såvitt möjligt icke undantages från restriktionernas tillämpning, då
ju i annat fall jordbruksfastigheter skulle kunna i onödan spolieras genom
avstyckning av tillhörande tomter med byggnader. Med hänsyn till svårigheterna
att åstadkomma en i dessa och andra hänseenden lämplig avgränsning
av de områden, förordnandena skola omfatta, torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke restriktionerna i varje fall borde göras tillämpliga så snart
någon del av styckningsfastigheten (alltså icke enbart styckningsområdet)
fölle inom förordnandeområdet.

Med avseende å övergångsbestämmelserna till lagen har överlantmätaren
i Västernorrlands län ansett, att möjlighet borde beredas en
förrättningssökande att, om han så önskade, få avstyckningsförrättningen
handlagd enligt jorddelningslagen, även om förrättningen börjat innan förordnande
enligt lagen givits. Därigenom kunde t. ex. beredas tillfälle för
sakägarna att träffa överenskommelse enligt 19 kap. 12 § jorddelningslagen;
någon möjlighet att vid avstyckning enligt fastighetsbildningslagen tillägga
avstyckningslott andelar i samfälligheter etc. funnes ju icke. På samma sätt
förefölle skäligt att i det motsatta fallet — då ett område, varå lagen tidigare
varit tillämplig, genom återkallande eller ändring av förordnandet
eller fastställande av stadsplan komme att helt hänföras under fastighetsbildningslagen
— medgiva förrältningssökanden rätt alt påkalla tillämpning
av sist sagda lag, även om förrättningen börjat medan det tidigare förordnandet
gällde.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Vad härefter angår förslaget till lag om ändrad lydelse av 7
kap. 9 och 10 §§ fastighetsbildningslagen har detta föranlett
uttalande allenast av lantmäteristyrelsen, som beträffande den föreslagna
ändringen av 7 kap. 9 § yttrat följande.

En av ändringarna i 7 kap. fastighetsbildningslagen innebär, att den rätt,
som nu tillkommer kronan, staden, allmän inrättning eller stiftelse att vid
uppläggandet av fastighetsregister få fastighet upptagen som flera stadsägor,
skulle borttagas beträffande det område, inom vilket jorddelningslagen
skall vara tillämplig.

Denna rättighet må hava haft ett visst fog, då det gällde att registrera
gammal stadsmark, där det vid registreringen icke fanns någon gällande
fastighetsindelning; numera sedan all sådan mark är registrerad och uppläggande
av fastighetsregister endast förekommer i fråga om områden, som
hava en i jordregister redovisad fastighetsindelning, saknar möjligheten att
få fastigheter uppdelade i denna ordning allt berättigande. Erfarenheten
har också visat, att de uppdelningar som gjorts — i allmänhet i anslutning
till fastställd men ej genomförd stadsplan — varit allt annat än lyckliga.
Vid stadsplaneändringar har det ofta blivit nödvändigt att företa sammanläggningar
av de bildade fastigheterna eller delar av dem. På senare tid har
man också så gott som upphört att utnyttja ifrågavarande rättighet.

Styrelsen föreslår därför, att när föreskrifterna på området nu skola
ändras, rättigheten upphäves helt och hållet, alltså också för områden där
avstyckning skall ske enligt fastighetsbildningslagen.

Departementschefen.

Linder senare tid ha vid bildandet av städer, köpingar och municipalsamhällen
liksom vid inkorporeringar icke sällan betydande områden av omkringliggande
landsbygd tillagts samhället. Denna utveckling har lett till
uppkomsten av stadssamhällen med stora områden ren landsbygd liggande
inom samhällsgränserna. Sålunda framgår av den undersökning som genom
lantmäteristyrelsens försorg företagits rörande mera betydande samhällsbildningar
och inkorporeringar, att under tiden 1933—1945 genom bildandet
av nya städer, köpingar och större municipalsamhällen med fastighetsregister
såsom för stad samt genom mera omfattande inkorporeringar områden
om sammanlagt omkring 300 000 hektar överförts från lands- till
stadskommunal förvaltning. Av dessa arealer ha 235 000 hektar beräknats
komma att under överskådlig tid framåt bibehålla sin karaktär av jordbruk
eller skogsbruk. Även under åren 1946 och 1947 ha stora arealer landsbygd
iniörlivats med städer eller därmed jämförliga samhällen. Såsom exempel
på dylika stadssamhällen, vilka inom sina gränser ha större landsbygdsområden,
må nämnas Karlskoga stad, vilken mäter 43 049 hektar, samt Värnamo
och Sollefteå, vilka efter inkorporeringar av respektive landskommuner
omfatta vardera omkring 20 000 hektar. Finspångs köping har, efter
ombildning av Risinge kommun, en areal av 31 787 hektar. Jukkasjärvi
kommun, som från och med den 1 januari 1948 ombildas till stad, omfattar
icke mindre än 1 318 110 hektar. Av dessa arealer utgöres största delen av
ren landsbygd. Till jämförelse med de nämnda siffrorna må anmärkas, att
Stockholm har en areal av 13 708 hektar.

29

Kungi. Maj.ts proposition nr 20.

Sammanslagningen av utpräglade jordbruksbygder med städer eller andra
tätorter medför otvivelaktigt vissa nackdelar. En påtaglig olägenhet är,
att avstyckningar från fastigheter inom dessa landsbygdsområden därigenom
bli undandragna de restriktiva jordpolitiska villkor för fastighetsbildning,
vilka förekomma i jorddelningslagen men sakna motsvarighet i den
för städer och fastighetsregistersamhällen gällande lagstiftningen. Ifrågavarande
jordpolitiska villkor ha uppställts till skydd för det betydelsefulla
intresset, att fastigheter som bildas för jordbruk eller skogsbruk må bliva
lämpliga för sitt ändamål och att icke ändringar i fastighetsindelningen må
utan tillräckliga skäl skada bestående jordbruks- eller skogsfastigheter.
Med hänsyn till storleken av de områden varom här är fråga är därför nyssnämnda
förhållande ägnat att ingiva betänkligheter ur fastighetsbildningssynpunkt.
Det bör också beaktas, att dessa jordbruksområden med all sannolikhet
komma att under överskådlig tid framåt bibehålla sin karaktär avjordbruksbygd.
De faktiska förhållandena i områdena äro i allmänhet icke
avsedda att förändras i samband med revideringen av den kommunala indelningen.
Det framstår med hänsyn härtill såsom oegentligt, att de för landet
gällande jordpolitiska reglerna skola sättas ur kraft enbart av den anledningen
att områdena kommit under annan administration. Nära nog
samtliga remissinstanser ha också ansett lagändring påkallad för att förpbygga
olämplig fastighetsbildning inom nu ifrågavarande landsområden.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande, att man för att undvika de
olägenheter som ur fastighetsbildningssynpunkt vore förenade med sammanslagningar
av landskommuner med städer och andra tätorter i främsta
rummet borde intaga en mera restriktiv inställning till sådana samhällsbildningar.
önskemål i denna riktning ha även framförts i andra sammanhang,
såsom i yttranden över den s. k. kommunindelningskommitténs betänkande
och i åtskilliga riksdagsmotioner. Härvidlag rör det sig emellertid om ett
problemkomplex av omfattande och djupt ingripande art, där bland annat
möter frågan om förhållandet mellan å ena sidan landsbygdens och dess befolknings
intressen samt å andra sidan städers och stadsliknande samhällens
behov av ökade utrymmen för sin utveckling. Att i samband med
förevarande lagstiftningsfråga taga upp detta vittutseende spörsmål kan
uppenbarligen icke komma i fråga. Jag vill emellertid erinra om att i propositionen
om lcommunindelningslag (236/1946) föredragande statsrådet rörande
inkorporeringsfrågorna förklarade, att han delade de betänkligheter
som i vissa yttranden över kommunindelningskommitténs betänkande framförts
beträffande lämpligheten av att hela landskommuner lades till angränsande
städer och köpingar. Dylika sammanläggningar syntes böra genomföras
endast om alldeles särskilt starka skäl därtill vore för handen.
Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. Även om i enlighet
med detta uttalande eu viss försiktighet kan väntas bli ådagalagd vid indelningsändringar,
varigenom områden av den egentliga landsbygden läggas
till stadssamhällen, lärer det dock icke bli möjligt att undvika dylika samhällsbildningar.
I samband med revisionen av kommunindelningen torde

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

det för övrigt bli nödvändigt att i viss omfattning till städer och andra
samhällen lägga angränsande landskommuner för att på så sätt skapa
tillräckligt folkrika och bärkraftiga kommuner. Detta förhållande torde således
ytterligare accentuera behovet av särskilda bestämmelser som möjliggöra
jordpolitisk kontroll över fastighetsbildningen inom landsbygdsområden
som ingå i städer och andra samhällen med fastighetsregister.

Kontroll av detta slag kan, såsom fastighetsbildningssakkunniga visat,
anordnas på olika sätt. I och för sig skulle väl den lämpligaste metoden
vara att i lagen om fastighetsbildning i stad införa erforderliga jordpoiitiska
villkor för avstyckning och därjämte möjliggöra den kombination
av avstyckning och sammanläggning som nu finns enligt den för landet gällande
jorddelningslagstiftningen. Man skulle då automatiskt träffa de fall,
där jordpoliliska restriktioner vore behövliga, och icke nödgas genomföra
geografiska uppdelningar av stadssamhällena i skilda områden, där fastighetsbildningslagen
resp. jorddelningslagen vore att tillämpa. Metoden förutsätter
emellertid en grundlig omarbetning av de kapitel i fastighetsbildningslagen
vilka handla om avstyckning och sammanläggning. Såsom de
sakkunniga påpekat gäller det nämligen här icke blott att införa jordpolitiska
restriktioner inom området för fastighetsbildningslagens nuvarande
giltighet utan även att till detta område utsträcka tillämpligheten av vissa
andra för landet gällande regler, vilka avse att mera positivt möjliggöra en
bättre fastighetsindelning. Det synes emellertid knappast görligt eller ens
lämpligt att i detta sammanhang företaga en så genomgripande omarbetning
av fastighetsbildningslagen. Vid den fortsatta revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen
torde emellertid böra övervägas, i vad mån de
för landet gällande jordpolitiska villkoren för avstyckning böra införas i
de för städer och jämförliga samhällen gällande bestämmelserna.

Valet synes på grund härav böra stå mellan två andra alternativ: antingen
att anknyta till reglerna om fastighetsregistrering och i erforderlig
utsträckning från tillämpningen av bestämmelserna om fastighetsregister
såsom för stad utesluta sådana områden inom städer och andra tätorter,
där jorddelningslagens regler allt fortfarande böra gälla, eller ock att förskjuta
gränsen mellan tillämplighetsområdena för fastighetsbildningslagen
å ena sidan samt jorddelnings- och sammanläggningslagarna å andra sidan.
Den förstnämnda metoden har särskilt förordats av vissa överlantmätare
som yttrat sig i ärendet. Med hänsyn till att stadsreglernas tillämplighet
å köpingar och municipalsamhällen är beroende av att fastighetsregister
såsom för stad föres för samhället synes denna lösning också vara den
mest närliggande. Den erbjuder även den fördelen, att det icke blir erforderligt
att upplägga och föra fastighetsregister för landsområden där sådant
mera omständligt registreringssystem icke kan anses påkallat. Emellertid
äro även vissa olägenheter förenade med metoden. Man måste nämligen
utgå från att det skulle bli nödvändigt att i icke ringa utsträckning verkställa
delning av fastigheter i enlighet med föreskrifterna i lagen den 25
april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

31

(jfr 1 § andra stycket). Det finns vid delning enligt denna lag intet utrymme
för sådan prövning av delningens ändamålsenlighet som eljest är föreskriven
vid ändring i den bestående fastighetsindelningen, och det är med hänsyn
härtill tydligt att sådana delningar skulle kunna medföra betydande
skadeverkningar för jordbruket. Härtill kommer det av lantmäteristyrelsen
anmärkta förhållandet, att metoden i fråga skulle innebära en betydande omgång
i form av överföringar tid efter annan från jordregister till fastighetsregister
för stad. Vidare bör märkas att denna anordning icke kan utnyttjas
beträffande städer och andra samhällen, där fastighetsregister enligt de för
stad gällande reglerna redan blivit upplagt. Med hänsyn till de olägenheter
som sålunda äro förenade med den nu angivna metoden torde det
vara lämpligast att lösa frågan i enlighet med det senare alternativet, vilket
också framförts av de sakkunniga. Jag förordar alltså att en särskild
lag tillskapas, enligt vilken Kungl. Maj :t skall äga att beträffande område
i stad eller fastighetsregistersamhälle förordna, att de för landet gällande
bestämmelserna i stort sett skola tillämpas i stället för fastighetsbildningslagens
regler. Sådant förordnande synes böra få meddelas, där så påkallas
av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket. Uttryckligt stadgande
härom torde böra intagas i lagen.

Vad angår frågan om avgränsningen av de områden inom vilka för landsbygden
gällande bestämmelser böra sättas i stället för stadsreglerna torde
såsom princip böra gälla, att de jordpolitiska restriktionerna för delning
av jord endast må göras tillämpliga å sådana områden vilka kunna beräknas
komma att under överskådlig tid nyttjas för jordbruk eller skogsbruk.
Har mark redan tagits i anspråk för stadsmässig bebyggelse eller kan
det förväntas att mark kommer att inom en icke alltför avlägsen framtid
användas för sådant ändamål, lärer det icke föreligga skäl att inom sådana
samhällen varom nu är fråga uppställa några jordpolitiska villkor till
skydd för bestående jordbruks- eller skogsfastigheter. Det har också i 19
kap. 4 § jorddelningslagen, sådant detta lagrum lyder enligt 1947 års lagändring,
stadgats att avstyckning inom område, som omfattas av stadsplan
eller av byggnadsplan som fastställts efter den 1 januari 1948, må verkställas
utan hinder av de i 19 kap. uppställda jordpolitiska villkoren, därest
avstyckningen överensstämmer med planen. I dylikt fall skola sålunda
de jordpolitiska restriktionerna ej tillämpas ens på landsbygden. Det är
med hänsyn härtill klart, att förordnande om tillämplighet av de för landet
gällande stadgandena icke bör kunna meddelas beträffande område i
stadssamhälle som ingår i sådan plan som nu sagts. Undantag för dylika
områden hör göras i själva lagen. Vad beträffar generalplan och regionplan
enligt den nya byggnadslagen är att märka, att dylika planer icke
sätta de jordpolitiska villkoren i jorddelningslagen ur kraft. Generalplan,
liksom även regionplan, är endast avsedd alt vara en översiktsplan som angiver
grunddragen för markens användning och som skall tjäna till ledning
vid framtida detaljplanering. I generalplanen skola visserligen bland
annat angivas de områden som avses skola tätbebyggas eller tagas i an -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

språk för friluftsliv eller eljest bevaras med landsbygdskaraktär. Planen
är emellertid såsom utgörande en översiktsplan i regel icke tvingande. Det
kan till följd av utvecklingen bli nödvändigt att i ett eller annat hänseende
frångå den. Och även om planen genom fastställelse förlänats viss
bindande verkan, är denna verkan av övervägande negativ art; därigenom
hindras att mark som i planen undantagits från bebyggelse eller utlagts
för särskilt ändamål — t. ex. för väg, allmän plats eller friluftsliv — bebygges
eller eljest tages i anspråk på ett sätt som försvårar planens genomförande.
Med hänsyn till vad sålunda anförts torde icke generalplan,
och än mindre regionplan, böra utgöra hinder för förordnande enligt den
ifrågasatta lagen om tillämplighet inom ett samhälle av de för landet gällande
fastighetsbildningsreglerna. I vad mån den del av samhällets mark
som ej omfattas av stadsplan eller därmed likställd byggnadsplan bör undantagas
från förordnandet torde få bliva beroende av prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall. Uppenbarligen bör härvid all hänsyn
tagas till samhällets behov av utvecklingsmöjligheter, så att icke till skydd
för jordbruk och skogsbruk hinder införas för uppdelning av marken i
tomter o. dyl. inom område som kan antagas komma att inom en icke
alltför avlägsen framtid behövas för urbant ändamål. Det är också självklart,
att förordnande om landsreglernas tillämplighet icke bör meddelas
utan att vederbörande samhälle blivit i tillfälle att framlägga sin mening.
Även länsstyrelsen torde med hänsyn till sin befattning med bebyggelseplaneringen
och länets kommunala indelning böra höras i ärendet.

För att förebygga ur jordbruksekonomisk synpunkt olämplig fastighetsbildning
synes det, såsom också framhållits av de sakkunniga, i allmänhet
vara ändamålsenligt att förordnande enligt den föreslagna lagen meddelas
redan vid nybildning av stad eller i samband med beslut om uppläggande
av fastighetsregister för samhälle. Beträffande redan verkställda inkorporeringar
samt stads- och samhällsbildningar torde en allmän undersökning
böra äga rum för att utröna, var behov av förordnande enligt lagen
erfordras.

Förordnande enligt den ifrågasatta lagen synes, såsom de sakkunniga
föreslagit, böra medföra att, frånsett vissa undantag som kunna betingas
av att området är beläget inom stad eller fastighetsregistersamhälle, samtliga
de regler som å landet gälla med avseende å avstyckning och sammanläggning
bli tillämpliga inom det med förordnandet avsedda området.
För tydlighets skull torde dock böra i lagen anmärkas, att det endast är
fråga om att ersätta de stadsregler som angå mark som ej är tomtindelad.
Vad i ett par yttranden anförts om önskvärdheten av att jorddelningslagen
i sin helhet —- alltså även beträffande laga skifte, ägoutbvte,
servitutsutbrytning och gränsbestämning — bleve gällande inom ifrågavarande
landsbygdsområden har icke synts mig böra föranleda ändring i de
sakkunnigas förslag. Härvidlag är att märka, att lagen om fastighetsbildning
i stad i icke ringa mån meddelar sina regler med avseende å nyssnämnda
jorddelningsinstitut genom hänvisning till jorddelningslagen. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

33

råder alltså redan i dessa delar ganska stor överensstämmelse mellan fastighetsbildningslagen
och jorddelningslagen. Särskilt bör framhållas, att villkoren
för tillåtligheten av laga skifte äro desamma enligt de båda lagarna.

I remissyttranden av länsstyrelsen i Kopparbergs län och överlantmätaren
i samma län har framhållits, att genom förordnande enligt den föreslagna
lagen även den s. k. Dalalagens bestämmelser borde bli tillämpliga
på mark som ligger i storskifte. Med anledning härav vill jag till en början
erinra om att, där undantagsvis omdelning av redan skiftad jord må äga
rum i stad eller fastighetsregistersamhälle, Kungl. Maj :t äger i varje särskilt
fall bestämma skifteslagets omfång ävensom meddela de föreskrifter
i övrigt beträffande skiftet, som må befinnas erforderliga; 6 kap. 1 § fastighetsbildningslagen.
I detta fall föreligger alltså redan enligt gällande
lagstiftning möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om vilken lagstiftning
som bör följas. Beträffande skifte å skifteslag som ej förut delats skola
enligt första stycket i sagda lagrum gällande bestämmelser om laga skifte
av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Denna hänvisning
lärer få anses taga sikte ej blott på de regler härom som finnas i jorddelningslagen
utan även på de särskilda stadganden med avseende å laga
skifte av jord å landet vilka upptagits i Dalalagen. På liknande sätt skall,
vad angår avstyckning, förordnande enligt den nu föreslagna lagen icke
vara begränsat till de stadganden härom som äro meddelade i jorddelningslagen.
Även de särbestämmelser beträffande avstyckning som i den särskilda
Dalalagstiftningen satts i stället för regler i jorddelningslagen kunna
alltså komma att gälla inom område som omfattas av dylikt förordnande.
Särskilt lagstadgande rörande Dalalagens tillämplighet inom sådana landsområden
varom nu är fråga lärer därför icke vara behövligt.

Vad härefter angår de avvikelser från de för landsbygden gällande reglerna
som betingas av att fråga är om område i stad eller därmed jämförligt
samhälle ha de sakkunniga beträffande de materiella rättsreglerna
funnit tillräckligt att, i enlighet med föreskriften i 5 kap. 17 § fastighetsbildningslagen,
avstyckning medgives från mark som ej ingår i fastighetsindelning.
I detta avseende synes intet vara att erinra mot förslaget.

Enligt sakkunnigförslaget skall, vad beträffar förfarandet i ärenden av
förevarande slag, förordnande enligt lagen icke medföra ändring i vad i fastighetsbildningslagen
stadgas angående behörighet att verkställa avstyckningsförrättning.
Avstyckningsförrättning skulle alltså få verkställas av
mätningsman som är anställd i stadens eller samhällets tjänst eller, där sådan
ej finnes, av förrättningsman som förordnats av länsstyrelsen. Det må
erinras om att enligt jorddelningslagen annan än lantmätare icke är behörig
att verkställa avstyckningsförrättning annat än i vissa särskilt angivna undantagsfall.
Behörigheten för sådan förrättningsman är nämligen i 19 kap.
5 § jorddelningslagen begränsad så, att han endast må företaga avstyckningsförrättning
för bostadsändamål eller för att bereda plats för industriell
anläggning eller i liknande syfte inom stadsliknande samhälle samt
inom vissa landsbygdsområden under plan. I likhet med åtskilliga remiss 3

Bihang till riksdagens protokoll I!)^i8. 1 samt. Nr 20.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

instanser anser jag det icke välbetänkt att på denna punkt avvika från
jorddelningslagens regler. Om det uppsatta målet i avseende å fastighetsbildningen
skall kunna vinnas, torde det nämligen icke vara tillräckligt
att uppställa vissa villkor för delning av jord; det gäller också att tillse
att kontrollen över att villkoren iakttagas lägges i rätta händer. Fastighetsbildningssakkunniga
ha uttalat, att städernas mätningsmän i allmänhet icke
kunde förväntas äga tillräcklig erfarenhet i jordbruksekonomiska frågor,
men förutsatt, att effektiv jordpolitisk kontroll skulle åstadkommas särskilt
genom överlantmätarens granskning. För att denna granskning skall
få avsedd verkan lärer emellertid fordras, att utredningen rörande de jordbruksekonomiska
förhållanden som i varje särskilt fall kunna vara av betydelse
för ärendets bedömande är fullständig och tillförlitlig. Det torde
vara ovisst, om andra förrättningsmän än de statsanställda lantmätarna besitta
erforderlig erfarenhet och insikt i dessa ämnen. Att i förevarande avseende
göra skillnad mellan egentlig landsbygd och sådana jordbruksområden
som ligga inom ett stadssamhälles gränser synes också oegentligt. Även
förtjänar framhållas, att behörighet att verkställa laga skifte å stadsjord i
princip är förbehållen lantmätare (6 kap. 2 § fastighetsbildningslagen). Det
torde med hänsyn till det anförda vara tillrådligt att endast låta dem som
tillhöra det statliga lantmäteriet företaga avstyckning inom nu förevarande
områden av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk; då fråga är om avstyckning
av bostadstomter eller för liknande i 19 kap. 5 § jorddelningslagen
omförmälda ändamål bör däremot givetvis även annan förrättningsman
vara behörig. Lagstiftningstekniskt torde frågan böra lösas så att fastighetsbildningslagens
regler om behörighet och förordnande att verkställa avstyckningsförrättning
bibehållas även för nu åsyftade områden men med
den begränsningen att, där fråga är om avstyckning av mark, avsedd för
jordbruk eller skogsbruk, avstyckning må företagas endast av statsanställd
lantmätare. Beträffande sättet för anhängiggörandet av avstyckningsärende
och förfarandet, då förrättningsmän finner sig jävig, synes åtskillnad ej
böra göras mellan område som omfattas av förordnande enligt den föreslagna
lagen och stadens eller samhällets övriga del. Ansökan om avstyckning
skall alltså även inom område som omfattas av förordnande göras
hos byggnadsnämnden som, om avstyckningen angår mark avsedd för jordbruk
eller skogsbruk, har att vidarebefordra den till vederbörande distriktslantmätare
men eljest överlämna den till i samhällets tjänst anställd mätningsman
eller annan därmed likställd förrättningsmän.

Enligt sakkunnigförslaget skall vidare, trots meddelat förordnande, stadgandena
i fastighetsbildningslagen beträffande underrättelse till registerförare
och byggnadsnämnd samt förvaring av konceptakt alltjämt vinna tilllämpning.
I vad dessa undantagsbestämmelser avse underrättelse till registerförare
och förvaring av konceptakt torde de vara lämpliga. Sålunda
bör tydligen föreskriften i 5 kap. 18 § fastighetsbildningslagen, att fastställelsemyndigheten
ofördröj ligen skall underrätta registerföraren om fastställelsebeslutet,
iakttagas även efter det förordnande meddelats enligt den före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

35

slagna lagen. Man synes ej heller böra frångå den i fastighetsbildningslagen
(5 kap. 19 §) stadgade ordningen för konceptakternas förvaring. En dylik
ordning kan visserligen, på sätt anmärkts i ett par remissyttranden, komma
att medföra vissa svårigheter för överlantmätaren vid granskning av
verkställd avstyckningsförrättning, i det att arkivmaterial som understundom
kan behövas för utredning rörande fastighetsindelningen icke alltid finnes
att tillgå inom lantmäterikontoret. Man torde emellertid av praktiska
skäl böra undvika att på olika händer uppdela det aktmaterial, varpå fastighetsregistret
grundar sig. Hinder möter uppenbarligen icke för överlantmätaren
att i förekommande fall erhålla erforderliga förrättningsakter till
låns från byggnadsnämnden. Vad angår underrättelse till byggnadsnämnd
torde det däremot saknas anledning att upptaga någon särbestämmelse härom.
I 19 kap. 5 § och 21 kap. 38 och 59 §§ jorddelningslagen är nämligen
skyldighet att meddela sådan underrättelse föreskriven i samma utsträckning
som i fastighetsbildningslagen (5 kap. 3 och 22 §§).

Sakkunnigförslaget upptager slutligen ett särskilt stadgande beträffande
fastställelseprövningen. Enligt jorddelningslagen gäller i sådant hänseende
att avstyckningsförrättning, med vilken avses bildande av särskild fastighet,
skall prövas av överlanl mätaren och avstyckning av område för sammanläggning
med annan mark av ägodelningsdomaren. Förekommer anledning
att förrättningen icke är lagligen beskaffad eller kan förordnande om
sammanläggning icke meddelas, skall frågan om fastställelse å avstyckningsförrättningen
hänskjutas till ägodelningsrätten. Fastställelseprövningen
skall emellertid ankomma på länsstyrelsen i de fall, då avstyckningsförrättningen
ägt rum inom samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för
stad äga tillämpning, eller inom annat område, för vilket stadsplan eller
byggnadsplan fastställts eller avstyckningsplan godkänts. Är avstyckning i
dylikt fall förenad med villkor om sammanläggning, äger länsstyrelsen fastställa
förrättningen endast under villkor att förordnande gives om sammanläggningen.
Enligt fastighetsbildningslagen ankommer fastställelseprövningen,
i Stockholm på överståthållarämbetet, i annan stad som ej lyder
under landsrätt på magistraten, i stad under landsrätt på länsstyrelsen eller
den Kungl. Maj :t därtill förordnar samt i samhälle på landet på länsstyrelsen.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle i detta hänseende landsreglerna
regelmässigt gälla, vilket innebär att länsstyrelsen bleve fastställelsemyndighet
inom nu ifrågavarande områden. Härifrån göres dock i förslaget undantag
för annan under landsrätt icke lydande stad än Stockholm: i sådan stad
skulle de uppgifter som ankomma på länsstyrelsen fullgöras av magistraten.
De remissinstanser som ansett behörigheten att verkställa avstyckningsförrättning
böra uteslutande tillkomma lantmätare ha under åberopande
av i huvudsak enahanda skäl som anförts för denna ståndpunkt gjort
gällande, att fastställelseprövningen i de ifrågavarande jordbruksbygderna
borde ankomma på de reguljära jorddelningsmyndigheterna: överlantmätare,
ägodelningsdomare och ägodelningsrätt. För egen del är jag närmast
höjd att biträda denna mening. Det föreligger nämligen enligt min upp -

36

Kungi. Mcij:ts proposition nr 20.

fattning knappast anledning att överflytta prövningen av avstyckningsförrättningar
inom förevarande områden från de vanliga jorddelningsmyndigheterna
till länsstyrelse och magistrat endast därför att marken överförts
från en landskommun till ett stadssamhälle. Emellertid är att märka att en
sådan ordning skulle förutsätta, att jorddelningslagen ändrades; enligt denna
skall ju såsom jag nyss nämnde fastställelseprövningen inom stadsliknande
samhälle fullgöras av länsstyrelsen. Jag är icke beredd att nu framlägga
förslag om sådan ändring. I detta sammanhang vill jag emellertid erinra
om att 1947 års riksdag med anledning av den för nämnda riksdag framlagda
propositionen med förslag till ändring i jorddelningslagen i skrivelse
hemställt om skyndsam utredning angående upphävande av den befogenhet
med avseende å mål om avstyckning inom samhälle eller annat planlagt
område, som i 21 kap. 68 § jorddelningslagen tillagts länsstyrelsen. Fastighetsbildningssakkunniga
ha av mig anmodats att verkställa den begärda
utredningen. Med hänsyn till att frågan om fastställelsemyndighet inom
samhällen med jordregister sålunda är under utredning har det synts mig
lämpligt att icke nu taga slutgiltig ståndpunkt till spörsmålet, åt vilken
myndighet fastställelseprövningen bör anförtros inom städers och fastighetsregistersamhällens
landsbygdsområden. Emellertid synes naturligast att
i detta hänseende samma regler bli gällande som för jordregistersamhällena.
Jag har därför stannat för den meningen, att i lagen icke bör upptagas
någon särbestämmelse om fastställelseprövningen; jorddelningslagens bestämmelser
i 21 kap. 68 § (efter den 1 januari 1948 66 §) skola sålunda tills
vidare bli att tillämpa inom sådana landsbygdsområden som här avses. Genomföres
framdeles den av riksdagen åsyftade reformen, kommer detta att
automatiskt medföra, att fastställelseprövningen även inom nu ifrågavarande
områden övergår till de vanliga jorddelningsmyndigheterna.

Fråga om fastställelse å avstyckning inom område, som inbegripes under
förordnande enligt lagen, skall sålunda enligt förslaget prövas av länsstyrelsen.
Av förordnande om landsreglernas tillämplighet följer emellertid,
att akt i avstyckningsärende alltid skall insändas till överlantmätaren, som
har att granska förrättningen och därefter med eget yttrande överlämna
akten till fastställelsemyndigheten (21 kap. 41—43 §§ jorddelningslagen).
Ett dylikt remissförfarande kommer, såsom påtalats i yttrande av kommunal-tekniska
föreningen, att verka fördröjande på avstyckningsärendenas
handläggning. Det lärer emellertid icke vara möjligt att begränsa denna
granskningsprocedur. överlantmätarens granskning är av avgörande vikt
för den jordpolitiska kontrollen, och inom de landsbygdsområden som avses
med lagen torde avstyckningar där en dylik kontroll får anses sakna
betydelse icke förekomma i sådan omfattning, att ett särskilt undantagsstadgande
kan vara motiverat för deras del.

Stadgandet i sakkunnigförslagets tredje stycke angående det fallet, att
sammanläggning skulle avse mark belägen å ömse sidor om gränsen mellan
stadsreglernas och landsreglernas giltighetsområden, har i remissutlåtandena
icke föranlett någon anmärkning och torde vara lämpligt. Svea

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

37

hovrätt och överlantmätaren i Örebro län ha emellertid i detta sammanhang
beträffande fristående avstyckning ifrågasatt, om icke landsreglerna
borde gälla så snart någon del av styckningsfastigheten vore belägen inom
det med förordnandet avsedda området. De sakkunniga ha hävdat den
tolkningen, att landsreglerna skulle gälla endast då den mark som skall
avstyckas helt eller delvis faller inom sagda område. Såsom de sakkunniga
erinrat, har man att på liknande sätt tolka sådana nu gällande stadganden
som 19 kap. 5 § och 21 kap. 68 § jorddelningslagen, när där talas
om avstyckning inom vissa områden. Det synes knappast föreligga tillräckliga
skäl att ändra förslaget på denna punkt.

Beträffande de i fjärde stycket av sakkunnigförslaget upptagna stadgandena,
vilka ha karaktären av ett slags övergångsbestämmelser till meddelade
förordnanden, har en överlantmätare hemställt om sådan jämkning
av dessa bestämmelser, att även om förrättning påbörjats innan förordnande
enligt den föreslagna lagen meddelats resp. upphört att gälla, förrättningssökanden
skulle äga påkalla tillämpning av den lagstiftning som
därefter skulle gälla. En dylik ordning, enligt vilken i ett och samma ärende
olika lagar bleve att tillämpa vid sidan av varandra, anser jag mig icke
kunna förorda. En viss jämkning i den föreslagna bestämmelsen synes
dock böra vidtagas. Då förordnande enligt lagen upphört att gälla -— vare
sig nu detta sker på grund av att marken lagts under stadsplan eller byggnadsplan
eller till följd av att förordnandet återkallats — torde ej heller
för det fall att avstyckningsförrättning påbörjats eller ansökan om sammanläggning
gjorts dessförinnan finnas anledning att upprätthålla jordpolitiska
restriktioner till skydd för jordbruk eller skogsbruk. För dylik
händelse synes därför böra föreskrivas, att vad i 19 kap. 2 och 3 §§ jorddelningslagen
stadgas ej skall utgöra hinder för avstyckning eller sammanläggning.

Slutligen bör, i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, i den tilltänkta
lagen föreskrivas att anteckning skall göras i fastighetsregistret om förordnande
enligt lagen samt om återkallelse av sådant förordnande.

Vad härefter angår förslaget till lag om ändring i lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad ha de sakkunniga förordat, att 9 och 10 §§ i 7
kap. skola erhålla ändrad lydelse. Härutöver torde även ett par mindre
ändringar böra göras i lagens 4 och 5 kap. Om man nämligen, såsom här
förordats, i särskild lag medgiver att gränsen mellan tillämplighetsområdena
för fastighetsbildningslagen å ena samt jorddelnings- och sammanläggningslagarna
å andra sidan må förskjutas genom särskilt av Kungl.
Maj :t meddelat förordnande, synes detta förhållande på ett eller annat sätt
böra komma till uttryck i fastighetsbildningslagen. En erinran härom torde
kunna fogas till de nuvarande stadgandena i 4 kap. 4 § och 5 kap. 20 §.

Beträffande de föreslagna ändringarna i 7 kap. 9 § må erinras om att i
nämnda lagrum regler meddelas om hur stadsägoområdet skall indelas i
stadsägor vid fastighetsregistrets första uppläggande. Tidigare har omnämnts
att varje område, som vid mätningsförrättning utlagts såsom sär -

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

skild fastighet eller som eljest må anses som särskild fastighet, i princip
skall anses såsom särskild stadsäga men att från denna regel medgivits
vittgående undantag, varigenom rent privata delningar tillmätes verkan såsom
laga delningar. För att icke genom dylik privat fastighetsbildning syftet
med nu ifrågavarande lagstiftning skall förfelas ha de sakkunniga ansett
dessa möjligheter till privat jorddelning böra begränsas. Härvidlag har
det synts de sakkunniga lämpligast att föreskriva, att vid uppläggande av
fastighetsregister den bestående fastighetsindelningen skall följas utan avseende
å arealöverlåtelser som ej legaliserats. Enligt de sakkunnigas mening
borde undantag dock göras för överlåtelser och sämjedelningar som kommit
till stånd före år 1928. Beträffande den närmare motiveringen för de
sakkunnigas förslag i denna del må hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen
därför. Vad de sakkunniga här föreslagit synes välgrundat, och bestämmelser
av det innehåll de sakkunniga förordat torde böra upptagas i
ett till 9 § fogat nytt stycke.

I 7 kap. 9 § synes därjämte det nuvarande sjätte stycket böra helt uteslutas.
Där stadgas, att vissa rättssubjekt — kronan, staden, allmän inrättning
eller stiftelse — vid uppläggande av fastighetsregister kunna få
mark upptagen såsom flera stadsägor, ehuru marken enligt vanliga regler
skulle ha redovisats i registret såsom en fastighet. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle denna rättighet borttagas, dock endast såvitt anginge sådana
områden som avsåges med ifrågavarande lagstiftning. Lantmäteristyrelsen
har emellertid förordat, att bestämmelsen helt upphävdes. Jag är ense med
lantmäteristyrelsen härom. Såsom styrelsen framhållit kunde rättigheten
ha ett visst fog, när det gällde att registrera stadsmark som dessförinnan
icke blivit föremål för någon officiell fastighetsindelning. Det är emellertid
numera vid uppläggande av fastighetsregister alltid fråga om mark som
redan är redovisad i jordregister och sålunda indelad i särskilda fastigheter.
Möjligheten att få fastigheten uppdelad utan att anlita något av de
jorddelningsinstitut som lagen eljest anvisar måste vid sådant förhållande
anses sakna allt berättigande.

I 7 kap. 10 § bör, i enlighet med de sakkunnigas förslag, vidtagas den
ändringen att sista stycket, som ger viss möjlighet till delning av fastighet
på privat väg, uteslutes. Beträffande skälen för denna ändring må hänvisas
till redogörelsen för sakkunnigförslaget.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.

Sakkunnigförslagen ha överarbetats redaktionellt, därvid även rubriken
till den särskilda lagen omformulerats. I

I enlighet härmed ha inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden
av stad, samt

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad.

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Bertil Crona. 1

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, vilket frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande
med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad.

Härigenom förordnas som följer.

Där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket äger
Konungen beträffande område av stad, vilket ej ingår i stadsplan eller efter
den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, förordna att, i stället för
de i lagen om fastighetsbildning i stad meddelade bestämmelserna om avstyckning
av område som ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning
av stadsägor, vad för landet är stadgat om avstyckning och sammanläggning
skall, med nedan angivna undantag, äga tillämpning intill dess förordnandet
återkallas eller stadsplan eller byggnadsplan fastställes. Vad nu
sagts skall ock gälla beträffande dylikt område inom samhälle å landet,
där enligt lagen om fastighetsbildning i stad samma lags bestämmelser om
avstyckning och sammanläggning skola tillämpas.

Förordnande enligt denna lag medför icke ändring av vad i lagen om
fastighetsbildning i stad stadgas därom, att avstyckning må ske jämväl
från mark som ej ingår i fastighetsindelning, och ej heller av lagens bestämmelser
angående ansökan om avstyckning, behörighet och förordnande
att verkställa avstyckningsförrättning, förfarandet då förrättningsman
finner sig jävig, underrättelse till registerförare och förvaring av konceptakt.
Avstyckning av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, må
dock ej företagas av annan än den som är därtill behörig enligt lagen om
delning av jord å landet.

Avser ifrågasatt sammanläggning mark belägen såväl inom som utom
område som omfattas av förordnande enligt denna lag, skall sammanläggningen
ävensom fråga om avstyckning som påkallas för densamma
handläggas och bedömas, som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen
ingående marken.

Meddelas förordnande enligt denna lag eller upphör sådant förordnande
att gälla, skall detta icke inverka å avstyckningsärende, däri förrättning
börjats dessförinnan, eller å ärende rörande sammanläggning, som sökts
tidigare eller varav avstyckningsärende som nyss nämnts är beroende; dock
skall, då förordnande upphört att gälla, vad i 19 kap. 2 och 3 §§ lagen om
delning av jord å landet stadgas ej utgöra hinder för avstyckning eller sammanläggning.

Om förordnande enligt denna lag och återkallelse därav skall anteckning
verkställas i fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20,

41

Bilaga A.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag

till

lag med vissa bestämmelser om fastighetsbildning inom särskilda
områden av städer och samhällen.

Härigenom förordnas som följer:

Beträffande avstyckning av jord och sammanläggning av fastigheter inom
icke stadsplanelagt område i stad eller samhälle, där enligt lagen om fastighetsbildning
i stad bestämmelser i samma lag skola gälla, äge Konungen
förordna, att i stället de för landet meddelade stadgandena skola med nedan
angivna undantag äga tillämpning, intill dess förordnandet återkallas
eller stadsplan fastställes.

Dylikt förordnande medför icke ändring i vad i nämnda lag finnes stadgat
därom, att avstyckning må ske jämväl från mark, som ej ingår i fastighetsindelning,
samt angående ansökan om avstyckning, behörighet och
förordnande att verkställa avstyckningsförrättning, förfarandet, då förrättningsman
finner sig jävig, underrättelse till registerförare och byggnadsnämnd
samt förvaring av konceptakt. I annan under landsrätt icke lydande
stad än Stockholm skola, oavsett förordnande, som i första stycket sägs,
de uppgifter beträffande avstyckning och avstyckningsplan, vilka enligt
de för landet gällande bestämmelserna ankomma å Konungens befallningshavande,
fullgöras av magistraten, över vars beslut må anföras besvär i
den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltningsmyndigheters
och ämbetsverks beslut.

Där ifrågasatt sammanläggning avser mark såväl inom som utom det
område, som inbegripits under förordnandet, skola frågorna om sammanläggningen
och om avstyckning, som påkallas för densamma, handläggas
och bedömas, som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen ingående
marken.

Har förordnande enligt denna lag meddelats eller har sådant förordnande
sedermera upphört att gälla, skall detta förhållande icke inverka å avstyckningsärende,
däri förrättning dessförinnan börjats, eller å ärende rörande
sammanläggning, som tidigare sökts eller varav avstyckningsärende,
som nyss nämnts, är beroende.

Om förordnande enligt denna lag samt återkallelse av sådant förordnande
skall verkställas anteckning i fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den

4 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 20.

42

Kungi. Maj.ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 31 december
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 2 december 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 3 oktober 1947, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden
av stad, samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av utnämnde borgmästaren hovrättsassessorn F. R. Å. von Schultz.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

1. Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning

inom vissa områden av stad.

Enligt 5 kap. 2 § fastighetsbildningslagen skall avstyckning verkställas av
i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av till sådan
befattning behörig person, som förordnas av Konungens befallningshavande
att tills vidare förrätta avstyckningar i staden; avstyckning företages
efter skriftlig ansökan hos byggnadsnämnden, som överlämnar ansökningen
till förrättningsmannen.

Genom den i det remitterade förslagets andra stycke upptagna föreskriften
att förordnande enligt den föreslagna lagen icke medför ändring av fastighetsbildningslagens
bestämmelser angående ansökan om avstyckning samt
behörighet och förordnande att verkställa avstyckningsförrättning skola
förutnämnda stadganden tillämpas vid avstyckning inom område som här
avses, dock att jämlikt andra punkten i samma stycke avstyckning av mark,
avsedd för jordbruk eller skogsbruk, ej må företagas av annan än den som

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

43

är därtill behörig enligt jorddelningslagen. Avsikten med de sålunda föreslagna
reglerna är, på sätt av motiven framgår, att en hos byggnadsnämnden
gjord ansökan skall, såvitt den mark som skall avstyckas är avsedd för
jordbruk eller skogsbruk, av nämnden vidarebefordras till vederbörande
distriktslantmätare men eljest överlämnas till mätningsmannen eller därmed
likställd förrättningsman. Mot förslagets avfattning i denna del kan
emellertid anmärkas att därav ej framgår, att nämnden i vissa fall har att
överlämna ansökningen till annan förrättningsman än sådan som i 5 kap.
2 § fastighetsbildningslagen sägs. Denna brist synes kunna avhjälpas genom
att åt andra styckets andra punkt gives det innehåll att, om fråga är om
avstyckning av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, och den, som
enligt fastighetsbildningslagen skolat verkställa förrättningen, ej är behörig
därtill enligt jorddelningslagen, nämnden skall för förrättningens verkställande
överlämna ansökningen till vederbörande distriktslantmätare. Ett sådant
stadgande skulle uppenbarligen ej utgöra hinder för denne att låta
förrättningen företagas av annan lantmätare, exempelvis om en instruktionsvis
gjord fördelning av arbetet inom distriktet skulle föranleda därtill.
Vidare kan erinras att redan genom uttrycket »behörighet att verkställa
avstyckningsförrättning» behörighet tillerkännes även den, som på grund
av 5 kap. 2 § fastighetsbildningslagen av Konungens befallningshavande
förordnats att förrätta avstyckningar i stad. I följd härav torde orden »och
förordnande» kunna utgå.

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Yougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch
inrikesdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets den 31 december 1947 avgivna utlåtande över de till
lagrådet den 3 oktober 1947 remitterade förslagen till

1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden
av stad; samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1947 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att bestämmelserna
i andra stycket av det under 1) upptagna lagförslaget ändrats i
överensstämmelse med vad lagrådet förordat samt att därjämte vissa redaktionella
jämkningar vidtagits i de remitterade förslagen.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

473179