Kungl. Maj.ts proposition nr 194-

1

Nr 194.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;
given Stockholms slott den 19 mars 194-8.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr lOi.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 194-

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Jordbruksfastighet må ej, där annat icke följer av vad i denna lag stadgas,
genom köp eller byte förvärvas utan tillstånd av den lantbruksnämnd,
inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten
vid tiden för förvärvet gällande taxeringen. Egendom, som vid
denna taxering behandlats såsom en enhet, anses såsom en fastighet.

Erfordras tillstånd för förvärv av fastighet, må ej heller del av fastigheten
eller andel däri förvärvas utan tillstånd; dock erfordras icke tillstånd,
där förvärvet avser sådan del av fastighet, som avstyckats för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk, eller andel i fastighet, vari förvärvaren
redan är delägare.

2 §•

Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde.

Sökes icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, vare fånget
ogillt.

3 §•

Tillstånd må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att
fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med
förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten
tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av
densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur,
inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

Föreligger ej sådant fall som i första stycket sägs men kan det antagas,
att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering
eller, vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig
åt detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen
förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort
en brukningsenhet, må ansökningen icke bifallas med mindre sökandens
innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbru -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

ket eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt
värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl därtill föreligger.

4 §•

Finnes i fall, som i 3 § andra stycket avses, ansökningen ej böra bifallas
med mindre sökanden förbinder sig att inom viss tid verkställa erforderlig
åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller
att under viss tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta särskild
användning av densamma, och lämnar sökanden skriftlig utfästelse
härom, skall vid meddelande av tillstånd tillika angivas vad sålunda åligger
honom samt utsättas vite för tredska att uppfylla förbindelsen.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att förbindelsen fullgöres
samt vid tredska härutinnan, där så erfordras för vinnande av rättelse,
hemställa hos allmän åklagare att vid rätten i den ort, där fastigheten ligger,
anhängiggöra och utföra talan om vitets utdömande ävensom om utsättande
av nytt vite. Utan att hemställan som nu sagts blivit gjord må dylik talan
icke anhängiggöras av allmän åklagare.

Utdömt vite tillfaller kronan. Vite må i händelse av bristande tillgång till
dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

5 §■

Över beslut, varigenom lantbruksnämnden avslagit ansökan att få förvärva
fastighet, må klagan föras hos Konungen genom besvär. Klagande
skall inom en månad från den dag han erhöll del av beslutet till nämnden
inkomma med besvären. Nämnden har att snarast möjligt till jordbruksdepartementet
insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande över
besvären, där sådant erfordras. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över
beslut av nämnden.

Konungen äger förordna, att i vissa fall nämndens beslut i frågor enligt
denna lag skola underställas Konungens prövning.

6 §•

Från sökande av tillstånd vare kronan, kommun och sambruksförening
befriade.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande förvärv från konkursbo
eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren är fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller ock fångesmannens syskon
eller syskons barn, ej heller där jämlikt annan författning Konungens eller
länsstyrelsens tillstånd till förvärvet skall sökas eller förvärvet enligt förklaring
av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få ske utan sådant tillstånd.

För förvärv av fastighet med jordbruk vare tillstånd enligt denna lag
ej erforderligt, såframt förvärvaren i samband med lagfartsansökan, som
göres inom tre månader från det fånget skedde, på sätt Konungen bestämmer
visar dels att anledning till antagande som i 3 § första stycket sägs ej
föreligger dels ock att han har för avsikt att själv agna sig åt jordbruket å
fastigheten och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

7 §•

Är fråga om rätt att förvärva fastighet enligt denna lag ännu ej avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen
den 16 juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom.

8 §•

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948 och gäller till och med den 30
juni 1953.

Genom denna lag upphäves lagen den 21 december 1945 (nr 805) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Beträffande fång, som skett under tid, då sistnämnda lag varit gällande,
skall vad i samma lag stadgas äga tillämpning jämväl efter den 30 juni
1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 194.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga rörande ng lagstiftning
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet samt anför
därvid följande.

Giltighetstiden för lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet, vilken lag trädde i kraft den 1
januari 1946, utgår den 31 december 1948.

Genom beslut den 25 augusti 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt häradshövdingen
Å. Braunstein att enligt mitt närmare bestämmande verkställa utredning
rörande frågan om förlängning av nämnda lag. Med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande samma den 25 augusti tillkallade jag den 3 september
1947 ledamöterna av riksdagens andra kammare bankofullmäktigen J. A.
Andersson i Tungelsta, folkskolläraren A. E. T. Ekdahl i Nyvång, rektorn
E. E. Hseggblom i Kåremo och juris doktorn G. Hedlund i Rådom samt ledamoten
av riksdagens första kammare lantbrukaren J. V. Sundelin i Fellingsbro
att såsom sakkunniga på kallelse av utredningsmannen deltaga i
överläggningar med honom.

Med skrivelse den 30 november 1947 har utredningsmannen överlämnat
betänkande med förslag till ny lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (SOU 1947: 87). Särskilda yttranden dels av herrar
Haeggblom och Sundelin dels ock av herr Hedlund ha bifogats betänkandet.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av lantmäteristyrelsen,
lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, samtliga länsstyrelser,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott, fastighetsbildningssakkunniga
och 1947 års centrala lantbrukskommitté ävensom av Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Småbrukarnas
riksförbund, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund. Vid de av egnahemsstyrelsen och skogsstyrelsen avgivna yttrandena
ha fogats utlåtanden av respektive egnahemsnämnderna och skogsvårdsstyrelserna.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 194.

I detta sammanhang torde även böra anmärkas, att Sveriges häradsallmänningsförbund
i skrivelse den 24 januari 1948 hemställt om genomförande
av viss ändring i förutnämnda lag.

Gällande lagstiftning.

1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet —
i det följande kallad jordförvärvslagen — har till syfte att förhindra olämpliga
förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter. De förvärv, mot vilka jordförvärvslagen
riktar sig, utgöras av spekulations- och kapitalplaceringsköp
ävensom vissa andra med dessa köp likartade förvärv. För uppnående av
det angivna syftet göras förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter i stor
utsträckning för sin giltighet beroende av statlig kontroll.

Jordförvärvslagen innehåller följande bestämmelser.

Utan Kungl. Maj :ts tillstånd må ej någon, där annat icke följer av vad i
lagen stadgas, genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet, vars värde
överstiger 5 000 kronor. Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet
och för fastighets värde är den för fastigheten vid tiden för förvärvet
gällande taxeringen. Egendom, som vid denna taxering behandlats
såsom en enhet, anses såsom en fastighet. Erfordras tillstånd för förvärv
av fastighet, må ej heller del av fastigheten eller andel däri förvärvas utan
tillstånd; dock erfordras icke tillstånd, där förvärvet avser sådan del av
fastighet, som avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk
(1 §). Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde. Sökes
icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, är fånget ogillt.
Har lagfart meddelats å fång, må den omständigheten att tillstånd ej sökts
eller ansökan därom ej bifallits icke inverka å fångets giltighet (2 §). Tillstånd
må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att fastigheten
skulle bii vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet
huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra
sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att
bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller
andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller
annat som tarvas för fastighetens brukande (3 § första stycket). Föreligger ej
sådant fall som nu sagts men kan det antagas, att sökanden vill förvärva
fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår fastighet
med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, eller äger sökanden
redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen förvärv från olika
fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, må ansökningen
icke bifallas med mindre sökandens innehav av egendomen kan
väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i
orten eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska
eller eljest särskilt skäl därtill föreligger (3 § andra stycket). Finnes
i fall, som i 3 § andra stycket avses, ansökningen ej böra bifallas med

Kungl. Maj.ts proposition nr 194.

7

mindre sökanden förbinder sig att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd
till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller att
under viss tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta särskild
användning av densamma, och lämnar sökanden skriftlig utfästelse
härom, skall vid meddelande av tillstånd tillika angivas vad sålunda åligger
honom samt utsättas vite för tredska att uppfylla förbindelsen. Den jordbrukskommission,
inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen, har
att hålla uppsikt över att förbindelsen fullgöres samt vid tredska härutinnan,
där så erfordras för vinnande av rättelse, uppdraga åt allmän åklagare
att vid rätten i den ort, där fastigheten ligger, anhängiggöra och utföra talan
om vitets utdömande ävensom om utsättande av nytt vite. Utan uppdrag
som nu sagts må dylik talan icke anhängiggöras av allmän åklagare. Utdömt
vite tillfaller kronan och må i händelse av bristande tillgång till dess gäldande
ej förvandlas till frihetsstraff (4 §). Från sökande av tillstånd är
kronan så ock kommun befriad (5 § första stycket). Lagen äger icke tilllämpning
beträffande förvärv från konkursbo eller å exekutiv auktion eller
där jämlikt annan författning Kungl. Maj :ts tillstånd till förvärvet skall
sökas (5 § andra stycket). Tillstånd enligt lagen är ej erforderligt, såframt
förvärvare i samband med lagfartsansökan, som göres inom tre månader
från det fånget skedde, på sätt Kungl. Maj.t bestämmer visar: 1) att anledning
till antagande som i 3 § första stycket sägs ej föreligger; samt 2) att
han, där förvärvet avser fastighet med jordbruk, har för avsikt att själv
ägna sig åt detta och icke är ägare av annan dylik fastighet eller att förvärvet
kommer att medföra lämplig utvidgning av honom tillhörig fastighet,
vars jordbruk antingen utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla
men icke har tillräcklig bärkraft för att giva honom och hans familj
full bärgning eller bereder honom och hans familj sysselsättning och tillskott
till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete (5 § tredje stycket).
Är fråga om rätt att förvärva fastighet enligt lagen ännu ej avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen
den 16 juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom (6 §). Närmare
föreskrifter rörande tillämpningen av lagen meddelas av Kungl. Maj :t
(7 §).

Med stöd av 5 och 7 §§ jordförvärvslagen har Kungl. Maj :t genom eu den
21 december 1945 utfärdad kungörelse (nr 806) meddelat föreskrifter rörande
lagens tillämpning. Kungörelsen har följande innehåll.

Ansökan om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet, som avses med jordförvärvslagen,
skall ingivas till jordbruksdepartementet. I ansökningen skola
lämnas uppgifter om fastighetens ägovidd och dennas fördelning å särskilda
ägoslag samt rörande sökandens ålder och yrke, det ändamål för vilket
fastigheten skall användas så ock huruvida sökanden äger eller brukar
eller tidigare ägt eller brukat jordbruksfastighet. Vid ansökningen skall fogas
taxeringsbevis eller annat bevis om fastighetens taxeringsvärde eller, där
ansökningen avser del av fastighet, intyg av trovärdiga män angående det
värde, vartill fastighetsdelen kan uppskattas. I sistnämnda fall skall ansökningen
åtföljas även av bevis eller intyg som nu sagts rörande värdet av den

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

fastighet eller fastighetsdel, varifrån förvärvet skett. Har fångeshandling
upprättats, skall densamma i huvudskrift eller bestyrkt avskrift biläggas
ansökningen (1 §). För åtnjutande av sådan befrielse från att söka tillstånd
till förvärv av jordbruksfastighet som i 5 § tredje stycket jordförvärvslagen
avses erfordras, att förvärvaren i lagfartsärendet företer utredning
av ettdera av följande två slag. Det ena slaget av utredning består av
dels en av förvärvaren på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran att
han, där förvärvet avser fastighet med jordbruk, har för avsikt att själv
ägna sig åt detta och icke är ägare av annan dylik fastighet, dels, därest
fastigheten är belägen på landet, av landsfiskalen i orten och, om fastigheten
ligger i stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande stad utan
magistrat, av kommunalborgmästaren utfärdat intyg a) att förvärvarens
försäkran i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och b) att anledning ej
föreligger till antagande att fastigheten skall bli vanskött i förvärvarens ägo
eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst
jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd
för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,
del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,
kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.
Det andra slaget av utredning, som godtages i dylikt lagfartsärende, består
av dels intyg av vederbörande egnahemsnämnd att förvärvet kommer att
medföra lämplig utvidgning av förvärvaren tillhörig fastighet, vars jordbruk
antingen utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har
tillräcklig bärkraft för att giva honom och hans familj full bärgning eller
bereder honom och hans familj sysselsättning och tillskott till försörjningen
vid sidan av annat förvärvsarbete, dels av landsfiskal, magistratsledamot
eller kommunalborgmästare utfärdat intyg av innehåll som under b) angivits.
Förklaring och intyg, som nu omförmälts, skola avfattas enligt fastställda
formulär (2 §). Det åligger den, på vilken det ankommer att utfärda
intyg som i 2 § sägs, att innan intyg utfärdas verkställa noggrann undersökning
rörande de förhållanden, som avses med intyget. Där så finnes erforderligt,
skall yttrande från sakkunnig myndighet inhämtas. Intyg utfärdas
utan ersättning (3 §). Blanketter för förklaring och intyg enligt 2 § skola
kostnadsfritt tillhandahållas hos inskrivningsdomare ävensom hos landsfiskaler,
magistrater, kommunalborgmästare och egnahemsnämnder. Blanketter
erhållas efter rekvisition från lantbruksstyrelsen (4 §). över sådana
tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet, om vilka i 4 § jordförvärvslagen
är fråga, har jordbrukskommissionen att hålla särskild förteckning, upptagande
för varje fastighet dennas beteckning, ägarens namn, yrke och hemvist,
de föreskrifter som givits i samband med tillståndets meddelande, av
kommissionen vidtagna åtgärder samt domstols slutliga beslut i mål, som anhängiggjorts
på kommissionens uppdrag. Har genom laga kraftvunnet beslut
vite utdömts eller nytt vite utsatts, skall kommissionen därom ofördröjligen
underrätta jordbruksdepartementet (5 §).

De i 2 § tillämpningskungörelsen omförmälda formulären äro av två slag,

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

betecknade Formulär A och Formulär B. Formulär A innefattai förklaring
av förvärvaren samt intyg av landsfiskal, magistratsledainot eller kommunalborgmästare,
medan Formulär B innehåller intyg dels av egnahemsnämnden
och dels av myndighetsperson som nyss angivits. Förstnämnda formulär
användes, då den, som icke redan äger fastighet med jordbruk, förvärvar
sådan fastighet för att ägna sig åt jordbruket å denna; det andra formuläret
begagnas vid förvärv av tillskottsjord till ofullständigt jordbruk
eller stödjordbruk.

Vad nu sagts om jordbrukskommission och egnahemsnämnd skall fr. o. m.
den 1 juli 1948 gälla lantbruksnämnd.

Under den tid, som förflutit från det jordförvärvslagen trädde i kraft, har
det visat sig, att det enklare kontrollförfarande, som regleras genom bestämmelserna
i tredje stycket av lagens 5 § och i 2 § tillämpningskungörelsen,
kommit till användning vid det stora flertalet under lagen fallande fastighetsförvärv.
Av verkställda undersökningar framgår, att under tiden den
1 april 1946—den 31 mars 1947 utfärdats i runt tal 10 000 intyg enligt Formulär
A och omkring 1 800 intyg enligt Formulär B. Under samma tid utgjorde
antalet av Kungl. Maj :t avgjorda jordförvärvsärenden endast cirka

600.

Utredningsmannens förslag.

I en den 4 september 1947 till utredningsmannen överlämnad promemoria
framhöll jag, att den åt honom uppdragna utredningen i första hand borde
avse frågan om behovet av en fortsatt lagstiftning rörande inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet. Därjämte anförde jag i promemorian,
att om en dylik lagstiftning skulle anses behövlig, det vidare — under beaktande
av de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av 194o års jordförvärvslag
— borde övervägas i vad män ändringar i denna lag vore påkallade.
En av de frågor, som därvid borde upptagas till provning, vore möjligheten
att i viss utsträckning överföra den tillståndsgivning, som nu ankomine
på Kungl. Maj :t, på underordnade organ. Då fr. o. in. den 1 juh 1948
komine att finnas särskilda lokalorgan för jordbrukets yttre och inre rationalisering
— lantbruksnämnder — vilka organ skulle erhålla en kvalificerad
sammansättning, syntes det tänkbart, att dessa lokalorgan åtminstone under
vissa förutsättningar skulle äga lämna tillstånd till förvärv av jordbruksfastigheter.
Även i övrigt borde undersökas möjligheterna att, utan
att syftet med lagstiftningen därigenom äventyrades, förenkla förfarandet
vid tillämpningen av lagen.

I sitt betänkande har utredningsmannen funnit nödigt, att tiden för jordförvärvslagens
giltighet förlänges, och han har ansett motiverat, att lagen
vid en sådan förlängning får bestående karaktär. Vid övervägande av vilka
ändringar i lagen, som kunna anses erforderliga eller lämpliga vid ett bibe -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 194.

hållande av densamma, har utredningsmannen kommit till det resultatet, att
lagändringar behövas endast i ett fåtal hänseenden. Den viktigaste av de
ändringar, som funnits böra vidtagas, hänför sig till tillståndsgivningen och
innebär, att denna i princip överflyttas från Kungl. Maj :t till lantbruksnämnderna.
Av övriga föreslagna ändringar avser en de mindre jordbruksfastigheternas
ställning till lagstiftningen och går ut på en skärpning av
vad i denna del för närvarande gäller. Återstående ändringar, vilka beröra
dels fastighetsförvärv, som göres av en överlåtaren närstående person, och
dels förvärv i visst fall av ideell andel i fastighet, innefatta uppmjukningar
av de nu gällande föreskrifterna.

Utredningsmannens förslag till ny lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet omfattar åtta paragrafer. Förslagets 1 § ansluter
sig i sakligt avseende tämligen nära till motsvarande paragraf i 1945 års
jordförvärvslag men skiljer sig från denna därutinnan, att den lantbruksnämnd,
inom vars verksamhetsområde förvärvad fastighet är belägen, upptages
såsom tillstånd smyndighet i stället för Kungl. Maj :t, att alla jordbruksfastigheter,
oberoende av värdet, inbegripas under lagstiftningen samt
att denna icke erhåller tillämplighet å förvärv av andel i fastighet, vari
förvärvaren redan är delägare. 2 och 3 §§ i förslaget överensstämma helt
med paragraferna med dessa ordningsnummer i lagen; och förslagets 4 §
avviker från samma paragraf i lagen endast såtillvida, att uppsikten över
fullgörande av förbindelse, som tillkommit i samband med meddelande av
förvärvstillstånd, skall ankomma på lantbruksnämnden och icke på jordbrukskommissionen.
Förslagets 5 g är ny. Jämlikt paragrafen skall om
omröstning i lantbruksnämnden vid avgörande av fråga enligt lagen gälla
vad som är stadgat rörande omröstning beträffande tvistemål i rådhusrätt.
Vidare föreskrives i paragrafen, att därest nämnden bifaller ansökan om
tillstånd att förvärva fastighet men rösterna för avslag å ansökningen äro
flera än en, frågan om tillstånd skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.
Slutligen stadgas i paragrafen, att över beslut, varigenom nämnden avslagit
ansökan att få förvärva fastighet, klagan må föras i den ordning, som är
bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut, varemot i övrigt klagan över beslut av nämnden ej får föras. 6 § i
förslaget korresponderar med lagens 5 § och är liksom denna uppdelad i
tre stycken. Första stycket är likalydande i förslaget och i lagen. I förslagets
andra stycke har, i förhållande till samma stycke i lagen, gjorts den ändringen,
att bland undantagen från lagens tillämpning medtagits förvärv, där
förvärvaren är fångesmannens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling
eller ock fångesmannens syskon eller syskons barn. Tredje stycket
i förslaget medgiver, i motsats till lagens tredje stycke, förenklat kontrollförfarande
endast vid ett slag av fastighetsförvärv, nämligen då den, som
icke redan äger fastighet med jordbruk, förvärvar sådan fastighet för att
själv ägna sig åt jordbruket å denna. Den andra i lagen upptagna art av
fastighetsförvärv, vid vilken berörda förfarande kan begagnas, eller således
förvärv för komplettering av ofullständigt jordbruk eller stödjordbruk, har

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

i förslaget icke erhållit någon särställning. Förslagets 7 och 8 §§ äro av enahanda
lydelse som 6 och 7 §§ i lagen.

Av utredningsmannen har utarbetats ej endast förslag till ny jordförvärvslag
utan även förslag till kungörelse rörande den nya lagens tillämpning.
Kungörelseförslaget, som bygger på 1945 års kungörelse om tillämpningen
av gällande jordförvärvslag, innehåller sex paragrafer. Av dessa innefatta
1 och 3—6 §§ regler, svarande mot dem, som återfinnas i 1—5 §§
av 1945 års kungörelse; några andra sakliga skiljaktigheter mellan reglerna
än sådana, som föranledas av de nyheter lagförslaget upptager, föreligga
icke. I kungörelseförslagets 2 § ha införts vissa bestämmelser, vilka hänföra
sig till lagförslagets stadganden om underställning och överklagande av
lantbruksnämndens beslut.

Utredningsmannen har ifrågasatt, om icke de föreslagna författningsbestämmelserna
böra träda i kraft redan den 1 juli 1948.

I sitt särskilda yttrande ha herrar Hseggblom och Sundelin förklarat, att
de ej kunnat ansluta sig till den av utredningsmannen uttalade meningen
att fortsatt behov av att genom jordförvärvslagen begränsa enskild persons
rätt att förvärva jordbruksfastighet föreligger. Om statsmakterna likväl
skulle besluta, att lagen fortfarande skall gälla, anse de, att de erfarenheter
av lagens verkningar, som hittills vunnits, icke motivera att lagen får bestående
karaktär. Under samma förutsättning finna de det också vara önskvärt,
att bestämmelsen om värdet på de fastigheter, lagen skall avse, mildras
och icke skärpes. De göra vidare gällande, att förvärv av jord för genomförande
av ägoutvidgning ej bör hindras eller försvåras genom att lagen även
i fortsättningen får avse jämväl köp, vilket göres av den som redan äger
och brukar jordbruksfastighet. Slutligen förmena de, att bestämmelserna
om vitesåläggande böra borttagas ur lagen samt att — i fråga om tillämpningskungörelsens
utformning — föreskrifterna om landsfiskalernas intygsgivning
böra kompletteras med stadganden om utfärdande av intyg även från
mera lättillgängliga förtroendemäns sida.

Herr Hedlund har i det av honom avgivna särskilda yttrandet endast i ett
avseende anmält en från utredningsmannens ståndpunkt avvikande uppfattning;
han förordar, att den av utredningsmannen föreslagna lagstiftningen
antages allenast för en tid av tre år.

Beträffande motiveringarna till utredningsmannens förslag och till de
avgivna särskilda yttrandena får jag — i den mån dessa motiveringar icke
i det följande beröras av mig — hänvisa till betänkandet.

Yttrandena.

Behovet av en lagstiftning på förevarande område även eller det giltighetstiden
för den nu gällande jordförvärvslagen gått till ända har vitsordats
i ej mindre än omkring fem sjättedelar av yttrandena över utredningsmannens
betänkande. För tillgodoseendet av detta behov har i allmänhet för -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

ordats en förlängning av lagens giltighetstid. Emellertid ha de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna — på några undantag när — i motsats
till utredningsmannen ansett lämpligt, att lagen jämväl i fortsättningen skall
få endast provisorisk karaktär.

Den utformning lagbestämmelserna erhållit i utredningsmannens förslag
har i huvudsak vunnit gillande i yttrandena. Av de ändringar i lagen, som
utredningsmannen ansett böra genomföras i samband med förlängningen
av tiden för lagens giltighet, har endast en — nämligen den, som avser de
mindre fastigheternas ställning till lagstiftningen — blivit föremål för mera
betydande meningsskiljaktighet. Övriga ändringsförslag ha så gott som enhälligt
tillstyrkts. Andra ändringar än de av utredningsmannen föreslagna
ha under remissförfarandet blott i obetydlig utsträckning påkallats.

Beträffande åtskilliga av de i yttrandena berörda frågorna ha inom de
hörda myndigheterna och korporationerna reservationer förekommit.

De yttranden, i vilka utredningsmannens förslag till ny jordförvärvslag
helt avstyrkts, äro de, som avgivits av länsstyrelserna i Östergötlands,
Kristianstads, Malmöhus och Kopparbergs län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Östergötlands, Malmöhus och Värmlands län samt Sveriges
skogsägareförbund; dock ha inom Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott fyra ledamöter och inom Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott tre ledamöter i avgivna reservationer
uttalat sig för en förlängning av lagen. Förutom av nyssnämnda åtta
myndigheter och sammanslutningar har den föreslagna lagstiftningen inom
några hushållningssällskaps förvaltningsutskott i uttalade skiljaktiga meningar
avstyrkts av vissa ledamöter, nämligen i Uppsala läns av två ledamöter,
i Kalmar läns norra områdes av tre ledamöter, i Skaraborgs läns av
fyra ledamöter, i Kopparbergs läns av tre ledamöter och i Västerbottens
läns av en ledamot. En avvisande hållning till lagstiftningsåtgärder på området
har jämväl intagits av skogsvårdsstyrelsen i Örebro län.

Såsom skäl för avstyrkande av det framlagda förslaget har genomgående
åberopats, att något behov av åtgärder från statsmakternas sida till
förhindrande av spekulations- och kapitalplaceringsförvärv av jordbruksfastigheter
icke skulle föreligga. Argumenteringen för denna ståndpunkt
är i allt väsentligt densamma som den, vilken återfinnes i det vid betänkandet
fogade särskilda uttalandet av herrar Haeggblom och Sundelin. Till
detta uttalande har ock vanligen hänvisats.

I de yttranden och reservationer, vilka utmynna i ett tillstyrkande av
förslaget om en fortsatt jordförvärvslagstiftning, har i regel framhållits,
att enligt vunnen erfarenhet behovet av att genom lagstiftningsåtgärder begränsa
enskild persons rätt att förvärva jordbruksfastighet alltjämt ltvarstode.
1945 års lag hade visat sig vara ett lämpligt medel härför. Även om
den föreskrivna tillståndsprövningen medförde vissa olägenheter för allmänheten
och visst besvär för myndigheterna, finge dessa följder av lagen
anses väga mindre tungt än fördelarna av densamma. Då annat jäm -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 194.

bördigt medel för motverkande av olämpliga fastighetsförvärv icke syntes
stå till buds, borde lagen bibehållas.

Spörsmålet, huruvida ifrågavarande lagstiftning i fortsättningen bör erhålla
definitiv eller blott provisorisk karaktär, har endast i tre yttranden
besvarats så, att en till tiden icke begränsad lagstiftning vore att föredraga.
Dessa tre yttranden äro de, som avgivits av lantmäteristijrelsen, överståthållarämbetet
och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
En permanent lagstiftning har i reservationer förordats jämväl av
en ledamot av egnahemsstyrelsen, en ledamot av skogsstyrelsen, en ledamot
av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, en ledamot
av Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, tva ledamöter
av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, tre ledamöter
av fastighetsbildningssakkunniga och två ledamöter av 1947 års centrala
lantbrukskommitté. Sex egnahemsnämnder och en skogsvårdsstyrelse
ha likaledes uttalat sig till förmån för en sådan lagstiftning.

önskemålet om en till tiden inskränkt jordförvärvslagstiftning har motiverats
med att den tidrymd, varunder 1945 års lag tillämpats, varit skäligen
kort och dessutom av krisbetonad natur. Sådana erfarenheter, som
krävdes för att kunna bedöma behovet av en definitiv lagstiftning i amnet
under normala förhållanden, saknades. Det vore även svårt att redan nu avgöra,
vilka verkningar lagbestämmelserna om kronans förköpsrätt och om
expropriation för stärkande av ofullständiga jordbruk kunde komma att
få på förevarande område. Någon tids samtidig tillämpning av nyssnämnda
lagbestämmelser och jordförvärvslagen kunde måhända giva vid handen,
att i förenklande syfte större eller mindre ändringar behövde vidtagas
i sistnämnda lag.

Den begränsade förlängningen av jordförvärvslagens giltighetstid har allmänt
ansetts böra omfatta tre år. Länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs
och Västerbottens län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
förstnämnda län ha dock förordat en tid av fem år.

Uttalandena till förmån för en bestående jordförvärvslagstiftning ha baserats
på i huvudsak följande skäl. Anledning saknades att antaga, att intresset
för förvärv av jordbruksfastigheter vore statt i avtagande bland sådana
köpare, mot vilka jordförvärvslagen riktade sig. Bestämmelserna om
förköpsrätt för kronan och om expropriation i ändamål alt stärka ofullständiga
jordbruk — vilka bestämmelser icke kunde anses göra jordförvärvslagen
obehövlig utan tvärtom tarvade denna lag såsom ett hjälpmedel
vid förverkligandet av de beslutade riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
— hade icke erhållit begränsad giltighetstid. Vid sådant
förhållande borde ej heller jordförvärvslagen i fortsättningen inskränkas
till tiden, något som självfallet icke uteslöte att lagen framdeles linge undergå
de jämkningar, vilka kunde föranledas av fortsatta erfarenheter från
dess tillämpning, eller att densamma, därest väsentligen ändrade förhållanden
sedermera skulle inträda, helt upphävdes.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Vad härefter angår frågan, vilka ändringar i 1945 års jordförvärvslag
som kunna anses påkallade vid en förlängning av lagens giltighetstid, ha
samtliga de ändringsförslag, vilkas genomförande utredningsmannen förordat,
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av sjutton bland de hörda
myndigheterna och sammanslutningarna, nämligen överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Värmlands och Örebro
län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands, Jönköpings,
Blekinge, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och
Norrbottens län, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk samt Småbrukarnas riksförbund. Enahanda ståndpunkt har i avgivna
reservationer intagits av dels tre ledamöter av skogsstyrelsen, dels de ledamöter
av Östergötlands och Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
som uttalat sig för lagens förlängning, och dels de ledamöter
av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kronobergs och Västerbottens
län, som förordat en permanent lagstiftning i ämnet.

Beträffande de uttalanden, som i övrigt uti yttrandena förekomma rörande
de av utredningsmannen framlagda ändringsförslagen, må först framhållas,
att förslaget om tillståndsprövningens överflyttande från Kungl. Maj :t till
de lokala lantbruksnämnderna avstyrkts allenast av lantbruksstyrelscn,
länsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens län samt eu reservant inom
Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Lantbruksstyrelsen
och nämnda länsstyrelser ha ansett, att prövningsrätten borde anförtros
länsstyrelserna, medan enligt den ifrågavarande reservantens åsikt
Kungl. Maj :t eller lantbruksstyrelsen borde vara prövningsmyndighet.

I ett stort antal yttranden har ett genomförande av utredningsmannens
förslag i förevarande del betecknats såsom synnerligen önskvärt, eftersom
härigenom en både snabb och smidig behandling av förekommande ärenden
kunde förväntas komma till stånd.

Från ett par håll har ifrågasatts, om icke all kontroll enligt jordförvärvslagen
— alltså även den, som jämlikt förslaget skulle utövas av landsfiskaler,
magistratsledamöter och kommunalborgmästare — borde förbehållas lantbruksnämnderna.
Dylika uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna i Västmanlands
och Västernorrlands län samt av Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

De av utredningsmannen föreslagna reglerna angående omröstning inom
lantbruksnämnden vid avgörande av jordförvärvsärenden samt om underställning
av och besvär över vissa nämndens beslut i sådana ärenden ha i en
del yttranden blivit föremål för erinringar.

Sålunda har centrala lantbrukskommittén — vilken liksom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Västerbottens län och en reservant inom
fastighetsbildningssakkunniga ansett, att enklare jordförvärvsärenden, särskilt
sådana som avsåge förvärv av tillskottsjord, icke behövde behandlas av
lantbruksnämnden in pleno utan kunde avgöras av delegation — i fråga om
omröstningen förordat, att reglerna härom skulle utgå ur lagen och att en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

15

hetliga omröstningsbestämmelser för alla slag av ärenden, som fölle under
nämndens handläggning, skulle intagas i särskild instruktion för lantbruksnämnderna.

Jämväl lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län och fastighetsbildningssakkunniga
ha uttalat sig för en reglering av omröstningsspörsmålet
i administrativ väg.

Vad angår frågan om underställning av beslut om förvärvstillstånd ha
länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län samt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i sistnämnda län förklarat sig ej kunna finna skäl för
den tilltänkta begränsningen av lantbruksnämndens befogenhet.

Såsom villkor för att underställning skulle behöva ske har föreslagits, av
lantbruksstyrelsen att en kvalificerad minoritet inom lantbruksnämnden
röstat för avslag å ansökan om förvärvstillstånd, av centrala lantbrukskommittén
att beslut om sådant tillstånd fattats med en rösts övervikt eller genom
ordförandens utslagsröst, samt av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
att flera än två ledamöter reserverat sig mot tillståndsbeslutet.

Enligt centrala lantbrukskommitténs förmenande borde även stadgandena
om underställning införas i lantbruksnämndens instruktion.

Förslag om att lantbruksstyrelsen och icke Kungl. Maj :t skulle fungera
såsom underställnings- och besvärsinstans har framförts av länsstyrelsen i
Stockholms län och av samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Sagda förvaltningsutskott har även framhållit, att önskemålet om ett
snabbt avgörande av anhängiggjorda ärenden kunde tillgodoses genom förbud
att föra talan mot styrelsens beslut.

Även egnahemsstyrelsen har uttalat tvekan rörande lämpligheten av utredningsmannens
förslag att besvär över lantbruksnämndens beslut skulle föras
direkt hos Kungl. Maj :t med förbigående av lantbruksstyrelsen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har förklarat sig intet ha att erinra mot vad
utredningsmannen i förevarande hänseende föreslagit men har samtidigt betonat
önskvärdheten av att likformighet vunnes i fråga om överklagande av
lantbruksnämndens beslut i jordförvärvs- och förköpsärenden. Därest lantbruksstyrelsen
bleve besvärsinstans, borde övervägas möjligheten av att begränsa
rätten att hos Kungl. Maj :t fullfölja talan mot styrelsens beslut.

Av centrala lantbrukskommittén har anmärkts, att olägenheter kunde förväntas
uppkomma, därest fullföljdsrätten enligt jordförvärvs- och förköpslagarna
utformades olika. Kommittén ville fördenskull föreslå, att klagan
över lantbruksnämndens beslut om avslag å ansökan om tillstånd att förvärva
jordbruksfastighet skulle föras hos lantbruksstyrelsen inom en månad
från den dag, klaganden erhållit del av beslutet, och att klagan över styrelsens
beslut skulle föras i den ordning, som vore bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Såsom tidigare antytts har utredningsmannens förslag om lagstiftningens
utsträckande till att omfatta också de i den gällande lagen undantagna mindre
jordbruksfastigheterna eller alltså de jordbruksfastigheter, vilkas taxerings -

16 Kungi. Maj.ts proposition nr 194.

värde icke överstiger 5 000 kronor, i yttrandena blivit föremål för delade
meningar.

En dylik utvidgning av lagens tillämpningsområde har avstyrkts av omkring
hälften av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna under
framhållande av att något behov därav icke kunde anses föreligga. Flertalet
av nu avsedda myndigheter och sammanslutningar ha ansett nuvarande värdegräns
böra bibehållas. Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands
och Kopparbergs län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Östergötlands län samt Sveriges skogsägareförbund ha gjort gällande,
att de smärre fastigheternas betydelse ur jordbrukssynpunkt vore så
ringa, att gränsen borde kunna höjas till ett taxeringsvärde av 10 000 kronor.
Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län ha å andra sidan
ifrågasatt en avsevärd sänkning av gränsen.

Förutom av de tidigare angivna sjutton myndigheter och korporationer,
vilka lämnat utredningsmannens samtliga förslag till lagändringar utan erinran,
har det föreslagna slopandet av värdegränsen godtagits av länsstyrelsen
i Skaraborgs lån, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kalmar
läns södra område samt Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län ävensom
centrala lantbrukskommittén. Aderton egnahemsnämnder och fyra
skogsvårdsstyrelser ha jämväl anslutit sig till uppfattningen, att gränsen borde
bortfalla.

I ett av de yttranden, vari värdegränsens borttagande tillstyrkts, nämligen
det av Riksförbundet Landsbygdens folk avgivna, har understrukits,
att man på flera håll inom landet kunnat förmärka en avsevärd prisstegring
på sådana mindre fastigheter, som icke berördes av gällande lag.

Lantmäteri- och egnahemsstyrelserna ävensom fastighetsbildningssakkunniga
ha förordat uppställande av särskilda regler för olika slag av fastigheter,
innebärande att beträffande bebyggda fastigheter den nuvarande
värdegränsen bibehölles men att i fråga om andra fastigheter gränsen antingen
sänktes eller slopades.

Åt en liknande uppfattning ha länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands
län givit uttryck.

Jämväl lantbruksstyrelsen, som funnit skäl kunna anföras för en höjning
av värdegränsen till 10 000 kronor, har hänvisat till möjligheten att
fastställa olika gränser för jordbruks- och skogsfastigheter.

Mot de båda övriga av utredningsmannen tillstyrkta ändringarna i jordförvärvslagen
— avseende att från lagstiftningen undantaga dels förvärv
från vissa närskylda personer och dels förvärv av andel i fastighet, vari
förvärvaren redan är delägare —- ha i yttrandena endast ett par invändningar
framställts.

Beträffande det först omnämnda undantaget ha länsstyrelsen i Kalmar
lån och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma läns södra
område ansett, att detsamma borde utbyggas så, att jämväl föräldrar inbegrepes
under de närskyldas krets. Med avseende å det andra undantaget,

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

17

vilket avstyrkts av länsstyrelsen i Västerbottens län, har från lantmäteristyrelsens
och fastighetsbildningssakkunnigas sida ifrågasatts, om icke undantaget
borde inskränkas till att avse förvärv, vilket gjordes av sådan andelsägare,
som bekommit sin andel på grund av bodelning, arv eller testamente.

1 åtskilliga yttranden ha utredningsmannens båda nu berörda ändringsförslag
betecknats såsom synnerligen väl motiverade.

Förslag till en del ytterligare ändringar i jordförvärvslagen utöver de av
utredningsmannen förordade ha — såsom redan tidigare omnämnts — framkommit
under remissförfarandet.

Sålunda har av centrala lantbruk skommittén ävensom av en reservant
inom fastighetsbildningssakkunniga framhållits, att fördelar skulle stå att
vinna, därest i kompletteringssyfte gjort förvärv av mindre fastighet eller
fastighetsdel ställdes utanför jordförvärvslagens tillämpningsområde. Även
länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs län, Kristianstads läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, Sveriges lantbruksförbund samt Sveriges
skogsägareförbund ha givit uttryck åt den uppfattningen, att en jordbrukares
legitima önskan att förvärva för komplettering lämplig mark borde
bättre tillgodoses än det föreliggande förslaget syntes åsyfta.

Lantmäteristyrelsen har — under betonande av att, då fråga vore om förvärv
av del av fastighet, det ur jordbrukssynpunkt vore viktigt, att den återstående
restfastigheten kunde på lämpligt sätt användas för jordbruksändamål
— ansett att detta förhållande borde i lagstiftningen komma till tydligare
uttryck än som skett; och fastighetsbildningssakkunniga ha hemställt,
att lagförslaget måtte kompletteras med bestämmelse därom, att då
jorddelningslagstiftningen innefattade hinder för fastighetsförvärv, lantbruksnämnden
hade att avslå ansökan om förvärvstillstånd.

Sveriges skogsägareförbund har ansett de i den gällande jordförvärvslagen
förekommande och i lagförslaget bibehållna föreskrifterna om åläggande
av vite olämpliga och böra utgå.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Västmanlands och Västernorrlands
län ha hänvisat till att redan nu vissa fastighetsförvärv måste prövas
ej endast av Kungl. Maj :t jämlikt stadgandena i jordförvärvslagen utan
även av länsstyrelsen på grund av föreskrifterna i 1916 års inskränkningslag
och 1925 års bolagsförbudslag. Olägenheterna av en dubbelprövning av
detta slag skulle enligt dessa länsstyrelsers mening bli än mer framträdande,
därest tillståndsgivningen enligt jordförvärvslagen överflyttades till lantbruksnämnden
och vidare, såsom decentraliseringsutredningen föreslagit,
länsstyrelsens befogenhet att pröva förvärv enligt 1916 och 1925 års lagar
utvidgades. Från jordförvärvslagens tillämpningsområde borde därför undantagas
sådant jordförvärv, som vore underkastat länsstyrelsens prövning.

I fråga om det av utredningsmannen upprättade förslaget till kungörelse
rörande den nya jordförvärvslagens tillämpning har från en del håll uttalats,
att föreskrifterna om utfärdande av intyg för lagfarts vinnande utan

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. i samt. Nr 194.

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 194.

förutgången prövning från lantbruksnämndens sida borde ändras eller
kompletteras. Såsom utfärdare av intyg i stället för eller vid sidan av landsfiskal,
magistratsledamot och kommunalborgmästare ha föreslagits, av
länsstyrelsen i Södermanlands län kommunalnämndsordförande, av länsstyrelsen
i Västmanlands län kommunalnämnd, av Kopparbergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott kommunalnämndsordförande och
eventuellt lantbruksnämnds ortsombud, av länsstyrelserna i Kalmar och
Västerbottens län, Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
centrala lantbrukskommittén och två reservanter inom fastighetsbildningssakkunniga
lantbruksnämnds ortsombud samt av Riksförbundet Landsbygdens
folk kommunal förtroendeman eller annan i jordbruksförhållanden
väl insatt person.

I detta sammanhang må anmärkas, att den inledningsvis omförmälda, av
Sveriges häradsallmänningsförbund gjorda framställningen om ändring i
jordförvärvslagen går ut på att häradsallmänning skall i lagen erhålla samma
undantagsställning som kronan och kommun.

Departementschefen.

Under förarbetena till 1945 års jordförvärvslagstiftning bestreds icke
från något håll, att syftet med lagstiftningen — att förhindra olämpliga förvärv
av jordbruks- och skogsfastigheter — vore gott. Ej heller bestreds av
någon, att med avseende å dylika fastigheter missförhållanden av den beskaffenhet,
att ett statligt ingripande mot desamma kunde vara befogat,
förekomme på fastighetsmarknaden. Den meningsskiljaktighet, som vid tillfället
rådde, hänförde sig huvudsakligen till frågan, huruvida dessa missförhållanden
vore tillräckligt betydande för att motivera ett sådant ingripande.
Denna fråga blev av statsmakterna besvarad jakande.

När det nu gäller att fatta ståndpunkt till spörsmålet, om en lagstiftning
innefattande hinder mot olämpliga fastighetsförvärv kan antagas bli behövlig
jämväl i fortsättningen, är ju situationen såtillvida en annan än den
år 1945 föreliggande, som hinder av angivet slag sedan mera än två år tillbaka
finnas uppställda i lag.

Vid övervägandet av detta spörsmål har utredningsmannen kommit till
den slutsatsen, att åtgärder från statsmakternas sida till motverkande av
icke önskvärda fastighetsförvärv alltjämt erfordras. Denna slutsats har utredningsmannen
grundat huvudsakligen på erfarenheter, som gjorts under
tiden för jordförvärvslagens giltighet. Särskild betydelse har utredningsmannen
tillmätt det förhållandet, att av vissa inom jordbruksdepartementet
under våren 1947 verkställda undersökningar rörande lagens tillämpning
framgått dels att på olika håll inom landet åtskilliga försök till spekulationsoch
kapitalplaceringsköp av jordbruksfastigheter förekommit, vilka försök
emellertid med hjälp av lagen kunnat omintetgöras, och dels att intresset
för dylika förvärv numera i avsevärd omfattning överflyttats på sådana

Kunql. Maj.ts proposition nr 194.

19

mindre fastigheter, som falla utanför lagens ram. Ett upphävande av den nu
rådande statliga kontrollen på området skulle, enligt utredningsmannens
åsikt, i betraktande av angivna företeelser kunna befaras få till följd, att
spekulanternas och penningplacerarnas verksamhet åter komme att inriktas
på de fastigheter, åt vilka för närvarande ett skydd är berett.

Uppfattningen, att lagstiftningsåtgärder till förhindrande av spekulations-
och kapitalplaceringsförvärv av jordbruksfastigheter fortfarande behövas,
delas av ej mindre än omkring fem sjättedelar av de myndigheter
och sammanslutningar, vilka yttrat sig över betänkandet.

Av motståndarna till en fortsatt lagstiftning på ifrågavarande område framföras
till stöd för deras inställning i huvudsak samma argument som de,
vilka på sin tid androgos gentemot förslaget till den nu gällande lagen. Såsom
särskilt skäl för åsikten, att lagbestämmelser i ämnet ej skulle erfordras,
åberopas den omständigheten, att enligt jordbruksräkningarna antalet
utarrenderade fastigheter under de sista årtiondena fortgående minskat.

För egen del ansluter jag mig beträffande nu förevarande spörsmål till
den av utredningsmannen uttalade uppfattningen. De erfarenheter, som vunnits
under den tid jordförvärvslagen tillämpats, giva jämväl enligt min mening
vid handen, att en lagstiftning med ifrågavarande syfte icke kan avvaras.
Spekulations- och kapitalplaceringstendenser avseende jordbruksfastigheter
göra sig — trots förefintligheten av jordförvärvslagen — alltjämt
gällande i en ingalunda ringa utsträckning. Därest ett statligt ingripande
mot sådana tendenser icke upprätthölles, skulle de olämpliga fastighetsförvärven
förvisso komma att taga en omfattning, fullt jämförlig med eller
större än den vid tiden för lagens tillkomst konstaterade. Att man av det
förhållandet, att antalet arrenden på senare tid minskat något, icke äger
draga den slutsatsen, att lagstiftningsåtgärder till motverkande av spekulations-
och kapitalplaceringsköp ej skulle vara erforderliga, förefaller mig
uppenbart. Det bör nämligen bemärkas såväl att dylika köp till synnerligen
stor del avse rena skogsfastigheter, beträffande vilka ju utarrendering
sällan eller aldrig sker, som ock att de fastigheter med jordbruk, vilka förvärvas
i spekulations- eller kapitalplaceringsavsikt, långt ifrån alltid utarrenderas.
Nedgången av de utarrenderade fastigheternas antal är för övrigt tydligen
föranledd av helt andra omständigheter än en avtagande benägenhet
för sådana förvärv, mot vilka jordförvärvslagen riktar sig.

När jag — med den av mig nu angivna inställningen till frågan om behovet
av en fortsatt lagstiftning på detta område — har att träffa ett val
mellan de olika linjer, efter vilka lagstiftningen kan utformas, finner jag
i likhet med utredningsmannen annan metod ej höra tillgripas än den, som
kommit till användning i jordförvärvslagen och som innebär, att förvärv av
jordbruksfastighet genom köp eller byte i princip skall för sin giltighet vara
beroende av statlig kontroll. Övriga redan under förarbetena till jordförvärvslagen
ifrågasatta åtgärder för bekämpande av en olämplig övergång av
jordbruksfastigheter i den icke jordbrukande befolkningens ägo — exempelvis
skärpning av lagstiftningen rörande jorddelning, vanhävd och skogs -

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 194.

vård —• kunna icke anses vara ägnade att tjäna det avsedda syftet, och de
lagbestämmelser om förköpsrätt för kronan och om expropriation, som tillkommit
i samband med statsmakternas år 1947 fattade beslut om riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken, förmå ej heller ersätta de föreskrifter,
som innefattas i jordförvärvslagen.

Härtill kommer, att jordförvärvslagen under den tid, densamma varit
gällande, visat sig väl fylla sin uppgift. Beträffande min egen erfarenhet
härutinnan har jag redan tidigare avgivit en förklaring, nämligen när jag
den 26 mars 1947 i riksdagens andra kammare besvarade en interpellation
rörande den praxis Kungl. Maj :t tillämpat vid avgörandet av frågor i anledning
av lagen. Jag framhöll då, att lagen utgjort ett gott medel för att
hindra spekulation med jordbruk och skog samt att den varit ägnad att
främja rationaliseringssträvandena inom jordbruket. Den uppfattning om
lagens verkningar, åt vilken jag sålunda vid nämnda tillfälle gav uttryck,
har under den tid, som därefter förflutit, blivit ytterligare befäst. I fråga
om de erfarenheter, som gjorts av de myndigheter vilka medverka vid
det i lagen reglerade enklare kontrollförfarandet, kan jag hänvisa till de
uttalanden från dessa myndigheters sida, som refererats i utredningsmannens
betänkande. Dessa uttalanden gå till övervägande delen ut på att lagen
varit jordbruket och den jordbrukande befolkningen till gagn.

I anslutning till vad jag nu anfört vill jag alltså föreslå, att jordförvärvslagens
giltighetstid förlänges.

Anledningen till att 1945 års lag erhöll endast begränsad giltighetstid
var att det ansågs önskvärt att lagbestämmelserna under någon tid bleve
prövade till sina verkningar, innan ståndpunkt fattades till frågan om en
lagstiftning i ämnet av bestående natur. De erfarenheter, som nu vunnits i
detta hänseende, äro enligt min uppfattning sådana, att fullgod anledning
finnes att giva lagen permanent karaktär. Utredningsmannens förslag i
denna riktning har emellertid tillstyrkts allenast av ett fåtal av de hörda
myndigheterna och sammanslutningarna, och i stället har förordats eu
fortsatt temporär lagstiftning. Med hänsyn till den sålunda ådagalagda inställningen
till ifrågavarande spörsmål vill jag icke motsätta mig, att den
nya lagen antages endast för en begränsad tid. För att utsikt skall föreligga
att få lagstiftningen prövad även under normala förhållanden torde denna
tid ej böra utmätas för kort. Jag finner fem år utgöra en lämplig period
för lagens giltighet.

Innan jag härefter övergår till att behandla frågan om den fortsatta jordförvärvslagstiftningens
närmare utformning vill jag framhålla, att denna
lagstiftning framdeles bör användas allenast för att motverka i och för sig
olämpliga förvärv av jordbruksfastigheter. För att främja jordbrukets yttre
rationalisering böra alltså tillgripas endast de medel, som taga direkt sikte
på detta ändamål, eller således — bortsett från de frivilliga åtgärder, som
i första hand komma i fråga — förut omförmälda lagbestämmelser om
förköp och expropriation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

21

Under den företagna utredningen rörande frågan om förlängning av jordförvärvslagens
giltighetstid har jämväl övervägts spörsmålet om erforderliga
eller lämpliga ändringar i lagen. Vissa förslag till sådana ändringar
ha härvid framkommit.

Sålunda har utredningsmannen — med instämmande av alla de fem sakkunniga,
vilka deltagit i utredningen — föreslagit en överflyttning av tillståndsgivningen
i jordförvärvsärendena från Kungl. Maj :t till de lokala
lantbruksnämnderna. Då, såsom ock framhållits i ett stort antal yttranden,
en dylik decentralisering av tillståndsgivningen förefaller innebära fördelar
ur såväl allmän som enskild synpunkt, vill jag ansluta mig till utredningsmannens
ståndpunkt i denna del. Likaledes anser jag mig böra biträda
utredningsmannens förslag om bibehållande av den enklare form av
kontroll, som enligt den gällande lagen får begagnas, då person, som icke
redan äger fastighet med jordbruk, förvärvar sådan fastighet i avsikt att
själv ägna sig åt jordbruket å denna.

Därest prövningen av ansökningar om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet
i princip uppdrages åt lantbruksnämnderna, krävas tydligen särskilda
föreskrifter rörande lantbruksnämnds behandling av jordförvärvsärenden
och om överklagande av nämndens beslut i sådant ärende. Vad
utredningsmannen förordat härutinnan ävensom i fråga om underställning
i särskilt fall av nämndens avgörande synes mig i stort sett kunna
godtagas. Emellertid torde vissa enklare ärenden, närmast motsvarande
dem som enligt gällande lag handläggas under medverkan från egnahemsnämnds
sida, icke kräva prövning av lantbruksnämnden i dess helhet, utan
lärer bedömandet av dessa ärenden kunna uppdragas åt delegation av nämnden.
De närmare föreskrifterna härom liksom ock erforderliga bestämmelser
rörande omröstning och underställning synas lämpligen böra meddelas
av Kungl. Maj :t i administrativ väg. Såsom underställnings- och besvärsmyndighet
torde, särskilt i betraktande av den nu rådande ordningen
för tillståndsprövningen, annan myndighet än Kungl. Maj :t icke böra komma
i fråga.

Rörande spörsmålet, vilka fastigheter jordförvärvslagen bör avse, ha
delade meningar uttalats såväl inom de sakkunniga, vilka biträtt utredningsmannen,
som ock i yttrandena över dennes betänkande. Enligt en
åsikt bör lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta alla jordbruksfastigheter
oberoende av värdet. En annan uppfattning går ut på att den
värdegräns vid 5 000 kronor, som för närvarande är fastslagen i lagen, bör
bibehållas eller möjligen sänkas. Slutligen göres från vissa håll gällande,
alt lagen bör uppmjukas genom en höjning av nämnda värdegräns.

Såsom jag redan framhållit har av företagna undersökningar framgått,
alt sådana smärre jordbruksfastigheter, som jämlikt de gällande föreskrifterna
icke äro underkastade den statliga förvärvskontrollen, på senare tid
blivit föremål för livligt intresse från spekulanternas sida — ett förhållande,
som bland annat föranleder, att skogsmark allt fortfarande i ej oväsent -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 194

lig utsträckning frångår den jordbrukande befolkningen. Med hänsyn härtill
och då det i några yttranden framförda förslaget om uppställande av
skilda regler för olika slag av fastigheter ur flera synpunkter förefaller
mindre lämpligt, synes frågan böra lösas i enlighet med det första av de tre
angivna förslagen. Ett annat avgörande än det sålunda av mig förordade
skulle säkerligen få till följd, att antydda missförhållande kvarstode och
— i synnerhet om värdegränsen höjdes — bleve ännu mera kännbart än
vad för närvarande är fallet.

Såsom i betänkandet påpekats kommer en lagändring av nu förordad innebörd
att få sin huvudsakliga betydelse med avseende å förvärv av ren
skogsfastighet. Vid förvärv av sådan fastighet med jordbruk, som beröres
av ändringen, lärer i det stora flertalet fall lagstiftningens förenklade kontrollförfarande
kunna komma till användning. För övrigt torde många av
de mindre fastigheter, som nu äro taxerade såsom jordbruksfastigheter, böra
i taxeringsavseende omföras till annan fastighet.

Mot övriga av utredningsmannen framställda förslag till ändringar i
jordförvärvslagen, vilka förslag biträtts av samtliga sakkunniga samt tillstyrkts
av nästan alla hörda myndigheter och korporationer, synes intet
vara att erinra. Lagen torde alltså böra uppmjukas i så måtto, att utanför
densamma komma att falla dels fastighetsförvärv, som göres av fastighetsägarens
make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller ock av
hans syskon eller syskons barn, dels ock förvärv av andel i fastighet, vari
förvärvaren redan är delägare. Därest dessa uppmjukningar genomföras,
kommer att uti ifrågavarande hänseenden vinnas överensstämmelse mellan
jordförvärvslagen och lagen om kronans förköpsrätt, något som synes
önskvärt i betraktande därav, att tillämpningen av de båda lagarna närmast
ankommer på samma organ, nämligen lantbruksnämnderna.

Vad härefter angår de förslag till ändringar i jordförvärvslagen, som
framförts i vissa av remissyttrandena, synes ett av förslagen vara värt
beaktande. Såsom från en del håll förordats torde från lagens tillämpning
kunna undantagas förvärv, som är underkastat länsstyrelsens prövning. I
detta sammanhang vill jag erinra därom, att den tillståndsgivning, som
jämlikt 1916 års inskränkningslag för närvarande utövas av Kungl. Maj :t,
enligt ett denna dag till lagrådet remitterat förslag om ändring i sagda
lag avses skola i viss utsträckning överföras å länsstyrelsen. Av övriga
ändringsförslag förefalla ett par vara antingen icke erforderliga eller ock
mindre lämpliga, medan de återstående först sedan den nya lagstiftningen
under någon tid varit i tillämpning, kunna tänkas böra upptagas till närmare
övervägande.

Den av Sveriges häradsallmänningsförbund gjorda hemställan om ändring
i jordförvärvslagen torde icke böra föranleda någon åtgärd.

Utöver de av mig tidigare tillstyrkta lagändringarna synas emellertid
ytterligare ett par sådana böra genomföras.

En av dessa ändringar hänför sig till lagens stadgande, att om lagfart

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

23

meddelats å fång, den omständigheten, att tillstånd enligt lagen ej sökts
eller ansökan därom ej bifallits, icke må inverka å fångets giltighet. Ett
stadgande av denna innebörd har givetvis sin egentliga betydelse och sitt
berättigande under den första tiden för en koncessionslags tillämpning.
Eftersom jordförvärvslagen redan varit gällande under en ganska avsevärd
tid och då lagens bestämmelser numera torde vara väl kända av de
myndigheter, som ha att tillämpa desamma, lärer något behov av ifrågavarande
stadgande ej längre förefinnas. Stadgandet synes därför kunna
borttagas ur lagen. Denna skulle härigenom i förevarande avseende komma
att bli ensartad med 1916 års inskränkningslag och 1925 års bolagsförbudslag.

En annan ändring i jordförvärvslagen betingas av det förslag till lagstiftning
om föreningar för gemensamt ägande och gemensam drift av jordbruk,
som genom proposition nr 58 förelagts årets riksdag. Sagda förslag
innefattar bland annat den ändringen i jordförvärvslagen, att från sökande
av tillstånd enligt denna lag skulle befrias — förutom kronan och kommun
— jämväl sambruksförening. Till vad sålunda föreslagits bör tydligen
nu tagas hänsyn.

I detta sammanhang anser jag mig böra erinra om att den i jordförvärvslagen
intagna bestämmelsen om undantag från lagens tillämpning
beträffande förvärv å exekutiv auktion vid lagens tillkomst var föremål
för viss tvekan, enär densamma kunde medgiva möjlighet att kringgå lagen.
Emellertid har denna undantagsbestämmelse under tiden för lagens giltighet
icke visat sig föranleda sådana missförhållanden, som påkalla ett upphävande
av densamma. Bestämmelsen torde därför böra bibehållas. Givetvis
bör även i fortsättningen lagens tillämpning i såväl ifrågavarande som
andra hänseenden följas med uppmärksamhet från statsmakternas sida.

Beträffande det av utredningsmannen utarbetade förslaget till kungörelse
rörande den nya jordförvärvslagens tillämpning har från vissa håll
gjorts framställning om att de i kungörelseförslaget ingående reglerna om
intygsgivning måtte ändras eller kompletteras. Berörda regler, vilka liksom
den nu gällande kungörelsens bestämmelser i ämnet upptaga landsfiskal,
magistratsledamot och kommunalborgmästare såsom utfärdare av
intyg, voro under förarbetena till 1945 års lagstiftning föremål för ett synnerligen
ingående övervägande. Enär reglerna hittills icke visat sig olämpliga
och då någon annan mera ändamålsenlig lösning av spörsmålet icke
anvisats eller eljest kunnat utfinnas, torde förslagets ståndpunkt i denna
del böra godtagas.

Den nya lagstiftningen om inskränkning i rätten till förvärv av jordbruksfastighet
bör enligt min åsikt träda i kraft redan den 1 juli 1948,
då lantbruksnämnderna börja sin verksamhet.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

jordbruksfastighet. Detta lagförslag ävensom ett inom departementet utarbetat
förslag till kungörelse rörande tillämpningen av lagen torde såsom
bilaga 1 och 2 få fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över sistnämnda
lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Malte Olsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

25

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Jordbruksfastighet må ej genom köp eller byte förvärvas utan tillstand
av den lantbruksnämnd, inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten
vid tiden för förvärvet gällande taxeringen. Egendom, som vid
denna taxering behandlats såsom en enhet, anses såsom en fastighet.

Vad i denna lag stadgas om tillstånd för förvärv av fastighet skall ock
gälla, då del av eller andel i fastighet förvärvas; dock erfordras icke tillstånd,
där förvärvet avser sådan del av fastighet, som avstyckats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk, eller andel i fastighet, vari förvärvaren
redan är delägare.

2 §•

Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde.

Sökes icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, vare
fånget ogillt.

3 §•

Tillstånd må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att
fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med
förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten
tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av
densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur,
inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

Föreligger ej sådant fall som i första stycket sägs men kan det antagas,
att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering
eller, vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig
åt detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen
förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort
en brukningsenhet, må ansökningen icke bifallas med mindre sökandens

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 194.

innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket
eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt
värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl därtill föreligger.

4 §•

Finnes i fall, som i 3 § andra stycket avses, ansökningen ej böra bifallas
med mindre sökanden förbinder sig att inom viss tid verkställa erforderlig
åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller
att under viss tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta
särskild användning av densamma, och lämnar sökanden skriftlig utfästelse
härom, skall vid meddelande av tillstånd tillika angivas vad sålunda
åligger honom samt utsättas vite för tredska att uppfylla förbindelsen.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att förbindelsen fullgöres
samt vid tredska härutinnan, där så erfordras för vinnande av rättelse,
hemställa hos allmän åklagare att vid rätten i den ort, där fastigheten ligger,
anhängiggöra och utföra talan om vitets utdömande ävensom om utsättande
av nytt vite. Utan att hemställan som nu sagts blivit gjord må dylik
talan icke anhängiggöras av allmän åklagare.

Utdömt vite tillfaller kronan. Vite må i händelse av bristande tillgång till
dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

5 §•

Om lantbruksnämndens beslutförhet och om omröstning i nämnden vid
avgörande av fråga enligt denna lag så ock om underställning av nämndens
beslut i sådan fråga förordnar Konungen.

över beslut, varigenom nämnden avslagit ansökan att få förvärva fastighet,
må klagan föras hos Konungen. Klagan föres genom besvär, vilka
skola ingivas till nämnden inom en månad från den dag klaganden erhöll
del av beslutet. Nämnden har att snarast möjligt till jordbruksdepartementet
insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande över besvären,
där sådant erfordras.

Utöver vad i andra stycket sägs må klagan ej föras över beslut av nämnden.

6 §•

Från sökande av tillstånd vare kronan, kommun och sambruksförening
befriade.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande förvärv från konkursbo
eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren är fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller ock fångesmannens syskon
eller syskons barn, ej heller där jämlikt annan författning Konungens eller
länsstyrelsens tillstånd till förvärvet skall sökas eller förvärvet enligt förklaring
av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få ske utan sådant tillstånd.

För förvärv av fastighet med jordbruk vare tillstånd enligt denna lag
ej erforderligt, såframt förvärvaren i samband med lagfartsansökan, som

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 194.

göres inom tre månader från det fånget skedde, på sätt Konungen bestämmer
visar dels att anledning till antagande som i 3 § första stycket sägs ej
föreligger dels ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket
å fastigheten och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk.

7 §•

Är fråga om rätt att förvärva fastighet enligt denna lag ännu ej avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen
den 16 juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom.

8 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948 och gäller till och med den 30
juni 1953.

Genom denna lag upphäves lagen den 21 december 1945 (nr 805) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Beträffande fång, som skett under tid, då sistnämnda lag varit gällande,
skall vad i samma lag stadgas äga tillämpning jämväl efter den 30 juni
1948.

28

Kungi. Maj.ts proposition nr 194.

Bilaga 2.

Förslag

till

Kungörelse

rörande tillämpning av lagen den (nr ) om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Kungl. Maj :t har funnit gott att, med stöd av 6 och 8 §§ lagen den
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
förordna som följer.

1 §•

Ansökan till lantbruksnämnd om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet
skall innehålla uppgifter om fastighetens ägovidd och dennas fördelning
å särskilda ägoslag samt rörande sökandens ålder och yrke, det ändamål
för vilket fastigheten skall användas så ock huruvida sökanden äger eller
brukar eller tidigare ägt eller brukat jordbruksfastighet.

Vid ansökningen skall fogas taxeringsbevis eller annat bevis om fastighetens
taxeringsvärde eller, där ansökningen avser del av fastighet, intvg
av trovärdiga män angående det värde, vartill fastighetsdelen kan uppskattas.

Har fångeshandling upprättats, skall denna i huvudskrift eller bestyrkt
avskrift biläggas ansökningen.

2 §•

För åtnjutande av sådan befrielse från att söka tillstånd till förvärv av
fastighet som avses i 6 § tredje stycket ovannämnda lag erfordras, att förvärvaren
i lagfartsärendet företer

dels en av honom på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran att
han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten och icke
är ägare av annan fastighet med jordbruk,

dels, därest fastigheten är belägen på landet, av landsfiskalen i orten och,
om fastigheten ligger i stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande
stad utan magistrat, av kommunalborgmästaren utfärdat intyg att förvärvarens
försäkran i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och att anledning
ej föreligger till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens
ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta
för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig
sasom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring
av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bort -

Kungi. Maj:ts proposition nr 194. 29

förande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens
brukande.

Försäkran och intyg, som i första stycket omförmälas, skola avfattas enligt
bifogat formulär.

3 §•

Det åligger den, på vilken det ankommer att utfärda intyg som i 2 §
sägs, att innan intyg utfärdas verkställa noggrann undersökning rörande
de förhållanden, som avses med intyget. Där så finnes erforderligt, skall
yttrande från sakkunnig myndighet inhämtas.

Intyg utfärdas utan ersättning.

4 §•

Blanketter för försäkran och intyg enligt 2 § skola kostnadsfritt tillhandahållas
hos inskrivningsdomare och lantbruksnämnder ävensom hos landsfiskaler,
magistrater och kommunalborgmästare.

Blanketter erhållas efter rekvisition från lantbruksstyrelsen.

5 §•

Över sådana tillstånd till förvärv av fastighet, om vilka i 4 § berörda lag
är fråga, har lantbruksnämnden att hålla särskild förteckning, upptagande
för varje fastighet dennas beteckning, ägarens namn, yrke och hemvist,
de föreskrifter som givits i samband med tillståndets meddelande, av nämnden
vidtagna åtgärder samt domstols slutliga beslut i mål, som blivit på
nämndens hemställan anhängiggjort.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1948 och gäller till och med
den 30 juni 1953.

Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen den 21 december 1945
(nr 806) rörande tillämpning av lagen den 21 december 1945 (nr 805) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Beträffande fång, som skett under tid, då sistnämnda kungörelse varit
gällande, skall vad i samma kungörelse stadgas äga tillämpning jämväl
efter den 30 juni 1948.

30

Kungl. Maj ds proposition nr 194.

Formulär enligt 2 § i förslaget till
tillämpningskungörelse till jordförvärvslagen.

I.

Undertecknad, som enligt fångeshandling den ........................

av..............................................förvärvat fastigheten

........................................ i.................. socken,

(Undertecknad, som ämnar av......................................

................ förvärva fastigheten ................................

i........................ socken,)

försäkrar på heder och samvete, att jag har för avsikt att själv ägna mig
åt jordbruket å fastigheten.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Yrke.)

II.

Rörande ovan omförmälda fastighetsförvärv intygas dels att förvärvarens
försäkran, att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten,
förtjänar tilltro, dels ock att anledning ej föreligger till antagande
att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att denne med
förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten
tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av
densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur,
inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

(Ort och dag.)

(Namn.)

Utan avgift.

(Titel.)

III.

Undertecknad försäkrar på heder och samvete, att jag icke är ägare av
annan fastighet med jordbruk än den här ovan angivna.

(Ort och dag.)

(Namn.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

31

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 mars
1948.

Närvarande:

justitieråden Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna,
justitierådet Ljunggren.

Enligt lagrådet den 13 mars 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
20 februari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
häradshövdingen Å. G. V. Braunstein.

Lagrådet yttrade:

Enligt 5 § förordnar Konungen om lantbruksnämnds beslutförhet och
om omröstning i nämnden vid avgörande av fråga enligt förevarande lag.
Någon motsvarande föreskrift finnes icke i de övriga lagar, som behandla
frågor med vilka lantbruksnämnd skall taga befattning. Härvid torde man
ha utgått ifrån att bestämmelser om nämndens beslutförhet och om omröstning
skola meddelas i den instruktion för nämnden, som är avsedd att
utfärdas i administrativ väg. Den omständigheten att dessa föreskrifter i
instruktionen kunna behöva få ett delvis annat innehåll när det gäller
nämndens behandling av ärenden enligt ifrågavarande lag än vad i övrigt
skall gälla synes icke göra det erforderligt att i förevarande lag upptaga ett
stadgande av innebörd att det ankommer på Konungen att, såvitt rör frågor
enligt denna lag, meddela bestämmelser i nu berörda avseenden. Stadgandet
torde därför såsom obehövligt böra utgå. Därest så sker, kan lämpligen
tredje stycket, med en redaktionell jämkning, sammanföras med
andra stycket till ett första stycke och i ett följande stycke stadgas att Konungen
äger förordna, att i vissa fall nämndens beslut i frågor enligt denna
lag skola underställas Konungens prövning.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

32

Kungl. Maj ds proposition nr 194.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 19 mars 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 16 mars
1948 avgivna utlåtande över det den 20 februari 1948 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
följande.

Den av lagrådet emot förslaget gjorda erinringen, som är av formell natur,
har jag funnit mig böra beakta. Därjämte ha i lagförslaget ett par
mindre, redaktionella jämkningar vidtagits. Vad sålunda förekommit har
icke föranlett någon ändring i det inom jordbruksdepartementet upprättade
förslaget till föreskrifter rörande lagens tillämpning.

Föredraganden hemställer, att omförmälda förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet måtte jämlikt § 87 regeringsformen
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

487264. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.