Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
1
Nr 192.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lantarbetstidslag;
given Stockholms slott den 19 mars 1948.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lantarbetstidslag.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1948
1 sand. Nr 192.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
(Gällande lag:)
(Kungl. Maj:ts förslag:)
Nr 265.
Lantarbetstidslag;
qiven Stockholms slott den 8 juni
19,5.
Förslag till
Lantarbetstidslag.
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning:
1) å jordbruk jämte därtill hörande
binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag,
samt å byggnadsarbete för jordbruk
eller sådan dess binäring som nu
nämnts, allt för såvitt i företaget till
arbete för arbetsgivares räkning i
regel användas minst två arbetare,
häri icke inräknad arbetare, som
användes till arbete, vilket avses
under a)—f) här nedan; samt
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning:
1) å jordbruk jämte därtill hörande
binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag,
samt å byggnadsarbete för jordbruk
eller sådan dess binäring som nu
nämnts, allt för såvitt i företaget till
arbete för arbetsgivares räkning i
regel användes minst en arbetare,
häri icke inräknad arbetare, som
användes till arbete, vilket avses
under a)—f) här nedan; samt
2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt
däri till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare
enligt samma beräkning.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;
b) kolning i mila;
c) mjölkning, skötsel och upptagning
av rotfrukter, dikning,
skogsarbete, upptagning av torv
samt tillverkning av bränntorv och
torvströ, allt i den mån dessa arbeten
utföras mot ackordsersåttning;
d) husligt arbete;
e)
f)
c) mjölkning, skötsel och upptagning
av rotfrukter, skogsarbete, upptagning
av torv samt tillverkning av
bränntorv och torvströ, allt i den
mån dessa arbeten utföras på
ackord;
arbete, som bedrives av staten; samt
arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj :ts förslag:)
2 §.
Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:
a) medlem av arbetsgivarens familj;
b) lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning;
eller
c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.
På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete
är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida
viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.
Är mål, som handlägges vid domstol,
beroende av fråga, varom i
första stycket förmäles, skall domstolen
hänskjuta frågan till arbetsrådet,
när part sådant äskar eller
domstolen finner det nödigt, och må
slutligt utslag av domstolen ej meddelas,
förrän arbetsrådets beslut
kommit domstolen tillhanda.
Är mål, som handlägges vid domstol,
beroende av fråga, varom i
första stycket förmäles, skall domstolen
hänskjuta frågan till arbetsrådet,
när part sådant äskar eller
domstolen finner det nödigt, och må
dom ej meddelas, förrän arbetsrådets
beslut kommit domstolen tillhanda.
I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses
har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör
eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.
Ordinarie arbetstid.
4 §•
1 mom. Till arbete, som avses i
1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare
under längre tid, raster oräknade,
än för dygn 10 timmar samt för
arbetsvecka
under januari, februari och december
43 timmar,
under mars, oktober och november
48 timmar samt
under tiden april—september 52
limmar.
Från vad sålunda stadgats skola
gälla följande undantag:
Ordinarie arbetstid.
4 §•
1 mom. Till arbete, som avses i
1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare under
längre tid, raster oräknade, än
för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka
under tiden november—februari
45 timmar och under tiden mars
—oktober 50 timmar.
Från vad sålunda stadgats skola
gälla följande undantag:
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
(Gällande lag:)
a) För varje brukningsdel må en
arbetare, som i regel användes till
såväl djurskötsel som annat arbete
(arbetare med blandat arbete),
användas till arbete under
januari, februari och december högst
45 timmar för arbetsvecka samt under
mars, oktober och november
högst 50 timmar för arbetsvecka.
Vad nu sagts gälle ock den, som
ersätter arbetare med blandat arbete
under ledighet.
b) För arbetare, som huvudsakligen
användes till djurskötsel
(d jurskötare), samt för arbetare,
som under minst en vecka ersätter
djurskötare, må arbetstiden icke
överstiga för dygn nio timmar och
för två arbetsveckor i följd 100
timmar.
För att ersätta djurskötare under
kortare tid än en vecka må annan
arbetare användas till djurskötsel
utöver den i första stycket för oktober—mars
angivna tiden för arbetsvecka.
Den sammanlagda arbetstiden
för arbetsvecka, varunder sådan
arbetare användes även till
djurskötsel, må varken under
nämnda månader eller under året i
övrigt överstiga 50 timmar.
2 mom. Till arbete, som avses i
1 § första stycket under 2), må arbetsgivare
icke använda arbetare
under längre tid, raster oräknade,
än för dygn 10 timmar samt för
arbetsvecka
antingen 48 timmar
eller ock under januari, februari,
november och december 43 timmar,
under mars och oktober 46 timmar
(Kungl. Maj.ds förslag:)
a) För varje brukningsdel må en
arbetare, som i regel användes till
såväl djurskötsel som annat arbete
(arbetare med blandat arbete),
under tiden november—
februari användas till arbete högst
41 timmar för arbetsvecka.
Vad nu sagts gälle ock den, som
ersätter arbetare med blandat arbete
under ledighet.
b) För arbetare, som huvudsakligen
användes till djurskötsel (d jurskötare),
samt för arbetare, som
under minst en vecka ersätter djurskötare,
må arbetstiden icke överstiga
för dygn nio timmar och för
två arbetsveckor i följd 96 timmar.
För arbetare, som ersätter djurskötare
under kortare tid än en
vecka, må arbetstiden under tiden
november—februari utsträckas till
48 timmar för arbetsvecka.
2 mom. Till arbete, som avses i
1 § första stycket under 2), må arbetsgivare
icke använda arbetare
under längre tid, raster oräknade,
än för dygn 10 timmar samt för
arbetsvecka
antingen 48 timmar
eller ock under tiden november—
februari 45 timmar och under tiden
mars—oktober 50 timmar.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
(Gällande lag:)
samt under tiden april—september
52 timmar.
3 mom. Med arbetsvecka förstås
i fält, som avses i 1 mom., tiden
från och med måndag till och med
söndag samt i fall, som avses i 2
mom., tiden från och med fredag till
och med torsdag. Vad i 1 mom. föreskrivits
beträffande två arbetsveckor
i följd skall gälla för perioder
om två arbetsveckor, räknade från
första måndagen i november månad
varje år.
För viss månad given föreskrift
om arbetstid skall tillämpas under
arbetsvecka eller tvåveckorsperiod,
som nyss sagts, vars första dag infaller
under månaden.
(Kungl. Maj:ts förslag:)
3 mom. Med arbetsvecka förstås
tiden från och med måndag till och
med söndag. Vad i 1 mom. föreskrivits
beträffande två arbetsveckor i
följd skall gälla för perioder om två
arbetsveckor, räknade från första
måndagen i november månad varje
år.
För viss månad given föreskrift
om arbetstid skall tillämpas under
arbetsvecka eller tvåveckorsperiod,
som nyss sagts, vars första dag infaller
under månaden.
5 §.
1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt
än i nämnda paragraf sägs.
2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes
längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.
3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalanden av arbetarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av
de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt
och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
Arbete å övertid.
6 §.
1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som
ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning,
omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom
två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj :ts förslag:)
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till posten.
2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan, som i 1 mom.
sägs, användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall
eller olycksfall bland djuren.
7 §.
1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-
eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden
eller såvitt angår trädgårdsskötsel att så kallad vakttjänst utföres
utom den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare därtill användas
å övertid under högst sju timmar för arbetsvecka.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat
fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete å
övertid, vare därtill berättigad för
högst 48 timmar under loppet av
fyra arbetsveckor eller, om arbetsrådet
finner skål sådant medgiva,
högst 50 timmar under loppet av en
kalendermånad; dock icke för mer
än 200 timmar under en tidrymd av
12 månader i följd.
3 mom. Är ytterligare eftergift av
dock för högst 100 timmar under en
delas av arbetsrådet.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat
fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete å
övertid, vare därtill berättigad för
högst 48 timmar under loppet av
fyra arbetsveckor eller, om arbetsgivaren
föredrager sådan beräkningsgrund,
högst 50 timmar under
loppet av en kalendermånad; dock
icke för mer än 200 timmar under
en tidrymd av 12 månader i följd.
trängande behov påkallad, må sådan,
tidrymd av 12 månader i följd, med
-
4 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som avses i
denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren genom
användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.
8 §.
Arbetsgivaren bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal,
upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.
Rörande arbetares användande Rörande arbetares användande
till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom. till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
(Kungl. Maj :ts förslag:)
eller 7 § åligger det arbetsgivaren
att göra anteckning i sådan övertids
journal senast den första söckendagen
i näst därpå följande arbetsvecka
eller, därest då icke kan avgöras,
huruvida arbetstiden är att
hänföra till sådan, som avses i
nämnda lagrum, så snart sådant
kan bedömas. Anteckning om arbete
å övertid får dock verkställas
å annan tid och på annat sätt än nu
angivits, om för ändamålet begagnas
handling av typ, som arbetsrådet
godkänt för användning i stället
för övertids journal, eller arbetsrådet
eljest det medgiver. I fråga om sådant
arbete å övertid, som avses i
7 § 1 mom., är arbetsgivaren icke
pliktig att göra anteckning om arbete
å övertid, där övertiden finnes
behörigen upptagen å arbetstidsschema,
anslaget å arbetsstället och
angivande tiden för det dagliga arbetets
början och slut.
Arbetare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran
erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.
Beslut av arbetsrådet enligt 6 § Beslut av arbetsrådet enligt 6 §
1 mom. eller 7 § 2 eller 3 mom. skall 1 mom. eller 7 § 3 mom. skall biläg
-
(Gällande lag:)
eller 7 § åligger det arbetsgivaren
att göra anteckning i sådan övertidsjournal
senast den första söckendagen
i näst därpå följande arbetsvecka
eller, därest då icke kan
avgöras, huruvida arbetstiden är att
hänföra till sådan, som avses i
nämnda lagrum, så snart sådant
kan bedömas. Arbetsrådet äger
dock föreskriva, att anteckning om
arbete å övertid får verkställas å annan
tid och på annat sätt ån nu angivits.
I fråga om sådant arbete å
övertid, som avses i 7 § 1 mom., är
arbetsgivaren icke pliktig att göra
dylik anteckning, där övertiden finnes
behörigen upptagen å arbetstidsschema,
anslaget å arbetsstället och
angivande tiden för det dagliga arbetets
början och slut.
biläggas journal eller annan handling,
däri anteckning enligt andra
stycket skall göras, och skall journalen
eller handlingen jämte bilagda
beslut förvaras å arbetsstället under
minst tre år, räknat beträffande
journalen eller handlingen från den
tid, då sista anteckningen gjordes
däri, och beträffande beslutet från
detsammas datum.
gas journal eller annan handling,
däri anteckning enligt andra stycket
skall göras, och skall journalen eller
handlingen jämte bilagda beslut förvaras
å arbetsstället under minst tre
år, räknat beträffande journalen
eller handlingen från den tid, då
sista anteckningen gjordes däri, och
beträffande beslutet från detsammas
datum.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj :ts förslag:)
Allmänna bestämmelser.
9 §.
För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses
i denna lag, utser Konungen för viss tid två med jordbruksförhållanden
förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna
av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring
i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag
av arbetsgivarsammanslutningar; en ledamot skall utses bland personer,
föreslagna av landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet
ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar.
För var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning
minst två suppleanter, av vilka en bör vara förtrogen med förhållandena
inom trädgårdsskötseln.
Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola,
med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här
nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna
i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.
10 §.
1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense om viss eftergift i något
avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 mom., må Konungen på framställning
av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften
må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.
2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller
företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen
på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.
11 §•
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid
skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat
rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.
12 §.
Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med
dagsböter. Var arbetaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden om
arbetaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till
böter från och med fem till och med femtio kronor.
J
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj :ts förslag:)
13 §.
Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 § 1 mom., eller att iakttaga vad enligt 8 § andra, tredje eller
fjärde stycket åligger honom, straffes med dagsböter.
Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.
14 §. 14 §.
Förseelse mot denna lag åtalas Böter, som ådömas enligt denna
vid polisdomstol, där sådan är in- lag, tillfalla kronan.
rättad, men eljest vid allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan.
15 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun eller hushållningssällskap,
skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.
16 §.
Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft, såvitt
den avser arbetsrådets befogenhet
och verksamhet, den 1 augusti 1.945
och i övrigt den 1 november 1945
samt gäller till och med den 31 oktober
19\8. Beträffande förseelse
mot lagen, som begåtts under tiden
för dess giltighet, skall dock vad i
lagen är stadgat fortfara att gälla
efter sistnämnda dag.
Denna lag träder i kraft, såvitt
den avser arbetsrådets befogenhet
och verksamhet, den 1 augusti 1948
och i övrigt den 1 november 1948.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari
19i8.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om ny lantarbetstidslag
samt anför därvid följande.
Inledning.
Den nu gällande lantarbetstidslagens giltighetstid utlöper den 31 oktober
1948. Statsmakterna ha följaktligen att dessförinnan ta ståndpunkt till
frågan i vilken form lagen skall förnyas. Kungl. Maj:t har fördenskull i
skrivelse den 19 september 1947 uppdragit åt arbetsrådet att, efter hörande
av de myndigheter och sammanslutningar, vilkas hörande rådet
funne lämpligt, verkställa utredning om och i vad mån ändringar vore erforderliga
i lagen.
I anledning härav har arbetsrådet berett följande myndigheter och organisationer
tillfälle att till rådet inkomma med de erinringar, vartill bestämmelserna
i lantarbetstidslagen givit anledning, nämligen lantbruksstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, Sveriges lantbruksförbund, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, föreningen
skogsarbeten, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, riksförbundet
landsbygdens folk, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation
och svenska lantarbetareförbundet. Samtliga nämnda myndigheter
och organisationer med undantag av föreningen skogsarbeten och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ha till arbetsrådet avgivit yttrande
i ärendet.
Arbetsrådet har härefter i skrivelse den 3 december 1947 redovisat det
erhållna uppdraget. Rådet föreslår att, efter ändringar i 1, 4, 7, 8 och
14 §§, lantarbetstidslagen förlänges utan att givas begränsad giltighetstid.
Rådets yttrande är icke enhälligt. Skiljaktiga meningar ha anmälts av leda
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 11
möterna Gabrielson, Söderbäck och Saemund beträffande vissa av de av
rådet föreslagna ändidngarna.
över det förslag som framlagts av arbetsrådet ha efter remiss yttranden
avgivits av de myndigheter och sammanslutningar, som till arbetsrådet
inkommit med yttrande, samt därjämte av statens livsmedelskommission.
Riksförsäkringsanstalten har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från yrkesinspektörerna.
Svenska transportarbetareförbundet, som jämväl beretts tillfälle
att avgiva yttrande i ärendet, har icke begagnat sig därav.
Principfrågan om lantarbetstidslagen nu bör underkastas sakhg
revision.
I sina till arbetsrådet avgivna yttranden anförde svenska
lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet
landsbygdens folk, att då en särskild kommitté (arbetstidsutredningen)
för närvarande vore sysselsatt med en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen,
några väsentliga ändringar icke nu borde göras i lantarbetstidslagen.
Svenska lantarbetareförbundet åter anförde att, då resultatet av
arbetstidsutredningens arbete icke kunde föreläggas riksdagen förrän relativt
lång tid efter det giltighetstiden för nu gällande lag utlöpt, det vore
angeläget att redan nu framlägga förslag till vissa väsentliga förändringar
av lagens bestämmelser. Lantarbetareförbundet föreslog sålunda bl. a. att
lagens tillämpningsområde utsträcktes att omfatta alla jordbruk, däri arbetstagare
sysselsattes, att den nu gällande säsongmässiga fördelningen av
arbetstiden ändrades samt att arbetstiden för djurskötare och ersättare för
dem sänktes. De sålunda framlagda förslagen tillstyrktes av landsorganisationen
i dess yttrande. I övriga yttranden framfördes i allmänhet inga
krav på ändrade bestämmelser utom beträffande vissa detalj spörsmål.
Arbetsrådet har funnit det kunna ifrågasättas om icke arbetsrådet
för att undvika ett föregripande av arbetstidsutredningens resultat borde
stanna vid att föreslå en förlängning av lantarbetstidslagens giltighetstid,
eventuellt med förordande av vissa huvudsakligen formella jämkningar i
lagtexten. De sakkunniga, vilkas uppdrag vore mycket vittomfattande,
kunde dock ej väntas framlägga förslag, som rörde arbetstidsregleringen
inom jordbruk och trädgårdsskötsel, före år 1949. Tidigast vid 1950 års
riksdag, med verkan först år 1951, syntes statsmakterna i så fall kunna
komma att taga ställning till spörsmålet om en revision av lantarbetstidslagen.
Då det vid tillkomsten av gällande lag på viktiga punkter förutsattes,
att dennas bestämmelser vid utgången av lagens giltighetstid skulle
upptagas till omprövning, funne arbetsrådet övervägande skäl tala för att
redan nu undersöktes, huruvida sakliga ändringar i lagen kunde anses
påkallade. Med denna utgångspunkt och med stöd av de erfarenheter, som
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
vunnits under Iantarbetstidslagens giltighetstid, hade arbetsrådet funnit
sig böra föreslå de ändringar i lagen, för vilka i det följande skall närmare
redogöras.
Ledamöterna Söderbäck och Saemund ha emellertid, under åberopande
av den pågående översynen av arbetstidslagstiftningen, ansett andra ändringar
i lantarbetstidslagen icke nu böra genomföras än sådana som icke
utan olägenhet kunde anstå.
I de till Kungl. Maj:t avgivna yttrandena ha svenska
lantarbetsgivareföreningen och Sveriges lantbrulcsförbund förklarat sig
icke kunna finna vad arbetsrådet anfört vara tillfyllest för ett föregripande
av arbetstidsutredningens resultat, särskilt som starka skäl, bl. a. behovet
av ökad livsmedelsproduktion och svårigheterna att i dagens läge genomföra
en ökad mekanisering inom jordbruket, talade mot en del av de av
arbetsrådet föreslagna ändringarna. Riksförbundet landsbygdens folk har
givit uttryck åt samma uppfattning och därvid anfört, att nuvarande krisförhållanden
med all sannolikhet icke torde ha upphört vid den tidpunkt,
då arbetstidsutredningens förslag komme att framläggas. Det vore felaktigt
att under mellantiden införa lagbestämmelser som komme att medföra
stora svårigheter för jordbruksproduktionen.
Departementschefen.
Såsom arbetsrådet anfört, torde de sakkunniga, som tillkallats för en
allmän översyn av arbetstidslagstiftningen, icke beräknas ha slutfört detta
arbete så snart, att en därpå grundad lagstiftning kan träda i kraft förrän
om flera år. \ id sådant förhållande anser jag, i likhet med arbetsrådets
majoritet, att det icke finnes anledning att uppskjuta ställningstagandet
till frågan om en saklig revision av lagen i vissa hänseenden. Arbetstidsutredningens
uppdrag avser visserligen, vid sidan av en undersökning av
frågan huruvida bl. a. Iantarbetstidslagens bestämmelser kunna inarbetas
i den allmänna arbetstidslagen, en utredning om behovet av sakliga ändringar
i lantarbetstidslagen. I den mån ett sådant behov konstateras föreligga
bör emellertid icke det åt arbetstidsutredningen lämnade uppdraget få
lägga hinder i vägen för dess tillgodoseende utan avvaktan på resultatet av
arbetstidsutredningens arbete. Såsom arbetsrådet anmärkt har vidare vid
1945 års revision av lantarbetstidslagen förutsatts att i samband med frågan
om lagens förlängning lagens bestämmelser i vissa betydelsefulla hänseenden
skulle underkastas omprövning.
I enlighet med vad sålunda anförts har på grundval av arbetsrådets förslag
inom socialdepartementet upprättats förslag till ny lantarbetstidslag.
Jag övergår nu till att redogöra för detta förslag, därvid framställningen
torde kunna begränsas till de stadganden, som avvika från den gällande
lagens bestämmelser eller eljest berörts i arbetsrådets förslag. Någon sam
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
manhängande redogörelse för innehållet i den gällande lagen torde så mycket
mindre vara nödig som, till jämförelse med departementsförslaget, den
nuvarande lagtexten återgivits i en bilaga, som torde få fogas till protokollet
i detta ärende.
De särskilda stadgandena i lantarbetstidslagen.
Lagens tillämpningsområde.
Jämlikt 1 § första stycket lantarbetstidslagen är lagens tillämpningsområde,
i vad avser jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke
bedrivas såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk
eller sådan dess binäring som nu nämnts, inskränkt till företag, vari i regel
användas minst två arbetare, häri icke inräknad arbetare, som sysselsättes
med visst enligt andra stycket av samma paragraf undantaget arbete.
I yttrandena till ar betsrådet har svenska lantarbetareförbundet,
med instämmande av landsorganisationen, föreslagit att lagens tilllämpningsområde
skulle utsträckas till att omfatta alla jordbruk, däri i
regel sysselsättes en arbetare. Lantarbetareförbundet har i sådant hänseende
anfört bland annat följande.
Den fortgående rationaliseringen har medfört att antalet anställda arbetare
vid jordbruket över huvud taget nedgått liksom också övergången till
andra yrkesområden inneburit en minskning av arbetarantalet. Härigenom
har i många fall den situationen kunnat inträda att arbetsplatser, som haft
två arbetare och därmed varit underkastade laglig arbetstidsreglering, endast
har en arbetare och därmed upphört att vara berörda av lagen. Det
är uppenbart, att om i sådana fall andra och sämre arbetstidsbestämmelser
skulle införas, en uppenbar anledning till missnöje från arbetarens sida
uppkommer, och denne ofta söker sig en ny arbetsplats med reglerad
arbetstid. Att därmed uppkommer särskilda rekryteringssvårigheter för
lantbruk i den storleksordning det här är fråga om torde vara uppenbart.
I viss utsträckning har vid dessa mindre egendomar de arbetstidsreglerande
bestämmelserna ändock tillämpats, varför en utsträckning av lagens
tillämpningsområde således i åtskilliga fall blir mera av formell än reell
innebörd. — Rent allmänt vill vi också framhålla det enligt vår uppfattning
oriktiga i att från lagstiftningens tillämpning undantaga företag på
grund av deras storleksordning. De skäl, som över huvud taget föranlett
laglig reglering av arbetstiden — skydd av arbetskraften mot för snabb förslitning
— gäller numera i lika hög grad de mindre företagen, där ett effektivt
utnyttjande av arbetskraften är en ofrånkomlig angelägenhet.
Arbetsrådet bar i anledning härav erinrat, att lantarbetstidslagen,
som under tiden 1 november 1937—31 oktober 1945 omfattade jordbruk
med minst tre arbetare, vid 1945 års revision av lagen utvidgades till att
gälla för jordbruk med minst två arbetare. Det förelåge en allmän tendens
inom arbetstidslagstiftningen att göra dess tillämpningsområde oberoende
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
av arbetarantalet. År 1942 infördes sålunda i arbetstidslagen för detaljhandeln
den bestämmelsen, att nämnda lag gäller för däri avsedd rörelse, så
snart i densamma över huvud arbetstagare användes. Vid 1947 års revision
av restaurangarbetstidslagen ändrades denna bland annat så till vida,
att tillämpningsområdet utsträcktes till varje företag, i vilket arbetstagare
användes. Det kunde tilläggas, att lantarhetstidslagen, i vad avser självständigt
driven trädgårdsskötsel, sedan tio år tillbaka gällde för alla företag
med minst en arbetare.
Arbetsrådet har härefter anfört följande.
Arbetsrådet hyser den uppfattningen, att en ytterligare utvidgning av
lantarbetstidslagens tillämpningsområde vad beträffar jordbruk, mot vilken
utvidgning ur principiell synpunkt någon invändning ej torde kunna resas,
icke kommer att medföra svårigheter för jordbruket i så hög grad, att hinder
för genomförandet av sådan reform kan anses föreligga. Skulle på
något håll — på grund av minskade möjligheter till rationalisering eller av
andra skäl — avsevärda olägenheter uppstå vid anpassning till laglig
arbetstidsreglering, har arbetsrådet möjlighet att under en övergångstid
medgiva behövliga dispenser.
Under hänvisning till det anförda föreslår arbetsrådet, att 1 § första
stycket i lagen erhåller sådan ändrad lydelse att lagen blir tillämplig å företag,
vari till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en
arbetare, häri icke inräknad arbetare, som användes till arbete, vilket avses
med undantagsbestämmelserna i paragrafens andra stycke.
Ledamöterna Söderbäck och Saemund ha i särskilt yttrande förklarat
sig anse den sålunda föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde
betänklig. Tillsynen å lagens tillämpning skulle därigenom försvåras och
medföra behov av utökning av tillsynspersonalen. En inskränkning av den
frihet i fråga om arbetstidens längd och dess förläggning, som nu rådde
beträffande mindre jordbruk, skulle avsevärt försämra dessa jordbruks
redan nu beträngda läge.
Dessa ledamöter ha ytterligare anfört följande.
Vid det mindre jordbruket skulle en mera jämnt fördelad arbetstid vara
högst oförmånlig. Detta jordbruk tarvar tillfälligtvis en icke alltför snävt
tillmätt vecko- eller dagsarbetstid under de perioder, då brådskande arbeten
måste utföras. På gårdar med liten arbetsstyrka måste brukaren och
hans arbetare under dagen medhinna en rad arbeten av skiftande slag,
vilkas uppskjutande eller försenade utförande väsentligt kunna reducera
utbytet av det nedlagda arbetet. Den uttänjning av dagsarbetstiden, som
tillfälligtvis förekommer, kompenseras i regel av att arbetspensum minskas
en annan dag.
Det må även beaktas att vid det mindre jordbruket brukaren och hans
söner jämte lönearbetaren ofta bilda ett arbetslag. Skulle lagstadgad tid
tillämpas för arbetaren, kan detta i många fall leda till att laget i betydelsefulla
skeden splittras och arbetet icke kan slutföras som eljest kunnat
ske. I detta sammanhang vilja vi fästa uppmärksamheten vid att en
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
oförmånlig arrondering ofta nog förekommer även vid ett mindre jordbruk.
När arbetet bedrives på ett från gården avlägset beläget fält är det
angeläget, att det där kan slutföras i ett sammanhang, då i annat fall tid
i onödan kommer att spillas för förnyad färd till och från arbetsplatsen.
Det kan sägas att arbetsgivaren själv och hans familj i sådana fall som
det nämnda kunna arbeta desto längre. Så torde också bli fallet. Vi anse
det emellertid icke innebära en social förbättring att man skapar arbetslättnader
för en viss befolkningsgrupp genom att lägga en ökad tunga på
en annan grupp, som redan nu är oförmånligt ställd i arbetshänseende.
Även ledamoten Gabrielson har ansett att någon ändring för närvarande
icke borde ske i 1 § första stycket av lagen och har till stöd därför anfört,
att då arbetsrådet föreslagit en utjämning av arbetstiden för jordbrukets
utearbetare, innebärande en sänkning av sommararbetstiden från 52 till
50 timmar i veckan, detta kunde befaras få ogynnsamma verkningar för
de minsta jordbruksenheterna. Möjligheten att genom rationalisering av
driften kompensera den föreslagna arbetstidsförkortningen vore nämligen
starkt begränsad för jordbruk av den storleksordning, att de sysselsatte
endast en arbetare. Till dess tillräcklig erfarenhet vunnits om verkningarna
av arbetstidsutjämningen å sådana jordbruk, som nu fölle under
lagen, borde fortfarande undantagas företag, som ej sysselsatte minst två
arbetare. Mot en utvidgning av lagens tillämpningsområde talade även att
med de resurser, som stode yrkesinspektionen till buds, betydande svårigheter
torde uppstå att utöva en effektiv tillsyn å lagens efterlevnad vid de
minsta företagen.
I åtskilliga av yttrandena till Kungl. Maj:t har arbetsrådets
förslag om en utvidgning av lagens tillämpningsområde avstyrkts under
åberopande av enahanda synpunkter som anförts av de skiljaktiga ledamöterna
i arbetsrådet. Riksförsäkringsanstalten har sålunda instämt i vad
ledamoten Gabrielson anfört inom arbetsrådet. Yrlcesinspektörerna i tredje och
sjunde distrikten ha likaledes avstyrkt den föreslagna utvidgningen av lagens
tillämpningsområde under framhållande av svårigheterna att med tillgänglig
personal upprätthålla en effektiv tillsyn över lagstiftningens efterlevnad. Den
förre har tillika åberopat, att en kompensation av arbetstidsförkortningen
genom rationalisering icke vore möjlig i rådande krisläge, då leverans av
en elektrisk motor eller annan arbetsmaskin kunde taga en tid av 2 ä
3 år och annat rationaliseringsarbete likaledes toge lång tid på grund av
svårigheter att anskaffa arbetskraft och byggnadsmaterial. Från arbetarskyddssynpunkt
kunde det icke heller anses överhängande att vidtaga ändring
i tillämpningsområdet, då genom konkurrensen om arbetskraften de
små jordbruksenheterna redan tvingats alt väsentligen tillämpa en arbetstid
för sina arbetstagare, som överensstämde med lagen. Yrkesinspektören
i tionde distriktet har framhållit att vid de norrländska småjordbruken,
där av gammal sedvänja inga klockbestämda arbetstider hölles, en arbets
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
tidsförkortning säkerligen skulle medföra väsentliga olägenheter. En kompensation
genom mekanisering av de s. k. familjejordbruken vore ekonomiskt
oöverkomlig och försvårades jämväl av att en brukningsdel kunde
vara uppdelad i flera jordlotter, belägna på stort avstånd från varandra.
Den ifrågasatta utvidgningen av lagens tillämpningsområde har vidare
avstyrkts, i huvudsak under åberopande av samma synpunkter som i de
vid arbetsrådets förslag fogade reservationerna, av svenska lantarbetsgivareföreningen,
i vars yttrande svenska arbetsgivareföreningen instämt,
riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund, som för
sin del tillagt att en utsträckning av lantarbetstidslagens tillämpningsområde
skulle, förutom att i vissa tider leda till än tyngre arbetsbörda
för den självägande jordbrukaren, medföra ett mindre personligt hänsynstagande
till den anställde. I den arbetsgemenskap det här vore fråga om
skulle detta säkerligen verka mer betungande för den enskilde än nackdelarna
av en frivilligt överenskommen arbetstid. Lantbruksstyrelsen har
framhållit, att inom det mindre jordbruket den manuella arbetskraften
spelade en förhållandevis mera betydande roll än vid större jordbruk. Under
arbetstopparna vid sådd och skörd förelåge därför ofta behov att under
någon kortare tidsperiod uttaga en längre arbetstid än som skulle bli
möjligt enligt lantarbetstidslagen. Då en sådan tillfällig utsträckning av
arbetstiden finge förutsättas bli kompenserad genom kortare arbetstid under
mindre bråda tider, torde någon risk för en alltför snabb förslitning
av arbetskraften icke förefinnas.
Arbetsrådets förslag i förevarande hänseende har tillstyrkts, förutom av
svenska lantarbetareförbundet och landsorganisationen, av tjänstemännens
centralorganisation, arbetsmarknadsstyrelsen och flertalet yrkesinspektörer.
Statens livsmedelskommission har funnit det tveksamt huruvida lagens
tillämpningsområde borde vidgas i nu rådande ansträngda försörjningsläge.
Bl. a. med hänsyn till att de mindre jordbruken redan nu i stor utsträckning
torde vara tvungna att anpassa arbetstiden för sina anställda
efter vad som gäller för större jordbruk i samma trakt har kommissionen
emellertid icke velat motsätta sig att lagen i denna del ändrades på föreslaget
sätt.
Departementschefen.
Såsom arbetsrådet anfört är det en allmän tendens inom arbetstidslagstiftningen
att göra den lagstadgade regleringen av arbetstiden tillämplig
å alla företag, oavsett deras storleksordning. På vissa områden har så
redan skett. Arbetstidslagen för detaljhandeln och hotellarbetstidslagen
gälla numera varje företag inom respektive bransch, däri arbetstagare finnes
anställd. Detsamma gäller, enligt särskilda bestämmelser i lantarbetstidslagen,
självständigt driven trädgårdsskötsel. Från principiell synpunkt
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
torde fördenskull några invändningar icke kunna resas mot arbetsrådets
förslag att på detta sätt utvidga lantarbetstidslagens tillämpningsområde.
Att så ej skedde vid lagens revision år 1945 berodde på att man under då
rådande krisförhållanden befarade att en utsträckning av lagens tillämplighet
till hela jordbruksområdet skulle kunna medföra vissa svårigheter,
då möjligheten att genomföra en rationalisering av driften för det dåvarande
vore i hög grad beskuren för det mindre jordbruket.
I åtskilliga av de yttranden, i vilka ytterligare utvidgning av lantarbetstidslagens
tillämpningsområde avstyrkts, har till stöd härför åberopats att
rationaliseringsmöjligheterna inom det mindre jordbruket alltjämt vore
mycket små, och att det därför vore nödvändigt att exempelvis vid sådd
och skörd eller då eljest arbetsanhopning förekomme utnyttja den anställda
arbetskraften i högre grad än lantarbetstidslagen medgåve. I anslutning
härtill har påpekats, att en tillämpning av den lagstadgade arbetstiden
skulle medföra ökat arbete för vederbörande företagare själv och
hans familjemedlemmar och att ett arbete, som bedreves i lag, stundom
icke skulle kunna slutföras i tillbörlig ordning. Gentemot vad sålunda anförts
kan erinras att, såsom också i flera yttranden påpekats, den rådande
konkurrensen om arbetskraften inom jordbruket redan nu torde ha tvingat
de minsta företagarna att i stor utsträckning tillämpa samma arbetstid
för sina anställda som gäller för större jordbruk. Det synes också med
visst fog kunna antagas, att om arbetstidslagstiftningen göres tillämplig
även å de mindre jordbruken, möjligheterna för dessa att rekrytera främmande
arbetskraft skola bli bättre, över huvud taget är det min uppfattning,
att den föreslagna utvidgningen icke är ägnad att medföra sådana
olägenheter, att de uppväga angelägenheten av att även arbetstagarna inom
det mindre jordbruket bli delaktiga av det skydd arbetstidslagstiftningen
avser att skänka. Såsom arbetsrådet framhållit föreligger vidare vissa
möjligheter att genom dispens göra undantag från lagens bestämmelser, i
den mån dessa skulle leda till ogynnsamma verkningar. Med hänsyn till
denna möjlighet torde vad i vissa yttranden anförts om förhållanden i
de nordligaste delarna av landet icke påkalla särskilt beaktande.
I enlighet med det anförda förordar jag, att 1 § första stycket lantarbetstidslagen
gives sådan lydelse att lagen blir tillämplig å varje av lagen
omfattat företag, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning.
Arbete mot ackordsersättning.
Jämlikt 1 § c) är från lagens tillämpning undantaget mjölkning, skötsel
och upptagning av rotfrukter, dikning, skogsarbete, upptagning av torv
samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån dessa arbeten
utföras mot ackordsersättning.
2 — Biluing till riksdagens protokoll 19''iS. 1 sand. Nr 192.
18
Kungi. Maj.ts proposition nr 192.
Svenska lantarbetareförbundet ävensom landsorganisationen yrkade i
sina yttranden till arbetsrådet, att nämnda undantag för
ackordsarbeten upphävdes. Såsom motivering härför anförde lantarbetareförbundet.
Här har avlöningsformen varit bestämmande för undantag och ej arbetets
art. Avgörande huruvida lagen skall tillämpas eller ej borde väl vara
om arbetsgivaren har möjlighet att övervaka arbetet eller inte och i så fall
är avlöningsformen av underordnad betydelse. Mjölkningen utföres exempelvis
alltid på av arbetsgivaren bestämda tider och på fasta arbetsställen
så belägna, att betryggande kontrollmöjligheter föreligger. Samma förhållande
råder beträffande rotfrukts- och dikningsarbete, vilka utföres på
samma fält, där också arbetstidsreglerat arbete förekommer. Då dessutom
numera även andra jordbruksarbeten i allt större utsträckning börjar att
utföras mot ackordsersättning, såsom hässjning, skylning och krakning,
synes det som om tiden nu vore inne för en ändring av dessa bestämmelser.
Arbetsrådet har för sin del anfört följande.
Såsom lantarbetareförbundet påpekar bör principiellt sett avlöningsformen
icke vara avgörande för frågan om ett arbete skall vara undantaget
från lagens bestämmelser eller ej. Man synes emellertid, med hänsyn till
de särskilda förhållandena i jordbruksarbetet i jämförelse med industriellt
arbete, icke kunna undgå att ur praktiska synpunkter ta ställning till frågan
om undantaget för ackordsarbeten bör bibehållas.
Mjölkning på ackord torde mest förekomma i Skåne, där det ej är ovanligt
att djurskötarna utföra sådan mjölkning utöver den ordinarie arbetstiden.
I det övriga landet synes ackordsmjölkningen ha mindre omfattning.
Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida ej undantaget utan
större olägenhet skulle kunna upphävas. Att arbetsrådet likväl anser sig
böra föreslå att detsamma bibehålies sammanhänger med att rådet under
4 § föreslår en sänkning av den ordinarie arbetstiden för djurskötare. Till
dess tillräcklig erfarenhet vunnits om verkningarna av en sådan arbetstidsförkortning,
torde det vara tillrådligt att mjölkning på ackord fortfarande
lägges utanför arbetstidsregleringen.
Skötsel och upptagning av rotfrukter på ackord synes likaledes vara vanligast
förekommande i Skåne och framför allt ha betydelse för sockerbetsodlingen.
Arbetet utföres i stor utsträckning av tillfällig arbetskraft men
även av fast anställda arbetare, som då ofta utföra ackordsarbetet på fritid.
Det är givetvis tekniskt sett icke omöjligt för arbetsgivaren att vaka
över detta arbetes ordnande, men en kontroll av arbetstiden torde medföra
ej oväsentliga olägenheter, då arbetarna med hänsyn till väderleksförhållandena
eller av andra skäl ej sällan önska börja sitt arbete tidigt på morgonen
eller sluta sent på kvällen. Arbetsrådet finner övervägande skäl tala
för att undantaget bibehålies.
Anledningen till att skogsarbete undantagits från lagen torde bland
annat vara att detta arbete ofta utföres under sådana förhållanden, t. ex.
relativt långt från gården, att det icke kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande. Skogsarbete kommer härigenom ofta
att vara undantaget redan enligt 1 § a). Starka praktiska skäl tala därför
för att undantaga allt skogsarbete på ackord, varigenom man undviker
svårlösta tvister, huruvida arbetet i det enskilda fallet kan kontrolleras
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
eller ej. Härtill kommer att skogsarbete i regel försiggår under den mörkare
årstiden, då ljusförhållandena hindra uttagande av onormalt lång
arbetstid. Det må jämväl framhållas, att den allmänna arbetstidslagen stadgar
undantag för allt skogsarbete, oavsett betalningsformen.
Upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ äro säsongbetonade
arbeten och till sin natur oregelbundna, då de äro beroende
av väderleksförhållandena. Anser man, att skogsarbete bör undantagas,
synes även nu ifrågavarande arbeten böra falla utanför lagen.
Dikning — här avses dikning av åker och äng — torde däremot i regel
utföras under sådana förhållanden, att arbetstiden kan kontrolleras av
arbetsgivaren. I detta hänseende synes dikning vara att jämställa med
hässjning, skylning och liknande arbeten, vilka, även om de utföras på
ackord, ej äro undantagna från lagens bestämmelser. Arbetsrådet föreslår
därför, att undantaget för dikning utgår ur lagen. Det må framhållas, att
dikningsarbete i skog är att räkna som skogsarbete och sålunda fortfarande
bör anses undantaget.
Arbetsrådet har vidare anfört, att enligt vad som upplysts det i lagtexten
använda ordet ackordsersättning numera i vissa avtalsmässiga sammanhang
hade betydelsen »ersättning för att arbete ej satts på ackord»,
alltså en helt annan innebörd än den i lagen avsedda. För att undvika
tvetydighet syntes det lämpligt att ersätta orden »mot ackordsersättning»
med »på ackord».
Emot vad arbetsrådet i denna del föreslagit, har i yttrandena till
Kungl. Maj:t icke framställts någon erinran. Svenska lantarbetareförbundet
har dock för sin del, utan att framställa något yrkande, anfört
att då både arbetsgivar- och arbetareorganisationerna strävade att ytterligare
utvidga systemet med ackordslöner, det icke funnes starka skäl att
från lagens tillämpning undantaga vissa ackordsarbeten men icke andra.
Landsorganisationen har ansett att arbetsrådet överbetonat svårigheterna
att nu slopa samtliga undantag för ackordsarbete. Då arbetstidsutredningen
komme att upptaga även frågan om arbetstidsregleringen inom jordbruket
till behandling, ville landsorganisationen dock icke nu påyrka en utvidgning
av lagens tillämpningsområde i förevarande hänseende utöver vad
arbetsrådet föreslagit. Svenska lantarbetsgivareföreningen har yttrat, att
en laglig reglering av tiden för dikningsarbete syntes vara av underordnad
betydelse, då detta arbete i regel vore så tungt, att arbetstiden endast undantagsvis
torde utsträckas utöver den i lagen fastställda.
Departementschefen.
Vid 1945 års revision av lantarbetstidslagen uttalade föredragande statsrådet,
att det ur principiell synpunkt finge anses oriktigt att låta avlöningsformen
vara avgörande för frågan huruvida ett visst arbete skulle vara
underkastat arbetstidsreglering eller ej. Jag delar denna uppfattning. Med
hänsyn til! vad arbetsrådet anfört och då, såsom landsorganisationen påpekat,
frågan om ett fortsatt undantagande av vissa ackordsarbeten fråc
20
Kungi. Maj:ts proposition nr 192.
lagens tillämpning torde bli uppmärksammat av arbetstidsutredningen, ansluter
jag mig dock på denna punkt till arbetsrådets förslag. I enlighet härmed
bör ur uppräkningen i 1 § andra stycket c) borttagas dikningsarbete.
Därjämte bör vidtagas den formella ändring av stadgandet, som arbetsrådet
föreslagit.
Arbetstiden för utearbetare och arbetare med blandat arbete.
Enligt 4 § 1 mom. första stycket lantarbetstidslagen är den ordinarie
arbetstiden för utearbetare begränsad för arbetsvecka till 43 timmar under
januari, februari och december, till 48 timmar under mars, oktober och
november samt till 52 timmar under tiden april—september.
4 § 1 mom. andra stycket innehåller under a) föreskrift, att för arbetare,
som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete (arbetare med
blandat arbete) den för utearbetare medgivna veckoarbetstiden under vinterhalvåret
får utökas med två timmar i veckan och sålunda utgöra under
januari, februari och december högst 45 timmar samt under mars, oktober
och november högst 50 timmar, allt för arbetsvecka räknat. Den sålunda
medgivna utsträckningen av arbetstiden får för varje brukningsdel utnyttjas
endast för en arbetare.
I sitt yttrande till arbetsrådet uttalade svenska lantarbetareförbundet,
att en utjämning av arbetstiderna under de olika årstiderna
borde komma till stånd, och att arbetstiden borde fastställas för vecka till
45 timmar under januari, februari, november och december och till 50 timmar
under tiden mars—oktober. Därjämte förordade förbundet, närmast
från principiell utgångspunkt, att direkt i lagtexten angåves, att arbetstiden
finge uttagas med 48 timmar i veckan året runt. Till motivering anförde
förbundet bland annat följande.
Jämfört med den första lantarbetstidslagen av år 1936 har en viss utjämning
mellan sommar- och vinterarbetstid ägt rum, ehuru inte i en för
arbetarna tillfredsställande omfattning. Fullgoda skäl talar för en ytterligare
utjämning av arbetstiden mellan årstiderna. Härigenom vinnes förutom
andra fördelar också den, att inkomsten fördelas jämnare på olika
delar av året, vilket är av betydelse med hänsyn till vintermånaderna, då
som regel större utgifter är ofrånkomliga. För att nå ett sådant syfte och
samtidigt inte mer än nödvändigt förlänga arbetstiden under den dagsljusfattigaste
tiden av året synes det lämpligt att frångå nuvarande system
med tre skilda arbetstider och i stället införa endast två veckoarbetstider.
Härmed vinnes också den fördelen att arbetstidsskifte sker endast vid början
och slutet av den egentliga vegetationstiden mot att, såsom nu är fallet,
ytterligare ett skifte äger rum. En dylik förenkling torde vara förenad
med fördelar både med avseende på lagtillämpningen och tillsynen av
efterlevnaden av lagen.
Som en konsekvens av det framlagda förslaget om arbetstidens bestämmande
för utearbetare föreslog lantarbetareförbundet att arbetstiden för
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
arbetare med blandat arbete bestämdes till 47 timmar för arbetsvecka
under den föreslagna vinterarbetsperioden, dvs. november—februari.
Landsorganisationen förklarade sig sakna möjlighet att bedöma i vad
mån den nuvarande bestämmelsen med tre veckoarbetstider vore produktionsmässigt
eller arbetstekniskt betingad eller om den kunde avlösas av
ett system med två veckoarbetstider. Erfarenheten av den utjämning mellan
sommar- och vinterarbetstid, som ägt rum efter lantarbetstidslagens
tillkomst, motsade enligt landsorganisationens mening icke antagandet att
en ytterligare utjämning vore möjlig utan förfång för jordbruksdriften.
Arbetsrådet har i denna del anfört följande.
Det är otvivelaktigt av stort allmänt intresse, att lantarbetarna i arbetstidshänseende
bli, så långt detta är möjligt, likställda med övriga arbetstagargrupper
inom samhället. Den alltjämt pågående »flykten från jordbruket»,
som i det långa loppet kan bli ödesdiger för vår livsmedelsförsörjning,
är betingad av flera samverkande faktorer. Vilka dessa faktorer
äro och vilken av dem som är den mest betydelsefulla är här icke platsen
att närmare ingå på. Sannolikt är emellertid att den för lantarbetarna i
jämförelse med industriarbetarna ogynnsamma fördelningen av arbetstiden
spelar en icke oväsentlig roll i detta sammanhang. Lantarbetarna ha
den längsta arbetstiden under sommarhalvåret, då möjligheterna att utnyttja
fritiden för rekreation äro större än under vinterhalvåret, då arbetstiden
är förkortad. Beträffande andra arbetstagargrupper är det icke ovanligt,
att arbetstiden förkortas under sommaren och utökas i motsvarande
grad under vintern — i varje fall föreligger en tydlig tendens att åstadkomma
en sådan, ur arbetstagarnas synpunkt gynnsam fördelning av årsarbetstiden.
För lantarbetarnas del är en viss spännvidd mellan sommaroch
vinterarbetstid ofrånkomlig med hänsyn till de klimatiska förhållandena
i vårt land. Av vikt är emellertid att denna spännvidd göres så liten
som möjligt. I den ursprungliga lantarbetstidslagen av år 1936 var skillnaden
mellan längsta och kortaste arbetstid 12 timmar i veckan. Vid 1937
års revision av lagen, då en avsevärd förkortning av arbetstiden genomfördes,
ökades nämnda skillnad till 13 timmar. Genom 1945 års revision
av lantarbetstidslagen förkortades spännvidden till 9 timmar. Så långt
arbetsrådets erfarenhet sträcker sig ha några olägenheter av denna arbetstidsutjämning
icke uppkommit. Därmed är givetvis icke sagt, att den av
lantarbetareförbundet föreslagna ytterligare minskningen av spännvidden
till 5 timmar utan svårighet kan genomföras. Sannolikheten talar emellertid
för att den alltjämt pågående rationaliseringen inom jordbruket skall
göra det möjligt för jordbruket att anpassa sig till en sålunda utjämnad
arbetstid. Erfarenheterna från tidigare företagna arbetstidsförkortningar
emotsäga i varje fall icke ett sådant antagande. Det kan häremot med
visst fog invändas, att det i dagens läge med brist på maskinell utrustning
är svårt att åstadkomma ytterligare mekanisering av driften. Det är emellertid
att märka, att den nya lagen, i vad avser arbetstidsförkortningen, får
verkan först under sommaren 1949.
Arbetsrådet förordar sålunda, att den av lantarbetareförbundet föreslagna
arbetstidsutjämningen för utearbetare genomföres. Skulle härigenom
för vissa företag uppstå avsevärda olägenheter - det kunde icke
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
förnekas, att det på sina håll kunde vara svårt att under december och
januari rationellt utnyttja 45 timmars arbetsvecka — hade arbetsrådet
möjlighet att genom överflyttning av arbetstid dispensvägen ordna arbetstiden.
Lantarbetareförbundets förslag att alternativt föreskriva 48-timmars
arbetsvecka året runt ansåge arbetsrådet sakna praktisk betydelse, då sådan
arbetstid, åtminstone så långt arbetsrådets erfarenhet genom dispensgivning
sträckte sig, endast torde tillämpas å ett fåtal jordbruk, som dreves
i direkt anslutning till industriella företag.
Arbetsrådet har vidare uttalat, att om arbetsrådets förslag beträffande
utearbetarnas arbetstid godtoges, borde som en konsekvens härav den av
lantbruksförbundet avsedda ändringen beträffande arbetstiden för arbetare
med blandat arbete också genomföras.
Inom arbetsrådet ha ledamöterna Söderbäck och Saemund i denna del
anmält avvikande mening, därvid de anfört i huvudsak följande. Majoritetens
uttalande att nuvarande arbetstidsfördelning skulle medföra en ökad
»flykt från landsbygden» vore att överdriva denna faktors betydelse för
arbetskraftsbristen inom jordbruket. Även om det med hänsyn till arbetarna
gjordes gällande att spännvidden mellan sommar- och vinterarbetstid
borde minskas, måste dock jordbrukets särart och beroende av de klimatiska
betingelserna beaktas. Att lantarbetarna hade den längsta arbetstiden
under sommarhalvåret, då möjligheterna att utnyttja fritiden för
rekreation vore större än under vinterhalvåret vore intet skäl för den föreslagna
arbetstidsutjämningen. En inomhusarbetare kunde behöva kortare
arbetsdag på sommaren för att få tillfälle att komma ut och rekreera sig
i fria luften, men samma behov förelåge ej för lantarbetaren, som i allmänhet
redan under sitt arbete på åker och äng fått allt han kunde behöva
härav. Med hänsyn till de under höst och vinter rådande sämre klimatiska
förhållandena medförde en förkortning av sommararbetstiden och
förlängning av vinterarbetstiden tvärtom en försämring för lantarbetarna.
Arbetet under hösten och vintern vore i regel genom fuktig väderlek, regn,
snö och slask ur vissa synpunkter mera påfrestande än sommararbetet.
Därtill komme att risken för olycksfall ökade, när arbetet måste utföras i
skymning eller mörker, och så måste ske, om den medgivna arbetstiden
skulle utnyttjas. En längre daglig fritid under vinterhalvåret gåve dessutom
arbetaren möjlighet att i större utsträckning deltaga i studieverksamhet,
kulturella förströelser och socialt arbete.
Dessa ledamöter ha vidare anfört, att den föreslagna arbetsfördelningen
i realiteten icke komme att medföra en jämnare fördelning av arbetarnas
årsinkomst. Arbetsgivaren nödgades i ökad omfattning använda arbetarna
å övertid under sommaren och detta medförde en ökad inkomst för arbetarna
under denna årstid. Under vinterhalvåret torde däremot, åtminstone
i vissa fall, arbetaren komma att få vidkännas minskning i sina inkomster
på den grund att dagsljusförhållandena förhindrade att den medgivna
arbetstiden uttoges.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
I reservationen har vidare anförts följande.
Produktionskostnaderna vid jordbruket komma att öka, därest arbetsgivarna
under den bråda tiden av året tvingas att använda arbetarna på
övertid. Denna fördyring av produktionskostnaderna torde emellertid icke
komma till fullt uttryck vid beräknandet av jordbrukets kostnader i jordbrukskalkylen.
Med hänsyn härtill kan det befaras att en del jordbrukare
undvika att taga ut övertid även vid sådana tillfällen, när det med hänsyn
till bärgningsförhållandena eller ur allmän försörjningssynpunkt skulle
ha varit angeläget.
Arbetsrådets majoritet har gjort gällande att jordbrukarna kunna anpassa
sig efter arbetstidsförkortningen genom rationalisering. Det är visserligen
sant att en arbetstidsförkortning ofta tvingar till ökad användning
av maskinella hjälpmedel. Detta innebär emellertid icke under alla förhållanden
en rationalisering. Så blir bl. a. ej fallet, då jordbrukaren på
grund av brukningsdelens otillräckliga storlek icke kan utnyttja hjälpmedlet
i den omfattning, som anskaffningskostnaden påfordrar. I sådant
fall måste jordbrukaren söka neutralisera arbetstidsförkortningen genom
att övergå till mindre arbetskrävande grödor eller genom att tillämpa arbetsmetoder,
som inte äro så produktionsfrämjande som de, han eljest
normalt skulle använda.
Vi vilja i detta sammanhang framhålla att en ökad maskinanvändning
i regel kräver en betydande ökning av driftskapitalet, en investeringsökning,
som jordbrukarna i många fall icke ha möjlighet att genomföra.
Härtill kommer att det för närvarande på grund av den skärpta importbegränsningen
nära nog är omöjligt att över huvud taget erhålla nya
maskiner.
Nyanställning av arbetare kan ej heller alltid komma i fråga; i varje fall
torde denna utväg vara utesluten på mindre och medelstora gårdar. Det
lär inte vara stora utsikter att få en s. k. extra karl, som utför endast någon
eller några timmar per dag.
Det bör också beaktas att en förkortning av sommararbetstiden medför
en ytterligare kostnadsökning därigenom att antalet användningstimmar
av hästar, maskiner och traktorer minskas.
I yttrandena till Kungl. M a j : t ha svenska lantarbetsgivaref öreningen
— med instämmande av svenska arbetsgivareföreningen — Sveriges
lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk instämt i den
vid arbetsrådets förslag fogade reservationen.
Även lantbruksstyrelsen och några yrkesinspektörer ha avstyrkt arbetsrådets
förslag i här förevarande del. Lantbruksstyrelsen har anfört, att till
följd av de särpräglade förhållanden, som rådde i vårt land beträffande
jordbruksnäringen det under vissa tider av vegetationsperioden förelåge ett
snart sagt obegränsat behov av arbetskraft. Då en utvidgad rationalisering
för närvarande icke torde kunna genomföras bland annat på grund av rådande
brist på jordbruksmaskiner, och tillgång till ytterligare arbetskraft
i allmänhet icke funnes, syntes en produktionsminskning kunna bli följden
av eu förkortning av arbetstiden under sommarhalvåret. Utvägen att
dispensvägen medgiva överflyttande av arbetstid syntes icke vara lämplig,
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
då vad nu anförts beträffande arbetskraftsbehovet under sommartiden
torde gälla tämligen generellt över hela landet. Enahanda uttalanden ha
gjorts av riksförbundet landsbygdens folk.
Förslaget om en utjämning av arbetstidsfördelningen avstyrlces jämväl
av statens livsmedelskommission, som anfört följande.
Den ändrade säsongfördelningen i och för sig innebär hland annat en
nedskärning av den nuvarande arbetstiden under sommarhalvåret med omkring
en tjugufemtedel, motsvarande — om det antal jordbruksarbetare
som beröras av lagen beräknas till minst 60 000 — en minskning av antalet
arbetare med i runt tal minst 2 400. Därest samma arbete, som hittills
utförts under sommarhalvåret, skall kunna utföras även i fortsättningen
måste alltså antingen jordbruket tillföras ytterligare minst 2 400
arbetare eller övertid anlitas i motsvarande mån eller den mänskliga arbetskraften
ersättas genom ökad användning av maskiner.
Att en sådan utökning av arbetsstyrkan, som nyss nämnts, skulle kunna
komma till stånd måste betraktas såsom ganska osannolikt. Som bekant
har på senare år en stor brist på arbetskraft för jordbrukets del gjort sig
gällande under somrarna, särskilt under skörde- och bärgningstiderna. Så
var visserligen icke fallet sommaren 1947 men härifrån torde man med
hänsyn till då rådande exceptionella väderleksförhållanden böra bortse i
detta sammanhang. Bristen på arbetskraft har gjort det nödvändigt att
vidtaga särskilda åtgärder för att undgå en minskning av jordbruksproduktionen.
Bland sådana åtgärder kunna nämnas insättande av militär
skördehjälp, statsanställda tjänstemäns deltagande i skördearbetet, anlitande
av den s. k. ungdomsberedskapen in. in. Trots dessa åtgärder har
jordbrukets behov av arbetskraft icke helt kunnat fyllas.
Vad ökad mekanisering av jordbruksdriften angår må här framhållas,
att anskaffning av jordbruksmaskiner under innevarande år kommer att
möta synnerligen stora svårigheter med hänsyn till valutasituationen och
importrestriktionerna. Svårigheterna äro i själva verket så stora, att man
här med fog redan nu kan tala om en ganska allvarlig fara för folkförsörjningen.
Att räkna med att man på denna väg skall kunna neutralisera
den minskade tillgången på arbetskraft torde därför icke vara tillrådligt.
Arbetsrådet har också själv medgivit, att det i dagens läge är svårt att
åstadkomma ytterligare mekanisering av driften, men tillagt, att den nya
lagen i vad avser arbetstidsförkortningen skulle få verkan först under
sommaren 1949. Härtill vill kommissionen endast anmärka, att maskiner,
som skola användas sommaren 1949, i stort sett måste vara anskaffade
senast 1948. För övrigt synes det icke sannolikt, att importsituationen skall
te sig väsentligt ljusare i början av år 1949 än för närvarande.
Att minskningen av den ordinarie arbetstiden skulle kompenseras genom
att övertidsarbete göres till en normal företeelse kan uppenbarligen icke
vara förslagets mening. Övertidsarbete är för övrigt så dyrbart för arbetsgivaren,
att han ej sällan föredrar att företa någon arbetsbesparande omläggning
av produktionen, vilket i regel innebär en produktionsminskning.
Det må även anmärkas, att hänsyn till de ökade kostnader, som ständigt
övertidsarbete skulle medföra, givetvis måste tagas vid uppgörandet av den
s. k. jordbrukskalkylen.
Enligt kommissionens uppfattning kommer det alltså att bli mycket svårt
att ersätta den arbetskraft, som försvinner genom förkortningen av arbets
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
tiden. En betydande risk för produktionsminskning måste därför anses
föreligga. Under sådana förhållanden måste kommissionen med hänsyn
till rådande försörjningsläge avstyrka att förslaget i denna del nu genomföres.
Kommissionens ledamot fru Nordgren har dock i särskilt yttrande förklarat
sig helt ansluta sig till arbetsrådets förslag.
En utjämning av arbetstiden tillstvrkes jämväl av arbetsmarknadsstyrelsen,
som anfört följande.
Möjligheterna att bevara arbetskraften vid jordbruket och att över huvud
göra jordbruksarbetet konkurrensdugligt med annat lönarbete äro starkt
beroende av de allmänna sociala villkor, som äro för handen inom jordbruket.
En sådan utformning av arbetstidslagstiftningen inom jordbruket,
som med nödiga hänsyn till näringens särdrag anslöt arbetstidsregleringen
inom detta område till den allmänna arbetstidslagen, skulle enligt styrelsens
uppfattning bidraga till att underlätta arbetsmarknadsorganens strävan
att tillgodose jordbrukets behov av arbetskraft. Den rådande befolkningsutvecklingen
och den ofta påtalade flykten från landsbygden komma
att under den närmaste framtiden ställa jordbruket inför svåra problem i
fråga om arbetskraften. En ändring av lantarbetstidslagen i den riktning,
som arbetsrådet föreslagit, bör enligt styrelsens uppfattning kunna medverka
till att om icke häva så dock i sin mån dämpa den tendens till avgång
från jordbruket, som är för handen.
I fortsättningen har styrelsen ytterligare anfört följande.
En anpassning efter arbetstidsförkortningen torde på vissa håll försvåras
av den rådande bristen på jordbruksmaskiner. Enligt vad styrelsen
under hand inhämtat föreligger risk för en oroväckande brist på jordbruksredskap,
främst traktorredskap, redan våren 1948. Därest icke en omfördelning
av licenskvantiteten järn och stål för den inhemska tillverkningen
jämte en ökning av importmöjligheterna kan komma till stånd, torde man
få räkna med att jordbruket under en följd av år icke ens skall kunna ersätta
den förslitna materielen, långt mindre ersätta den förlorade arbetskraften
eller skapa arbetslättnader för den personal, som finnes.
Styrelsen finner emellertid de anförda synpunkterna beträffande angelägenheten
av att lantarbetarkåren jämställes med andra grupper i samhället
väga tyngre än farhågorna för eventuella anpassningssvårigheter.
Redan befolkningskommissionen har i sitt betänkande angående landsbygdens
avfolkning ''(SOU 1938: 15) anfört, att bristen på arbetskraft vid jordbruket
intet annat vore än en fas i en lång historisk utveckling. Statsmakterna
ägnade sig numera med vida större intresse än förr åt landsbygdens
sociala problem, framhöll emellertid befolkningskommissionen, som anförde
den lagstadgade arbetstidsregleringen såsom ett av uttrycken för
denna statsmakternas nya politik. Alla dessa reformsträvanden vore emellertid
enligt kommissionens mening för det dåvarande endast i sin begynnelse.
Ehuru styrelsen är medveten om den föreliggande bristen på jordbruksredskap
ävensom de andra svårigheter, som under en övergångstid kunna
göra sig gällande men som genom arbetsrådets uttalade beredvillighet alt
meddela dispenser delvis kunna mildras, finner styrelsen en lagstiftning i
huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget vara ägnad
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
att i nu rådande arbetsmarknadsläge bereda jordbruket — och därmed i
stor utsträckning även skogsbruket — ökade möjligheter att kvarhålla den
önskvärda arbetskraften.
Mot dessa arbetsmarknadsstyrelsens.uttalanden ha ledamöterna Brodén,
Andersson och Ssemund anmält reservation, därvid de hänvisat till den
vid arbetsrådets förslag fogade reservationen av'' herrar Söderbäck och
Ssemund.
Svenska lantarbetareförbundet, som givit arbetsrådets förslag sin fulla
anslutning, har därvid anfört att möjligheterna för jordbrukarna att snabbt
anpassa sig till den föreslagna förändringen syntes goda. Den förkortade
arbetstiden under sommarmånaderna behövde i och för sig icke innebära
en motsvarande minskning av arbetskapaciteten. Undersökningar, som
företagits i andra sammanhang, hade visat, att en arbetares produktionsförmåga
per tidsenhet ökade vid en avkortning av dagsarbetstiden, när
denna vore uppenbart lång. Den påbörjade övergången till ackordslönebetalning
komme också att medföra en ökning av arbetskapaciteten, då
möjligheterna till större förtjänst gåve stimulans till ökad arbetsinsats.
Förslaget om en utjämning av arbetstiden har lämnats utan erinran jämväl
av riksförsäkringsanstalten samt flertalet yrkesinspektörer.
Departementschefen.
Alltsedan tillkomsten av arbetstidsregleringen på jordbrukets område
har veckoarbetstiden för jordbrukets utearbetare varit differentierad efter
årstiderna med en längre veckoarbetstid under sommarhalvåret än under
vinterhalvåret. En sådan olikhet mellan sommar- och vinterarbetstid är i
viss mån ofrånkomlig med hänsyn till jordbrukets produktionsförhållanden,
som kräva en intensivare arbetsinsats under själva vegetationsperioden.
Spännvidden mellan veckoarbetstidens längd under olika perioder
har dock under den tid lantarbetstidslagstiftningen varit gällande minskats,
utan att några för produktionen ogynnsamma verkningar härav kunnat
påvisas.
Arbetsrådet har nu, i enlighet med önskemål från lantarbetarhåll, föreslagit
en ytterligare utjämning av årsarbetstidens fördelning på sommaroch
vinterhalvåret. Otvivelaktigt tala starka skäl för en sådan utjämning.
En förkortning av veckoarbetstidens längd under sommaren måste sålunda
ligga i linje med arbetstidslagstiftningens allmänna syfte att skydda arbetskraften
mot förtidig förslitning. För lantarbetarna måste vidare den i förhållande
till andra arbetargrupper ogynnsamma fördelningen av arbetstiden
framstå såsom i viss mån orättvis. Att denna omständighet äger en
viss betydelse för frågan om rekryteringen av arbetskraft till jordbruket
synes framgå därav att arbetsmarknadsstyrelsen, som i detta hänseende
torde få betraktas såsom särskilt sakkunnig, med styrka hävdat att en
närmare anknytning av arbetstidsregleringen på jordbrukets område till
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
27
den allmänt förekommande arbetstiden sannolikt skulle underlätta strävandena
att fylla jordbrukets — och därmed även skogsbrukets — behov
av arbetskraft.
Med hänsyn till jordbrukets beroende av de klimatiska betingelserna är
det emellertid, såsom tidigare antytts, ofrånkomligt att åtminstone tills
vidare bibehålla en viss spännvidd mellan sommar- och vinterarbetstid. Att
åvägabringa en fullständig utjämning härutinnan har icke heller från något
håll ifrågasatts och torde vara ogörligt under nu rådande förhållanden.
Däremot synes det högeligen önskvärt att en utjämning av den begränsade
innebörd som arbetsrådet föreslagit blir genomförd.
Mot den föreslagna utjämningen av utearbetarnas inom lantbruket arbetstid
har anförts bl. a. att möjligheterna att genom rationaliseringsåtgärder
uppväga den förkortning av sommararbetstiden som förslagets
genomförande skulle medföra f. n. vore mycket små. Det har sålunda i
ärendet framhållits att betydande svårigheter föreligga att täcka jordbrukets
behov av maskiner för de närmaste åren. Vidare har anförts, att med
rådande brist på arbetskraft den erforderliga utökningen av den maskinella
utrustningen icke kunde ersättas genom nyrekrytering av arbetskraft.
På grund härav har man befarat, att den föreslagna förkortningen av sommararbetstiden
skulle kunna leda till en produktionsminskning på jordbrukets
område.
En dylik produktionsminskning är givetvis under rådande försörjningsförhållanden
en allvarlig sak. Enligt min uppfattning äro dock farhågorna
för att ett genomförande av arbetsrådets förslag skulle kunna medföra ett
dylikt resultat överdrivna. Erfarenheterna från tidigare utjämningar av
arbetstiden för lantarbetarna tala för att jordbruket skall kunna anpassa
sig efter den förändrade arbetstiden. Även om den bristande tillgången på
lantbruksmaskiner kan medföra vissa svårigheter härvidlag, torde utrymme
finnas för rationaliseringsåtgärder på jordbrukets område, vilka möjliggöra
en förkortning av sommararbetstiden utan att någon produktionsminskning
därför skall behöva befaras. Bättre planläggning och ledning av
arbetet och ett effektivare utnyttjande av den medgivna arbetstiden torde
härutinnan spela stor roll. I sistnämnda hänseende vill jag särskilt påpeka
vad lantarbetareförbundet anfört därom att ackordsarbete synes vara pa
väg att vinna ökad tillämpning inom jordbruket. En stegrad arbetsinsats
per tidsenhet torde härigenom kunna påräknas. I någon mån synes man
för övrigt vara berättigad att räkna med eu sådan stegring redan genom
arbetstidsförkortningen i och för sig.
På grund av det anförda finner jag mig böra tillstyrka att arbetsrådets
förslag om ändrade regler beträffande arbetstiden för utearbetare — och
som en konsekvens därav också för arbetare med s. k. blandat arbete —
genomföres. I enlighet härmed bör 4 § 1 mom. lantarbetstidslagen givas
det innehåll, att veckoarbetstiden för utearbetare fastställes till 45 timmar
28 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
under tiden november—februari och 50 timmar under tiden mars—oktober
samt att för arbetare med s. k. blandat arbete veckoarbetstiden under tiden
november—februari må utsträckas till 47 timmar.
Arbetstiden för djurskötare.
4 § 1 mom. innehåller under b) bestämmelser om arbetstiden för arbetare
som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare) eller som
under minst en vecka ersätter djurskötare. Arbetstiden för sådan arbetare
må enligt stadgandet icke överstiga för dygn 9 timmar och för två arbetsveckor
i följd 100 timmar. För att ersätta djurskötare under kortare tid än
en vecka må annan arbetare användas till djurskötsel utöver den för uteaibetare
bestämda tiden för månaderna oktober—mars. Den sammanlagda
arbetstiden för arbetsvecka, varunder sådan arbetare användes till
djurskötsel, ma dock varken under nämnda månader eller under året i
övrigt överstiga 50 timmar.
I sitt yttrande till ar bets rådet föreslog svenska lantarbetareförbundet
att arbetstiden för djurskötare begränsades för vecka och icke,
såsom för närvarande gällde, för fjortondagarsperiod, samt att arbetstiden
fastställdes till 48 timmar. Förbundet anförde i sådant hänseende bland
annat följande.
Djurskötare utför sitt arbete under besvärligare förhållanden än övriga
arbetare, framför allt genom att arbetstiden per dag i regel sträcker
sig från kl. 4 eller 4.30 till kl. 18 eller 18.30 med mellanliggande raster.
Dessa och andra förhållanden har medfört en under de senare åren allt
mera märkbar brist på arbetskraft i djurstallarna, förklarlig också med
hänsyn till vanligen förekommande övertidsarbete, varigenom denna arbetargrupp
är synnerligen illa tillgodosedd med behövlig "fritid för vila och
avkoppling. Att djurskötarna skall hehöva åtnöjas med en sämre ställning
än andra är orimligt. Erfarenheten visar också, att de i stor utsträckning
lämnat sitt yrke för att antingen övergå til! att vara utearbetare vid jordbruket
eller till andra yrken. När till och med sådana åtgärder måst tiligiipas,
som att tillgodose behovet av arbetskraft till djurstallarna med
överföring av djurskötare från utlandet torde i varje fall åtgärder vara
erforderliga, som inte ställer djurskötarna i sämre ställning än andra
arbetare.
Svenska lantarbetsgivareföreningen anförde å sin sida, att gällande bestämmelse
om arbetstid för den, som ersätter djurskötare kortare tid än
en vecka, medförde att eu utearbetare, som t. ex. på måndagen i en vecka
under tiden april—september fullgjorde en 9 timmars ersättartur i ladugården,
finge sin utearbetstid under tisdag—lördag minskad, då av honom
ej såsom av andra utearbetare finge tagas ut 52 timmar. Föreningen, som
icke funne någon rimlig grund föreligga till en dylik förkortning av arbetstiden,
ansåge en korrigering av bestämmelsen vara nödvändig.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1:92.
29
Arbetsrädet har i dessa frågor anfört följande.
Behovet av en jämkning i arbetstidsbestämmelserna för djurskötare är
påtaglig, då deras arbetstid, 50 timmar i genomsnitt per vecka, är längre
än utearbetarnas 483/4 timmar i genomsnitt per vecka, och industriarbetarnas
48 timmar i veckan, samt svårigheterna att till jordbruket skaffa djurskötare
torde vara större än då det gäller utearbetare. Arbetsrädet får i
princip ansluta sig till lantarbetareförbundets förslag att införa 48-timmarsvecka
för djurskötarna.
För djurskötarnas del blir det, i motsats till vad som föreslagits för utearbetarna,
fråga om en icke oväsentlig förkortning av arbetstiden. I den
mån en sådan förkortning icke kan kompenseras genom rationalisering av
arbetet i ladugård och stall, kommer den tydligen att medföra en utökning
av djurskötarpersonalen eller en intensifiering av ersättartjänstgöringen.
Den senare utvägen torde väl bli den vanliga, då en utökning av antalet
djurskötare är tänkbar endast på de större gårdarna och även för dessas
del rekryteringssvårigheter föreligga. För att göra olägenheterna med djurskötarnas
arbetstidsförkortning så små som möjligt synes nödvändigt att
begränsa den därav betingade utökade ersättartjänstgöringen. För närvarande
gäller, att djurskötarna ha fridag antingen en dag i veckan eller en.
dag var fjortonde dag. Det senare alternativet, som möjliggöres av att arbetstiden
beräknas per tvåveckorsperiod, torde vara det vanligaste. I syfte
att minska svårigheterna med anordnande av ersättareänsten föreslår arbetsrådet,
att djurskötarnas arbetstid beräknas för en tidrymd av två veckor
och sålunda begränsas till 96 timmar för två veckor i följd. För att
ytterligare mildra eventuella olägenheter vid övergången till förkortad
arbetstid har rådet, såsom tidigare omnämnts, föreslagit att gällande
undantag för ackordsmjölkning bibehålies.
I anledning av svenska lantarbetsgivareföreningens yrkande har arbetsrådet
erinrat att rådet föreslagit en allmän minskning av sommararbetstiden
för utearbetare. Då en ytterligare minskning vid ersättartjänstgöring
åtminstone icke för närvarande syntes tillrådlig, har rådet föreslagit
en jämkning av lagtexten på denna punkt i av föreningen avsedd riktning.
Ledamöterna Söderbäck och Sicmund ha i fråga om arbetstiden för djurskötare
anfört följande.
Svårigheterna att erhålla arbetskraft till ladugårdarna ha under senare
år varit betydande. En lättnad i arbetskraftsbristen kan dock dessbättre för
närvarande skönjas. Orsakerna till den otillfredsställande rekryteringen av
djurskötare har dock intet samband med arbetstidens längd. Det är den
splittrade dagsarbetstiden som är huvudorsaken till avgången på djurskötare,
liksom också olägenheten av alt arbetet jämväl måste försiggå lördagseftermiddagar
samt sön- och helgdagar. Arbetet i ladugårdarna börjar
relativt tidigt om morgonen oeb slutar ganska sent på kvällen beroende på
nödvändigheten av vissa intervaller mellan mjölkningstillfällena. För långa
eller ojämna intervaller ha produktionsminskning som följd. En förkortning
av djurskötarnas arbetstid eliminerar inte olägenheten av splittrad
arbetstid. Arbetet kommer att börja och sluta som förut, men rasterna under
dagen bli längre. För närvarande äro följande dagsarbetstider gängse:
7 timmar 40 minuter, 8 timmar, 8 timmar 20 minuter och 9 timmar. Antalet
fridagar är ställt i beroende av dagsarbetstidens längd. Det har visat sig
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 192.
att djurskötarna i regel äro synnerligen angelägna om att tillämpa de
längre dagsarbetstiderna för att härigenom komma i åtnjutande av ett
större antal fridagar. Det är alltså ej arbetstidens längd, som de enskilda
arbetarna vända sig emot, när de yppa missnöje med sina arbetsförhållanden.
Förhållandet är stundom det omvända. Där de kortaste dagsarbetstiderna
tillämpats, ha djurskötarna i manga fall sökt erhålla arbete vid
sidan om det egentliga arbetet. I sockerbetsdistrikten är det sålunda mycket
vanligt, att djurskötarna åtaga sig sommarskötsel och upptagning av
rotfrukter; i andra delar av landet förekommer att djurskötarna på sin
fritid deltaga i skördearbeten, utföra huggningsarbete eller åtaga sig trädgårdsarbete.
Påståendet att rekryteringssvårigheterna skulle vara förorsakade
av arbetstidens längd saknar sålunda all grund.
En förkortning av djurskötarnas arbetstid skulle medföra allvarliga olägenheter.
Minskning av arbetstiden kan i ännu mindre mån än vad gäller
utearbetet neutraliseras genom införande av mekaniska anordningar i ladugårdarna.
I en ladugård äro åtskilliga arbeten ständigt och regelbundet
återkommande och kunna inte eftersättas. Utfodring, mjölkning, utgödsling,
ströning och övriga arbeten måste ske regelmässigt och efter en bestämd
ordning. Ett eftersättande av dylika arbeten kommer att medföra
produktionsinskränkning.
I de nämnda ledamöternas särskilda yttrande har vidare anförts, att frågan
om ersättaretur i ladugården alltid varit ett för jordbrukarna svårlöst
problem. Genom den föreslagna minskningen av arbetstiden skulle svårigheterna
ytterligare accentueras. Särskilt på mindre egendomar med en
eller ett par utearbetare syntes situationen bli närmast ohållbar, då utearbetaren
tvingades göra ersättareturer, i regel förlagda till söndagar.
I yttrandena till Kungl. Maj:t ha Sveriges lantbruksförbund,
svenska lantarbetsgivareföreningen och riksförbundet landsbygdens folk instämt
i reservationen. Även lantbruksstyrelsen har avstyrkt arbetsrådets
förslag i denna del, därvid styrelsen anfört följande.
Djurens vård och passning kunna icke eftersättas och ett genomförande
av förslaget skulle i stor utsträckning nödvändiggöra anställandet av ytterligare
arbetskraft, som för närvarande svårligen går att uppbringa. Någon
ökad allmän rationalisering av arbetet i djurstallarna torde nämligen icke
kunna genomföras så länge härför erforderliga ombyggnadsarbeten icke
kunna verkställas på grund av rådande brist på materiel och arbetskraft.
För djurskötarnas del synes därför liksom hittills den längre arbetstiden
få kompenseras genom större avlöningsförmåner.
Svenska lantarbetareförbundet har i sitt yttrande uttalat att djurskötarna
hade en både längre och väsentligt ogynnsammare fördelad arbetstid
än andra arbetare såväl inom som utom jordbruket.
I anslutning härtill har förbundet anfört följande.
Det är helt naturligt att djurskötarna, när andra arbetstillfällen stått
till buds, sökt sig till arbetsfält, som genom en jämnare arbetstidsfördelning
berett dem tillfälle till betydligt mera ordnade arbetstids- och fritidsförhållanden.
Strävandena att så långt som möjligt undanröja rådande miss
-
31
Kungl. Maj.ts proposition nr t92.
förhållanden bör därför enligt förbundets uppfattning kraftigt understödjas.
Arbetsrådets förslag till en minskning av arbetstidens längd från 100
timmar till 9G timmar per tvåveckorsperiod, är ett led i sådana strävanden.
Djurskötarna skulle därmed också reellt bli jämställda med andra arbetargrupper
med avseende på arbetstidens längd. Det blir sedermera deras egen
sak, att med de möjligheter som en ökad rationalisering av ladugårdsarbetet
kan innebära, söka åstadkomma en arbetstidsindelning per dag, som
innebär, att djurskötarkåren kan rekryteras i erforderlig utsträckning samtidigt
som den animaliska produktionen upprätthålles vid erforderlig nivå.
Departementschefen.
Såväl längden av den för djurskötare nu stadgade arbetstiden som den
ogynnsamma förläggningen av arbetstiden tala för att djurskötarna kompenseras
härför genom att veckoarbetstiden nedbringas till den för arbetare
i allmänhet gällande 48-timmarsveckan. Det synes mig sannolikt att rekryteringen
av djurskötare härigenom skall kunna i någon mån underlättas,
även om den splittrade dagsarbetstiden och den inskränkta söndagsledigheten
sannolikt även spelat en roll för de rekryteringssvårigheter som förelegat
på detta område. Att djurskötarna, såsom reservanterna i arbetsrådet
uppgivit, sökt utnyttja sin lediga tid till arbete vid sidan om det egentliga
arbetet synes mig icke utgöra något skäl mot den av arbetsrådet förordade
förkortningen av veckoarbetstiden, då givetvis härvidlag främst ekonomiska
synpunkter varit avgörande.
De olägenheter, som en förkortning av djurskötarnas arbetstid kunna
tänkas medföra, äro av två slag, nämligen dels frågan om en intensifiering
av arbetet och dels spörsmålet om ersättareänstgöringens ordnande. I förstnämnda
hänseende har det gjorts gällande, att någon ökad rationalisering
av arbetet i djurstallarna icke skulle kunna ske. Jag är emellertid på denna
punkt, liksom i fråga om utearbetarna, av den uppfattningen att en effektivisering
av arbetet bör vara möjlig i sådan omfattning, att den förkortade
arbetstiden härigenom uppväges. Vad angår ersättartjänstgöringen torde,
om en dylik effektivisering åvägabringas, svårigheterna i allt fall icke bli
större än de äro med nu gällande lag. I likhet med arbetsrådet finner jag
emellertid, med hänsyn till ersättartjänstgöringen, djurskötarnas arbetstid
alltjämt lämpligen böra beräknas för tvåveckorsperiod.
På grund av det anförda förordar jag, att arbetstiden för djurskötare
fastställes till 96 timmar för två arbetsveckor. I enlighet med arbetsrådets
förslag bör därjämte arbetstiden för arbetare, som under kortare tid än
en vecka ersätter djurskötare, under tiden november—februari kunna utsträckas
till 48 timmar i veckan.
Arbetstiden inom den självständiga trädgårdsskötseln.
Enligt 4 § 2 mom. är den ordinarie arbetstiden för den självständiga
trädgårdsnäringen begränsad för vecka antingen till 48 timmar året runt
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
eller till 43 timmar under januari, februari, november och december, till
46 timmar under mars och oktober och till 52 timmar under tiden april—-september.
Lantarbetareförbundet föreslog i sitt yttrande till arbetsrådet
att för trädgårdsskötseln skulle gälla samma »säsongalternativ» som för
utearbetarna inom jordbruket, dvs. att arbetstiden skulle vara begränsad,
för vecka räknat, till 45 timmar under januari, februari, november och
december samt till 50 timmar under tiden mars—oktober.
Arbetsrådet har i denna del erinrat, att alltsedan lantarbetstidslagens
tillkomst arbetstidsbestämmelserna för den självständiga trädgårdsskötseln
varit konstruerade så, att arbetsgivaren haft att välja mellan en
jämn arbetstid året runt eller en säsongmässigt varierande arbetstid. Rådet
har vidare anfört följande.
Enligt arbetsrådets mening bör jämväl för trädgårdsarbetarnas del genomföras
en ytterligare utjämning mellan de säsongmässigt varierande
arbetstiderna. Arbetsrådet anser, att arbetstiden, liksom rådet föreslagit
för utearbetarna inom jordbruket, bör begränsas till 45 timmar i veckan
under november—februari och till 50 timmar i veckan under mars—oktober.
Att arbetstiden med detta förslag ökas med 4 timmar i veckan under
mars och oktober torde få anses vara en fördel ur trädgårdsodlarnas synpunkt.
Om ett genomförande av den föreslagna arbetstiden skulle medföra
avsevärda olägenheter för vissa starkt säsongbetonade företag, har
arbetsrådet möjlighet att genom dispens överflytta arbetstid i lämplig utsträckning
eller lämna tillstånd till extra övertid.
Härutöver har rådet anfört, att enligt vad som upplysts numera tiden
fredag—torsdag icke tillämpades såsom avlöningsvecka inom trädgårdsnäringen.
På grund härav erfordrades icke längre att, såsom i 4 § 3 mom.
föreskreves, för trädgårdsnäringens del tiden fredag—torsdag skulle anses
såsom arbetsvecka utan kunde arbetsveckan bestämmas till tiden måndag
—söndag för lagens hela tillämpningsområde.
Ledamöterna Söderbäck och Ssemund ha även i denna del varit av skiljaktig
mening och yttrat, att en förkortning av arbetstiden under sommarmånaderna
skulle medföra betydande olägenheter för trädgårdsodlingen.
Erfarenheten hade givit klart besked om att den arbetstid som nu tillämpades,
väl utnyttjats av trädgårdsodlingens utövare. Skulle den av arbetsrådets
majoritet föreslagna lagändringen genomföras, komme detta otvivelaktigt
att medföra ökat behov av uttagande av övertid, vilket icke stode i
överensstämmelse med lagens anda.
I yttrandena till Kungl. Maj:t ha lantbruksstyrelsen, Sveriges
lantbruksförbund, svenska lantarbetsgivareföreningen och riksförbundet
landsbygdens folk avstyrkt förslaget om ändring av lantarbetstidslagen i
här förevarande avseende. Samma ståndpunkt ha svenska trädgårdsarbetsgivar
ef öreningen och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund intagit.
Dessa organisationer, som i sin skrivelse till arbetsrådet påyrkat sådan
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
ändring av lagen, att möjlighet bereddes trädgårdsodlarna att under exempelvis
våren uttaga ett ökat antal arbetstimmar, ha beträffande arbetsrådets
förslag om ändring av reglerna om arbetstidens fördelning på olika
tider av året anfört följande.
Redan den omständigheten, att organisationerna funnit anledning att
energiskt understryka behovet av utökad övertid utan mellankommande
dispensförfarande, har varit ett uttryck för nödvändigheten av att bereda
trädgårdsodlarna bättre förutsättningar att under den bråda tiden tillfredsställande
kunna medhinna förekommande arbeten. Då nu arbetsrådet i sitt
yttrande föreslagit nedskärning från 52 till 50 timmar i veckan av den
ordinarie arbetstiden under sommarmånaderna — hit räknas även april
och maj — så har förslaget i denna punkt, enligt vårt förmenande, gått i
rakt motsatt riktning mot det som är ändamålsenligt för trädgårdsodlingen.
Arbetsrådet har visserligen i stället föreslagit att den ordinarie arbetstiden
under vinterhalvåret skall utökas från 43 till 45 timmar. Även om detta
kan vara till förmån för vissa av trädgårdsodlarna, så är det dock uppenbart
att det övervägande flertalet av företagarna — grönsaksodlare och
företag med blandade kulturer — icke ha behov av att utnyttja denna
arbetstid, utan i ännu större utsträckning än tidigare tvingas företaga permittering
av arbetskraften.
Departementschefen.
Arbetsgivare inom den självständiga trädgårdsskötseln kan enligt lantarbetstidslagen
välja mellan två olika alternativ för utnyttjande av den hos
honom anställda arbetskraften. Enligt det ena alternativet är arbetstiden
året runt begränsad till 48 timmar i veckan, enligt det andra —- »säsongalternativet»
— är arbetstidsbegränsningen olika för olika perioder av året.
Säsongalternativet anknyter nära till den för utearbetare inom det egentliga
jordbruket gällande arbetstidsregleringen. Under sommarhalvåret,
eller tiden april—september, är sålunda veckoarbetstiden för trädgårdsarbetare
liksom för jordbrukets utearbetare fastställd till 52 timmar. Under
vinterhalvåret gäller en lägre arbetstid, som i fråga om fördelningen något
avviker från utearbetarnas inom jordbruket.
Enahanda skäl som i det föregående anförts till stöd för en utjämning
av arbetstiden för jordbrukets utearbetare under olika tider av året torde
tala för att en motsvarande utjämning sker av arbetstiden för trädgårdsarbetarna
då denna regleras av säsongalternativet. Arbetsrådet har, på
framställning av lantarbetareförbundet, förordat, att detta alternativ utformas
så, att trädgårdsarbetarna bli jämställda med jordbrukets utearbetare
i fråga om arbetstidens längd. En sådan jämställdhet synes vara skälig.
Jag tillstyrker fördenskull förslaget.
Allmän övertid.
I 7 § 2 inom., som reglerar den s. k. allmänna övertiden, stadgas att
arbetsgivaren är berättigad att uttaga övertid med högst 48 timmar under
3 Rihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 192.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
loppet av fyra arbetsveckor eller, om arbetsrådet så medgiver, högst 50
timmar under loppet av en kalendermånad, doek högst 200 timmar under
loppet av 12 månader i följd.
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund och svenska trädgärdsarbetsgivareföreningen
hemställde i sina yttranden till arbetsrådet
att antalet per fyraveckorsperiod tillåtna övertidstimmar utökades till 72,
enär det visat sig att den för närvarande medgivna övertiden för sådan
period vore otillräcklig under våren, då arbetsanhopningen vore synnerligen
stor. Nämnda organisationer föreslogo vidare, att den allmänna övertiden
för tolvmånadersperiod ökades från nu gällande 200 till 300 timmar.
Svenska lantarbetsgivareföreningen och lantbrnksförbundet uttalade sig
i sina yttranden för en sådan lagändring, att arbetsgivaren finge rätt att
uttaga 50 timmars övertid per kalendermånad utan att inhämta särskilt
tillstånd av arbetsrådet. Lantarbetsgivareföreningen anförde i sådant hänseende,
att flertalet arbetsgivare förde sina avlönings- och dagsverkslistor
per månad samt att anteckning om uttagen övertid kunde göras i dylika
listor efter medgivande av arbetsrådet.
För egen del har arbetsrådet anfört följande.
Förslag om sådan lagändring, varom handelslrädgärdsmästareförbundet
och trädgårdsarbetsgivaref öreningen hemställa, framlades även vid 1945
års revision av lagen. Arbetsrådet ansåg sig då icke böra förorda den
ifrågasatta lagändringen under åberopande av att arbetsgivaren i trängande
tall hade möjlighet att jämlikt 7 § 3 mom. efter ansökan hos arbetsrådet
erhålla tillstånd till extra övertid samt att dylika framställningar inkommit
blott i ett fåtal fall. Arbetsrådet finner icke anledning att nu frångå den
tidigare intagna ståndpunkten.
Bestämmelsen att arbetsgivaren efter tillstånd av arbetsrådet äger uttaga
50 timmars övertid för kalendermånad infördes vid 1945 års lagrevision.
Anledningen härtill var att rådet med stöd av 8 § funnit sig kunna i vissa
fall godkänna, att övertiden finge antecknas å avlöningskort eller dagsverkslista,
som fördes per kalendermånad, samt att ett sådant tillstånd
skulle vara tämligen värdelöst, om ej övertiden enligt 7 § 2 mom. finge beräknas
för månad. För närvarande har bestämmelsen i fråga betydelse
allenast för arbetsgivare, som erhållit nyss angivet tillstånd enligt 8 §. Vid
meddelandet av sådant tillstånd lämnar emellertid arbetsrådet samtidigt
dispens jämlikt 7 § 2 mom., på grund varav något behov av lagändring
icke föreligger, så länge bestämmelserna i 8 § äro oförändrade. Spörsmålet
kommer i ett annat läge, därest man, såsom arbetsrådet föreslår, ändrar
8 § på det sättet, att det ej fordras tillstånd av arbetsrådet att anteckna
övertid å avlöningskort eller dagsverkslista, som av rådet generellt godkänts
för sådan anteckning. Under sådana förhållanden är det nämligen
naturligt, att arbetsgivare, som utan särskilt tillstånd begagnar sig av godkänd
handling avseende övertidens antecknande per kalendermånad, blir
berättigad att utan särskilt tillstånd beräkna övertiden per kalendermånad
i stället för per fyraveckorsperiod.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
Arbetsrådet har föreslagit ändring av lagen i nu angiven riktning.
Detta förslag har i yttrandena till Kungl. Maj :t uttryckligen tillstyrkts i
några yttranden och i övrigt ej föranlett erinran. Såsom tidigare anmärkts
har svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen och Sveriges handelsträdgårdsmåstareförbund
ansett att om deras här ifrågavarande framställning
icke kunde bifallas, det vore ytterligt angeläget att den ordinarie arbetstiden
under sommarhalvåret ej nedskures från 52 till 50 timmar.
Departementschefen.
På de skäl som arbetsrådet anfört finner jag mig icke kunna tillstyrka
handelsträdgårdsmästareförbundets och trädgårdsarbetsgivareföreningens
framställning om en utökning av det medgivna antalet övertidstimmar per
fyraveckorsperiod.
Då jag funnit mig böra förorda, att 8 § lantarbetstidslagen ändras i den
riktning arbetsrådet föreslagit, förordar jag att, såsom en konsekvens härav,
7 § 2 mom. erhåller sådan ändrad lydelse att tillstånd av arbetsrådet
icke erfordras för beräkning av övertid för kalendermånad.
Anteckning av övertid.
I 8 § andra stycket stadgas skyldighet för arbetsgivare, att, därest övertid
uttagits, inom viss tid göra anteckning härom i särskild övertidsjournal,
upprättad enligt formulär fastställt av arbetsrådet. Vidare föreskrives, att
arbetsrådet äger medgiva, att anteckning om arbete å övertid får verkställas
å annan tid och på annat sätt än nyss angivits. Enligt sista punkten
i paragrafens andra stycke är arbetsgivare icke pliktig att i övertidsjournal
göra anteckning om övertid jämlikt 7 § 1 mom. i lagen, därest
övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället
och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut.
Lantarbetsgivareföreningen och lantbruksförbundet yrkade i sina yttranden
till arbetsrådet, att 8 § borde givas sådan ändrad lydelse,
att avlöningskort eller dagsverkslista, som en gång godkänts av arbetsrådet
för antecknande av övertid i stället för övertidsjournal, skulle kunna begagnas
av arbetsgivare utan att rådets förnyade godkännande skulle behöva
inhämtas för varje enskilt fall.
Lantbruksförbundet anförde beträffande stadgandet i 8 § andra stycket
sista punkten, att det tyvärr ofta underlätes att anslå arbetstidsschema
samt att desamma, där de ansloges, bleve oläsliga. I anslutning härtill
hemställdes, att bestämmelsen ändrades så, att arbetstidsschema skulle
finnas tillgängligt.
Arbetsrådet har anfört följande.
Med stöd av 8 § har arbetsrådet i många fall lämnat tillstånd till att
övertiden antecknas å avlöningskort eller dagsverkslista, därest dylik handling
varit så uppställd, att densamma kunnat användas till anteckning av
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
alla de i rådets formulär till övertidsjournal föreskrivna uppgifterna. Tillstånd
har därvid — liksom beträffande de övriga arbetstidslagarna —- lämnats
för varje särskilt fall, då ansökan gjorts. Ansökningarna ha vanligen
avsett godkännande av avlöningskort eller dylikt av viss bestämd typ, som
i relativt stora upplagor utgivits av tryckerier, förlagsfirmor in. m. I likhet
med ^^arbetsgivareföreningen och lantbruksförbundet finner arbetsrådet
det innebära onödig omgång, att särskilt tillstånd skall krävas för användande
av avlöningskort eller annan handling, som är identiskt lika med
sådan, som tidigare godkänts av arbetsrådet. Ur kontrollsynpunkt synes
ej heller vara något att invända mot den föreslagna anordningen. Vad som
föranleder viss tveksamhet inför den föreslagna lagändringen är att man
här har att göra med ett spörsmål, som indirekt berör även de övriga
arbetstidslagarna. Det kan ifrågasättas om ej detta för arbetstidslagstiftningen
gemensamma spörsmål bör upptagas till behandling vid den nu pågående
allmänna översynen av denna lagstiftning. Då det emellertid synes
sannolikt, att här avsedda förenklade förfarande kommer att framdeles
genomföras även i de övriga arbetstidslagarna, föreslår rådet, att lagändringen
redan nu företages i lantarbetstidslagen.
Bestämmelsen att arbetstidsschema, om det användes för anteckning om
övertid enligt 7 § 1 mom., skall finnas anslaget å arbetsstället finner arbetsrådet
icke böra ändras. Om ett schema blir oläsligt, bör det lämpligen ersättas
med ett nytt.
Mot arbetsrådets uttalanden i denna del har någon erinran ej gjorts i
yttrandena till Kungl. Maj :t.
Departementschefen.
Vad arbetsrådet i här förevarande hänseende föreslagit synes mig lämpligt.
Jag förordar alltså att förslaget genomföres. I vad mån en motsvarande
reglering av frågan om anteckning av övertid skall ske på hela det
område, där arbetstidslagstiftning är genomförd, bör bli beroende av det
resultat vartill den pågående översynen av denna lagstiftning leder.
I likhet med arbetsrådet anser jag någon ändring ej böra ske av föreskriften
att arbetstidsschema skall finnas anslaget å arbetsstället.
Den i det föregående föreslagna ändringen av 7 § 2 mom. föranleder
en redaktionell jämkning av 8 § fjärde stycket.
Åtalsreglerna.
I 14 § första stycket stadgas, att förseelse mot lagen skall åtalas vid
polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.
Arbetsrådet har påpekat, att den domsrätt, som tidigare tillkommit
polisdomstol, upphört att gälla från och med den 1 januari 1948.
Departementschefen.
På grund av vad arbetsrådet anfört bör 14 § första stycket utgå ur lantarbetstidslagen.
Kungl. Maj ds proposition nr 192.
37
Lagens giltighetstid.
Arbetsrådet har uttalat, att det med hänsyn till den pågående
översynen av arbetstidslagstiftningen icke syntes lämpligt att giva den nya
lagen begränsad giltighetstid.
Detta uttalande har i de till Kungl. Maj :t avgivna yttrandena
icke mött någon gensaga.
Departementschefen.
t '' • .
På av arbetsrådet anfört skäl tillstyrker jag, att den nya lantarbetstidslagens
giltighet icke begränsas till viss tid.
Föredraganden hemställer, att lagradets utlåtande över itragavai ande
förslag till lantarbetstidslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet, inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj :t Koinungen.
Ur protokollet;
M. Silfver stolpe.
i Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.
38
Kungl. Maj:t8 proposition nr 192.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17 mars
19b8.
Närvarande:
justitieråden Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna,
justitierådet Ljunggren.
Enligt lagrådet den 12 mars 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20
februari 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lantarbetstidslag.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet revisionssekreteraren
L. G. Ohlsson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
39
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 19 mars 19i8.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller lagrådets den 17 mars
1948 avgivna utlåtande över det den 20 februari 1948 till lagrådet remitterade
förslaget till lantarbetstidslag samt hemställer att förslaget, som av
lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Särnmark.