Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

1

Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av justeringsväsendet m. m.; given Stockholms
slott den 5 mars 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 mars 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga angående
omorganisation av justeringsväsendet m. m. och anför följande.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den It april 1947 tillkallade jag
samma dag expeditionschefen i finansdepartementet O. H. Klackenberg och
myntdirektören B. O. T. Swensson att såsom utredningsmän inom finansdepartementet
verkställa utredning om anställnings- och avlöningsförhållandena
för justerare av mått och vikt. Enligt de för utredningen lämnade

1 Biliang till riksdagens protokoll 1948. i samt. Nr 190.

2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 190.

direktiven skulle övervägas, huruvida icke en önskvärd rationalisering av
justeringsverksamheten och andra administrativa fördelar kunde stå att
vinna genom att giva justerarna en vanlig tjänstemannaställning med inplacering
i den statliga löneplanen. I samband därmed borde frågan om och
i vilken utsträckning staten skulle tillhandahålla justerarna instrument, arbetsutrustning,
lokaler o. dyl. upptagas till prövning. Vidare skulle taxorna
för justerarna granskas vid utredningen, därvid jämväl den lämpligaste
avgiftsformen borde bli föremål för omprövning.

Utredningsmännen ha, sedan den huvudsakliga delen av uppdraget fullgjorts,
den 31 december 1947 överlämnat betänkande med förslag till omorganisation
av justeringsväsendet (föreligger i stencilerad upplaga). Utredningsmännen
ha tillika anmält, att de beräknade kunna framlägga resultatet
av det pågående arbetet med översyn av avgifterna i justerarnas
verksamhet i sadan tid, att ny taxa skulle av Kungl. Maj :t kunna fastställas
före den 1 januari 1949, då ikraftträdandet av den nya organisationen beräknats
äga rum.

Över betänkandet ha infordrade utlåtanden avgivits av byggnadsstyrelsen,
statskontoret, mynt- och justeringsverket, statens lönenämnd, kommerskollegium,
överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, varjämte föreningen
statens justerare av mått och vikt avgivit yttrande. Kommerskollegium har
med sitt utlåtande överlämnat yttranden från samtliga handelskammare i
riket ävensom från Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Jag övergår härefter till att redogöra för de spörsmål, som behandlas i
utredningsmännens betänkande.

Justerarnas nuvarande arbetsuppgifter. Distriktsindelning
och lönebestämmelser.

Justerarnas verksamhet regleras huvudsakligen av följande författningar,
nämligen

lagen den 11 maj 1934 (nr 162) om mått och vikt,

kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 364) angående de mätnings- och vägningsredskap,
som må justeras, m. in. (justeringskungörelse),

instruktionen den 25 oktober 1935 (nr 549) för justerare av mått och
vikt,

kungörelsen den 5 juni 1936 (nr 279) angående taxa å avgifter för justering
av mätnings- och vägningsredskap m. m. (justeringstaxa), samt

instruktionen den 7 november 1947 (nr 812) för mynt- och justeringsverket.

Vissa kompletterande bestämmelser ha meddelats i kungörelserna den
22 juni 1934 (nr 365) angående bestämning av längd, yta, rymd och vikt
in. m„ (nr 366) angående gottgörelse till mynt- och justeringsverket för

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

3

prövning av mätnings- och vägningsredskaps konstruktion, (nr 367) med
vissa bestämmelser angående mätning och vägning samt kungörelsen den
5 juni 1936 (nr 280) angående avgifter för stämpling av vissa självmätande
pumpar.

Justerare förordnas av mynt- och justeringsverket (i fortsättningen benämnt
MJV) på viss tid, högst tre år i sänder. Förordnandena givas för
kalenderår med hänsyn till att inkomsterna beräknas för kalenderår. Befordringsgången
inom justerarkåren sker f. n. i stort sett med hänsyn till
tjänsteåldern med flyttning från mindre givande distrikt till mer givande.
Därest göromålens omfattning inom visst distrikt finnes så påkalla, äger
verket efter justerarens hörande föreskriva, att i distriktet tillsvidare skall
finnas biträdande justerare med befogenhet att vid förfall för justeraren och
eljest i den omfattning justeraren bestämmer på eget ansvar utföra på
justerare ankommande göromål. Verket meddelar förordnande för biträdande
justerare ävensom, när så erfordras, för vikarierande justerare samt
fastställer arvoden för sådana befattningshavare, att gäldas av justeraren.
Förordnande för biträdande justerare meddelas att gälla tillsvidare eller för
viss tid, högst ett år i sänder.

För antagande till justerare eller biträdande justerare fordras enligt 5 §
justerarinstruktionen att ha avlagt examen vid något av statens tekniska
läroverk eller att på annat sätt styrkt sig äga motsvarande kunskaper i
matematik och fysik samt maskinlära och mekanisk teknologi, ävensom att
med godkända vitsord ha genomgått sådan kurs för utbildning av justerare,
som efter Kungl. Maj :ts bestämmande anordnas vid MJV. I brev den
9 november 1945 har Kungl. Maj :t medgivit viss provisorisk jämkning av
kompetensfordringarna.

Med avseende å justerarnas verksamhet är riket indelat i 28 olika distrikt.
MJV bestämmer omfattningen av justerarnas tjänstgöringsdistrikt ävensom
den ort inom distriktet, där justeraren skall vara bosatt och ha sin
justeringsverkstad. Stockholms stad och Stockholms län utgöra ett särskilt
distrikt direkt under MJV. Nuvarande distriktsindelning framgår av följande
sammanställning.

Distrikt

Be-

teck-

ning

Omfattning

Justerarens

stationerings-

ort

Stockholms

MJV

Stockholms stad och län.

Stockholm

Uppsala

C

Uppsala län.

Uppsala

Eskilstuna

1)

Södermanlands län.

Eskilstuna

Norrköpings

E

Östergötlands län.

Norrköping

Jönköpings

Fa

Vista härad, Hakarps och Bankeryds socknar av Tveta
härad samt städerna Gränna, Huskvarna och Jön-köping inom Jönköpings län.

Jönköping

| Nässjö

Fb

Övriga delar av Jönköpings län.

Nässjö

Växjö

G

Kronobergs län.

Växjö

Kalmar

It

Kalmar län.

Kalmar

Visby

1

Gotlands län.

Visby

Karlshamns

K

Blekinge län.

Karlshamn

Kristianstads

1.

Kristianstads län.

Kristianstad

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 190

Distrikt

Bj-

teck-

ning

Omfattning

Justerarens

stationerings-

ort

Malmö

Ma

Oxie, Torna och Bara härader samt städerna Malmö
och Lund.

Malmö

Hälsingborgs

Mb

Luggude, Rönnebergs, Harjagers och Onsjö härader
samt städerna Hälsingborg, Landskrona, Eslöv och
Höganäs.

Hälsingborg

Ystads

Mc

Frosta, Färs, Herrestads, Ljunits, Vemmenhögs och
Skytts härader samt städerna Ystad, Trelleborg och
Skanör med Falsterbo.

Ystad

Halmstads

N

Hallands län.

Halmstad

Göteborgs

Oa

Sävedals, Askims, Östra och Västra Hisings härader
jämte städerna Göteborg och Mölndal inom Göte-borgs och Bohus län.

Göteborg

Uddevalla

Öb

Övriga delar av Göteborgs och Bohus län.

Uddevalla

Borås

P

Älvsborgs län.

Borås

Skövde

R

Skaraborgs län.

Skövde

Karlstads

S

Värmlands län.

Karlstad

Örebro

T

Örebro län.

Örebro

Västerås

U

Västmanlands län.

Västerås

Faluns

W

Kopparbergs län.

Falun

Gävle

X

Gävleborgs län.

Gävle

Sundsvalls

Y

Västernorrlands län.

Sundsvall

Östersunds

Z

Jämtlands län.

Östersund

Umeå

AC

Västerbottens län.

Umeå

Luleå

BD

Norrbottens län.

Luleå

Justeringen av mått och vikt handhas inom MJV av en särskild avdelning
för mått och vikt, vilken är uppdelad på underavdelningar för precisionsjustering
och handelsjustering. En hos verket anställd förste ingenjör
fungerar som avdelningschef för nämnda avdelning. Underavdelningen för
handelsjustering står under ledning av en föreståndare, placerad i lönegrad
Ca 24, vilken till sin hjälp har tre biträdande justerare, avlönade med arvode,
och ett kanslibiträde samt två arbetare. Å avdelningen erhålla verkets justeraraspiranter
sin praktiska utbildning under det att den teoretiska utbildningen
meddelas å underavdelningen för precisionsjustering. Handelsjusteringsavdelningens
omkostnader bestridas helt av medel från verkets anslag.
Vid avdelningen influtna förrättningsavgifter redovisas jämte övriga av
justeringsväsendet och myntningen influtna medel såsom verkets inkomst av
myntning och justering.

Justerarnas inkomster utgöras av andelar av de jämlikt justeringstaxan
inflytande förrättningsavgifterna. Justerarna äga behålla dels 15 procent av
uppburna belopp såsom täckning för omkostnader i tjänsten, dels täckning
för utbetalt arvode till biträdande eller vikarierande justerare, dels ock
av återstoden hela den del, som icke överstiger 8 000 kr. för år, hälften av
den del, som överstiger 8 000 men icke 10 000 kr. för år, samt en fjärdedel
av den del, som överstiger 10 000 kr. för år. Övriga influtna avgiftsmedel
skola inlevereras till MJV.

Till följd av under kriget inträdda förhållanden ha justerarnas intäkter
nedgått, medan deras omkostnader ökat. Om justerarna genom avgiftsuppbörden
skulle ha erhållit kompensation för den härigenom inträdda inkomst -

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

5

minskningen och för den samtidigt uppkomna levnadskostnadsstegringen
hade detta förutsatt en höjning av justeringstaxan. Förslag om en taxehöjning
framlades av MJV, men avböjdes i 1944 års statsverksproposition med
hänsyn till bl. a. då rådande prisstopp. Den huvudsakliga inkomstförbättringen
ha justerarna i stället erhållit sedan år 1944 genom viss återbäring
av de till verket av justerarna inlevererade medlen. Restitutionen avsåg i
främsta rummet att ge en förhöjning av nettoinkomsterna för justerare med
lägre inkomster. Sådan restitution erhölls med 15 procent av nettoinkomsten
i vad densamma uppgick till högst 5 000 kr. samt med 10 procent på återstoden.
Dock fick den sammanlagda behållna nettoinkomsten icke härigenom
bringas att stiga över 10 000 kr. Med hänsyn till den allmänna löneregleringen
och den i samband därmed föreslagna uppräkningen av vissa
arvoden har från och med kalenderåret 1947 vidtagits viss ytterligare förbättring
av justerarnas ersättning på det sätt, att den tillfälliga restitutionen
av de till verket inlevererade medlen må tillgodonjutas med 25 procent av
nettoinkomsten, i vad densamma uppgår till högst 6 000 kr. per år, samt med
15 procent av återstoden, dock så att den behållna nettoinkomsten icke härigenom
bringas att överstiga 12 000 kr. för år. Vissa begränsningar ha härvid
föreskrivits för sådana justerare, som uppbära pension av statsmedel.

Justerare äger rätt till en årlig semester under trettio dagar, vilket med nuvarande
ersättningsbestämmelser i realiteten innebär en rätt till tjänstledighet,
varunder eventuell vikarie skall avlönas av justeraren.

Justerarna äga icke rätt till pension, utan det har förutsatts att de med
anlitande av sin inkomst av avgiftsuppbörden själva skola ordna sin ålderdomsförsörjning
och pensionering av sina efterlevande. Förordnandena för
justerare meddelas f. n. i regel till och med det år, under vilket vederbörande
fyller 70 år, vilket bl. a. föranletts av frånvaron av ordnade pensionsförhållanden.

Förslag till ny organisation.

1. Anställningsformen för justerarna m. m.

Utredningsmännen ha framhållit, att utvecklingen inom affärslivet från
enkla redskap till redskap av komplicerad konstruktion lett till att ökade
krav måste ställas på justerarnas tekniska utbildning och kunnande. Om
denna utveckling har utredningen anfört i huvudsak följande.

Den karaktär av enkel kontrollåtgärd, som justeringen tidigare ägt, har
givetvis försvunnit i och med den utveckling i tekniskt avseende som ägt
rum beträffande mätnings- och vägningsredskapen. Det tidigare regelmässiga
uppvägandet och uppmätandet av förnödenheter i kundens närvaro har
numera i stor utsträckning efterträtts av försäljning av redan i fabriken
uppmätta eller uppvägda varor, som tillhandahållas i paketerat skick. De
automatiska och snabbt arbetande mätnings- och vägningsmaskiner, som
användas i nutidens fabriker, ha därvid i många fall kommit att ersätta de
enkla vågar, målkärl och längdmått, som voro tillfredsställande i äldre

6

Kungl. Moj.ts proposition nr 190.

tiders handelsbodar. Även vid det direkta avlämnandet till allmänheten av
varor, vilka uppvägas eller uppmätas i köparens närvaro, ha de enkla redskapen
alltmer börjat komma ur bruk. Ett frappant exempel är bensinhandeln,
där uppmätning i målkärl numera sällan förekommer, utan så gott
som all uppmätning sker genom mätapparater av relativt komplicerad konstruktion.
Justeringskontrollen, som tidigare i huvudsak avsåg enkla vågar,
vikter, målkärl och längdmått har således därjämte kommit att i betydande
utsträckning omfatta olika slags maskinella mätnings- och vägningsredskap
av i många fall rätt komplicerad konstruktion.

Jämsides med denna utveckling, fortsätter utredningen, har justerarverksamheten
utvecklats i riktning mot att bli en huvudsaklig syssla för justeraren.
För närvarande kan endast en justerare sägas ha uppdraget som bisyssla,
nämligen i Visby, där de lokala förhållandena föranlett denna karaktär
hos uppdraget.

Med hänsyn till justerargöromålens art och de kvalifikationer, som under
nuvarande förhållanden böra ställas på justerarna, har det, enligt vad
utredningsmännen anfört, framstått såsom naturligt att justerarna erhålla
en mera fast anställning. Genom ett överförande av justerarna till fast anställda
statstjänstemän ha även betydande fördelar i fråga om möjligheterna
att rationalisera verksamheten synts kunna vinnas.

Beträffande rationaliseringsmöjligheterna inom justerarverksamheten vid
en inplacering av justerarna såsom helavlönade statstjänstemän ha utredningsmännen
ansett fördelar kunna vinnas både genom omläggningar av
arbetet av rationaliseringskaraktär och genom utvidgning av justerarnas
verksamhetsområde i syfte att erhålla en effektivare tillsyn å efterlevnaden
av gällande bestämmelser angående mätnings- och vägningsredskap. I förstnämnda
avseende ha framhållits möjligheterna att åstadkomma en jämnare
fördelning av arbetet under året, slopandet av vissa göromål för justerarna
och framför allt förenklingar av avgiftsuppbörden. I sistnämnda avseende
ha utredningsmännen förordat att justerarna skulle utnyttjas för effektivisering
av vågkontrollen. Utredningen har härom anfört i huvudsak följande.

Vad först angår utjämnande av arbetet under året må framhållas, att den
i 9 § lagen om mått och vikt givna föreskriften, att justeringsperioden utlöper
i och med september månads utgång, infördes i 1934 års lag bl. a. i
syfte att ernå en sådan jämnare fördelning av justeringsarhetet. Enligt tidigare
bestämmelser skulle omjustering äga rum före årets slut. Denna åtgärd
har onekligen medför! en förbättring. Justerarnas arbetsbelastning blir
dock störst under månaderna september och oktober, medan perioden januari—juni
är betydligt mindre arbetstyngd. På grund av den säsongbetonade
karaktären hos justerarnas arbete finnes fortfarande ett betydande utrymme
för åtgärder i syfte att åstadkomma en jämnare fördelning av arbetet
under året. Genom direkta meddelanden till sammanslutningar av affärsmän,
industrier etc. borde justerarna, på sätt ett flertal justerare redan nu
gjort, verka för en lämplig fördelning av arbetet med omjustering och nyjustering
av redskap. Man bör vidare eftersträva att förlägga förrättningsresor
för justering av bensinpumpar o. d. under det första halvåret. Statliga
verk och myndigheter borde särskilt under denna tid, i den mån så är

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 190

möjligt, anlita justerarna för justering. Slutligen må framhållas, att justerarinstruktionens
föreskrift om att semester må åtnjutas å tid, som av MJY
bestämmes efter justerarens hörande, utgör ett ytterligare medel att reglera
de säsongmässiga variationerna i arbetsbelastningen. Den föreslagna effektiviseringen
av vågkontrollen genom justerare bör vidare förläggas företrädesvis
till det nu mindre arbetsbelastade första halvåret.

Utredningsmännen ha i syfte att förenkla avgiftsuppbörden inom justeringsväsendet
i princip uttalat sig för att avgifterna för omjustering avvanliga
handelsredskap skulle slopas och ersättas av förhöjda avgifter vid
nyjustering. Härigenom torde vinnas en avsevärd lättnad i justerarnas nu
rätt omfattande bestyr med uppbörd och redovisning av justeringsavgifter
av obetydlig storlek. (Se härom avsnittet om »Finansiering och uppbörd».)
Vid en dylik omläggning av uppbörden torde även frågan om justerarnas
nuvarande skyldighet att utan särskild avgift rengöra förut begagnade koniska
vikter samt att vid behov måla dem komma i annat läge än tidigare.
Vid avgiftsfri omjustering syntes skyldigheten att utan ersättning rengöra
och måla vikterna icke gärna kunna kvarstå.

Genom att justerarna anställas såsom statstjänstemän erhåller MJV ökade
möjligheter att beordra justerarna att utöva tillsyn å efterlevnaden av gällande
föreskrifter angående justering av mätnings- och vägningsredskap.
Framförallt avse utredningsmännen att justerarna skola utnyttjas för effektivisering
av vågkontrollen, som f. n. icke fvller rimliga anspråk (se
s. 22 ff.)

Med hänsyn till i det föregående angivna omständigheter, främst de administrativa
fördelarna, och med beaktande av den allmänna utvecklingen
inom statsförvaltningen bort från sportelsystemet ha utredningsmännen
föreslagit, att justerarna anställas såsom vanliga statstjänstemän med fast
lön och att av dem uppburna avgifter i sin helhet skola inlevereras till statsverket.

Yttranden. Samtliga remissmyndigheter utom statskontoret, vilka berört
frågan om anställningsformen för justerarna, ha ansett önskvärt
att justerarna erhålla placering såsom fast anställda statstjänstemän. Kommerskollegium
har dock ifrågasatt, om icke först borde verkställas en utredning
om revision av de i lagen om mått och vikt föreskrivna arbetsuppgifterna
för justerarna.

Statskontoret har avstyrkt en omorganisation av justeringsväsendet enligt
utredningsmännens riktlinjer, under förmenande »att justeringsarbetet
åtminstone hittills ansetts lämpligen kunna utföras som bisyssla eller som
fyllnadsarbete för pensionerade militära beställningshavare m. fl.». Ämbetsverket
har på grund härav funnit det icke vara välbetänkt att under nuvarande
arbetskraftsbrist söka förvandla bisysslor till heltidstjänster med därav
följande omläggning av principerna för rekrytering och avlöning av
tjänsternas innehavare. Det ekonomiska resultatet av omorganisationen antoge
ämbetsverket vidare skola bliva inkomstbortfall för staten och väsentligt
ökade utgifter för justeringsverksamheten.

Mynt- och justerinysverket, som tillstyrkt förslaget, har starkt understrukit
därmed förenade fördelar och bl. a. anfört följande.

Ur verkets synpunkt sett äro de i betänkandet framlagda förslagen ägnade
att väcka tillfredsställelse. Det väsentliga synes verket ligga dels i för -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

slaget om inplacering av såväl justerare som biträdande justerare på löneplan
i likhet med vad som tidigare skett med ett antal andra kårer och
tjänstemän inom statsförvaltningen, samt dels i indelningen av landet i
distriktsgrupper med var sin över justerare.

Genom att justerarna skulle erhålla en bestämd lön, varvid självfallet
alla av justerarna uppburna avgifter i sin helhet inlevereras till statskassan,
finner verket i likhet med utredningsmännen att många fördelar kunna
vinnas, varvid särskilt må nämnas:

möjligheten av en förenkling av debiterings- och revisionsförfarandet,

ett smidigare fastställande av taxorna, vilka då ej alltid behöva avvägas
med hänsyn till att justeraren för varje särskild förrättning skall uppbära
en mot hans arbete svarande avgift,

möjligheten att slopa den nuvarande för allmänheten obekväma bestämmelsen,
att justeraren endast efter särskilt förordnande äger verkställa förrättning
utanför sitt eget distrikt,

verkets direkta inflytande på val av tjänstelokaler, vilka hittills i många
fall måste anses ha varit underhaltiga och föga rekommenderande för verksamheten,

en tidsenligare utrustning av verktyg och justeringsredskap för samtliga
justerare,

lättheten att vid behov åstadkomma en utjämning av arbetet mellan olika
distrikt genom att justerare och biträdande justerare tillfälligt kunna beordras
till arbete utanför eget distrikt eller stationeringsort utan att vederbörande
justerare, som erhåller hjälp, blir ekonomiskt berörd därav.

Kommerskollegium har funnit det i och för sig angeläget, att frågan om
justeringsverksamhetens organisation bleve föremål för prövning. I likhet
med flertalet av de organisationer, som yttrat sig till kollegium, delade
kollegium utredningsmännens uppfattning, att justerarna borde erhålla
den trygghet med avseende å anställningsformen, som ett inordnande i den
statliga löneplanen vore ägnat att bereda. Icke minst med hänsyn till verksamhetens
art syntes detta önskvärt, trots den risk för en minskad effektivitet
i verksamheten, som en sådan anordning möjligen kunde tänkas
innebära. Dock ansåge ämbetsverket, i anslutning till yrkanden från bl. a.
Stockholms handelskammare, att först borde verkställas en omprövning
av justeringsverksamhetens lämpliga omfattning och behovet av dylik
kontroll. Ämbetsverket, som icke i detta sammanhang ville ingå på en
prövning av de olika frågor, som härvidlag särskilt uppställde sig, har i
korthet lämnat en redogörelse för vissa av de spörsmål, som näringsorganisationerna
fäst uppmärksamheten på i sina yttranden, och därvid anfört
bl. a. följande.

Stockholms handelskammare har föreslagit, att plikt alt begagna justerade
mätnings- och vägningsredskap endast skulle föreligga vid yrkesmässigt
bedriven detaljhandel ävensom eljest vid tillhandahållande av varor,
som paketerats med angivande å emballage av viss viktmängd. Handelskammaren
har även framkastat tanken, att särskild person borde förordnas
att såsom föreståndare för tillverkningen vid varje tillverkningsställe
för mätnings- och vägningsredskap vara straffrättsligt ansvarig för att de
tillverkade redskapen uppfyllde de fordringar, som lagen om mått och vikt
uppställer. All nyjustering skulle därigenom bortfalla. Vidare förordar
handelskammaren i likhet med handelskammaren i Sundsvall samt köp -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

mannaförbundet, att omjusteringsplikten för mätnings- och vägningsredskap
med undantag av vågar upphäves och ersättes med ett inspektionsförf
arande.

Kollegium har framhållit, att de olika möjligheter till förenkling av
justeringsverksamheten, som sålunda angivits av näringsorganisationerna,
varit föremål för prövning så sent som i samband med tillkomsten av 1934
års lag om mått och vikt, men likväl ansett att det med hänsyn till de
rationaliseringssträvanden, som under de senaste åren gjort sig gällande
med avseende å de bestämmelser som reglera såväl statsförvaltningen som
näringslivet, vore motiverat, att nämnda möjligheter åter övervägdes, innan
en ny organisation för justeringsverksamheten fastställdes.

I tillstyrkande riktning ha vidare länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län ävensom föreningen statens justerare av mått och vikt
uttalat sig. Statens lönenämnd, överståthållarämbetet och länsstyrelserna i
Jönköpings och Västernorrlands län ha lämnat utredningsmännens förslag
i denna del utan erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit justeringsväsendet ligga efter
i utvecklingen och en reform på detta för näringslivet så viktiga område
av behovet påkallad. Då sportelsystemet enligt länsstyrelsens mening med
rätta ansetts böra i görligaste mån avskaffas och ersättas med fasta löner,
borde en reform i denna riktning på förevarande område även ur principiell
avlöningssynpunkt hälsas med tillfredsställelse. Såsom en rationaliseringsåtgärd
har länsstyrelsen ifrågasatt en förlängning av tidsintervallerna
för den periodiska omjusteringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att en i huvudsak
statsavlönad tjänst men med rätt för tjänsteinnehavaren att i viss mindre
omfattning tillgodogöra sig influtna avgifter skulle vara ägnad att ge stimulans
till ett energiskt handhavande av justeringsverksamheten.

Departementschefen. Utredningsmännens förslag i avseende å justerarnas
anställningsform innebär, att dessa skola inordnas under de avlöningsbestämmelser,
som gälla för statens befattningshavare i allmänhet, och att
sålunda de uppburna förrättningsavgifterna i sin helhet skola inlevereras
till statsverket samtidigt som staten övertager omkostnaderna i justerarnas
verksamhet. Med ett sådant ordnande av anställningsförhållandena för
justerarna ha utredningsmännen ansett betydande administrativa fördelar
och avsevärda möjligheter att rationalisera justerarnas arbete vinnas. Utredningsmännen
ha även framhållit, att utvecklingen inom handel och teknik
medfört mätnings- och vägningsredskap av så komplicerad konstruktion
att en bättre teknisk utbildning än hittills är erforderlig hos den, som
ä det allmännas vägnar skall kontrollera redskapens rätta funktion. Flertalet
remissmyndigheter har, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen,
tillstyrkt utredningsmännens förslag, att fastare anställning nu
skulle beredas justerarna. Mot detta förslag ha i huvudsak anförts två invändningar,
nämligen dels av kommerskollegium, som ansett att genomförandet
av den i och för sig önskvärda och lämpliga omorganisationen borde

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

anstä i avvaktan på cn omprövning av behovet av den nu föreskrivna justeringsverksamheten,
dels ock av statskontoret, som i princip avstyrkt förslaget
i första band med hänvisning till rådande arbetskraftsbrist.

Vad först beträffar kommerskollegii invändning synes mig anledning
knappast föreligga att i detta sammanhang till närmare övervägande upptaga
frågan om en revision av de i 1934 års lag om mått och vikt givna
föreskrifterna om justeringsplikten. Såsom även kollegium påpekat, framfördes
förslag om de nu ifrågasatta begränsningarna av justeringsplikten i
huvudsak redan vid tillkomsten av denna lag. Förslagen blevo då föremål
för en grundlig omprövning, som bl. a. föranledde kollegium att — sedan
ämbetsverket i ett första remissutlåtande liksom nu hade anslutit sig till
Stockholms handelskammares yrkande om inskränkning av justeringsplikten
— i huvudsakliga delar frångå dessa förslag. Mot det av nämnda handelskammare
även då framlagda förslaget att justeringspliktiga redskap som
regel icke skulle krävas vid varuutbyte näringsidkare emellan framfördes
vägande invändningar från olika håll inom näringslivet, bl. a. Sveriges köpmannaförbund,
kooperativa förbundet och flera handelskammare. För egen
del framhöll jag vid anmälan av lagförslaget, att kontrahenterna även vid
sådant varuutbyte borde kunna göra anspråk på den garanti för tillförlitlig
mätning och vägning, som justeringen innebär, och detta förslag godtogs
av riksdagen. Sedan dess har intet inträffat, som föranleder ett ändrat
ståndpunktstagande från min sida. Den av samma handelskammare nu
framkastade tanken — åsyftande att få bort all nyjustering — att särskild
person skulle vid varje tillverkningsställe förordnas att såsom föreståndare
för tillverkningen av mätnings- och vägningsredskap vara straffrättsligt
ansvarig för riktigheten av de tillverkade redskapen, lärer icke tidigare
ha prövats. Ett genomförande av tanken — som förmodligen skulle möta
föga förståelse från åtminstone vissa tillverkares sida, vilka ej sällan givit
uttryck åt sin uppskattning utav den av statens justerare verkställda »kröningen»
såsom en värdefull garanti för deras tillverkning — skulle innebära
att justeringsplikt för vågar avskaffas, intill dess att de blivit så felaktiga
att innehavaren insett deras felaktighet, och likaså för mått och vikter,
därest såsom föreslagits tanken fullföljdes till ett avskaffande även av den
periodiska omjusteringen. Detta skulle, såvitt jag förstår, kunna göra våg-,
mått- och viktkontrollen praktiskt taget illusorisk och medföra en icke
godtagbar sänkning av standarden på måtten och vikterna inom affärslivet,
försåvitt man icke samtidigt införde ett effektivt inspektionsförfarande,
vilket i sin tur skulle förutsätta en väsentlig utvidgning av den nuvarande
statliga kontrollorganisationen. Sammanfattningsvis vill jag såsom min mening
framhålla, att det visserligen icke är uteslutet att en grundlig, allmän
översyn av bestämmelserna i 1934 års lag kunde resultera i smärre modifikationer
av justeringsplikten, men att det framstår såsom osannolikt, att
dessa modifikationer — förmodligen i både mildrande och skärpande riktning
— skulle kunna föranleda begränsningar i den nu föreslagna justerarorganisationen,
vilken icke avser att binda ett ökat antal personer vid verksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

11

I samband härmed må beröras även den ifrågasatta förlängningen av
tidsintervallerna för den periodiska omjusteringen av mått och vikter. Jag
vill nämna, att mynt- och justeringsverket nyligen hos ett antal justerare
gjort en förfrågan, i vilken utsträckning enligt deras uppskattning förut
begagnade järnvikter, som inlämnats för omjustering, måst ändras i samband
med omjusteringen. Flertalet av de tillfrågade justerarna har uppgivit,
att 80 ä 90 procent av samtliga järnvikter erfordrat sådan ändring. Den
lägsta siffra som nämnts för något landsortsdistrikt stannar vid 50 procent.
Om vikterna till så stor del varit olagliga — i regel för lätta — vid utgången
av nuvarande treårsperiod, får man givetvis räkna med en ännu kraftigare
kassationsprocent vid en förlängning av perioden. Enligt min uppfattning
utgör allmänhetens på de nuvarande kontrollåtgärderna grundade
förtroende för de i den allmänna handeln använda måtten och vikterna
en så värdefull tillgång för samhället och inte minst för affärsmännen
själva, att dessa skäligen böra vara beredda att underkasta sig det besvär
och de kostnader, som gällande omjusteringsplikt medför för dem. Vad
som irriterat en del affärsmän torde mindre ha varit ifrågavarande rätt
obetydliga besvär och kostnader än de relativt talrika bötesstraff, som utdömts
i anledning av försummad periodisk omjustering av handelsvikter.
Men detta förhållande synes mig icke böra föranleda ett avskaffande av
omjusteringsplikten utan en ökad upplysning bland affärsmännen om de
tidpunkter, då omjusteringsplikten skall vara fullgjord. I den mån handelns
organisationer icke ombesörja denna upplysningstjänst, synes staten, lämpligen
genom mynt- och justeringsverket och justerarna, böra medverka härutinnan.

Vad åter angår statskontorets avstyrkande av utredningsmännens förslag
bygger detta på uppfattningen att justeringsuppdraget hittills skulle
haft karaktären av antingen bisyssla eller fyllnadsarbete för pensionerade
militärer m. fl. och att det på grund härav vore olämpligt att under rådande
arbetskraftsbrist binda heltidsanställda tjänstemän vid sådan verksamhet.
Den i ämnet verkställda utredningen giver emellertid vid handen, att för
närvarande endast en justerare har uppdraget såsom bisyssla, nämligen
den i Visby stationerade justeraren, som tillika är lektor vid högre allmänna
läroverket därstädes. I övrigt utgör justeringsuppdraget, enligt av
utredningsmännen inhämtade uppgifter, innehavarnas huvudsakliga sysselsättning,
lät vara att arbetet i ett par distrikt, vilka enligt utredningsmännens
förslag skola försvinna, för närvarande icke lärer bereda innehavarna
full sysselsättning. Någon ökning av det antal arbetskrafter, som bindes
vid verksamheten, åsyftar förslaget sålunda icke men väl ett effektivare
utnyttjande av arbetskraften. Det förhållandet att en icke obetydlig
del av justerarna är pensionerade militärer lärer icke heller vara något avgörande
skäl emot förslaget. Man torde kunna räkna med att officerare,
som lämna den aktiva militärtjänsten vid 50 eller 55 års ålder, även i framtiden
skola i viss utsträckning vinna anställning såsom justerare, oavsett
att inkomstläget icke blir lika gynnsamt som hittills, då utöver den militära
pensionen åtnjutits sportelinkomster enligt samma regler som gällt

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

för andra justerare. I vart fall synes mig med hänsyn till av utredningsmännen
föreslagna övergångsanordningar icke föreligga skäl till antagande,
att de nu inom organisationen verksamma pensionerade officerarna icke
skola stå till förfogande efter omregleringen av anställningsförhållandena.
Den rådande arbetskraftsbristen lärer sålunda icke kunna åberopas som
skäl mot förslaget.

För egen del är jag med hänsyn till önskvärdheten av en effektivisering
utav justeringsväsendet och under beaktande av att sportelsystemet numera
övergivits på de flesta områden inom statens förvaltning beredd att tillstyrka
det av utredningen framlagda förslaget beträffande anställningsformen
för justerarna.

Vad utredningsmännen anfört och föreslagit i fråga om åtgärder för utjämning
under året av justerarnas arbete och för effektivisering av deras
verksamhet har icke föranlett några principiella erinringar från min sida.
Till de i sistnämnda avseende mera betydelsefulla förslagen, nämligen omläggning
av avgiftsuppbörden och utnyttjande av justerarna för särskild
våginspektion, återkommer jag i det följande under avsnitten Effektivisering
av vågkontrollen (s. 22 ff.) samt Finansiering och uppbörd (s. 28 ff.).

Jämväl till t rågan om kostnaderna för den här föreslagna nyorganisationen
av justeringsväsendet återkommer jag senare. Med understrykande av
svårigheterna att göra en mera exakt jämförelse mellan dessa kostnader och
de nuvarande må dock i detta sammanhang nämnas följande. Det löpande
anslagsbehovet för helt budgetår för den nya organisationen —- exklusive
pensioneringskostnaderna —- har av mig beräknats till 442 000 kr. Kostnaderna
för nuvarande organisation — vilka i huvudsak belasta riksstatens
inkomstsida och variera betydligt mellan olika år — kunna med ledning
av i utredningen lämnade uppgifter för närvarande antagas uppgå till omkring
370 000 kr. Av kostnadsökningen på 72 000 kr. faller ett belopp av
50 000 kr. på resor och traktamenten vid den föreslagna våginspektionen.
Om man bortser från detta belopp, som kan sägas representera en ny, värdefull
arbetsinsats av justerarna, möjliggjord genom omorganisationen, blir
den återstående kostnadsökningen relativt obetydlig.

2. Lokal organisation.

Utredningsmännen ha framhållit, att vid utformandet av nu gällande distriktsindelning
en av utgångspunkterna varit, att varje distrikt skulle ha
sådan storlek, att den där verksamme justeraren kunde beräknas få lämplig
arbetsbörda och skälig inkomst. Rikets indelning i justeringsdistrikt anslöte
sig i huvudsak till den administrativa indelningen. Förekommande
undantag vore väsentligen motiverade av lokaliseringen av vissa industrier
med tillverkning av vågar och andra mätningsapparater. Justeringsdistriktens
utformning i nära anslutning till den administrativa indelningen hade
emellertid vållat vissa olägenheter för såväl allmänheten som justerarna. De
lokala förhållandena och kommunikationerna kunde understundom med -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

föra, att det i vissa fall vore förenat med både onödig tidsspillan och onödig
kostnad att tillkalla distriktets justerare och icke en annan närbelägen
justerare.

Erhölle justerarna placering såsom statstjänstemän, minskades enligt
utredningsmännens uppfattning skälen för att bibehålla den nuvarande
distriktsindelningen, som främst hade betydelse för regleringen av justerarnas
inkomster. Det vore också tänkbart att helt slopa distriktsindelningen,
därvid även den lokala begränsningen i justerarnas befogenheter skulle bortfalla.
Det syntes emellertid ändamålsenligt att bibehålla viss geografisk avgränsning
av justerarnas skyldigheter, särskilt i fråga om kallelseresor.

Ett sammanförande av nuvarande distrikt till distriktsgrupper,
inom vilka gränserna mellan olika justerares arbetsområden icke behövde
vara fixerade på samma sätt som nu, har utredningen ansett kunna tillgodose
anspråken på en ändamålsenlig distriktsindelning. Arbetet inom en
sådan distriktsgrupp skulle i viss mån bli en gemensam angelägenhet för alla
justerare och biträdande justerare tillhörande distriktsgruppen och skulle
stå under ledning av en chefstjänsteman, förslagsvis benämnd överjusterare.
Denne skulle under MJV svara för arbetets behöriga gång och tillse, att det
bleve i möjligaste mån jämnt fördelat mellan justerarna på olika stationeringsorter.
Det skulle ankomma på överjusteraren att vid behov taga initiativ
till de omplaceringar, som kunde påkallas med hänsyn till växlingar i
arbetsbelastningen. Han borde uppgöra en för distriktsgruppen gemensam
plan för periodiskt återkommande justeringsresor, varigenom dessa resor
skulle samordnas på lämpligt sätt.

Beträffande verksamheten inom distriktsgrupperna ha utredningsmännen
framhållit bl. a. följande.

Skall arbetet för varje distriktsgrupp kunna organiseras tekniskt ändamålsenligt,
få grupperna icke göras för små. Den ur arbetssynpunkt effektivaste
organisationen skulle givetvis erhållas, om man sammanförde justerarna
till ett relativt litet antal större justeringscentraler med ett flertal
justerare och väsentligt inskränkte skyldigheten för justerarna att göra förrättningsresor.
Därest en starkare centralisering av justeringsverksamheten
genomfördes och skyldigheten att ha förrättningsresor inskränktes skulle
allmänheten emellertid komma att betungas med kostnader för långa och
tidsödande transporter av justeringsredskap till justeringscentralerna. Mot
en alltför stor centralisering av justeringsverksamheten talar också att affärsmännen
i allmänhet sakna dubbla uppsättningar av vikter, målkärl och
dylikt. Justeringen av redskapen måste därför ofta, där den icke verkställes
omgående, utföras i omgångar, vilket förutsätter att justeraren har sin
verksamhet relativt i närheten. Det torde därför bli nödvändigt att bibehålla
den ur enbart arbetets synpunkt mindre lämpliga formen med justerare
utplacerade å ett betydande antal stationeringsorter. Utredningsmännen ha
kommit till uppfattningen, att åtminstone tills vidare de nuvarande stationeringsorterna
i flertalet fall få bibehållas och en koncentration av verksamheten
endast kan ske, där de lokala förhållandena äro särskilt gynnsamma
härför eller tidigare distriktsindelning icke givit full sysselsättning
åt eu befattningshavare.

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 190-

I de fall en koncentration av verksamheten finnes kunna äga rum bör,
enligt vad utredningsmännen anföra, tillses, att allmänheten erhåller lika
god seivice som hittills, antingen genom anordnande av förrättningsresor till
vederbörliga orter eller på annat sätt, exempelvis genom anordningar enligt
vilka redskapen hopsamlas med bil på det allmännas bekostnad. För att
1 görligaste mån för allmänheten underlätta ett uppfyllande av lagens bestämmelser
rörande omjustering torde man sålunda alltjämt böra räkna
med att justerarna skola ha skyldighet att å vissa regelbundna tider hålla
mottagningar å andra orter än stationeringsorten. De nuvarande »procentresorna»,
vid vilka förrättningsavgifterna höjas med viss procent, skola enligt
utredningens förslag försvinna och ersättas av på statens bekostnad
verkställda obligatoriska resor i ökad omfattning.

Utredningen utgår från att det framdeles, liksom hittills, torde böra ankomma
på MJV att besluta om stationeringsorter för justerare och biträdande
justerare samt om gränserna vid den distriktsindelning, som skulle
ifrågakomma. Riktlinjerna för den lokala organisationen ha utredningsmännen
angivit på följande sätt.

Riket indelas i fem distriktsgrupper, var och en under ledning av en överjusterare.
Dessa överjusterare böra lämpligen stationeras i Stockholm, Jönköping,
Malmö, Göteborg och Sundsvall, vilka städer med hänsyn såväl till
sin belägenhet inom de planerade distriktsgrupperna som till industriens
och handelns karaktär därstädes synas lämpliga som centralpunkter i den
nya organisationen.

För vissa av de nuvarande stationeringsorterna har den relativt ringa omfattningen
av justeringsarbetet och fördelarna av en koncentration av verksamheten
motiverat, att allmänheten där skulle betjänas från annorstädes
placerade justerare. En självklar utgångspunkt för organisationen har nämligen
ansetts vara, att det icke vore försvarligt att ha heltidsanställda justerare
å andra platser än där dessa kunde beräknas få full sysselsättning.
Det nuvarande Uppsala distrikt har sålunda ansetts kunna betjänas från
Ystads distrikt från Malmö, Karlshamns distrikt från Kristianstad och
Östersunds distrikt från Sundsvall. För andra distrikt såsom Nässjö har
däremot det skäl bortfallit, som föranlett distriktets tidigare särskiljande från
Jönköping, nämligen att inkomsterna för justeraren i Jönköping eljest blivit
alltför stora, och en sammanslagning vid omorganisationen har därför framstått
som naturlig.

Med hänsyn till den ringa omfattningen av justeringsförrättningar i Visby
distrikt kan den där placerade justeraren icke beräknas erhålla full sysselsättning
och distriktet har icke heller lämpligen kunnat sammanslås med
annat distrikt. Justeraruppdraget därstädes har fördenskull ansetts böra få
karaktär av bisyssla, som ersättes med efter arbetsmängden avpassat arvode.

Jämväl på andra mer avsides belägna platser, där tillgång på tekniker finnes,
exempelvis Kiruna, torde kunna övervägas att låta justeringsverksaniheten
handhas av en arvodesanställd justerare. Härigenom skulle ortens befolkning
få närmare till och oftare kunna träffa justeraren än om den ordinarie
justeraren i distriktet skulle sköta justeringen. Både statsverkets och,
vid kallelseresor, sökandens kostnader för justerarens resor skulle härigenom
bli mindre samtidigt som den ordinarie justerarens arbetstid bättre skulle
kunna utnyttjas än som sker vid långa, tidsödande resor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Översikt över den nya organisationen.

15

Grupp

Överjust.

stationerings-

ort

Justerares

stationerings-

ort

över-

just.

Antal

just.

bitr.

just.

I

Stockholm

a)

4

Eskilstuna......

1

1

Örebro.........

1

Västerås........

1

Falun..........

1

Gävle.........

1

Visby ..........

(arv.)

II

Jönköping

i

1

Norrköping.....

1

Växjö..........

1

Kalmar ........

1

III

Malmö

i

3

Kristianstad ....

1

i

Hälsingborg.....

1

Halmstad ......

1

IV

Göteborg

i

i

Uddevalla.....

1

Borås...........

1

Skövde .........

1

Karlstad........

1

V

Sundsvall

i

i

Umeå..........

1

Luleå...........

1

Kiruna.........

(arv.)

En översikt över den föreslagna lokala organisationen lämnas här ovan.

Den nya organisationen skulle alltså enligt det framlagda förslaget komma
att omfatta 5 över juster are, 17 justerare, 1 eller 2 justerare anställda
mot arvode samt 12 biträdande justerare. Till jämförelse må nämnas, att
den nuvarande organisationen består av 28 justerare samt 7 biträdande
justerare. överjusteraren i Stockholm är avsedd att ersätta den nuvarande
föreståndaren för handelsjusteringsavdelningen i MJV.

Utredningsmännen framhålla beträffande de biträdande justerarna, att
de inom den nya organisationen delvis skulle komma att ersätta nuvarande
justerare. Behovet inom mera arbetstyngda distrikt av biträdande justerare
kunde måhända visa sig större än vad i det nu framlagda organisationsförslaget
förutsatts. Det syntes emellertid icke kunna ifrågakomma att för
närvarande beräkna ett större antal än här upptagits. En omflyttning mellan
distriktsgrupperna torde vid behov i första hand böra prövas, även om
det totala antalet biträdande justerare inom organisationen icke borde anses
vara låst. I princip torde det böra ankomma på MJV att inom ramen
av tillgängliga medel anställa erforderligt antal biträdande justerare ävensom
att fördela dessa till tjänstgöring inom de olika distriktsgrupperna.

Utredningen har om behovet av annan arbetshjälp framhållit följande.

Justerarna ha i många fall visat sig ha behov av ytterligare arbetshjälp,
t. ex. för telefonpassning, mottagning och utlämning av justeringsgods
under justerarens förrättningsresor, för uppackning in. m. Hittills ha justerarna
i viss omfattning anlitat sina familjemedlemmar eller annan ar -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

betshjälp för dylikt arbetes utförande. Inom den nya organisationen torde
det närmast böra ankomma på MJV att bestämma om och i vilken utsträckning
justerare böra ha tillgång till särskilt arbetsbiträde. Utredningsmännen
vilja understryka, att kostnaderna härför måste hållas inom en relativt
snäv ram, även när dessa kostnader skola bestridas av staten. Behovet av
dylik arbetskraft torde dock väsentligen kunna tillgodoses utan anställande
av nya arbetskrafter, i den mån justeringsverkstäderna erhålla lokal
anknytning till annan statlig myndighet.

Yttranden. Statskontoret har framhållit, att den av utredningsmännen
föreslagna distriktsindelningen visserligen vore uppgjord med avsikt att
fördela arbetsbelastningen distrikten emellan på sådant sätt, att justeraren
inom sitt distrikt genomsnittligt under året skulle erhålla full sysselsättning
under normal arbetstid, men att utredningen icke helt hade kunnat
eliminera verkningarna av de säsongmässiga variationerna i fråga om
arbetsbördan.

Mynt- och jnsteringsverket har i sitt utlåtande anfört, att verket funnit
den av utredningsmännen föreslagna lokala organisationen vara väl avvägd.
Verket förutsatte dock, att om det efter en viss tids erfarenhet skulle
visa sig lämpligt med en ändring av distriktsgrupper, distrikt, antalet
justerare eller biträdande justerare, detta relativt lätt skulle kunna genomföras.

Statens lönenämnd har ifrågasatt, huruvida den av utredningen föreslagna
distriktsindelningen nödvändiggjorde en uppdelning av distrikten
i grupper under ledning av en särskild högre befattningshavare. Det syntes
nämligen lönenämnden, som om MJV borde kunna omedelbart utöva ledningen
och tillsynen över justerarnas arbete, varför det kunde övervägas
att ersätta dessa befattningar med justerartjänster.

Kommerskollegium har ifrågasatt, om det icke med hänsyn till de stora
avstånden i Norrland vore ändamålsenligt att inrätta flera och mindre justerardistrikt
i denna landsända, möjligen med deltidsanställda justerare. Den
tids- och kostnadsvinst, som minskningen av resor skulle medföra, samt
den förbättrade servicen för affärsmännen skulle måhända uppväga kostnaderna
för ett ökat antal distrikt. Kollegium, som för sin del icke ansett
sig kunna avgöra om behov förelåge av en särskild justerare i Ystad, hemställer
vidare att vederbörlig hänsyn måtte tagas till av Skånes handelskammare
framfört önskemål om bibehållande av justerarbefattningen därstädes.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt lämpligheten av att
indraga justerarbefattningen i Ystad.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har tillstyrkt den föreslagna
distriktsorganisationen av justeringsväsendet.

Föreningen statens justerare av mått och vikt har förordat vissa jämkningar
i den föreslagna organisationen och därvid anfört bl. a. följande.

Justeraren i Ystads distrikt borde bibehållas. Distriktet torde dock utfyllas
med södra delen av Kristianstads län (innefattande huvudorterna
Simrishamn, Tomelilla och Brösarp). Hälsingborgs distrikt borde utökas
med den Hälsingborg närbelägna västra delen av Kristianstads län (med hu -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

17

vudorterna Ängelholm, Båstad, Åstorp och event. Klippan). Justeraren i
Uppsala distrikt borde jämväl bibehållas, men distriktet torde utfyllas med
bl. a. norra delen av Stockholms län (med huvudorterna Norrtälje, Öregrund
och östhammar). Östersund borde bliva stationeringsort för den biträdande
justeraren i Sundsvalls distrikt.

De av föreningen föreslagna jämkningarna skulle medföra en utökning
av personalkåren med en justerare i Ystad och en i Uppsala. Denna utökning
skulle dock motvägas av en minskning med tre biträdande justerare,
nämligen i envar av städerna Malmö, Kristianstad samt Stockholm.

Departementschefen. Med den av mig förordade anställningsformen för
justerarna bortfaller behovet av en distriktsindelning, som åsyftar att erhålla
en skälig avvägning av justerarnas inkomster. Även för den nya organisationens
vidkommande synes behov dock föreligga av en gränsdragning
beträffande de olika justerarnas verksamhetsområden. Denna gränsdragning
hör ske så, att justeraren blir i möjligaste mån lätt tillgänglig för allmänheten.
Ur organisatorisk synpunkt är det önskvärt, att man erhåller en
utjämning av arbetet de olika distrikten emellan dels för att om möjligt
samtliga justerare skola kunna få en genomsnittligt sett under året normal
arbetstid, dels ock för att lönerna icke skola behöva differentieras med hänsyn
till arbetets omfattning. Utredningsmännens förslag om ett sammanförande
av nuvarande distrikt till distriktsgrupper, inom vilka gränserna
mellan olika justerares arbetsområden icke behöva vara fastlåsta på samma
sätt som nu, torde kunna underlätta en utjämning av arbetet, samtidigt som
man därigenom även skulle erhålla en ur arbetssynpunkt effektivare organisation.
Lönenämnden har ifrågasatt behovet av denna gruppindelning, då
organisationen icke synts större än att mynt- och justeringsverket borde
kunna omedelbart utöva ledningen. Det kan medges, att denna gruppindelning
icke är oundgängligen nödvändig, men den synes mig dock utgöra ett
lämpligt komplement till distriktsorganisationen, ägnad att giva en ökad
smidighet åt verksamheten. De föreslagna överjusterartjänsterna äro avsedda
att placeras å orter med sådana industrier att särskilt'' kvalificerad
personal erfordras för justeringsverksamheten. Med beaktande härav och
av önskvärdheten att inom organisationen ha några befordringstjänster,
som verka stimulerande för hela verksamheten, har jag ansett övervägande
skäl tala för utredningsmännens förslag beträffande gruppindelningen
och den därav betingade differentieringen av tjänsterna.

Den av utredningsmännen till sina grundlinjer angivna lokala organisationen,
som jämväl förordats av mynt- och justeringsverket, synes mig i
stort sett lämpligt avvägd och jag tillstyrker att utredningens förslag i detta
hänseende lägges till grund för kostnadsberäkningarna för organisationen.
Såsom utredningsmännen framhållit torde det framdeles böra ankomma på
mynt- och justeringsverket att besluta om stationeringsorter för befattningshavarna
inom organisationen samt om gränserna vid den distriktsindelning,
som skulle ifrågakomma. Av vissa remissmyndigheter härulinnan

2 liihantj till riksdagens protokoll /.9M. / samt. Nr 190.

L8

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

anförda synpunkter torde därvid böra övervägas. Antalet befattningshavare
i tjänsteställning över de vanliga justerarna och stationeringsorter för dem
böra dock bestämmas i förevarande sammanhang. Jag kan för min del tillstyrka,
att antalet sådana befattningshavare i enlighet med utredningens
förslag fastställes — om man bortser från den i Stockholm hos mynt- och
justeringsverket anställde befattningshavaren med delvis motsvarande funktioner
— till fyra och att de placeras i Jönköping, Malmö, Göteborg och
Sundsvall.

Såsom utredningsmännen framhållit torde, för ett bättre betjänande av
allmänheten, justerarna böra hålla mottagning å olika platser inom distrikten
genom anordnande av ett utökat antal s. k. obligatoriska resor. Fastställandet
av mottagningsorterna torde böra ankomma på mynt- och justeringsverkel.

Vad utredningen anfört beträffande de biträdande justerarna och särskild
arbetshjälp åt justerarna inom den nya organisationen föranleder icke erinran
från min sida. I mynt- och justeringsverkets befogenheter bör givetvis
ingå att bestämma fördelningen av de biträdande justerarna å de olika
distrikten och distriktsgrupperna.

3. Löneställning in. m.

Utredningsmännen ha vid bedömande av frågan vilken löneställning som
skäligen borde tillkomma justerarna ansett det vara av betydelse att klarlägga
storleken av de inkomster av tjänsten, som med det hittillsvarande
ersättningssystemet tillkommit dem. Utredningen, som i sitt betänkande,
till vilket jag här får hänvisa, lämnat material till belysning härav, har
konstaterat, att under åren 1944—1946 nettoinkomsterna för år för flertalet
av justerarna uppgått till eller överstigit 9 000 kr., medan nettoinkomsterna
under periodens sista år (1946) för flertalet justerare legat över
10 000 kr.; för ett betydande antal hade inkomsten för sistnämnda år dock
fortfarande stannat vid ett lägre belopp.

Justerarnas hittillsvarande inkomster av tjänsten kunde dock icke i och
för sig enligt utredningsmännens mening anses vara utslagsgivande för
den blivande lönegradsplaceringen, även om dessa inkomster måste anses
giva en viss vägledning. De allmänna grunder för löneavvägningen, som
tillämpats i fråga om andra statens befattningshavare, borde följas jämväl
i fråga om justerarna. Lönegradsplaceringen för justerare borde sålunda
bedömas med utgångspunkt från arbetets art och de tekniska och övriga
kvalifikationer, som uppställts för anställning såsom justerare under beaktande
av löneställningen för andra statliga anställningshavare med jämförliga
arbetsuppgifter och kvalifikationer.

Efter övervägande av de olika omständigheter, som böra inverka på lönegradsplaceringen,
ha utredningsmännen kommit till uppfattningen att en
placering av justerarna i annan lönegrad än 23 eller 24 å löneplan 1 av
statens allmänna avlöningsreglemente icke torde kunna ifrågakomma. Med

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

beaktande särskilt av de krav, som de moderna maskinella vägnings- och
mätningsredskapen ställa på justerarnas tekniska kunnande, och av det
förhållandet, att befattning som justerare för det övervägande flertalet befattningshavare
inom organisationen torde bli sluttjänst, ha utredningsmännen
funnit övervägande skäl tala för en placering i 24 lönegraden. I
vart fall under nuvarande förhållanden skulle det enligt utredningsmännens
uppfattning bli svårt att med en placering i 23 lönegraden förvärva
och behålla justerare med önskvärda kvalifikationer.

Utredningen erinrar om att bilbesiktningsmännen, som nyligen vunnit
anställning såsom statstjänstemän och i viss utsträckning hade likartade
arbetsuppgifter och kvalifikationer, inplacerats i en lönegrad högre än här
förordats för justerarna. Utredningsmännen framhålla dock att denna löneställning
speciellt motiverats med den examinationsskyldighet av körkortsaspiranter,
som ålåge besiktningsmännen, och uttryckligen angivits icke
skola medföra några konsekvenser i fråga om annan tekniskt utbildad personal.

Beträffande över justerarnas arbetsuppgifter och löneställning har utredningen
framhållit bl. a. följande.

De skola vara chefer för distriktsgrupperna och under MJV ansvariga
för arbetets behöriga gång inom sin grupp. Överjusteraren skall själv tilllika
förestå det distrikt inom gruppen, där göromålens art bl. a. på grund
av redskapens mera invecklade beskaffenhet kräver större kvalifikationer.
Han skall vidare följa underställda justerares verksamhet och vid behov
lämna dem råd och anvisningar samt på annat sätt verka för enhetlighet
i gruppens verksamhet.

Överjusteraren skall ytterligare vidtaga de omedelbara åtgärder, som erfordras
vid förfall för någon befattningshavare, som är underställd honom.
Han skall sålunda, därest ordinarie justeraren blir förhindrad uppehålla
tjänsten, göra anmälan härom till chefsmyndigheten och vid behov utse
ersättare att utföra arbetet, intill dess chefsmyndigheten hinner förordna
vikarie. Avgivande av yttranden och verkställande av utredningar, som
anbefallas av MJV eller annan myndighet, torde jämväl i regel böra ankomma
på överjusterare.

Det mera kvalificerade arbete och större ansvar, som sålunda skulle
åvila överjusteraren, motiverar enligt utredningsmännens mening att han
placeras i högre lönegrad än justerare, lämpligen två lönegrader högre, eller
sålunda i 26 lönegraden.

Vad därefter gäller löneställningen för de biträdande justerarna erinrar
utredningen om att 1944 års personalutredning i ett nyligen framlagt
betänkande avgivit förslag i fråga om reglering av anställningsförhållandena
för viss personal med teknisk utbildning m. fl.1 Justerarkåren, till vilken
f. n. hörde flera civilingenjörer, torde framdeles enligt utredningen
främst komma att rekryteras av läroverksingenjörer, varför personalutredningens
förslag till reglering av läroverksingenjörernas anställningsförhållanden,
därest detsamma godkändes av statsmakterna, kunde komma
att bli tillämpligt å de biträdande justerarna. Utredningsmännen fram 1

Statens offentliga utredningar 1947: 58.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

hålla, att även om förenämnda förslag till reglerad befordringsgång för
läroverksingenjörer icke skulle komma att fastställas, torde förslaget jämte
de synpunkter, som framkommit vid remissbehandlingen därav, kunna
tjäna till viss ledning för den lönesättning, som i sådant fall finge ankomma
på MJV att tillämpa.

I avvaktan på närmare erfarenhet ha tjänstemännen i den nya organisationen
ansetts lämpligen böra tillsvidare placeras såsom extra ordinarie
tjänstemän.

MJV:s uppgifter inom den nya organisationen torde enligt utredningens
uppfattning böra i stort sett förbli desamma som nu. Vissa förändringar
komme dock att inträda. En del av verkets nuvarande uppgifter torde således
komma att överflyttas å överjusterarna. I egenskap av chefsmyndighet
borde verket äga tillsätta både justerare och biträdande justerare, medan
däremot överjusterarna med hänsyn till deras ställning inom organisationen
torde böra tillsättas av Kungl. Maj :t.

Personalens avlöningar och reseersättningar m. in. finner utredningen
böra utbetalas direkt från chefsmyndigheten på grundval av uppgifter, soip
lämnas av överjusterarna.

Den föreslagna löneställningen för överjusterarna har synts utredningsmännen
böra medföra en jämkning av lönegradsplaceringen för föreståndaren
för justeringsverkstaden vid MJV, vilken förutom vissa uppgifter som
överjusterare hade ställning som ledare av utbildningen av aspiranter och
biträdande justerare i fråga om justering av handelsredskap. Denne syntes
böra erhålla en högre lönegradsplacering än den nuvarande, Ca 24, därvid
utredningsmännen funnit vissa skäl tala för placering i samma lönegrad
som överjusterarna.

Yttranden. Statskontoret har anfört, att, därest omorganisationsförslaget
ansåges böra genomföras i sina huvuddrag, de föreslagna löneställningarna
för justerare och överjusterare icke kunde accepteras av statskontoret.
Ämbetsverket har gjort jämförelser med löneställning och kompetenskrav
för vissa andra befattningshavargrupper, nämligen dels tre kontrollstationsföreståndare
vid det nautiska kontrollväsendet — vilka f. n.vore placerade i
lönegrad Ce 24 och av sjökarteverket föreslagits uppflyttade till 26 lönegraden,
vilket dock i årets statsverksproposition avstyrkts av föredragande departementschefen
— dels inom försvarsväsendet anställda kontrollingenjörer
med lägre teoretisk kompetens (merendels placerade i 22 lönegraden),
dels ock tullverkets kammarskrivare (i lönegrad Ca 20). Statskontoret har
för sin del kommit till att justerarna icke borde placeras högre än tullverkets
kammarskrivare och överjusterarna — eller som de hellre torde benämnas,
förste justerarna — två lönegrader högre, eller i 22 lönegraden. Under
sådana förhållanden erfordrades icke jämkningar i lönegradsplaceringen
för någon tjänsteman hos MJV.

Mynt- och justeringsverket har förklarat sig helt ansluta sig till utredningsmännens
synpunkter i fråga om löneställningen för justerare och över -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

justerare. Verket ville kraftigt understryka, att med hänsyn till kompetenskrav
och justerarnas självständiga och många gånger ansvarsfulla arbete
lägre lönegrad än 24 respektive 26 å löneplan 1, statens allmänna avlöningsreglemente,
ej kunde komma i fråga. Verket förutsatte att tjänsterna efter
något års prövotid, då organisationen fått en slutgiltig form, överfördes på
ordinarie stat. Beträffande lönegradsplaceringen för föreståndaren för justeringsverkstaden
har verket ansett starka skäl tala för en inplacering i
samma lönegrad som för överjusterarna.

Statens lönenämnd, som enligt vad förut nämnts ifrågasatt nödvändigheten
av de föreslagna distriktsgrupperna, har förklarat, att nämnden i och
för sig icke funnit anledning till erinran mot den förordade löneställningen
— Ce 26 — för överjusterarna. Lönenäinnden har även ansett sig böra godtaga
utredningsmännens förslag, att justerarna inplaceras i Ce 24. Vidkommande
löneställningen för de biträdande justerarna har nämnden erinrat
om att förslaget om reglering av befordringsgången för ingenjör spersonalen
enligt vad i statsverkspropositionen meddelats icke komme att föreläggas
1948 års riksdag. I utlåtande den 21 november 1947 över personalutredningens
betänkande hade lönenämnden förordat, att den automatiska befordringsgången
icke borde utsträckas längre än till 19 lönegraden och ej till
Ce 21, som utredningen föreslagit.

Föreningen statens justerare av mått och vikt har framhållit bl. a. följande.

De i gällande justeringstaxa stadgade justeringsavgifterna ha icke undergått
någon höjning trots ökade tjänste- och levnadskostnader för justerarna.
Den fr. o. m. kalenderåret 1944 med vissa undantag till justerarna utgående
s. k. återbäringen, som förbättrats fr. o. m. kalenderåret 1947, är icke av den
storlek, att justerarna härigenom fått kompensation för stegrade tjänsteoch
levnadskostnader i likhet med vad statstjänstemännen i allmänhet erhållit.
Vid bedömningen av justerarnas tjänsteinkomster borde icke bortses
från detta förhållande. Enligt föreningens mening har utredningen icke tillräckligt
beaktat den omständigheten, att justerarna förutom sitt tekniska
arbete ha att utöva tillsyn å efterlevnaden av gällande föreskrifter angående
justeringen av mätnings- och vägningsredskap. Utövandet av denna övervakning
ställer stora krav på justerarnas kunnande och omdöme. Med hänsyn
bl. a. härtill har föreningen ansett det skäligt med en placering av justerarna
i 25 lönegraden, Saar. De uppgifter, som komma att åvila överjusterarna,
anser föreningen motivera en lönegradsplacering för dessa befattningshavare
tre lönegrader över justerarna, eller i Ce 28. Denna lönegradsskillnad
skulle göra justerarbanan mera lockande och ge en bättre garanti
för att överjusterartjänsterna besättas av de mest kvalificerade justerarna.

Departementschefen. Enligt utredningens förslag skulle justerarna i allmänhet,
tillhopa sjutton stycken, med hänsyn bl. a. till arbetets art och de
tekniska och andra kvalifikationer, som uppställts för justeraranställning,
erhålla extra ordinarie anställning med en inplacering i lönegraden Ce 24.
De föreslagna överjusterarna, vilka inberäknat föreståndaren för mynt- och
justeringsvcrkcts handelsjusteringsavdelning uppgå till fem, skulle hänföras
till lönegraden Ce 26. Därjämte skulle såsom rekryteringspersonal finnas
tolv biträdande justerare, för vilkas avlönande av 1944 års personalut -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

redning framlagt förslag i fråga om reglering av anställningsförhållandena
för viss personal med teknisk utbildning m. fl. skulle tjäna till viss ledning.
Av remissmyndigheterna har statskontoret ifrågasatt en lägre löneställning
för justerare och överjusterare än den sålunda föreslagna, medan justerarföreningen
ansett justerarna böra placeras en lönegrad och överjusterarna
två lönegrader högre än enligt förslaget.

För min del anser jag i likhet med lönenämnden utredningsmännens förslag
till lönegradsplaceringar för justerare och överjusterare innebära en
rimlig avvägning och kan sålunda tillstyrka förslaget. I anslutning till statskontorets
uttalande torde dock de sistnämnda befattningshavarna böra benämnas
förste justerare. Vad därefter angår de biträdande justerarna torde,
i avvaktan på prövningen av personalutredningens förslag i fråga om lönesättning
för den statsanställda tekniska personalen, detta förslag med beaktande
av vad lönenämnden i sitt remissutlåtande häröver anfört i förevarande
hänseende kunna läggas till grund för anslagsberäkningen.

De befattningshavare, vilka å vissa orter skulle ha justerarverksamheten
som bisyssla, torde böra erhålla efter arbetsmängden avpassade arvoden,
vilka böra efter förslag av mynt- och justeringsverket fastställas av Kungl.
Maj :t.

4. Effektivisering av vågkontrollen.

Utredningsmännen ha ansett, att man genom bl. a. rationaliseringar i justerarnas
verksamhet skulle kunna bereda erforderligt utrymme för dem
att utöva viss inspektion av handelsvågar, varigenom skulle erhållas en
välbehövlig effektivisering av vågkontrollen. Såsom bakgrund till förslaget
har utredningen anfört i huvudsak följande.

Frågan om vågars omjustering har tidigare varit föremål för övervägande
vid ett flertal tillfällen men bär icke fått någon tillfredsställande lösning.
De sakkunniga, som utarbetat förslaget till 1934 års lag om mått och
vikt, hade ifrågasatt införande av en periodisk omjusteringsplikt även för
vågar. Denna omjustering skulle dock icke anförtros åt justerarna utan
skulle under MJV:s ledning handhas av särskilda tjänstemän. Kostnaderna
för förfarandet skulle täckas genom avgifter för vågars omjustering.

I propositionen (nr 97/1934) i anledning av sakkunnigförslaget förklarade
chefen för finansdepartementet bl. a., att en föreskrift om periodisk
omjustering av vågar skulle bli förenad med åtskilliga olägenheter, i synnerhet
i betraktande av den betydande organisation som för upprätthållande
av en sådan föreskrift ansetts erforderlig. Departementschefen ansåg,
att nödig kontroll över vågarna huvudsakligen skulle kunna utövas genom
polismyndigheterna. Detta förslag godtogs av riksdagen.

Någon väsentlig förbättring i butiksvågarnas tillstånd efter tidpunkten
för de sakkunnigas förslag har, enligt MJV:s erfarenheter, icke kunnat förmärkas.
Däremot har en viss förbättring inträtt beträffande decimal- och
skjutviktsvågar med en maximikapacitet överstigande 20 kilogram. För
dessa liksom för övriga vågar är icke någon omjusteringsplikt föreskriven.
Enligt kungörelsen den 22 juni 1934 med vissa bestämmelser angående
mätning och vägning (nr 367) skola justerade vikter finnas att tillgå för

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

kontroll av vågarnas riktighet. I anledning av framställningar från bl. a.
Sveriges köpmannaförbund om lättnad i bestämmelserna om skyldighet att
tillhandahålla vikter för kontroll, har genom kungörelsen den 30 oktober
1936 (nr 566) föreskrivits, att såvitt angår våg med kapacitet överstigande
20 kilogram, kontrollvikter vore erforderliga först efter utgången av september
månad tredje kalenderåret efter det, varunder vågen senast justerats
(nyjusterats eller omjusterats). Denna bestämmelse har medfört, att
ett mycket stort antal decimal- och skjutviktsvågar omjusterats inom en
treårsperiod, varför i praktiken den av de sakkunniga föreslagna omjusteringen
av vågar i viss utsträckning genomförts.

Enligt utredningsmännens mening kunde det behov av periodisk granskning
av vågar, som föranlett nyssnämnda sakkunnigförslag, vid den föreslagna
omorganisationen i någon mån tillgodoses i form av en inspektionsskyldighet,
som ålades justerarna av MJV. Möjlighet att ålägga justerarna
sådan inspektionsskyldighet finge MJV, i motsats till vad nu gällde, om
justerarna vid en nyorganisation placerades såsom statstjänstemän. Någon
ändring i gällande föreskrifter behövde icke företagas för genomförande
av en sådan inspektionsskyldighet. Utredningsmännen ha framhållit, att de
skäl, som föranledde departementschefen att i nyssnämnda proposition
avböja förslaget angående omjusteringsplikt för vågar och anställande av
särskilda tjänstemän för omjusteringens verkställande, icke kunde åberopas
mot en så blygsam anordning som den nu föreslagna, vilken icke torde
medföra andra direkta utgifter än kostnaderna för resor och traktamenten,
sammanlagt beräknade till i runt tal 50 000 kr.

Det närmare utformandet av våginspektionen borde enligt utredningen
överlåtas åt MJV. Utredningen har bl. a. anfört följande synpunkter härpå.

Justerarna böra i främsta rummet förrätta våginspektionen i samband
med andra förrättningsresor. Trots detta torde det dock bli nödvändigt att
göra särskilda resor för våginspektionen. De särskilda inspektionsresorna
böra förläggas å tider, när annat justeringsarbete är mindre trängande.
Därest vid våginspektion våginnehavare framställer begäran om omjustering
av våg, torde justeraren böra vara oförhindrad att förrätta sådan omjustering.
Våginnehavaren har därvid att erlägga vederbörlig omjusteringsavgift,
men däremot icke rese- eller traktamentsersättning åt justeraren.
En i samband med våginspektionen utförd omjustering innebär vanligen
icke något extra besvär för justeraren, enär undersökningen av vågen är
densamma vid såväl omjustering som inspektion. För våginnehavarens del
torde denna möjlighet att i samband med inspektion erhålla omjustering
innebära en avsevärd fördel med hänsyn till att justeraren kommer till platsen
och således fraktkostnader för vågen inbesparas. Såsom en direkt vinst
av våginspektionen torde följa, att antalet frivilligt utförda omjusteringar
av vågar kommer alt öka även inom de vågkategorier, vilka numera sällan
bliva föremål för omjustering på grund av de besvär och de kostnader, som
orsakas av vågarnas transport.

Yttranden. Mynt- och justeringsverket finner det vara en fördel hos förslaget,
att justerarna erhålla tillfälle att företaga en av verket sedan länge
önskad sakkunnig vågkontroll.

Kommerskollegium har — under erinran att handelskammaren i .lön -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

köping framhållit, att den av 1931 års sakkunniga avsedda effektiviseringen
av vågkontrollen icke tillnärmelsevis komme att ernås genom den föreslagna
inspektionen och att enligt dess mening en periodisk omjustering
av vågar vore väl befogad — ansett sig för sin del kunna biträda utredningsmännens
förslag om effektivisering av vågkontrollen, i den mån denna
verksamhet kunde inordnas inom ramen för den föreslagna organisationen.
Den ifrågasatta inspektionsskyldigheten borde icke heller framdeles få föranleda
ökade anslagskrav för justeringsverksamhetens del.

Departementschefen. Utredningsmännen ha eftersträvat att genom justerarna
få till stånd en effektivare tillsyn å efterlevnaden av gällande bestämmelser
angående mätnings- och vägningsredskap. Möjligheter härtill skulle
erhållas genom deras anställande såsom helavlönade statstjänstemän och i
samband därmed genomförda rationaliseringar i deras arbete. I främsta
rummet har utredningen åsyftat en effektivisering av vågkontrollen. Det
torde icke kunna förnekas, att en sådan våginspektion skulle för mycket
begränsade kostnader medföra betydande fördelar. Jag kan för egen del tillstyrka
utredningens förslag härutinnan, men utgår därvid ifrån att utgifterna
för denna inspektionsverksamhet tills vidare hålla sig inom den angivna
kostnadsramen och sålunda icke -— utan en förnyad prövning rörande omfattningen
av inspektionsverksamheten — föranleda ökade anslagskrav för
justeringsväsendets del.

Det sätt varpå inspektionsverksamheten skulle utövas enligt utredningsmännens
förslag föranleder icke heller någon erinran från min sida.

5. Lokaler och utrustning.

Utredningsmännen ha framhållit, att justerarna hittills haft att själva anskaffa
erforderliga verkstadslokaler men att efter den föreslagna
omorganisationen staten i princip hade att upplåta passande verkstäder.
Justerarna kunde däremot enligt utredningens mening i allmänhet icke
göra anspråk på särskild kontorslokal med hänsyn till det begränsade behovet
därav.

Utredningsmännen ha härefter lämnat en översikt över de anspråk, som
kunna och böra ställas å en justerares verkstadslokal, och över möjligheterna
att anskaffa lämpliga verkstadslokaler. Utredningen har särskilt understrukit
vikten av att lokal erhålles i anknytning till andra myndigheters
lokaler och bl. a. anfört följande.

Vid anskaffandet av verkstadslokaler å stationeringsorten bör i främsta
rummet eftersträvas att giva justerarna anknytning till annan statlig myndighet.
Behov härav föreligger särskilt med hänsyn "till att justerarna under
förrättningsresor, som kunna taga flera veckor i anspråk, äro i behov av
biträde då och då med telefonpassning samt mottagning och utlämning av
justeringsgods, alltså göromål, för vilka icke rimligen särskild personal kan
stadigvarande anställas. Statliga myndigheter, som skulle kunna komma i
fråga vid en sådan anknytning, utgöras av vägförvaltningar, lantmätar- och
bilbesiktningsmannaexpeditioner, de lokala tullförvaltningarna samt läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190. 10

styrelserna. I allmänhet torde, där detta låter sig göra, en anknytning till
länsstyrelse vara att föredraga. Landsstatsbyggnadernas souterrängvåningar
torde stundom enligt vad för utredningsmännen uppgivits inom byggnadsstyrelsen
kunna lämna nu ej utnyttjade lokaler för inrymmande av justeringslokaler.

Även andra möjligheter för lokalanskaffning för justerarna torde böra
undersökas. Med hänsyn till det värde det får anses ha för en ort att en
justerare är fast stationerad å orten kunna kommuner i vissa fall tänkas
vara villiga att ställa lämpligt beläget utrymme till förfogande. Även köpmannasammanslutningar
eller enskilda affärsidkare kunna tänkas vara intresserade
av att på för statsverket förmånliga villkor upplåta lokaler. För
en innehavare av en vågreparationsverkstad kan det sålunda ur ren affärssynpunkt
vara fördelaktigt, att justeraren har sin verksamhet i eller invid
verkstaden. Det kan därför ifrågasättas, om icke på platser, där justerarlokal
icke kan inrymmas i redan befintliga, kronan tillhöriga lokaler och
annan lämplig lokal icke finnes att tillgå, anbud böra av MJV infordras från
verkstäder och dylika om deras villkor för lokalupplåtelse. Det torde icke
vara uteslutet, att justerarna på vissa orter härigenom skulle kunna erhålla
lämpliga lokaler utan kostnad för statsverket. En förutsättning för att avtal
av nu angivet innehåll skall träffas måste givetvis vara, att anbuden
infordras genom offentligt förfarande och att de lokala förhållandena m. in.
äro sådana, att justerarna prövas kunna arbeta fullt objektivt och att reparationsverksamheten
inom branschen icke härigenom erhåller en sakligt
sett otillfredsställande inriktning.

Justeringslokalerna utanför stationeringsorten ha hittills som regel varit
av sämre beskaffenhet, bl. a. som följd av att justerarna sökt minska sina
omkostnader för att få ökat ekonomiskt utbyte av verksamheten. Anskaffningen
av sådana tillfälliga lokaler försvåras dels av att lokalerna utnyttjas
endast under förhållandevis kort tid av året och följaktligen lika litet som
hittills böra förhyras för helt år, dels och av att de justeringsredskap och
det justeringsgods, som skola inrymmas i lokalen, äro mycket skrymmande.
Då det, såsom redan nämnts, torde vara en betydande förmån för en ort
att få justeraren till platsen på grund av att justeringskostnaderna härigenom
bli lägre, torde man emellertid böra räkna med att tillfälliga justeringslokaler
fritt upplåtas antingen av kommunala myndigheter inom brandstation,
kommunalhus, garage eller annan lokal, eller också av affärssammanslutningar
och enskilda affärsidkare. Därest MJV såsom villkor för att
ort skall besökas vid obligatorisk resa uppställde krav på att justeringslokal
av justeringssökande eller kommunal myndighet tillhandahölles utan
ersättning, skulle lokalanskaffandet väsentligt underlättas.

Även när det gäller tillfälliga lokaler böra möjligheterna att erhålla en
anknytning till statliga myndigheter undersökas. Statliga myndigheter med
tillgång till lämpliga lokalutrymmen finnas dock icke å alla de platser, som
justerarna besöka. Vägförvaltningar, lantmätare, bilbesiktningsmän och tull
böra dock i vissa fall kunna bereda utrymme. De utrymmen, som skolorna
äga i form av slöjdlokaler m. in., böra även kunna tagas i anspråk för justerarnas
räkning. För skolornas del uppstå dock vissa svårigheter genom att
skolorna merendels endast kunna upplåtas under sommarmånaderna samt
ofta tagas i anspråk även för andra uppgifter.

Någon detaljundersökning angående förekomsten av lämpliga fasta och
tillfälliga lokaler har utredningen på frågans nuvarande läge icke företagit.
En sådan undersökning torde i stället få utföras av byggnadsstyrelsen i samråd
med MJV.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Med hänsyn till svårigheterna i nuvarande läge på hyresmarknaden att
erhålla nya lokaler för justeringsverkstäderna har utredningen ansett det
flerstädes tills vidare vara lämpligast att söka bibehålla gällande kontrakt
för justeringslokalerna. Detta syfte kunde lämpligen uppnås genom att
justerarna i förekommande fall under en övergångsperiod i avvaktan på
slutlig lösning av lokalfrågan erhölle ett omkostnadsbidrag för täckande av
hyreskostnaderna.

Vidare har utredningen uppehållit sig vid frågan om vilken utrustning,
som erfordras för justeringsverksamheten. Härom anföres bl. a.

Den justeringsmateriel, som MJV f. n. håller justerarna med, utgöres
främst av vågar och arbetslikare och betingar vid nu gällande prisläge enligt
verkets uppskattning ett värde av cirka 6 000 kr. per justerare.

Justerarna hålla sig själva med handverktyg samt i flertalet fall med
borr- eller slipmaskiner. Maskinernas art växlar från distrikt till distrikt beroende
på vilket slag av mätnings- och vägningsredskap, som utgör den huvudsakligaste
delen av justeringsgodset inom distriktet. Den arbetsutrustning,
som äges av justerarna, har enligt deras egen uppskattning ett värde
liggande mellan 500—2 000 kr. per justerare. Efter omorganisationen torde
justerarna böra erhålla viss standardutrustning enligt MJV:s bestämmande.

Till frågan om justerarnas utrustning hör även de fasta justeringsverkstädernas
inredning. Med hänsyn till det stora utrymme som justeringsgodset
kräver, vore det önskvärt att justeringslokalerna erhålla en hylfinredning,
lämpad för uppställning av justeringsgods. För hyllinredningen torde
vissa normalbestämmelser böra utarbetas av MJV.

Beträffande justerares behov av tjänstebil ha utredningsmännen
erinrat om att justerarna äro tvungna att förrätta tjänsteresor i
rätt stor utsträckning. Inom varje särskilt av de nuvarande distrikten vore
dessa resor dock i regel icke av den omfattning, att en tjänstebil för varje
justerare vore motiverad. Däremot kunde det enligt utredningens mening
vara praktiskt att inom varje distriktsgrupp ha tillgång till en specialutrustad
tjänstebil, som komme till gemensam användning inom gruppen för
justerings- och våginspektionsresor efter en av överjusteraren uppgjord
plan. Med hänsyn till den återhållsamhet, som hittills inom statsförvaltningen
iakttagits beträffande anskaffning av tjänstebil, och då någon dylik bilanskaffning
icke torde komma i fråga i dagens ekonomiska läge, hade utredningsmännen
icke ansett sig böra framlägga förslag i ämnet, utan hade i
stället förutsatt att justerare, som själva anskaffat bilar, i likhet med vissa
andra inspektionstjänstemannagrupper skulle äga erhålla ersättning för
tjänsteresor med bilar även i fall, då sådan ersättning ej utginge enligt allmänna
resereglementet.

Yttranden. Byggnadsstyrelsen har framhållit, att de av utredningsmännen
beräknade årliga hyreskostnaderna för justerarnas lokaler, 15 000 kr.,
icke torde förslå, enär dessa sannolikt måste förhyras å flertalet av de ifrågasatta
stationeringsorterna. Å justerarnas stationeringsorter syntes man
böra räkna med en lokalkostnad av i medeltal ca 900 kr. och för envar av
de fyra stationeringsorterna för överjusterarna (Stockholm undantaget)

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

1 000 kr. Styrelsen uppskattade därför den sammanlagda årliga hyreskostnaden
till 20 000 kr. Styrelsen har vidare framhållit de stora svårigheter,
som anskaffandet av verkstadslokaler för justerarna kan beräknas innebära,
och har uttalat starka tvivel om möjligheterna att härutinnan vinna kommunernas
eller köpmannasammanslutningars medverkan.

Mynt- och justeringsverket framhåller, att å överjusterarnas stationeringsorter
extra magasinsutrymme vore erforderligt för att förvara vissa relativt
dyrbara redskap, som ej ständigt behövdes i varje distrikt.

Utredningsmännens uppfattning, att justerarna på vissa orter efter offentligt
anbudsförfarande utan kostnad för statsverket skulle hos enskilda företagare
kunna erhålla lämpliga lokaler, har mött gensaga från olika håll.
Mynt- och justeringsverket har i likhet med statens lönenämnd och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län funnit det icke vara lämpligt, att frågan om
tjänstelokaler för justerarna sammankopplas med eventuella erbjudanden
från enskild näringsidkare eller andra att kostnadsfritt eller på förmånliga
villkor upplåta lokaler. Statsverket borde helt stå för lokalkostnadernas bestridande.
Kommerskollegium har för sin del ansett, att det knappast förelåge
någon fara för att en lokalanskaffning på ifrågasatt sätt skulle medföra
att justerarna skulle bliva beroende av enskilda intressen. Kollegium
har emellertid, med hänsyn till möjligheterna för att påståenden härom
skulle kunna göras, ansett att eu sådan lokalanskaffning borde undvikas.

Departementschefen. I likhet med utredningsmännen vill jag stryka under
angelägenheten av att justerarnas verkstadslokaler förläggas i anslutning
till andra statliga myndigheters lokaler, så att justerare, som är ensam
på sin stationeringsort, vid frånvaro på grund av tjänsteresor m. m. erhåller
tillgång till arbetshjälp för telefonpassning, mottagning och utlämning av
justeringsgods o. d. utan att särskild arbetskraft skall behöva anställas för
ändamålet. Anskaffandet av lämpliga sådana lokaler torde emellertid åtminstone
för närvarande komma att i inånga fall erbjuda stora svårigheter,
varför gällande kontrakt i vissa fall synas böra bibehållas och justerarna erhålla
särskilda bidrag till hyran.

Vad angår den av utredningsmännen framförda tanken att justerarlokaler
skulle efter offentligt anbudsförfarande kunna på för statsverket förmånliga
villkor upplåtas av enskilda rörelseidkare, har jag inga principiella
erinringar mot dylika avtal, som tillgodose såväl det privata som det statliga
intresset, under förutsättning att garantier föreligga, att justeraren i dylika
fall kan arbeta fullt objektivt. Det torde böra ankomma på mynt- och justeringsverket
att pröva i vad mån förutsättningar för dylika anordningar i de
enskilda fallen kunna föreligga, men jag delar den uppfattning, som kommit
till synes i vissa remissutlåtanden, att man i vart fall av psykologiska skäl
bör gå fram med stor försiktighet på detta område.

Vad utredningen anfört i fråga om justerarnas utrustning föranleder icke
någon erinran från min sida.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Frågan i vad man justerare böra erhålla ersättning enligt särskilda bestämmelser
för användande vid tjänsteresor av egen bil, torde sedermera
få underställas Kungl. Maj :ts prövning.

6. Finansiering och uppbörd.

Utredningsmännen ha erinrat om att justeringsväsendet för närvarande
finansieras av de förrättningsavgifter, som erläggas enligt justeringstaxans
bestämmelser. Den totala uppbörden av justeringsavgifter uppgick under
åren 1944—1946 till respektive 328 086, 371 811 och 434 930 kr.

Avgifterna upptagas av justerarna i samband med verkställande av justeringsförrättning.
Med hänsyn till att särskild avgift enligt ju ster artaxan
upptages för varje justerat redskap, kommer uppbörden att avse ett otal
småposter, som skola i detalj redovisas till och kontrolleras av mynt- och
j usteringsverket.

Utredningsmännen ha diskuterat, huruvida icke samtliga taxeavgifter
skulle kunna slopas. Avgifternas slopande skulle visserligen medföra ett rätt
avsevärt inkomstbortfall för staten men på grund av uppbördsbestyrens försvinnande
skulle för justerarna tid frigöras, som kunde utnyttjas till en
effektivisering av justeringskontrollen. Trots den mycket radikala förenkling,
som ett överförande av kostnaderna för justeringsväsendet på skattebetalarna
skulle innebära, ha utredningsmännen i vart fall i nuvarande
läge icke ansett sig böra förorda en sådan åtgärd. I stället har föreslagits en
sådan omläggning av avgiftsuppbörden, att det stora antalet småposter, som
inflyta vid omjustering av de vanliga handelsredskapen, skulle försvinna
och utbytas mot förhöjda nyjusteringsavgifter. Utredningen har härom anfört
i huvudsak följande.

Förrättningsavgif terna äro i nuvarande organisation avvägda i förhållande
till justerarnas arbete och omkostnader. En sådan avvägning torde icke
vara erforderlig i en organisation, där justeraren placeras såsom statstjänsteman
och staten övertager kostnaderna för verksamheten. Avgifterna i den
nya organisationen torde lämpligare böra bestämmas i syfte att ge statsverket
en inkomst, som täcker samtliga kostnader för justeringsväsendet, utan
att avgiften för varje förrättning i och för sig behöver vara så bestämd att
den ter sig som en skälig ersättning för justerarens arbete vid förrättningen.
Som en ej oväsentlig synpunkt bör i detta sammanhang beaktas, att justeraren
icke i alltför hög grad skall belastas med debitering och uppbörd av förrättningsavgifter
i ett otal småposter.

En avsevärd förenkling av uppbördsbestyret torde kunna vinnas, därest
de omjusteringspliktiga allmänna mätnings- och vägningsredskapen (främst
mätstockar, målkärl, vikter m. fl., i det följande kallade handelsredskap)
befriades från justeringsavgift vid omjustering. Handelsredskapen äro nämligen
vid justeringar i antal absolut övervägande framför antalet övriga
redskap (vågar, mätapparater för våta och torra varor, m. m.). År 1938 justerades
sålunda i hela riket 646 514 st. handelsredskap och 61 510 st. andra
redskap. År 1946 var antalet 460 877 st. resp. 164 139 st. Vid en jämförelse
av nämnda siffror för de båda åren visar det sig att antalet handelsredskap

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

nedgått, under det att antalet övriga redskap stigit. Denna förskjutning torde
till betydande del vara betingad av den utveckling, som inom näringslivet
ägt rum från de enkla handelsredskapen mot automatiska vågar samt mätapparater
för torra och våta varor, men kan även ha påverkats av tillfälliga
materialsvårigheter vid tillverkningen av vikter och enkla målkärl.

Den avgiftsfrihet vid om justering av handelsredskap, som sålunda skulle
kunna ifrågasättas, synes dock endast böra komma i fråga om redskapet
inlämnas till justeringsverkstad.

I samband härmed bör enligt utredningsmännens mening upptagas frågan
om de intäkter, som böra inflyta av justeringsverksamheten, och ståndpunkt
tagas till det tidigare berörda spörsmålet om en allmän revision av
justeringstaxan. För att inkomsterna av justeringsväsendet skulle täcka
samtliga med justeringsväsendet sammanhängande kostnader, inklusive
kostnaderna för den föreslagna våginspektionen, syntes erfordras en mindre
förhöjning av gällande justeringsavgifter, vilka varit oförändrade sedan tillkomsten
år 1936 av nu gällande justeringstaxa, trots under kriget och sedermera
inträffade kostnadsstegringar. Utredningsmännen ha vidare erinrat
om det uppdrag att inkomma med förslag till revidering av samtliga statliga
taxor, som av Kungl. Maj :t den 17 oktober 1947 givits åt statens sakrevision,
och ansett, att en granskning av justeringstaxan och en undersökning
av den lämpligaste avgiftsformen borde i samarbete med statens sakrevision
företagas under år 1948, så att ny taxa kunde träda i kraft samtidigt med
den föreslagna omorganisationen av justeringsväsendet den 1 januari 1949.
Såsom riktlinjer för denna granskning borde enligt utredningsmännens
mening gälla, att en förenkling av justerarnas uppbördsbestyr skulle åstadkommas
genom slopande av omjusteringsavgifterna för de vanliga handelsredskapen
samt att såväl det härigenom uppkommande inkomstbortfallet
som den allmänna kostnadsstegringen för verksamheten och utgifterna för
den i samband med nyorganisationen förordade våginspektionen täcktes genom
en taxehöjning.

Yttranden. Kommerskollegium har erinrat om att skilda meningar rörande
avgiftsuppbörden kommit till uttryck bland de hörda näringsorganisationerna
och framhållit följande.

Sveriges industriförbund hade i likhet med utredningsmännen ansett, att
justeringsverksamheten såsom hittills borde finansieras genom avgifter, medan
däremot fyra handelskamrar och Sveriges köpmannaförbund förordat att
avgifterna för justeringen skulle slopas och kostnaderna i sin helhet övertagas
av det allmänna, bl. a. med den motiveringen, att ifrågavarande verksamhet
tillgodosåge ett allmänt intresse. Kollegium ville för sin del framhålla,
att det ur rättvisesynpunkt icke vore något att erinra mot att avgifterna
påfördes affärsmännen. Ett slopande av avgifterna torde emellertid
medföra eu avsevärd arbetsbesparing. Kollegium ansåge därför att ifrågavarande
kostnader, såsom ett led i de allmänna rationaliseringssträvandena,
borde överföras på det allmänna. Även om eu sådan anordning med hänsyn
till det statsfinansiella läget icke torde vara lämplig f. n. — trots de arbetsbesparingar,
som därigenom skulle vinnas — syntes den dock böra vidtagas,
så snart förhållandena det medgåve.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 190

Den av utredningsmännen föreslagna principen att avgifterna för omjusteringen
av handelsredskap skulle slopas och det härigenom uppkommande
inkomstbortfallet kompenseras genom en höjning av avgifterna för nyjusteringar
hade avstyrkts av Gotlands handelskammare, varjämte handelskamrarna
i Norrköping och Jönköping ifrågasatt lämpligheten därav. Handelskammaren
i Göteborg hade framhållit, att förrän något förslag till ny justeringstaxa
framlagts, det icke vore möjligt att bedöma, vilka verkningar i
kostnadshänseende detta förslag skulle få för näringslivet. Denna tanke hade
även uttalats av industriförbundet, som emellertid framhållit, att alla åtgärder,
som kunde förenkla uppbördsförfarandet, borde uppmärksammas. Skånes
handelskammare slutligen hade funnit det riktigt, att avgifterna för omjustering
slopades. Kollegium delade uppfattningen att, innan uppgifter förelåge
om storleken av de erforderliga höjningarna och utredning företagits
om avgiftsbelastningen vid nuvarande förhållanden och vid genomförande av
förslaget, utredningsmännens förevarande förslag knappast torde kunna
bedömas. I den mån det skulle visa sig, att förslaget kunde genomföras utan
alltför stora kostnadsförskjutningar, torde emellertid en sådan anordning —
i avbidan på fullständigt slopande av justeringsavgifterna — få anses såsom
en välgrundad rationaliseringsåtgärd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida icke en ytterligare
väsentlig rationalisering skulle kunna åstadkommas genom att helt borttaga
avgifterna för handelsredskaps justering. Härigenom skulle visserligen
uppstå ett ännu större inkomstbortfall för statsverket än om avgiftsbefrielsen
endast hänförde sig till omjuslering av handelsredskap. Såsom kompensation
för det större inkomstbortfallet skulle emellertid kunna tänkas en
höjning av taxan i fråga om andra redskap, något som med hänsyn till
dessa redskaps relativt höga handelspris icke skulle kunna antagas medföra
någon — eller i varje fall icke någon större — prisförhöjning på dessa.

Departementschefen. Utredningsmännen ha funnit angeläget att i möjlig
mån begränsa justerarnas bestyr med uppbörden av förrättningsavgifier.
Efter övervägande av olika möjligheter har utredningen stannat inför en
sådan omläggning av avgiftsuppbörden, att det otal av små inkomstposter,
som nu inflyter för omjustering av de vanliga omjusteringspliktiga
handelsredskapen, bl. a. järnvikter och litermått, skulle försvinna och de!
härigenom uppkommande inkomstbortfallet för statsverket täckas genom
en höjning av vissa andra utgående förrättningsavgifter. Utredningsmännen
erinra, att statens sakrevision erhållit uppdrag att inkomma med förslag till
revidering av vissa statliga taxor i syfte att avgiftsnivån skulle så fastställas,
att uppbörden täckte kostnaden för vederbörande verksamhet. Utredningen
har därför ansett, att översynen av justeringstaxan borde företagas i samarbete
med sakrevisionen och tillgodose både önskemålet om förenklad avgiftsuppbörd
i enlighet med den av utredningen angivna principen och kravet
på täckning av kostnaderna för verksamheten.

I vissa remissutlåtanden har ifrågasatts, att samtliga justeringsavgifter
skulle slopas och kostnaderna för verksamheten således helt täckas av skattemedel.
För egen del anser jag i likhet med utredningsmännen en sådan
åtgärd icke för närvarande kunna ifrågakomma. De riktlinjer för gransk -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ningen av justeringstaxan, som utredningsmännen uppdragit, tillgodose enligt
min mening på ett rimligt sätt både den statsfinansiella synpunkten
och rationaliseringskravet.

7. Övergångsbestämmelser.

Utredningsmännen ha framhållit, att en övergång till den nya organisationen
under löpande kalenderår torde medföra vissa svårigheter för bestämmande
av justerarnas andel i avgiftsuppbörden och att den nya organisationen
lämpligen borde genomföras vid ett kalenderårsskifte, förslagsvis
den 1 januari 1949. Från och med den dag omorganisationen genomfördes
borde justerarnas rätt till andel i avgiftsuppbörden upphöra. I den
mån de nya befattningarna icke då hunnit tillsättas, borde det ankomma på
MJV att förordna lämpliga personer att tillsvidare uppehålla befattningarna
och hos Kungl. Maj :t utverka bestämmelser om arvoden för tjänsternas
uppehållande. Om och i den mån så befunnes ändamålsenligt för att underlätta
övergången till den nya organisationen torde få uppdragas åt nuvarande
justerare att tillsvidare, dock längst t. o. m. utgången av år 1949,
med bibehållna stationeringsorter och mot arvode samt rese- och traktamentsersättning
för förrättningsresor utöva verksamhet som justerare.

Beträffande vissa speciella övergångsproblem har utredningen anfört i
huvudsak följande.

Befattningshavare, som styrker, att han under ett flertal år haft högre
nettoinkomster av tjänsten än dem han skulle erhålla, om han placerades
i lägsta löneklassen av sin lönegrad, bör kunna efter prövning av Kungl.
Maj :t i varje särskilt fall placeras i högre löneklass.

Omorganisationen medför, att stationeringsorterna komma att dragas in
för några justerare, som alltså bli nödsakade att flytta, om de skola gå
över i den nya organisationen. Det synes utredningen skäligt, att sådana
justerare tillerkännas flyttningsersättning, ehuru de enligt gällande författning
om flyttningsersättning icke äro berättigade därtill. Även andra
fall kunna förekomma, där flyttningsersättning skäligen bör utgå. Det torde
emellertid ankomma på Kungl. Maj :t att besluta härom i varje särskilt
fall.

Vid övergången torde även enligt utredningens mening viss hänsyn böra
tagas till att avgång från justeraruppdraget enligt nu gällande praxis i regel
icke ägt rum förrän vid 70 års ålder. För justerare, vilka vid tidpunkten
för omorganisationen snart uppnå eller redan uppnått den för de nya
tjänsterna gällande pensionsåldern, 65 år, framstår för den skull omorganisationen
som ogynnsam, speciellt i de fall, då justeraren uppbär hel militär
tjänstepension och på grund härav icke kan påräkna någon förbättring
av sina pensionsförmåner efter övergång till den nya organisationen eller
avgång i samband med dess ikraftträdande. I den mån justerarnas krafter
det medgiva, synes för den skull rimligt att frågor om kvarstående i tjänst
efter uppnådda 65 år under en övergångstid behandlas med större tillmötesgående
än eljest inom statsförvaltningen. Beträffande de pensionerade
militärerna erinras vidare, att de vid övergång till tjänstgöring inom
den nya organisationen enligt eljest vid sammanträffande av lön och statspension
tillämpade regler skulle på den fastställda lönen vidkännas av -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

drag med hela eller större delen av pensionen, medan de hittills med ograverad
pension uppburit justeringsavgifterna i vanlig ordning. Även om
sistnämnda förhållande framstått såsom något speciellt gynnsamt för justerarna,
synes det utredningsmännen skäligt, att Kungl. Maj :t vid prövning
av löneavdragets storlek övergångsvis beaktar den inträdda förändringen,
så att denna icke leder till en alltför brysk försämring för dessa justerare.

Departementschefen. Såsom utredningsmännen föreslagit torde reformen
böra genomföras vid ett kalenderårsskifte. Då översynen av avgifterna i
justerarnas verksamhet torde vara avslutad i sådan tid, att ny taxa kan
av Kungl. Maj :t fastställas före den 1 januari 1949, synes lämpligt, att tidpunkten
för den nya justeringsorganisationens genomförande bestämmes
till nyssnämnda dag.

I likhet med utredningen anser jag skäligt, att inplacering i högre löneklass
än begynnelselöneklassen må ifrågakomma för de justerare, som
kunna styrka, att de enligt nuvarande ordning under ett flertal år haft nettoinkomster,
som varit högre än de löner de skulle erhålla, om de placerades
i lägsta löneklassen i respektive lönegrader. Vid jämförelsen bör
givetvis beaktas även värdet av pensionsförmånen i statlig tjänst. Placering
i högre löneklass än den högsta för lönegraden gällande torde dock icke
böra förekomma. Här avsedda lönespörsmål torde få avgöras efter prövning
av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall.

Vad utredningen anfört beträffande flyttningsersättning i vissa fall samt
kvarstående i tjänst för justerare, vilka vid tidpunkten för omorganisationens
genomförande snart uppnå eller redan uppnått den för de nya
tjänsterna gällande pensionsåldern, 65 år, och rörande beräkningen under en
övergångstid av löneavdrag för justerare, som uppbär militär tjänstepension,
föranleder i och för sig icke någon erinran från min sida. Frågorna härom
torde dock i de enskilda fallen få underställas Kungl. Maj :ts prövning i
vanlig ordning.

Anslagsfrågor.

För den nya organisationen av justeringsväsendet skulle i anslutning till
vad jag tidigare anfört rörande tidpunkten för omorganisationen medel
böra beräknas å riksstaten för budgetåret 1948/49 endast för andra hälften
av detta budgetår. För ändamålet torde böra uppföras ett avlöningsanslag
och ett omkostnadsanslag, benämnda Statens justerare: Avlöningar,
respektive Statens justerare: Omkostnader.

Med understrykande av att här ifrågavarande anslagsökning under sjunde
huvudtiteln kommer att motsvaras av en höjning på riksstatens inkomstsida
å titeln »Inkomst av myntning och justering» övergår jag härefter till
beräkningen av de olika anslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

33

1. Statens justerare: Avlöningar.

Utredningsmännen ha först berört gränsdragningen mellan anslagen till
mynt- och justeringsverket och till statens justerare.

Handelsjusteringsavdelningen vid MJV är nu inordnad under verket.
Föreståndaren för juste ringsverkstaden och ett kanslibiträde äro upptagna
på verkets personalförteckning, och verkstadens omkostnader inklusive lönerna
till tvenne arbetare på verkstaden bestridas helt från verkets anslag
utan ianspråktagande av de vid avdelningen inflytande justeringsavgifterna.
Vidare ingår i MJV :s avlöningspost till övrig icke-ordinarie personal
medel för avlönande av biträdande justerare och justeraraspiranter (för
1947/48 i runt tal 21 000 kr.).

Med hänsyn till de praktiska fördelarna med nuvarande ordning och då
en bokföringsmässig uppdelning av kostnaderna väsentligen skulle vara
av teoretiskt intresse bör handelsjusteringsavdelningen enligt utredningens
mening allt fortfarande kvarbliva inom verkets ram och kostnaderna bestridas
av de medel, som ställts till verkets förfogande för verksamheten i allmänhet.
Avlöningarna till å justeringsverkstaden sysselsatta biträdande
justerare och justeraraspiranter, vilka utgöra en till sitt antal starkt varierande
rekryteringspersonal för hela justeringsväsendet, ha däremot föreslagits
skola utbrytas ur verkets anslag och täckas av medel anvisade för justerarstaten
i övrigt.

Anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal har utredningen
med nu angivna utgångspunkter beräknat på följande sätt.

Avlöningarna till 4 överjusterare uppgå, beräknade (exkl. 12 %) efter
lägsta löneklassen i lönegrad 26, till avrundat 43 000 kr.

Avlöningarna till de 17 justerarna, beräknade (exkl. 12 %) efter lägsta
löneklassen i lönegrad 24, uppgå till avrundat 162 000 kr.

Vad beträffar de biträdande justerarna skulle kostnaderna, därest den
föreslagna befordringsgången för personal med teknisk utbildning godkännes
av riksdagen, komma att uppgå till (exkl. 12 %) avrundat 88 000 kr.

Utredningen förutsätter att överjusterarnas och justerarnas semestrar
uppdelas så, att de biträdande justerarna kunna anlitas som vikarier för
justerare, då sådana behövas, under det att som regel någon justerare inom
gruppen förordnas till överjusterare under dennes semester. Under de biträdande
justerarnas semestrar torde vikarier som regel icke behöva förordnas.
Med denna utgångspunkt bar medelsbehovet för vikariatsersättningar
vid semester och sjukdom beräknats till i runt tal 4 000 kr.

Härjämte torde för löneklassuppflyttningar kunna beräknas ett belopp
av i runt tal 5 000 kr.

Arvoden till justerarna i Visby och Kiruna torde böra utmätas efter göromålens
omfattning. Kostnaderna för ändamålet synas sammanlagt icke behöva
överstiga 3 000 kr.

Posten avlöningar till icke-ordinarie personal skulle sålunda enligt utredningsmännens
förslag uppgå till (43 000 + 162 000 + 88 000 + 4 000 +
f> 1)00 + 3 000 =) 305 000 kr.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. t samt. Sr 190.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

Under förutsättning att de arvodesavlönade justerarna icke erhålla rörlig
förhöjning å lönen, skulle avlöningsposten till rörligt tillägg, beräknad
efter 12 procent, upptagas till ett avrundat belopp av 36 000 kr.

I enlighet med det anförda har utredningen för statens justerare beräknat
följande

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till icke-ordinarie tjänstemän ............ kronor 305 000

2. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... » 36 000

Summa kronor 341 000.

Utredningsmännen anmärka, att hänsyn därvid icke tagits till att befattningshavare,
som innehaft annan statstjänst och på grund härav uppbär
pensionsförmåner, torde få vidkännas avdrag å justerarlönen i anledning
härav. Verkliga avlöningskostnaderna för justerarkåren torde för den
skull bli avsevärt lägre.

Departementschefen. Såsom utredningsmännen påpekat torde handelsjusteringsavdelningen
vid mynt- och justeringsverket allt fortfarande av
praktiska skäl böra kvarbliva inom verkets ram och kostnaderna bestridas
av de medel, som ställas till verkets förfogande för verksamheten i allmänhet.
Avlöningarna till å avdelningen sysselsatta biträdande justerare och
justeraraspiranter torde däremot, såsom utredningen föreslagit, böra utbrytas
ur verkets anslag och täckas av medel anvisade för justerarstaten i
övrigt. Denna anordning torde medföra att verkets avlöningspost till övrig
icke-ordinarie personal, i vilken post för avlönande av biträdande justerare
och justeraraspiranter ingår ett belopp av i runt tal 21 000 kr., icke
behöver tagas i anspråk till sitt fulla belopp. Föreskrift om denna begränsning
av ifrågavarande anslagspost för nästa budgetår torde, enär anslagen
till mynt- och justeringsverket äskats med definitiva belopp i årets statsverksproposition,
böra av Kungl. Maj :t meddelas i samband med utfärdande
av regleringsbrev för verket för nästa budgetår.

Frågan om ändrad löneställning för föreståndaren för handelsjusteringsavdelningen
vid mynt- och justeringsverket torde få upptagas till prövning
i annat sammanhang.

Mot utredningens beräkning av de årliga avlöningskostnaderna för statens
justerare har jag icke annat att erinra än att vid anslagsposternas beräkning
böra beaktas de kostnadsminskningar, som kunna beräknas uppkomma
genom löneavdrag i anledning av de tjänstepensioner, som vissa
justerare uppbära, och den förordade begränsningen av biträdande justerarnas
befordringsgång. Nämnda förhållanden torde med beaktande av de
av mig nyss förordade övergångsanordningarna böra föranleda en nedräkning
med 35 000 kr. av anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie tjänstemän
och med 4 000 kr. av anslagsposten till rörligt tillägg. Vidare bör under
förstnämnda anslagspost inräknas det belopp av 15 000 kr. till kostna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

35

der för tillfälligt arbetsbiträde, som utredningsmännen upptagit under omkostnadsanslaget.
Ifrågavarande anslagspost, som i avvaktan på vidare erfarenheter
bör upptagas förslagsvis, bör sålunda beräknas till 285 000 kr.
för helår och anslagsposten till rörligt tillägg till 32 000 kr.

Med hänsyn till att organisationen är avsedd att träda i kraft den 1
januari 1949 torde anslaget böra halveras. Avlöningsstaten beräknad för
halvt budgetår skulle då få följande utseende.

1. Avlöningar till icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis . . kronor 142 500

2. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... » 16 000

Summa kronor 158 500.

2, Statens justerare: Omkostnader.

Utredningsmännen ha beträffande omkostnaderna för statens justerare
gjort följande beräkningar.

I omkostnadsstaten torde först upptagas ett belopp av förslagsvis 1 000
kr. för sjukvård m. m.

Vad beträffar kostnaderna för reseersättningar kan framhållas, att kostnaderna
inom samtliga nuvarande distrikt för resor (utom kallelseresor)
för förrättningar utanför stationeringsorten enligt av justerarna lämnade
uppgifter under åren 1944—1946 uppgingo till i runda tal resp. 20 000,
30 000 och 32 500 kr. eller i medeltal per år till ca 27 500 kr. Härtill torde
böra läggas kostnaderna för våginspektionsresor. Med utgångspunkt från
att den tid, justerarna huvudsakligen kunna beräknas vara sysselsatta med
våginspektionsresor, torde kunna uppskattas till ca en månad per år, har
utredningen gjort en överslagskalkyl av kostnaderna för våginspektionen
med hänsyn till kostnaderna för traktamenten åt justerarna och för förhyrning
av bil. Enligt kalkylen skulle kostnaderna komma att uppgå till sammanlagt
omkring 50 000 kr. per år. Sammanlagda kostnaderna för resor
och traktamenten uppskattar utredningen på grund härav till förslagsvis
80 000 kr.

Vad gäller kostnaderna för expenser synes det vara vanskligt att göra
någon beräkning. Kostnaderna för bränsle, lyse och vatten uppskattar utredningen
till 5 000 kr. Kostnaderna för underhåll av arbetsredskap, anskaffande
av förbrukningsartiklar, annonser in. m. ävensom för tjänstetelefon torde
kunna uppskattas till 18 000 kr.

Den materiel, exempelvis vågar och arbetslikare, som justerarna erhålla
från MJV, har icke förnyats sedan lång tid tillbaka. För en successiv nyanskaffning
av materiel torde böra beräknas 2 500 kr. Med ledning av MJV:s
kostnader för underhåll av denna materiel under den gångna tiden kunna
kostnaderna för underhållet av materielen beräknas uppgå till 3 500 kr.,
varmed motsvarande post i MJV:s stat bör nedräknas.

Av vad utredningen tidigare anfört framgår, att kostnaderna för arbetsbiträde
åt överjusterare och justerare bero av möjligheterna att förlägga justcrarverkstaden
i anslutning till annan statlig myndighet. Innan det klargjorts
vilken lösning av lokalfrågan, som kan åstadkommas på olika platser,
är det svårt att bedöma storleken av kostnaderna för arbetsbiträde.
Vissa medel torde dock böra anvisas för bekostande av tillfällig arbetshjälp.
Med ledning av uppgifter, som justerarna lämnat angående sina utgifter
för arbetsbiträden och under beaktande av alt sådant biträde bör anlitas
endast i undantagsfall, torde kostnaderna härför böra uppskattas till om -

36

Kungl. Mcij:ts proposition nr 190-

kring 15 000 kr. Utredningsmännen utgå ifrån att i den mån en justerare
av personliga skäl önskar arbetsbiträde utöver vad som normalt kan finnas
nödvändigt, han må på egen bekostnad anskaffa sådan hjälp.

Även om kostnaderna för lokalhyror icke skola ingå i omkostnadsstaten
har en uppskattning av hyreskostnaderna gjorts. Med ledning av uppgifter,
som justerarna lämnat angående sina utgifter för lokalhyror åren 1944,
1945 och 1946, uppgående (exklusive särskild ersättning för bränsle, lyse
och städning) till i runda tal resp. 13 000, 13 100 och 12 400 kr. eller i medeltal
till 12 800 kr., uppskattar utredningen hyreskostnaderna till 15 000
kr., vilket i genomsnitt motsvarar 650 kr. för varje stationeringsort. I nämnda
belopp av 15 000 kr. har inräknats det uppskattade hyresvärdet för ev.
lokal i kronans hus. Kostnaderna för hyra av tjänstelokaler torde, oavsett
om särskilda lokaler förhyras eller upplåtelse sker i kronans hus, böra bestridas
från utgiftspost å statens allmänna fastighetsfond.

Utredningen föreslår i enlighet härmed att för justeringsväsendet fastställes
följande

Omkostnadsstat.

1. Sjukvård m. in., förslagsvis ........................ kronor 1 000

2. Reseersättningar, förslagsvis ........................ » 80 000

3. Expenser, förslagsvis .............................. » 44 000

Summa kronor 125 000.

Utredningen framhåller, att förutom de årliga kostnaderna för avlöningar
och omkostnader uppkomma kostnader även för organisationens genomförande.
I viss utsträckning torde justeringsverkstäderna kunna utrustas
med vissa inventarier, som finge övertagas från de nuvarande justerarna.
I den mån dessa erbjöde sina inventarier till inlösen, torde det få ankomma
på MJV att pröva, huruvida och till vilket pris de med beaktande av skälig
avskrivningstid borde övertagas. Med hänsyn till att de inventarier, som
övertoges från justerarna, borde ställa sig avsevärt billigare än nya, beräknade
utredningen kostnaderna för maskiner, verktyg m. m. ävensom inredning
av nya justeringslokaler till omkring 20 000 kr.

Byggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande över förslaget ansett den av utredningsmännen
verkställda uppskattningen av hyreskostnaderna vara för låg
och att dessa kostnader med större sannolikhet kunde uppskattas till omkring
20 000 kr.

Departementschefen. Utredningens beräkning av omkostnadsanslaget synes
mig kunna godtagas med den ändring, som följer av att under avlöningsanslaget
beräknats medel till kostnader för tillfälligt arbetsbiträde med
15 000 kr. Det må erinras om att i omkostnadsanslaget ingår ett belopp av
3 500 kr. för underhåll av justerarnas materiel. Kostnaderna för detta underhåll
ha hittills bestritts från mynt- och justeringsverkets omkostnadsanslag,
delposten övriga utgifter: Maskiner och diverse materialier, och ingå
jämväl i det för nästa budgetår beräknade beloppet för delposten, varför en
motsvarande besparing å denna bör uppkomma för senare hälften av budgetåret.

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

I omkostnadsanslaget för statens justerare torde för nästa budgetår lämpligen
böra inräknas det belopp av 20 000 kr., som av utredningen beräknats
erforderligt för engångskostnader för inventarier och annan utrustning.

För nästa budgetår torde anslaget, med beaktande av att anslagsposterna
för de löpande utgifterna skola halveras, böra upptagas till (500 -f- 40 000
+ 14 500 + 20 000 =) 75 000 kr.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

l:o) godkänna av mig förordade riktlinjer för omorganisation
av justeringsväsendet samt i fråga om bestridande
av kostnaderna för verksamheten;

2:o) fastställa följande personalförteckning för statens
justerare, att tillämpas tills vidare från och med den 1 januari
1949:

Personalförteckning,

Befattning Lönegrad

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än Ce 24:

4 förste justerare .............................. Ce 26;

3:o) godkänna följande avlöningsstat för statens justerare,
att tillämpas från och med den 1 januari 1949 tills
vidare:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till icke-ordinarie personal,

förslagsvis ....................... kronor 142 500

2. Rörligt tillägg, förslagsvis ............ » 16 000

Summa kronor 158 500;

4:o) under sjunde huvudtiteln å riksstaten för budgetåret
1948/49 anvisa

1) till Statens justerare: Avlöningar ett förslagsanslag

av............... ..................... kronor 158 500;

2) till Statens justerare: Omkostnader ett förslagsanslag

av..................................... kronor 75 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Löfqvist.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning ............................................................ 1

Justeramas nuvarande arbetsuppgifter. Distriktsindelning och lönebe stämmelser

........................................................ 2

Förslag till ny organisation .......................................... 5

1. Anställningsformen för justerarna m. m............................. 5

2. Lokal organisation................................................ 12

3. Löneställning m. m............................................... 18

4. Ef/ektivisering av vågkontrollen ............................ 22

5. Lokaler och utrustning............................................ 24

6. Finansiering och uppbörd.......................................... 28

7. Övergångsbestämmelser ............................................ 31

Anslagsfrågor ........................................................ 32

1. Statens justerare: Avlöningar........................................ 33

2. Statens justerare: Omkostnader...................................... 35

Hemställan........................................................... 37

487380. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.