Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Nr 188.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående stödåtgärder
för maskinhållningen inom jordbruket; given Stockholms
slott den 5 mars 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1048. 1 saml. Nr 188.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Sammanfattning.

1. Lantbruksstyrelsen föreslås även framdeles skola förmedla lån ur
jordbrukets maskinlånefond till hushållningssällskapen, vilka i sin tur utlämna
lån till olika kategorier av maskinhållare för anskaffning av jordbruksmaskiner
avsedda att användas gemensamt av flera lantbrukare.

2. Lån från jordbrukets maskinlånefond skall få lämnas dels till inköp
av maskiner, avsedda för maskinhållning, dels för förvärv eller uppförande
av för maskinhållningen avsedd byggnad. Däremot skall lån ur denna
fond ej vidare utlämnas för inköp av tvättmaskin.

3. Hushållningssällskap bör i egen regi kunna bedriva maskinhållning och
erhålla lån ur jordbrukets maskinlånefond.

4. Maskinlån förordas som hittills uppgå till 80 procent av maskinernas
anskaffningskostnad. Dock skall för anskaffande av maskiner, som avses
för nyodling, stenröjning, dikning eller andra till den inre rationaliseringen
hörande arbeten, lån kunna uppgå till hela anskaffningskostnaden.

5. I regel skall maskinlån icke utlämnas till lägre belopp än 500 kronor.
Dock bör det vara lantbruksstyrelsen obetaget att i särskilda fall medgiva
undantag.

6. För maskinlån föreslås en enhetlig återbetalningstid av åtta år mot
nuvarande lägst fem och högst åtta år. För byggnadslån anses tio års amorteringstid
böra gälla.

7. Det bör vara låntagare obetaget att när som helst under återbetalningstiden
återbetala oguldet belopp å lån utan att bidragsrätten förloras.

8. Bidragsprocenten för lån för maskinhållning föreslås höjd till 25 procent
av lånets ursprungliga kapitalbelopp mot nuvarande 20.

9. Bidrag avses skola lämnas även i det fall maskinhållare icke erhållit
lån från maskinlånefonden, därest han underkastat sig redovisningsskyldighet
och kontroll i samma ordning som låntagare, vilken erhållit maskinlån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 mars 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om stödåtgärder
för maskinhållningen inom jordbruket och anför därvid följande.

Inledning.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan föreslagit
riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet för budgetåret
1948/49 beräkna dels till Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets
maskinlånefond ett förslagsanslag av 225 000 kronor (IX. H. T. p. 94), dels
ock till Jordbrukets maskinlånefond ett investeringsanslag av 4 500 000 kronor
(bil. 30: kapitalbudgeten: Jordbruksdepartementet, p. 5).

Jag torde nu ånyo få anmäla dessa frågor.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 juni 1946 tillkallade jag utredningsmän
för att i enlighet med angivna riktlinjer verkställa utredning
och avgiva förslag angående ordnandet av maskinhållarverksamheten inom
jordbruket. Utredningsmännen, som antagit benämningen 1946 års kommitté
för jordbrukets maskinhållning, ha utgjorts av agronomen S. Janson, Moholm,
tillika ordförande, chefen för jordbrukstekniska institutet, ingenjören
N. H. Berglund, Uppsala, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren
J. N. Jonsson, Fjäle, Bollnäs, ledamoten av riksdagens andra
kammare, redaktören B. E. A. Karlsson, Stuvsta, ombudsmannen R. Lindberg,
Krylbo, samt ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren
Hj. R. Nilson, Spånstad, Åled.

Kommittén, som vid behandlingen av vissa frågor biträtts av särskilda
experter, har den 26 november 1947 avgivit betänkande angående jordbrukets
maskinhållning (SOU 1947: 83).

över betänkandet ha utlåtanden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

statens biltrafiknämnd, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund
och Svenska lantmännens riksförbund samt Kooperativa förbundet.

Innan jag närmare går in på utredningens förslag och de däröver avgivna
yttrandena, torde jag få lämna en redogörelse för nu gällande bestämmelser
på området. Dessa, som meddelats i kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 401)
angående lån från jordbrukets maskinlånefond med däri genom kungörelserna
nr 404/1944 och 397/1945 vidtagna ändringar, innebära i huvudsak
följande.

Från jordbrukets maskinlånefond må statslån tilldelas hushållningssällskap
för utlämnande till enskild person eller sammanslutning av lån för
anskaffande av jordbruksmaskin eller tvättmaskin, som avses skola användas
gemensamt av flera jordbrukare. För inköp av tvättmaskin må dock lån
utlämnas även om andra personer än jordbrukare avses skola deltaga i maskinens
användning under villkor att antalet anmälda deltagare i maskinanvändningen
till minst 80 procent utgöres av jordbrukare. Lån må i allmänhet
icke beviljas till högre belopp, än som motsvarar 80 procent av köpeskillingen.
Därest maskinen emellertid är avsedd att användas för sådan verksamhet
som avser komplettering av ofullständiga jordbruk, såsom nyodling
och stenröjning, må dock lån under viss förutsättning utgå intill hela köpeskillingen.

Återbetalningstiden för lån ur fonden må bestämmas till minst fem och
högst åtta år. Ränta utgår enligt kungörelserna nr 936 och 937/1943 efter
viss av Kungl. Maj :t för varje budgetår fastställd normalränta, som för närvarande
utgör fyra procent.

Lantbruksstyrelsen må på framställning av hushållningssällskap bevilja
låntagare bidrag till låns återbetalning med belopp, motsvarande 20 procent
av lånets ursprungliga kapitalbelopp. Såsom förutsättning för dylikt bidrag
gäller, att övrig del av låneskulden jämte upplupen ränta vederbörligen
betalats, att den gemensamma maskinanvändningen utövats på ändamålsenligt
sätt samt att minst sextiofem procent av den åkerareal, som innehaves
av de jordbrukare vilka deltagit i maskinanvändningen, tillhöra brukningsdelar
med högst tjugo hektar åker. Från sistnämnda förutsättning äger emellertid
lantbruksstyrelsen möjlighet att medgiva undantag.

Lantbruksstyrelsen må jämväl utlämna bidrag med tjugo procent, dock
högst sexton procent av köpeskillingen, för återbetalning av lån, som för
motsvarande ändamål upptagits i enskild kreditinrättning. Ansökan om sådant
bidrag skall göras hos lantbruksstyrelsen i samband med att lån sökes
hos den enskilda kreditinrättningen. För utbetalning av bidrag gälla samma
förutsättningar som för utbetalning av bidrag till lån, vilka utlämnas av hushållningssällskapen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Sammanfattning av betänkande om jordbrukets maskinhållning.

Allmänna synpunkter.

I betänkandet redogöres till en början för lånerörelsens hittillsvarande
omfattning, varvid det konstaterats att denna varit tämligen ringa. Under
de nio år maskinlånefonden varit upplagd ha blott 6 091 lån till ett belopp av
14 186 131 kronor utlämnats. Genomsnittet per lån är 2 329 kronor. Som jämförelse
nämnes, att enligt en utredning, som grundar sig på uppgifter från
tillverkare och importörer av lantbruksmaskiner, uppgick totala försäljningsvärdet
för sådana maskiner och redskap, vilka kunde användas gemensamt
och till vilkas anskaffning lån ur jordbrukets maskinlånefond således
kunnat utlämnas, år 1945 till 68 miljoner kronor. Det belopp, som
samma år utlämnades från jordbrukets maskinlånefond, uppgick till 2,6
miljoner kronor, vilket motsvarar blott 3,8 procent av försäljningssumman.

Genom en rundfråga till hushållningssällskapen har kommittén sökt utröna
dessas erfarenheter av låneförmedlingen och har härvid funnit att
sällskapen voro i stort sett tillfredsställda med rådande ordning. Härom anföres
i betänkandet bland annat följande:

I åtskilliga fall ha önskemål om ändring av lånebestämmelserna rörande
arealgränserna framförts. Vidare betonas starkt betydelsen av att fasta former
för maskinhållningen skapas; för närvarande uppges den i åtskilliga
fall sakna organisatorisk stabilitet. Likaså framhålles önskvärdheten av intensifierad
upplysningsverksamhet. I allmänhet anses, att räntefoten bör
sänkas trots den fördel, som möjligheten till bidrag utgör.

Det ojämförligt största antalet lån har enligt undersökningar, som företagits
av kommittén, utlämnats till enskilda maskinhållare, vilket anses
delvis bero på att någon av delägarna i ett maskinbolag brukar ställa sig
som låntagare och de övriga som borgensmän. Denna ordning har också uppmuntrats
av åtskilliga hushållningssällskap. Kommittén papekar i detta sammanhang,
att centralföreningar, konsumtionsföreningar, maskinfirmor och
liknande företag på sistone startat maskinhållning, ehuru denna rörelse hittills
blott erhållit mindre omfattning. Om maskinhållningens bedrivande
lämnas i betänkandet följande sammanfattning.

Antalet gårdar, som anlitat en och samma maskin, har i hög grad varierat,
beroende dels av det maskinslag som kommit till användning, dels av de
landsändar, där maskinhållningen förekommit. En traktor kan nämligen
användas gemensamt av större antal jordbrukare än en självbindare. I södra
och mellersta Sveriges tätt befolkade jordbruksbygder kan ett större antal
jordbrukare gå samman om en maskin än vad fallet är i glest befolkade
landsändar.

I allmänhet har maskinhållningen drivits i liten skala. Först på senare ar
ha verkliga maskinstationer uppstått, men deras antal är alltjämt litet. Maskinstationernas
verksamhetsområde har varierat inom tämligen vida gränser
men har för en station med 2 å 3 traktorer vanligen uppgått till 1 a 2 mil
runt stationsorten. I regel ha stationernas maskiner använts betydligt längre

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

tid per år än vad som kunnat ske på en mindre gård med dennas begränsade
möjligheter att effektivt utnyttja maskinparken.

Taxorna ha vanligtvis varit låga. Att verksamheten det oaktat kunnat hållas
i gång och kunnat anses lönande beror i åtskilliga fall på att maskinhållningen
drivits av lantbrukare, som anskaffat maskinerna för eget bruk
men sett en utväg att genom maskinhållning åstadkomma bättre förräntning
även om låga taxor hållits.

Behovet och förutsättningarna för vidgad maskinhållning.

Till följd av bristen på arbetskraft inom jordbruket finnes enligt kommittén
anledning att i ökad omfattning använda arbetssparande maskiner.
Det mindre och medelstora jordbrukets mekanisering motverkas dock, framhåller
kommittén, av ett flertal faktorer. Den erforderliga kapitalinsatsen
är salunda för stor för att mindre och medelstora jordbrukare var för sig
skola kunna göra den. Åkrarna äro icke i erforderlig grad befriade från jordfasta
stenar, vilket försvarar och i vissa fall omöjliggör maskinanvändningen.
Ett flertal olika maskiner erfordras på varje gård. En liten gård behöver
i stort sett samma maskiner som en stor; skillnaden är enligt kommittén
i huvudsak den, att en liten gårds maskiner kunna ha lägre avverkningsförmåga
och följaktligen vara mindre. Eftersom väsentliga delar av en maskin
måste vara desamma, oberoende av storlek, blir dock skillnaden i pris
mellan en stor och en liten maskin i många fall ringa. De flesta maskiner
och redskap, påpekar kommittén vidare, kunna på små gårdar användas i
effektivt arbete blott mycket kort tid årligen, varigenom de fasta kostnaderna
måste fördelas på ett litet antal timmar och maskinkostnaden per
timme effektivt arbete och därmed också per avverkad enhet bli förhållandevis
hög.

Till följd av bl. a. anförda omständigheter kommer enligt kommittén
behovet av maskinhallning att öka, ty endast om denna väsentligen utvidgas,
kan det mindre jordbruket följa med i utvecklingen. Avgörande för om
en lantbrukare med ekonomisk fördel skall kunna anlita maskinhållare
för att frigöra manuell arbetskraft är emellertid icke blott maskinhållarens
taxor utan också om lantbrukaren för andra produktiva ändamål kan tillgodogöra
sig den arbetskraft, som frigöres. Det av maskinhållaren utförda
arbetet medför alltid ett penningutlägg, och lantbrukaren måste på annat
sätt få in motsvarande belopp, därest icke maskinarbetet skall medföra en
utgiftsökning för honom.

Genom en särskild undersökning har kommittén sökt utreda bl. a. vid
vilken gårdsstorlek det blir fördelaktigare att hålla egna maskiner framför
att anlita maskinhållare. Av denna utredning framgår, att det i regel blir
billigare att på gårdar med upp till 30 hektar åker anlita maskinstation
framför att hålla egna maskiner. Den lantbrukare, som anlitar en maskinstation,
far därutöver tillgång till en betydligt allsidigare sammansatt maskinpark
än han själv skulle kunna sätta upp för eget bruk. Därigenom
kommer enligt kommittén gränsen för maskinhållningens ekonomiska lön -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

samhet att avsevärt skjutas uppåt. Om som normalt räknas, att jordbruk
med upp till 30 hektar åker med ekonomiskt utbyte skola kunna medverka
i en maskinstation, innebär det, att två tredjedelar av landets åkerareal,
nämligen den som tillhör gårdar med 2—30 hektar åker, har ekonomiskt
utbyte av att maskinstationssystemet allmänt genomföres.

Målsättningen för maskinhållningens vidare utveckling.

Kommittén uttalar, att lantbrukarna i alltför liten utsträckning ha uppmärksammat
maskinhållningens möjligheter och att det är en samhällsekonomisk
angelägenhet av stor betydelse att maskinhållningen stimuleras.
Staten bör i detta syfte genom relativt rikliga lån och bidrag främja dess
utveckling. Stödet bör främst syfta till att hjälpa lantbrukaren att så organisera
maskinhållningen, att den blir på lång sikt ekonomiskt lönande,
även om statligt bidrag icke utgår. Det är icke nödvändigt, framhåller kommittén
vidare, att maskinhållningen för all framtid upprätthålles genom statligt
stöd av ena eller andra slaget. Syftet bör vara att allsidigt stimulera en effektiv
maskinhållning såsom ett väsentligt led i jordbrukets rationaliseringsprocess.
Givet är, att statens åtgärder på detta område liksom på andra jordbrukets
rationaliseringsområden bör syfta till att göra jordbruksdriften bärkraftig
utan statligt stöd. Statens bidrag bör betraktas som organisationsbidrag,
vilka skola utgå endast under den övergångs- och omdaningsperiod,
i vilken jordbruket för närvarande befinner sig.

Då maskinhållningens möjligheter att förbilliga maskinanvändningen för
den enskilde jordbrukaren till stor del sammanhänga med dess organisation,
är därför enligt kommittén de frågor, som måste lösas för att åstadkomma
en ändamålsenlig maskinhållning till stor del av organisatorisk art. För att
nå gott resultat erfordras, att låne- och bidragsverksamheten kombineras
med rådgivning och kontroll. Genom det beslut om inrättande av maskinkonsulenttjänster
vid hushållningssällskapen, som fattades av 1947 års riksdag
är, framhåller kommittén, frågan rörande den lokala rådgivningen och
kontrollen löst.

Maskinhållningens organisation.

Kommittén har ingående diskuterat maskinhållningens företagsformer och
framhåller, att maskinhållning även i framtiden torde komma att drivas i
mindre skala, beroende på lokala förhållanden eller på deltagande lantbrukares
egna önskemål. Emellertid böra i de fall förutsättningar härför finnas
större företagsenheter för maskinhållning, s. k. maskinstationer, organiseras.
Därvid kunna olika företagsformer tänkas. Kommittén nämner enskilda
personer och enskilda firmor, konsumentkooperativa sammanslutningar, hushållningssällskapen,
jordbrukets ekonomiska föreningar och sammanslutningar
bildade särskilt för maskinhållning. Kommittén understryker betydelsen
av sammanslutningar, bildade särskilt för maskinhållning, i vilka
intresserade jordbrukare inträda som medlemmar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Då maskinhållning, enligt vad kommittén uttalar, rätt väl ansluter sig
till den verksamhet, som bedrives av till Svenska lantmännens riksförbund
anslutna organisationer, och man kan vänta att maskinhållning, som startats
i en centralförenings regi, mötes med förtroende från berörda lantbrukare,
har kommittén till särskild behandling tagit upp frågan om samarbetet
mellan de s. k. centralföreningarna och maskinstationerna samt framlägger
en plan för detta samarbete.

Kommitténs förslag har på denna punkt i stort sett följande innebörd.

De lantbrukare, som önska anlita en maskinstation, böra för ändamålet
bilda en ekonomisk förening u. p. a. Föreningen bör ha till ändamål att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa lämpliga maskiner
och redskap och med dessa åt medlemmarna utföra maskinarbete och
bedriva annan darmed förenlig verksamhet. Till medlem bör kunna antagas
f ^.J^dbrukare inom föreningens verksamhetsområde, som förbinder sig
att folja föreningens stadgar och beslut samt skäligen kan antagas komma
att som medlem Iramja föreningens verksamhet.

maskinstation och centralföreningen bör upprättas ett kontrakt.
Knhgt detta torde centralforenmgen och maskinstationsföreningen förbinda
sig att i samverkan arbeta för en planmässig och ändamålsenlig utveckling
f°r™ernfa. för maskinhållnmgen inom sina områden. Centralföreningen
fr.de förbinda sig att teckna borgen för maskinstationsföreningens lån
an jordbrukets maskinlanefond till ett i kontraktet fixerat belopp. Den

förpnafr ?r°Va omfatJaingen och planeringen av maskinstationstoreningens
anskaffning av maskiner samt äga tillsätta en revisor jämte
suppleant för denne. Maskinstationsföreningen torde böra förbinda si» att
endast i samrad med centralföreningens styrelse till- eller avsätta föreståndare
för verksamheten. I avtalet torde i förekommande fall även böra intagas
bestämmelser rörande andra mellanhavanden mellan kontrahenterna, exemE?il''S
överenskommelse om centralföreningens upplåtande av lokaler eller

fölemn^pu11 a aV dnv™del °ch andra förnödenheter åt maskinstationsnsr
m i - d,enJV?.s ut.forande av vissa transporter åt centralföreningen.
Dar maskincentralforening eller annan sammanslutning leder maskinsta10^sv®r^sara^eten>
böra i tillämpliga delar motsvarande regler gälla.

i it i ^S^affning av maskiner> redskap och byggnader erforderliga
kapitalet kan 80 % upplånas från jordbrukets maskinlånefond eller enskifd

Sendeao^1118'' ^.r^t,for detta lån tecknas av centralföreningen. Åter dÄpItaMmsySél

fv Semmarna ySg”adSkaPi''al iäm''e

För den enskilde lantbrukaren kommer en anslutning till en maskinstation
for?ier ^sserligen att innebära visst kapitalutlägg, men detta blir för
mindre och medelstora gardar ojämförligt mycket mindre än den kapital eget

fcuk8’ S°m SkUlIe erfordras’ om han hade inköPt maskinen enbart för

Maskinstationens möjlighet att utföra transporter åt andra.

En av de viktigaste uppgifterna för en maskinstations ledning torde enligt
kommittén bli att planlägga och genomföra verksamheten så, att maskinbeståndet
effektivt utnyttjas. Endast då torde sådana taxor kunna åsättas
olika maskinarbeten, att jordbrukarna mer allmänt finna det ekonomiskt
fördelaktigt att anlita maskinstationer. Vissa maskiner, som traktorer

Kungi. Maj:ts proposition nr 188.

och vagnar, vilka äro mer allsidigt användbara, kunna vissa delar av året
utnyttjas även för annat än rena jordbruksarbeten och därigenom effektivare
användas.

Eftersom det i vissa fall torde innebära väsentliga fördelar för maskinstationer
att under lågsysselsättningsperioder kunna utnyttja sitt maskinbestånd
även för transporter åt allmänheten, och då det intrång, som därigenom
skulle göras i de yrkesmässiga trafikutövarnas transportunderlag i allmänhet
icke torde bliva av någon nämnvärd betydelse, föreslår kommittén, att maskinstationer
medgivas rätt att med sina för jordbruksarbeten anskaffade
och huvudsakligen utnyttjade traktorer utföra transporter åt andra, utan
att därför tillstånd till yrkesmässig trafik kräves.

Grunderna för lån och bidrag till maskinstationer m. fl.

Kommittén har till allsidig prövning tagit upp frågan om grunderna för
den framtida låne- och bidragsverksamheten ur jordbrukets maskinlånefond.
De förslag kommittén framlagt erfordra ändrade och delvis nya bestämmelser
om låne- och bidragsbelopp, med lån och bidrag förknippade villkor, låntagarnas
kvalifikationer m. m. Kommittén har låtit utarbeta förslag till särskild
kungörelse angående lån och bidrag till jordbrukets maskinhållning,
medan nuvarande förordning föreslås upphöra att gälla utom i vad rör lån
och bidrag till anskaffande av tvättmaskin.

Låneförmedlarna.

Den nuvarande ordningen, att lantbruksstyrelsen fördelar medlen och övervakar
verksamheten, är enligt kommitténs mening ändamålsenlig, varför anledning
till ändring icke finnes. Likaså bör låne- och bidragsverksamheten på
maskinhållningens område även i fortsättningen knytas till hushållningssällskapen,
varvid kommittén dock undantagit nedan behandlade lån och bidrag
till maskincentraler.

Systemet att bidrag utlämnas även för återbetalning av lån, som upptagits
i enskild kreditinrättning, bör bibehållas. Härom anföres i betänkandet bl. a.
följande.

Systemet har dock en betydande nackdel. De enskilda kreditinrättningarna
ha givetvis ej i maskintekniska frågor sakkunnig personal, som kan ge råd
vid val av maskiner och hjälpa låntagaren att organisera maskinhållningen
på ett ändamålsenligt sätt samt kontrollera, att villkoren för maskinernas
användning verkligen uppfyllas. Eftersom statens stöd just avser att åstadkomma
ändamålsenlig maskinhållning, är det i hög grad önskvärt, att tillfredsställande
rådgivning och kontroll förbindes även med de lån, som utlämnas
av enskilda kreditinrättningar. Bäst synes denna rådgivning och kontroll
ordnas, genom att hushållningssällskapens maskinkonsulenter organisera
all av staten understödd maskinhållning, dvs. även den som startats med
lån, som utlämnas av enskilda kreditinrättningar. Sålunda böra förutsättningarna
för utlämnande av lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar, vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

desamma som för statslån. Därigenom böra de enskilda kreditinrättningarna
och hushållningssällskapens lånerörelse kunna samverka och de båda systemen
komplettera varandra.

Beträffande de krav på säkerhet, vilka böra uppställas, framföras i betänkandet
följande synpunkter.

Den begränsning av verksamheten, som möjligen följt av de stränga kraven
på säkerhet, har dock knappast varit till skada. Kommittén anser nämligen,
att den som ämnar starta maskinhållning i en ort, bör ha så stort förtroende
där, att han utan svårighet kan erhålla borgen för lånta medel. Det
är naturligt, att de lantbrukare, som ämna använda maskinerna, teckna sådan
borgen. Ett dylikt åtagande behöver ej innebära egentlig risk, då ju borgensmännen
kunna kontrollera, hur maskinhållaren sköter sig. I de fall, då ett
antal lantbrukare bilda bolag eller förening för maskinhållningen, föreligger
vanligtvis ej svårigheter att ställa fullgod säkerhet för startkapitalet.

Den ordningen, att vissa hushållningssällskap av bekvämlighetsskäl låta
en av delägarna i ett enkelt bolag ställa sig som låntagare och de övriga som
borgensmän, finner kommittén icke stå i överensstämmelse med verksamhetens
syftemål. Kommittén anser tvärtom, att i sådana fall, då enkelt bolag
är motiverat som företagsform, bör låneförmedlaren hjälpa delägarna att
organisera detta på tillfredsställande sätt.

Kommittén finner vidare, att hushållningssällskapen böra mer aktivt än
hittills deltaga i planeringen av maskinhållningen. Därom anföres i huvudsak
följande.

I samband med utlämningen av lån bör tillses, att maskinhållningen organiseras
på längre sikt. Oavbrutna, mer eller mindre planlösa omläggningar
böra icke förekomma. Innan mindre lån utlämnas, bör vidare undersökas,
om icke maskinhallningen kunde ordnas inom ett större område på en gång,
så att icke genom låneverksamheten uppkomsten av större företag motverkades.
I bygder, där behovet av maskinarbete är täckt och verksamheten bedrives
ändamålsenligt, böra ytterligare lån icke utlämnas. På en maskinhållare,
som genom arbetsamhet och förutseende lyckats upparbeta en ändamålsenligt
organiserad rörelse, måste det nämligen verka irriterande, om
staten skulle genom bidrag stödja varje försök till konkurrens, som nytillkomna
maskinhållare skulle kunna erbjuda. Lån bör följaktligen vägras,
där behovet av maskinarbete är täckt och verksamheten redan förut bedrives
tillfredsställande. Ej heller bör bidrag till återbetalning av lån, som upptagits
i enskild kreditinrättning, i sådana fall utlämnas.

Låneförmedlarna böra vid utlämning av lån se till att maskinstationernas
verksamhetsområde i möjligaste mån avgränsas gentemot varandra, så att
icke i orter, där flera maskinhallare finnas, dessa köra om varandra utan
varje plan, vilket maste leda till att dels onödigt lang tid åtgår för transporter
mellan gårdarna, dels högre taxor måste sättas på grund av kostnadsstesringen.
°

Kommittén är av den uppfattningen, att låneförmedlarna böra genomföra
viss regionalplanering av maskinhållningen, så att statliga lån och bidrag
icke utan vidare utlämnas till konkurrerande företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Lån och bidrag till maskinanskaffning.

För lån och bidrag till maskinanskaffning föreslår kommittén, att lån även
i fortsättningen i regel böra få utlämnas till högst åttio procent av maskinernas
inköpspris; dock bör liksom hittills lån kunna lämnas till hela inköpssumman,
då anskaffningen gäller maskiner för nyodling, stenröjning,
dikning eller andra till den inre rationaliseringen inom jordbruket hörande
arbeten. Det bör i senare fallet ankomma på lantbruksstyrelsen att avgöia,
huruvida lån bör utgå med ett belopp, som motsvarar hela inköpsvärdet eller
icke.

Då enstaka, mindre maskiner böra kunna köpas utan statens stöd, särskilt
om flera lantbrukare sluta sig samman, föreslår kommittén, att en bestämmelse
om ett minimibelopp å 500 kronor införes, så att låneförmedlarna icke
alltför mycket belastas med små lån. Minimibeloppet bör icke få underskridas.
Däremot böra lånebeloppen åtminstone ej tills vidare maximeras.

Regeln att lån och bidrag utlämnas endast i samband med inköp av nya
maskiner bör enligt kommittén gälla även i framtiden, ty endast om de maskiner,
som skola anskaffas, äro nya, kunna låneförmedlarna med tillräcklig
säkerhet avgöra, om inköpspriset är skäligt eller icke. I detta sammanhang
framhåller kommittén i huvudsak följande.

Fall förekomma då det är befogat att lån utlämnas för köp även av begagnad
maskin. I glest befolkade trakter kan det salunda inträffa, att de i
gemensam maskinanvändning deltagande gårdarnas sammanlagda areal är
så liten, att inköp av en ny maskin icke är ekonomiskt berättigat. Då en
maskinstation startas, är det i många fall riktigt, att en eller flera av de
deltagande lantbrukarnas maskiner övertagas av stationen. Det kan nämligen
mycket väl inträffa, att en lantbrukare nyligen köpt en traktor eller en
självbindare eller annan större maskin och att han därför icke kan ansluta
sig till stationen, såvida denna icke övertager maskinen, som då bör få ingå
bland de maskiner och redskap, till vilkas anskaffning lån sökes.

Denna lånemöjlighet bör blott undantagsvis utnyttjas, och det inköpspris,
som i låneansökan angives för maskinerna, bör noggrant prövas.

Då statens stöd bör syfta till att stimulera en ekonomiskt lönande maskinhållning,
föreslår kommittén, att bidrag endast utgår för nyuppsättning av
maskiner. Sådan maskinanskaffning, som förorsakas av utvidgningar i driften,
bör likväl anses som ny uppsättning.

Beträffande återbetalningstiden för lån ur jordbrukets maskinlånefond
framhåller kommittén särskilt följande:

Återbetalningstiden för lån ur jordbrukets maskinlånefond är för närvarande
lägst fem och högst åtta år. Syftemålet med en kortaste och en längsta
amorteringstid är, att låneförmedlarna i någon man kunna rätta amorteringstiden
efter maskinens förslitning. Detta är visserligen en riktig princip.
Ur låneförmedlingens synpunkt synes det likväl viktigare, att återbetalningstiden
sättes lika för alla de maskiner och redskap, som anskaffas med ett
och samma lån.

Om emellertid en och samma återbetalningstid skall kunna föreskrivas
för samtliga lån, får denna givetvis ej vara för kort. I regel torde det vara
svårt att med inkomst från användningsavgifterna amortera lån på så kort

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

tid som fem år. För en nystartad maskinstation bör en amorteringstid av
atta ar vara minimum. Det är därför fördelaktigt, om återbetalningstiden
utsträckas till tio år, vilket ur det allmännas synpunkt ej heller är
olagligt. Nya erfarenheter visa, att maskinernas livslängd vanligen är så
de 1 rePel icke behöva ersättas, förrän de använts tio år eller längre
j™., 1essutom vinnes genom längre återbetalningstid säkerhet för att de med
hjälp av lån anskaffade maskinerna användas för maskinhållning under
en längre tid.

Med hänvisning till det anförda föreslår kommittén, att återbetalningstiden
sättes till tio år. Vidare föreslår den, att låntagaren medges rätt att
inbetala upptaget lån när helst han önskar men att statligt bidrag utbetalas
först efter åtta år. Statligt bidrag bör utgå, även om lån icke upptages men
bidrag sökes vid verksamhetens start och vederbörande förbinder sig att
underkasta sig de med ett lån förenade kontrollåtgärderna.

Kommittén finner icke anledning att föreslå ändrade grunder för beräkningen
av ränta å lån från jordbrukets maskinlånefond, då frågan bör
prövas i samband med att bestämmelserna för statens övriga rationaliseringslån
upptagas.

Då bidraget till återbetalning av maskinlån bör betraktas som organisationsbidrag
och endast utgå till nyuppsättning av maskiner samt då de
föreslagna grunderna innebära en skärpning gentemot gällande regler, finner
kommittén det motiverat, att bidraget höjes till tjugufem procent av
lånets kapitalbelopp mot nuvarande tjugu.

Om arealvillkoren för erhållande av bidrag anföras i huvudsak följande
synpunkter.

Den nu gällande bestämmelsen om arealbegränsning har emellertid visat
sig medföra vissa praktiska olägenheter och har därför kritiserats av flera
hushållningssällskap. För att kunna ordna maskinanvändningen på ändamålsenligt
sätt fordras nämligen i vissa fall att en större del av åkerarealen
tillhör gårdar med över 20 hektar åker. Detta gäller exempelvis, då ett antal
lantbrukare vilja gemensamt inköpa och begagna en skördetröska. I många
fall torde det vara nödvändigt, att ett flertal gårdar med 30 å 40 hektar
åker eller mera tillåtas deltaga, om en maskinstation alls skall komma till
stånd. En maskinhållare, som erhållit lån för att betjäna ett antal mindre
gårdar men som vissa tider icke har full sysselsättning hos dessa, bör ha
rätt att utföra arbeten åt större gårdar, även om den areal, på vilken maskinerna
avändas, till mer än 35 % kommer att tillhöra gårdar med över
20 hektar åker. Därigenom bli nämligen maskinerna bättre utnyttjade, medelkostnaden
per timme lägre även för den tid, då de användas på de mindre
gårdarna, och taxorna följaktligen lägre. En viss risk torde visserligen föreligga,
att maskinhållaren finner det så fördelaktigt att utföra arbeten åt
storre gårdar, att han försummar de mindre. Denna risk bör emellertid vara
ganska liten, om låneförmedlarnas kontroll är tillfredsställande.

Kommittén föreslår, att som förutsättning för erhållande av bidrag skall
gälla

att maskinhållningen utövas på ändamålsenligt sätt under åtta år,
att den maskinanskaffning, som ägt rum med anlitande av lån ur jordbrukets
maskinlånefond eller för vilken bidrag eljest sökes, inneburit nyuppsättning
eller utvidgning av maskinhållarens maskinbestånd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

att av den åkerareal, som innehaves av de jordbrukare, vilka använt maskinerna,
minst 65 procent tillhöra brukningsdelar med högst 20 hektar
åker; dock bör bidrag kunna beviljas, utan att denna förutsättning uppfyllts,
därest minst tio brukningsdelar deltagit i maskinanvändningen, samt
i de fall, där lån åtnjutits, att övrig del av låneskulden jämte upplupen
ränta blivit återbetald, och i fall där lån icke åtnjutits, att maskinhållaren
till hushållningssällskapet fullgjort den redovisningsskyldighet, som åligger
låntagare.

Lån till byggnader.

I betänkandet behandlas även frågan om lämpligheten av att lån med
statsmedel lämnas till uppförande eller förvärvande av byggnad för förvaring
av maskinerna m. m. Därvid anföres i huvudsak följande:

Då maskinhållningen drives i mindre skala, torde maskinerna i allmänhet
kunna förvaras i redan förut befintliga byggnader. Vid verksamhet i större
skala är det däremot i många fall nödvändigt att uppföra särskilda byggnader
för maskinernas förvaring. I anslutning till dessa byggnader torde
också böra anordnas en mindre verkstad, där maskiner och redskap kunna
överses och där enklare reparationer på dem kunde utföras.

Då en maskinstation startas, är emellertid kapitalbehovet för övriga ändamål
så stort, att lånevägen i många fall måste tillgripas för att finansiera
uppförandet av stationens byggnader. Kommittén anser därför, att lån av
statsmedel böra kunna utlämnas till maskinstationer icke blott till anskaffning
av maskiner utan även till uppförande av en maskinhall samt en i
anslutning till denna förlagd mindre verkstad. Kostnaden för dessa byggnaders
uppförande torde i nuvarande prisläge kunna uppskattas till 8 000 å
10 000 kronor för en maskinstation med 2 traktorer jämte erforderliga arbetsmaskiner
och redskap.

Rätt att erhålla lån till detta ändamål bör enligt kommittén tillkomma var
och en som åtar sig att organisera och driva maskinstation på ett sätt, som
vederbörande hushållningssällskap finner ändamålsenligt. Om möjligt böra
befintliga byggnader användas. Lån bör alltså utgå även för förvärvande av
sådan byggnad samt för reparation, till- och ombyggnad därav.

En viss minsta storlek hos maskinstationen torde böra fastställas som
villkor för att lån skall kunna komma i fråga. Byggnadslån bör sålunda i
i regel blott utlämnas till maskinstationer, som omfatta minst två traktorer
jämte erforderliga arbetsmaskiner och redskap. Det kan dock ifragasättas,
om icke i Norrland och i andra mer glest bebyggda trakter, där maskinhållningen
icke gärna kan koncentreras till större stationer, lån böra utlämnas
även till uppförande av byggnader, då maskinstationen omfattar endast
en traktor med arbetsmaskiner och redskap.

Kostnaden för den maskin- och redskapsutrustning, som erfordras för
verkstaden, bör icke få ingå i den summa, som lägges till grund för beräkningen
av lånebeloppets storlek.

Låneförmedlarna böra liksom å maskinlån kräva betryggande säkerhet.
I regel torde samma säkerhet erfordras som för lån till maskiner. För en
byggnad på fri grund torde visserligen inteckning i denna kunna godkännas''
som säkerhet, men eftersom maskinstationsbyggnaderna användas för
mycket speciella ändamål, torde realsäkerhet i dem icke ha samma värde
som i andra fastigheter. Dessutom torde byggnaderna i många fall komma
att ligga på ofri grund, varför säkerhet mot borgen torde bli mycket vanlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Ifrågavarande lån böra enligt kommittén begränsas till högst åttio procent
av byggnadskostnaden, och det torde ankomma på vederbörande hushållningssällskap
att granska beräkningen av byggnadskostnaderna.

Liksom för maskinlån föreslår kommittén återbetalningstiden till tio år.
Byggnadslån och maskinlån böra icke sammankopplas utan böra amorteras
var för sig. Bidrag till återbetalning av byggnadslån bör icke ifrågakomma.
Räntesatsen bör vara densamma som för maskinlån.

Maskincentraler.

Av det föregående framgår, att maskinstationerna enligt kommittén böra
arbeta i nära samband med framför allt jordbrukets ekonomiska föreningar.
Centralföreningarna skulle därvid ligga närmast till för att leda verksamheten.
Vid dessa kan det visa sig lämpligt att en särskild avdelning för maskinstationsfrågor
upprättas.

En sådan avdelning benämnes i betänkandet maskincentral. Därmed åsyftas
vidare sammanslutning inom ett visst område av företrädesvis sådana
föreningar, vilka äro anslutna till riksorganisation, som är medlem av Sveriges
Lantbruksförbund (såsom centralföreningar eller sammanslutning av
mejeriföreningar) och vilka efter av lantbruksstyrelsen företagen prövning
av sammanslutningens uppbyggnad, ändamål och förhållanden i övrigt, befunnits
skickad att såväl vid prövningstillfället som framdeles lösa sina uppgifter
på ett för jordbruksnäringen inom området gagneligt sätt. Maskincentralernas
uppgift anges i betänkandet på väsentligen följande sätt.

En maskincentrals ena huvuduppgift skulle komma att bli medverkan
vid startandet av maskinstationer, åstadkommen dels genom att enligt tidigare
angivna grunder teckna borgen å föreningsägda maskinstationers statslån,
dels genom att ge maskinstationerna teknisk och organisatorisk hjälp
med driften, att i mån av möjlighet organisera gemensam reparationstjänst
och att i övrigt främja samarbetet mellan olika stationer. Sålunda torde
det i många fall vara lämpligt att centralen medverkar vid viss clearing av
arbeten mellan stationerna. På så sätt kommer maskincentralen alltså att
i ungera som en sammanhållande länk mellan de olika maskinstationerna.
Det kan givetvis också tänkas, att till centralerna knytas stationer av annan
typ än här nämnts, t. ex. sådana, ägda av enskilda företagare.

Om det stora arbetet med den inre rationaliseringen av jordbruket skall
snabbt och effektivt kunna komma i gång, torde det vara nödvändigt att
söka finna sådana former för denna verksamhet, att jordbruket självt genom
sina organisationer i avsevärd omfattning intresseras för och medverkar
vid lösandet av dessa uppgifter. Ett ytterligare skäl härför, som av utredningen
tillmätes betydelse, är det att berörda arbeten i många fall lämpligast
utföras på löpande räkning på grund av att ett förutbestämmande av
kostnaderna måste innebära stora svårigheter. Jordbrukarna torde ofta föredraga
att i sådant fall ha att göra med ett företag, som av dem själva kontrolleras.
Kommittén har också vid överläggningar med ledande personer
i jordbrukets ekonomiska och fackliga föreningsrörelse funnit stort intresse
och förståelse för dessa synpunkter.

Det synes kommittén från ovannämnda utgångspunkt ligga nära till hands
att till maskincentralerna knyta anskaffandet av maskiner avsedda för ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

betet med den inre rationaliseringen. Detta skulle sålunda bli maskincentralens
andra huvuduppgift.

De två huvuduppgifter, som alltså vid ett förverkligande av kommitténs
förslag komme att åvila maskincentralerna, medföra vissa kostnader. Vid
anskaffandet av de ofta dyrbara maskinerna för arbetet med den inre rationaliseringen
torde i allmänhet lån få upptagas. Därför föreslår kommittén,
att maskincentralerna beredas tillfälle att upplåna för maskinanskaffningen
erforderliga medel från jordbrukets maskinlånefond. Lånen böra
därvid få avse även de belopp, som erfordras för anskaffning av den för
verksamheten erforderliga utrustningen, såsom lastbilar och vagnar för
maskinernas förflyttning från plats till plats. Däremot böra lån till byggnad
för maskinernas förvaring och reparation ej lämnas.

Lån till maskincentral föreslås av kommittén få uppgå till hela anskaff -

ningskostnaden för den eller de maskiner, till vilkas förvärvande lånet var
avsett. Som säkerhet för lånet böra av maskincentralen utfärdade reverser
kunna godkännas. Återbetalningstiden för lån till maskincentral bör i likhet
med övriga maskinlån bestämmas till tio år. Förräntning bör ske enligt samma
grunder, som gälla eller kunna komma att gälla för Övriga lån från
maskinlånefonden.

Då det enligt kommittén är ett statligt intresse att främja en ändamålsenlig
utveckling av maskincentralsverksamheten, har även frågan upptagits,
i vad mån bidrag till dylika centralers start bör utgå. Kommittén har övervägt
olika möjligheter och stannat för att föreslå, att statens orgamsationsbidrag
knyes till centralernas maskinhållning och ges i form av större bidrag
till återbetalning av de lån, som centralerna upptaga från jordbrukets
maskinlånefond vid inköp av större maskiner eller redskap, avsedda
för nyodling, dikning m. fl. med den inre rationaliseringen sammanhangande
arbeten. Som motiv för sitt förslag anför kommittén bland annat.

Ett särskilt skäl härför är, att centralen, om den skall val fylla sin uppgift,
komme att behöva hålla flera olika slag av maskiner an vad fallet ar
med enskilda maskinhållare (alt. entreprenörer eller kooperativa foretag).
Sålunda skulle, sedan centralen blivit utbyggd, enbart for torrlaggningsv i tsamheten
behöva hållas maskiner dels för grävning av avloppskanaler och
öppna diken, dels breda och djupgående grävmaskiner för stora, tackte avloppsledningar,
dels egentliga täckdiknmgsmaskmer för sava stenig som
lättgrävd mark, dels bandtraktorer in. in. for lgenfyllmng, dels ock transportredskap
för maskinerna in. in. Något liknande galler för maskinell nyodling
och i viss mån även för maskinell stenrojning. Det ar tydhöt, att
detta kommer att medföra betydande kapitalutlägg och omkostnader for
centralerna.

Kommittén föreslår med hänsyn till det sålunda anförda, att bidraget får
uppgå till högst 50 och lägst 25 procent av maskinernas anskaffningskostnad
eller i fall, där lån icke åtnjutits, av det belopp, för vilket lan kunnat

erhållas. . . .

Kommittén har med hänsyn till bidragets karaktär av orgamsationsbi drag

funnit det lämpligt att föreslå eu begränsning av det bidragsbelopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

som beräknat efter den högre procentsatsen skulle kunna utgå till eu och
samma maskincentral. Kommittén föreslår sålunda, att bidrag med den förhöjda
procentsatsen för en och samma maskincentral får uppgå till ett belopp
av högst 150 000 kronor. Sedan en maskincentral erhållit sammanlagt
150 000 kronor i bidrag, bör sålunda de ytterligare bidrag, som kunna ifrågakomma
till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond, beräknas
efter samma procentsats, som gäller eller kan komma att gälla för lån
till andra, som anlita maskinlånefonden för anskaffning av maskiner för
den inre rationaliseringen.

Som förutsättning för bidrag föreslår kommittén bl. a., att maskinanskaffningen
skall innebära nyuppsättning eller utvidgning av sökandens maskinbestånd,
att sökanden under amorteringstiden eller, där lån icke åtnjutits,
under den tid, som skulle ha åtgått för amorteringen, på ett för jordbruket
inom sökandens verksamhetsområde gagneligt sätt dels verkat för utvecklingen
av jordbrukets maskinhållning, dels tillhandahållit de av honom anskaffade
för arbeten hörande till den inre rationaliseringen inom jordbruket
avsedda maskinerna.

Vid sidan av här behandlade maskincentraler kan det, erinrar kommittén,
tänkas, att andra sammanslutningar redan finnas eller kunna uppstå
för att bedriva det speciella slag av maskinhållning, som här avses. Härom
uttalar kommittén, att om det för utvecklingen av en ändamålsenlig maskinhållning
i dylikt område visar sig lämpligt att tillerkänna dylik sammanslutning
maskincentrals förmåner, bör detta ske. Varje särskilt fall bör i
så fall prövas av lantbruksstyrelsen.

Till andra, vilka kunna tänkas som maskinhållare utföra nyodlings- och
täckdikningsarbeten m. in., intages i betänkandet följande ståndpunkt.

Förutom maskincentraler torde man böra räkna med att konsumtionsföreningarna
komma att i viss utsträckning utföra nyodlings- och dikningsarbeten,
speciellt i vissa delar av Norrland. Maskinell stenröjning torde i
ganska stor utsträckning komma att utföras av maskinstationer. Därjämte
torde man, som kommittén (i inledningen till detta avsnitt) redan framhållit,
böra räkna med att större maskiner för nyodling, stenröjning och
dikning alltfort komma att hållas av särskilda entreprenörer, som åtaga
sig att utföra arbeten åt huvudsakligen jordbrukare. Även sådana företagare
böra enligt kommitténs mening kunna få lån till maskinernas hela
anskaffningskostnad. Dessa lån böra emellertid på vanligt sätt utlämnas
av hushållningssällskapen. Bidrag till återbetalningen bör få utgå med
25 % av beviljat lånebelopp. Eftersom lånet får utgå till hela anskaffningskostnaden,
komme bidragsbeloppen således även i dessa fall att bli högre
än som avses skola gälla för lån till anskaffning av vanliga iordbruksmaskiner.

Däremot anser kommittén icke erforderligt, att staten understödjer dessas
verksamhet genom att lämna bidrag med den större procentsats, som
här ovan föreslagits för maskincentralerna, enär de enskilda och kooperativa
företagen för nyodling eller täckdikning icke komma att behöva påtaga
sig de stora organisationsuppgifter, som skulle komma att åvila maskincentralerna
eller andra sammanslutningar av maskincentraltyp.

Kunrjl. Maj.ts proposition nr 188.

Maskinhållning i hushållningssällskapens regi.

Hushållningssällskapen äro, påpekar kommittén, icke organiserade för
affärsverksamhet, varför de ej torde i nämnvärd omfattning komma att
syssla med maskinhållning i egen regi. I något fall kan det dock tänkas,
att ett hushållningssällskap startar en maskinstation som demonstrationsobjekt.
Fördenskull bör hushållningssällskap för dels anskaffande av en
eller flera jordbruksmaskiner, med vilka sällskapet avser att åt jordbrukare
inom sällskapets verksamhetsområde utföra maskinarbete, dels bestridande
av kostnaderna för inköp, uppförande eller ombyggnad av för
denna maskinhållning erforderliga byggnader kunna erhålla lån ur jordbrukets
maskinlånefond.

Sålunda föreslår kommittén, att hushållningssällskap skall kunna erhålla
lån intill 80 procent av köpeskillingen för maskiner eller kostnaden
för byggnader, dock att lån intill hela köpeskillingen må beviljas för maskiner,
som avses för nyodling, stenröjning, dikning eller andra till den inre
rationaliseringen inom jordbruket hörande arbeten.

Beträffande återbetalning av lån och ränta å lån föreslår kommittén
samma regler som för maskinstationer. Bidrag föreslås utgå med belopp,
motsvarande 25 procent av lånets ursprungliga kapitalbelopp och i fall,
där lån icke åtnjutits, med enahanda andel av det belopp, för vilket lån
kunnat erhållas. Som förutsättning för erhållande av bidrag böra i tillämpliga
delar samma regler gälla som för maskinstationer.

Forskning och upplysningsverksamhet på maskinhållningens område.

Kommittén framhåller, att hittillsvarande erfarenheter av maskinhållningen
icke äro tillräckligt allsidiga, för att den lämpligaste organisationen
därav i detalj skall kunna fastställas. De brister, som nu förefinnas i olika
avseenden, böra avhjälpas. För att så skall kunna ske finner kommittén
erforderligt, att grundliga undersökningar företagas rörande de organisatoriska,
ekonomiska och tekniska förutsättningarna för maskinhållningen.
Denna verksamhet bör enligt kommittén förläggas till jordbrukstekniska
institutet, vars resurser böra tillmätas efter de vidgade uppgifterna.

Kostnaden för den utökade forskningen och upplysningen på maskinhållningens
område beräknar kommittén uppgå till 80 000 kronor årligen.

Retroaktiv verkan av kommitténs förslag i visst fall.

Delvis på kommitténs föranstaltande har inom jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse ett antal försöksstationer startats eller avses att startas.
Med anledning härav anföres i betänkandet.

De försöksstationer, som komma att startas eller som redan äro i gång,
få givetvis stor betydelse för den framtida maskinstationsverksamheten

2 Biliang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 188.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 188.

genom de erfarenheter, som göras vid upporganiserandet av stationerna.
Med detta arbete äro otvivelaktigt vissa kostnader och vissa ekonomiska
risker förbundna. Av dessa skäl finner kommittén det motiverat, att de
ändrade grunder, som kommittén framlägger beträffande återbetalning av
lån ur jordbrukets maskinlånefond och bidrags utlämnande, retroaktivt
komma att gälla även för de fr. o. m. 1946 startade försöksmaskinstationerna
och för de försöksstationer, som ytterligare komma att startas, intill
dess den av kommittén föreslagna kungörelsen angående lån och bidrag
till jordbrukets maskinhållning trätt i kraft.

Yttranden över kommitténs förslag.

Behovet av vidgad maskinhållning.

I de yttranden, som avgivits över kommitténs betänkande, har behovet av
maskinhållning i allmänhet vitsordats. De erinringar som framförts avse
huvudsakligen enskildheter i förslaget.

Statskontoret finner sålunda de av kommittén angivna riktlinjerna för
den gemensamma maskinhållningens vidare utveckling väl lämpade att
ligga till grund för det fortsatta organisationsarbetet beträffande maskindriften
vid det mindre jordbruket. Ämbetsverket vill emellertid som sin
mening framhålla, att statsmakternas åtgärder i första hand böra inriktas
på upplysningsverksamhet. Statens åtgärder böra enligt statskontoret svfta
till att stimulera en ekonomiskt lönande maskinhållning, varför det kan
ifrågasättas, om staten utöver långivning på förmånliga villkor bör lämna
direkta bidrag till maskinanskaffningen. Bidragsverksamheten bör kunna
avvecklas. I nuvarande ekonomiska läge måste statskontoret under alla
förhållanden finna uteslutet, att bidragsverksamheten utvidgas i de hänseenden
kommittén föreslagit.

Lantbruksstijrelsen framhåller, att intresset för maskinhållningen varit i
ständigt stigande under senare år men att låneförmedlingen varit av mycket
växlande omfattning inom skilda län. Styrelsen anför bland annat.

Där mekaniseringen inom jordbruket kan ske utan statens direkta medverkan,
synes^ det allmännas intresse främst böra vara att genom undervisning
och rådgivning vägleda jordbrukarna rörande maskinanskaffningens
ändamålsenligaste ordnande och de former, i vilka denna lämpligast
bör ske. De brister, som hittills kunnat föreligga i detta avseende, torde
kunna förväntas bliva i huvudsak avhjälpta, genom att till hushållningssällskapen
komma att vara knutna särskilda maskinkonsulenter.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att en av förklaringarna till den
hittills jämförelsevis ringa frekvensen av från jordbrukets maskinlånefond
utlämnade lån torde vara, att upplysnings- och propagandaverksamheten
kring gemensam maskinanvändning och därmed sammanhängande organisatoriska
och tekniska spörsmål icke bedrivits i nämnvärd omfattning.
Några på praktisk verksamhet grundade erfarenheter av dylik maskinanvändning
ha enligt förbundet icke heller funnits att tillgå.

Kungi. Maj:ts proposition nr 188.

Maskinstationernas organisation.

Om maskinhållningens företagsformer anför kommerskollegium, att det
enligt kommitténs mening skulle i huvudsak vara till jordbrukets ekonomiska
föreningar, särskilt de till Svenska lantmännens riksförbund anslutna
organisationerna man skulle ha att lita, när det gäller att organisera
det nät av lokala maskinstationer och maskincentraler, från vilka mekaniseringen
skulle skötas. Kommerskollegium har intet att erinra mot att denna
utväg anlitas jämsides med övriga organisationsformer (enskilda jordbrukare,
yrkesmaskinhållare, hushållningssällskap osv.), som i betänkandet
redovisas. Även för dessa senare kategorier av maskinhållare torde det
böra stå öppet, att från jordbrukets maskinlånefond erhålla understöd i
form av lån och bidrag.

Liknande synpunkter framföras av Sveriges industriförbund, varjämte
Sveriges järnhandlarförbund tillfogar, att det kan starkt ifrågasättas, om
kommitténs ställningstagande står i överensstämmelse med det gjorda allmänna
uttalandet att olika företagsformer böra få fritt utvecklas vid sidan
av varandra. Att olika företagsformer fritt böra få utvecklas vid sidan av
varandra framhålles även av förvaltningsutskottet i Södermanlands läns
hushållningssällskap.

Kommitténs förslag att stordriftsformer för maskinhållning skola organiseras
har föranlett en del påpekanden.

Enligt förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap torde
för slättbygdens vidkommande större maskinstationer ha en viktig uppgift
att fylla. Utskottet anser emellertid, att beviljandet av statliga lån och
bidrag till dylika bör föregås av en noggrann utredning av föreliggande
behov, varvid hänsyn bör tagas icke minst till redan befintliga smärre
enheter för maskinhållning. Det synes också, som om större och mindre
enheter för maskinhållning mycket väl kunna existera vid sidan av varandra.
Utredningens uttalande till förmån för maskinstationer får därför
enligt förvaltningsutskottets åsikt icke utesluta möjligheten av lån och
bidrag till mindre organ för maskinhållningen, om så kan anses befogat.

Förvaltningsutskottet i Jönköpings läns hushållningssällskap hyser likaledes
den uppfattningen, att man icke bör överdriva betydelsen av stora
enheter inom maskinhållningen. Bildandet av maskinstationer i form av
ekonomiska föreningar innebär givetvis en viss garanti för maskinhållningens
fortbestånd och en del fördelar i övrigt. Man får dock enligt utskottet
räkna med att det kan komma att stöta på vissa svårigheter att ordna maskinhållningen
i denna företagsform. Det viktigaste torde vara, att man
söker få fram den organisationsform, som i varje särskilt fall kan anses
lämplig.

Liknande synpunkter på maskinhållning i mindre skala framföras även
av förvaltningsutskotten i Kalmar läns norra, Hallands, Västmanlands, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens läns hushållningssällskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

På maskinhållning bedriven av enskilda maskinhållare, anläggas av
förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap följande svnpunkter.

Det har med rätta anförts, att den hittillsvarande maskinhållningen, som
bedrivits av enskilda personer, ej lämnar tillfredsställande garanti för att
maskiner av önskad art alltid komma att bli tillgängliga för de jordbrukare,
som en gång beslutat sig för gemensam maskinanvändning, men även om
enkla bolag anses lämna större garanti härför, har utredningen förutsatt,
att lån alltjämt skola beviljas till enskilda personer. Förvaltningsutskottet
vill för sin del ifrågasätta, om det ej är lämpligt, att lån ej beviljas annat än
till sammanslutningar av jordbrukare, som gemensamt ansvara för att de
fordringar staten uppställer härutinnan bli fyllda. Först genom en sådan
fastare organisation kunna nämligen de enskilda jordbrukens behov av maskiner
och dragare på lång sikt beräknas bli förbilligat.

Hushållningssällskapens ställning.

I åtskilliga av yttrandena över kommitténs förslag beröres hushållningssällskapens
framtida ställning inom maskinhållningen. Sålunda framhåller
lantbruksstyrelsen, att hushållningssällskapen även framdeles böra utgöra
det sammanhållande organet för den gemensamma maskinanvändningen.
Endast genom att på så sätt koncentrera ledningen av ifrågavarande verksamhet
inom respektive områden synes det möjligt att ernå erforderlig
överblick och sakkunnig ledning av densamma. Det synes naturligt, att
maskinkonsulenterna anförtros uppgiften att ordna den gemensamma maskinanvändningen
inom det mindre jordbruket. Lantbruksstyrelsen anser
vidare, att hushållningssällskapen böra tillmätas en centralare ställning i
fråga om jordbrukets maskinhållning än vad som kommer till uttryck i kommitténs
betänkande.

Förvaltningsutskotten i Uppsala, Kristianstads, Hallands och Jämtlands
läns hushållningssällskap hysa den uppfattningen, att all utlåning bör gå
genom hushållningssällskapen.

Förvaltningsutskottet i Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap
anser, att planeringen av maskinhållningen och den i samband härmed stående
upplysningsverksamheten bör ankomma på hushållningssällskapen,
önskvärt samarbete mellan hushållningssällskap och centralförening bör
kunna uppnås genom inrättande av maskinnämnder av det slag, som bildats
inom länet och som sammansatts av tre ombud för sällskapet och två för
centralföreningen. Erfarenheten visar enligt förvaltningsutskottet, att en
splittring av likartade verksamhetsuppgifter på skilda lokala organ undvikes
genom en sådan nämnd.

Den meningen, att organisationsarbetet skall åvila hushållningssällskapen
uttalas vidare av förvaltningsutskotten i Skaraborgs, Örebro och Västerbottens
läns samt Kalmar läns södra hushållningssällskap.

I likhet med kommittén finner förvaltningsutskottet i Gotlands läns hushållningssällskap,
att sällskapen blott i undantagsfall och för demonstration
av viss förbättringsåtgärd komma att i egen regi starta maskinstationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Maskinstationers möjlighet att utföra transporter åt andra.

Kommitténs förslag till ändring av förordningen om yrkesmässig automobiltrafik,
så att maskinhållare får tillstånd att utföra landsvägstransporter
med traktortåg, har från remissinstansernas sida givit anledning till i
huvudsak följande påpekanden.

Lantbruksstyrelsen har icke ansett hittillsvarande lånebestämmelser
medgiva beviljande av lån från jordbrukets maskinlånefond för anskaffande
av transportfordon i annat fall än då förvärvet avsett fordon för förflyttning
av maskiner, i vilket fall fordonet ansetts höra till maskinutrustningen.

Förslaget att på angivet sätt ändra förordningen om yrkesmässig biltrafik
tillstyrkes av förvaltningsutskotten i Jönköpings, Kalmar läns norra,
Malmöhus, Jämtlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap, vidare
av Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska lantmännens riksförbund och
Sveriges lantbruksförbund.

Förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns hushållningssällskap föreslår,
att för maskinhållning, vare sig organiserad i hushållningssällskaps regi
eller icke, bör lån och bidrag kunna utgå jämväl till förvärv av erforderligt
transportmedel.

Om förslaget har statens biltrafiknämnd anfört, att nämnden beräknar
antalet traktorer i riket till cirka 32 000, vilket antal dock kan förväntas
inom de närmaste åren väsentligt öka. Den konkurrens, som ett undantagande
av traktortransporterna från bestämmelserna angående yrkesmässig
biltrafik kommer att medföra för den yrkesmässiga lastbilstrafiken, antages
— särskilt inom övervägande jordbruks- eller skogsbruksbetonade
områden — bli av betydande omfattning och få kännbara verkningar på
inom sådana områden bedriven yrkesmässig lastbilstrafik.

Omkring 35 procent av godsmängden och omkring 10 procent av transportvolymen
försiggår enligt nämnden över avstånd på högst 10 kilometer.
Den för närvarande för yrkesmässiga lastbilstransporter tillgängliga lastbilsparken
i landet är enligt nämnden i stort sett anpassad efter det för
varje område för närvarande förefintliga behovet. Ur nationalekonomisk
synpunkt är en överdimensionering av transportapparaten icke önskvärd.
Den hos biltrafiknämnden förda statistiken beträffande den yrkesmässiga
lastbilstrafiken utvisar i genomsnitt för hela landet en sysselsättningstid
per bil, som underskrider vad som kan betraktas som full sysselsättning.
Risk föreligger därför att, därest transportunderlaget för visst område i
nämnvärd grad minskas, de i yrkesmässig trafik brukade fordonen, som
äro avsedda att tillgodose de lokala transportbehoven, söka sig andra än
dessa lokala uppgifter. Erfarenheterna ha enligt nämnden givit vid handen,
att det föreligger en stark benägenhet hos trafikföretagen att i dylika
fall söka sysselsättning för dessa bilar genom åtagande av långväga transporter,
med påföljd att en ur allmän synpunkt icke önskvärd överdimensionering
av den långväga lastbilstrafiken kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Nämnden finner emellertid, i likhet med kommittén, att — därest åtgärder
från statsmakternas sida anses böra vidtagas för att, på sätt i betänkandet
föreslagits, underlätta och påskynda en mekanisering av jordbrukets
arbete — det får anses vara av betydelse, att de för ändamålet anskaffade
maskinerna, däribland även traktorer, i görligaste mån utnyttjas.
Nämnden vill fördenskull icke motsätta sig en ändring av 1940 års förordning
i den riktning kommittén föreslagit.

Nämnden anser dock, att man vid den föreslagna ändringen av bestämmelsen
angående yrkesmässig trafik bör framgå med varsamhet. Framför allt
bör såvitt möjligt förebyggas, att det stadgade undantaget kommer till användning
i fall, för vilka det ursprungligen icke avsetts. Den av kommittén
föreslagna undantagsbestämmelsen ger i sin formulering förhållandevis
stort utrymme för tolknings- och i förekommande fall bevissvårigheter. I
detta sammanhang diskuterar nämnden den av kommittén framförda men
avvisade tanken på auktorisation av verksamheten och framhåller i detta
sammanhang bl. a. följande.

Om nämnden för närvarande icke vill påyrka tillståndstvång i fråga om
yrkesmässig maskinhållning, torde däremot enligt nämndens mening såsom
ett minimikrav böra uppställas, att de maskinhållare, som ha för avsikt
att yrkesmässigt utföra landsvägstransporter med traktor, härom hos
vederbörande länsstyrelse göra anmälan. Vid sådan anmälan bör fogas ett
av vederbörande maskinkonsulent utfärdat intyg, att maskinhållaren fyller
de förutsättningar, som i författningsrummet angivas.

Övriga remissinstanser, som uttalat sig i frågan, ha avstyrkt varje form
av auktorisation.

Grunderna för lån och bidrag till maskinstationer o. d.

Såsom tidigare framhållits föreslår kommittén den ordningen, att lantbruksstyrelsen
ur jordbrukets maskinlånefond beviljar lån till hushållningssällskap
och maskincentraler, medan sällskapen i sin tur bevilja lån till
maskinstationer och liknande maskinhållare. Därjämte föreslås, att bidrag
på vissa villkor skall kunna utgå till lån, som för maskinhållning upptagits
i enskild kreditinrättning eller alls icke upptagits.

Beträffande frågan om bidrag till återbetalning av lån, som upptagits
i enskild kreditinrättning och bidrag även för det fall, då lån icke upptagits,
anför lantbruksstyrelsen särskilt följande.

Såvitt hittillsvarande erfarenheter givit vid handen, synes nuvarande tillvägagångssätt
i fråga om de enskilda kreditinrättningarnas medverkan vid
maskinanskaffningen inom jordbruket kunna förväntas komma att fungera
på ett tillfredsställande sätt. Lantbruksstyrelsen anser därför, att denna
medverkan även framdeles bör tagas i anspråk och detta i ökad omfattning.
Anspråken på jordbrukets maskinlånefond kunna i så fall begränsas,
medan däremot bidrag till återbetalning av maskinlån av naturliga skäl
kunna beräknas komma att uppgå till förhållandevis stora belopp.

Förvaltningsutskottet i Kronobergs låns hushållningssällskap uttalar däremot
bl. a. följande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 188.

Då lånen från jordbrukets maskinlånefond under de senare åren dragit
högre ränta än banklån, har endast utsikten att erhålla bidrag till återbetalning
av 20 procent av lånebeloppet förmått en del jordbrukare att söka
lån från fonden. Om sagda förmån icke förbehålles innehavarna av dylika
lån, synas dessa knappast behövliga. Såväl rådgivning vid köp av
maskiner som kontroll över deras användning torde emellertid kunna bli
mera effektiva än eljest, när de kombineras med låneförmedling, och hushållningssällskapens
arbete för en rationell maskinanvändning i jordbruket
skulle därför enligt förvaltningsutskottets mening vinna på att bidrag
— såsom efter den ursprungliga kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 401) -—
finge utgå endast till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond.

Om grunderna för bedömandet av säkerheten för utlämnade lån framhåller
lantbruksstyrelsen, att det bör ankomma på den myndighet, som från
jordbrukets maskinlånefond utlämnar lån, att pröva säkerhet, som ställes
för sådant. En annan ordning synes styrelsen allenast ägnad att onödigtvis
belasta ärendenas handläggning. Förvaltningsutskottet för Södermanlands
läns hushållningssällskap framhåller dock, att fordringarna på säkerhet
kunna sättas något lägre än som föreslagits, därest amorteringstiden i sådana
fall förkortas till förslagsvis högst åtta år.

Den av kommittén förordade regionalplaneringen för maskinhållningen
behandlas i några av remissutlåtandena. Sålunda framhåller förvaltningsutskottet
i Kronobergs läns hushållningssällskap, att det i fråga om dyrare
maskiner med stor avverkningsförmåga är av betydelse, att maskinstationernas
verksamhetsområden avgränsas gentemot varandra. Vid förmedlingen
av lån till inköp av självbindare, tröskverk o. a. maskiner, som
kunna utnyttjas på relativt liten areal, har förvaltningsutskottet dock ej
funnit någon sådan planering nödvändig. Förvaltningsutskottet i Gotlands
läns hushållningssällskap åter betonar betydelsen av en genomtänkt planering
av den understödda maskinhållningen för att trygga en lämplig maskinanskaffning
samt hindra en olämplig konkurrens mellan företagen.
Liknande synpunkter framföras även av förvaltningsutskotten i Hallands,
Göteborgs och Bohus samt Norrbottens läns hushållningssällskap.

Kommitténs förslag att lån och bidrag skall i viss ordning få utgå såväl
till anskaffande av maskin, avsedd för maskinhållning, som för uppförande
eller förvärvande av för maskinhållningen avsedd byggnad, tillstyrkes
av förvaltningsutskotten i Hallands, Norrbottens och Gävleborgs läns hushållningssällskap,
det sistnämnda med framhållande av att lån och bidrag
även böra utgå till den i verkstaden behövliga maskin- och redskapsutrustningen.

Lantbruksstyrelsen avstyrker förslaget, i vad det rör byggnader. Med hänsyn
till erfarenheten av långivningen från andra statliga lånefonder torde
man enligt styrelsen ha anledning räkna med att långivning till nyssnämnda
ändamål kommer att erhålla en mycket ringa omfattning, därest
bidrag icke samtidigt beviljas vederbörande låntagare. Lantbruksstyrelsen
anser, att möjligheter torde få förutsättas föreligga för maskinstationer att
ordna ifrågavarande lokalfrågor utan det allmännas medverkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslaget om ett lägsta lånebelopp av 500 kronor har upptagits till behandling
i tre av de avgivna yttrandena.

Av dessa tillstyrker förvaltningsutskottet för Västerbottens läns hushållningssällskap
förslaget, lantbruksshjrelsen åter finner att nämnda minimigräns
visserligen kan anses lämpligt vald i fråga om det stora flertalet
lån, men enligt styrelsens mening äro förhållandena inom vissa delar av
vårt land sådana, att även anskaffning av en enklare och billigare maskin
kan bliva ett ekonomiskt betydelsefullt företag för vederbörande jordbrukare,
varför möjligheter böra föreligga att, då särskilda skäl äro för handen
bevilja lån med lägre belopp än vad som föreslagits i kommitténs betänkande.

Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap ifrågasätter,
om det ej är önskvärt, att inom ett sådant småbrukarlän som Norrbottens
även lån till maskiner och redskap kunna beviljas, där anskaffningskostnaden
ligger lägre än 500 kronor. Detta gäller de enkla bolagen, där
två eller tre jordbrukare gemensamt kunna utnyttja även sådana billigare
redskap som plog, slåttermaskin, hästräfsor in. m. Även förvaltningsutskottet
i Blekinge läns hushållningssällskap vitsordar behovet av lån till lägre
belopp än 500 kronor.

Förslaget att lån och bidrag i vissa fall skall få utgå även för anskaffande
av begagnad maskin har föranlett erinringar från lantbruksshjrelsen, som
framhåller följande.

Det kan icke anses vara något framträdande allmänt intresse att understödja
omflyttningen av maskiner mellan jordbrukare inbördes, utan statens
medverkan bör avse att genom nyanskaffning av maskiner främja en
ändamålsenlig utvidgning av maskinanvändningen inom jordbruket. Det
må i samband härmed också erinras om de vanskligheter, som en riktig
värdering av äldre, begagnade men renoverade maskiner erbjuder.

Vad kommittén föreslår om en enhetlig amorteringstid på tio år tillstyrkes
av förvaltningsutskottet för hushållningssällskapet i Västernorrlands
län. I övrigt har det givit anledning till vissa erinringar. Lantbruksshjrelsen
uttalar sålunda, att då någon egentlig olägenhet icke synes kunna anföras
mot nu gällande bestämmelse, anser styrelsen sig icke kunna tillstyrka
kommitténs förslag. Oförändrade bestämmelser förordas även av förvaltningsutskottet
i Malmöhus läns hushållningssällskao.

Förslaget att återbetalning skall kunna ske när som helst under lånetiden
avstyrker lantbruksshjrelsen med följande motivering.

En förutsättning för beviljande av lån från jordbrukets maskinlånefond
synes böra vara, att maskinanskaffningen icke kan förväntas komma till
stånd utan lån. På grund härav anser lantbruksstyrelsen icke lämpligt, att
lån skall kunna återbetalas när låntagaren så önskar utan att bidragsmöjligheten
förverkas. Kommittén synes till och med förutsätta, att bidrag
skall kunna lämnas utan samband med beviljandet av lån. Det synes icke
rimligt, att på så sätt överflytta en betydande del av kostnaderna för den
ökade maskinanvändningen på det allmänna. I den mån maskinanskaffningen
kan äga rum utan medverkan från statens sida, synes liksom hittills
så böra vara fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssällskap förordar en
femårig amorteringstid. Som skäl härför anföres bl. a., att låntagarna gärna
eftersträva en kortare amorteringstid, emedan de icke våga dra växlar
på framtiden med dess ovissa konjunkturförhållanden. Samma amorteringstid
förordas även av förvaltningsutskottet i Kronobergs lans hushållningssällskap.
Däremot förordar förvaltningsutskottet i Värmlands lans hushållningssällskap
femårig amorteringstid blott för lån under 1 500 kronor.

Därest en enhetlig amorteringstid skall tillämpas bör enligt förvaltningsutskottet
i Jämtlands läns hushållningssällskap denna icke bestammas till
längre tid än åtta år. Samma amorteringstid förordas även av förvaltningsutskottet
i Södermanlands län hushållningssällskap. Förvaltningsutskottet
i Norrbottens läns hushållningssällskap, som i övrigt instämmer med kommitténs
förslag i här berörda avseende, föreslår, att amorteringstiden för
lån till enkla bolag bör vara högst fem år för sådana maskinlån, som ej
överstiga 500 kronor. Förvaltningsutskottet i Hallands lans hushållningssällskap
förutsätter, att bidraget efter åtta år i sin helhet på en gång antingen
får gottskrivas eller utbetalas till låntagaren. Förvaltningsutskottet
i Gotlands läns hushållningssällskap förordar möjlighet till kortfristigare
lån för den mindre maskinhållningen.

Den av kommittén föreslagna räntefoten anses i de yttranden, som upptagit
frågan, vara för hög.

Kommitténs förslag, att bidragsprocenten skall höjas till 2o procent,^ tillstyr
kes särskilt av förvaltningsutskottet i Kristianstads lans hushållningssällskap,
dock under framhållande att vissa sammanslutningar ej bora
erhålla högre bidrag än andra.

Statskontoret åter uttalar, att enligt dess mening bör bidragsverksamheten
kunna avvecklas. I nuvarande ekonomiska läge måste statskontoiet
under alla förhållanden finna uteslutet, att bidragsverksamheten utvidgas
i de hänseenden kommittén föreslagit. Lantbruksstyrelsen avstyrker förslaget
med följande motivering.

Av den hittillsvarande erfarenheten att döma synes bidragets nuvarande
storlek ha varit till fyllest för att stimulera den gemensamma maskinanvändningen
inom det mindre jordbruket. Vid sadant förhållande synes anledning
knappast föreligga att i rådande statsfinansiella läge vidtaga av
kommittén förordad höjning av bidragsprocenten. Det förtjänar i anslutning
härtill framhållas, att kommitténs åsikt, att bidraget vore att anse
såsom ett organisationsanslag, icke innebär någon principiell förändring i
förhållande till vad som nu gäller, enär någon annan tillämpning hittills
icke torde ha ifrågakommit på grund av den korta tid, verksamheten pågått.

En uppmjukning av arealvillkoren för erhållande av bidrag tillstyrkes i
de yttranden, där frågan särskilt upptagits. Däremot komma i vissa fall
från kommittén avvikande meningar till uttryck om bestämmelsernas näimare
utformning.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att de av kommittén föreslagna ändringarna
i fråga om arealvillkoren för erhållande av bidrag till återbetalning
av maskinlån icke ge anledning till erinran. Vidare påpekar styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

toSrheiSef^Vl1! f,amt„idi§t framhålla, att nuvarande bestämmelser knappast
torde ha föranlett nagra olagenheter. I ett flertal fall har lantbruksstvrelnnnfvlS611
ansett sig kunna medgiva dispens beträffande arealvillkorens
•fi P„y e’ enar nyttan av den gemensamma maskinanvändningen för de
ifragavarade jordbrukarna varit påtaglig. Sådan dispens har dock i vissa
tall icke lamnats, forran pa anmodan ytterligare anslutning till den gemensamma
maskinanvändningen uppnåtts. 8

Förvaltningsutskottet i Stockholms läns och stads hushållningssällskap
anser det önskvärt, att gårdar med upp till 30 hektar åker sättas i tillfälle
att under samma betingelser som de mindre jordbruken utnyttja gemensamma
maskiner. Samma ståndpunkt intages av förvaltningsutskottet i
Gävleborgs läns hushållningssällskap. Förvaltningsutskottet i Kalmar läns
norra hushållningssällskap föreslår, att bidrag må beviljas utan hinder av
65 procentsregeln, därest minst 6 brukningsdelar deltagit i maskinanvändningen.

Förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap förordar,
att 30 i stallet for 20 hektar åker tages som norm för arealbegränsningen.
Utskottet anser det vidare lämpligare att föreskriva, att minst viss procent,
förslagsvis 70, av antalet anslutna brukningsdelar skall hänföra sig till gårdar
med viss bestämd åkerareal än att bibehålla nuvarande bestämmelse,
att viss procent av den sammanlagda åkerarealen skall hänföra sig till sådana
gårdar. Skulle denna synpunkt ej vinna beaktande, bör dock en uppmjukning
ske, så att endast 50 procent av åkerarealen behöver hänföra
sig till brukningsdelar med högst 30 hektar åker. Vilket av här nämnda
alternativ man an väljer, bör, såsom utredningen föreslagit, arealbegränsningen
icke galla, om minst tio brukningsdelar deltaga i maskinhållningen

I skrivelse den 8 november 1947 har vidare statens livsmedelskommission
emställt, att den statliga subventionen för inköp av ogrässprutor skulle
bestridas genom anlitande av maskinlånefonden.

Maskincentraler.

Förslaget, att maskincentraler skola upprättas för att deltaga i upporgamserandet
och ledandet av maskinstationsverksamheten samt för att i egen
regi utföra vissa arbeten i samband med den inre rationaliseringen tillstyrkes
helt av förvaltningsutskotten i Gotlands, Jönköpings, Hallands Västmanlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap.
Lantbruksstgrelsen tillstyrker likaså samt anför därutöver
följande.

De föreslagna maskincentralerna böra, enligt styrelsens mening, i mån
av behov byggas upp pa ekonomiskt fast grund och utan alltför stark medverkan
från det allmännas sida. Det synes därför knappast böra komma i
f,nfSb-at! understödja dem med högre bidrag än andra maskinhållare och
maskinstationer. Lika litet bora de intaga någon särställning i fråga om
maskmer för den inre rationaliseringen, enär såväl maskinstationer som
Övriga maskinhallare kunna förväntas komma att medverka i fråga om
dylik verksamhet. Det må i samband härmed framhållas, att grävmaskiner
tor upptagning av avloppskanaler redan nu genom lantbruksstyrelsens för -

Kungl. Maj ds proposition nr 188.

medling utlånas från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och att lån och bidrag
enligt samma grunder som beträffande Övriga jordbruksmark! ^
mera kunna utgå för grävmaskiner, avsedda för underhållsarbeten a tid«are
upptagna avloppsdiken, varför ekonomiskt stod redan nu lamnas pa
ffråsavarande område. Centralerna synas jämväl ha förutsättningar att
ordna anskaffningen av andra större maskiner enligt samma| g^der’jom
gälla med avseende å övrig lane- och bidragsformedhng tiU centraler
maskinanskaffning. Lantbruksstyrelsen anser dock icke lämpligt, att lan
STe kunna beviljas till förvärv av motorfordon, enär dessa sannolikt
komma till skiftande användning även utanför centralernas egentliga v
samhetsområde. Av ovannämnda skäl anser lantbruksstyrelsen salunda att
maskincentralerna böra understödjas enligt enahanda grunder, som galla
i frå«a om övriga kategorier maskinhållare. Till foljd darav synes naöo
maximering i fråga om bidragsbeloppens storlek icke erforderlig. Det tord
vidare i sådant fall icke föreligga skäl för att vederbörande hushallnmg -sällskap och lantbruksnämnder skola utse adjungerade ledamöter i centralernas
styrelser. Såsom villkor för lån och bidrag bör däremot galla, att
organisationen uppbygges i samförstånd med vederbörande hushanningssällskaps
maskinkonsulent, så att denne aven i detta fall erhaller intly
tande på och överblick över maskinhållningen.

Förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssällskap anser det riktigast,
att sällskapen främst genom sin maskinkonsulent bil i till!alle att
befrämja verksamheten på sätt som bäst överensstämmer med ortens förhållanden
och jordbrukarnas inställning till dessa frågor. Utskottet anser
vidare, att maskincentralerna böra begränsas till att vara centralorgan foi
länets maskinstationer, och gör vissa erinringar mot kommitténs förslag
att även tilldela maskincentralerna uppgifter sammanhörande med den inre

r£lUtskottet uttalar härjämte som sin mening, att hushållningssällskapen
böra förmedla lån även till maskincentraler. Därigenom kan sällskapens

expertis och lokalkännedom utnyttjas.

Förvaltningsutskottet för Östergötlands läns hushållningssällskap framhåller,
att maskincentraler torde för borgensteckning i de flesta fall vara av
mindre betydelse, enär mycket talar för att maskinstationer i enskild ago
äro att föredraga framför föreningsägda sådana. Maskiner för nyodling
torde sakna aktualitet för Östergötlands del, och maskiner for stenrojning
och ogräsbesprutning torde med största fördel anskaffas av maskinstationer
i de trakter, där de kunna anses erforderliga. Något annorlunda staller
det sig måhända för större maskiner för grävning av avlopp och tackdiken
men det torde enligt förvaltningsutskottets åsikt kunna ifragasattas,
om detta utgör tillräckligt skäl för upprättande av maskincentraler.

Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap framhåller
i likhet med lantbruksstyrelsen, att hushållningssällskapen icke bora a
sämre möjligheter än maskincentraler att erhålla statsbidrag till hallan e
av maskiner för den inre jordbruksrationaliseringen. Liknande synpunkter
uttalas även av förvaltningsutskotten i Kristianstads och Skaraborgs lans
hushållningssällskap.

Utöver de synpunkter, som redan framhållits, uttalar förvaltningsutskott

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

tet i Goteborgs och Bohus läns hushållningssällskap, att maskincentralens
uppgifter bora handhas av en hushållningssällskapets maskinnämnd, bestående
av tre ledamöter, utsedda av sällskapet, och två av centralförening fn-

Pa"!“T kan enligt utskottet önskvärt samarbete åstadkommas mellan
hushållningssällskap och centralförening.

Förvaltningsutskottet i Kronobergs läns hushållningssällskap förklarar
sig icke övertygat om behovet av maskincentraler. Den planering och samverkan
i stort, som åsyftas härmed, synes kunna ombesörjas av hushållningssällskapen,
sedan dessa fått särskilda maskinkonsulenter.

Förvaltningsutskottet i Jamtlands läns hushållningssällskap påpekar
b . a. att förutsättningarna för bildande av maskincentraler torde vara tämligen
små mom sällskapets område liksom sannolikt i de nordliga delarna
av landet i övrigt.

Beträffande de uppgifter, som de tänkta maskincentralerna skola ha,
i ragasatter förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap
om icke maskincentral skall ha till uppgift att igångsätta maskinstationer,’
vi ka därefter överlämnas till lokala maskinstationsföreningar, varvid förutsattes,
att de statliga lån, som beviljats maskincentralen, skola kunna
överföras till maskinstationen, vilken därefter även skall ha rätt att erhalla
de bidrag, som enligt betänkandet böra utgå.

Om kommitténs förslag till bidragsformer för maskincentraler framhåller
Kooperativa förbundets styrelse följande.

attDlänirUnder’ c0™ §ä,1Ia ,f?r vanliSa lån ur maskinlånefonden, innebära
att lantagarna fa en kraftig subvention. Styrelsen ifrågasätter om icke
denna borde vara tillräcklig även för de större maskincentralerna. Det tor\ara
riktigare att avvakta utvecklingen på området under nåuon tid
innan man binder statsmakterna för ytterligare subventioner som§kanské
ej aro nod\andiga för att få till stånd maskincentraler Det är enligt stv

centeralerieSdinäroe UPpbygga en organisation med maskinsom
sälla för nrir arkraftiga pa samma ekonomiska förutsättningar

villo r ! maskmhållare. Styrelsen vill därför förorda, att låne n

or maskmcentraler t. v. bliva desamma som för maskinstationer.

Därutöver anfor förbundets styrelse rörande kommitténs förslag om ma skincentralernas

anknytning till jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.

Organiserandet av maskincentraler är en uppgift, som enligt stvrelsens

™nainegi minstSkrar aVe*“ anfdra ?rganisationer och företag än jordbrukets
eöna, ej minst konsumtionsföreningarna, av vilka många ha huvudsakligen

jordbrukare som medlemmar. Även bilägarnas organisationer sompå
flera platser ha en val ordnad verkstadsrörelse och vilkas medlemmar på
en del orter ha maskinstationer, bereda sig på en utvidgning av denna verksamhet.
Man kan också beräkna, att enskilda firmor, av vilka flera redan
driva maskinstationer med eller utan lån från maskinlånefonden, komma
vlssa delar av landet bygga ut ett nät av maskinstationer öchsamåft
verksamheten /naskmcentraler. Styrelsen har den uppfattningen,

en JarVu-m 1 11 ? det^a °.mrade inom kort blir av sådan omfattning att
hnrH1 •^kddr oentrMorgamsahon skulle vara önskvärd. Denna organisation

nasdeoehSbi ägares ^gemefnsamt organ fÖr Jordbrukarnas, konSZS
as och bilagarnas organisationer och andra företag eller organisationer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

som äro intresserade av verksamheten. Den skulle fa sin styrka genom den
stora erfarenhet på tekniska och andra områden, som redan finnas hos
medlemmarna.

Förbundets styrelse betonar avslutningsvis nödvändigheten av att eventuella
bestämmelser om stöd åt maskincentraler så utformas, att någon
viss företagsform ej får företräde framför andra, utan att alla fa samma
rätt till lån från maskinlånefonden.

Forsknings- och upplysningsverksamhet på maskinhållningens område.

Det i kommitténs betänkande framlagda förslaget, att 80 000 kronor årligen
skola ställas till jordbrukstekniska institutets förfogande för forsknings-
och upplysningsverksamhet på speciellt maskinhållningens område
tillstyrkes av Kooperativa förbundets styrelse men avstyrkes av statskontoret
med hänvisning till det ekonomiska läget. Icke heller lantbruksstyrelsen
finner det motiverat att bevilja institutet särskilt statsbidrag för
fullgörande av en uppgift, som normalt torde få anses ankomma på detsamma.

I den mån en utvidgning av verksamheten på ifrågavarande område befinnes
påkallad, bör emellertid enligt lantbruksstyrelsen denna fråga upptagas
till övervägande i samband med den årliga medelsanvisningen till
institutets verksamhet. Med hänsyn till vikten av att en utökad maskinhållning
inom jordbruket sker under utnyttjande av tidigare erfarenheter
på området, vill lantbruksstyrelsen emellertid tillstyrka, att medel nu beräknas
för anställande av en särskild konsulent hos institutet eller vid
statens maskinprovningar för upplysningsverksamhet rörande maskinhållningen.
Denne konsulents främsta uppgift bör vara att hålla intim kontakt
mellan institutet, maskinprovningarna och de hos hushållningssällskapen
anställda maskinkonsulenterna samt att till dessa senare förmedla nyare
resultat, som göras vid maskinprovningarna och institutet, och på så sätt
främja en ändamålsenlig organisation av maskinhållningen. Ifrågavarande
konsulent synes i avlöningshänseende böra jämställas med de statskonsulenter,
som 1945 års jordbruksförsöksutredning i sitt den 5 juni 1947 avgivna
betänkande angående organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets
område föreslog skola inrättas vid jordbruksförsöksanstalten och
följaktligen hänföras till lönegrad Ce 27.

Retroaktiv verkan i visst fall av kommitténs förslag.

Den hemställan, som göres av kommittén, att dess förslag skall i visst
fall vid ett förverkligande erhålla retroaktiv verkan, avstyrkes av lantbruksstyrelsen,
som bl. a. anför.

Därest statens stöd för anskaffning av jordbruksmaskiner framdeles
skola lämnas allenast i fråga om nya maskiner, synes det icke motiverat
att retroaktivt bevilja understöd enligt särskilt förmånliga grunder i av
kommittén berörda fall. Det må i samband därmed också erinras om att
enskilda personer på egen risk igångsatt liknande maskinstationer.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att Sörmländska lantmännens
centralförening u. p. a. i skrivelse den 12 februari 1948 anfört bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

I syfte att vinna erfarenheter av gemensam maskinhållning inom lantbruket
hade föreningen våren 1946 upprättat två maskinstationer. I samband
med upprättandet hade föreningen haft betydande organisationskostnader.
Sålunda hade utgifterna för maskinanskaffning uppgått till 56 300
kronor. Av detta belopp hade 45 000 kronor erhållits som lån ur maskinlanefonden.
Föreningen hade utgått från att den varit berättigad till bidrag
för återbetalning av dessa lån, men så hade visat sig icke vara fallet. Föreningen
hemställde därför om bidrag enligt de av kommittén föreslagna
grunderna, eller med 25 procent av lånebeloppet, motsvarande 11 250 kronor.
Om hinder skulle möta härför hemställde föreningen, att sistnämnda
belopp måtte beviljas såsom ett särskilt organisationsbidrag.

Departementschefen.

Det torde icke råda delade meningar om att ökad mekanisering av driften
och ökad maskinanvändning är ett av de viktigaste leden i strävandena
att åstadkomma bättre produktionsbetingelser och höjda arbetsprestationer
i jordbiuket. Såsom bland annat tillgängliga uppgifter över antalet i jordbruket
begagnade traktorer utvisa, har utvecklingen också gått i denna riktning.
De förändringar som ägt rum i fråga om maskinanvändningen beröra
emellertid främst det större och i viss mån det medelstora jordbruket.
Vid de mindre brukningsdelarna ha däremot möjligheterna att införa maskinella
hjälpmedel av flera orsaker varit mera begränsade.

Bland de faktorer som statt hindrande i vägen för en ökad maskinanvändning
vid det mindre jordbruket ma till en början erinras om de förhållandevis
höga anskaffningskostnaderna. Innehavare av mindre jordbruk
kunna dessutom icke räkna med ett effektivt utnyttjande av traktorer och
andra större jordbruksmaskiner. Härigenom uppslå givetvis svårigheter
att erhålla en tillfredsställande förräntning på det kapital som skulle erfordras
för maskinernas inköp. Genom att vidtaga åtgärder till främjande
av en gemensam maskinanvändning ha statsmakterna velat undanröja denna
svårighet. Såsom förut framhållits har sålunda i detta syfte jordbrukets
maskinlånefond inrättats för utlämnande av lån på förmånliga villkor såväl
till enskilda personer som ekonomiska föreningar och bolag för inköp av
maskiner, vilka skola användas gemensamt av flera jordbrukare. Vissa
framsteg ha härigenom gjorts, men den gemensamma maskinanvändningen
har dock hittills icke fått en sådan omfattning att den kunnat påverka de
mindre och medelstora jordbrukens rationalisering i den utsträckning, som
den tekniska utvecklingen skulle möjliggjort. Anledningarna härtill äro
flera. Bland annat har verksamheten måst anpassas efter av statsmakterna
anvisade medel, då först år 1945 möjlighet bereddes att för gemensam maskinanvändning
med bidragsrätt upptaga lån i enskild kreditinrättning. Denna
möjlighet har först under år 1947 kommit till mer allmän användning.
Erfarenheterna synas vidare giva vid handen att de hittillsvarande formerna
för gemensam maskinanvändning icke i allo lämnat tillfredsställande
resultat. Såsom framgår av vissa av 1946 års kommitté för jordbrukets ma -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

skinhållning företagna undersökningar tillåta icke alltid de nuvarande små
företagsenheterna för gemensam maskinhållning en i vanlig mening rationell
drift.

Ett annat och i vissa fall avgörande hinder för en mekanisering av driften
inom det mindre och medelstora jordbruket har varit att brukningsdelarna
ofta icke varit så beskaffade att maskiner med fördel kunnat användas.
De av föregående års riksdag beslutade åtgärderna till främjande av
jordbrukets inre rationalisering genom amorterings- och avskrivningslån
till jordförbättringsåtgärder, såsom stenröjning, täckdikning, in. m. torde
emellertid vara ägnade att efter hand väsentligt öka möjligheterna för maskinanvändning
på mindre gårdar. Tidpunkten torde därför nu vara inne
att bereda jordbrukets yrkesutövare bättre möjligheter till en ur såväl ekonomisk
som social synpunkt angelägen mekanisering av framför allt de
tyngre arbetsmomenten.

De förslag till en framtida organisation av maskinhållningen, som kommittén
utifrån dessa allmänna utgångspunkter framlagt, finner jag väl lämpade
att läggas till grund för den fortsatta verksamheten.

Vid sidan av den gemensamma maskinhållning, som bedrives av jordbrukarna
i en by eller annat mindre område, torde i framtiden i högre grad
än hittills böra eftersträvas en maskinhållningsverksamhet, som spänner
över större områden. En sådan i större skala bedriven verksamhet bör
kunna komplettera de mindre företagen genom tillhandahållande av sådana
maskiner, vilka av kostnadsskäl ej kunna anskaffas av mindre sammanslutningar.
I densamma bör emellertid därjämte — och denna uppgift torde
måhända komma att bli den praktiskt sett mest betydelsefulla — ingå service
av olika slag till maskinhållare och maskinstationer, bland annat med
avseende på reparationer och maskininköp.

För denna i större skala bedrivna verksamhet kunna givetvis olika företagstyper
tänkas. Det torde i allmänhet ligga nära till hands, att densamma
organiseras i nära anslutning till jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse,
då den därigenom kommer att utgöra en naturlig påbyggnad till jordbrukskooperationen.
Emellertid torde även andra former för ifrågavarande verksamhet
kunna tänkas. I fråga om det statliga stödet till dylik verksamhet
bör någon skillnad ej göras mellan olika företagsformer, såvida de i och
för sig kunna anses ägnade att fullgöra sill uppgift.

För att maskinhållningens verksamhet skall utvecklas i önskvärd omfattning
torde staten böra medverka. Det statliga stödet bör härvid inriktas på
att genom lån och bidrag stimulera till igångsättande av dylik verksamhet.
Det hör emellertid redan från början eftersträvas att verksamheten sedan
den väl kommit i gång, skall bliva bärkraftig utan någon statlig subvention.

Enligt kommitténs förslag skulle lån i allmänhet utlämnas av hushållningssällskapen.
I vissa fall skulle dock även lantbruksstyrelsen utlämna
lån till maskincentral. Någon klar gräns mellan de olika företagsformerna
torde emellertid ej kunna uppdragas och för övrigt ej heller böra eftersträvas.
Då vidare, i enlighet med vad jag i det följande kommer att förorda,

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

enhetliga regler i fråga om rätten till bidrag böra gälla för samtliga kategorier
av låntagare, synes någon anledning ej finnas att uppdela långivningen
på två olika organ. Hushållningssällskapen torde därför böra handha
långivningen i dess helhet. Skulle lån sökas för verksamhet, som är avsedd
att bedrivas i större omfattning och inom mer än ett hushållningssällskaps
verksamhetsområde, bör lån dock få beviljas endast efter lantbruksstyrelsens
medgivande.

Syftet med den statliga verksamheten på detta område bör, såsom förut
nämnts, vara att stimulera till igångsättandet av gemensam maskinanvändning.
Lån bör därför beviljas endast för igångsättande eller utvidgning av
sådan verksamhet och sålunda ej för inköp, som endast avser utbyte av
maskiner.

Verksamheten synes emellertid böra utvidgas i så måtto, att statligt stöd
för anskaffande av ogrässprutor i fortsättningen må utgå i form av lån och
bidrag i här föreslagen ordning. Det bör dock understrykas, att detta understöd
är avsett endast för anskaffande av sådana ogrässprutor, som skola
användas gemensamt av flera jordbrukare.

Å andra sidan kommer ett led i verksamheten att bortfalla såsom en följd
av vad chefen för socialdepartementet förut denna dag i proposition angående
anslag till lån till anordnande av kollektiva tvätterier anfört angående
anordnande av kollektiva tvätterier. Med hänsyn härtill torde nämligen i
fortsättningen lån ur maskinlånefonden icke böra utgå för inköp av tvättmaskiner.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att lån skall kunna lämnas
ej blott för anskaffandet av jordbruksmaskiner — häri inbegripet tillbehör
till sådana maskiner och transportmedel för forsling av maskinerna
från och till uppställningsplatsen eller mellan olika brukningsdelar — utan
aven för bestridande av kostnaderna för byggnad, som erfordras för förvaring
eller reparation av maskinerna. Däremot kan jag icke biträda det
i ett yttrande väckta förslaget, att lån skulle kunna utgå även för sådan utrustning,
som erfordras för reparation av maskinerna. I kostnad för anskaffande
eller uppförande av byggnad torde i förekommande fall få inräknas
kostnad för tomtmark.

Sådant byggnadslån som nu nämnts bör ej utgå till mera obetydliga maskinstationer.
I allmänhet torde byggnadslån böra utlämnas endast till maskinhållningsföretag,
som omfattar minst två traktorer jämte erforderliga
arbetsmaskiner och redskap. I glest bebyggda trakter, där maskinhållningen
icke gärna kan koncentreras till större enheter, bör dock byggnadslån kunna
utlämnas även till mindre företag. Det torde därför icke vara lämpligt att
uppställa någon bestämd regel härom.

Enligt kommitténs förslag skulle byggnadslån ej kunna lämnas till de
av kommittén avsedda maskincentralerna. Någon skillnad torde dock ej här
böra göras mellan olika grupper av låntagare.

Vad kommittén anfört angående lånebeloppen har ej givit mig anledning
‘till erinran. Lån torde alltså böra utgå intill 80 procent av köpeskillingen

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

för maskiner eller av byggnadskostnad, dock att lån må kunna beviljas intill
hela köpeskillingen för maskiner för grundförbättringsarbeten.

Jag finner det vidare lämpligt att en minimigräns fastställes för ifrågavarande
lån. Denna gräns synes lämpligen kunna sättas till 500 kronor.
Lantbruksstyrelsen bör emellertid kunna medgiva undantag från denna minimigräns.

I likhet med kommittén anser jag att ett fastställande av enhetliga amorteringstider
skulle innebära vissa fördelar. Den föreslagna amorteringstiden
av tio år synes dock något för lång, såvitt angår maskiner. Amorteringstiden
för maskiner bör i stället sättas så, att den kommer att sammanfalla med
den längsta nu medgivna amorteringstiden, d. v. s. åtta år. För byggnadslån
synes däremot den av kommittén föreslagna amorteringstiden kunna godtagas.

Någon ändring i gällande bestämmelser om ränta å lån från jordbrukets
maskinlånefond, vilken överensstämmer med räntan å lån från andra statliga
lånefonder för driftrationalisering, torde ej nu böra vidtagas.

Jag delar kommitténs uppfattning, att bidrag ej bör utgå till återbetalning
av byggnadslån. Med hänsyn till att maskinlån, enligt vad jag förut anfört,
i fortsättningen böra lämnas endast för nyuppsättning eller utvidgning av
maskinbeståndet, biträder jag förslaget om en höjning av bidragsprocenten
från 20 till 25. Däremot kan jag ej ansluta mig till förslaget att bidragsprocenten
för vissa låntagare skulle kunna höjas till 50 procent.

Den nu medgivna möjligheten att lämna bidrag till återbetalning av lån,
som upptagits i enskild kreditinrättning, torde böra bibehållas. Bidrag bör
härjämte, såsom kommittén föreslagit, kunna utgå även till den som anskaffat
jordbruksmaskin utan anlitande av lån, om sådana omständigheter
föreligga att han skulle ha kunnat erhålla lån. En förutsättning för bidrag
bör vidare i detta fall vara, att vederbörande ansökt om bidrag redan i samband
med anskaffandet av maskinen och underkastat sig den kontroll över
verksamheten, som kan föreskrivas beträffande låntagare. Bidraget bör även
i dessa fall utgå med 25 procent av det belopp, som skulle ha kunnat erhållas
såsom lån.

En förutsättning för bidrag till återbetalning av maskinlån är för närvarande
att av den åkerareal, som innehaves av de jordbrukare vilka deltagit
i den gemensamma maskinanvändningen, minst 65 procent skola tillhöra
brukningsdelar med högst 20 hektar åker. Bidrag må dock beviljas utan
hinder av att denna förutsättning ej är uppfylld, om lantbruksstyrelsen
för särskilt fall efter prövning av omständigheterna så finner skäligt. Enligt
kommitténs förslag skulle nämnda huvudregel bibehållas oförändrad men
undantagsbestämmelsen ges det innehållet, att bidrag skulle kunna beviljas
oberoende av huvudregeln, om minst 10 brukningsdelar deltagit i maskinanvändningen.
Vad kommittén här föreslagit har, såsom framgår av det
föregående, föranlett åtskilliga erinringar från remissinstansernas sida. Av
de olika ändringsförslag, som framförts i yttrandena, synes emellertid icke
något vara fullt tillfredsställande. Det torde för övrigt knappast vara möjligt

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

att här utforma regler -vilka ge tillfredsställande resultat i alla de olika fall,
som kunde förekomma. Vid sådant förhållande har det synts mig lämpligast,
att den nuvarande allmänt hållna undantagsbestämmelsen bibehålies.

I enlighet med nu anförda synpunkter har inom jordbruksdepartementet
utarbetats ett förslag till kungörelse angående lån från jordbrukets maskinlånefond
m. m. Förslaget torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll.
Anmärkas må att i detta förslag ej intagits vissa i nu gällande bidragskungörelse
ävensom i kommitténs förslag upptagna detaljbestämmelser av karaktär
att lämpligen ingå i särskilda av lantbruksstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifter.

Vad gäller den av kommittén väckta frågan om särskild medelsanvisning
till jordbrukstekniska institutet för forsknings- och upplysningsverksamhet
rörande maskinhålllningen vill jag anföra följande.

Redan nu ingår i jordbrukstekniska institutets uppgifter att bedriva försök
och forskning även på maskinhållningens område. Därest en utvidgning av
verksamheten visar sig erforderlig, torde överläggningar därom i särskild
ordning böra upptagas mellan staten å ena sidan och jordbrukstekniska institutet
å den andra rörande eventuellt ändrade grunder för de i jordbrukstekniska
institutet intresserade parternas bidrag till institutets verksamhet.
Något anslag för detta ändamål torde sålunda ej böra beräknas i förevarande
sammanhang.

Vad vidare gäller spörsmålet om rätt för maskinhållare att i vissa fall
yrkesmässigt utföra landsvägstransporter med traktor synes denna fråga
knappast nu kunna avgöras utan torde få bli föremål för ytterligare övervägande.

Kommittén har slutligen föreslagit, att de av kommittén framlagda förslagen
rörande grunderna för återbetalning av lån m. m. i viss utsträckning
skulle gälla retroaktivt. En sådan anordning synes mig dock mindre lämplig.
Den av Sörmländska lantmännens centralförening igångsatta maskinhållningen
har emellertid genom de värdefulla erfarenheter man därigenom
kunnat vinna, varit till så stort gagn som försöksverksamhet att det icke
synes skäligt, att föreningen ensam skall bära kostnaderna för denna verksamhet.
Jag vill därför tillstyrka, att nämnda förening i särskild ordning
erhåller organisationsbidrag med det belopp, som skulle utgått därest nu
föreslagna grunder för statsbidrag varit gällande vid verksamhetens igångsättande,
eller med 11 300 kronor.

Vad angår medelsbehovet för ifrågavarande verksamhet bör man enligt
min mening under de närmaste åren, sedan verksamheten kommit i gång,
räkna med att statsmakterna skola tillgodose ett lånebehov av omkring
2 000 000 kronor om året. Häri ha då inräknats sådana kostnader, för vilkas
täckande lån ej sökes men där vederbörande i stället anhåller om bidrag.
Då byggnadslånen torde komma att representera endast en förhållandevis
ringa del av det totala lånebehovet, kunna de blivande kostnaderna
för bidrag i anslutning till en på dylikt sätt maximerad låneverksamhet
beräknas uppgå till närmare 500 000 kronor om året. Det är givetvis svårt

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

att bedöma, hur stor del av ett till nämnda belopp uppskattat investeringsbehov,
som kommer att taga sig uttryck i framställningar om lån ur maskinlånefonden
respektive i ansökningar om bidrag utan sådant lån. För
nästa budgetår synes emellertid ett investeringsanslag av 1 600 000 kronor
böra beviljas till maskinlånefonden. Samtidigt torde en viss gräns böra
uppställas i fråga om de utfästelser om bidrag, som må göras annorledes
än i samband med beviljande av lån. Denna gräns synes för nästa budgetår
böra sättas så, att lån ej må beviljas och dylika utfästelser göras i vidare
mån än att det sammanlagda beloppet av de bidrag, som enligt de
föreslagna grunderna skola utgå till återbetalning av lanen eller på grund
av de gjorda utfästelserna, uppgår till högst 500 000 kronor. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter härom.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att anvisa

dels å riksstaten för budgetåret 1948/49 under nionde
huvudtiteln till Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets
maskinlånefond ett förslagsanslag av. . kronor 225 000;

dels å riksstaten för budgetåret 1948/49 under nionde huvudtiteln
till Organisationsbidrag till Sörmländska lantmännens
centralförening ett anslag av ...... kronor 11 300;

dels ock å kapitalbudgeten för budgetåret 1948/49 under
statens utlåningsfonder till Jordbrukets maskinlånefond ett
investeringsanslag av ................ kronor 1 600 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall och
förordnar att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Liizell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse angående lån från jordbrukets maskinlånefond m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vad i denna kungörelse sägs om jordbruksmaskin skall jämväl äga tilllämpning
å tillbehör till sådan maskin samt å transportmedel, som erfordras
för förflyttning av maskinen från och till uppställningsplats eller mellan
olika brukningsdelar.

Med grundförbättringsarbete avses i denna kungörelse nyodling, täckdikning,
stenröjning och annan jordförbättringsåtgärd av varaktigt slag.

Om statslån till hushållningssällskap.

2 §.

Hushållningssällskap må i den ordning och under de villkor nedan sägs
av lantbruksstyrelsen tilldelas statslån från jordbrukets maskinlånefond
att användas för utlämnande av lan till enskild person eller sammanslutning för

anskaffande av jordbruksmaskin, som skall användas av flera jordbrukare
(maskinlån), eller

för inköp, uppförande eller ombyggnad av byggnad, som erfordras för av
sökanden yrkesmässigt bedriven jordbruksmaskinhållning (byggnadslån).

Statslån från nämnda lånefond må jämväl beviljas hushållningssällskap
för anskaffande av jordbruksmaskin, med vilken sällskapet avser att inom
sitt verksamhetsområde utföra maskinarbete åt jordbrukare, ävensom för
bestridande av kostnad, som hänför sig till byggnad för sådan maskinhällning.

3 §•

Ansökan om statslån skall göras skriftligen hos lantbruksstyrelsen.

Statslån, som avses i 2 § andra stycket, må icke beviljas till högre belopp
än som motsvarar åttio procent av köpeskillingen för maskin eller av

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

byggnadskostnad som där sägs, dock att lån för anskaffande av maskin,
avsedd att helt eller huvudsakligen användas för grundförbättringsarbete,
må beviljas till belopp, motsvarande hela köpeskillingen.

Om statslån och därför bestämda återbetalningsvillkor skall lantbruksstyrelsen
lämna uppgift till statskontoret.

4 §•

Statslån skall före utgången av det år lånet beviljats lyftas i statskontoret
mot skuldförbindelse enligt formulär, som statskontoret fastställer.
Kvarstår lånebelopp outtaget vid årets slut, är rätten att lyfta detsamma
förverkad.

5 §•

Statslån återbetalas med lika amorteringar vid utgången av vart och ett
av de åtta efter lånets lyftande närmast följande kalenderåren. I den mån
statslån använts för utlämnande av byggnadslån, skall dock amorteringstiden
utgöra tio år. Utan hinder av vad nu stadgats ma statslån helt eller
delvis återbetalas under lånetiden.

Beträffande ränta å statslån gäller vad som stadgas i kungörelsen den
31 december 1943 (nr 936) angående ränta å lån från statens utlåningsfonder
och kungörelsen samma dag (nr 937) angående ändring av bestämmelserna
om lån från statens utlåningsfonder, i vad de avse räntans fastställande.

Ränta skall för varje kalenderår inbetalas före årets utgång.

Med fullgörande av kapital- eller räntebetalning å statslån må åtnjutas
anstånd varje gång under tre månader från förfallodagen.

Inbetalas ej förfallet kapitalbelopp inom föreskriven tid, skall därå från
förfallodagen tills betalning sker erläggas dröjsmålsränta enligt de grunder,
som äro bestämda i särskild ordning.

6 §.

Skulle stadgad kapital- eller räntebetalning å statslån icke fullgöras i rätt
tid, har statskontoret att göra anmälan därom hos Kungl. Maj :t, som då
vill bestämma, huruvida oguldet lånebelopp jämte ränta skall återbetalas
före den fastställda amorteringstidens slut.

Har lånebelopp använts på annat sätt än gällande bestämmelser tillåta,
må lantbruksstyrelsen bestämma om omedelbar återbetalning därav.

7 §•

Hushållningssällskap, som innehar statslån, skall årligen före den 15 januari
till lantbruksstyrelsen avgiva redogörelse för den med lånet avsedda
verksamheten under nästföregående kalenderår.

Lånebelopp, som kvarstår oanvänt vid utgången av det år, under vilket
lånet lyftats, skall till statskontoret inbetalas före utgången av januari månad
nästföljande år, där ej lantbruksstyrelsen på ansökan medgiver, att beloppet
må innehavas ytterligare ett år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Om utlåning från hushållningssällskap.

8 §•

Ansökan om maskinlån eller byggnadslån göres skriftligen hos det hushållningssällskap,
inom vars område verksamheten bedrives eller skall bedrivas.
Ansökningen skall innehålla de uppgifter, som erfordras för att bedöma
lånebehovet ävensom behovet av verksamheten och möjligheterna att
genomföra denna.

Därest verksamheten bedrives eller är avsedd att bedrivas i större omfattning
samt inom mer än ett hushållningssällskaps område, må lån beviljas
endast efter lantbruksstyrelsens medgivande.

9 §.

Lån må ej beviljas med mindre den avsedda verksamheten kan antagas
bliva till gagn för jordbruket.

Maskinlån må lämnas endast för nyuppsättning eller utvidgning av maskinbestånd.

10 §.

Lån må icke utlämnas till högre belopp än som motsvarar åttio procent av
köpeskillingen för maskin eller av sådan byggnadskostnad, som angives i
2 §. Lån för anskaffande av maskin, avsedd att helt eller huvudsakligen
användas för grundförbättringsarbete, må dock med lantbruksstyrelsens
medgivande beviljas till belopp, motsvarande hela köpeskillingen.

Lån må icke utan lantbruksstyrelsens medgivande beviljas till lägre belopp
än femhundra kronor.

11 §•

För lån skall ställas säkerhet, som hushållningssällskapet prövar vara
betryggande.

12 §.

Hushållningssällskapet må icke betinga sig andra villkor i fråga om
ränta och återbetalning än som gälla för sällskapets statslån till motsvarande
belopp. Dock är hushållningssällskapet icke förpliktat medgiva anstånd
med ränte- och kapitalinbetalning.

13 §.

Vid låns beviljande skall hushållningssällskapet meddela sådana föreskrifter
rörande lånets användande och sättet för dess utbetalande, att trygghet
vinnes för att lånet blir använt för därmed avsett ändamål.

14 §.

Låntagare är skyldig att på anfordran av hushållningssällskapet lämna
redogörelse för den med lånet avsedda verksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

15 §.

Hushållningssällskapet skall förbehålla sig rätt att helt eller delvis uppsäga
lån till omedelbar betalning,

om låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande,
om låntagaren underlåter att erlägga föreskriven ränta eller amortering
eller annorledes bryter mot vad enligt avgiven skuldförbindelse honom
åligger,

om låntagaren betingar sig avgifter, som prövas vara oskäliga,
om inköpt maskin till förfång för den verksamhet, för vilken den är avsedd,
avyttras, utmätes eller blir obrukbar,

om eljest sådant förhållande inträffar, att låntagaren med hänsyn till
syftet med lånet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detta, eller
om säkerheten för lånet avsevärt försämras.

Om bidrag.

16 §.

Lantbruksstyrelsen må på framställning av hushållningssällskap bevilja
bidrag till låntagare hos sällskapet för återbetalning av maskinlån. Bidragmå
på sådan framställning beviljas även den som, utan att erhålla lån från
sällskapet, i samband med anskaffandet av jordbruksmaskin hos sällskapet
ansökt om bidrag samt därvid funnits kunna komma i åtnjutande av lån.

Där statslån i enlighet med bestämmelserna i 2 § andra stycket utlämnats
till hushållningssällskap för anskaffande av jordbruksmaskin, må
lantbruksstyrelsen bevilja sällskapet bidrag för återbetalning av lånet. Bidrag
må beviljas även hushållningssällskap som, utan att erhålla statslån,
i samband med anskaffandet av jordbruksmaskin hos lantbruksstyrelsen
ansökt om bidrag samt därvid funnits kunna komma i åtnjutande av
statslån.

17 §.

Bidrag utgår med belopp motsvarande tjugofem procent av lånets ursprungliga
kapitalbelopp. Där lån icke åtnjutits, utgår bidrag med enahanda
andel av det belopp, vilket kunnat erhållas såsom lån.

Såsom förutsättning för beviljande av bidrag skall gälla att maskinhållningen
under minst sex år utövats på ändamålsenligt sätt samt, där lån åtnjutits,
att övrig del av låneskulden jämte upplupen ränta blivit återbetald
enligt gällande föreskrifter.

Såsom förutsättning för bidrag till låntagare hos hushållningssällskap
skall härutöver gälla, att av den åkerareal, som innehaves av de jordbrukare,
vilka deltagit i den gemensamma maskinanvändningen, minst sextiofem
procent tillhöra brukningsdelar med högst tjugo hektar åker. Utan
hinder av att denna förutsättning ej uppfyllts må dock bidrag beviljas, därest
maskinhållningen avsett grundförbättringsarbete eller lantbruksstyrelsen
eljest efter prövning av omständigheterna så finner skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

18 §.

Bidrag utbetalas till hushållningssällskapet. Avser bidraget av sällskapet
utlämnat lån, har sällskapet att tillgodoskriva låntagaren beloppet. Annat i
16 § första stycket avsett bidrag skall av sällskapet tillställas den därtill
berättigade.

Reglementariska föreskrifter.

19 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet,
meddelas, där ej Kungl. Maj :t därom förordnar, av lantbrukstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1948, då kungörelsen den 17
juni 1938 (nr 401) angående lån från jordbrukets maskinlånefond m. m.
upphör att gälla. I fråga om lån, som beviljats före den 1 juli 1948, så ock
beträffande bidrag till återbetalning av lån från enskild kreditinrättning,
vilket sökts före sistnämnda dag, skola dock äldre bestämmelser fortfarande
äga tillämpning.

487283. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.