Kungi. Maj.ts proposition nr 187.
1
Nr 187.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående social jordbrukskreditgivning
m. m.; given Stockholms slott
den 27 februari 1948.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Sammanfattning.
Av sociala skäl föreslås en ökad statlig verksamhet för att underlätta
för mindre bemedlade och obemedlade att förvärva egna jordbruk. Därjämte
framläggas förslag beträffande formerna för statligt stöd åt sambruksföreningar
och andelsladugårdar. I de fall, då verksamheten avser ekonomiskt
stöd i form av lån, föreslås en statlig kreditgaranti.
1. Kreditgaranti bör sålunda kunna beviljas för jordbruksegnahemslån,
som avse förvärv av jordbruk i huvudsak av basjordbrukets storleksgrupp
varvid den övre belåningsgränsen föreslås höjd från 90 till 100 procent
av fastighetens uppskattade värde.
2. För att i vissa fall tillgodose jordbrukets behov av driftskrediter föreslås
vidare statlig kreditgaranti för en ny form av lån, driftslån, avsedda
att tjäna som startkapital för obesuttna yrkesutövare i jordbruket. Dylika
lån skola kunna beviljas till ett belopp av bögst 10 000 kronor. I samband
därmed föreslås avskaffande av arrendelånen.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 samt. Nr 187.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
3. Arrendeegnahemsverksamheten föreslås utvidgad genom att det allmänna
för detta ändamål upplåter lämpliga egendomar.
4. Statligt stöd föreslås åt sambruksföreningar och andelsladugårdar.
Därvid skola i huvudsak samma bestämmelser gälla som för enskilda jordbrukare.
Jordbruk i kronans ägo skall efter i princip samma grunder som
gälla för arrendeegnahem kunna upplåtas till sambruksföreningar.
5. För att åstadkomma en jämnare fördelning av amorteringsbördan
förordas en samordning av lån, som tagits i samma kreditinrättning.
6. För sekundärkreditgivningen, beträffande vilken icke föreslås några
ändringar, hemställes om ett anslag å 70 000 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 februari 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, frågor angående
ordnandet av den sociala jordbrukskreditgivningen m. m.
Inledning.
Såsom framgår av det vid propositionen nr 75 till 1947 års riksdag angående
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken in. m. fogade utdraget
av protokollet över jordbruksärenden för den 17 januari 1947 anförde
jag bland annat att jag hade för avsikt, att i annat sammanhang hos
Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga att företaga
en allmän översyn av den sociala egnahemslångivningen och härutöver
utreda frågan om den utsträckning och de former, vari det allmänna
borde ekonomiskt underlätta bildandet av i föreningsform drivna gemensamhetsjordbruk,
ävensom vissa därmed sammanhängande spörsmål.
I enlighet härmed hemställde jag sedermera, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga
chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla två utredningsmän
att verkställa den ifrågavarande utredningen ävensom högst sju sakkunniga
personer att med utredningsmännen deltaga i överläggningar i
ämnet. Då jag emellertid samtidigt ansåg, att spörsmålet om den statliga
arrendeegnahemsverksamhetens fortsatta bedrivande jämväl borde upptagas
till övervägande och att de för denna verksamhet gällande bestämmelserna
borde underkastas viss översyn och då 1946 års riksdag i skrivelse
nr 267 hemställt att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande olika
möjligheter att förbättra jordbrukets driftskreditförhållanden, hemställde
jag dessutom att dessa frågor finge upptagas till prövning i samband med
nämnda utredning.
Med stöd av ett den 21 februari 1947 lämnat bemyndigande tillkallade
jag samma dag dels såsom utredningsmän för att verkställa utredning rörande
omarbetning av bestämmelser för egnahemsverksamheten in. m. ledamoten
av riksdagens andra kammare, hemmansägaren K. A. M. Anders
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
son, Löbbo, tillika ordförande, och dåvarande vice assessorn vid Stockholms
rådhusrätt, numera expeditionschefen i jordbruksdepartementet E. H. Kling,
dels ock såsom sakkunniga att biträda vid utredningen verkställande direktören
i Sveriges allmänna hypoteksbank L. B. Allstrin, Stockholm, egnahemsdirektören
O. Ericsson, Östersund, landstingsmannen, lantbrukaren
F. Jansson, Benestad, Alvesta, ordföranden i Svenska lantarbetareförbundet
A. L. Johansson, Stockholm, egnahemsdirektören W. Ohlsson, Malmö,
samt ledamoten av riksdagens andra kammare agronomen W. Svensson,
Ljungskile.
I anledning av i propositionen nr 235/1947 framlagda förslag angående
ersättande av ett flertal olika låneformer å bostadspolitikens område, däribland
arbetarsmåbrukslån, med en enda låneform, uppdrog Kungl. Maj :t
den 30 juni 1947 åt utredningsmännen att till behandling jämväl upptaga
frågan om de åtgärder, som vid ett upphävande av då gällande bestämmelser
angående arbetarsmåbrukslån borde vidtagas för att underlätta jordanskaffning
för bildande av stödjordbruk.
Utredningsmännen, vilka under utredningsarbetets gång samrått med 1945
års bankkommitté, 1947 års centrala lantbrukskommitté och den utredningsman,
vilken jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1947 tillkallats
för att verkställa översyn av bestämmelserna om räntan å lån från
statens utlåningsfonder, ha till fullgörande av sitt uppdrag den 16 december
1947 avgivit betänkande med förslag till ordnandet av den sociala jordbrukskreditgivningen
in. m. (SOU 1947: 82). I detta har i enlighet med
direktiven till utredningen behandlats frågor rörande egnahemslån till förvärv
av jordbruksfastighet, arrendeegnahemsverksamheten, jordbrukets
driftskredit, statligt stöd åt sambruksföreningar och för anordnande av andelsladugårdar,
samordning av olika låneformer, finansieringen av den
föreslagna verksamheten samt kostnadsberäkningar. De personer, som utsetts
att deltaga i överläggningar med utredningsmännen, ha i allt väsentligt
anslutit sig till de framlagda förslagen. Särskilt yttrande har
dock avgivits av herr Svensson, till vilket jag torde få återkomma i samband
med den i det följande lämnade redogörelsen för utredningsmännens
förslag.
över betänkandet ha utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, rikets samtliga egnahemsnämnder
utom egnahemsnämnderna i Kronobergs och Gävleborgs
län, förvaltningsutskotten i rikets samtliga hushållningssällskap, fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, lånenämnden för sekundär
jordbrukskredit, 1945 års bankkommitté, 1947 års centrala lantbrukskommitté,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund,
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Kooperativa förbundet samt Landsorganisationen
i Sverige.
I anledning av det till utredningsmännen givna uppdraget att utreda
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
5
frågan om jordbrukets driftskrediter har Kungl. Maj :t på min hemställan
i årets statsverksproposition (IX H. T. p. 86) föreslagit riksdagen att i avbidan
på särskild proposition i ämnet under rubriken Förvaltningsbidrag
till förmedlare av lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare m. m.
för budgetåret 1948/49 beräkna ett förslagsanslag av 70 000 kronor. Denna
fråga torde jag alltså nu ånyo få anmäla.
Slutligen torde jag böra erinra om att frågan om formerna för bildandet
av de i det föregående omnämnda i föreningsform drivna gemensamhetsjordbruken
hänskjutits till riksdagens prövning genom Kungl. Maj:ts proposition
den 16 januari 1948, nr 58, med förslag till lag om sambruksföreningar
m. m.
Jag torde härefter få övergå till en redogörelse för de av utredningsmännen
avgivna förslagen. Angående de av utredningsmännen anförda motiven
torde få hänvisas till betänkandet.
Egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet.
Beträffande grunddragen av den hittillsvarande egnahemsverksamheten,
för vilken nu gällande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 7 juni
1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten, ändrad genom
kungörelserna nr 578/1942 och 237/1946, torde få hänvisas till betänkandet
s. 7—10.
I samband med utredningen av frågan om egnahemslån till förvärv av
jordbruksfastighet ha utredningsmännen jämväl upptagit frågan om de
åtgärder, som vid ett upphävande av gällande bestämmelser angående arbetarsmåbrukslån
böra vidtagas för att underlätta jordanskaffning för bildande
av stödjordbruk. Den nuvarande arbetarsmåbruksverksamheten regleras
genom kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 590) angående statsunderstödd
arbetarsmåbruksverksamhet, samt kungörelsen den 18 maj 1945 (nr
220) med vissa bestämmelser angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,
ändrad genom kungörelsen den 12 april 1946 (nr 165).
Utredningsmännens förslag.
Allmän motivering.
Utredningsmännen erinra till en början, att egnahemsverksamheten genom
de vid 1947 års riksdag fattade besluten rörande den framtida jordbrukspolitiken
och bostadsförsörjningen begränsats till att avse endast åtgärder
till underlättande av förvärv av jordbruksfastigheter. Trots detta
har emellertid verksamheten en viktig social uppgift att fylla även i fortsättningen,
vilket motiverar icke endast ett fortsättande därav utan även
ökade lånemöjligheter. De av utredningsmännen föreslagna bestämmelserna
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
äro i största möjliga utsträckning anslutna till de vid 1947 års riksdag
antagna principerna för statlig långivning i samband med rationaliseringsarbetet
inom jordbruket. Detta har ansetts önskvärt bland annat enär den
sociala långivningen och långivningen för upprustning av fastigheter ofta
torde komma att utnyttjas vid sidan av varandra i fråga om en och samma
fastighet.
I betänkandet framhålles vidare, att om statlig kreditgaranti skall kunna
beviljas för rationaliseringslån, som upptages i enskild kreditinrättning,
samma former böra föreskrivas för de statliga egnahemslånen. Konsekvenserna
av ett sådant system ha utredningsmännen med hänsyn till att denna
fråga upptagits till behandling i annat sammanhang, icke ansett erforderligt
att överväga i vidare mån än de förutsatts komma att inverka på
utformningen av de särskilda lånebestämmelserna.
Utredningsmännen erinra, att enligt nu gällande bestämmelser angående
arbetarsmåbrukslån sådana lån kunna erhållas för att underlätta jordanskaffning
för bildande av stödjordbruk. Det stöd, som genom de vid 1947
års riksdag beslutade nya formerna för bostadsegnahemslån och bostadsrabatter
samt lån och bidrag till främjande av inre rationalisering kommer
innehavare av stödjordbruk till del, torde enligt utredningsmännen i allmänhet
minst uppgå till och ofta i väsentlig grad överstiga det kapitaliserade
värdet av den subvention, som innehavarna av arbetarsmåbruk och
övriga stödjordbruk hittills erhållit. Vid sådant förhållande synes det utredningsmännen
icke erforderligt med någon direkt subvention till underlättande
av jordanskaffning för sådana lägenhetstyper i vidare mån än som
kan ske genom att lägenhetsinnehavarna understundom torde kunna komma
i åtnjutande av bidrag för genomförandet av yttre rationalisering. I
övrigt synes det utredningsmännen vara till fyllest, att jordanskaffningen
för bildandet av stödjordbruk underlättas genom att statliga lån utlämnas
för ändamålet. Under erinran, att redan enligt gällande egnahemskungörelse
egnahemslån må utgå till förvärv av stödjord i allmänhet, föreslå utredningsmännen
såsom ur skilda synpunkter mest ändamålsenligt, att lånen
i fråga utlämnas på samma villkor som föreslås skola gälla beträffande
j ordbruksegnahemslån.
Belåningsvärdet och dess fastställande.
Utredningsmännen föreslå, att någon maximiregel beträffande jordbruksegnahems
belåningsvärde icke uppställes i fortsättningen. Såsom ett bättre
medel att nå de syften, som maximeringen av belåningsvärdet avsett att
tillgodose, förordas i stället en maximering av storleken av de jordbruksfastigheter,
som skola kunna ifrågakomma för egnahemslån. Utredningsmännen
anse det emellertid icke lämpligt att för utlämnandet av egnahemslån
uppställa en fix övre gräns, som hänför sig till fastighetens åker- och
ängsareal, enär under en dylik gräns uppenbarligen skulle komma att falla
även mycket betydande skogsfastigheter. I stället föreslås såsom mera ändamålsenligt,
att den övre gränsen för egnahemsbelåningen utformas i anslut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
7
ning till fastigheternas bärkraft. Denna gräns bör då uppenbarligen sättas
så, att inom densamma i allt fall komma jordbruk av basjordbrukets storlek.
Enligt utredningsmännens mening bör emellertid egnahemsverksamheten
icke inskränkas till jordbruk av denna storleksordning utan möjlighet bör
finnas att genom egnahemslån stödja även förvärv av s. k. tvåfamilj sjordbruk,
vilka enligt av statsmakterna tidigare gjorda uttalanden i åtskilliga
hänseenden representera en önskvärd jordbrukstyp.
Beträffande fastställandet av belåningsvärdet föreslå utredningsmännen
att till grund för detsamma liksom hittills lägges ett uppskattat bruksvärde.
Den nedre belåningsgränsen.
Enligt utredningsmännens mening synes tillräcklig anledning icke föreligga
att i fråga om den nedre belåningsgränsen för jordbruksegnahemslånen
föreslå ändring i nu gällande bestämmelser, därest dessa lån jämväl i
fortsättningen skola utlämnas från statlig lånefond. Utredningsmännen
förutsätta emellertid, att de organ, som komma att handhava långivningen,
icke utan vägande skäl skola vägra låntagarna att placera bottenlånen hos
enskilda kreditinrättningar.
Därest systemet med statlig kreditgaranti kommer till användning, synes
det emellertid enligt utredningsmännen med skäl kunna göras gällande, att
statsgarantien icke bör omfatta bottenkrediten, utan att garantikrediterna
böra direkt anknytas till de bottenlån, som kunna erhållas i den allmänna
marknaden.
Den övre belåningsgränsen.
Enligt utredningsmännens mening medför den nuvarande belåningsgränsen
krav på en egen kapitalinsats från låntagarens sida av sådan storlek,
att den ofta förhindrar ett eljest önskvärt egnahemsförvärv eller tvingar
låntagaren att söka erhålla ytterligare kredit på annat håll. För att egnahemslånen
skola kunna fylla syftet att möjliggöra för mindre bemedlade
och även obemedlade att förvärva jordbruksfastigheter föreslå de därför, att
den övre belåningsgränsen höjes från 90 procent till 100 procent av belåningsvärdet
samt att denna höjning skall avse lån till förvärv av samtliga
de fastigheter, som skola ifrågakomma för egnahemslån.
Med den höga belåningsgräns, som sålunda föreslås, synes det utredningsmännen
uppenbart, att det värde, som lägges till grund för belåningen, bör
beräknas försiktigt samt att de lånebeviljande organen vid behandlingen av
egnahemslåneansökningar, särskilt då fråga är om beviljandet av egnahemslån
till förvärv av jordbruk av tvåfamilj sjordbrukets storlek, böra fästa stor
vikt vid sökandens personliga förutsättningar att driva jordbruket och fullgöra
sina förpliktelser.
En särskild anledning för de lånebeviljande organen att iakttaga försiktighet
vid låns beviljande utgör enligt utredningsmännen den omständigheten,
att en del fordringar, såsom t. ex. vissa lönefordringar, enligt gällande
förmånsrättsordning utgå med förmånsrätt framför fastighetsinteckningar.
Utredningsmännen föreslå därför, att föreskrifter meddelas av innehåll,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
dels att egnahemslån icke må utlämnas intill en fastighets hela bruksvärde,
därest å fastigheten bedrives sådan verksamhet, att låntagaren kommer att
hos sig ha anställda flera personer än som erfordras för jordbruksdriften,
dels att såsom villkor för lån skall kunna stadgas, att lån må från statens
sida uppsägas till omedelbar betalning, därest låntagaren under lånetiden
påbörjar sådan verksamhet, som här nämnts.
Säkerheten.
Beträffande den säkerhet som skall ställas för jordbruksegnahemslån föreslå
utredningsmännen, att den nuvarande huvudregeln trots de risker, som
den föreslagna höjningen av belåningsgränsen medför för det allmänna, i
huvudsak bibehålies samt att jämväl bestämmelserna om rätt för låntagare
att pantförskriva botteninteckning hos annan långivare böra kvarstå oförändrade.
Utredningsmännen föreslå vidare, att därest systemet med statlig kreditgaranti
kommer till användning, såsom villkor för garantiens beviljande i
allmänhet skall gälla, att samtliga inteckningar med bättre förmånsrätt än
de av garantien berörda skola pantförskrivas till säkerhet i andra hand för
garantikrediten.
Den nuvarande bestämmelsen att egnahemsnämnd, trots att föreskriven
inteckningssäkerhet icke lämnats såsom förskott å beviljat egnahemslån må
utbetala större eller mindre del därav mot säkerhet, som nämnden prövar
tillfredsställande, finner utredningsmännen vara av betydelse även i fortsättningen.
Då vissa olägenheter emellertid visat sig vara förbundna med
skyldigheten att ställa säkerhet för sådan förskottsutbetalning, föreslå utredningsmännen,
att lantbruksnämnd i ömmande fall skall äga utbetala förskott
å beviljat egnahemslån även om säkerhet därför icke omedelbart kan
ställas. Det föreslås vidare, att det skall ankomma på lantbruksstyrelsen att
meddela de närmare föreskrifter härom, som kunna befinnas erforderliga.
Räntan.
Efter att ha erinrat om att spörsmålen om räntefoten och fast eller rörlig
ränta varit föremål för behandling av särskild utredningsman, föreslå utredningsmännen
beträffande räntan å jordbruksegnahemslånen, att samma
regler böra gälla som i fråga om de för rationaliseringsverksamheten föreslagna
amorteringslånen.
A m orteringsskyld igh et en.
Utredningsmännen anse det ofrånkomligt att egnahemslånen även i fortsättningen
uppdelas i en stående del, utgörande förslagsvis 60 procent av
det värde som legat till grund för lånets beräknande, och en amorteringsdel.
Den stående delen, å vilken föreslås skola erläggas endast ränta, bör enligt
utredningsmännen liksom för närvarande regelmässigt förfalla till betalning,
då amorteringsdelen till fullo guldits. Utredningsmännen föreslå emellertid,
att de lånebeviljande organen böra bibehållas vid möjligheten att låta
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
den stående delen kvarstå tills vidare. Skulle systemet med statlig kreditgaranti
komma till användning, bör hela det statsgaranterade lånet amorteras,
eftersom statsgarantien förutsatts icke skola omfatta bottenkrediten.
Vad angår den tid inom vilken återbetalning skall ha skett förorda utredningsmännen,
att i låneförfattningen endast angives den maximala amorteringstiden,
vilken föreslås bestämd till 25 år. Inom denna gräns skola de
lånebeviljande organen äga fastställa amorteringstidens längd med hänsyn
till förhållandena i det enskilda fallet. Då vad sålunda föreslagits emellertid
icke torde kunna i sin helhet tillämpas, därest rörlig räntefot skulle komma
till användning, föreslå utredningsmännen, att i dylikt fall amorteringsplanen
fastställes så, att amorteringsdelen med tillämpning av den vid lånets
beviljande gällande räntesatsen kommer att vara återbetalad inom den
angivna maximitiden.
I fråga om de årliga amorteringarnas storlek förorda utredningsmännen
av flera skäl, att det nuvarande systemet med lika annuiteter bibehålies. Utredningsmännen
framhålla, att det icke är erforderligt att i låneförfattningen
angiva annuiteternas storlek. De anse det vara till fyllest att i författningen
föreskrives, att återbetalningen av lånen skall ske i form av
lika annuiteter enligt grunder, som bestämmas av det lånebeviljande organet.
I så fall synes, enligt utredningsmännen, icke anledning föreligga att
bibehålla den nuvarande uppdelningen av jordbruksegnahemslånen i jordbrukslån
och skogslån. Det påpekas emellertid, att därest skogsvärdet å en
fastighet är av någon betydenhet, hänsyn därtill bör tagas vid lånevillkorens
fastställande. Sålunda bör enligt utredningsmännen, liksom för närvarande
är fallet i fråga om skogslån, avverkningen av skogen å sådan fastighet vara
underkastad reglering. Har egnahemslånet nedbetalats så att kreditriskerna
för staten väsentligt minskats föreslås, att det lånebeviljande organet skall
kunna eftergiva kravet på en sådan begränsning av avverkningsrätten.
Slutligen föreslås beträffande amorteringsskyldigheten, att låntagarna
jämväl i fortsättningen böra ha rätt att när som helst göra extra avbetalningar.
Det framhålles emellertid, att för den händelse systemet med statlig
kreditgaranti kommer till användning, frågan om denna rätt bör bibehållas
beträffande bundna statsgaranterade lån kan komma att ställa sig annorlunda.
Uppsägning av lån.
I fråga om uppsägningen av egnahemslån vid ägareskifte å fastigheten
böra enligt utredningsmännen i huvudsak samma regler tillämpas som beträffande
amorteringslånen.
Då fråga är om uppsägning annorledes än i samband med ägareskifte
föreslås, att de nuvarande bestämmelserna härom skola tillämpas även i
fortsättningen med tillägg av den förenämnda av utredningsmännen föreslagna
bestämmelsen, att lantbruksnämnd skall äga uppsäga egnahemslån
då låntagaren under lånetiden påbörjar sådan verksamhet, att han har hos
sig anställda flera personer än som erfordras för jordbruksdriften.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
Arrendeegnahemsverksamheten.
Vad angår nu gällande bestämmelser för arrendeegnahemsverksamheten
återfinnas dessa i 7 kap. av den förut omnämnda egnahemskungörelsen den
7 juni 1940 (nr 589). I fråga om antalet arrendeegnahem och kostnaderna
för deras iordningställande m. m. torde få hänvisas till vad utredningsmännen
därom anfört i betänkandet s. 54—55.
Utredningsmännens förslag.
Allmän motivering.
Utredningsmännen framhålla inledningsvis, att även med den höjning
av belåningsgränsen för egnahemslånen som föreslås, tillkomsten av arrendeegnahem
allt fortfarande bör stödjas från statens sida. Det synes utredningsmännen
ur flera synpunkter önskvärt, att verksamheten bedrives i
större omfattning än som förekommit under senare år. Med hänsyn härtill
och till det förhållandet, att kostnaderna för arrendeegnahemmens anläggande,
stegrats och i betydande grad kommit att överstiga egnahemmens
bruksvärden, föreslå utredningsmännen olika åtgärder, vilka delvis också
påkallats av de vid 1947 års riksdag beslutade riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken och de av utredningsmännen framlagda förslagen rörande
jordbruksegnahemslånen.
Åtgärder för begränsning av anläggningskostnaderna.
Såsom det främsta medlet för åstadkommande av en begränsning av anläggningskostnaderna
föreslå utredningsmännen, att redan bebyggda fastigheter
av lämplig storlek sättas i stånd i erforderlig omfattning och därefter
upplåtas såsom arrendeegnahem. Det hittills i allmänhet tillämpade systemet,
varigenom arrendeegnahem bildats genom styckning av större för ändamålet
inköpta egendomar, föranleder enligt utredningsmännen uppenbarligen
oftast betydligt större kostnader i fråga om byggnader och övriga
anläggningar än iståndsättandet av redan bebyggda fastigheter. Med hänsyn
härtill och till de vid 1947 års riksdag fattade besluten rörande riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken föreslås, att styckning av större
egendomar för arrendeegnahemsändamål icke vidare skall förekomma annat
än i undantagsfall, såsom exempelvis där en större egendom på grund av
ägosplittring icke lämpligen bör bestå såsom en brukningsenhet. Utredningsmännen
förutsätta vidare, att arrendeegnahemsverksamheten skall handhavas
av lantbruksstyrelsen såsom centralt organ och lantbruksnämnderna
såsom lokala organ. Med hänsyn härtill böra med fördel sådana fastigheter,
som förvärvats genom utövandet av statens förköpsrätt eller en aktiv inköpspolitik,
kunna tagas i bruk för upplåtande av arrendeegnahem.
11
Kungi. Maj.ts proposition nr 187.
Verksamhetens administration.
Arrendeegnahemsverksamheten synes enligt utredningsmännens mening
kunna rationaliseras även genom att den lokala organisationen beredes ökade
möjligheter att avgöra flertalet hithörande ärenden. Blott i vissa fall,
nämligen då det gäller frågan om ett jordbruk över huvud skall upplåtas såsom
arrendeegnahem samt bestämmandet av arrendets storlek och köpeskillingen
vid arrendeegnahems försäljning till arrendatorn, föreslås att
nämndernas beslut skola underställas lantbruksstyrelsens prövning.
Arrendeegnahemmens storlek.
I överensstämmelse med de vid 1947 ars riksdag beslutade riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken och med vad som enligt det föregående
föreslagits rörande jordbruksegnahemslånen anse utredningsmännen,
att arrendeegnahem icke böra vara mindre än att arrendatorn och hans
familj kunna erhålla sin fullständiga bärgning därav. Å andra sidan bör
dock möjlighet givas att, där så befinnes lämpligt, såsom arrendeegnahem
upplåta även jordbruk av tvåfamilj sjordbrukens storleksordning. Det framhålles
vidare i detta sammanhang, att arrendatorema liksom hittills vid
eventuell inlösen av lägenheterna böra erhålla egnahemslån samt att bestämmelserna
om arrendegnahemmens storlek böra utformas så att de organ,
som komma att handhava verksamheten, erhålla erforderlig rörelsefrihet.
Det förutsättes därvid, att dessa organ i de fall, då jordbruk av
tvåfamilj sjordbruks storlek upplåtas såsom arrendeegnahem, skola verkställa
en omsorgsfull prövning av de blivande arrendatorernas förutsättningar
att genomföra företagen.
Allmänna förutsättningar för upplåtelse av arrendeegnahem.
1 detta hänseende föreslå utredningsmännen att för arrendeegnahemsverksamheten
huvudsakligen samma bestämmelser skola gälla som för egnahemslån.
Arrendelånen.
Utredningsmännen framhålla, att det vid ett genomförande av det av dem
framlagda förslaget rörande driftslån, för vilket skall redogöras i det följande,
synes kunna ifrågasättas om behov föreligger av den speciella låneform
som arrendelånen utgöra. Det torde nämligen med fog kunna göras
gällande, att anledning icke föreligger att innehavarna av arrendeegnahem
skola erhålla driftskrediter på förmånligare villkor än andra nytillträdande
arrendatorer, vilka ofta ha en mindre trygg ställning än arrendeegnahemsinnehavarna.
Frågan om storleken av arrendelånen bör emellertid enligt utredningsmännen
upptagas till förnyat övervägande, därest utredningsmännens förslag
i fråga om driftskreditgivningen icke skulle genomföras utan arrendelånen
bibehållas såsom en speciell låneform för innehavarna av arrende
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
egnahem. Utredningsmännen föreslå, att maximigränsen i så fall liksom i
fråga om driftslånen bestämmes till 10 000 kronor och att arrendelånen liksom
hittills icke böra utlämnas till högre belopp än som i det särskilda fallet
prövas oundgängligen nödvändigt.
Arrendators inlösningsrätt.
Rätten för arrendator att inlösa till honom upplåtet arrendeegnahem bör
enligt utredningsmännens mening icke borttagas, främst av den anledningen,
att ett av de mest vägande motiven för arrendeegnahemsverksamhetens
igångsättande varit att bereda obemedlade och mindre bemedlade jordbrukare
möjlighet att via ett arrende förvärva ett eget jordbruk.
Såsom ett medel för att förhindra att arrendeegnahem användas såsom
spekulationsobjekt föreslås i betänkandet, att de organ, som komma att
handhava arrendeegnahemsverksamheten, skola erhålla möjlighet att vid
arrendators inlösen av arrendeegnahem bestämma den nominella köpeskillingen
till högre belopp än det värde, fastigheten enligt gällande regler åsättes.
Köparen skulle därvid erhålla ett räntefritt lån till ett belopp motsvarande
skillnaden mellan den nominella köpesumman och nämnda värde. Detta
lån, som ej behövde återbetalas, om ändamålet med överlåtelsen fullföljdes,
skulle avskrivas med V, om året från och med sjätte till och med tionde
året efter överlåtelsen. Om fastigheten avyttrades före avskrivningstidens
utgång skulle det ankomma på lantbruksstyrelsen att bestämma huruvida
lånet eller vad därav då icke avskrivits skall inbetalas. Någon maximering av
det belopp, varmed den nominella köpeskillingen må överstiga fastighetens
åsatta värde, anse utredningsmännen icke erforderlig, utan föreslå, att de organ,
som komma att handhava arrendeegnahemsverksamheten, fritt få bestämma
den nominella köpeskillingen.
I fråga om bokföringen av denna speciella form av avskrivningslån föreslås
antingen att jordfonden gottgöres lånets belopp, varvid enligt utredningsmännen
för ändamålet böra tagas i anspråk samma medel som avsetts
skola användas för avskrivningslån för inre rationalisering samt att eventuellt
inflytande avskrivningslån då redovisas såsom inkomst under särskild
inkomsttitel å riksstaten, eller att fonden i stället för avskrivningslånets
belopp tillgodoföres endast den fordran hos den förutvarande arrendatorn,
som avskrivningslånet innebär, och att denna fordran avskrives i samma
mån som lånet avskrives.
Jordbrukets driftskredit.
Angående nu gällande bestämmelser för de olika former, i vilka driftskrediter
kunna erhallas av jordbrukarna, samt angående statsmakternas
tidigare behandling av frågan om ytterligare möjligheter utöver de nu förekommande
att tillgodose jordbrukets behov av sådana krediter torde få hänvisas
till den av utredningsmännen å s. 65—75 i betänkandet lämnade redogörelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
13
Utredningsmännens förslag.
Enär jordbrukarnas behov av driftskapital under senare tid blivit allt
större på grund av den fortskridande mekaniseringen av jordbruket och de
krav på fullgoda maskinella hjälpmedel och andra dyrbara inventarier, som
den nuvarande jordbruksdriften framkallat, erfordras ökade möjligheter för
jordbrukarna att erhålla önskad driftskredit. Utredningsmännen föreslå därför
dels ändrade bestämmelser rörande den statliga sekundärkreditgivningen,
dels ock införandet av en ny låneform, driftslån.
I. Sekundärlån.
Låneformen.
Enligt utredningsmännens mening tala olika skäl för att sekundärlånen,
om utlåningen liksom hittills skall ske från en statlig lånefond, jämväl i
fortsättningen böra vara bundna från statens sida, medan det däremot kan
synas tveksamt huruvida rätten för låntagaren att göra extra avbetalningar
och att i förtid inbetala lånen bör bibehållas. Utredningsmännen förorda
emellertid, att den nuvarande rätten att förtidsinlösa sekundärlånen bibehålles,
om dessa lån jämväl i fortsättningen skola utlämnas från statlig lånefond.
Tillräcklig anledning syntes nämligen icke föreligga att i detta hänseende
för sekundärlånens vidkommande föreskriva andra regler än som gälla
för övriga lån, vilka utgå från statliga lånefonder.
För den händelse sekundärkreditgivningen i framtiden kommer att ske
genom det förut berörda systemet med statlig kreditgaranti, blir såväl den
bundna som den obundna låneformen tillgänglig för låntagarna. För låntagarens
möjlighet att förtidsinlösa ett sekundärlån, som erhållits i hypoteksförening,
bör enligt utredningsmännen — oavsett vad som i detta hänseende
kan komma att gälla beträffande statsgaranterade jordbruksegnahemslån —
gälla de regler, vilka av hypoteksföreningarna tillämpas för icke statsgaranterade
lån.
Belåning svärdet och dess fastställande.
Utredningsmännen förorda, att de gällande bestämmelserna om belåningsvärdet
och dess fastställande icke ändras.
Den övre belåningsgränsen.
Beträffande den övre belåningsgränsen för sekundärlånen föreslå utredningsmännen
av vissa skäl att densamma höjes till 85 procent av belåningsvärdet.
Säkerheten.
Bestämmelserna rörande den säkerhet, som skall ställas för sekundäilån,
torde enligt utredningsmännen icke tarva annan ändring än den som betingas
av den ändrade övre belåningsgränsen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Räntan.
Utredningsmännen, som ansett sig sakna anledning att upptaga frågan
om räntan å sekundärlånen till närmare behandling, understryka dock, att
räntefoten icke såsom nu bör vara högre än den fria marknadens ränta å
sekundärlån utan bör anknytas till denna ränta. Detta torde även gälla för
den händelse systemet med statlig kreditgaranti kommer till användning.
Amorteringsskyldigheten.
Beträffande denna framhålla utredningsmännen, att sekundärlån utan
fastställd amortering icke heller i fortsättningen böra meddelas.
Organisationen.
Utredningsmännen förorda av olika skäl att den nuvarande organisationen
lör sekundärkreditgivningen bibehålies. Därest systemet med statlig kreditgaranti
införes, erfordras det givetvis ett organ för garantiens beviljande och
av denna anledning bör sekundärlånenämnden kvarstå jämväl om nämnda
system införes. För att erforderlig kontakt med övrig statlig kreditgivning
på jordbrukets område skall upprätthållas anse utredningsmännen det önskvärt,
att en av de ledamöter i nämnden, som förordnas av Kungl. Maj :t, representerar
lantbruksstyrelsens verksamhetsområde.
II. Driftslån.
Allmän motivering.
Utredningsmännen förorda av sociala skäl, att statsmakterna skola bevilja
driftskrediter, lämpligen kallade driftslån, såsom startkapital till dugande
lantarbetare och jordbrukare, vilka önska förvärva ett eget jordbruk
eller övertaga ett jordbruk på arrende. Dessa lån skulle användas till anskaffande
av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen, foder och
dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande av driften å fastigheten.
Det ifrågasättes därvid om icke arrendelånen böra avskaffas och
arrendeegnahemsinnehavarna hänvisas till att söka driftskredit i den sålunda
föreslagna formen, medan däremot inventarielånen till kronotorpare m. fl.
samt ackords- och stödlånen åtminstone tills vidare anses böra bibehållas.
Allmänna förutsättningar för erhållande av driftslån.
Utredningsmännen anse, att behovsprövning alltid skall äga rum vid utlämnandet
av driftslån, enär med hänsyn till lånens sociala karaktär endast
obemedlade och mindre bemedlade böra ifrågakomma till erhållande av
sådana lån.
En ytterligare förutsättning för beviljande av driftslån har ansetts vara
att betingelser finnas för att de nytillträdande jordbrukarna skola kunna
genomföra sina företag, om icke exceptionella svårigheter tillstöta. Det föreslås
därför att såsom förutsättning i övrigt för erhållande av driftslån skall
gälla, att sökanden är känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet, att
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
han genom sin föregående verksamhet är förtrogen med jordbruk och i övrigt
lämplig att sköta det avsedda företaget samt att han med hänsyn till
jordbrukets avkastningsförmåga, skuldernas storlek och beskaffenhet ävensom
övriga omständigheter skäligen kan antagas bliva i stånd att bedriva
jordbruket och därunder göra rätt för sig. Vidare bör sökanden vara svensk
medborgare och minst 21 år gammal.
Utredningsmännen anse vidare, att driftslåneverksamheten både på grund
av sitt sociala syfte och i betraktande av de med verksamheten förbundna
ekonomiska riskerna bör förbehållas det mindre och medelstora jordbruket.
Med hänsyn till sitt förslag att tvåfamilj sjordbruket skall sättas såsom övre
gräns för såväl jordbruksegnahemslångivningen som arrendeegnahemsverksamheten,
förorda de, att driftslån skola kunna beviljas dem, som på arrende
eller med äganderätt övertaga jordbruk av högst nämnda storlek. Enligt utredningsmännens
mening bör dock, då fråga är om jordbruk över basjordbrukets
storlek, liksom vid beviljande av egnahemslån och upplåtelse av
arrendeegnahem en särskilt omsorgsfull prövning ägnas lånesökandens förutsättningar
att genomföra företaget.
Lånebeloppet.
Utredningsmännen föreslå, att driftslån ej skola få beviljas till högre belopp
än 10 000 kronor men understryka samtidigt, att lånevillkoren icke
böra tillämpas på sådant sätt att lånen i regel komma att uppnå detta maximibelopp.
Lånen böra enligt utredningsmännen icke under några förhållanden
utlämnas till högre belopp än som är oundgängligen nödvändigt för
avsett ändamål.
Säkerheten.
Enär syftet med driftslånen är att bereda obemedlade och mindre bemedlade,
som icke kunna anlita de enskilda kreditinrättningarna för erhållande
av driftskrediter, möjlighet att anskaffa erforderligt kapital, kan man,
framhålla utredningsmännen, icke grunda driftslåneverksamheten på affärsmässiga
principer med vanliga fordringar på säkerhet för utlämnade lån.
Om den föreslagna låneverksamheten skall nå avsett resultat, måste det
allmänna därför taga vissa risker och den omständigheten, att en för jordbruksdrift
lämplig och skötsam person icke kan anskaffa säkerhet, bör ej
utesluta honom från möjligheten att erhålla driftslån. En ovillkorlig fordran
på lämnandet av säkerhet hör därför icke uppställas, men utredningsmännen
framhålla samtidigt såsom önskvärt, att säkerhet alltid avfordras låntagaren,
om han kan prestera sådan. Om låntagaren äger fastighet, vilken
icke är belånad till så högt belopp, som motsvarar dess vid värdering åsatta
värde, bör därför till säkerhet för driftslån pantförskrivas inteckning i fastigheten
intill detta värde. Med hänsyn till den fortskridande stegringen av
fastighetsvärdena synes det enligt utredningsmännen också kunna övervägas,
om icke i de fall då fastigheten redan är intecknad intill belåningsvärdet,
inteckning, som ligger utanför sagda värde, bör avfordras låntagaren
under förutsättning att inteckningen icke anses helt värdelös. Inteck
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
ningar i bättre förmånsrättsläge, vilka av låntagaren lämnats såsom säkerhet
för andra lån, böra enligt utredningsmännen i allmänhet pantförskrivas
jämväl för driftslån. Däremot ha utredningsmännen icke funnit det lämpligt
att fordra säkerhet i form av inteckning i jordbruksinventarier eller i
form av borgensförbindelse. Det största avseende bör i stället fästas vid de
fordringar rörande sökandens rent personliga förutsättningar att sköta ett
jordbruk och att fullgöra sina förpliktelser, som förordats beträffande dessa
lån.
Enligt utredningsmännen bör vidare, i överensstämmelse med vad som
gäller om egnahemslån samt ackords- och hjälplån, där fastighetsinteckning
lämnats såsom säkerhet för driftslån, möjlighet finnas att såsom villkor för
låns utlämnande påfordra att vederbörande skogsvårdsstyrelse meddelat sådan
föreskrift, som avses i lagen den 6 juni 1930 om begränsning av rätten
att avverka skog å intecknad fastighet.
Utredningsmännen föreslå slutligen, att med hänsyn till den omfattning,
vari inteckningar i jordbruksinventarier alltjämt förekomma, i anslutning
till bestämmelserna om ackordslån och hjälplån skall föreskrivas, att låntagare
skall förbinda sig att, så länge någon del av lånet återstår ogulden,
icke utan medgivande av det lånebeviljande organet uttaga eller hos annan
långivare belåna inteckning i jordbruksinventarier eller försälja låntagaren
tillhörig lös egendom genom s. k. lösöreköp.
Räntan.
Även om flera skäl tala för att driftslånen skola vara räntefria bör enligt
utredningsmännens uppfattning så icke vara fallet, enär lånen då skulle
komma att erhålla subventionskaraktär i högre grad än som betingas av
syftet med desamma. Emellertid böra de lånebeviljande organen i likhet med
vad för egnahemslånen föreslagits erhålla befogenhet att i undantagsfall vid
beviljande av driftslån medgiva ränteuppskov under en kortare tid. Den
ränta som belöper på denna tid föreslås skola läggas till det kapitalbelopp,
som skall förräntas och amorteras. Det förutsättes även, att de lånebeviljande
organen, med hänsyn till att lånen ofta torde komma att utlämnas mot
mindre betryggande säkerhet eller utan säkerhet, endast med stor försiktighet
skola använda sig av möjligheten att medgiva ränteuppskov.
Åtskilliga skäl tala enligt utredningsmännen för att räntan å driftslånen
icke sättes högre än statens självkostnadsränta, även om det kunde tänkas
att staten med hänsyn till att driftslånen måste anses utgöra en toppkredit
önskade betinga sig en viss riskpremie. Räntan borde därför anslutas
till den räntefot, som kunde bliva fastställd för jordbruksegnahemslånen,
och, därest systemet med statlig kreditgaranti konnne till användning, anslutas
till bottenlåneräntan.
Amorteringsskyldigheten.
Amorteringsskyldigheten bör enligt utredningsmännen omfatta hela lånet.
Då utredningsmännen beträffande tidpunkten för amorteringsskyldighetens
inträde ansett, att det i vissa fall kan vara önskvärt, att liksom i fråga om
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
17
egnahemslånen och rationaliseringslånen amorteringsfrihet medgives under
någon tid från lånets lyftande, föreslås även beträffande driftslånen, att de
lånebeviljande organen skola erhålla möjlighet att medgiva högst två års
amorteringsfrihet. Denna befogenhet böra de emellertid endast undantagsvis
använda sig av.
Beträffande amorteringstidens längd framhålla utredningsmännen, att det
synes mindre lämpligt att för alla driftslån oavsett storleken fastställa en
och samma amorteringstid. I låneförfattningen bör därför endast angivas
viss maximigräns, vilken bör fastställas till tio år och inom vilken de lånebeviljande
organen böra få bestämma amorteringstidens längd med beaktande
av förhållandena i det särskilda fallet.
För bestämmandet av de årliga amorteringarnas storlek synas enligt utredningsmännen
böra tillämpas samma regler, som föreslagits beträffande
egnahemslånens amorteringsdel. Detta innebär bland annat, att amorteringen
skall fullgöras medelst lika annuiteter enligt grunder som bestämmas
av det lånebeviljande organet.
För låntagarnas möjlighet att förtidsinlösa driftslån slutligen föreslås
skola gälla samma bestämmelser, som kunna komma att fastställas för jordbruksegnahemslånen.
Uppsägning av lån.
1 huvudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande gäller beträffande
arrendelånen bör enligt utredningsmännen uppsägningsrätt vara
förhanden 1) om låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande,
2) om låntagaren visar försumlighet i fråga om erläggandet av föreskriven
ränta och amortering, 3) om låntagaren, därest såsom villkor för
lånets utlämnande föreskrivits skyldighet för honom att hålla de med anlitande
av lånet inköpta inventarierna försäkrade, försummar att erlägga försäkringsavgift
eller eljest åsidosätter för försäkringens giltighet stadgade
villkor, 4) om låntagaren avhänder sig erforderliga jordbruksinventarier,
varmed avses jämväl försäljning genom s. k. lösöreköp, eller utan det lånebeviljande
organets medgivande uttager eller hos annan långivare belånar
inteckning i sina jordbruksinventarier, 5) om låntagaren överlåter den
brukade fastigheten å annan eller frånträder arrende samt 6) om eljest
sådana förhållanden inträffa, att låntagaren med hänsyn till det med lånet
avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet, såsom
exempelvis då låntagaren icke använder lånet för därmed avsett ändamål.
Uppsägningsrätt föreslås vidare skola föreligga, om låntagaren i de fall
då inteckning i fast egendom lämnats såsom säkerhet för lånet avverkar
skog å fastigheten i strid mot vad därom avtalats.
Därest i samband med överlåtelse av den brukade fastigheten eller frånträdande
av arrende för jordbruket erforderliga inventarier överlåtas å den
nye ägaren eller arrendatorn, bör det lånebeviljande organet enligt utredningsmännens
mening kunna lämna denne medgivande att övertaga betalningsansvaret
för oguldet lånebelopp på oförändrade villkor. Detta med
2
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 187.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
givande bör dock icke lämnas, om icke den nye ägaren eller arrendatorn
med hänsyn till ekonomiska och övriga förhållanden skulle kunna erhålla
driftslån enligt förut angivna regler.
Det synes utredningsmännen erforderligt, att administrationen av driftslåneverksamheten
anförtros åt lantbruksnämnderna.
Statligt stöd åt sambruksföreningar.
Utredningsmännens förslag.
Utredningsmännen föreslå, att sambruksföreningar skola kunna komma
i åtnjutande av den sociala jordbrukskreditgivningen samt den statliga låneoch
bidragsverksamheten till främjande av jordbrukets rationalisering i
former, som anpassats efter de speciella förhållanden som uppkomma i
samband med tillskapandet av föreningsjordbruk, samt att bestämmelser
skola meddelas rörande utarrendering av kronojord till sambruksföreningar.
För olika stödåtgärder gemensamma frågor.
Beträffande här ifrågavarande stödåtgärder till sambruksföreningar anse
utredningsmännen, att beslutanderätten helt bör anförtros åt lantbruksstyrelsen.
Lån och bidrag till sambruksföreningar föreslås vidare skola utgå av
samma medel som motsvarande lån och bidrag till enskilda brukare.
Krav på vissa personliga kvalifikationer hos dem, som skola kunna ifrågakomma
för erhållande av det allmännas bistånd, anse utredningsmännen
för sambruksföreningarnas del icke erforderliga med hänsyn till innehållet
i förslaget till lag rörande dessa föreningar.
Utredningsmännen anse det vidare uppenbart, att de regler som föreslagits
beträffande behovsprövning vid utlämnandet av avskrivningslån till inre
rationalisering, jordbruksegnahemslån och driftslån samt vid upplåtelse av
arrendeegnahem och som utformats olika alltefter stödåtgärdernas art och
ändamål, icke kunna utan vidare tillämpas, då fråga är om stöd åt sambruksföreningar,
utan att särskilda bestämmelser erfordras om vad behovsprövningen
skall avse. Utredningsmännen framhålla såsom önskvärt,
att vid behovsprövningen hänsyn tages icke endast till föreningens ekonomiska
förhållanden, utan att prövningen i viss utsträckning även bör avse
de enskilda föreningsmedlemmarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Denna prövning får dock icke vara alltför restriktiv, eftersom medlemmarna
i en sambruksförening kunna ha mycket olika ekonomisk ställning.
Utredningsmännen förorda därför, att en relativt stor frihet därvidlag medgives
det låne- och bidragsbeviljande organet.
För enskilda brukare ha vissa maximiregler för lån och bidrag uppställts,
men utredningsmännen förorda, att det allmänna för sambruksföreningarnas
del skall avstå från sådana regler i vad desamma avse arealgränser eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
19
andra gränser, som hänföra sig till brukningsdelarnas storlek. Med hänsyn
till önskvärdheten av att föreningsjordbruken principiellt icke särskilt gynnas
genom mera omfattande statligt stöd än det som kan komma individuellt
bedrivet jordbruk till del anse sig utredningsmännen däremot icke
kunna förorda, att det allmänna skall helt avstå från maximiregler, som
avse låne- och bidragsbeloppens storlek.
Beträffande säkerheten för såväl avskrivningslån som annat lån till sambruksförening,
som grundar sin verksamhet på arrende av jord, anse utredningsmännen
tillfyllest att i författningen allenast stadgas, att tillfredsställande
säkerhet skall ställas. Förening som bildats av ägare av mindre
jordbruk och arrenderar medlemmarnas jord och som sålunda i regel icke
kan erbjuda säkerhet för lånet i form av inteckning i föreningen tillhörig
fastighet föreslås skola kunna såsom säkerhet för lån lämna inteckningar i
medlemmarnas fastigheter. Visar det sig därvid, att tillfredsställande säkerhet
i form av sådana inteckningar icke kan ställas för det erforderliga lånet,
bör enligt utredningsmännen övervägas, om icke föreningen bör med äganderätt
förvärva den mark, varå ekonomibyggnaderna avses skola uppföras,
för att såsom säkerhet för lånet kunna erbjuda inteckningar både i sin egen
och i medlemmarnas fastigheter.
Redan i samband med jordbruksegnahemslånen ha utredningsmännen behandlat
spörsmål, vilka kunna uppkomma på grund av att vissa lönefordringar
äro förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Enligt
en på föranstaltande av utredningsmännen i ämnet verkställd undersökning,
torde medlemmarna i sambruksförening åtnjuta dylik förmånsrätt
för de lönefordringar, de kunna ha hos föreningen. Då de emellertid
synas kunna med bindande verkan avsäga sig denna rätt, föreslå utredningsmännen,
att för lån till sambruksförening skall införas en bestämmelse,
att lån upp till hela belåningsvärdet icke må beviljas under annan förutsättning
än att föreningsmedlemmarna i samband med lånets beviljande
förbinda sig att vid eventuell konkurs icke göra gällande förmånsrätt för
lönefordringar, som de kunna ha hos föreningen. Denna bestämmelse föreslås
dock icke skola tillämpas med avseende å driftslån med hänsyn till att
dessa lån förutsatts skola kunna i vissa fall utlämnas utan säkerhet. Utredningsmännen
föreslå slutligen, att möjlighet öppnas för det lånebeviljande
organet, att där så anses erforderligt, uppsäga lånet till betalning,
därest ett flertal föreningsmedlemmar utträda ur föreningen och de nya medlemmarna
icke avgiva motsvarande förbindelser.
Jord bruks egnahemslån.
Den omfattande kredit, som i allmänhet torde bli nödvändig för sambruksförening,
som grundar sin verksamhet på förvärv av jord, synes enligt
utredningsmännen lämpligast kunna tillhandahållas föreningen i samma
ordning som jordbruksegnahemslån Ull enskilda brukare. Med undantag av
de särbestämmelser rörande prövningen av lånesökandenas personliga kvalifikationer
och ekonomiska ställning samt maximeringen av egnahemsjord
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
brukens storlek, som enligt det föregående ansetts nödvändiga för sambruksföreningarnas
del, torde därvid enligt utredningsmännens mening de av
dem föreslagna bestämmelserna rörande egnahemslån till enskilda brukare
kunna utan vidare tillämpas.
Driftslån.
Vad angår beviljandet av driftslån till sambruksföreningar föreslå utredningsmännen
liksom i fråga om egnahemslånen, att de för lån till enskilda
jordbrukare föreslagna bestämmelserna i stort sett skola tillämpas. Utöver
de enligt det föregående för samtliga här ifrågavarande låne- och bidragsformer
föreslagna gemensamma särbestämmelserna rörande lånesökandenas
personliga kvalifikationer och ekonomiska ställning samt rörande storleken
av de jordbruk för vilka lånen avsetts, förorda utredningsmännen, att för
driftslån till sambruksförening icke skall gälla annan maximigräns än
att lån icke må beviljas till högre belopp än som prövas oundgängligen
nödvändigt.
Lån och bidrag för yttre rationalisering.
I den mån bildandet av en sådan sambruksförening, som grundar sin
verksamhet på förvärv av ett flertal mindre brukningsdelar, innebär en yttre
rationalisering av området i fråga, föreslå utredningsmännen, att föreningen
i samband med själva förvärvet skall kunna erhålla icke blott egnahemslån
utan även avskrivningslån. I fråga om storleken av ett sådant avskrivningslån
föreslå utredningsmännen att, för den händelse bildandet av föreningsjordbruket
prövas vara mera ändamålsenligt för genomförandet av rationaliseringen
inom området än tillskapandet av ett antal bärkraftiga enskilda
brukningsdelar, avskrivningslån bör få utgå med belopp motsvarande skillnaden
mellan de förutvarande enskilda brukningsdelarnas sammanlagda värden
och den nybildade brukningsenhetens värde, oavsett om däri ingår någon
förut fullständig brukningsdel. Om å andra sidan föreningsjordbruket
bildas inom ett område, där rationaliseringen kunnat genomföras lika ändamålsenligt
genom att bärkraftiga enskilda brukningsdelar skapats, bör
avskrivningslånet enligt utredningsmännens mening icke utgå med högre
belopp än som erfordrats, om sistnämnda metod för rationaliseringens genomförande
valts.
Lån och bidrag för inre rationalisering.
Då amorteringslånen, såsom även framhålles i betänkandet, utan vidare
komma att vara tillgängliga för sambruksföreningarna ha utredningsmännen
i förevarande hänseende till behandling upptagit endast i vad mån särskilda
regler böra gälla i fråga om avskrivningslån till sådana föreningar.
Beträffande frågan om uppställandet av arealgräns för avskrivningslån till
sambruksförening och frågan om den för avskrivningslån till enskilda brukare
stadgade behovsprövningen kan hänvisas till vad därutinnan redan
anförts rörande för olika stödåtgärder gemensamma frågor.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
Vad därefter angår den av statsmakterna beslutade begränsningen av
storleken av de avskrivningslån, som utlämnas för annat ändamål än förbättring
och nybyggnad av ekonomibyggnader, synes det enligt utredningsmännens
mening icke föreligga anledning att meddela särskilda regler för
sambruksföreningarnas del. Beträffande den beslutade maximeringen av
dylika lån för ekonomibyggnader däremot, föreslå utredningsmännen — efter
att ha diskuterat olika metoder för en ändamålsenlig begränsning — att
lån endast må utlämnas med 15 procent av de beräknade kostnaderna, dock
högst 200 kronor per hektar åker, däri inbegripet till åker omräknad ängsmark,
som vederbörande förening innehar. Utredningsmännen framhålla
emellertid att denna sistnämnda maximibestämmelse liksom i fråga om avskrivningslån
till enskilda icke bör vara ovillkorligen bindande för det bidragsbeviljande
organet utan att densamma i vissa fall bör kunna frångås.
Utarrendering av kronojord till sambruksföreningar.
Utredningsmännen anse det värdefullt, att även sambruksföreningar givas
möjlighet att arrendera jord på villkor, motsvarande dem som avsetts skola
gälla beträffande upplåtandet av arrendeegnahem åt enskilda, eller således
med rätt för föreningarna att inlösa fastigheterna med äganderätt. De föreslå
att för detta ändamål skall disponeras kronan redan tillhörig jord eller
jord, som kommit i rationaliseringsorganens besittning''genom utövandet av
statens förköpsrätt eller aktiva inköpspolitik. Förvaltningen av dessa fastigheter
bör enligt utredningsmännen handhavas av lantbruksstyrelsen,
som även bör ha att utöva de befogenheter med avseende å upplåtelserna,
som beträffande arrendeegnahem föreslagits skola ankomma på lantbruksnämnderna.
För upplåtelserna föreslås i övrigt att flertalet av de bestämmelser, som
avsetts skola gälla för arrendeegnahem, komma till användning, varför avvikelser
från dessa regler föreslås endast i vissa hänseenden. Någon motsvarighet
till bestämmelserna om personliga kvalifikationer hos dem som
skola kunna ifrågakomma för upplåtelse av arrendeegnahem, anse utredningsmännen
sålunda icke erforderliga för sambruksföreningarnas del. Vidare
anse de den omständigheten, att någon av föreningsmedlemmarna eller
ett fåtal av dem förfogar över egna tillgångar, icke böra utgöra hinder för
att kronojord upplåtes till föreningen. Ej heller anse de någon föreskrift
böra meddelas om storleken av de fastigheter, som skola kunna upplåtas såsom
arrendeegnahem till sambruksförening. I syfte att trygga sambruksförenings
fortbestånd föreslå utredningsmännen, att tiden för arrendeupplåtelsen
utsträckes till samma tid, som gäller beträffande upplåtelse av arrende
av kronan tillhörig, under domänstyrelsens förvaltning stående egendom,
eller således till 10—20 år.
Slutligen föreslås, att kronojord, som utarrenderas till sambruksförening,
bör tillföras arrendeegnahemsfonden.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Statligt stöd för anordnande av andelsladugårdar.
Utredningsmännens förslag.
Med hänsyn till att anordnandet av andelsladugårder kan anses utgöra ett
led i jordbrukets rationalisering och även medföra betydelsefulla sociala
fördelar anse utredningsmännen skäligt att det allmänna lämnar sitt stöd
till anordnandet av sådana ladugårdar. De föreslå, att för detta stöd i tillämpliga
delar skola gälla samma regler som för statsmakternas bistånd till övriga
former av jordbruksdrift. I stort sett uppkomma därvid samma spörsmål
som i fråga om det allmännas låne- och bidragsverksamhet till främjande
av föreningsjordbruk. Då emellertid anordnandet av andelsladugårdar
innefattar en mindre långt gående samverkan inom jordbruket än bildandet
av föreningsj ordbruk, komma enligt utredningsmännen endast vissa
av de låne- och bidragsformer, som ansetts böra stå öppna för föreningsjordbruken,
att vara erforderliga för andelsföretagens del. Endast de stödformer,
som beslutats för jordbrukets inre rationalisering, samt de av utredningsmännen
föreslagna driftslånen föreslås sålunda bliva tillgängliga för
andelsf öretagen.
Organisationsformerna.
Då några särskilda rättsregler rörande sammanslutningar, vilka ämna driva
andelsladugårdar, icke avsetts skola meddelas, föreslå utredningsmännen,
att statligt stöd skall utgå endast till sådana sammanslutningar, vilka
äro organiserade såsom ekonomiska föreningar utan personlig ansvarighet
eller såsom handelsbolag. Med hänsyn till att handelsbolagen icke erbjuda
lika goda garantier för företagens fortbestånd som de ekonomiska föreningarna,
bör emellertid enligt utredningsmännen gälla, att, där fråga är om
sammanslutning av flera än fyra, lån eller bidrag icke må beviljas med
mindre sammanslutningen är organiserad såsom en ekonomisk förening.
För olika stödåtgärder gemensamma frågor.
Utredningsmännen förorda, att det skall ankomma på lantbruksstyrelsen att
pröva och avgöra ansökningar om lån och bidrag till företag, som avse att
anordna andelsladugårdar samt att lån och bidrag till andelsföretag böra
utgå av samma medel som motsvarande lån och bidrag till enskilda brukare.
Utredningsmännen anse det icke vara möjligt och ej heller önskvärt att
i låneförfattningen angiva alla de krav, som böra ställas på företagen för
tillgodoseende av fordringarna på verksamhetens varaktighet och företagens
ändamålsenliga skötsel. De föreslå därför såsom mest ändamålsenligt,
att i författningen endast förskrives, att lån eller bidrag må beviljas ekonomisk
förening eller handelsbolag allenast under förutsättning, att föreningens
stadgar eller det till grund för handelsbolaget liggande bolagsav
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
23
talet är av sådant innehåll att erforderliga garantier skapats för företagets
fortbestånd och ändamålsenliga skötsel. Sedan närmare erfarenheter vunnits
av förevarande driftsform, synes det enligt utredningsmännen böra
övervägas, om icke utkast till normalstadgar och normalbolagsavtal lämpligen
böra uppgöras av lantbruksstyrelsen till ledning för de jordbrukare,
som planera en samverkan av ifrågavarande art.
För att icke föreskrifterna i stadgarna och bolagsavtalen skola förfela
sitt syfte, därigenom att de utan vidare kunna ändras sedan företagen
erhållit de önskade lånen och bidragen, föreslå utredningsmännen, att lantbruksstyrelsen
skall erhålla möjlighet att uppsäga lånen, däri inbegripet
avskrivningslån, till återbetalning, därest under lånetiden i stadgar eller
bolagsavtal företagits ändringar, som kunna inverka oförmånligt på företagets
fortbestånd och ändamålsenliga skötsel. Därjämte föreslås att företag,
som ämnar vidtaga en ändring i sin författning, skall kunna i förväg
hos lantbruksstyrelsen erhålla besked om, huruvida styrelsen anser ändringen
utgöra anledning att uppsäga de utlämnade lånen till återbetalning.
Liksom fallet är beträffande sambruksförening bör enligt utredningsmännen
för utlämnande av lån eller bidrag till sammanslutning, som avser
att driva andelsladugård, fordras att för verksamheten antagits en ekonomisk
plan, som det låne- och bidragsbeviljande organet finner sig kunna
godkänna.
Utredningsmännen föreslå vidare, att det allmänna, då det gäller lån och
bidrag till andelsföretag, liksom för sambruksföreningarnas del skall avstå
från arealgränser och andra gränser, som hänföra sig till brukningsdelarnas
storlek.
I fråga om säkerheten för lån till andelsladugårdar förordas i betänkandet,
att de regler böra tillämpas, som i detta hänseende föreslagits för
sambruksföreningar, som grunda sin verksamhet på arrende av jord. Den
mark, varpå ladugården uppföres bör sålunda lämpligen ägas av företaget
och såsom säkerhet för lån bör i första hand lämnas inteckning i denna
fastighet. Därjämte böra inteckningar i delägarnas fastigheter vid behov
kunna pantförskrivas såsom säkerhet för företagets lån. För lån till handelsbolag
äro bolagsmännen utan vidare personligen ansvariga. En ovillkorlig
fordran på att även medlemmarna i en ekonomisk förening genom borgensåtagande
skola ikläda sig personlig ansvarighet för föreningens lån ha
utredningsmännen emellertid ansett icke böra uppställas.
Någon förbindelse att vid konkurs icke göra gällande förmånsrätt för
lönefordringar som delägare i andelsföretaget kunna ha hos föreningen
eller bolaget synes enligt utredningsmännens mening icke behöva avfordras
delägare i andelsladugårdsföretag. Däremot torde vid lån till sådant
företag böra beaktas vad utredningsmännen i annat sammanhang anfört
rörande låntagare, som börjar sådan verksamhet att han hos sig har anställda
flera personer än som erfordras för den med lånet avsedda verksamheten.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Lån och bidrag för inre rationalisering.
I betänkandet framhålles, att uppförandet av ekonomibyggnader givetvis
kommer att vara mest betydelsefullt för andelsföretagens del. Emellertid
synes det utredningsmännen önskvärt, att även lån och bidrag för förbättringsåtgärder
å av företaget med äganderätt förvärvad eller arrenderad
mark för betesändamål komma att vara tillgängliga för dessa företag.
För amorteringslån till företag, som ämna anordna andelsladugårdar,
synas enligt utredningsmännens mening icke erfordras några särskilda regler.
Utöver vad tidigare anförts rörande uppställandet av arealgräns eller
föreskriften om behovsprövning föreslå utredningsmännen beträffande avskrivningslån
att för andelsföretagen liksom i fråga om sambruksföreningarna
skola tillämpas de av statsmakterna för enskilda brukare beslutade
normerna för avskrivningslån, som utlämnas för annat ändamål än förbättring
och nybyggnad av ekonomibyggnader. Däremot böra särskilda föreskrifter
meddelas i fråga om den begränsning, som beslutats för avskrivningslån
för ekonomibyggnader. Utredningsmännen förorda härutinnan,
att liksom i fråga om sambruksföreningar för avskrivningslån för ekonomibyggnader
till andelsföretag skall gälla, att sådant lån i normala fall
må utgå med 15 procent av de beräknade kostnaderna, dock högst 200
kronor per hektar åker, däri inbegripet till åker omräknad ängsmark, som
brukas av företaget och delägarna däri. Denna beräkningsmetod kan medföra,
att maximibeloppet blir alltför lågt då fråga är om företag med ringa
antal delägare, vilka innehava små brukningsdelar, men då reglerna för bestämmandet
av avskrivningslån för inre rationalisering icke avses skola vara
ovillkorligen bindande för det lånebeviljande organet, synes detta förhållande
enligt utredningsmännens mening kunna tillbörligen beaktas vid
prövningen av låneansökningarna.
Det framhålles slutligen i betänkandet, att den föreslagna bestämmelsen
bör komma till användning endast intill dess ytterligare erfarenheter vunnits
rörande den driftsform, som andelsföretagen representera, eller en ingående
undersökning rörande byggnadskostnaderna vid dessa företag utförts.
Driftslån.
Utredningsmännen erinra, att de förutsatt, att samtliga delägare i de
handelsbolag och det övervägande flertalet medlemmar i de ekonomiska
föreningar, som önska det allmännas bistånd för anordnande av andelsladugårdar,
skola vara yrkesutövande jordbrukare. På grund härav och då
fastställandet av ekonomisk plan för andelsföretag torde få anses innebära,
att företaget befunnits lämpligt att driva den åsyftade verksamheten, föreslå
utredningsmännen, att de för driftslån till enskilda brukare uppställda
kraven på vissa personliga kvalifikationer hos dem, som skola kunna ifrågakomma
för lån, icke skola tillämpas i fråga om driftslån till dessa företag.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Utredningsmännen framhålla slutligen, att då erfarenheterna av ifrågavarande
driftsform äro så ringa, att de icke kunna läggas till grund för
bedömandet av driftskapitalbehovet, det torde vara lämpligast att för driftslån
till andelsföretag liksom till sambruksföreningar icke uppställes annan
maximiregel än att lån icke må beviljas till högre belopp än som i det
särskilda fallet är oundgängligen nödvändigt.
Samordning av olika låneformer.
Utredningsmännens förslag.
Med hänsyn till att reglerna om återbetalning av jordbruksegnahemslån
och driftslån icke kunnat göras likformiga och i vissa avseenden förutsättas
skola skilja sig från motsvarande bestämmelser rörande amorteringslån
till främjande av jordbrukets rationalisering föreslå utredningsmännen
att, därest mer än ett av dessa lan utlämnas till en och samma person, en
samordning av de olika lånen skall äga rum. Beträffande amorteringstidens
längd böra därvid tillämpas bestämmelserna rörande den låneform,
för vilken i det aktuella fallet bestämts den längsta amorteringstiden. I
fråga om den amorteringsfria tiden åter förordas tillämpning av reglerna
rörande den låneform, för vilken bestämts den kortaste amorteringsfria
tiden. Vid samordning av lån bör vidare såsom utgångspunkt för beräkningen
av egnahemslånets stående del tagas det belåningsvärde, som fastigheten
representerar efter vidtagandet av de rationaliseringsåtgärder, till
vars utförande amorteringslån beviljats.
Det förordade systemet torde enligt utredningsmännen med fördel kunna
användas även för det fall att från början endast egnahemslån och driftslån
beviljats men efter några år även amorteringslån utlämnas. Det synes
också kunna komma till användning, därest egnahemslån utlämnats enligt
de nu gällande bestämmelserna och därefter amorteringslån beviljas.
Däremot torde icke sekundärlånen böra inbegripas i samordningen. Systemet
är tillämpligt vare sig räntan å lånen är fast eller rörlig.
Några svårigheter att bokiöringsmässigt hålla de olika lånen åtskilda
torde icke föreligga. Den del av annuiteten, som utgör amortering, böi,
därest låneformerna samordnas, helt avräknas å driftslånet, tills detta
slutbetalats, samt därefter å amorteringslånet, och först sedan båda dessa
lån blivit slutamorterade, å egnahemslånets amorteringsdel. Särskild föreskrift
härom torde böra upptagas bland lånevillkoren.
Då det emellertid enligt utredningsmännen i undantagsfall kan vara lika
praktiskt att lånen återbetalas var för sig, föreslås av utredningsmannen
att lantbruksnämnderna skola äga avgöra huruvida och i vilken utsträckning
lånen skola samordnas. Även vad angår säkerheten för samordnade
lån torde det få ankomma på lantbruksnämnderna att bestämma, huruvida
en enhetlig säkerhet för samtliga lånen skall ställas eller icke.
Därest låntagaren icke erlägger hela den föreskrivna annuiteten utan
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
endast en del därav, bör vad han inbetalat i första hand avräknas å räntorna
å lånen. Därvid bör först täckas räntan å egnahemslån, därefter räntan
ä amorteringslån och sist räntan å driftslån. Även om vid inbetalningen
brist uppstår å allenast ett av lånen, bör lantbruksnämnden äga möjlighet
att uppsäga samtliga lånen till betalning. Vid eventuell exekution bör samma
betalningsordning tillämpas som i fråga om räntebetalningen.
Utredningsmännen tramhålla slutligen att förslaget om samordning närmast
har avseende på det fall, att ifrågavarande lån skola utlämnas från
statliga lånefonder. Därest kreditgarantisystemet skulle komma till användning,
kan en fullständig samordning av lånen uppenbarligen äga rum
endast då samtliga de statsgaranterade lånen till en person upptagas i en
kreditinrättning. Skulle kreditgarantisystemet införas, synes därför enligt
utredningsmännen böra övervägas, om icke bestämmelser borde meddelas
till förhindrande av att de olika lånen onödigtvis splittras på flera håll. Det
torde emellertid böra stå en låntagare fritt att placera bottenlånet i en kreditinrättning
såsom ett bundet lån och den övriga krediten i en annan kreditinrättning
i form av obundna lån.
Finansiering och kostnadsberäkningar.
Utredningsmännens förslag.
Utredningsmännen som till behandling upptagit finansieringen av allenast
den låneverksamhet, vilken föreslagits icke skola handhavas av lantbruksnämnderna,
nämligen sekundärkreditgivningen, ha uppställt alternativa
törslag tör det fall att sekundärlånen allt fortfarande skola utlämnas
från statlig lånetond och tör det fall att kreditgarantisystemet kommer till
användning.
Utlämnas sekundärlånen jämväl i fortsättningen från statlig lånefond,
torde enligt utredningsmännen med hänsyn till disponibel behållning å sekundärlånetonden,
något kapitalökningsanslag till denna icke vara erforderligt
tör nästa budgetår. Då den föreslagna utökningen av långivningen kunde
komma att medföra ökade utgifter för förvaltningsbidrag till låneförmedlare,
borde förslagsanslaget till Förvaltningsbidrag till förmedlare av
lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare m. m. för budgetåret
1948/49 uppföras med 100 000 kronor.
Kommer kreditgarantisystemet att genomföras bör enligt utredningsmännens
mening riksdagens bemyndigande utverkas att bevilja statsgaranti intill
visst belopp, förslagsvis 8 000 000 kronor.
Vid ett kreditgarantisystem komma, sedan de utestående äldre sekundärlänen
avvecklats, de nu utgående ersättningarna till låneförmedlarna att
helt bortfalla. I stället erfordras liksom vid övrig jordbrukskredit med statsgaranti,
medel för täckandet av förluster på grund av garantiåtagandet
samt indrivnings- och exekutionskostnader m. m. Då det synes mest ändamålsenligt
att sekundärlånerörelsen även i detta hänseenden hålles skild
från annan jordbrukskreditgivning, förorda utredningsmännen, att medel
27
Kurtffl. Maj.ts proposition nr 187.
för angivna ändamål icke beräknas under det anslag, som 1947 års centrala
lantbrukskommitté kommer att föreslå för motsvarande ändamål vid övrig
jordbrukskredit, utan under samma anslag som kostnaderna för sekundärlånenämnden.
Utredningsmännen föreslå därför, att i stället för det nuvarande
förslagsanslaget till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från
statens sekundärlånefond för jordbrukare m. m. å riksstaten under nionde
huvudtiteln uppföres ett förslagsanslag till Kostnader för sekundärkreditgivning.
Under detta anslag böra beräknas medel dels till bestridande av
lånenämndens kostnader, dels till förvaltningsbidrag för de vid garantisystemets
införande kvarstående äldre sekundärlånen, dels ock till täckande av
förluster på grund av garantiåtagandet m. m. För budgetåret 1948/49 torde
emellertid knappast behöva uppföras några medel för sistnämnda ändamål.
För övriga ändamål synes enligt utredningsmännen för nästa budgetår
ett belopp av 60 000 kronor vara till fyllest.
Särskilt yttrande av herr Svensson.
Herr Svensson, som biträder utredningsmännens förslag, att den övre belåningsgränsen
i fråga om jordbruksegnahemslånen i princip skall anslutas
till jordbrukets bärkraft och att man alltså icke bör angiva en fast gräns
i kronor eller areal jordbruksjord, anser däremot icke, att utredningsmännen
presterat någon hållbar motivering för att även tvåfamilj sjordbruk skola
bliva föremål för egnahemsbelåning. Någon social motivering för att helt
medellösa personer skola utrustas med jordbruk, som äro större än de jordbruk
90 procent av landets jordbrukande befolkning nu inneha, kan enligt
herr Svenssons mening icke presteras. Egnahemsbelåning av jordbruksfastigheter
borde som regel och tills vidare endast gälla enfamilj sjordbruk.
Samma gränsdragning borde då även gälla för upplåtelse av arrendeegnahem
och för utlämnande av driftskredit. Erfarenheten finge sedan visa om
och när man kunde gå utöver denna gräns.
Yttrandena.
De avgivna förslagen tillstyrkas till alla delar av egnahemsnämnden i Gotlands
län, Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Kooperativa
förbundet, det senare dock endast under förutsättning, att ett genomförande
i nuvarande ekonomiska läge icke medför en stegring av köpkraften.
Icke någon av de myndigheter eller sammanslutningar, som yttrat sig över
betänkandet, har helt avstyrkt de föreslagna åtgärderna. I flertalet yttranden
har emellertid uttalats större eller mindre tveksamhet eller anförts betänkligheter
beträffande ett genomförande av vad utredningsmännen i visst
eller vissa avseenden förordat, varför förslagen icke ansetts kunna tillstyrkas
i sin helhet.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
Vid en redogörelse för nämnda yttranden torde först lämpligen böra redogöras
för i några framförda synpunkter och omdömen, som hänföra sig till
betänkandet i dess helhet.
Statskontoret framhåller sålunda bland annat att genom de ökade lånemöjligheterna
beträffande jordbruksegnahemslånen och genom de föreslagna
driftslånen anspråken på för utlåning disponibel penningtillgång komma
att bliva så stora, att tvivel måste råda, huruvida de beslutade åtgärderna
i fråga om jordbrukets rationalisering i förening med de nu föreslagna nyheterna
inom jordbruks- och boställsgebitet över huvud taget kunna i nuvarande
läge finansieras. En förnyad omprövning — med beaktande av landets
ekonomiska läge — bleve, såvitt statskontoret kunde finna, ofrånkomlig.
En modifiering av utredningsmännens förslag i vissa hänseenden
borde under alla förhållanden vidtagas. Det förefölle vidare tveksamt, huruvida
en vidsträckt befogenhet att på egen hand träffa avgöranden i frågor
rörande exempelvis lånegränser, säkerheter och återbetalningsföreskrifter,
borde anförtros ännu helt oprövade lokalorgan. Dessa frågor vore dock i
viss mån av principiell betydelse. Det vore icke ur vägen att, innan förslaget
i dessa delar genomfördes, avvakta dessa nya organs närmare utformning,
eventuellt också en viss tids erfarenhet av deras funktion.
Riksräkenskapsverket yttrar, att, då de redan godkända riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken ytterst böra vara normgivande även vid en
omprövning av grunderna för den sociala jordbrukskreditgivningen, det varit
att föredraga, att avvägningen av den föreslagna kredit- och bidragsgivningen
kunnat äga rum i samband med motsvarande avvägning i fråga om
statens ekonomiska stöd till jordbrukets rationalisering. Betänkandet innefattade
icke något klarläggande av vilka verkningar ett genomförande av
de i detsamma framlagda förslagen kunde komma att medföra för jordbrukets
utveckling i de avseenden, som åsyftades med beslutet om jordbrukets
rationalisering. Särskild utredning härom syntes därför och med hänsyn
till att förslaget i vissa delar innefattade synnerligen långt gående åtgärder
med mycket vittutseende ekonomiska konsekvenser för statsverket
behöva verkställas, innan utredningsmännens förslag kunde upptagas till
slutligt bedömande. I avbidan på resultatet av denna utredning borde den
sociala jordbrukskreditgivning, som hittills ägt rum genom utlämnande av
lån från egnahemslånefonden och sekundärlånefonden, bedrivas efter nu
gällande grunder, dock med de ändringar i fråga om jordbruksegnahemslånen,
som betingades av att sådana lån enligt 1947 års riksdags beslut i
fortsättningen skulle utlämnas endast för underlättande av förvärv av jordbruksfastigheter.
Egnahemsnämnden i Malmöhus län anser, att en låneverksamhet i enlighet
med utredningens förslag, i synnerhet om konjunkturerna bli ogynnsamma,
kan komma att medföra avsevärda förluster för staten. Då en socialt
betonad kreditgivning torde utgöra en nödvändig förutsättning för att
lantarbetare och mindre bemedlade jordbrukarsöner skulle erhålla möjlighet
att skaffa egna jordbruk, torde det emellertid vara ofrånkomligt att verk
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
samheten bedömdes från andra synpunkter, än då fråga vore om vanlig
fastighetskredit eller kredit mot annan säkerhet.
Fullmäktige i Sveriges riksbank ifrågasätta, om det icke vore lämpligast
att avvakta utvecklingen av landets ekonomiska läge, innan mera betydande
reformer vidtagas beträffande egnahemsverksamheten och vad därmed äger
samband.
Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att de ej vilja förneka betydelsen
av att möjlighet finnes för obemedlade personer, som äro verksamma
inom jordbruket, att förvärva jordbruksfastigheter och för driften därav
erforderliga inventarier m. m., men att de dock måste uttala sina betänkligheter
mot att staten skulle för berörda ändamål tillhandahålla krediter
i den omfattning som föreslagits. De förorda därför att de lånebeviljande
myndigheterna framgå med största försiktighet och noga tillse att lån utlämnas
endast till sökande med de bästa förutsättningar att genomföra företaget
och därunder göra rätt för sig.
Jämväl Svenska bankföreningen uttalar bland annat farhågor för att de
föreslagna lånemöjligheterna skola medverka till en alltför hög skuldsättning
för här ifrågavarande kategorier av jordbrukare.
Sveriges allmänna hgpoteksbank framhåller nödvändigheten av att tillse,
att icke de enskilda jordbruken belastas med en kreditbörda, som blir vederbörande
jordbrukare övermäktig och i det långa loppet mera skadar än
gagnar. Såsom det viktigaste korrektivet mot krediternas prisstegrande verkan
på fastighetsmarknaden förordar hypoteksbanken en ovillkorlig föreskrift
om rätt till uppsägning av lån vid ägareskifte.
Svenska sparbanksföreningen anser sig med avseende på det allmänna
innehållet i den av utredningsmännen förordade kreditpolitiken icke kunna
underlåta att framhålla betänkligheter mot att man skulle i princip förutsätta,
att beträffande en- och tvåfamiljsjordbruken all investering skall ske
på kredit. De personliga kvalifikationerna för att självständigt sköta ett eget
jordbruk, vore säkerligen mycket svåra att bedöma. Föreningen anför vidare,
att det förhållandet, att vederbörande kan bidraga med en egen ekonomisk
insats, torde kunna betraktas såsom ett icke alls oväsentligt bevis på sparsamhet
och förtänksamhet; viktiga element vid en prövning av personliga
kvalifikationer för toppkrediter. De krediter han erhölle, utgjorde andra
människors hoparbetade besparingar, och det kunde knappast sägas vara
ett orimligt krav att han själv visat något av samma sparsamhet. Det vore
fara värt, att bedömningen av de personliga kvalifikationerna förlorade en
väsentlig objektiv grundval, om ifrågavarande krav uppgåves.
Landsorganisationen förklarar, att organisationen, som tidigare i huvudsak
anslutit sig till riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, finner
det naturligt att statsmakterna som ett led i detta programs förverkligande
skapa möjligheter för medellösa jordbrukarsöner och lantarbetare att erhålla
och driva egna jordbruk. En ökning av lånemöjligheterna för småbrukare
och arrendatorer, både när det gällde att lämna stöd till övertagande
av jordbruk och när det vore fråga om att genom driftskrediter underlätta
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
jordbrukets skötsel, innebure ett konsekvent fullföljande av rationaliseringslinjen,
vars yttersta syfte vore en standardhöjning för den jordbrukande befolkningen.
Jag torde härefter få övergå till en redogörelse för yttrandena i vad de
hänföra sig till de av utredningsmännen avgivna detalj förslagen, varvid
lämpligen synes böra anknytas till den i betänkandet följda dispositionen.
Egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet.
Av de remissinstanser, som behandla jordbruksegnahemslånen, tillstyrka
egnahemsnämnderna i Södermanlands län, Kalmar läns norra område, samt
Västmanlands och Norrbottens län ävensom förvaltningsutskotten i Göteborgs
och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens läns hushållningssällskap
till alla delar de av utredningsmännen avgivna förslagen rörande
dessa lån.
I övriga yttranden, som behandla jordbruksegnahemslånen, är det huvudsakligen
förslagen angående belåningsvärdet och dess fastställande samt den
övre belåningsgränsen som varit föremål för överväganden.
Vad då först angår belåningsvärdet och dess fastställa nd
e ansluta sig statskontoret, Svenska bankföreningen och Småbrukarnas
riksförbund helt till det av herr Svensson avgivna särskilda yttrandet. Riksförbundet,
som i övrigt tillstyrker utredningsmännens förslag, understryker
därvid vikten av att man icke blir alltför restriktiv vid långivning till och
bedömningen av s. k. ofullständiga jordbruk. Särskilt i de fall, då barn till
småbrukare vilja övertaga en föräldragård, bör man enligt riksförbundets
mening tillmäta vederbörandes egen uppfattning om jordbrukets bärkraft
stor betydelse.
Lantbruksstgrelsen finner det ur social synpunkt tveksamt, om ifrågavalande
kreditgivning bör utsträckas till jordbruk av tvåfamilj sjordbrukets
storleksordning. I vart fall syntes det under förhandenvarande statsfinansiella
läge böra iakttagas största återhållsamhet i fråga om kreditmöjligheternas
utökning.
Egnahemsstyrelsen, som i det stora hela tillstyrker förslagens genomförande,
framhåller, att de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för jordbrukets
rationalisering knappast torde motivera att egnahemslån generellt
böra utlämnas även för förvärv av tvåfamilj sjordbruk. Emellertid torde enligt
styrelsens mening obestridligt finnas fall, då egnahemsbelåning av sådana
jordbruk bör ske, exempelvis då en jordbrukarson, som icke har möjlighet
att erhålla lan på annat håll, önskar övertaga faderns jordbruk, eller
da fråga är om annan lånesökande, som kan antagas ha särskilda förutsättningar
att driva ett jordbruk av denna storlek. Möjlighet borde alltså finnas
att undantagsvis bevilja jordbruksegnahemslån till förvärv av tvåfamiljsj
ordbruk.
Jämväl 1947 års centrala lantbrukskommitté anser, att egnahemslån till
förvärv av tvåfamilj sjordbruk endast böra beviljas i undantagsfall, samt
Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 31
att särskilt stora krav därvid böra ställas på sökandens personliga förutsättningar.
Fullmäktige i riksbanken ha i princip icke något att invända mot att egnahemslån
kunna utlämnas för förvärv av tvåfamiljsjordbruk, varvid dock fullmäktige
förutsätta, att härunder icke inrymmas t. ex. så stora jordbruk som
kunna skötas av två familjer, om de drivas kreaturslöst, eller av i och för
sig bärkraftiga jordbruk, där skogsvärdet uppgår till betydande belopp. Med
hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, om ej ett högsta belåningsvärde borde
bibehållas.
Svenska jordbrukskreditkassan säger sig hysa tveksamhet, huruvida ett
fullständigt avskaffande av den nu gällande maximiregeln kan vara tillrådligt
närmast med hänsyn till risken att belåningsvärdet sättes för högt. Då
det förefölle som om det för en avsevärd tid framåt skulle utgöra en tillräckligt
stor uppgift för den statliga egnahemsverksamheten att stödja förvärv
av familjejordbruk, borde statligt stöd till förvärv av tvåfamiljsjordbruk
endast förekomma i undantagsfall.
Sveriges lantbruks förbund och Svenska lantarbetsgivareföreningen ansluta
sig i princip till förslagen men säga sig anse den föreslagna gränsen för
belåningsvärdet alltför hög icke minst med hänsyn till den sociala motiveringen
för de särskilt gynnsamma lånevillkoren. En dylik långivning läte
sig icke heller förenas med de fastställda riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket. Det syntes nämligen icke rimligt att staten
å ena sidan skulle avböja lån till innehavare av ett basjordbruk för dess
komplettering till ett tvåfamiljsjordbruk och å den andra genom lån medverka
till att andra personer, låt vara obemedlade eller mindre bemedlade,
bereddes möjlighet att förvärva brukningsdelar av tvåfamilj sjordbrukets
storlek.
Riksförbundet Landsbggdens folk, som även delar den uppfattningen, att
ett beviljande av lån till förvärv av tvåfamiljsjordbruk går utöver de fastställda
riktlinjerna för jordbrukets rationalisering och att det med hänsyn
härtill icke är tillrådligt att kreditmöjligheterna utsträckas till jordbruk av
denna storleksordning, anför dessutom att det måste beaktas, att kreditmöjligheterna
vanligen torde komma att anlitas av unga familjer, eller personer
som stå i begrepp att bilda familj. Eftersom hustrun under den första
tiden i stor utsträckning måste ägna sig åt barnen komme innehavaren av
ett tvåfamiljsjordbruk att i hög grad bliva beroende av lejd arbetskraft i
varje fall tills barnen vuxit upp.
I de från egnahemsnämnderna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
inkomna yttrandena, vari förslagen rörande belåningsvärdet och
dess fastställande beröras, tillstyrkas dessa förslag uttryckligen av egnahemsnämnderna
i Jönköpings län, Kalmar läns södra område, Blekinge
och Malmöhus län, Älvsborgs läns södra område samt Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län ävensom av förvaltningsutskotten
i Blekinge, Malmöhus, Hallands och Örebro läns hushållningssällskap.
Egnahemsnämnden i Jönköpings län och majoriteten av egnahems
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.
nämnden i Västerbottens län framhålla emellertid därvid, att bildandet
av tvåfamilj sjordbruk icke torde ha så stor aktualitet för respektive läns
vidkommande.
Några hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrka med olika motiveringar
utredningsmännens förslag i här ifrågavarande avseenden. Östergötlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrker sålunda
att jordbruksegnahemslån utlämnas för anskaffande av tvåfamilj sjordbruk.
En utsträckning av långivningen till dylika jordbruk, vilka framför
allt i södra Sveriges slättbygder betingade ansenliga saluvärden och som
med den utvidgade mekanisering som där vore rådande kunde omfatta så
stor åkerareal som 50 hektar, i varje fall om de dreves kreaturslöst, kunde
icke gärna motiveras med sociala skäl. Det måste vidare betyda en väsentlig
ökning av behovet utav erforderligt kapital, vilket bleve ytterligare
framträdande vid beaktande av den övre belåningsgränsens höjning till
100 procent av fastigheternas uppskattade värde. Dylika starkt vidgade
lånemöjligheter kunde medföra en icke önskvärd stegring av fastighetsvärdena
samt locka även personer, vilka vore mindre väl skickade som jordbrukare,
att söka skaffa jordbruk. Avvikande mening mot utskottets yttrande
har emellertid anmälts av fyra ledamöter, vilka förordat ett tillstyrkande
av utredningsmännens förslag utan begränsning. Kronobergs läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillstyrker, att hittills gällande
maximum för belåningsvärdet höjes så, att ett fullt bärkraftigt enfamiljsjordbruk
kan förvärvas med hjälp av egnahemslån, men anser, i likhet
med reservanten, icke socialt motiverat, att även tvåfamilj sjordbruk bliva
föremål för egnahemsbelåning. För jordbruk av sådan storlek borde fastighetskrediten
kunna, liksom hittills, tillhandahållas genom hypoteksföreningar
och andra enskilda kreditinrättningar. Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, som säger sig i stort sett vara enigt
med utredningsmännen om det framlagda förslaget, anför såsom skäl för
sitt avstyrkande i denna del, att det till en början torde möta mycket stora
svårigheter för en helt eller nästan medellös person att starta och driva
ett tvåfamilj sjordbruk uteslutande med hjälp av lånade medel samt att
riskerna för det allmänna torde bli långt större i fråga om ett stort jordbruk
än ett litet eller medelstort. Kopparbergs låns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avstyrker förslaget samt framhåller, att det synes böra
beaktas om det allmänna kan tillhandahålla erforderligt kapital för en så
starkt vidgad verksamhet ävensom om det allmänna bör påtaga sig de
ökade riskerna, innan möjligheter öppnas till en sådan utvidgning av jordbruksegnahemslångivningen,
som ifrågasättes. Utskottet framhåller vidare,
bland annat, att den utvidgade låneverksamheten otvivelaktigt kommer att
kräva ett avsevärt större antal befattningshavare, än som av 1947 års centrala
lantbrukskommitté föreslagits i annat sammanhang. Den nu gällande
storleksgränsen syntes slutligen åtminstone tills vidare böra bibehållas såsom
normgivande, eventuellt så kompletterad, att möjlighet lämnades åt
det förmedlande organet, att i de fall, då särskilda omständigheter därtill
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
gåve anledning, hos lantbruksstyrelsen inhämta medgivande till att få
lämna jordbruksegnahemslån till förvärv av fastighet av tvåfamilj sjordbrukets
storlek. Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anser att fastighetens bärkraft icke bör läggas till grund vid beräknandet
av belåningsvärdet, utan att detta bör beräknas på sätt nu sker, samt att
gränsen för utlämnandet av jordbruksegnahemslån bör bestämmas till
45 000 kronor och i vissa fall efter egnahemsstyrelsens medgivande till
55 000 kronor.
Av övriga egnahemsnämnder och förvaltningsutskott hos hushållningssällskapen,
som yttrat sig i fråga om belåningsvärdet och dess fastställande,
aro en del tveksamma beträffande förslaget att bevilja lån upp till tvåfamiljsjordbrukets
nivå, dock utan att förslaget i något fall avstyrkes. Såsom skäl
för de sålunda uttalade betänkligheterna anföres bland annat att förlustriskerna
för staten ökas, att fastighetspriserna komma att stegras, att tvåfamilj sjordbruket
är ett för stort företag för att drivas uteslutande med lån, att omkring
95 procent av rikets brukningsdelar och Va av dess odlade areal komma
att falla inom gränsen för egnahemsbelåningen, att svårigheten att bestämma
denna gräns kan leda till tvister vid tillämpningen och att, då ena familjen
utgår ur jordbruket, det kan bli nödvändigt att anlita lejd arbetskraft. I några
yttranden förordas att försiktighet och återhållsamhet iakttages vid tilllämpningen
av utökade lånemöjligheter och att stöd eventuellt skall utgå enligt
annan norm än den av utredningsmännen föreslagna beträffande tvåfamilj
sjordbruken och på ej så fördelaktiga villkor. I ett par fall föreslås slutligen
att lån skall kunna utlämnas endast i undantagsfall såsom exempelvis
då fråga är om två bröder som önska gemensamt övertaga ett jordbruk.
Vad därefter angår den övre belåningsgränsen framhåller
till en början statskontoret, att därest lån utlämnas intill vederbörande fastighets
hela värde, stora förlustrisker för staten kunna uppstå samtidigt
som en dylik toppbelåning, helst som den kan förenas med lån mot inteckning
i jordbruksiuventarierna, i många fall måste medföra en ej obetydlig
risk för vederbörande familjejordbruks framtida bestånd.
Såväl fullmäktige i riksbanken som Svenska bankföreningen, Svenska
jordbrukskreditkassan och Riksförbundet Landsbygdens folk anföra, att
den föreslagna höjningen av den övre belåningsgränsen från 90 till 100
procent kan giva anledning till betänkligheter framför allt enär det kan
befaras att höjningen kommer att medverka till en stegring av fastighetspriserna
och ökade förlustrisker för staten. Bankföreningen, som avstyrker
genomförandet av den föreslagna höjningen, framhåller därvid bland annat
att denna blir mindre betänklig, därest man utesluter tvåfamilj sjordbruken,
men att en sådan högbelåning dock kan komma att medföra mindre
önskvärda sociala konsekvenser. Att den ur ren kreditsynpunkt innebure
eu orimlighet borde också stämma till någon eftertanke, huruvida
icke förslaget i denna del ginge för långt. Jordbrukskreditkassan föreslår,
att den nuvarande belåningsgränsen för jordbruksegnahem bibehålies, men
3 Bihanri till riksdagens protokoll 19/<8. 1 samt. Nr 187.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
att när särskilda skäl föreligga, gränsen må kunna höjas till högst 100
procent av belåningsvärdet. Riksförbundet förordar, att stor försiktighet
iakttages och att full belåning endast kommer i fråga då det gäller person
som icke kunnat spara medel på grund av stor försörjningsbörda eller på
grund av att han endast haft ringa ersättning för sitt arbete i föräldrahemmet
eller eljest då särskilt starka sociala skäl tala härför.
Tillstyrkande yttranden rörande den föreslagna höjningen av belåningsgränsen
ha avgivits av egnahemsnämnderna i Älvsborgs läns södra område
samt i Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län, ävensom av
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings, Blekinge, Malmöhus
och Västerbottens län. I flera av dessa yttranden betonas vikten av
att försiktighet iakttages då fråga är om lån till förvärv av tvåfamilj sjordbruk,
att en omsorgsfull prövning sker av fastighetsvärdena och att stora
krav uppställas på de personliga förutsättningarna hos lånesökanden.
Förslaget avstyrkes av egnahemsnämnderna i Stockholms län och stad,
Kalmar läns södra område samt Örebro län under motivering att ännu
större olägenheter än dem som vore förknippade med den nuvarande lånegränsen
icke syntes kunna undvikas, att lån upp till hela belåningsvärdet
medförde en för hög skuldprocent, som icke gåve låntagarna en tryggad
ställning som självägande bönder samt att en sådan utlåning bleve alltför
riskfylld. Jämväl förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen i Stockholms
län och stad, Kopparbergs län samt Kalmar läns södra område avstyrka
förslaget under motivering att det vore av betydelse att någon kapitalinsats
presterades, att olika värderingsmän vid samma värdering kunde
komma till helt olika värden med en divergens på ända upp till 10 procent,
och att lämpligare vore att bestämma den ifrågavarande gränsen till endast
95 procent av belåningsvärdet.
Flertalet av de egnahemsnämnder och förvaltningsutskott, som yttrat sig
angående förslaget till höjning av den övre belåningsgränsen äro tveksamma
beträffande lämpligheten av en dylik höjning samt anföra därom, bland
annat, att det icke torde vara socialt motiverat att lämna lån upp till 100
procent av belåningsvärdet, att en höjning av gränsen kan medföra stora
risker för det allmänna samt en stegring av fastighetsvärdena och ett ökat
kapitalbehov för staten. Såsom betänkliga följder av ett genomförande av
förslaget i denna del framhålles vidare riskerna för en alltför hög skuldsättning
och för att mindre väl skickade personer lockas att bli jordbrukare
genom de goda lånemöjligheterna. Från flera håll har framhållits önskvärdheten
av att vederbörande själv skall bidraga med någon kapitalinsats,
vilket skulle dels utgöra bevis för ekonomisk förtänksamhet och dels skapa
större intresse för ett genomförande av företaget.
Utredningsmännens förslag i övrigt i fråga om jordbruksegnahemslånen
har behandlats endast i ett fåtal yttranden.
Statskontoret vill sålunda förorda att en »kreditmässig» säkerhet ställes
för lån och icke såsom föreslagits endast en »tillfredsställande» säkerhet.
Kungl Maj.ts proposition nr 187.
35
Beträffande säkerheten för lån framhåller egnahemsstyrelsen, att vad
angår förslaget att lantbruksnämnd i ömmande fall skall få utbetala förskott
å egnahemslån, även om säkerhet därför icke omedelbart ställes,
de av utredningsmännen såsom skäl för förslaget anförda svårigheterna
torde vara av tämligen ringa omfattning enligt en av styrelsen i annat sammanhang
verkställd utredning. Enligt styrelsens mening torde vidare, då
lån utlämnas till 100 procent av belåningsvärdet, icke finnas utrymme för
ett förfarande, varigenom ränta i anledning av ett ränteuppskov lägges
till kapitalbeloppet. Den för stöd åt estlandssvenskarna av egnahemsorganen
bedrivna låneverksamheten borde slutligen upphöra om de framlagda
förslagen rörande jordbruksegnahemslån och driftslån genomfördes.
Svenska bankföreningen och Svenska jordbrukskreditkassan ifrågasätta
lämpligheten av att även vid en rörlig räntefot bibehålla en amortering
med lika annuiteter. Jordbrukskreditkassan, som påpekar att icke önskvärda
komplikationer kunna uppstå, att den föreslagna metoden skulle förorsaka
ett icke ringa merarbete och att densamma ej ens är fördelaktig
för låntagaren, förordar att möjlighet i detta fall ges till val mellan lika
annuiteter och årlig fast amortering jämte ränta.
19A5 års bankkommitté, som i allt väsentligt begränsat sitt yttrande till
att gälla spörsmålet, huruvida den ifrågasatta låneverksamheten synes böra
inordnas under det av kommittén förordade kreditgarantisystemet, framhåller
i anledning av den av utredningsmännen uttalade tveksamheten,
huruvida förmånen att göra extra avbetalningar kan bibehållas beträffande
bundna lån, därest nämnda system kommer till användning, att enbart det
skälet, att låntagarna ej kunna erhålla obetingad rätt till sådana avbetalningar,
ej bör hindra tillämpningen av kreditgarantisystemet på jordbruksegnahemslånen.
Kommittén hänvisar därvid till ett i kommitténs betänkande
(SOU 1947: 86) angående den statliga kreditgarantigivningen gjort
yttrande, varvid uttalats bland annat, att vid låns placering i hypoteksförening
eller eljest mot bunden ränta en förtidsinbetalning utan ersättning
uppenbarligen icke i alla lägen kunde godtagas, men att man dock hade anledning
förvänta, att kreditinrättningarna skulle inom rimliga gränser tillmötesgå
önskemål om extra avbetalningar, som sammanhängde med normala
variationer i jordbrukets inkomster. Kommittén föreslår slutligen att
även jordbruksegnahemslånen få utlämnas under statsgaranti av de enskilda
kreditinrättningarna.
A rrendeegnahemsverksamheten.
I det övervägande flertalet av de yttranden, som behandla arrendeegnahemsverksamheten,
tillstyrkes i huvudsak utredningsmännens förslag angående
denna verksamhet. De remissinstanser som av olika anledningar
antingen avstyrka att jordbruksegnahemslån utlämnas till förvärv av tvåfamilj
sj ordbruk eller säga sig vara tveksamma beträffande utsträckandet
av lånemöjligheterna till dylika jordbruk intaga emellertid i regel samma
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
ståndpunkt även i fråga om förslaget att upplåta jordbruk upp till tvåfamilj
sjordbrukets storlek såsom arrendeegnahem. I en del yttranden ifrågasättes
vidare om verksamheten över huvud taget bör fortsättas.
Egnahemsstyrelsen framhåller sålunda, att, om jordbruksegnahemslån
utlämnas till 100 procent av fastighetens värde och dessutom driftslån beviljas,
de sociala motiven för verksamheten avsevärt försvagats. Härtill
kommer enligt styrelsen, att arrendeegnahemsformen enligt förslaget, intill
dess driftslånet återbetalats, torde bliva mera ekonomiskt betungande än
egnahemslåneformen. Styrelsen anser emellertid befogat, att verksamheten
bedrives i viss omfattning. Beträffande de till förhindrande av spekulation
föreslagna avskrivningslånen, föreslår styrelsen, att dessa bokföras på
samma sätt som nu sker. Avskrivningar å jordfonden borde nämligen icke
ske, enär densamma hade karaktären av en förlagsfond.
794-7 års centrala lantbrukskommitté anlägger i stort sett samma synpunkter
på frågan om arrendeegnahemsverksamheten som egnahemsstyrelsen.
Kommittén framhåller emellertid dessutom att avsevärda arbetsuPPgifter
skulle komma att åvila lantbruksnämnderna, därest verksamheten
komme att bedrivas i ökad omfattning.
Egnahemsnämnden i Örebro län föreslår att arrendeegnahemsverksamheten
helt avvecklas.
Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser förslaget
om utlämnandet av avskrivningslån i spekulationshindrande syfte mindre
tilltalande. Risken för spekulationsförsäljning torde enligt utskottet i hög
grad neutraliseras genom gällande regler för beskattning av realisationsvinst
å fast egendom.
19i5 års bankkommitté anser att arrendelånen, om de skola bibehållas,
på grund av sin subventionsmässiga karaktär böra hållas utanför den statliga
kreditgarantien. Skulle ränta komma att utgå å lånen torde enligt
kommittén icke möta något hinder mot att kreditgarantisystemet tilllämpas.
Beträffande arrendelånen ifrågasätter slutligen Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, om ej dessa med hänsyn till penningvärdets
osäkerhet böra utlämnas till viss högsta procent av erforderligt
driftskapital, dock högst till ett belopp som sökanden i varje särskilt fall
prövas vara i oundgängligt behov av.
Jordbrukets driftskredit.
Förslaget rörande sekundärlånen har i flertalet av de avgivna
yttrandena lämnats utan erinran. I ett par fall ha direkt tillstyrkande yttranden
avgivits.
Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit ansluter sig sålunda i allt
väsentligt till utredningsmännens förslag. Nämnden, som alltså godkänner
att lånegränsen höjes till 85 procent och att den nuvarande organisationen
bibehålies, anser det vara i hög grad av förhållandena påkallat att, i och
för främjande av sekundärlånerörelsens syften, nuvarande räntebestäm
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
37
melser ändras i enlighet med förslaget. Vad angår kreditgarantisystemets
tillämpning på sekundärlånerörelsen framhåller lånenämnden, att detta
spörsmål torde få lösas under beaktande av huruvida genom nämnda system
den statliga administrationen kan ytterligare förbilligas, d. v. s. i vad
mån de på statsorganen ankommande funktionerna kunna inskränkas mera
än vad som förekommer i den nuvarande sekundärlåneorganisationen.
Vidare borde beaktas innebörden av garantisyslemets tillämpning i fråga
om lån mot bunden respektive obunden ränta.
Mot lånenämndens yttrande har anmälts reservation av en ledamot, vilken
ifrågasatt om fortsatt statlig medverkan på den egentliga sekundärlånegivningens
område kunde vara erforderlig samt om icke, därest så
skulle befinnas vara fallet, behandlingen av tillhörande låneärenden lämpligen
borde anförtros åt lantbruksnämnderna. I avvaktan på resultatet av
en fortsatt utredning i ämnet torde nu gällande bestämmelser för sekundärlånefonden
bibehållas oförändrade.
Sveriges allmänna hgpoteksbank ansluter sig till förslaget samt anför att
den nuvarande övre belåningsgränsen för statliga sekundärlån är så snäv,
att de jordbrukare, vilka icke önska räntebundenhet inom denna gräns,
lätteligen kunnat få sina kreditanspråk tillgodosedda i den allmänna marknaden.
Den ogynnsamma räntesättningen för lånen hade också medverkat
till att sekundärlånefonden under senare år anlitats endast i ringa utsträckning.
Beslutanderätten i räntefrågan borde, för att ge möjlighet till anpassning
efter förändringar i ränteläget, enligt vissa grunder delegeras till sekundärlånenämnden
eller, om detta icke vore möjligt, till Kungl. Maj:t.
Hypoteksinstitutionen vore beredd att lämna sin medverkan till ett genomförande
av kreditgarantisystemet. Detta borde utsträckas jämväl till sekundärkreditformen,
med reservation dock för den tanken, att sekundärlånerörelsen
skulle kunna fylla funktionen såsom supplementär kredit åt jordbruket.
Därest man önskade bibehålla denna kreditform vid dess hittillsvarande
uppgift syntes den naturligaste och billigaste organisationsformen
vara att sekundärlånerörelsen helt infogades i hypoteksorganisationen och
inginge såsom ett led i hypoteksföreningarnas organisation. Även om vid
garantisystemets tillämpning vissa fördelar stode att vinna genom en decentralisering,
borde såsom garantibeviljande statligt organ finnas en för
riket central nämnd.
I några yttranden ha emellertid anförts ett flertal skäl mot utredningsmännens
förslag beträffande lånegränsen, räntan och organisationen.
Statskontoret och fullmäktige i riksbanken avstyrka bestämt den föreslagna
höjningen av lånegränsen. Statskontoret påpekar därvid de under
normala förhållanden förekommande, ej sällan mycket avsevärda fluktuationerna
i fastighetsvärdena. Fullmäktige, som ifrågasätta om sekundärlåneverksamheten
över huvud taget bör bibehållas, framhålla, att en dylik
höjning kan bidraga till stegring av fastighetsvärdena, varjämte självfallet
statens förlustrisk skulle ökas utan att några vägande sociala skäl härför
torde föreligga.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha intet att invända mot den föreslagna
höjningen av lånegränsen. Däremot anse fullmäktige att tillräckliga skäl ej
föreligga för en sådan omläggning av räntebestämmelserna för sekundärlånefonden,
som skulle innebära en räntesänkning i nuvarande läge och därigenom
sätta denna fond i en särställning utanför ramen för 1943 års räntebestämmelser
för statens utlåningsfonder.
1945 års bankkommitté vill i likhet med fullmäktige i riksbanken i första
hand ifrågasätta om icke sekundärlånegivningen borde upphöra. Skulle
emellertid sekundärlåneverksamheten finnas erforderlig även i fortsättningen,
kunna lånen enligt kommitténs mening utan någon olägenhet inordnas
i kreditgarantisystemet. Sekundärlånenämnden borde vidare kunna avvecklas
såväl vid en eventuell utlåning från statlig lånefond som vid ett kreditgarantisystem.
Nämndens funktioner skulle därvid med fördel kunna övertagas
av lantbruksnämnderna.
Icke heller Svenska jordbrukskreditkassan finner vad utredningsmännen
anfört till förmån för ett bibehållande av den nuvarande organisationen för
sekundärlån ävensom för en effektivisering av denna låneverksamhet övertygande.
Jordbrukskreditkassan föreslår att frågan om sekundärlåneverksamheten
upptages till fortsatt utredning. I avvaktan på en sådan utredning
borde de nuvarande bestämmelserna för långivningen bibehållas oförändrade.
Svenska bankföreningen anser, att en höjning av belåningsgränsen icke
skulle stå i överensstämmelse med principen att krediten skall vara affärsmässig,
och ställer sig därför avvisande till förslaget i denna del. Det förefölle
vidare mindre rationellt att bibehålla sekundärlånenämnden samtidigt
som en ny och omfattande organisation bildades genom inrättandet av lantbruksnämnderna.
Sekundärlånegivningen borde därför handhavas av dessa.
Svenska sparbanksföreningen anser icke lämpligt att sekundärlånenämnden
inkopplas på kreditgarantigivningen. Det torde nämligen, enligt föreningen,
bli mycket vanligt, att en jordbrukare först utnyttjar sina möjligheter
att få sekundärlån och sedan fortsätter med rationaliseringslån. Den
utomordentliga förmånen för låntagarna att förtidsinlösa bundna lån syntes,
enligt sparbanksföreningen vidare utgöra fullt tillräckligt motiv för att
räntan på nämndens lån låge högre än marknadens vanliga räntor för sekundärlån.
Att med sådana lånevillkor låta räntan gå ned till i nuvarande
ränteläge exempelvis 3,6 procent skulle utgöra ett anmärkningsvärt avsteg
från allmänna ränteprinciper.
Att sekundärkreditgivningen skall anförtros åt lantbruksnämnderna förordas
även av egnahemsnämnderna i Malmöhus, Värmlands och Västerbottens
län samt Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott kan ej tillråda
att lånegränsen höjes, samt föreslår att verksamheten avvecklas.
Vad därefter angår förslaget om inrättande av driftslån har detta
tillstyrkts i princip av samtliga de myndigheter och sammanslutningar, som
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
avgivit yttranden däröver. I ett par avseenden ha dock erinringar anförts beträffande
detaljerna i utredningsmännens förslag, huvudsakligen rörande
storleken av de jordbruk som kunna ifrågakomma för lån, säkerheten för
lånen samt organisationen.
I stort sett samma remissinstanser, som enligt det föregående ställt sig
mer eller mindre avvisande gentemot förslaget att tvåfamilj sjordbruket
skulle sättas såsom övre gräns för såväl jordbruksegnahemslångivningen
som arrendeegnahemsverksamheten, ha sålunda i regel även velat inskränka
utlämnandet av driftslån till högst basjordbruket. Lantbruksstyrelsen, Svenska
jordbrukskreditkassan och flertalet av egnahemsnämnderna och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott ha dessutom understrukit vikten av
att utlämnandet av driftslån åtminstone till en början endast får försökskaraktär
och att verksamheten bedrives med stor försiktighet.
Beträffande säkerheten anför statskontoret att densamma bör vara betryggande
och att såsom säkerhet bör kunna godtagas såväl borgen som inteckning
i jordbruks^ventarier.
Lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gävleborgs
och Norrbottens län föreslå att yttrande avgives av vederbörande hushållningssällskap
innan driftslån utlämnas. Egnahemsnämnden och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län samt
Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anse att utlämnandet
av driftslån helt bör anförtros åt hushållningssällskapen.
I fråga om den föreslagna amorteringstiden ha uttalats olika meningar.
Egnahemsnämnden i Hallands lån föreslår bestämda amorteringsplaner på
5, 8 och 10 år. Egnahemsnämnden i Örebro lån och Skaraborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott förorda viss tids amorteringsfrihet. Egnahemsnämnden
i sistnämnda län anser den föreslagna amorteringstiden för
kort, medan Kronobergs låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott åter
anser densamma för lång.
Räntefrihet bör enligt egnahemsnämnden i Skaraborgs län ges vid starten.
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår liksom
i fråga om arrendelånen, att driftslån utlämnas endast intill viss högsta procent
av erforderligt inventariebelopp i stället för intill visst bestämt maximibelopp.
Driftslånen böra enligt 1945 års bankkommitté kunna inordnas under kreditgarantisystemet.
Kommittén framhåller särskilt nödvändigheten av en
noggrann kontroll över låntagaren.
Statligt stöd åt sambruksföreningar.
I praktiskt taget samtliga de yttranden som behandla de föreslagna formerna
för statligt stöd åt sambruksföreningar, ha utredningsmännens förslag
tillstyrkts utan några invändningar eller lämnats utan erinran. I ett
flertal av dessa yttranden har emellertid understrukits vikten av att de föreslagna
stödåtgärderna tills vidare givas försökskaraktär, framför allt med
hänsyn till den ringa erfarenheten av den ifrågavarande driftsformen. En
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 187-
dast i ett par fall ha invändningar gjorts beträffande de föreslagna detaljbestämmelserna.
Egnahemsstyrelsen föreslår att avskrivningslån för yttre rationalisering
i regel skall beräknas till belopp, som skulle erfordrats, därest bildandet
av en sambruksförening icke valts som form för rationalisering av jordbruken
i orten. Då detta kunde leda till obilliga resultat, skulle lantbruksstyrelsen
äga rätt jämka beloppen.
Egnahemsnämnden i Norrbottens län ifrågasätter om det är ändamålsenligt
att beslutanderätten skall ligga hos lantbruksstyrelsen. Förutsättningarna
för sambruksföreningar vore säkerligen synnerligen växlande i landets
olika delar. Verksamheten, vilken måste taga mycket stor hänsyn till de
lokala förhållandena, hade många beröringssynpunkter med rationaliseringen
vid enskilda brukningsdelar.
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott slutligen ifrågasätter
om ej avskrivningslån för ekonomibyggnader böra kunna utlämnas
till högst 25 procent av kostnaden. Någon maximiregel anser utskottet icke
lämplig.
Statligt stöd för anordnande av andelsladugårdar.
Även i fråga om det statliga stödet för anordnande av andelsladugårdar
tillstyrkes utredningsmännens förslag i så gott som samtliga yttranden, där
detta spörsmål behandlats. Liksom beträffande förslagen rörande stöd åt
sambruksföreningar betonas dock angelägenheten av att statsmakterna till
en början endast försöksvis stödja bildandet av andelsladugårdar.
I övrigt torde beträffande de avgivna yttrandena endast böra anföras
följande.
Egnahemsstyrelsen håller före, att värdet av en inteckning i den fastighet
varå ladugården är uppförd torde vara ringa, därest företaget upplöses. Styrelsen
anser därför att såsom säkerhet för egnahemslån bör fordras inteckningar
i delägarnas fastigheter, medan som säkerhet för avskrivningslån
bör godtagas inteckningar i den avstyckade ladugårdsfastigheten. Krav på
att dylik fastighet skulle bildas torde dock icke böra uppställas.
7947 års centrala lantbrukskommitté framhåller beträffande andelsladugårdarna,
att lantbruksnämnderna kunna ha en uppgift att fylla och att så
småningom bör övervägas en decentralisering av verksamheten. Norrbottens
läns egnahemsnämnd anser däremot att verksamheten ej ens till en början
bör anförtros åt ett centralt organ.
Jönköpings läns egnahemsnämnd, som ifrågasätter huruvida hittills gjorda
erfarenheter äro tillräckliga för att motivera ett understöd till denna driftsform,
föreslår en modifierad form av andelsladugårds- och sambruksföreningsprincipen
i form av sambetesföreningar. Ett dylikt företag innebure
i korthet att gemensam betesmark anskaffades för mjölkkor till ett antal
brukningsdelar och att tillsynen och mjölkningsarbetet utfördes av därtill
anställd personal. Fördelen härav skulle bland annat vara att arbetskraft
frigjordes under jordbrukets mest arbetsbråda period och att även viss le
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
dighet skulle kvinna beredas innehavare av sådana jordbruk, som sköttes
utan lejd arbetskraft.
Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrker utredningsmännens
förslag, enär systemet med andelsladugårdar bör bliva
föremål för ytterligare prövning, innan staten lämnar sitt stöd åt detsamma.
Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott understryker vikten
av att blivande författningsbestämmelser icke avfattas alltför snävt utan
att möjlighet skall finnas för likartade former av andelsföretag att kunna
erhålla behövligt stöd. Utskottet påpekar härvid möjligheten av fårskötsel
i stor skala som en för länet lämpligare form av andelsföretag än andelsladugårdarna.
Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår, att andelsladugårdsföretagen
beredas möjlighet att för inköp av egna betesmarker
erhålla jordbruksegnahemslån.
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår beträffande
andelsföretagen, att någon maximiregel i kronor icke bestämmes
för avskrivningslån till ekonomibyggnader utan att den övre gränsen sättes
till 25 procent av kostnaden.
Samordning av olika låneformer.
Utredningsmännens förslag i denna del har genomgående tillstyrkts av
de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, vilka i ett flertal fall
uttryckligen framhållit sin tillfredsställelse med detsamma.
Departementschefen.
Allmänna synpunkter på jordbrukets sociala kreditgivning.
Sedan statsmakterna omkring sekelskiftet för första gången vidtogo åtgärder
till stöd åt egnahemsbildningen, ha de ändamål denna verksamhet
är avsedd att tjäna i flera hänseenden undergått betydande förskjutningar
i samband med den ekonomiska och sociala utvecklingen. Efter de ändringar
som genomfördes år 1940 har egnahemsverksamheten haft till huvudsaklig
uppgift att underlätta för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk
av lämplig storlek och sammansättning samt att befrämja förstärkningen
av ofullständiga brukningsdelar. I detta sammanhang må också
erinras om inrättandet av arrendeegnahem som ett av leden i strävandena
att bereda obesuttna yrkesutövare i jordbruket tillfälle att bli självständiga
företagare. Härjämte tillgodoses vissa behov på bostadsförsörjningens område
genom de låne- och bidragsformer, som utgöra verksamhetens viktigaste
medel att uppnå nu angivna syften.
Såsom sociala jordbrukskreditutredningen understrukit ha förutsättningarna
för egnahemsverksamheten åter ändrats genom de beslut som fattats
vid 1947 års riksdag rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
och bostadsförsörjningen. I enlighet härmed skola vissa av de
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
uppgifter som egnahemsverksamheten omfattar fullgöras enligt nya grunder
och i nya former. Arbetet med förstärkning av enstaka ofullständiga
jordbruk och upprustningen av enstaka jordbruksfastigheter skall sålunda
ersättas av generella åtgärder till främjande av jordbrukets yttre och inre
rationalisering, vilka skola ingå såsom ett led i strävandena att förbättra
jordbrukets produktionsbetingelser. Även bostadsegnahemsverksamheten
och förbättringsåtgärderna i fråga om jordbrukets bostäder skola försiggå
i nya former. Åtgärderna till underlättande av förvärv av jordbruksfastigheter
och inrättande av arrendeegnahem bli sålunda i stort sett de enda
som kvarstå av egnahemsväsendets nuvarande arbetsuppgifter.
Tiden synes därför mogen att till närmare övervägande upptaga spörsmålet
om de riktlinjer efter vilka egnahemsverksamheten och den härtill
hörande sociala bidrags- och kreditgivningen i fortsättningen skola bedrivas.
Till en början vill jag härvid erinra om att syftet med den framtida
jordbrukspolitiken skall vara att bereda den i jordbruket arbetande befolkningen
samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en
skälig inkomstnivå och bli delaktig i den allmänna välståndsstegringen.
Även om sålunda ett socialt motiv ingår som ett viktigt element i målsättningen
för jordbrukspolitiken i allmänhet, tillgodose icke de åtgärder
som inrymmas häri det ändamål att underlätta för obemedlade och mindre
bemedlade att bli självständiga yrkesutövare i jordbruket, som varit och
även i t ramtiden måste bli den sociala jordbrukskreditgivningens angelägnaste
uppgift. Särskilda bestämmelser som reglera denna verksamhet äro
därför erforderliga även i fortsättningen. Vid uppdragandet av riktlinjer
för egnahemsverksamheten i framtiden måste naturligtvis tillses att
dessa riktlinjer anpassas till de normer som genom förutnämnda riksdagsbeslut
antagits för jordbrukspolitiken i allmänhet.
Vid sidan av behovet att anpassa den framtida egnahemsverksamheten
till riktlinjerna tör jordbrukspolitiken kunna även andra omständigheter
åberopas som skäl för en översyn av de nuvarande bestämmelserna på förevarande
område. Utredningsmännen ha sålunda framhållit att nu förefintliga
stödåtgärder till följd av prisutvecklingen och stigande fastighetsvärden
visat sig icke vara tillräckliga. I samma riktning verka också de krav i fråga
om storlek och utrustning, som numera uppställas på ett bärkraftigt jordbruk.
De som nu önska ägna sig åt jordbruket såsom egna företagare måste
disponera allt större kapitaltillgångar. En betydande utvidgning av den
sociala kreditgivningen utgör därför en nödvändig förutsättning för att
lantarbetare och obemedlade jordbrulcarsöner skola kunna arbeta sig upp
till en ställning som arrendatorer eller självständiga bönder. Härtill kommer
enligt min mening att även nya vägar att uppnå de sociala syften som
egnahemsverksamheten tjänar torde böra prövas i framtiden. I detta sammanhang
anmäla sig de av utredningsmännen behandlade spörsmålen om
arrendeegnahemsverksamheten, om inrättande av en ny kreditform för utlämnande
av driftslån samt om åtgärder för stöd åt sambruksföreningar och
andelsladugårdar.
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
De förslag som jag i det följande från nu angivna utgångspunkter kommer
att framlägga, innebära såsom redan antytts en betydande utvidgning
av kreditgivningen. Avsikten är sålunda att möjligheter skola skapas för
utlämnande av lån och i vissa fall bidrag till så höga belopp att samtliga
kostnader för förvärv och iståndsättande av ett jordbruk täckas. Härutöver
skola under vissa förutsättningar lån kunna beviljas för inköp av för driften
erforderliga inventarier.
Med en kreditgivning av sådan storleksordning kunna givetvis följa vissa
olägenheter. Säkerheten för lånen kan icke alltid bliva fullt tillfredsställande
ur affärsmässig synpunkt, och staten kan därför komma att löpa vissa
förlustrisker. Farhågor ha vidare uttalats för att kreditgivningen skulle
medföra en ytterligare stegring av fastighetsvärdena. Betydelsen av dessa
olägenheter synes emellertid ej böra övervärderas. Det förefaller icke tioligt
att verksamheten skall nå sådan omfattning att fastighetsvärdena komma
att i nämnvärd grad röna påverkan härav. Med en försiktig lånepolitik, därvid
framför allt en ingående granskning bör ske av den lånesökandes personliga
förutsättningar att genomföra det med lånet avsedda företaget, torde
vidare faran för förluster icke böra överdrivas. Det ligger dock i sakens natur
att förlustriskerna måste öka till följd av den ökade kreditgivningen. Enligt
min uppfattning gäller det emellertid här en social verksamhet av sådan betydelse,
att staten bör ikläda sig vissa kostnader härför. Erinras bör också
att genom de till främjande av jordbrukets rationalisering beslutade åtgärderna
och genom det prisstöd, som i framtiden skall lämnas jordbrukets
produkter, avses att hålla jordbrukets lönsamhet på en sådan nivå, att
det i jordbruket nedlagda kapitalet förräntas. Erfarenheterna av en liknande
långivning inom andra områden såsom exempelvis för bostadsändamål
giva vidare vid handen att förlusterna för staten icke bli så stora som
man måhända ursprungligen skulle varit benägen att antaga. Med en noggrann
förprövning av den lånesökandes personliga förutsättningar torde
såsom nyss framhållits förlusterna kunna begränsas. En viss återhållsamhet
och försiktighet vid långivningen torde vidare kunna iakttagas, utan
att de sociala behov som verksamheten skall tillgodose behöva eftersättas.
Rörande frågan om formerna för finansiering av jordbrukets sociala kreditgivning
torde jag få anföra följande. På sätt angivits i den proposition
angående organisationen av rationaliseringsverksamheten, som Kungl. Maj :t
denna dag på hemställan av mig beslutat förelägga riksdagen, föreslås det
statliga stödet för finansiering av yttre och inre rationaliseringsåtgärder
skola lämnas i form av statlig kreditgaranti för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar.
Samma stödform torde höra tillämpas å de lån, som inom
den sociala egnahemsverksamheten utlämnas för inköp av jordbruksegnahem.
Likaså torde kreditgarantisystemet böra tillämpas i fråga om de driftslån,
vilka enligt vad jag i det följande kommer att förorda böra kunna utlämnas
för att underlätta anskaffning av erforderliga yttre och inre inventarier.
För andra slag av lån på jordbrukets område än de nu nämnda torde
däremot de hittillsvarande löneformerna lills vidare alltjämt böra tilllämpas.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Beträffande de frågor rörande avveckling av nu befintliga statliga lånefonder
m. m., som uppkomma vid en övergång till ett system med statlig
kreditgaranti, torde jag få hänvisa till vad därom anförts i nyssnämnda
proposition angående organisationen av rationaliseringsverksamheten.
Innan jag övergår till de olika formerna för förevarande stödåtgärder,
torde jag få upptaga till behandling ytterligare ett spörsmål av principiell
räckvidd för den sociala kreditgivningen på jordbrukets område, nämligen
frågan om den fastighetstyp som man i denna verksamhet närmast bör
taga sikte på, när det gäller att hjälpa en obesutten yrkesutövare att bli
sin egen företagare. Denna fråga är av betydelse icke endast för långivningen
till förvärv av jordbruk utan även för arrendeegnahemsverksamheten
och driftslånen. Utredningen har, som den föregående redogörelsen utvisat,
ansett att lån under vissa förutsättningar böra kunna beviljas för
jordbruk, som nå upp till tvåfamilj sjordbrukets storleksklass, och samtidigt
betonat att viss handlingsfrihet härvidlag måste tillförsäkras de lånebeviljande
myndigheterna. I likhet med flera av remissinstanserna finner jag
allvarliga betänkligheter kunna hysas mot att sätta den övre gränsen för
en av sociala motiv betingad kreditgivning så högt. Som regel torde enligt
min mening anledning saknas att utsträcka förevarande långivning längre
än till jordbruk av basjordbrukets storlek, eller till den jordbrukstyp som
uppställts som den närmaste riktpunkten för strävandena att genom yttre
rationaliseringsåtgärder förstärka ofullständiga brukningsdelar. Ä andra
sidan torde man icke helt kunna utesluta möjligheten av att enstaka fall
kunna uppkomma, då det med hänsyn till familjens sammansättning och
önskvärdheten att vid jordbruket bevara dugande arbetskraft skulle vara
mest ändamålsenligt att underlätta förvärvet av en något större jordbrukstyp
än basjordbruket. Jag vill emellertid starkt understryka att lån till dylika
förvärv endast böra förekomma i enstaka undantagsfall då särskilda omständigheter
föreligga, framför allt i fråga om tillgänglig arbetskraft hos den sökandes
familj. I enlighet med vad nu anförts torde någon absolut bindande
övre gräns för de enskilda jordbruk, som skola omfattas av den sociala kreditgivningen,
icke lämpligen böra uppställas.
I det följande skall jag i särskild ordning upptaga förevarande stödformer
till behandling.
Egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet.
Såsom jag inledningsvis utvecklat anser jag att behov alltjämt föreligger
av lån till förvärv av jordbruksfastigheter. Vad den övre belåningsgränsen
för sadana lan beträffar torde denna i enlighet med vad jag förut
uttalat i fortsättningen böra sättas till 100 procent av fastighetens belåningsvärde.
Till grund för fastställande av detta värde torde i överensstämmelse
med utredningsmännens förslag liksom för närvarande böra läggas
det uppskattade bruksvärdet.
Beträffande den nedre belånings gränsen synes någon garanti
icke erforderlig för de bottenlån, som kunna upptagas i enskilda kreditin
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
45
rättningar. Denna gräns torde därför böra sammanfalla med övre gränsen
för de bottenlån, som kunna erhållas i den allmänna marknaden.
Som säkerhet för jordbruksegnahemslån bör givetvis liksom nu lämnas
inteckning i fastigheten till minst ett mot lånesumman svarande belopp.
För tillvaratagande av statens säkerhet torde emellertid i regel även böra
fordras att samtliga inteckningar med bättre rätt än de av garantien berörda
skola pantförskrivas till säkerhet i andra hand för garantikrediten. Av samma
skäl torde, såsom utredningsmännen föreslagit, böra föreskrivas att lån
icke må utlämnas intill en fastighets hela bruksvärde, därest å fastigheten
bedrives sådan verksamhet att låntagaren kommer att ha hos sig anställda
flera personer än som erfordras för jordbruksdriften. Lån bör även kunna
uppsägas till omedelbar betalning om låntagaren under lånetiden börjar
sådan verksamhet.
De möjligheter som för närvarande stå en låntagare till buds att mot annan
säkerhet än inteckning erhålla förskott på egnahemslån böra alltjämt finnas.
Av skäl som utredningsmännen anfört torde emellertid i ömmande fall
lånesökande böra beredas möjligheter att erhålla förskott å egnahemslån
även om säkerhet för lånet ännu icke ställts.
Räntan å lånen kommer vid ett system med statlig kreditgaranti att
bli beroende på det allmänna ränteläget för bottenlån. Huruvida räntan
blir fast eller rörlig beror på vilken lånetyp sökanden föredrager. Uppskov
med erläggande av räntan bör kunna tillåtas under någon kortare tid. Den
ränta som belöper på denna tid bör därvid läggas till det kapitalbelopp, som
därefter skall förräntas och amorteras. Med hänsyn till att fastigheterna
föreslagits skola kunna belånas upp till 100 procent av värdet torde emellertid
denna rätt böra begagnas med största försiktighet.
För amorteringsskyldigheten torde böra gälla, att, eftersom
den statliga kreditgarantien icke avses skola omfatta bottenkrediten, hela det
statsgaranterade lånet bör amorteras. För att bereda låntagaren viss lättnad
vid igångsättandet av driften torde det garantilämnande organet beredas
möjlighet att bevilja amorteringsfrihet under viss tid. Denna bör emellertid
begränsas till högst 5 år. Längsta amorteringstiden torde böra fastställas
till 25 år. För amorteringsskyldigheten torde några regler i övrigt
icke vara erforderliga. Återbetalning av lånen torde dock böra ske genom
lika annuiteter eller i vart fall så att största möjliga jämnhet i årsbetalningarna
erhålles. Beträffande möjligheterna för låntagarna att verkställa extra
avbetalning å lånen torde jag få erinra om vad 1945 års bankkommitté därom
anfört i sitt yttrande över betänkandet.
Rättighet att uppsäga lånet torde böra tillförsäkras det garantilämnande
organet i de fall utredningsmännen föreslagit.
Arrendeegnahemsverksamheten.
Arrendeegnahemsverksamheten har under senare år bedrivits i alltmer
begränsad omfattning. Detta skulle möjligen kunna tyda på att denna form
av jordbruk supplåtelse skulle vara mindre lockande för jordbrukarna. Så
synes emellertid icke ha varit fallet. Anledningen torde i stället vara, att de
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
höga byggnadskostnaderna samt knappheten på byggnadsmaterial och arbetskraft
i nuvarande läge tvingat till återhållsamhet i fråga om byggnadsarbeten.
Såsom jag redan i det föregående antytt, synes arrendeegnahemsverksamheten
böra fortsättas med hänsyn till dess sociala uppgift att bereda
obemedlade jordbrukare och lantarbetare, som icke våga sig på att direkt
övertaga ett jordbruk med äganderätt, möjligheter att på detta sätt nå en
högre grad av självständighet i sin yrkesutövning. Emellertid böra åtgärder
i enlighet med utredningsmännens förslag vidtagas för att nedbringa kostnaderna
för verksamheten.
Enligt nu gällande bestämmelser ankommer avgörandet av ärenden
angående arrendeegnahem på det centrala organet, egnahemsstyrelsen.
Då emellertid de blivande lantbruksnämnderna komma att
erhålla högt kvalificerade ledamöter och tjänstemän torde ifrågavarande
ärenden i fortsättningen böra prövas av dessa organ. Endast i frågor huruvida
jordbruk över huvud skall upplåtas såsom arrendeegnahem samt i frågor
rörande grunderna för arrendeavgifternas bestämmande ävensom rörande
köpeskillingen vid arrendeegnahems försäljning till arrendatorn torde nämndernas
beslut åtminstone tills vidare böra underställas lantbruksstyrelsens
prövning.
Beträffande kraven på arrendesökandens personliga kvalifikationer
och ekonomiska ställning torde jag få hänvisa till vad
jag inledningsvis anfört. Detsamma gäller frågan om arrendeegnahemmens
storlek.
I detta sammanhang vill jag vidare tillägga att anledning icke finnes att
föreslå någon ändring i rätten för arrendator att inlösa till honom upplåtet
arrendeegnahem. Som utredningsmännen påpekat föreligger emellertid ett
behov av att motverka spekulation med de försålda fastigheterna. Det system
utredningsmännen därvidlag förordat synes mig lämpligt, och torde böra
läggas till grund för bestämmelser i ämnet. För bokföringen av härför avsedda
avskrivningslån torde böra gälla att jordfonden gottgöres lånets belopp,
varvid för ändamålet tagas i anspråk samma medel som avsetts skola
användas för avskrivningslån för inre rationalisering.
Jordbrukets driftskredit.
Såväl för enskilda, vilka med stöd av egnahemslån förvärvat eget jordbruk
eller äro innehavare av arrendeegnahem som för sambruksföreningar
och andelsladugårdar erfordras startkapital för driftens igångsättande. Nödvändigheten
därav blir allt större med de ökade krav utvecklingen ställer
på behovet av maskiner och andra jordbruksinventarier. För närvarande äro
många jordbrukare, vilka icke äro i besittning av tillräckligt startkapital
eller ej kunna prestera fullgod säkerhet, för sitt behov av driftskapital ofta
hänvisade till kortfristig och betungande växel- och avbetalningskredit. Här
föreligger sålunda enligt min mening ett område, där starka sociala skäl
tala för en betydligt utvidgad låneverksamhet från statens sida. De av utredningen
föreslagna driftslånen synas kunna tillgodose detta önskemål
och torde därför böra inrättas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
47
Innan jag till behandling upptar övriga med denna låneform sammanhängande
spörsmål vill jag i förbigående erinra om att genom de nuvarande
statliga sekundärlånen vissa kategorier av jordbrukare ha möjlighet att
anskaffa erforderligt driftskapital.
Utredningsmännen ha i fråga om dessa lån föreslagit, att den övre lånegränsen
höjes från 75 till 85 procent av belåningsvärdet, samt att räntan
anknytes till den fria marknadens ränta å sekundärlån. Emellertid avse
sekundärlånen, till skillnad från driftslånen, icke att främja något direkt
socialt intresse, och de jordbrukare, vilka närmast anlita denna låneform
torde numera i allmänhet ha möjligheter att på annat sätt anskaffa erforderligt
rörelsekapital. Då härtill kommer, att jordbrukskasserörelsen kraftigt
utvecklats och därigenom ytterligare lånemöjligheter erbjuda sig, torde någon
ändring av bestämmelserna för sekundärlånen för närvarande icke
böra ske.
Vad därefter angår den närmare utformningen av bestämmelserna för de
föreslagna driftslånen torde beträffande de personliga förutsättningarna
för erhållande av sådana lån vad utredningsmännen
föreslagit böra godtagas. Detta innebär att garantigivningen bör
begränsas till att avse utlämnandet av startkapital till dugande och lämpliga
personer, vilka önska förvärva ett eget jordbruk eller övertaga ett jordbruk
på arrende. Någon skillnad bör icke göras vid beviljande av garanti för
dessa lån mellan jordbruk som förvärvats med äganderätt och jordbruk
som upplåtits på arrende. De nuvarande arrendelånen torde med hänsyn
härtill icke längre vara erforderliga, varför denna låneform bör kunna avvecklas.
Tveksamhet torde ibland kunna uppstå om nytillträde av jordbruk
skall anses föreligga eller icke. Med hänsyn till svårigheten att i detta
hänseende uppdraga några bestämda gränser bör en fri prövning härvidlag
medgivas det garantibeviljande organet. Beträffande storleken av de
jordbruk, till vilka driftslånen skola utgå, torde jag få hänvisa till det
förut anförda.
Lånebeloppet torde böra begränsas till 10 000 kronor, men det
synes böra understrykas, att garanti icke under några förhållanden bör få utlämnas
för högre belopp än som är oundgängligen nödvändigt och icke heller
utan särskilda skäl för lån till hela maximibeloppet.
Enligt utredningsmännen skall en ovillkorlig fordran på säkerhet för
lånen icke uppställas, men säkerhet alltid avfordras låntagaren, om han
kan prestera sådan. Detta förslag finner jag mig kunna biträda. Med hänsyn
till den fortskridande stegringen av fastighetsvärdena synes det lämpligt
föreskriva att, om låntagaren är ägare av fastighet, inteckning i denna bör
lämnas som säkerhet, även om inteckningen skulle ligga utanför fastighetens
belåningsvärde. Därjämte torde inteckning i bättre förmånsläge, som pantförskrivits
som säkerhet för andra lån, i allmänhet böra pantförskrivas jämväl
för driftslån. I likhet med utredningsmännen anser jag, att borgenssäkerhet
icke bör avfordras i de fall då realsäkerhet icke kan ställas. Till bevarande
av den säkerhet, som finnes vid kreditgarantiens beviljande, torde vidare
48
Kungi. Maj:ts proposition nr 187.
i enlighet med utredningsmännens förslag böra finnas möjligheter att, där
fastighetsinteckning lämnats såsom säkerhet, såsom villkor för lån påfordra
föreskrift om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
Låntagare torde vidare böra förbinda sig att icke under den tid någon del
av lånet återstår ogulden utan medgivande av det organ, som meddelat kreditgaranti,
uttaga eller belåna inteckning i jordbruksinventarier eller försälja
lös egendom genom lösöreköp.
I särskilt ömmande fall bör möjlighet finnas för låntagare att erhålla
uppskov med räntebetalningen under viss kortare tid. Den
ränta som belöper å denna tid synes därvid böra läggas till det kapitalbelopp
som därefter skall förräntas och amorteras.
Amorteringsskyldigheten torde böra omfatta hela lånet och
vara fullgjord inom tio år. Undantagsvis torde uppskov därmed böra kunna
beviljas under högst två år från lånets lyftande. För amorteringsskyldigheten
torde i övrigt samma regler böra gälla som för amortering av egnahemslånen.
Under vissa omständigheter torde rätt att uppsäga lånen till omedelbar
betalning böra tillförsäkras det organ som beviljat kreditgarantien. De
av utredningsmännen angivna förutsättningarna synas därför vara väl avpassade
och torde böra läggas till grund för bestämmelser i ämnet.
Som jag förut anfört synas ifrågavarande lån böra inordnas i det statliga
kreditgarantisystemet och verksamheten torde i överensstämmelse med utredningsmännens
förslag böra anförtros lantbruksnämnderna. I flera yttranden
har visserligen föreslagits, att hushållningssällskapen böra omhänderhava
verksamheten, men då den sociala egnahemsverksamheten enligt
statsmakternas beslut skall handhavas av lantbruksnämnderna torde dessa
även böra omhänderhava ifrågavarande, av sociala skäl betingade kreditgivning.
Genom nämndernas sammansättning torde också tillräckliga garantier
givas för att även hushållningssällskapens synpunkter bliva företrädda.
Statligt stöd åt sambruksföreningar och andelsladugårdar.
Beträffande syftet med föreningsjordbruken torde jag få hänvisa till väd
därom anförts i den till årets riksdag avlämnade propositionen nr 58 med
förslag till lag om sambruksföreningar m. m.
Såväl ur rationaliseringssynpunkt som ur de synpunkter, vilka ligga till
grund för den sociala egnahemsverksamheten, förefaller det befogat, att
sambruksföreningar likaväl som innehavarna av enskilda brukningsdelar
skola kunna få stöd till rationaliseringsåtgärder och till drivande av eget
jordbruk. I princip synes det böra eftersträvas, att stödet skall bli lika
stort, vilken av de båda driftsformerna som än väljes. Vissa olikheter i fråga
om låne- och bidragsbestämmelserna äro emellertid ofrånkomliga med
hänsyn till att stödet i fråga om föreningsj ordbruken skall utgå till större
driftsenheter med flera delägare. Så som utredningsmännen utformat reglerna
om lån och bidrag till sambruksföreningar bli dessa olikheter emellertid
övervägande av formell natur.
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
49
Även inrättandet av andelsladugårdar kan utgöra ett led i jordbrukets
rationalisering och kan även medföra betydande sociala fördelar, framför
allt genom en minskning av arbetsbördan för jordbrukets kvinnor. Statligt
stöd bör därför, på sätt utredningsmännen förordat, kunna utgå till
andelsladugårdar. Även här måste emellertid på grund av företagens kollektiva
natur vissa olikheter föreligga i jämförelse med bestämmelserna
om lån och bidrag till enskilda brukare.
I likhet med utredningsmännen finner jag det lämpligt, att den ifrågavarande
låne- och bidragsverksamheten skall handhavas av lantbruksstyrelsen.
Jag kan även godtaga vad i betänkandet förslagits angående de
ändringar och tillägg som beträffande föreningsjordbruken och andelsladugårdarna
böra göras i de allmänna bestämmelserna om lån och bidrag för
rationaliseringsändamål eller den sociala egnahemsverksamheten. Sambruksföreningarna
torde sålunda böra komma i åtnjutande av jordbruksegnahemslån
i huvudsak under samma betingelser som enskilda jordbrukare,
medan denna låneform av naturliga skäl icke synes erforderlig för
andelsladugårdarna. Däremot torde båda företagsformerna böra ha möjligheter
att erhålla driftslån. För dessa lån synas samma bestämmelser böra
gälla då de avses för sambruksföreningar och andelsladugårdar som då de
äro avsedda för enskilda jordbrukare. Någon maximering av dessa lån
torde emellertid icke vara erforderlig i vidare mån än att de icke böra beviljas
till högre belopp än som är oundgängligen nödvändigt.
Vid bildandet av föreningsjordbruk, som grunda sin verksamhet på förvärv
av ett flertal mindre brukningsdelar, torde behov understundom föreligga
av avskrivningslån för yttre rationalisering. De bestämmelser som beträffande
dessa lån gälla för enskilda brukare torde även böra gälla för nyssnämnda
föreningar. Storleken av lånen synes därvid böra beräknas på sätt
utredningsmännen föreslagit.
Lån och bidrag för inre rationalisering torde böra stå båda företagsformerna
till buds. Beträffande amorteringslånen synas några särbestämmelser
icke vara erforderliga, medan däremot för avskrivningslånen särskilda
regler torde böra gälla då fråga är om lån för förbättring och nybyggnad
av ekonomibyggnader. I sådana fall torde lån böra utgå med 15 procent av
de beräknade kostnaderna, dock högst 200 kronor per hektar åker.
Mot vad utredningsmännen föreslagit angående möjligheterna för sambruksföreningar
att arrendera kronojord har jag icke något att erinra.
Samordning av olika löneformer.
I likhet med utredningsmännen finner jag det synnerligen önskvärt, att
en fullständig samordning kan äga rum av sådana lån, som utlämnats till
en och samma låntagare. Därigenom skulle åstadkommas en jämnare fördelning
av dennes amorteringsbörda samtidigt som administrationskostnaderna
för lånen skulle kunna minskas. Såsom framhållits av utredningsmännen
kan vid en statlig kreditgaranti en sådan samordning uppenbar
Hihang
till riksdagens protokoll 10fiS. 1 sand. Nr 187.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
ligen äga rum endast då samtliga de statsgaranterade lånen till en person
upptagits i samma kreditinrättning.
Därest särskilda bestämmelser rörande samordning av lån skulle befinnas
erforderliga torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter
härom.
Finansiering och kostnadsberäkningar.
Såsom framgår av det föregående föreslås att lantbruksnämnderna skola
handhava större delen av förevarande låne- och bidragsverksamhet. Ur olika
synpunkter har det emellertid befunnits önskvärt, att samtliga förslag
rörande den låne- och bidragsverksamhet, som nämnderna skola ombesörja,
framläggas i ett sammanhang. På grund härav har förslag rörande finansieringen
av här ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet, som avses
skola handhavas av lantbruksnämnderna, behandlats i 1947 års centrala
lantbrukskommittés betänkande. Då jag i likhet med utredningsmännen
och lantbrukskommittén ansett det lämpligt, att kostnaderna för de olika
grenarna av sagda verksamhet skola beräknas enhetligt har jag denna dag
i samband med anslagsäskanden vid anmälan för Kungl. Maj :t av frågor angående
organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område
inbegripit även kostnaderna för i detta sammanhang föreslagna åtgärder,
vilka skola åvila lantbruksnämnderna. För beviljande av jordbruksegnahemslån
har härvid i första hand räknats med statlig kreditgaranti intill
20 000 000 kronor. För driftslån har motsvarande garantibelopp beräknats
till 5 000 000 kronor.
Beträffande sekundärkreditgivningen däremot, har jag i det föregående
föreslagit att densamma i fortsättningen skall bedrivas under oförändrade
former och förutsättningar. Då denna kreditgivning alltså liksom för närvarande
skall handhavas av sekundärlånenämnden, bör här upptagas frågan
om verksamhetens finansiering. Såsom framgår av årets statsverksproposition
har lånenämnden i skrivelse den 19 augusti 1947 hemställt, att
förslagsanslaget till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens
sekundärlånefond för jordbrukare m. in., vilket anslag för innevarande
budgetår uppförts med 71 500 kronor, måtte upptagas med 70 000 kronor.
Mot detta anslagsäskande har jag intet att erinra.
Hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts, hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
1) medgiva att Kungl. Maj :t må i huvudsaklig överensstämmelse
med nu förordade grunder utfärda bestämmelser
rörande jordbruksegnahemslån och driftslån samt lån och
bidrag till sambruksföreningar och andelsladugårdsföretag
ävensom rörande upplåtelse av arrendeegnahem;
Kungl. Maj ds proposition nr 187.
51
2) till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens
sekundärlånefond för jordbrukare m. m. för budgetåret
1948/49 å riksstaten under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av .................... kronor 70 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Benno Gårdsten.