Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
1
Nr 178.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag rörande
överflyttande av vissa till justitiedepartementet hörande
ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad
myndighet m. m.; given Stockholms slott den 12 mars
1948.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i giftermålsbalken,
2) lag angående ändring av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
3) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, och
4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 21 december 1945 (nr
872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg. 1
1 Ilihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 178.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Förslag
till
Lag
om ändring i giftermålsbalken.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 1, 5 och 6 §§, 3 kap. 2 § 2, 4 och 5 mom.
samt 10 kap. 2 § giftermålsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, samt att i 2 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, betecknad
13 §, av nedan angiven lydelse.
(Gällande lydelse)
2 kap.
(Föreslagen lydelse)
1 §•
Man under tjuguett år eller kvinna Man under tjuguett år eller kvinna
under aderton år må ej träda i äk- under aderton år må ej träda i äktenskap
utan Konungens tillstånd. tenskap utan tillstånd av länsstyrelsen
i det län, där den underårige har
sitt hemvist.
5
Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö,
må ej ingå äktenskap, med
mindre Konungen finner skäligt tilllåta
äktenskapet.
6
Den, som är behäftad med fallandesot,
vilken härrör av övervägande
inre orsaker, eller med könssjukdom
i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,
med mindre Konungen finner
skäligt tillåta äktenskapet.
§•
Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö,
må ej ingå äktenskap, med
mindre medicinalstyrelsen finner
skäligt tillåta äktenskapet.
§■
Den, som är behäftad med fallandesot,
vilken härrör av övervägande
inre orsaker, eller med könssjukdom
i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,
med mindre medicinalstyrelsen
finner skäligt tillåta äktenskapet.
13 §.
Klagan över beslut av länsstyrelse i
fall, som i 1 § avses, eller av medicinalstyrelsen
i fall, som i 5 eller 6 §
avses, må föras hos Konungen i justitiedepartementet
i den ordning, som
är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks
beslut.
1 Senaste lydelse av 2 kap. 5 §, 3 kap. 2 § 4 mom. samt 10 kap. 2 § se SFS 1945: 273.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
3
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 kap.
2
2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna
eller intyg, varom i 1 inom. är
sagt, upplysning om trolovads ålder,
har han att annorledes förebringa
utredning därom. Är trolovad i den
ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej äger
ingå äktenskapet utan Konungens
tillstånd, skall han styrka, att sådant
tillstånd givits.
4 mom. Är anledning antaga att
trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,
eller har trolovad varit sinnessjuk
inom de tre sista åren, skall han
med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom
eller sinnesslöhet icke kan
hos honom påvisas, eller ock visa
Konungens tillstånd att utan hinder
av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten
ingå äktenskapet.
5 mom. Trolovad skall, om
Trolovad skall ock---
Vad sålunda är stadgat äge dock
ej tillämpning med avseende å trolovad,
som visar Konungens tillstånd
att utan hinder av sjukdom, varom
fråga är, ingå äktenskapet.
§•
2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna
eller intyg, varom i 1 mom. är
sagt, upplysning om trolovads ålder,
har han att annorledes förebringa
utredning därom. Är trolovad i den
ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej äger
ingå äktenskapet utan särskilt tillstånd,
skall han styrka, att sådant
tillstånd givits.
4 mom. Är anledning antaga att
trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,
eller har trolovad varit sinnessjuk
inom de tre sista åren, skall han
med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom
eller sinnesslöhet icke kan
hos honom påvisas, eller ock visa
tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att utan
hinder av sinnessjukdomen eller
sinnesslöheten ingå äktenskapet.
- ■— ----—- med fallandesot.
— -— smittosamt skede.
Vad sålunda är stadgat äge dock ej
tillämpning med avseende å trolovad,
som visar tillstånd jämlikt 2 kap. 6 §
att utan hinder av sjukdom, varom
fråga är, ingå äktenskapet.
10 kap.
2
Var make vid vigseln sinnessjuk
eller sinnesslö, gånge äktenskapet
på hans talan åter, såvida ej
Konungen medgivit honom att utan
hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten
ingå äktenskapet. Har
han ej yrkat återgång inom sex månader,
från det sjukdomen blev botad,
vare han sin rätt till talan förlustig.
Hade andra------
§•
Var make vid vigseln sinnessjuk eller
sinnesslö, gånge äktenskapet på
hans talan åter, såvida han ej erhållit
tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att utan
hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten
ingå äktenskapet. Har
han ej yrkat återgång inom sex månader,
från det sjukdomen blev botad,
vare han sin rätt till talan förlustig.
- blivit botad.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Förslag
till
Lag
angående ändring av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag.
Härigenom förordnas, att 1, 5, 7 och 9 §§ lagen den 30 maj 1916 om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1
Utländsk medborgare må ej utan
Konungens för särskilt fall givna tillstånd
här i riket förvärva fast egendom
eller förvärva eller bearbeta inmutad
mineralfyndighet eller idka
gruvdrift, ej heller i något fall härstädes
inmuta mineralfyndighet.
Vad sålunda-----
§•
Utländsk medborgare må ej utan
tillstånd för varje särskilt fall här i
riket förvärva fast egendom eller förvärva
eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka gruvdrift, ej
heller i något fall härstädes inmuta
mineralfyndighet.
— och stiftelser.
Tillstånd som nyss nämnts må, där
fråga år om utländsk medborgares
förvärv av fast egendom samt skäl
mot tillståndet icke föreligger med
hänsyn till allmänt intresse eller sökandens
personliga förhållanden,
lämnas av Konungens befallningshavande
i det lån, där egendomen är
belägen, under förutsättning
1. att egendomen utgör bostadsfastighet,
avsedd för en eller ett fåtal
familjer, eller tomt, lämpad att bebyggas
med ett mindre bostadshus,
samt med egendomens förvärvande
huvudsakligen avses att bereda bostad
åt sökanden och hans familj;
eller
2. åt t sökanden förut ägt svenskt
medborgarskap samt med egendomens
förvärvande avses att åt honom
1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1918: 235.
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
5
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
bereda utkomst genom jordbruk och
han kan antagas komma att själv
ägna sig åt detta.
I övriga fall lämnas tillstånd av
Konungen.
Äskas sådan prövning som i 4 §
sägs, eller vill någon jämlikt 1 eller
2 § söka Konungens tillstånd att förvärva
fast egendom, skall ansökan
jämte fångeshandlingen ingivas till
Konungens befallningshavande inom
tre månader från det fånget skedde.
Försittes den tid, eller prövas fall
som i 4 § avses icke vara för handen
och varder ej heller, om Konungens
tillstånd sökes, sådant beviljat, vare
fånget ogillt.
Sökes Konungens tillstånd, åligger
Konungens befallningshavande, såframt
ej förvärvet godkännes enligt
4 §, att insända handlingarna jämte
eget utlåtande till Konungen.
Över Konungens
Närmare föreskrifter
Är i------
§•
Äskas sådan prövning som i 4 §
sägs, eller vill någon jämlikt 1 eller
2 § söka tillstånd att förvärva fast
egendom, skall ansökan jämte fångeshandlingen
eller bestyrkt avskrift
därav ingivas till Konungens befallningshavande
inom tre månader från
det fånget skedde. Försittes den tid,
eller prövas fall som i 4 § avses icke
vara för handen och varder ej heller,
om tillstånd sökes, sådant beviljat,
vare fånget ogillt.
Sökes tillstånd i fall, som enligt
vad ovan sägs ankommer på Konungens
prövning, åligger Konungens befallningshavande
att insända handlingarna
jämte eget utlåtande till
Konungen.
är stadgad.
av Konungen.
fast egendom.
7 §•
Fast egendom, som förvärvats enligt
vad i 6 § sägs, skall åter avyttras
inom sådan tid, att lagfart å fånget
kan sökas, förrän tre år förflutit från
det den exekutiva auktionen vunnit
laga kraft, därest ej dessförinnan de
förhållanden, på grund av vilka inroparen
icke ägt att utan Konungens
tillstånd köpa egendomen annorledes
än å exekutiv auktion, upphört eller
inroparen erhållit Konungens tillstånd
att behålla egendomen. Har
sagda tid av tre år tilländalupit och
Fast egendom, som förvärvats enligt
vad i 6 § sägs, skall åter avyttras
inom sådan tid, att lagfart å fånget
kan sökas, förrän tre år förflutit från
det den exekutiva auktionen vunnit
laga kraft, därest ej dessförinnan de
förhållanden, på grund av vilka inroparen
icke ägt att utan tillstånd
köpa egendomen annorledes än å exekutiv
auktion, upphört eller inroparen
erhållit tillstånd att behålla egendomen.
Har sagda tid av tre år tilländalupit
och visas ej att dessförinnan
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
(Gällande lydelse)
visas ej att dessförinnan nämnda
förhållanden upphört eller inroparen
erhållit Konungens tillstånd att behålla
egendomen, då skall, om ej av
lagfartsprotokollet framgår, att egendomen
är avyttrad, Konungens befallningshavande,
med iakttagande av
vad i 9 § stadgas, förordna, att egendomen
skall säljas å offentlig auktion
efter vad nedan sägs. Å sådan auktion
må egendomen ej åter inropas av
samma köpare. Om vad sålunda stadgats
skall erinran införas i det köpebrev,
som utfärdas i anledning av
den exekutiva auktionen.
Av Konungens —----
9
Ansökan enligt 7 eller 8 § om tillstånd
att behålla inropad fast egendom
eller om anstånd med sådan
egendoms avyttrande skall sist inom
tre år från det den exekutiva auktionen
vunnit laga kraft ingivas till
Konungens befallningshavande, som
med eget utlåtande överlämnar den
till Konungen; och skall med förordnande,
som enligt 7 § ankommer på
Konungens befallningshavande, anstå
till dess ansökningen av Konungen
prövats.
(Föreslagen lydelse)
nämnda förhållanden upphört eller
inroparen erhållit tillstånd att behålla
egendomen, då skall, om ej av lagfartsprotokollet
framgår, att egendomen
är avyttrad, Konungens befallningshavande,
med iakttagande av
vad i 9 § stadgas, förordna, att egendomen
skall säljas å offentlig auktion
efter vad nedan sägs. Å sådan auktion
må egendomen ej åter inropas
av samma köpare. Om vad sålunda
stadgats skall erinran införas i det
köpebrev, som utfärdas i anledning
av den exekutiva auktionen.
— försålda egendomen.
I avseende å meddelande av tillstånd
enligt denna paragraf att behålla
fast egendom skall vad i 1 och
2 §§ stadgas om tillstånd att förvärva
sådan egendom äga motsvarande tilllämpning.
Ansökan enligt 7 eller 8 § om tillstånd
att behålla inropad fast egendom
eller om anstånd med sådan
egendoms avyttrande skall sist inom
tre år från det den exekutiva auktionen
vunnit laga kraft ingivas till
Konungens befallningshavande, som,
i fall där Konungens befallningshavande
icke äger själv avgöra ärendet,
med eget utlåtande överlämnar ansökningen
till Konungen; och skall
med förordnande, som enligt 7 § ankommer
på Konungens befallningshavande,
anstå till dess ansökningen
prövats.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.
Kungi. Maj:ts proposition nr 178.
7
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förhud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom.
Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §•
Konungen äger-----— mindre jordbruk.
Tillstånd till —---— — till överlåtelsen.
Tillstånd enligt andra eller tredje Tillstånd enligt andra eller tredje
punkten må, såvitt angår Nedan-Sil- punkten må, såvitt angår Nedansiljans
fögderi med undantag för Köp- jans och Ovansiljans fögderier, Väsparbergs
och Aspeboda socknar, terdals fögderi med undantag för
Ovan-Siljans fögderi, Väster-Dals fög- Säfsnäs socken samt Bjursås, Åls,
deri med undantag för Säfsnäs socken Envikens och Svårdsjö socknar av
samt Envikens, Svärdsjö och Svart- Falu fögderi i Kopparbergs län, icke,
näs socknar av Falu fögderi i Koppar- utan att särskild anledning därtill
bergs län, icke, utan att särskild an- föreligger, givas till förvärv av mark,
ledning därtill föreligger, givas till som vid skogsåbodelning eller, där såförvärv
av mark, som vid skogsåbo- dan ej förekommit, allmänt storskifdelning
eller, där sådan ej förkom- te avsetts till hemskog och fäbod
mit,
allmänt storskifte avsetts till skog.
hemskog och fäbodskog.
I fråga------en fastighet.
Vad enligt------avstyckade ägovidden.
Tillstånd till-----—--märkligen försvagas.
6 §.
Äskas sådan prövning, som i 3 § Äskas sådan prövning, som i 3 §
sägs, eller vill bolag, förening eller sägs, eller vill bolag, förening eller
stiftelse jämlikt 4 eller 5 § söka stiftelse jämlikt 4 eller 5 § söka
Konungens tillstånd att förvärva fast Konungens tillstånd att förvärva fast
egendom, skall ansökan jämte fång- egendom, skall ansökan jämte fångeseshandlingen
ingivas till Konungens handlingen eller bestyrkt avskrift
1 Senaste lydelse se SFS 1937: 389.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 178-
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
befallningshavande inom tre måna- därav ingivas till Konungens befallder
från det fånget skedde. För- ningshavande inom tre månader från
sittes den tid eller prövas egendomen det fånget skedde. Försittes den tid
icke vara sådan, som i 3 § sägs, och eller prövas egendomen icke vara såvarder
ej heller, där Konungens till- dan, som i 3 § sägs, och varder ej
stånd sökes, sådant beviljat, vare heller, där Konungens tillstånd sökes,
fånget ogillt. sådant beviljat, vare fånget ogillt.
Sökes Konungens — ------eller egnahemsnämnd.
Över Konungens-----är stadgad.
Närmare föreskrifter---—---av Konungen.
Är i--—---fast egendom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178-
9
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 21 december 1945 (nr 872)
om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet
av frihetsstraff skall erhålla följande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §.
Vid fångvårdsanstalt skall finnas
en anstaltsnämnd bestående av styresmannen
samt fyra av Konungen
utsedda personer, av vilka en skall
vara eller hava varit innehavare av
domarämbete eller eljest vara lagfaren,
en skall vara befattningshavare
vid anstalten samt minst en skall äga
insikt och erfarenhet rörande social
hjälpverksamhet eller liknande arbete.
Bland de ledamöter av nämnden
som icke äro befattningshavare
vid anstalten förordnar Konungen en
att vara ordförande. Konungen prövar
ock behovet av suppleanter.
Styresmannen skall
Nämnden må
Utöver vad —
De ledamöter
Vid fångvårdsanstalt skall finnas
en anstaltsnämnd bestående av en
av Konungen utsedd ordförande, vilken
skall vara eller hava varit innehavare
av domarämbete eller eljest
vara lagfaren, anstaltens styresman
samt tre av länsstyrelsen utsedda
personer, av vilka en skall vara befattningshavare
vid anstalten samt
minst en skall äga insikt och erfarenhet
rörande social hjälpverksamhet
eller liknande arbete. Konungen utser
ersättare för ordföranden. Länsstyrelsen
utser i mån av behov suppleanter
för övriga ledamöter.
av ledamot,
i övrigt,
lämna anstalten.
- intagnas behandling.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet och
statsrådet Danielson anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga om överflgttande av vissa till justitiedepartementet hörande
ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet in. m. samt anför
därvid följande.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 6 juni 1947 tillkallade statsrådet
Danielson följande personer att utreda möjligheterna av en ytterligare
decentralisering inom statsförvaltningen, nämligen landshövdingen Th.
Bergquist, tillika ordförande, samt ledamoten av riksdagens första kammare
professorn N. Herlitz, statskommissarien B. E. Johnsson, direktören
i landskommunernas förbund S. Larsson, statssekreteraren I. Lindell, ledamoten
av riksdagens andra kammare hemmansägaren Hj. R. Nilson, landssekreteraren
N. O. Åkesson och ledamoten av riksdagens första kammare
direktören i tjänstemännens centralorganisation V. Åman. Utredningen, som
antagit namnet decentraliseringsutredningen, har den 29 november 1947
dels avlämnat en redogörelse för allmänna synpunkter på frågan om ökad
decentralisering inom statsförvaltningen, dels ock överlämnat förslag rörande
vissa speciella frågor, av vilka flertalet berörde justitiedepartementets
verksamhetsområde.
Decentraliseringsutredningen. Såsom allmänna synpunkter på frågan om
decentralisering inom statsförvaltningen har utredningen anfört i huvudsak
följande.
Utredningen delade principuppfattningen att decentraliseringsåtgärder
borde genomföras på förvaltningsområden, där större utrymme för lokala
myndigheters handlingsfrihet lämpligen kunde beredas och leda till förenkling
och rationalisering av verksamheten. Tendensen hos statsmakterna att
lägga beslutanderätten i förvaltningsärenden å högre myndighet än som
kunde anses erforderligt med hänsyn till ärendenas art och omständigheterna
i övrigt syntes ingalunda alltid ha varit uttryck för en avsiktlig strävan
att centralisera förvaltningen utan ha framgått som en följd av förvaltningens
ansvällning samt krigs- och krisförhållandena.
11
Kungi. Maj.ts proposition nr 178.
Vid bedömandet av frågan om decentraliseringens omfattning och utsträckning
måste hänsyn tagas till en rad olika synpunkter. Svaret å frågan
kunde icke givas generellt, utan måste bliva beroende av en bedömning för
varje särskild ärendesgrupp av vilken myndighet som, med hänsyn till förvaltningen
i dess helhet och omständigheterna i det särskilda fallet, kunde
antagas administrera ärendena på det mest ändamålsenliga sättet. Med hänsyn
till att den nuvarande ärendesfördelningen inom förvaltningen verkställts
under trycket av en allmän centraliseringstendens, torde emellertid
den huvudlinjen böra uppställas, att decentralisering borde ske icke blott
om påtagliga fördelar därigenom vunnes i det särskilda fallet, utan även
om det endast kunde sägas, att handläggning av ärendena av underordnade
organ skulle med hänsyn till alla föreliggande omständigheter vara lika
ändamålsenlig som central handläggning.
Som avgörande skäl för central handläggning av viss ärendesgrupp hade
ofta åberopats vikten och intresset av att upprätthålla en enhetlig tillämpning
av gällande bestämmelser. Ehuru detta i och för sig kunde vara väsentligt,
borde däremot vägas fördelarna av att den beslutande myndigheten
ägde direkt kännedom om de lokala förhållandena och de speciella omständigheterna
i det särskilda fallet. Därtill komme risken av att enhetlighetssträvan
ledde till en schablonmässig prövning. Faran av decentralisation
ur förevarande synpunkt kunde begränsas genom centralt utfärdade
råd och anvisningar, vägledande beslut i besvärsmål, konferenser eller kurser
för tjänstemän samt publicering av beslut i principiella frågor.
Decentraliseringsutredningen påpekar i anslutning härtill att genom centralt
utfärdade råd och anvisningar ofta kunde övervinnas nackdelar som
bestode i svårigheter att för ärendenas beredande lokalt tillgå erforderlig
sakkunskap. Utredningen fortsätter.
Centraliserad beslutanderätt kunde i vissa fall vara betingad av kravet på
rättssäkerhet. Även i frågor berörande den ekonomiska förvaltningen påkallades
ofta central handläggning, särskilt om det kunde befaras att underordnad
myndighet skulle vara benägen att i första hand tillvarataga ortseller
eljest speciella intressen. Emellertid kunde det ofta vara tillräckligt
att den centrala myndigheten bestämde den allmänna utgiftsramen eller de
ändamål, för vilka medlen finge användas.
Vid bedömande av lämpligheten av en decentraliseringsåtgärd kunde man
icke bortse från de organisatoriska konsekvenserna därav. En decentralisation
behövde icke alltid betyda ökade arbetsuppgifter för den myndighet, till
vilken ärendena flyttades, i synnerhet icke om myndigheten regelmässigt
avgivit yttranden i ärendena. I andra fall kunde uppenbarligen en arbetsökning
inträda. Den lättnad i arbetsbelastningen som vunnes för den överordnade
myndigheten motsvarades icke alltid av en begränsning i dennas
organisation. I många fall utjämnades den genom ökade krav å beredningen
av kvarliggande mera väsentliga ärenden.
Utredningen anser att för decentralisering tala ytterligare bland annat
följande särskilda synpunkter.
De lokala organen gåves större handlingsfrihet och självbestämmanderätt.
Förfarandet bleve därmed snabbare, och bättre personlig kontakt kunde
vinnas mellan allmänheten och den beslutande myndigheten. Genom underordnad
myndighets beslutanderätt minskades även skriftligheten i förhållandet
mellan de olika förvaltningsorganen och det nu mycket omfattande
12
Kangl. Maj:ts proposition nr 178.
remissförfarandet kunde begränsas. En väsentlig anledning att eftersträva
ökad handlingsfrihet för underordnade organ vore vidare, att starkt centraliserad
handläggning av förvaltningsärendena medförde att dessa organs
uPP§if*;er huvudsakligen begränsades till avgivande av yttranden samt verkställighet
och strikt tillämpning av fattade principbeslut. Den ensidighet i
arbetet som därigenom uppkomme kunde lätt medföra, att de underordnade
organen finge mindre intresse för sitt arbete, vilket kunde påverka deras
initiativförmåga samt öka riskerna för att tjänstemännen bleve paragrafryttare
och bokstavstolkare.
Ett visst berättigande hade den uppfattningen att ökad decentralisering
skulle innebära ökad rättssäkerhet därigenom att en sökande, som fått avslag
hos ett lokalt organ, hade större möjligheter än förut att i besvär hos
överordnad myndighet argumentera i saken och förebringa ytterligare utredning
rörande relevanta omständigheter. Om ärenden i stor utsträckning
kunde förväntas besvärsvägen bringas under överordnad myndighets prövning,
kunde dock anledning föreligga att icke genomföra decentraliseringen.
Emellertid visade ofta besvärsmålens procentuella omfattning nedgående
tendens sedan den lokala myndigheten vunnit erfarenheter inom området
och den överordnade meddelat prejudicerande beslut i besvärsärenden.
Utredningen framhåller slutligen att det vore av betydelse att högre myndigheter
genom befrielse från mindre väsentliga ärenden gåves tillfälle att
med större kraft ägna sig åt de kvarstående mera väsentliga uppgifterna.
För de underordnade organen möjliggjorde decentraliseringen, om den utsträcktes
till kommunala organ, bättre utnyttjande av de medborgerliga
krafterna, vilka alltid utgjort en av hörnpelarna i den svenska förvaltningen.
Departementschefen. Till de sålunda av decentraliseringsutredningen anförda
allmänna synpunkterna på frågan om decentralisering inom statsförvaltningen
kan jag i allt väsentligt giva min anslutning. Med utgångspunkt
från denna allmänna uppfattning övergår jag alltså till att behandla vissa
speciella frågor om decentralisering inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
beträffande vilka utredningen framlagt förslag.
I.
Dispens från yissa hinder mot äktenskap.
Gällande bestämmelser. Giftermålsbalkens 2 kap. innehåller bestämmelser
om hinder mot äktenskap. Vissa av dessa hinder äro absoluta medan
andra äro dispensabla. Bland sistnämnda hinder märkas de i kapitlets 1,
5, 6, 8 och 9 §§ föreskrivna, från vilka hinder Konungen äger meddela
dispens. Salunda ma enligt 1 § man under tjuguett år eller kvinna under
aderton år ej träda i äktenskap utan Konungens tillstånd. I 5 § stadgas,
att den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, ej må ingå äktenskap, med mindre
Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet. Ej heller må — jämlikt 6 §
den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande
inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, ingå äktenskap,
med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet. Enligt 8 § må mel
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
lan ett syskon och det andras avkomling äktenskap ej utan Konungens tillstånd
ingås. Slutligen är i 9 § föreskrivet, att äktenskap ej må slutas mellan
dem, av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller
nedstigande led, med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.
Finnes barn i det tidigare äktenskapet, må tillstånd meddelas allenast om
hänsyn till barnet ej talar däremot.
Ifrågavarande bestämmelser äro betingade i första band av arvsbiologiska
samt beträffande 9 § och i viss mån 8 § av etiska synpunkter. Därutöver
giva de naturligtvis även uttryck för ekonomiska, socialpolitiska och andra
samhälleliga överväganden. Bestämmelsernas införande ha i någon mån
inneburit en skärpning inen också i vissa avseenden en lindring i tidigare
gällande bestämmelser, det senare i huvudsak genom utvidgning av dispensmöjligheterna.
Skärpningen bestod bland annat i höjning av äktenskapsåldern
för kvinna.
Decentraliseringsutredningen. I särskild promemoria den 29 november
1947 rörande decentralisering av ärenden angående dispens från vissa hinder
mot äktenskap har decentraliseringsutredningen inledningsvis framhållit
följande. Ur decentraliseringssynpunkt kunde bestämmelserna om
äktenskapshinder uppdelas i två grupper, å ena sidan hindren enligt 2 kap.
1 § giftermålsbalken och å andra sidan de övriga. De skäl som möjliggjorde
dispens från bestämmelserna angående äktenskapsåldern vore av något annan
art än i övriga fall och vidare vore antalet ansökningar enligt 1 § det
alldeles övervägande. Äktenskapshindren enligt 5, 6, 8 och 9 §§ vore i långt
högre grad än åldershindret betingade av rashygieniska, medicinska samt
etiska överväganden. Gemensamt för dessa hinder vore, att för dispens
därifrån oftast förutsattes ingående undersökningar och överväganden av
medicinsk art. Dessa undersökningar torde också, undantagandes vid hindret
könssjukdom, i allmänhet för utrönande av arvsanlagen komma att omfatta
utom den eller de direkt berörda jämväl föräldrar och andra nära
släktingar. Beträffande svågerlagshindret enligt 9 § förelåge givetvis inga
medicinska skäl. Detta hinder grundade sig uteslutande på etiska överväganden.
I fråga om den sakliga prövningen av dispensansökningarna har decentraliseringsutredningen
beträffande åldershindren hänvisat till ett uttalande av
lagberedningen angående den utredning som borde förebringas i dessa ärenden
samt framhållit att en stadgad, allmänt känd praxis utbildat sig. Ynglings
ansökan att före tjuguett års ålder få ingå äktenskap brukade sålunda
utan vidare bifallas, om den åtföljdes av dels prästbetyg, visande att
sökanden uppnått aderton år, dels tillstyrkande från sökandens föräldrar,
dels ock bevis att sökanden hade utväg att försörja sig och hustru. Däremot
påfordrades, enligt vad utredningen vidare framhöll, i ärenden enligt 5, 6
och 8 §§ regelmässigt en mera vidlyftig utredning. Sålunda torde det undantagslöst
vara nödvändigt alt inhämta utlåtande av medicinalstyrelsen
och eventuellt även annan vetenskaplig expertis. I dessa fall gällde det städse
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
att väga den enskildes och honom närståendes i och för sig berättigade
önskan om ett visst äktenskap mot samhällets större eller mindre krav
på dess förhindrande. Utredningen i ärenden enligt 9 § torde jämväl böra
göras tämligen ingående, i varje fall då barn i tidigare äktenskapet funnes.
Prövningen i dessa ärenden torde som regel bliva av ganska grannlaga natur.
Vid riksdagsbehandlingen av frågan om dispensrätt enligt 9 § hade
första lagutskottet uttalat bland annat, att dispens icke borde meddelas annat
än då synnerliga skäl talade därför.
Decentraliseringsutredningen påpekade, att lagberedningen i sitt betänkande
den 15 september 1913 med förslag till lag om äktenskaps ingående
och upplösning icke syntes ha diskuterat något alternativ till dispensrättens
förläggande hos Kungl. Maj :t. Ej heller eljest syntes så ha skett i samband
med föreskrifternas tillkomst. Emellertid hade i betänkandet så till vida
gjorts en skillnad mellan dispens från åldershindret och från övriga hinder,
att lagberedningen i fråga om hindren enligt 6 och 8 §§ uttalat, att
då dispensrätten skulle tillkomma Konungen, det icke syntes behövligt eller
lämpligt att om dess utövning giva bindande föreskrifter i vidare mån än
som skett genom bestämmelsen att dispens finge avse allenast visst giftermål.
Detta uttalande berörde visserligen icke hindren enligt 5 och 9 §§, då
lagberedningens förslag här icke upptog någon dispensrätt. Sådan infördes
först genom lagar den 8 juni 1945 respektive den 16 maj 1947. Uttalandet
syntes dock få anses tillämpligt även för sistnämnda båda fall.
I sin promemoria föreslog decentraliseringsutredningen, att dispensrätten
enligt 1 § skulle överflyttas på länsstyrelserna samt dispensrätten enligt
5 och 6 §§ på medicinalstyrelsen. Som skäl härför anfördes följande.
Decentraliseringsutredningen finner det framgå, att ärendena enligt 1 §
torde vara av den art, att det icke synes sakligt påkallat att betunga
Kungl. Maj :t med dem. Då de därjämte förekomma i sådant antal, att
deras överflyttande från Kungl. Maj :t skulle bereda en märkbar lättnad
i justitiedepartementets arbetsbörda, torde en dvlik åtgärd böra övervägas.
Utredningen har icke funnit lämpligt att i stället föreslå annan central
myndighet, då därmed någon fördel för sökandena eller i fråga om ärendenas
behandling icke skulle ernås. Såsom beslutande myndighet i dessa
ärenden torde däremot länsstyrelserna vara lämpade. Därigenom erbjudas
lattare tillfällen till personlig kontakt mellan de sökande och dem,
som handlägga deras ärenden. Möjligen erforderliga kompletterande utredningar
torde också kunna verkställas enklare och utan onödig omgång.
I fråga om de övriga dispensärendena synes en skillnad böra göras melan
a ena sidan ärenden enligt 5 och 6 §§ och å andra sidan ärenden enligt
8 och 9 §§. Vid prövning av dispensfrågor enligt de båda förstnämnda
paragraferna intaga de medicinska övervägandena en så central plats, att
man med hänsyn härtill bör kunna överlämna prövningsrätten i dessa'' fall
till medicinalstyrelsen. Genom den av 1947 års riksdag beslutade omorganisationen
av medicinalstyrelsen har medicinalstyrelsen med inrättandet av
den socialpsykiatriska nämnden tillförts ett organ, som torde vara särskilt
iarnf&att;iftito!17 ^ndiagga vissa frågor av ifrågavarande art. I propositionen
a j 1947 ars riksdaS angaende sagda omorganisation nämner föredragande
departementschefen bland de ärenden, som böra handläggas av den
socialpsykiatriska nämnden, jämväl frågor om utlåtanden i ärenden anaå
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
ende tillstånd att ingå äktenskap. Visserligen kan mot den föreslagna anordningen
med beslutanderätt i dessa fall hos medicinalstyrelsen möjligen
invändas, att medicinalstyrelsen kunde vara benägen att tillmäta de rent
medicinska synpunkterna större vikt än som med hänsyn till samtliga
omständigheter i det enskilda fallet vore rimligt. Då emellertid vid avslag
å dispensansökan ärendet genom besvär kan dragas under Kungl. Maj :ts
prövning, synes denna invändning icke böra tillmätas större betydelse.
Beträffande ärenden angående dispens enligt 8 och 9 §§ ansåg sig utredningen
icke böra föreslå någon förändring, huvudsakligen beroende på
dels att ärendenas antal torde bli tämligen obetydligt och det då kunde
vara av värde att taga vara på den erfarenhet och praxis vid ärendenas
behandling, som möjliggjordes genom deras centralisering, dels ock att
ärendenas fåtalighet gjorde att deras överflyttning icke syntes innebära någon
nämnvärd fördel ur departementets synpunkt.
Yttranden. Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län med undantag av Kronobergs
och Örebro, medicinalstyrelsen, domkapitlena i Uppsala ärkestift
samt Lunds och Skara stift ävensom medicinska fakulteten vid universitetet
i Uppsala.
Decentraliseringsutredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i samtliga yttranden med undantag av dem som avgivits av nedannämnda
tre länsstyrelser.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har tillstyrkt förslaget såvitt avsåge
överflyttande av dispensärenden enligt 1 § till länsstyrelserna men i övrigt
anfört följande.
De föreslagna reformerna böra syfta till att förenkla förvaltningsförfarandet
i den rättssökande allmänhetens och förvaltningsmyndigheternas
gemensamma intresse. Ett genomförande av utredningens nu framlagda förslag
skulle innebära, att dispensförfarandet enligt 2 kap. giftermålsbalken
komme att splittras upp med avgörandet förlagt på tre olika håll. Det kan
ifrågasättas, huruvida en sådan anordning komme alt tjäna det ovan antydda
syftet till förenkling. Framför allt för allmänhetens del torde de
föreslagna ändringarna innebära, att dispensförfarandet enligt 2 kap. giftermålsbalken
bleve onödigt invecklat genom att man vid olika dispensanledningar
hade att vända sig till olika myndigheter, eventuellt till flera
myndigheter i samma dispensfall.
Beträffande den ifrågasatta överflyttningen från Kungl. Maj :t till medicinalstyrelsen
av dispensärenden enligt 2 kap. 5 och 6 §§ giftermålsbalken
ställer sig länsstyrelsen tveksam. Givetvis är det av stor vikt, att den medicinska
sakkunskapen i desa ärenden tillförsäkras tillbörligt inflytande, men
detta utgör enligt länsstyrelsens uppfattning icke tillräckligt skäl för att
avgörandet bör överflyttas till medicinalstyrelsen. Ur de synpunkter länsstyrelsen
ovan utvecklat skulle det därför vara önskvärt, att beslutanderätten
i alla övriga dispensärenden än enligt 2 kap. 1 § giftermålsbalken
allt fortfarande bibehålies hos Kungl. Maj :t. Därest emellertid decentralisationssyftet
tillmätes sådan betydelse, att eu dylik lösning icke anses lämplig,
skulle den av länsstyrelsen förordade minskningen av antalet dispensmyndigheter
i stället kunna vinnas på det sätt att jämväl prövning av
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
dispens enligt 8 och 9 §§ överlämnades till länsstyrelserna. Några starkare
betänkligheter häremot synas länsstyrelsen icke behöva möta.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har likaledes tillstyrkt att ärenden
angående dispens enligt 1 § överflyttas till länsstyrelserna men funnit
övertygande skäl icke ha anförts för en uppdelning av övriga dispensärenden
på sätt i promemorian föreslagits. Att handläggningen av ärenden enligt
8 och 9 §§ även i fortsättningen borde bibehållas hos Kungl. Maj :t syntes
klart. Länsstyrelsen ifrågasatte emellertid om icke även ärenden enligt
5 och 6 §§ borde förbehållas Kungl. Maj :t. Man kunde icke bortse ifrån
att överväganden av omständigheter av annan art än de medicinska spelade
eller borde spela en väsentlig roll härvidlag. Vidare syntes antalet dylika
ärenden knappast vara så stort, att en överflyttning skulle innebära någon
mera betydande lättnad i arbetsbördan för departementets del. Slutligen
vore det av ett visst intresse, att handläggningen av frågor, tillhörande ett
och samma rättsinstitut, icke onödigtvis splittrades genom en uppdelning
av ärendena på ett flertal olika myndigheter.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har även biträtt utredningens uppfattning
att ärenden rörande dispens från åldershinder lämpligen skulle kunna
anförtros åt länsstyrelserna. Emellertid har länsstyrelsen anmärkt att
i fall, då ålders- och sjukdomshinder sammanträffade, dispensfrågan skulle
få prövas av såväl länsstyrelse som medicinalstyrelsen. Det kunde visserligen
enligt länsstyrelsens mening icke anses tillfredsställande med två beslutande
myndigheter i ett och samma ärende, men med hänsyn till det
ringa antalet dylika fall torde denna olägenhet sakna nämnvärd praktisk
betydelse. Slutligen uttalade länsstyrelsen, att ehuru den av utredningen
föreslagna vägen syntes framkomlig, det dock enligt länsstyrelsens mening
borde övervägas om icke domstolarna kunde utgöra dispensmyndighet. Härom
har länsstyrelsen yttrat följande.
Utredningen synes icke ha till prövning upptagit frågan huruvida åt
domstolarna kunde uppdragas att avgöra dispensärendena. Enligt länsstyrelsens
mening torde dock vissa skäl kunna andragas för en sådan ordning.
Domstolarna ha ju redan nu att träffa avgöranden om en mängd
familjerättsliga förhållanden. I ännu högre grad än länsstvrelserna, medicinalstyrelsen
och Kungl. Maj :t böra underrätterna ha möjlighet till kontakt
med sökandena och att, bland annat genom nämnden, införskaffa
upplysningar angående de personliga förhållanden, som kunna vara av betydelse.
Domstolarna kunna vidare likaväl som någon annan myndighet
sörja för utredning genom medicinska och övriga sakkunniga. Såsom ytterligare
ett skäl för den av länsstyrelsen nu ifrågasatta anordningen med
domstolarna som dispensmyndighet kan åberopas utredningens eget påpekande,
att medicinalstyrelsen vid sin prövning av dispensärendena möjli„11
bliva benägen att tillmäta de rent medicinska synpunkterna större
vikt än som med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet
ar rimligt. Lansstyrelsen anser, att större garantier för ett allsidigt bedömande
föreligga vid en domstolsprövning.
Medicinalstyrelsen, som icke haft något att erinra mot utredningens förslag,
har påpekat att medicinalstyrelsens beslutanderätt då det gällde dis
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
17
pens i anledning av sinnessjukdom, sinnesslöhet och fallandesot borde utövas
av styrelsens socialpsykiatriska nämnd men att då fråga vore om
äktenskapshinder på grund av könssjukdom anledning saknades att uppdraga
dispensrätten åt denna nämnd, vilken icke företrädde den för dessa
ärenden erforderliga sakkunskapen, varför desamma borde avgöras av generaldirektören.
Vidare har styrelsen framhållit att, då Kungl. Maj :t såsom
villkor för dispens att ingå äktenskap vid sinnessjukdom, sinnesslöhet och
fallandesot ofta plägat föreskriva sterilisering av den dispenssökande, styrelsen
förutsatte att sådan rätt jämväl tillerkändes styrelsen, varom uttryckligt
stadgande borde meddelas.
Departementschefen. Ärenden angående dispens från vissa olika i 2 kap.
giftermålsbalken föreskrivna hinder mot ingående av äktenskap ankomma
enligt gällande bestämmelser på Kungl. Maj :ts prövning. Att dessa ärenden
handläggas av en och samma myndighet innebär självfallet vissa fördelar.
Detta synes dock ej behöva hindra, att en del av förevarande ärenden överflyttas
från Kungl. Maj :t till annan myndighet. Någon menlig inverkan
på rättssäkerheten eller oenhetlig lagtillämpning synes knappast vara att
befara därav, i synnerhet som ärendena böra kunna av sökanden besvärsvägen
underställas Kungl. Maj :ts prövning. De olägenheter som kunna
uppstå genom att ärendena splittras på ett flertal myndigheter torde icke
vara av nämnvärd betydelse, helst som fall, då dispens måste söftas från
mer än ett av de föreskrivna äktenskapshindren, erfarenhetsmässigt äro
mycket sällsynta.
Ärenden angående dispens från de i 1 § av kapitlet stadgade åldershindren
torde, såsom decentraliseringsutredningen anfört, till sin art knappast
vara sådana att det är sakligt påkallat att de avgöras av Kungl. Maj :t. Med
hänsyn till mängden av sådana ärenden skulle ett överflyttande av dem till
annan myndighet medföra en icke ringa lättnad i arbetsbördan för justitiedepartementet.
Ej heller ärenden om äktenskapstillstånd jämlikt 5 eller 6 §
för den som är sinnessjuk eller sinnesslö eller är behäftad med fallandesot
eller könssjukdom torde vara av sådan beskaffenhet att de kräva Kungl.
Maj :ts prövning.
Vid övervägande av frågan till vilken myndighet nu berörda dispensärenden
i händelse av decentralisering böra överflyttas synes först böra
fastslås att det med hänsyn till ärendenas beskaffenhet torde få anses lämpligare
att deras avgörande ankommer på administrativ myndighet än på
domstol. Jag kan därför icke ansluta mig till det av länsstyrelsen i Malmöhus
län framförda förslaget om ärendenas överflyttning till domstolarna.
1 likhet med utredningen anser jag länsstyrelserna väl lämpade att i fortsättningen
avgöra ärenden angående dispens från åldershindren. Prövningen
bör i varje särskilt fall ankomma på länsstyrelsen i det län där den underårige
har sitt hemvist. Därest båda kontrahenterna äro i förevarande
hänseende underåriga och, undantagsvis, äga hemvist inom skilda län, hör
uppenbarligen samråd äga rum mellan länsstyrelserna. Såsom utredningen
2 Bihancj till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 178.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
framhållit har beträffande dispenserna från åldershindren utbildat sig en
stadgad och allmänt känd praxis. Det torde kunna förväntas att länsstyrelserna
komma att vid sin dispensprövning följa de riktlinjer som sålunda
genom lagtillämpningen blivit uppdragna.
Avgörandet av dispensärenden enligt 5 och 6 §§ synes av skäl som utredningen
anfört lämpligen kunna uppdragas åt medicinalstyrelsen. Genom
den nyligen inrättade socialpsykiatriska nämnden har styrelsen erhållit ett
organ som torde vara väl ägnat att handlägga sådana fall, där även andra
synpunkter än de medicinska måste vinna stort beaktande.
I fråga om principerna för dispensprövningen avses ej någon ändring i
förhållande till nuvarande praxis. För att närmare belysa några sidor av
denna prövning vill jag framföra vissa synpunkter. I proposition nr 77 till
1945 års riksdag, genom vilken förslag framlades till den nu gällande bestämmelsen
om möjlighet för sinnessjuka och sinnesslöa att erhålla tillstånd
att ingå äktenskap, uttalade dåvarande departementschefen bland
annat, att dispens syntes böra komma i fråga främst för vissa jämförelsevis
högtstående sinnesslöa, för vilka ej sällan ett äktenskap kunde innebära
ett gott stöd och underlätta vederbörandes anpassning till samhällslivet.
Det vore enligt departementschefens mening ej möjligt att fullständigt
avgränsa de fall i vilka dispens skulle kunna beviljas; frågan måste
prövas med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall, därvid
dock måkte gälla att dispens icke borde komma i fråga beträffande sådan
sinnessjuk eller sinnesslö som icke kunde anses besitta rättslig handlingsförmåga.
Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd professorn
N. von Hofsten hade i yttrande ifrågasatt en eftergift i kravet på rättslig
handlingsförmåga för den händelse i förevarande avseende skulle tillämpas
samma rättskapacitetsbegrepp som i fråga om sterilisering, vid vilken
åtgärd rättslig inkapacitet brukat anses föreligga intill en intelligensålder
av ungefär 12 år. Departementschefen förklarade sig anse någon eftergift
av detta krav icke vara möjlig men ville framhålla att frågan, huruvida
vederbörande besutte rättslig handlingsförmåga, enligt allmänna grunder
skulle bedömas med hänsyn till den rättshandling som vore i fråga, i detta
fall ingående av äktenskap. Förevarande krav syntes sålunda väsentligen
ha samma innebörd som det i den danska lagen uppställda kravet på förmåga
att bedöma äktenskapets betydelse.
Enligt vad som framgått av utredningen i dispensärenden, som varit föremål
för Kungl. Maj :ts prövning under de år som nu förflutit efter lagändringen,
ha nämnda uttalanden rörande kravet på rättslig handlingsförmåga
i vissa fall vållat osäkerhet. Stundom synes alltför stor vikt ha tillmätts
de resultat i fråga om intelligensåldern som uppnåtts vid testning
sålunda att, om den uppmätta intelligensåldern legat under en viss nivå,
hinder antagits böra föreligga mot tillstånd till äktenskapet även om sökanden
visat god anpassning till samhällslivet samt arvsbiologiska risker
varit uteslutna exempelvis på grund av sterilisering.
Då för dispens uppställes krav på rättslig handlingsförmåga hos sökanden,
innebär detta givetvis att utvecklingen av hans förstånd måste ha nått
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
19
en viss minimigräns. Det bör emellertid beaktas, att här icke är fråga om
sökandens förmåga att fatta innebörden eller bedöma följderna av rättshandlingar
i allmänhet och särskilt ej av mera invecklade sådana. Vad som
bör krävas synes vara, att han har förmåga att förstå vad det innebär att
han ingår äktenskapet och fatta vilka anspråk som därigenom ställas på
honom. Särskilt då fråga är om legalisering av en redan bestående sammanlevnad,
under vilken vederbörande kanske visat att han kan väl anpassa sig
till samhällslivet och brukliga levnadsvanor, torde redan de faktiska förhållandena
utgöra vittnesbörd om att han förstår innebörden av den rättshandling,
vilken han begär tillstånd att företaga. Även i andra fall bör
ådagalagd förmåga till social anpassning och ordnade levnadsförhållanden
tillmätas stor vikt.
I enlighet med vad nu sagts bör följaktligen vid bedömande av dispenssökandes
rättsliga handlingsförmåga huvudvikten fästas vid hans omdöme i
fråga om äktenskapet och betydelsen därav. En utredning om hans allmänna
intelligensålder kan vara till nytta vid denna prövning men bör
endast få tjäna som ett hjälpmedel.
Över huvud taget är det angeläget, att i dessa dispensfrågor göres en
allsidig och ingående prövning av skälen för och emot de tillämnade äktenskapen.
Förutom medicinska och arvsbiologiska synpunkter måste bl. a.
humanitära och sociala hänsyn beaktas. I många fall kunna dylika hänsyn
med större eller mindre styrka tala till förmån för dispens, t. ex. för
att legalisera en fast förbindelse och giva redan födda barn inomäktenskaplig
ställning. Men det är också tydligt, att exempelvis humanitära skäl kunna
åberopas i motsatt riktning, såsom då sökandens sjukdom medför sådana
karaktärs- eller lynnesdrag som göra sammanlevnaden med andra maken
svår för denne.
Därest i enlighet med vad av mig förordats dispensprövningen i fall som
avses i 5 och 6 §§ uppdrages åt medicinalstyrelsen, synes det utan att särskilt
stadgande därom meddelas vara ldart att medicinalstyrelsen äger att
— i överensstämmelse med hittills av Kungl. Maj :t tillämpad praxis —
där så finnes påkallat såsom villkor för dispens föreskriva sterilisering.
Beträffande ärenden angående dispens enligt 8 och 9 § § delar jag decentraliseringsutredningens
uppfattning att dessa icke lämpligen böra överflyttas
från Kungl. Maj :t till annan myndighet.
I överensstämmelse med det nu sagda vill jag förorda att sådan ändring
vidtages i 2 kap. 1, 5 och 6 §§ giftermålsbalken alt prövningen av dispensärenden
som avses i nämnda lagrum överflyttas till länsstyrelserna respektive
medicinalstyrelsen. Som följd härav torde även böra genomföras vissa
ändringar i 3 kap. 2 § 2, 4 och 5 mom. samt 10 kap. 2 § giftermålsbalken, i
vilka lagrum hänvisning nu sker till Konungens dispensrätt. I en ny paragraf
i 2 kap., betecknad 13 §, torde intagas bestämmelse om rätt att hos
Konungen (i statsrådet) anföra besvär över beslut av länsstyrelse och medicinalstyrelsen
i dispensärenden som enligt förslaget skola ankomma på
dessa myndigheters prövning.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
II.
Dispens från Yissa inskränkningar i rätten att förvärra fast egendom.
Gällande bestämmelser. Föreskrifter angående inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom äro meddelade i flera författningar. De viktigaste
av dessa äro lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, lagen
den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom samt lagen den 21 december 1945
(nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Kungl. Maj :t äger enligt de tre nämnda lagarna meddela dispens från
i lagarna stadgade förbud. Dessa dispensärenden beredas beträffande 1916
års lag i justitiedepartementet och beträffande de båda övriga lagarna i
j ordbruksdepartementet.
Enligt 1 § i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag må utländsk medborgare
— liksom utländska bolag, föreningar, andra samfälligheter och stiftelser
— ej utan Konungens för särskilt fall givna tillstånd här i riket förvärva
fast egendom eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller
idka gruvdrift, ej heller i något fall härstädes inmuta mineralfyndighet.
I enahanda syfte att förhindra utländskt inflytande över förvaltandet av
våra naturrikedomar föreskrives i lagens 2 §, att svenskt handelsbolag, vari
finnes utländsk bolagsman, svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas
till innehavaren, eller svensk ekonomisk förening ej må här i riket förvärva
fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta inmutad
mineralfyndighet eller idka gruvdrift, utan att Konungen för särskilt
fall givit bolaget eller föreningen tillstånd därtill. Motsvarande stadgande
gäller även för svenskt aktiebolag vars aktiebrev skola vara ställda till viss
man, om icke i bolagsordningen intagits förbehåll av i lagen angivet innehåll.
Ändring av bolagsordning, i vad den innefattar sådant förbehåll, må
ej vidtagas utan Konungens medgivande.
Från lagens tillämpning beträffande svenskt bolag eller svensk förening
äro enligt 4 § undantagna hus, tomt, upplagsplats, mindre stenbrott, mindre
grus- eller lertag, mindre vattenfall, mindre torvmosse eller dylikt, om egendomen
av vederbörande länsstyrelse prövas vara behövlig för bolagets eller
föreningens verksamhet.
Ansökan om Konungens tillstånd enligt lagen skall ingivas till länsstyrelsen,
som har att med eget utlåtande översända handlingarna till
Konungen.
I 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom uppställes ett allmänt sådant förbud beträffande
fast egendom å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
21
området. Undantag göres dock för sådan egendom, som prövas äga sitt
huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt,
upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller att nyttjas till stenbrott, gruseller
lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet
eller vara av beskaffenhet att böra skyddas på grund av säregen natur
eller fornlämning eller av liknande anledning. Prövning, som nu sagts, ankommer
på länsstyrelsen i det län, där egendomen är belägen.
Från förbudet enligt lagens huvudregel äger Konungen meddela dispens.
Därvid gäller som regel (5 §), att dispens må medgivas på grund av särskilda
omständigheter. I vissa i lagen angivna fall (4 §) må Konungen
emellertid meddela dispens utan att särskilda omständigheter föreligga.
Detta är fallet om egendomen vid lagens ikraftträdande ägdes av bolag
eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet,
om egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan
nyttjas för jordbruk, om egendomen icke erfordras såsom stödskog eller
odlingsområde eller om förvärvet sker i ändamål att tillgodose skogsvårds-,
bostads- eller egnahemsintresse.
Ansökan om dispens från det allmänna förbudet skall ingivas till länsstyrelsen,
som har att jämte eget utlåtande insända handlingarna till Kungl.
Maj :t. Innan utlåtande avgives skall länsstyrelsen, där det ej av särskild
anledning finnes icke vara erforderligt, över ansökningen höra kommunalnämnden
i orten eller annan kommunal myndighet samt annan nämnd eller
myndighet, som kan antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd.
I förarbetena till lagen berördes frågan om vilken myndighet, som borde
vara den tillståndsprövande, endast i korthet av föredragande departementschefen.
Han upptog därvid frågan endast beträffande den prövning,
som enligt lagen må ske utan att särskilda omständigheter skola föreligga,
och uttalade därom att det icke borde ifrågakomma att förlägga denna
prövning till lokala myndigheter. För upprätthållandet av en konsekvent
praxis vore det enligt hans mening av vikt, att beslutanderätten även i dessa
fall tillkomme Kungl. Maj:t.
Enligt 19i5 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
gäller, att utan Konungens tillstånd ej någon äger, där annat icke följer
av vad i lagen stadgas, genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet,
vars värde överstiger 5 000 kronor.
I propositionen nr 336 till 1945 års riksdag med förslag till sistnämnda
lag anförde föredragande departementschefen bland annat att varje förvärv,
om vars tillåtlighet tvekan kunde råda, borde bliva föremål för prövning
av Kungl. Maj :t. Härigenom komme risken för olikartat bedömande
av likartade fall att undgås, varjämte en viss överensstämmelse med bolagsförbudslagens
prövningsförfarande vunnes.
Decentraliseringsutredningen. I promemoria den 29 november 1947 rörande
decentralisering av ärenden angående dispens från vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom har decentraliseringsutredningen fram
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
hållit, att motiv för centralisering av dispensprövningen enligt nu angivna
lagar torde ha varit fördelen eller nödvändigheten av enhetlig rättstillämpning.
Den mening, som uppenbarligen tidigare varit rådande och enligt
vilken Kungl. Maj :t allena kunde beklädas med dispensbefogenhet såvitt
anginge utlännings jordförvärv, finge enligt utredningens uppfattning numera
anses tillhöra en förgången tid. Med hänsyn härtill och till den särskilt
vid förarbetena till 1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet allmänt antagna uppfattningen att ärenden angående
tillstånd till jordförvärv i ganska vidsträckt omfattning borde kunna prövas
av underordnad myndighet, ansåge decentraliseringsutredningen att
frågan om lämpligaste dispensmyndighet borde upptagas till omprövning.
Enligt vad utredningen inhämtat avsåges att i samband med förlängning
av giltighetstiden för 1945 års lag förlägga dispensprövningen till lantbruksnämnderna.
Då önskemålen om decentralisering därigenom beaktats
syntes frågan för utredningens del beträffande denna lag tills vidare kunna
avföras. Däremot ville utredningen i övrigt föreslå vissa förändringar, nämligen
dels
beträffande 1916 års lag sålunda att tillstånd enligt lagen till förvärv
av fast egendom skulle meddelas av länsstyrelsen, då egendomens
värde icke överstege 50 000 kronor,
dels ock beträffande 1925 års lag sålunda att länsstyrelsen skulle pröva
fråga om tillstånd enligt 4 § så ock enligt 5 §, där egendomens värde icke
överstege 50 000 kronor.
Såsom skäl för dessa förslag har utredningen anfört i huvudsak följande.
Det är uppenbart att en sådan enhetlig tillämpning av dispensreglerna
enligt 1916 och 1925 års lagar icke är önskvärd, som skulle innebära bortseende
från olika förhållanden och förutsättningar inom skilda delar av
landet. De olägenheter, som brister i enhetligheten vid en decentralisering
till äventyrs skulle medföra, torde också uppvägas av fördelarna ur praktisk
synpunkt i fråga om ärendenas behandling, såsom möjlighet till relativt
formlös utredning i mindre betydelsefulla fall och snabbare avgöranden.
Då hänsyn härtill tages kan det förefalla naturligt att helt överlåta
avgörandena i de enskilda fallen på länsstyrelserna, som redan nu ha att
i vissa fall tillämpa lagarna. Utredningen anser sig kunna utgå ifrån, att
dispensärendena hos länsstyrelserna kunna skötas lika tillfredsställande
som nu hos Kungl. Maj :t. Någon anledning att befara, att länsstyrelserna
skulle taga mindre hänsyn till de sociala och andra faktorer, som påkalla
restriktivitet särskilt såvitt angår bolagens jordförvärv, torde sålunda ej
föreligga. En sådan fullständigare decentralisering skulle också bäst överensstämma
med önskemålet att centralmyndigheterna i allmänhet icke utan
tvingande skäl böra belastas med detalj avgöranden. Då utredningen emellertid
icke finner en så genomgripande delegering ur sina synpunkter böra
ifrågakomma, beror detta icke så mycket på att utredningen finner den
betänklig med hänsyn till önskvärdheten av enhetlig rättstillämpning. Det
torde emellertid vara uppenbart att i vissa fall, där mera betydande objekt
ifrågasättas till överförande i utländsk eller i juridisk persons ägo, avgörandet
erfordrar en mera allmän överblick med hänsynstagande till bland
annat handels- och allmänna näringspolitiska synpunkter. De ärenden, där
en sådan prövning förutsättes, torde därför jämväl i fortsättningen böra
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
23
handläggas hos Kungl. Maj :t. Enligt utredningens mening bör dit hänföras
alla ärenden angående tillstånd att bearbeta inmutad mineralfyndighet eller
idka gruvdrift eller inmuta mineralfyndighet. Utredningens överväganden
taga också sikte endast på förvärven av fast egendom. Svårigheten ligger
emellertid i att fastställa, när nyssnämnda grunder för central prövning
skola anses föreligga. Det synes icke möjligt att finna någon annan framkomlig
väg för en rationell uppdelning av de olika fallen än att fastställa
en viss värdegräns. En sådan måste alltid bliva i viss mån godtycklig, önskvärt
vore givetvis att sätta den så högt, att endast de principiellt viktigare
fallen återstode för avgörande hos Kungl. Maj :t. För att med någon säkerhet
fastställa gränsen så, torde erfordras ganska ingående undersökningar,
vilka utredningen icke har ansett sig böra företaga i detta sammanhang.
Utredningen har därför funnit sig böra stanna för att föreslå en gräns på
50 000 kronor. Beträffande fastigheter med i detta sammanhang så relativt
låga värden torde icke fråga behöva uppkomma om tillämpning av de synpunkter,
som enligt vad ovan antytts, böra föranleda central prövning. Som
norm för bestämmande av värdet torde senast skedda taxering böra antagas.
Där särskilt taxeringsvärde ej finnes eller då fastigheten efter senaste
taxering undergått avsevärd förändring, bör särskild, godtagbar utredning
om värdet förebringas.
Beträffande 1925 års lag synes det emellertid möjligt att gå ett steg längre
i decentraliseringen än i fråga om 1916 års lag. Utredningen syftar på
de i 1925 års lags 4 § förutsedda fallen. I fråga om dessa torde förutsättningarna
för dispens vara så noggrant angivna i lagen och genom praxis
stadgade, att några betänkligheter icke böra möta mot att anförtro länsstyrelserna
avgörandet däri oavsett egendomens värde.
Decentraliseringsutredningen har emellertid framhållit att, därest en fix
värdegräns icke funnes lämplig, det kunde ifrågasättas att i stället göra
decentraliseringen fakultativ, vilket kunde ske genom lagstadgande att tillstånd
enligt 1916 års lag samt 5 § 1925 års lag skulle lämnas av Kungl.
Maj :t eller, i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämde, av länsstyrelserna.
Därmed skulle enligt utredningens mening måhända kunna ernås större
garantier mot bristande följdriktighet vid lagarnas fortsatta tillämpning,
olägenheten av en möjligen för snäv värdegräns elimineras och Kungl. Maj :t
bliva oförhindrad att vid tillfällen, då så påkallades av utrikespolitiska eller
andra särskilda förhållanden, giva sina önskemål i fråga om lagarnas tilllämpning
till känna för länsstyrelserna.
I fråga om utredningen i de fall, då tillstånd till förvärv sökes av utländsk
medborgare, har decentraliseringsutredningen ansett föreskrift böra
meddelas om obligatoriskt samråd med den centrala utlänningsmyndigheten
för vinnande av så fullständiga upplysningar som möjligt om sökandens
person ävensom om hörande av vederbörande militära myndigheter,
då egendomen vore belägen i närheten av anläggningar med betydelse ur
försvarssynpunkt.
Yttranden. Över sistnämnda promemoria ha efter remiss yttranden avgivits
av statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, statens
utlänningskommission, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
samtliga län med undantag av Jönköpings, Gotlands och Västerbottens.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Decentraliseringsutredningens förslag ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga hörda myndigheter med undantag av länsstyrelsen
i Hallands län, som förordat en utredning, huruvida icke 1916,
1925 och 1945 års förvärvslagar kunde sammanarbetas till en lag, varigenom
skulle undgås olägenheterna av att fråga om fastighetsförvärv i många
fall skulle behöva underställas två myndigheter, länsstyrelse och lantbruksnämnd.
Statskontoret har förklarat att, under förutsättning att Kungl. Maj :t i
dispensbesluten regelmässigt plägat följa länsstyrelsernas förslag, ämbetsverket
icke hade något att erinra mot utredningens förslag.
Beträffande sättet för decentraliseringens genomförande och vissa andra
detaljer i utredningens förslag ha följande erinringar framställts.
Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit den föreslagna gränsen för länsstyrelsernas
tillståndsgivning enligt 1916 års lag och 5 § 1925 års lag, eller
ett egendomsvärde av 50 000 kronor, alltför snäv för att medföra en mera
avsevärd decentralisering och, under åberopande av svårigheten att för
längre tid beräkna penningvärdet, förordat att Kungl. Maj :t medgåves befogenhet
att bestämma det egendomsvärde inom vilket länsstyrelserna finge
giva tillstånd till fastighetsförvärv.
Jämväl länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Västmanlands
län ha uttalat sig för att Kungl. Maj :t borde få bestämma den värdegräns,
vid vilken länsstyrelsernas rätt att lämna tillstånd till fastighetsförvärv
skulle upphöra.
Lantbruksstyrelsen har ansett sannolikt att gränsen för länsstyrelsernas
prövningsrätt utan olägenhet kunde förläggas vid ett något högre belopp än
utredningen förordat, förslagsvis 100 000 kronor.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat att gränsdragning för prövningsrätten
efter fastighetens värde knappast vore tillfredsställande. Länsstyrelsen
ville föreslå att även i fall som avses i 1916 års lag samt 5 § 1925
års lag prövningsrätten i princip skulle tillkomma länsstyrelsen, därvid
dock, i fall då fastighetsförvärv befunnes kunna bliva av prejudicerande
verkan eller eljest av större räckvidd, det skulle ankomma på länsstyrelsen
att underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Möjligen kunde därvid, enligt
länsstyrelsens mening, medelst exempel angivas några typfall, då underställning
borde ske.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt om icke i fall, då enligt förslaget
värdegräns skulle iakttagas, bestämmelser borde meddelas om tillvägagångssättet,
då sökanden tidigare förvärvat fastighet och dennas värde
jämte värdet å den senast förvärvade överstege 50 000 kronor. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län har för sådant fall ansett böra övervägas om icke prövning
borde ske hos Kungl. Maj :t därest det senare förvärvet skett inom viss kort
tidrymd, förslagsvis två år, efter det förra.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har beträffande den i 4 § tredje stycket
1925 års lag förekommande uppräkningen av vissa delar av Kopparbergs län
påpekat, att denna uppräkning borde undergå viss jämkning i anledning av
numera ändrad fögderiindelning.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Departementschefen. Såsom skäl för en central behandling av ärenden
om tillstånd till förvärv av fast egendom i fall som avses i 1916 och 1925
års lagar rörande inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.
kan till en början anföras angelägenheten av enhetlig rättstillämpning.
Det är uppenbart att likartade frågor om rätt för utlänning, bolag, förening
eller stiftelse att förvärva fast egendom böra bli likartat bedömda oavsett
var egendomen är belägen. Särskilda skäl för en central prövning föreligga
därjämte om överlåtelsen avser ett så betydande objekt, att avgörandet om
egendomen bör få ägas av utländsk eller juridisk person kräver en mera
allmän överblick över handels- och näringspolitiska förhållanden. I synnerhet
beträffande fall som avses i 1925 års lag kan det dessutom även
vara av betydelse att förvärven bedömas ur allmänna jordbruks- och befolkningspolitiska
synpunkter.
I likhet med decentraliseringsutredningen är jag emellertid av den uppfattningen
att åtskilliga av nu ifrågavarande ärenden icke äro av sådan beskaffenhet
att de påkalla avgörande av Kungl. Maj :t utan lämpligen kunna
överflyttas till underordnad myndighet.
Beträffande förvärv som avses i 1925 års lag anser jag det likväl,
främst av jordpolitiska skäl, icke möjligt att genomföra en decentralisering
av dispensprövningen efter någondera av de linjer utredningen anvisat. Då
frågorna i vilka fall dispensärenden enligt denna lag kunna decentraliseras
och åt vilken eller vilka myndigheter prövningen bör anförtros kräva ytterligare
övervägande, är jag icke beredd att nu framlägga något förslag i dessa
avseenden.
Vad angår tillstånd enligt 1916 års lag till förvärv av fast egendom torde
prövningen i ett betydande antal fall kunna utan olägenhet överflyttas till
länsstyrelserna. Till grund för bedömningen i vilken utsträckning överflyttning
bör ske synes emellertid knappast kunna läggas allenast värdet å den
fasta egendom förvärvet avser. Detta skulle alltför ofta leda till en sakligt
icke motiverad skillnad i formen för handläggningen av sinsemellan likartade
ärenden. Avseende torde i stället främst böra fästas vid sådana omständigheter
som egendomens beskaffenhet, ändamålet med förvärvet och
i vissa fall förvärvarens person.
Vid en granskning av förekommande dispensärenden ur sistnämnda synpunkter
framträda särskilt två stora huvudgrupper, nämligen dels förvärv,
vilka göras av utländska medborgare med huvudsakligt ändamål att tillgodose
eget behov av bostad, och dels förvärv, vilka göras av förutvarande
svenska medborgare och i allmänhet avse att bereda bostad eller utkomst
genom jordbruk eller därmed besläktad näring. Till belysande av vad nu
sagts kan nämnas att uti de 141 dispensärenden enligt 1916 års lag, som
under år 1947 avgjordes av Kungl. Maj :t, fråga var om tillstånd för förutvarande
svensk medborgare att förvärva enfamilj svilla eller tomt därtill i
6 fall, annan mindre bostadsfastighet i 16 fall och jordbruksfastighet i 14
fall samt om tillstånd för annan utländsk medborgare alt förvärva enfamiljsvilla
eller tomt därtill i 45 fall, annan mindre bostadsfastighet i 13 fall
och sommarstuga eller tomt därtill i 12 fall. Dessa båda huvudgrupper omfattade
alltså tillhopa 106 av de 141 dispensärendena under året.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Dispensärende tillhörande någon av de angivna båda grupperna torde
kunna förväntas få en fullt tillfredsställande prövning även om ärendets
avgörande ankommer på länsstyrelse i stället för Kungl. Maj:t. Ett överflyttande
av prövningsrätten i dessa fall skulle, såsom framgår av de nyss
lämnade uppgifterna, för justitiedepartementet medföra en märkbar minskning
i arbetet med dispensärendena, övervägande skäl tala därför för en decentralisering
i dessa fall. Övriga dispensärenden enligt 1916 års lag äro
till sin natur mera olikartade och kunna avse betydande värden eller kräva
en vidare överblick över bland annat förhållanden av näringspolitisk natur.
De synas därför lämpligen alltjämt böra ankomma på Kungl. Maj :ts provning.
1916 års lag innehåller icke några föreskrifter om de grunder efter vilka
Kungl. Maj :t har att träffa avgörande i anledning av ansökan av utländsk
medborgare om tillstånd att förvärva fast egendom. Därest rätten att besluta
i de nyss angivna grupperna av dispensärenden överflyttas till länsstyrelserna,
synes det påkallat att giva bestämmelserna därom sådan form att de
samtidigt innefatta anvisningar om de villkor som böra vara uppfyllda för
att tillstånd må kunna meddelas. I de ifrågavarande ärendena utgöra de för
dem angivna karakteristiska omständigheterna i allmänhet också starka
skäl för tillstånd till förvärvet. För tillstånd måste emellertid även krävas
att hinder icke möter på grund av allmänt intresse, t. ex. av försvarsskäl,
eller med hänsyn till sökandens personliga förhållanden. När fråga är om
jordbruksfastighet synas i princip samma grunder för tillstånd böra gälla
som enligt 1945 års lag. I detta sammanhang må nämnas, att däri stadgade
regler enligt ett denna dag till lagrådet remitterat lagförslag avses skola erhålla
förlängd giltighet. Finner sig länsstyrelse icke kunna bifalla dispensansökan,
har länsstyrelsen att överlämna ansökningen till Kungl. Maj :ts
prövning.
Vad i det föregående sagts om prövningsmyndighet vid ansökan om tillstånd
att förvärva fast egendom och om grunderna för bedömandet av dispensfråga
hör gälla även då framställning göres om tillstånd att behålla
fast egendom, som enligt 6 § 1916 års lag förvärvats genom inrop å exekutiv
auktion.
I enlighet med vad nu anförts vill jag förorda att i 1916 års lag införes
bestämmelse därom, att utländsk medborgare, som vill här i riket förvärva
fast egendom, må erhålla tillstånd därtill av länsstyrelsen i det län där egendomen
är belägen, om skäl däremot icke föreligger med hänsyn till allmänt
intresse eller sökandens personliga förhållanden, dels i fall att egendomen
utgör bostadsfastighet, avsedd för en eller ett fåtal familjer, eller tomt,
lämpad att bebyggas med ett mindre bostadshus, samt med egendomens
förvärvande huvudsakligen är avsett att bereda bostad åt sökanden och hans
familj, dels ock i fall att sökanden förut ägt svenskt medborgarskap samt
med egendomens förvärvande är avsett att åt honom bereda utkomst genom
jordbruk och han kan antagas komma att själv ägna sig åt detta. I övrigt
bör det tillkomma Kungl. Maj :t att giva tillstånd till förvärv av fast egen
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
dom enligt ifrågavarande lag. Om vad nu sagts synas bestämmelser böra
meddelas genom ändring i 1 § första stycket samt tillägg av två nya stycken
till samma paragraf. Den nämnda överflyttningen av beslutanderätten
medför även mindre ändringar i 5, 7 och 9 §§.
I detta sammanhang torde jag även få anmäla, att riksdagens justitieombudsman
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 31 oktober 1946 hemställt att i
5 § 1916 års lag och 6 § 1925 års lag intagna bestämmelser om skyldighet
att i dispensärenden som berörts i det föregående förete fångeshandlingen
måtte så förtydligas, att det framgår att ett företeende av nämnda handling i
bestyrkt avskrift är tillfyllest. Till denna framställning har jag funnit mig
böra förorda bifall, i följd varav erforderlig jämkning föreslås av bestämmelserna
i sistnämnda båda lagrum.
Då viss ändring sålunda påkallas jämväl i 1925 års lag, synes samtidigt
böra beaktas vad länsstyrelsen i Kopparbergs län i sitt yttrande påpekat rörande
ändrad fögderiindelning inom länet och därav föranledd ändring göras
i 4 § tredje stycket sistnämnda lag.
De synpunkter beträffande utredningen i dispensärenden enligt 1916 års
lag som anförts av decentraliseringsutredningen torde böra av Kungl. Maj :t
upptagas till övervägande i administrativ ordning.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.
III.
Förordnande av ordförande och ledamöter i anstaltsnämnd.
Gällande bestämmelser. Enligt 1 kap. 4 § lagen den 21 december 1945 om
verkställighet av frihetsstraff m. m. skall vid fångvårdsanstalt finnas en anstaltsnämnd,
bestående av anstaltens styresman samt fyra av Konungen utsedda
personer, av vilka en skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete
eller eljest vara lagfaren, en skall vara befattningshavare vid anstalten
samt minst en skall äga insikt och erfarenhet rörande social hjälpverksamhet
eller liknande arbete. Bland de ledamöter av nämnden som icke
äro befattningshavare vid anstalten förordnar Konungen en att vara ordförande.
Konungen prövar ock behovet av suppleanter.
I lagrummet äro nämndens uppgifter angivna sålunda att styresmannen
skall, där det kan ske utan dröjsmål, till överläggning i nämnden upptaga
frågor om fånges hållande i enrum under arbete eller fritid, om disciplinära
åtgärder och om eftervård ävensom andra viktigare frågor. Nämnden har
ock att avgiva yttrande över ansökning om nåd eller villkorlig frigivning
samt att behandla ärende som fångvårdsstyrelsen hänskjuter till nämnden
eller vars upptagande påkallas av ledamot. Nämnden må vidare besluta framställning
till Konungen eller fångvårdsstyrelsen angående de intagnas behandling
eller förhållandena å anstalten i övrigt. Utöver vad nu sagts har
nämnden att medverka till upprätthållandet av önskvärd förbindelse mellan
intagen och honom närstående samt att främja arbetsanskaffning åt intagen
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
som skall lämna anstalten. De ledamöter av nämnden som icke på grund av
sin tjänst ha att taga befattning med de intagna åligger att under regelbundna
besök å anstalten följa de intagnas behandling.
Bestämmelsen att nämndens ledamöter med undantag av anstaltens styresman
skola utses av Konungen tillkom på förslag av första lagutskottet
(uti. nr 52/1945), som ansåg denna anordning lämpligast för att giva nämnden
en självständig ställning och framhäva betydelsen av dess uppgifter.
Med hänsyn till att nämnden skulle intaga en i förhållande till styresmannen
rådgivande ställning förordade utskottet därjämte att ordföranden skulle
utses bland dem som icke vore befattningshavare vid anstalten.
Decentraliseringsutredningen. I särskild promemoria den 29 november
1947 angående förordnande av ordförande och ledamöter i anstaltsnämnd
har decentraliseringsutredningen till en början lämnat en redogörelse för
tillkomsten av gällande bestämmelser. Däri har återgivits strafflagberedningens
i betänkande den 14 november 1944 (SOU 1944: 50) framlagda förslag,
enligt vilket anstaltsnämnd skulle bestå av anstaltens styresman såsom
ordförande, två andra befattningshavare vid anstalten och minst två av länsstyrelsen
utsedda personer med erfarenhet rörande social hjälpverksamhet,
rättshjälp eller annat liknande arbete, varjämte Konungen för varje fångvårdsanstalt
skulle utse en domare eller annan lagfaren person att följa de
intagnas vård och behandling. Vidare har redogjorts för huru i proposition
i ämnet (1945: 342) förordats inrättande av anstaltnämnder i huvudsaklig
överensstämmelse med strafflagberedningens förslag, dock med den ändringen
i fråga om sammansättningen att av de ledamöter, som länsstyrelsen
hade att utse, den ene borde vara domare eller eljest lagfaren.
Decentraliseringsutredningen har föreslagit att 4 § lagen om verkställighet
av frihetsstraff in. m. gives sådan ändrad lydelse att utseende av ordförande
och ledamöter, som i lagrummet avses, skall ankomma på länsstyrelse,
vilken jämväl skall äga pröva behovet av suppleanter. Som skäl härför har
utredningen angivit i huvudsak följande.
Strafflagberedningen och föredragande departementschefen hade visserligen
icke anfört någon närmare motivering för sina förslag att åt länsstyrelserna
anförtro uppgiften att utse vissa ledamöter av anstaltsnämnd. Enligt
utredningens mening, borde emellertid övervägas om icke de av första lagutskottet
anförda skälen för att lägga uppgiften på Kungl. Maj :t, nämligen
att nämnden skulle få en självständig ställning och att betydelsen av dess
uPP§ifter skulle framhävas, lika väl kunde tillgodoses med den i propositionen
föreslagna ordningen. Nämndens självständighet påverkades enligt utredningens
åsikt icke av hänsyn till vilken myndighet som utsett ledamöterna.
Då Kungl. Maj :t vid personvalet måste i stor utsträckning inhämta
förslag från underlydande myndigheter framstode det för utredningen som
en onödig omgång att betunga justitiedepartementet med beredningen av
dessa ärenden, vilket ej heller syntes vara nödvändigt för att framhäva betydelsen
av nämndsledamöternas uppgifter. Det förhållandet att dessa uppgifter
vore fastslagna i en lag av så central betydelse för samhällets kriminalpolitik
som den förevarande syntes utredningen redan i och för sig innebära
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
en garanti för att nämndsledamöterna skulle rätt fatta sin uppgift. Någon
fara för att länsstyrelserna icke skulle med tillbörligt allvar beakta de särskilda
krav, som måste ställas på nämndsledamöternas kvalifikationer i sådant
hänseende ansåge utredningen icke föreligga. För en decentralisering
talade vidare de allmänna önskemålen att icke förlägga avgörandena högre
i instansordningen än vad ärendenas natur oundgängligen krävde.
Utredningen har vidare berört ett från fångvårdsstyrelsen framfört förslag,
att den ledamot som jämte styresmannen skall vara befattningshavare
vid anstalten skulle utses av fångvårdsstyrelsen, varigenom — enligt styrelsens
mening — onödig omgång vid ärendets behandling kunde undvikas och
hänsyn tagas till bland annat förestående förflyttning av befattningshavare.
Härom har utredningen uttalat, att detta visserligen skulle innebära en
förenkling i förfarandet men att det dock, med hänsyn till den i förarbetena
till lagen hävdade synpunkten att anstaltsnämnderna skulle vara
forum för intressen och önskemål från utomstående håll, syntes lämpligt
att avgörandet anförtroddes annat organ än fångvårdsmyndighet. För fångvårdsklientelet
kunde det också enligt utredningens mening vara av ett
visst känslomässigt värde att så skedde.
Utredningen har slutligen även beaktat de särskilda omständigheter, som
i fråga om utseende av anstaltsnämnd råda vid en del särskilt små anstalter.
En av fångvårdsstyrelsen framförd tanke, att man i dessa fall skulle
kunna nöja sig med en mindre nämnd än eljest, har synts utredningen
knappast böra godtagas med hänsyn till fångvårdsklientelets berättigade
anspråk på likartad behandling oavsett anstaltens storlek. Utredningen har
i stället förordat, att den anordningen att samma personer utses till ledamöter
i flera nämnder i dessa fall kommer till användning i största möjliga
utsträckning, varigenom vid ett lämpligt sammanförande av uppdrag
även skulle vinnas fördelen att ledamöternas verksamhetsfält utvidgas och
rikare tillfällen till erfarenheter och jämförelser givas.
Yttranden. Över nu berörda promemoria ha remissyttranden avgivits
av fångvårdsstyrelsen, strafflagberedningen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i samtliga län med undantag av Jönköpings, Gotlands, Blekinge
och Västerbottens.
Förslaget att ledamöterna i anstaltsnämnd, med undantag av styresmannen
vid anstalten, skola utses av länsstyrelse har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i alla yttranden utom dem som avgivits av strafflagberedningen
och fångvårdsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har framhållit att anstaltsnämndeinas
auktoritet syntes mera ha sin grund i lagens bestämmelser än vara avhängig
av den myndighet, som meddelade nämndsledamöterna deras förordnanden.
Då nämndens förmåga att fullgöra sina uppgifter och hävda sin
ställning i främsta rummet berodde på ledamöternas personliga kvalifikationer
och egenskaper samt valet följaktligen i de flesta fall förutsatte
lokal personkännedom, ansåge länsstyrelsen något principiellt hinder ej
böra möta mot alt överflytta meddelandet av ifrågavarande förordnanden
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
på länsstyrelserna. Fångvårdsstyrelsens förslag att det skulle tillkomma
styrelsen att utse representant för fångvårdspersonalen skulle innebära en
onödig omgång och splittring av ärendena, vartill komme att länsstyrelserna
hade samma möjligheter som fångvårdsstyrelsen att från vederbörande
personalorganisation inhämta förslag å lämpliga personer.
Strafflagberedningen har bestämt avstyrkt decentraliseringsutredningens
förslag att ledamöterna i anstaltsnäinnd skulle utses av länsstyrelse samt
anfört i huvudsak följande. För en ändring redan nu i ifrågavarande lag
måste mycket viktiga skäl föreligga. Några sådana hade icke anförts. Fastmera
talade starka skäl för att ledamöterna borde utses av Kungl. Maj :t.
Till ordförande i nämnderna hade Kungl. Maj :t undantagslöst utsett den i
nämnden insatte representanten för rättsskipningen. Denne hade utsetts
efter förslag av vederbörande hovrätts president. Hovrätternas presidenter
måste anses i högre grad än länsstyrelserna äga kännedom om enskilda
domares och advokaters lämplighet för uppdraget. Troligen skulle det icke
bliva lika lätt för länsstyrelserna som för justitiedepartementet att förmå
lämpliga domare och advokater att åtaga sig det ofta betungande uppdraget.
Det kunde därför befaras att överflyttningen skulle kunna i en del
fall leda till att ordförandeplatserna icke bleve besatta med de för uppdraget
lämpligaste. Vad anginge de ledamöter som ej vore anstaltstjänstemän
kunde framhållas att, om dessa utsåges av Kungl. Maj :t, kretsen av de personer
bland vilka valet skedde vidgades därigenom att vederbörande departement
införskaffade upplysningar angående lämpliga personer också från
exempelvis socialstyrelsen.
Fångvårdsstyrelsens förslag att det skulle ankomma på styrelsen att utse
en ledamot av nämnden har strafflagberedningen avstyrkt på de principiella
skäl som anförts av decentraliseringsutredningen. Ett avgörande skäl
att icke för närvarande upptaga frågan om ändrat sätt för utseende av
ledamöter i nämnden har beredningen ansett ligga i det förhållandet att
frågan om ändring i anstaltsnämndens uppgifter — särskilt i fråga om
eventuell beslutanderätt rörande villkorlig frigivning — för närvarande
vore föremål för övervägande.
Fångvårdsstyrelsen har tillstyrkt förslaget att ledamöterna av anstaltsnämnd
skola utses av länsstyrelserna men därvid gjort undantag för den
ledamot, vilken jämte styresmannen är befattningshavare vid anstalten.
Utomstående intressen och önskemål kunna enligt styrelsens mening icke
bliva lidande på att befogenheten överlåtes på styrelsen. Hittillsvarande
praxis att vid anstalten befintlig lokalavdelning av Sveriges fångvårdsmannaförbund
föreslår ledamot och att den föreslagne i nästan alla fall erhåller
förordnandet skulle enligt styrelsens uppfattning även i fortsättningen
komma att följas, oavsett om förordnandet meddelas av länsstyrelsen eller
fångvårdsstyrelsen. Med hänsyn till tidsvinst och besparing av arbetskraft
har fångvårdsstyrelsen ansett mest praktiskt att befogenheten lämnas åt
styrelsen.
Frågan om organiserandet av anstaltsnämnderna vid särskilt små an -
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
stalter har berörts i ett par yttranden, därvid decentraliseringsutredningens
förslag tillstyrkts. Fångvårdsstyrelsen har dock i sitt yttrande vidhållit uppfattningen
att antalet nämndsledainöter i dessa fall kunde minskas, förslagsvis
till tre, nämligen styresmannen och en befattningshavare vid anstalten
samt en person som skulle vara eller ha varit innehavare av domarämbete
eller eljest vara lagfaren. Härigenom skulle hland annat den ledamot
som skall äga insikt och erfarenhet rörande social hjälpverksamhet
eller liknande arbete bortfalla, vilket emellertid fångvårdsstyrelsen ansett
kunna uppvägas därav att i de få fall då eftervårdsfrågor förekomma vid
dessa anstalter vederbörande skyddskonsulent eller skyddsassistent kunde
anlitas.
I detta sammanhang må även anmärkas, att riksdagens revisorer i berättelse
om den år 1947 av dem verkställda granskning uttalat, att det enligt
deras mening borde övervägas, huruvida icke med bibehållande av den
grundtanke, som ligger bakom tillkomsten av särskilda anstaltsnämnder
vid våra fångvårdsanstalter, en förenklad organisation av dessa nämnder
och sättet för deras tillsättande borde genomföras; och ha revisorerna härom
anfört följande.
Enligt revisorernas mening synas anstaltsnämnderna vid de mindre anstalterna
med endast ett fåtal intagna kunna givas en i fråga om antalet
ledamöter och sammansättning i övrigt enklare organisatorisk utformning
än vid de större anstalterna. Erfarenheten har visat, att i de fall, där
förutom styresmannen allenast någon enstaka befattningshavare finnes anställd,
vissa svårigheter föreligga vid utseende av ledamot från anstalten.
Det begränsade urvalet torde icke heller alltid skapa nödiga garantier för
ett lämpligt personval. Till följd av rådande brist på fångvårdspersonal
ha understundom tillfälligt anställda befattningshavare utan tidigare erfarenhet
av fångvårdsarbete måst förordnas till ledamöter i nämnden.
Beträffande de mindre kolonier, vilka äro anslutna till en närbelägen
moderanstalt, förefaller det revisorerna till fyllest, att moderanstaltens anstaltsnämnd
tillika fungerar som anstaltsnämnd för dotterkolonierna. Vad
särskilt angår sådana öppna kolonier, där i allmänhet endast kortvariga
straff, t. ex. för rattfylleri, verkställas, torde med tanke på att anstaltsnämnd
främst har att taga befattning med frågor rörande nåd och villkorlig
frigivning samt i övrigt följa förhållandena å anstalten kunna
ifrågasättas, huruvida särskild nämnd vid ifrågavarande typ av anstalter är
av behovet påkallad. I varje fall synes en enklare organisation av nämnden
i dessa fall böra övervägas.
Vissa olägenheter i administrativt avseende synas även vara förenade
med gällande system, att Kungl. Maj :t skall utse ledamot av anstaltsnämnd.
Särskilt är detta förhållandet vid förordnande av ledamot bland
anstaltens befattningshavare. Till följd av att dessa ofta förflyttas till eller
förordnas å befattning vid annan anstalt, påkallas oavlåtligt Kungl. Maj :ts
beslut om nytt förordnande, varvid den omständliga proceduren med inhämtande
av fångvårdsstyrelsens förslag samt fångvårdsstyrelsens hörande
av fångvårdsmannaförbundet i varje särskilt fall måste upprepas. Handläggningen
av nu ifrågavarande ärenden synes därför lämpligen höra överlämnas
till underordnåd myndighet, exempelvis fångvårdsstyrelsen.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Departementschefen. Decentraliseringsutredningen har framfört vägande
skäl för att överflytta utseendet av ledamöter i anstaltsnämnderna från
Kungl. Maj :t till länsstyrelserna. Bortsett från en av fångvårdsstyrelsen
upptagen specialfråga, till vilken jag senare återkommer, har utredningens
förslag också tillstyrkts av alla remissinstanserna utom strafflagberedningen.
De skäl som beredningen anfört till förmån för den nuvarande ordningen
ha till stor del giltighet blott i fråga om den av ledamöterna i anstaltsnämnden,
som skall vara lagfaren.
Såsom framgår av beredningens yttrande har Kungl. Maj:t hittills utan
undantag utsett denne ledamot till nämndens ordförande. Enligt min uppfattning
bör denna ordning lämpligen lagfästas. Till ordförande bör alltså
direkt utses en domare eller annan lagfaren person. Det synes också kunna
medföra vissa fördelar, om valet sker av Kungl. Maj :t. Ur arbetsbesparingssynpunkt
behöver detta ej medföra några större betänkligheter, då antalet
ordförandeposter ej är så stort och personkännedom i dessa fall regelmässigt
förefinnes inom justitiedepartementet. Av de principiella skäl som utredningen
anfört delar jag dess uppfattning att den ledamot som jämte styresmannen
är befattningshavare vid anstalten bör utses av annan myndighet än
fångvårdsstyrelsen. Uppdraget att förordna de tre ledamöterna utöver ordföranden
och styresmannen synes mig lämpligen kunna anförtros åt länsstyrelserna.
I fråga om anstaltsnämnderna vid små anstalter torde i princip böra ställas
samma anspråk på sammansättningen som vid de större. De ärenden anstaltsnämnden
vid en mycket liten anstalt får att behandla bli givetvis få till
antalet men torde till sin beskaffenhet vara i stort sett likartade med dem
som förekomma vid en större anstalt. Under sådana förhållanden och med
beaktande av vad decentraliseringsutredningen anfört om de intagnas berättigade
anspråk på likartad behandling oavsett anstaltens storlek kan jag icke
förorda någon minskning av nämnderna för de små anstalterna. Däremot
böra såsom utredningen förordat samma personer i största möjliga utsträckning
utses till ledamöter i flera anstaltsnämnder. Sålunda kan lämpligen för
en liten anstalt den anordningen vidtagas, att endast styresmannen och den
andre där anställde nämndsledamoten förordnas särskilt för denna nämnd,
medan till övriga ledamöter förordnas personer som samtidigt äro ledamöter
av annan anstaltsnämnd.
I enlighet med vad nu anförts har förslag upprättats till ändrad lydelse
av 4 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.
De sålunda upprättade förslagen till
1) lag om ändring i giftermålsbalken,
2) lag angående ändring av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
3) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, och
4) lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 21 december 1945 (nr
872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
torde få som bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.1
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Lars Nordvall.
i Denna bilaga — vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,
bortsett från vissa redaktionella jämkningar samt från att det föreslagna tredje stycket i 7 § av
det under 2) upptagna lagförslaget saknas — har här uteslutits.
3 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 178.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 11 mars
1948.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 10 mars 1948 tillhandakoinmet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 20 februari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om ändring i giftermålsbalken,
2) lag angaende ändring av lagen den 30 maj 1910 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
3) la9 om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, och
4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 21 december 1945 (nr
872) om verkställighet av frihetsstraff in. m.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av revisionssekreteraren G. U. Schirén.
Lagrådet yttrade:
Befogenheten att i fall som avses i 7 och 8 §§ i 1916 års lag meddela tillstånd
att behålla fast egendom är i dessa paragrafer särskilt reglerad. Det torde
därför icke vara möjligt att, efter den ändring som nu föreslås, i 9 § förutsätta
att reglerna om tillstånd att förvärva fast egendom bliva utan vidare
tillämpliga i det fall, som behandlas i 7 §. Den formella lucka, som sålunda
uppkommer, synes lämpligen kunna fyllas på det sätt att till sistnämnda
paragraf fogas ett nytt, tredje stycke av innehåll att i avseende å meddelande
av tillstånd enligt denna paragraf att behålla fast egendom skall vad i 1
och 2 §§ stadgas om tillstånd att förvärva sådan egendom äga motsvarande
tillämpning.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
35
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 12 mars 19b8.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet och
statsrådet Danielson anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg lagrådets den 11 mars 1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet
den 20 februari 1948 remitterade förslagen till
1) lag om ändring i giftermålsbalken,
2) lag angående ändring av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
3) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom, och
4) lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 21 december 19^5 (nr
872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att till 7 §
av det under 2) upptagna lagförslaget fogats ett nytt, tredje stycke av det
innehåll lagrådet förordat samt att därjämte vissa redaktionella jämkningar
vidtagits i de remitterade förslagen.
Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erik Rudhe.