Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

1

Nr 175.

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark och Norge den 8 mars
1958 avslutad konvention om erkännande och verkställighet
av domar i brottmål m. m.; given Stockholms
slott den 10 mars 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
samt med överlämnande av en mellan Sverige, Danmark och Norge den 8
mars 1948 avslutad konvention om erkännande och verkställighet av domar
i brottmål, vill Kungl. Maj :t härmed dels äska riksdagens godkännande
av nämnda konvention dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om erkännande och verkställighet
i vissa fall av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller
Norge.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionens förslag innebär att domar, som i någon av staterna Sverige,
Danmark och Norge meddelats å böter, förverkande in. in., skola vara
gällande och kunna verkställas även i de båda andra staterna.

1 liihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 175.

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 17-5.

Konvention mellan Sverige,
Danmark och Norge
om erkännande och
verkställighet av domar
i brottmål.

Hans Majestät Konungen
av Sverige, Hans
Majestät Konungen av
Danmark och Hans Majestät
Konungen av
Norge, vilka överenskommit
att sluta en konvention
om erkännande och
verkställighet av domar i
brottmål, hava till sina
fullmäktige utsett:

Hans Majestät Konungen
av Sverige:

Sin utomordentlige och
befullmäktigade Ambassadör
i Köpenhamn,
Kammarherren Gustaf
Fredrik Nils von Dardel;

Hans Majestät Konungen
av Danmark:

Sin Utrikesminister,
Herr Niels Carl Gustav
Magnus Rasmussen;

Hans Majestät Konungen
av Norge:

Sin utomordentlige och
befullmäktigade Ambassadör
i Köpenhamn, Herr
August Wilhelm Stjernstedt
Esmarch;

Konvention mellem
Danmark, Norge og Sverige
om Anerkendelse og
Fuldbyrdelse af Domme
i Straffesager.

Hans Majestaet Kongen
af Danmark, Hans Majestset
Norges Konge og
Hans Majestset Kongen
af Sverige, hvilke er kommet
overens om åt
afslutte en Konvention
om Anerkendelse og Fuldbyrdelse
af Domme i
Straffesager, har udnsevnt
til deres befuldmsegtigede:

Hans Majestset Kongen
af Danmark:

Sin Udenrigsminister,
Hr. Niels Carl Gustav
Magnus Rasmussen;

Hans Majestset Norges
Konge:

Sin overordentlige og
befuldmsegtigede Ambassadör
i Kobenhavn, Hr.
August Wilhelm Stjernstedt
Esmarch;

Hans Majestset Kongen
af Sverige:

Sin overordentlige og
befuldmsegtigede Ambassadör
i Kobenhavn:

Kammerherre Gustaf
Fredrik Nils von Dardel;

Konvensjon mellom
Norge, Danmark og Sverige
om anerkjennelse
og fullbyrdelse av dom mer

i straffesaker.

Hans Majestet Norges
Konge, Hans Majestet
Kongen av Danmark og
Hans Majestet Kongen
av Sverige, som er kommet
overens om å avslutte
en konvensjon om anerkjennelse
og fullbyrdelse
av dommer i straffesaker,
har til sine befullmektigede
oppnevnt:

Hans Majestet Norges
Konge:

Sin overordentlige og
befullmektigede Ambassadör
i Kjobenhavn, Hr.
August Wilhelm Stjernstedt
Esmarch;

Hans Majestet Kongen
av Danmark:

Sin Utenriksminister,
Hr. Niels Carl Gustav
Magnus Rasmussen;

Hans Majestet Kongen
av Sverige:

Sin overordentlige og
befullmektigede Ambassadör
i Kjobenhavn:

Kammarherre Gustaf
Fredrik Nils von Dardel;

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

3

vilka, därtill behörigen
befullmäktigade, överenskommit
om följande
artiklar:

Artikel 1.

Lagakraftvunnen dom,
som i brottmål meddelats
i någon av de fördragsslutande
staterna, skall,
såvitt därigenom dömts
till böter eller förverkande
eller utdömts ersättning
för rättegångskostnader,
vara gällande jämväl i de
övriga staterna och på
begäran verkställas i annan
fördragsslutande stat.

Lika med lagakraftvunnen
dom anses beslut eller
föreläggande, som enligt
lagstiftningen i den stat
där det meddelats äger
samma verkan som sådan
dom, samt lagakraftvunnet
beslut, som till tryggande
av anspråk på böter,
förverkande, skadestånd
eller ersättning för
rättegångskostnader meddelats
angående kvarstad,
skingringsförbud eller beslag
å egendom tillhörande
för brott misstänkt.

Beträffande avgöranden
om skadestånd i
brottmål är stadgat i konventionen
den 16 mars
1932 om erkännande och
verkställighet av domar.

Artikel 2.

Verkställighet må icke
ske, om hinder däremot

hvilke, behörigt befuldmaegtigede
er kommet
overens om folgende Artikler: Artikel

1.

Retskraftige Domme,
som i Straffesager er afsagt
i en af de kontraherende
Stater, har, for saa
vidt de idommer Boder,
Konfiskation eller Sagsomkostninger,
bindende
Virkning og kan krreves
fuldbyrdet i de andre Stater.

Lige med retskraftige
Domme regnes Afgorelser
og Vedtagelser, som efter
vedkommende Stats Lov
har samme Virkning som
en retskraftig Dom, samt
retskraftige Afgorelser om
Beslaglaeggelse af en sigtets
Gods til Sikring af
Boder, Konfiskation, Erstatning
eller Sagsomkostninger.

Om Afgorelser, som i
Straffesager trreffes om
Erstatning, gaelder Konventionen
af 16. Marts
1932 om Anerkendelse og
Fuldbyrdelse af Domme.

Artikel 2.

Fuldbyrdelse kan ikkc
finde Sted, dcrsom Ad -

hvilke, behörig befullmektigede,
er kommet overens
om folgende artikler:

Artikkel 1.

Rettskraftige dommer
som i straffesaker er avsagt
i en av de kontraherende
stater har, for så
vidt de idommer böter,
inndragning eller saksomkostninger,
bindende
virkning og kan kreves
fullbyrdet i de andre stater.

Like med rettskraftige
dommer regnes avgjorelser
og vedtagelser som
etter vedkommende stats
lov har samme virkning
som en rettskraftig dom,
og rettskraftige avgjorelser
om hefte eller beslag
av den siktedes gods til
sikring av böter, inndragning,
erstatning, oppreisning
eller saksomkostninger.

Om avgjorelser som i
straffesaker treffes om erstatning
eller oppreisning,
gjelder konvensjonen
av 16. mars 1932 om
anerkjennelse og fullbyrdelse
av dommer.

Artikkel 2.

Fullby rdelse iverk settes
ikke såfremt adgangen

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 175.

genom preskription eller
annorledes uppstått enligt
lagstiftningen i den stat
där domen meddelats eller
den där verkställigheten
skulle äga rum.

Artikel 3.

Framställning om verkställighet
göres i Danmark
av justitsministeriet,
i Norge av justisdepartementet
och i Sverige
av justitiekanslern
till motsvarande myndighet
i den andra staten.

Vid framställningen
skall fogas:

1. domen i huvudskrift
eller av vederbörande
myndighet styrkt avskrift,
samt

2. bevis av den myndighet
som gör framställningen,
att domen äger laga
kraft och är av sådan beskaffenhet
som sägs i
artikel 1 samt att verkställighet
kan ske i den
stat där domen gavs.

Artikel 4.

Framställning om verkställighet
må avslås, om
denna finnes gälla en politisk
förbrytelse eller över
huvud en straffbelagd
handling som är förövad
för att främja ett politiskt
ändamål.

Framställning må jämväl
avslås, om detta fin -

gangen til åt fuldbyrde
Afgorelsen er bortfaldet
ved Foraddelse eller af
anden Grund efter Loven
i den Stat, livor Afgorelsen
er truffet, eller Fuldbyrdelse
skulde foretages.

Artikel 3.

Bogsering om Fuldbyrdelse
fremssettes i Danmark
af Justitsministeriet,
i Norge af Justisdepartementet,
i Sverige af
Justitiekanslern og rettes
til den tilsvarende Myndighed
i den anden Stat.

Begaeringen skal vsere
ledsaget af:

1. Afgorelsen i Original
eller i en af vedkommende
Myndighed bekraeftet Udskrift.

2. Bekraeftelse af den
Myndighed, der fremsaetter
Begaeringen om, åt Afgorelsen
er af den i Artikel
1 naevnte Art, og åt
den er retskraftig og kan
fuldbyrdes i den Stat,
hvor den er truffet.

Artikel 4.

Begaeringen kan afslaas,
naar den Myndighed,
som den er rettet
til, finder, åt Sagen drejer
sig om en politisk
Forbrydelse eller en strafbar
Handling, som er begaaet
for åt fremme et
politisk F''ormaal.

Begaeringen kan ogsaa
afslaas, naar Hensynet

til å fullbyrde er falt bort
ved foreldelse eller av annen
grunn etter loven i
den stat hvor afgjorelsen
er truffet eller hvor fullbyrdelsen
skulle företas.

Artikkel 3.

Begjaeringen om fullbyrdelse
fremsettes i Danmark
av Justitsministeriet,
i Norge av Justisdepartementet,
i Sverige av
Justitiekanslern, og rettes
til den tilsvarende myndighet
i den annen stat.

Begjaeringen skal vaere
ledsaget av:

1. avgjorelsen i original
eller i utskrift bekreftet
av vedkommende
myndighet,

2. bevittnelse fra den
myndighet som fremsetter
begj öringen, om åt avgjorelsen
er av den art
som er nevnt i artikkel 1,
og åt den er rettskraftig
og kan fullbyrdes i den
stat hvor den er truffet.

Artikkel 4.

Begjaeringen kan avslåes
når den myndighet
som den er rettet til,
finner åt saken gjelder
en politisk förbrytelse eller
en straffbar handling
som er forovet i den hensikt
å fremme et politisk
formål.

Begjaeringen kan også
avslåes når hensyn til

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

5

nes påkallat av hänsyn
till en tredje stat.

Artikel 5.

Verkställighet sker i envar
stat enligt där gällande
lag, dock att böter
ej må förvandlas.

Artikel 6.

Kostnader, som icke
bliva täckta genom företagen
verkställighetsåtgärd,
stanna å den stat,
hos vilken framställning
om verkställighet gjorts.

Artikel 7.

Vad i artikel 4 första
stycket sägs om verkställighet
av dom som avser
politisk förbrytelse eller
straffbelagd handling med
politiskt syfte, äger ej
tillämpning, om domen
meddelats i samband med
den i anledning av kriget
åren 1939—1945 i Danmark
och Norge anställda
räfsten med dem som
gjort sig skyldiga till
landsförräderi eller annan
landsskadlig verksamhet.

Artikel 8.

Konventionen skall äga
tillämpning jämväl å dom
som meddelats före dess
ikraftträdande.

til en tredie Stat tilsiger
det.

Artikel 5.

Fuldbyrdelsen ivserksaettes
i hver Stat efter
den der gaeldende Lov,
dog saaledes, åt Frihedsstraf,
der traeder i Stedet
for Boder, ikke fuldbyrdes.

Artikel 6.

Omkostninger, som
ikke bliver daekket ved
Fuldbyrdelsen, afholdes
af den Stat, hvor den
foretages.

Artikel 7.

Bestemmelsen i Artikel
4, Stk. 1, om Sager, der
drejer sig om politiske
Forbrydelser eller andre
strafbare Handlinger med
politisk Formaal, finder
ikke Anvendelse, hvis Sägen
falder ind under den
Betsforfolgning, som i
Anledning af Krigen 1939
—1945 finder Sted i Danmark
og Norge mod den,
som har gjort sig skyldig
i Forraederi eller anden
landsskadelig Virksomhed.

Artikel 8.

Denne Konvention
kommer ogsaa til Anvendclse
paa Afgorelser fra
Tiden for dens Ikrafttraeden.

en tredje stat tilsier
det.

Artikkel 5.

Fullbyrdelsen iverksettes
i hver stat etter der
gjeldende lov, dog således
åt frihetsstraff, som skal
tre i stedet för böter, ikke
fullbyrdes.

Artikkel 6.

Omkostninger som ikke
blir dekket ved fullbyrdelsen,
baeres av den stat
hvor den företas.

Artikkel 7.

Bestemmelsen i artikkel
4 forste ledd om saker
som gj elder en politisk
förbrytelse eller en straffbar
handling med politisk
formål, får ikke anvendelse
dersom saken faller
inn under den rettsforfolgning
som i anledning
av krigen 1939—1945 pågår
i Danmark og Norge
mot dem som har gjort
seg skyldig i landssvik, og
annen landsskadelig virksomhet.

Artikkel 8.

Denne konvensjon kommer
også til anvendelse
på avgjorelser fra tiden
for dens ikrafttreden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175-

6

Artikel 9.

Konventionen skall ratificeras,
och ratifikationshandlingarna
skola
deponeras i danska utrikesministeriets
arkiv.

Konventionen träder i
kraft mellan ratificerande
stater, såsnart dessa vidtagit
de åtgärder som erfordras
för dess ömsesidiga
tillämpning.

Envar av staterna äger
i förhållande till envar av
de övriga uppsäga konventionen
till upphörande
efter en frist av sex månader.

Till bekräftelse härav
hava de respektive fullmäktige
undertecknat
denna konvention och
försett densamma med
sina sigill.

Som skedde i Köpenhamn
i ett exemplar på
svenska, danska och
norska språken, den 8
mars 1948.

G. v. Dardel.

(L. S.)

Artikel 9.

Konventionen skal ratificeres,
og Ratifikationsdokumenterne
skal deponeres
i det danske Udenrigsministeriums
Arkiv.

Konventionen trgeder i
Kraft mellem ratificerende
Stater, saasnart de har
truffet de Foranstaltninger,
som er paakravet
til gensidig Gennemforelse.

Enhver af Staterne kan
i Forhold til hver af de
andre opsige Konventionen
med en Frist af seks
Maaneder.

Til Bekrseftelse heraf
har de respektive befuldmsegtigede
undertegnet
nservserende Konvention
og forsynet den med deres
Segl.

Udfaerdiget i Kobenhavn
i et Eksemplar paa
hvert af folgende Sprog:
Dansk, Norsk og Svensk,
den 8. Marts 1948.

Gustav Rasmussen.

(l. s.)

Artikkel 9.

Ivonvensjonen skal ratifiseres,
og ratifikasjonsdokumentene
skal deponeres
i det danske utenriksministeriums
arkiv.

Konvensjonen trer i
kraft mellom de ratifiserende
stater etter hvert
som de har truffet de forfoyninger
som trenges til
gjensidig gjennomforing.

Enhver av statene kan i
forhold til hver av de
andre si opp konvensjonen
med en frist av seks
måneder.

Til bekreftelse herav
har de respektive befullmektigede
undertegnet
denne konvensjon og försynt
den med sine segl.

Utferdiget i Kjobenhavn
i ett eksemplar på
hvert av folgende sprog:
norsk, dansk og svensk,
den 8 mars 1948.

Aug. Esmarch.

(L. S.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

7

Förslag

till

Lag om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i
brottmål meddelats i Danmark eller Norge.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lagakraftvunnen dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge,
skall, såvitt därigenom dömts till böter eller förverkande eller utdömts ersättning
för rättegångskostnader, vara gällande jämväl här i riket och på begäran
verkställas här.

Lika med lagakraftvunnen dom anses beslut eller föreläggande, som efter
lagstiftningen i den stat där det meddelats äger samma verkan som sådan
dom, samt lagakraflvunnet beslut, som till tryggande av anspråk på böter,
förverkande, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnader meddelats
angående kvarstad, skingringsförbud eller beslag å egendom tillhörande för
brott misstänkt.

Beträffande avgöranden om skadestånd i brottmål är stadgat i lagen den
2 december 1932 om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats
i Danmark, Finland, Island eller Norge.

2 §.

Verkställighet enligt denna lag må icke ske, om hinder däremot genom
preskription eller annorledes uppstått enligt lagstiftningen i den stat, där
domen meddelats, eller enligt svensk lag.

3 §.

Framställning om verkställighet göres hos justitiekansler!!. Framställningen
göres, om domen meddelats i Danmark, av danska justitsministeriet och,
om domen meddelats i Norge, av norska justisdepartementet.

Vid framställningen skall fogas:

1. domen i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt avskrift,
samt

2. bevis av den myndighet som gör framställningen, att domen äger laga
kraft och är av sådan beskaffenhet som sägs i 1 § samt att verkställighet
kan ske i den stat där domen gavs.

8

Kungi. Maj.ts proposition nr 175.

4 §•

Framställning om verkställighet bör av justitiekanslern avslås, om denna
finnes gälla en politisk förbrytelse eller överhuvud en straffbelagd handling
som är förövad för att främja ett politiskt ändamål.

Justitiekanslern må jämväl avslå framställning, om detta finnes påkallat
av hänsyn till en tredje stat.

5 §•

Verkställighet sker enligt svensk lag, dock att böter ej må förvandlas.

Föranleder verkställigheten talan inför domstol här i riket, skall justitiekanslern
äga mottaga stämning samt i svenska statens namn själv eller
genom ombud tala och svara, såsom om fråga vore om en kronans fordran.

6 §•

Kostnader, som icke bliva täckta genom företagen verkställighetsåtgärd,
stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer och äger tillämplighet
jämväl å dom som meddelats före dess ikraftträdande.

Vad i 4 § första stycket sägs äger ej tillämpning, om domen meddelats i
samband med den i anledning av kriget åren 1939—1945 i Danmark och
Norge anställda räfsten mot dem som gjort sig skyldiga till landsförräderi
eller annan landsskadlig verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 25 april 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för socialdepartementet
fråga angående konvention med Danmark och Norge om erkännande
och verkställighet av domar i brottmål och angående överenskommelse
med nämnda länder om tillfälligt tillägg till de gällande konventionerna
om utlämnande av förbrytare.

Föredraganden anför:

Kungl. Maj:t förordnade den 12 april 1946 sakkunniga att deltaga i överläggningar
med representanter för Danmark och Norge angående lagstiftning
om verkställighet av straffdomar och vad därmed äger samband. Såsom
resultat av förhandlingarna föreligger ett av de svenska delegerade avgivet,
den 31 december 1946 dagtecknat betänkande med förslag till konvention
mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av
domar i brottmål m. m. (statens offentl. utredn. 1947: 16). Motsvarande förslag
ha avgivits i Danmark och Norge av dessa länders delegerade.1

över betänkandet ha utlåtanden infordrats från justitiekanslem, statens utlänningskommission
efter hörande av utlänningsnämnden, överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län, varjämte tillfälle
beretts styrelsen för Sveriges advokatsamfund att avge yttrande.

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutning.
överståthållarämbetet bär bifogat yttrande av poliskamreraren i Stockholm,
länsstyrelserna yttranden av landsfogden i vartdera länet och länsstyrelsen
i Värmlands län därjämte yttranden av polismästaren i Karlstad,

'' De svenska delegerade utgjordes av f. d. justitierådet Rudolf Eklund och revisionssekreteraren
Ivar Slrahl. De danska delegerade voro departementschef Eivind Larsen och statsadvokat
Halfdan Olafsson med sekretser Mogens Grau som sekreterare, de norska hoyesterettsdommerne
Edvin Allen och Sverre Grelle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

stadsfiskalen i Kristinehamn och Värmlands länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,
anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.

Gällande rätt.

Efter konvention den 16 mars 1932 med Danmark, Finland, Island och
Norge har genom lag den 2 december 1932 stadgats, att lagakraftägande dom,
som i nämnda länder givits i tvistemål eller i brottmål meddelats angående
skadestånd, med vissa undantag skall vara gällande här i riket och på begäran
verkställas här. Lika med lagakraftägande dom anses i lagen vissa andra
beslut samt förlikningar som ingåtts inför förlikningskommission eller domstol.
Tidigare, nämligen genom lag den 29 maj 1931 som tillkommit efter
konvention den 10 februari 1931 med samma länder, har öppnats möjlighet
att här i riket verkställa vissa i dessa länder meddelade domar och beslut
rörande familjerättsliga underhållsbidrag.

Motsvarande bestämmelser om att straff, som ådömts i något av nämnda
länder, skulle kunna verkställas i Sverige finnas däremot icke. Ej heller
erkännes straffdom, som meddelats i dessa länder, såsom giltig i den meningen,
att den skulle innebära hinder mot att, under de förutsättningar som
framgå av 1 kap. strafflagen, här i riket anställa åtal för brottet och ånyo
döma till straff för detta. Utomlands undergången bestraffning för där förövat
brott utgör emellertid hinder mot bestraffning för brottet jämväl i Sverige.

Utländsk dom, som innebär att egendom förklarats förverkad, verkställes
icke här i landet.

Utländskt beslut om kvarstad, skingringsförbud eller beslag verkställes
icke här i riket. Straffprocessuella tvångsmedel ersättas emellertid, när det
gäller brottmål utrikes mot någon som vistas här i riket, i viss mån av bestämmelserna
angående utlämning. Allmänna bestämmelser därom äro givna
i lagen den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare, vilken bland
annat även innehåller stadganden om häktning och om beslagtagande av
egendom i samband med utlämning. I förhållande till Danmark och Norge
gälla emellertid i stället för lagen konventioner den 21 februari 1907 och
den 17 juni 1913 om ömsesidigt utlämnande av förbrytare. Konventionerna
innehålla även bestämmelser om andra handräckningsåtgärder än nu nämnts,
vilka komplettera bestämmelserna i lagen den 6 mars 1899 om handräckning
åt utländsk domstol.

Provisorisk häktning, i syfte att förhindra att rätten att få flyktade personer
utlämnade skall kunna göras illusorisk, kan enligt konventionerna
ske efter framställning, vilken ej såsom enligt utlämningslagen behöver göras
på diplomatisk väg utan av åtals- eller polismyndighet i ett av de för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

11

dragsslutande länderna kan göras omedelbart hos motsvarande myndighet
i annat land. Konventionerna innehålla ock angående föremål som tagas i
förvar vid häktandet i viss mån mera ingående bestämmelser än utlämningslagen.
I konventionerna ha vidare upptagits vissa bestämmelser om meddelande,
utan samband med utlämning, av viss handräckning i brottmål angående
en icke politisk förbrytelse. I sådant hänseende har föreskrivits, att
därest under handläggningen av sådant mål finnes nödvändigt att avhöra
vittnen som uppehålla sig i något av de andra länderna eller att där anställa
någon annan undersökningsåtgärd, domstolarna samt i Sverige och Norge
jämväl vederbörande åklagare skola vara berättigade att genom direkt hänvändelse
till domstolarna i det andra landet begära sådan handräckningsåtgärd.
Framställning skall efterkommas i den utsträckning, som lagen i den
stat hos vilken framställningen göres det tillåter. I mål av nu ifrågavarande
beskaffenhet skola vidare, om personlig inställelse av vittne från något av
de andra länderna är av nöden eller önskas, myndigheterna i det land där
vittnet är bosatt uppmana vittnet att efterkomma sådan kallelse. Vittnet
skall, i händelse av samtycke, erhålla reseersättning och traktamente i överensstämmelse
med de taxor och bestämmelser som gälla i det land varest
förhöret skall äga rum, såvida icke vederbörande myndighet därstädes skulle
anse sig böra tillerkänna vittnet ett större ersättningsbelopp. Begäran att
under handläggning av brottmål av ifrågavarande beskaffenhet få taga del
av bevisningsföremål eller handlingar, vilka finnas i förvar hos myndigheterna
i ett annat land, skall ock villfaras, därest ej i det särskilda fallet betänkligheter
möta däremot.

För berörda handräckningsåtgärder äro emellertid i konventionerna uppställda
vissa förutsättningar. I den del åtgärderna ifrågakomma i samband
med utlämning äro de knutna till samma förutsättningar som gälla härför.
Detta innebär, att de icke kunna vidtagas med anledning av politisk förbrytelse;
i konventionen med Norge är med sådan jämställd allmän förbrytelse
som är förövad i förbindelse med en politisk förbrytelse och i avsikt att
tjäna det med denna åsyftade ändamålet. Även i övrigt gälla för utlämning
begränsningar med avseende å brottets beskaffenhet. För utlämning till Norge
fordras i regel att brottet enligt den norska borgerliga strafflagen är belagt
med strängare straff än fängelse i ett år och att gärningen, begången i Sverige
och under fullt motsvarande förhållanden, enligt svenska allmänna
strafflagen eller gällande sjölag skulle varit att bedöma såsom ett med svårare
straff än fängelse belagt brott. För utlämning till Danmark fordras i regel,
att gärningen enligt såväl dansk som svensk lag är belagd med svårare
straff än fängelse, i Danmark numera motsvarat av Ilajfte, och att den är att
hänföra till någon av ett antal uppräknade brottstyper. För utlämning fordras
vidare, att brottet icke är begånget i Sverige och att det icke är preskriberat
enligt svensk lag. I fråga om handräckningsåtgärder, som icke äga samband
med utlämning, fordras som nämnts, att det är fråga om brottmål som angår
en icke politisk förbrytelse.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Betänkandets innehåll.

Betänkandet innehåller förslag till konvention mellan Sverige,
Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål,
förslag till lag om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom,
som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge, samt förslag till
överenskommelse mellan Sverige, Danmark och Norge om tillfälligt
tillägg till de gällande konventionerna om ömsesidigt utlämnande av förbrytare.

Enligt konventionsförslaget skall lagakraftvunnen dom, som i
brottmål meddelats i någon av de fördragsslutande staterna, vara gällande
jämväl i de övriga staterna och på begäran verkställas där, såvitt därigenom
dömts till böter eller förverkande eller utdömts ersättning för rättegångskostnader.
Lika med lagakraftvunnen dom anses beslut eller föreläggande,
som enligt lagstiftningen i den stat där det meddelats äger samma verkan
som sådan dom, samt lagakraftvunnet beslut, som till tryggande av anspråk
på böter, förverkande, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnader
meddelats angående kvarstad, skingringsförbud eller beslag å egendom tillhörande
för brott misstänkt. Framställning om verkställighet göres i Danmark
av justitsministeriet, i Norge av justisdepartementet och i Sverige av
justitiekanslern till motsvarande myndighet i den andra staten. Framställning
om verkställighet må avslås, om denna finnes gälla en politisk förbrytelse
eller över huvud en straffbelagd handling som är förövad för att främja ett
politiskt ändamål; denna bestämmelse äger dock ej tillämpning, om domen
meddelats i samband med den i anledning av kriget åren 1939—1945 i Danmark
och Norge anställda räfsten med dem som gjort sig skyldiga till landsförräderi
eller annan landsskadlig verksamhet. Framställning må jämväl avslås,
om detta finnes påkallat av hänsyn till en tredje stat. Verkställighet sker
i envar stat enligt där gällande lag, dock att böter ej må förvandlas. Kostnader,
som icke bliva täckta genom företagen verkställighetsåtgärd, stanna å
den stat, hos vilken framställning om verkställighet gjorts.

Konventionen har ansetts böra införlivas med den inre svenska rätten genom
en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag. I lagförslaget,
vilket utarbetats i sadant syfte, ha upptagits de bestämmelser i konventionen,
som äro av betydelse för rättstillämpningen i Sverige.

Förslaget till överenskommelse har avseende på den nyssnämnda
räfsten med landsförrädare och andra som gjort sig skyldiga till
landsskadlig verksamhet. Enligt överenskommelsen förbinda sdg de fördragsslutande
staterna med avseende å förbrytelser som omfattas av denna räfst
att lämna sådan handräckning varom stadgas i de gällande konventionerna
om ömsesidigt utlämnande av förbrytare, dock att överenskommelsen ej medför
förpliktelse att utlämna förbrytare i vidare mån än som framgår av
konventionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

13

Yttranden över betänkandet.

Betänkandet har lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Malmöhus och
Värmlands län, polismästaren i Karlstad, stadsfiskalen i Kristinehamn och
Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler. Utlänningsnämnden,
som yttrat sig allenast om förslaget till överenskommelse, har
lämnat detta utan erinran.

I fråga om konventionsförslaget och det därtill anknutna lagförslaget har
länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att den omständigheten att för närvarande
icke finnes möjlighet att få dom i brottmål verkställd i grannländerna,
utom i vad avser skadestånd, vållat olägenhet, i det att talrika bötesdomar
för förseelser som av danskar begåtts inom länet icke kunnat verkställas.
Landsfogden i Värmlands lön har upplyst om enahanda förhållande
beträffande bötesbrott som begåtts i Värmland av personer från andra sidan
gränsen. I övriga yttranden ha endast på vissa punkter framställts erinringar
mot dessa förslag.

Justitiekanslern, överståthållarämbetet och poliskamreraren i Stockholm
ha uttalat såsom önskvärt, att viten jämställas med böter och förverkande.
De båda sistnämnda myndigheterna ha därmed velat jämställa även straffskatt
och andra allmänna avgifter som ådömas i sammanhang med böter.
De ha å andra sidan ifrågasatt, huruvida icke domar avseende smärre belopp
borde undantagas från verkställighet. Poliskamreraren i Stockholm har
vidare framställt önskemål om anvisning huru utdömt belopp skall omräknas
i verkställighetslandets valuta.

Landsfogden i Värmlands län har ifrågasatt, om icke den befattning med
verkställighetsärenden, som föreslagits skola tillkomma justitiekanslern,
lämpligen borde överflyttas till liksåklagaren, om ett sådant ämbete inrättas.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anfört, att framställning om
verkställighet enligt svensk rättsuppfattning regelmässigt torde böra avslås
när fråga är om politisk förbrytelse eller över huvud om straffbelagd handling
som är förövad för att främja ett politiskt ändamål. Styrelsen har med
hänvisning därtill ifrågasatt, huruvida icke bestämmelsen att framställning
om verkställighet i sådana fall må avslås borde givas formen att framställningen
skall avslås eller att den bör avslås. Såväl överståthållarämbetet som
styrelsen för Sveriges advokatsamfund lia vidare framställt principiella betänkligheter
mot att den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att avslå
framställning om verkställighet i fall av ifrågavarande slag förklarats icke
tillämplig om domen meddelats i samband med den i anledning av kriget
åren 1939—1945 i Danmark och Norge anställda räfsten med dem som gjort
sig skyldiga till landsförräderi eller annan landsskadlig verksamhet.

Under åberopande av enahanda principiella betänkligheter ha överståthållarämbetet
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund även förklarat sig
icke kunna tillstyrka förslaget till överenskommelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Beträffande detta förslag har statens utlänning skommission, under hänvisning
till att förslaget icke innehåller någon bestämmelse enligt vilken de
med förslaget avsedda brottslingarna skulle kunna utlämnas till Danmark
eller Norge, erinrat om att utlänningslagen endast ger begränsade möjligheter
att vid utlännings avlägsnande ur riket sörja för att han sändes till visst
land.

Justitiekanslern har ifrågasatt, huruvida icke lagstiftning erfordras för
att genomföra de i överenskommelsen upptagna åtgärder vilka eljest icke
kunna påbjudas utan stöd av lag.

Departementschefen.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen för gällande rätt, har mellan
de nordiska staterna träffats ett flertal överenskommelser med syfte att
i viss utsträckning förläna dom i grannland samma verkan som inhemsk
dom och att även eljest lämna bistånd åt grannlandets rättsskipning. De förevarande
förslagen innebära ett steg vidare på den väg som sålunda redan
beträtts och som är naturlig med hänsyn till de nordiska ländernas nära
gemenskap på rättslivets område.

Förslaget till konvention med Danmark och Norge om erkännande och
verkställighet av domar i brottmål :nnebär, att vissa slags domar, som i brottmål
meddelats i någon av de fördragsslutande staterna, skola vara gällande
jämväl i de övriga staterna och på begäran verkställas där. De avsedda domarna
äro sådana, genom vilka dömts till böter eller förverkande eller utdömts
ersättning för rättegångskostnader. Verkställigheten av bötesstraff
skall emellertid icke omfatta förvandling av böter. Med lagakraftägande dom
jämställes beslut eller föreläggande, som enligt lagstiftningen i den stat där
det meddelats äger samma verkan som sådan dom, samt lagakraftvunnet
beslut, som till tryggande av anspråk på böter, förverkande, skadestånd eller
ersättning för rättegångskostnader meddelats angående kvarstad, skingringsförbud
eller beslag å egendom tillhörande för brott misstänkt.

I de avgivna yttrandena har icke någon erinran framställts mot att i denna
omfattning tillerkänna danska och norska domar giltighet och exigibilitet
här i riket. Av myndigheter i gränstrakterna har vitsordats, att bestämmelser
av denna innebörd skulle fylla ett praktiskt behov. Det har nämligen
känts som en påtaglig brist, att domar, varigenom personer från andra sidan
gränsen dömts till böter eller förverkande på grund av brott begångna
i Sverige, t. ex. fylleri- eller trafikförseelser eller olovlig varuinförsel, icke
kunnat verkställas och brotten sålunda blivit utan straffrättslig reaktion.

I konventionen beröres emellertid icke frågan, huruvida stämning som
utfärdats i en av de fördragsslutande staterna kan delgivas i en annan av dem.
Om någon efter att ha förövat brott i Sverige beger sig till Danmark eller
Norge innan stämning för brottet hunnit delges honom, få konventionens
bestämmelser ingen betydelse, såvida det icke är möjligt att ändock nå honom
med stämning. För närvarande möter det hinder att få svensk stämning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

15

brottmål delgiven i Norge, medan däremot sådan delgivning kan ske i Danmark.
Danska och norska stämningar delgivas i Sverige. Frågan i vad mån
delgivning må kunna ske i Norge torde böra upptagas till fortsatta förhandlingar
med beaktande av det ändrade läge vari frågan kommer genom förevarande
konvention.

I vissa yttranden har ifrågasatts, om icke de föreslagna bestämmelserna
lämpligen borde omfatta även viten och sådana påföljder som straffskatl
och andra allmänna avgifter som domstol ålägger med anledning av brott,
t. ex. brännvinstillverkningsavgift och jaktvårdsavgift Enligt min åsikt kunna
skäl visserligen anföras för en sådan utvidgning av bestämmelsernas räckvidd,
men i avsaknad av närmare utredning om de olika påföljder som här
kunna ifrågakomma synes de delegerades förslag i denna del för närvarande
böra godtagas. I vad mån en utvidgning framdeles bör ske torde få bero av
förnyade överväganden med ledning av den erfarenhet som kommer att vinnas
vid de nu föreslagna bestämmelsernas tillämpning. Med anledning av
yppat tvivelsmål angående omfattningen av begreppet förverkande i förevarande
sammanhang vill jag såsom min mening uttala, att begreppet icke
bör tolkas så snävt att allenast påföljd som i den tillämpade författningen
uttryckligen benämnes förverkande inrymmes under begreppet. I anslutning
till den terminologi som använts av straffrättskommittén i dess förslag
till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten ha de delegerade förutsatt,
att uttrycket förverkande icke innebär en begränsning till fall, i vilka
viss egendom förverkas, utan omfattar även motsvarande påföljd beträffande
visst värde. Att gränsfall kunna uppträda, i vilka tvivel kan råda huruvida
ådömd påföljd är att beteckna såsom förverkande, torde med hänsyn till att
alla framställningar om verkställighet enligt konventionen skola prövas av
justitiekansler!! icke innefatta en alltför besvärande olägenhet.

I ett par av yttrandena har å andra sidan ifrågasatts, om icke av praktiska
skäl domar å smärre belopp borde uteslutas från verkställighet. Även
om man bortser från svårigheten att finna en för alla förhållanden lämplig
värdegräns, är det emellertid från principiell synpunkt föga tilltalande att
göra ett sådant avsteg från konventionens grundtanke att dom, varigenom i
en av staterna ådömts böter eller förverkande, skall vara gällande jämväl i
de övriga och kunna där verkställas. Från praktisk synpunkt är att märka,
att det, särskilt med hänsyn till förhållandena i gränstrakter där resandetrafiken
är stor, kan vara av straffrättsligt värde att böter exempelvis för
fylleri eller förargelseväckande beteende bliva indrivna i den resandes hemland
även om bötesbeloppet är lågt. Genom föreskrifter utfärdade i administrativ
väg torde för övrigt, om eu begränsning visar sig erforderlig, kunna
föreskrivas, att begäran om verkställighet icke bör framställas exempelvis i
sådana fall då verkställigheten skulle medföra en i förhållande till bötesbeloppet
oskälig kostnad eller det kan anlagas att sökt verkställighet icke
skall leda till åsyftat resultat.

Det är givet, att vid verkställighet av en dom lydande på visst belopp i
danskt eller norskt mynt beloppet skall omräknas i svensk valuta. Av all -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

männa regler torde följa, att den dömde icke är pliktig att gälda mera än
som vid tidpunkten för verkställigheten erfordras för att i domslandets mynt
betala den skuld som åligger honom enligt domen.

Framställning om verkställighet av svensk dom i Danmark eller Norge
skall enligt förslaget göras av justitiekanslern och begäran om verkställighet
av dansk eller norsk dom i Sverige även riktas till denne. Det kan vara föremål
för tvekan, huruvida icke, efter inrättande av ett riksåklagarämbete,
justitiekanslerns befattning med sådana framställningar lämpligen borde
övertagas av riksåklagaren. I Danmark och Norge, där ett riksåklagarämbete
sedan gammalt finnes, åligger emellertid enligt konventionen motsvarande
befattning med framställningar om verkställighet vederbörande justitiedepartement.
Med hänsyn därtill och då justitiekanslern även efter riksåklagarämbetets
inrättande torde komma att ha till uppgift bland annat att
bevaka kronans rätt, har jag stannat vid att biträda konventionsförslaget på
denna punkt.

I förslaget har upptagits en bestämmelse av innehåll, att framställning om
verkställighet må avslås om denna finnes gälla en politisk förbrytelse eller
över huvud en straffbelagd handling som är förövad för att främja ett politiskt
ändamål. Denna bestämmelse omfattar emellertid enligt förslaget icke
fall, i vilka domen meddelats i samband med den i anledning av kriget åren
1939—1945 i Danmark och Norge anställda räfsten med dem som gjort sig
skyldiga till landsförräderi eller annan landsskadlig verksamhet. Styrelsen
för Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt, om icke huvudbestämmelsen
borde erhålla en mera kategorisk avfattning, och såväl styrelsen som överståthållarämbetet
ha under åberopande av principiella betänkligheter ansett
sig icke kunna tillstyrka att konventionen göres tillämplig i fråga om
domar av sistnämnda slag.

Enligt min mening ligger i den av de delegerade föreslagna avfattningen av
bestämmelsen om politisk eller därmed jämställd förbrytelse en anvisning,
att framställning om verkställighet i sådana fall i regel skall avslås. För att
innebörden av bestämmelsen måtte framträda klarare, synes mig ordalagen
böra jämkas så, att i bestämmelsen utsäges att framställning om verkställighet
i ifrågavarande fall bör avslås. Vad beträffar den i Danmark och Norge
anställda räfsten med landsförrädare och andra som i samband med ockupationen
gjort sig skyldiga till landsskadlig verksamhet, föreligga ur flera
synpunkter sådana speciella förhållanden, att de svenska statsmakterna sakna
anledning att undandraga sig ati inom ramen för konventionen medverka
till att domsverkställighet äger rum.

De betänkligheter, som överståthållarämbetet och styrelsen för Sveriges advokatsamfund
uttalat mot att den föreslagna konventionen blir tillämplig i
fråga om domar som meddelats i samband med den dansk-norska räfsten, ha
föranlett dessa remissinstanser att icke heller tillstyrka den föreslagna överenskommelsen
med Danmark och Norge om tillfälligt tillägg till de gällande
konventionerna om ömsesidigt utlämnande av förbrytare, vilken överenskommelse
avser att tillgodose den danska och norska rättsskipningens behov

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

17

av handräckningsåtgärder i Sverige för räfstens genomförande. Av skäl som
nyss anförts ansluter jag mig emellertid till förslaget. Det är att märka, att
förslaget icke innebär att utlämning skall ske i vidare mån än som framgår
av de gällande konventionerna därom.

Förslaget till konvention om erkännande och verkställighet av domar i
brottmål åtföljes av ett förslag till lag om erkännande och verkställighet i
vissa fall av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge. Sistnämnda
förslag har till syfte att införliva konventionen med den inre svenska
rätten. Något motsvarande lagförslag har icke ansetts erforderligt för att
med den inre svenska rätten införliva överenskommelsen om tillfälligt tillägg
till de gällande konventionerna om ömsesidigt utlämnande av förbrytare. Denna
ståndpunkt motiveras av att själva konventionerna icke föranlett lagstiftning.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande förslag
till

1) konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och
verkställighet av domar i brottmål;

2) överenskommelse mellan Sverige, Danmark och Norge om tillfälligt

tillägg till de gällande konventionerna om ömsesidigt utlämnande av förbrytare;
samt ! ■;

3) lag om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål
meddelats i Danmark eller Norge,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 175.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Svensk text.

Förslag

till

Konvention mellan
Sverige, Danmark och
Norge om erkännande
och verkställighet

av domar i brottmål.

Artikel 1.

Lagakraftvunnen dom,
som i brottmål meddelats
i någon av de fördragsslutande
staterna, skall,
såvitt därigenom dömts
till böter eller förverkande
eller utdömts ersättning
för rättegångskostnader,
vara gällande jämväl
i de övriga staterna
och på begäran verkställas
i annan fördragsslutande
stat.

Lika med lagakraftvunnen
dom anses beslut eller
föreläggande, som enligt
lagstiftningen i den stat
där det meddelats äger
samma verkan som sådan
dom, samt lagakraftvunnet
beslut, som till tryggande
av anspråk på böter,
förverkande, skadestånd
eller ersättning för
rättegångskostnader meddelats
angående kvarstad,

Dansk text.

U dkast

til

Konvention mellem
Danmark, Norge og
Sverige om Anerkendelse
og Fuldbyrdelse
af Domme i
Straffesager.

Artikel 1.

Retskraftige Domme,
som i Straffesager er afsagt
i en af de kontraherende
Stater, har, forsaavidt
de idommer Boder,
Konfiskation eller Sagsomkostninger,
bindende
Virkning og kan krseves
fuldbyrdet i de andre
Stater.

Lige med retskraftige
Domme regnes Afgorelser
og Vedtagelser, som efter
vedkommende Stats Lov
har samme Virkning som
en retskraftig Dom, samt
retskraftige Afgorelser om
Beslaglseggelse af en sigtets
Gods til Sikring af
Boder, Konfiskation, Erstatning
eller Sagsomkostninger.

Norsk text.

Utkast

til

Konvensjon mellom
Norge, Danmark og
Sverige om anerkjennelse
og fullbyrdelse
av dornmer i
straffesaker.

Artikkel 1.

Rettskraftige dommer
som i straffesaker er avsagt
i en av de kontraherende
stater har, för så
vidt de idommer böter,
inndragning eller saksomkostninger,
bindende
virkning og kan kreves
fullbyrdet i de andre stater.

Like med rettskraftige
dommer regnes avgjorelser
og vedtagelser som etter
vedkommende stats
lov har samme virkning
som en rettskraftig dom,
og rettskraftige avgjorelser
om hefte eller beslag
av den sikte des gods til
sikring av böter, inndragning,
erstatning, oppreisning
eller saksomkostninger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

19

Svensk text.

skingringsförbud eller beslag
å egendom tillhörande
för brott misstänkt.

Beträffande avgöranden
om skadestånd i
brottmål är stadgat i
konventionen den 16 mars
1932 om erkännande och
verkställighet av domar.

Artikel 2.

Verkställighet må icke
ske, om hinder däremot
genom preskription eller
annorledes uppstått enligt
lagstiftningen i den
stat där domen meddelats
eller den där verkställigheten
skulle äga
rum.

Artikel 3.

Framställning om verkställighet
göres i Danmark
av justitsministeriet, i
Norge av justisdepartementet
och i Sverige av
justitiekanslern till motsvarande
myndighet i den
andra staten.

Vid framställningen
skall fogas:

1. domen i huvudskrift
eller av vederbörande
myndighet styrkt
avskrift, samt

2. bevis av den myndighet
som gör framställningen,
att domen
äger laga kraft
och är av sådan beskaffenhet
som sägs

Dansk text.

Om Afgorelser, som i
Straffesager traeffes om
Erstatning, gaelder Konventionen
af 16. Marts
1932 om Anerkendelse og
Fuldbyrdelse af Domme.

Artikel 2.

Fuldbyrdelse kan ikke
finde Sted, dersom Adgangen
til åt fuldbyrde
Afgorelsen er bortfaldet
ved Forseldelse eller af
anden Grund efter Loven
i den Stat, hvor Afgorelsen
er truffet, eller Fuldbyrdelse
skulde foretages.

Artikel 3.

Begaering om Fuldbyrdelse
fremssettes i Danmark
af Justitsministeriet,
i Norge af Justisdepartementet,
i Sverige af
Justitiekanslern og rettes
til den tilsvarende Myndighed
i den anden Stat.

Begaeringen skal vsere
ledsaget af:

1. Afgorelsen i Original
eller i en af vedkommende
Myndighed
bekraeftet Udskrift.

2. Bekraeftelse af den
Myndighed, der fremsaetter
Begaeringen,
om, åt Afgorelsen er
af den i Artikel 1
naevnte Art, og åt

Norsk text.

Om avgjorelser som i
straffesaker treffes om erstatning
eller oppreisning,
gj elder konvensjonen av
16. mars 1932 om anerkjennelse
og fullbyrdelse
av dommer.

Artikkel 2.

Fullbyrdelse iverksettes
ikke såfremt adgangen til
å fullbyrde er falt bort
ved foreldelse eller av annen
grunn etter loven i
den stat hvor avgjorelsen
er truffet eller hvor fullbyrdelsen
skulle företas.

Artikkel 3.

Begjaeringen om fullbyrdelse
fremsettes i Danmark
av Justitsministeriet,
i Norge av Justisdepartementet,
i Sverige av
Justitiekanslern, og rettes
til den tilsvarende myndighet
i den annen stat.

Begjaeringen skal vaere
ledsaget av:

1. avgjorelsen i original
eller i utskrift bekreftet
av vedkommende
myndighet,

2. bevitnelse fra den
myndighet som fremsetter
begjaeringen,
om åt avgjorelsen er
av den art som er
nevnt i artikkel 1,

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Svensk text.

i artikel 1 samt att
verkställighet kan
ske i den stat dår
domen gavs.

Artikel 4.

Framställning om verkställighet
bör avslås, om
denna finnes gälla en politisk
förbrytelse eller över
huvud en straffbelagd
handling som är förövad
för att främja ett politiskt
ändamål.

Framställning må jämväl
avslås, om detta finnes
påkallat av hänsyn
till en tredje stat.

Artikel 5.

Verkställighet sker i envar
stat enligt där gällande
lag, dock att böter ej
må förvandlas.

Artikel 6.

Kostnader, som icke
bliva täckta genom företagen
verkställighetsåtgård,
stanna å den stat,
hos vilken framställning
om verkställighet gjorts.

Artikel 7.

Vad i artikel 4 första
stycket sägs om verkställighet
av dom som avser
politisk förbrytelse eller
straffbelagd handling
med politiskt syfte, äger

Dansk text.

den er retskraftig og
kan fuldbyrdes i den
Stat, hvor den er
truffet.

Artikel 4.

Begseringen kan afslaas,
naar den Myndighed, som
den er rettet til, finder, åt
Sagen drejer sig om en politisk
Forbrydelse eller en
strafbar Handling, som er
begaaet för åt fremme et
politisk Formaal.

Begaeringen kan ogsaa
afslaas, naar Hensynet til
en tredie Stat tilsiger det.

Artikel 5.

Fuldbyrdelsen ivaerksaettes
i hver Stat efter
den der gseldende Lov,
dog saaledes åt Frihedsstraf,
der traeder i Stedet
for Boder, ikke fuldbyrdes.

Artikel 6.

Omkostninger, som ikke
bliver daekket ved
Fuldbyrdelsen, afholdes
af den Stat, hvor den foretages.

Artikel 7.

Bestemmelsen i Artikel
4, Stk. 1, om Sager, der
drejer sig om politiske
Forbrydelser eller andre
strafbare Handlinger med
politisk Formaal, finder

Norsk text.

og åt den er rettskraftig
og kan fullbyrdes
i den stat
hvor den er truffet.

Artikkel 4.

Begjaeringen kan avslåes
når den myndighet
som den er rettet til, finner
åt saken gj elder en
politisk förbrytelse eller
en straffbar handling som
er forovet i den hensikt å
fremme et politisk formål.

Begjaeringen kan også
avslåes når hensyn til en
tredje stat tilsier det.

Artikkel 5.

Fullbyrdelsen iverksettes
i hver stat etter der
gjeldende lov, dog således
åt frihetsstraff som skal
tre i stedet for böter, ikke
fullbyrdes.

Artikkel 6.

Omkostninger som ikke
blir dekket ved fullbyrdelsen,
baeres av den stat
hvor den företas.

Artikkel 7.

Bestemmelsen i artikkel
4 forste ledd om saker
som gj elder en politisk
förbrytelse eller en straffbar
handling med politisk
formål, får ikke anvendel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

21

Svensk text.

ej tillämpning, om domen
meddelats i samband
med den i anledning av
kriget åren 1939—1945 i
Danmark och Norge anställda
räfsten med dem
som gjort sig skyldiga till
landsförräderi eller annan
landsskadlig verksamhet.

Artikel 8.

Konventionen skall äga
tillämpning jämväl å dom
som meddelats före dess
ikraftträdande.

Artikel 9.

Konventionen skall ratificeras,
och ratifikationshandlingarna
skola
deponeras i danska utrikesministeriets
arkiv.

Konventionen träder i
kraft mellan ratificerande
stater, så snart dessa vidtagit
de åtgärder som erfordras
för dess ömsesidiga
tillämpning.

Envar av staterna äger
i förhållande till envar av
de övriga uppsäga konventionen
till upphörande
efter en frist av sex månader.

Dansk text.

ikke Anvendelse, hvis Sägen
falder ind under den
Retsforfolgning, som i Anledning
af Krigen 1939—
1945 finder Sted i Danmark
og Norge mod den,
som har gjort sig skyldig
i Forrsederi eller anden
landsskadelig Virksomhed.

Artikel 8.

Denne Konvention
kommer ogsaa til Anvendelse
paa Afgorelser fra
Tiden for dens Ikrafttrseden.

Artikel 9.

Konventionen skal ratificeres,
og Ratifikationsdokumenterne
skal deponeres
i det danske Udenrigsministeriums
Arkiv.

Konventionen traeder i
Kraft mellem ratificerende
Stater, saasnart de har
truffet de Foranstaltninger,
som er paakraevet til
gensidig Gennemforelse.

Enhver af Staterne kan
i Forhold til hver af de
andre opsige Konventionen
med en Frist af seks
Maaneder.

Norsk text.

se dersom saken faller inn
under den rettsforfolgning
som i anledning av
krigen 1939—1945 pågår
i Danmark og Norge mot
dem som har gjort seg
skyldig i landssvik og annen
landsskadelig virksomhet.

Artikkel 8.

Denne konvensjon
kommer også til anvendelse
på avgjorelser |fra
tiden för dens ikrafttreden.

Artikkel 9.

Konvensjonen skal ratifiseres,
og ratifikasjonsdokumentene
skal deponeres
i det danske utenriksministeriums
arkiv.

Konvensjonen trer i
kraft mellom de ratifiserende
stater etter hvert
som de har truffet de forfoyninger
som trenges til
gj ensidig gjennomforing.

Enhver av statene kan
i forhold til hver av de
andre si opp konvensjonen
med en frist av seks
måneder.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Svensk text.

Förslag

till

Överenskommelse
mellan Sverige, Danmark
och Norge om
tillfälligt tillägg till
de gällande konventionerna
om ömsesidigt
utlämnande av
förbrytare.

Artikel 1.

De fördragsslutande staterna
förbinda sig med
avseende å förbrytelser,
som omfattas av den i anledning
av kriget åren
1939—1945 i Danmark
och Norge anställda räfsten
med dem som gjort
sig skyldiga till landsförräderi
eller annan landsskadlig
verksamhet, att
lämna sådan handräckning
varom stadgas i de
gällande konventionerna
om ömsesidigt utlämnande
av förbrytare, dock att
denna överenskommelse
ej medför förpliktelse att
utlämna förbrytare i vidare
mån än som framgår
av nämnda konventioner.

Dansk text.

Udkast

til

Overenskomst mellem
Danmark, Norge og
Sverige om midlertidige
iEndringer i de
gseldende Konventioner
om gensidig
Udlevering af
Forbrydere.

Artikel 1.

De kontraherende Stater
forpligter sig til, naar
der er Tale om Forbrydelser,
som falder ind under
den Retsforfolgning,
som i Anledning af Krigen
1939—1945 finder
Sted i Danmark og Norge
mod den, som har gjort
sig skyldig i Forraederi eller
anden landsskadelig
Virksomhed, åt yde saadan
Retshjcelp, som er
omhandlet i de gaeldende
Konventioner om Udlevering
af Forbrydere, dog
åt denne Overenskomst
ikke medforer Forpligtelse
til åt udlevere Forbrydere
i videre Udstr*kning
end fastsat i Konventionerne.

Norsk text.

Utkast

til

Overenskomst mellom
Norge, Danmark og
Sverige om midlertidige
endringer i de
gjeldende konvensjoner
om utlevering
av forbrytere.

Artikkel 1.

De kontraherende stater
forplikter seg til, når
det gj elder förbrytelser
som faller inn under den
rettsforfolgning som i anledning
av krigen 1939-—
1945 pågår i Danmark og
Norge mot dem som har
gjort seg skyldig i landssvik
og annen landsskadelig
virksomhet, å yte sådan
rettshjelp som er omhandlet
i de gjeldende
konvensjoner om utlevering
av forbrytere, dog
således åt denne overenskomst
ikke medforer förpliktelse
til å utlevere forbrytere
i videre utsökning
enn i konvensjonene
bestemt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

23

Svensk text.

Artikel 2.

Denna konvention skall
ratificeras, och ratifikationshandlingarna
skola
deponeras i danska utrikesministeriets
arkiv.

Konventionen träder i
kraft mellan ratificerande
stater, så snart dessa vidtagit
de åtgärder som erfordras
för dess ömsesidiga
tillämpning.

Envar av staterna äger
i förhållande till envar av
de övriga uppsäga konventionen
till upphörande
efter en frist av sex månader.

Dansk text.

Artikel 2.

Denne Overenskomst
skal ratificeres, og Ratifikationsdokumenterne
skal
deponeres i det danske
Udenrigsministeriums Arkiv.

Overenskomsten traeder
i Kraft mellem ratificerende
Stater, saasnart de
har truffet de Foranstaltninger,
som er paakrsevet
til gensidig Gennemforelse.

Enhver af Staterne kan
i Forhold til hver af de
andre opsige Konventionen
med en Frist af seks
Maaneder.

Norsk text.

Artikkel 2.

Denne overenskomst
skal ratifiseres, og ratifikasj
onsdokumentene
skal deponeres i det danske
utenriksministeriums
arkiv.

Overenskomsten trer i
kraft mellom de ratifiserende
stater etter hvert
som de har truffet de forfoyninger
som trenges til
gj ensidig gjennomforing.

Enhver av statene kan
i forhold til hver av de
andre si opp konvensjonen
med en frist av seks
måneder.

24

Kunffl. Maj:ts proposition nr 175.

Förslag

till

Lag om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i
brottmål meddelats i Danmark eller Norge.

1 §•

Lagakraftvunnen dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge,
skiall, såvitt därigenom dömts till böter eller förverkande eller utdömts ersättning
för rättegångskostnader, vara gällande jämväl här i riket och på begäran
verkställas här.

Lika med lagakraftvunnen dom anses beslut eller föreläggande, som efter
lagstiftningen i den stat där det meddelats äger samma verkan som sådan
dom, samt lagakraftvunnet beslut, som till tryggande av anspråk på böter,
förverkande, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnader meddelats
angående kvarstad, skingringsförbud eller beslag å egendom tillhörande för
brott misstänkt.

Beträffande avgöranden om skadestånd i brottmål är stadgat i lagen den
2 december 1932 om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats
i Danmark, Finland, Island eller Norge.

2 §•

Verkställighet enligt denna lag må icke ske, om hinder däremot genom
preskription eller annorledes uppstått enligt lagstiftningen i den stat, där domen
meddelats, eller enligt svensk lag.

3 §.

Framställning om verkställighet göres hos justitiekanslem. Framställningen
göres, om domen meddelats i Danmark, av danska justitsministeriet och,
om domen meddelats i Norge, av norska justisdepartementet.

Vid framställningen skall fogas:

1. domen i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt avskrift,
samt

2. bevis av den myndighet som gör framställningen, att domen äger laga
kraft och är av sådan beskaffenhet som sägs i 1 § samt att verkställighet
kan ske i den stat där domen gavs.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

4 §.

Framställning om verkställighet bör av justitiekanslem avslås, om denna
finnes gälla en politisk förbrytelse eller överhuvud en straffbelagd handling
som är förövad för att främja ett politiskt ändamål.

Justitiekanslem må jämväl avslå framställning, om detta finnes pakallat
av hänsyn till en tredje stat.

5 §.

Verkställighet sker enligt svensk lag, dock att böter ej må förvandlas.

6 §•

Kostnader, som icke bliva täckta genom företagen verkställighetsåtgärd,
stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer och äger tillämplighet
jämväl å dom som meddelats före dess ikraftträdande.

Vad i 4 § första stycket sägs äger ej tillämpning, om domen meddelats i
samband med den i anledning av kriget åren 1939—1945 i Danmark och
Norge anställda räfsten mot dem som gjort sig skyldiga till landsförräderi
eller annan landsskadlig verksamhet.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 maj
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 8 maj 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 25 april 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och
verkställighet av domar i brottmål;

2) överenskommelse mellan Sverige, Danmark och Norge om tillfälligt
tillägg till de gällande konventionerna om ömsesidigt utlämnande av förbrytare;
samt

3) lag om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål
meddelats i Danmark eller Norge.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet förediagits
av revisionssekreteraren I. Strahl.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

1. Förslaget till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om
erkännande och verkställighet av domar i brottmål.

Mot uppfattningen att, då en framställning om verkställighet gäller en politisk
eller därmed jämställd förbrytelse, framställningen — frånsett fall som
avses i artikel 7 — i regel skall avslås synes intet vara att erinra. Emellertid
är det knappast lämpligt att konventionen innehåller en sådan anvisning;
därstädes torde i detta hänseende ej böra stadgas annat än att, som det hette
i första stycket av artikel 4 i de delegerades förslag till svensk text, framställningen
må avslås. Den i remissen föreslagna lydelsen torde ock strida
mot de danska och norska texterna; jämför lydelsen av andra stycket i samma
artikel. Lagrådet tillstyrker, att på denna punkt de delegerades förslag
följes; någon motsvarande jämkning i den föreslagna lagens ordalydelse
torde detta icke föranleda.

27

Kungi. Maj.ts proposition nr 175.

2. Förslaget till överenskommelse mellan Sverige, Danmark och Norge
om tillfälligt tillägg till de gällande konventionerna om ömsesidigt

utlämnande av förbrytare.

I artikel 13 av konventionen med Danmark om ömsesidigt utlämnande av
förbrytare stadgas bland annat, att innan formlig utlämningsbegäran framställes,
skall i vissa fall kunna begäras provisorisk häktning av en förbrytare,
att sådan framställning skall innehålla tillkännagivande, att framdeles formlig
begäran om vederbörandes utlämning kommer att framställas, samt att
om häktning i enlighet med vad nu sagts ägt rum men formlig begäran om
den häktades utlämnande icke framställts inom tre veckor efter häktningen,
den stat där häktningen skett skall vara berättigad att lösgiva den häktade.
Vidare föreskrives i artikel 15, att alla i förvar tagna föremål, som den reklamerade
personen vid sitt häktande hade i sin besittning, och vilka kunna
antagas vara av betydelse såsom bevismedel beträffande den förbrytelse, som
lägges honom till last, eller vilkas utbekommande målsäganden kan tänkas
påfordra, skola, därest utlämning beviljas, samtidigt med den reklamerade
personen överlämnas till det andra rikets myndigheter.

Konventionen mellan Sverige och Norge i samma ämne innehåller väsentligen
enahanda stadganden.

Såväl provisorisk häktning som överlämnande av i förvar tagna föremal
har således gjorts beroende av att förbrytelsen är av den beskaffenhet att
utlämning därför kan ske. När nu enligt det remitterade förslaget överenskommelsen
icke skall medföra förpliktelse att utlämna förbrytare i vidare
mån än som framgår redan av konventionerna, synes det ligga närmast till
hands att ej heller de nyssnämnda handräckningsåtgärderna möjliggöras genom
överenskommelsen. Denna konsekvens har också såvitt angår provisorisk
häktning dragits i en proposition i ämnet som i år avgivits till norska
stortinget (Ot. prp. nr 35). Visserligen synes det ur formell synpunkt icke
uteslutet att i förevarande ordning införa häktningsrätt. En dylik kan dock
i och för sig icke anses påkallad, och det bör icke ifrågakomma att en person
skall kunna häktas endast för att beslag å föremål som han har i sin
besittning skall möjliggöras. På grund av det anförda synes överenskommelsen
icke böra innefatta rätt till provisorisk häktning. Den föreslagna ordalydelsen
medger ock en sådan tolkning. En konsekvens härav lärer emellertid
bliva, att överenskommelsen ej heller får avseende å överlämnandet av
föremål som förbrytaren har i sin besittning. \ ill man införa en av utlämning
oberoende möjlighet till handräckning i sådant hänseende, torde det
bliva erforderligt att meddela uttryckliga bestämmelser härom.

3. Förslaget till lag om erkännande och verkställighet i vissa fall av
dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge.

När indrivning av böter skall ske genom utmätning av lös egendom i den
bötfälldes bo kan det inträffa, att eu tredje man påstår sig vara ägare av densamma.
Styrkes ej dylik invändning med fullt bevis, får jämlikt 09 § utsök -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ningslagen utmätning av egendomen äga rum trots invändningen. Men om
sannolika skäl föreligga för invändningens riktighet, skall tredje mannen
hänvisas att efter stämning å såväl borgenären som gäldenären utföra sin
talan vid domstol. Sådan stämning skall delgivas inom tre månader från
den dag då hänvisningen gavs. Äventyret, om detta ej iakttages, är att tredje
mannen förlorar sin talan mot borgenären, d. v. s. att den utmätta egendomen
användes för betalning av dennes fordran. Hänfört till konventionens
förhållanden innebär stadgandet, att tredje man för att freda egendom här i
riket mot utmätning på grund av dansk eller norsk bötesdom måste till
svensk domstol instämma danska eller norska staten. Enahanda läge kan
uppkomma även i andra fall där verkställighet enligt konventionen äger
rum genom utmätning. Med hänsyn till den internationella rättens regler angående
immunitetsskydd för utländsk stat synes emellertid tveksamt, om
stämning här verkligen står att erhålla (jfr Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. I, 1934
s. 206). Mahända har det avsetts, att i artikel 5 av den föreslagna konventionen
skall intolkas ett uppgivande av immuniteten sålunda att vederbörande
stat får anses hava genom att enligt konventionen påkalla verkställighet
inom något av de andra länderna avstått från att göra immunitetskravet gällande
i sak som på nämnda sätt dragés inför detta lands myndigheter. Såsom
frivilligt avstående av immuniteten betraktas ju t. ex. att en utländsk
stat själv uppträder såsom kärande; dess talan torde då kunna mötas med
motkrav, även i form av genkäromål. År meningen den nyss angivna, lärer
dock vara erforderligt att detta blir uttryckligen fastslaget i samband med
konventionens undertecknande. I motsatt fall lärer böra övervägas en anordning,
motsvarande den som innefattas i lagen den 15 juni 1935 angående uttagande
i vissa fall av ogulden utländsk utskyld eller allmän avgift. En bestämmelse
av där angiven innebörd kunde möjligen upptagas såsom ett
andra stycke i 5 § av förevarande förslag och erhålla den lydelse att, om
verkställigheten föranleder talan inför domstol här i riket, skall myndighet,
som Konungen förordnar, äga mottaga stämning samt i svenska statens namn
själv eller genom ombud tala och svara, såsom om fråga vore om en kronans
fordran. Huruvida en sådan föreskrift lämpligen bör givas utan däremot
svarande komplettering av konventionen kan dock sättas i fråga; för
övrigt torde även för de båda andra rikenas del enahanda spörsmål uppställa
sig. Därest till undvikande av tidsutdräkt finnes önskvärt, att den nu
berörda frågan tills vidare lämnas oreglerad, torde i allt fall densamma böra
med det snaraste upptagas till vidare behandling. Framhållas må, att problemet
i själva verket kan tänkas uppkomma redan med avseende å fall som
omfattas av 1932 års nordiska verkställighetskonvention. Några bestämmelser
i ämnet ha likväl ej upptagits vare sig i sistnämnda konvention eller i den
därtill anslutna svenska lagstiftningen; att i dessa fall fråga är om fordran
som tilkommer någon av de fördragsslutande staterna själv lärer emellertid
vara mindre vanligt.

Ur protokollet:
Åke Mossier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

29

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms
slott den 16 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för inrikesdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, frågan om godkännande av ett av delegerade för Sverige, Danmark
och Norge avgivet förslag till konvention mellan nämnda länder om
erkännande och verkställighet av domar i brottmål samt ett av samma delegerade
avgivet förslag till överenskommelse mellan nämnda länder om tillfälligt
tillägg till de gällande konventionerna om utlämnande av förbrytare.

Föredraganden anför:

Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den 25 april 1947, ha delegerade
för Sverige, Danmark och Norge avgivit förslag till konvention mellan nämnda
länder om erkännande och verkställighet av domar i brottmål samt till
överenskommelse mellan samma länder om tillfälligt tillägg till de gällande
konventionerna om utlämnande av förbrytare. Sedan dessa förslag jämte ett
av de svenska delegerade upprättat förslag till lag om erkännande och verkställighet
i vissa fall av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller
Norge, inom justitiedepartementet underkastats viss jämkning, har Eders
Kungl. Maj :t i statsråd sagda den 25 april beslutat inhämta lagrådets utlåtande
över förslagen. Lagrådet har den 19 maj 1947 avgivit det sålunda infordrade
utlåtandet.

Beträffande konventionsförslaget har lagrådet i sitt utlåtande hemställt,
att artikel 4 första stycket i den svenska konventionstexten, vilket vid förslagets
behandling inom justitiedepartementet till sin avfattning nagot jämkats,
måtte återföras till lydelsen enligt de delegerades förslag. Vad lagrådet sålunda
hemställt vill jag icke motsätta mig.

Med avseende närmast å lagförslaget har lagrådet vidare gjort en erinran,
som jag anser mig böra beröra i detta sammanhang. Lagrådet har med hänsyn
till den internationella rättens regler angående immunitetsskydd för utländsk
stat funnit tveksamt, huruvida, när indrivning av böter ådömda i
Danmark eller Norge skall ske här i riket genom utmätning av lös egendom
i den bötfälldes bo och tredje man, som påstår sig vara ägare till denna, jämligt
69 § utsökningslagen hänvisats att efter stämning å såväl borgenären

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 175.

som gäldenären utföra sin talan vid domstol, stämning verkligen kan erhållas
å den utländska staten. För att undanröja den olägenhet som denna
ovisshet innebär har lagrådet ifrågasatt, huruvida icke i lagförslagets 5 § såsom
ett andra stycke borde upptagas en bestämmelse av innehåll att, om
verkställigheten föranleder talan inför domstol här i riket, myndighet som
Konungen förordnar skall äga mottaga stämning samt i svenska statens
namn själv eller genom ombud tala och svara, såsom om fråga vore om en
kronans fordran. Som i konventionsförslagets artikel 5 stadgas att verkställighet
skall ske i envar stat enligt där gällande lag, torde emellertid ifrågavarande
tillägg, om det befinnes erforderligt, kunna göras i den svenska lagen
utan att någon ändring i konventionstexten erfordras.

Konventionsförslaget är enligt min mening ägnat att fylla ett praktiskt behov,
och vill jag för min del förorda att Kungl. Maj:t godkänner detsamma.
Därest så sker lärer förslaget, innan ratifikation ifrågakommer, skola underställas
riksdagens prövning. Till frågan om den lagstiftningsåtgärd, som påkallas
av eventuell ratifikation, torde jag senare få återkomma.

Vad åter angår förslaget till överenskommelse om tillfälligt tillägg till de
gällande konventionerna om utlämnande av förbrytare ha, enligt vad jag
under hand inhämtat från Danmark och Norge, erfarenheterna där under
den tid som förflutit sedan förslaget upprättades icke ådagalagt något egentligt
behov av en sådan överenskommelse. Vid sådant förhållande synes
vad som härutinnan föreslagits icke böra föranleda någon åtgärd från svensk
sida.

Föredraganden uppläser härefter förslaget till konvention mellan Sverige,
Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål,
samt hemställer, att detta förslag måtte godkännas av Kungl. Maj:t.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

Kungi. Maj:ts proposition nr 175.

31

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Under erinran att Kungl. Maj :t förut denna dag pa föredragning av chefen
för justitiedepartementet beslutat godkänna förslag till konvention mellan
Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i
brottmål hemställer ministern för utrikes ärendena, efter gemensam beredning
med förstnämnde departementschef, att Kungl. Maj:t matte bemyndiga
sändebudet i Köpenhamn ambassadören Gustaf von Dardel att under förbehåll
av ratifikation av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke — underteckna
en konvention i överensstämmelse med ifragavarande förslag, vars
lydelse framgår av bilaga till detta protokoll1, ävensom förordna, att fullmakt
för von Dardel skall i vanlig ordning utfärdas.

Till vad ministern under ovanstående punkt hemställt,
däruti övriga närvarande statsrådsledamöter förena sig, behagar
Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:
Gunnar Gerring.

1 Bilagan här utesluten.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 mars 19i8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Ericsson, Mossberg, Kock.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för inrikesdepartementet anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg:

Enligt statsrådsprotokollet den 16 januari 1948 har Kungl. Maj:t funnit
gott godkänna ett av delegerade för Sverige, Danmark och Norge avgivet
förslag till konvention mellan nämnda länder om erkännande och verkställighet
av domar i brottmål. Förslaget har godkänts jämväl av de övriga
ländernas regeringar och den 8 mars 1948 av regeringarnas befullmäktigade
ombud undertecknats att såsom konvention gälla mellan nämnda länder.

Såsom omförmälda statsrådsprotokoll utvisar, skall konventionen, innan
ratifikation från Sveriges sida ifrågakommer, underställas riksdagens prövning.
I samband därmed torde jämväl böra komma under bedömande spörsmålet
om den lagstiftningsåtgärd, som för Sveriges del påkallas av en ratifikation
av konventionen. Jag tillåter mig därför nu anmäla lagrådets den
19 maj 1947 avgivna utlåtande i vad rör det till lagrådet den 25 april 1947
remitterade förslaget till lag om erkännande och verkställighet i vissa fall
av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge.

Såsom omnämnts i statsrådsprotokollet, har lagrådet ifrågasatt, huruvida
icke i 5 § såsom ett andra stycke borde upptagas en bestämmelse av
innehåll att, om verkställigheten föranleder talan inför domstol här i riket,
myndighet som Konungen förordnar skall äga mottaga stämning samt
i svenska statens namn själv eller genom ombud tala och svara, såsom om
fråga vore om en kronans fordran. En sådan anordning finner jag ändamålsenlig,
om ock måhända icke nödvändig. Som framställning om verkställighet
av dansk eller norsk dom skall göras hos justitiekanslern, torde
lämpligen i lagen böra stadgas, att justitiekanslern skall äga behörighet i
nämnda avseende. En bestämmelse av nu angivna innehåll har fogats till
5 § såsom ett andra stycke.

Föredraganden hemställer därefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition,
dels äska riksdagens godkännande av ifrågavarande konvention,
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga nämnda
lagförslag med angivna ändring.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik Rudhe.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471676