Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

1

Nr 165.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till kommunal
upplysningsverksamhet; given Stockholms slott
den 5 mars 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, finans- och
ecklesiastikdepartementen anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Mossberg.

Jag framlägger i det följande förslag om anslag till kommunal upplysningsverksamhet.
Förslagen grunda sig på ett av särskilt tillkallade sakkunniga
•— kommittén för kommunal upplysningsverksamhet — avgivet,
den 13 december 1947 dagtecknat betänkande (SOU 1947: 76). I statsverkspropositionen
upptogs för ändamålet ett preliminärt beräknat anslag av
210 000 kronor.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 165.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

Sammanfattning av förslagen.

De av kommittén för kommunal upplysningsverksamhet framlagda förslagen
avse åtgärder för att underlätta förvaltningsarbetet för kommunala
förtroendemän och tjänstemän. Jag anförde till det statsverkspropositionen
bilagda statsrådsprotokollet, att jag vid förberedande prövning av ärendet
funnit, att för sådan kursverksamhet, som oundgängligen erfordrades för att
göra de kommunala förtroendemännen bättre skickade att fullgöra de delvis
nya och större uppgifter, vilka efter kommunindelningsreformen komme
att åvila dem, behövdes en medelsanvisning av 210 000 kronor. Övriga avsedda
åtgärder voro enligt min mening icke av den angelägenhetsgrad, att
medel f. n. borde ställas till förfogande för deras genomförande. I enlighet
med denna uppfattning framställer jag i det följande allenast förslag angående
upplysningsverksamhet för kommunala förtroendemän i den mån
sådan påkallas av kommunindelningsreformen.

Förslagen innebära i huvudsak följande.

1) Åtgärder vidtagas för att dels främja tillkomsten av lämpliga handböcker,
av vilka förtroendemännen ha behov, dels underlätta utgivandet av
nya upplagor av redan befintliga sådana handböcker, när så påkallas, dels
ock åstadkomma en låg prissättning på handböckerna. På nämnden för utgivande
av förvaltningsrättsliga publikationer skall ankomma att ombesörja
dessa åtgärder.

2) Muntliga kurser och korrespondenskurser, vilka särskilt anpassas för
de kommunala förtroendemännen, anordnas. Verksamheten ställes under
ledning av ett samarbetsorgan, bestående av fyra ledamöter, av vilka två
utses av Kungl. Maj :t samt en av vardera svenska landskommunernas förbund
och svenska socialvårdsförbundet. Den direkta ledningen av korrespondensundervisningen
anförtros åt socialinstitutet i Stockholm, som
härvid bör samverka dels med svenska landskommunernas förbund, dels
även med svenska socialvårdsförbundet och de övriga socialinstituten. För
handhavande av verksamheten ställer svenska landskommunernas förbund
en konsulent till förfogande, vilken av statsmedel erhåller ett arvode motsvarande
27 löneklassen. Därjämte anställes ett biträde för kontorsgöromål
med arvode motsvarande 11 löneklassen.

För de under 2) angivna åtgärderna ställas medel till förfogande genom
ett anslag på riksstaten. Från anslaget skola bestridas — förutom ersättningar
till konsulenten och biträdet samt till ledamöterna i samarbetsorganet
— kostnader för manuskript, illustrationer och tryckning av korrespondenskurser,
ersättningar till kursledare och föreläsare vid de muntliga
kurserna, ersättningar till deltagarna i de muntliga kurserna för resor
och uppehälle under kurstiden samt vissa expeditionskostnader. Deltagarna
i korrespondensundervisningen skola erlägga en mindre kursavgift. Det
sammanlagda anslagsbehovet uppgår till 210 000 kronor. För den verk -

3

Kungl. Muj.ts proposition nr 165.

samhet, som skall ankomma på nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga
publikationer, erfordras icke särskilda medel under budgetåret
1948/49 utan bestridas kostnaderna av det anslag för nämnden, som i
1948 års statsverksproposition under andra huvudtiteln föreslås anvisat
för budgetåret.

Jag förutsätter, att de statliga myndigheter, som kunna komma i fråga,
inom ramen för anvisade anslag utveckla och intensifiera sin informationsverksamhet
i syfte att underlätta förvaltningsarbetet för förtroendemännen.

De åtgärder, som jag sålunda föreslår, äro väsentligen av samma art och
äro delvis betingade av samma förhållanden, som framkallat behovet av en
mera reguljär upplysning för innehavarna av kommunala förtroendeuppdrag.
Redogörelsen i det följande upptager därför -— förutom de särskilda
spörsmål rörande upplysning för de kommunala förtroendemännen, vilka
sammanhänga med kommunindelningsreformen — även frågor, som äro
gemensamma för denna upplysning och den av kommittén föreslagna reguljära
informationsverksamheten.

Utredningens tillkomst.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1946 tillkallade
chefen för socialdepartementet samma dag tre sakkunniga1 att verkställa
utredning rörande statsmakternas medverkan för utarbetande av handböcker
och korrespondenskurser i sociala frågor för i första hand kommunala
förtroendemän och tjänstemän. I anledning av den förestående kommunindelningsreformen
har jag — enligt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 15
november 1946 — dels uppdragit åt nämnda sakkunniga att verkställa utredning
jämväl beträffande kursverksamhet för kommunala förtroendemän,
dels ock tillkallat ytterligare en sakkunnig2 att deltaga vid utredningen
rörande sistnämnda fråga. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 30 maj 1947
har förordnats, att utredningen fr. o. m. den 1 juli 1947 skall bedrivas
inom inrikesdepartementet. De sakkunniga, vilka antagit namnet kommittén
för kommunal upplysningsverksamhet, ha avgivit ett den 13 december
1947 dagtecknat betänkande angående kommunal upplysningsverksamhet
(SOU 1947:76).

Yttranden över betänkandet ha, efter remiss, avgivits av socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser — med överlämnande
av yttranden från 57 städer, 30 köpingar, 1 municipalsamhälle
och 170 landskommuner — civilförsvarsstyrelsen, statens brandinspektion,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet,

1 De sakkunniga voro direktören i svenska landskommunernas förbund Sixten Larsson,
politices magistern Arne Andersson och ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren
Adolf Wallentheim.

2 Den nytillkallade sakkunnigen var docenten G. E. Heckschcr.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

statskontoret, skolöverstyrelsen, egnahemsstyrelsen, nämnden för utgivande
av förvaltningsrättsliga publikationer, soeialinstitutet i Stockholm, socialinstitutet
i Göteborg, sydsvenska socialinstitutet, centralförbundet för socialt
arbete, svenska socialvårdsförbundet, svenska sjukkasseförbundet,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, samverkande bildningsförbunden —• med överlämnande
av yttranden från arbetarnas bildningsförbund, svenska landsbygdens
studieförbund, studieförbundet medborgarskolan och Sveriges blåbandsförening
— Hermods korrespondensinstitut, NKI-skolan, brevskolan,
kooperativa förbundets skola Vår gård, högerns medborgarskola samt landsorganisationen.

Kommitténs förslag.

Behovet av upplysningsverksamhet.

Enligt kommitténs mening behöva de kommunala förtroendemännen i
viss utsträckning utbilda sig för sina uppgifter. Rörande de allmänna
orsakerna till utbildningsbehovet anför kommittén, att den
kommunala verksamheten under de senaste femtio åren ökats i allt snabbare
takt, samtidigt som det kommunala arbetet utvecklats mot allt starkare
differentiering och komplicering. Stegringen av de kommunala uppgifternas
antal hade varit en följd delvis av kommunernas egna initiativ
men än mera av statens ingripande. Detta gällde främst socialpolitiken.
Det kommunala arbetet hade fått ett förändrat innehåll genom att den relativt
obundna kommunala beslutanderätt, som karakteriserade 1862 års
kommunalförfattningar, numera på ett flertal områden avlösts av ett statligt
kontrollsystem. Det statliga inflytandet hade från början tagit sikte
på att förhindra kommunala övergrepp. Efter hand hade det emellertid
mer och mer framstått som ett statligt intresse att framtvinga initiativ och
åtgärder från kommunernas sida i syfte att tillförsäkra medborgarna en
lika gynnsam behandling oberoende av kommuntillhörigheten. På en rad
områden hade skapats garantier för viss minimistandard, och kontrollen
över att medborgarna erbjödos likvärdiga samhälleliga förmåner hade
skärpts. De statsbidrag, som i samband därmed lämnats, hade i sin tur
medfört ökat statligt inflytande på den kommunala verksamhet, som stödet
gällt. Statsbidragsreglerna vore mycket invecklade. De hade även fört
med sig ett vidlyftigt blankettmaterial. Kommunerna hade därjämte att
iakttaga vissa fatalietider och andra formföreskrifter. För handläggning av
t. ex. vissa barnavårds- och alkoholistvårdsärenden krävdes numera en
nästan domstolsmässig precision och vid bestämmandet av sociala förmåner
ofta invecklade beräkningar, som måste utföras under iakttagande av
en mångfald olika faktorer. Beträffande omfattningen av det kommunala

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

författningsmaterialet kunde nämnas, att den av Sundberg och Berglund
utgivna »Kommunal författningshandbok», vilken vore en i huvudsak
okommenterad edition av i praktiskt kommunalt arbete tillämpliga författningar,
omfattade 1 482 sidor samt upptoge eller hänvisade till 1 072 författningar.
Omslutningssiffran för de samlade kommunala utgifterna, som
på 1870-talet uppgick till mindre än 50 miljoner kronor per år, vore numera
omkring 2 000 miljoner kronor.

Kommittén framhåller vidare, att antalet förvaltningsorgan — obligatoriska
eller fakultativa — i en landskommun på cirka 2 000 invånare numera
regelmässigt utgjorde ett tjugutal. I en större landskommun liksom
i stadskommunerna vore antalet förvaltningsorgan betydligt större. Kommunalstyrelsen
torde f. n. utövas av sammanlagt minst 150 000 personer,
av vilka ungefär 60 000 vore ledamöter i primärkommunernas fullmäktigeförsamlingar.

Svårigheter att besätta de kommunala förtroendeposterna förefunnes i
allmänhet icke, då fråga vore om ledamotskap i de primärkommunala fullmäktigförsamlingarna
eller i nämnder och styrelser, vilka sammanträdde
endast en eller annan gång om året. Dessa uppdrag kunde också som regel
någorlunda tillfredsställande fullgöras med den sakkunskap, som förvärvades
under arbetets gång. Svårigheterna gjorde sig på allvar gällande först
i fråga om de verkligt arbetstyngda uppdragen: ordförandeskap i organ
sådana som drätselkammare, kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd,
folkskolestyrelse m. fl. Även ledamöterna i dessa nämnder
hade ofta en rätt betydande arbetsbörda, icke minst när de företrädde en
minoritet, som hade bestämt intresse av att icke helt bli utestängd från de
verkliga avgörandena.

Den viktigaste orsaken till angivna svårigheter vore enligt kommitténs
mening den kommunala verksamhetens alltmer komplicerade natur. Kompliceringen
gjorde sig särskilt märkbar hos de förvaltande organen, och det
vore hos dessa och icke i fullmäktigeförsamlingarna, som den kommunala
verksamhetens tyngdpunkt låge. I kommuner, som saknade tjänstemän,
fölle huvudparten av arbetet på ordförandena; dessa måste ägna avsevärd
del av sin fritid åt organets expeditionella angelägenheter och andra verkställighetsåtgärder.
Ordföranden hade också ofta ansvaret för att organet
höll sig ä jour med utvecklingen. Han måste därför utveckla sig till något
av en specialist på kommunal förvaltning med icke oväsentliga kunskaper
bl. a. inom olika grenar av förvaltningsrätten.

1 de kommuner, där tjänstemän funnes anställda, vore förhållandena
delvis annorlunda. Förtroendemännen behövde där icke befatta sig med
expeditionella angelägenheter och finge bättre tid för principiella överväganden.
Å andra sidan vore det uppenbart, att en förtroendeman stundom
kunde ha svårt att hävda sig gentemot en tjänsteman, som besutte en mera
ingående kännedom om det särskilda verksamhetsområde, som vore i fråga.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

Detta finge lätt till följd, att förtroendemännen förlorade intresset för den
kommunala verksamheten. Det förekomme även, att tjänstemän missbrukade
det inflytande, som sammanhängde med deras juridiska, administrativa
och tekniska kunnande.

Kommittén uttalar vidare, att den kommunala självstyrelsens värde bl. a.
låge däri, att den beredde tillfälle för ett betydande antal medborgare att
aktivt deltaga i handläggningen av offentliga angelägenheter. Den politiska
demokratiens existens vore fördenskull till icke ringa del beroende av den
kommunala självstyrelsens fortbestånd. Härav följde, att man vid lösningen
av det kommunala arbetets grundproblem i första hand måste inrikta
sig på sådana åtgärder, genom vilka man beredde kommunalmännen
möjlighet att göra självständiga insatser av direkt betydelse, icke minst
genom deltagande i själva förvaltningsarbetet. Enär möjligheterna att förenkla
den kommunala verksamheten vore begränsade och då det icke vore
tänkbart eller ens önskvärt att utbygga en statlig konsulentorganisation i
sådan omfattning, att kommunalmännen hos konsulenterna kunde inhämta
råd och anvisningar vid varje uppkommande svårighet, måste man enligt
kommitténs uppfattning direkt söka utbilda de kommunala förtroendemännen
för deras uppgifter. Specialiseringen finge dock icke bli sådan, att den
förlamade förtroendemännens allmänna omdömesförmåga eller minskade
förståelsen för allmänhetens önskemål.

Vad särskilt angår det behov av utbildning, som sammanhänger
med kommunindelningsreformen, finner kommittén
upplysningsverksamhet påkallad både i sådana fall, då kommuner, som
önska anställa tjänstemän, icke kunna få kvalificerade sökande till tjänsterna,
som även i de fall, då tjänstemän omedelbart komma att anställas i
de förstorade kommunerna.

Med avseende å förstnämnda fall framhåller kommittén, att anställandet
av tjänstemän för landskommunernas kamerala och sociala arbetsuppgifter
hittills regelmässigt ägt rum i samband med centralisering av medelsförvaltningen
enligt 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet.
Sådan centralisering hade så gott som undantagslöst inneburit inrättandet
av kommunalkontor och anställandet av kommunalkamrerare. Centraliseringen
hade i flertalet fall kommit att sträcka sig betydligt längre än till
själva medelsförvaltningen. I det övervägande antalet fall vore kommunalkamrerarna
sålunda sekreterare och verkställande tjänstemän hos de viktigare
förvaltningsorganen. I ett antal av de större landskommunerna hade
därtill anställts kvalificerade tjänstemän för de socialvårdande organen.
Medelsförvaltningen vore f. n. centraliserad i omkring 300 landskommuner.
Kommittén anför vidare, att enligt de preliminära förslag till ny kommunindelning,
vilka i juni 1947 avgivits av för ändamålet tillkallade utredningsmän,
antalet landskommuner, vilket den 1 januari 1946 uppgick till 2 387,
skulle komma att minskas till 916. Om man utginge ifrån att centraliserad

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

medelsförvaltning efter kommunsammanslagningen skulle förekomma i
minst samma omfattning i de nya kommunerna som i nuvarande kommuner
av motsvarande storleksordning, skulle man komma fram till att sådan
förvaltningsform i och med kommunsammanslagningen skulle finnas genomförd
i sammanlagt cirka 400 landskommuner. Med hänsyn bl. a. till
de under de senaste åren framträdande tendenserna till ytterligare ökad
centralisering borde dock denna siffra enligt kommitténs mening höjas med
minst ett hundratal. Då därjämte kommunsammanslagningen i och för
sig torde stimulera centraliseringen av medelsförvaltningen och övergången
till tjänstemannasystem samt en sådan övergång syntes bliva starkt påskyndad
genom det pågående reformarbetet, hölle kommittén för troligt,
att kort tid efter kommunsammanslagningen behov av kommunalkamreraretjänster
kunde komma att göra sig gällande i sammanlagt omkring 600
landskommuner. Detta skulle innebära en fördubbling på kort tid av det
nuvarande antalet befattningar av detta slag. Därtill komme en fortsatt
utbyggnad av tjänstemannasystemet i de landskommuner, som redan centraliserat
förvaltningen. Även i stadskommunerna komme reformarbetet att
kräva ytterligare specialutbildad arbetskraft. Konkurrens om denna arbetskraft
— diplomerade från socialinstituten -—■ vore också att vänta från
andra håll, bl. a. från industrien, sjukhusförvaltningen och vissa grenar av
statsförvaltningen.

Kommittén anför vidare, att den fört vissa överläggningar med ledningarna
för socialinstituten. Dessa trodde sig om att fram till 1950 på den
socialkommunala linjen kunna utbilda det antal personer, som erfordras
för att i det närmaste täcka efterfrågan i anledning av kommunindelningsreformen.
Emellertid hade hittills elevtillströmningen visat sig icke motsvara
behovet. Instituten hade varit beredda att höstterminen 1947 till den
socialkommunala linjen mottaga cirka 100 elever. Endast 69 sökande hade
emellertid anmält sig, av vilka 53 antagits. Anledningen till den minskade
elevtillströmningen vore enligt kommitténs mening främst att söka i de
allmänna förhållandena på arbetsmarknaden. Dock syntes i någon mån
ha bidragit de enligt kommitténs uppfattning väl försiktiga uttalandena om
behovet av specialutbildad arbetskraft inför kommunindelningsreformen.

På grund av vad sålunda anförts anser kommittén, att den situationen
mycket väl kan uppkomma vid tiden för kommunsammanslagningen, att
kommuner, som önska anställa tjänstemän, icke kunna få kvalificerade
sökande till tjänsterna. För att säkerställa kommunalförvaltningens effektivitet
är det då nödvändigt att så långt sig göra låter hjälpa förtroendemännen
att handha förvaltningen utan biträde av kvalificerade tjänstemän.
I första hand kommer då i fråga en för detta ändamål tillrättalagd
kursverksamhet.

Även för de förstorade kommuner, där tjänstemän omedelbart komma

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

att anställas, finner kommittén en kursverksamhet för förtroendemännen
— om också av något annan utformning — vara av största betydelse. Det
gällde i detta fall, anför kommittén, att anpassa förtroendemännen till de
nya och större förhållandena och medverka till att lekmannainflytandet
bibehölles. Det låge enligt kommitténs mening nära till hands att förmoda,
att förtroendemän med erfarenheter från de mindre förhållandena i småkommunerna,
ofta finge svårt att på rätt sätt hävda sig mot den eller de
tjänstemän, som anställdes i storkommunen. Bleve tjänstemannainslaget
i de nybildade kommunerna starkt, utgjorde denna omständighet ett ytterligare
motiv för kursverksamhet.

Upplysningsverksamhetens allmänna planläggning.

De åtgärder, kommittén föreslår i syfte att främja kommunalmännens
utbildning, avse bl. a. att bereda dem god tillgång till handböcker samt erforderlig
information från olika statliga tillsynsorgan. Man kunde emellertid
enligt kommitténs mening icke vänta, att handböcker rörande författningskomplex
i någon nämnvärd utsträckning skulle ägnas ett planmässigt
förhandsstudium från kommunalmännens sida. Vidare vore de författningar,
som gällde den kommunala och sociala verksamheten, ofta icke avgörande
för verksamhetens praktiska gestaltning. Verksamheten kunde sålunda
giva upphov till administrativa och tekniska problem och det vore
ofta väsentligt att vid genomförandet av olika åtgärder beakta psykologiska
faktorer. Om sådana förhållanden gåve handböckerna i regel icke några
anvisningar. Ytterligare handledning för kommunalmännen i form av
korrespondensundervisning samt i muntlig form i samband med kurser
och föreläsningar vore därför erforderlig. De muntliga kurserna vore av
särskilt värde på grund av samvaron mellan deltagarna och möjligheterna
till diskussion m. m. Betydelsen härav framträdde isynnerhet då det gällde
att väcka intresse för nya arbetsuppgifter och nya arbetsmetoder samt att
klarlägga principiella frågeställningar in. m. Vidare vore det till nytta att
kommunalmän och representanter för den centrala administrationen finge
personlig kontakt. Även såsom en allmän stimulans i arbetet hade kurserna
betydelse.

Den utbildning, som skall meddelas i anledning av kommunindelningsreformen,
anses i första hand böra ske genom kursverksamhet.

Principerna för kostnadsfördelningen.

Enligt kommitténs uppfattning kan det övervägas, huruvida kostnaderna
för ifrågavarande verksamhet böra bäras av kommunerna eller av staten.
För det förstnämnda alternativet talade, att verksamheten riktade sig så
gott som uteslutande till kommunalmännen och vore avsedd att underlätta

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

kommunernas arbete. En motsatt ståndpunkt åter syntes vara motiverad
redan med hänsyn till upplysningsverksamhetens allmänna betydelse och
vikten av att dess omfattning icke gjordes beroende av växlande och måhända
tillfälliga omständigheter i de särskilda kommunerna. Därtill komme
emellertid, att behovet av upplysningsverksamhet till övervägande del orsakats
genom utvecklingen av de uppgifter, som ålagts kommunerna av
staten, icke av vad kommunerna självmant åtagit sig. Över huvud syntes
dessa rikskommunala eller självförvaltningsuppgifter numera helt dominera
inom det kommunala arbetet. Då kommunernas förtroendemän således
i mycket stor utsträckning handhade uppgifter, vilka eljest måst övertagas
av statliga tjänstemän, vore det rimligt, att staten bekostade utbildningen
av dessa förtroendemän lika väl som av sina egna tjänstemän. På
dessa grunder ville kommittén förorda, att kostnaderna i huvudsak skulle
bäras av statsverket, ehuru även kommunala bidrag på särskilda punkter
kunde komma i fråga.

Litteratur och information.

I fråga om nu befintliga litteratur- och infor mation smöj
ligheter erinrar kommittén, att den grundläggande källan för ny
lagstiftning utgjordes av svensk författningssamling. Sammanställningar
av gällande författningar funnes i vissa okommenterade författningshandböcker,
främst den årligen utkommande Sveriges rikes lag och den på uppdrag
av Stockholms stadskollegium utgivna Kommunal författningshandbok.
Om samtliga dessa publikationer gällde, att de vore svårtillgängliga
för lekmannen. Detsamma vore ofta även förhållandet med förarbetena till
författningarna: kommittébetänkanden, propositioner och utskottsut låtanden.

Också i de kommenterade författningsupplagor, vilka utgivits, vore framställningssättet
stundom mer svårfattligt än som vore påkallat av ämnets
natur. Arbetena tyngdes därjämte icke sällan av att vid sidan av den kommenterade
lagtexten ett stort antal andra författningar avtrycktes, vilka
visserligen vore av intresse i sammanhanget men som återfunnes även i
andra lagkommentarer. Härigenom ökades kostnaderna för böckerna. Slutligen
bleve handböckerna ofta relativt snabbt föråldrade, då nya upplagor
vanligen icke utgåvos i samma takt som författningarna ändrades.

Vid sidan av nu angivna kommentarer förekomine läroböcker och uppslagsverk.
Vissa av läroböckerna vore emellertid endast översiktsarbeten,
vilka vore helt otillräckliga för dem, som hade att tillämpa gällande bestämmelser.
Andra, som innehölle principframställningar, måste för det
praktiska kommunala arbetet kompletteras genom studier av själva författningstexterna.
Vissa på området förekommande standardverk av högt
vetenskapligt värde vore alltför svårtillgängliga. En del av uppslagsverken

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

såsom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets kalender vore däremot
av största värde för de aktiva kommunalmännen.

Slutligen funnes ett betydande antal facktidskrifter, vilka under nuvarande
förhållanden måhända utgjorde det viktigaste medlet för att till
kommunerna sprida upplysning om lagstiftningens utveckling och om
tillämpad praxis. Hit hörde landskommunernas tidskrift, den av pensionsstyrelsen
utgivna tidskriften Folkpensioneringen, publikationen Från departement
och nämnder, Tidskrift för taxeringsnämnder m. fl.

Information från statliga organ förekommer numera i stor utsträckning.
Kommittén erinrar härvid, att socialstyrelsen utgåve en periodisk publikation
»Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor», vilken torde kommentera
samtliga nyutkomna författningar, som direkt berörde fattigvårdsstyrelser
och barnavårdsnämnder, varjämte styrelsen utgivit en handbok för mödrahjälpsverksamheten.
Även andra myndigheter utövade i viss utsträckning
informationsverksamhet. Behovet av information vore dock på vissa områden
icke nöjaktigt tillgodosett.

Kommittén avslutar sin redogörelse för nu rådande förhållanden med
att beröra den möjlighet att främja tillkomsten av förvaltningslitteratur,
som öppnats genom att å riksstaten sedan budgetåret 1946/47 under andra
huvudtiteln upptagits ett reservationsanslag till bidrag till utgivande av
författningskommentarer in. in. Anslaget, som för ett vart av budgetåren
1946/47 och 1947/48 uppförts med 25 000 kronor, varav 300 kronor beräknats
till sekreterararvode och 200 kronor till expenser, är avsett att användas
för att främja tillkomsten av författningskommentarer, författningssamlingar
och annan vägledande litteratur inom förvaltningsrätten och angränsande
områden. För handläggning av hithörande ärenden har inrättats
ett särskilt organ, nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga
publikationer. Nämnden skall bestå av fem ledamöter, av vilka en skall
vara vetenskapsman inom förvaltningsrättens område eller angränsande
områden och de övriga äga erfarenhet från olika grenar av stats- och kommunalförvaltningen.
Enligt sin instruktion har nämnden att i den mån
tillgängliga medel förslå träffa avtal om utarbetande av manuskript till
verk av nyss nämnt slag. Där ej Kungl. Maj :t annat medgiver skall härför
anlitas stats- eller kommunaltjänsteman samt avtalet innehålla, att författarrätten
utan inskränkning överlåtes på staten. Ersättning för arbetet
skall, där ej Kungl. Maj :t för visst fall annorlunda förordnar, utgå med
beloppet av de avlöningsförmåner, om vilka författaren gått miste under
tjänstledighet för utarbetande av manuskriptet. I avtalet bör dessutom
stadgas skyldighet för den som uppburit avtalad ersättning att återgälda
denna, i den mån avtalet ej fullgöres. Efter prövning av manuskriptet
skall nämnden antingen själv ombesörja eller med statlig myndighet överenskomma
om verkets tryckning och försäljning för statens räkning eller
avtala med förläggare om dess utgivande. I sistnämnda fall bör viss del av
upplagan tillförsäkras staten kostnadsfritt.

11

Kungl. Mctj.ts proposition nr 165.

Beträffande den allmänna karaktären av förefintligt
handboksbehov anför kommittén bl. a.

Kommunalmännen ha enligt kommitténs uppfattning behov av såväl
kompletta, aktuella lagtexter, där de för alla förekommande problem
kunde finna exakta uppgifter, som även av lagkommentarer, läroböcker
eller resonerande framställningar av annat slag. En resonerande framställning
utan lagtext kan i och för sig giva tillräcklig orientering för den nyvalde
förtroendemannen, men i fortsättningen ställes han nästan alltid inför
frågor, som icke beröras i denna, och där han måste ha tillgång till
själva lagtexten. Dessutom måste man söka motverka frestelsen att börja
tolka och draga slutsatser av en översiktlig framställning i stället för att
gå till de faktiskt gällande bestämmelserna. Utan kommentarer eller resonerande
framställning är lagtexten å andra sidan ofta nästan obegriplig
för den som saknar speciell utbildning. Slutligen bör framhållas betydelsen
av att den vetenskapliga forskningen på området icke försummas.
Även om endast ett fåtal kommunalmän ha möjligheter att direkt draga
praktisk nytta av eller över huvud finna tid att tillgodogöra sig arbeten av
rent vetenskaplig karaktär, måste dessa likväl indirekt få utomordentligt
stor betydelse: dels såsom grundval för dem som skola utarbeta framställningar
av mera lättillgänglig natur, dels — och icke minst — för
själva lagstiftningsarbetet.

Kommittén framhåller vidare, att inom vissa förvaltningsområden något
behov av handböcker av sedvanligt slag ännu icke gjort sig gällande
med särskild styrka, beroende på att de statliga tillsynsorganen val sörjt
för upplysningsverksamheten. Detta vore exempelvis förhållandet beträffande
familjebidragsverksamheten och hjälpverksamheten för arbetslösa.
På vissa områden förelåge å andra sidan uppenbara luckor, t. ex. i fråga
om åtgärderna för bostadsförsörjningens främjande. På andra betydelsefulla
avsnitt syntes en komplettering önskvärd eller nödvändig, främst därför
att vissa handböcker vore föråldrade. På de områden, där statlig detaljkontroll
förekomme, bleve givetvis behovet av handböcker i icke ringa
grad beroende på omfattningen av de upplysningsåtgärder, som komme att
vidtagas från tillsynsorganens sida. Oberoende av omfattningen av dessa
åtgärder komme dock säkerligen att kvarstå ett mycket betydande behov
av handböcker av olika slag. Även på andra områden, där den direkta statliga
informationen till de kommunala organen vore tillfredsställande, kunde
det förefinnas ett stort behov av handböcker för bland andra folkbildningsorganisationerna
och de politiska partierna — icke i första hand för direkt
användning i deras allmänna upplysningsverksamhet men väl för att studeras
av kursledare, lärare, föreläsare, utredningsmän in. fl. på tillhörande
områden.

1 detta sammanhang upptager kommittén frågan om h andböckc rnas
pris. Kommittén framhåller härutinnan, att den kommunala förvaltningslitteraturen
icke sällan betingade priser, som gjorde den svårförvärvad
ej blott för enskilda kommunalmän ulan även för de kommunala
myndigheterna, åtminstone i ekonomiskt mindre bärkraftiga kom -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

numer. Om man kunde åstadkomma rimliga priser på handböckerna,
komme helt säkert kommunernas vilja att kostnadsfritt utdela dem till
en att öka. ka^i e priser på de kvalificerade författningshandböckerna
komme därför att öka upplagorna och möjliggöra, att nya
upplagor utgåves med tätare mellanrum. För att åstadkomma de lägre
priserna och de större upplagorna syntes statligt stöd i vissa fall bli erforderligt.
En statlig subvention borde emellertid givetvis förbindas med betryggande
villkor, som säkerställde den avsedda prisnedsättningen.

Enligt kommitténs mening erforderliga åtgärder skulle alltså
åsyfta att få fram lämpliga handböcker på områden, där sådana erfarenhetsmässigt
äro behövliga, att underlätta utgivandet med icke alltför långa
mellanrum och särskilt när författningsändringar förekommit av nya upplagor
av redan befintliga handböcker samt att åstadkomma en låg prissättning
på handböckerna.

Kommittén anser det böra övervägas att utvidga publikationen Sveriges
Rikes Lag, så att i densamma inrymmas dels vissa lagtexter in. in. av värde
huvudsakligen för den centrala förvaltningen, dels alla författningar, som
nu ingå i Kommunal författningshandbok. Publikationen skulle i samband
därmed uppdelas på två band. För ett framkommet uppslag, att svensk författningssamling
skulle uppdelas på serier och utgivas enligt lösbladssystem,
finnei kommittén vissa skäl tala men anser frågan böra lösas ur
andra synpunkter än de kommunala. Däremot förordar kommittén, att
författningar, i vilka göras ändringar av större omfattning och betydelse,
regelmässigt omtryckas i sin helhet med angivande av de paragrafer, som
äro nya eller beröras av ändringarna.

Härefter anför kommittén.

Även om man med olika åtgärder av förut angivet slag skulle bliva i
stånd att bereda kommunala myndigheter och förtroendemän ständig tillgång
till aktuell lagtext, skulle emellertid endast en ringa del av problemet
vara löst. Det stora flertalet förtroendemän saknar nämligen vana att
läsa ellei första lagtext. För ordförandena i kommunala organ föreligger
därför i regel stort behov av kommenterad lagtext (typ Linders: Fattigvårdslagen).
För ledamöterna i kommunernas beslutande och förvaltande
organ kunna resonerande framställningar (typ Höjer: En svensk medborgares
trygghet mot nöd eller Aldén-Olsson: Svensk kommunalkunskap)
ofta vara att föredraga.

Vid övervägande av frågan på vad sätt tillkomsten av handböcker skall
främjas har kommittén funnit, att denna uppgift åtminstone delvis torde
hgga inom ramen av det uppdrag, som tilldelats nämnden för förval tningsrättsliga
publikationer. Ä andra sidan anser kommittén, att nämnden med
nuvarande organisation och uppgifter knappast är i stånd att lösa problemet
i dess helhet. I betänkandet framföras i denna fråga följande synpunkter.

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

Då nämnden bl. a. måste arbeta för att främja det förvaltningsvetenskapliga
forskningsarbetet, finns det anledning förutsätta, att nämnden i
första hand måste vara intresserad av att understödja sådana arbeten,
som vid sidan av sin praktiska användbarhet också innebära något av
vetenskaplig originalforskning. Det förefaller också, som om nämndens instruktion
i vissa hänseenden vore alltför snäv för en effektiv verksamhet,
varom här är fråga. Under sitt första verksamhetsår har nämnden icke
varit i tillfälle att fördela mera än en mindre del av det i och för sig blygsamma
anslag, som stått till dess förfogande. Sålunda har nämnden funnit
sig förhindrad att understödja utgivandet av redan föreliggande författningshandböcker
i nya upplagor, även i fall där detta utan understöd icke
sker, därför att förestående lagändringar inom kort väntades göra även
den nya upplagan föråldrad och denna sålunda icke kunde bli ekonomiskt
bärande. Det synes vidare icke vara lyckligt att ens i första hand begränsa
subventionsmöjligheterna till de fall, där arbetet utföres av stats- eller
kommunaltjänstemän, vilka behöva tjänstledighet för ändamålet. Tvärtom
synes anslag för värdefulla ehuru ekonomiskt mindre lönande arbeten böra
kunna utgå på samma sätt och under samma förutsättningar oavsett om
författaren är anställd i allmän tjänst eller icke och oavsett om han begär
tjänstledighet eller utför arbetet på fritid. Restriktioner och detalj föreskrifter
av detta slag motverka endast det avsedda huvudändamålet utan
att skapa någon ökad säkerhet mot missbruk.

Kommittén har övervägt, om uppgiften att sörja för utgivandet av handböcker
lämpligen skulle kunna åläggas något annat organ. Det syntes
emellertid kommittén svårt för att icke säga omöjligt att draga någon bestämd
gräns mellan denna verksamhet och de uppgifter, som redan ålagts
nämnden. Om två skilda organ skulle vara verksamma på området, uppstode
därför allvarlig risk såväl för dubbelarbete och överorganisation som
även för att vissa uppgifter på gränsen mellan de båda verksamhetsområdena
kunde komma att bliva helt obeaktade. Kommittén har i ärendet
överlagt med nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer.
Denna hade icke några principiella invändningar mot att dess verksamhetsområde
vidgas. På grund därav föreslår kommittén, att den statliga
subventioneringsverksainheten i fråga om handböcker helt förlägges
till nämnden.

Vid bifall till detta förslag bör, enligt vad kommittén framhåller, nämnden
utökas med två ledamöter. 1 instruktionen bör föreskrivas, att minst
två av nämndens ledamöter skola äga god kännedom om kommunal förvaltning,
minst en beträffande städerna och minst en beträffande landskommunerna.
Instruktionen bör därjämte ändras även i vissa andra hänseenden.

Slutligen anför kommittén, att anslaget till nämndens verksamhet måste
avsevärt höjas, om densamma skall kunna få väsentligt större räckvidd.
Subventionsverksamheten borde emellertid under ett försöksstadium vara
av mindre omfattning samt successivt utbyggas i den mån vunna erfarenheter
gåve anledning därtill. Kommittén inskränkte sig därför till att före -

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 165.

slå, att anslaget för budgetåret 1948/49 höjdes från nuvarande 25 000 till
50 000 kronor. Anslaget borde givas karaktären av reservationsanslag.
Därutöver borde nämnden erhålla ett anslag på 3 000 kronor per år för
arvode åt nämndens sekreterare samt likaledes 3 000 kronor per år för
omkostnader inklusive dagarvoden åt nämndens ordförande och ledamöter.

Vad angår informationsverksamhet genom tidskrifter
har kommittén icke funnit anledning förorda statsunderstöd i vidare mån
än att bidrag förutsättes skola kunna — med anlitande av det anslag, som
står till förfogande för nämnden för förvaltningsrättsliga publikationer —
beviljas för utgivande i enstaka fall av specialnummer av större omfattning
för ingående behandling av någon särskild fråga.

Kommittén föreslår, att den informationsverksamhet från
statliga myndigheter, vilken nu förekommer, fullföljes och intensifieras.
Kommittén erinrar härvid om att informationen i vissa fall
icke vore tillfredsställande. På ett par viktiga områden hade information
hittills praktiskt taget icke alls förekommit, nämligen beträffande den
allmänna hälsovården och folkskoleväsendet. Kommittén anser önskvärt,
att upplysningsverksamhet kommer till stånd på dessa områden. I fråga
om kostnaderna för myndighetsmeddelanden av angiven art upplyser kommittén,
att hela kostnaden för tryckning, inslagning, adressering och expedition
(ej porto) av ett 16-sidigt häfte i en upplaga på 7 000 exemplar
—- varav dock icke hela upplagan skulle utsändas — komme att uppgå
till cirka 800 kronor. Den närmare utformningen av åtgärderna på området
anser kommittén kunna överlämnas till de närmast berörda statliga
organen, vilka böra erhålla särskilt anslag för ändamålet.

I anledning av kommunindelningsreformen förordas i betänkandet, att
personlig handledning skulle lämnas förtroendemännen av vissa statliga
befattningshavare (statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, barnavårdsassistenter,
statens folkskolinspektörer m. fl.). Dessa skulle efter
kommunsammanslagningen i första hand ägna sin verksamhet åt de nybildade
kommunerna. Huvudvikten borde därvid icke läggas vid inspektion
i egentlig mening utan vid rådgivning.

Slutligen föreslår kommittén, att vid remiss till kommuner av betänkanden,
som ingå i serien statens offentliga utredningar, sammanfattningar
göras av betänkandenas innehåll.

Korrespondensundervisning.

Beträffande korrespondensundervisningens allmänna
karaktär framhålles i betänkandet, att undervisningen bygger på att
deltagaren studerar särskilt utarbetade kursbrev, vilka antingen enbart
eller tillsammans med anvisad litteratur ge de sakupplysningar och de övriga
anvisningar, som äro nödvändiga. Kontroll över att deltagaren till -

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

godogör sig kursen erhålles genom att han har att insända svar till korrespondensinstitutet
på de frågor, som finnas i breven. Genom rättelser av
eventuella felaktigheter och genom att besvara de frågor, som kursdeltagaren
ställer till institutet, kan detta ge ytterligare förklaringar angående
svårare problem i kursen, kompletterande upplysningar och i övrigt den
handledning, som i varje särskilt fall är erforderlig.

Nu förefintliga möjligheter att genom brevkurser inhämta
kunskap i kommunala ämnen, anser kommittén icke tillfredsställande.
Korrespondensinstitutens kurser vore enligt kommitténs mening alltför
summariska och toge alltför liten hänsyn till de praktiska problemen. Av
vissa organisationer -—• såsom svenska socialvårdsförbundet (fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet), svenska sjukkasseförbundet, svenska landskommunernas
förbund — delvis i samarbete med brevskolan utgivna kurser
hade varit mera lämpliga. För att en fullt tillfredsställande undervisning
skulle kunna komma till stånd i erforderlig omfattning fordrades emellertid,
att staten medverkade för tillkomsten av kurser.

Rörande de föreslagna kursernas utformning anför kommittén
vid behandling av frågan om den reguljära kursverksamheten, att
kurserna borde vara sådana, att de kunde läggas till grund för praktisk
verksamhet inom vissa bestämda områden. Kurserna borde i regel vara ingående
och detaljerade samt ge vägledning för det praktiska handlandet.
Fullständighet kunde eller borde dock icke eftersträvas. En annan fordran
på korrespondensundervisningen vore, att densamma borde kunna tjäna
såsom förberedelse till de muntliga kurser och konferenser, vilka avsåges
för kommunalmännen. Undervisningen borde kunna användas både av
enskilda och av studiecirklar.

Enligt kommitténs förslag skulle särskilda kurser utarbetas för olika
kommunala organ: kommunalnämnder, folkskolestyrelser, hälsovårdsnämnder,
pensionsnämnder in. fl. I vissa fall syntes flera kurser för ett organs
verksamhet vara erforderliga. Kommittén rekommenderade, att kurser anordnades
beträffande nya och nyligen reformerade verksamhetsgrenar,
t. ex. folkpensioneringen, sjukförsäkringen och bostadspolitiken samt beträffande
byggnads- och hälsovårdslagstiftningen. Även i fråga om sådana
grenar av den kommunala och sociala verksamheten, vilka inom en nära
framtid komme att undergå mera genomgripande förändringar, kunde en
korrespondenskurs vara motiverad.

I övrigt anför kommittén rörande kursernas utformning bl. a.

Då stora kurser kunna verka avskräckande, bör varje kurs icke innehålla
mer än 200 trycksidor, helst mindre. Sådana områden, som kräva
utförlig framställning, böra hellre behandlas i flera smärre kurser än i en
enda stor. Därigenom underlättas även studiernas bedrivande i etapper.
Det torde också bli lättare att hålla mindre kurser aktuella, i det att nytryck
icke behövde bli så kostsamma.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

K in serna böra icke vara för svåra. De få icke heller förutsätta några
mera omfattande förkunskaper men väl en sådan förtrogenhet med ämnesområdets
praktiska problem, som på området verksamma kommunalmän
kunna förutsättas besitta.

Stor omsorg måste ägnas den språkliga utformningen. I den mån diagram,
teckningar och annat bildmaterial kunna underlätta studierna eller
göra breven mera lättlästa, böra sådana användas.

För att hålla kurserna aktuella måste sörjas för att sakkunnig person
hos kursledningen gör påpekanden om eventuella förändringar. Vid större
ändringar bör kursen helt eller delvis nytryckas; smärre ändringar kunna
göras på tilläggsblad, som biläggas kursbreven.

Deltagarna förelagda frågor böra vara sådana, där deltagaren har att
taga ställning till exempel, vilkas besvarande förutsätter kunskaper om
de principer, för vilka redogörelse lämnats i breven. Lämpligt är, att kursdeltagaren
får ifylla vanligen förekommande blanketter. För granskningen
av svarsuppgifter måste kvalificerad personal anlitas, särskilt som kursdeltagarna
måste få möjlighet att få svar på sådana frågor, som kanske
icke direkt behandlas i kursen men som uppkommit inom den egna nämndens
arbete.

Ur pedagogiska synpunkter böra kursbreven vara relativt små, 16—20
sidor.

Upplagornas storlek måste givetvis bestämmas med hänsyn till den beräknade
efterfrågan på kurserna. Upplagor på 1 500 exemplar synas emellertid
ofta vara lämpliga. Om efterfrågan på en kurs är mera varaktig,
anser kommittén det hellre vara att föredraga, att nytryck senare företages;
därigenom blir det möjligt att i själva''breven beakta inträdda förändringar.

I fråga om verksamhetens organisation har kommittén till
övervägande upptagit ett förslag, att vid socialinstitutet i Stockholm skulle
inrättas en särskild korrespondensavdelning. Härigenom skulle enligt kommitténs
mening vissa fördelar kunna vinnas. Sålunda skulle institutets lärare
i sådant fall kunna antagas bli särskilt intresserade för att utarbeta
kurser. Lärarna skulle även kunna följa granskningsarbetet. Kurserna
skulle kunna användas för socialinstitutets undervisning, särskilt för sådana
elever, som vore förhindrade att deltaga i den reguljära undervisningen.
Slutligen skulle institutet även med särskild lätthet kunna medverka
vid den muntliga kursverksamhet, som i annat sammanhang förordades.
Mot institutets varaktiga övertagande av kursverksamheten talade
vissa skäl av ekonomisk art. Institutet måste sålunda anställa personal för
ändamålet samt anskaffa lokaler och materiel. Att under nuvarande förhållanden
bygga upp en ny organisation vore ock ägnat att inge vissa
betänkligheter, i synnerhet som man icke med bestämdhet kunde säga något
om den föreslagna verksamhetens omfattning.

Kommitténs överväganden ha utmynnat i att kommittén — med hänsyn
till de betydande fördelarna av verksamhetens anknytning till socialinstitutet
i Stockholm — föreslår, att åt institutet uppdrages att upprätta
förslag till inrättande av en korrespondensavdelning och i samband därmed
göra de anslagsberäkningar, som äro erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

17

Därest det icke befunnes lämpligt att inrätta en korrespondensavdelning
vid socialinstitutet i Stockholm, borde institutet likväl enligt kommitténs
uppfattning vara det organ, som verkade för tillkomsten av kurser och
tjänade som centralorgan för verksamheten. Kommittén anför, att institutet
i sådant fall borde taga initiativ för tillkomsten av kurser samt utse
kursförfattare och granskare in. in., medan det tekniska handhavandet av
kurserna skulle anförtros ett eller flera av de nu arbetande korrespondensinstituten.
I de fall då någon organisation hade särskilt intresse för tillkomsten
av viss kurs eller grupp av kurser, kunde överenskommelse mellan
organisationen och institutet träffas om dennas medverkan i lämpliga
former. Institutet borde vidare förfoga över anslag för kursverksamhet
samt därvid äga att fördela för ändamålet anvisat statsbidrag till sådana
kurser i kommunala och sociala ämnen, som kunde utgivas av intresserade
organisationer.

Kostnaderna för verksamheten uppskattar kommittén på
följande sätt. De fasta utgifterna — för manuskript, redigering, illustrationer,
tryckning och reklam — för en korrespondenskurs om 200 sidor, fördelade
på 10 studiebrev, samt i en upplaga på 1 500 exemplar beräknas
uppgå till 9 000 kronor eller, om kursen omfattar 1 000 deltagare, 9 kronor
för varje deltagare. Härvid har för författararvode räknats med 15
kronor per sida. De rörliga kostnaderna — för porton, expedition och
granskning av svar suppgifter — upptager kommittén till cirka 19—21 kronor
för enskild kursdeltagare samt 4 kronor för kursdeltagare i studiecirkel.
Arvodet för granskning av svarsuppgifter har härvid antagits böra
utgå med 1 krona per brev. Sammanlagt skulle alltså kostnaderna utgöra
28—30 kronor för enskild kursdeltagare och 13 kronor för cirkeldeltagare.
Vid dessa kalkyler har hänsyn icke tagits till kostnader för tillhandahållande
av handböcker, texthäften och blanketter in. m. Ej heller har räknats
med att kursdeltagare — såsom stundom sker vid korrespondensinstituten
— efter kursens slut skulle erhålla ett bundet exemplar av kursbreven.

Då det enligt kommitténs mening kunde hållas för uteslutet, att kurserna

1 någon större utsträckning skulle komma att utnyttjas, om hela kostnaden
uttoges av kursdeltagarna, föreslår kommittén, att kursavgiften bestämmes
till endast 10 kronor för enskild kursdeltagare och 5 kronor för
cirkeldeltagare. Kommittén förutsätter, att vederbörande kommun Bör
kunna betala kursavgiften.

Det erforderliga statsanslaget anser kommittén höra uppskattas med utgångspunkt
från att antalet deltagare i varje kurs beräknas till 1 000, varav
800 enskilt studerande och 200 studerande i studiecirkel.

Muntliga kurser.

Under normala förhållanden — sådana dessa väntas te sig efter kommunindelningsreformen
— är det enligt kommitténs mening främst tre viktiga

2 Bilmng till riksdagens protokoll 19 Ml. 1 sand. Nr 165.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

syften inom den kommunala demokratien, för vilkas tillgodoseende kurser
och konferenser spela en mera betydande roll, nämligen att väcka och bibehålla
intresset för kommunala frågor i allmänhet och sprida kännedom
om den kommunala förvaltningens ställning och uppgifter i samhället,
att meddela information hland nyvalda förtroendemän samt att bedriva
upplysningsverksamhet för innehavare av viktigare verkställighetsuppdrag
inom den kommunala förvaltningen. Det är den sista uppgiften, som kommer
i fråga när det gäller upplysningsverksamhet i anledning av kommunindelningsreformen.

Rörande kursbehovets art framhåller kommittén, att den upplysningsverksamhet,
som erfordras i anledning av koinmunindelningsreformen,
icke är artskild från den föreslagna reguljära kursverksamheten.
I fråga om den sistnämnda uttalar kommittén, att den borde omfatta starkt
specialiserade och kvalificerade kurser, som erbjöde möjlighet till relativt
grundliga studier av de olika nämndernas förvaltningsuppgifter, av kommunala
medelsförvaltningsfrågor samt av stadsplane-, mark- och bostadsfrågor
m. m. En viktig uppgift finge bli att grundligare än som nu skedde
vid allmänna konferenser informera om aktuella reformfrågor. Vid en utbyggnad
av kursverksamheten efter dessa linjer måste i möjligaste mån
också tillses, att kurserna förbereddes genom korrespondensstudier. Därvid
borde de i det föregående föreslagna brevkurserna eller andra lämpliga
brevkurser användas. Även litteraturstudier vore tänkbara såsom förberedelse
på vissa områden. Vid kurserna borde ett betydande utrymme anslås
åt grupparbete och överläggningar. Kurserna borde även stimulera till fortsatta
studier och söka intressera deltagarna för det löpande informationsmaterial,
som från olika håll tillställdes kommunerna. Kurserna borde i
regel pågå minst en vecka. Det förefölle sannolikt, att de flesta kurserna
också komme att stanna därvid. Inom fackföreningsrörelsen vore dock tvåveckorskurser
mycket vanliga, och det funnes naturligtvis många ämnen,
som behövde två veckor för en någorlunda tillfredsställande genomgång.
Kommittén ansåge sig icke höra föreslå någon maximitid för kurserna men
ville betona, att kursverksamheten icke borde få utvecklas till någon slags
förkortad tjänstemannautbildning.

Rörande utbildningens omfattning vid de särskilda kurserna i
anledning av kommunindelningsreformen framför kommittén följande synpunkter.

Det skall icke vara något som hindrar utan bör tvärtom uppmuntras, att en
kursdeltagare, som genomgått en ämneskurs, fortsätter med andra ämnen.
Till var och en av de av kommittén i annat sammanhang föreslagna brevkurserna
skall höra en muntlig kurs om en ä två veckors varaktighet. I
synnerhet de deltagare, som med gott resultat genomgått den första kursen,
böra på olika sätt stimuleras att fortsätta. Man får nämligen förutsätta, att
en hel del av kursdeltagarna komma att bli heltidssysselsatta förtroendemän
och därvid omspänna stora områden av kommunalförvaltningen.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

Liksom hittills får man dessutom räkna med att tjänstemännen i viss omfattning
komma att rekryteras ur de heltidssysselsatta förtroendemännens
krets. Om så visar sig lämpligt, bör hinder icke möta att sammanföra två
eller flera ämneskurser, varvid det kan bli fråga om kurs av längre varaktighet,
t. ex. en månad.

Av de speciella problem, som föreligga vid de av koinmunindelningsreformen
påkallade kurserna, berör kommittén härefter frågan om urvalet
av deltagare. Härom anföres.

Någon maximiålder för deltagandet bör icke fixeras. Det kan dock i
regel icke vara stor mening i att på detta sätt försöka skola personer, som
uppnått sådan ålder, att de icke ha många år kvar som aktiva kommunalmän.
Försök i mindre skala till organiserat samarbete mellan de kommuner,
som äro föreslagna att sammanslås, har redan på enstaka håll förekommit.
Såsom en uppgift för de nya länsavdelningarna inom svenska
landskommunernas förbund har bl. a. angivits, att de snarast skulle försöka
etablera sådant samarbete mellan de kommuner, som äro avsedda
att sammanslås. Man kan tänka sig, att kommunerna inom ramen av ett
sådant samarbete finge föreslå deltagare i kursverksamheten. Det blir en
ömtålig fråga, eftersom sådana förslag ur kommunernas synvinkel komma
att framstå som en nominering av de ledande kommunalmännen i den nya
kommunen. Det är därför långt ifrån säkert, att något nämnvärt står att
vinna på denna väg, och andra utvägar kunna bli nödvändiga. Man kan
ju t. ex. tänka sig att länsstyrelser, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter,
barnavårdsassistenter, konsulenterna hos svenska landskommunernas
förbund och andra, som ha god personlig kontakt med kommunalmännen,
under hand medverka till att lämpliga deltagare komma till kurserna.
En någorlunda omsorgsfull sovring blir i varje fall nödvändig. Särskilt
bör fastslås, att kurserna äro till för kommunala förtroendemän och
att det icke rör sig om en yrkesutbildning, för vilken andra vägar äro
öppna.

Kursernas förläggning anser kommittén böra bestämmas med
hänsyn till förefintliga internatmöjligheter. Härigenom skulle alltså kurserna
erhålla en viss geografisk spridning.

Antalet deltagare per kurs föreslår kommittén skola bestämmas
till mellan 40 och 50. Beträffande kurser, som förläggas till orter,
varest lärarkrafter för grupparbete icke finnas att tillgå, anses dock
deltagarantalet böra starkt begränsas.

I fråga om kursverksamhetens omfattning utgår kommittén
ifrån att kurser, tillrättalagda för förtroendemän med sikte på kommunindelningsreformen,
komma att anordnas till ett antal av 10 å 15 under
budgetåret 1948/49 och till det dubbla antalet under vartdera av de två
följande budgetåren.

Rörande kursverksamhetens organisation uttalar kommittén
vid behandlingen av den reguljära kursverksamheten, att kommittén
övervägt möjligheterna alt anförtro verksamheten åt kommunförbunden,
de fria bildningsorganisationerna, de politiska partierna eller ock socialinstituten
eller något av dessa, närmast institutet i Stockholm. Kom -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

mittén har dock av olika skäl funnit sig icke böra stanna vid något av
dessa alternativ. Beträffande socialinstitutet i Stockholm framhåller kommittén,
att den i annat sammanhang ifrågasatt, att vid detta institut skulle
upprättas en särskild avdelning för handhavande av korrespondensundervisning,
samt att institutet därjämte anordnat en utvidgad utbildningsverksamhet
för att tillgodose det i anledning av kommunindelningsreformen
uppkomna ökade behovet av kommunala tjänstemän. På grund därav
syntes man icke kunna till institutet överlämna även uppgiften att centralt
planera och utöva tillsyn över den fortlöpande kursverksamheten för kommunala
förtroendemän. Kommittén har vidare dryftat behovet och lämpligheten
av att inrätta en särskild kommunskola men ansett sig böra ställa
frågan härom på framtiden. I stället föreslår kommittén, att försöksvis en
central nämnd, kommunala upplysningsnämnden, tillsättes såsom ledande
och samordnande organ.

Kommunala upplysningsnämnden skulle bestå av nio ledamöter.
Av dessa skulle ordföranden och ytterligare tre ledamöter, av vilka
en skulle representera socialinstituten, utses av Kungl. Maj :t. Övriga ledamöter
skulle utgöras av en representant för vardera centralförbundet för
socialt arbete, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
svenska socialvårdsförbundet (fattigvårds- och barnavårdsförbundet)
och samverkande bildningsförbunden.

I fråga om nämndens uppgifter anser kommittén lämpligt, att nämnden
i vad gäller de kvalificerade kurserna i betydande utsträckning även bedriver
kursverksamhet i egen regi. I nämndens åligganden skulle vidare ingå
att fördela statsbidrag enligt de grunder för kursverksamhetens finansiering,
som statsmakterna fastställa.

Nämnden skulle vid sin sida ha ett sekretariat, som till en början skulle
bestå av en sekreterare jämte kontorspersonal. Sekreteraren skulle utöver
handhavandet av administrativa uppgifter även medverka såsom föreläsare
och studieledare. Befattningshavaren, vilken icke skulle behöva ha avlagt
akademisk examen men ha ådagalagt förmåga att handlägga uppgifter av
det slag, varom nu är fråga, skulle placeras i lönegrad Cb 30. Under tid, då
verksamheten ännu hade försökskaraktär, skulle tjänstinnehavaren förordnas
på viss tid, förslagsvis ett år i sänder. Kontorspersonalen skulle under
första verksamhetsåret bestå av ett kontorsbiträde i lönegrad Cb 8. Personalen
skulle anställas av nämnden.

Nämndens ledamöter skulle erhålla ersättning för sammanträdesdag enligt
kommittékungörelsen. Såväl ledamöterna som sekreteraren skulle äga
möjlighet att bevista de kurser, som anordnades på olika orter i landet,
och skulle därvid uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt
allmänna resereglementet.

I fråga om kostnaderna för kursverksamheten beräknar
kommittén, att för upplysningsnämndens verksamhet under budgetåret

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

21

1948/49 erfordras 20 800 kronor till löner åt sekreteraren och kontorsbiträdet,
5 000 kronor till reseersättningar och 8 000 kronor till diverse omkostnader,
eller alltså sammanlagt i avrundat tal 34 000 kronor. Staten skulle därjämte
i vad angår de med hänsyn till kommunindelningsreformen anordnade
kurserna, bestrida samtliga kostnader för kursernas planering och genomförande,
d. v. s. arvoden, resekostnadsersättningar och dagtraktamenten till
kursledare (i förekommande fall) och föreläsare, materielanskaffning, lokalhyror
samt deltagarnas utgifter för resa till och från kursorten ävensom
inkvartering under kurstiden. Föreläsningsarvodena ha förutsatts skola
utgå enligt samma villkor, som gälla för de vid socialinstituten anlitade
föreläsarna, f. n. 30 kronor per föreläsningstimme samt 55 kronor för
dubbeltimme vid övningskurs och seminarium. Resekostnads- och traktamentsersättning
till föreläsare skulle utgå enligt allmänna resereglementet.
Kursdeltagarnas kostnader uppskattar kommittén till 100 kronor per deltagare
och kursvecka, varav 40 kronor för resekostnader och 60 kronor för
inkvartering. Dessa kostnader skulle täckas genom att deltagaren erhölle
ett statsstipendium om 100 kronor för kursvecka. I den mån kommunerna
lämnade kursdeltagarna ekonomiska bidrag, borde en mindre reducering
ske i statsstipendiet. Statsunderstödet per kursvecka beräknas i enlighet
härmed och med utgångspunkt från att 40 å 50 personer skulle deltaga i
varje kurs till 6 200 kronor.

Kommittén finner rimligt, att kommunerna i normala fall svara för det
inkomstbortfall, som må drabba den kommunale förtroendemannen.

Det nu angivna förslaget rörande kostnadsfördelningen skiljer sig från
vad som föreslagits gälla vid den reguljära kursverksamheten endast däri,
att staten i sistnämnda fall icke skulle ha att bestrida inkvarteringskostnaden.
Kommittén har förutsatt, att förtroendemannen skulle erhålla ersättning
för denna kostnad från kommunen.

Då kommittén antager, att 15 kurser i anledning av kommunindelningsreformen
komma att anordnas under budgetåret 1948/49, skulle alltså anslagsbehovet
för detta budgetår uppgå till (15 x 6 200) 93 000 kronor.

Yttrandena.

Behovet av upplysningsverksamhet.

I så gott som alla yttranden vitsordas behovet av en reguljär statlig eller
statsunderstödd upplysningsverksamhet för de kommunala förtroendemännen.
Behovet anses dock icke lika utpräglat i de större och medelstora
städerna som i övriga kommuner. De skäl, som anföras för remissmyndigheternas
tillstyrkan av förslagen, sammanfalla i stort sett med de av kommittén
angivna. I vissa utlåtanden erinras särskilt om den kraftiga utbyggnaden
av socialvården och framhålles, alt det måste anses vara ett väsent -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

ligt samhällsintresse, att de personer, som skola anförtros det lokala utförandet
av de sociala reformerna, även göras skickade för uppgiften. En av
de hörda kommunerna uttalar, att en önskvärd decentralisering av förvaltningen
komme att öka kraven på insikt och kompetens hos förtroendemännen.

Behovet av åtgärder för information i anledning av kommunindelningsreformen
har i regel icke satts i fråga. Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg
uttalar, att utbildningsbehovet gjorde sig särskilt gällande i detta fall.
Om med hänsyn till det allmänna tidsläget en fortlöpande kursverksamhet
icke komme att utbyggas i förordad omfattning under den närmaste tiden,
ansåge styrelsen angeläget, att kurser omedelbart organiserades för kommunalmän
i sådana kommuner, som berördes av reformen. Syftet med denna
kursverksamhet borde i första hand vara att göra därtill lämpade förtroendemän
skickade att sköta den kommunala förvaltningsapparaten utan biträde
av kvalificerade tjänstemän.

Även socialstyrelsen och styrelsen för svenska landskommunernas förbund
betona nödvändigheten av att de upplysningsåtgärder, som föreslagits
med särskilt sikte på kommunindelningsreformen, komma till stånd i
första hand. Denna värdesättning av behoven omfattas även av kommunalnämnden
i Mora socken.

En mera kritisk inställning till förslagen intager länsstyrelsen i Skaraborgs
län, som visserligen finner visst behov av reguljär upplysning föreligga
men anser, att verksamheten närmast är en kommunal angelägenhet.
Även ett par kommuner ställa sig tveksamma till behovet. En av kommunerna
framhåller, att med hänsyn till takten och omfattningen av lagstiftningsarbetet
tjänstemännen under alla förhållanden måste bära den största
tyngden av det kommunala arbetet. Å andra sidan framträder i några yttranden
tanken, att de kommunala förtroendemännens förmåga av lagtolkning
och förvaltningsarbete skulle vara underskattad. Detta gäller exempelvis
Huddinge och Smögens kommuner. Kommunalfullmäktige i Karlsborgs
socken avstyrka förslagen. Fullmäktige framhålla därvid, att det f. n. funnes
god tillgång på lämpliga handböcker till skäliga priser, att brevundervisning
borde bedrivas vid redan befintliga korrespondensinstitut, samt att
en central muntlig kursverksamhet vore alltför kostsam för stat och
kommun.

Beredningsutskottet i Mariestad anser det icke behövligt, att kursverksamhet
anordnas i anledning av kommunindelningsreformen. Länsstyrelsen
i Kristianstads län hyser samma uppfattning. Länsstyrelsen framhåller,
att det vore olämpligt att på förhand nominera de personer, som framdeles
kunde tänkas bli de ledande kommunalmännen i de nya storkommunerna.
Det funnes även anledning antaga, att de personer, som kunde
komma ifråga, icke själva vore villiga att i förväg uppträda såsom presumtiva
övertagare av förtroendeposterna. Kommunalfullmäktige i Bräkne -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

Hobij socken vitsorda, att behov i och för sig förefinnes av utbildningskurser
i anledning av kommunsammanslagningen, men äro av den uppfattningen,
att, då förtroendemännen icke komma att utses förrän i slutet av
år 1949, kurserna icke böra komma till stånd under budgetåret 1948/49.

Verksamhetens planläggning.

I fråga om de allmänna riktlinjerna för upplysningsverksamheten
anför drätselkammaren i Ludvika, att upplysningen borde vara av
allmänt orienterande natur. Kommunalmannen vore främst inriktad på
praktiska problem. Man kunde ej rimligtvis begära, att han annat än i
undantagsfall skulle kunna ha tid och intresse över för en alltför specialiserad
upplysning. Det vore felriktat nit att söka göra kommunalmannen
till specialist på olika författningsgebit. Lagstiftningen underginge för övrigt
ständigt sådana förändringar, att det skulle taga alltför mycken tid i
anspråk för kommunalmannen att i detalj hålla sig å jour därmed. En alltför
specialiserad kursutbildning kunde också befaras skapa osjälvständighet
och ensidighet.

Kommitténs förslag att främja kommunalmännens utbildning genom
lämplig litteratur och vidgad information från de statliga
myndigheternas sida, har vunnit anslutning från i det närmaste
alla myndigheter. Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm understryker,
att det är av grundläggande betydelse för hela den kommunala upplysningsverksamheten,
att behovet av kommunala handböcker tillgodoses bättre än
hittills varit fallet.

En kommun anser dock, att handböcker böra utges endast i begränsad
omfattning, då de i vissa fall icke hunne att utges i den takt, som påkallades
av författningsändringarna. I ett par andra utlåtanden från kommunalt
håll uttalas, att, om information meddelades av de statliga myndigheterna
i nödig utsträckning, författningskommentarer bleve överflödiga.

Vad kommittén förordat i fråga om kursverksamheten har framkallat
betänkligheter hos vissa av myndigheterna. Svenska stadsförbundets
styrelse anser denna verksamhet böra få för sökskaraktär. För överståthållarämbetet
framstår det såsom tveksamt, huruvida den av kommittén föreslagna
omfattande kursverksamheten är den lämpligaste lösningen av utbildningsfrågan.
Även länsstyrelsen i Skaraborgs län ställer sig betänksam.
En av de hörda kommunerna framför såsom sin mening, att, om statsmyndigheterna
utgåve publikationer av samma slag som socialstyrelsens råd
och anvisningar, kursverksamhet syntes bli onödig.

Vad särskilt angår korrespondensundervisningen anse några kommuner,
att denna undervisningsform vore mindre värdefull. En annan kommun finner
de brevkurser, som f. n. anordnas av enskilda korrespondensinstitut
och andra organisationer, tillfyllest. En länsstyrelse uttalar, att, om hela det
framlagda utbildningsprogrammet icke kunde genomföras, beskärningcn

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

i första hand borde gå ut över korrespondenskurserna. Man kunde enligt
länsstyrelsens mening icke vänta, att förtroendemännen i större utsträckning
komrne att begagna sig av sådana kurser. Några av de hörda kommunerna
förklara, att kommunalmännen ej ha tillräcklig tid för att bedriva
korrespondensstudier. Vidare anses, att, då utbildningen erfordrar genomgång
av ett flertal kurser, kostnaderna bli för betungande för det stora
flertalet kommunalmän. Slutligen framhålles i ett par yttranden från kommunalt
håll, att korrespondensundervisningen krävde ett icke ringa mått
av självverksamhet och att den därför icke vore lämplig för äldre kommunalmän,
vilka ofta voro belastade med ett flertal förtroendeuppdrag.

En del kommuner ställa sig tveksamma till behovet av muntliga kurser.
Vissa kommuner anse kurserna ha endast mindre värde. Därvid framhålles
bl. a., att kurserna icke kunna ge eu mera fullständig kunskap i
kommunala eller sociala ämnen. En kommun anser, att betydelsen av verksamheten
icke står i proportion till kostnaderna för stat och kommun. Enligt
de erfarenheter, som länsstyrelsen i Älvsborgs län haft, mötte det svårigheter
att från kommunalmännens sida erhålla tillräcklig anslutning till
muntliga upplysningskurser. För flertalet lantbrukare vore det ogörligt att
längre tid lämna jordbruket. De centrala kurserna borde enligt länsstyrelsens
mening anstå i avbidan på att kommunindelningsreformen genomfördes
eller i allt fall intill dess man erhållit en säker grundval för bedömande
av om ett verkligt intresse förefunnes för denna verksamhet.

Några myndigheter erinra om en utbildningsväg, som icke berörts i betänkandet,
nämligen radion. Detta gäller bl. a. skolöverstyrelsen.

Beträffande verksamhetens allmänna organisation framhålles
i några yttranden, att en enhetlig ledning vore önskvärd, även om
verkställigheten av upplysningsåtgärderna anförtroddes åt skilda institutioner.
Det ifrågasättes, huruvida icke vid en koncentration av uppgifterna
kostnaderna skulle kunna minskas. Såsom samordningsorgan har nämnts
den av kommittén föreslagna kommunala upplysningsnämnden eller en
representation för vissa av de berörda institutionerna, t. ex. socialinstitutet
i Stockholm, svenska landskommunernas förbund och socialvårdsförbundet.
Erforderligt inflytande anses böra beredas organisationer, som ha praktisk
erfarenhet av det kommunala arbetet på fältet.

Principerna för kostnadsfördelningen.

De av kommittén angivna principerna för kostnadsfördelningen ha i stort
sett icke mött någon gensaga. Tre av de hörda landskommunerna anse
emellertid, att staten bör bestrida samtliga kostnader för verksamheten. Ä
andra sidan ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands län riktigheten av
kommitténs uppfattning, alt kostnaderna i huvudsak böra bäras av statsverket.
En viss skillnad beträffande fördelningen borde göras mellan de

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

olika slagen av upplysningsverksamhet. På grund av den direkta nytta de
statliga myndigheterna kunde förväntas erhålla av åtgärder angående litteratur
och annan information, syntes kostnaderna härför skäligen böra
åvila statsverket. I övrigt borde det ekonomiska ansvaret bäras av kommunerna
och de olika kommunförbunden. Därjämte syntes skäliga bidrag
böra uttagas av de kommunala förtroendemän, som komme i åtnjutande
av den ifrågavarande upplysningsverksamheten. Även statskontoret och
skolöverstyrelsen anse, att kommunerna böra bestrida större del av kostnaderna
än kommittén föreslagit. Den sistnämnda myndigheten framhåller
härvid bl. a., att statsverket redan iklätt sig avsevärda utgifter för konsulentverksamhet
på olika förvaltningsområden.

Litteratur och information.

I vissa yttranden har berörts frågan om utformningen av svensk
författningssamling. I allmänhet anses, att omtryck av en författning
bör ske, då större ändringar i densamma företagits. Såsom ett
alternativ till omtryckning har föreslagits, att särtryck skulle utgivas av
vissa författningar för distribution till myndigheter och organ, som handhade
den verksamhet, vilken reglerades i författningarna. Länsstyrelsen i
Västmanlands län är av den meningen, att omtryckning icke bör ske, då
nämligen författningssamlingen i dess helhet därigenom finge en icke önskvärd
ansvällning. Enligt sydsvenska socialinstitutet skulle, om en författningshandbok
utkomme varje år, omtrycken av svensk författningssamling
kunna begränsas till de fall, då en författning trädde i kraft så tidigt,
att den icke före ikraftträdandet hunne att publiceras i handboken. Några
myndigheter ha anslutit sig till tanken, att författningssamlingen skulle
indelas i serier omfattande olika ämnesgrupper, varvid lösbladssystem
skulle tillämpas. En myndighet, länsstyrelsen i Malmöhus lån, föreslår, att
årligen en förteckning över författningarna i svensk författningssamling
utges, vilken skulle upptaga författningarnas nummer med fördelning på
olika ämnesgrupper samt innehålla en kort redogörelse för författningsinnehållet.
Enär författningssamlingen vore tillgänglig för kommunerna,
behövde de vid genomförande av detta förslag icke anskaffa någon särskild
lagedition. En kommun finner det lämpligt, att årligen ett särskilt alfabetiskt
register utarbetas över de kommunala författningarna. Andra kommuner
önska, att svensk författningssamling tillställes alla nämnder och
styrelser av betydenhet.

Endast några få myndigheter ha ingått på frågan, huruvida publikationen
Sveriges rikes lag bör utvidgas. Ett par myndigheter, länsstyrelsen
i Kronobergs län och sydsvenska socialinstitutet tillstyrka, att författningar
rörande förvaltningen inlagas i publikationen och att denna i
samband därmed uppdelas på 2 delar. Länsstyrelsen i Malmöhus län fram -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

håller å andra sidan, att, om lagboken uppdelades på 2 volymer, kommunerna
vore nödsakade att anskaffa båda delarna, såframt ej ett stort antal
författningar, som vore gemensamma för rättsskipning och förvaltning, intoges
i båda volymerna.

Nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer uttalar,
att det för handhavandet av kommunalförvaltningen som regel erfordrades
kunskap om åtskilliga författningar av såväl civilrättslig som offentligrättslig
natur och att det därför vore ändamålsenligt att i en författningshandbok
sammanföra författningar av betydelse för statliga och kommunala
förvaltningsorgan samt för förvaltningsdomstolarna.

Behovet av att en författningshandbok utkommer årligen betonas av en
av de hörda kommunerna. I några yttranden föreslås lösbladssystem för
handboken.

Även för de kommenterade författningshandböckerna
förordas av en del myndigheter lösbladssystem. Brunnby kommun föreslår
utgivande av en enligt detta system utarbetad författningsupplaga med
korta fotnoter, vilken skulle kompletteras genom en abonnerad tilläggsupplaga
med översikter, redogörelser, litteratur- och prejudikathänvisningar,
råd och anvisningar m. m. Tilläggsupplagan skulle tillväxa efter hand allteftersom
behov förefunnes att rycka in nya prejudikathänvisningar m. m.
En kommun anser, att handböckerna böra kompletteras varje år med
mindre häften. Enligt ett annat yttrande, från drätselkammaren i Lysekil,
böra handböckerna inledas med en översiktlig framställning av lagens innehåll
samt, där så behöves, en kortfattad framställning om grunderna för
lagen och de samhälleliga behov, som föranlett densamma. Lagtexten bör
kommenteras och förses med hänvisningar till praxis, vilka böra göras så
pass fylliga, att de lämna erforderlig ledning vid tolkningen även för den,
som icke har tillgång till de vanliga rättsfallssamlingarna. Utförligt kommenterade
handböcker med rättsfallscitat rekommenderas av vissa andra
kommuner.

Angelägenheten av att handböckerna hållas så prisbilliga, att kommunerna
eller förtroendemännen själva kunna inköpa dem, understrykes i
flera utlåtanden. En myndighet anser, att i detta syfte endast huvudförfattningen
bör medtagas i handboken men däremot icke författningstexter, som
äga mer eller mindre samband med denna. I ett av yttrandena anföres, att
lättfattlig litteratur borde ställas till förfogande kostnadsfritt.

Beträffande verksamhetens organisation uttalar nämnden för utgivande
av förvaltningsrättsliga publikationer, att den intet hade att erinra mot att
dess verksamhetsområde utvidgades på föreslaget sätt. Föreliggande svårigheter
att förvärva lämpliga författare av handboksmanuskript berodde
i första hand på att nämnden vore förhindrad att utfästa annan ersättning
än för avstådda löneförmåner. Fördelaktigare grunder borde därför medgivas.
De kommunala intressena i nämnden kunde tillgodoses även med

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

nuvarande ledamotsantal. Nämnden hade dock intet att invända mot att
antalet ökades. Socialstyrelsen anser, att utarbetandet av handböcker icke
bör ske såsom ett åliggande i tjänsten utan såsom ett fristående arbete.
Enligt medicinalstyrelsens mening böra författarna i varje fall få åtnjuta
samma arvode som kommittésekreterare. Socialinstitutet i Göteborg finner
önskvärt att, om nämnden skulle få till uppgift att främja även tillkomsten
av kommunal handboks- och författningslitteratur, den erfarenhet av utbildning
på området, som obestridligen funnes hos socialinstituten, tillgodogjordes
genom att den ene av de två ledamöter, varmed nämnden föresloges
kompletterad, företrädde denna erfarenhet.

Statskontoret finner sig icke kunna tillstyrka, att nämnden för förvaltningsrättsliga
publikationer pålägges nya uppgifter, vilka skulle kräva en
utvidgning av organisationen.

Beträffande tidskrifterna uttala ett par myndigheter, att landskommunernas
tidskrift bör göras mer omfattande och grundlig. En kommun
anser, att tidskriften »Från departement och nämnder» bör utvidgas
till att behandla även kommunala frågor samt tillhandahållas kommunerna
utan kostnad.

Skolöverstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke fortlöpande förteckningar
över de viktigare tidskrifternas innehåll borde publiceras, och anför härom.

Genom en fortlöpande förteckning över tidskrifternas innehåll främjas ett
rationellt utnyttjande av desamma. En översikt av detta slag, vilken tar
sikte på städernas behov, ingår i svenska stadsförbundets tidskrift, men
publiceras endast två gånger årligen. I översikten registreras i huvudsak
endast artiklar i kommunala eller förvaltningsrättsliga tidskrifter. Även i
mera allmänna tidskrifter torde emellertid ofta ingå artiklar av intresse
för de kommunala tjänste- och förtroendemännen. Det skulle utan tvivel
vara av värde att centralt astadkomma sadana tidskriftsöversikter, som
kunde tillhandahållas kommunala förtroendemän och tjänstemän över hela
landet. Utarbetandet kunde lämpligen anförtros socialinstitutets i Stockholm
bibliotek. Även om vederbörande kommunala förvaltningar icke själva
ha tillgång till de berörda tidskrifterna, torde de med hjälp av tidskriftsöversikterna
kunna rekvirera dem från närmaste centralbibliotek.

Beträffande sättet för information från statliga myndigheter
anse åtskilliga myndigheter, att den av socialstyrelsen redigerade
publikationen »Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor» är föredömlig. I
syfte att förebygga, att den i anvisningarna ingående författningstexten för
sent bringas till kommunernas kännedom förordar svenska socialvårdsförbundet,
att texten till en ny författning utges omedelbart efter författningens
tillkomst och att därefter ett häfte med råd och anvisningar tillställes
kommunerna så snart det är möjligt. Bcngtsfors köping uttalar, att
all information borde samlas i e n publikation, vilken skulle utgivas
centralt som en vecko- eller fjortondagarslidskrift alt tillställas samtliga

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

ordförande i fullmäktige och obligatoriska nämnder. Verksamheten borde
vidare intensifieras genom att instruktionskurser och konferenser anordnades
på olika orter (i landsfiskalsdistrikt eller pastorat). Länsstyrelsen i
Gävleborgs län påpekar, att en meddelandeserie ej får bli alltför detaljrik.

Några statliga myndigheter anse, att en vidgad upplysning från myndigheternas
sida kan komma att kräva ökade anslag.

En av de hörda kommunerna varnar för att ökad statlig kontroll och
inspektion kan bli följden av informationsverksamheten.

De myndigheter, som yttrat sig över förslaget, att sammanfattningar
skulle utges över de betänkanden, som ingå i serien statens offentliga
utredningar, ha tillstyrkt förslaget. Socialinstitutet i Göteborg
understryker värdet ur undervisningssynpunkt av sådana sammanfattningar.

I fråga om övriga åtgärder har en kommun framfört förslag om
att statsbidrag skulle beviljas för svenska landskommunernas förbunds
informations- och frågeavdelning. Härvid framhålles, att kommunalmännen
vore vana att, då svårare problem uppkomme, vända sig till förbundet.

Brevkurser.

Beträffande kursernas utformning finner sig Hermods korrespondensinstitut
icke kunna dela kommitténs uppfattning, att särskilda
kurser skola utarbetas för olika kommunala organ. Härom anföres.

En sådan specialisering medför, att intresse för varje särskild kurs kan
väntas blott inom den krets av personer, som kurserna anges vara avsedda
för. Onödigt dubbelarbete uppstår genom att för flera slags organ gemensamma
frågor behandlas i flera olika kurser. Specialiseringen bör i stället
ske så, att varje kurs ägnas ett visst ämne, exempelvis en författning eller
ett komplex av författningar. Sådana kurser kunna sedan kombineras med
varandra på olika sätt och tillsammans ge de kunskaper, som fordras för
visst slags tjänst eller uppdrag.

I övrigt anför institutet bl. a.

En kurs bör enligt kommitténs åsikt omfatta högst 200 sidor. För kommitténs
antagande, att större kurser skulle verka avskräckande, finns intet
belägg i institutets erfarenhet.

Någon viss ur pedagogisk synpunkt optimal brevstorlek finns knappast
heller.

I själva verket beror sidantalet såväl i en hel kurs som i dess olika brev
på svårighetsgraden i olika delar av ämnet, författarens språk, förekomsten
eller frånvaron av illustrationer och övningsuppgifter med i detalj genomförda
lösningar m. m., som icke kan bestämmas generellt och på förhand.
På lägre stadier eller då man måste räkna med elever utan studievana, är
korrespondenskursens behov av text ungefär det dubbla mot lärobokens
eller mera.

Enligt institutets mening bör kursförfattaren svara för kursens aktualitet.

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

Svenska landsbygdens studieförbund ifrågasätter, huruvida icke kurserna
tilltagits i överkant och om de ej lämpligen borde inskränkas till ett hundratal
sidor. För personer, vilka vore i så hög grad beroende av det dagliga
arbetet som kommunalmännen, skulle inläsandet av kurser av den föreslagna
storleken vara en väl stor prestation.

I övriga yttranden har kommitténs förslag om kursernas utformning lämnats
utan erinran.

Det största intresset har spörsmålet om verksamhetens organisation
tilldragit sig. Flertalet myndigheter har icke haft något att
invända mot att en korrespondensavdelning inrättas vid socialinstitutet i
Stockholm i enlighet med kommitténs förslag. I ett betydande antal utlåtanden
har dock lämpligheten av denna anordning dragits i tvivelsmål.

Kommitténs förslag tillstyrkes uttryckligen av socialinstitutet i Stockholm.
Socialinstitutet i Göteborg anser undervisningen åtminstone försöksvis
böra knytas till socialinstitutet i Stockholm men förutsätter, att samarbete
i vissa hänseenden upptages med de två andra instituten. Enligt
svenska landstingsförbundet erbjuder en anknytning till socialinstituten bestämda
fördelar. Stadsfullmäktige i Växjö anse, att en korrespondensavdelning
bör inrättas vid socialinstitutet i Stockholm, men att det tillika bör
övervägas, huruvida ej sådana avdelningar borde komma till stånd även vid
instituten i Göteborg och Lund. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
finner lämpligt, att undervisningen centraliseras till socialinstitutet i Stockholm,
intill dess att närmare erfarenheter vunnits rörande verksamhetens
omfattning. Därest kurserna skulle komma att vinna större anslutning, bör
senare övervägas att inkoppla även de övriga socialinstituten. Kommunalfullmäktige
i Flens socken vilja ävenledes förlägga undervisningen till socialinstitutet
i Stockholm men framhålla, att den erfarenhet och sakkunskap,
som förefinnes hos flera av de nu arbetande korrespondensinstituten,
bör tillvaratagas genom lämpligt samarbete. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar,
att det vore obestridligt, att verksamheten borde bedrivas i nära samverkan
med socialinstitutet i Stockholm.

Kommunalnämnden i Kungsörs köping förordar, att undervisningen
jämte en muntlig kurs anförtros åt socialinstituten, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och arbetarnas bildningsförbund.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att möjligheterna till samarbete med
korrespondensinstituten i syfte att nedbringa kostnaderna böra ytterligare
undersökas.

Av de myndigheter, som avstyrkt att en korrespondensavdelning inrättas
vid socialinstitutet i Stockholm, ha vissa närmast anslutit sig till det av
kommittén framförda alternativa förslaget, att verksamheten skulle förläggas
till något eller några av redan befintliga korrespondensinstitut men bedrivas
i viss samverkan med socialinstitutet. Denna ståndpunkt intages av

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

länsstyrelsen i Kronobergs län, drätselkammaren i Borås, drätselkammaren
i Västerås, centralförbundet för socialt arbete, NKI-skolan och brevskolan.

Brevskolan, som närmast utgår från erfarenheterna vid skolan, anför.

De av kommittén angivna fördelarna av att inrätta en korrespondensavdelning
vid något av socialinstituten, kunna utan svårigheter förverkligas
genom formerna för brevskolans hittillsvarande verksamhet. Det föreligger
sålunda inga praktiska eller principiella hinder för att författare och lärare
till kurserna — även om de förläggas av brevskolan — kunna utses bland
vid socialinstituten verksamma lärare eller att granskningsarbetet under
deras överinseende kan utföras av mera försigkomna elever vid instituten.
Det finns heller ingen anledning, varför icke sålunda utgivna kurser skulle
kunna användas för socialinstitutens undervisning under former, som socialinstituten
själva bestämma. En fortsatt utgivning av kurser efter de linjer,
som brevskolan redan har erfarenhet av, innebär vidare betydande ekonomiska
fördelar, i det att expeditions- och distributionskostnaderna bliva
lägre. Det torde vara ganska visst, att en omslutning av 15 000 personer,
som kommittén utgått från, icke kan påräknas på flera år, och att den
administrativa kostnaden per undervisad elev intill dess måste beräknas
bli avsevärt högre för att sedan vid ett elevtal av 15 000 likväl alltjämt betydligt
överstiga motsvarande kostnader vid brevskolan. Upprättandet av
en korrespondensavdelning vid något av socialinstituten skulle därjämte i
engångsanslag kräva ett icke obetydligt belopp. Härtill kommer, att institutet
för kursernas redigering i sådant fall måste anlita en korrespondenspedagogisk
expert, vilken torde betinga väsentligt högre arvode, än om uppdraget
utföres Aid den institution, där han eljest är verksam.

Ett icke obetydligt antal myndigheter och institutioner intaga en ståndpunkt,
som innebär ett avstyrkande även av kommitténs nyssnämnda alternativ.
Hit höra medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, ett tiotal
kommuner, en reservant inom styrelsen för socialinstitutet i Stockholm,
sydsvenska socialinstitutet, svenska socialvårdsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, samverkande bildningsförbunden, arbetarnas bildningsförbund,
Hermods korrespondensinstitut och landsorganisationen.
Härvid har i allmänhet uttalats, att de existerande korrespondensinstituten
förfogade över sådan erfarenhet, att de borde kunna helt omhänderha verksamheten,
samt att man icke borde tillskapa en ny organisation för ändamålet.
I ett par yttranden föreslås, att uppgiften att utreda behovet av nya
kurser och fördela uppdragen mellan korrespondensinstituten anförtros åt
skolöverstyrelsens folkbildningsrotel.

Rörande organisationen av den föreslagna korrespondensavdelningen
vid socialinstitutet i Stockholm
har institutets styrelse anfört.

Institutet har f. n. ingen lokal till förfogande för ändamålet. Enligt erbjudande
från svenska landskommunernas förbund kan emellertid i dess
lokaler tills vidare erforderligt utrymme ställas till förfogande, och styrelsen
vill för sin del tillstyrka, att lokalfrågan preliminärt ordnas på detta

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

sätt. Flera korrespondenskurser äro redan nu planerade och torde kunna
sättas i gång under läsåret 1948—49, delvis redan hösten 1948.

Institutet är med nuvarande personal icke i stånd att påtaga sig de ifrågasatta
ökade uppgifterna. Någon slutgiltig bedömning av personalbehovet vid
eu fullt utbyggd kursverksamhet anser sig styrelsen f. n. ur stånd att göra.
Redan den mindre omfattande verksamhet, varom det kan bli fråga under
nästa budgetår, förutsätter emellertid en personalökning, då institutets nuvarande
personal är mer än tillräckligt sysselsatt med redan föreliggande
arbetsuppgifter. Emellertid har svenska landskommunernas förbund erbjudit
sig att ställa en av förbundets konsulenter till förfogande för att leda
såväl de muntliga kurserna som korrespondensverksamheten. Under sådana
omständigheter kan kansliets ytterligare personalbehov begränsas till en
kontorist eller ett kanslibiträde (arvodesbefattning). Dessutom torde tillfällig
hjälp med skrivarbete komma att erfordras.

Kostnaderna för kansliet — vilket förutsättes skola handha även de muntliga
kurserna — uppskattar styrelsen för budgetåret 1948/49 till följande
belopp.

Lön till 1 föreståndare (27 löneklassen)

Lön till 1 kanslibiträde (arvode motsvarande lägst Ca 11)
Rättelsearbete samt extra skrivhjälp

Telefon och porto ...........................................

Skrivmaterial och trycksaker

Rese- och traktamentsersättningar (föreståndaren)

Hyra och extra utgifter ______

Summa kronor

15 000
6 300
6 000

3 000
1 700
1 000

4 000

37 000

Styrelsen framhåller, att den konsulent, som skulle ställas till förfogande,
avlönades enligt lönegrad Ca 25 i den statliga löneplanen. Vid i huvudsak
stationär tjänstgöring erhölle emellertid förbundets konsulenter lönefyllnad
på minst två löneklasser. Föreståndaren borde därför erhålla lön enligt
27 löneklassen, vartill komme pensionsavgift.

Kommitténs kostnadsberäkning har föranlett svenska landskommunernas
förbund att uttala, att enligt förbundets erfarenheter det av
kommittén angivna antalet deltagare i varje kurs, 1 000, syntes vara beräknat
i överkant, allrahelst om kursverksamheten till en början begränsades
till kommunalmän i de kommuner, som berördes av kommunindelningsreformen.
Kostnaderna per deltagare syntes under sådana förhållanden
komma att ställa sig väsentligt högre än enligt de sakkunnigas beräkningar.
Även Hermods korrespondensinstitut finner kostnadsberäkningen mindre
hållbar. Institutet uttalar, att kommittén troligen förbisett det arbete och de
kostnader, som föranleddes av de extra tjänster, elever och andra studieintresserade
kunde begära. Vidare hade kommittén tydligen icke räknat
med att något arbete skulle läggas ned på att övervaka studierna. Tyväri
kunde man emellertid icke lita på all ens mycket intresserade elever av

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

egen drift följde ett visst studieschema eller inom rimlig tid sände in lösningar
till samtliga brev. Även bortsett härifrån finge beträffande expeditionskostnaden
sägas, att den kunde hållas inom det beräknade beloppet
endast om expeditionsarbetet infogades i en utbyggd organisation. Om studierna
bekostades av allmänna medel syntes vidare avsevärda kostnader
tillkomma för rapportering beträffande studierna. Slutligen vore reklamkostnaderna
uppenbart underskattade. Då något större spontant intresse
icke torde vara att vänta för kurserna, borde man utgå från att den reklam,
som behövdes för att få ett tillfredsställande elevantal, bleve relativt mer
omfattande och dyrare än den som eljest erfordrades för att förmå till
korrespondensstudier.

Några myndigheter — statskontoret, studieförbundet medborgarskolan
och ett par kommuner — ifrågasätta, om det är lämpligt att göra kurserna
helt kostnadsfria för deltagarna. En kommun anser, att kursavgiften borde
sättas till ett avsevärt högre belopp än kommittén föreslagit. Därigenom
kunde visserligen antalet deltagare minskas men man kunde å andra sidan
räkna med att en större procent av de anmälda fullföljde studierna. Likaså
skulle det allmännas kostnader för verksamheten nedbringas. I andra yttranden
uttalas, att kursavgiften i allt fall icke borde betalas i förväg av
vederbörande kommun utan ersättas först när kommunalmannen styrkt
sig ha genomgått kursen.

Muntliga kurser.

\ad kommittén uttalat i fråga om kursbehovets art har i allmänhet
icke föranlett erinran. Endast i fråga om kursernas längd ha i någon
mån skiljaktiga meningar yppats. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser,
att kurserna för innehavare av kvalificerade förtroendeuppdrag böra omfatta
en tid av 2—3 veckor. I vissa yttranden från kommunalt håll antydes,
att den av kommittén föreslagna kurstiden i allmänhet vore väl lång. Kommunalfullmäktige
i Burs socken föreslå, att kurserna anordnas vintertid.

Kooperativa förbundets skola Vår gård anser, att vid undervisningen lektionsmetoden
och icke föreläsningsmetoden bör tillämpas, då därigenom
diskussioner underlättas. Därjämte bör arbete bedrivas i studiegrupp eller
studiecirkel.

Det föreslagna antalet deltagare per kurs finner kooperativa
förbundets skola Vår gård väl högt. För att ej den personliga kontakten
med föreläsaren skulle minskas, borde antalet nedsättas. Även en av
de hörda kommunerna har denna uppfattning.

I detta sammanhang må nämnas, att styrelsen för svenska landskommunernas
föi-bund förordar, att även tj änstemän skola få deltaga i de
kurser, som anordnas i anledning av kommunindelningsreformen. Styrelsen
anför härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

33

Kurser av det slag, varom här är fråga, torde i viss omfattning bli erforderliga
också för tjänstemän. Med hänsyn till den knappa tillgången på
specialutbildad arbetskraft besättas redan nu åtskilliga kommunalkamrerare-
och socialassistenttjänster med personer, som icke ha nödig utbildning
och icke alltid heller tillräcklig praktisk erfarenhet. Vid tiden för kommunsammanslagningen
torde i landskommunerna komma att finnas åtskilliga
tjänstemän av denna kategori. De kunna icke under någon längre
sammanhängande tid avvaras i sina kommuner, och det kan för dem icke
gärna bliva tal om någon annan utbildning än sådana kortare kurser, som
här avses. Det skulle vara konstlat att i fråga om kursverksamheten söka
upprätthålla någon hårdragen gränslinje mellan tjänstemän av detta slag
å ena sidan och förtroendemän å andra sidan.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att det vore svårt att nu beräkna
kursverksamhetens omfattning. Det kunde antagas, att ovissheten
om vilka personer, som komme att bli förtroendemän i de nya kommunerna,
kunde försvåra rekryteringen. Verksamheten borde ej överdimensioneras.

Även eu av kommunerna anser, att större kurser icke f. n. böra kommu
till stånd.

I fråga om verksamhetens organisation ha de flesta myndigheterna
lämnat förslaget om inrättande av eu kommunal upplysningsnämnd
utan erinran.

I ett ganska stort antal yttranden har emellertid behovet och lämpligheten
av denna anordning ifrågasatts. Uttalanden i denna riktning göras
av pensionsstyrelsen, statskontoret, 10 länsstyrelser, omkring 15 kommuner,
socialinstitutet i Göteborg, sydsvenska socialinstitutet, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet och svenska landsbygdens studieförbund.
I dessa yttranden framhålles i allmänhet, att undervisningen och
ledningen av verksamheten kunde anförtros åt redan bestående myndigheter
och organisationer, antingen var för sig eller i viss samverkan. Härvid
ha nämnts socialstyrelsen, länsstyrelserna, skolöverstyrelsen, socialinstituten,
svenska socialvårdsförbundet, centralförbundet för socialt arbete,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, samverkande
bildningsförbunden in. fl. Organisationerna skulle för verksamhetens
handhavande erhålla statsbidrag. I några yttranden betonas, att statens
kostnader härigenom skulle kunna nedbringas. Medicinalstyrelsen har
uttalat, all man icke borde skapa fastare former för verksamheten, innan
intresset för och värdet av densamma kunnat praktiskt bedömas.

Beträffande nämndens sammansättning uttalar arbetsmarknadsstyrelsen,
att de aktivt verksamma kommunalmännen borde erhålla en starkare representation
i nämnden, i varje fall från landskommunerna. Några av
kommunerna framföra samma uppfattning. Kooperativa förbundets skola
Vår gärd ifrågasätter, om vid bifall till kommitténs förslag den pedagogiska
sakkunskapen blir tillräckligt företrädd i nämnden. Skolöverstyrelsen anser,
att representanten för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet bör
3 — Bihang till riksdagens protokoll HUS. 1 samt. Nr 165.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

utses av statens folkbildningsnämnd och icke av samverkande bildningsförbunden,
som enligt nuvarande organisation knappast kan sägas representera
samtliga på området verksamma sammanslutningar.

Kammarkollegiet är icke övertygat om att nämnden behöver förses med
särskilt sekretariat. Det syntes nämligen kunna förväntas, att de stora
kommunförbunden vid behov skulle ställa arbetskrafter till förfogande,
eventuellt mot ersättning av statsmedel. Härigenom skulle även vinnas eu
mera direkt kontakt med förbundens förvaltningsuppgifter. I den mån därutöver
särskilt arbetsbiträde erfordrades, kunde särskilt anslag ställas till
nämndens disposition.

Frågan hur organisationen bör utformas i det fall att verksamheten begränsas
till kurser i anledning av konimunindelningsreformen har berörts
av styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Styrelsen anför.

Om kursverksamheten omedelbart gives den omfattning, som föreslagits
av de sakkunniga, torde det vara ofrånkomligt att tillskapa den kommunala
upplysningsnämnden. Kommer upplysningsverksamheten däremot till eu
början att ta sikte på de problem, som sammanhänga med kommunindelningsreformen,
bör organisationen kunna göras betydligt enklare. Om endast
landskommunerna beröras av kursverksamheten, skulle det ligga närmast
till hands, att kursverksamheten tills vidare helt administrerades av
förbundet. Eftersom kurserna i betydande omfattning komma att omfatta
.sociala ämnen, är dock en mera fast medverkan också från svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundets sida erforderlig. Det skulle väl vara möjligt
att för detta ändamål tillskapa ett särskilt samarbetsorgan för de båda
förbunden. Men eftersom kursverksamheten väsentligen skall bekostas med
statsmedel, synes vara rimligt och lämpligt, att Kungl. Maj:l utser vissa
ledamöter i ett sådant samarbetsorgan. Styrelsen anser alltså, att den kommunala
upplysningsnämnden eller del organ, som skall administrera kursverksamheten,
tills vidare kan bestå av två av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter
samt en ledamot från vardera svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
och svenska landskommunernas förbund. Om och när kursverksamheten
utvidgas, kan nämnden utökas med representanter för andra
organisationer.

Styrelsen uttalar vidare, att under angivna förhållanden nämndens
kansli syntes kunna starkt förenklas. Såsom ett provisorium föresloge styrelsen,
att kansliet handhades av förbundets centralbyrå. En av förbundets
konsulenter skulle då avdelas för uppgiften.

Kostnaderna för den förminskade kommunala upplysningsnämnden och
dennas kansli skulle vid bifall till styrelsens förslag kunna begränsas till
löneutgifterna för konsulenten och ett mindre belopp för expeditionsarbetet.

Från förbundets centralbyrå har senare under hand framhållits, att det
skulle vara möjligt, att den konsulent, som ställes till förfogande för den
muntliga upplysningsverksamheten, som ett provisorium skulle kunna
handha även korrespondensundervisningen, därest denna icke finnes böra
anförtros befintliga korrespondensinstitut.

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

Kommitténs förslag angående beräkningen av kostnaderna har föranlett
erinran endast från en kommun, som anser, att utgifterna för uppehälle
under kurstiden finge antagas uppgå till högre belopp än det av
kommittén angivna, 60 kronor.

Beträffande kostnadsfördelningen finner länsstyrelsen i Malmöhus län
betänkligt, att kommunerna skulle svara för deltagarnas inkomstförlust vid
bevistande av kurs, särskilt som en sådan anordning strede mot grunderna
för kommunallagarnas föreskrift, att arvode för förtroendemän icke finge
bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, varom
uppdragets innehavare ginge miste på grund av förtroendeuppdraget. Vidare
vore olämpligt, att mera välsituerade personer, som lättast kunde undvara
bidrag, finge högre ersättning än de ekonomiskt mindre väl lottade.
Slutligen vore det ofta svårt att fixera inkomstbortfallets storlek. Det borde
anförtros åt 1946 års kommunallagskommitté att närmare utreda frågan.
Liknande synpunkter ha framförts av Malmö stad.

Kommunalnämnden i Nordmarks socken förordar, att storleken av det
under kurstiden utgående dagtraktamentet bestämmes i författning. Förslaget
avser att trygga ett lika deltagande i kurserna av kommunalmän från
olika kommuner.

Departementschefen.

Olika omständigheter, sammanhängande med den kommunala självstyrelsens
utveckling och uppgifter, tala för att åtgärder från statens sida
böra vidtagas för att främja en särskild upplysningsverksamhet för kommunala
förtroendemän. Såsom i betänkandet framhållits, har den kommunala
verksamheten under de senaste femtio åren erhållit en allt större
omfattning, samtidigt som den uppdelats på ett ökat antal förvaltningsgrenar.
Den lagstiftning, som reglerar verksamheten, har med tiden vuxit
ut till elt stort och svåröverskådligt komplex. Författningsmaterialets storlek
belyses av att den på uppdrag av Stockholms stadskollegium utgivna
kommunala författningshandboken, vilken är i det närmaste okommenterad,
omfattar nära 1 500 sidor samt upptager eller hänvisar till närmare
1 100 författningar. Utvecklingen återspeglas delvis även i de kommunala
utgiftssiffrorna. De samlade kommunala utgifterna utgjorde på 1870-talet
omkring 50 miljoner kronor om året. Numera torde de uppgå lill 2 000
miljoner kronor.

Med hänsyn till denna utveckling måste på förtroendemännen ställas
betydligt större krav än under tidigare skeden. Detta gäller i särskild grad
ordförandena i verkställighetsorganen inom sådana kommuner, där tjänstemän
icke finnas anställda. Dessa förtroendemän ha ansvaret för expedition
och verkställighet och syssla alltså bl. a. med författningstillämpning.

36

Kungl. Alaj.ts proposition nr 165.

Även om man icke på något sått underskattar förtroendemännens förmåga
av författningstolkning och annat kommunalt förvaltningsarbete, måste
man dock antaga, att de i många fall bliva ställda inför uppgifter, för vilka
erfordras särskild skolning. Den fortgående ökningen av antalet förtroendemän
med verkställighetsuppgifter torde få anses ha stegrat behovet av
upplysningsverksamhet, allra helst som förtroendemännen numera till stor
del rekryteras bland löntagare och med dem jämställda yrkesutövare, vilka
icke kunna väntas ha möjlighet till erforderlig fortbildning utan att särskilda
åtgärder vidtagas. Det är icke osannolikt, att »mångsyssleriet» inom
kommunalförvaltningen, där sådant förekommer, till stor del heror just
pa svårigheter att finna tillräckligt många medborgare, vilka äro villiga
och lämpliga för uppdragen.

Att det sålunda föreliggande upplysningsbehovet tillgodoses, är icke endast
en kommunal angelägenhet. De uppgifter, som ankomma på kommunerna,
äro i stor utsträckning av statlig karaktär, och det har ansetts vara
ett starkt statligt intresse, att omvårdnaden om medborgarna handhaves
på ett sätt, som oberoende av kommuntillhörigheten garanterar dem likvärdiga
samhälleliga förmåner. I all synnerhet i nuvarande läge, då det
gäller alt praktiskt tillämpa åtskilliga sociala reformer av stor betydelse, är
det av vikt, att de personer, som skola lokalt verkställa åtgärderna, äro
skickade för uppgiften. Härtill kommer, att en kommunal självstyrelse
med ett icke alltför begränsat kompetensområde torde få anses vara av
synnerligt värde för den politiska demokratien i allmänhet. Denna omständighet
understryker angelägenheten av att för den kommunala förvaltningen
skapas sådana förutsättningar, att den kan fullgöra sina uppgifter.

De förhållanden, som jag nu berört, äro givetvis av betydelse även då
det gäller att bedöma behovet av en särskild upplysningsverksamhet i anledning
av kommunindelningsreformen. För en sådan verksamhet kunna
därjämte andra skäl anföras.

.lag vill härvid til! en början erinra, att behovet av sådan upplysning
uppmärksammades redan av kommunindelningskommiltén. I sitt den
26 september 1945 framlagda betänkande med förslag til! riktlinjer för eu
revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38)
uttalade sålunda kommittén, att en sammanslagning av de minsta kommunerna
vore ett medel att höja den kommunala förvaltningens standard, i
det att större kommuner dels gåve möjlighet till bättre urval av förtroendemän
och dels gåve förtroendemännen större erfarenhet och rutin. Tillika
framhölls — vid behandlingen av frågan om kommunstorlekens betydelse
för socialvårdens handhavande — att behovet av tjänstemän i den kommunala
förvaltningen syntes kunna i viss mån avhjälpas därigenom att förtroendemännen
vid periodvis återkommande lokalt eller centralt anordnade
kurser undan för undan bibringades större kunskaper i gällande lagstiftning
och större förståelse för sina uppgifter. Åtminstone de i varje

Kiingl. Maj:ts proposition nr 165.

37

kommun ledande socialvårdsfunktionärerna, d. v. s. i regel ordförandena i
respektive styrelser och nämnder, borde kunna nås med sådana kurser,
sedan antalet kommuner väsentligt reducerats. Även korrespondenskurser
för förtroendemännen hade enligt kommitténs mening eu uppgift att fylla.

Förslag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner framlades
av Kungl. Maj:t i proposition den 29 mars 1946 (nr 236). Till det propositionen
bifogade statsrådsprotokollet uttalade jag, att jag delade uppfattningen
om behovet av kursverksamhet för de kommunala förtroendemännen.
Genom anordnande av sådana kurser skulle ökade möjligheter beredas
för förtroendemännen att anpassa sig efter förhållandena i de nya större
kommunbildningarna och skulle behovet av särskilda tjänstemän i de nya
kommunerna kunna i viss mån nedbringas. Jag ansåg emellertid anledning
icke finnas att anordna dylika kurser, innan förberedelserna för indelningsreformen
fortskridit så långt, att man ute i bygderna erhållit en viss uppfattning
om vilka kommuner, som komme att sammanslås. Något ställningstagande
från statsmakternas sida till spörsmålet fann jag därför icke
då vara erforderligt.

Vad i propositionen i denna del uttalats föranledde ej erinran från riksdagens
sida.

Det kan enligt min mening antagas, att förvaltningsarbetet i ett stöld
antal av de nya storkommunerna kommer att handhas av förtroendemännen
utan biträde av tjänstemän. Ordförandena i nämnder och styrelser
komma alltså i dessa fall alt liksom tidigare få ansvaret för bl. a. den
expeditionella handläggningen av ärendena samt för medelsförvaltningen.
Jag har vid anmälan förut denna dag av förslag angående ändring i lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet föreslagit, att
44 § 3 mom. nämnda lag ändras så, att kommun skall äga besluta om
centralisering av kommunens kassarörelse och bokföring hos kommunalnämnden
utan att för ändamålet inrättas kommunalkontor med där anställda
tjänstemän. En centralisering av medelsförvaltningen i denna
form skulle ställa stora krav på den ansvarige förtroendemannens kompelens
och särskilt på hans kunnighet i bokföring. Förtroendemännen torde
ofta icke äga den skolning, som erfordras för fullgörandet av de expeditionella
och bokföringsmässiga uppgifter, som sålunda kunna komma atl
åvila dem. De måste därför på något sätt göras bättre skickade för dessa
uppgifter. Det är därjämte önskligt, alt upplysningsverksamhet anordnas
för innehavare av kvalificerade förtroendeuppdrag även i sådana kommuner,
där tjänstemannabiträde kan påräknas. Också i dessa kommuner
komma förtroendemännen att mötas av delvis nya och större uppgifter,
för vilkas fullgörande arbetet i småkonununerna icke givit erforderlig erfarenhet
och rutin.

I anslutning till det anförda vill jag uttala, all jag Iinner det särskilt
angeläget, att upplysningsverksamhet i anledning av kommunindelnings -

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

leformen nu anordnas. Det kan icke antagas, att en sådan verksamhet,
vilken måste inrikta sig på att inom eu begränsad tid utbilda ett relativt
stort antal förtroendemän, kommer till stånd utan statliga åtgärder. Jag
löreslår därför, att sådana åtgärder nu vidtagas. Den mera reguljära informationen
torde böra igångsättas senare.

För att tillgodose det utbildningsbehov, varom nu är fråga, erfordras i
första hand viss kursverksamhet. Muntliga kurser böra komma till stånd
redan under nästa budgetår. De sista kurserna av detta slag torde kunna
hållas under budgetåret 1950/51. Den muntliga utbildningen bör föregås
av korrespondensundervisning. Sådan bör därför skyndsamt anordnas.

Utöver vad nu föreslagits kunna även andra upplysningsåtgärder ifrågakoinma,
t. ex. information från de statliga fackmyndigheterna. Jag förutsätter,
att myndigheterna inom ramen för anvisade anslag söka vidga sin
information med sikte på upplysningsbehovet i anledning av kommunindelningsreformen,
önskligt är givetvis även, att statliga befattningshavare,
vilka ha att utöva inspektion eller lämna anvisningar och råd i
fråga om den kommunala förvaltningen, så långt tjänstegöromålen i övrigt
tillåta, under en övergångsperiod i första hand ägna sin uppmärksamhet
åt de nybildade kommunerna och lämna dessa sitt stöd.

Beträffande arten av den information, som bör meddelas, torde av vad
jag förut anfört framgå, att verksamheten icke bör vara endast av allmänt
orienterande natur. Den bör i stället syfta till att göra kommunalmannen
bättre förtrogen med det grundläggande författningsmaterialet och
främja hans förmåga av författningstolkning samt i övrigt ge vissa detaljkunskaper.
Å andra sidan är tydligt, att verksamheten varken kan eller
bör ha karaktären av en yrkesutbildning.

Jag övergår härefter till den närmare utformningen av upplysningsätgärderna.

Muntliga kurser torde under nästa budgetår böra anordnas till ett antal
av 10—15. Kurserna böra förläggas till orter, där internatmöjligheter finnas.
I varje kurs torde i allmänhet böra deltaga högst 40—50 personer.
Vid utbildningen bör ett betydande utrymme anslås för grupparbete och
överläggningar. Verksamheten bör därjämte läggas så, att den stimulerar
deltagarnas intresse för vidare studier. Den bör kunna utnyttjas för information
angående aktuella problem. Kurserna böra i allmänhet pågå 1—2
veckor.

I anledning av svenska landskommunernas förbunds förslag, att även
tjänstemän, vilka icke kunna underkasta sig någon längre utbildning, böra
få tillträde till kurserna, vill jag uttala, att någon sträng gräns mellan
redan anställda tjänstemän av detta slag och förtroendemän icke torde
böra upprätthållas.

Organisationen av den muntliga kursverksamheten kan delvis göras
gemensam med korrespondensundervisningens administration. Jag upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165. 39

tager organisationsfrågan jämte kostnadsberäkningarna senare i ett sammanhang.

Jag räknar med att omkring 6 korrespondenskurser skola komma till
stånd under nästa budgetår. 1 fråga om kursernas uppläggning bar av
kommittén föreslagits, att särskilda kurser skulle utarbetas för olika kommunala
organ. I ett av yttrandena göres gällande, att kurserna böra ansluta
sig till särskilda ämnesgrupper. Huruvida den ena eller andra av
dessa metoder bör användas, synes mig vara en praktisk lämplighetsfråga,
som bör lösas av det organ, som anförtros att leda verksamheten. Jag
vill emellertid framhålla, att kompetensfördelningen mellan de olika kommunala
förvaltningsorganen i stort sett torde sammanfalla med den uppdelning,
som kan göras med hänsyn till författningarnas innehåll. För
frågor, som äro gemensamma för alla eller flertalet förvaltningsorgan,
l. ex. bokföring och medelsförvaltning, böra givetvis särskilda kurser utarbetas.
Även i övrigt bör undervisningens uppläggning ankomma på den
institution, åt vilken ledningen anförtros, varvid givetvis redan gjorda erfarenheter
på andra håll böra beaktas.

Vad härefter angår frågan om kursverksamhetens organisation vill jag
framhålla, att, då den av mig förordade kommunala upplysningsverksamheten
tills vidare endast skall tillgodose utbildningsbehovet i anledning
av kommunindelningsreformen, organisationen torde kunna göras enklare
än enligt kommitténs förslag.

Enligt min mening bör upplysningsverksamheten i dess helhet ställas
under ledning av en kommunal upplysningsnämnd. Denna torde böra
bestå av fyra ledamöter. Av dessa böra två, av vilka en förutsättes skola
representera socialinstituten, utses av Kungl. Maj :t. Svenska landskommunernas
förbund och svenska social vårdsförbundet (f. d. svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet) böra utse var sin av de två övriga ledamöterna.
Den direkta ledningen av korrespondensundervisningen föreslår
jag skola anförtros åt socialinstitutet i Stockholm, som dock bör bedriva
verksamheten i kontakt med övriga socialinstitut samt med konnnunförbunden,
särskilt svenska landskommunernas förbund och svenska socialvårdsförbundet.

För administrationen i övrigt bör — i enlighet med ett av svenska landskommunernas
förbund lämnat erbjudande för nästa budgetår inrättas
ett gemensamt kansli, anknutet till förbundets centralbyrå.

Såsom föreståndare för kansliet anställes en av förbundets konsulenter.
1 fråga om korrespondensundervisningen bör konsulenten vara direkt underställd
rektor för socialinstitutet i Stockholm. Härutöver erfordras å
kansliet ett kvalificerat biträde. På detta biträde bör bl. a. ankomma att
vid korrespondensundervisningen handha kontakten med eleverna, uppehålla
nödig förbindelse med de lärare eller andra personer, vilka ha alt
granska elevernas arbete, tillse att rättelser av elevsvaren inkomma i rätt

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

tid, ansvara för korrekturläsningen samt föra register över kursdeltagarna
in. in. Lokaler för kansliet jämte erforderliga inventarier och utrustning
• bl. a. adresseringsmaskin) upplåtas av förbundet mot viss hyresersättning.

Det av mig nu framlagda förslaget synes mig innebära eu ur olika synpunkter
lämplig lösning av frågan om kursverksamhetens administration.
Lösningen torde dock — i avbidan på ytterligare erfarenhet — böra betraktas
såsom ett provisorium, varför organisationsfrågan torde böra upplagas
till förnyad prövning nästa budgetår.

Vad angår kostnaderna för kursverksamheten föreslår jag, såvitt gäller
administrationen, att ledamöterna i den kommunala upplysningsnämnden
må uppbära sammanträdesarvode enligt kommittékungörelsen samt resekostnads-
och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. För
kansliets föreståndare torde beräknas ett arvode, motsvarande 27 löneklassen
jämte pensionsavgift. Det kvalificerade biträdet på kansliet bör för
nästa budgetår tillerkännas arvode motsvarande 11 löneklassen. I enlighet
härmed och med beaktande av medelsbehovet i övrigt uppskattar jag
de administrativa kostnaderna för kursverksamheten till följande belopp:
arvoden och reseersättningar till ledamöterna av kommunala upplysningsnämnden
2 000 kronor, lön till en föreståndare 15 000 kronor, lön till ett
kanslibiträde 6 300 kronor, extra skrivhjälp och rättelsearbete 6 000 kronor,
telefon och porto samt skrivmaterialier och trycksaker 5 700 kronor,
reseersättningar (till föreståndaren) 1 000 kronor samt hyra och extra utgifter
4 000 kronor, tillhopa 40 000 kronor.

Vad angår övriga kostnader anser jag i likhet med kommittén, att staten
bör bära samtliga kostnader för de muntliga kursernas planläggning
och genomförande samt därjämte bestrida deltagarnas utgifter för resor
till och från hemorten och för inkvartering under kurstiden. Härvid torde
i enlighet med kommitténs förslag föreläsningsarvodena böra utgå enligt
samma villkor som gälla för de av socialinstituten anlitade föreläsarna,
f. n. 30 kronor per föreläsningstimme samt 55 kronor för dubbeltimme vid
övningskurs och seminarium. Ersättningen till deltagarna torde, såsom av
kommittén förordats, böra utgå i form av stipendium. I likhet med kommittén
utgår jag vid kostnadsberäkningen från att 15 kurser komma att
anordnas under nästa budgetår. De sammanlagda utgifterna för verksamheten,
vilka av kommittén beräknats till 93 000 kronor, torde med viss avrundning
uppåt böra uppskattas till 95 000 kronor.

Beträffande korrespondensundervisningen föreslår jag, i likhet med kommittén,
att staten påtager sig kostnaderna för kursernas planläggning och
genomförande med den begränsningen, att viss kursavgift bör uttagas av
deltagarna. Avgiften torde böra utgå med av kommittén angivet belopp,
10 kronor för enskild kursdeltagare och 5 kronor för cirkeldeltagare. Liksom
kommittén förutsätter jag, att vederbörande kommun bör kunna betala
kursavgiften, dock under villkor att deltagaren styrkt sig ha fullföljt

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

kursen. Jag räknar med att 6 korrespondenskurser skola anordnas under
budgetåret 1948/49. Antalet deltagare i varje kurs måste — med den inskränkning
av verksamheten, som av mig föreslagits — förutses bli väsentligt
lägre än det av kommittén beräknade, 1 000. Jag utgår vid min kostnadsuppskattning
från att i genomsnitt 350 personer komma att deltaga
i varje kurs. Antalet studiecirkeldeltagare torde komma att bli mycket
begränsat, varför vid kalkylerna synes kunna antagas, att samtliga deltagare
äro enskilt studerande. De fasta kostnaderna upptager jag, såsom
i betänkandet skett, med 9 000 kronor per kurs. De rörliga kostnaderna
synas i anslutning till vad av kommittén föreslagits böra beräknas till
20 kronor per deltagare. Med dessa utgångspunkter skulle varje kurs
draga en kostnad av (9 000 + 350 x 20) 16 000 kronor. Efter avdrag av
kursavgifterna (350 x 10) 3 500 kronor skulle på statsverket stanna ett
belopp av 12 500 kronor. Kostnaden för 6 kurser skulle alltså uppgå till
sammanlagt 75 000 kronor.

Jag förutsätter, att kommunerna i normala fall skola gottgöra förtroendemännen
inkomstbortfall i anledning av deltagande i muntlig kurs
med belopp, som finnes skäligt. ■

Det totala medelsbehovet i fråga om k ursverk samhe ten skulle enligt nu
gjorda kalkyler uppgå till (40 000 + 75 000 + 95 000) 210 000 kronor.

Härutöver torde staten böra lämna visst stöd i fråga om handbokslitteratur
in. in. Då den avsedda upplysningsverksamheten främst riktar sig
till ordförandena i kommunernas verkställighetsorgan, torde man härvid
i första hand böra söka att främja tillkomsten av handböcker med kommenterad
lagtext, varvid bör eftersträvas att få fram både nya handböcker,
där sådana behövas, och nya upplagor av föråldrade handböcker. För att
möjliggöra en rimlig prissättning bör i viss utsträckning bidrag av statsmedel
kunna utgå till utgivningskostnaderna. En sådan subvention bör
givetvis förbindas med betryggande villkor, som säkerställa att subventionen
verkligen åstadkommer den avsedda prisnedsättningen. De förlag, som
skola utgiva handböckerna, böra vara skyldiga att framlägga ingående
kostnadskalkyler till godkännande. Det ligger i sakens natur, alt verkningarna
av de nu föreslagna åtgärderna icke begränsa sig till de av kommunindelningsreformen
berörda kommunerna.

Av skäl, som kommittén anfört, torde ombesörjandet av nu nämnda åtgärder
böra anförtros åt nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga
publikationer. Nämnden bör härvid erhålla möjlighet att såsom manuskriptförfattare
anlita även andra än stats- och kommunaltjänstemän. Enligt
gällande bestämmelser äger nämnden icke utfästa annan ersättning
till manuskriptförfattare än gottgörelse för avstådda löneförmåner. Jag
anser, att nämnden bör få befogenhet att utbetala skäligt författarhonorar.
Nämnden måste därjämte kunna disponera medel för att bestrida den utgiftsökning,
som må föranledas av föreslagen prissubventionering.

4 — Bihang till riksdagens protokoll It)iS. t sand. Nr 165.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

I betänkandet har föreslagits, att antalet ledamöter i nämnden skulle
ökas från fem till sju. I samband därmed skulle föreskrivas, att minst två
av ledamöterna skulle äga god kännedom om kommunal förvaltning, minst
en beträffande städerna och minst en beträffande landskommunerna.
Nämnden själv har i sitt remissyttrande uttalat, att en sådan förstärkning
knappast vore behövlig. Ej heller jag finner påkallat, att ledamöternas
antal ökas.

På Kungl. Maj :t bör ankomma att efter anmälan av chefen för justitiedepartementet
besluta om de ändringar i nämndens instruktion, vilka erfordras
för genomförandet av framlagda förslag.

Kommittén har funnit önskligt, att arvodet till nämndens sekreterare
höjes från nuvarande 300 till 3 000 kronor. För arvoden till nämndens
ledamöter och för omkostnader beräknas i betänkandet ett från 1 000 till
3 000 kronor förhöjt belopp. Jag vill framhålla, att det icke är möjligt att
nu förutse, i vilken omfattning nämndens arbete kommer att ökas i anledning
av utvidgningen av verksamhetsområdet. På grund härav föreslår
jag icke nu någon uppräkning av sekreterarens arvode men förutsätter,
att frågan om arvodets storlek upptages av Kungl. Maj:t, sedan viss erfarenhet
vunnits. För arvoden till ledamöterna — ersättning, enligt kommittékungörelsen
— och till omkostnader för nämnden, räknar jag preliminärt
med 1 000 resp. 500 kronor.

Å det för nämnden under andra huvudtiteln anvisade anslaget Bidrag
till utgivande av författningskommentarer in. in. förefanns den 1 juli 1947
en reservation å cirka 19 000 kronor. Medelsåtgången under budgetåret
1946/47 uppgick till endast 6 000 kronor. För budgetåret 1948/49 har i
årets statsverksproposition upptagits ett anslag av 25 000 kronor. Ökad
medelsanvisning för nästa budgetår i anledning av de förslag, som jag nu
framfört, torde icke erfordras.

I syfte alt främja informationsverksamhet genom tidskrifter föreslår jag
i likhet med kommittén, att nyssnämnda anslag må anlitas för att bevilja
bidrag till utgivande i enstaka fall av specialnummer av större omfattning
för ingående behandling av någon särskild fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 165.

43

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t inåtte
föreslå riksdagen att

ilels godkänna av mig föreslagna riktlinjer för kommunal
upplysningsverksamhet i anledning av kommunindel•
ningsreformen,

ilels ock till Kommunal upplysningsverksamhet under
'' ‘ * elfte huvudtiteln för budgetåret 1948/49 anvisa ett anslag

av .................................. kronor 210 000.

N Med bifall till denna av statsrådets övriga leda möter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
K. /I. Åkerberg.