Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

1

Nr 164.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); given
Stockholms slott den 10 mars 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring av anvisningarna till 29
och 36 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst W ig for ss.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser med avseende å idrottssammanslutningarnas
taxering för inkomst, betingade av nämnda sammanslutningars
särpräglade inkomst- och utgiftsförhållanden. Avdrag föreslås
sålunda skola medgivas för alla omkostnader av betydelse för intäkternas
förvärvande och bibehållande, oavsett om dessa omkostnader jämväl eller i
första hand främjat sammanslutningarnas ideella strävanden. Avdrag avses
dock icke skola medgivas för omkostnader, som bestritts av icke skattepliktiga
bidrag av allmänna medel in. in.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 164.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

Förslag

till

lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att till vardera av anvisningarna till 29 och 36 §§
kommunalskattelagen den 28 september 1928 skall fogas en ny anvisningspunkt,
betecknad punkt 13 respektive punkt 4, av den lydelse nedan angives.

Anvisningar

till 29 §.

13. Ideell organisation, som har till huvudsaklig uppgift att främja icke
professionell idrott eller gymnastik, må från bruttointäkt av rörelse, som
består i anordnande av idrottstävlingar, försäljning av idrottsmärken eller
annan därmed jämförlig förvärvsverksamhet, njuta avdrag för alla omkostnader
under beskattningsåret för intäktens förvärvande och bibehållande,
även om omkostnaderna allenast medelbart eller delvis haft avseende å intäktens
förvärvande eller bibehållande. Med omkostnader av sist angiven
art avses bl. a. omkostnader för idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet,
propaganda- och upplysningsverksamhet samt administration;
att nämnda omkostnader tillika främjat organisationens ideella syften, inverkar
icke på deras egenskap av avdragsgilla omkostnader i förvärvskällan.
Avdrag må dock icke åtnjutas för omkostnad, som bestritts av sådant
bidrag av staten, kommun eller landsting eller sådan inkomst av lotteriverksamhet,
som icke räknats till skattepliktig inkomst.

till 36 §.

4. Därest sådan organisation, varom förmäles i punkt 13 av anvisningarna
till 29 §, bedrivit verksamhet av det slag, som i nämnda anvisningspunkt
avses, och intäkten därav är hänförlig till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
må från bruttointäkten av verksamheten avdrag njutas enligt
de i samma anvisningspunkt angivna grunder.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall äga
tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 19b8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Ericsson, Mossberg, Kock.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga angående
idrottssammanslutningars beskattning för inkomst samt anför därvid
följande.

1. Inledning.

Beträffande idrottssammanslutningarna, vilka i rättsligt hänseende ha karaktären
av ideella föreningar, gäller att, i den mån de utöva ekonomisk
verksamhet av skattepliktig natur, skattskyldighet till kommunal och statlig
inkomstskatt föreligger i samma utsträckning som för fysiska personer
(se 53 § 1 mom. kommunalskattelagen samt 6 och 7 §§ förordningen om
statlig inkomstskatt). Jämväl för förmögenhet äro de i samma mån skattskyldiga
(se 6 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt). Beträffande
sättet för skatteunderlagets bestämmande gälla för idrottssammanslutningarna
samma normer som för övriga skattskyldiga. Vid den kommunäla
beskattningen äro dessa sammanslutningar också underkastade
samma skattesatser som andra skattskyldiga i kommunen. Vad angår den
statliga inkomstbeskattningen intaga de däremot en förmånligare ställning
än såväl fysiska personer som ekonomiska föreningar. Skatten är nämligen
icke _ såsom för fysiska personer — progressiv utan proportionell, varjämte
skattesatsen, som för ekonomiska föreningar är fastställd till 32 procent
av den beskattningsbara inkomsten, för ideella föreningar är bestämd till
allenast 15 procent.

Gällande bestämmelser rörande de ideella föreningarnas skattskyldighet
äro att återföra till beslut av 1942 års riksdag. Till grund för detta beslut
låg ett av 1936 års skattekommitté år 1939 avgivet betänkande, vari bl. a.
full skattskyldighet för idrottssammanslutningarna förordats. I olika sammanhang
ha emellertid förslag senare framkommit om att undantaga idrottssammanslutningarna
från skattskyldighet eller att i allt fall bereda dem
viss skattelindring. Sålunda har svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund i en den 30 juni 1942 till kommunalskatteberedningen
ingiven skrift — under framhållande av att frågan om idrottssammanslutningarnas
beskattning fått en helt annan aktualitet och betydelse sedan taxe -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

ringsmyndigheterna i Stockholm fr. o. in. 1941 ärs taxering infört en skärpt
tillämpning av gällande bestämmelser — hemställt att nämnda beskattningsfråga
måtte tagas under förnyat övervägande. Samma fråga har under
senare år vid några tillfällen varit föremål jämväl för riksdagens uppmärksamhet.
Här må allenast hänvisas till bevillningsutskottets betänkande
nr 16 till 1945 års riksdag, vari utskottet uttalat bl. a., att frågan om införandet
av ändrade bestämmelser rörande beräkning av idrottssammanslutningarnas
inkomst av rörelse förtjänade att tagas under närmare övervägande.

Sedan 1944 års skattesakkunniga (framlidne riksdagsmannen A. J. Bärg
och dåvarande landskamreraren C. J. Bergstedt) erhållit i uppdrag att utreda
frågan rörande vissa ideella föreningars beskattning, därvid till de sakkunniga
överlämnats riksförbundets nyssnämnda skrift, ha de sakkunniga
den 31 mars 1946 avgivit betänkande med förslag angående idrottssammanslutningarnas
beskattning för inkomst (SOU 1946: 56). Ett av de sakkunniga
utarbetat författningsförslag torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas
vid statsrådsprotokollet för denna dag.

över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
överståthållarämbetet (med biläggande av ett av förste taxeringsintendenten
S. Holdo avgivet yttrande), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län, taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund samt svenska gymnastik- och
idrottsföreningarnas riksförbund.

Ifrågavarande beskattningsspörsmål har därefter varit föremål för ytterligare
överväganden inom finansdepartementet, i samband varmed ett delvis
nytt förslag till lösning av frågan utarbetats. Detta förslag har framlagts
i en den 24 november 1947 dagtecknad, inom departementets rättsavdelning
utarbetad promemoria angående idrottssammanslutningarnas beskattning.
Promemorian utmynnade i ett författningsförslag, vilket likaledes torde få
såsom bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

över denna departementspromemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits
av kammarrätten, överståthållarämbetet (med biläggande av ett av taxeringsintendenten
E. Hjohlman avgivet yttrande) samt svenska gymnastikoch
idrottsföreningarnas riksförbund.

2. 1944 års skattesakkunnigas utredning och förslag.

Idrottsrörelsens organisation och verksamhetsformer.

De sakkunniga ha först gjort vissa begreppsbestämningar i avsikt att
åstadkomma en gränsdragning mellan vad som är att hänföra till idrott och
gymnastik å ena sidan samt vad som är hänförligt till sport å andra sidan.
De ha härutinnan anfört:

Med idrott torde i allmänhet förstås utförandet av kroppsövningar inriktade
på att nå vissa mätbara resultat. Denna verksamhet kan utövas såväl

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

utan redskap, t. ex. vid löpning, simning och brottning, som med användande
av redskap, t. ex. vid stavhopp, skidåkning och tennis. Det väsentliga
vid idrott är dock enligt vedertagen uppfattning utövarens personliga, kroppsliga
insats, medan de redskap, som förekomma inom vissa idrottsgrenar,
ej i nämnvärd grad inverka på resultatet till förmån för den ene eller den
andre idrottsutövaren. Huvudsyftet med idrotten är att uppfostra och utveckla
människan både fysiskt och psykiskt. Idrotten skall befordra individernas
kroppsliga utveckling samt deras karaktärsdaning. Detta sker dels
genom idrottsutövarnas träning och dels genom deras deltagande i tävlingar.
Tävlingsidrotten är sålunda icke något slutmål för idrottsverksamheten, men
den är ett oumbärligt hjälpmedel för idrottens fortbestånd och utveckling.

Gymnastik brukar beskrivas såsom systematiskt ordnade, efter människokroppens
behov avpassade kroppsövningar, vilkas mål är att stärka och utveckla
människan såväl kroppsligt som andligt. Genom en harmonisk utbildning
av människans fysiska färdigheter och karaktärsegenskaper eftersträvas
ett sunt behärskande av kropp och själ. Gymnastik bedrives huvudsakligen
genom övningar och uppvisningar. Gymnastiktävlingar förekomma endast i
obetydlig omfattning. Till sin allmänna karaktär skiljer sig gymnastiken från
idrotten endast därigenom att den icke syftar till att nå direkt mätbara resultat.
Den hänföres också ofta till idrott, och då i det följande talas om
idrott avses även gymnastik, såvida icke annat särskilt angives eller framgår
av sammanhanget.

Till sport brukar begreppsmässigt räknas sådana kroppsövningar för uppnående
av vissa mätbara resultat, vari användandet av redskap utgör ett
väsentligt moment (jfr bevillningsutskottets betänkande nr 63 vid 1933
års riksdag). Redskapens beskaffenhet är vid olika slags sport av stor
betydelse för resultatet, t. ex. vid segel-, motor- och hästsport. Inom sporten
tilldraga sig tävlingsresultaten oftast det allt överskuggande intresset,
medan anslutningens storlek och verksamhetens allmännyttiga karaktär
framstå såsom faktorer av mera underordnad betydelse. Utmärkande för
såväl idrott och gymnastik som sport får anses vara att de resultat, som
primärt eftersträvas, icke äro av ekonomisk art.

Uttrycket sport användes emellertid även i en vidsträcktare bemärkelse såsom
omfattande jämväl de olika slagen av idrott. Det talas sålunda om simsport,
skidsport, skridskosport o. s. v., fastän det är fråga om typiska idrottsgrenar
enligt den ovan antydda gränsdragningen mellan idrott och sport.

De sakkunniga ha därefter framhållit, att den svenska amatöridrottsrörelsen
vore uppbyggd på idrottsföreningarna såsom den grundläggande organisatoriska
enheten. De flesta idrottsföreningarna i landet vore sammanslutna
i Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, även
kallat riksidrottsförbundet. Inträde i detta förbund kunde envar gymnastik-
eller idrottsförening erhålla, som uppfyllde vissa föreskrivna villkor.
Förbundet utgjorde en enhetlig överledning för den svenska idrotten.
Mellan förbundet och de till detsamma anslutna föreningarna funnes
vissa organisatoriska mellanled. För varje särskilt slag av idrott funnes
ett specialförbund, som handhade den tekniska och administrativa ledningen
av idrotten. Föreningar inom riksidrottsförbundet, som utövade en
viss idrott, vore anslutna till specialförbundet för denna idrott. Idrottsföreningarna
vore vidare med hänsyn till verksamhetsorten uppdelade å distriktsförbund.
Dessa hörde direkt under riksidrottsförbundet och skulle

d Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

utgöra en sammanhållande och ställföreträdande organisation för all idrott
inom distriktet. Specialförbund kunde dock för ett distriktsförbunds verksamhetsområde
upprätta ett specialdistriktsförbund och överlåta å detta
att handhava vederbörande specialidrott inom distriktet. Specialdistriktsförbundet
övertoge sålunda beträffande denna idrott vissa uppgifter, som
eljest skulle vila å distriktsförbundet. Riksidrottsförbundet hade till huvudändamål
att genom en allmänt utbredd folkidrott, som tillika vore
ägnad att främja friluftsliv i olika former, medverka till det svenska folkets
fysiska och andliga fostran.

Idrottsrörelsen vore, enligt vad i betänkandet därefter utvecklas, till allra
största delen samlad inom riksidrottsförbundet. De till förbundet anslutna
föreningarna uppginge den 31 mars 1946 till 7 944 och hade 563 002 medlemmar.
I sin verksamhet sökte riksidrottsförbundet på olika vägar nå de
uppställda målen. Förbundet ägnade sålunda bl. a. sin uppmärksamhet och
sina krafter åt anskaffande av idrottsanläggningar, instruktionsverksamhet,
kontroll av idrottsutövarnas hälsotillstånd, fostran av deras karaktär,
anordnande av tävlingar samt propagandaverksamhet för idrotten. För
idrottsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande erfordrades ett mycket
stort antal idrottsanläggningar såsom idrottsplatser, hallar för inomhusidrott,
skidbackar, slalombackar, simbanor, simhallar och isbanor.

För idrottsövningarnas ändamålsenliga bedrivande vore instruktionsverksamheten
av stor betydelse. För utbildning av idrottsledare och instruktörer
hade riksidrottsförbundet upprättat ett idrottsinstitut i Lidingö
(Bosöinstitutet); även ute i distrikten hölles särskilda instruktionskurser.

Riksidrottsförbundet arbetade även för åstadkommande av en ordnad
läkarundersökning av idrottsutövande män och kvinnor. För detta ändamål
hade bl. a. i Stockholm inrättats en särskild idrottspoliklinik. Riksidrottsförbundet
strävade vidare efter att i idrottsrörelsen införa ett moment
av andlig fostran; stor uppmärksamhet ägnades åt att skapa god
idrottsanda, aktning för tävlingsmotståndaren och gott kamratskap. Idrottsrörelsens
strävan innefattade befrämjande av nyktert leverne, laglydnad och
samhällsanda. Riksidrottsförbundets intresse för folkuppfostran toge sig
för övrigt även uttryck i ett organiserat samarbete med övriga ideella folkrörelser.

Fn omfattande propagandaverksamhet — i form av artiklar i dagspressen
och i förbundets organ Svensk Idrott, radioföredrag, idrottsmärken,
broschyrer och annan upplysningsverksamhet — bedreves i syfte att nå de
uppställda målen. För riksidrottsförbundets verksamhet och syften spelade
slutligen tävlingar av olika slag en mycket betydelsefull roll.

Specialförbunden, som upprättades för olika specialidrotter, administrerade
sina respektive idrotter inom riksidrottsförbundets ram. De vore medlemmar
av motsvarande internationella federation; idrottsutbytet med utlandet
skedde huvudsakligen genom specialförbunden. Dessa bedreve även
omfattande kurs-, instruktions-, upplysnings-, propaganda- och tävlingsverksamhet
samt tillhandahölle s. k. propaganda- och prestationsmärken.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Av specialförbunden, som vore 26 till antalet, utövade de större sin verksamhet
i mycket stor skala och nådde med sin idrottspropaganda vida folklager.
Under de senaste åren hade t. ex. Svenska bandyförbundet räknat
omkring 15 000 tävlingsdeltagare och Svenska fotbollsförbundet omkring
120 000 aktiva idrottsmän.

De distriktsförbund, varå de till riksidrottsförbundet anslutna föreningarna
uppdelades med hänsyn till verksamhetsorten, inginge som ett mellanled
i riksidrottsförbundets organisation. Distriktsförbunden, som vore 23
till antalet, hade till uppgift bl. a. att handha och verka för de idrotter inom
distriktet, som icke vore organiserade i specialdistriktsförbund, vilka
sistnämnda i sin tur handhade specialförbundets idrott inom distrikt motsvarande
distriktsförbundens verksamhetsområde.

Idrottsföreningarna slutligen, vilka med färre undantag vore anslutna
till riksidrottsförbundet, vore idrottsverksamhetens primära organ och öppna
för envar välfrejdad person, som vore amatör. Till dessa föreningars
mångskiftande uppgifter hörde bl. a. anskaffande av idrottsplatser och
idrottslokaler liksom idrottsmateriel och redskap. De hade att föranstalta
om instruktion, träningsmöjligheter och tävlingar samt bedreve även propaganda-
och upplysningsverksamhet å sina respektive orter.

De sakkunniga ha påpekat, att vid sidan av riksidrottsförbundet funnes
vissa andra i princip landsomfattande idrottsorganisationer sasom Sveriges
militära idrottsförbund, Sveriges akademiska idrottsförbund och svenska
korporationsidrottsförbundet.

Ävenledes vid sidan av riksidrottsförbundet men i intimt samarbete med
detta funnes vissa idrottsfrämjande organisationer med uppgift att underlätta
arbetet för de sammanslutningar, som handhade den aktiva idrotten,
genom att ställa medel till deras förfogande m. in. Då ifrågavarande organisationer
icke bedreve idrott i någon form, berördes de ej av de beskattningsproblem,
som de sakkunniga hade att behandla.

I betänkandet uttalas sammanfattningsvis, att sådan idrottsrörelsen vore
organiserad, i huvudsak inom riksidrottsförbundet, densamma syntes
vara tillförsäkrad en enhetlig och effektiv ledning utan att de lokala föreningarna
och distriktsförbunden lede intrång i sin självbestämmanderätt.
Garantier syntes förefinnas för såväl en sund utveckling av idrottsrörelsen
som ett rätt användande av de statsmedel, som anvisades denna rörelse.

Idrottssammanslutningarnas ekonomiska förhållanden.

De sakkunniga ha framhållit, att de inkomster, som för idrottsverksamhetens
utövande stode de olika idrottssannnanslutningarna till buds, vore
i huvudsak medlemsavgifter, gåvor, statsbidrag samt inkomster av tävlingar
och genom försäljning av idrottsmärken ävensom ränteinkomster. Föreningarna
förskaffade sig även inkomster genom anordnande av basarer,
lotterier och nöjestillställningar av olika slag.

Medlemsavgifter (inträdesavgifter och årsavgifter) erlades till förening -

8

Kungl. Ma):ts proposition nr 164.

''arna av deras medlemmar men även av föreningarna i sin tur till specialförbunden
och till riksidrottsförbundet. Vad sistnämnda förbund sålunda
uppbure, överlämnades till viss del till distriktsförbunden, som sedan i sin
tur på lämpligt sätt fördelade eller förbrukade medlen.

Gåvor till idrottssammanslutningarna förekomme i olika former. Riksidrottsförbundet
och vissa specialförbund handhade en del donationsfonder.
Till föreningar skänktes understundom betydande belopp att användas till
någon engångsutgift såsom anläggande av idrottsplats e. d. Bland donatorerna
märktes såväl enskilda personer som större industriföretag. — I
sammanhanget ha de sakkunniga erinrat om att idrottssammanslutningarnas
verksamhet i huvudsak vore byggd på frivillig, oavlönad arbetskraft.

Idrottssammanslutningarna erhölle vidare avsevärda tillskott av allmänna
medel. Kommunerna lämnade ofta direkta anslag eller tillhandahölle
kostnadsfritt mark. Flertalet landsting beviljade årliga anslag till gymnastik
och några även till idrott. Den ojämförligt största betydelsen hade
emellertid de statsbidrag, som tillfördes idrottsrörelsen.

Vad angår den omfattning i vilken statsbidrag lämnades idrottssammanslutningarna,
torde här allenast få anmärkas, att dessa sammanslutningar
under budgetåren 1935/36—1945/46 beviljats anslag ur fonden för idrottens
främjande med tillhopa omkring 30 milj. kronor, därav för sistnämnda
budgetår med 1,5 milj. kronor.

Beträffande fördelningen av statsbidragen ha de sakkunniga anfört i huvudsak
följande. Statsbidrag utginge till riksidrottsförbundets och specialförbundens
förvaltning samt till distriktsförbundens förvaltning och verksamhet.
Bidrag lämnades riksidrottsförbundet till kurser för utbildning av
idrottsledare; specialförbunden finge bidrag till idrottsmateriel, instruktörskurser
och instruktionsverksamhet. Bidrag lämnades även till propaganda-
och upplysningsverksamhet. Anslagen fördelades till en del genom riksidrottsförbundet
men fastställdes i övrigt direkt av Kungl. Maj :t. Även föreningarna
erhölle anslag såsom till lokalhyra och träningskostnader. Genom
specialförbunden erhölle de idrottsmateriel.

Inkomster av tävlingsverksamhet vore av mycket växlande storlek och
beroende av landsmatcher o. d. Tävlingar i fria naturen såsom i gång,
rodd eller orientering kunde ofta icke ordnas så att någon nämnvärd inkomst
av biljettförsäljning erhölles. Försäljning av idrottsmärken hade understundom
inbringat betydande belopp. Några ränteinkomster av större betydelse
åtnjöte däremot idrottssammanslutningarna i allmänhet icke. De
mindre idrottsföreningarna, dvs. det stora flertalet, erhölle även inkomster
genom basarer, fester, lotterier o. d.

De sakkunniga ha vidare konstaterat, att idrottssammanslutningarnas
verksamhet vore förenad med avsevärda utgifter såsom för allmänna administrationskostnader,
utbildande och tillhandahållande av instruktörer
samt propaganda- och upplysningsverksamhet. Härtill komine direkta omkostnader
för lokaler, idrottsplatser, annonsering, funktionärer, tävlingsdeltagainas
resor, nöjesskatt, anskaffning och distribution av märken m. m.

Kungi. Maj:ts proposition nr 164.

9

Vad angår idrottssammanslutningarnas ekonomiska resurser och omslutning,
ha de sakkunniga anfört, att riksidrottsförbundets egen budget balanserade
å belopp något under 100 000 kronor och att dess kapitalbehållning
uppginge — bortsett från vissa av förbundet förvaltade fondmedel — till
omkring 100 000 kronor. Förbundets huvudsakliga inkomster utgjordes,
frånsett statsanslag, av medlemsavgifter från idrottsföreningarna uppgående
till omkring 90 000 kronor. Specialförbundens sammanlagda inkomster
respektive utgifter enligt vinst- och förlusträkningarna hölle sig i genomsnitt
vid ungefär 1 miljon kronor, och deras totala kapitalbehållning belöpte
sig till inemot 1 miljon kronor. Förutom statsbidrag å ungefär 750 000 kronor
vore medlemsavgifter från föreningarna å ca 70 000 kronor specialförbundens
viktigaste tillskott. Förbundens intäkter av tävlingar och märkesförsäljning
vore visserligen ganska betydande, tillhopa mellan 300 000 och
400 000 kronor, men motsvarades av stora utgifter för instruktion, träning,
propaganda, administration m. m„ vilka vore förutsättningar för intäkternas
förvärvande. Idrottsföreningarnas behållna förmögenhet hade beräknats
till omkring 1 miljon kronor vid vissa undersökningar, som de sakkunniga
företagit och från vilka de här anförda siffrorna rörande specialförbunden
vore hämtade.

Rådande praxis i fråga om idrottssammanslutningarnas beskattning.

I en vid betänkandet fogad bilaga har en redogörelse lämnats för den
praxis, som utbildats vid beskattning av idrottssammanslutningarna. Av en
i betänkandet gjord sammanfattning av denna praxis framgår bl. a. följande.

Vid taxering av specialförbunden i Stockholm hade tävlingsverksamhet
och märkesförsäljning, då verksamheten räknats som förvärvskälla, i regel
betraktats såsom rörelse. I undantagsfall hade märkesförsäljning hänförts
till tillfällig förvärvsverksamhet.

Vid den skattemässiga inkomstberäkningen hade vissa för de skattskyldiga
ogynnsamma ståndpunktstaganden skett beträffande såväl intäkter
som avdrag. Medlemsavgifter till förbunden hade visserligen icke behandlats
såsom skattepliktig intäkt men indirekt tagits till beskattning, i det att
avdrag för förbundens förvaltningskostnader vägrats till motsvarande belopp,
oavsett i vad mån de sålunda såsom icke avdragsgilla behandlade kostnaderna
varit ägnade att tillföra förbunden skattepliktiga intäkter. Först
sedan förvaltningskostnaderna minskats med influtna medlemsavgifter, hade
det kommit i fråga att medgiva avdrag för återstoden av kostnaderna
från de skattepliktiga intäkterna i förbundens förvärvskällor. Gåvor till förbunden
hade i något fall underkastats inkomstbeskattning på enahanda sätt
genom att omkostnader, som hestritts med gåvomedel, ej fått avdragas vid
inkomstberäkningen. Statsbidrag till förbunden för förvaltning, instruktionsverksamhet
samt propaganda- och upplysningsverksamhet hade icke
heller upptagits såsom skattepliktiga intäkter utan avräknats å förbundens

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 164-

utgifter för vederbörande slag av verksamhet. Beträffande de därefter återstående
utgifterna hade övervägts, i vad mån de skulle kunna få avdragas.

Från intäkter av tävlingar och märkesförsäljning hade beskattningsnämnderna
i Stockholm i huvudsak utan inskränkningar beviljat avdrag för direkta
omkostnader såsom lokalhyra, reklam, distributionskostnader osv.
Beskattningsnämnderna hade däremot varit mycket återhållsamma beträffande
avdrag för sådana kostnader, som mera indirekt främjat tävlingsverksamheten
eller märkesförsäljningen, nämligen kostnader för instruktion,
träning, propaganda och upplysningsverksamhet. Nämnderna hade
ställt sig på den ståndpunkten, att vissa dylika kostnader enbart varit av betydelse
för förbundens förvärvsverksamhet och andra enbart för deras ideella
verksamhet samt att omkostnaderna för sistnämnda verksamhet icke
borde få avdragas vid den skattemässiga inkomstberäkningen. Då en fördelning
av förbundens omkostnader å dessa båda grupper med hänsyn till de
faktiska omständigheterna i stor utsträckning visat sig omöjlig att genomföra,
hade kostnaderna uppdelats i avdragsgilla och icke avdragsgilla genom
en skönsmässig kvotdelning. Då man menat att den idrottsliga verksamheten
hade ett ideellt huvudsyfte, hade den avdragsgilla andelen i kostnaderna
ofta blivit ganska lågt bestämd. Huvudvikten hade sålunda lagts
på det antagna syftet med en omkostnad i stället för på det ekonomiska sambandet
mellan omkostnaden och förvärvskällans resultat.

Även förbundens administrationskostnader hade schablonmässigt uppdelats
i avdragsgilla och icke avdragsgilla andelar. De avdragsgilla beloppen
hade i regel bestämts till viss andel av vad som återstått av omkostnader efter
avräknande av influtna medlemsavgifter och förvaltningsbidrag. Dessa andelar
hade fastställts till belopp, växlande mellan 0 och 100 procent av de
återstående kostnaderna.

Beträffande de allmänna avdragen ha de sakkunniga anmärkt, att i ett
fall avdrag för underskott å tävlingar medgivits från inkomst av annan
verksamhet men i ett annat fall icke. I ett tredje fall hade avdrag medgivits
ett år med hela underskottet och ett annat med blott halva.

Sammanfattningsvis ha de sakkunniga uttalat, att med den för de skattskyldiga
ogynnsamma utgångspunkt, som beskattningsnämnderna i Stockholm
haft, resultatet för vissa specialförbund blivit mycket höga taxeringar.
De sakkunniga ansåge sig även kunna uttala att praxis varit oenhetlig. Någon
likformig beskattning av de olika specialförbunden hade icke kommit
till stånd; i ett flertal fall hade samma förbund under olika år beskattats
efter mycket växlande grunder.

Idrottsföreningarnas beskattningsförhållanden ha av de sakkunniga undersökts
för taxeringsåret 1943, men det tillgängliga materialet säges i betänkandet
ha varit i viss mån ofullständigt, varför blott vissa framträdande
drag beträffande dessa taxeringar kunnat angivas. Sålunda hade inom några
prövningsdistrikt tävlingsverksamheten än betraktats såsom förvärvskälla,
företrädesvis då överskott därå förekommit, än såsom ideell verksamhet.
Deklarerade underskott å tävlingar hade ej fått avdragas från inkomster

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

av nöjestillställningar o. d. och i en del fall ej heller underskott å vissa tävlingar
från överskott å andra. I de fall, då tävlingsverksamhet betraktats
såsom förvärvskälla, hade i allmänhet avdrag medgivits för direkta tävlingskostnader
med hela beloppet, medan de godkända avdragen för tränings-
och instruktionskostnader i vissa prövningsdistrikt växlat mellan 0
och 100 procent av kostnadsbeloppet.

De sakkunnigas förslag.

Sedan de sakkunniga av i huvudsak principiella skäl avvisat tanken att
bereda idrottssammanslutningarna skattelindring genom att frikalla dem
från skattskyldighet för all inkomst, för inkomst av särskilda förvärvskällor,
för vissa slag av inkomster eller genom att medgiva dem rätt till avdrag för
utgifter för ideella ändamål, ha de sakkunniga framhållit, att en förutsättning
för bibehållande av principen om idrottssammanslutningarnas fulla
skattskyldighet och deras beskattning i enlighet därmed vore, att reglerna för
inkomstens beräkning icke i tillämpningen bleve hårdare för idrottssammanslutningarna
än för andra skattskyldiga.

I anslutning härtill ha de sakkunniga närmare undersökt idrottssammanslutningarnas
förvärvskällor ävensom intäkter och avdrag i desamma.

De sakkunniga ha konstaterat, att till idrottssammanslutningar influtna
medlemsavgifter enligt gällande rätt icke utgjorde skattepliktig intäkt samt
att detsamma finge anses gälla beträffande gåvor och andra frivilliga bidrag
till idrottssammanslutningarna till den del desamma icke vore att återföra
till reklamkostnader för givaren eller till tjänster eller andra prestationer
vid samarbete på den förvärvsbetonade idrottens område (förvaltningsbidrag).
Med avseende å statsbidragen till idrottssammanslutningarna ha de
sakkunniga anfört, att bidragen borde behandlas såsom skattepliktiga, om
de vore avsedda att komma en verksamhet, som även vore av ekonomisk art,
till godo, och såsom icke skattepliktiga, om syftet vore att främja rent ideell
verksamhet. I följd härav syntes statsbidrag till instruktion och propaganda
för idrottsverksamhet, som även vore inställd på inkomstförvärv, böra vara
underkastade skatteplikt, medan sådana bidrag för icke förvärvsbetonade
idrottsgrenar ej skulle anses skattepliktiga. Statsbidrag till en idrottssammanslutnings
förvaltningskostnader borde i förekommande fall fördelas mellan
den förvärvsbetonade och den övriga verksamheten. En sådan uppdelning
kunde givetvis vara vansklig att genomföra men underlättades därav
att den del av verksamheten, som icke vore förvärvsbetonad, i de flesta fall
var ganska obetydlig, varför praktiskt taget hela bidraget kunde behandlas
såsom intäkt i förvärvsverksamhet. I de fall eu idrottssammanslutning endast
bedreve rent ideell idrottsverksamhet, borde förvaltningsbidrag givetvis
icke till någon del vara skattepliktiga. Även statsbidrag, som koinnie
idrottsföreningarna tillgodo genom överlämnande till dem av med statsmedel
inköpt idrottsmateriel, torde i princip vara skattepliktig inkomst, men kunde
dock vid inkomstberäkningen uteslutas, enär de samtidigt innebure en

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 164.

lika stor, på en gång avdragsgill utgift. De sakkunniga ha framhållit, att man
komme till samma resultat genom att behandla sistnämnda intäkt såsom
icke skattepliktig men ej medgåve avdrag för en motsvarande omkostnad i
förvärvskällan, men ha i sammanhanget varnat mot att utsträcka detta resonemang
till icke skattepliktiga intäkter och kvitta dessa mot avdragsgilla
utgifter. De sakkunniga ha anfört, att om en intäkt icke vore skattepliktig,
finge man icke på en omväg taga den till beskattning. Det vore t. ex. oriktigt
att vägra avdrag för omkostnader i en förvärvsverksamhet av den anledningen
att dessa bestritts eller ansåges ha bestritts med medlemsavgifter.

I fråga om idrottssammanslutningarnas rätt att vid inkomstberäkning
njuta avdrag för omkostnader ha de sakkunniga gjort gällande, att nämnda
skattskyldiga icke, därför att de i sin verksamhet även tillgodosåge ideella
och allmännyttiga ändamål, borde beskattas hårdare än skattskyldiga i allmänhet.
Det förhållandet att en omkostnad, som skett för inkomstens förvärvande
och bibehållande, jämväl främjat andra ändamål och intressen än
den skattskyldiges förvärv, borde ej föranleda att omkostnaden ansåges icke
avdragsgill. Den borde få avdragas, så snart ett kausalsammanhang mellan
densamma och resultatet av den skattskyldiges förvärvsverksamhet kunde
tänkas föreligga. Enligt de sakkunnigas mening borde därför en idrotlssammanslutning
från sina intäkter av tävlingsverksamhet och av märkesförsäljning
få avräkna — förutom direkta omkostnader — omkostnader, som avsåge
instruktion och träning av idrottsmän samt propaganda och upplysningsverksamhet
rörande den utövade idrotten. Även för administrationskostnader
borde avdrag medgivas, där dessa icke uppkommit till följd av
den rent ideella verksamheten eller det icke skattepliktiga inkomstförvärvet.
I sammanhanget ha de sakkunniga påpekat, att en idrottssammanslutnings
ideella verksamhet och förvärvsverksamhet sammanfölle i sådan
utsträckning, att man endast undantagsvis kunde särskilja anordningar och
åtgärder, som avsåge det ena eller andra slaget av verksamheten. I betydande
utsträckning tjänade omkostnaderna såväl ett ekonomiskt som ett ideellt
ändamål. Med den ståndpunkt som de sakkunniga intagit med avseende å
vilka inkomster, som för idrottssammanslutningarna utgjorde skattepliktig
inkomst, vore det icke följdriktigt att helt eller delvis vägra avdrag för omkostnader
av den anledningen att dessa jämväl främjat ett ideellt syfte.

De sakkunniga ha uttalat, att den ordning för idrottssammanslutningarnas
inkomstbeskattning, som i det avgivna betänkandet utvecklats, enligt de
sakkunnigas mening vore helt byggd på gällande beskattningsprinciper. Genom
en följdriktig tillämpning av dessa principer syntes det möjligt att komma
till beskattningsresultat, som kunde anses riktiga och önskvärda på ifrågavarande
område. Detta skulle kunna ske genom vissa jämkningar i den
praxis, som på sina håll utvecklat sig under senare år beträffande idrottssammanslutningarnas
beskattning. För att åstadkomma sådana jämkningar
syntes det de sakkunniga icke erforderligt att vidtaga några mera omfattande
ändringar i de gällande bestämmelserna.

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 164.

Beträffande beskattningen av idrottssammanslutningarnas medlemsavgifter,
statsbidrag och inkomster av lotteri borde enligt de sakkunniga en godtagbar
ordning kunna åstadkommas inom ramen av gällande bestämmelser
genom ett beaktande i praxis av de i betänkandet angivna synpunkterna.
Dessa frågor borde i allt fall icke regleras i lagstiftningen speciellt för idrottssammanslutningarnas
vidkommande utan i ett större sammanhang med hänsyntagande
till alla slag av skattskyldiga. Endast beträffande avdrag för omkostnader
för inkomstens förvärvande och bibehållande hade de sakkunniga
funnit erforderligt att föreslå några ändringar i gällande författningsbestämmelser.
Avsikten förklarades därvidlag icke vara att införa någon ny princip
utan endast att meddela anvisningar för tillämpning av den gällande huvudregeln
på ett speciellt område.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslogo de sakkunniga ett tillägg
till anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen angående huru regeln om
avdragsrätt för omkostnader skulle tillämpas i de fall, då en omkostnad för
en förvärvsverksamhet även främjade andra intressen än den skattskyldiges
inkomstförvärv. Att omkostnaden hade vissa ekonomiskt eller eljest betydelselösa
verkningar utanför förvärvskällan skulle enligt tillägget icke utgöra
skäl för att vägra avdrag för densamma, blott ett ekonomiskt samband mellan
omkostnaden och intäktsförvärvet förefunnes. Såsom exempel å de med
det föreslagna tillägget avsedda omkostnaderna angavs en idrottssammanslutnings
omkostnader för idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet,
propaganda- och upplysningsverksamhet, administration o. d., vilka
varit ägnade att förbättra resultatet av förvärvsverksamheten.

De sakkunniga ha till sist redovisat vissa undersökningar, avsedda att
giva en uppfattning om förevarande beskattningsfrågas betydelse för staten
och kommunerna. Av denna undersökning framgår bl. a., att idrottssammanslutningarna
vid 1943 års taxeringar till kommunalskatt påfördes sammanlagt
endast omkring 4 800 skattekronor, svarande mot kommunalskatter
å något över 47 000 kronor. De till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppen uppginge för samma år till ungefär 483 000 kronor
och motsvarade statliga skatter till omkring 65 000 kronor. De totala kommunala
och statliga skatterna utgjorde alltså omkring 112 000 kronor, varav
42 000 kronor belöpte å specialförbunden och 70 000 kronor å övriga
sammanslutningar. Hade de sakkunnigas principer tillämpats vid nämnda
års taxeringar, skulle sammanlagda antalet skattekronor uppgått till omkring
2 300, varav ungefär 1 800 belöpt å andra sammanslutningar än specialförbund.
Motsvarande till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade
belopp skulle ha blivit 243 000 och 188 000 kronor.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

3. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget har tillstyrkts av länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus och Västernorrlands
län. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län har liksom taxeringsnämndsordiörandenas
riksförbund i princip anslutit sig till förslaget men samtidigt uttalat
starka betänkligheter mot att de nya bestämmelserna gåves den av de
sakkunniga föreslagna formen.

Kammarrätten, överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län ha avstyrkt förslaget. Riksidrottsförbundet har i första hand
förordat fullständig skattefrihet för idrottssammanslutningarna.

Av innehållet i remissyttrandena må här följande återgivas.

Kammarrätten har — efter att ha omnämnt de sakkunnigas uttalande att
det genom en följdriktig tillämpning av gällande beskattningsprinciper
skulle vara möjligt att komma till ett riktigt och önskvärt beskattningsresultat
genom jämkningar i nuvarande praxis och utan mera omfattande
ändringar i de gällande bestämmelserna — sagt sig bestämt vilja avråda
från en sådan form av lagstiftning, som de sakkunniga på detta sätt syntes
vilja inaugurera. Ett sådant uttalande skulle komma att sakna erforderlig
pregnans och skulle, även om det godkändes av Kungl. Maj :t i en proposition
och av riksdagen i en dess skrivelse, knappast kunna garantera en
enhetlig rättstillämpning.

Kammarrätten har vidare framhållit, att den föreslagna bestämmelsen
vore så allmänt avfattad, att den komme att gälla alla skattskyldiga, således
icke blott idrottssammanslutningar, samt att den fått en sådan utformning,
att den kunde befaras leda till alltför vidsträckt tillämpning och till av de
sakkunniga säkerligen icke avsedda resultat. Om en läkare hyrde en våning,
som användes såväl för läkarpraktik som för bostadsändamål, kunde
det t. ex. tänkas att han med stöd av anvisningsbestämmelsen kunde komma
att yrka avdrag för hela hyran. Eller en grosshandlare, som gjort en
kombinerad affärs- och nöjesresa, kunde tänkas göra anspråk på avdrag
för hela resekostnaden.

Även om de sakkunnigas förslag sålunda icke kunde läggas till grund för
vare sig en ny praxis eller ändrad lagstiftning rörande idrottssammanslutningars
beskattning för inkomst, funne kammarrätten det dock i likhet med
de sakkunniga synnerligen önskvärt, att fasta regler skapades för dessa
sammanslutningars beskattning. Kammarrätten har därvid ansett sig böra
ifrågasätta, om icke det mest rationella vore att •—- utan eftergivande av
ståndpunkten om idrottssammanslutningarnas principiella skattskyldighet
för inkomst och utan eftergivande av statsmakternas tillkännagivna principiella
ståndpunkt, att ökat stöd från det allmännas sida åt rättssubjekt,
som främjade allmännyttiga ändamål, hellre borde lämnas i form av statsanslag
än genom generell skattelindring eller skattebefrielse — söka ernå
en taxeringstekniskt praktisk lösning av problemet. Kammarrätten hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

15

trott sig finna en på en gång smidig, enkel och ur olika synpunkter tillfredsställande
lösning i en bestämmelse i 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
och 7 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av
innehåll, att idrottssammanslutningar ålades skattskyldighet för all annan
inkomst än inkomst av sådan rörelse, som bestode i idrottssammanslutningarnas
verksamhet såsom sådana. Det vore emellertid tydligt, att en dylik
bestämmelse icke kunde införas i våra skattelagar utan föregående undersökning
om de konsekvenser detta skulle medföra i avseende å beskattningen
av andra ideella och samhällsgagnande sammanslutningars liknande inkomst
av rörelse.

överstäthållaråmbetet har i sitt utlåtande framhållit, att förslaget på intet
sätt vore begränsat till frågan om idrottssammanslutningarnas beskattning
utan innebure en i sak genomgripande ändring av själva det inkomstbegrepp,
som låge till grund för alla skattskyldigas beskattning. Ändringen
avsåge den riktiga utgestaltningen av begreppet nettoinkomst och de sakkunniga
föresloge en mycket betydande utökning beträffande avdragsrätten
för omkostnader. Visserligen hade de sakkunniga uttalat att avsikten icke
vore »att införa någon ny princip», men detta vore dock just vad de sakkunniga
föresloge.

Hittills, fortsatte ämbetet, hade en sträng återhållsamhet i allmänhet
iakttagits i fråga om rätten till avdrag för omkostnader. Ur denna synpunkt
och med stöd av författningens hittillsvarande lydelse hade man eftersträvat
att endast medgiva avdrag för sådana omkostnader, vilka varit erforderliga
för intäkternas förvärvande eller bibehållande. Med den föreslagna
ändrade avfattningen skulle däremot varje utgift bliva avdragsgill, blott
densamma kunnat antagas hava åtminstone någon betydelse för förvärvskällans
drift. Särskilt då fråga vore om intäkt av rörelse, komine med säkerhet
väsentligt vidgade krav å avdrag från bruttointäkten att göras, därest
förslaget upphöjdes till lag. Emellertid måste motsvarande yrkanden, om
ock icke fullt ut i samma omfattning, vara att förvänta beträffande alla övriga
inkomstarter. Resultatet härav komme bl. a. säkerligen att bliva, att
antalet processer i taxeringsmål komme att väsentligen öka, varjämte, innan
enhetliga avgöranden förelåge från högsta instans, en allmän osäkerhet
komme att råda rörande vad som i beskattningshänseende skulle förstås
med nettoinkomst.

överståthållarämbetet, som på det bestämdaste avstyrkte att de sakkunnigas
förslag lades till grund för en lagstiftning i ämnet, har vidare framhållit
att, om man ville vinna en ändring endast beträffande idrottssammanslutningarnas
beskattning, detta borde ske genom införande av speciella
föreskrifter för dessa sammanslutningar. Emellertid torde enligt ämbetets
mening samma skäl, som anförts till stöd för en lindring av beskattningen
av idrottssammanslutningarna, med fog kunna åberopas även beträffande
andra ideella föreningar.

Taxeringsintendenten Holdo har i sitt yttrande bl. a. anfört, att de sakkunnigas
förslag komme, därest det genomfördes, att få vittgående kon -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

sekvenser och föranleda ett otal skattetvister. Såsom exempel härå har
Holdo anfört följande. En affärsman, som önskade stödja en organisation,
tecknade en annonsplats i organisationens medlemsblad och överbetalade
denna med flera tusentals kronor. Han torde anse sig berättigad att erhålla
avdrag såsom omkostnad i rörelsen för hela beloppet, då utgiften, samtidigt
som den främjat andra intressen än den skattskyldiges förvärv av intäkter,
jämväl till en om ock ringa bråkdel utgjort omkostnad — genom
annons eller reklamkostnad — för inkomstens förvärvande.

Vidare har Holdo ifrågasatt, huruvida icke idrottssammanslutningarna —
trots de häremot anförda skälen — kunde beredas lättnad i beskattningen
genom att i skattelagstiftningen hänföras till de juridiska personer, vilka
vore skattskyldiga allenast för inkomst av fastighet. Ett annat alternativ,
som även det syntes vara att föredraga framför de sakkunnigas förslag, vore
att skattens grundbelopp för ifrågavarande skattskyldiga bestämdes efter
en lägre procentsats än den som gällde för övriga ideella föreningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som ifrågasatt huruvida förslaget
innefattade någon definitiv lösning av de på ifrågavarande område
föreliggande taxeringssvårigheterna, har uttalat tvivel om det överhuvud
vore lyckligt att för idrottssannnanslutningarnas del fasthålla vid nu gällande
ordning, som i stor utsträckning förutsatte en uppdelning av skattepliktiga
och icke skattepliktiga inkomster samt avdragsgilla och icke avdragsgilla
omkostnader. Måhända vore det bättre att övergå till en lösning
av frågan efter en »huvudsaklighetslinje», så att sammanslutningar, där
förvärvsintresset dominerade, finge till skattepliktig inkomst av rörelse
hänföra såväl de rena rörelseintäkterna som medlemsavgifter och likartade
tillskott, och därefter gottgöra sig avdrag för samtliga omkostnader i rörelsen.
På grund härav och då de sakkunnigas förslag i varje fall endast
avsåge att vara ett uttryck för gällande rätt, har länsstyrelsen uttalat den
meningen, att förslaget icke borde föranleda till särskilda lagstiftningsåtgärder.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifrågasatt, huruvida det icke vore
att föredraga, att bestämmelsens räckvidd begränsades till att innefatta en
ren anvisning för utveckling av huvudregeln i 20 § kommunalskattelagen,
gällande endast beträffande beskattningen av idrottssammanslutningar och
eventuellt även andra ideella föreningar.

Liknande synpunkter ha kommit till uttryck jämväl i det av taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund avgivna yttrandet. Förbundets yttrande
utmynnar emellertid i en principiell tillstyrkan av förslaget, enär detta syntes
kunna avsevärt bidraga till att den mångfalld av tvister, som under senare
år uppstått mellan idrottsorganisationerna och skattemyndigheterna,
framdeles skulle kunna undvikas.

Riksidrottsförbundet har i sitt yttrande anfört, att idrottsorganisationernas
skattefråga i första hand borde lösas efter skattefrihetens linje. Skulle
frågan emellertid icke kunna lösas efter denna linje, ville förbundet i princip
tillstyrka det framlagda förslaget.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 164-

Riksidrottsförbundet har särskilt understrukit de sakkunnigas uttalande
om de stora svårigheter, som mötte vid försök att fördela förvaltningskostnaden
på den ideella och den förvärvsbetonade delen av en idrottssammanslutnings
verksamhet. Vidare har förbundet uttalat farhågor för framtida
tvister med avseende å vad som vore att anse såsom förvärvskälla i skattelagarnas
mening och i samband därmed framkastat frågan, huruvida exempelvis
förlust å den rena idrottsverksamheten med små eller kanske inga
inkomstbringande tävlingsarrangemang finge avdragas från överskott å
festarrangemang. En tillfredsställande lösning syntes enligt förbundet kunna
uppnås, om samtliga utgifter för idrottsverksamhet förklarades avdragsgilla
vid taxeringen.

4. Departementspromemorian.

I departementspromemorian har konstaterats att de sakkunniga, som
vitsordat idrottens stora betydelse för folkhälsa och folkuppfostran, häri
rönt instämmanden från flertalet remissmyndigheter. Från några håll, så
t. ex. från kammarrätten och taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
hade vidare vitsordats att förhållandena på ifrågavarande område icke vore
tillfredsställande och uttalanden hade gjorts om önskvärdheten att på
lämpligt sätt åstadkomma ändring härutinnan.

I departementspromemorian har vidare framhållits, att vad anginge formen
för åstadkommande av ändring i nu tillämpade beskattningsregler,
så syntes den av kammarrätten hävdade ståndpunkten — som innebure
att, sedan viss praxis på grundval av föreliggande lagstiftning uppkommit,
ändring i nämnda praxis borde åstadkommas genom ändring i själva skatteförfattningarna
— vara i princip riktig. Ett sådant förfarande torde nämligen
vara det enda, som i praktiken kunde garantera den såsom önskvärd
ansedda rättstillämpningen.

I promemorian anföres därefter:

1 betänkandet har angivits, att med den föreslagna första punkten i anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen allenast avsetts att lämna ett,
närmast av idrottssammanslutningarnas beskattningsförhållanden betingat,
förklarande tillägg till vad redan med nuvarande lagstiftning torde gälla.
Mot denna mening hava i flera remissyttranden — på sätt i det föregående
närmare återgivits — erinringar riktats.

Visserligen torde den framställda kritiken i viss mån skjuta över målet.
Å andra sidan synes det ofrånkomligt att den föreslagna ändringen — som
skulle avse icke blott idrottssammanslutningar utan skattskyldiga överhuvud
taget — skulle medföra en utvidgning av avdragsrätten och att, såsom
bl. a. överståthållarämbetet framhållit, fråga i en mängd fall skulle
uppkomma om den föreslagna anvisningsbestämmelsens förenlighet med
skattemyndigheternas nuvarande praxis att blott medge avdrag lör omkostnader,
som varit erforderliga för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Man synes sålunda — såsom från flera håll framhållits — ha alt
räkna med ett betydande antal tvister rörande stadgandets tillämplighet
och innebörd i det särskilda fallet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 164.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

På grund av det anförda synes den av de sakkunniga föreslagna författningsändringen
icke böra genomföras.

I promemorian ha därefter vissa erinringar riktats mot de i några remissutlåtanden
angivna möjligheterna att i annan ordning söka lösa förevarande
beskattningsfråga. Härom anföres i huvudsak följande:

Från riksidrottsförbundets sida hade — främst ur synpunkten att bereda
idrottsrörelsen ökat ekonomiskt stöd — ifrågasatts att likställa idrottssammanslutningarna
med de rättssubjekt, som omnämnas i 53 § 1 mom. d)
kommunalskattelagen, varigenom de skulle frikallas från skattskyldighet
för all annan inkomst än av fastighet. Mot en sådan anordning talade emellertid
— såsom de sakkunniga framhållit — det förhållandet, att statsmakterna
så sent som vid de år 1942 vidtagna författningsändringarna rörande
juridiska personers skattskyldighet — med hänsyn bl. a. till det irrationella
sätt på vilket det allmännas stöd därigenom skulle tillföras de
ideella föreningarna — i princip tagit bestämd ståndpunkt mot ett mera
allmänt frikallande av dessa föreningar från beskattning (se proposition
nr 134 och bevillningsutskottets betänkande nr 21 till nämnda års riksdag).
Vidare hade bevillningsutskottet — i anledning av motionsvis framställt
förslag — i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 16 till 1945 års
riksdag just beträffande idrottssammanslutningarna framhållit, att dessa
under alla förhållanden icke torde kunna tillerkännas en förmånligare
ställning i beskattningshänseende än jämnställdhet med de i 53 § 1 mom.
e) nämnda lag omförmälda rättssubjekten. Av en sådan anordning skulle
idrottssammanslutningarna — vars intäkter av tävlingsverksamhet och
märkesförsäljning vanligen vore att hänföra till inkomst av rörelse —-återigen icke vara betjänta.

I departementspromemorian frainhålles därefter följande:

Mot den av kammarrätten förordade lösningen inställa sig likartade betänkligheter.
Idrottssammanslutningarna skulle enligt detta förslag medgivas
en särställning i beskattningshänseende, motiverad hl. a. av önskemålet
att med hänsyn till arten av deras verksamhet tillerkänna dem
det allmännas stöd i form av skattelättnader; detta stöd skulle emellertid
lämnas dem på samma irrationella sätt som det mot vilket departementschefen,
bevillningsutskottet och riksdagen tidigare vänt sig. Då därtill kommer,
att genom lagstiftning så sent som 1942 skattskyldighetsbestämmelserna
i 53 § kommunalskattelagen översetts utan att idrottssammanslutningarna
då ansetts böra tillerkännas någon särställning i förhållande till
övriga i samma paragraf icke omnämnda ideella föreningar samt den föreliggande
sakkunnigutredningen icke innefattar någon undersökning av
sistnämnda ideella föreningars eventuella krav på att jämställas med idrottssammanslutningarna,
torde övervägande skäl tala mot att nu lösa idrottssammanslutningarnas
beskattningsfråga efter den av kammarrätten förordade
linjen.

Ej heller det av taxeringsintendenten Holdo alternativt förordade förslaget
att åstadkomma lindring i idrottssammanslutningarnas beskattning
genom att bestämma skattens grundbelopp efter en lägre procentsats än
den som gäller för övriga ideella föreningar, synes kunna ur principiella
synpunkter förordas. Genom en sådan anordning åstadkommes f. ö. i prin -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 164-

cip ej heller någon förbättring i de såsom icke tillfredsställande betecknade
förhållandena på ifrågavarande beskattningsområde.

Vad slutligen angår den av länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län ifrågasatta
»huvudsaklighetslinjen», må anföras att — som av det följande
torde framgå — en tillfredsställande lösning måhända är att söka i en
anordning, varigenom den skattepliktiga nettointäkten i princip bestämmes
till skillnaden mellan samtliga en idrottssammanslutnings inkomster
och utgifter, men att det torde vara otillfredsställande att begränsa en sådan
anordning till sammanslutningar, där förvärvsintresset dominerade.
Härigenom kunde t. ex. en sammanslutning, där förvärvsintresset ej kunde
sägas vara dominant, bliva för sina skattepliktiga inkomster hårdare beskattad
än en förening, där förvärvsintresset vore det huvudsakliga.

I departementspromemorian konstateras härefter att, då principiella skäl
talade mot alt genom fritagande från skattskyldighet i mer eller mindre begränsad
omfattning nå ett tillfredsställande resultat i fråga om idrottssammanslutningarnas
beskattning och då vägande skäl jämväl talade mot
de sakkunnigas förslag, allenast den utvägen syntes återstå, att speciella
föreskrifter meddelades för beräkning av nämnda sammanslutningars nettointäkt
av rörelse och möjligen även för beräkning av deras inkomst av
tillfällig förvärvsverksamhet.

Enligt departementspromemorian borde de ifrågavarande föreskrifterna
åsyfta att giva ett taxeringsmässigt slutresultat, vilket så nära som möjligt
anslöte sig till det räkenskapsmässiga slutresultatet. Med en sådan anordning
bibehölles principen om den fulla skattskyldigheten och en lagändring
kunde inskränkas till införandet av förmånligare regler för beräkningen
av avdragsgilla omkostnader.

Särskilda regler med avseende å beräkningen av idrottssammanslutningarnas
avdragsgilla omkostnader syntes i och för sig motiverade ur den synpunkten,
att speciella förhållanden förelåge i fråga om idrottssammanslutningarnas
inkomstförvärv. Av de sakkunnigas utredning finge nämligen
anses framgå, att ett visst ekonomiskt samband kunde härledas även mellan
huvudparten av sådana utgifter, för vilka avdrag vid inkomsttaxeringen
nu vägrades, och det skattepliktiga inkomstförvärvet. En lagändring
skulle då taga sikte på att medgiva avdrag för alla omkostnader utan avseende
å om desamma blott indirekt eller på lång sikt främjade inkomstförvärvet
och utan någon reduktion på grund av att omkostnaden jämväl
eller kanske t. o. in. i första hand betingats av hänsyn till idrottssammanslutningarnas
ideella strävanden. Såsom villkor för en fullständig avdragsrätt
skulle blott kvarstå kravet, att något samband — även om delta blott
vore indirekt eller medelbart — måste finnas mellan intäktsförvärvet och
omkostnaden. Av sistnämnda krav följde å andra sidan att avdrag icke
borde medgivas för en omkostnad, som till äventyrs skulle helt sakna sådant
samband.

Till i sin helhet avdragsgilla omkostnader skulle då, enligt vad i promemorian
vidare anföres, bliva att hänföra — förutom naturligtvis alla direkta
omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande — utgif -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

ter för t. ex. idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet samt
propaganda- och upplysningsverksamhet, allt under förutsättning dock att
idrottssammanslutningen genom tävlingsintäkter, märkesförsäljning eller
annorledes åtnjöte skattepliktiga intäkter så att en förvärvskälla kunde
anses föreligga. Av de sakkunnigas utredning torde f. ö. framgå, att allenast
mera undantagsvis — såsom i fråga om vissa gåvor o. d. — en utgift
skulle kunna sägas vara utan allt samband med intäktsförvärvet. Vad
särskilt anginge administrationskostnaderna finge på samma sätt ett frånskiljande
ske av sådana, som eventuellt avsett allenast en rent ideell del
av verksamheten, och avdrag medgivas för återstoden. I praktiken torde
även här blott i undantagsfall föreligga skäl att till någon del vägra avdrag
för dessa kostnader.

I departementspromemorian anföres vidare:

En avdragsrätt sådan som den nyss angivna skulle innebära ett tillmötesgående
i vidsträckt omfattning av idrottsrörelsens skattelindringskrav. I
själva verket skulle i praktiken i stor omfattning en fullständig skattebefrielse
på en omväg införas och man skulle uppnå ett principiellt icke önskvärt
och materiellt knappast befogat resultat. I allt fall skulle det sistnämnda
bliva förhållandet, därest praxis komme till ett annat resultat i
fråga om statsbidragens karaktär av skattepliktig inkomst än det de sakkunniga
hävda vara riktigt, eller om någon avräkning av statsbidrag eller
annan icke skattepliktig inkomst mot de, efter en lagändring, helt avdragsgilla
omkostnaderna ansåges icke kunna ske. Den skattemässiga inkomstberäkningen
skulle då komma att utvisa högst betydande, gentemot andra
förvärskällor avdragsgilla underskott, något som med den ifrågasatta lagstiftningen
icke eftersträvats. Vidare må påpekas att därest — såsom de
sakkunniga hävda — uppburna medlemsavgifter icke finge avräknas mot
avdragsgilla omkostnader, taxeringsresultaten skulle bliva högst olika för
föreningar med lika stora inkomster och utgifter men där beloppet av de i
inkomsterna ingående medlemsavgifterna varierade.

Den föreslagna avdragsregeln synes därför böra begränsas därhän, att
avdrag medgives allenast med det belopp, varmed nu ifrågavarande omkostnader
överstiga av idrottssammanslutningen uppburen icke skattepliktig
inkomst. Härigenom nås det tillfredsställande resultatet, att den skattemässiga
nettointäkten kommer i god överensstämmelse med den bokföringsmässiga.

Mot denna anordning kan invändas att man — delvis i strid mot i övrigt
gällande regler — på en omväg tager till beskattning t. ex. medlemsavgifter,
icke skattepliktiga statsbidrag, lotterivinster och gåvor. En sådan
invändning synes dock knappast bärande om hänsyn tages till den vidsträckta
avdragsrätt, som samtidigt föreslås skola medgivas. Det må i detta
sammanhang anmärkas, att någon analog tillämpning av de ifrågavarande
reglerna å beskattningsområdet i övrigt givetvis icke avses skola ifrågakomma.

Med en avdragsregel som den nu föreslagna blir det ej heller nödvändigt
att i detta sammanhang taga ställning till frågan om statsbidragens karaktär
av skattepliktig eller icke skattepliktig inkomst — en fråga som överhuvud
knappast kan separat behandlas utan måste tagas upp i ett större
sammanhang.

En annan invändning mot den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle kunna
tänkas, nämligen att i vissa speciella fall en högre taxering än vad som med

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

nuvarande lagstiftning ifrågakommer skulle kunna därav föranledas. Så
skulle nämligen bliva fallet, därest en förening kunde visa, att enligt nu
gällande rättstillämpning avdragsrätt skulle föreligga för större del av omkostnaderna
än vad som överstege den icke skattepliktiga inkomsten eller
att m. a. o. huvudparten av omkostnaderna icke jämväl befrämjat ideell
verksamhet. Även en sådan idrottssammanslutning skulle kunna tänkas
komma i försämrat läge, som haft omkostnader för uteslutande ideella ändamål
och som skulle kunna visa, att dessa helt täckts av icke skattepliktig
inkomst. I ett sådant fall förelåge i och för sig ingen anledning att minska
de avdragsgilla omkostnaderna med de icke skattepliktiga inkomster, som
investerats i den enbart ideella verksamheten.

Av gjorda undersökningar synes det emellertid framgå, att de anförda exemplen
knappast hava någon motsvarighet i verkligheten. De nackdelar, som
i det speciella fallet till äventyrs skulle kunna tänkas uppkomma, uppvägas
under alla förhållanden mångfaldigt av de fördelar, som för flertalet
berörda skattskyldiga vore att vinna genom en sådan inkomstberäkning.

I departementspromemorian framhålles vidare, att idrottssammanslutningarnas
inkomst av tävlingsverksamhet, märkesförsäljning etc. merendels
vore att hänföra till inkomst av rörelse. Den till sin räckvidd begränsade lagstiftning,
som nu ifrågasattes, borde därför upptagas såsom en särskild anvisningspunkt
till 29 § kommunalskattelagen. Då nyssnämnda inkomst likväl
någon gång kunde vara att hänföra till tillfällig förvärvsverksamhet —
och främst för att hindra att en eventuell ny lagstiftning skulle stimulera
till tvist i sådant hänseende — borde i anvisningarna till 36 § nämnda lag
upptagas en hänvisning till förstnämnda anvisningspunkt.

I promemorian anföres härefter följande:

Den ifrågagasatta lagstiftningen nödvändiggör ett närmare angivande av
vilka ideella föreningar, som med densamma avses. Det synes därvid lämpligt
att i viss utsträckning anknyta till ordalagen i 15 § förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt. Stadgandets räckvidd bör sålunda
begränsas till sådana ideella organisationer, som hava till huvudsaklig uppgift
att främja icke professionell idrott eller gymnastik. Med en dylik avfattning
av stadgandet uteslutes bl. a. föreningar å sportens område. Bevillningsutskottet
har i sitt betänkande nr 63 vid 1933 års riksdag anfört, att
till sistnämnda område vore att hänföra »kroppsövningar, vid vilkas utövande
använda redskap eller djur ha en mera huvudsaklig betydelse och desamma
i regel äro jämförelsevis dyrbara». Som exempel å föreningar, som härigenom
ej skulle komma att omfattas av stadgandet, kunna då nämnas sådana,
som avse att främja segel-, motor- och hästsport.

Vidare böra avdragsreglerna begränsas att gälla vid beräkningen av inkomst
av sådan rörelse, som är hänförlig till den idrottsliga verksamheten.
Hit är att räkna t. ex. intäkter av tävlingsverksamhet och av försäljning av
s. k. propaganda- och prestationsmärken samt statsbidrag till den del sådant
bidrag befinnes vara skattepliktig inkomst. Däremot böra avdragsreglerna
icke gälla vid bestämmandet av nettointäkten av en förvärvsverksamhet, som
ligger helt vid sidan av den ideella verksamheten och detta oavsett om vinsten
användes i sistnämnda verksamhet. Nettointäkten av t. ex. en restaurangeller
konditorirörelse skall alltså beräknas efter vanliga regler, även om
rörelsen drives av en i den ifrågasatta anvisningspunkten avsedd ideell organisation.

En annan sak är, all om vid beräkning av inkomsten av sammanslutning -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

ens idrottsliga förvärvsverksamhet i enlighet med de nu föreslagna reglerna,
underskott skulle befinnas uppstå, avdrag från överskott å annan förvärvskälla
enligt vanliga regler får äga rum, Man torde f. ö. kunna räkna med,
att i de fall, där utgifterna för den idrottsliga verksamheten icke kunnat
täckas av tävlingsavgifter, märkesförsäljning o. d. utan medel måst anskaffas
genom anordnandet av basarer, festtillställningar osv., den idrottsliga
förvärvsverksamheten enligt de nu föreslagna reglerna konime att uppvisa
avdragsgillt underskott ungefärligen motsvarande överskottet å basarerna
etc.

I detta sammanhang finnes anledning att även något beröra den av riksidrottsförbundet
framkastade frågan, när en förvärvskälla kan anses föreligga;
nyssnämnda rätt till avdrag för underskott kan nämligen ifrågakomma,
blott då en förvärvskälla verkligen föreligger. Nämnda spörsmål bör prövas
efter vanliga grunder. Att å ifrågavarande beskattningsområde föreskriva
andra bedömningsgrunder härutinnan vore att införa skatteprivilegier av
tidigare avvisad art. Det bör allenast framhållas, att t. ex. den omständigheten,
att en tävling föranletts jämväl av ideella motiv icke bör inverka vid
bedömandet huruvida en förvärvskälla föreligger eller ej. En förvärvskälla
bör nämligen anses vara för handen, så snart ett förvärvssyfte förefinnes.
Detta får anses vara fallet, t. ex. när priset för ett tillhandahållet märke eller
entréavgifter till en tävling så bestämts, att någon ekonomisk vinst å märkesförsäljningen
eller tävlingsarrangemanget varit att förvänta. Om verksamheten
sedermera hänföres till rörelse eller till tillfällig förvärvsverksamhet
är med hänsyn till den ifrågasatta lagstiftningens utformning likgiltigt.

Genom en anordning, som den nu ifrågasatta, blir själva taxeringsförfarandet
ganska enkelt, i allt fall i jämförelse med vad f. n. gäller. Å inkomstsidan
avskiljes först vad som är hän förligt till skattepliktig intäkt.
Utgiftssidan minskas med sådana omkostnader, som sakna varje samband
med intäktsförvärvet. Vad därefter återstår — vilket normalt torde bli samtliga
utgifter — minskas med vad å inkomstsidan kvarstår såsom icke skattpliktig
inkomst. Det återstående omkostnadsbeloppet avdrages från de skattepliktiga
intäkterna. Varje mer eller mindre godtycklig kvotering av omkostnaderna
undslippes.

I departementspromemorian understrykes till slut, att de nu föreslagna
bestämmelserna icke borde uppfattas såsom ett skatteprivilegium för idrottssammanslutningarna
utan allenast som en schablonregel för beräkning av
de avdragsgilla omkostnaderna, föranledd av de särskilda förhållanden som
rådde beträffande de nämnda sammanslutningarnas inkomstförvärv. Då motsvarande
förhållanden icke syntes vara för handen beträffande andra ideella
föreningar, torde erinringar mot den ifrågasatta lagstiftningen knappast
kunna göras ur den synpunkten att lagstiftningen vore begränsad till idrottssammanslutningarna.
Det borde f. ö. erinras därom, att den nu föreslagna
anordningen för beräkning av avdragsgilla omkostnader i speciella fall kunde
tänkas leda till ett för den skattskyldige oförmånligare resultat än vad
med nuvarande regler vore fallet. Detta torde vara skäl nog för att icke
giva regeln en vidare omfattning än den, som betingades av det föreliggande
utredningsmaterialet.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 164.

23

5. Remissyttrandena över departementspromemorian.

Det i promemorian framlagda förslaget har i princip avstyrkts av kammarrätten
och överståthållarämbetet. En minoritet inom kammarrätten
har uttalat, att — enligt minoritetens mening — kammarrätten saknade anledning
att ställa sig avvisande till förslaget. Riksidrottsförbundet har ifrågasatt
en omarbetning och uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna.

Av innehållet i remissyttrandena må följande här återgivas.

Kammarrätten, som uttalat sin anslutning till tanken att bereda idrottssammanslutningarna
en i viss mån gynnad ställning i beskattningsavseende,
har sagt sig vidhålla sin tidigare uttalade mening att, om en dylik särställning
skulle beredas dessa sammanslutningar, detta borde ske på det
hävdvunna sättet genom införande i 53 § kommunalskattelagen av bestämmelser,
varigenom skattskyldigheten begränsades till att avse allenast visst
eller vissa slag av inkomster. Det i departementspromemorian framlagda
förslaget att genom särskilda regler för inkomstens beräkning lösa ifrågavarande
beskattningsfråga funne kammarrätten för sin del principiellt betänkligt.
Meningen syntes visserligen vara, att de nya bestämmelserna
skulle uppfattas såsom föreskrifter, avsedda att för idrottssammanslutningarnas
del komplettera huvudregeln i 20 § första stycket kommunalskattelagen
om avdrag från bruttointäkt av omkostnader, men i själva verket
vore det, såvitt kammarrätten kunnat finna, fråga om en uppluckring av
den där meddelade huvudregeln.

Sedan kammarrätten påpekat, att förslaget erbjöde vissa fördelar ur
rent taxeringstekniska synpunkter, anföres:

I promemorian synes förutsättas, att med idrottssammanslutningarnas
analoga förhållanden icke förefinnas eller kunna antagas uppkomma beträffande
andra ideella föreningar. Kammarrätten saknar för sin del möjlighet
att bedöma, huru därmed förhåller sig, men anser sig böra framhålla
önskvärdheten av att full klarhet vinnes på denna punkt. Även om
icke sådana ideella föreningar finnas, synes man dock böra räkna med den
möjligheten att, sedan idrottssammanslutningarna beretts en i viss mån
gynnad ställning i beskattningsavseende, andra ideella föreningar med allmännyttigt
syfte av till exempel social, etisk eller religiös karaktär även
för sin del komma att resa krav på liknande förmåner.

En minoritet inom kammarrätten (två av de sex ledamöter som deltagit
i handläggningen i kammarrätten av ifrågavarande ärende) har som sin
mening uttalat, att den visserligen i stort sett instämde i den av majoriteten
mot förslaget riktade kritiken. Då nämnda minoritet emellertid icke
ville ifrågasätta annat än att förslagets genomförande kunde tänkas leda
till en ur praktisk synpunkt och billighetssynpunkt tillfredsställande lösning
av idrottssammanslutningarnas beskattningsfråga — och därest nämnda
fråga av de i promemorian anförda skälen icke kunde lösas efter den av
kammarrätten förordade linjen — syntes kammarrätten sakna anledning
att ställa sig avvisande till promemorians förslag.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

Överståthållarämbetet har påpekat, att det remitterade förslaget innebure,
att icke obetydliga skattelättnader skulle beredas vissa idrotts- och
gymnastikföreningar. Enligt ämbetets mening vore alltså ofrånkomligen
fråga om tillskapande av ett speciellt skatteprivilegium för nämnda sammanslutningar.
Då det överhuvud taget icke vore tilltalande, att bereda
den ena eller den andra gruppen skattskyldiga en privilegierad ställning,
talade redan detta förhållande mot det framlagda förslaget. Skulle emellertid
dylika skatteprivilegier införas, borde en noggrann och ingående undersökning
först ske till besvarande av frågan, vilka olika sammanslutningar,
som därvid borde ifrågakomma. Att för ändamålet utvälja en
bestämd grupp utan hänsyn till andra sammanslutningar syntes icke riktigt.

I det av överståthållarämbetet åberopade yttrandet av taxeringsintendenten
Hjohlman har anförts, att det torde finnas ett icke obetydligt antal
andra ideella föreningar än idrottssammanslutningarna, som bedreve sin
verksamhet under förhållanden vilka mer eller mindre liknade idrottssammanslutningarnas.
Såsom exempel härå kunde nämnas nykterhetsrörelsens
organisationer, frireligiösa sammanslutningar, skytteföreningar, ungdomsrörelser
av skilda slag in. fl., vilka dessutom många bedreve en lika kvalificerad
eller i övrigt av det allmännas stöd förtjänt verksamhet som idrottsrörelsen.

Hjohlman har även jiåpekat, att innehållet i de föreslagna anvisningspunkterna
kunde lämna plats för mycken tvekan hos beskattningsnämnderna
angående vilka ideella föreningar, som avsåges med den ifrågasatta
lagstiftningen. Svårigheter skulle särskilt föreligga vid gränsdragningen
mellan professionell och icke professionell idrott liksom mellan sammanslutningar
å idrottens och å sportens område.

Vidare har Hjohlman uttalat tvivel huruvida de föreslagna bestämmelserna
vore ägnade att undanröja eller minska de svårigheter av praktisk
art, som ovedersägligen mötte vid taxering av idrottssammanslutningarna.
Visserligen innebure förslaget en lösning av en del av dessa svårigheter.
Men svårigheten att fastställa om en intäkt vore skattepliktig eller icke
komme att kvarstå oförändrad. I och för avdragsberäkningen skulle vidare
avgöras, vilka omkostnader som saknade varje samband med förvärv
av skattepliktiga intäkter, hänförliga till den ideella verksamheten, varigenom
ytterligare svårigheter vid taxeringen tillskapades. — Hjohlman har
även gjort gällande, att förslaget söndersloge nu gällande skatteförfattningars
systematik och att, om detsamma genomfördes, man därefter knappast
kunde tala om ett enhetligt inkomstbegrepp.

Riksidrottsförbundet har i sitt yttrande i första hand riktat kritik mot den
i förslaget förordade begränsningen i avdragsrätten, enligt vilken avdrag
skulle medgivas för omkostnader allenast till den del dessa överstege icke
skattepliktiga intäkter. Förbundet påpekar, att 1944 års skattesakkunniga
som resultat av sina mycket omfattande undersökningar kommit till att det
endast undantagsvis förekomme omkostnader inom en idrottssammanslutnings
verksamhet, som icke vore av betydelse för intäkternas förvärvande

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

och bibehållande. Riktigheten av denna uppfattning ville riksidrottsförbundet
vitsorda och understryka. I sammanhanget framhålles med avseende
å de i promemorian uttalade farhågorna, att avdrag kunde komma att medgivas
jämväl för omkostnader, som täckts av statsbidrag, att det utan särskilda
bestämmelser härutinnan vore uppenbart, att en idrottssammanslutning
icke vore berättigad åtnjuta avdrag för sådana omkostnader. Men oavsett
huru härmed förhölle sig, kunde dylika farhågor icke motivera en beskattning
på en omväg av medlemsavgifter, gåvor, lotterimedel o. d. vilka
icke vore att jämföra med statsbidrag utan hade karaktären av gåvor till
organisationens fria disposition. Ett eventuellt avräkningsförfarande mellan
medlemsavgifter och vissa omkostnader borde endast eller i varje fall
i första hand avse de rent ideella d. v. s. icke avdragsgilla utgifterna.

Riksidrottsförbundet har vidare framhållit, att en på i promemorian föreslaget
sätt avgränsad avdragsrätt i en del fall skulle leda till praktiska olägenheter
och materiellt icke betingade resultat. För ett stort antal idrottsföreningar
skulle promemorians förslag föranleda en hårdare beskattning
än den nuvarande.

Riksidrottsförbundet har även riktat uppmärksamheten på det förhållandet,
att de till idrottsorganisationerna utgående statsbidragen vore förknipnade
med villkor om medlens användande och att ett statsbidrag, som icke
inom viss tid använts för angivet ändamål, skulle återbäras. Då frågan om
eventuell återbäring understundom icke kunde överblickas vid beskattningsårets
utgång, kunde enligt den föreslagna regeln avdragsgilla omkostnader
minskas med den del av ett statsbidrag, som ett följande år måhända skulle
återbetalas. Förbundet har vidare erinrat om de fall, då ett statsbidrag använts
för anskaffande av anläggningstillgångar, vilka icke vore vid taxeringen
avdragsgilla eller icke på en gång avdragsgilla, eller då ett bidrag
använts för ny-, till- eller ombyggnad o. d. Även i sådana fall skulle avdragsgilla
omkostnader minskas med statsbidragets belopp. Med hänsyn
härtill borde endast statsbidrag, som verkligen tagits i anspråk för verkställande
av avdragsgilla utgifter, få avräknas.

Vad därefter anginge av idrottsföreningarna erlagda medlemsavgifter,
vilka enligt gällande bestämmelser icke vore avdragsgilla trots att de motsvarade
för intäkternas förvärvande nödvändiga omkostnader, har riksidrottsförbundet
framhållit, att enligt promemorieförslaget det förhållandet
skulle inträffa, att avdrag vägrades härför samtidigt som eljest avdragsgilla
omkostnader minskades med belopp motsvarande uppburna medlemsavgifter.

Riksidrottsförbundet har med hänsyn till nu återgivna synpunkter hemställt,
att därest det skulle anses angeläget att stadga viss begränsning av
avdragsrätten, denna begränsning måtte avse endast icke skattepliktiga
statsbidrag. Bestämmelserna borde vidare utformas så att avdrag icke finge
åtnjutas för omkostnader, som bestritts genom ianspråktagande av icke
skattepliktiga statsbidrag.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 164-

Vad beträffar de föreslagna lagbestämmelsernas placering,
har kammarrätten ifrågasatt, huruvida icke desamma, eftersom
de i själva verket innefattade en ändring av gällande rätt, borde ha sin plats
i själva lagtexten och icke i anvisningarna. Om detta av praktiska skäl skulle
befinnas olämpligt, torde i allt fall i själva lagtexten böra intagas en särskild
hänvisning till bestämmelserna i fråga.

Med avseende å lagbestämmelsernas detaljutformning
har riksidrottsförbundet förordat, att den i de sakkunnigas förslag gjorda
exemplifieringen av avdragsgilla »indirekta» omkostnader, nämligen »omkostnader
för idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet, propaganda-
och upplysningsverksamhet, administration o. d.», måtte bibehållas.
Taxeringsnämnder och idrottsorganisationer finge därigenom en klarare
uppfattning om bestämmelsernas innebörd.

6. Departementschefen.

Den av 1944 års skattesakkunniga verkställda utredningen visar att den
praxis, som under senare år utbildats i avseende å idrottssammanslutningarnas
beskattning, lett till resultat som ur skilda synpunkter äro mindre
tillfredsställande. Den vid taxeringen företagna uppdelningen i en avdragsgill
och en icke avdragsgill del av omkostnader, vilka till en del betingats
av sammanslutningarnas ideella strävanden men samtidigt haft väsentlig
betydelse för förvärvskällans ekonomiska resultat, har i ett icke obetydligt
antal fall föranlett påfallande höga taxeringar. Uppdelningen av omkostnaderna,
vilken med nödvändighet måste i väsentlig utsträckning företagas
efter skön, har därjämte utgjort ett hinder för åstadkommandet av
en likformig taxering såväl skilda idrottssammanslutningar som olika beskattningsår
emellan.

Med hänsyn till det anförda vill jag uttala min anslutning till den uppfattning,
som kommit till uttryck i de sakkunnigas betänkande, departementspromemorian
och åtskilliga remissyttranden, att förhållandena å ifrågavarande
beskattningsområde icke kunna anses tillfredsställande och att
åtgärder äro påkallade för vinnande av rättelse härutinnan. Härvid är givetvis
önskvärt, att man samtidigt i görligaste mån undanröjer de rent
taxeringstekniska svårigheter, som för närvarande göra sig gällande å ifrågavarande
område.

Vid övervägande av de olika möjligheter för vinnande av rättelse, som
stå till buds, har jag anslutit mig till den i betänkandet och promemorian
uttalade meningen, att principiella skäl tala mot införandet av en mer
eller mindre fullständig befrielse för idrottssammanslutningarna från skattskyldighet.
Jag vill erinra om att frågan rörande juridiska personers skattskyldighet
var föremål för omprövning så sent som vid 1942 års riksdag
(proposition nr 134, bevillningsutskottets betänkande nr 21) och att
därvid vissa ställningstaganden gjordes, som icke nu böra frångås. Sålunda

27

Kungi. Maj:ts proposition nr 164.

framhölls bl. a., att någon principiell grund för skattefrihet icke torde kunna
av någon åberopas, vilket borde föranleda till stor återhållsamhet vid
beviljande av generell skattebefrielse. Vad särskilt angår idrottsrörelsen
anfördes, att denna lämpligen borde erhålla det allmännas stöd i annan
form än genom en förmån, som skulle komma de olika sammanslutningarna
till godo i allt större omfattning, ju bättre ekonomi de hade. I anslutning
till de sålunda gjorda uttalandena vill jag ytterligare framhålla
att, därest man överhuvud skall frångå den tidigare intagna ståndpunkten,
detta icke bör ske allenast med avseende å nu ifrågavarande sammanslutningar;
en fullständig genomgång av samtliga ideella föreningars eventuella
krav på en motsvarande skattebefrielse borde i så fall företagas.

Det nu sagda, ävensom vad i departementspromemorian härutöver anförts,
utesluter enligt min mening den av riksidrottsförbundet i första hand
förordade lösningen av föreliggande beskattningsfråga. I huvudsak samma
skäl tala även mot den av kammarrätten förordade utvägen att ålägga
idrottssammanslutningarna skattskyldighet allenast för annan inkomst än
den rörelseinkomst, som härrörde av idrottssammanslutningarnas verksamhet
såsom sådana. Härtill kommer att en anordning som den av kammarrätten
föreslagna även ur andra synpunkter förefaller mindre ändamålsenlig.
Regeln skulle nämligen medföra dels att de större fotbolls- och andra
idrottsföreningar, vars tävlingsverksamhet utvisade betydande överskott,
praktiskt taget undsluppe beskattning, medan det stora antalet mindre
idrottsorganisationer, som huvudsakligen finansierade sin verksamhet genom
anordnande av basarer och dylikt, knappast erhölle någon båtnad.

Då av skäl som nu anförts någon direkt skattebefrielse icke bör ifrågakomma,
synes man hänvisad att — såsom bevillningsutskottet i sitt förut
omnämnda betänkande nr 16 till 1945 års riksdag uttalat i stället taga
under övervägande frågan om införandet av ändrade bestämmelser rörande
beräkning av idrottssammanslutningarnas nettointäkt. Av den tidigare
lämnade redogörelsen framgår, att de sakkunniga verkställt en ingående undersökning
härutinnan och därvid ansett sig kunna konstatera, att huvudparten
av de omkostnader för vilka i praxis avdrag helt eller delvis vägrats
— nämligen omkostnader för idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet,
propaganda- och upplysningsverksamhet, administration
och dylikt — varit av betydelse för den inom ramen för den idrottsliga
verksamheten bedrivna förvärvsverksamheten. De sakkunniga ha vidare
konstaterat, att omkostnaderna i sistnämnda verksamhet, dit främst anordnandet
av tävlingar och försäljning av idrottsmärken vore att hänföra, och i
den ideella verksamheten så sammanfölle, att man endast undantagsvis
kunde särskilja anordningar och åtgärder, som uteslutande avsåge det ena
eller andra slaget av verksamheten.

Från dessa utgångspunkter — och under förutsättning att man i rättstillämpningen
beaktade vad de sakkunniga anfört i fråga om beskattning
av uppburna statsbidrag, medlemsavgifter m. m. — ha de sakkunniga förordat
vissa tillägg och förtydliganden av anvisningarna till 20 § kommu -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

nalskattelagen. Mot detta förslag har i remissyttrandena riktats stark kritik,
främst ur synpunkten att den förordade ändringen av praxis icke kunde
åstadkommas i den form som ifrågasatts samt att de föreslagna avdragsbestämmelserna,
som skulle komma att omfatta icke blott idrottssammanslutningarna
utan alla skattskyldiga, innefattade en betydelsefull
ändring av själva inkomstbegreppet. Denna kritik får även enligt min mening
anses vara i stort sett befogad. Den av de sakkunniga förordade författningsändringen
torde därför icke böra genomföras.

Den utväg, som då återstår, är att meddela särskilda bestämmelser rörande
inkomstberäkningen för idrottssammanslutningarna. Denna linje förordas
i departementspromemorian, medan de över promemorian avgivna
remissyttrandena innefatta vissa principiella invändningar mot en dylik
lösning. Sålunda finner kammarrätten det betänkligt, att i annan ordning
än genom begränsning av skattskyldigheten söka lösa ifrågavarande beskattningsspörsmål,
och uttalar farhågor för att bestämmelser av nyss antydd
art skulle innebära en uppluckring av huvudregeln i 20 § första stycket
kommunalskattelagen om rätt till avdrag för omkostnader. Överståthållarämbetet
anser förslaget ofrånkomligen innebära ett skatteprivilegium,
som i allt fall icke borde genomföras utan en noggrann och ingående undersökning
angående vilka olika sammanslutningar, som vore förtjänta av
motsvarande privilegium.

De av kammarrätten antydda principiella betänkligheterna kunna självfallet
icke frånkännas viss betydelse. Å andra sidan kunna de dock enligt
min mening icke anses vara av den allvarliga beskaffenhet, att de böra
få hindra en praktisk och ändamålsenlig lösning av förevarande, för idrottsvärlden
betydelsefulla skattefråga.

Vad åter angår de av överståthållarämbetet gjordna invändningarna synas
dessa i viss mån föranledda av en missuppfattning rörande innebörden av
det i promemorian framlagda förslaget. Visserligen är förslagets syfte att
mildra de ur materiell synpunkt icke tillfredsställande verkningarna av en
under senare år utvecklad praxis i fråga om idrottssammanslutningarnas
‘beskattning. Men det är att märka, att förslaget upprätthåller principen om
den fulla skattskyldigheten; överskott å tävlingsverksamhet och märkesförsäljning
skall alltså beskattas. Avdrag är vidare icke avsett att medgivas
för andra omkostnader än sådana, som varit av betydelse för förvärvskällans
resultat. Att samtliga med den ifrågasatta lagändringen avsedda omkostnader
verkligen haft sådan betydelse, har å andra sidan icke från något
håll bestritts. Förslaget innebär alltså icke annat än en på grundval av
detta förhållande uppbyggd schablonregel för nettointäktens beräkning.

Med avseende å frågan huruvida en schablonregel av angiven art borde
utsträckas att omfatta även andra ideella föreningar än idrottssammanslutningarna,
har i promemorian uttalats, att så icke borde ifrågakomma, då motsvarande
förhållanden icke syntes vara för handen beträffande andra föreningar.
Det för idrottsorganisationerna ur ifrågavarande synpunkt karakteristiska
— eller att förvärvsverksamheten ingår som ett led i de ideella

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

strävandena och att omkostnaderna ha den dubbla egenskapen att samtidigt
främja ett ideellt och ett ekonomiskt syfte — torde såvitt nu kan bedömas
vara något för idrottssammanslutningarna i stort sett särpräglat. Härtill
kommer att — med hänsyn till de av kammarrätten uttalade farhågorna
för en uppluckring av den grundläggande regeln i 20 § kommunalskattelagen
om avdrag för omkostnader — det torde vara önskvärt att avgränsa
det ifrågasatta stadgandets tillämplighetsområde på snävast möjliga sätt.

I departementspromemorian har den ifrågavarande schablonregeln så utformats,
att avdrag skulle medges för alla en idrottssammanslutnings omkostnader,
blott de hade något samband med intäktsförvärvet. Samtliga de
omkostnader, som nu i praxis uppdelades på en avdragsgill och en icke avdragsgill
del, skulle härigenom bliva avdragsgilla; från avdragsrätt uteslötes
blott gåvor, som en idrottssammanslutning kunde skänka för ändamål
som icke hade samband med dess intäktsförvärv, samt därmed jämförbara
utgifter. Avdrag skulle dock aldrig medges med större belopp än det
varmed de avdragsgilla omkostnaderna överstege summan av vad organisationen
uppburit i form av statsbidrag, gåvor, medlemsavgifter och annat,
som vid inkomstberäkningen betraktades såsom icke skattepliktig inkomst.
Därigenom skulle i flertalet fall uppnås ett taxeringsmässigt slutresultat,
som stode i nära överensstämmelse med det bokföringsmässiga.

I princip har jag intet att erinra mot den i promemorian föreslagna utformningen
av reglerna om idrottssammanslutningarnas beskattning. Emellertid
bör särskild uppmärksamhet ägnas åt förslaget om begränsning av
avdragsrätten med hänsyn till vissa statsbidrag och andra icke skattepliktiga
intäkter.

I promemorian framhålles, att den föreslagna begränsningen av avdragsrätten
i första hand betingades av de betydande statsbidrag, som utginge
till idrottssammanslutningarna och av dessa användes till bestridande av
sådana omkostnader, som nu skulle förklaras i sin helhet avdragsgilla. De
sakkunniga hade visserligen som sin mening uttalat, att statsbidragen i
allmänhet vore att betrakta såsom skattepliktig inkomst, men tvekan kunde
råda om praxis’ inställning till denna i skatteförfattningarna icke uttryckligen
reglerade fråga. Då det därjämte kunde vara tveksamt, om efter en
lagändring någon avräkning av statsbidrag eller annan icke skattepliktig
inkomst ansåges kunna företagas gentemot de helt avdragsgilla omkostnaderna,
vore enligt vad i promemorian framhålles en begränsning av avdragsrätten
erforderlig. Redan i promemorian har dock förutskickats att den begränsade
avdragsrätten — som visserligen i det övervägande antalet fall
kunde väntas medföra godtagbara beskattningsresultat — likväl kunde understundom
medföra en högre taxering än vad med nuvarande regler ifrågakomme.
I sitt över promemorian avgivna yttrande säger sig riksidrottsförbundet
ha efter verkställd undersökning funnit, att till följd av begränsningsregeln
ett stort antal idrottssammanslutningar skulle åsamkas högre
skatter än för närvarande, varför förbundet hemställt att en eventuell begränsning
av avdragsrätten allenast skulle avse att förhindra avdrag för

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

omkostnader, som bestritts av icke skattepliktiga statsbidrag. I anslutning
härtill har riksidrottsförbundet även som sin mening uttalat, att någon
bärande motivering icke funnes för den på en omväg införda beskattning
av medlemsavgifter, gåvor och lotterimedel, som bleve en följd av den föreslagna
avdragsbegränsningen.

Invändningen att den föreslagna begränsningen av avdragsrätten understundom
skulle kunna medföra, att beskattningen bleve hårdare än enligt
nuvarande regler, synes icke kunna avvisas. I t. ex. ett sådant fall då en
idrottsförening haft inkomst av tävlingsverksamhet med visst belopp, men
saknat andra utgifter än direkta, redan enligt nuvarande regler avdragsgilla
omkostnader för tävlingsarrangemangen, skulle nämligen •— därest föreningen
samtidigt mottagit en gåva till beloppet lika stor som omkostnaderna —
något avdrag från den skattepliktiga inkomsten enligt förslaget icke ifrågakomma.
Med hänsyn till sådana och likartade fall anser jag mig •— trots att
en dylik uppmjukning av schablonregeln för vissa andra fall kan synas
mindre motiverad — böra förorda att avdragsrätten icke begränsas så snävt
som i promemorian förutsatts. Jag förordar sålunda att den i promemorian
föreslagna avdragsrätten allenast på det sätt begränsas, att avdrag icke må
åtnjutas för omkostnader, som bestritts av icke skattepliktigt bidrag av
staten eller kommun eller landsting eller av icke skattepliktig inkomst av
lotteriverksamhet. Någon reduktion av omkostnadsavdraget med hänsyn
till gåvor eller medlemsavgifter bör däremot icke ske. En lösning efter denna
linje torde i sak innebära, att det taxeringsmässiga slutresultatet för
idrottssammanslutningarnas del kommer att i stort sett överensstämma
med vad som skulle blivit fallet enligt de sakkunnigas förslag, dock att
resultatet nåtts på i viss mån annan väg.

Med en sådan utformning av bestämmelserna torde de av riksidrottsförbundet
påkallade ytterligare jämkningarna av det i promemorian framlagda
förslaget icke bliva erforderliga. Den omständigheten att återbetalning av
statsbidrag understundom kan ifrågakomma, synes då icke längre vara av
beskaffenhet att inverka på taxeringsresultatet. Vad beträffar det fall, då
icke skattepliktigt bidrag av allmänna medel eller icke skattepliktig inkomst
av lotteriverksamhet använts till förvärv av anläggningstillgångar eller till
därmed jämförliga utgifter, bliva omkostnaderna visserligen enligt allmänna
regler icke avdragsgilla eller på en gång avdragsgilla, men någon avräkning
av de medel, som för sagda ändamål använts, mot eljest avdragsgilla omkostnader
ifrågakommer icke heller.

I promemorian har föreslagits, att stadgandets räckvidd borde begränsas
till ideella organisationer med uppgift att främja icke professionell idrott
eller gymnastik. Jag har intet att erinra häremot. Vid remissbehandlingen
har emellertid framhållits, att vissa svårigheter kunde möta vid bedömandet
av vilka sammanslutningar, som omfattades av lagstiftningen. Vid prövningen
härav torde i första hand böra beaktas de sakkunnigas tidigare
återgivna begreppsbestämningar med avseende å idrott, gymnastik och
sport. Erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av 15 § förordningen

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, böra även i förevarande
sammanhang kunna vara vägledande. Av de sakkunnigas redogörelse för
idrottsrörelsens organisation framgår vidare, att det helt övervägande antalet
sammanslutningar å ifrågavarande område är anslutet till riksidrottsförbundet
och att i allt fall de nu anslutna organisationerna kunna förutsättas
fylla kraven för stadgandets tillämplighet. — I detta sammanhang
må även understrykas det i författningsförslaget upptagna villkoret, att
främjandet av idrott eller gymnastik skall — för att stadgandet må vinna
tillämpning — vara den ideella organisationens huvudsakliga uppgift.

För egen del kan jag instämma uti den i promemorian uttalade meningen,
vilken även vunnit uttryck i den föreslagna författningstexten, att ifrågavarande
avdragsregler böra begränsas att gälla vid beräkning av inkomst
av tävlingsverksamhet, märkesförsäljning eller annan därmed jämförlig förvärvsverksamhet,
vare sig intäkten därav är hänförlig till intäkt av rörelse
eller av tillfällig förvärvsverksamhet. Härav följer t. ex. att inkomsten av en
utav en idrottsförening i samband med prisutdelning anordnad basar eller
festtillställning skall beräknas efter vanliga regler.

Mot vad i promemorian anförts därom att ett med tillämpning av de föreslagna
reglerna framräknat underskott å den idrottsliga förvärvsverksamheten
skall i vanlig ordning avräknas från överskott å basarer, festtillställningar
eller annan förvärvsverksamhet har jag intet att erinra. Ett dylikt
förfarande torde i själva verket vara en förutsättning för att syftet med
ifrågavarande lagstiftning skall nås. Ej heller har jag något att erinra mot
vad i promemorian anförts om att särskilda lagbestämmelser icke böra meddelas
till ledning för bedömandet, huruvida den idrottsliga verksamheten är
att hänföra till förvärvskälla eller ej.

Som jag tidigare framhållit, är det önskvärt att eventuella nya bestämmelser
å ifrågavarande område kunna minska vissa nu föreliggande, rent
taxeringstekniska svårigheter. Svårigheten att avgöra, när en förvärvskälla
kan anses föreligga och om en inkomst är skattepliktig eller ej, avhjälpes
visserligen icke. Genom den föreslagna regelns utformning blir det emellertid
för det taxeringsmässiga slutresultatet ofta likgiltigt, om ett bidrag av
allmänna medel bedöines såsom skattepliktigt eller ej. Svårast torde för närvarande
vara att fastställa beloppet av avdragsgilla omkostnader. Då enligt
förslaget omkostnader blott i alldeles speciella fall skola anses såsom icke
avdragsgilla, undanröjes i stort sett denna svårighet. Det torde icke heller
vara förenat med svårigheter att från avdragsrätten avgränsa omkostnader,
som bestritts av icke skattepliktiga bidrag av allmänna medel eller lotteriinkomster.

Vad slutligen angår de föreslagna bestämmelsernas betydelse ur fiskalisk
synpunkt torde beskattningen av idrottssammanslutningarnas inkomst varken
ur statsfinansiell synpunkt eller med hänsyn Ull kommunernas ekonomi
vara av nämnvärd betydelse. Ur denna synpunkt torde någon invändning
sålunda knappast vara att göra mot den föreslagna lagstiftningen.

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 164-

Kammarrätten har i fråga om de föreslagna bestämmelsernas placering
gjort gällande, att bestämmelserna hade sin plats i själva lagtexten eller
att denna i allt fall borde innehålla en hänvisning till den föreslagna anvisningspunkten.
Med hänsyn till att bestämmelserna allenast innefatta en
schablonregel för beräkning av omkostnaderna för en viss grupp av skattskyldiga
— och då det självfallet är önskvärt att den egentliga lagtexten
icke alltför mycket tynges av detaljrika specialbestämmelser — anser jag
mig emellertid kunna godtaga den i promemorian föreslagna lösningen.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att förenämnda
lagförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl Olov Sommar.

Kungi. Maj.ts proposition nr 164-

33

Bilaga A.

De sakkunnigas förslag

till

lag om ändring av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skola erhålla följande ändrade lydelse:

Anvisningar
till 20 §.

1. Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skola avräknas
alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande, även sådana
som jämväl främjat andra intressen än den skattskyldiges förvärv av intäkter.
Sålunda må exempelvis från en idrottssammanslutnings intäkter av förvärvsverksamhet,
som består i anordnande av idrottstävlingar eller försäljning
av idrottsmärken, avdragas icke blott direkta omkostnader i samband
med avhållandet av tävlingar eller tillhandahållandet av märken utan även
omkostnader för idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet, propaganda-
och upplysningsverksamhet, administration o. dyl., vilka varit
ägnade att förbättra resultatet av förvärvsverksamheten. Att dylika omkostnader
tillika främjat sammanslutningens idella syften må icke anses inverka
på deras egenskap av avdragsgilla omkostnader i förvärvskällan.

Till skattskyldigs —- — — 46 § 2 mom.

2. Hemmavarande barn---65 §).

3. Såsom allmänna--—- heller skogsvårdsavgift.

4. Angående vad — — ■— andra förvärvskällor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

1 Senaste lydelse av anvisningarna till 20 § se SFS 1938:368.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 164.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 164-

Bilaga B.

Vid departementspromemorian fogat förslag

till

lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att till vardera av anvisningarna till 29 och 36 §§
kommunalskattelagen den 28 september 1928 skall fogas en ny anvisningspunkt,
betecknad punkt 13 respektive punkt 4, av den lydelse nedan angives.

Anvisningar
till 29 §.

13. Ideell organisation, som har till huvudsaklig uppgift att främja icke
professionell idrott eller gymnastik, må från bruttointäkt av rörelse, som
består i anordnande av idrottstävlingar, försäljning av idrottsmärken eller
annan därmed jämförlig förvärvsverksamhet, njuta avdrag för alla omkostnader
under beskattningsåret för intäktens förvärvande och bibehållande,
även om omkostnaderna allenast medelbart eller delvis haft avseende å
intäktens förvärvande eller bibehållande, dock att avdrag icke må åtnjutas
med högre belopp än det varmed nämnda omkostnader överstiga av organisationen
under beskattningsåret uppburen icke skattepliktig inkomst.

till 36 §.

4. Därest sådan organisation, varom förmäles i punkt 13 av anvisningarna
till 29 §, bedrivit verksamhet av det slag, som i nämnda anvisningspunkt
avses, och intäkten därav är hänförlig till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
må från bruttointäkten av verksamheten avdrag njutas enligt de i
samma anvisningspunkt angivna grunder.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall äga
tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1948.

487345 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.