Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
1
Nr 130.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till lån till anordnande av kollektiva tvätterier;
given Stockholms slott den 5 mars 1948.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förelag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro;
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Sammanfattning.
1 förevarande proposition föreslås, att statslån skall kunna utgå för anordnande
av kollektiva tvätterier med högst 80 % av de godkända anläggningskostnaderna,
varjämte i vissa fall skall föreligga möjlighet att inom ramen
för lånet lämna en direkt subvention, genom att lånet eller viss del av lånet,
dock högst 20 000 kronor, skall kunna göras räntefritt och stående. Lån skall
kunna beviljas huvudsakligen till kommuner, landsting och ekonomiska föreningar.
1—327 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 130.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 mars 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, GjÖRES, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om
anvisande av anslag till lån till anordnande av kollektiva tvätterier samt anför
följande.
1941 års befolkningsutredning1 har den 23 januari 1947 överlämnat betänkande
med förslag att underlätta hushållens tvättarbete (Kollektiv tvätt; SOU
1947:1).
Vid remissbehandlingen har betänkandets 14 kap. med förslag om utbildning
av tvätteripersonal remitterats för sig, varefter betänkandet i denna del
överlämnats till ecklesiastikdepartementet. Genom beslut den 31 oktober 1947
och den 6 februari 1948 har Kungl. Maj:t bemyndigat överstyrelsen för yrkesutbildning
att under innevarande budgetår anordna viss av utredningen föreslagen
kursverksamhet, nämligen dels en kurs om 6 veckor för lärare i tvätteriteknik
vid yrkes- och verkstadsskolor, dels 3 kurser om vardera 20 veckor
för föreståndare för mindre tvätterier och dels 4 kurser om vardera 14 dagar
för föreståndare vid mindre gemensamhetstvätterier på landsbygden.
Över betänkandet, i vad detta kommer att behandlas i denna proposition,
hava utlåtanden avgivits av
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, statens
byggnadslånebyrå, statens nämnd för samlingslokaler, medicinalstyrelsen,
statens institut för folkhälsan, statskontoret, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
egnahemsstyrelsen efter hörande av egnahemsnämnderna, statens
provningsanstalt, statens industrikommission, statens priskontrollnämnd efter
hörande av aktiv hushållning, överståthållarämbetet, länsstyrelserna utom
länsstyrelsen i Västerbottens län, socialvårdskommittén, norrlandskommittén,
samtliga landstings förvaltningsutskott utom förvaltningsutskotten hos
Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Gävleborgs och Västernorrlands läns landsting,
samtliga hushållningssällskap utom Jönköpings läns,
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,
statens hantverksinstitut, svenska textilforskningsinstitutet, institutet för
tvätteknisk forskning, hemmens forskningsinstitut,
Sveriges industriförbund, Sveriges tvätteriidkareförbund, grov- och fabriksarbetareförbundet,
svenska arkitekters riksförbund, Sveriges fastighetsägare
1
Vid utarbetandet av betänkandet hava deltagit samtliga ledamöter av befolkningsutredningen
och av utredningens delegation för hem- och familjefrågor, se 1947 års riksdagsberättelse,
s. 74.
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
3
förbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, kooperativa förbundet, bygdegårdarnas
riksförbund, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremerförbundet,
svenska skolkökslärarinnornas förening, Sveriges hemkonsulenters
förening,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund,
folkpartiets kvinnoförbund samt högerns centrala kvinnoråd.
Länsstyrelserna hava vid sina utlåtanden fogat yttranden av länsarkitekt
och förste provinsialläkare samt fem kommuner inom resp. län, varav minst
två typiska landsbygdskommuner och minst två typiska tätortskommuner,
varav minst en stad.
Inledning.
Hittillsvarande Åtgärder för underlättande av
hushållens tvättarbete.
Från skilda håll har under de senaste åren visats ett allt större intresse
för ett underlättande av hushållens tvättarbete. Stödåtgärder av olika slag
ha förekommit såväl från det allmännas sida som genom initiativ från enskilda
företagare och organisationer. Fr. o. m. budgetåret 1939/40 har under
nionde huvudtiteln varit uppfört ett särskilt anslag till bidrag för anläggande
av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden. Möjligheter ha därjämte
förelegat att för anskaffande av maskinutrustning och för installationer erhålla
lån ur jordbrukets maskinlånefond. Ett flertal statliga eller statsunderstödda
organ ävensom enskilda företagare och organisationer ha gjort en aktiv insats
genom vetenskapliga undersökningar eller propaganda för rationellare
tvättorganisation och tvättmetoder. Bland dem, som härvid arbetat för anordnande
av kollektiva tvätterier, må nämnas kooperativa förbundet. Genom
förbundets medverkan ha sedan år 1938 ett femtiotal tvätterier tillkommit.
Tvättstugeföreningarna ha erhållit lån av förbundet med upp till 2/s av anläggningskostnaderna.
I övrigt må nämnas, att de enskilda svenska tvättmaskinfabrikanterna
under senare år bedrivit propaganda för anordnande av
bruks- och andelstvättstugor samt i vissa fall anordnat kortare kurser för
tvätteriföreståndare.
Under det i det föregående omnämnda statsbidragsanslaget anvisade riksdagen
under ettvart av budgetåren 1939/40—1942/43 ett reservationsanslag av
50 000 kronor. För budgetåret 1943/44 höjdes anslaget till 100 000 kronor och
för budgetåret 1944/45 till 150 000 kronor. För ettvart av budgetåren 1945/46—-1947/48 har anslaget upptagits med 250 000 kronor. Den 18 juli 1947 föreskrev
Kungl. Maj:t, att det för innevarande budgetår anvisade anslaget tills vidare
icke finge tagas i anspråk.
Enligt nu gällande statsbidragskungörelse (nr 911/1939) lämnas från förenämnda
anslag av egnahemsstyrelsen bidrag till ekonomisk förening, som har
till ändamål att företrädesvis för mindre hushåll å den egentliga landsbygden
4
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
anskaffa och driva tvättinrättning med maskinell utrustning (1 §). — I detta
sammanhang må anmärkas, att Kungl. Maj:t den 7 mars 1941 anvisat ett
belopp av 10 000 kronor till egnahemsstyrelsen för utlämnande av bidrag
till uppförande försöksvis av gemensamma enklare tvättstugor i sådana trakter
av Västerbottens läns landsbygd, där avstånd och trafikförhållanden omöjliggöra
ett effektivt utnyttjande av tvättstugor med maskinell utrustning.
Medlen skulle utgå med lika belopp från dels nionde huvudtitelns reservationsanslag
till extra utgifter och dels reservationsanslaget till Befrämjande
i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar. — För att en förening skall
kunna erhålla statsbidrag enligt statsbidragskungörelsen skola dess stadgar
vara godkända av egnahemsstyrelsen, som därjämte har att pröva planen för
tvättinrättningens utförande (2 §). Statsbidrag må utgå med 25 % av de godkända
kostnaderna för anskaffande av tvättinrättning med utrustning, dock
att, då särskilda skäl därtill föranleda, statsbidrag må utgå med högst 40 %
av nämnda kostnader (3 §). Förening, som erhållit statsbidrag, är skyldig att
under 10 år efter det år, då bidraget beviljats, lämna egnahemsstyrelsen uppgifter
angående anläggningens verksamhet samt i övrigt underkasta sig styrelsens
och vederbörande egnahemsnämnds tillsyn (9 §). Egnahemsstyrelsen
kan påfordra återbetalning av statsbidrag bl. a. om den bidragstagande föreningen
genom oriktig uppgift föranlett bidragets beviljande eller om tvättinrättningen
avyttras, vanvårdas eller användes till annat ändamål än det
avsedda (10 §).
På grund av bestämmelserna i statsbidragskungörelsens 1 § har egnahemsstyrelsen
begränsat bidragsgivningen till sådana föreningar, vilkas medlemmar
i första hand ha sin utkomst av jordbruk, skogsbruk eller härtill anknutna
näringar och till övervägande delen icke äro bosatta i tätort. Med hänsyn till
den begränsade tillgången på bidragsmedel har bidrag i första hand beviljats
till anläggningar, vilkas planläggning motsvarat vid ifrågavarande tidpunkt
rådande uppfattning om bästa effektivitet. Intill den 1 juli 1947 har styrelsen
beviljat bidrag till ett åttiotal anläggningar. Flertalet av dessa anläggningar
har planlagts på styrelsens byggnadskontor, som därjämte biträtt med planläggning
i åtskilliga fall, där bidrag av olika skäl icke kommit i fråga.
Antalet ansökningar om statsbidrag jämlikt statsbidragskungörelsen har
'' anför befolkningsutredningen — varit så stort, att egnahemsstyrelsen nödgats
att i allmänhet begränsa de beviljade bidragsbeloppen till mindre än
25 % av anskaffningskostnaderna. Då statsbidraget sålunda utgått med allenast
en ringa del av dessa kostnader, ha initiativtagarna i regel tvingats
utnyttja andra möjligheter att anskaffa erforderligt kapital. Härvid har —
förutom lån ur jordbrukets maskinlånefond — i första hand förekommit
andelsteckning, varierande från några få kronor upp till 100 kronor för andel,
ävensom bidrag från kommuner, industriföretag och enskilda personer.
En viss regional planering för de kollektiva tvätterierna har förekommit
sedan den nuvarande statsbidragsverksamheten påbörjades. Egnahemsstyrelsen
har i detta hänseende under band meddelat bl. a. följande.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
Från flera håll har gjorts gällande, att ett planlöst utspridande av tvätterianläggningar
kunde bliva ödeläggande för anläggningarnas ekonomi. Egnahemsstyrelsen,
som ansett sig böra söka förhindra att tvätterier växa fram
planlöst och utan förefintligt behov, har sökt i görligaste mån påverka tvätteriernas
lokalisering. På styrelsens initiativ upptagna förhandlingar med länsmyndigheterna
ha resulterat i att inom flera län bildats länskommittéer, av
vilka några redan uppgjort preliminära regionala planer för tvätterianläggningarna
inom länet.
Kungl. Maj:t har den 17 oktober 1947 medgivit, att egnahemsstyrelsen må
av statsbidragsanslaget till tvätterier under budgetåret 1947/48 disponera
högst 14 700 kronor för att kunna medverka i arbetet med att upprätta regionala
planer för bedömande av lämplig förläggning, storlek och organisationsform
beträffande gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.
Befolkningsiitredningens betänkande och förslag1.
Nuvarande tvättmetoder.
Befolkningsutredningen har i sitt betänkande koncentrerat sig på en lösning
av organisations- och rationaliseringsproblemen rörande den s. k. stortvätten,
dvs. den huvudpart av hushållens tvätt, som tvättbehandlas med
vissa i regel någorlunda bestämda större tidsintervaller.
Beträffande nuvarande tvättmetoder anför utredningen i olika sammanhang
i stort sett vad som framgår av följande sammanfattning.
Användandet av maskinella hjälpmedel har under de senaste decennierna
allt mer aktualiserats och maskinkonstruktionerna ha successivt förbättrats.
Med moderna tvätterimaskiner kan tvättarbetet utföras på mycket
kortare tid och med avsevärt mindre ansträngning än då traditionella handtvättmetoder
användas. En fullgod maskinutrustning för tvätt är emellertid
alltför kostsam att anskaffa för de enskilda hushållen, varför vägen till rationalisering
på detta område synes vara en kollektivisering av tvättarbetet. En
dylik kollektivisering har också påbörjats och i stort sett lämnat goda resultat.
Tvättstugorna i moderna hyreshus i tätorterna förses sålunda i många fall
med en begränsad maskinutrustning för gemensamt bruk. [Vidare finnas f. n.
över 300 andels- och brukstvätterier, varav huvudparten på landsbygden. Den
årliga mängden vid dessa anläggningar behandlat tvättgods beräknas till ca
10 000 ton. Ytterligare ett mindre antal kollektiva tvätterier drives i kommunal
regi. Nämnas må därjämte, att antalet handelstvätterier i landet kan
uppskattas till mellan 400 och 500 med en årlig total tvättgodsmängd —
inkl. s. k. kommersiell tvätt —- om högst 30 000 ton, dvs. mindre än 10 % av
det uppskattade totala hushållstvättbehovet i landet, beräknat till över
300 000 ton.
På grund av anläggnings- och anskaffningskostnaderna har emellertid
endast en ringa del av hushållen hittills haft möjlighet att tvätta maskinellt
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
och majoriteten av landets familjer är sålunda hänvisad till handtvätt.
De förhållanden, under vilka denna bedrives, äro ofta synnerligen otillfredsställande
ur flera synpunkter. I hygieniskt avseende må särskilt framhållas,
att stortvätten på landsbygden icke sällan — även vintertid — sker i det fria.
Enligt en av husmödrarnas samarbetskommitté år 1944 genomförd enkät
skulle vintertid närmare 15 % av hushållen tvätta utomhus och en ungefär
lika stor del i köken. Även om en enklare byggnad blivit uppförd för ändamålet,
saknas som regel anordningar, ägnade att underlätta tvättarbetet. Den
tekniska utrustningen i dessa »tvättstugor» inskränker sig ofta till bykgryta,
laggkärl, tvätt(gnugg-)bräde och rotborste. Sakkunniga på det medicinska området
synas eniga om att tvättarbete under de primitiva förhållanden, varunder
det i allmänhet bedrives, måste anses synnerligen vådligt ur hälsosynpunkt,
framför allt genom framkallande av reumatism, köldskador och »förkylning».
— För att visa hur föga tillfredsställande de vanliga handtvättmetoderna
äro ur ekonomiska synpunkter anför befolkningsutredningen bl. a. i
huvudsak följande.
\ id handtvätt enligt gammal metod kan en person prestera högt räknat
1,5 kg tvättat och manglat gods per timme. Om arbetet utföres i kollektiv
tvättstuga för självtvätt, ökas mängden till ca 3 kg och vid en industriellt
driven anläggning med van personal till 5 å 6 kg per timme. Totala mängden
av hushållstvättgods i Sverige kan antagas vara per år i runt tal 300 milj. kg.
Den arbetstid, som årligen skulle åtgå för att rengöra denna tvättmängd, kan
alltså uppskattas till för handtvätt ca 200 milj. arbetstimmar, för kollektiv
självtvätt 100 milj. arbetstimmar och för industriellt utförd tvätt 50—60 milj.
arbetstimmar. Arbetstidsskillnaden mellan den förstnämnda arbetsmetoden
och den sistnämnda skulle alltså utgöra inemot 150 milj. arbetstimmar per år,
motsvarande en normal arbetsprestation för omkring 60 000 personer.
Vid handtvätt med färdigpaketerade s. k. självverkande tvättmedel enligt
fabrikantens bruksanvisning kommer tvättmedelskostnaden, inberäknat viss
komplettering med exempelvis tvål eller såpa, att uppgå till ca 15 öre per
klädkg. Tvättmedelskostnaden vid maskintvätt kan nedbringas till 3 å 4 öre
per kg. För landets hushåll kan därför en övergång till rationella tvättmetoder
i stordrift beräknas medföra en årlig besparing av ca 30 milj. kronor enbart i
tvättmedelskostnader.
Den onödiga tvålförbrukningen i landet på grund av olämpligt vatten har
uppskattats till flera milj. kronor årligen. Största delen härav kunde inbesparas
om tvättarbetet rationaliserades och avhärdat vatten komme till användning.
Någon siffermässig beräkning av den energi- och bränslebesparing, som
kan åstadkommas genom rationalisering av tvättarbetet, har visserligen icke
utförts, men även här torde det röra sig om värden på tiotals milj. kronor.
Slutligen kan man räkna med att textilmateriel för stora värden årligen
förstöras på grund av olämpliga tvättmetoder. En rationellt utförd maskintvätt
kan — trots ofta uttalade farhågor i motsatt riktning — bevisligen utföras
mera skonsamt än handtvätt. I en inom föreningen rationell textiltvätt
år 1944 upprättad promemoria angives totala värdet av genom olämplig tvätt
förstörda textilier överstiga 300 milj. kronor årligen. Tillgängligt statistiskt
material möjliggör icke kontroll av uppgiftens riktighet. Man torde allmänt
anse, att den är betydligt överdriven, men å andra sidan är det obestridligt,
att det rör sig om högst avsevärda belopp.
7
Kungl. Maj ds proposition nr ISO.
Sammanfattningsvis kunna de av utredningen angivna ekonomiska fördelarna
av maskinell tvättning sägas utgöra dels besparing av arbetskraft,
tid, tvättmedel och bränsle och dels minskat slitage av textilmaterialet.
Frågan om de lämpligaste vägarna för eu
rationalisering av tvättarbetet.
Befolkningsutredningen finner det naturligt, att man fortsätter på den inslagna
vägen mot rationalisering genom kollektiva, i första hand maskinellt
utrustade tvätterier samt att statsmakterna giva sitt stöd åt ett planmässigt
uppbyggande av sådana anordningar. Genom tillskapandet av tvätterier, i
vilka hushållen vore direkt engagerade, skulle man enligt utredningens mening
måhända uppnå större sannolikhet för att tvätterierna komma att drivas på
ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt. Tillkomsten av
större inlämningstvätterier bör kunna medföra en stimulerande konkurrens,
som möjligen skulle åvägabringa bättre förhållanden inom tvätteribranschen.
Det bör i detta sammanhang nämnas, att utredningen sökt bedöma, huruvida
hushållens tvättfråga kunde lösas genom att installera hushållstvättmaskiner
i hemmen. Utredningen har funnit bl. a., att det per hushåll investerade
kapitalet för enbart maskinutrustning skulle vid installation av dylika
maskiner över hela landet uppgå till ca 20 gånger större belopp än om hushållen
sammanfördes till kollektiva, maskinella tvätterier. Med hänsyn härtill
och då den senare utvägen jämväl på grund av ett flertal förhållanden av teknisk
natur vore att föredraga, finner utredningen installerandet av i varje fall
hushållstvättmaskiner av de typer, som f. n. finnas i marknaden, knappast
vara en idealisk och f. ö. icke generellt genomförbar lösning för svenska förhållanden.
Utredningen har vidare beträffande den kemiska tvätten uttalat, att det
finge anses vara ett samhälleligt intresse att åstadkomma en förbättring av
de nu rådande förhållandena på detta område. En tämligen självklar lösning
vore att vid uppförandet i enlighet med utredningens förslag av centrala
inlämningstvätterier till dessa knyta en särskild avdelning för kemisk tvätt.
Med den av utredningen intagna utgångspunkten uppställer sig till en
början frågan, huruvida de kollektiva tvättanläggningarna böra vara anordnade
såsom själv- eller inlämningstvätterier. Befolkningsutredningen erinrar härutinnan,
att 1937 års utredning angående det mindre jordbrukets arbetsförhållanden,
vilken utredning avgav det till grund för nu gällande bestämmelser
om statsbidrag till tvätterier liggande förslaget, i första hand tänkt sig, att
husmödrarna själva skulle utföra arbetet i andelstvättstugorna. Denna inställning
synes, uttalar befolkningsutredningen, till en början ha varit allmän
bland dem, som på olika håll fört fram tanken på kollektiv tvätt. Genom en
anordning av detta slag har man tänkt sig kunna undga att anställa föreståndare,
vars lön icke sällan skulle komma att avsevärt påverka tvättpriserna.
Denna inställning har emellertid efter hand reviderats allteftersom man upptäckt,
att det ur driftsekonomiska, tekniska och praktiska synpunkter är lämp
-
b Kungl. Maj:ts proposition nr 130
ligare att hålla fast anställd personal. Om utvecklingen i detta hänseende
anför befolkningsutredningen i huvudsak följande.
Erfarenheten har visat, att om ett effektivt utnyttjande skall uppnås, och
om själva tvättprocessen skall utföras på ett ur teknisk synpunkt tillfredsställande
sätt, måste den person, som skall leda arbetet, dels ha goda kunskaper
om textiltvättningens förlopp över huvud taget, dels ha praktisk erfarenhet och
känna till maskinerna ordentligt. Detta kan knappast en husmor ha, som
endast sporadiskt använder tvättstugan. Man anser därför numera allmänt,
att det — om ett kollektivt självtvätteri skall drivas på ett tekniskt och ekonomiskt
tillfredsställande sätt — är nödvändigt, att fast anställd personal
finnes tillgänglig, som tar hand om i varje fall själva tvättningen i maskinerna.
Eedan tidigt började andelstvättstugornas föreståndare att taga emot inlämningstvätt,
som de utförde under den tid, anläggningen icke utnyttjades
av husmödrarna. Vid de statsunderstödda andelstvätterierna har utvecklingen
allt mer gått i denna riktning. Enligt en företagen undersökning utgöres f. n.
över 2/s av den totala tvättgodsmängden vid dessa av inlämningstvätt.
o Framför allt vid anläggningar på ren landsbygd förefaller det som om hushållen
föredraga att helt övergå till inlämningstvätt. Detta kan lätt förklaras
genom den rådande bristen på kvinnlig arbetskraft inom jordbruket. Andelsägarna
bo dessutom ofta på så stort avstånd från tvättstugan, att resan fram
och tillbaka blir tidsödande. Det har också blivit allt vanligare att nya anläggningar
på landsbygden, särskilt vid utpräglad jordbruksbygd, redan från
början helt planeras såsom inlämningstvätterier.
De kollektiva tvätterier, som vuxit fram i tätorter, t. ex. industrisamhällen,
ha ofta behållit karaktären av renodlade självtvätterier. Industriarbetarhustrurna
ha i allmänhet fördelen av bättre ordnade bostäder än landsbygdens
husmödrar, och ofta ha familjerna relativt få barn och kvinnorna mera tid.
En medverkande faktor av betydelse för tvätteriets karaktär utgör därjämte
det relativt korta avståndet till tvättanläggningarna.
Uppenbart är alltså, att, ehuru det bland hushållen finnes en klar tendens
att övergå från självtvätt till inlämningstvätt, bebyggelsens karaktär och befolkningens
sammansättning inom verksamhetsområdet kommer att bestämma
fördelningen av tvättgodset på själv- resp. inlämningstvätt.
Beträffande den driftsekonomiska sidan av förevarande fråga framhåller
utredningen, att renodlade självtvätterier i ekonomiskt hänseende klara sig
relativt bra, medan små andelstvätterier, organiserade såsom kombinerade
själv- och inlämningstvätterier, ofta ha svårt att pressa ned tvättkostnaderna
till skälig nivå. I flera fall kämpa f. n. tvätterier av den senare typen med så
stora ekonomiska svårigheter, att deras fortsatta existens synes äventyrad.
Detta sammanhänger med att ett inlämningstvätteri måste ha en viss storlek
för att kunna utnyttja en relativ minskning av personalkostnaderna m. in.
Utredningen har funnit, att ett inlämningstvätteri ur denna synpunkt icke
gärna bör ha en mindre kapacitet än ett ton per dag. Detta förhållande för
därjämte med sig, att man kan fastslå, att det av driftstekniska och driftsekonomiska
skäl under alla förhållanden är olämpligt att anlägga små inlämningstvätterier.
Å andra sidan kan ett självtvätteri ur ekonomisk synpunkt
icke konkurrera med ett inlämningstvätteri, drivet såsom industri. Om man
utgår ifrån att de relativt små självtvätterierna under vissa förhållanden eller
i varje fall såsom en övergångsform ändock ha ett viss berättigande, måste
9
Kungl. Maj:ts proposition nr J30.
man räkna med att giva dem ett kraftigt stöd från samhällets sida. Den hittillsvarande
statliga stödverksamheten har endast i obetydlig grad haft betydelse
för anläggningarnas driftsekonomi, enär dels bidragsbeloppen varit alltför
små och dels kapitalkostnaderna utgöra en förhållandevis begränsad del
av en anläggnings driftskostnader. Statsbidragets betydelse har därför i första
hand legat på det psykologiska planet genom att stimulera tillkomsten av
andelstvätterier. Däremot synes det i princip onödigt att subventionera ett
inlämningstvätteri med en kapacitet av över ett ton per dag, enär man vid ett
sådant kan pressa ned tvättpriserna till samma eller lägre belopp än de kontantutlägg,
som husmödrarna få vidkännas för arbetet i en liten kollektiv
tvättstuga. Även i fråga om dylika inlämningstvätterier torde det dock bliva
nödvändigt, att staten stimulerar tillkomsten, i första hand genom att hjälpa
till vid anskaffandet av erforderligt anläggningskapital.
I frågan självtvätterier gentemot inlämningstvätterier berör befolkningsutredningen
slutligen 2n''oblemet om i vad mån tvätteriets art påverkar det
s. k. effektiva området, dvs. det område, inom vilket anläggningens kundkrets
är att söka. Det effektiva området bestämmes i första hand av transportförhållandena
och transportkostnaderna. Utredningen anför härom i huvudsak
följande.
För självtvätterierna får avståndet från hushållen till tvättstugan icke vara
alltför stort om husmödrarna med måttlig tidsspillan skola kunna utnyttja
anläggningarna. En rimlig maximigräns på landsbygden synes vara 5 km. Vid
tätare bebyggelse saknar frågan i allmänhet intresse, enär anläggningarna därstädes
ändock bliva tillräckligt stora för att vara ekonomiskt försvarbara.
För inlämningstvätterier spelar däremot avståndet mellan kunderna och
t. vätteriet mindre roll om det blott finnes goda kommunikationsmöjligheter.
Den avgörande faktorn vid bedömandet av verksamhetsområdet för ett inlämningstvätteri
blir transportkostnaderna. Undersökningar, gjorda inom
koperativa förbundet, peka på att man utan risk för att transportkostnaderna
bli orimligt höga kan för ett renodlat inlämningstvätteri hämta och sända hem
tvätt från mycket stora områden blott transporterna ordnas på ett förnuftigt
sätt.
Någon generell metod för bedömning av lämplig områdesstorlek torde
knappast kunna presteras. Till en viss grad kan man säkert taga hänsyn till
vanorna på resp. orter eller i en viss landsända, men i första hand bör givetvis
bebyggelsetäthet, kommunikationsförhållanden och liknande mätbara storheter
få avgöra områdenas storlek.
Av befolkiiingsutredningen företagen tekniskekonomisk
undersökning.
Befolkningsutredningen har skisserat ett antal tvätterianläggningar av olika
karaktär och storlek samt därefter uppgjort beräkningar rörande anläggningskostnaderna
ävensom beträffande driftskostnaderna under olika förutsättningar.
Utredningen har beträffande samtliga alternativ utgått från följande gemensamma
förutsättningar.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
Anläggningarna ha kostnadsberäknats efter 1945 års prisnivå, varvid normal
standard på utförandet beräknats och all lyx undvikits.
Utredningen har genomgående utgått ifrån att vatten finnes tillgängligt
inom 20 meters avstånd från byggnaden och uppfordras, med pump inom anläggningen.
I den angivna kostnaden ingår alltså 20 meter utvändig ledning
för vatten och avlopp. Avhärdningsanläggning för vatten har antagits erforderlig
vid 25 % av anläggningarna, varför i kostnaderna inräknats V* av kostnaden
för vattenreningsanläggning.
Den elektriska energien har åsatts ett medelvärde av 6 öre per kWh.
Vid beräkning av kostnader för maskinutrustning etc. har utredningen utgått
från prisuppgifter, erhållna av svenska fabrikanter. Vid skiljaktiga uppgifter
har ett ungefärligt medelpris beräknats.
Amorteringstiden har beräknats till 20 år för byggnad av trä och 30 år för
stenbyggnad samt till 10 år i fråga om installationer och maskinutrustning
etc. Räntefoten har antagits vara 4 %.
Den årliga kostnaden för reparationer och underhåll har beräknats till för
trähus ca 0,7 % och för stenhus ca 0,3 % av byggnadskostnaderna.
Beträffande personalkostnaderna torde få hänvisas till den vid betänkandet
fogade bilaga nr 4. Den för strykavdelningarna erforderliga personalen har
icke medtagits i kalkylerna.
Utrustning för viss specialbehandling av tvättgods — bl. a. för strykning —
har heller icke medräknats i kalkylerna.
Transportkostnaderna ha för centrala inlämningstvätterier genomsnittsberäknats
till 5 öre per kg.
Utredningen har gjort ett överslag rörande det antal hushåll, som kan
betjänas av de alternativa anläggningarna. Beträffande hushållens tvättbehov
anför utredningen i annat sammanhang i betänkandet i huvudsak följande.
I fråga om intervallerna mellan stortvättarna redovisas avsevärda skiljaktigheter
dels mellan olika landsdelar och dels mellan stad och landsbygd.
F. n. brukar man antaga, att stortvätt bör ske ungefär en gång i månaden.
På basis av erfarenheter under de senaste åren synes man böra beräkna
tvättgodsmängden till 5 kg per person och månad eller 60 kg per person och år.
För ett svenskt genomsnittshushåll om 3,5 personer skulle under dessa förutsättningar
det totala tvättbehovet således uppgå till i medeltal ca 18 kg per
tvättillfälle eller 210 kg per år.
De av utredningen uppgjorda ritningarna äro icke att betrakta såsom typritningar,
enär de endast avsetts för åstadkommande av jämförbara genomsnittskalkyler.
Utredningen uppgjorde till en början kalkyler beträffande kombinerade
själv- och inlämningstvätterier, avsedda för 50 % självtvätt och 50 % inlämningstvätt.
Av undersökningarna framgick, att priset per kg inlämningstvätt
blir orimligt högt vid kombinerade småanläggningar. Utredningen ansåg sig
fördenskull icke vidare böra räkna med kombinerade anläggningar och övergick
till att kalkylera fristående själv- och inlämningstvätterier. Utredningen
studerade därvid sex anläggningar för enbart självtvätt, i följande tablå betecknade
med 0, I, II, III, IY och Y samt tre anläggningar för enbart inlämningstvätt,
betecknade A, B och C. Det med 0 betecknade tvätteriet saknar
maskinell utrustning i motsats till de övriga anläggningarna. Kalkylerings
resultatet framgår av följande uppställning.
Kungl. Maj-.ts proposition nr ISO.
11
Boteck ning -
0
I
II a
II b
III
IY
V
A
B
C
Anlägg nings kostnad -
4 910
16 520
32 660
32 660
60 060
81300
118 320
311000
417 500
700 000
Antal betjänade hushåll |
Avverkningskapacitet |
Självkostnad |
i öre |
|||||
5—10—15 |
1 200-2 400 -3 600 |
63-2 |
43-o |
36-8 |
||||
20—30 |
4 320- 6 480 |
69-7 53i |
||||||
40—60 |
8 640—12 960 |
71-o 55i |
||||||
Vid antal maekinomgångar per dag |
||||||||
4 |
5 |
6 |
4 |
5 | 6 |
||||
102 |
21 600 |
- |
51-8 |
_ |
— |
|||
154 |
192 |
— |
32 400 |
40 500 i — |
51-6 |
45-9 |
— |
|
257 |
321 |
_ |
54 000 |
67 500 |
44''8 |
39-8 |
— |
|
411 |
514 |
— |
86 400 |
108 000 ; — |
40u |
36-8 |
— |
|
1188 |
1485 |
1 782 |
249 600 |
312 000 374 400 |
56-4 |
51-6 |
48-6 |
|
1828 |
2 285 |
2 742 |
384 000 |
480 000 | 576 000 |
53-8 |
49-7 |
46''5 |
|
3 657 |
4 571 |
5 485 |
768 000 |
960 000 1 152 000 |
49 o |
45''3 |
43''i |
I fråga om personalkostnaderna ha anläggningarna 0—II a endast belastats
med arvode till person för tillsyn över anläggningen, medan för anläggningarna
II b—V förutsatts fast anställd föreståndare, som utövar tillsyn,
sköter värmecentral och utför själva maskintvättningen. Normal arbetstakt
(årsgenomsnitt) har beräknats utgöra för de sistnämnda anläggningarna 4
maskinomgångar per arbetsdag och för anläggningarna A, B och C 5 dylika
dagsomgångar.
Av utredningens beräkningar framgår, att anläggningskostnaderna per hushåll
äro avsevärt högre för serien 0—V än för serien A, B och C trots att den
tekniska standarden är högre på anläggningarna i den senare serien. Yad
beträffar driftskostnaderna framgår, att vid de självtvätterier, vilka av praktiska
hänsyn kunna tänkas förekomma, dvs. tvätterier av samma eller mindre
storleksordning än det med IV betecknade, den arbetsinsats, som husmödrarna
utföra, i regel saknar betydelse ur privatekonomisk synpunkt. Att de
stora anläggningarna erbjuda avgjort större ekonomiska fördelar både nationalekonomiskt
och för de enskilda hushållen anser utredningen oemotsägligt.
Utredningsmaterialet giver enligt befolkningsutredningen vid handen, att
hushållens tvättfråga ur teknisk och ekonomisk synpunkt bäst löses genom
ett överförande av praktiskt taget allt tvättarbete till industriellt drivna inlämningstvätterier.
Den kontanta utgiften för de enskilda hushållen skulle -säger utredningen — snarare bliva lägre vid inlämningstvätt än vid självtvätt.
En konsekvens härav borde vara, att man helt släppte tanken pa att åstadkomma
kollektiva självtvätterier. I detta avseende fortsätter utredningen i
huvudsak på följande sätt.
Emellertid kan man vid en lösning av hushållens tvättproblem icke taga
hänsyn till vad som enbart ur strikt allmänekonomisk och teknisk synpunkt
skulle vara det mest rationella. Sålunda kan antagas, att många husmödrar
allt framgent fortfarande själva önska lägga hand vid sin tvätt. Särskilt torde
detta vara fallet med husmödrar, som icke ha förvärvsarbete utanför hemmet
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
och som icke ha sin dag mera utfylld än att de räkna med att själva sköta alla
hemsysslor. I många fall kunna rent ekonomiska skäl tvinga dem att utnyttja
sin egen arbetskraft till det yttersta. För en stor grupp av hushåll torde det
sålunda f. n. vara svårt att prestera även i och för sig obetydliga kontanta
belopp. På en del isolerade platser med dåliga kommunikationsförhållanden
kan det åtminstone vissa årstider vara omöjligt att ordna transport av tvätt till
central tvätterianläggning. Yissa husmödrar uppgivas; särskilt uppskatta den
möjlighet, som bjuds vid självtvätterierna att medföra tyngre kulört tvätt,
ylle, trikå m. m., vilken de utan särskild eller mot låg avgift kunna tvätta för
hand medan den övriga tvätten maskinbehandlas. Handtvättgodset centrifugeras
och torkas därefter i anläggningen.
Med hänsyn till det anförda förefaller det naturligt att man ytterligare
utbygger och prövar självtvättformen. I detta sammanhang måste beaktas, att
själv- och inlämningstvätt i vissa fall bör kunna på ett lämpligt sätt kombineras
inom samma anläggning.
Sammanfattningsvis uttalar befolkningsutredningen, att man bör planmässigt
bygga ut ett nät av i förhållande till lokala omständigheter väl utrustade
kollektiva tvätterier för självtvätt samt parallellt därmed ett glest nät
av relativt stora, centrala inlämningstvätterier, till vilka senare, där så
befinnes ändamålsenligt, bör kunna anknytas: särskild avdelning för självtvätt.
Självtvätterierna böra kunna i många fall tjäna såsom upjDsamlingsställen
för tvätt till inlämningstvätterierna.
Statsstödets utformning.
A id utformningen av det statliga stödet har man enligt befolkningsutredningen
att välja mellan driftssubvention och anläggningssubvention. Vid
subvention av förstnämnda slag skulle stödåtgärderna kunna lättare differentieras
även med hänsyn till de enskilda familjernas hjälpbehov, varvid t. ex.
de barnrika och ekonomiskt sämst lottade familjerna skulle kunna erhålla
extra förmåner. Ett sådant system anser utredningen emellertid mindre tillfredsställande,
enär den administrativa apparaten för dess genomförande
skulle bliva förhållandevis omständlig och enär »risken för att byråkrati eller
godtycke skulle komma att inverka vore relativt stor». Utredningen förordar
därför ett stödsystem med anläggningssubvention enligt följande grunder.
Det statliga stödet bör lämnas i form av amorteringslån, i princip löpande
med fast ränta, fixerad till 3 % i likhet med tertiärlåneräntan vid statlig
bostadslånegivning. Annan låntagare än landsting och kommun bör ställa
godtagbar säkerhet för lånet. Säkerhet bör företrädesvis utgöras av inteckning
i fastighet eller tomträtt eller — då anläggningen är av tillräcklig storlek —-av förlagsinteckning. Direkt subvention bör förekomma genom att viss del
av lånet göres stående och räntefri. Vid bedömande av storleken av räntefri,
stående del av lån bör skälig hänsyn tagas till dels föreliggande kapitalanskaffningssvårigheter
och dels anläggningens räntabilitet. Första amorteringen
bör icke infalla tidigare än ett år från den dag, då anläggningen blivit
godkänd av den lånebeviljande myndigheten. Lånet skall vara slutamorterat
senast inom tjugo år från dagen för dess beviljande. Om och i den mån stående
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
13
lån är oguldet då tjugo år förflutit från dagen för lånets beviljande eller stående
del av lån är ogulden vid den tidpunkt, som fastställts för sista amorteringen
av lånets amorteringsdel, samt beslut om skyldighet att återbetala det.
stående lånet eller den stående delen av lånet icke meddelats dessförinnan,
skall beloppet avskrivas.
De av utredningen föreslagna förutsättningarna för uppsägning från statens
sida av beviljat lån ansluta sig i huvudsak till nu gällande bestämmelser i
ämnet. Uppsägning bör sålunda få ske beträffande hela lånet, även stående
räntefri lånedel, bl. a. om en anläggning uppenbart misskötes eller drives i
strid med de syften, som utgöra grunden för statligt stöd. Härvid bör i allmänhet
tillika utkrävas ränta å det eljest stående och räntefria lånet efter fem
procent fr. o. m. lyftningsdagen.
Lån bör företrädesvis beviljas för anläggande av nytt tvätteri och endast
om särskilda skäl därtill föreligga för inköp, utvidgning eller modernisering
av redan befintlig anläggning.
En fördel av att giva även den direkta subventionen karaktär av lån är —-anför utredningen — att statsmakterna genom inteckningsinnehav kunna
uppnå den press på låntagarna, som i vissa fall måhända blir nödvändig för
att anläggningarna skola drivas på tillfredsställande sätt.
Av de företagna undersökningarna framgår — anför befolkningsutredningen
vidare •— att små tvätterier behöva en kraftigare subvention än större för
att de skola bliva ur driftsekonomisk synpunkt likställda med de senare.
En anläggningssubvention måste därför vara relativt kraftig om tvättkostnaderna
vid mindre anläggningar skola komma ned i rimlig nivå.
Vad först beträffar självtvätterierna föreslår utredningen ett statligt stöd
med upp till 80 % av den beräknade anläggningskostnaden. Detta skulle för
den enklast tänkbara tvättstugetypen utan maskinell utrustning medföra, att
tvättkostnaden kunde hållas under 30 öre per kg. Å andra sidan skulle tvättkostnaden
vid större självtvätterier nedsättas onödigt kraftigt, därest hela
det statliga bidraget utginge i form av stående, räntefritt lån. Med utgångs
punkt från att kontantutlägget för färdigbehandlad tvätt i intet fall bör överstiga
40 öre per kg —- vilket skulle innebära, att kostnaden vid ett fullständigt
utrustat maskintvätteri för självtvätt icke skulle överstiga kostnaden för
handtvätt i en icke subventionerad bytvättstuga av enklaste slag — föreslår
utredningen därför, att den direkta subventionen, dvs. det stående, räntefria
lånet, begränsas till ett fixerat maximibelopp, vid förliandenvarande anläggningskostnader
till 30 000 kronor. — Vid lån till självtvätteri kan i enlighet
med nu angivna regler i vissa fall hela lånebeloppet vara stående och räntefritt.
Möjligheterna att erhålla amorterings- och räntefritt lån böra vara
oberoende av huruvida lånesökanden utnyttjar möjligheten att erhålla räntebärande
lån. Detta kan vara av betydelse för bl. a. kommuner, som understundom
ha möjlighet att anskaffa räntebärande lån på förmånligare villkor
än dem staten kan erbjuda.
De ekonomiska undersökningarna ha —- fortsätter utredningen — givit vid
14
Kungl. Maj-.ts proposition nr ISO.
handen, att självkostnaderna vid ett centralt inlämningstvätteri av rationell
storlek böra stanna vid 50 öre per kg tvätt eller något därunder. Utredningen
finner det ej heller obilligt, att de hushåll, vilka helt avlastas från tvättarbetet,
få vidkännas en något högre kostnad än de, som göra en egen arbetsinsats.
Liksom vid självtvätterierna skulle en anläggningssubventionering behöva
göras procentuellt mycket kraftig för att kunna påverka tvättpriset i sådan
grad, att den har nämnvärd betydelse för de enskilda hushållen. Den statliga
kapitalinvesteringen skulle vid sådant förhållande komma att uppgå till
mycket stora belopp. Utredningen föreslår därför, att stödet till inlämningstvätterier
— i första hand —- erhåller karaktären av räntebärande lån. Övre
gräns synes, liksom vid självtvätterierna, böra sättas till 80 % av anläggningskostnaden.
Då det emellertid icke minst ur administrativa synpunkter är
önskvärt, att det statliga stödet till själv- och inlämningstvätt får en gemensam
utformning, föreslår utredningen, att även centrala inlämningstvätterier erhålla
möjlighet till direkt subvention och att denna liksom för självtvätterierna
maximeras till 30 000 kronor per anläggning, innebärande att en anläggning
med en daglig kapacitet om ett ton skulle erhålla en direkt subvention
med ungefär 10 % av den totala anläggningskostnaden. Genom att i detta
avseende jämställa inlämnings- och självtvätterier elimineras jämväl svårigheten
att bedöma subventionen till kombinerade anläggningar.
Metoden att fixera ett fast, maximalt subventionsbelopp, oberoende av anläggningskostnaderna,
medför — uttalar utredningen — att i fråga om inlämningstvätterier
sådana relativt små anläggningar, som i vissa isolerade eller
glest befolkade trakter nödvändigtvis måste ifrågakomma, får ett procentuellt
kraftigare stöd, vilket i viss mån kommer att få en prisutjämnande effekt. Å
andra sidan är det vid anläggande av inlämningstvätterier mera angeläget
än i fråga om självtvätterier att man söker animera till byggande av så stora
anläggningar, som med hänsyn till kommunikationer och transportkostnader
är möjligt.
Vid fastställande av lånebeloppet för tvätterier bör enligt utredningens
mening, då kommun, kommunalförbund eller landsting äro sökande, kostnader
för tomtmark icke få inräknas i kostnaderna för tvätteriets anordnande.
Huvudmän för kollektiva tvätterier.
Befolkningsutredningen finner det naturligt att —- i motsats till vad nu
är fallet — statligt stöd kan utgå jämväl till anläggningar, vilka helt eller
huvudsakligen äro avsedda att betjäna tätorter. Enbart den befolkningspolitiska
och nationalekonomiska betydelsen av tvättfrågans rationella lösning
utgör enligt utredningens mening motiv härför. Ur administrationssynpunkt
torde det också vara praktiskt taget omöjligt att draga rättvisa gränser mellan
egentlig landsbygd och mindre tätorter. Alla parter ha f. ö. att vinna
på att exempelvis ett centralt inlämningstvätteri erhåller så stor anslutning
som möjligt. Några skäl synas därför icke föreligga för att en statlig stödverksamhet
begränsas till att avse endast landsbygden.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
Det bör enligt utredningens mening i första hand åvila de kommunala myndigheterna
att anskaffa och driva kollektiva tvätterier. Framför allt i större städer
och tätorter synes — uttalar utredningen — denna lösning naturlig, då de
täta flyttningarna göra det vanskligt med tvätterier, drivna såsom andelsföretag.
På landsbygden med dess relativt stationära befolkning kan det däremot,
åtminstone då det gäller självtvätterier, i många fall vara en fördel av bygga
anläggningarna på föreningsbasis, i första hand genom ekonomiska föreningar.
I dylik förening böra även kommuner och fastighetsägare kunna ingå. Däremot
böra enskilda företagare i princip icke erhålla statslån för självtvätterier.
Därest aktiebolag, vari kommunalt organ innehar huvudparten av aktierna,
söker lån för anordnande av kombinerad självtvätt- och inlämningstvättanläggning
bör dock sökande kunna beviljas lån jämväl för
den del av tvätteriet som är avsedd för självtvätt. Att utnyttja
föreningsformen för anordnande av centrala inlämningstvätterier torde
emellertid i de flesta fall stöta på svårigheter dels enär kommunerna, åtminstone
på ren landsbygd, i regel torde komma att utgöra alltför små enheter för att
var för sig kunna på ett rationellt sätt lösa frågan om inlämningstvätten och
dels enär den enskilda kundens personliga intresse för och kontakt med inlämningstvätteriet
på grund av dettas industrimässiga karaktär icke torde ha
samma betydelse som vid de lokalbundna självtvätterierna. Landstingen synas
därför i vissa fall kunna tjäna såsom initiativtagare och huvudmän för inlämningstvätterierna.
Slutligen har utredningen funnit det rimligt, att i fråga om
inlämningstvätterier lämna jämväl privatägda företag möjlighet att erhålla
statligt stöd, dock under förutsättning att tvätteriet på ett lämpligt sätt kan
inordnas i den regionala planen och att företaget i övrigt underkastar sig de bestämmelser
och den tillsyn, som förknippas med statsstödets åtnjutande. Härvid
bör särskilt beaktas att företaget tillämpar en prissättning, som ligger i
nivå med vad en rationellt skött, genom kommun eller förening driven anläggning
kan prestera. Sammanfattningsvis föreslår utredningen, att lån i
enlighet med utredningens förslag skall kunna utgå dels till kommun, kommunalförbund
eller landsting ävensom till för ändamålet särskilt bildad ekonomisk
förening för anordnande av såväl självtvätterier som centrala inlämningstvätterier,
dels i vissa fall till aktiebolag för anordnande av självtvätteriavdelning
i kombinerad anläggning och dels till fysisk person eller jämväl
annan juridisk person än ekonomisk förening för anordnande av centralt inlämningstvätteri.
Allmänna förutsättningar för erhållande av
statligt stöd.
Utredningen har, såsom i det föregående nämnts, understrukit vikten av
att tvätterianläggningarna inordnas i eu regional plan för hela landet.
Härom anför utredningen i olika sammanhang i huvudsak följande.
Mot det föreslagna subventionssystemet skulle kunna invändas, att det kan
16
Kungl. Maj-.ts proposition nr ISO.
stimulera tillkomsten av anläggningar av mindre storlek än som är önskvärt
med hänsyn till ekonomiska och andra förhållanden. Utredningen vill därför
understryka, att, om man väljer det av utredningen föreslagna systemet,
speciell uppmärksamhet måste ägnas åt att tvätterierna få en rationell storlek
med hänsyn till befolkningstäthet i de områden, som resp. anläggningar
skola betjäna. Principiellt bör fastslås, att lån endast kan utgå till
anläggning, som med hänsyn till uppgjord regional plan och de lokala förhållandena
i varje enskilt fall bedömes vara ändamålsenlig. För inlämningstvätteriernas
vidkommande är en sådan planläggning av största vikt för att
erhålla ur alla synpunkter lämpliga anläggningar. En prövning måste i sistnämnda
fall, innan statslån beviljas, ske dels av anläggningarnas storlek med
hänsyn till befolkningsunderlaget, dels av deras belägenhet i förhållande till
andra befintliga eller planerade tvätterier och dels av deras förutsättningar
att bjuda kundkretsen en rimlig tvättkostnad. Statligt stöd bör endast i undantagsfall
utgå till inlämningstvätterier med så liten avverkningskapacitet,
att tvättkostnaden enligt normal kalkyl nämnvärt kommer att överstiga normala
värden.
Det synes böra ankomma på den centrala myndighet, som skall handhava
den statliga stödverksamheten, att i intimt samarbete med lokala instanser
snarast genomföra en regional planläggning för hela landet. Uppgörandet av
en regional plan får emellertid icke innebära ett absolut fastlåsande av tvätteriernas
storlek och belägenhet. Planens uppgift är att tjäna som ledning vid
service och propaganda i samband med tillkomsten av gemensamma tvätterier
och som ett arbetsprogram i stort.
Såsom ytterligare förutsättningar för lån bör enligt utredningens
mening därjämte föreskrivas följande.
Är sökanden landsting eller kommun skall sökanden förbinda sig att medgiva
alla inom tvätteriets verksamhetsområde boende lika rätt att begagna anläggningen
mot avgift, som icke överstiger landstingets eller kommunens självkostnad,
normal avskrivning däri inräknad. Där förening söker lån skall medlemskap
i föreningen kunna erhållas av varje inom föreningens verksamhetsområde
bosatt person, i den mån icke till föreningen redan anslutna medlemmar
lida intrång i möjligheten att begagna anläggningen. Vid byggnadens planering
skall skälig hänsyn tagas till behovet av samordning med andra lokaler för
gemensamma ändamål; plan skall, där ej centralmyndigheten medgiver undantag,
företes över framtida utbyggande av sådana gemensamma lokaler inom orten.
Avser lånet centralt inlämningstvätteri skall därjämte sökanden förbinda sig att,
intill dess lånet till fullo guldits eller avskrivits, lämna alla inom verksamhetsområdet
boende lika rätt att få tvättarbete utfört och att icke uttaga högre
priser än centralmyndigheten vid varje tid godkänner. Nämnda priser skola
bestämmas till vad som vid rationell drift kan anses skäligt.
Den statliga stödverksamhetens organisation.
Då de kollektiva anordningarna i ett samhälle måste planläggas i intimt sammanhang
med omgivande bostadsbebyggelse, förefaller det utredningen natur
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
ligt, att den centrala administrativa handläggningen av ärenden rörande gemensamhetsanläggningar
förlägges till samma organ, som handhar administrationen
av bostadsärenden. Då emellertid det bostadspolitiska centralorganet
ännu icke erhållit definitiv form, och då mängden och arten av skilda behov
av gemensamhetsanläggningar över huvud taget icke nu helt kan överblickas,
anser sig utredningen endast kunna framlägga ett premiminärt förslag
beträffande organisationen av det organ, som bör handhava den statliga stödverksamheten
till kollektiva tvätterier.
Det kunde enligt utredningens mening synas naturligt att överflytta verksamheten
från egnahemsstyrelsen till byggnadslånebyrån. Med hänsyn till
dels 1942 års jordbrukskommittés förslag (SOU 1946: 42 och 46) rörande omorganisation
av egnahemsstyrelsen och lantbruksstyrelsen och dels det väntade
förslaget från bostadssociala utredningen om byggnadslånebyråns framtida
organisation, anser emellertid utredningen det olämpligt att omedelbart
hemställa, att en sådan överflyttning äger rum. Utredningen föreslår därför,
att denna verksamhet tills vidare skall kvarligga hos egnahemsstyrelsen,
där en särskild provisorisk avdelning skulle inrättas för ändamålet.
På denna avdelning skulle— förutom granskning av låneansökningar —
ankomma att övervaka och leda den statliga bidragsverksamheten till kollektiva
tvätterier, fullfölja det påbörjade arbetet med regional planering, företaga
»flygande kontroll» vid anläggningarna samt på begäran åtaga sig att
mot ersättning enligt gängse taxor för arkitekter och ingenjörer genomföra
projekteringsuppdrag.
Utredningen framhåller vikten av att den provisoriska avdelningen erhåller
för uppgiften väl kvalificerad personal i tillräcklig omfattning. Beträffande
utredningens beräkningar rörande personalbehovet torde få hänvisas till betänkandet,
s. 190. Statens direkta kostnader för avdelningen skulle uppgå till
för löner 70 000 kronor, för rese- och traktamentsersättningar 20 000 kronor
och för expenser 20 000 kronor eller tillhopa 110 000 kronor för år.
Det centrala organet bör enligt utredningens mening bygga på lokala organ,
förslagsvis i varje län och med uppgift att förmedla kontakt mellan de lanesökande
och staten, att genom lokalkännedom skapa ett fast underlag för verksamheten,
att biträda centralorganet vid utredningar och undersökningar osv.
För närvarande fungera egnahemsnämnderna såsom lokalorgan. Utredningen
föreslår, att, i avvaktan på verksamhetens överförande från egnahemsstyrel
sen till annat organ, såsom lokala organ för den statliga stödverksamheten
skola fungera i städer med över 50 000 invånare särskilda av varje stad i samråd
med egnahemsstyrelsen utsedda organ och i övrigt egnahemsnämnderna.
Medelsbehovet.
En noggrann beräkning av den statliga stödverksamhetens omfattning och
de belopp, som erfordras härför, kan enligt befolkningsutredningens mening
icke ske förrän lokala utredningar föreligga och en fullständig regional plan
blivit uppgjord för hela landet. Befolkningsutredningen har dock försökt
2—327 48 Bihantj till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 130.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
skissera ett uppbyggnadsprogram för den närmast liggande tioårsperioden
och därvid utgått ifrån, att man under denna period skall söka bereda 50 %
av landets hushåll ordnade tvättförhållanden. Utredningen har därvid antagit,
att f. n. ungefär 10 % av landets hushåll redan har sin tvättfråga relativt
tillfredsställande löst. Under tioårsperioden skulle man alltså söka lösa
tvättfrågan för ytterligare 40 % av befolkningen. Beträffande utredningens
kalkyler torde få hänvisas till betänkandet, s. 176—178.
Yttranden över befolkningsutredningens förslag.
Remissinstanserna ha — på något undantag när — vistsordat behovet
av statliga stödåtgärder för att underlätta tillkomsten av kollektiva
tvätterier. Bland dem, som funnit detta behov i någon mån begränsat, må
nämnas kooperativa förbundet, som anser stödåtgärderna, därest de över huvud
taget skola förekomma, böra inskränkas till mindre, lokala tvättstugor, särskilt
i glest bebyggda trakter, samt pensionsstyrelsen och Sveriges fastighetsägareförbund,
som ifrågasätta, huruvida behov föreligger att med statligt stöd anordna
tvättinrättningar i de större städerna.
Vissa remissinstanser hava emellertid uttalat tvekan rörande möjligheterna
att genomföra utredningens förslag. Sålunda ha länsstyrelsen i
Malmöhus län, Sveriges tvätteriidkareförbund och kooperativa förbundet funnit
de av utredningen förebragta kalkylerna väl bristfälliga för att kunna läggas till
grund för statliga åtgärder på området. Tvätteriidkareförbundet anser sig bl. a.
ha funnit, att utredningens beräkningar rörande fraktkostnader, maskinparkens
kapacitet och tvätteriernas driftskostnader varit väl optimistiskt beräknade. Förbundet
avstyrker därför bestämt, att utredningens förslag lägges till grund
för vidare åtgärder i vad förslaget upptagits i förevarande proposition. Statens
industrikommission finner väl, att förslaget uppvisar stora förtjänster, men
hemställer, att detsamma på grund av rådande försörjningsläge beträffande
byggnadsmateriel icke måtte f. n. genomföras. Högerns centrala kvinnoråd
föreslår, att under nuvarande förhållanden med bl. a. materielbrist behovsprövning
införes, så att främst de orter, där största behovet av tvätterier föreligger,
erhålla möjlighet att anskaffa sådana.
I frågan om anläggningstyperna — självtvätt eller inlämningstvätt —
ha vitt skilda meningar gjort sig gällande. Vissa remissinstanser ha ansett
sig böra ur tekniska, ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska synpunkter förorda,
att de statliga åtgärderna främst inriktas på tillskapandet av stora
centrala inlämningstvätterier. Bland dem, som uttalat sig för denna linje må
nämnas egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Hallands, Skaraborgs och Västernorrlands län, hushållningssällskapen
i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Kristianstads län, Kalmar läns
södra hushållningssällskap samt Kalmar läns södra, Kristianstads, Örebro och
Norrbottens läns landsting. Representativt för egnahemsnämndernas inställning
till frågan torde vara ett uttalande av egnahemsnämnden i Göteborgs och
Bohus län, som visserligen finner självtvätterierna oundgängliga för lanthus
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
hållningen i avlägsnare trakter och för mindre samhällen med otillfredsställande
kommunikationer men hävdar, att självtvätterierna i övrigt äro att anse
såsom en övergångsform i en utveckling mot större centrala inlämningstvätterier.
Att märka är, att jämväl åtskilliga landskommuner — däribland även
norrlandskommuner — funnit vägen till rationalisering på tvättområdet även
för landsbygdens del gå över stora, centrala anläggningar. Nbrrlandskommittén
uttalar, att hushållen i glest bebyggda trakter med hänsyn till avstånden knappast
kunde utnyttja självtvätterier av större slag, varför det syntes naturligast
att anförtro tvätten åt inlämningstvätterier.
Å andra sidan har i några remissvar ådagalagts en mot de nyss anförda
exemplen rakt motsatt uppfattning. Sålunda har egnahemsnämnden i Örebro
län klart uttalat sig för att självtvätterier av rent psykologiska skäl lämnas
företräde framför inlämningstvätterier. Kooperativa förbundet anser, att en
centralisering i linje med utredningens förslag för flertalet hushåll icke torde
nämnvärt bidraga till att lösa tvättproblemen. Enligt förbundets mening skulle
en verklig hjälp beredas husmödrarna endast genom en förbättring av tvättmöjligheterna
i hemmen och genom stöd till anordnande av mindre, enklare
utrustade tvättstugor på så nära håll, att husmödrarna själva kunna ombesörja
sin tvätt.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att norrlandskommittén och länsstyrelsen
i Kopparbergs län särskilt understrukit vikten av att utvecklingen
på området får fritt växa fram till den form, som på varje ort och i de särskilda
fallen befinnes mest ändamålsenlig. Länsstyrelsen har härvid uttalat,
att större områden av bygdepsykologiska skäl icke borde vara hänvisade till
samma tvätterier.
I ett flertal remissvar har uttalats, att det av befolkningsutredningen framlagda
förslaget icke komme att avlasta hemmen från tvättarbetet i erforderlig
omfattning samt att utredningen borde ha ägnat större uppmärksamhet åt
frågan om anskaffande av praktiska och prisbilliga hushållstvättmaskiner
såsom betydelsefulla komplement till den kollektiva tvätten. I åtskilliga
fall föreslås fortsatt utredning i denna fråga. Bland dem som uttalat
sig i denna riktning kunna nämnas socialstyrelsen, socialvårdskommittén,
Kalmar läns södra och Örebro läns landsting, kooperativa förbundet, yrkeskvinnors
samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Fredrika-Bremer-förbundet och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
Länsstyrelsen i Blekinge läm, socialvårdskommittén, kooperativa förbundet
och ett antal kvinnoföreningar ha ansett, att frågan om kemisk tvätt bort
fullständigare lösas av befolkningsutredningen med hänsyn till behovet av att
erhålla dylik tvätt snabbare och billigare än som f. n. är möjligt.
Vad befolkningsutredningen i princip föreslagit i fråga om det statliga
stödets grundkonstruktion har hos det övervägande antalet remissinstanser
icke föranlett någon erinran. Nämnas bör dock att Värmlands läns
hushållningssällskap uttalat sig för ett bibehållande av subvention i form av
statsbidrag i huvudsak enligt nu gällande grunder. Hyresgästernas
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
sparkasse- och byggnads förening ars riksförbund anser, att direkta subventioner
böra göras permanenta i så ringa utsträckning som möjligt,
varför sådan subvention endast borde lämnas under den närmaste femårsperioden.
Statskontoret har för sin del uttalat, att lån till inlämningstvätterier
till ingen del borde göras stående och räntefritt. Ämbetsverket
anser vidare beträffande inlämningstvätterier, att den av utredningen
föreslagna förbindelsen från sökandens sida att lämna alla inom verksamhetsområdet
boende lika rätt och icke uttaga högre priser än tillsynsmyndigheten
godkänner bör gälla utan tidsbegränsning och således även sedan lånet gäldats
eller avskrivits. Statens byggnadslånebyrå uttalar, att — med hänsyn
till att ett byggnadsarbete kan komma att av olika skäl uppskjutas under
avsevärd tid efter lånets beviljande — lånet bör vara slutbetalat senast inom 20
år från det anläggningen godkänts och icke, såsom utredningen föreslagit,
från dagen för lånets beviljande.
Däremot ha olika meningar gjort sig gällande i fråga om det statliga
stödets närmare utformning. Vissa remissinstanser ha funnit, att
det statliga stödet, såsom det utformats i utredningens förslag, skulle
komma att motverka en utveckling mot större tvätterier, framför allt inlämningstvätterier.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sålunda, att den av utredningen
föreslagna maximeringen av det direkta subventionsbeloppet kommer att
motverka eftersträvansvärda större centralanläggningar, enär den direkta
subventioneringen, med hänsyn till de stora anläggningskostnaderna för
dylika anläggningar, genom maximeringen kommer att bliva av tämligen
underordnad betydelse för anläggningarnas tillkomst och drift. Länsstyrelsen
befarar därför, att det föreslagna subventionssystemet kommer att animera
till uppförande av flera mindre tvätterier inom ett område, som ur
rationaliseringssynpunkt bäst vore betjänt av ett enda stort tvätteri. Liknande
synpunkter framföras av Värmlands och Kronobergs läns hushållningssällskap.
Egnahemsstyrelsen, som finner de av utredningen förebragta psykologiska
skälen för utbyggande av självtvättformen närmast bestå i ett kortvarigt
övergångsmotstånd från husmödrarnas sida gentemot inlämningstvätterier
och som anser detta motstånd böra övervinnas genom upplysningsverksamhet,
anför i huvudsak följande.
Det synes icke vara riktigt att nedsubventionera tvättpriset vid självtvätterierna
på sätt utredningen föreslagit. Om så sker, få ju statens ekonomiska
uppoffringar den icke avsedda effekten att försvåra en rationell lösning av
tvättfrågan. Styrelsen har funnit, att det ofta stöter på svårigheter för
centralorganet att dirigera utvecklingen på lämpligt sätt. Skulle staten beträffande
självtvätterier införa subventionsregler, som praktiskt taget innebära
garanti för ett tvättpris betydligt under det för inlämningstvätterier
normala, förlorar centralorganet möjligheten att begagna sig av det kanske
viktigaste argumentet gentemot allmänheten vid propaganda för inlämningstvätterier.
Enligt styrelsens mening bör tvättpriset i självtvätterier icke pressas
ned med konstlade medel och heller icke anknytas till någon för alla dessa
anläggningar gemensam nivå. Undantag bör dock gälla för sådana isolerade
21
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
trakter, där kommunikationssvårigheter skapa särskilda förhållanden. Det
synes därför lämpligt att liksom nu hålla den direkta subventionen till självtvätterierna
nere vid en relativt låg nivå, exempelvis 25 % av anläggningskostnaden,
dock med möjlighet att, då särskilda omständigheter av nyssnämnd
art föreligga, bevilja subvention med högre belopp.
I några fall ha remissinstanser i fråga om båda typerna av tvätterier ut
talat sig för statslån med större del av anläggningskostnaden än som utredningen
föreslagit. Sålunda föreslå stadsfullmäktige i Örebro, att lån skall
kunna utgå med hela denna kostnad, därest tvätteriet uppföres i samband
med kommunalt bebyggande av hela bostadsområden med hjälp av statslån
upp till 100 %o. Stadsfullmäktige i Haparanda uttala, att man bör antingen
utbyta lånet mot statsbidrag med 80 % av kostnaderna eller höja den direkta
subventionens maximigräns till 50 000 kronor. Kommunalfullmäktige i
Söderala kommun förorda, att det stående, räntefria beloppet bestämmes till
40% av hela lånet, där detta understiger 100 000 kronor, och till 30%, där
lånet överstiger 100 000 kronor, eventuellt med maximering till 50 000 kronor.
Kommunalnämnden i Sollentuna köping ifrågasätter det befogade i att
icke medgiva kommun eller landsting rätt att i anläggningskostnaderna inräkna
tomtmark. Nämnden framhåller, att en dylik bestämmelse kan kringgås
genom att kommunen eller landstinget för ändamålet bildar t. ex. aktiebolag.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att länsstyrelsen i Älvsborgs
län förordat, att statslånet skall utgå efter de verkliga och icke efter de beräknade
anläggningskostnaderna, samt att egnahemsstyrelsen ifrågasätter,
huruvida det icke ur praktiska synpunkter vore lämpligt att anvisa olika anslag
för å ena sidan det räntebärande och å andra sidan det räntefria lånet.
Socialstyrelsen föreslår, att utöver av befolkningsutredningen föreslagna
villkor för erhållande av statslån skall föreskrivas skyldighet för kommunerna
att förbinda sig att svara för att understödsklientelet och de mindre
bemedlade, barnrika familjerna avgiftsfritt eller mot reducerad avgift få
utnyttja de kollektiva tvätterierna.
I fråga om huvudmannaskapet för de kollektiva tvätterierna föreligga
endast ett fåtal från utredningens förslag skiljaktiga meningar. Medan svenska
landstingsförbundet funnit, att en aktiv insats från landstingens sida på grund
av lokala förhållanden i vissa fall kan vara lämplig för en rationell lösning
av tvättfrågan, uttalar Nörrbottens läns landstings förvaltningsutskott tvekan
rörande lämpligheten av att belasta landstingen med huvudmannauppgifterna
för inlämningstvätterier. Enligt förvaltningsutskottets mening vore det lämpligare
att knyta lånerätten till i första hand primärkommuner, kommunalförbund
och för ändamålet bildade ekonomiska föreningar samt i sista hand
till landstingen. Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott anser,
att landstigen icke böra engageras i verksamheten, enär om möjligheter föreligga
för landstingen att erhålla lån till tvätterier det kunde förväntas att
varken kommuner eller ekonomiska föreningar på allvar intresserade sig för
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
tvätterier. Malmöhus läns hushållningssällskap ifrågasätter lämpligheten av
att tvätterier drivas i kommunal regi, enär vid en sådan anordning lätt kunde
tänkas att tvättpriserna sättas för lågt för att kompenseras skattevägen.
Kooperativa förbundet föreslår, att lån även skall kunna utgå till konsumentsammanslutningar
och liknande organisationer med intresse för kollektiv
tvätt inom sitt verksamhetsområde.
Drätselkammaren i Västerås ifrågasätter lämpligheten av att enskild företagare
skall kunna erhålla lån för anläggande av inlämningstvätteri medan
däremot Sveriges fastighetsägareförbund anser, att lån bör kunna utgå till
sådan företagare ävensom till bostadsrättsförening jämväl för utrustande av
större hyreshus med självtvätteri.
Vad beträffar den föreslagna regionala planeringen uttalar kooperativa
förbundet farhågor för att densamma skall medföra onödiga regleringsåtgärder
i form av tillståndsbevis m. m. för att anordna tvätteri, varigenom
risker kunde föreligga för konservering av dåligt skötta anläggningar. Under
normala förhållanden varken bör eller kan man enligt förbundets mening för
hindra fri konkurrens mellan olika tvätterier och företagsformer. Förbundet
finner en central övervakning och reglering av tvätteriernas lokalisering ej
erforderlig eller önskvärd i större utsträckning än som erfordras för bedömandet
av säkerheterna för lämnade statslån. Lantbruksstyrelsen föreslår,
att regionplaneringen omhänderhaves av de lokala organen. Statens byggnadslånebyrå
anser det knappast troligt, att ett centralt organ skulle kunna
lösa planeringsfrågan. För ändamålet lämpliga lokalorgan finnas, enligt
byråns mening, f. n. icke, och styrelsen ifrågasätter om enbart tillkomsten av
de av bostadssociala utredningen i dess slutbetänkande del I (SOU 1945: 63)
skisserade länsbostadsnämnderna skulle kunna lösa problemet. Vidare anser
byrån det knappast rimligt att uppgöra regionplaner enbart med hänsyn till
tvätterier; mera naturligt vore att frågan om tvätteriernas lokalisering och
storlek utreddes samtidigt med en mera allmän regionplan.
Förande den centrala administrationen må framhållas att åtskil
liga myndigheter velat i större eller mindre grad nedskära centralorganets
uppgifter. Sålunda finner egnahemsstyrelsen, att staten icke bör se som en
väsentlig uppgift att svara för projekteringen av de enskilda tvätterierna.
Denna uppgift borde hellre handhavas av privatpraktiserande tekniker undervägledning
och samordning genom centralorganet. Statens byggnadslånebyrä
anser, att staten över huvud taget icke bör åtaga sig ansvaret för dessa arbetsuppgifter.
Vid dylikt förhållande borde den tekniska personalen vid den för
verksamheten föreslagna särskilda avdelningen kunna inskränkas till några
få sakkunniga med uppgift att granska inkommande handlingar. Därest alla
sektionerna inom det blivande bostadspolitiska centralorganets avdelning för
kollektiva anläggningar skulle uppbyggas i proportion till vad utredningen
föreslagit beträffande tvättverksamheten, skulle detta organ f. ö. enligt
byråns mening få en alltför stor omfattning. Kooperativa förbundet ifrågasätter
lämpligheten av att ett granskande och övervakande statligt organ sam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
23
tidigt uppträder som ett konsulterande organ. Statskontoret motsätter sig att
över huvud taget någon särskild avdelning inrättas inom egnahemsstyrelsen
för verksamheten i fråga. — Åtskilliga länsstyrelser ha vidare understrukit
angelägenheten av att verksamheten handhaves på ett smidigt sätt och att
de lokala organen erhålla så vidsträckta fullmakter som möjligt; liknande
synpunkter uttalas av lantbruksstyrelsen. Älvsborgs läns norra hushållningssällskap
vill inskränka centralorganets uppgifter till att omfatta allenast
utarbetande av allmänna normer och anvisningar.
Länsstyrelsen i Hallands län anser, att särskilda lokala organ böra,
i stället för egnahemsnämnderna, inrättas jämväl i städer med 50 000 eller färre
invånare, förslagsvis i städer med en befolkning på över 25 000 personer.
Liknande synpunkter framföras av svenska stadsförbundet. Däremot anser
lantbruksstyrelsen, att även i städer med mer än 50 000 invånare egnahemsnämnderna
böra fungera såsom lokalorgan för verksamheten, eventuellt försedda
med för stadsförhållanden sakkunniga personer. Styrelsen håller före
att en mera likartad behandling av förekommande frågor härigenom skulle
kunna ernås, allra helst som styrelsen förutsatt, att den regionala planeringen
skall omhänderhavas av lokalorganen.
Departementschefen.
Det statliga stöd, som hittills lämnats för att främja tillkomsten av gemensamma
tvättinrättningar, har huvudsakligen avsett landsbygden. Stödet har
formen av anläggningsbidrag. Sådant bidrag må utgå till ekonomisk förening,
som bär till ändamål att företrädesvis för mindre hushåll på den egentliga
landsbygden driva tvättinrättning med maskinell utrustning. Subventionen
uppgår i regel till högst 25 % av den godkända anläggningskostnaden, dock
där särskilda skäl därtill föranleda till högst 40 % av denna kostnad. Härutöver
ha för inköp av maskinutrustning lån kunnat erhållas av jordbrukets
maskinlånefond.
Den försöksverksamhet, som hittills bedrivits efter dessa linjer, torde ha
utfallit tämligen väl. Trots att statsbidraget sedan verksamheten år 1939 påbörjades
undergått väsentliga höjningar, ha de anvisade anslagen under vissa
perioder visat sig otillräckliga. Under de båda senaste åren har emellertid
investeringsverksamheten begränsats, varför anslagen under dessa år endast
delvis blivit disponerade.
I detta sammanhang må nämnas, att statens byggnadslånebyrå inom ramen
för den statliga låneverksamheten för bostadsbyggande beviljar lån för anordnande
— inräknat anskaffande av maskinpark — av tvättinrättningar för
bostadshus uppförda med hjälp av statslån. Låneunderstödet begränsas därvid
till att omfatta allenast den andel av anläggningen, som beräknas svara
mot behovet för det statsbelånade ''huset. Härvid ifrågakomma i första hand
tvättinrättningar, som äro belägna i husen i fråga. Lån ha dock beviljats jämväl
till fristående tvättinrättningar, vilka avsetts för gemensamt bruk för ett
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
större, enhetligt bostadsområde, doek under förutsättning att kostnaderna icke
överstiga vad som skulle ha krävts, därest tvättbehovet i stället tillgodosetts
genom anordnande i de enskilda husen av mindre tvättinrättningar för husens
eget behov.
Befolkningsutredningens förslag syftar till att skapa förutsättningar för en
avsevärd ökning av antalet kollektiva, i första hand maskinellt utrustade tvätterianläggningar
över hela landet, avsedda för såväl tätorter som landsbygd.
De av utredningen anförda skälen torde i tillfredsställande omfattning bestyrka
betydelsen av en utveckling i denna riktning. Det synes i princip
motiverat, att staten vid en dylik målsättning intensifierar sin understödjande
verksamhet på området.
Befolkningsutredningen har med denna utgångspunkt framlagt förslag till
en genomgripande förändring och en väsentlig utvidgning av de statliga stödåtgärderna
för anordnande av tvätterianläggningar.
Till en början förordar utredningen att stödet utgår i form av lån till
högst 80 % av anläggningskostnaderna. En viss subvention skulle kunna medgivas
inom lånets gränser. Denna subvention skulle så konstrueras, att lånet
eller viss del av detsamma gjordes stående och räntefritt för att sedermera
avskrivas. Utredningen har föreslagit, att subvention skall kunna utgå till
alla anläggningar, oberoende av deras storlek. Subventionen skulle dock
maximeras till 30 000 kronor. Härigenom skulle stödet bli relativt effektivare
för mindre anläggningar.
Tvättanläggningar till hushållens tjänst ha en given plats bland de gemensamhetsanläggningar,
som avse att underlätta hemmens arbete. Frågorna om
hur dylika gemensamhetsanläggningar lämpligen böra organiseras, hur de
statliga stödformerna till anläggningar av olika slag skola samordnas och
huruvida ytterligare behov av statligt stöd för dylika anläggningar föreligger,
torde böra upptagas till en allsidig prövning. Jag bär för avsikt att inom
en nära framtid anhålla om Kungl. Maj:ts bemyndigande att föranstalta om
en utredning av dessa frågor. Då härvid även frågan om de statliga stödåtgärderna
för anordnande av tvättinrättningar bör bliva föremål för prövning,
bör i avvaktan på utredningens resultat även i fortsättningen denna
stödverksamhet tills vidare erhålla karaktär av försöksverksamhet. Det synes
emellertid lämpligt att härvid pröva de stödformer, som föreslagits av befolkningsutredningen.
En omläggning av stödverksamheten i denna riktning
skulle bl. a. medföra en bättre överensstämmelse med formerna för stöd åt
bostadsbyggandet. -— Skäl torde, i betraktande av att frågan om gemensamhetsanläggningar
ännu ej utretts, icke föreligga att, såsom befolkningsutredningen
föreslagit, för erhållande av statslån till tvätterier kräva viss hänsyn
till möjligheterna att samordna anläggningen med andra lokaler för gemensamma
ändamål.
Till en början torde i princip böra fastställas, att det statliga stödet på
här förevarande område icke bör vara begränsat till att avse enbart landsbygden.
Även om det i tätorterna merendels gives större möjligheter att
25
Kungl. Maj ds proposition nr ISO.
utan statligt stöd anskaffa medel för ifrågavarande ändamål, böra dessa
orter doek icke utestängas från den statliga stödverksamheten. Jag förordar
sålunda, att ifrågavarande verksamhet får omfatta även tätorter.
Enligt vad egnahemsstyrelsen under hand uppgivit vittnar erfarenheten
om att det ofta uppstår svårigheter för initiativtagarna att anskaffa kapital
till en tvättinrättning. Den viktigaste stödåtgärden torde därför vara att öppna
bekväma lånemöjligheter för dem som ämna anordna tvätterier. Jag tillstyrker
med hänsyn härtill utredningens förslag att statliga lån skola få lämnas för
detta ändamål. Utredningen har föreslagit, att lån skall kunna utgå med 80 %
av anläggningskostnaderna. Den övre lånegränsen kan synas hög, då det
här gäller anläggningar, som åtminstone vad beträffar större sådana ha en
industriell karaktär. Visserligen torde ännu högre belåningsgräns förekomma
vid de lån till tvättanläggningar, som statens byggnadslånebyrå meddelar i
samband med sin tertiärlåneverksamhet. Det är emellertid härvidlag fråga
om kollektiva tvätterier, som äro fast knutna till vissa fastigheter och i princip
endast fylla dessa fastigheters egna behov. I här föreliggande fall torde
det i regel röra sig om fristående anläggningar. Jag är emellertid beredd att
tillstyrka utredningens förslag om övre lånegräns under förutsättning att
garanti erhålles för kommunal insyn och kommunalt medinflytande hos huvudmännen.
Lån till anordnande av kollektivt tvätteri bör därför efter centralmyndighetens
prövning kunna utgå med 80 % av anläggningskostnaden
dels till kommun eller landsting, dels till aktiebolag eller stil
telse, vari kommun eller landsting äro huvudintressenter, och dels till
för ändamålet särskilt bildad förening, i sistnämnda fall dock endast
under förutsättning att den kommun, i vilken anläggningen är belägen,
är representerad i föreningens styrelse. Då det gäller smärre tvätterianläggningar
bör efter den lånabeslutande myndighetens prövning sistnämnda.
villkor kunna eftergivas. Däremot synes lån i denna form icke böra
utgå till enskilda tvätterier. Det synes med hänsyn härtill icke erforderligt
att, såsom befolkningsutredningen föreslagit, för erhållande av statslån till
inlämnings tvätteri kräva förbindelse från huvudmannens sida att tillämpa av
centralmyndigheten godkända priser samt medgiva alla inom verksamhetsområdet
boende lika rätt att få tvättarbete utfört vid anläggningen. Beviljat lån,
som bör beräknas på de godkända anläggningskostnaderna, bör i likhet med
de statliga tertiärlånen utgå med 3 % ränta.
Den subvention, som utredningen föreslagit, synes icke nämnvärt bidraga
till att sänka tvättkostnaderna vid större tvätterianläggningar. Att döma av de
kalkyler, som utredningen förebragt, torde större anläggningar, rätt skötta,
även utan subvention kunna åstadkomma en avsevärd reducering av dessa
kostnader. Enligt min mening bör subvention i allmänhet icke utgå till tvätterier.
Från denna regel bör dock ett undantag få göras. Subvention synes
böra få förekomma, där särskilda omständigheter såsom boende- och kommu
nikationsförhållanden, geografisk belägenhet eller betydande tekniska olägenheter
komma att så påverka en tvätterianläggnings utformning, att tvättkost
Bihavg
till riksdagens protokoll 1948. / sand. Nr ISO.
3-327 48
26
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
naderna bedömas komma att väsentligt överstiga vad som eljest kunde betraktas
såsom normalt. Det torde härvid i första band bliva frågan om smärre
tvättanläggningar på landsbygden. Subventionen torde dock kunna begränsas
till ett något lägre belopp än vad utredningen föreslagit. Jag förordar att
den får uppgå till högst 20 000 kronor. Den bör i enlighet med utredningens
förslag ha formen av räntefritt, stående lån eller del av lån. Det torde böra
ankomma på centralmyndigheten att bedöma i vad mån och med vilket belopp
subvention må utgå i det enskilda fallet.
Vad befolkningsutredningen föreslagit rörande amortering av lån och avskrivning
av räntefritt lån kan jag i huvudsak biträda. Tiden för sista amorteringen
å lånet resp. för avskrivning av stående lån bör dock bestämmas till
tjugo år från den dag, som centralmyndigheten bestämmer, och icke, såsom utredningen
föreslagit, från dagen för lånets beviljande.
Befolkningsutredningens förslag att vid fastställande av lånebeloppet kostnader
för tomtmark icke skola få inräknas i anläggningskostnaderna, då kommun
eller landsting äro sökande, anser jag mig icke kunna biträda, enär hinder
ju icke föreligger för sådan sökande att bilda exempelvis aktiebolag och
därigenom kringgå en bestämmelse av sådan innebörd.
De av befolkningsutredningen föreslagna förutsättningarna för uppsägning
från statens sida av beviljat lån ansluta sig i stort sett till nu gällande bestämmelser
i ämnet. Utredningens förslag härutinnan synas godtagbara.
Vid bifall till mitt förslag till nya grunder för stödverksamheten böra de
hittillsvarande möjligheterna att för anskaffande av maskinell tvättutrustning
anlita jordbrukets maskinlånefond icke längre få stå till buds.
Befolkningsutredningen har understrukit vikten av att tvätterianläggningarna
inordnas under en regional plan för hela landet, uppgjord av centralmyndigheten
i intimt samarbete med lokala instanser. Genom Kungl.
Maj:ts beslut den 17 oktober 1947 ha medel ställts till egnahemsstyrelsens förfogande
för viss verksamhet i samband med uppgörandet av eu dylik plan.
Givet är, att uppmärksamhet bör ägnas åt att tvätterierna få en rationell storlek
med hänsyn till befolkningstätheten i de orter, som de skola betjäna. Det
är vidare angeläget att tvätterianläggningarna inom olika områden fördelas på
ett sådant sätt, att det icke komma att inkräkta på varandras verksamhet.
Åtskilliga andra förhållanden av teknisk-ekonomisk art torde komma att kräva
beaktande i de särskilda fallen. Hänsyn måste emellertid tagas till varjehanda
ortsintressen av speciell natur. Det gäller därför att vid planeringen gå ytterligt
varsamt fram och i största utsträckning låta de lokala förhållandena inverka
på planernas utformning. Att, såsom befolkningsutredningen föreslagit,
såsom obligatoriskt villkor för erhållande av lån kräva, att en anläggning kan
inordnas i en regionplan, finner jag med hänsyn till vad nu sagts icke lämpligt.
Planeringsverksamheten bör, såsom utredningen föreslagit, visserligen
handhavas av centralmyndigheten men genomföras i intimt samarbete med
lokala organ.
De ytterligare förutsättningar, vilka enligt befolkningsutredningens mening
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
böra gälla för erhållande av statslån, kan jag tillstyrka i den mån jag icke i det
föregående uttalat mig mot föreskrifter av föreslagen innebörd. I huvudsak
överensstämma de av utredningen angivna förutsättningarna med vad som nu
gäller för erhållande av statsbidrag.
Stödverksamheten till förmån för gemensamma tvättinrättningar synes böra
fr. o. in. den 1 juli 1948, då egnahemsstyrelsens verksamhet upphör, överflyttas
till statens byggnadslånebyrå eller det bostadspolitiska organ, som kan komma
att efterträda byrån. Den lokala förvaltningen, avseende stödverksamheten för
tvätterier, torde få anknytas till den lokalorganisation, som efter nämnda dag
kan komma att uppbyggas för handhavande av motsvarande frågor rörande
den allmänna bostadspolitiken. Jag torde få i annat sammanhang anmäla
frågorna om den för verksamheten erforderliga personalorganisationen inom
centralorganet samt därmed sammanhängande medelsbehov.
Lämpligheten av befolkningsutredningens förslag att centralorganet till de
lånesökandes tjänst skulle åtaga sig projektering av kollektiva tvätterier har
ifrågasatts av vissa remissinstanser. I princip ansluter jag mig till att sådan
verksamhet företrädesvis bör överlåtas på privatpraktiserande tekniker. Å
andra sidan torde den i samband med den hittillsvarande statliga bidragsverksamheten
till tvätterier av egnahemsstyrelsen bedrivna projekteringsverksamheten
tills vidare icke böra helt nedläggas, enär det här är fråga om ett
specialområde, statt i snabb utveckling och för vilket kvalificerade tekniker icke
i erforderlig omfattning torde finnas inom landet. Då den statliga stödverksamheten
— såsom jag tidigare anfört — alltjämt bör erhålla försökskaraktär,
torde en begränsad projekteringsverksamhet tills vidare vara ändamålsenlig i
utvecklingsbefrämjande syfte. Jag förutsätter dock, att denna verksamhet
successivt avvecklas.
Befolkningsutredningen har uppgjort vissa kalkyler rörande investeringskostnaderna
vid en utbyggnad i enlighet med utredningens byggnadsprogram.
Då jag föreslagit, att den fortsatta statliga stödverksamheten på området
även i dess nya form skall behålla karaktär av försöksverksamhet, har jag ansett
mig sakna anledning att här söka närmare beräkna medelsbehovet annat än
för budgetåret 1948/49. Anslaget till den nuvarande bidragsverksamlieten upp
går för innevarande budgetår till 250 000 kronor. Vid omläggning till låneverksamhet
komma avsevärt större belopp att erfordras per budgetår än som
för innevarande budgetår avsetts för bidragsverksamlieten. Såväl statsfinansi
ella skäl som läget på byggnadsmarknaden synas dock böra föranleda en kraftig
begränsning av låneverksamheten under nästa budgetår. Ett belopp av
750 000 kronor bör enligt min mening få stå till förfogande för utlämnande
av här avsedda lån. Det för innevarande budgetår under nionde huvudtiteln
uppförda reservationsanslaget å 250 000 kronor till bidrag för anläggande av
gemensamma tvättinrättningar på landsbygden, vilket anslag enligt Kungl.
Maj:ts beslut tills vidare icke får tagas i anspråk, torde enligt vad jag in
hämtat från chefen för jordbruksdepartementet icke komma att disponeras för
det med detsamma avsedda ändamålet. Ifrågavarande anslagsbelopp torde få
28
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
överföras till budgetutjämningsfonden. Vid beräkningen av medelsbehovet för
nästa budgetår har jag tagit hänsyn till de inneliggande statsbidragsansökningar,
för vilka medel icke kunnat utgå ur sistnämnda anslag på grund av
att detta spärrats. För lån till anordnande av kollektiva tvätterier bör således
för budgetåret 1948/49 å kapitalbudgeten under Fonden för låneunderstöd anvisas
ett investeringsanslag av 750 000 kronor till Lån till anordnande av
kollektiva tvätterier.
Under hänvisning till det anförda hemställer jag sålunda, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna av mig förordade grunder för statslån till anordnande
av kollektiva tvätterier,
dels ock å kapitalbudgeten, under fonden för låneunderstöd, för
budgetåret 1948/49 till Lån till anordnande av kollektiva tvätterier
anvisa ett investeringsanslag av ..................... kronor 750 000
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri