Statsutskottets utlåtande nr 73.

13

Nr 73.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående bemgndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund rätt till viss malmbrytning
utöver i gällande malmavtal medgivna kvantiteter,
jämte i ämnet väckt motion.

(4:e avd.)

1 propositionen nr 141 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 27 februari 1948,
föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att å statens vägnar medgiva
att Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
erhålla utvidgad rätt till malmbrytning i den omfattning
som i statsrådsprotokollet föreslagits.

De olika rättsliga och ekonomiska förhållanden, som bero av samgående
mellan staten och enskilda i fråga om utnyttjandet av de norrbottniska
malmfälten, ha reglerats genom avtal den 29 juni 1927 — jämte därtill sedermera
gjorda tillägg — mellan svenska staten, å ena sidan, samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag (LKAB) och Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund (TGO), vilket sistnämnda bolag äger halva aktiestocken i LKAB, å
andra sidan. 1 avtalets § 3 föreskrives, att LKAB är berättigat att från gruvfälten
Kiirunavaara, Gellivare och Luossavaara för varje bokslutsår bortfrakta
sammanlagt högst 9 miljoner ton järnmalm, dock att den sålunda
fastställda årskvantiteten kan överskridas med intill 10 procent under iakttagande
av att de under en period av tre på varandra följande bokslutsår
bortfraktade kvantiteterna icke må sammanlagt överstiga 27 miljoner ton.
Enligt samma avtal har TGO förbundit sig att begränsa exporten av malm
från de Grängesbergs gruvaktiebolag tillhöriga gruvorna i Grängesberg, så
att densamma ej överstiger en miljon ton årligen. I proposition nr 241 till
1927 års riksdag, vari förslag till nämnda avtal framlades, anförde föredragande
departementschefen bland annat, att malmtillgången i Kiruna kunde
beräknas till inemot 1 100 miljoner ton, varför det med hänsyn till en klok
hushållning vore fullt försvarligt att medgiva en årlig brytning av 9 miljoner
ton, vilken kvantitet svarade mot det förefintliga köpbehovet hos malmbolagets
avnämare. Enligt 1938 års malmavtal (prop. nr 74; r. skr. 193) tillerkändes
LKAB med anledning av den då rådande, speciellt gynnsamma exportkonjunkturen
rätt att intill den 1 oktober 1940 utöver de i 1927 års
malmavtal medgivna maximikvantiteterna bortfrakta ytterligare högst 6 miljoner
ton malm från de norrländska gruvfälten. Vidare skulle TGO intill
utgången av år 1940 äga öka exporten av malm från Grängesbergsgruvorna

14

Statsutskottets utlåtande nr 73.

med sammanlagt högst 0,6 miljon ton utöver i 1927 års avtal fastställt maximum.
För tiden därefter ha åter bestämmelserna i 1927 års malmavtal om
maximikvantiteter varit gällande. Vidare är att märka, att den malmkvantitet
om 0,5—0,8 miljoner ton malm, som LKAB förbundit sig att årligen från
den 1 januari 1950 leverera till Norrbottens järnverk aktiebolag, enligt avtal
(prop. 1947: nr 117; r. skr. 159) icke skall inräknas i den till 9 miljoner
ton bestämda årliga maximikvantiteten.

Kungl. Maj :ts nu förevarande förslag innebär, att LKAB skulle berättigas
bortfrakta en malmkvantitet om 11 miljoner ton under vartdera av bokslutsåren
1948/49 och 1949/50 samt att TGO skulle medgivas att öka exporten
av malm från de Grängesbergs gruvaktiebolag tillhöriga gruvorna
till 1,2 miljoner ton under vartdera av åren 1949 och 1950. Som skäl härför
anföres, att avsättningsmöjligheterna för den svenska järnmalmen f. n.
vore goda. Det vore sålunda, framhåller departementschefen, icke uteslutet
att LKAB under de närmaste åren skulle kunna för export sälja malmkvantiteter,
som överstege vad bolaget enligt gällande avtal hade rätt att bortfrakta
från malmfälten. I rådande valutasituation har synts angeläget att
ej lägga hinder i vägen för en möjlig exportökning, som kan väntas lämna
ett väsentligt bidrag till Sveriges inkomster i hårda valutor.

Då en på angivet sätt ökad malmbrytning innebär en ändring av bestämmelserna
i 1927 års malmavtal, har frågan ansetts böra underställas riksdagens
prövning.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Gavelin väckt motion (II: 446), i vilken hemställts
att riksdagen vid bifall till Kungl. Maj :ts i propositionen nr 141 framställda
förslag måtte besluta, att merbrytningen skall regleras mellan malmkommunerna
Kiruna och Gällivare efter samma grunder som malmavtalet.

Utskottet delar departementschefens uppfattning om angelägenheten av
att i nuvarande valutaläge lätta på den spärr, som enligt gällande malmavtal
förefinnes med avseende å bortfraktningen av malm från de norrbottniska
gruvfälten och från Grängesbergsgruvorna. Utskottet tillstyrker därför,
att Kungl. Maj :t lämnas i propositionen begärt bemyndigande att medgiva
utvidgad malmbrytning i den omfattning, som i statsrådsprotokollet
angivits.

Därest bemyndigandet kommer att i full utsträckning utnyttjas, innebär
detta att merbrytningen vid gruvfälten vid Kiirunavaara, Gellivare och Luossavaara
kommer att uppgå till 4 miljoner ton under tvåårsperioden 1948/49
—1949/50.

I motionen II: 446 har föreslagits att merbrytningen skall fördelas mellan
Kiirunavaara- och Gellivare-fälten enligt i 1927 års malmavtal gällande
grunder. Enligt dessa grunder äger LKAB av den i avtalet angivna kvantiteten,
9,o miljoner ton, bortfrakta, från Kiirunavaara högst 6,i miljoner ton
och från Gellivare högst 2,5 miljoner ton (§ 3). Vidare gäller (§ 24) att bo -

Statsutskottets utlåtande nr 73.

15

laget förbundit sig att, därest Kungl. Maj :l ej annat medgiver, uppehålla
brytningen inom Gellivare malmfält i sådan omfattning att den därstädes
varje år brutna malmen skall utgöra minst en fjärdedel av den under samma
år vid Kiirunavaara malmfält brutna malmen, dock att bolaget på grund
av vad sålunda stadgats, i varje fall icke är skyldigt att inom Gellivare
malmfält bryta mera än en miljon ton malm om året.

Utskottet får erinra att 1938 års riksdag — i anledning av väckta motioner
om garantier för utökad brytning i Gellivare inom ramen för 1938 års
inalmavtal rörande utökad brytning — uttalade att i angivna hänseenden
framställda yrkanden syntes förtjäna uppmärksamhet, och att Gellivare
kommuns stora beroende av gruvdriften syntes tarva alldeles särskilt beaktande,
då enligt tidigare erfarenheter en nedgång i malmkonjunkturen
med därav följande minskning av malmbrytningen i första hand och synnerligen
hårt syntes drabba nämnda samhälle. Ur sagda synpunkter vore
det därför önskvärt att brytningen av den utökade kvantiteten malm fördelades
mellan gruvsamhällena efter samma grunder, som bestämts i 1927
års avtal, förutsatt att detta läte sig förena med en rationell försäljning av
malmen. Vad riksdagen sålunda anförde synes utskottet i tillämpliga delar
hava avseende jämväl å nu ifrågavarande merbrytning. Det torde emellertid
närmast ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma i vad mån en dylik fördelning
är möjlig och lämplig. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t ägnar
frågan vederbörlig uppmärksamhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens vägnar medgiva
att Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund erhålla utvidgad rätt till
malmbrytning i den omfattning som i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 27 februari 1948 föreslagits,

b) i anledning av motionen II: 446 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva tillkänna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 20 april 1948.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 68.