Statsutskottets utlåtande nr 227.
1
Nr 227.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr C. E. Eriksson m. fl. (I: 55) och den andra inom andra kammaren av
herr Severin i Gävle m. fl. (II: 97), har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en ingående utredning jämte
det förslag, vartill utredningen må föranleda, i fråga om järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionen I: 55.
Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län samt järnvägsstyrelsen
avgivit yttranden, vilka fogas såsom bilagor till utskottets förevarande utlåtande
(Bilaga A, B och C).
Utskottet. Förevarande järnvägsprojekt har, såsom av motionen 1:55
närmare framgår, genom ortsintressenternas försorg gjorts till föremål för
en preliminär utredning, varvid bland annat frågan om anläggningskostnaderna
behandlats. Enligt denna utredning skulle kostnaderna för sträckan
Ljusdal—Sveg komma att uppgå till omkring 20 miljoner kronor, medan
kostnaderna för sträckan Hede—norska gränsen beräknats till omkring
16 miljoner kronor. För hela projektet skulle sålunda erfordras en
kapitalinvestering på tillhopa 36 miljoner kronor. Motionärerna framhålla
emellertid, att de angivna beloppen måste anses ligga något i underkant.
Med hänsyn bland annat till att de ifrågavarande beräkningarna hänföra
sig till 1946 års prisnivå uppskattar järnvägsstyrelsen för sin del kostnaderna
för projektets realiserande till minst 40 miljoner kronor.
Förutom nu berörda tekniska utredning ha vederbörande intressenter
även latit verkställa vissa trafik- och driftekonomiska undersökningar rörande
den projekterade järnvägen. Dessa undersökningar ge vid handen,
att för företaget i fråga måste beräknas ett årligt driftunderskott på närmare
1,2 miljon kronor eller, enligt ett något gynnsammare alternativ, på
i runt tal 730 000 kronor. Med utgångspunkt från dessa siffror, vilka visa
att någon förräntning av den erforderliga kapitalinvesteringen icke är att
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. (> sand. Nr 227—228.
2
Statsutskottets utlåtande nr 227.
påräkna, har järnvägsstyrelsen hemställt, att förevarande motioner måtte
av utskottet avstyrkas.
Enligt utskottets mening synas emellertid på det ifrågavarande projektet
böra anläggas även andra och vidare synpunkter än enbart de strikt järnvägsekonomiska.
I detta sammanhang vill utskottet särskilt fästa uppmärksamheten
vid den omständigheten, att Härjedalen i kommunikationshänseende
måste anses utgöra en av de mest eftersatta delarna av vårt
land. Visserligen ha efter inlandsbanans tillkomst förhållandena härutinnan
förbättrats, men bristen på en genomgående öst-västlig järnvägslinje,
som kunde förbinda landskapet med såväl Östersjön som Atlanten,
gör sig alltjämt starkt kännbar. Även vägnätet är föga utbyggt. Befintliga
vägar äro därtill i stor utsträckning av dålig beskaffenhet, vilket kunnat
konstateras av utskottet, som med anledning av de motionsvis framförda
yrkandena avlagt besök i de ifrågavarande trakterna. Vad nu sagts angående
Härjedalen äger tillämplighet även på förhållandena i västra Hälsingland.
Det tillstånd vari kommunikationsväsendet befinner sig torde vara en av
anledningarna till den efterblivenhet som i olika avseenden utmärker näringslivet
i de nyssnämnda områdena. Såsom en följd härav har särskilt
under senare år en relativt sett mycket omfattande nettoutflyttning ägt
rum från de församlingar som skulle komma att beröras av det projekterade
järnvägsföretaget. En undersökning av de flyttades åldersfördelning
har visat, såsom framgår av motionen I: 55, att av 1946 års omflyttningsöverskott
utgjorde antalet personer i åldern 15—34 år 60 procent, medan
antalet personer under respektive över anförda ålderstal uppgick till 20 procent
av vardera gruppen. Icke minst ur allmänt sociala synpunkter måste
enligt utskottets mening denna utveckling anses innebära stora olägenheter.
Av såväl motionärerna som länsstyrelserna i Jämtlands och Gävleborgs
län har framhållits, att starka skäl föreligga för antagandet att ett förverkligande
av de ifrågavarande järnvägsplanerna måste tillmätas utomordentlig
betydelse för näringslivets tillväxt och differentiering inom de berörda
trakterna. För egen del vill utskottet i detta sammanhang särskilt erinra
om att den utan all jämförelse viktigaste näringskällan utgöres av skogen.
Såsom utskottet varit i tillfälle att konstatera, måste emellertid skogsvården
i dessa trakter anses vara behäftad med avsevärda brister. I särskild
grad gäller detta förbättrings- och återväxtåtgärder. Därest den projekterade
järnvägen komme till stånd, synas emellertid förutsättningarna för
restaureringsarbetet i skogarna väsentligen förbättras. Därigenom skulle
jämväl möjligheter skapas för transport av sådant virke, som icke kan flottas
men på sistone vunnit ökad användning såsom råvara icke endast för
möbel- och skidtillverkning utan även inom den kemisk-tekniska industrien.
Framhållas må dessutom, att i de ifrågavarande trakterna finnas stora
Statsutskottets utlåtande nr 227.
3
skogsområden, vilkas avfallsprodukter på grund av bristen på järnvägsförbindelser
icke för närvarande kunna nyttiggöras.
Näringslivet i Härjedalen och västra Hälsingland är, såsom tidigare antytts,
föga differentierat. Inom en nära framtid torde emellertid vattenkraften
i Ljusnan, på sätt redan skett eller håller på att ske beträffande
flertalet övriga norrlandsälvar, komma att exploateras. Förutsättningar för
en mera omfattande industrialisering av Ljusnans dalgång skulle därigenom
uppstå. Dessa möjligheter skulle emellertid ytterligare utökas, därest
järnvägsnätet utbyggdes i enlighet med motionärernas förslag. Icke minst
för småindustriens vidkommande torde därigenom skapas ett gynnsamt
utgångsläge.
Av motionärerna har jämväl berörts frågan om utnyttjandet av de malmfyndigheter
som finnas inom Härjedalen. Säkra hållpunkter för ett bedömande
av denna fråga föreligga, såvitt utskottet har sig bekant, ännu icke.
Skulle emellertid naturliga förutsättningar för ett återupptagande av gruvhanteringen
befinnas vara för handen, torde ett grundvillkor för att driften
skall bliva ekonomiskt lönande vara det, att den brutna malmen kan transporteras
på järnväg.
Jämväl ur turistsynpunkt torde den planerade järnvägen få antagas
komma att spela en ytterst viktig roll. Såsom av länsstyrelsen i Jämtlands
län framhållits, har Härjedalen stora naturliga förutsättningar att bli ett
turistland av ungefär samma rang som grannlandskapen i norr och söder.
Ett avgörande hinder härför har emellertid hittills utgjorts av de bristfälliga
kommunikationerna. En järnväg skulle därför genom väsentligt utökad
turisttrafik tillföra landskapet betydande ekonomiska värden. Utskottet
finner sig i detta sammanhang även böra framhäva den roll som ett
förverkligande av projektet skulle spela för utvecklandet av de kulturella
och ekonomiska förbindelserna med Norge.
De synpunkter som i det föregående anförts utgöra enligt utskottets mening
starka skäl för att den i motionerna I: 55 och II: 97 berörda frågan
göres till föremål för särskild utredning. Såsom tidigare nämnts föreligga
redan vissa preliminära undersökningar i ämnet; dessa torde emellertid
behöva kompletteras och överarbetas för att erforderliga bedömningsgrunder
— ekonomiska, näringspolitiska och sociala —- för ett definitivt ställningstagande
till det ifrågavarande förslaget skola erhållas. Särskild uppmärksamhet
synes i samband därmed böra ägnas frågan om möjligheten
att exploatera de i Härjedalen befintliga malmfyndigheterna. Med hänsyn
till att den planerade järnvägen skulle få karaktären av en ny mellanriksbana
torde det under utredningsarbetets gång även vara nödvändigt att
söka kontakt med vederbörande norska myndigheter i och för precisering
av den norska inställningen till projektet. Även om utredningen givetvis
bör omfatta hela den väckta frågan, kan det ur vissa synpunkter vara
lämpligt, att det förslag vartill utredningen kan föranleda uppgöres under
4
Statsutskottets utlåtande nr 227.
beaktande av de i banbygget ingående olika etapperna. Utskottet, som för
sin del från nu föreliggande utgångspunkter är av den uppfattningen, att
en järnvägsanläggning synes innebära den mest ändamålsenliga lösningen
av förevarande spörsmål, finner det dock naturligt att utredningen kommer
att omfatta jämväl frågan om i vad mån och till vilken kostnad de
ifrågavarande trakternas kommunikationsbehov skulle kunna tillgodoses
genom utbyggnad av vägnätet med tillskapande av nya eller förbättrade
omnibus- och stambillin jer.
Med tillstyrkande av motionerna I: 55 och II: 97 får utskottet sålunda
hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om en utredning rörande frågan
om en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska
gränsen i enlighet med de av utskottet anförda synpunkterna.
Stockholm den 26 juni 1948.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström,
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Mannerskantz, Heiding, Boman, Berling,
Sundelin, Carl Sundberg, Hesselbom och Ivar Persson; samt
från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Malmborg i
Skövde, Falla, Andersson i Malmö, Bubbestad, Wallentheim, Lindholm,
Åkerström, Holmström, Onsjö, Petterson i Degerfors och Persson i Vinberg.
Reseryation
av herrar Mannerskantz och Falla.
Statsutskottets utlåtande nr 227.
5
Bilaga A.
Till Riksdagens statsutskott.
Genom remissresolution den 25 februari 1948 har länsstyrelsen anbefallts
att till utskottet avgiva utlåtande över de inom riksdagens båda kamrar
väckta och till utskottet hänvisade likalydande motionerna I: 55 och II: 97
angående en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.
Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
Kommunikationsförhållandena inom Härjedalen och nordvästra Hälsingland
kunna icke anses vara tillfredsställande. Såsom i motionerna framhållits,
har också vid olika tidpunkter framkommit önskemål om en förbättring
av dessa förhållanden. De åtgärder, som i sådant syfte vidtagits,
ha dock hittills icke medfört något praktiskt resultat. I likhet med motionärerna
och på av dem anförda skäl anser emellertid länsstyrelsen, att det
skulle vara av betydande värde om en utbyggnad av järnvägsnätet inom
detta område kunde komma till stånd. Önskvärdheten härav har för övrigt
framförts av länsstyrelsen vid olika tillfällen och senast i länsstyrelsens
år 1947 till Konungen avgivna utlåtande över Norrlandskommitténs betänkande
angående åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i
Norrland. Blott genom ifrågasatt utbyggnad av järnvägsnätet synas transportproblemen
inom området kunna nå en tillfredsställande lösning. Länsstyrelsen,
som till fullo delar motionärernas uppfattning, att ärendet genom
statsmakternas försorg bör göras till föremål för en ingående utredning,
får alltså på det kraftigaste tillstyrka motionärernas hemställan.
Gävle i landskansliet den 5 mars 1948.
RICKARD SANDLER.
Gösta Finngård.
Bilaga B.
Till Riksdagens statsutskott.
I anledning av Kungl. Maj :ts nådiga remiss den 25 februari 1948 med
anmodan att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta och till utskottet
hänvisade motioner angående en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och
norska gränsen får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Länsstyrelsen har i ett den 14 mars 1945 dagtecknat, till Norrlandskommittén
avgivet yttrande redogjort för de önskemål, som förefunnes i avseende
å förevarande kommunikationsfråga, ävensom för de skäl, som från
nationalekonomisk och kulturell synpunkt talade för förverkligandet av
järnvägsprojektet i fråga.
Länsstyrelsen har därvid anfört följande:
»Frågan om byggande av järnväg från Ljusdal till Härjedalen har vid
flerfaldiga tillfällen diskuterats. Redan på 1850- och 1860-talen uppdöko
förslag om att bygga en järnväg mellan Bottniska viken vid Hudiksvall och
de inre delarna av landet utmed Ljusne älv och vid mitten av 1870-talet
6
Statsutskottets utlåtande nr 227.
bildades ett aktiebolag, som erhöll nådigt tillstånd att bland annat bygga
Hudiksvall—Härjedalens järnväg i enlighet med ritningar och kostnadsförslag,
som upprättats av löjtnanten J. E. Hagdahl. Meningen var då att
anlägga en järnväg som fortsättning på Hudiksvall—Näsvikens järnväg,
vilken erhållit koncession redan år 1858. Järnvägen skulle framdragas över
Delsbo och Hybo samt övergå Ljusnan vid Ede och därifrån fortsätta till
Färila och upp efter Ljusnan förbi Sänna färjställa till Sveg för framtida
fortsättning till Norge. Bolaget lyckades emellertid icke uppbringa det erforderliga
byggnadskapitalet, varför företaget icke kom till utförande.
Med anledning av en underdånig framställning trän Färila, Ytterhogdals
och Ljusdals socknemän med flera därom, att sakkunnig myndighet måtte
anbefallas låta förrätta undersökningar samt uppgöra fullständiga planer
och kostnadsberäkningar angående framdragande av järnväg mellan Ljusdal
och Sveg förbi trakten av Färila kyrka, bemyndigades Kungl. järnvägsstyrelsen
genom nådigt brev den 26 november 1897 att förordna lämplig
person att ombesörja förbemälda undersökningar och beräkningar. Härtill
förordnades kaptenen i Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren L. Spärr,
som sedermera till Kungl. järnvägsstyrelsen avlämnade ett den 15 april
1899 dagtecknat förslag till anläggning av järnvägen i fråga. Statsbanan
Hudiksvall—Ljusdal hade då öppnats för trafik redan år 1888 och åren
1895 och 1900 hade koncessioner meddelats å en järnväg från Orsa till Sveg,
vilken bana öppnades för trafik år 1909.
Åren 1907 och 1908 verkställde löjtnanten B. Nyström en revision av det
av Sparr upprättade förslaget samt upprättade dessutom förslag till en
smalspårig järnväg mellan Ljusdal och Sveg. Sedermera tillkom järnvägen
Sveg—Brunflo och linjen Sveg—Hede. Genom dessa järnvägar och järnvägen
Orsa—Sveg hade Härjedalen visserligen erhållit en del järnvägar,
men icke någon gen förbindelse med hamn vid havet. De för sådan järnvägsförbindelses
tillkomst intresserade uppdrogo fördenskull åt kaptenen
Sparr att på grundval av förslaget av år 1899 uppgöra ett nytt förslag för
anläggning av en järnväg från Ljusdal till Sveg och i anledning härav upprättade
kaptenen Sparr ett den 1 november 1912 dagtecknat förslag med
fullständiga kostnadsberäkningar. Förslaget finnes i tryck utgivet å Hudiksvalls
Boktryckeriaktiebolag, Hudiksvall, 1913. Genom kommuners och
enskildas andelsteckningar avancerade under förra världskriget frågan om
järnväg Ljusdal—Sveg så långt, att järnvägsbyggets ekonomi syntes säkrad,
men tillräckligt stöd från statsmakternas sida kunde icke erhållas.
Dåvarande riksdagsmannen I. Bergman i Tännäs väckte vid 1914 års
riksdag motion om Hedebanans fortsättande till sjön Lössen i västra Härjedalen
och följande år om järnvägens fortsättande till norska gränsen eller
med andra ord om en ny mellanriksbana med anknytningspunkt till det
norska järnvägsnätet vid Röros. Såväl dåvarande civilministern som järnvägsstyrelsen
uttalade sig till förmån för en fortsättning av Sveg—Hedebanan,
men statsutskottet avstyrkte motionen för det dåvarande med hänvisning
till att arbetet med Sveg—Hedebanan ännu ej påbörjats. På norsk
sida väckte förslaget stort intresse.
Vid ett sammanträde i Ljusdal den 15 november 1943 med ombud för
intresserade kommuner i västra Hälsingland och i Härjedalen upptogs på
nytt frågan om järnväg Ljusdal—Sveg. Därefter hölls den 12 november
1944 ett sammanträde i Sveg med representanter för de berörda kommunerna
samt vissa skogsbolag, varvid landshövdingarna i Gävleborgs och
Jämtlands län samt representant för Norrlandskommittén voro närvarande,
Statsutskottets utlåtande nr 227.
7
för dryftande av frågan om järnväg mellan Ljusdal och norska gränsen.
Därvid utsågs ett arbetsutskott för vidare utredning i frågan och med uppdrag
att hos Kungl. järnvägsstyrelsen anhålla om förnyad utredning av
lämpligheten av och kostnaderna för ett järnvägsbygge Ljusdal—Sveg och
Hede—norska gränsen.
Inom Härjedalen skulle en järnväg från Ljusdal över Sveg till norska
gränsen vara av betydelse för följande kommuner, nämligen Svegs köping,
Tännäs, Hede, Vemdalens, Lillhärdals, Linsells, Svegs, Älvros, överhogdals,
Ytterhogdals och Ängersjö landskommuner. Dessa kommuner hade den
1 januari 1944 en folkmängd av 15 874 invånare. Arealen land utgjorde
1 193 532 hektar.
Härjedalen är relativt glest befolkat. Befolkningen är till övervägande
delen sysselsatt i jordbruk och skogsbruk. Skogen är den viktigaste näringskällan.
Trots den obetydliga tätortsbefolkningen är landskapet i nästan
alla avseenden ett underskottsområde med avseende på livsmedel.
Genom tillkomsten av inlandsbanan sköt utvecklingen i Härjedalen stark
fart. Av särskilt stor betydelse har varit möjligheten att från vissa delar
av landskapet avsätta skogsprodukter. För turistväsendet i landskapet har
järnvägens tillkomst varit av avgörande betydelse. Betydande olägenheter
i kommunikationshänseende kvarstå emellertid. Genom att befolkningen
efter inlandsbanan är hänvisad att begagna färdvägen över Brunflo eller
Orsa—Bollnäs för att erhålla förbindelse med norra stambanan bliva varutransporterna
på grund av den stora omvägen fördyrade. För resande uppstå
större kostnader och färdvägen blir tidsödande. Värdet av snabba kommunikationer
kan icke överskattas. Fn effektivisering av förbindelserna
till Härjedalen skulle utan tvekan medföra ett uppsving för dess näringsliv,
som är starkt i behov av stöd. För turistväsendet i landskapet skulle snabbare
kommunikationer vara av mycket stort värde.
Som ovan nämnts är skogen den viktigaste näringskällan. För transport
av skogsprodukterna, särskilt sulfit- och sulfatvirket, spela flottlederna en
utomordentligt stor roll. Dessa äro emellertid icke tillfyllest. Om skogarna
skola kunna utnyttjas för tillverkning av träkol fordras andra kommunikationsmedel.
För åstadkommande av god skogsvård är det nödvändigt att
skapa avsättning för gallringsvirket. Med nuvarande kommunikationer i
landskapet kan man icke med framgång skapa några rotvärden för detta
gallringsvirke. Vidare skulle bättre kunna utnyttjas de värdefulla sortimenten
av björk, såsom till skidämnen och plywood. Betydande områden
av skogsarealen ägas av bolag och det kan fördenskull förväntas, att därest
kommunikationsförhållandena förbättras, skogstillgången skall på ett mera
rationellt sätt än vad nu är fallet kunna utnyttjas. Även staten äger betydande
skogsarealer i landskapet. Ljusnedals och Tännäs renbetesland
äro belägna här upp mot riksgränsen. Å dessa marker skulle kunna utvinnas
betydande mängder telefon- eller telegrafstolpar samt slipers. Större
förädlingsverk finnas ännu icke inom landskapet. Detta torde i viss mån
hava samband med att tillgången till elektrisk kraft ännu icke är tillräcklig.
Utbyggnad av vattenkraften är dock ifrågasatt. Därest kommunikationerna
förbättras och elektrisk kraft blir mera tillgänglig, kan en betydande
utveckling av industrien i landskapet förväntas.
För avsättningen inom landet av renkött skulle en järnväg till västra
Härjedalen vara av stor betydelse. Före världskrigets utbrott uppköptes i
dessa trakter stora mängder renkött av norrmän och utfördes till Norge,
dit bättre kommunikationsförhållanden rådde.
8
Statsutskottets utlåtande nr 227.
Härjedalen har stora naturliga förutsättningar att bli ett turistland av
ungefär samma rang som grannlandskapen i norr och söder. Det i jämförelse
med dessa isolerade läget utgör emellertid ett hinder och det är därför
av största vikt, att isoleringen i görligaste mån brytes genom att kommunikationerna
såväl till och från som inom landskapet göras för turisterna
så förmånliga som möjligt. Järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och
Härjedalens västra delar är ur denna synpunkt ett gammalt önskemål, och
om denna förbindelse skulle komma till stånd, skulle resandefrekvensen
till Härjedalens storslagna fjällvärld säkerligen komma att taga en betydande
omfattning. Vid upprepade tillfällen hava klagomål till länsstyrelsen
från skilda håll framförts beträffande förbindelserna till orter i Härjedalen,
som äro kända såsom turistorter, såsom Fjällnäs, Funäsdalen, Bruksvallarna
och Tänndalen, till vilka förbindelse erhålles över Röj an eller Sveg
och Hede, ävensom Lofsdalen med förbindelse från Sveg samt Ljungdalen
med förbindelse över Åsarna. Genom den ifrågasatta järnvägen skulle betydande
lättnad uppstå i nu berörda hänseende. Resetiden skulle avsevärt
förkortas och kostnaderna bliva betydligt lägre.
I och med förverkligandet av järnvägsprojektet Ljusdal—norska gränsen
och samtrafik med norska statsbanorna skulle en ny förbindelseled mellan
Bottniska viken och Atlanten komma till stånd med Hudiksvall med dess
djuphamn som förbindelsens ena ändpunkt. För en blivande transitotrafik
Ryssland—England måste en sådan led vara av synnerligen stor betydelse.
Ur strategisk synpunkt torde den ifrågasatta järnvägen komma att hava
ett stort värde.
Beträffande sträckningen av järnvägen mellan Ljusdal och Inlandsbanan
hava olika förslag framkommit, nämligen antingen sträckan Ljusdal—
Färila—Ytterhogdal eller Ljusdal—Färila—Kårböle—Ängersjö—Älvros eller
Ljusdal—Färila—Los—Fågelsjö. För sträckningen över Los har särskilt
framhållits förekomsten av malmfyndigheter i trakten av Los. Frågan om
den lämpligaste sträckningen kan givetvis icke bedömas förrän närmare
utredning härom blivit verkställd.
Starka skäl tala således för utredning angående järnväg Ljusdal—västra
Härjedalen. Med hänsyn till den stora betydelse motorismen före nu pågående
krig hade och den konkurrens som rådde mellan järnvägs- och biltrafik
under åren närmast före världskrigets utbrott torde emellertid vid
denna utredning böra jämväl undersökas om de krav å förbättrade kommunikationer,
som förefinnas för berörda trakter, kan på ett nöjaktigt sätt
tillgodoses utan järnvägsförbindelse genom utbyggnad av landsvägarna,
vilka i Härjedalen icke hava den kapacitet som erfordras, och förbättring
av omnibus- och lastbilstrafiken. De betydande avstånd, varom här är
fråga, och de massfrakter av särskilt skogsprodukter som kunna ifrågakomma
synas emellertid tala för byggande av järnväg.»
Såsom av motionerna framgår, tillsattes vid ett sammanträde inför länsstyrelsen
och länsstyrelsen i Gävleborgs län med ortsbefolkningen i Härjedalen
och västra Hälsingland i Sveg den 12 november 1944 en kommitté
med uppdrag att upptaga frågan till förnyad prövning. Den preliminära
utredning, som sedermera, på uppdrag av kommittén, verkställdes av f. d.
l:e baningenjören Manne Briandt, förelåg till diskussion vid ett förnyat
sammanträde inför länsstyrelsen i Sveg den 6 september 1947. Briandts
förslag omfattade å delen Ljusdal—Sveg tre alternativ samt å delen från
Hede till norska gränsen två alternativ. Diskussionen om de olika projekten
utmynnade i en hemställan till vid sammanträdet närvarande statsrådet
Statsutskottets utlåtande nr 227.
9
Nilsson att, med beaktande av de synpunkter, som i ärendet nu och tidigare
framförts, ägna frågan sitt välvilliga intresse och medverka till att utredningarna
fördes vidare.
Länsstyrelsen vill understryka den synnerliga angelägenheten av att nu
förevarande, för Härjedalen och västra Hälsingland vitala trafikfråga
bringas till ett lyckligt slut, så snart den nuvarande situationen på arbetsoch
materielmarknaden det medgiver. De skäl, som tidigare framförts i
olika sammanhang för förbättrande av kommunikationerna i de landsdelar,
varom här är fråga, äga fortfarande aktualitet och hava ingalunda
förlorat i styrka.
Den ingående utredning, varom motionärerna hemställa under framhållande
av att flera sidor av denna kommunikationsfråga trots de mångåriga
diskussionerna ännu icke blivit belysta, vill länsstyrelsen på det livligaste
tillstyrka. Det vore önskvärt, att i en blivande utredningskommitté, vars
arbete förutsättes skola bedrivas med största möjliga skyndsamhet, de
kommuner i Härjedalen och västra Hälsingland, som beröras av järnvägsprojektet,
bleve på lämpligt sätt representerade.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknade, landshövding
och länsassessor.
Östersund i landskansliet den 8 mars 1948.
TORSTEN LÖFGREN.
Folke Holmberg.
Bilaga C.
Till Riksdagens statsutskott.
Genom tvenne ämbetsskrivelser den 25 februari 1948 har Kungl. Maj :t
anbefallt järnvägsstyrelsen att till utskottet avgiva begärt yttrande över
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen dels två likalydande
motioner, I: 11 och II: 18, om anläggande av en mellanriksjärnväg Trysil—
Stöa—Dalarna, dels ock två likalydande motioner, I: 55 och II: 97, angående
en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.
Ifrågavarande motioner avse två i järnvägsgeografiskt hänseende helt
skilda och ur mer lokala bedömningssynpunkter av varandra oberoende
järnvägsprojekt. Båda projekten syfta emellertid därjämte till åstadkommande
av nya mellanriksbaneförbindelser och äro alltså, bedömda ur denna
vidare synpunkt, av ungefär likartad natur. Det torde dessutom vara anledning
förmoda, att det ena projektet nu i viss mån aktualiserat det andra.
Med hänsyn till anförda omständigheter har styrelsen funnit naturligt och
lämpligt att behandla samtliga motioner i ett och samma yttrande, varvid
början göres med de båda sistnämnda motionerna, enär det däri framförda
projektet — enligt vad som framgår av motionernas innehåll och nedan
lämnade kompletterande redogörelse — redan gjorts till föremål för vissa
utredningar, som kunna tjäna till ledning vid frågans bedömande, vilket
däremot icke är fallet med det andra projektet.
10
Statsutskottets utlåtande nr 227.
I. Motionerna I: 55 och II: 97 angående en järnvägsförbindelse mellan
Ljusdal och norska gränsen.
Vid möte i Ljusdal i november 1943 tillsattes ett arbetsutskott för att
söka aktualisera frågan om en järnvägsförbindelse Hudiksvall—norska
gränsen. I skrivelse den 22 mars 1945 hemställde nämnda utskott om utredning
genom järnvägsstyrelsens försorg rörande behovet och lämpligheten
av en statlig järnväg Ljusdal—Sveg och Hede—norska gränsen samt
erbjöd sig att för detta ändamål ställa till styrelsens förfogande visst av
intressenterna sammanbragt belopp. I sitt svar på denna skrivelse framhöll
styrelsen bl. a., att det i första hand syntes böra ankomma på norrlandskommittén
att taga ställning till här ifrågavarande järnvägsprojekt
och verkställa eller låta verkställa de ytterligare utredningar, som för ett
sådant ställningstagande eventuellt kunde befinnas erforderliga. På grund
härav ansåg sig styrelsen icke kunna tillmötesgå arbetsutskottets hemställan
men antydde samtidigt, att syftet med den till styrelsen gjorda hänvändelsen
även borde kunna tillgodoses på det sättet, att arbetsutskottet
anlitade någon för uppdraget kvalificerad enskild utredningsman för att
verkställa den närmare utredning, som intressenterna funne erforderlig för
frågans klarläggande.
Vid ett i Sveg i november 1944 hållet sammanträde med olika intresserade
parter för ifrågavarande järnvägsprojekt bildades en särskild kommitté
för frågans vidare utredande. Såsom framgår av innehållet i förevarande
motioner uppdrog denna kommitté därefter åt f. förste baningenjören
M. Briandt att verkställa en preliminär utredning rörande den tilltänkta
banans sträckning och nuvarande anläggningskostnader in. m. Enligt
denna utredning, som framlades i juni 1947 och som i vissa avseenden
bygger på tidigare utförda undersökningar, beräknas anläggningskostnaderna
för en järnvägsförbindelse Ljusdal—norska gränsen till "omkring
30 milj. kronor, därav för sträckan Ljusdal—Sveg 20 milj. kronor och för
sträckan Hede—norska gränsen 16 milj. kronor. Med hänsyn till att angivna
kostnadsbelopp, såsom även motionärerna framhålla, torde ligga
något i underkant — enligt vad styrelsen erfarit, lära utredningsmannens
beräkningar hänföra sig till 1946 års prisnivå — och då desamma dessutom
icke innefatta några kostnader för den rullande materiel, som erfordras
för trafikens ombesörjande, synes man överslagsvis och utan att
ingå på någon närmare granskning av den sålunda verkställda utredningen
kunna utgå från att projektets realiserande skulle kräva en kapitalinsats
av i runt tal minst 40 milj. kronor. •
1 ill komplettering av den av motionärerna lämnade redogörelsen anser
sig styrelsen vidare böra meddela, att vederbörande intressenter enligt uppgifter
i ortspressen även låtit — genom annan expert — verkställa en trafik-
och driftekonomisk utredning rörande den projekterade järnvägen.
Resultatet av denna utredning, vilken avlämnades i maj 1947 och som styrelsen
på därom gjord framställning nu beretts tillfälle att taga del av,
framgår av följande sammanställning rörande beräkningsbara inkomster
och utgifter per år.
Anförda uppgifter ge tydligt vid handen, att fråga här är om ett i räntabilitetshänseende
synnerligen svagt järnvägsföretag, i det att de inotsebara
trafikinkomsterna i stället för att — såsom borde vara det normala — bereda
åtminstone någon täckning och förräntning å den erforderliga kapitalinvesteringen
icke uppgå ens till hälften av de rena driftkostnaderna.
Statsutskottets utlåtande nr 227.
11
Ljusdal—Sveg |
Hede—norska |
Hela sträckan |
|
Tusental kronor |
|||
409 |
320 |
729 |
|
1 072 |
831 |
1 903 |
|
Underskott .................................. |
663 |
511 |
1 174 |
Styrelsen har även beretts tillfälle att taga del av en av f. förste baningenjören
M. Briandt upprättad promemoria, i vilken den ovannämnda
trafik- och driftekonomiska utredningen gjorts till föremål för en kritisk
granskning. Briandt kommer där till följande resultat beträffande de beräkningsbara
inkomsterna och utgifterna per år.
Ljusdal—Sveg |
Hede—norska |
Hela sträckan |
|
Tusental kronor |
|||
498 |
320 |
818 |
|
865 |
684 |
1 549 |
|
Underskott .................................. |
367 |
364 |
731 |
Utan att taga ställning till vilken av dessa beräkningar, som kan anses
mest sannolik, torde utan vidare kunna konstateras, att ifrågavarande järnvägsprojekt,
även om detsamma bedömes på det betydligt gynnsammare
sätt, som Briandt funnit skäligt, måste betecknas såsom finansiellt mycket
svagt.
Inberäknat räntan — efter en räntefot av 3 procent — å ovan angivna,
till i runt tal 40 milj. kronor uppskattade engångskostnad torde järnvägens
anläggning och drift, att döma av förenämnda utredningar, kunna väntas
förorsaka det allmänna en årlig kostnad på omkring 2,4 eller alternativt
1,9 milj. kronor, vilket motsvarar ränta på ett kapital på 80 respektive 64
milj. kronor.
De företags- och järnvägsekonomiska förutsättningarna för en dylik
järnväg torde därmed vara tillräckligt belysta och klarlagda.
På sätt i dylika fall plägar ske har den av intressenterna anlitade utredningsmannen
i sin prognos rörande den motsebara trafikomfattningen även
tagit i beaktande den utveckling i olika hänseenden, som tillkomsten av en
järnväg enligt hans mening kan väntas giva upphov till. Då styrelsen utgår
från, att berörda utredning genom intressenternas försorg även kommer
att tillhandahållas utskottet, torde några ytterligare detaljer rörande
innehållet i densamma icke behöva återgivas i detta sammanhang. Styrelsen
anser sig här endast böra framhålla, att ifrågavarande utredning icke
ger stöd för den av motionärerna hävdade meningen, att den ifrågasatta
järnvägen i och för sig skulle möjliggöra en exploatering av de inom trafikområdet
befintliga naturtillgångarna i den utsträckning, som av motionärerna
antytts.
Vare sig frågan bedömes ur företags- eller samhällsekonomisk synpunkt
synas alltså de i ärendet hittills verkställda utredningarna knappast bestyrka
sannolikheten av motionärernas förmodan, att förverkligandet av
projektet — åtminstone sett på något längre sikt — ej skulle behöva be
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 227.
traktas som en uppoffring från samhällets sida. De torde fastmer berättiga
till en rakt motsatt uppfattning. Under sådana förhållanden och då enligt
styrelsens mening redan nyssnämnda utredningar torde vara tillräckligt
utförliga och klarläggande för att möjliggöra ett ställningstagande till järnvägsalternativet,
anser styrelsen för sin del behov icke föreligga av den ingående
utredning, varom nu hemställts.
Rörande det av norrlandskommittén i dess betänkande angående vissa
åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland (SOU
1946: 84) framlagda förslaget att anordna en s. k. stambillinje mellan Ljusdal
och Sveg samt mellan Hede och norska gränsen uttala motionärerna
följande.
»Utan att taga slutlig ställning till denna fråga önska vi framhålla, att
det måste anses mera fördelaktigt med en järnväg än stambillinje, även
om järnvägen i anläggningskostnad skulle komma att ställa sig betydligt
dyrare. De komplikationer, tidsförluster och därmed fördyringar, som alla
omlastningar skulle komma att medföra, synas tala för att anläggandet av
en järnväg skulle vara det mest ändamålsenliga.»
Med anledning av detta uttalande må framhållas, att ovannämnda, närmast
för järnvägsprojektets aktualisering bildade lokala kommitté, enligt
vad som framgår av norrlandskommitténs betänkande, tidigare direkt till
sistnämnda kommitté framfört sina synpunkter och önskemål rörande
denna fråga och därvid bland annat anfört, att en objektiv utredning borde
verkställas, huruvida andra trafikmedel än järnväg kunde tänkas bättre
tillgodose landsdelens behov av kommunikationer. Även handelskammaren
i Gävle har till kommittén framhållit, att som alternativ till järnvägen
borde undersökas huruvida icke transportproblemet för de trakter, järnvägen
vore avsedd att tjäna, på ett smidigare och lämpligare sätt kunde
lösas genom landsvägstrafikens effektivisering. Sålunda vore det enligt
handelskammarens mening tänkbart, att en utökad linjetrafik med traktortåg,
bilar och bussar, efter erforderlig förbättring av landsvägen Ljusdal—
Sveg, skulle kunna fylla motsvarande uppgift. Liknande synpunkter ha
framförts av Gävleborgs läns skogsvårdsstyrelse ävensom av länsstyrelsen
i Jämtlands län, varvid länsstyrelsen dock framhållit, att de betydande avstånd,
varom här vore fråga, och de massfrakter av särskilt skogsprodukter,
som kunde ifrågakonnna, syntes tala för byggandet av järnväg.
För egen del uttalade norrlandskommittén i sitt betänkande, att behovet
av förbättrade kommunikationer inom det här berörda området tills vidare
borde kunna tillgodoses genom en stambillinje från Ljusdal till Sveg och
en liknande billinje Hede—Funäsdalen—norska gränsen. Anläggandet av
dylika stambillinjer behövde emellertid enligt kommitténs mening icke för
framtiden utesluta byggandet av järnvägar, om det visade sig, att billinjerna
icke vore tillfyllest för den trafik, som kunde tänkas uppkomma,
eller eljest genom närmare utredningar angående kostnaderna och driftekonomien
för en järnvägsrörelse i detta trafikområde klarlades, att förutsättningar
härför vore för handen.
Huruvida och i vad mån sådana förutsättningar föreligga torde numera
få anses klarlagt i och med de utredningar, för vilka här ovan redogjorts.
Slutligen anser sig järnvägsstyrelsen böra omnämna, att styrelsen i yttrande
över norrlandskommitténs nyssnämnda betänkande förklarat sig icke
ha något att erinra mot ett uppdrag att verkställa utredning beträffande de
av kommittén föreslagna stambillinjernas sannolika ekonomi.
Med hänsyn till att, såsom redan nämnts, för ändamålet tillräckligt klar -
Statsutskottets utlåtande nr 227.
13
läggande utredningar redan föreligga beträffande järnvägsalternativet synes
det styrelsen alltså tillfyllest, att det ytterligare utredningsarbete, som må
befinnas av förhållandena påkallat, inriktas på att undersöka möjligheterna
och förutsättningarna att tillgodose det inom området befintliga trafikbehovet
genom landsvägstransporter. Först i och med att sistnämnda
alternativ klarlägges i olika hänseenden torde det nämligen bli möjligt att
bedöma, på vilket sätt det påstådda behovet av förbättrade kommunikationer
lämpligen bör tillgodoses.
Under åberopande av vad sålunda anförts och med hänsyn jämväl tagen
till det förhållandet, att den ifrågasatta järnvägsförbindelsen mellan Ljusdal
och norska gränsen även är avsedd att bli ett led i en mellanriksbana
— på grund varav frågan berör icke blott svenska utan även norska intressen
och därför har en betydande räckvidd — får järnvägsstyrelsen hemställa,
att motionerna 1:55 och 11:97 måtte av utskottet avstyrkas.
II. Motionerna I: 11 och II: 18 om anläggande av en mellanriksjärnväg
Trgsil—Stöa—Dalarna.
Rörande det i motionerna 1:11 och II: 18 framförda projektet om en
mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—Dalarna föreligga, såvitt styrelsen har sig
bekant, inga under de senare åren verkställda utredningar, som kunna
tjäna till ledning för ett bedömande vare sig av anläggningskostnaderna
och den sannolika räntabiliteten för en dylik mellanriksbana eller av dennas
betydelse ur nationalekonomisk synpunkt. I dessa hänseenden innehålla
motionerna endast några mera allmänt hållna uttalanden. Sålunda
framhålles bl. a., att det icke synes vara möjligt att nu göra någon ekonomisk
uppskattning i fråga om möjligheten att förränta det kapital, som
från svensk sida måste investeras i ett dylikt företag, att byggnadsprogrammet
blir av förhållandevis ganska ringa storlek, varför icke heller kostnadssumman
blir avsevärd, att det vid sådant förhållande icke torde böra
tillmätas någon avgörande betydelse, om företaget ger ett mycket gott eller
något sämre resultat med avseende på förräntningen, men att det förefaller
ganska sannolikt, att den mellanriksjärnväg, varom nu är fråga, icke kommer
att medföra någon ekonomisk belastning för vare sig de svenska eller
norska statsbanorna utan i stället har förutsättningar att vara till nytta
för båda parterna. Dessa synpunkter utvecklas ytterligare i det följande,
alltjämt dock utan några sifferbelägg, som kunna vara ägnade att möjliggöra
ett mera konkret bedömande av frågan.
Styrelsen nödgas på grund härav konstatera, att ifrågavarande järnvägsprojekt
befinner sig på ett vida tidigare förberedelsestadium än järnvägsprojektet
Ljusdal—norska gränsen, för vilket — såsom meddelats härovan
— vissa klarläggande utredningar verkställts. Det vore givetvis önskvärt,
om varje dylikt järnvägsprojekt — och sålunda även det, varom nu är
fråga — vore belyst med åtminstone några dylika utredningar, innan det
underställdes statsmakterna. Det borde för övrigt ligga i vederbörande intressenters
eget intresse — och även inom deras ekonomiska möjligheter
— att förfara på detta sätt.
Rörande den föreslagna mellanriksbanan Trysil—Stöa—Dalarna framhålla
motionärerna förutom ovan återgivna uttalanden, att det är en gammal
tanke, som enligt deras förmenande nu anses böra aktualiseras. I detta
sammanhang erinras bl. a. om frågans uppkomst omkring sekelskiftet, och
14
Statsutskottets utlåtande nr 227.
hurusom densamma av vissa skäl då rönte motstånd från svenskt håll. I
sistnämnda hänseende framhålles bl. a., att den år 1901 ingivna koncessionsansökningen
rörande detta projekt avslogs främst på grund av farhågor
för att frakterna från de områden i landet, vilka komme att beröras
av järnvägen, och då i första hand trävarufrakterna, skulle komma att
ledas från det egna landet i västlig riktning till annat lands företag och
hamnar, medförande stort förfång för svenska ekonomiska intressen. Enligt
motionärernas mening kan man emellertid numera knappast argumentera
på samma vis, som man gjorde vid tiden omkring 1900-talet, och
till stöd härför anföres i fortsättningen följande.
»Då fanns det inom vissa områden inga andra kommunikationsleder än
vattendragen för transport söderut av virke, och vid sådant förhållande
skulle sannolikt mellanriksjärnvägen föranlett utökad konkurrens och därmed
också möjliggjort försäljning och transporter av virke i den riktning
man då icke ansåg vara önskvärt. Sedan dess ha emellertid kommunikationerna
utvecklats avsevärt inom berörda områden, och några särskilda
svårigheter att nu frakta virke efter annan kommunikationsled än vattendrag
föreligga icke. Om man nu på norsk sida är beredd att fortsätta med
den planerade Trysilbanan fram till riksgränsen vid Stöa, så förefaller det
självklart att liknande prestation kommer till utförande även på vår sida
om gränsen.»
Styrelsen är icke fullt övertygad om hållbarheten av denna argumentering.
Det är visserligen riktigt, att det till följd av kommunikationernas
utveckling numera icke föreligger några särskilda svårigheter att forsla
virke efter annan kommunikationsled än vattendrag — motionärerna åsyfta
väl därvid närmast traktortåg eller dylikt — men vid valet mellan att flotta
virket till plats inom Sverige eller att forsla detsamma på annat sätt till
plats inom Norge torde väl hänsyn tagas mindre till den praktiska genomförbarheten
av det ena eller andra alternativet än till vilket av dessa, som
ställer sig fördelaktigast ur ekonomisk synpunkt. Och det torde vara ostridigt,
att flottning alltfort utgör det billigaste transportmedlet för de virkessortiment,
som lämpa sig för detta befordringssätt.
Det förhåller sig enligt styrelsens mening i själva verket så, att ett av
de starkaste argumenten för en järnvägsförbindelse i vad avser den norska
sträckan just gäller möjligheterna att åt Norge bevara de naturtillgångar,
främst i form av skog, som för närvarande tillföras svenska företag, samt
att på olika sätt genom förbättrade kommunikationer söka knyta gränsprovinserna
fastare till det egna landet. Detta syfte kommer bl. a. till uttryck
i en av Trysil Jernbanekomite år 1939 utgiven skrift, »Om Trysil og
jernbanesaken». Skriften avser visserligen endast att verka för en järnväg
fram till Trysil, alltså en rent norsk inlandsjärnväg, men vad där sägs torde
i lika hög grad vara tillämpligt på den järnväg, varom nu är fråga. I skriften
framhålles, att under åren 1925—1934 flottades i genomsnitt 200 000 in3
virke per år från eller genom Trysil, varav till Sverige icke mindre än
170 000 in3. Av sistnämnda kvantitet beräknas 145 000 in3 kunna stanna
inom Norge, om kommunikationsfrågan löses. Ur skriften må vidare
citeras:
»Noe foredlingsanlegg for eksport finnes ikke heroppe. Trysil herredstyre
nedsatte for endel år siden en komite som skulde underspke muligheten
for skur i Trysil. Det viste sig umulig å få balanse i beregningen. Vi
var for langt fra jernbanen. Trysil kommuneskogkasse har et sagbruk ved
Skåre i Sverige, 7 km nord for Karlstad. Her blir endel av trysiltpmmeret
Statsutskottets utlåtande nr 227.
15
i de senere år -— ca. 60 000 stokker — saget, mest som snekkerlast, og som
transitt sendt til Oslo og solgt der. Dette er dog ingen tilfredsstillende I0sning.
Det er mere arbeide i distriktet vi trenger. Målet må derfor va;re å
få mere foredling av lasten i Trgsil.
Finnes der muligheter herfor?
Ja, mulighetene er der, nemlig hvis staten i prinsippet f0rer jernbanen
frem til Trgsil, d. v. s. jernbanens fraktsatser må regnes frem til Jordet i
nord og til Rundfloen i syd.
Det er fraktene som bestemmer om her skal kunne skapes noen ny
rprelse og her er å merke, åt avstanden fra Rundfloen til Oslo efter den
nye vei er praktisk talt den samme som fra Karlstad til Oslo. Fikk man
derfor ''jernbanestasjon’ ved Lutufallet—Rundfloen, så sparte man fl0tningen
til Karlstad, og mer eller mindre treforedling måtte kunne gro frem
heroppe efter hvert.
—--Lprdalen burde på eu eller annen måte stpttes med bedre kom
munikasjoner.
Fn vei bggget fra Gr0noset til St0a langs Gr0na vilde her
vsere til stor nytte. Dette blir det gamle alternativ for mellemriksbanen
over St0a. Ved åt denne vei blev bygget, fikk man förbindelse langs riksgrensen,
og kunne samle op virket og foredle det i Trysil eller sende det
som t0rr kubb til norske fabrikker som det passet. Ved St0a kunne anlegges
et sagbruk som foredlet alt sagtpmmer i L0ra og sendte plankene
på ’banen’ fra Rundfloen.»
Det finnes som av det anförda framgår ingen anledning att i likhet med
motionärerna förringa de skäl, som vid 1900-talets början anfördes mot
här förevarande järnvägsprojekt. Härtill kommer, att den föreslagna järnvägen
— i motsats till vad motionärerna vilja antaga — av allt att döma
icke kan bliva räntabel. Såsom redan framhållits föreligger för närvarande
ingen trafik- och driftekonomisk kalkyl och heller ingen aktuell utredning
angående den lämpliga sträckningen och anläggningskostnaderna för den
ifrågasatta mellanriksbanan. Något sifferbelägg för den av motionärerna
hysta uppfattningen finnes sålunda icke. Enligt styrelsens mening saknas
emellertid anledning antaga, att banan i räntabilitetshänseende skulle äga
gynnsammare förutsättningar än järnvägsprojektet Ljusdal—norska gränsen,
vilket enligt vad de härom verkställda utredningarna ge vid handen
måste betecknas som synnerligen svagt i berörda hänseende. Med hänsyn
till näringslivets och bebyggelsens struktur inom respektive banors trafikområden
synes tvärtom mycket tala för att räntabiliteten för en mellanriksbana
Dalarna—Trysil måste bli ännu mera otillfredsställande än som
av de verkställda utredningarna blivit ådagalagt i fråga om en järnväg
Ljusdal—norska gränsen. Man måste vidare taga i beaktande, att om järnvägen
skall ingå som led i eu ny mellanriksbaneförbindelse och icke erhålla
blott lokal betydelse — i vilket senare fall räntabilitetsutsikterna
självfallet måste bedömas än ogynnsammare — viss del av den för densamma
påräkneliga trafiken icke är ny sådan trafik utan för närvarande
ombesörjes av andra järnvägar, exempelvis nordvästra stambanan, och därför
icke kan räknas den nya järnvägen till godo, då den nu icke bidrager
till att öka statens järnvägars inkomster.
Styrelsen vill icke ställa sig helt avvisande till tanken på en utredning
av frågan men delar icke motionärernas åsikt, att skyndsamhet är påkallad.
Några omedelbara åtgärder från statsmakternas sida finner styrelsen alltså
icke erforderliga, utan torde i fråga om det i förevarande motioner fram
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 227.
förda järnvägsprojektet lämpligen böra och kunna förfaras på samma sätt
som skett i fråga om järnvägsprojektet Ljusdal—norska gränsen, d. v. s.
så att vederbörande kommuner m. fl. i första hand ombesörja och bekosta
de utredningar, som de med hänsyn till sina intressen framdeles kunna
vilja åberopa. Det synes enligt styrelsens mening vara så mycket större
anledning att från de svenska statsmakternas sida ställa sig avvaktande
tills vidare, som enligt uppgift — bl. a. i motionerna — norska stortinget
hittills endast beviljat medel för utredning av frågan rörande anläggning
av järnväg österut från Elverum genom Trysilbygden och tillkomsten av
denna järnväg utgör en nödvändig förutsättning för den nu ifrågasatta
mellanriksbaneförbindelsen. Även ur intern norsk synpunkt befinner sig
frågan alltså ännu på ett förberedande stadium. Skulle resultatet av denna
utredning bliva negativt och bansträckan Elverum—Trysil icke komma till
stånd, befinner sig frågan uppenbarligen icke i det läge, som motionärerna
utgått ifrån, då de framlagt sin hemställan. Skulle åter resultatet bli positivt
och leda till att stortinget beslutar bygga Trysilbanan, då, men icke
förr, kunna enligt styrelsens mening förutsättningar anses föreligga för
igångsättande av de utredningar och upptagande av de underhandlingar,
som från svensk och norsk sida befinnas påkallade.
Vad här anförts rörande formerna för ett eventuellt utredningsarbetes
bedrivande gäller såsom tidigare framhållits även järnvägsförslaget Hede—
norska gränsen; varken för det ena eller andra mellanriksbaneprojektet
torde utredningsarbetet kunna anförtros enbart svensk myndighet eller
annat uteslutande svenskt utredningsorgan.
I detta sammanhang anser sig styrelsen till slut böra omnämna, att, enligt
vad styrelsen erfarit, under det senaste året väckts förslag om ytterligare
en mellanriksbaneförbindelse, nämligen från Malung via norra Värmland
till Flisa i Norge. Det föreligger sålunda för närvarande minst tre —
kanske än flera — olika förslag till nya mellanriksbanor, alla såvitt styrelsen
vid en hittills möjlig, mera ytlig bedömning kunnat finna mer eller
mindre lokalt betonade men samtidigt av en i jämförelse med vanliga inhemska
kommunikationsföretag väsentligt annan och mera vidsträckt
karaktär.
Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att så många tidigare framförda
men alltjämt olösta mellanriksbaneprojekt nu ånyo ansetts böra
aktualiseras. En av anledningarna härtill torde vara, att krigsårens erfarenheter
rörande biltrafikens svagheter i tider av brist på drivmedel på
vissa håll ökat tilltron till järnvägarna såsom ett mera tillförlitligt medel
att tillgodose ett förhandenvarande trafikbehov. En annan, särskilt i detta
fall bidragande orsak är nog en i och för sig förklarlig oro, att statsmakterna
eventuellt skulle binda sig för ettdera av de nu framförda förslagen,
vilket givetvis skulle minska utsikterna för att kunna realisera något av
de andra.
Enligt vad som framgår av vad ovan och i de väckta motionerna anförts,
har förslaget om en järnväg Ljusdal—norska gränsen framförts tidigare
och befinner sig även i ett mera utrett skick än övriga mellanriksbaneprojekt.
Att så är fallet torde i sin tur sammanhänga med att detsamma avser
ett trafikområde, som innefattas i norrlandskommitténs utredningsuppdrag.
Förespråkarna för en bana Ljusdal—norska gränsen ha med andra
ord haft ett taktiskt sett mera gynnsamt utgångsläge än intressenterna i
övriga företag. Intressenternas egna målmedvetna åtgärder ävensom den
förståelse, som detta järnvägsprojekt vunnit såväl från norrlandskommit
-
Statsutskottets utlåtande nr 227.
17
téns som från vederbörande länsstyrelsers sida, ha helt naturligt icke kunnat
undgå att påskynda en motsvarande aktion från övriga håll, där man
måhända fruktat, att på detta sätt kunna bli tillbakasatt. De nu föreliggande
motionerna ävensom det senast framförda förslaget om järnväg mellan
Malung och Flisa torde böra ses mot denna bakgrund.
Uppenbart är emellertid, att de sålunda framförda förslagen icke kunna
bedömas var för sig utan måste prövas i ett sammanhang, utan avseende
fästat vid det mer eller mindre utredda skick, i vilket de olika järnvägsprojekten
för närvarande befinna sig. Lika uppenbart är enligt styrelsens
mening, att statsmakterna, oavsett de nu väckta motionerna, med hänsyn
till frågornas räckvidd skola finna angeläget att vidtaga lämpliga åtgärder
och igångsätta erforderliga förhandlingar, om och när förutsättningar härför
befinnas föreligga.
I detta yttrande har styrelsen bedömt de ifrågasatta järnvägsprojekten
främst ur ekonomisk synpunkt. Beredskapsmässigt tillkomma andra aspekter,
vilka kräva särskilda överväganden i samråd med chefen för försvarsstaben,
därest en ytterligare utredning anses påkallad. Så mycket torde
emellertid redan nu kunna sägas, att i den mån de här behandlade linjerna
skola bedömas ur försvarssynpunkt fordringarna på anläggningarnas tekniska
utförande sannolikt bliva sådana, att de komma att medföra ökade
anläggningskostnader.
Under hänvisning till vad ovan anförts får järnvägsstyrelsen på frågans
nuvarande ståndpunkt hemställa,
att utskottet måtte avstyrka motionerna I: 11 och II: 18.
Stockholm den 8 april 1948.
KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN
A. Thorsell.
G. Dahlbeck.
2 — Bihang till riksdagens protokoll tUh8. 6 samt. Nr 227—228.