20

Statsutskottets utlåtande nr 172.

Nr 172.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ersättningar av statsmedel till arbetstagare som
drabbats av silikos (stendammslunga).

(3:e avd.)

I propositionen nr 238 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 8 maj 1948, föreslagit
riksdagen att medgiva, att av anslaget till Statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete må
under budgetåret 1948/49 utgivas tillfälliga ersättningar till av silikos drabbade
arbetare i enlighet med de grunder som angivits i statsrådsprotokollet.

Enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar
skall den som är försäkrad enligt olycksfallsförsäkringslagen
tillika anses försäkrad för vissa yrkessjukdomar, däribland sådan som uteslutande
eller till övervägande del framkallats genom inverkan av stendamm
(»stendammslunga» eller silikos). Bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen
äga motsvarande tillämpning å försäkringen enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,
därvid vad enligt förstnämnda lag gäller angående
dagen för olycksfallet skall, då fråga är om yrkessjukdom, avse dagen
för sjukdomens yppande. Ersättning i anledning av yrkessjukdom utgår
icke med mindre arbetare inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som
framkallats genom inverkan av bl. a. stendamm, inom tio år före sjukdomens
yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger
för sjukdomen. Vidare stadgas i 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen
att om försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att, till förebyggande
av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under
någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, arbetaren skall, därest icke
omständigheterna till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig
från detta arbete uppbära skälig ersättning motsvarande högst hel sjukpenning.

I skrivelse den 2 juni 1947 har landsorganisationen i Sverige hemställt
om skyndsamt övervägande av möjligheten att bereda silikossjuka och vissa
andra av yrkessjukdom drabbade arbetare större ersättning än gällande
olycksfallsförsäkringslag medger.

Statsutskottets utlåtande nr 172.

21

Landsorganisationen har föreslagit att en särlagstiftning skulle tillskapas
av innehåll att silikosskadad arbetare, som blivit helt arbetsoförmögen eller
på läkares inrådan överflyttats till annat arbete och däri fått vidkännas
inkomstminskning, skulle tillerkännas livräntetillägg eller, om livränta
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen ej utgår, särskild ersättning för inkomstminskningen
med belopp motsvarande denna, dock högst 700 kronor.
Sådan kompensation för inkomstminskning synes landsorganisationen ha
avsett skola utgå även till den, som tidigare drabbats av silikos och på
grund därav fått vidkännas inkomstminskning.

Som motiv för en dylik särlagstiftning har landsorganisationen åberopat
dels att gällande grunder för beräkning av livräntas storlek vore otillfredsställande,
då nödig hänsyn ej toges till den tidigare arbetsinkomsten, och
dels att vid invaliditetsbedömningen den faktiska inkomstminskningen icke
tillräckligt beaktades.

Över landsorganisationens skrivelse ha efter remiss yttranden avgivits av
riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, statens institut för folkhälsan,
socialvårdskommittén, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening
och svenska arbetsgivareföreningen.

Departementschefen har framhållit, att behov av särskild kompensation
för inkomstminskningen föreligger i silikosfallen. Förslaget innebär, att
tillfälliga ersättningar av statsmedel skola beviljas i avvaktan på den revision
av bestämmelserna om ersättning vid olycksfall och yrkessjukdom,
som förberedes av socialvårdskommittén. Beträffande förslagets närmare
innebörd har departementschefen anfört följande.

Vad angår de grunder efter vilka tilläggsersättningarna skola bestämmas
har jag intet att erinra mot det av landsorganisationen föreslagna maximibeloppet
för ersättningarnas storlek eller 700 kronor om året. Av vad redan
anförts framgår, att jag anser att ersättning skall kunna utgå vare sig
sjukdomen yppas först framdeles eller den redan tidigare yppats. Ersättningen
bör dock även i dessa äldre fall avse den inkomstminskning som
sjukdomen numera medför. Naturligtvis kan det vålla vissa svårigheter att
avgöra i vad mån en inkomstminskning, som för lång tid sedan drabbat en
arbetare till följd av att han på läkares inrådan övergått till annan sysselsättning,
kan anses vara alltjämt bestående och till vilket belopp den skall
beräknas. I görligaste mån bör emellertid tillses, att sådana fall bedömas
efter vad som med hänsyn till omständigheterna befinnes rimligt och skäligt,
varvid som riktpunkt bör gälla, att vederbörande erhåller full ersättning
för inkomstminskningen, dock högst 700 kronor. I fråga om den som
icke åtnjuter livränta på grund av sjukdomen synes dock en överflyttning
till annat arbete som ägt rum för mera än tio år sedan icke böra komma i
betraktande.

1 övrigt synas i allt väsentligt de grunder för ersättningarnas bestämmande,
som landsorganisationen angivit, kunna vinna tillämpning. Utgår
livränta, bör ersättningen utgå i form av tillägg till denna, motsvarande den
inkomstminskning — dock högst 700 kronor — vederbörande fått vidkännas
till följd därav att han blivit helt arbetsoförmögen eller övergått till
annan sysselsättning. Däremot bör tilläggsersättning icke utgå, om arbeta -

22

Statsutskottets utlåtande nr 172.

ren kvarstannar i det farliga arbetet, liksom tilläggsersättningen synes böra
indragas, om han återtager detta arbete. Vid bedömande av inkomstminskningen
bör hänsyn tagas även til den utgående livräntan. Beträffande dem
som på grund av helinvaliditet åtnjuta full livränta är att märka att vid ett
genomförande av det förslag till ändring i olycksfallsförsäkringslagen, som
jag tidigare i dag anmält, livräntan kommer att uppgå till 11/12 av arbetsinkomsten,
om denna ej överstiger 7 200 kronor. Det synes rimligt att i ett
sådant fall någon tilläggsersättning ej utgår liksom att även eljest tilläggsersättning
icke får uppgå till så högt belopp, att den sjukes totala inkomst
kommer att överstiga vad sålunda högst kan utgå i livränta.

Om sjukdomen ej ansetts medföra sådan nedsättning i arbetsförmågan,
att livränta tillerkänts arbetaren, men denne på läkares inrådan övergått
till annan sysselsättning synes vad i det föregående anförts böra äga motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj :ts förslag innebär i enlighet med det anförda att Kungl.
Maj:t skall bemyndigas att förordna om utgivande under budgetåret 1948/49
av tillfälliga ersättningar åt arbetare, vilka på grund av ådragen silikos
blivit oförmögna till arbete eller på grund av sjukdomen övergått till annan
sysselsättning och därigenom fått vidkännas inkomstminskning. Beslutanderätten
i de enskilda fallen föreslås överlämnad till riksförsäkringsanstalten.
I den mån livränta utbetalas av annan försäkringsinrättning har
det dock ansetts lämpligt att denna efter överenskommelse med riksförsäkringsanstalten
verkställer utbetalning av ersättningsbeloppen.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag och hemställer,

att riksdagen må medgiva, att av anslaget till Statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete må under budgetåret 1948/49 utgivas
tillfälliga ersättningar till av silikos drabbade arbetare
i enlighet med de grunder som angivits i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 8 maj 1948.

Stockholm den 15 juni 1948.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 169.