Statsutskottets utlåtande nr 153.
1
Nr 153.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1946—den
30 juni 1947 jämte vissa motioner.
(4:e avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1947 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och
inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande.
1 :o) Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna. Under justitiedepartementet,
§ 2, ha revisorerna uttalat sig för en förenklad organisation av anstaltsnämnderna
vid fångvårdsanstalterna (Del I, s. 5—7).
Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse
nr 218, varom utskottet velat här
erinra.
2:o) Handläggningen av personalärenden inom försvarsgrensförvaltningarna.
Under försvarsdepartementet, § 3, ha revisorerna behandlat frågan om
det sätt, på vilket handläggningen av personalärenden är ordnad inom armé-,
marin- och flygförvaltningarna (Del I, s. 8—13).
Vid arméförvaltningens tygavdelning finnas inrättade två särskilda sektioner
för personalfrågor, dels en vid avdelningens chefsexpedition, dels en
vid avdelningens verkstadsbyrå.
Förstnämnda personalsektion handlägger — förutom vissa med fälttygkåren
och tygstaten sammanhängande frågor — ärenden som avse vid tygavdelningen
anställd civil personal, avlönad från sakanslag. I olika hänseenden
och under olika stadier av handläggningen tar emellertid jämväl
arméförvaltningens civilbyrå befattning med sistnämnda ärenden. Frågor,
som innefatta tolkning eller tillämpning av avlönings- in. fl. författningar,
exempelvis rörande löneställning, anställningsform, tjänstledighetsavdrag
in. in., underställas''sålunda regelmässigt civilbyrån för yttrande antingen
1 II i han g till riksdagens protokoll IOIiS. 6 sand. Nr 163.
2
Statsutskottets utlåtande nr 153.
efter personalsektionens remiss eller förfrågan under hand. Därjämte äger
samråd rum med civilbyrån i fråga om personalsektionens föredragningar,
vilket tillgår på så sätt, att vederbörande föredragande å civilbyrån efter
granskning av förslag till beslut i förekommande ärenden å personalsektionens
föredragningslista med sitt signum bestyrker, att samråd skett. Vid
personalsektionens föredragningar beslutade underdåniga skrivelser, besvär
shänvisningar m. m. uppsättas i regel å civilbyrån, varjämte underdåniga
skrivelser in. in. samt protokoll justeras av vederbörande föredragande
å civilbyrån. Denna handhar jämväl frågor angående utfärdande av
antagningsbevis samt upprättande och utväxlande av anställningskontrakt.
Utredningar rörande den sakanslagsavlönade personalen i allmänhet, såsom
årligen återkommande underdåniga framställningar angående behovet av
icke-ordinarie befattningar, underdåniga utlåtanden och yttranden i andra
personalärenden, utlåtanden och yttranden i anledning av eljest anbefallda
personalutredningar, handläggas i regel direkt inom civilbyrån, som jämväl
har att taga befattning med frågor rörande den för tygavdelningens
verksamhet avsedda personal som avlönas från arméförvalthingens avlöningsanslag.
Vad därefter angår motsvarande organisationsenhet inom tygavdelningens
verkstadsbyrå handläggas å en detalj inom administrativa sektionen
frågor om anställnings- och lönevillkor för tjänstemän och arbetare vid
tygstationer, tyganstalter och tygverkstäder, vilka avlönas från sakanslag,
samt å en annan detalj ärenden rörande tolkning och tillämpning av kollektivavtal
samt vissa arbetarfrågor i övrigt. Å sektionen utföres lönegruppsplacering
av arbetare samt viss kontroll av vid förbanden verkställda lönegruppsuppflyttningar
av sådan personal, varjämte sektionen handhar frågor
om krigsplacering, uppskov m. m. ävensom visst statistikarbete. Härutöver
handläggas inom sektionen verkstadsbyråns juridiska, administrativa och
ekonomiska ärenden. Någon medverkan från civilhyråns sida vid handläggningen
av nu berörda ärenden förekommer icke utom i avseende å upprättande
av statförslag.
Inom arméförvaltningens intendenturavdelning handläggas dit hänförliga
personalärenden dels å en inom intendenturkårens chefsexpedition inrättad
personal- och mobiliseringssektion, dels å arméförvaltningens civilbyrå.
Nyssnämnda sektion har alt taga befattning med frågor rörande intendenturkårens
personal, således även beträffande den del av nämnda personal
som är placerad till tjänstgöring vid intendenturavdelningen. Enligt
uppgift utgöres ifrågavarande personal av inalles 281 beställningshavare,
varav vid avdelningen tjänstgöra omkring 25. Samtliga övriga inom intendenturavdelningen
förekommande personalärenden handläggas å civilbyrån.
Inom nämnda byrå utgöra de ärenden, som avse den vid centrala intendenturanstalter,
truppförbands intendenturverkstäder, förråd m. m. samt
värmeanläggningar och marketenterier kollektivavtälsanställda personalen,
en särskild grupp. Dessa ärenden handhavas av en för ändamålet avsedd
förste byråsekreterare såsom föredragande. Övriga intendenturavdelningen
Statsutskottets utlåtande nr 153.
3
berörande personalärenden, avseende civil personal, avlönad från arméförvaltningens
avlöningsanslag, arvodesavlönad militär personal, civil personal
med avlöning från intendenturavdelningens sakanslag och kollektivavtalsanställd
städerskepersonal, allt inom ämbetsverket, samt personal vid
arméns fasta bergrumsanläggningar ävensom ärenden rörande behov vid
såväl intendenturavdelningen som centrala intendenturanstalter och truppförband
av personal, som avlönas från sakanslag under intendenturavdelningens
förvaltning, handläggas i vissa hänseenden inom civilbyråns allmänna
avdelning för administrativa och juridiska ärenden av chefen för byrån
med biträde i viss utsträckning av en byråsekreterare samt biträdespersonal.
Slutligen handläggas i nedan angivna hänseenden vissa såväl tyg- som
inlendenturavdelningarna berörande personalfrågor även inom civilbyråns
kameral- och personaldetalj. Denna har därvid att utföra vissa registrerings-
och granskningsuppgifter, att biträda med upprättande av vissa protokoll
i personalärenden, att upprätta och föredraga avlöningslistor, att
handhava ärenden rörande källskatt, att handlägga frågor om ersättning
för sjukvården m. in., att dispositionsbokföra poster som avse de olika anslagstillarna
för avlöning m. m. samt att biträda vid anslagsberäkningar.
Inom marinförvaltningens civilbyrå finnes inrättat ett personalkontor, å
vilket handläggas ärenden, som angå löne- och personalfrågor berörande
marinförvaltningens civila personal samt för marinledningens ämbetsbyggnad
anställda städerskor, inrättande eller indragning hos lokalförvaltningarna
av civila befattningar med avlöning från sakanslag samt avlämnande
av tjänstgöringsuppgifter för i marinförvaltningen tjänstgörande militär och
civilmilitär personal ävensom vissa andra frågor rörande sistnämnda personal
in. in. Enligt en av marinförvaltningen för personalkontoret fastställd
instruktion åvilar det kontoret i fråga om ämbetsverkets civila personal att
bl. a. handhava ärenden angående inrättande och indragning av civil befattning,
anställning, befordran, löneklassplacering, semester, tjänstledighet,
entledigande och krigsplacering beträffande nämnda personal, viss matrikeloch
rullföring ävensom uträkning av lön för arvodesanställd personal. Det
ankommer vidare på kontoret bl. a. att på begäran tillhandagå marinstaben
med biträde i personalfrågor. Kontoret har att inhämta samråd med byråchef
(motsvarande) i ärende, som berör honom underställd personal.
Härutöver finnes inom den i marinförvaltningen ingående skeppsbyggnadsavdelningens
varvs- och verkstadsbyrå inrättad en arbetarsektion för
handläggning av kollektivavtalsfrågor rörande personal, anställd vid örlogsvarven
och verkstadsförvaltningarna vid kustartilleriförsvaren.
Vad slutligen gäller flygförvaltningen inrättades inom nämnda ämbetsverks
civilbyrå fr. o. in. den 1 januari 1944 eu särskild personaldetalj. Ä
denna handläggas ärenden angående flygförvaltningens civila personal, som
avse nyanställning och registrering av personal ävensom överflyttning av
befattningshavare mellan ämbetsverkets olika avdelningar, vissa rutinmäs
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 153.
siga åtgärder, placering ocli uppflyttning i löneklass, upprättande av stommar
för avlöningslistor, uppsättande av underdåniga framställningar angående
personalen, frågor rörande krigsplacering in. in. Därjämte handläggas
å personaldetaljen de på flygförvaltningen ankommande personalärenden,
som angå civil icke-ordinarie personal med avlöning från sakanslag
vid flottiljer, centrala flygverkstäder och centrala flygmaterielförrådet.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att väsentliga skiljaktigheter föreligga
mellan de tre försvarsgrensförvaltningarna i vad avser sättet för handläggning
av inom dessa myndigheter förekommande personalfrågor. Medan
inom marin- och flygförvaltningarna åtgärder vidtagits för att såvitt möjligt
sammanföra personalärendena till ett för vartdera ämbetsverket gemensamt
personalkontor, synes någon motsvarande strävan icke ha varit för
handen inom arméförvaltningen. Enligt revisorernas mening måste den inom
sistnämnda ämbetsverk tillämpade ordningen på hithörande område betecknas
såsom föga rationell. Det vill sålunda förefalla, som om personalärendenas
uppdelning på ett flertal olika organisationsenheter icke blott
skulle innebära fara för bristande enhetlighet vid frågornas handläggning
utan även medföra ökade kostnader för statsverket. Speciellt inom tygavdelningen
synes ett onödigt stort antal befattningshavare tagas i anspråk
för berörda ändamål. Den medverkan, som i flera fall lämnas från civilbyråns
sida vid behandlingen av ärenden, vilka det synbarligen tillkommer
vederbörande personalorgan att själva avgöra, torde vidare få anses leda till
en icke oväsentlig omgång.
Revisorerna bortse icke från att för arméförvaltningens vidkommande
speciella förhållanden äro rådande av bl. a. det skälet, att inom ämbetsverkets
tyg- och intendenturavdelningar även handläggas ärenden rörande viss
militär personal. Hithörande ärenden synas dock utgöra allenast en mindre
del av de inom ämbetsverket förekommande personalfrågorna. Med hänsyn
till vad i det föregående anförts torde därför enligt revisorernas mening
starka skäl tala för vidtagandet av en sådan organisationsförändring inom
arméförvaltningen, att personalärendena — åtminstone i vad gäller den civila
personalen — sammanföras till ett för hela ämbetsverket gemensamt
organ, inom vilket i förekommande fall sektionsindelning efter de båda
fackavdelningarnas speciella behov kan ske. Revisorerna vilja i detta sammanhang
slutligen ifrågasätta, huruvida icke inom marinförvaltningen jämväl
handläggningen av kollektivavtalsfrågor lämpligen bör överflyttas till
ämbetsverkets personalkontor.
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning och statens organisationsnämnd
(Del II, s. 4—5), vilka helt ansluta sig till revisorernas uppfattning,
att det sätt på vilket handläggningen av personalärenden ordnats inom
arméförvaltningen knappast kan vara ändamålsenligt. Remissmyndigheterna
hävda vidare, att ifrågavarande ärende lämpligen bör överlämnas till 1946
års militära förvaltningsutredning att beaktas vid fullgörandet av det åt utredningen
lämnade uppdraget.
Utskottet. Enligt revisorernas mening måste det sätt, på vilket personalärenden
handläggas inom arméförvaltningen, betraktas såsom föga rationellt.
Till vad revisorerna härutinnan anfört ha såväl försvarets civilförvaltning
som statens organisationsnämnd anslutit sig. Jämväl utskottet har bi
-
Statsutskottets utlåtande nr 153.
5
bragts den uppfattningen, att de påtalade förhållandena böra göras till föremål
för särskild översyn.
Av organisationsnämndens utlåtande framgår emellertid, att nämnden
har för avsikt att i sinom tid till 1946 års militära förvaltningsutredning inkomma
med förslag till en mera tillfredsställande ordning på förevarande
område. Då sålunda får förutsättas att det nu berörda spörsmålet kommer
att uppmärksammas av förvaltningsutredningen, har utskottet ansett sig
kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
3:o) Omplacering av personal inom försvaret. Under försvarsdepartementet,
§ 6, ha revisorerna understrukit angelägenheten av att i fortsättningen
största möjliga återhållsamhet iakttages vid omplacering av personal inom
försvaret (Del I, s. 20—23).
Efter en redogörelse för gällande bestämmelser angående ersättning för
flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare framhålla revisorerna,
att de militära myndigheterna -— med kringgående av kungörelsens bestämmelser
om lägre flyttningsersättning i fall av befordran — stundom
synas ha förfarit på det sätt att vederbörande någon tid före omplaceringen
befordrats samt förkommenderats till den nya förläggningsorten, varigenom
ersättning kunnat utgå enligt för beställningshavaren gynnsammare grunder.
Beträffande befattningshavare som äro underkastade 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente gälla särskilda föreskrifter, enligt vilka det åligger
befattningshavaren att viss tid före pensionsålderns uppnående till vederbörlig
myndighet ingiva ansökning om avsked. Syftet härmed är givetvis,
att myndigheten i god tid skall erhålla överblick över blivande personalförändringar
och kunna planlägga härav betingade åtgärder. Trots förhandenvaron
av förenämnda föreskrifter synes emellertid — framhålla revisorerna
— i många fall inom försvarsväsendet beslut om dylika personalförändringar
i anledning av beställningshavares avsked meddelas först kort
tid före den för avskedet fastställda dagen.
Därest befattningshavare kort tid efter en förflyttning ånyo nödgas byta
tjänstgöringsort, måste de härmed förenade olägenheterna bliva särskilt betungande
för befattningshavaren. Dylika med täta mellanrum inträffande
omplaceringar torde av hänsyn till befattningshavarna i regel undvikas av
myndigheterna. Inom försvarsväsendet synas emellertid enligt revisorernas
uppfattning omplaceringar av särskilt yngre beställningshavare ofta äga
rum rutinmässigt utan tvingande skäl.
Statsverkets utgifter jämlikt flyttningskungörelsen förorsakas till icke
ringa del av omplaceringar av personal inom försvaret. Antalet dylika omplaceringar
är nämligen mycket stort. Enligt från försvarets civilförvaltning
under hand inhämtade upplysningar utgjorde sålunda antalet av ämbetsverket
prövade ärenden rörande ersättning för flyttningskostnader år
6
Statsutskottets utlåtande nr 153.
1944 2 092, år 1945 2 932 och år 1946 2 370. För ändamålet anvisade anslagsposter
under fjärde huvudtiteln ha de tre sistförflutna budgetåren belastats
med i runt tal resp. 700 000, 690 000 och 626 000 kronor. Att märka
är att resekostnaderna i allmänhet icke ingå i förenämnda belopp; dessa
kostnader torde, enär militärbiljett regelmässigt kommer till användning, ha
bokförts å den för reseersättningar uppförda anslagsposten. Ej heller äro
här medräknade av omplaceringstraktamenten betingade kostnader, vilka
likaledes belasta sistnämnda anslagspost.
Revisorerna lia gjort följande allmänna uttalande.
De i det föregående anförda siffrorna ge vid handen, att omplacering av
personal inom försvaret under senare år förekommit i förhållandevis stor
omfattning. Såsom en följd härav har statsverket fått vidkännas avsevärda
kostnader i form av flyttningsersättningar, omplaceringstraktamenten m. m.
Att utgifterna blivit oproportionerligt stora sammanhänger givetvis även
med nu rådande förhållanden å hyresmarknaden. Sistnämnda omständighet
torde jämväl för den förflyttade personalen innebära betydande olägenheter
av såväl personlig som ekonomisk natur, framför allt på grund av svårigheterna
att erhålla lämplig bostad å den nya tjänstgöringsorten.
Med hänsyn härtill finna revisorerna starka skäl tala för att i fortsättningen
största möjliga återhållsamhet iakttages vid omplacering av personal
inom försvaret. Dylik omplacering kan självfallet i viss omfattning
vara en militär nödvändighet men torde icke sällan beslutas efter rent rutinmässiga
grunder. Enligt revisorernas mening bör emellertid förflyttning
ske endast i den mån tjänstens behöriga gång så oundgängligen fordrar.
Särskilt angeläget synes vara, att utnämningar och omplaceringar tillkännagivas
med så långt varsel som möjligt. Detta gäller icke minst i fråga om
högre beställningar, beträffande vilka en personalförändring i allmänhet
medför ett stort antal omplaceringar i succession.
En vidgad återhållsamhet vid meddelandet av beslut rörande förflyttningar
torde vara ägnad icke blott att tillgodose personalens berättigade intressen
härvidlag utan även att nedbringa statsverkets kostnader. Revisorerna
ha i förevarande sammanhang främst velat rikta uppmärksamheten
på förhållandena vid försvaret. De anförda synpunkterna synas dock enligt
revisorernas uppfattning i erforderlig mån böra beaktas jämväl inom andra
områden av statsförvaltningen.
Utlåtanden ha avgivits av chefen för försvarsstaben, chefen för armén,
chefen för marinen, chefen för flygvapnet och försvarets civilförvaltning
(Del II, s. 23—29).
Chefen för försvarsstaben framhåller, att det av försvarsstabens militära
personal främst är officerarna på försvarsstabens stat, generalstabsofficerarna
samt de till försvarsstaben kommenderade officerarna, för vilka jämförelsevis
ofta återkommande omplaceringar medförande flyttningskostnader
ifrågakomma. Sådana omplaceringar äro enligt försvarsstabschefens
mening nödvändiga med hänsyn till stabstjänstens natur. De bero antingen på
befordringar till och inom regementsofficersgraden eller på avlösning av personal
vid staben. Omplaceringar äro i det förra fallet ofta ofrånkomliga enär
befattningarna vid försvarsstaben i regel äro bundna till viss lönegrad. I
senare fallet måste tjänstgöringen vid försvarsstaben avbrytas med hänsyn
Statsutskottets utlåtande nr 153.
7
till vikten av vederbörandes fortsatta utbildning, för flertalet genom tjänstgöring
vid trupp. Framför allt med hänsyn härtill anses omplaceringarnas
antal vid försvarsstaben svårligen kunna begränsas mer än hittills skett. Då
emellertid alltför täta omplaceringar av personal icke äro önskvärda vare
sig ur ekonomisk synpunkt eller med hänsyn till försvarsstabens effektivitet
och den enskildes intresse, kommer omplacering av försvarsstabens
personal även i fortsättningen att begränsas så långt tjänstens krav i övrigt
medger, anför försvarsstabschefen slutligen.
I de tre försvarsgrenschefernas utlåtanden ges uttryck åt liknande synpunkter.
Cheferna för armén och marinen framhålla dessutom, att något
kringgående av flyttningskungörelsens bestämmelser om lägre flyttningsersättning
i fall av befordran icke ägt rum inom respektive försvarsgrenar.
Försvarets civilförvaltning förklarar sig dela den av revisorerna i ämnet
uttalade uppfattningen.
Utskottet delar revisorernas uppfattning att största möjliga återhållsamhet
bör iakttagas vid omplacering av personal, varav kan föranledas utbetalande
av flyttningsersättningar eller omplaceringstraktamenten. Dylik omplacering
bör givetvis ske endast då tjänstens behöriga gång så oundgängligen
kräver eller då en förflyttning eljest är nödvändig ur utbildnings- eller
tj änstbarhetssynpunkt.
Vad nu sagts gäller uppenbarligen hela statsförvaltningen. Revisorernas
erinringar ha emellertid avseende närmast å försvarsväsendet. Av de i ärendet
avgivna utlåtandena bär utskottet bibragts den uppfattningen, att de
militära myndigheterna i princip inse betydelsen av att i såväl statens som
personalens intresse omplaceringar i möjligaste mån böra undvikas.
Av arméchefens utlåtande synes emellertid i fråga om omplaceringar i
samband med befordringar till och inom regementsofficersgraderna framgå,
att vissa möjligheter föreligga att genom en vidgad befordringsgång
inom eget regemente undvika förflyttningar. Vidare framgår, att beträffande
den rutinmässiga omplacering, som har till syfte att bereda den vid
staber och skolor tjänstgörande personalen erforderlig trupptjänstgöring,
olika uppfattningar kunna förekomma i fråga om tiden för tjänstgöringen
vid stab och skola respektive truppförband. Det vill sålunda synas som om
—även om inom ramen för nu tillämpad praxis en begränsning av omplaceringarna
iakttagits — möjligheter föreligga bl. a. att genom en i dessa
hänseenden ändrad praxis minska antalet omflyttningar. Utskottet är icke
berett göra något uttalande, huruvida en dylik ändring är att förorda. Därvid
böra givetvis mot varandra vägas föreliggande besparingsmöjligheter och
eventuella olägenheter med avseende å personalens tjänstbarhet. Spörsmålet
synes emellertid vara av den betydelse, att detsamma förtjänar Kungl. Maj :ts
särskilda uppmärksamhet.
Av utlåtandena framgår, att de militära myndigheterna eftersträva att
tillkännagiva väntade omplaceringar möjligast lång tid i förväg, i allmänhet
sex månader. Utskottet vill understryka vikten av att — icke minst
8
Statsutskottets utlåtande nr 153.
under nuvarande exceptionella förhållanden å bostadsmarknaden — varsel
om väntade utnämningar och omplaceringar givas i så god tid som möjligt.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet sålunda anfört.
4:o) Viss anskaffning av bensin (motyl) inom armén. Under försvarsdepartementet,
§ 7, ha revisorerna framställt vissa erinringar mot ett av arméförvaltningens
intendenturavdelning ingånget rabattavtal (Del I, s. 23
—25).
Under beredskapstiden har arméns behov av bensin (motyl) tillgodosetts
huvudsakligen genom central upphandling, som verkställts av arméförvaltningens
intendenturavdelning. Emellertid synes något förbud icke
ha utfärdats för de olika lokala arméförbanden (motsvarande organisationer)
att själva ombesörja anskaffning av nämnda drivmedel. I vilken
omfattning lokal upphandling ägt rum har med hänsyn till den korta tid,
som stått revisorerna till buds, icke kunnat närmare utrönas. Av tillgängliga
räkenskaper synes emellertid framgå, att enbart under tiden den 1
oktober 1944—den 30 juni 1945 vid vederbörande förband inköpts omkring
2 milj. liter bensin.
I fråga om den centrala upphandlingen har intendenturavdelningen under
tiden den 1 april 1943—den 31 december 1945 å utgivna likvider verkställt
avdrag med 5 öre per liter för levererade flytande drivmedel. Denna
rabattering synes ha företagits utan stöd av något formligt avtal mellan
kronan och leverantörerna. Efter samråd med industrikommissionens prisbyrå
har emellertid intendenturavdelningen under år 1946 träffat överensKommelse
med vederbörande bensin- och oljebolag, varvid betalningsvillkoren
närmare reglerats jämväl i vad angår viss förgången tid. Sålunda
ha leverantörerna förbundit sig att för samtliga leveranser intill den 1 april
1944 avstå från varje anspråk på återbäring av den utav intendenturavdelningen
uttagna rabatten. För å tiden därefter belöpande leveranser har
däremot stipulerats en återbäring till leverantörerna svarande mot 20 procent
av den innehållna rabatten. Överenskommelsen innebär sålunda, att
leverantörerna godtagit en rabatt av 4 öre per liter å levererade drivmedel,
detta oavsett leveranssättet.
Vad de lokala förbandens anskaffningar i sin tur beträffar, har någon
motsvarighet till omförmälda avtal icke förefunnits. över huvud taget synes
trots omfattningen av förbandens bensininköp någon rabattering icke annat
än i undantagsfall ha medgivits av vederbörande leverantörer. Denna
för statsverket ekonomiskt ofördelaktiga upphandlingsverksamhet har uppmärksammats
av försvarets civilförvaltnings revision, som med anledning
därav inlett underhandlingar med vissa bensin- och oljebolag i och för
återvinnande till kronan av en del av de utgivna likvidbeloppen.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
9
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att arméförvaltningens intendenturavdelning
lyckats nå uppgörelse med vederbörande bensin- och oljebolag
om en icke oväsentlig rabatt å de under viss period av beredskapstiden
verkställda inköpen av bensin (motyl) för arméns behov. Vid sidan av
denna i intendenturavdelningens regi bedrivna centrala upphandling ha
emellertid de lokala arméförbanden — då förbud däremot icke synes ha
utfärdats — i betydande utsträckning själva ombesörjt anskaffning av bensin.
Härvid ha förbanden dock blott i undantagsfall medgivits någon inköpsrabatt.
Vid av revisionen inom försvarets civilförvaltning i anledning
härav upptagna förhandlingar med vederbörande leverantörer om viss återbäring
till statsverket ha svårigheter yppats att ernå en för kronan ekonomiskt
tillfredsställande lösning.
Instruktionsenligt åligger det intendenturavdelningens förrådskontrollkontor
att vid granskningen av lokalförbandens räkenskaper uppmärksamma
bl. a. frågor rörande erlagda priser. Såvitt revisorerna kunnat finna ha
emellertid från förrådskontrollkontorets sida inga särskilda åtgärder vidtagits
i förevarande sammanhang. Det framstår vidare enligt revisorernas
mening såsom anmärkningsvärt, att det ingångna rabattavtalet icke utsträckts
att omfatta all anskaffning av bensin inom armén samt att, såvitt
kunnat utrönas, erforderliga direktiv rörande de lokala arméförbandens
ifrågavarande upphandlingsverksamhet icke utfärdats av intendenturavdelningen.
Emellertid synes det revisorerna ligga nära till hands att i merberörda
avtal inlägga den innebörden, att de därigenom uppnådda prisvillkoren
avsett all den bensin, som från de av avtalet berörda bolagen och under
däri angiven tid levererats till armén, oberoende av genom vilken myndighet
upphandling ägt rum. Ett visst stöd för en dylik tolkning står att
finna i den omständigheten, att jämväl arméförvaltningens tygavdelning
kommit i åtnjutande av ifrågavarande rabatt. Med hänsyn härtill synas
enligt revisorernas mening vägande skäl kunna åberopas till förmån för
den uppfattningen, att statsverket får anses äga berättigade anspråk på erhållande
av viss återbäring även i vad rör sådana drivmedelsleveranser som
direkt gäldats av arméns lokalförband.
Utlåtande har avgivits av armé förvaltningens intendenturavdelning (Del II,
s. 30—34), som bland annat framhållit följande.
Från och med beredskapstidens början tillämpade krigsleverantörerna officiellt
fastställda pris. De rabatter, som tidigare beviljats större konsumenter,
utgingo alltså icke längre. Skälet härför var, att leverantörernas importkostnader
ökats efter krigsutbrottet. De av priskontrollnämnden officiellt
fastställda priserna voro beräknade med hänsyn härtill och voro alltså
att anse som fasta minimipris. Även statens reservförrådsnämnd, som
efter hand börjat importera och lagra bensin, tillämpade dessa fasta pris.
Först i samband med underhandlingar med reservförrådsnämnden rörande
eu större överflyttning av bensin till intendenturavdelningens egna lager
uppkom frågan om viss rabattering och samtidigt härmed upptog intendenturavdelningen
denna fråga även med krigsleverantörerna. Härvid gjorde intcnden
t ura vdelningen anspråk på en rabatt av 5 öre per liter och detta icke
blott för den ojämförligt större del, som levererades till intendenturavdelningens
egna lager (i det följande benämnd »lagervara»), utan även för den
mindre del, som beställdes och likviderades av truppförbanden (i det följande
benämnd »konsumtionsvara»). Till denna framställning ställde sig
10
Statsutskottets utlåtande nr 153.
krigsleverantörerna helt avvisande. Framför allt gällde detta konsumtionsvarorna,
vilka alltid uttogos i mindre partier. Därtill kom att dessa leveranser
voro brådskande och skedde ofta på andra tider än ordinarie arbetstid.
Om distributionsnätet skulle kunna bibehållas vid en för försvaret
godtagbar effektivitet, måste sålunda leverantörerna vidkännas betydligt
ökade personalkostnader.
Då intendenturavdelningen fann dessa skäl värda beaktande, och då det
var av stor vikt att mot leverantörernas klart uttryckta mening icke företaga
något, som kunde giva dem anledning att vidtaga åtgärder, som kunde
äventyra beredskapens planmässiga funktionering, ansåg intendenturavdelningen
sig icke tillsvidare böra vidhålla sitt krav på denna punkt.
Efter en redogörelse för den närmare gången av de förhandlingar som slutligen
ledde fram till det av revisorerna omnämnda rabattavtalet upplyser
intendenturavdelningen, att i samband härmed ånyo upptogs frågan om
rabattering även å konsumtionsvarorna. Av tidigare anförda skäl ansågs, att
dessa leveranser icke borde bli föremål för någon rabattering. Under hänvisning
till de av försvarets civilförvaltnings revision i ärendet vidtagna åtgärderna
framhålles emellertid samtidigt i remissutlåtandet, att intendenturavdelningen
kommer att samverka med civilförvaltningen för ernående
av bästa möjliga resultat.
Utskottet. Revisorerna ha i förevarande sammanhang fäst uppmärksamheten
vid det förhållandet, att visst av arméförvaltningens intendenturavdelning
med vederbörande oljebolag ingånget rabattavtal allenast omfattat
den i avdelningens egen regi bedrivna centrala upphandlingen av drivmedel,
medan den av de lokala truppförbanden verkställda anskaffningen icke berörts
därav. Såsom förklaring härtill har intendenturavdelningen bland
annat åberopat den omständigheten, att de lokala inköpen alltid företagits i
mindre partier, vilket i förening med leveransernas oregelbundna spridning
över dygnets alla timmar ansetts utgöra motiv för att rabatt i dessa fall
icke bort ifrågakomma. Såvitt tillgängliga uppgifter ge vid handen synas
emellertid de ifrågavarande leveranserna i icke obetydlig utsträckning ha
skett i tankbil eller järnvägstankvagn.
Vid av försvarets civilförvaltnings revision i ärendet upptagna förhandlingar
ha en del bolag förklarat sig kunna medgiva viss rabatt, medan i
andra fall svårigheter yppats att uppnå en för kronan ekonomiskt tillfredsställande
lösning. För egen del är utskottet av den uppfattningen, att
för sådana leveranser som icke skett via återförsäljare utan direkt från
oljebolagens upplag eller depåer rimligen bör kunna påräknas sedvanlig
rabatt. Att en lösning av frågan enligt nu angivna grunder icke tidigare kommit
till stånd finner utskottet i likhet med revisorerna anmärkningsvärt.
Då emellertid intendenturavdelningen nu förklarat sig i förevarande angelägenhet
komma att samverka med civilförvaltningen för ernående av
bästa möjliga resultat, anser sig utskottet kunna inskränka sig till att vad
i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
11
5:o) Vissa uppbördsmedel inom försvaret. Under försvarsdepartementet,
§ 9, ha revisorerna förordat en översyn av gällande bestämmelser rörande
upplåtelse av försvarsväsendet tillhöriga lokaler samt tillhandahållande av
bad i kronan tillhöriga badinrättningar (Del I, s. 32—39).
I kasernvårdsreglementet den 30 november 1922 föreskrevs tidigare beträffande
armén, att truppförbandschef, där utan olägenhet för truppförband
eller dess övningar inkomst åt kronan kunde genom uthyrning av lägenheter
m. in. beredas, ägde låta verkställa sådan uthyrning. Enligt av
arméförvaltningens dåvarande fortifikationsdepartement den 26 maj 1923
utfärdade bestämmelser göres emellertid numera åtskillnad mellan tillfälliga
och andra upplåtelser. I förstnämnda avseende stadgas därvid bl. a., att
vederbörande truppförbandschef eller annan chef må till skolor, idrottseller
skytteföreningar eller enskilda personer för anordnande av övningar,
tävlingar, uppvisningar, utställningar eller hållande av föredrag för visst
tillfälle upplåta lantförsvaret tillhöriga lokaler mot villkor att kronan genom
upplåtelsen icke tillfogas skada eller förlust. Beträffande annan upplåtelse
föreskrives bl. a. i fråga om annan lokal än bostadslägenhet, att sådan
lokal må för idrott, utställningar o. d. av vederbörande truppförbandseller
motsvarande chef upplåtas mot avgift till sådant belopp, att kronan
erhåller ej allenast ersättning för slitning m. m. utan jämväl skälig inkomst.
Vidare stadgas i av arméförvaltningens dåvarande intendentsdepartement
den 10 februari 1931 meddelade föreskrifter, att vid tillfällig upplåtelse av
kronans lokaler ersättning för bränsle, lyse, vatten och renhållning skall
i förekommande fall erläggas med belopp, som vederbörande truppförbandschef,
under beaktande av att kronan icke förorsakas förlust, äger med hänsyn
till årstid, truppförbandens egna kostnader in. in. fastställa. Beräknandet
av truppförbandens egna kostnader skall såvitt möjligt grunda sig på
verkligen tillhandahållna mängder bränsle, lyse, vatten och renhållningseffekter
med tillägg av kostnaden för de naturaprestationer, som utföras av
truppförbandets personal.
I fråga om tillfällig upplåtelse av marinen tillhörande byggnader in. in.
har marinförvaltningen i skrivelse den 27 april 1934 föreskrivit, att vederbörande
chef må till skolor, idrotts- eller skytteföreningar och andra liknande
sammanslutningar, till föreningar av marinens militära och civilmilitära
personal eller till enskilda personer, efter prövning av ändamålet i
varje särskilt fall, för anordnande av övning, tävling, uppvisning, utställning,
föredrag o. d., anordnat för välgörande eller annat dylikt ändamål
eller avseende personalens nytta eller förströelse, för visst tillfälle upplåta
marinen tillhöriga lokaler. Som villkor härför gäller, att kronan genom
upplåtelsen icke tillfogas skada eller förlust.
Vad slutligen avser flygvapnet stadgas i kungl. brev den 3 juni 1932, att
ärenden angående tillfälligt upplåtande av flygvapnet tillhörig byggnad till
idrotts- eller skytteförening o. d. må avgöras av flygstyrelsen (numera flygförvaltningen)
under villkor alt kronan genom upplåtelsen ej tillfogas skada
eller förlust. Härutöver har flygförvaltningen föreskrivit, att vid här avsedd
12
Statsutskottets utlåtande nr 153.
upplåtelse till ideella föreningar o. d. det uthyrda (upplåtna) objektet skall
genom hyresgästens försorg och å dennes bekostnad brandförsäkras till
fulla värdet med flygförvaltningen såsom förmånstagare. Vederbörande flottiljchefer
ha dock bemyndigats att medgiva sammanslutningar eller föreningar
bland flygvapnets personal befrielse från sådan brandförsäkringsplikt.
Ett av revisorerna införskaffat utredningsmaterial visar, att de ifrågavarande
föreskrifterna tillämpats mycket olika. I åtskilliga fall har sålunda vid
upplåtelse av lokaler endast hyra uttagits men icke ersättning för bränsle,
lyse, vatten och renhållning. I andra fall förekommer det motsatta förhållandet.
Understundom ha föreskrifterna beträffande tillfällig upplåtelse
t. o. m. tolkats så, att ersättning för hyra icke finge uttagas. Vidare synas
avgifterna ha fastställts efter synnerligen varierande beräkningsgrunder. De
utgående avgiftsbeloppen kunna slutligen i allmänhet icke anses stå i paritet
med gängse hyrespriser på allmänna marknaden. Revisorerna ha i detta
sammanhang särskilt beaktat, att vid försvarsväsendet anställd personal och
förefintliga sammanslutningar (idrottsföreningar, skytteföreningar, tennisklubbar
o. d.) i övervägande utsträckning medgivits att utan avgift begagna
kronan tillhöriga lokaler.
Revisorerna lämna vidare en redogörelse för hittills gällande bestämmelser
i fråga om tillhandahållande av bad i kronan tillhöriga badinrättningar.
Härutinnan torde utskottet få hänvisa till s. 36 och 37 i berättelsen. De av
revisorerna återgivna föreskrifterna giva vid handen, att med visst undantag
betydande skiljaktigheter föreligga mellan försvarsgrenarna rörande
rätten för den vid försvarsväsendet anställda personalen att på kronans bekostnad
erhålla varmbad.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att betydande skiljaktigheter
föreligga mellan armén, marinen och flygvapnet med avseende på gällande
bestämmelser rörande upplåtelse av militära lokaler samt tillhandahållande
av bad i kronan tillhöriga badinrättningar. Såvitt revisorerna kunnat finna,
måste speciellt de förstnämnda föreskrifterna i vissa fall anses vara jämväl
mindre klart utformade, med påföljd att desamma kommit att tillämpas
mycket olika även inom en och samma försvarsgren. En bidragande
orsak härtill för arméns vidkommande torde ha varit den i det föregående
omförmälda uppdelningen i tillfällig och annan upplåtelse, vilken icke visat
sig möjlig att konsekvent genomföra, enär bestämda gränser mellan dessa
båda kategorier ofta icke förefinnas i praktiken. De ifrågavarande föreskrifterna
framstå vidare såsom i vissa avseenden föråldrade. I den mån särskilda
ersättningar betingats, synas sålunda dessa icke alltid vara så avpassade,
att kronan erhåller skälig gottgörelse för de med verksamheten numera
förenade kostnaderna. Revisorerna ha slutligen uppmärksammat, att
inom försvarsväsendet anställda befattningshavare och verksamma föreningar,
i fall då de äro att betrakta såsom enskilda personer resp. sammanslutningar,
mot gällande föreskrifter medgivits befrielse från eljest utgående
avgifter.
Vad sålunda iakttagits ger revisorerna anledning framhålla behovet av
att berörda föreskrifter underkastas översyn för vinnande av större likfor
-
Statsutskottets utlåtande nr 153.
13
mighet såväl inom samma försvarsgren som de olika försvarsgrenarna emellan.
I anslutning härtill torde bestämmelserna i vissa avseenden böra förtydligas.
Med hänsyn till önskvärdheten av ett rationellt utnyttjande av
kronan tillhöriga lokaler synes enligt revisorernas mening ett klarläggande
av innebörden i det i förberörda föreskrifter använda begreppet »skada
eller förlust» vara i särskild grad erforderligt. Vidare torde böra beaktas
önskvärdheten av att förekommande avgifter och liknande ersättningar bättre
än hittills komma att ansluta sig till rådande marknadspriser.
Av den lämnade redogörelsen framgår även, att den av de militära myndigheternas
verksamhet betingade uppbörden allt mer vuxit i omfattning.
Revisorerna, som jämväl vilja erinra om betydelsen av att nämnda uppbörd
blir föremål för erforderlig granskning, anse sig i anslutning härtill kunna
ifrågasätta, huruvida icke även på andra, i det föregående berörda områden
av den militära förvaltningen en översyn av gällande bestämmelser rörande
förekommande uppbördsmedel bör under hänsynstagande till ovan angivna
synpunkter verkställas.
Utlåtande har avgivits av försvarets civilförvaltning efter hörande av
arméns fortifikationsförvaltning samt armé-, marin- och flygför,vattningarna
(Del II, s. 43—45).
Civilförvaltningen har bland annat erinrat om att Kungl. Maj :t genom
ämbetsskrivelse den 30 december 1947 utfärdat nya föreskrifter angående
tillhandahållande av varmbad åt personal vid försvarsväsendet m. m. Beträffande
frågan om upplåtelse av försvarsväsendet tillhöriga lokaler ansluter
sig civilförvaltningen helt till revisorernas uppfattning, att en översyn av
bestämmelserna på förevarande område bör verkställas i syfte att få till
stånd för hela försvaret enhetliga, tidsenliga och tydliga föreskrifter. Jämväl
de av civilförvaltningen hörda myndigheterna biträda i stort sett revisorernas
åsikter i frågan.
Utskottet. Den av revisorerna berörda frågan om tillhandahållande av bad
i kronan tillhöriga badinrättningar har numera i princip reglerats, sedan
Kungl. Maj :t genom ämbetsskrivelse den 30 december 1947 utfärdat nya föreskrifter
i ämnet. Såvitt utskottet kunnat finna har någon motsvarande
omarbetning av gällande bestämmelser rörande upplåtelse av militära lokaler
icke företagits. I likhet med revisorerna är emellertid utskottet av den
uppfattningen, att på förevarande område behov av mera enhetliga, tidsenliga
och tydliga föreskrifter föreligger. Nämnda behov har jämväl vitsordats
av de i ärendet hörda remissmyndigheterna.
Den för samtliga försvarsgrenar gemensamma fortifikationsförvaltningen,
varom beslut fattades vid 1947 års riksdag, har trätt i funktion fr. o. in.
sistförflutna maj månad. Enligt utskottets mening bör det lämpligen ankomma
på denna myndighet att verkställa den erforderliga översynen av sistherörda
bestämmelser.
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj it ville uppdraga åt fortifikationsförvaltningen
att verkställa här avsedda översyn av gällande bestämmelser
rörande upplåtelse av försvarsväsendet tillhöriga lokaler.
14
Statsutskottets utlåtande nr 153.
6:o) Stockholms luftvärnsregementes anläggningsarbeten i Norrtälje. Under
försvarsdepartementet, § 10, ha revisorerna berört de ekonomiska konsekvenserna
av beslutet att återkalla samtliga arbetstillstånd för de för
Stockholms luftvärnsregementes räkning påbörjade arbetena vid Norrtälje
(Del i, s. 39—46).
Efter förslag av Kungl. Maj :t i prop. 1945: 189 beslöt riksdagen (skr. nr
460), att Stockholms luftvärnsregemente skulle förläggas till Norrtälje, varjämte
riksdagen för budgetåret 1945/46 anvisade till mark för övningsfält
för regementet ett investeringsanslag av 155 000 kronor och till ordnande av
regementets förläggning ett investeringsanslag av 3 miljoner kronor. De
totala kostnaderna för uppförande av regementets kasernetablissement hade
i propositionen preliminärt beräknats till 16 510 000 kronor enligt prisläget
den 1 juli 1944.
1 skrivelse den 2 april 1946, nr 114, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag under försvarets
fonder för budgetåret 1946/47, anmälde riksdagen bl. a., att riksdagen till
ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning för nämnda budgetår
anvisat ett investeringsanslag av 6 miljoner kronor.
Efter framställning från fortifikationsförvaltningen har Kungl. Maj :t genom
brev den 8 augusti 1946 dels fastställt situationsplan och ritningar,
dels meddelat dispositionsbeslut, dels ock beviljat byggnadstillstånd för vissa
i en första byggnadsetapp för etablissementet ingående byggnadsobjekt.
Kostnaderna härför ha beräknats uppgå till närmare 2 milj. kronor. Genom
brev den 30 maj 1947 har Kungl. Maj :t vidare dels fastställt situationsplan
och ritningar till värmecentral med brandredskapsbod och kolgård vid etablissementet,
dels till förvaltningens förfogande för arbetenas utförande ställt
ett belopp av 488 000 kronor, dels ock meddelat byggnadstillstånd.
Under åberopande av starkt minskad tillgång på arbetskraft inom byggnadsfacket
har länsarbetsnämnden i Stockholms län genom beslut den 25
juni 1947 återkallat samtliga arbetstillstånd för de påbörjade arbetena vid
Norrtälje. Dock har nämnden samma dag tilldelat förvaltningen 20 arbetare
för utförande av vissa skyddsarbeten, som voro ofrånkomliga på grund
av arbetstillståndens återkallande. Sedermera har genom beslut den 24 juli
1947 nämnda antal utökats till 36 arbetare. Beträffande värmecentralen
har länsarbetsnämnden vidare meddelat arbetstillstånd den 29 juli 1947,
varvid emellertid enligt nämndens beslut endast hälften av den beräknade
erforderliga arbetsstyrkan fick disponeras för ändamålet. Med undantag för
värmecentralen hade sålunda vid tiden för avgivandet av revisorernas berättelse
samtliga arbeten vid etablissementet måst nedläggas.
Beträttande det vid avbrottet rådande arbetsläget får utskottet hänvisa
till s. 42 i berättelsen.
1 underdånig skrivelse den 9 september 1947 har fortifikationsförvaltningen
anfört besvär över länsarbetsnämndens förenämnda beslut, varjämte
ämbetsverket i promemoria till socialdepartementet den 24 september
1947 förebragt ytterligare motivering för sin ståndpunkt. Ifrågavarande be
-
Statsutskottets utlåtande nr 153.
15
svär hade vid tiden för avgivandet av revisorernas berättelse ännu icke avgjorts
av Kungl. Maj :t.
Genom avtal med Norrtälje stad den 19 och 20 februari 1945 har frågan
om den för luftvärnsregementet erforderliga marken närmare reglerats. Efter
en redogörelse för innebörden av vissa i anslutning härtill träffade överenskommelser
framhålla revisorerna att staden, till fullgörande av vissa
genom förenämnda markavtal gjorda åtaganden, såsom anordnande av tillfartsvägar,
framdragning av ny vattenledning in. m., per den 1 juli 1947
fått vidkännas utgifter om i runt tal 1 350 000 kronor. Staden har vidare
måst binda sig för fortsatta investeringar enligt tidigare uppgjord plan.
Dessutom räknar staden med ett betydande inkomstbortfall genom att den
höjning av skatteunderlaget, som skulle blivit en följd av regementets utflyttning
till Norrtälje, ytterligare skjutits på framtiden. Enligt vad revisorerna
av representanter för Norrtälje stad under hand erfarit, torde staden
komma att framställa krav på ersättning för ränte- och amorteringsutgifter
in. in. med omkring 100 000 kronor per år, intill dess regementet överflyttar
till det nya etablissementet.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Den av vederbörande länsarbetsnämnd den 25 juni innevarande år beslutade
återkallelsen av samtliga arbetstillstånd för de för Stockholms luftvärnsregementes
räkning påbörjade arbetena vid Norrtälje har, såsom av
den lämnade redogörelsen framgår, medfört betydande olägenheter av icke
minst ekonomisk art. Till förebyggande av eljest ofrånkomliga skador å de
ännu icke färdigställda anläggningarna av olika slag har fortifikationsförvaltningen
sålunda nödgats igångsätta vissa skyddsarbeten, varjämte kronan
icke synes kunna undgå att bereda vederbörande entreprenörer ersättning
för de genom arbetsinställelsen vållade förlusterna. Merkostnaderna
härför, vid ett arbetsavbrott om sex månader, ha preliminärt uppskattats till
200 000 kronor. Vidare lärer Norrtälje stad komma att framställa anspråk
på ekonomisk gottgörelse för vissa utgifter som staden måst vidkännas på
grund av fullgjorda förpliktelser i förevarande sammanhang. Sistnämnda
ersättningsanspråk, vilka enligt fortifikationsförvaltningens uppfattning kronan
icke heller torde kunna undandraga sig, skulle enligt av revisorerna
under hand inhämtade uppgifter uppgå till i runt tal 100 000 kronor per år,
intill dess regementet inflyttar i det nya etablissementet. Härtill kommer att
kronan, genom att vissa byggnader icke få färdigställas, nödgas förhyra särskilda
förrådslokaler till eu kostnad av mer än 65 000 kronor per år.
Det genom byggnadsarbetenas försening uppkomna dröjsmålet i fråga om
luftvärnsregementets utflyttning från Stockholm kan vidare innehära risk
för alt kronan å sin sida blir ur stånd att uppfylla villkoren i det med
Stockholms stad ingångna avtalet angående upplåtelse till staden av Ladugårdsgärde,
enligt vilket avtal kronan — bland annat — förbehållits rätt
alt längst t. o. in. utgången av år 1950 utnyttja nämnda område såsom övningsplats
in. in. för Stockholms luftvärnsregemente. Den fördröjda utflyttningen
får jämväl till följd, att förutvarande Göta livgardes kaserner icke
inom beräknad lid kunna frigöras för andra ändamål. Under § 25 i sin berättelse
ha revisorerna, under erinran om det trängande behov av för statsverket
lämpade förvaltningslokaler som föreligger i huvudstaden, bl. a.
framhållit, att detta behov till icke ringa del skulle kunna tillgodoses, därest
nyssnämnda kasernbyggnader finge tagas i anspråk härför. Ett ytterligare
16
Statsutskottets utlåtande nr 153.
uppskov med det definitiva lösandet av luftvärnsregementets förläggningsfråga
måste sålunda för statsverket innebära avsevärda merkostnader i form
av hyror för erforderliga kontorslokaler in. in.
Revisorerna, som avlagt besök vid de ifrågavarande anläggningarna i
Norrtälje, ha kunnat konstatera att — med undantag för cement och visst
virke, vars anskaffning icke torde erbjuda några större svårigheter — praktiskt
taget all för den första byggnadsetappen behövlig materiel finnes lagrad
på platsen. Indragandet av arbetstillstånden har också motiverats med
rent arbetsmarknadspolitiska skäl. Det frigörande av arbetskraft som därigenom
skett synes dock icke kunna tillmätas någon mera väsentlig betydelse.
Enligt vad revisorerna under hand erfarit, hade fortifikationsförvaltningen
vid förhandlingarna med länsarbetsnämnden anhållit om tillstånd
att få disponera en »rörlig» arbetsstyrka om 50 man, vilket bedömdes vara
tillräckligt för färdigställandet av redan påbörjade arbeten. Denna hemställan
avslogs dock av nämnden, vilken i stället — såsom tidigare anförts —
ställde 36 man till ämbetsverkets förfogande för utförande av vissa skyddsarbeten.
Skillnaden i storleksordning mellan av fortifikationsförvaltningen
begärd och av länsarbetsnämnden tillhandahållen arbetsstyrka är sålunda
jämförelsevis ringa, och revisorerna finna det anmärkningsvärt, att nämnden
med hänsyn till föreliggande omständigheter ansett sig icke kunna tillmötesgå
fortifikationsförvaltningens önskemål på denna punkt.
Självfallet bör kronan i princip icke åtnjuta prioritet framför övriga intressenter
på byggnadsmarknaden. De ekonomiska konsekvenserna av länsarbetsnämndens
beslut äro emellertid i förevarande fall av så vittgående
natur, att enligt revisorernas uppfattning ett särskilt beaktande härav skulle
ha varit fullt motiverat. Vad i detta ärende förekommit ger revisorerna anledning
att jämväl understryka angelägenheten av att ärenden av nu berörda
grannlaga natur bestås en särskilt omsorgsfull prövning från de byggnadsreglerande
myndigheternas sida, framför allt då fråga är om avbrytande
av arbeten, för vilka igångsättningstillstånd redan givits.
Utlåtanden av avgivits a\ arméns fortifikationsförvaltning och arbetsmarknadsstyrelsen
(Del II, s. 46—51).
Fortifikationsförvaltningen vitsordar riktigheten av den av revisorerna
lämnade redogörelsen och meddelar därjämte, att länsarbetsnämnden i Stockholms
län genom beslut den 7 januari 1948 lämnat förvaltningen tillstånd
att för färdigställande av de arbeten, som i enlighet med nämndens beslut
den 24 juli 1947 avbrutits, få sysselsätta för ändamålet erforderligt antal
arbetare.
Under åberopande av ett från vederbörande länsarbetsnämnd infordrat
yttrande har arbetsmarknadsstyrelsen bland annat anfört följande.
Förenämnda åtgärd från länsarbetsnämndens sida måste ses mot bakgrunden
av att länsarbetsnämnden enligt av arbetsmarknadskommissionen
under våren och försommaren 1947 givna allmänna föreskrifter skulle vid
utövandet av sina befogenheter att bestämma om tid för byggnadsföretags
bedrivande och storleken av arbetsstyrkan vid dylika företag tillse att byggnadsverksamheten
jämnt skulle fördelas mellan sommar- och vinterhalvåren
och ej erhålla den koncentration under sommarhalvåret, som tidigare
år på många håll förekommit.
Vidare hade länsarbetsnämnden i detta speciella fall att taga hänsyn till
dels en relativt omfattande eftersläpning av pågående bostadsbyggnadsföretag,
vilka med hänsyn till rådande bostadsbrist snabbt borde få färdigställas,
Statsutskottets utlåtande nr 153.
17
dels ock den omständigheten att i Norrtälje förelåg ett synnerligen angeläget
arbete (vatten- och avloppsledningsföretag), som till mycket stor del
endast kunde utföras under sommarhalvåret.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller vidare, att den vid ifrågavarande arbetsplats
sysselsatta arbetsstyrkans storlek under tiden medio april till medio
juli månad 1947 överstigit den av länsarbetsnämnden medgivna med 20 man
samt att nämnden från slutet av juli tillåtit en arbetsstyrka av 58 man, vilken
arbetsstyrka något ökades under senare delen av september. På grundval
av de anförda siffrorna beräknar styrelsen, att av fortifikationsförvaltningen
uttagits ca 2 500 dagsverken mera än som av länsarbetsnämnden
medgivits.
Utskottet. Den av revisorerna lämnade redogörelsen ger vid handen, att
statsverket tillskyndats betydande merkostnader genom vederbörande länsarbetsnämnds
beslut att återkalla samtliga arbetstillstånd för de entreprenadarbeten,
vilka för Stockholms luftvärnsregementes räkning påbörjats i
Norrtälje. Anspråk på ersättningar i olika hänseenden synas ock vara att
emotse. I sitt över förevarande paragraf avgivna utlåtande har arbetsmarknadsstyrelsen
såsom förklaring till den vidtagna åtgärden hänvisat till nödvändigheten
att tillgodose vissa andra arbetskraftsbehov i nyssnämnda stad,
varjämte styrelsen gjort gällande att fortifikationsförvaltningen avsevärt
överskridit det för arbetenas bedrivande av länsarbetsnämnden medgivna
högsta antalet arbetare. Enligt av fortifikationsförvaltningens byggnadskontor
till utskottet under hand lämnade uppgifter synes emellertid framgå,
att förvaltningen hållit sig inom ramen för det för ifrågavarande entreprenadarbeten
medgivna arbetarantalet och att den arbetsstyrka om 22 man, varmed
den fastställda arbetskraftskvoten skulle ha överskridits, vore att hänföra
till vissa av förvaltningen i egen regi bedrivna arbeten, för vilka särskilt
byggnadstillstånd erhållils.
Såsom jämväl av arbetsmarknadsstyrelsen vitsordats har länsarbetsnämndens
förenämnda beslut icke föranletts av materielsvårigheter utan motiverats
med rent arbetsmarknadspolitiska skäl. Av styrelsens förklaring framgår
emellertid, att länsarbetsnämnden från slutet av juli månad 1947 tilllåtit
eu arbetsstyrka av 58 man. Från fortifikationsförvaltningens byggnadskontor
har vidare inhämtats, att byggnadskontoret vid de överläggningar
som föregingo nämndens beslut åt! återkalla ifrågavarande arbetstillstånd
förklarat sig kunna fullfölja pågående entreprenadarbeten med en
arbetsstyrka av 04 man, därest densamma finge fritt disponeras inom arbetsområdet.
Skillnaden i storleksordning mellan av fortifikationsförvaltningen
begärd och av länsarbetsnämnden tillhandahållen arbetsstyrka är sålunda
ytterst obetydlig, vilket förhållande jämväl bör ses mot bakgrunden
av att en avsevärd del av den av nämnden medgivna arbetsstyrkan endast
fick tagas i anspråk för improduktiva skyddsarbeten, medan fortifikationsförvaltningen
för sin del avsett att med förenämnda arbetsstyrka slutföra
de i den första byggnadsetäppen ingående arbetena.
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1‘J''/8. 6 samt. Nr 153.
18
Statsutskottets utlåtande nr 153.
Av vad i ärendet förekommit synes sålunda framgå, att ett tillmötesgående
av fortifikationsförvaltningens önskemål rörande arbetenas bedrivande
icke skulle ha medfört någon större olägenhet ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt men däremot besparat statsverket kännbara ekonomiska förluster.
Utskottet finner det anmärkningsvärt, att nämnden med hänsyn till föreliggande
omständigheter ansett sig böra indraga ifrågavarande arbetstillstånd.
Visserligen har fortifikationsförvaltningen numera medgivits att färdigställa
de avbrutna arbetena, men detta oaktat kvarstå de merkostnader
som genom den halvårslånga arbetsnedläggelsen redan åsamkats eller kunna
komma att åsamkas kronan. För utskottet framstår det såsom betänkligt,
att tillämpliga bestämmelser medgivit en underordnad myndighet att
på sätt här skett fatta beslut som inneburit ett avsteg från självklara ekonomiska
principer. Utskottet finner därför anledning att understryka vad revisorerna
anfört rörande angelägenheten av att ärenden av nu berörda
grannlaga natur bestås en särskilt omsorgsfull prövning från de byggnadsreglerande
myndigheternas sida, framför allt då fråga är om avbrytande av
arbeten för vilka igångsättningstillstånd redan givits. Enligt utskottets mening
är vad sålunda förevarit av den allvarliga natur, att särskilda åtgärder
böra vidtagas till förhindrande av att statsverket framdeles tillskyndas förluster
genom bristande förutseende vid handläggningen av liknande ärenden.
Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet ovan anfört.
7:o) Ersättningar av underhållsskyldiga för utgivna bidragsförskott. Under
socialdepartementet, § It, ha revisorerna till granskning upptagit frågan,
i vilken utsträckning de av barnavårdsnämnderna utgivna bidragsförskotten
ersättas av de underhållsskyldiga (Del I, s. 47—53).
Enligt gällande bestämmelser utgår av allmänna medel förskott å underhållsbidrag,
bidragsförskott, till barn, vars fader enligt rättens beslut eller
skriftligt av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av
lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet, under
förutsättning att fadern underlåter att betala förfallet underhållsbidrag. Bidragsförskott
kan dock icke beviljas barn, vars föräldrar sammanbo, och ej
heller barn, som bor tillsammans med sin fader.
Bidragsförskott utgår icke för längre tid än till och med dagen före den,
då barnet fyller 16 år. Den beslutande myndigheten är i regel barnavårdsnämnden
i den kommun, där barnets moder är mantalsskriven, då förskottet
sökes.
Bidragsförskott får ej utgå med högre belopp än barnets fader enligt rättens
beslut eller avtal är skyldig utgiva till barnets underhåll. Bidragsförskotten
äro vidare graderade efter den för folkpensioneringen gällande ortsgrupperingen
och variera med hänsyn till barnens antal samt moderns och
Statsutskottets utlåtande nr 153.
19
barnets inkomster. Dyrtidstillägg utgår ej å bidragsförskott. Förskottets
maximibelopp utgör för närvarande, då modern endast har ett barn under
sin vårdnad, 252 kronor i ortsgrupp 1 och 360 kronor i ortsgrupp 3. Har
modern vårdnaden om flera till förskott berättigade barn reduceras maximibeloppet
för barn räknat. För tiden till och med den månad, under vilken
barnet fyller två år, ökas bidragsförskottet med 60 kronor om året.
Bidragsförskott utgår icke alls eller med reducerat belopp, om modern
bär viss årsinkomst eller, därest hon är gift och sammanlever med sin man
och denne är underhållsskyldig gentemot barnet, makarnas gemensamma
årsinkomst uppgår till visst belopp. Har förskottsberättigat barn inkomst,
som ej härrör från eget arbete, skall bidragsförskottet minskas med nämnda
inkomst.
Kostnaderna för bidragsförskotten skola, i den mån ersättning ej kunnat
uttagas av den underliållsskyldige, till tre fjärdedelar bestridas av statsverket
och till en fjärdedel av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat
förskottet. För att kommunen skall utfå gottgörelse av statsmedel för utgivna
bidragsförskott erfordras bl. a., att barnavårdsnämnden i de fall, då
fadern ej efter förmåga fullgör sin underhållsskyldighet, utan dröjsmål
vidtager erforderliga åtgärder för fordringens indrivande. För lämnat bidragsförskott
inträder nämligen den barnavårdsnämnd, som utgivit förskottet,
å vederbörande kommuns vägnar i barnets rätt till underhållsbidrag
gentemot den underliållsskyldige. Nämnden äger rätt att utan kostnad erhålla
polismyndigheternas biträde för efterforskande av underhållsskyldig,
hos vilken nämnden har fordran på grund av utgivet bidragsförskott, ävensom
tör verkställande av utredning rörande den underhållsskyldiges förmåga
att återgälda förskottet.
När synnerliga skäl därtill föranleda, äger länsstyrelsen, på framställning
av barnavårdsnämnden eller av den underhållsskyldige, besluta, att
återkravsrätten skall eftergivas.
Har barnavårdsnämnden, efter det nämnden sökt gottgörelse av statsverket
för visst bidragsförskott, av den underhållsskyldige uppburit ersättning
för förskottet, åligger det nämnden att i samband med den ansökning om
gottgörelse för utgivna bidragsförskott, som näst därefter göres, till statsverket
redovisa tre fjärdedelar av den uppburna ersättningen, dock högst
vad nämnden uppburit i gottgörelse av statsverket för förskottet.
Frågan rörande effektivare redovisning och indrivning av utgivna bidragsiörskolt
har vid skilda tillfällen upptagits till diskussion. Sålunda ha
riksdagens revisorer i sin år 1940 avgivna berättelse underkastat den dåvarande
bidragsförskottslagen och dess tillämpning en kritisk granskning
ur hland annat dessa synpunkter. Sedan riksdagen i anledning av revisorernas
uttalande i skrivelse den 26 juni 1941, nr 405, anhållit att Kungl. Maj :t
ville låta föranstalta om översyn av 1937 års bidragsförskottslag, anbefalldes
socialvårdskommittén alt verkställa berörda översyn. Kommittén avlämnade
den 26 maj 1942 betänkande med förslag till ändrad bidragsförskottslag
in. in., vilket lades till grund för 1943 års lagstiftning i ämnet.
20
Statsutskottets utlåtande nr 153.
De sakkunniga anförde därvid i fråga om bidragsförskotts återkrävande
bl. a., att det i och för sig icke vore anmärkningsvärt att resultatet siffermässigt
visat sig tämligen dåligt, då en viss del av de underhållsskyldiga
alltid befunne sig i sådana omständigheter, att återbetalning icke kunde
ifrågakomma. Därmed ville kommittén dock icke göra gällande annat än
att indrivningen med all säkerhet borde kunna lämna bättre resultat.
1947 års revisorer ha upptagit bidragsförskottslagens tillämpning till närmare
granskning främst med hänsyn till frågan i vilken omfattning de av
barnavårdsnämnderna utgivna bidragsförskotten ersättas av de underhållsskyldiga.
Revisorerna ha i en å s. 51 intagen tabell sammanställt uppgifter,
vilka för varje län utvisa de belopp, som av barnavårdsnämnderna inom
länet utbetalats under vart och ett av kalenderåren 1944—1946. Vidare
har beräknats hur stor procentuell del av dessa belopp, som av de underhållsskyldiga
ersatts under den ifrågavarande perioden. De sålunda redovisade
uppgifterna — framhålla revisorerna — giva visserligen icke upplysning
om hur stor del av de under ett visst år utgivna förskotten som återbetalats,
då de under samma år influtna ersättningsbeloppen till viss del
även avse förskott, utgivna under tidigare år. Genom att beräkningen grundas
på flera år i följd utjämnas dock i stort sett de härav föranledda fluktuationerna.
Revisorerna ha även beräknat i vilken utsträckning staten och kommunerna
kommit att med hänsyn till av de underhållsskyldiga gjorda inbetalningar
slutligt bestrida utgifterna för de utgivna bidragsförskotten. Uppgifter
härom redovisas även i nämnda tabell. Av tabellen kan sålunda utläsas
hur stor procentuell andel som de underhållsskyldiga, stat och kommun
slutligt få bära av de under viss tid av kommunen utbetalade bidragsförskotten.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Revisorerna ha upptagit anslagen till bidragsförskott till granskning närmast
med hänsyn till frågan, i vilken utsträckning de av barnavårdsnämnderna
utgivna bidragsförskotten ersättas av de underhållsskyldiga. Den av
revisorerna verkställda utredningen, vilken avser åren 1944—1946, giver
vid handen, att en anmärkningsvärt stor del av förskotten icke återbetalats.
Sålunda ha under perioden de underhållsskyldiga i genomsnitt ersatt allenast
ca 41 procent av de utgivna förskotten. I övrigt variera de ersatta beloppen
mellan högst 46,8 procent i Stockholms stad och lägst 34,8 procent i
Stockholms län. Av beräkningarna framgår vidare att staten under perioden
fått slutligt bestrida ca 44 procent och kommunerna ca 15 procent av
förskotten.
Med den begränsade tid, som stått revisorerna till buds, har det icke varit
möjligt att i detalj utröna orsakerna till det mindre goda indrivningsresultatet.
Till en del torde detta dock fortfarande sammanhänga med brister
i barnavårdsnämndernas återkravsverksamhet. En i vissa avseenden
växlande praxis synes sålunda ha utbildat sig de olika barnavårdsnämnderna
och länen emellan med avseende å de krav, som ställas å de underhållsskyldigas
betalningsförmåga, varjämte viss oklarhet fortfarande tycks
råda rörande förefintliga möjligheter att begagna tvångsmedel för indrivningen.
Icke minst synas nu berörda förhållanden förorsakas av bristen på
Statsutskottets utlåtande nr 153.
21
klargörande anvisningar och direktiv för nämndernas verksamhet. Dylika
anvisningar torde sålunda ha utfärdats endast i vissa län, såsom i Västernorrlands
och Skaraborgs län. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, om
icke inom varje län samtliga barnavårdsnämnder borde tillställas en promemoria,
i vilken riktlinjerna för återkravsverlcsamhetens bedrivande uppdroges
samt genom typexempel de fall uttömmande redovisades, då visst
tvångsmedel borde komma till användning. Revisorerna ha slutligen fått
den uppfattningen att länsstyrelserna i vissa fall underkastat ansökningarna
en prövning mer ur formella och expeditionella än materiella synpunkter.
En särskild kategori av underhållsskyldiga utgöra de till arbete varaktigt
oförmögna invalida fäderna med barn,- vilka enligt gällande bestämmelser
äro berättigade till bidragsförskott. Vad angår denna grupp, där bidragsförskottet
uppenbarligen antagit karaktären mera av ett fast, fortlöpande
understöd, kan ifrågasättas om icke de särskilda barnbidrag, vilka utgå enligt
lagen den 26 juli 1947, borde såsom en naturligare bidragsform träda
i stället för bidragsförskott. Genom en överflyttning av sagda grupp till
barnbidragen bortfölle det i bidragsförskottslagen föreskrivna, årligen upprepade,
omständliga förfaringssättet med konstaterande av betalningsförsummelse,
ansökan om bidragsförskott, underrättelse till den underhållsskyldige,
åtgärder för återkrav, ansökan till länsstyrelsen om statsbidrag
m. in.
Revisorerna äro medvetna om att bland de underhållsskyldiga alltid i viss
utsträckning befinna sig personer, som på grund av verklig och varaktig
oförmåga att fullgöra föreskriven underhållsskyldighet icke kunna återbetala
utgivet bidragsförskott. Även med beaktande härav synas de ovan redovisade
ersättningsbeloppen icke minst med hänsyn till de goda arbetstillfällen,
som under senaste tiden varit rådande, anmärkningsvärt låga.
Revisorerna få därför uttala önskvärdheten av att vederbörande myndigheter
ha sin uppmärksamhet riktad på att de underhållsskyldiga i skälig
utsträckning fullgöra sin underhållsskyldighet samt att, därest så anses påkallat,
åtgärder vidtagas i syfte att ernå ett bättre indrivningsresultat.
Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen och riksräkenskapsverket (Del
II, s. 52—56).
Socialstyrelsen delar till fullo revisorernas uppfattning, att frågan om ersättningens
utkrävande är av största betydelse, särskilt med hänsyn till att
det allmännas kostnader för förskottering av underhållsbidrag förutom av
verksamhetens omfattning är beroende av i vad mån ersättning lämnas av
de ''underhållsskyldiga. I sammanhang härmed erinrar styrelsen därom, att
den utvidgning av bidragsförskottslagens tillämplighetsområde somt ägt
rum med största sannolikhet får till följd, att bidragsförskott från och med
innevarande år kommer att utgå i betydligt större utsträckning än hitintills.
Det allmännas kostnader för verksamheten kunna därigenom beräknas komma
att öka i motsvarande mån.
Revisorernas uppfattning om att ersättning för bidragsförskott icke inflyter
i sådan utsträckning, som skulle vara möjlig om den underhållsskyldiges
bidragsförmåga till fullo utnyttjades, säger sig socialstyrelsen kunna
helt biträda. Beträffande den ifrågavarande indrivningsverksamhetcn, vilken
främst åvilar barnavårdsnämnderna, bar socialstyrelsen kunnat konstatera
påtagliga brister, vilka styrelsen i görligaste mån sökt avhjälpa. Styrelsen
bar för avsikt alt ytterligare intensifiera upplysningsverksamheten
22
Statsutskottets utlåtande nr 153.
på förevarande område, bland annat genom att i enlighet med revisorernas
förslag lämna detaljerade anvisningar rörande de åtgärder som vid återkravsverksamheten
i olika fall böra komma till stånd.
Socialstyrelsen framhåller vidare, att effektiviteten av en dylik verksamhet
skulle bliva betydligt större, därest styrelsen, som nu helt saknar instruktionsenliga
befogenheter beträffande bidragsförskottsverksamheten, vore
tillsynsmyndighet över barnavårdsmannainstitutionen och bidragsförskottsverksamheten
och därigenom hade större befogenheter på detta område.
Därjämte förordar styrelsen en effektivisering av införselinstitutet.
Jämväl riksräkenslcapsverket förklarar sig i allt väsentligt kunna vitsorda
de av revisorerna i förevarande hänseende gjorda erinringarna.
Utskottet finner i likhet med revisorerna det vara av behovet påkallat,
att åtgärder vidtagas i syfte att ernå ett bättre indrivningsresultat på förevarande
område. En dylik effektivisering av indrivningsförfarandet framstår
såsom särskilt angelägen med hänsyn till att det allmännas kostnader
för förskottering av underhållsbidrag beräknas komma att avsevärt stegras.
I sitt remissutlåtande har socialstyrelsen bland annat framhållit, att styrelsen
har för avsikt att i enlighet med revisorernas förslag lämna detaljerade
anvisningar rörande de åtgärder, som vid återkravsverksamheten i olika
fall böra komma till stånd. Därest denna verksamhet skall leda till önskat
resultat, torde emellertid samtidigt en effektivisering av själva införselinstitutet
vara erforderlig. Det kan enligt utskottet vidare ifrågasättas, huruvida
icke kontrollen över barnavårdsmäns och barnavårdsnämnders befattning
med nu berörda ärenden skulle genom att underställas socialstyrelsen
kunna ytterligare förbättras.
Av nu anförda skäl synas de bestämmelser som reglera den ifrågavarande
verksamheten böra göras till föremål för särskild översyn. I samband därmed
böra enligt utskottets uppfattning de av revisorerna berörda möjligheterna
att ersätta viss grupp av bidragsförskott med särskilda barnbidrag närmare
undersökas.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Ivungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av utskottet
angivet syfte.
8:o) Vissa baracklägers användande inom sinnessjukvården. Under inrikesdepartementet,
§ 13, ha revisorerna behandlat frågan om vissa baracklägers
användande inom sinnessjukvården (Del I, s. 58—64).
Genom kungl. brev den 17 maj 1940 bemyndigades socialstyrelsen att dels
efter samråd med vederbörande länsstyrelser och med byggnadsstyrelsen låta
å olika orter inom riket uppföra och utrusta sammanlagt tolv barackläger,
avsedda att i händelse av krigsutbrott användas för internering av sådana
utlänningar, vilka icke borde behandlas såsom krigsfångar men ansåges
Statsutskottets utlåtande nr 153.
23
böra förvaras i interneringsläger, dels ock verkställa inköp av arbetskläder
och arbetsskodon för i lägren internerade personer. För ändamålet ställdes
till socialstyrelsens förfogande ett belopp av högst 900 000 kronor.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 30 september 1942 anmälde socialstyrelsen
bl. a., att styrelsen funnit det nödvändigt att utöver redan beslutade
baracldäger, av vilka nio uppförts, inrätta ytterligare dylika läger. Av vissa
i skrivelsen närmare anförda skäl ansåg styrelsen det därvid böra övervägas,
huruvida icke de nya interneringslägren borde givas en sådan utformning,
att de framdeles kunde komma till användning såsom sekundäravdelningar
inom den statliga sinnessjukvården. Samråd härom hade ägt rum med medicinalstyrelsen,
som givit sin anslutning till tanken. Socialstyrelsen framlade
jämväl ett efter överläggning mellan ämbetsverken utarbetat förslag till
uppförande av sådana barackläger. Kostnaderna härför beräknades av styrelsen
till 1,4 milj. kronor för varje läger.
I proposition den 4 januari 1943, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 hemställde Kungl. Maj :t, att riksdagen
måtte för anordnande av vissa barackläger anvisa ett reservationsanslag av
4 700 000 kronor. Riksdagen biföll (skr. nr 19) nämnda proposition. Kungl.
Maj :t uppdrog sedermera dels åt socialstyrelsen att i samråd med medicinalstyrelsen
verkställa utredning och avgiva förslag å de platser, till vilka ifrågavarande
barackläger skulle förläggas, dels ock åt byggnadsstyrelsen att,
i samråd med socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, vidtaga förberedande
åtgärder i övrigt för baracklägrens anordnande samt att enligt av Kungl.
Maj :t sedermera lämnade föreskrifter uppföra ifrågavarande baracklägersbyggnader,
vilka tills vidare skulle redovisas å byggnadsstyrelsens delfond
av statens allmänna fastighetsfond. Tillika föreskrev Kungl. Maj :t, att förenämnda
reservationsanslag skulle av byggnadsstyrelsen disponeras för därmed
avsett ändamål.
På grundval av ett av socialstyrelsen framlagt förslag å platser för förläggning
av ifrågavarande barackläger föreskrev Kungl. Maj :t genom brev
den 19 november 1943 respektive den 21 januari 1944 att barackläger skulle
anordnas, ett å egendomen Rosöga nr 1 och 2, ett å Olofsfors egendom samt
ett å Ribbingelunds kungsgård. Med anledning av en av medicinalstyrelsen
gjord framställning förklarade Kungl. Maj :t genom beslut den 25 januari
1946 hinder icke möta mot att ovannämnda barackläger tills vidare finge
användas för vård av här i landet omhändertagna tuberkulösa utländska
medborgare.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 december 1945 framlade medicinalstyrelsen
förslag till erforderliga kompletteringsarbeten i Olofsfors baracldäger
för dess omändring till statlig sinnesslöanstalt. Styrelsen framhöll därvid
bl. a., att lägret, som då användes för vård av tuberkulösa flyktingar, under
förra delen av budgetåret 1946/47 skulle komma att utrymmas. Då behovet
av nya vårdplatser inom den statliga sinnesslövården vore trängande,
borde åtgärder för lägrets omändring till dess kommande ändamål förberedas.
Styrelsen hade av denna anledning låtit granska de ursprungliga rit
-
24
Statsutskottets utlåtande nr löd.
ningarna för lägerbyggnaderna samt planerat erforderliga omändringar och
kompletteringar av desamma. Kostnaderna härför beräknades uppgå till
625 000 kronor. Då anläggningen, avsedd att drivas såsom en sekundäravdelning
till Salberga sjukhus, komme att kunna bereda vård för 160 patienter,
skulle omändringskostnaderna uppgå till icke fullt 4 000 kronor per
vårdplats. Styrelsen hemställde, att Ivungl. Maj :t måtte i proposition till
1946 års riksdag föreslå riksdagen att för ifrågavarande ändamål anvisa
625 000 kronor. I skrivelse den 30 november 1946 har medicinalstyrelsen till
behandling upptagit frågan om jämväl de båda övriga baracklägrens framtida
användning.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Då 1943 års riksdag beviljade medel för anordnande av tre barackläger,
förlagda ett å egendomen Rosöga nr 1 och 2, ett å Olof sfors egendom och
ett å Ribbingelunds kungsgård, var avsikten att desamma skulle givas en
mera permanent karaktär än vad som varit fallet i fråga om tidigare byggda
barackläger för att under fredstid efter erforderliga kompletteringsarbeten
kunna användas såsom sekundäravdelningar inom den statliga sinnessjukvården.
Vad beträffar lägret i Ribbingelund användes detsamma f. n. som
provisorisk sinnessjukavdelning i anslutning till Sundby sjukhus. Lägret i
Rosöga har ännu icke kommit till användning, men enligt vad revisorerna
inhämtat har medicinalstyrelsen i samband med medelsäskandena för budgetåret
1948/49 föreslagit att lägret i befintligt skick till viss del tages i
bruk såsom sekundäravdelning inom sinnessjukvården samt hemställt om
anvisande av medel för härför erforderlig personal.
Olofsforslägret har, sedan det på eftersommaren 1946 utrymdes efter att
dessförinnan ha använts för vård av här i landet omhändertagna tuberkulösa
flyktingar, icke kommit till användning. Revisorerna, som avlagt besök
vid nämnda läger, ha funnit, att anläggningen befinner sig i fullgott skick.
Den har i kök, värmecentral och tvättstuga en synnerligen förstklassig och
modern maskinutrustning, som motsvarar mycket högt ställda krav. Härtill
kommer en riklig uppsättning av inventarier och materiel, såsom filtar,
sängkläder, köksutensilier in. in. Goda arbetstillfällen kunna även beredas
i de omgivande kronoskogarna. På grund härav och med hänsyn jämväl till
anläggningens relativt centrala belägenhet i förhållande till Avesta, Krylbo
och Sala synes densamma enligt revisorernas mening väl lämpad att användas
såsom sekundäravdelning till Salberga sjukhus. De kostnader, vilka av
medicinalstyrelsen beräknats för anordnande av en dylik sekundäravdelning
— 625 000 kronor — hänföra sig huvudsakligen till uppförande av ytterligare
personalbostäder, medan vad avser de nuvarande barackbyggnaderna
endast smärre kompletteringsarbeten och sekundäranordningar, såsom uppsättande
av mellanväggar in. in., synas vara erforderliga. Skulle anläggningen
av kostnadsskäl likväl icke anses böra omändras för nu angivna
ändamål, torde i varje fall kunna övervägas, huruvida icke densamma på
sätt föreslagits i fråga om lägret i Rosöga kunde tagas i bruk i befintligt
skick för vård av vissa mera lättskötta patientkategorier sinnessjuka.
Då Olofsforslägret sålunda har alla förutsättningar att för tämligen begränsade
kostnader kunna fylla en viktig uppgift inom sinnessjukvården,
finna revisorerna — särskilt med hänsyn till den rådande stora platsbristen
på detta område — det anmärkningsvärt, att lägret ännu icke kommit till
användning för detta ändamål. Det må erinras om atl medicinalstyrelsen
redan i skrivelser till Ivungl. Maj :t dels den It september 1945 med förslag
Statsutskottets utlåtande nr 153.
25
till 1 O-årsplan för den statliga sinnessjukvården och sinnesslövården i landet,
dels ock den 3 december 1945 även upptagit frågan rörande lägrets
framtida användning, varvid i sistnämnda skrivelse bl. a. framhållits att
detsamma skulle komma att utrymmas under förra delen av budgetåret
1946/47. Förslag i detta avseende framlades av styrelsen ånyo i skrivelse den
30 november 1946. Revisorerna kunde vid sitt besök å lägret vitsorda vad
medicinalstyrelsen i dessa framställningar anfört.
Då det är av vikt att frågan om Olofsforslägrets användning inom den
statliga sinnessjukvården snarast bringas till sin lösning, ha revisorerna
velat fästa riksdagens uppmärksamhet å vad sålunda förekommit.
Utskottet. Vid tillkomsten av baracklägret å Olofsfors egendom, vartill
medel beviljades av 1943 års riksdag, förutsattes att detsamma framdeles
skulle komma att utnyttjas inom den statliga sinnessjukvården. Sedan eftersommaren
1946 har emellertid lägret statt oanvänt, oaktat anläggningen
därstädes befinner sig i fullgott skick. Revisorerna ha, särskilt med hänsyn
till den rådande stora platsbristen inom förevarande område, funnit detta
förhållande anmärkningsvärt. Utskottet delar denna uppfattning. Av propositionen
1948: 145 framgår emellertid, att vederbörande departementschef i
enlighet med ett av medicinalstyrelsen den 20 februari 1948 avgivet förslag
ansett sig böra tillstyrka, att Olof sfor slägret från och med nästa budgetår
såsom sekundäravdelning anslutes till Säters sjukhus. Utskottet finner sig
med anledning härav kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit
för riksdagen
omförmäla.
9;o) Distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet. Under inrikesdepartementet,
§ 14, ha revisorerna framfört vissa synpunkter på frågan om
förlossningsvårdens ordnande (Del I, s. 64—72).
Förlossningsvården i vårt land arbetar under tvenne former, öppen och sluten
vård.
Enligt för den öppna vården gällande bestämmelser skall riket vara indelat
i barnmorskedistrikt. Varje landstingsområde samt stad, som ej deltager
i landsting, skall utgöra ett barnmorskedistrikt. Medicinalstyrelsen kan
dock förordna, att stad, som ej deltager i landsting, skall undantagas från
distriktsindelningen, om staden träffar avtal med erforderligt antal barnmorskor
att fullgöra distriktsbarnmorskornas uppgifter inom förlossningsvården.
Antalet barnmorskor inom distriktet bestämmes av medicinalstyrelsen efter
förslag av vederbörande barnmorskestyrelse. Barnmorska förordnas tills
vidare med sex månaders ömsesidig uppsägningstid. Barnmorskestyrelsen
skall anvisa distriktsbarnmorska visst område, där hon i första band skall
utöva sin verksamhet samt bestämma hennes stationeringsort.
Det åligger distriktsbarnmorska dels att utan ersättning av den vårdade
lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet och
lämna eftervård åt kvinnor, som efter förlossning vårdas i hemmet, dels, i
den mån barnmorskestyrelsen så beslutar, att tjänstgöra å förlossningsan
-
26
Statsutskottets utlåtande nr 153.
stalt, som drives eller erhåller driftbidrag av landstinget eller staden, att
biträda i förebyggande mödra- och barnavård och vid barnavårdsnämnds befattning
med ärenden om mödrahjälp samt att biträda i sådan sjukvård,
som utövas i hemmen. Det ankommer på medicinalstyrelsen att utfärda närmare
bestämmelser rörande omfattningen av distriktsbarnmorskas anlitande
för hemsjukvård.
Distriktsbarnmorska atnjutex- kontanta avlöningsförmåner med minst samma
belopp, som skulle utgå till henne, därest hon vore å vederbörande ort
stationerad statlig tjänsteman med placering i lönegrad Ca 11, löneklass 11.
Distriktsbarnmorska skall vidare i enlighet med vid 1947 års riksdag fattat
beslut kostnadsfritt erhålla all för hennes arbetsuppgifter erforderlig utrustning
och förbrukningsmateriel. För kostnader i anledning av resor utgår
särskild ersättning vid resa för förlossning i hemmet.
För varje distriktsbarnmorskebefattning, som under minst tre fjärdedelar
av ett och samma kalenderår uppehållits av legitimerad barnmorska, utgår
statsbidrag för kalenderåret med visst belopp. Såsom villkor för erhållande
av statsbidrag gäller bland annat, att befattningen upptagits i en av
medicinalstyrelsen godkänd plan för förlossningsvårdens tillgodoseende inom
barnmorskedistriktet.
Vad beträffar den slutna förlossningsvården åter, finnas gällande statsbidragsgrunder
dels i kungörelsen den 21 juli 1937, nr 742, avseende byggnadsbidrag
till förlossningsanstalter, och dels i kungörelse samma dag, nr
743, avseende driftbidrag till förlossningsanstalter och väntehem.
Byggnadsbidrag utgår till landsting eller stad, som ej deltager i landsting,
1 regel med högst hälften av kostnaderna för uppförande eller inrättande av
barnbördshus samt av barnbördsavdelning vid lasarett eller därmed jämställd
sjukvårdsinrättning eller vid sjukstuga. Även till förlossningshem
utgår bidrag av statsmedel vid uppförande av nybyggnad för ändamålet. Ansökning
om statsbidrag avgöres av Kungl. Maj :t.
Driftbidrag utgår med visst belopp per dag och barnaföderska till landsting,
kommun, kommunalförbund, förening eller stiftelse för driften av barnbördshus,
barnbördsavdelning, förlossningshem och förlossningsrum hos
barnmorska ävensom för driften av väntehem för barnaföderskor i rikets
ödemarksområden samt för hemhjälp åt kvinna, som vistas å dylikt väntehem.
Under de båda senaste årtiondena har, väsentligen på grund av den slutna
förlossningsvårdens alltmer ökade omfattning, antalet i öppen vård verksamma
barnmorskor minskats. Barnmorskornas antal nedgick successivt
och var år 1939 ca 1 600. Indragning av barnmorskedistrikt har fortgått
successivt, vilket framgår därav, att distriktens antal år 1924 var något över
2 000, år 1933 något över 1 700, år 1936 ca 1 600 och år 1939 ca 1 100.
Sedan en tid tillbaka har emellertid en betydande brist på barnmorskor
varit rådande, vilket bl. a. medfört att de av medicinalstyrelsen fastställda
Statsutskottets utlåtande nr 153.
27
planerna för förlossningsvården icke kunnat hållas. Ett ej ringa antal distriktsbarnmorskebefattningar
stå f. n. vakanta. Även vid förlossningsanstalterna
finnas inånga vakanta barnmorskebefattningar, vilket gjort det
nödvändigt att inkalla distriktsbarnmorskor till tjänstgöring å anstalterna
i betydande utsträckning. Enligt vad revisorerna inhämtat hade under år
1946 sammanlagt ca 500 distriktsbarnmorskor inkallats å anstalt under en
genomsnittlig tid av ca 80 dagar per barnmorska.
De i nu angivna avseenden rådande förhållandena ha av revisorerna närmare
belysts genom en å s. 67 intagen tablå. Å samma sida lämnas även
vissa sifferuppgifter rörande den slutna barnbördsvårdens utveckling. Utskottet
torde i detta sammanhang få hänvisa till ifrågavarande sammanställningar.
Den slutna vårdens utbyggnad har medfört en stark ökning av antalet anstaltsförlossningar.
Under 1800-talet och början av 1900-talet skedde så gott
som samtliga normala förlossningar i hemmen med undantag endast för
det klientel, som uppsökte barnbördshusen i de största städerna och universitetsklinikerna.
Av de omkring 135 000 barnaföderskorna i vårt land
år 1892 förlöstes sålunda endast 3 700 å anstalt, motsvarande ca 3 procent
av hela antalet. Denna proportion kvarstod ungefär oförändrad, om än
med någon ökning av anstaltsförlossningarna, långt in på 1900-talet. Ännu
under första världskrigets sista år dominerade hemförlossningarna med 90
procent. Kort därefter påbörjades emellertid den kraftiga utbyggnaden av
den slutna vården, vilket medförde en successiv ökning av antalet anstaltsförlossningar.
Under det att år 1925 16 procent, år 1935 38 procent och år
1943 73 procent av barnen föddes å anstalter, torde för närvarande anstaltsförlossningarna
uppgå till 85 å 90 procent av totala antalet födda, varvid
till anstaltsförlossning även hänförts förlossning å förlossningsrum och
förlossningshem med mindre än sex platser. Vid bedömande av nu lämnade
uppgifter bör dock framhållas, att förhållandena äro mycket olika i skilda
delar av landet, beroende på olikheter i fråga om avstånd, vägar, trafikmedel
och telefonnät in. m.
En följd av den slutna förlossningsvårdens kraftiga utveckling har blivit,
att distriktsbarnmorskornas ianspråktagande för förlossningsuppgifter
i den öppna vården alltmera avtagit. Inom vissa län sysselsättas sålunda
vissa distriktsbarnmorskor icke alls inom den egentliga förlossningsvården
utan fullgöra arbetsuppgifter huvudsakligen inom den förebyggande mödraoch
barnavården, varvid förlossningsverksamheten helt centraliserats till
anstalt. Sålunda finnas fall inom exempelvis Stockholms, Älvsborgs, Kalmar,
Kopparbergs och Gävleborgs län, där distriktsbarnmorska icke verkställt
någon förlossning vare sig i hemmen eller å anstalt. Även inom andra
tättbefolkade delar av landet föreligger samma förhållande. Beträffande
den närmare omfattningen under år 1946 av distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet
i öppen vård torde få hänvisas till en å s. 69 i berättelsen
intagen sammanställning.
28
Statsutskottets utlåtande nr 1-53.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Utvecklingen av förlossningsvården i vårt land har under de senaste decennierna
gått i riktning mot en stark ökning av antalet anstaltsförlossningar.
Medan sålunda ännu långt in på 1900-talet normala förlossningar nästan
undantagslöst skedde i hemmen, uppgingo anstaltsförlossningarna år 1935 till
38 procent och år 1943 till 73 procent. Enligt uppgift från medicinalstyrelsen
torde f. n. i medeltal 85 å 90 procent av samtliga förlossningar ske å anstalt,
varvid till anstalt även hänförts förlossningsrum och förlossningshem
med mindre än sex platser. Vid bedömande av de nu lämnade uppgifterna
bör erinras om att inom stora delar av landet och särskilt mera tättbefolkade
sådana antalet förlossningar å anstalt torde vara procentuellt ännu högre.
Till viss del torde den nu antydda utvecklingen kunna förklaras av den
ökade bidragsgivning, som statsmakterna särskilt sedan år 1937 beslutat
för utbyggnad av den slutna barnbördsvården, varigenom staten deltager i
kostnaderna för såväl anordnande som drift av vissa förlossningsanstalter.
Ifrågavarande utveckling synes dock i hög grad även ha påskyndats av barnaföderskornas
egen önskan att bliva förlösta å anstalt i stället för i hemmet.
Bidragande orsaker härtill torde hl. a. ha varit den ökade trygghetskänsla,
som anstaltsvården skänker, svårigheten att erhålla tillfredsställande
hemhjälp under barnsängstiden samt de ekonomiska fördelar, vilka den
slutna vården erbjuder i form av låga legosängsavgifter in. m.
Den omvälvning, som sålunda ägt rum på förlossningsvårdens område,
har särskilt på senare tid — icke minst till följd av den ökning av nativiteten,
som sedan år 1935 inträtt — gjort sig gällande med sådan styrka, att
samhällets vårdresurser icke hunnit omläggas i takt med utvecklingen. Ramen
för den slutna vården har under dessa år varit och är alltjämt för
trång, medan ett motsatt förhållande inträtt i fråga om den öppna vården.
Trots den indragning och omorganisation av barnmorskedistrikt, som under
senare tid ägt rum, har befattningshavarnas antal icke fullt kunnat anpassas
efter det nya läget. Antalet förlossningar i öppen vård per distriktsbarnmorska
varierar visserligen, såsom revisorerna ovan visat, såväl de olika
länen som befattningshavarna emellan, men synes dock i allmänhet vara
relativt begränsat. I syfte att bereda distriktsbarnmorskorna jämnare sysselsättning
ha därför statsmakterna tid efter annan måst pålägga dessa befattningshavare
arbetsuppgifter, som från början i viss mån legat utanför
deras egentliga verksamhetsområde. En del göromål inom distriktsvården
ha sålunda överflyttats på distriktsbarnmorskorna.
I betraktande av nu berörda omständigheter finna revisorerna det vara
angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte att inom ramen för gällande organisation
ernå en förbättrad samverkan mellan den slutna och öppna förlossningsvården.
Härvid synes i första hand böra övervägas en smidigare
anpassning av distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet till rådande
faktiska förhållanden på hithörande område. Redan nu föreligger viss möjlighet
härtill genom bestämmelsen att distriktsbarnmorska må åläggas
tjänstgöra å förlossningsanstalt. Denna anordning har emellertid tillkommit
för att i nuvarande läge med brist på anstaltsbarnmorskor tillförsäkra anstalterna
nödig arbetskraft och torde därför närmast kunna betraktas som ett
provisorium. Enligt revisorernas mening synes en mera regelmässig placering
av vissa distriktsbarnmorskebefattningar till anstalt böra komma till
stånd särskilt inom sådana med anstalter välutbyggda delar av ett landstingsområde,
där kommunikationsförhållanden, befolkningstäthet in. in. möjliggöra
en övervägande sluten förlossningsverksamhet. Inom ifrågavarande
områden torde den öppna förlossningsvården kunna tillgodoses därigenom
Statsutskottets utlåtande nr 153.
29
att distriktsbarnmorskor stationeras vid anstalterna för handhavande av
sagda vård inom resp. upptagningsområden. De på detta sätt stationerade
distriktsbarnmorskorna skulle ha till uppgift dels att efter kallelse infinna
sig i hemmen vid förlossningstillfällen, dels ock att, i den man arbetet i den
öppna förlossningsvården och den förebyggande mödravården så medgåve,
deltaga i arbetet inom den slutna vården. Inom vissa kommunikationsfattiga
eller avsides belägna delar av landstingsområde vore givetvis även framdeles
distriktsbarnmorska erforderlig för bestridande av den öppna vården.
Då det föreslagna systemet förutsätter en ytterligare utbyggnad av anstaltsorganisationen
samt genomförandet av detsamma i viss utsträckning begränsas
av den nuvarande distriktsbarnmorskekårens sammansättning med
hänsyn till ålder, utbildning m. m., torde ovan skisserade omläggning blott
successivt kunna genomföras. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra
om att Malmöhus läns landsting i skrivelse till medicinalstyrelsen den 24 juli
1947 i samband med upprättande av nya planer för förlossningsvården inom
landstingsområdet föreslagit anordnande av densamma på sätt revisorerna
nu antytt. Då en dylik lösning av berörda spörsmål synes förtjänt av beaktande
även inom sådana övriga delar av landet, vilka med hänsyn till
befolkningstäthet, tillgång på goda kommunikationer o. d. lämpa sig härför,
vilja revisorerna uttala önskvärdheten av att i samband med upprättandet
av planer för förlossningsvårdens ordnande inom de olika barnmorskedistrikten
de av revisorerna framförda synpunkterna bliva föremål för
övervägande.
Utlåtanden ha avgivits av medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundet
(Del II, s. 57—62).
I likhet med revisorerna är medicinalstyrelsen av den uppfattningen, att
ramen för den slutna förlossningsvården är för trång och att ett motsatt förhållande
råder beträffande den öppna förlossningsvården. Med hänsyn härtill
synes det styrelsen angeläget, att antalet distriktsbarnmorskebefattningar
snarast möjligt nedbringas till bättre överensstämmelse med behovet av arbetskraft
inom den öppna förlossningsvården och den förebyggande mödravården.
Landstingsförbundet uttalar att det i framtiden, när den slutna förlossningsvården
erhållit en tillfredsställande utbyggnad, knappast är möjligt
att upprätthålla ett särskilt distriktsbarnmorskeväsen av nuvarande karaktär.
Vid förlossningsanstalterna torde i stället antalet barnmorskebefattningar
böra så avvägas, att de där anställda barnmorskorna jämväl kunna
ombesörja eventuellt förekommande förlossningar i hemmen inom en viss
rayon runt anstalterna. På mera avsides belägna och ur kommunikationssynpunkt
svårtillgängliga platser torde distriktssköterskebarnmorskor få
placeras. Förvård åt havande kvinnor och eftervård efter förlossning torde
få givas av distriktssköterska i viss utsträckning. Med hänsyn till de mångahanda
uppgifter, som nu påvila distriktssköterskorna, torde då bliva nödvändigt,
att de befrias från någon av de nuvarande arbetsuppgifterna. Närmast
till hands ligger därvid, att de avkopplas från den bostadsövervakning,
som tillkommer dem. Behovet av en mera rationell bostadsinspektion har för
övrigt länge gjort sig gällande, och distriktssköterskornas utnyttjande i detla
syfte har närmast haft karaktären av eu nödfallslösning, framhåller förbundet
slutligen.
30
Statsutskottets utlåtande iu 153.
Utskottet delar revisorernas av vederbörande remissmyndigheter biträdda
uppfattning, att den för distriktsbarnmorskeväsendet gällande organisationen
icke kan anses rationell. Den omfattning, i vilken distriktsbarnmorskorna
numera sysselsättas, kan icke anses motsvara de med verksamheten förenade
kostnaderna. Detta förhållande får givetvis ses mot bakgrunden av den
starka ökning av antalet anstaltsförlossningar som inträtt under senare tid.
Med hänsyn härtill synes distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet i
högre grad än vad för närvarande är fallet böra anpassas till de på hithörande
område faktiskt rådande förhållandena.
I nu angivet syfte ha såväl revisorerna som medicinalstyrelsen och landstingsförbundet
framlagt vissa förslag. Utskottet är för sin del icke berett att
uttala sig till förmån för någon viss lösning av det föreliggande problemet.
Enligt utskottets mening bör därför, innan någon mera genomgripande omläggning
kommer till stånd, frågan göras till föremål för ytterligare utredning.
Därvid torde i första hand de av revisorerna och remissmyndigheterna
förordade åtgärderna böra tagas under övervägande. Samtidigt synes
böra prövas i vad mån fördelar skulle kunna vinnas genom ett sammanförande
av anstalts- och distriktsbarnmorskorna till en gemensam personalkar.
Det kan jämväl ifrågasättas, huruvida icke inom vissa kommuner för
nu berörda arbetsuppgifter borde anställas befattningshavare med kombinerad
barnmorske- och sjuksköterskeutbildning. Beaktas bär vidare på vad
sätt en fortsatt utökning av antalet provinsialläkardistrikt kan tänkas påverka
föreliggande spörsmål. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang
framhålla, att den sålunda ifrågasatta utredningen av problemet i hela dess
vidd icke bör hindra vidtagandet av omedelbara åtgärder för den reformering
av verksamheten, som kan befinnas möjlig inom ramen för nuvarande
organisation.
Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om översyn av den för distriktsbarnmorskeväsendet
gällande organisationen.
10:o) Vissa bötesandelar till länsstyrelsernas förfogande. Under inrikesdepartementet,
§ 15, ha revisorerna föreslagit ett avskaffande av nuvarande
system med bötesandelar in. m. åt polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit
vid beivrande av olovlig hantering med rusdrycker (Del I, s. 72—78).
Enligt gällande bestämmelser skall av böter, som ådömts enligt rusdrycksförsäljningsförordningen,
samt av värdet av rusdrycker jämte kärl och
emballage, som dömts förbrutna enligt förordningen, en tredjedel, dock
högst femhundra kronor, tillfalla åklagaren. Lika del skall, om särskild
angivare eller beslagare finnes, tillfalla denne, men eljest ställas i Stockholm
till överståthållarämbetets, i annan stad till magistratens samt på
landet till länsstyrelsens förfogande att, i enlighet med de föreskrifter som
Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, som ådaga
-
Statsutskottets utlåtande nr 153.
31
lagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker. Återstoden
tillfaller kronan.
Nu berörda bötesandelar in. m. skola jämlikt kungörelsen den 16 december
1921 angående användningen av viss del av böter in. in. enligt förordningen
angående försäljning av rusdrycker in. fl. författningar fördelas
mellan därtill förtjänta polismän inom staden eller länet minst en gång varje
år, där ej länsstyrelsen eller magistraten något år finner med medlens utdelning
böra anstå. Förslag angående fördelningen av medlen skall avgivas
i Stockholm i den ordning överståthållarämbetet bestämmer, i annan stad,
där poliskammare finnes, av denna samt eljest i stad med magistrat av
polischefen och å landet, vartill jämväl hänföres stad under landsrätt, av
landsfogden. Hos förslagsställande myndigheter må allmän åklagare eller
polisbefäl göra den framställning om uppmuntran åt viss polisman, vartill
fog finnes. Enligt sistnämnda författningsrum redovisas till länsstyrelserna
för här avsett ändamål inflytande bötesandelar m. in. i länsstyrelsernas
räkenskaper under en särskild titel »Vissa bötesandelar till länsstyrelsens
förfogande».
En å s. 75 i berättelsen intagen sammanställning, till vilken utskottet får
hänvisa, utvisar de belopp, som enligt förenämnda stadganden under budgetåret
1946/47 inflöto till länsstyrelserna, samt sammanlagda beloppet
av de gratifikationer, som under samma tid utgingo av här ifrågavarande
medel, ävensom vid budgetårets utgång hos länsstyrelserna innestående behållning
av sagda medel.
Revisorerna ha från länsstyrelserna införskaffat uppgifter, vilka utvisa
dispositionen under budgetåren 1944/47 av de till länsstyrelsernas förfogande
ställda bötesmedlen. En granskning av dessa uppgifter giver vid
handen, att stor oenhetlighet är rådande i fråga om tillämpningen av gratifikationssystemet
vid de olika länsstyrelserna. Medan vissa länsstyrelser
ansett sig böra utdela nästan hela det för ändamålet disponibla beloppet,
ha andra iakttagit stor återhållsamhet vid utdelandet av gratifikationer,
ehuru tillgängliga medel uppgått till relativt betydande belopp. Även gratifikationsbeloppen
variera de olika länen emellan. Vissa länsstyrelser utdela
sålunda regelmässigt gratifikationer med allenast smärre belopp, växlande
mellan 25—75 kronor per gratifikation, medan i andra fall gratifikationernas
storlek uppgå till 390—500 kronor. Inom flera län utdelas
medel även till andra ändamål än såsom penningbelöningar till viss polisman.
Sålunda ha medel tilldelats polisföreningar, pistolskytteklubbar in. fl.
dylika för polismännen gemensamma sammanslutningar, bl. a. till anskaffande
av ammunition för polismäns övnings- och lävlingsskjutning samt
till polispersonals julfester. Det bör ytterligare framhållas, att penningbelöningar
i flera fall tilldelats icke blott fjärdingsmän och polismän utan
även landsfiskaler, överkonstaplar samt andra tjänstemän i befälsställning.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
För närvarande avsättas årligen icke oväsentliga belopp, utgörande andelar
i böter och värdet av förbrutet gods, för att användas till belönande av
32
Statsutskottets utlåtande nr 153.
polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering
med rusdrycker. Revisorerna ha under § 36 påtalat det vid tullverket i
motsvarande fall tillämpade gratifikationssystemet. Enahanda synpunkter,
som därvid anfördes, kunna enligt revisorernas mening i stort sett anläggas
även på här ifrågavarande område. Det torde sålunda vara förenat
med svårigheter för vederbörande myndigheter att åstadkomma en
rättvis fördelning av medlen polismännen emellan. Tillämpningen av systemet
med bötesandelar präglas även av stor oenhetlighet vid de olika länsstyrelserna.
Det är vidare — något som för övrigt ligger i sakens natur
— ägnat att framkalla misstämning och skapa irritation bland personalen,
att såsom ofta sker endast polismän, som medverkat vid det slutliga lösandet
av en viss uppgift, komma i fråga till erhållande av gratifikation, under
det att andra polismän, vilkas insats måhända icke varit mindre betydelsefull,
icke erhålla sådan. Särskilt inom större polisdistrikt torde det
även förhålla sig så, att allenast ett mindre antal polismän inom vederbörande
distrikt avdelas för utredning eller beivrande av här ifrågavarande
slag av förbrytelser. Det framstår därvid lätt som en orättvisa, om möjligheten
till belöning förbehålles denna speciella gren av den polisiära
verksamheten, under det att polisverksamheten i övrigt, innefattande ej
mindre viktiga funktioner, icke blir delaktig därav.
Enligt revisorernas mening, vilken jämväl delas av ett flertal länsstyrelser,
vilkas yttrande revisorerna inhämtat i frågan, kunna således ur olika
synpunkter vägande anmärkningar riktas mot systemet med bötesandelar
in. in. för polismän. Med hänsyn härtill och då detsamma dessutom numera
— sedan sportelsystemet ställts på avskrivning — framstår som föga
rationellt, anse revisorerna skäl föreligga för dess avskaffande och i samband
därmed andelarnas inleverering till statsverket. Skulle undantagsvis
belöning vid fullgörandet av viss polisverksamhet även i fortsättningen anses
böra utgå, synes medel för ändamålet böra ställas till länsstyrelsernas
förfogande i form av särskilt anslag å riksstaten.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och statspolisintendenten (Del II,
s- 63—65), vilka båda myndigheter biträda revisorernas förevarande uttalande.
Statspolisintendenten framhåller särskilt, att utsikten att erhålla
gratifikation knappast torde påverka intensiteten i polispersonalens arbete
för uppdagande av brott av här ifrågavarande slag.
Utskottet. Det tidigare allmänt tillämpade sportelsystemet har numera
avskrivits inom de flesta områden av den offentliga förvaltningen. De av
revisorerna i förevarande sammanhang berörda bestämmelserna framstå
mot bakgrunden härav såsom föråldrade och otidsenliga, Den möjlighet
som enligt nämnda bestämmelser står vederbörande polisman till buds att
för ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker
erhålla särskild gratifikation torde ej heller, såsom av statspolisintendenten
understrukits, påverka intensiteten i polispersonalens arbete för uppdagande
av brott av nu angivet slag. I likhet med revisorerna finner därför utskottet
starka skäl tala för att ifrågavarande gratifikationssystem avskaffas.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i
syfte att avveckla här avsedda gratifikationssystem.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
33
11 :o) Försenat utbetalande av statsbidrag. Under inrikesdepartementet,
§ 16, ha revisorerna fäst uppmärksamheten vid att i flera fall en betydande
eftersläpning av statsbidragsutbetalningarna till kommunerna förekommer
(Del I, s. 79—85).
Bland statens utgifter intaga statsbidragen för olika ändamål en betydande
plats. För skilda verksamhetsfält kunna kommunerna påräkna att komma
i åtnjutande av statsbidrag. Till följd av den efter hand utvidgade samhällsverksamheten
på olika områden ha statsbidragen kommit att spela en
allt större roll i den kommunala hushållningen. Det framstår under sådana
förhållanden såsom angeläget, framhålla revisorerna, att kommunerna äga
möjlighet att utbekomma beräknade statsbidrag från de utbetalande statliga
myndigheterna inom föreskriven tid. Å andra sidan är det för staten ett
intresse att tillse, att statsbidragen utbetalas i rätt tid.
Revisorerna ha därför undersökt, huruvida och i vad mån givna rekvisitions-
och utbetalningsföreskrifter efterlevas. Därvid ha revisorerna ej
eftersträvat någon fullständig redovisning av samtliga hithörande statsbidrag,
utan ha i stället sökt få fram några karakteristiska bidragstyper, för
vilka det gemensamma draget är utmärkande, att de kontinuerligt återkomma
år från år. De bidrag, som närmare undersökts, äro huvudsakligen att
finna under riksstatens femte och åttonde huvudtitlar. Beträffande den närmare
innebörden av de av revisorerna i samband härmed gjorda iakttagelserna
torde få hänvisas till vederbörliga avsnitt av berättelsen.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Till kommunala samfälligheter av olika slag utbetalas genom statliga myndigheters
försorg medel för skilda ändamål. Huvudparten av dessa medel är
avsedd att utgöra bidrag till kostnaderna för fullgörande av olika förvaltningsuppgifter,
av vilka de flesta ålagts kommunerna av staten. Därjämte
ställas till kommunernas förfogande medel, vilka dessa ha att för statens
räkning förvalta och disponera mot redovisningsskyldighet.
Revisorerna ha vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper uppmärksammat,
att i flera fall en betydande eftersläpning av statsbidragsutbetalningarna
till kommunerna förekommer. Detta förhållande torde i viss
mån förklaras av att statsbidragsrekvisitionerna icke inkommit till länsstyrelsen
i rätt tid eller att de varit ofullständiga och därför måst i något
avseende kompletteras. Jämväl tvekan angående rätta tolkningen av vederbörande
statsbidragsbestämmelser torde ha bidragit till förseningen. I viss
utsträckning synes denna även ha förorsakats av inom länsstyrelserna rådande
arbetsanhopning och personalbrist.
För såväl kommunerna som staten är det ur flera synpunkter angeläget,
all statsbidragen till kommunerna utbetalas utan onödigt dröjsmål.
Den stora omfattning, i vilken kommunerna numera engageras i samhällsverksamheten,
har medfört att statsbidragen kommit att bliva en allt
mer dominerande faktor för den kommunala hushållningen. Under sadana
förhållanden är det självfallet ytterst betydelsefullt för den enskilda kommunen
all med säkerhet kunna erhålla ett statsbidrag vid den tidpunkt, som
ursprungligen beräknats. Såsom särskilt angeläget framstår detta i de fall,
då kommunen blott intar en förmedlande ställning i förhållande till en i övrigt
rent statlig verksamhet. Fall lära även ha förekommit, där kommun
på grund av dröjsmål med statsbidraget måst upptaga lån för bestridande
:{ Rihang till riksdagens protokoll 1948. G samt. Nr 15''i.
34
Statsutskottets utlåtande nr 153.
av utgifter, för vilkas täckande statsbidrag beräknats. Det förefaller revisorerna
uppenbart, att kommunerna, i den mån deras medverkan påkallas vid
samhällsuppgifternas lösande, böra erhålla erforderliga bidrag inom sådan
tid, att icke hinder uppkomma vid fullgörande av dessa uppgifter.
Även för staten medför dröjsmål med utbetalningar av statsbidrag olägenheter,
vilka äro särskilt påtagliga i sådana fall, då bidragen utbetalas under
ett senare budgetår än det, under vilket utbetalning författningsenligt skall
äga rum. En dylik förskjutning av bidragsutbetalningarna från ett budgetår
till ett följande försvårar givetvis såväl kontrollen och granskningen av
anslagen som beräkningen av desamma, vartill kommer att de i budgetredovisningen
angivna utgifterna å respektive anslag giva en felaktig bild av
budgetutfallet.
I betraktande av vad nu anförts samt med hänsyn till den omfattning,
statsbidragssystemet numera fått, få revisorerna uttala angelägenheten av
att statsbidragen till kommunerna utbetalas med mindre tidsutdräkt än hittills
ofta varit fallet.
Utlåtanden ha avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt
Göteborgs och Bohus län (Del II, s. 66—69), vilka förklarat sig skola vidtaga
olika åtgärder för avhjälpande av de av revisorerna påtalade missförhållandena.
Utskottet. Den av revisorerna verkställda utredningen ger vid handen, att
i många fall en betydande eftersläpning beträffande utbetalningar av statsbidrag
till kommunerna förekommer. Med nämnda förhållande äro förbundna
avsevärda olägenheter, ur statsverkets synpunkt framför allt i redovisningstekniskt
hänseende. Utskottet kan helt ansluta sig till vad revisorerna
anfört rörande angelägenheten av att ifrågavarande bidrag utbetalas
med mindre tidsutdräkt än hittills ofta varit fallet.
I förevarande sammanhang får utskottet erinra om att utskottet i sitt
den 9 mars 1948 dagtecknade utlåtande nr 8, vilket vunnit riksdagens godkännande,
givit uttryck åt enahanda uppfattning i vad avser bidrag till avlöning
åt lärare vid folkskolor. Av de över revisorernas uttalande avgivna
remissutlåtandena framgår vidare, att vederbörande myndigheter förklarat
sig skola i fortsättningen söka undvika av revisorerna påtalade förseningar.
Utskottet förutsätter att allvarliga bemödanden i detta syfte komma att
göras. Ifrågavarande spörsmål torde för övrigt komma att uppmärksammas
jämväl av den av chefen för inrikesdepartementet den 5 mars 1948 tillsatta
utredningen angående länsstyrelsernas organisation och ställning inom den
lokala förvaltningen. Under hänvisning härtill har utskottet velat inskränka
sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
12:o) Hos länsstyrelserna innestående medel från Malmö barnhusfond.
Under inrikesdepartementet, § 17, ha revisorerna förordat att den hos vissa
länsstyrelser kvarstående behållningen av medel från Malmö barnhusfond
avföres ur räkenskaperna (Del I, s. 86—90).
Statsutskottets utlåtande nr 153.
35
Efter en kort historik över uppkomsten av Malmö barnhusfond framhålla
revisorerna att, sedan grundskatterna avskrivits, blevo enligt beslut av 1886
års riksdag i utgiftsstaten under anslagstiteln »barnhusen i landsorterna»
upptagna 28 380 kronor, därav såsom indelningsersättning till Malmö barnhusfond
26 750 kronor och till barnhuset i Lidköping 1 630 kronor. Av beloppet
26 750 kronor utbetalade Allmänna barnhusets direktion till en början
enligt kungl. brev den 22 februari 1878 årligen sammanlagt 18 600 kronor
till rikets olika län efter en i brevet uppgjord fördelningsplan att efter
viss övergångsperiod användas för att åt medellösa dövstumma eller sinnesslöa
barn bereda uppfostran och underhåll vid någon för dylikt ändamål
inrättad anstalt vare sig inom eller utom länet, med rättighet för länsstyrelsen
att till ett följande år för samma ändamål reservera vad som å
anslaget till äventyrs icke kunde under året lämpligen användas.
Genom beslut den 24 mars 1933 förordnade Kungl. Maj :t, med upphävande
av brevet den 22 februari 1878, att Malmö barnbusfonds inkomster
skulle av direktionen över Allmänna barnhuset användas i enlighet med bestämmelserna
i reglementet för barnhuset den 21 november 1930 samt att
direktionen därvid skulle tillse, att av inkomsterna länen i Skåne årligen
erhölle minst 25 000 kronor.
Detta belopp har sedermera uppburits av Skånska barnavårdsförbundet.
Beträffande användningen av de besparingar, som uppstått å de medel,
länsstyrelserna i Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län
uppburit, skulle Kungl. Maj :t i anledning av till Kungl. Maj :t inkomna
iramställningar meddela särskilda beslut. I den mån besparingar uppstått
å de medel, länsstyrelserna i övriga län uppburit från samma fond, skulle
Kungl. Maj :t efter framställning i ämnet i varje särskilt fall bestämma, huruvida
dylika sparade medel finge tagas i anspråk för sådana barnhem, som
omförmäldes i §§ 5 och 6 i reglementet för Allmänna barnhuset.
\ id utgången av budgetåret 1946/47 redovisas besparade medel från
Malmö barnhusfond vid sju olika länsstyrelser till ett sammanlagt belopp
av över 125 000 kronor. Beträffande den närmare fördelningen av ifrågavaiande
medel torde tå hänvisas till en å s. 89 i berättelsen intagen sammanställning.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Genom brev den 22 februari 1878 förordnade Kungl. Maj:t att av medel
irån Malmo barnhusfond skulle av direktionen för Allmänna barnhuset i
Stockholm årligen till länsstyrelserna översändas vissa belopp att användas
tor i brevet närmare angivna ändamål på barnavårdens område. Sedan genom
Kungl. Maj:ts beslut den 24 mars 1933 nya bestämmelser meddelats om
dispositionen av medlen, har med utgången av år 1932 utbetalningen av desamma
till länsstyrelserna upphört.
Revisorerna ha uppmärksammat, afl hos vissa länsstyrelser alltjämt kvarstå
sålunda anvisade medel, vilka år från år balanseras i räkenskaperna
“i1 ha kommit till avsedd användning. Vid utgången av budgetåret
1Up|IS,ck..den sammanlagda behållningen av dessa medel till ca
i"5 000 kronor, fördelade på sju länsstyrelser. Av dessa hade exempelvis
länsstyrelsen i Uppsala län sedan ett tjugutal är över huvud icke utbetalat
36
Statsutskottets utlåtande nr 153.
sådana medel, medan övriga länsstyrelser endast i undantagsfall tagit desamma
i anspråk. Under de båda sistförflutna budgetåren hade icke någon
länsstyrelse disponerat över medel från fonden.
En bidragande orsak till att berörda medel endast i begränsad omfattning
tagits i bruk synes vara att fondens verksamhetsområde till följd av
barnavårdens allmänna utveckling till väsentliga delar kringskurits. Genom
att stat och kommun successivt övertagit det finansiella ansvaret för uppgifter,
vilka tidigare varit förbehållna barnhusfonden, har behovet av fondmedel
avsevärt reducerats. Ytterligare medel för nu ifrågavarande ändamål
ha även ställts till förfogande genom tillkomsten av allmänna arvsfonden,
avsedd för främjande av ungdoms vård och fostran. Då till följd av nu berörda
omständigheter svårigheter ofta uppstått att finna avsedd användning
för medlen, har Kungi. Maj :t vid skilda tillfällen efter framställning
medgivit annan disposition av desamma än ursprungligen föreskrivits.
Genom ovannämnda brev den 24 mars 1933 har Kungl. Maj :t senast förordnat
att medlen skola tagas i anspråk för spädbarnshem och upptagningshem
för äldre barn. I och med den revision av barnavårdslagstiftningen,
som genomförts efter beslut av 1945 års riksdag och som främst
avser dels direkt statlig bidragsgivning för anordnande och drift av barnhem
av skilda slag, dels utbyggnad av fosterbarnsvården, har fonden uppenbarligen
förlorat sitt hittills viktigaste verksamhetsområde.
Med hänsyn till ovan angivna förhållanden anse revisorerna, att den
hos vissa länsstyrelser kvarstående behållningen av medel från Malmö barnhusfond
bör avföras ur räkenskaperna. I den mån medlen härvid icke anses
böra uppgå i budgeten, synas de lämpligen kunna tillföras annan redan
befintlig fond med ändamål av samma eller likartad beskaffenhet, t. ex.
allmänna arvsfonden. Under alla förhållanden bör en förenklad redovisning
av dessa medel komma till stånd därigenom att desamma överlämnas till
ett centralt fondförvaltande organ.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar,
Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands och Jämtlands län
samt direktionen över allmänna barnhuset (Del II, s. 69—80).
Förstnämnda myndighet förordar att ifrågavarande medel tillgodoföras
riksstatens inkomstsida. De i ärendet hörda länsstyrelserna anse sig däremot
i allmänhet icke kunna tillstyrka revisorernas förslag utan äro av den
uppfattningen, att de uppkomna behållningarna böra få tagas i anspråk för
vederbörande barnavårdsförbunds verksamhet eller annat likartat ändamål.
Direktionen över allmänna barnhuset hemställer, att medlen måtte överlämnas
till barnhuset för att ingå i dettas allmänna fonder.
Utskottet. De ändamål, för vilka de hos länsstyrelserna innestående medlen
frän Malmö barnhusfond ursprungligen avsetts, tillgodoses numera till
övervägande del genom att stat eller kommun åtagit sig de finansiella förpliktelserna
för den ifrågavarande verksamheten. Såsom eu följd härav ha
länsstyrelserna, vilka i och med utgången av år 1932 icke tillförts några
ytterligare medel av nu angivet slag, under senare tid endast i undantagsfall
behövt taga medlen i anspråk. I likhet med revisorerna anser utskottet, att
hos vissa länsstyrelser alltjämt kvarstående behållningar icke lämpligen
böra i fortsättningen balanseras i länsstyrelsernas räkenskaper år från år.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
37
Revisorerna ha föreslagit, att förenämnda medel antingen skola uppgå i
budgeten eller också tillföras befintlig fond med ändamål av samma eller
liknande beskaffenhet. Denna ståndpunkt har i allmänhet icke kunnat biträdas
av i ärendet hörda länsstyrelser, vilka ansett att de innestående medlen
böra överlämnas till inom vederbörande län verksamma barnavårdsförbund
eller tagas i anspråk för annat därmed jämförligt syfte. Enligt den
av direktionen över allmänna barnhuset uttalade meningen böra medlen
tillföras barnhusets allmänna fonder.
Utskottet är icke berett att giva sin anslutning till någon av de sålunda
antydda utvägarna för en lösning av frågan. Med hänsyn till vad revisorerna
framhållit rörande önskvärdheten av en förenklad redovisning av ifrågavarande
medel synes emellertid en omprövning av dispositionsrätten böra
komma till stånd. Förutom de av revisorerna och remissmyndigheterna angivna
alternativen synes därvid enligt utskottets uppfattning jämväl böra
övervägas att ställa medlen till vederbörande landstings förfogande.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i det
av utskottet angivna syftet.
13 :o) Märkning av kött och skinn av dödat villebråd. Vissa inkomster å
anslaget för allmänna val. Under inrikesdepartementet, §§18 och 22, ha revisorerna
upptagit frågan om avskaffande av vissa ersättningar (Del II, s.
90—92 respektive 102—105).
Märkning av kött och skinn av dödat villebråd.
Efter en redogörelse för gällande bestämmelser angående märkning av
kött och skinn av dödat villebråd framhålla revisorerna, att för dylik
märkning skall som regel anlitas närmast jaktplatsen boende förrättningsman,
å landet landsfiskal eller särskild av länsstyrelsen förordnad person
samt i stad stadsfiskal eller av magistraten eller kommunalborgmästaren
förordnad förrättningsman. Länsstyrelsen rekvirerar hos domänstyrelsen
erforderliga sigilltänger och -stampar samt plomber, vilka mot kvitto tillhandahållas
förrättningsman.
Vid införsel av vilt eller skinn från utrikes ort åsättes märket av vederbörande
tullfunktionär.
Kostnaden för märke och dess anbringande utgör som regel fem öre för
varje i blyplomb anbringat märke och ett öre för varje annat märke. Sedan
landsfiskalernas sportler indragits, tillfalla ifrågavarande ersättningar numera
statsverket. Ersättningarna uppgå merendels blott till några ören.
Förrättningsmannen utfärdar indrivningskvitto å beloppet, vilket införes i
landsfiskalens kassajournal samt uppföres under särskilt titel i månadsräkningen.
1 vissa län antecknas ärendet jämväl i polisdiariet, och ett utdrag
ur detta bifogas månadsräkningen som verifikation.
38
Statsutskottets utlåtande nr 153.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Bestämmelserna om märkningstvång ha till syfte att bl. a. underlätta kontrollen
av att gällande fridlysningsbestämmelser efterlevas samt att försvåra
avsättningen av genom olovlig jakt åtkommet villebråd. Av den lämnade
redogörelsen framgår, att ifrågavarande kontrollbestämmelser äro i
vissa avseenden synnerligen omständliga och tidsödande. Utan att närmare
ingå på frågan om systemets effektivitet vilja revisorerna ifrågasätta, om
icke åtskilliga förenklingar i detsamma skulle kunna genomföras. Såsom
särskilt omständligt framträder det nu tillämpade sättet för uppbörd och
redovisning av för märkning inflytande ersättningar, vilka i det enskilda
fallet i allmänhet uppgå till allenast några ören. Då statsverkets inkomster
av ifrågavarande slag uppenbarligen icke stå i rimlig proportion till de kostnader,
som bestyret med uppbörd och redovisning av medlen medföra, och
då en motsvarande höjning av kostnadsersättningarna knappast lärer komma
i fråga, böra enligt revisorernas mening berörda ersättningar helt avskaffas.
Utlåtanden ha avgivits av generaltullstyrelsen samt länsstyrelserna i Jämtlands
och Norrbottens län (Del II, s. 80—83).
Generaltullstyrelsen framhåller, att förevarande spörsmål för tullverkets
vidkommande är av mindre betydelse, men ifrågasätter, huruvida icke sagda
avgifter borde höjas i sådan grad, att de täckte statsverkets kostnader för
bestyret. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som avstyrker revisorernas förslag,
anser att märkningarna böra uppdragas åt särskilt förordnade förrättningsmän.
Revisorernas uppfattning biträdes däremot helt av länsstyrelsen i
Norrbottens län.
Vissa inkomster å anslaget för allmänna val.
För bestridande av samtliga de kostnader, vilka åsamkas statsverket på
grund av dels val till riksdagen, dels ock kommunala val, d. v. s. val av
landstingsmän, kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige, stadsfullmäktige
och kyrkofullmäktige, finnes ett särskilt anslag anvisat å riksstaten.
De år, då val till riksdagens andra kammare eller kommunala val ej förekomma,
plägar anslaget upptagas med ett obetydligt belopp. För budgetåret
1946/47, varunder kommunala val förrättades hösten 1946, anvisades under
femte huvudtiteln 250 000 kronor för bestridande av de på statsverket belöpande
utgifterna för dessa val. Utgifterna avsågo bl. a. vissa kostnader för
tillverkning och distribution av kuvert, blanketter o. d., för distribution av
författningar, för röstmottagning å postanstalter samt för ersättningar i
samband med röstsammanräkningar.
Enligt lag om val till riksdagen den 26 november 1920 och kommunala
vallagen den 17 april 1942 skola vissa valtillbehör, för vilka formulär fastställts
av Ivungl. Maj :t, tillverkas och tillhandahållas genom statsverkets
försorg. Kostnaderna härför åvila till en del statsverket och i övrigt kommunerna.
För budgetåret 1946/47 redovisade länsstyrelserna å anslaget till allmänna
val inkomster för vissa av de ifrågavarande valtillbehören till ett samman
-
Statsutskottets utlåtande nr 153. 39
lagt belopp av ca 6 000 kronor. De belopp, varje länsstyrelse uppbar, uppgingo
i allmänhet till något hundratal kronor.
De belopp, soin varje särskild kommun haft att erlägga för sistnämnda
valtillbehör, ha regelmässigt varit synnerligen obetydliga. En av revisorerna
verkställd undersökning har visat, att de flesta eller icke mindre än ca 950
kommuner, motsvarande ungefär 75 procent av samtliga undersökta kommuner,
erlagt ersättning, som för var och en understiger 1 krona. Av nämnda
kommuner hade ungefär halva antalet inbetalat högst 50 öre. Ett flertal
kommuner hade inlevererat 25 öre eller mindre. — Vad gäller förhållandena
inom de särskilda länen må nämnas att i exempelvis Älvsborgs län ungefär
hälften av de undersökta inbetalningarna avsågo belopp understigande 25
öre, en tredjedel belopp mellan 25 och 50 öre samt endast en tiondel belopp
överstigande 1 krona. Till länsstyrelsen i Malmöhus län hade inlevererats
sammanlagt ca 1 200 kronor, varvid en tredjedel av kommunerna inbetalat
belopp under 25 öre, en fjärdedel mellan 25 och 50 öre samt mindre
än en tiondel över 1 krona. Inom Gotlands län erlades belopp huvudsakligen
understigande 25 öre, medan endast undantagsvis högre belopp utgått.
Även inom övriga länsstyrelser redovisas i allmänhet belopp uppgående till
högst 25, 50, 75 öre eller 1 krona. Endast i ett fåtal län voro belopp överstigande
1 krona dominerande.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
De valtillbehör av olika slag, vilka erfordras i samband med förrättande av
allmänna val, tillhandahållas till stor del kommunerna genom statsverkets
försorg. För en del av dessa valtillbehör ha kommunerna att till staten erlägga
viss ersättning. Den lämnade redogörelsen giver vid handen att de medel,
varje kommun sålunda har att inbetala, regelmässigt uppgått till mycket
obetydliga belopp. Då dessa inkomstmedel måste anses vara av tämligen
underordnad betydelse i jämförelse med de kostnader och besvär, som
statsverkets bestyr med uppbörd och redovisning av medlen föranleda, anse
revisorerna att kommunernas kostnader för ifrågavarande valtillbehör böra
bäras av statsverket.
Ulåtande har avgivits av länsstyrelsen i Stockholms län (Del II, s. 110),
som tillstyrkt revisorernas förslag.
Utskottet delar revisorernas uppfattning att de kostnader, som bestyret
med uppbörd och redovisning av de i förevarande paragrafer omförmälda
ersättningarna medför, icke stå i rimlig proportion till statsverkets med ifrågavarande
verksamhet förbundna inkomster. Med hänsyn härtill hemställer
utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte överväga åtgärder, som möjliggöra en
avveckling av ifrågavarande ersättningar.
14:o) Passkontrollen i Mon. Passkontrollen i Strömstad. Under inrikesdepartementet,
§§ 19 och 20, ha revisorerna förordat viss omläggning av den i
Mon respektive i Strömstad utövade passkontrollen (Del I, s. 92—98).
40
Statsutskottets utlåtande nr 153.
Passkontrollen i Mon.
Före krigsutbrottet i september 1939 handhades passkontrollen i Mon i
sin helhet av tullkammarens personal mot särskild ersättning, vilken utgick
i enlighet med bestämmelserna i kungl. brev den 22 mars 1918. Denna ersättning
belöpte sig till i genomsnitt ca 5 000 kronor per år. Efter förstnämnda
tidpunkt har passkontrollen övertagits av polismyndigheten, som
emellertid i viss utsträckning biträdes av tullpersonal.
Fr. o. m. den 1 juli 1947 har en ändrad organisation av passkontrollen
i Mon genomförts. För att effektivisera passkontrollen därstädes ha — utöver
vederbörande föreståndare — anställts en biträdande föreståndare
jämte tre särskilda passkontrollanter. Till biträdande föreståndare har förordnats
en kriminalkonstapel tillhörande statspolisavdelningen i Göteborg.
Även passkontrollanterna inneha polisutbildning. Arvode utgår till biträdande
föreståndaren med 800 kronor för månad samt till envar av passkontrollanterna
med 500 kronor för månad i ett för allt.
Passkontrollen avser dels landsvägs- och dels järnvägstrafiken. Kontrollen
av landsvägstrafiken är av geografiska skäl förlagd till Högen och ombesörjes
i samband med tullvisitationen av fem gränsuppsyningsmän under
ledning av gränsöveruppsyningsmannen. Å lokaltågen ombesörjes passkontrollen
i samband med tullvisitationen av tullpersonalen i Mon. Passkontrollen
å fjärrtågen utföres däremot uteslutande av biträdande passkontrollföreståndaren
i Mon jämte de tre ovannämnda särskilt förordnade passkontrollanterna.
Strömmen av resande över Mon är betydande. Sålunda har under första
kvartalet 1947 antalet inresande utlänningar i genomsnitt utgjort 4 380 per
månad och antalet utresande under samma tid 4 312 eller tillhopa 8 692
personer. Därtill kommer antalet svenska resenärer. Statistiken visar, att
Mon är den passkontrollort vid svensk-norska gränsen, som för närvarande
är hårdast belastad. Till jämförelse må nämnas, att motsvarande siffror för
Charlottenberg voro 2 024 inresande och 2 396 utresande utlänningar eller
tillhopa 4 420 personer.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Före krigsutbrottet i september 1939 utfördes passkontrollarbetet i Mon
i sin helhet av den tullpersonal, vilken var anställd vid tullkammaren därstädes.
Den politiska händelseutvecklingen under kriget medförde emellertid
krav på en strängare utlänningskontroll, varjämte det blev nödvändigt
att anlägga helt andra synpunkter på denna kontroll än tidigare. Hänsyn till
rikets säkerhet och i övrigt rent polisiära synpunkter måste härvid i första
hand vinna beaktande. Till följd härav övertogs passkontrollen i Mon av
särskilt utbildad polispersonal, i viss utsträckning dock biträdd av tullpersonal.
Revisorerna kunna icke finna, att de skäl, vilka föranledde inrättandet
av en särskild passkontroll i Mon under krigsåren, numera kunna åberopas
som stöd för ett fortsatt bibehållande av densamma. Enligt revisorernas
mening bör passkontrollen i Mon nu helt kunna övertagas av tullkammarens
personal därstädes, vilket särskilt sedan viseringstvånget numera
upphävts i hög grad underlättats. För en dylik lösning har såväl länssty
-
Statsutskottets utlåtande nr 153.
41
relsen som landsfogden i länet tidigare uttalat sig, samtidigt som tullmyndigheterna
förklarat sig icke ha något att erinra däremot. Ur kostnadssynpunkt
skulle förslagets genomförande möjliggöra besparing för statsverket.
Ytterligare begränsning av kostnaderna för passkontrollarbetet vore emellertid
sannolik i den "mån vissa lättnader efter hand kunde genomföras
med avseende å den på tullverket ankommande kontrollen av resandetrafiken.
Vidare vore uppenbarligen icke minst ur organisatoriska synpunkter
åtskilliga fördelar att vinna, då passkontrollen kunde verkställas i nara
anslutning till de egentliga tullgöromålen. För en återgång till den tidigare
anordningen talar enligt revisorernas mening även den omständigheten, att
vissa svårigheter torde föreligga att erhålla kvalificerad polispersonal för
passkontrollarbetet, samtidigt som ett ianspråktagande av tullpersonalen
uppenbarligen måste innebära en förenkling av resandekontrollen i dess
helhet.
Med anledning härav vilja revisorerna föreslå, att det upptages till narmare
övervägande huruvida icke passkontrollen i Mon i sin helhet lämpligen
bör överflyttas från polismyndigheten till tullkammaren därstädes. Sådan
överflyttning bör samtidigt övervägas även beträffande passkontrollen å orter,
där likartade förhållanden förekomma.
Utlåtanden ha avgivits av statens utlånningskommission, generaltullstyrelsen,
statspolisintendenten och länsstyrelsen i Älvsborgs län (Del II, s. 83
—96).
Utlänningskommissionen kan för sin del icke ansluta sig till den av revisorerna
uttalade uppfattningen, att passkontrollen i Mon i nuvarande läge
helt kan överlämnas till tullpersonal. Visserligen föreligga enligt kommissionens
mening icke längre sådana förhållanden som under själva kriget, men
med hänsyn till det alltjämt oroliga läget utomlands anser kommissionen
det vara av största vikt att passkontrollen ombesörj es av särskild för dessa
tjänsteuppgifter utvald personal.
Generaltullstyrelsen anser, att handlingarna i ärendet böra överlämnas
till de för utredning angående arbetsuppgifterna för tullverkets kust- och
gränsbevakning tillkallade sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av ifrågavarande utredningsuppdrag. En liknande ståndpunkt intages
av statspolisintendenten. Icke heller länsstyrelsen i Älvsborgs län anser
sig för närvarande kunna tillstyrka, att passkontrollen i Mon överflyttas
från polismyndigheten till tullkammaren därstädes.
Passkontrollen i Strömstad.
För närvarande handhaves passkontrollen inom Strömstads giänsdistrikt,
omfattande huvuddelen av landgränsen mellan Bohuslän och Norge samt
Idefjorden med Svinesund fram till fjordens mynning, av den tullpersonal
som är stationerad å resp. orter. Passkontrollen i Strömstad ombesörjes
däremot av polismyndigheten i staden. Anledningen härtill har angivits vara
den, att passkontrollen såsom sådan vore en polisiär angelägenhet och att
efter överenskommelse med utlänningskommissionen det icke ansetts riktigt
att utan särskilda skäl överflytta denna till annan myndighet. Såsom
föreståndare för passkontrollen tjänstgör landsfiskalen i Strömstads landsfiskalsdistrikt
och såsom biträdande föreståndare tullförvaltaren i Ström
-
42
Statsutskottets utlåtande nr 153.
stads tulldistrikt. Som passkontrollanter i Strömstad tjänstgöra fem ordinarie
polismän, vartill under sommarmånaderna tillkommer en extra polisman.
En av dessa skall vara närvarande vid de reguljära passagerarbåtarnas
ankomst och avgång. All övrig passkontroll skall ske å poliskontoret,
som är beläget i rådhuset inne i staden. Sådana resande, som ankomma
eller avresa med andra fartyg eller båtar än sådana i reguljär trafik, erhålla
av tullpersonalen tillsägelse att i och för passkontroll vända sig till
poliskontox-et, dit de sålunda själva få begiva sig. Kontrollen vid hamnen
försvåras delvis av att staden har två hamnar, den norra, där förutom
smärre båtar de större passagerarbåtarna lägga till, samt den södra.
Passkontroll, ankommande å polismyndigheten i Strömstad, skall numera
även förekomma å Strömstad—Näsinge tullflygplats i Näsinge, 16 kilometer
från Strömstad. Då flygplan till eller från utlandet ankommer till denna
flygplats, sändes tullpersonal från staden med bil dit för tullklarering av
detsamma. Härvid skall passkontrollant även medfölja.
Antalet resande, som passera passkontrollen i Strömstad, är särskilt under
sommarmånaderna betydande. Under år 1947 intill den 1 oktober passvisiterades
sålunda sammanlagt 14 661 ankommande utlänningar, varav
ca 13 600 hänförde sig till juni, juli och augusti. Antalet under samma tid
utresta personer uppgick till 13 300, varav ca 12 400 under sommarmånaderna.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Revisorerna ha avlagt besök vid tullkammaren i Strömstad samt i anslutning
härtill även ägnat uppmärksamhet åt frågan rörande passkontrollens
anordnande därstädes.
Enligt revisorernas mening kan passkontrollen i Strömstad i sin nuvarande
utformning icke anses vara rationellt och effektivt ordnad. Särskilt
under tid, då livligare passagerartrafik råder, har behov av ytterligare passkontrollpersonal
gjort sig gällande. Härtill kommer att polispersonalen saknar
för passkontroll och bevakning erforderliga lokaler vid hamnarna, där
för utlänningskontrollen tillgängliga register kunna förvaras och där avstämpling
av passen kan ske. Redan den omständigheten att resande utan
kontroll på egen hand ha att uppsöka poliskontoret inne i staden i och för
passvisitering röjer påtagliga brister i passkontrollens nuvarande organisation.
Personer, som ha för avsikt att illojalt taga sig in i landet, behöva därför
endast underlåta att begiva sig till passkontrollen i poliskontoret.
Olägenheterna med den nuvarande ordningen för passkontrollen i Strömstad
ha visat sig särskilt påtagliga, då det gällt att expediera flygtrafiken
å Strömstad—Näsinge tullflygplats. De flygplan i utrikestrafik, som speciellt
sommartid ganska ofta mellanlanda därstädes, anlända med kort varsel,
varvid en tulltjänsteman sändes ut till flygfältet med bil för att expediera
flygplanet. Svårigheter ha härvid ofta "uppstått att erhålla kontakt
med någon polisman, som vid tillfället kunnat lösgöras från sin polistjänst.
En följd härav har stundom blivit att tulltjänstemännen nödgats verkställa
även passkontrollen, trots att de formellt saknat befogenhet därtill.
Nu berörda omständigheter synas revisorerna tala för att en förändrad
organisation av passkontrollen i Strömstad — liksom av övriga passkontroller,
där eventuellt likartade förhållanden råda — genomföres. Härvid
synes möjligheten att anförtro dessa göromål åt tullmyndigheterna på sätt
Statsutskottets utlåtande nr 153.
43
skett vid passkontrollerna inom Strömstads gränsdistrikt i övrigt vara förtjänt
av beaktande. Revisorerna få därför hemställa att frågan rörande
anlitande av tullpersonalen vid tullkammaren i Strömstad för fullgörande
av passkontrollarbetet därstädes upptages till närmare övervägande.
Utlåtanden ha avgivits av statens utlänningskommission, generaltullstyrelsen,
statspolisintendenten samt länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län
(Del II, s. 96—105).
Utlänningskominissionen framhåller bland annat, att den numera är medveten
om att passkontrollen i Strömstad måste effektiviseras. Enligt kommissionens
uppfattning torde detta lämpligast ske genom att nuvarande
ordning hibehålles men att polispersonalen i varje fall vid tider av större
resandefrekvens, d. v. s. under sommarmånaderna, förstärkes med tre tulltjänstemän,
vilka skulle få till huvudsaklig uppgift att passkontrollbehandla
de resande, som icke ankomma med reguljära båtlägenheter.
Generaltullstyrelsen hänvisar till vad styrelsen anfört rörande frågan om
passkontrollen i Mon, medan statspolisintendenten ger uttryck åt den åsikten
att ledningen av passkontrollen i Strömstad, huru densamma än organiseras,
bör omhänderhas av polismyndigheten i staden. Liknande synpunkter
framföras av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Utskottet. Revisorerna hava ifrågasatt, huruvida icke den av polispersonal
nu utövade passkontrollen i Mon respektive Strömstad lämpligen bör överflyttas
till vederbörande tullmyndigheter. De av revisorerna i förevarande
sammanhang framförda åsikterna delas emellertid icke av statspolisintendenten
och statens utlänningskommission. Även om enligt utskottets mening
åtskilliga praktiska skäl tala för revisorernas förslag, anser utskottet
att resultatet av nu pågående utredning rörande arbetsuppgifterna för tullverkets
kust- och gränsbevakning, vilken utredning lärer komma att beröra
spörsmålet om tullpersonals befattning med passkontrollfrågor, icke bör
föregripas genom något särskilt uttalande i ämnet. Utskottet har därför
velat inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
15:o) Den allmänna väghållningen. Under kommunikationsdepartementet,
§ 23, ha revisorerna behandlat vissa med den allmänna väghållningen sammanhängande
frågor (Del I, s. 106—107).
Revisorerna, som dels tagit del av överrevisorernas för väg- och vattenbyggnadsväsendet
berättelse rörande iakttagelser under budgetåret 1946/47,
dels från väg- och vattenbyggnadsverket införskaffat upplysningar i olika
hänseenden beträffande förhållandena inom verkets ämbetsområde, dels ock
under sina resor haft tillfälle alt i viss utsträckning iakttaga de allmänna
vägarnas tillstånd, ha gjort följande allmänna uttalande.
Med hänsyn till vägfrågornas samhällsviktiga betydelse finna revisorerna
det angeläget att understryka de synpunkter, som överrevisorerna framfört.
Särskilt vilja revisorerna påpeka nödvändigheten av att genom ökad meka
-
44
Statsutskottets utlåtande nr 153.
nisering minska behovet av arbetskraft och motverka kostnadsökningar.
Enligt vunnen erfarenhet skulle avsevärda besparingar i kostnader och arbetskraft
vara att vinna framför allt inom vägunderhållet genom anskaffning
av bl. a. maskiner för dikning och dikesrensning, maskinella anordningar
för gruskrossning in. in. Även vägbyggnadsarbeten kunna numera
med fördel utföras maskinellt i stor utsträckning. Med hänsyn härtill böra
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens strävanden att inom och utom landet anskaffa
lämpliga vägmaskiner i möjligaste mån understödjas från statsmakternas
sida. Revisorerna ha vidare fäst sig vid överrevisorernas påpekande,
att för vägunderhållet avsedd arbetskraft, som på grund av väderleksförhållanden
eller eljest stundom under kortare tid kan frigöras, icke utan
särskilt tillstånd får tagas i anspråk för vägbyggnadsarbeten. Detta synes
föga rationellt med hänsyn till nödvändigheten av att tillgänglig arbetskraft
kommer till effektivt utnyttjande. Överrevisorernas förslag om generellt tillstånd
för vägförvaltningarna att med den av arbetsmarknadsmyndigheterna
maximalt bestämda underhållspersonalen utföra vägbyggnadsföretag bör
därför enligt revisorernas mening utan dröjsmål genomföras.
Slutligen vilja revisorerna även för sin del betona de administrativa olägenheter,
som äro förenade med att beslutanderätten i ett flertal ärenden av
förhållandevis mycket ringa vikt alltjämt är förbehållen Kungl. Maj :t. En
överflyttning på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av beslutanderätten i sådana
frågor torde i stor utsträckning kunna genomföras utan olägenhet.
Revisorerna förutsätta, att den förenkling av förvaltningsförfarandet, som
skulle kunna vinnas genom en sådan överflyttning, snarast kommer till
stånd.
Revisorerna vilja även i övrigt instämma i de olika synpunkter och förslag,
som av överrevisorerna framförts i fråga om nödvändigheten och möjligheten
av åtgärder för höjande av vägarnas allmänna standard.
Utlåtande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II, s. 110),
som åberopat vad styrelsen anfört i sitt i anledning av överrevisorernas
berättelse för budgetåret 1946/47 avgivna yttrande.
Utskottet. I anslutning till vad överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet
i sin senaste berättelse anfört ha revisorerna understrukit angelägenheten
av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens behov av arbetskraft
och maskinell utrustning i möjligaste mån tillgodoses. Revisorerna ha vidare
betonat de administrativa olägenheter, som äro förenade med att på förevarande
förvaltningsområde beslutanderätten i ett flertal ärenden av förhållandevis
mycket ringa vikt alltjämt är förbehållen Kungl. Maj :t.
Först angivna spörsmål har utskottet berört i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 6 [punkterna 9:o) och 10:o) ], vartill utskottet i detta sammanhang
får hänvisa. Vad åter angår frågan om en överflyttning av beslutanderätten
i vissa ärenden från Kungl. Maj :t till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
delar utskottet revisorernas uppfattning, att bestämda fördelar skulle
ernås genom en dylik decentralisering. Då emellertid ifrågavarande problem
lärer komma att uppmärksammas av den föregående år tillsatta decentraliseringsutredningen,
har utskottet velat inskränka sig till att vad i ärendet
förekommit för riksdagen
omförmäla.
45
Statsutskottets utlåtande nr 153.
16 :o) Statsverkets lokalbehov. Utnyttjandet av vissa kasernetablissement
i Stockholm. Under kommunikationsdepartementet, §§24 och 25, ha revisorerna
behandlat frågan om statsmyndigheternas lokalbehov i huvudstaden
(Del I, s. 107—121).
Statsverkets lokalbehov.
Revisorerna ha vid sin granskning av statsverkets utgifter under budgetåret
1946/47 uppmärksammat, att hyresutgifterna i fastighetsfondernas stater
under de senaste åren undergått en kontinuerlig stegring och numera
uppgå till högst betydande belopp. Vad nu sagts gäller i första hand byggnadsstyrelsens
delfond av allmänna fastighetsfonden och arméns delfond av
försvarets fastighetsfond. För byggnadsstyrelsens del ha sålunda hyresutgifterna
sedan budgetåret 1940/41 undergått en fördubbling, under det
att för arméns del närmare en tredubbling ägt rum. Denna stegring av hyresutgifterna
har fortgått jämsides med att en betydande byggnadsverksamhet
bedrivits för tillgodoseende av statsverkets behov av lokaler.
Så länge bostadstillgången på den allmänna hyresmarknaden var god,
kunde — framhålla revisorerna — förhyrningen av ämbetslokaler bedrivas
på ett för statsverket förmånligt sätt. Möjlighet fanns då att i varje särskilt
fall utvälja lokaler, som i fråga om storlek, belägenhet, kvalitet, prisläge
in. m. motsvarade föreliggande behov. Efterhand som läget på hyresmarknaden
blivit åtstramat, ha svårigheterna ökats. Samtidigt härmed har myndigheternas
lokalbehov successivt ökats. Dessa omständigheter ha medfört att
endast oundgängligen nödvändiga lokaler kunnat anskaffas och detta genom
lösningar från fall till fall. Då alla möjligheter till förhyrning måst tillvaratagas,
har ofta fått anlitas lokaler, vilka med hänsyn till hyrespris, beskaffenhet,
läge m. in. icke varit lämpade för det ändamål, vartill de skolat användas.
En granskning av hur vissa starkt expanderande civila ämbetsverk i Stockholm
fått sina lokalfrågor ordnade ger vid handen, att arbetslokalerna i stor
utsträckning måst spridas över flera byggnader, ofta med belägenhet inom
olika stadsdelar. Bland särskilt uppmärksammade fall nämna revisorerna
socialstyrelsen, som förutom huvudlokaler i två olika hus på Riddarholmen
disponerar lokaler på Södermalm, Östermalm, Norrmalm och i Gamla staden
(i flera hus). Riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen ha visserligen
lokaler väl samlade kring ämbetshusen men inrymda i sex resp. feiv
olika fastigheter. För statens arbetsmarknadskommission förhyras — förutom
huvudlokal i tre hela fastigheter — lägenheter och kontorsrum i sex
andra byggnader. Livsmedelskommissionen är förlagd till fem olika platser
i staden, utlänningskoinmissionen likaså — Inre viss avveckling tidvis till
åtta. Även länsstyrelsens i Stockholms län lokaler äro splittrade i tleia
olika byggnader, vilket särskilt för den besökande allmänheten vållar besvärligheter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen disponerar f. n. ett stöld
antal förhyrda lägenheter, och styrelsens ämbetslokaler äro belägna i åtta
fastigheter. För sistnämnda myndighet är dock f. n. ny ämbetsbyggnad under
uppförande.
46
Statsutskottets utlåtande nr 153.
Hyrornas storlek varierar allt efter de förhyrda lokalernas standard,
läge, tidigare användning in. m. Under krigsåren ha även andra lokaler än
kontors- och bostadsvåningar måst förhyras, och hyresbeloppen uppgå därvid
i många fall till synnerligen höga belopp. Dessa förhyrningar ha endast i
mindre utsträckning kunnat avvecklas.
För tillgodoseende av vissa lokalbehov har under de sistförflutna åren
aven uppförts ett antal provisoriska byggnader, s. k. kontorsbaracker. Enligt
av revisorerna från byggnadsstyrelsen inhämtade uppgifter skulle uppförandet
av dylika baracker ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än förhyrningar
till normala hyror, förutsatt att användningstiden uppgår till
minst tio år. I jämförelse med de dyraste förhyrningarna kunna engångskostnaderna
för en barackbyggnad intjänas på kortare tid. Provisoriska
kontorsbyggnader erbjuda vidare enligt vad revisorerna anföra den fördelen,
att arbetslokalerna icke i samma utsträckning som vid förhyrningar
behöva splittras på olika fastigheter. På grund av rationell planlösning äro
dessa byggnader dessutom avsevärt mera ändamålsenliga som kontorslokaler
än exempelvis stora bostadsvåningar.
Trots den betydande utökning av tjänstelokaler, som sålunda på olika
sätt ägt rum under den senaste tiden, föreligger alltjämt — framhålla revisorerna
— ett avsevärt rumsbehov. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10
juni 1947 framhöll byggnadsstyrelsen — som under hand erhållit anmodan
att skyndsammast nereda statens handelskommission väsentligt ökat utrymme
— att det rumsbehov i Stockholm, som vid denna tidpunkt eller inom en
nära framtid vore aktuellt, kunde uppskattas till omkring 400 rum. För mötande
av detta behov disponerade styrelsen endast ca 35 rum.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Jämsides med att statsverket genom nybyggnader under senare år tillförts
betydande lokalutrymmen, har även omfattningen av förhyrda lokaler
i hög grad ökat. Hyresutgifterna för civila behov, vilka till huvudsaklig
del redovisas å byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond,
förete en fortlöpande stegring, medan däremot de för militära ändamål
verkställda förhyrningarna sedan 1944 visat en sjunkande tendens.
Sistnämnda förhållande torde sammanhänga med dels den under krigsåren
omfattande byggnadsverksamheten på hithörande område, dels ock den
successiva minskningen av den militära förvaltningsapparaten.
Den omfattande hyresverksamheten för statsverkets del innebär betydande
olägenheter. Därvid må i första hand erinras om att det svåra läget på
hyresmarknaden medfört att förhyrningar i många fall måst verkställas
på synnerligen oförmånliga villkor och att statsverket på grund härav får
vidkännas hyror och andra därmed sammanhängande utgifter, som icke
stå i rimlig proportion till lokalernas användning. Då man i stor utsträckning
nödgats förhyra även mindre lokaler och bostadslägenheter, ha vidare
deo myndigheter, för vilka lokaler förhyrts, ofta fått sina arbetsutrymmen
svårt splittrade. Detta förhållande är uppenbarligen i hög grad till nackdel
för myndigheternas verksamhet och orsakar därjämte betydande kostnader
för statsverket såväl direkt genom särskilda utgifter för exempelvis ökad
biträdes- och vaktpersonal, budskickning, dyrbara telefonanordningar m. m.
som indirekt genom minskad arbetseffektivitet på grund av försvårad kommunikation
inom myndigheten. I de särskilt anmärksvärda fall, där myn
-
Statsutskottets utlåtande nr 153.
47
digheterna disponera tjänstelokaler i ett större antal fastigheter, ofta i olika
stadsdelar, torde dessa merkostnader representera betydande belopp. Som ett
exempel på direkta merkostnader för kommunikation mellan olika delar av
en myndighet kan nämnas att, enligt vad revisorerna inhämtat, vid väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen en tjänstebil måste stå till förfogande för transporter
mellan styrelsens i åtta olika fastigheter belägna tjänstelokaler.
Den omständigheten, att staten ej själv helt tillgodosett sitt behov av lokaler
utan på den allmänna hyresmarknaden tagit i anspråk ett stort antal
bostadslägenheter, har självfallet bidragit till att skärpa bostadsbristen. Att
så varit fallet framgår av att enligt vad byggnadsstyrelsen uppgivit statsverket
f. n. för kontorsändamål disponerar över 130 för bostäder lämpliga
lägenheter i Stockholm i storlek ned till 2 rum och kök. Av dessa lägenheter
äro ca 35 större än 7 rum och kök. Användningen av bostadslägenheter
till kontor kräver även, då fråga är om allmänt ändamål, medgivande
från hyresnämnd. Byggnadsstyrelsen har under hand meddelat, att sådant
medgivande numera blir allt svårare att erhålla. — Vad här anförts äger
med hänsyn till den särskilt i Stockholm svåra bristen på hotellrum motsvarande
tillämpning i fråga om statsverkets förhyrning av hotell, pensionat
och liknande utrymmen.
Trots den starka tillväxten av lokaler föreligger emellertid, som av föregående
redogörelse framgår, alltjämt ett betydande lokalbehov för civila
ändamål, vilket på ett eller annat sätt måste tillgodoses.
Enligt revisorernas förmenande äro särskilda åtgärder påkallade för åstadkommande
av mera ändamålsenliga förhållanden på hithörande område.
Främst böra strävandena inriktas på att så långt detta är möjligt koncentrera
varje myndighet till samlade eller inbördes välbelägna tjänstelokaler.
Vidare torde en avveckling av vissa förhyrda lokaler, i första hand olämpliga
eller särskilt dyrbara sådana, snarast böra ske.
Vid bedömandet av frågan på vilket sätt de nu förordade åtgärderna äro
möjliga att genomföra, torde till en början böra konstateras, att i nuvarande
läge nya ämbetsbyggnader endast i begränsad utsträckning kunna beräknas
komma till utförande. Bortsett från möjligheterna att utvinna utrymmen
genom en mera effektiv användning av statsverkets egna byggnader,
måste de förefintliga lokalbehoven tillgodoses på ett sätt, som medför
minsta möjliga åtgång av material och arbetskraft. En sådan möjlighet står
för Stockholms vidkommande till buds i utnyttjandet med mindre omändringsarbeten
av vissa äldre kasernetablissement, vilken fråga revisorerna
närmare berört under § 25. Om liknande möjligheter förefinnas exempelvis
i residensstäderna, böra dessa tillvaratagas. Uppenbarligen torde emellertid
dessa åtgärder icke vara till fyllest, därest en mera betydande avveckling av
förhyrningar skall kunna åvägabringas i syfte bl. a. att lätta läget på den
allmänna bostadsmarknaden. Revisorerna vilja därför förorda, att uppförandet
i större utsträckning av s. k. kontorsbaracker överväges. Även om
sådana hus per tjänsterum räknat ställa sig dyrbarare än exempelvis iordningställande
av vissa kasernetablissement, erbjuda de beaktansvärda ekonomiska
fördelar jämfört med.eu del förhyrningar. Det torde vidare kunna
ifrågasättas, om (let icke ur material- och arbetskraftssynpunkt ställer sig
förmånligare alt uppföra kontorsbaracker och därigenom utrymma som
kontorslokaler använda bostadslägenheter än att uppföra bostadshus till
storlek motsvarande dessa lägenheter.
Såsom redan tidigare berörts, är det givetvis av stor vikt att statsverkets
egna redan befintliga byggnader komma till effektiv användning. I sådant
hänseende torde samarbetet mellan vederbörande civila och militära organ,
främst byggnadsstyrelsen och armens forlifikationsförvaltning, vara av
48
Statsutskottets utlåtande nr 153.
grundläggande betydelse. Vid sina under § 25 omnämnda besök vid vissa
kasernbyggnader ha revisorerna kunnat konstatera, att en del utrymmen
stått disponibla sedan en längre tid, utan att byggnadsstyrelsen erhållit kännedom
därom. Enligt inhämtade uppgifter har det vidare förekommit att
vederbörande regementschefer till utomstående uthyrt av regementena ej utnyttjade
lokaler, vilka med fördel kunnat användas av annan statlig myndighet.
Då det militära behovet av lokaler till följd av organisatoriska förändringar
alltjämt kan förväntas nedgå samtidigt som behovet för civila ändamål
ökar, är det angeläget att söka åstadkomma en sådan handläggning av
lokalfrågorna, som skapar garantier för att kronans egna fastigheter fortlöpande
bliva effektivt utnyttjade. Ett organiserat samarbete i detta hänseende
mellan byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen bör därför i någon
form komma till stånd. I detta sammanhang torde det kunna ifrågasättas,
om icke den skyldighet för militära myndigheter att till byggnadsstyrelsen
anmäla minskat lokalbehov, som f. n. föreligger beträffande förhyrda lokaler,
borde utsträckas till att avse även kronans egna fastigheter. Samrådsförfarandet
mellan civila och militära myndigheter torde i förekommande
fall böra tillämpas även i vissa landsortsstäder.
Den i det föregående lämnade redogörelsen utvisar, att betydande svårigheter
f. n. föreligga, då det gäller att ernå en rationell anordning i fråga
om statsverkets tjänstelokaler. Effektuerandet av riksdagens beslut angående
tillkomsten av nya statliga myndigheter eller omorganisation och utökning
av redan befintliga har i många fall fördröjts på grund av lokalbrist
eller nödvändiggjort brådskande åtgärder för anskaffning av lokaler, ofta
till dryga kostnader. Det torde vidare ej sällan ha förekommit, att frågan
om beredande av erforderliga lokaler för viss organisation upptagits till
övervägande först sedan beslut fattats om organisationens genomförande
och tidpunkten härför. Under nuvarande förhållanden torde det även kunna
befaras att syftet med ofta dyrbara organisatoriska förändringar i vissa fall
äventyras på grund av otillfredsställande lokalförhållanden. Revisorerna
vilja med hänsyn härtill förorda, att då organisationsfrågor som föranleda
ökat lokalbehov underställas riksdagen, utredning och förslag samtidigt
förebringas beträffande möjligheterna och kostnaderna för tillgodoseende
av detta lokalbehov. Enligt revisorernas förmenande kunna nämligen dessa
spörsmål stundom vara av avgörande betydelse för bedömande av huruvida
och vid vilken tidpunkt ifrågasatt omorganisation eller utökning av personal
bör komma till stånd.
Utnyttjandet av vissa kasernetablissement i Stockh
o 1 in.
Efter en redogörelse för statsmakternas beslut i fråga om den framtida dispositionen
av Svea livgardes, förutvarande Göta livgardes och Svea artilleriregementes
kasernetablissement i Stockholm lämna revisorerna vissa uppgifter
angående den nuvarande användningen av ifrågavarande kaserner.
Av redogörelsen framgår bland annat, att Svea livgardes och Svea artilleriregementes
kaserner, sedan nämnda regementen utflyttat till Järvafältet, i
stor utsträckning tagits i anspråk för olika statliga myndigheter. Förutvarande
Göta livgardes kaserner disponeras däremot helt av Stockholms luftvärnsregemente.
Särskilt inom de av Svea livgarde utrymda lokalerna ha
vissa ändrings- och reparationsarbeten kommit till stånd.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
49
I samband med nyssberörda fråga ha revisorerna även granskat en del
för militära ändamål verkställda förhyrningar, vilka ur avvecklingssynpunkt
kunna erbjuda särskilt intresse. Dessa förhyrningar avse en del förrådslokaler
vid Stockholms försvarsområde samt fjärde militärbefälsstabens expeditionslokaler.
I detta sammanhang har därjämte uppmärksammats frågan
om avveckling av viss annan förhyrning genom ianspråktagande av en kronan
tillhörig, för närvarande uthyrd lokal.
För Stockholms försvarsområde disponeras för närvarande ett stort antal
provisoriska förrådslokaler, vilka antingen förhyrts eller ock tagits i anspråk
med stöd av rekvisitionslagen, allmänna förfogandelagen eller beredskapsförfogandelagen.
Frånsett ett par större lokaler utgöras dessa av smärie
källare- och vindsutrymmen, gamla fabrikslokaler, garage och dylikt inom
Stockholm och dess närhet. Av lokalerna äro tjugo mindre än 200 m2
och sju mindre än 100 m2. Den årliga hyran för ifrågavarande lokaler uppgår
till i runt tal 87 000 kronor.
Vad beträffar fjärde militärbefälsstaben, disponerar denna sedan den 1
juli 1942 i fastigheten Stureplan 1 i Stockholm (f. d. hotell Anglais) samtliga
lokaler i våningarna 1—5 trappor (omkring 70 rum m. m.). Ifrågavarande
lokaler ha tagits i anspråk med stöd av allmänna förfogandelagen.
Enligt riksvärderingsnämndens utslag den 14 november 1945 erlägger kronan
härför en årlig ersättning av 54 200 kronor. I nämnda belopp ingå ej
kostnaderna för lokalernas uppvärmning, vilka bestridas av kronan. Enligt
vad revisorerna inhämtat belöpte sig dessa kostnader under budgetåret 1946/
47 till i runt tal 13 000 kronor, varför den sammanlagda hyran kan uppskattas
till ca 67 000 kronor per år.
Vid fjärde militärbefälsstaben tjänstgörande personal uppgick den 1 november
1947 till ca 60 befattningshavare, däri inberäknat vissa tjänstemän,
vilka icke hade stadigvarande behov av tjänsterum. Militärbefälsstaben har
på grund härav numera icke behov av samtliga disponerade lokaler. Vid
av revisorerna avlagt besök i fastigheten stodo även ett antal rum helt eller
delvis oanvända.
Vad slutligen angår den i det föregående omnämnda frågan om avveckling
av viss förhyrning genom ianspråktagande av en kronan tillhörig, för
närvarande uthyrd lokal, ha revisorerna inhämtat följande uppgifter.
Sedan en längre tid tillbaka förhyra två privatpersoner en yta av ca 750
m2 i norra hälften av ridhuset vid förutvarande Livregementets dragoners
etablisseinent vid Kavallerivägen i Stockholm. Det nu gällande hyreskontraktet,
som utgör förlängning av tidigare löpande kontrakt, daterar sig
från den 5 oktober 1945 och är underskrivet av militärbefälhavaren för fjärde
militärområdet som hyresvärd. Hyrestiden gäller från den 1 oktober 1945
tills vidare med 3 månaders uppsägning. Ärshyran utgör 2 500 kronor, varjämte
hyresgästen bestrider kostnaderna för uppvärmning. Lokalen uthyres
för att användas som filmstudio. För att göra den användbar härför har
hyresgästen vidtagit vissa underhålls- och ändringsarbeten. Enligt särskilda
bestämmelser i kontraktet skall lokalen, därest den på grund av mobilise
4
lliliang till riksdagens protokoll 1958. 6 samt. Nr 153.
50
Statsutskottets utlåtande nr 153.
ring skulle komma att erfordras för försvarsändamål, omedelbart utan ersättningsanspråk
från hyresgästens sida ställas till förfogande. Vidare skola
i lokalen utförda fasta förändringar, om så påfordras, vid hyrestidens utgång
tillfalla kronan.
I det snett emot nämnda ridhus belägna s. k. Allstadion förhyr arméns
fortifikationsförvaltning av ovannämnda två privatpersoner sedan den 16
juli 1941 700 m2 av en tennishall. Enligt från den 1 oktober 1945 förlängt
hyreskontrakt gäller även för denna förhyrning 3 månaders uppsägning.
Hyresbeloppet utgör 12 000 kronor per år jämte bränsletillägg. De förhyrda
utrymmena användas dels av Stockholms luftvärnsregemente som pjäsexercishall,
dels av arméförvaltningens tygavdelnings kontrollbyrå för konstruktionsprov
av vissa centralinstrument.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Frågan om det framtida utnyttjandet av Svea livgardes kasernetablissement
befinner sig — som av den lämnade redogörelsen framgår — numera
i ett annat läge än vid den tidpunkt, då den senast förelädes riksdagen. På
grund av den rådande bristen på lokaler för statsförvaltningens behov ha
ledigblivna utrymmen måst tagas i anspråk för såväl militära som civila
ändamål. Såsom en följd av den skärpta knappheten på arbetskraft och
material har uppförandet av beslutade förvaltningsbyggnader i viss utsträckning
redan uppskjutits, och med all sannolikhet kommer färdigställandet
att ytterligare fördröjas under längre eller kortare tid, varför lokalbehovet
icke kan förväntas bliva tillnärmelsevis tillgodosett genom nybyggnader.
Statsverkets behov av tjänstelokaler måste under sådana förhållanden tillgodoses
i annan ordning och med minsta möjliga åtgång av material och
arbetskraft. Ur denna synpunkt synes utnyttjandet — på sätt redan i viss
utsträckning skett — av ifrågavarande kasernetablissement erbjuda goda
möjligheter. Uppskattningsvis skulle genom ianspråktagande av återstående
kompanilokaler kunna erhållas ytterligare ca 100 tjänsterum, därvid kostnaderna
för iordningställandet kunna uppskattas till i runt tal 350 000 kronor
eller ca 3 500 kronor per rum. Genom omändring av vissa för kontorsändamål
redan disponerade kompanilokaler torde ytterligare minst 40 tjänsterum
kunna utvinnas. Vid utrymning av förutvarande Göta livgardes kaserner
skulle genom liknande anordningar erhållas ca 230 rum. Som jämförelse
kan i detta sammanhang nämnas, att kostnaderna för uppförande av
kontorsbaracker beräknas uppgå till belopp motsvarande 6 000 å 7 000 kronor
per rum. Med hänsyn till ifrågavarande kasernbyggnaders relativt goda
standard torde de iordningställda kontorslokalerna kunna komma till användning
under en mera avsevärd tid och de nödvändiga ändrings- och inredningsarbetena
därför även ur denna synpunkt framstå såsom ekonomiskt
försvarliga. En förutsättning för arrangemangets genomförande är dock att
Svea livgarde beredes möjlighet att flytta i kompanilokalerna förvarade förråd
antingen genom upplåtelse av lämpliga förrådslokaler inom andra kasernetablissement,
exempelvis Svea artilleriregementes, eller genom uppförande
av nya förrådsbyggnader. De byggnader, som erfordras härför,
kunna vara av enkel beskaffenhet och behöva endast i mindre utsträckning
hållas uppvärmda. Uppförandet av sådana byggnader skulle medföra beaktansvärda
fördelar för en rationell anordning av regementets förrådshållning.
1946 års riksdags beslut i fråga om det framtida utnyttjandet av Svea
livgardes och förutvarande Göta livgardes kasernetablissement torde böra
Statsutskottets utlåtande nr 153.
51
ses mot bakgrunden av de då rådande förutsättningarna för de planerade
åtgärderna. Emellertid synes det revisorerna, som om förhållandena på arbets-
och materialmarknaden och i fråga om statsverkets behov av tjänstelokaler
numera blivit så väsentligt förändrade, att ett tredje alternativ för
etablissementens utnyttjande i huvudsak enligt i det föregående anförda
riktlinjer borde tagas under övervägande. Frågan om och när den planerade
nybyggnaden bör komma till utförande torde, om så anses lämpligt,
kunna skjutas på framtiden. I detta sammanhang vilja revisorerna erinra
om att enligt föreliggande förslag nybyggnaderna avses erhålla en sådan belägenhet
inom tomtområdet, att de befintliga byggnaderna icke kunna
kvarstå. De myndigheter, som nu kunna inrymmas i dessa byggnader,
måste därför före byggnadsarbetets påbörjande avhysas. Enligt vad revisorerna
inhämtat vore en sådan placering av den nya huvudbyggnaden tänkbar,
att den nuvarande kanslibyggnaden och kasernflyglarna kunde bibehållas.
Med hänsyn till de fördelar, som skulle vinnas härmed, torde denna
möjlighet förtjäna att närmare utredas.
Revisorerna vilja med hänsyn till det ovan anförda förorda, att möjligheterna
att utnyttja de befintliga kasernetablissementen med endast mindre
omändringsarbeten utredas och att förslag i ämnet snarast föreläggas riksdagen
för omprövning.
Vad angår Svea artilleriregementes kasernbyggnader, torde dessas allmänna
standard vara lägre än Svea livgardes, varför liknande omändringsarbeten
icke kunna förordas beträffande dessa byggnader. Emellertid torde
vissa av byggnaderna under deras återstående tid med fördel kunna utnyttjas
för tillgodoseende av militära behov av förrådslokaler. Någon anledning
att upptaga frågan om det framtida utnyttjandet av dessa kasernbyggnader
till förnyat övervägande torde således icke föreligga.
Enligt revisorernas förmenande ha de möjligheter till avveckling av vissa
särskilt dyrbara och i övrigt olämpliga förhyrningar, som yppat sig genom
ianspråktagande av ledigblivna utrymmen i ovan omnämnda kasernetablissement,
icke blivit i tillräcklig grad beaktade. Sålunda borde genom mindre
omflyttningar betydande förrådsutrymmen ha kunnat upplåtas till Stockholms
försvarsområde såväl i Svea livgardes som framför allt i Svea artilleriregementes
kasernetablissement. Revisorerna ha särskilt fäst sig vid att
vissa för förrådsändamål lämpliga mindre lokaler uthyrts till enskilda, varvid
hyresinkomsterna per ytenhet räknat väsentligt understiga hyresutgifterna
för liknande för Stockholms försvarsområde förhyrda förrådslokaler.
Genom lämplig disposition av Svea livgardes kanslihusbyggnad och kasernflyglar
borde även tjänstelokaler ha kunnat beredas fjärde militärbefälsstaben,
varigenom den för statsverket oförmånliga förhyrningen av förutvarande
hotell Anglais kunnat avvecklas.
Vad slutligen angår uthyrningen till två privatpersoner av Livregementets
dragoners ridhus och förhyrningen från samma personer av en tennislokal
i det s. k. Allstadion finna revisorerna det anmärkningsvärt, att det
rådande hyresförhållandet fått fortgå utan att åtgärder tidigare vidtagits
för en reglering.
Revisorerna vilja med hänsyn till det anförda framhålla vikten av att
här omförmälda och, i förekommande fall, liknande förhyrningar snarast
bringas till avveckling.
Utlåtanden över förevarande båda paragrafer ha avgivits av arméns fortifikationsförvaltning,
byggnadsstyrelsen och statens sakremsion (Del II. s.
111—122).
52
Statsutskottets utlåtande nr 153.
Fortifikationsförvaltningen framhåller bland annat, att det med hänsyn
till de alltmer framträdande svårigheterna på arbets- och materialmarknaden
synes bliva ofrånkomligt, att de nuvarande kasernbyggnaderna tagas i
anspråk för tillgodoseende av statsverkets behov av tjänstelokaler under en
mera avsevärd tid. Därigenom torde det även bliva ekonomiskt försvarligt att
vidtaga mera genomgripande omändrings- och inredningsarbeten för möjliggörande
av ett bättre utnyttjande av lokalerna.
Vad beträffar de av revisorerna framställda erinringarna rörande för
Stockholms försvarsområde verkställda förhyrningar av förrådslokaler meddelar
ämbetsverket, att för försvarsområdet för närvarande förhyras tjugufem
förrådslokaler, belägna å skilda ställen inom Stockholm och dess närhet.
Av dessa komma emellertid nio, envar med en golvyta ej överstigande
200 kvadratmeter, att avvecklas, så snart viss förrådsanläggning å Järvafältet
blir färdigställd. Denna anläggning avser att tillgodose behovet av förrådslokaler
för hela norra delen av försvarsområdet. Härjämte framhåller
ämbetsverket, att icke mindre än sexton å olika platser i Stockholms närhet
belägna, tidigare för försvarsområdet verkställda förhyrningar av förrådslokaler
avvecklats under år 1947 genom att i lokalerna förvarad materiel
sammanförts till större förråd.
Vad slutligen angår revisorernas anmärkning rörande uthyrningen till två
privatpersoner av lokaler i norra hälften av ridhuset vid förutvarande Livregementets
dragoners etablissement vid Kavallerivägen här i staden och förhyrningen
från samma personer av en tennislokal i det så kallade Allstadion
har fortifikationsförvaltningen framhållit följande.
Ämbetsverket har senast då fråga uppkom om förlängning fr. o. in. den 1
oktober 1945 av tidigare löpande kontrakt rörande ifrågavarande hyresförhållanden
undersökt möjligheten att kunna avveckla desamma samt att taga
ridhuset i anspråk för de ändamål, för vilka lokalen i Allstadion förhyrts,
nämligen såsom pjäsexercishall för Stockholms luftvärnsregemente och för
utförande inom arméförvaltningens tygavdelnings kontrollbyrå av konstruktionsprov
av vissa centralinstrument. Fortifikationsförvaltningen, som vid
nämnda tid räknade med att luftvärnsregementet inom en nära framtid skulle
avflytta till den planerade nya förläggningen i Norrtälje, fann emellertid, att
kostnaderna för inredande av pjäsexercishall inom ridhuset skulle överstiga
kostnaderna för ifrågavarande hyresförhållandens fortbestånd under den enligt
föreliggande planer relativt korta tid, som skulle återstå intill dess regementet
komme att avflytta till den nya förläggningsorten. Vidare hade tygavdelningens
kontrollbyrå i ett den 16 augusti 1945 avgivet yttrande meddelat,
att en förflyttning från den förhyrda lokalen i Allstadion till ridhuset
av de anordningar, som vore erforderliga för utförande av ovanberörda
konstruktionsprov, skulle medföra ett flertal allvarliga olägenheter. Sålunda
skulle proven väsentligen försenas på grund av den tidsförlust, som en demontering
av den i Allstadion iordningställda målbanan och en därpå följande
ny uppsättning av densamma inom ridhuset skulle medföra. Därjämte
skulle förflyttningen kräva avsevärda kostnader, vilka behövde beaktas vid
en bedömning av förflyttningens ekonomiska verkningar. Enligt vad kontrollbyrån
uppgav hade dessa kostnader redan i oktober 1943, då en sådan
förflyttning även varit aktuell, beräknats till omkring 13 900 kronor. Med
anledning av vad vid förenämnda undersökning sålunda framkom beslöt
Statsutskottets utlåtande nr 153.
53
fortifikationsförvaltningen, att ifrågavarande hyresförhållanden skulle förlängas
från och med den 1 oktober 1945 att gälla tills vidare med tre månaders
uppsägning. Numera har emellertid frågan om avveckling av ifrågavarande
hyresförhållanden kommit i ett annat läge, sedan frågan om luftvärnsregementets
utflyttning till Norrtälje uppskjutits tills vidare till år
1951. Därjämte har tygavdelningen meddelat, att de av avdelningen hitintills
utförda konstruktionsproven inom den förhyrda lokalen i Allstadion
beräknades vara slutförda senast den 1 oktober 1948. Inom fortifikationsförvaltningen
ha därför förnyade undersökningar igångsatts rörande möjligheten
att avveckla hyresförhållandena senast nämnda dag samt att för
tiden därefter disponera den nu uthyrda delen av ridhuset såsom pjäsexercishall
för luftvärnsregementet.
Byggnadsstyrelsen, som i stora drag ansluter sig till de av revisorerna
framförda synpunkterna, anför bland annat, att uppförandet av provisoriska
kontorsbyggnader är ekonomiskt motiverat endast om det finnes lämpliga
tomter, som kunna disponeras för ändamålet under en tidrymd av 25 år.
Statens tillgång till sådan lämplig tomtmark är emellertid enligt vad byggnadsstyrelsen
upplyser mycket knapp. Efter att ha redogjort för ett av fortifikationsförvaltningen
i samråd med styrelsen uppgjort förslag till utnyttjande
av Svea livgardes gamla kasernområde framhåller ämbetsverket följande.
Den omedelbara vinsten i tillgängligt utrymme genom här ovan föreslagna
anordningar inom Svea livgardes förutvarande kasernetablissement blir ej
av sådan storleksordning, att den kan medföra någon väsentlig avveckling
av statens hyresverksamhet. Dessutom måste betonas, att här ifrågasatta
byggnadsåtgärder avse endast provisoriska lokaler. För åstadkommande av
en rationell lösning torde därför i första hand ämbetsbyggnaderna på Gärdet
böra slutligt utbyggas, varigenom skulle vinnas omkring 380 tjänsterum. För
detta byggnadsföretag erforderliga utredningsarbeten finnas färdigställda
och byggnadsstyrelsen har med underdånig skrivelse den 23 januari 1947
överlämnat ansökning om bygnadstillstånd samt hemställt, att Kungl. Maj :t
måtte uppdraga åt styrelsen att med anlitande av tillgängliga medel påbörja
detta arbete. Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Under hänvisning till vad byggnadsstyrelsen i sitt utlåtande anfört hemställer
styrelsen i första hand, att Kungl. Maj :t måtte bifalla styrelsens framställning
den 23 januari 1947 om utbyggande av ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde,
och föreslår i andra hand, att Kungl. Maj :t måtte framlägga proposition
till 1948 års riksdag om anvisande av ett investeringsanslag under
allmänna fastighetsfonden å 1 560 000 kronor för anordnande av förvaltningslokaler
vid Svea livgarde.
Sakrevisionen har hland annat framhållit följande.
Sakrevisionen vill erinra, att Kungl. Maj:t genom beslut den 14 november
1947 uppdragit åt sakrevisionen att i samråd med byggnadsstyrelsen och
fortifikationsförvaltningen verkställa samt till Kungl. Maj :t inkomma med
utredning rörande möjligheterna att tillgodose föreliggande behov av ytterligare
lokaler för vissa statliga organ i Stockholm genom ianspråktagande av
befintliga, för civila och militära ändamål upplåtna lokalutrymmen till den
del dessa vid en förnyad behovsprövning befinnas kunna frigöras. Vid denna
54
Statsutskottets utlåtande nr 1-53.
utredning, vilken av sakrevisionen påbörjats i början av december 1947,
komina att, vad huvudstaden beträffar, närmare undersökas de spörsmål,
vilka revisorerna berört och som angå en rationellare deponering av tillgängliga
lokalutrymmen, avveckling av dyrbara liyreslokaler och ianspråktagande
av utrymmen inom befintliga kasernetablissement. I anslutning härtill
torde ock frågan om behovet av nybyggnad av provisoriska kontorslokaler
bliva föremål för behandling.
Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att det läge vari statsverkets
lokalfråga f. n. befinner sig måste betecknas såsom ytterst otillfredsställande.
De under senare år nyuppförda ämbetsbyggnaderna ha sålunda
icke kunnat tillgodose statsmyndigheternas växande lokalbehov, varför i
betydande omfattning bostadslägenheter, hotellrum in. in. fått förhyras för
olika myndigheters räkning. På grund av rådande förhållanden å hyresmarknaden
ha dessa förhyrningar i många fall måst verkställas på synnerligen
oförmånliga villkor. Nu berörda omständigheter ha även haft till följd,
att vissa myndigheter till men för arbetets rationella bedrivande fått sina
tjänstelokaler svårt splittrade.
Utskottet delar revisorernas uppfattning, att särskilda åtgärder äro påkallade
för åstadkommande av mera ändamålsenliga förhållanden på hithörande
område. I sådant syfte ha revisorerna framlagt vissa förslag, vilka
synas utskottet beaktansvärda. Av remisshandlingarna kan emellertid inhämtas,
att statens sakrevision fått i uppdrag att i samråd med byggnadsstyrelsen
och fortifikationsförvaltningen verkställa utredning rörande statsverkets
lokalfråga i huvudstaden. Vid denna utredning komma att närmare
undersökas de spörsmål, vilka revisorerna liksom ock sistnämnda båda myndigheter
berört och som angå en rationellare deponering av tillgängliga
lokalutrymmen, avveckling av dyrbara hyreslokaler och ianspråktagande av
utrymmen inom befintliga kasernetablissement. I anslutning härtill torde
ock frågan om behovet av nybyggnad av provisoriska kontorslokaler bliva
föremål för behandling.
Utskottet förutsätter att ifrågavarande utredning kommer att bedrivas
med största skyndsamhet. Därvid torde särskilt böra uppmärksammas de
av revisorerna påtalade förhållandena med avseende å vissa olämpliga förhyrningar.
Såsom revisorerna framhållit, böra strävandena inriktas på att,
så långt detta är möjligt, koncentrera varje myndighet till samlade eller inbördes
välbelägna tjänstelokaler. Enligt utskottets mening bör jämväl frågan
om en effektivisering av samarbetet mellan byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen
i nu berörda hänseenden upptagas till närmare
prövning.
De i det föregående antydda åtgärderna torde i många fall endast bliva
av provisorisk karaktär. För åstadkommande av en rationell lösning av frågan
synes därför, såsom byggnadsstyrelsen framhållit, i första hand ämbetsbyggnaderna
på Gärdet böra slutligt utbyggas, varom styrelsen i underdånig
skrivelse den 23 januari 1947 hemställt. Genom en dylik utbyggnad
skulle vinnas omkring 380 tjänsterum.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
55
Under hänvisning till rådande svårigheter att ernå en rationell ordning
i fråga om statsverkets ämbetslokaler ha revisorerna i förevarande sammanhang
även förordat, att, då organisationsfrågor som föranleda ökat lokalbehov
underställas riksdagen, utredning och förslag samtidigt förebringas
beträffande möjligheterna och kostnaderna för tillgodoseende av detta lokalbehov.
Till vad revisorerna härutinnan anfört kan utskottet helt ansluta
sig. Utskottet förutsätter sålunda, att de av revisorerna uttalade önskemålen
i fortsättningen komma att beaktas vid framläggandet av förslag angående
inrättande av nya respektive omorganisation och utökning av redan
befintliga statliga myndigheter.
Under åberopande av det nu sagda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i det föregående anfört och förordat.
17 :o) Avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar. Under finansdepartementet,
§ 27, ha revisorerna förordat avskaffandet av vissa kronouppbördstitlar
(Del I, s. 126—130).
Före 1945 års uppbördsreforms genomförande upptogos å kronodebetsedlarna
vissa avgifter m. in., vilka uppburos i samma ordning som de
egentliga kronoutskylderna. Hit hörde exempelvis avgifter till hushållningssällskap,
vissa försäkringsavgifter, riddarhuskapitationsavgifter ävensom
vissa särskilda avgifter, t. ex. till befrämjande av fiske och till sjösänkningsföretag.
Vidare gällde samma ordning beträffande vissa här och var
förekommande utskylder eller avgifter till kronan — som regel uppgående
till mycket obetydliga belopp — vilka i allmänhet åvilade fastighet.
Å kommunaldebetsedlarna upptogos på sina håll vissa liknande uppbördstitlar,
avseende kommunen tillkommande avgäld eller avgifter av olika slag
eller avgifter till lokala samfälligheter eller sammanslutningar.
Efter uppbördsreformens genomförande utfärdas icke vidare särskilda
krono- och kommunaldebetsedlar. Det allmänna uppbördsförfarandet, avseende
såväl krono- som kommunalutskylder, regleras numera av uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896) jämte däri vidtagna
ändringar. I 1 § nämnda förordning angives vad som är att hänföra till
skatt i förordningens mening och som sålunda skall uppbäras i den ordning,
som i förordningen föreskrives. De här uppräknade uppbördstitlarna
äro statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel, skogsaccis, skogsvårdsavgift-, pensionsavgifter som avses
i 1 § lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter, som uppbäras
enligt 1 § förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott
för avlösning av frälseräntor. Efter de av 1947 års riksdag beslutade
ändringarna i beskattningen ha i 1 § uppbördsförordningen tillagts statlig
inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt (1947:592).
56
Statsutskottets utlåtande nr 153.
De inledningsvis nämnda avgifterna och övriga speciella uppbördstitlar
ha sålunda i princip utbrutits ur den allmänna uppbörden. Det ankommer
numera på vederbörande hushållningssällskap, försäkringsanstalt resp. riddarhusdirektionen
att själv ombesörja uppbörden av sina avgifter. De olika
avgifterna till kronan eller till kommunen eller kommunal samfällighet torde
få uppbäras av vederbörande länsstyrelse eller kronokamrerare resp. genom
vederbörande kommuns eller annan rättsägares försorg.
Bland de ovan åsyftade avgifter och övriga speciella uppbördstitlar, vilka
tidigare upptagits å kronodebetsedlarna och som förutsatts skola bliva föremål
för uppbörd i särskild ordning genom vederbörande länsstyrelses eller
kronokamrerares försorg, ingå titlar, vilka helt eller delvis avse ytterst obetydliga
belopp. Det förekommer rent av att samtliga poster avseende viss
uppbördstitel var för sig understiga ett belopp av en krona.
Revisorerna ha på grundval av ett inom riksräkenskapsverket insamlat
material återgivit ett flertal exempel, som närmare belysa här berörda förhållanden.
Av dessa exempel må följande särskilt omnämnas.
Inom Göteborgs och Bohus län upptagas avgälder för vissa tomter, för år
1946 belöpande sig till sammanlagt 3 kronor 82 öre men avseende 371
tomter.
Inom Kronobergs län upptages ersättning till pastor i Annerstads församling
för Skeens i och för sänkning av sjöarna Draven och Bolmen rivna ålfiske,
åvilande ett 30-tal hemman i Angelstads, Annerstads och Odensjö
socknar i Sunnerbo fögderi. Ersättningen uppgår till sammanlagt 1 krona
6 öre fördelad å 27 poster, varav den största är 8 öre.
Inom Norrbottens län upptagas suveränitetsavgifter till finska staten för
brukanderätten till vissa holmar inom republiken Finlands område, för år
1946 belöpande sig till sammanlagt 3 kronor 50 öre, men fördelade på ett
trettiotal olika poster, vartill komma 9 kronor, avseende 34 ängsholmar
inom Paj ala och Övertorneå kommuner, i uppbördsböckerna debiterade såsom
suveränitetsavgift men redovisade såsom »extra uppbörd».
Inom Gotlands län upptagas »tomtöres- och infästeavgifter» i Visby, vilka
uppgå till sammanlagt 131 kronor 56 öre, fördelade på 191 poster. Avgifterna
bokföras hos länsstyrelsen såsom riksstatsmedel under inkomsttiteln
»Diverse inkomster». I detta sammanhang må vidare uppmärksammas
avgifterna till Vadstena krigsmanshuskassa och Vadstena krigsmanshusfond.
Uppbörden å förstnämnda titel avsåg under budgetåret 1946/47
ett sammanlagt belopp av 6 kronor 70 öre, varav i Uppsala län 35 öre, i Östergötlands
län 88 öre, i Jönköpings län 12 öre, i Hallands län 4 kronor 80
öre, fördelade på flera poster, i Skaraborgs län 53 öre, fördelade på tre poster
om resp. 18 öre, 10 öre och 25 öre, samt i Norrbottens län 2 öre. Uppbörden
å den senare titeln avsåg tre poster i Malmöhus län om resp. 1 öre,
72 öre och 4 öre, i Örebro län 52 öre och i Norrbottens län 1 öre, tillhopa 1
krona 30 öre.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
57
I kronouppbörden ha tidigare ingått ett stort antal uppbördstitlar avseende
diverse avgifter m. in., vilka uppförts å kronodebetsedlarna och ultagits
i samband med kronoutskylderna. Bortsett från ledamotsavgifter i hushållningssällskap,
vissa slag av försäkringsavgifter samt riddarhuskapitationsavgift,
vilka titlar plägat påföras ett större antal skattskyldiga, har det mestadels
gällt avgifter, som påförts i mycket ringa omfattning och understundom
endast rent lokalt. De flesta av dessa avgifter tillfalla kronan. De äro
av växlande art, men åtskilliga av dem äro kvarlevor av de tidigare grundskatterna
och således av ålderdomligt ursprung.
Särskilt i fråga om dessa kronan tillfallande avgifter gäller, att de ofta
utgå med ytterst obetydligt belopp, understundom endast något öre i det
enskilda fallet. Även tillsammantagna kunna avgifterna av visst slag uppgå
till mycket ringa belopp. Ett belysande exempel härå utgör den i det föregående
omnämnda uppbördstiteln »Ersättning till pastor i Annerstads församling
för Skeens i och för sänkning av sjöarna Draven och Bolmen rivna
ålfiske», där hela uppbördsbeloppet utgör 1 krona 6 öre, fördelat på ej
mindre än 27 poster.
Redan konstaterandet av de ytterst obetydliga uppbördsbelopp, som det i
nämnda och liknande fall är fråga om, föranleder revisorerna till det uttalandet,
att sådana avgifter omedelbart böra avskaffas. Det synes revisorerna
uppenbart, att det numera är fullständigt irrationellt att uttaga avgifter
till kronan av en dylik närmast museal karaktär.
Enligt vad revisorerna inhämtat, kommer uppbörden av de avgifter, vilka
tidigare uttagits i samband med kronoutskylderna och som efter uppbördsreformens
genomförande icke vidare ingå i den allmänna uppbörden, i fortsättningen
sannolikt att ordnas på så vis, att uppbördsmyndigheterna förrätta
uppbörden genom utsändande av ifyllda, för vederbörande portofria
postgiroinbetalningskort, dock att sammanslutningar och enskilda inrättningar
av olika slag hänvisas till att själva uppbära sina avgifter. Ett så
ordnat förfarande torde också vara det enda, som ur uppbördssynpunkt
lämpligen kan ifrågakomma.
Emellertid medför detta, att den bagatellartade storleken hos de avgifter,
varom här närmast är tal, blir än mera framträdande än då avgifterna, såsom
fallet varit enligt* det äldre uppbördssystemet, påförts å debetsedel tillsammans
med övriga förekommande utskyldstitlar.
Om en snar rättelse skall kunna vinnas i här berörda förhållanden, synes
det revisorerna uppenbart, att ett ställningstagande från riksdagens sida
icke skall behöva föregås av vidlyftiga utredningar angående den historiska
bakgrunden m. m. till här ifrågavarande statsinkomster. Sådana utredningar
äro så mycket mindre påkallade som avskrivningsåtgärder i dessa fall icke
kunna kränka enskilds rätt.
Utöver de i förenämnda exempel angivna, kronan tillkommande avgifterna
äro samtliga av den bagatellartade omfattning, alt de utan vidare kunna
avskaffas. Emellertid torde beträffande ytterligare ett betydande antal uppbördstitlar
av nu ifrågavarande slag de debiterade beloppen — genomgående
eller för vissa titlar med enstaka undantag — vara av så ringa storlek, att
de icke stå i rimlig proportion till med uppbörden förenade kostnader och
besvär. Det torde lämpligen böra ankomma på riksräkenskapsverket att avgiva
förslag beträffande vilka uppbördstitlar, som med hänsyn härtill böra
avskaffas.
Enligt revisorernas mening hör Kungl. Maj :t erhålla riksdagens bemyndigande
att vidtaga de åtgärder, som må erfordras för ernående snarast möjligt
av här åsyftad rationalisering.
58 Statsutskottets utlåtande nr 153.
Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegium och riksräkenskapsverket
(Del II, s. 122—136).
Kammarkollegium, som låtit sitt arkiv verkställa viss utredning rörande
de ifrågavarande förhållandena, säger sig dela revisorernas uppfattning om
önskvärdheten av att sådana i ålderdomliga rättsförhållanden grundade avgifter
till kronan, vilkas belopp icke stå i rimlig proportion till besväret med
och kostnaderna för uppbörden, snarast möjligt och utan onödig omgångavskaffas.
Även riksräkenskapsverket tillstyrker revisorernas förslag.
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling jämväl förehaft
en inom andra kammaren av herr Dickson väckt motion (II: 7), vari hemställts,
att riksdagen måtte bemyndiga Ivungl. Maj :t att, utan någon vidlyftig
utredning, efter inhämtande av riksräkenskapsverkets åsikt skyndsammast
avveckla i motionen berörda frälseskatteräntor in. fl. liknande avgälder.
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin ståndpunkt torde
få hänvisas till motionen.
Utskottet. De skäl som av revisorerna åberopats för en avskrivning av
vissa äldre kronouppbördstitlar finner utskottet vara väl grundade. Utskottet
anser sig därför böra tillstyrka förslaget om att förhållandena på förevarande
område göras till föremål för omedelbar översyn. Lämpligt torde vara
att en dylik översyn icke begränsas enbart till kronouppbördstitlar av den
art, varpå revisorerna lämna vissa exempel, utan kommer att omfatta jämväl
redovisningen av sådana kronan tillkommande avgifter i övrigt, vilka
äro av så ringa storlek att de icke stå i rimlig proportion till med uppbörden
förenade kostnader och besvär. Enligt utskottets mening synes den i motionen
II: 7 berörda frågan om en avveckling av vissa frälseskatteräntor in. fl.
liknande avgälder ävenledes böra upptagas till prövning i förevarande sammanhang.
I likhet med revisorerna och motionären är utskottet av den uppfattningen,
att en rationalisering av nu angivet slag bör komma till stånd utan vidlyftiga
utredningar eller annan onödig omgång. Det torde sålunda få ankomma på
Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande vidtaga de åtgärder som för det
ifrågavarande syftets uppnående må befinnas erforderliga.
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i anledning av revisorernas uttalande
och motionen II: 7 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om här avsedda översyn.
18:o) Markegångsinstitutet. Under finansdepartementet, § 28, ha revisorerna
hemställt, att frågan om markegångsinstitutets avveckling upptages
till närmare övervägande (Del I, s. 130—141).
Från att ursprungligen ha utgjorts in natura kommo efter hand de skatter
och avgifter, som i äldre tider utgingo till kronan, de s. k. grundskat
-
Statsutskottets utlåtande nr 153.
59
terna, att, ehuru alltjämt bestämda i persedlar, till övervägande del erläggas
i pengar. Denna utveckling, som kan sägas ha fullbordals mot slutet av
1600-talet, ledde i sin lur till fastställandet av de särskilda persedlarnas värde.
Det är detta fastställda pris, som kallas markegång och som givit upphov
till senare tiders årliga markegångstaxor.
I 1809 års regeringsform, § 75, stadgades, att de årliga markegångstaxorna
skulle upprättas genom deputerade av alla riksstånd, nämnda på det sätt
varje stånd särskilt för sig föreskreve; vad dessa fastställde, skulle tjäna
till efterrättelse, så vida ej ändring däruti i behörig ordning söktes och vunnes.
Lagrummet har, efter den förändring som på grund av ståndsrepresentationens
upphörande vid 1865—1866 års riksdag påkallades, numera följande
lydelse:
De årliga markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade, valde
på sätt av riksdagen särskilt stadgas. Vad dessa i avseende på markegångssättningen
fastställa, tjäne till efterlevnad, såvida ej ändring däruti i behörig
ordning sökes och vinnes.
Medan i äldre tid bestämmelserna angående markegången varit spridda
på ett flertal författningar, infördes genom en kungl. kungörelse av den 11
maj 1855 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande
mera enhetliga bestämmelser. 1855 års förordning gällde intill den 1 januari
1912, då den nu gällande förordningen den 2 juni 1911 trädde i kraft.
Gången av markegångssättningen är i stora drag följande. Markegångstaxorna
skola upptaga dels den årliga markegången (litt. A.), dels ock årspris
(litt. B) och medelmarkegångspris (litt. C). Priserna ä de till den årliga
markegången hänförliga persedlarna inhämtas enligt av kammarkollegiet
godkända formulär från dels kommunalnämnderna å landsbygden,
dels magistraterna eller stadsstyrelserna i städerna. Kommunalnämndernas
uppgifter överlämnas närmast till vederbörande häradsskrivare, som sammanställer
desamma i en tabell och beräknar medelpris för fögderiet, varefter
denna handling jämte kommunalnämndernas uppgifter insändas till
länsstyrelsen, dit prisuppgifterna för städerna ingå direkt. Länsstyrelsen
granskar det sålunda erhållna prismaterialet och utarbetar en sammanställning
för länet i dess helhet, upptagande medelprisen för varje fögderi och
prisen för varje stad samt på grundvalen av dessa priser uträknade länsmedeltal.
Det sålunda åstadkomna primärmaterialet förelägges de s. k. markegångsdeputerade,
som sammanträda en av de fyra första dagarna i november
månad inom varje län under ordförandeskap av landshövdingen.
Markegångsdeputerade, som utgöra fyra av landstinget utsedda, för sakkunskap
och oväld kända personer, ha till uppgift att efter noggrant övervägande
av kända förhållanden och gällande pris samt med ledning av dem
förelagda prisuppgifter bestämma pris å alla i markegangstaxan ingående
persedlar och tjänstbarheter, således jämväl å de persedlar, varå årspris,
enligt vad nyss sagts, skall beräknas.
Ärspriset avser i motsats till den årliga markegången endast några få viktigare
persedlar, vanligen olika slag av spannmål samt smör, i några fall
60
Statsutskottets utlåtande nr 153.
jämväl kött, hö och järn. Det förberedande arbetet för årsprisens fastställande
är ordnat på ett annat sätt än i fråga om den årliga markegången.
Här erfordras nämligen icke, vad landsbygden beträffar, någon medverkan
av varje kommun, utan prisnoteringarna sättas för resp. fögderier av särskilda
markegångsnämnder, bestående av minst åtta och högst sexton inom
vederbörande fögderi bosatta personer, vilka utSes till hälften av fögderiels
kommuner själva och till hälften av länsstyrelsen. Dessa noteringar, avseende
genomsnittliga priser för dels månaderna oktober—december, dels januari—mars,
insändas till länsstyrelserna. För städernas vidkommande avgivas
däremot liksom för den årliga markegången ifrågavarande prisnoteringar
av resp. magistrater eller sladsstyrelser. Även dessa noteringar överlämnas
till länsstyrelserna, som utarbeta en sammanställning av prismaterialet
i dess helhet och beräkna länsmedeltal, varefter förfaringssättet är
detsamma som för den årliga markegången. Sedan länsstyrelsen befordrat
taxan till trycket, överlämnar länsstyrelsen ett antal därav jämte deputerades
protokoll och de till grund för taxan liggande primäruppgifterna till
kammarkollegiet, som omedelbart remitterar taxan till sitt advokatfiskalsämbete
för granskning. Befinnes vid granskningen taxan anmärkningsfri,
meddelar advokatfiskalsämbetet kollegiet underrättelse härom, varefter kollegiet
meddelar länsstyrelsen, att taxan, såvitt den rör kronans rätt, vunnit
laga kraft. Leder däremot advokatfiskalsämbetets granskning till anmärkning
mot taxan, har kollegiet att inom viss kort tid pröva och avgöra den
framställda anmärkningen, varefter jämväl i detta fall länsstyrelsen meddelas
underrättelse. Jämväl enskild part äger att hos kollegiet anföra besvär
över markegångssättningen.
Markegångsinstitutet sammanhänger, framhålla revisorerna, i väsentliga
delar med det gamla indelnings- och grundskatteväsendet. Vissa rester av
detta hushållningssystem leva emellertid alltjämt kvar, vilket påkallar markegångssättningens
bibehållande. Under hänvisning härtill lämna revisorerna
vissa uppgifter rörande de rättsförhållanden om vilka i detta sammanhang
är fråga. Beträffande nämnda redogörelse får utskottet hänvisa till s.
132—135 i berättelsen.
Efter en ingående historik över frågans behandling under senare tid ha
revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att markegångsinstitutet haft
sin väsentligaste betydelse för förhållanden, som sammanhänga med det
gamla indelnings- och grundskatteväsendet. Detta tillhör emellertid numera
i huvudsak ett förgånget skede. Även frälseräntor och landgillen, som utgöra
de sista mera betydelsefulla resterna av detta system, stå nu inför sin avveckling.
Det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida markegångsinstitutet,
i varje fall sedan avvecklingen av frälseräntor och landgillen slutförts,
längre fyller en uppgift, som motsvarar de med institutets bibehållande förenade
besvären och kostnaderna.
Bortsett från sin betydelse för de med indelnings- och grundskatteväsendet
sammanhängande förhållandena har markegångsinstitutet fått betydelse
även på vissa andra områden. Detta gäller särskilt vissa arrenderättsliga förhållanden.
Genom att bestämma arrendeavgiften i persedlar att lösas efter
Statsutskottets utlåtande nr 153.
61
markegång ha jordägare haft en möjlighet att betinga sig ett pris för jordens
nyttjande, som varit oberoende av penningvärdets växlingar. Denna
möjlighet har, såsom förut nämnts, utnyttjats särskilt beträffande jord i
kronans eller det allmännas ägo. Sedan i nyttjanderättslagen förbud införts
mot bestämmande av arrendeavgift i annat än penningar, synes även beträffande
upplåtelser från kronan — ehuru å dessa nyttjanderättslagens bestämmelser
ej äro direkt tillämpliga — en ändring ha skett, så att även i dessa
fall arrendeavgifterna bestämts i penningar.
Som av det" ovan anförda inhämtats, föregås markegångstaxornas upprättande
av vidlyftiga förarbeten, som varje år påkalla medverkan av ett betydande
antal personer. Enbart i markegångsnämnderna sammanträda sålunda
årligen över tusentalet personer (ca 150 nämnder med vardera minst 8 ledamöter
jämte häradsskrivaren som ordförande). Därjämte engageras samtliga
kommunalnämnder samt rikets länsstyrelser, kammarkollegiet m. fl.
Även om arbetet med taxorna endast pågår en kortare tid under året, är dock
detsamma förenat med tidsspillan och kostnader.
Den invecklade och omständliga proceduren för markegångssättningen
bör ses mot bakgrunden av markegångstaxornas en gång centrala betydelse
för den offentliga hushållningen och för skatternas utgörande. Dessa omständigheter
förklara även, att principerna för uppskattningsförfarandet tillmätts
sådan vikt, att de ansetts böra skyddas genom grundlagsbestämmelser.
Numera äro, som i det föregående visats, förhållandena helt ändrade.
Markegångstaxorna ha f. n. främst betydelse för avveckling av kvarstående
rester från det gamla indelnings- och grundskatteväsendels tid samt för
vissa redan träffade avtal om arrende och upplåtelse av jord. Markegångstaxornas
tillämplighetsområde torde icke längre vara av den omfattning och
betydelse, att detsamma motiverar ett så invecklat och dyrbart förfarande
som markegångsinstitutet medför.
Ovan har påpekats, hurusom frälseräntor och landgillen numera utgöra
de viktigaste resterna av grundskatteväsendet, vilka ännu förutsätta tillvaron
av markegångspriser. Frälseräntorna bestå i allmänhet av ett förhållandevis
stort antal persedlar av varierande slag, och vissa svårigheter
skulle måhända uppstå, om markegångsinstitutet upphävdes, innan frälseräntorna
ännu avvecklats. Enligt vad som inhämtats äro emellertid de
ännu icke inlösta eller avlösta frälseräntorna nu så få, att det torde dröja
endast en kortare tid, innan de helt försvunnit. Frälseräntorna torde därför
knappast längre behöva utgöra något hinder för markegångsinstitutets
upphävande. Avvecklingen av landgillena synes däremot ännu icke ha
fortskridit lika långt. Dessa bestå i allmänhet endast av ett fåtal persedlar,
och de svårigheter, som skulle uppstå vid desammas värdering utan tillgång
till markegångspriser för något eller några av de senare åren, torde
icke vara alltför stora. Om markegångsinstitutet skulle bibehållas med
hänsyn till de arrendeförhållanden, som reglerats med tillämpning av markegångspriser,
skulle dess fortvaro i ytterligare flera tiotal år påkallas. Det
må emellertid framhållas, att när arrende bestämts i persedlar, i allmänhet
endast ett fåtal sådana kommit till användning. I regel har arrendet bestämts
i spannmål eller i smör.
Det finns enligt revisorernas mening anledning ifrågasätta, om icke för
såväl landgillena som nyssberörda arrenden markegångspriscrna skulle
kunna ersättas av eu på enklare sätt anordnad uppskattning. Med den uniformitet
på prisbildningens område, som numera råder, och med det prisstatistiska
material, som finnes tillgängligt, torde svårigheter knappast
föreligga all skapa nödiga utgångspunkter för ett pris å de ifrågavarande
62
Statsutskottets utlåtande nr 153.
persedlarna, som fyller samma anspråk på tillförlitlighet som markegångspriserna.
Det kan förmodas, att såväl jordägare som arrendatorer i regel
skulle godtaga av t. ex. kommerskollegium eller socialstyrelsen publicerade
prisuppgifter, som grundats på tillgängligt statistiskt material.
Sådana prisuppgifter skulle även kunna tjäna till ledning i de övriga fall,
då avtal eller författningsbestämmelser innehålla hänvisningar till markegångstaxorna.
^ Givetvis förutsättes dock en översyn av författningsbestämmelserna
i fråga samt i förekommande fall ändringar i dessa.
Även om vissa möjligheter torde förefinnas att med bibehållande av
markegångsinstitutets principer förenkla och förbilliga förfarandet, anse
revisorerna dock bärande skäl tala för att markegångsinstitutet helt upphäves
och, i den mån så befinnes erforderligt med hänsyn till de rättsförhållanden,
för vilka markegångspriser ännu ha betydelse, ersättes med
andra officiella prisnoteringar, som kunna åvägabringas utan mera ingående
speciella anordningar.
Under åberopande av vad ovan anförts få revisorerna hemställa, att frågan
om markegångsinstitutets avveckling upptages till närmare övervägande.
Då de skäl, vilka tidigare åberopats mot en dylik avveckling, numera
sakna större betydelse, synes detta spörsmål snarast böra bringas till sin
lösning.
Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegium, socialstyrelsen och Svenska
landskommunernas förbund (Del II, s. 137—140).
Med hänsyn till vissa alltjämt kvarstående rättsinstitut kan markegångssättningen
enligt kammarkollegiets mening tills vidare svårligen undvaras.
Kollegiet understryker emellertid behovet av en förenkling av formerna
för markegångssättningen.
Socialstyrelsen biträder i likhet med landskommunernas förbund revisorernas
ståndpunkt i frågan. Socialstyrelsen framhåller därvid särskilt,
att de av styrelsen och kommerskollegium insamlade detalj- och partipriserna
utan olägenhet torde kunna utnyttjas för de ändamål, för vilka
markegångstaxorna hittills begagnats.
Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har markegångsinstitutet
spelat en viktig roll under naturahushållningens dagar. Alltjämt
äger institutet betydelse för vissa förhållanden, som antingen sammanhänga
med det numera nästan helt avvecklade indelnings- och grundskatteväsendet
eller ock äro av arrenderättslig natur. Markegångstaxornas tilllämpningsområde
torde emellertid, såsom revisorerna framhållit, icke längre
vara av den omfattning och betydelse, att detsamma motiverar ett så
invecklat och dyrbart förfarande som markegångsinstitutet medför.
Utskottet håller det för sannolikt att markegångstaxorna, i den mån tillgång
till dylika noteringar alltjämt erfordras för reglering av vissa i det
föregående berörda rättsförhållanden, skulle kunna ersättas med officiella
prisuppgifter, som sammanställas i annan ordning. Med hänsyn härtill och
till systemets föråldrade karaktär i allmänhet finner utskottet starka skäl
tala för att i enlighet med revisorernas förslag frågan om institutets avveckling
upptages till närmare övervägande.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
63
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga frågan om markegångsinstitutets avveckling
under närmare prövning.
19 :o) Iakttagelser rörande de nya avlöningsförfattningarna m. m. Under
finansdepartementet, § 29, ha revisorerna berört vissa med den senaste
löneregleringen sammanhängande frågor (Del I, s. 141—164).
Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet att yttra sig i samband
med behandlingen av propositionen nr 225, vilket utskottet velat här
anmäla.
20 :o) Vissa synpunkter på det statliga blankettrycket. Under finansdepartementet,
§ 30, ha revisorerna upptagit frågan om det statliga blankettrycket
till behandling (Del I, s. 164—186).
För att få en uppfattning angående omfattningen av den statliga blankettverksamheten
ha revisorerna från ett flertal ämbetsverk och myndigheter
infordrat uppgifter å samtliga av dem utfärdade blanketter, vilka
för närvarande komma till användning. Dessa tryckalster ha underkastats
teknisk granskning med hänsyn till uppställning och papperskvalitet m. m.
för utrönande av om tryckningen skett på lämpligaste och mest ekonomiska
sätt. Revisorerna ha även haft sin uppmärksamhet riktad på arten och
omfattningen av den uppgiftsplikt, som genom blanketterna ålagts vedeibörande.
Då det infordrade materialet varit synnerligen omfattande och
svårbearbetat, har med hänsyn till den begränsade tid, som stått till förfogande,
någon mera genomgående undersökning i detta hänseende icke medhunnits,
utan blott stickprov företagits.
Revisorerna ha på grundval av granskningsresultatet gjort följande allmänna
uttalande.
I en modern kontorsorganisation utgöra blanketterna ett nödvändigt
hjälpmedel, som tjänar olika ändamål i organisationen. I samma man som
takten i arbetslivet ökats och uppgifterna vuxit i antal och omfattning, ha
blanketterna fått en allt större utbredning och användning. Den reformverksamhet
på statslivets olika områden, som ägt rum under de sista decennierna
och som resulterat i en omfattande expansion av statsförvaltningen,
har medfört, att även här blanketterna kommit att spela en alltmera
dominerande roll vid arbetsuppgifternas lösande.
En granskning av det nuvarande blankettbeståndet inom statsförvaltningen
ger icke blott en skrämmande bild av dess kolossala omfång utan
även en°provkarta på olika format, typografisk utstyrsel och textuppställning.
Då blanketterna endast äro att betrakta som utslag av förvaltningsmaskineriets
funktioner, torde emellertid några mera avsevärda inskränkningar
i blankettbeståndet knappast kunna åstadkommas utan en reformering
av själva förvaltningsförfarandet. Olika utvägar i sådant syfte ha föreslagits.
En decentralisering i vissa fall av beslutanderätten skulle givetvis
64
Statsutskottets utlåtande nr lö-3.
vara ägnad att reducera blankettrycket. Nämnda spörsmål är f. n. föremål
för utredning. Då det är att förvänta, att därvid komma att framläggas
förslag till förenklingar på olika områden, anse revisorerna sig icke ha anledning
att i detta sammanhang närmare ingå på ifrågavarande spörsmål.
Ett område, där viss förenkling även skulle kunna genomföras, gäller statistiken.
Här synes bl. a. böra undersökas, huruvida icke en samordning
av uppgiftslämnandet i fråga om likartad statistik skulle kunna ske, så
att allmänheten icke betungas med att lämna samma uppgifter till olika
myndigheter. Detta förhållande gäller exempelvis industristatistiska uppgifter,
vilka infordras, förutom av kommerskollegium, även — i vissa avseenden
— av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, industrikommissionen
och bränslekommissionen.
Oberoende av ovan antydda åtgärder för reformering av själva förvaltningsförfarandet
kunna åtskilliga utväxter på blankettområdet bortarbetas.
Blankettbeståndet utgör en synnerligen brokig samling blanketter av olika
format, typografisk utstyrsel och textuppställning. Någon större sakkunskap
synes i många fall icke ha förefunnits vid uppgörande av dessa formulär; i
regel torde icke heller den beställande myndigheten äga tillgång till sådan
expertis. Vanligtvis torde uppgörandet och beställandet av blanketter uppdragas
åt någon tjänsteman inom ämbetsverket utan att denne alltid äger
härför erforderliga förutsättningar. En följd härav har ofta blivit att hos
ett flertal ämbetsverk och myndigheter tryckning av blanketter stundom
skett på ett för staten oekonomiskt sätt, exempelvis genom att format och
textuppställning varit olämpliga, att papper av bättre kvalitet, än som varit
nödvändigt, använts in. in., varigenom statsverket åsamkats onödiga kostnader.
I många fall ha bristande planläggning och organisation medfört, att
flera blanketter med identiskt eller nära nog lika innehåll tryckts, vilka i
stället bort samarbetas till en blankett, varigenom upplagorna kunnat bliva
större och priserna därigenom förmånligare. Exempel saknas icke heller på
sådana fall, där blanketter tillkommit utan att något egentligt behov därav
förelegat, vilket i synnerhet gäller blanketter för internt bruk. Mot blanketternas
innehåll kan i ett flertal fall anmärkas, att texten gjorts alltför invecklad
och svårbegriplig, vilket hos allmänheten framkallat en förklarlig
känsla av olust och motvilja vid arbetet med blanketternas ifyllande. Planläggningen
av för utredningar erforderliga frågeformulär har icke alltid
skett med tillräcklig omsorg, i det att desamma gjorts mera specificerade än
som för ändamålet varit nödvändigt. Ofta ha uppgifter infordrats beträffande
till synes oväsentliga eller helt ovidkommande förhållanden, vilket för
allmänheten framstått såsom skäligen meningslöst. Detta har stundom bidragit
till att sprida ett sken av löje över utredningen och all nedsätta myndighetens
auktoritet. De avgivna svaren, som ibland givits en mer eller
mindre skämtsam form, ha därför i många fall visat sig vara helt eller delvis
värdelösa. En begränsning av uppgifterna eller ett klarläggande från myndigheternas
sida av utredningens syfte hade i dylika fall varit lämpligt.
Förhållandena på blankettväsendets område''måste således betecknas såsom
långt ifrån tillfredsställande. De anmärkningar, som i detta hänseende
tid efter annan från olika håll framställts, ha enligt revisorernas mening
mången gång ägt berättigande. Blankettrycket har på vissa områden inom
förvaltningen tagit en oproportionerligt stor omfattning. Allmänheten och
i synnerhet företag inom näringslivet betungas i hög grad av bestyret med
lämnande av uppgifter för olika ändamål. På många håll måste under stor
del av året särskild personal avdelas för att uteslutande svssla med dylikt
arbete. Visserligen torde de här påtalade förhållandena delvis få tillskrivas
Statsutskottets utlåtande nr 153.
G5
rådande krisläge, men även i övrigt förefinnas åtskilliga missförhållanden,
som påkalla en snar ändring i nuvarande system. Därvid bör särskilt framhållas,
att frågan om reformering av blankettväsendet icke är av någon ringa
ekonomisk storleksordning. Till belysande härav må nämnas, att de i det
föregående omnämnda sakkunniga, som den 19 september 1947 tillkallades
för att biträda med en allmän översyn rörande pappersransoneringen, uppskattat
pappersförbrukningen vid tryckning av blanketter, cirkulär och meddelanden
till omkring 6 000 ton för år. Ytterligare må framhållas, att statsverkets
hela blankettbestånd torde omfatta minst 30 000 olika blankettyper.
Enligt vad revisorerna under hand inhämtat från statskontoret torde den
sammanlagda kostnaden för tryckning av blanketter uppgå till omkring
10 miljoner kronor för år. Härtill komma betydande kostnader för arkivering
in. in., en faktor som blir av allt större betydelse med hänsyn till att
det ständigt växande materialet för varje år kräver ökade utrymmen. Det
må nämnas, att därest en föreslagen gallring av självdeklarationsblanketterna
för fysiska personer för åren 1937/41 skulle genomföras under år
1948, en dylik åtgärd för överståthållarämbetets vidkommande skulle innebära
att ca 650 hyllmeter lösgöras. Vikten av ifrågavarande material uppgår
till omkring 32 ton.
För avhjälpande av nu angivna missförhållanden bör enligt revisorernas
mening blankettmaterialet inom varje ämbetsverk eller myndighet bliva
föremål för en sakkunnig, kontinuerlig översyn. Denna bör taga sikte på,
bl. a., följande faktorer. Särskilda uppgifter böra icke infordras, därest de
i allt väsentligt skulle kunna inhämtas i andra statliga myndigheters uppgiftsmaterial.
Blanketter, som efter viss tid skola utgallras, böra ej tryckas
på hållbart eller gott papper. För primäruppgifter, som efter vederbörlig
bearbetning bliva gallrade, kan sålunda användas papper av billig kvalitet,
medan sammandrag, tabeller o. d., som skola bevaras till hjälp för framtida
forskning, böra göras på gott papper. Papperskvaliteten i de granskade blanketterna
har ofta visat sig vara för hög. Mindre nödvändiga duplettexemplar
och kopior av blanketter böra undvikas.
Nu ifrågavarande översyn synes enligt revisorernas mening lämpligen
böra företagas inom varje myndighet för sig, vilken bör äga att, därest så
skulle påkallas, härför anlita sakkunnigt biträde. Jämväl andra åtgärder
förtjäna övervägas för nedbringande av statsverkets kostnader för blanketttrycket.
Granskningen har sålunda givit vid handen, att vissa blanketter
med i stort sett likartat innehåll utarbetas och tryckas separat av ett flertal
ämbetsverk och myndigheter. Som exempel härpå må nämnas blanketter
till reseräkningar, vilka f. n. uppgå till ett sjuttiotal, samt vidare formulär
till antagningsbevis, tjänstematriklar in. in. Ett samarbetande av var och
en av dessa olika typer av blanketter och centraliserad tryckning av desamma
skulle enligt revisorernas uppfattning kunna medföra väsentligt minskade
tryckningskostnader.
De nu gjorda iakttagelserna ha revisorerna velat bringa till riksdagens
kännedom.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och statens organisationsnämnd
(Del II, s. 140—146).
Enligt statskontorets mening bör en utredning genom särskilda sakkunniga
— bland annat omfattande eu fullständig inventering och klassificering
av blankettbeståndet — först äga rum, innan på förevarande område organisatoriska
åtgärder av längre gående räckvidd vidtagas. Organisationsnämn5
Bihang till riksdagens protokoll 1958. G sand. Nr 153.
66
Statsutskottets utlåtande nr 153.
den framhåller, att nämnden under sin verksamhet gjort samma erfarenheter
rörande blankettväsendet som revisorerna, och uttalar i anslutning härtill
att först genom organisationsundersökningar bättre förhållanden i berörda
avseenden kunna åstadkommas.
Utskottet. De synpunkter som av revisorerna anlagts på frågan om det
statliga blankettrycket finner utskottet vara värda synnerlig uppmärksamhet.
Utskottet får emellertid i detta sammanhang erinra om att statsrådet
Danielson med stöd av Kungl. Maj :ts den 13 februari 1948 givna bemyndigande
tillkallat särskilda utredningsmän med uppgift att utreda frågan om
rationalisering i tekniskt avseende av statsförvaltningens blankettväsende
jämte därmed sammanhängande spörsmål. I direktiven för utredningen har
ingående redogjorts för de av revisorerna anförda synpunkterna i ämnet.
Med hänsyn härtill anser sig utskottet, som förutsätter att utredningen kommer
att bedrivas med största skyndsamhet, kunna inskränka sig till att vad i
ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
21 :o) Det statliga kommittéväsendet. Under finansdepartementet, § 31, ha
revisorerna förordat viss översyn av kommittéväsendet (Del I, s. 186—192).
Det statliga kommittéväsendet har under de senaste årtiondena upprepade
gånger gjorts till föremål för översyn. Olika synpunkter ha härvid
varit vägledande. 1 samband med budgetarbetet hösten 1922 företogs såsom
ett led i strävandena att ernå en stark begränsning av de stigande statsutgifterna
en granskning av kommittéväsendet, vilken resulterade i en kraftig
reduktion av antalet kommittéer, i det att de sammanlagda kommittékostnaderna
kunde nedbringas från 3,86 miljoner kronor för kalenderåret
1922 till endast 0,76 miljoner kronor för budgetåret 1923/24. Även åren 1928
och 1932 företogos besparingsaktioner på förevarande område.
Efter del andra världskrigets utbrott hösten 1939 igångsattes en allmän
granskning av då pågående utredningar. Det egentliga skälet härför angavs
vara icke så mycket det omedelbara statsfinansiella intresset som fastmer
den synpunkten, att arbete och kostnader icke utan särskilda skäl borde
nedläggas på utredningar, vilkas resultat skulle sakna aktuellt intresse,
antingen på grund av att det statsfinansiella läget icke medgåve realiserande
av eljest lämpliga förslag eller emedan utvecklingen i ett eller annat
avseende efter krigsutbrottet gjort ifrågasatta åtgärder mindre påkallade.
Till följd av kommittéväsendets utveckling under de gångna krigsåren
ökades svårigheterna att överblicka och samordna de olika utredningarna.
I syfte alt ernå större planmässighet och effektivitet i utredningsarbetet
tillkallades i början av år 1946 en utredningsman med uppdrag att företaga
en allmän översyn på förevarande område. Översynen, som fick karaktären
av en rationaliseringsundersökning, innefattade dels en granskning
av varje särskild utredning, dels på denna granskning grundade överväganden
rörande kommittéväsendets allmänna anordnande. De förslag om
Statsutskottets utlåtande nr 153.
67
nedläggande av vissa kommittéer, som föranleddes av denna speciella granskning,
voro doek av tämligen begränsad räckvidd. Såsom det betydelsefullaste
resultatet av de förenämnda allmänna övervägandena bör enligt revisorernas
mening betecknas förslaget, att inom Kungl. Maj :ts kansli skulle inrättas
en särskild avdelning med uppgift att, till tjänst för departementen
vid utredningars igångsättande och för pågående kommittéutredningar, verka
samordnande inom hela det statliga utredningsarbetet.
I 1947 års stalsverksproposition (bil. 2) förklarade sig chefen för finansdepartementet
i likhet med utredningsmannen anse, att ett samordnande och
övervakande organ skulle ha en uppgift att fylla inom kommittéväsendet.
Frågan om konstruktionen av och de närmare arbetsformerna för ett dylikt
organ ansågs emellertid behöva ytterligare övervägas.
1 riksdagens med anledning av förenämnda proposition avgivna skrivelse
nr 56 framhölls önskvärdheten av åtgärder, ägnade att nedbringa utgifterna
för utredningsväsendet. I främsta rummet kunde ifrågasättas, huruvida
icke besparingar kunde åstadkommas i kostnaderna för framläggandet
av utredningsresultaten, men vidare om icke en förenkling av kommittéarbetet
vore möjlig. Med hänsyn till pågående överväganden av frågan om
ett samordnande och övervakande organ för kommittéväsendet ansåg sig
riksdagen dock icke böra framlägga synpunkter i fråga om ytterligare åtgärder
för att undersöka och tillvarataga dylika möjligheter.
1 anslutning till vad riksdagen sålunda uttalat ha revisorerna ansett det
vara av intresse att undersöka utvecklingen under senare tid av statsverkets
kostnader för kommittéer och utredningar genom sakkunniga. En sådan
undersökning ha revisorerna ansett så mycket mera påkallad, som den
förenämnda, under år 1946 verkställda översynen — i överensstämmelse
med de för densamma meddelade direktiven —■ icke innefattade någon
granskning från statsfinansiell synpunkt i vidare mån än att utredningsmannen
i sitt betänkande lämnade vissa ur budgetredovisningarna hämtade uppgifter
rörande de sammanlagda nettoutgifterna å riksstatens olika kommittéanslag
under vissa budgetår.
Revisorerna fästa till en början uppmärksamheten vid att enbart uppgifter
om nettobelastningen på de olika kommittéanslagen icke giva en fullständig
bild av statsverkets kostnader för kommittéväsendet, vilka i icke
obetydlig omfattning bestridas från andra anslag än de nämnda. Vid en dylik
beräkning bortses t. ex. helt från kommittékostnaderna inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; dessa ha till största delen bestritts
av elfte huvudtitelns anslag till extra utgifter. För vissa kommittéer,
såsom norrlandskommittén, 1944 års nykterhetskommitté och jordbrukets
byggnadsstudiekommitté, ha särskilda anslag uppförts i riksstaten. Vidare
bör enligt revisorernas mening uppmärksammas, att ett flertal inom kommunikationsverkens
område bedrivna utredningar bekostas av de till dessa
verks förfogande stående driftmedlen. Även i övrigt förekommer det, att
kommittékostnader gäldas av andra medel än kommittéanslagen.
1 följande sammanställning redovisas, enligt till revisorerna lämnade upp -
68
Statsutskottets utlåtande nr 153.
gifter, av drivmedel bestridda kostnader i avrundade tal intill den 1 juli
1947 för sådana under åren 1946 och 1947 verksamma kommittéer inom
kommunikationsverken, vilka icke tillsatts av Kungl. Maj :t eller departementschef.
I beloppen ingå dock icke kostnader för vissa smärre kommittéer
och delegationer hos järnvägsstyrelsen.
Kostnader av drift
Verk
medel intill V? för
vissa kommittéer
Postverket ............................ 132 000
Telegrafverket ........................ 57 000
Statens järnvägar .........%............ 924 000
Vattenfallsverket ...................... 400 000
Kr. 1 513 000
Därjämte ha under tiden 1 januari 1946—30 juni 1947 i bidrag till särskilda
undersökningar m. in. genom sakkunniga utbetalats av järnvägsstyrelsen
ca 19 000 kronor och av vattenfallsstyrelsen ca 30 000 kronor.
Kostnaderna fr. o. m. budgetåret 1937/38 för i riksdagsberättelserna redovisade
kommittéer framgå av tablån här nedan.
Kommittékostnader i 1 000-tal kr. |
|||
Budgetår |
från kommitté-anslag |
från andra |
Summa |
1 |
2 |
3 |
4 |
1937/38............. |
1782 |
668 |
2 450 |
1938/39............. |
2055 |
845 |
2 900 |
1939/40............. |
1709 |
682 |
2 391 |
1940/41............. |
1442 |
500 |
1942 |
1941/42 ............. |
2 291 |
765 |
3 056 |
1942/43............. |
2 488 |
624 |
3112 |
1943/44 ............. |
2 766 |
335 |
3101 |
1944/45............. |
3 282 |
441 |
3 723 |
1945/48 ............. |
4 598 |
306 |
4 904 |
1946/47............. |
5 618 |
— |
1 |
Beträffande kommittéernas arbetsformer ha revisorerna gjort vissa iakttagelser.
Revisorerna ha sålunda konstaterat att antalet ledamöter ofta är
förhållandevis stort. Då ledamöterna ofta äro engagerade i ett flertal utredningar
samtidigt och därjämte, förutom i den egna förvärvsverksamheten,
sysselsättas i andra värv, erbjuder det stundom stora svårigheter att få sammanträden
till stånd vid tidpunkter, som lämpa sig med hänsyn till utredningsarbetets
kontinuerliga bedrivande. Exempelvis må nämnas, att enligt
1947 års riksdagsberättelse ett fyrtiotal personer voro ledamöter i fem eller
flera kommittéer samtidigt. En person tillhörde tio olika kommittéer, två
ingingo i nio kommittéer och en i åtta. I vissa större kommittéer ha emellertid
arbetsutskott tillsatts, bestående av ett fåtal ledamöter, varigenom antalet
plenarsammanträden kunna inskränkas och arbetet fått en mera kon
-
Statsutskottets utlåtande nr 153.
69
centrerad karaktär. Revisorerna framhålla slutligen att under senare år ett
flertal kommittéer företagit utrikes studieresor, vilka i vissa fall dragit betydande
kostnader.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Det statliga kommittéväsendets utveckling under de senare åren har
medfört en ständig stegring av statsverkets kostnader för kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. Förhållandet gav 1947 års riksdag anledning
att i visst sammanhang inskärpa behovet av en nedskärning av ifrågavarande
utgifter. Riksdagen ansåg sig dock av skäl, som framgår av den lämnade
redogörelsen, icke böra i detalj ingå på de särskilda åtgärder, som borde vidtagas
i sådant syfte.
Under den tid, som förflutit efter riksdagens ifrågavarande uttalande, har
vårt lands förut ansträngda ekonomiska läge ytterligare försämrats. Det är
att förutse, att statsregleringen för nästkommande budgetår måste präglas
av den största återhållsamhet med avseende å utgjfterna för den statliga
verksamhetens alla områden. I detta och andra hänseenden företer den nuvarande
situationen stora likheter med det krisläge, som hösten 1922 påkallade
en effektiv begränsning av statsverkets utgifter. Revisorerna finna det
oundgängligt, att — liksom då — varje besparingsmöjlighet nu tillvaratages
även när det gäller utredningsväsendet. Det torde därför få förutsättas, att
stor återhållsamhet i fortsättningen iakttages vid igångsättandet av nya
utredningar. Revisorerna anse det emellertid icke mindre angeläget, att en
restriktiv prövning äger rum beträffande spörsmålet i vad mån redan pågående
utredningar böra fullföljas. Vid den genomgång av kommittébeståndet,
som därvid blir erforderlig, synas samma riktlinjer höra vara vägledande
som vid den år 1939 verkställda översynen. I enlighet härmed bör
som allmän regel gälla, att fortsatt arbete icke nedlägges på projekt, för
vilkas förverkligande möjligheter bedömas icke föreligga i nuvarande läge
eller inom en överskådlig framtid. Det sagda blir måhända främst tillämpligt
beträffande förslag, vilkas genomförande förutsätter en mera betydande
byggnadsverksamhet eller eljest ianspråktagande av knappa personalocli
materialtillgångar. Det bör ock undersökas, huruvida de förutsättningar,
på vilka ett utredningsuppdrag ursprungligen baserats, äro för handen
i det förändrade läget.
Med hänsyn till vad revisorerna inhämtat under sina undersökningar i
förevarande ärende må framhållas, att även sådana inom de affärsdrivande
verken förekommande utredningar av mer eller mindre intern karaktär,
vilka icke redovisas i riksdagsberättelsen, böra omfattas av den nu förordade
översynen. I samband härmed torde kunna upptagas till övervägande, huruvida
kommittéer sammansatta av tjänstemän inom det egna verket alltid
representera den lämpligaste utredningsformen. Genom anlitande även av
utomstående borde enligt revisorernas förmenande i många fall kunna erhållas
särskilt värdefulla impulser och initiativ i utredningsarbetet. Erinras
må att dessa synpunkter ofta äro vägledande vid Kungl. Maj :ts och departementschefers
tillkallande av sakkunniga.
I fråga om utredningsverksamheten efter genomförandet av en sådan reduktion,
som här ifrågasatts, synes del revisorerna naturligt, att denna i
första hand inriktas på frågeställningar, sammanhängande med den nu rådande
krisens övervinnande. Möjligen kan del härvid även visa sig lämpligt
att genom ändrade direktiv till redan befintliga kommittéer inrikta
dessas arbete på angivna syfle.
Fortsatt uppmärksamhet synes höra ägnas frågorna rörande kommittéernas
arbetsformer och kommittéväsendets allmänna anordnande. Härvidlag
70
Statsutskottets utlåtande nr 153.
vilja revisorerna framhålla angelägenheten av att kommittéerna icke givas
en mera vidlyftig sammansättning än som är oundgängligen nödvändigt. I
de fall, då av särskilda skäl ett större antal ledamöter anses böra ingå, torde
anordningen med arbetsutskott eller delegationer ofta visa sig lämplig.
Revisorerna, som hysa den uppfattningen att kommittébetänkandena ofta
utmärka sig för en onödigt stor bredd, vilja vidare understryka vikten av
att utformningen av desamma göres så enkel och koncentrerad som möjligt.
Vad slutligen angår utrikesresorna ha revisorerna fått det allmänna intrycket,
att utan men för arbetsresultatet en något större återhållsamhet
i vissa fall bort kunna iakttagas i fråga om antalet däri deltagande representanter
i varje särskild kommitté. Med hänsyn till att valutaförhållandena
numera i regel torde lägga hinder i vägen för studieresor av detta slag
anse sig revisorerna likväl böra avstå från ytterligare uttalanden i denna
fråga.
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Domö
m. fl. (I: 10) och den andra inom andra kammaren av herr Skoglund i
Doverstorp m. fl. (II: 20), i vilka föreslagits att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa dels om en genomgripande och skyndsam beskärning av
det statliga kommittéväsendet med beaktande av i motionen framförda synpunkter,
dels om förslag till sådana åtgärder, som äro ägnade att åvägabringa
rationellare arbetsformer och lägre kostnader för det statliga kommittéväsendet.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin ståndpunkt torde
få hänvisas till motionen I: 10.
Utskottet. Revisorerna ha under förevarande paragraf givit uttryck åt
den uppfattningen, att i nuvarande statsfinansiella läge varje besparingsmöjlighet
även när det gäller kommittéväsendet måste tillvaratagas. Enligt
revisorernas mening bör sålunda i fortsättningen stor återhållsamhet iakttagas
vid igångsättandet av nya utredningar. Revisorerna anse det emellertid
icke mindre angeläget, att en restriktiv prövning äger rum beträffande
spörsmålet i vad mån redan pågående utredningar böra fullföljas. Därvid
bör särskilt undersökas, huruvida de förutsättningar, på vilka ett utredningsuppdrag
ursprungligen baserats, äro för handen i det förändrade läget.
Fortsatt uppmärksamhet synes vidare böra ägnas frågorna rörande kommittéernas
arbetsformer och kommittéväsendets allmänna anordnande. I
nära anslutning till de av revisorerna anförda synpunkterna ha i motionerna
I: 10 och II: 20 framförts önskemål om en genomgripande och hård beskärning
av det administrativt och ekonomiskt tyngande kommittéväsendet.
En tillbakablick på kostnaderna för kommittéväsendet ger vid handen,
att utredningsväsendets omfattning växlat från tid till annan. Åtgärder ha
vid flera tillfällen vidtagits, syftande bland annat till att tillvarataga förefintliga
möjligheter till besparingar. Ett exempel härpå utgör den i det föregående
omnämnda utredningen under år 1946 rörande en allmän översyn
av kommittéväsendet. Denna utredning föranledde att ett tjugutal utredningar
kunde nedläggas, enär förutsättningarna för utredningsuppdragen
Statsutskottets utlåtande nr 153.
It
bortfallit eller ändrats. Utskottet är väl medvetet om att ett demokratiskt
samhällssystem som det svenska förutsätter tillvaron av ett kontinuerligt
arbetande kommittéväsende. Genomförda större reformer ha i allmänhet
föregåtts av utredningar, som säkerligen verksamt bidragit till att vidga
synfältet och som medgivit ett allsidigt bedömande av de problem som sammanhänga
med samhällsorganisationens anpassning till inträffade förändringar.
Att viss fråga göres till föremål för utredning är med andra ord ett
sätt att få behovet av reformer i samhället konstaterat och att få förutsättningarna
för reformens genomförande klarlagda. Man får ej heller bortse
från att de betänkanden, i vilka de olika utredningsresultaten presenteras,
ofta förmedla en ytterst värdefull kunskap om det svenska samhället.
Varken revisorerna eller motionärerna lära emellertid — och detta med
all rätt — ha avsett att rikta någon kritik mot det svenska utredningsväsendet
i och för sig. Såväl revisorerna som motionärerna ha emellertid, under
hänvisning till nuvarande ansträngda statsfinansiella läge, riktat uppmärksamheten
på de möjligheter som kunna föreligga att genom återhållsamhet
vid igångsättandet av nya utredningar och en restriktiv prövning
— enligt motionärerna genom en genomgripande beskärning -— av pågående
utredningar ernå besparingar av statsutgifterna. Revisorerna ha där-,
vid framhållit, att fortsatt arbete icke synes böra nedläggas på projekt, för
vilkas förverkligande möjligheter i nuvarande läge bedömas icke föreligga
inom överskådlig framtid, icke minst med hänsyn till föreliggande knappa
personal- och materieltillgångar. Man lärer icke kunna förneka att sålunda
anförda synpunkter äro förtjänta av den största uppmärksamhet. I detta
sammanhang må ock framhållas de betydande svårigheter och i vissa fall
direkta olägenheter som sammanhänga med att för olika utredningsuppdrag
tages i anspråk ett stort antal befattningshavare ur skilda kategorier,
vilka eljest tjänstgöra inom den reguljära statsförvaltningen. Det är möjligt,
att i förhållande till riksstatens slutsumma några större besparingar
icke stå att vinna på denna väg; utskottet anser emellertid att jämväl på
förevarande område alla förefintliga besparingsmöjligheter böra prövas och
tillvaratagas.
Vad nu sagts har närmast avseende på omfattningen av utredningsväsendet.
Såväl revisorerna som motionärerna ha emellertid framhållit angelägenheten
av att uppmärksamhet ägnas jämväl frågan om införandet av
rationellare arbetsformer och om kommittéväsendets allmänna anordnande.
Även utskottet är av den uppfattningen, att en rationalisering av verksamheten
bör komma till stånd. För arbetets effektiva bedrivande torde det
sålunda icke sällan vara en fördel, om antalet kommittéledamöter inskränktes.
I många fall synes det grundläggande utredningsarbetet lämpligen
kunna verkställas av sakkunniga experter, vilka på ett senare stadium
få med sig adjungera representanter för olika intressen in. m. I den mån av
politiska eller andra skäl möjligheter icke äro för handen alt i någon större
utsträckning begränsa kommittéernas omfång, torde arbetet i första hand
böra koncentreras till fåtaligare underutskott. Ur olika synpunkter skulle
72
Statsutskottets utlåtande nr 153.
det vidare vara önskvärt, att kommittébetänkandena gjordes mindre vidlyftiga
än nu ofta är fallet. Jämväl i andra, nu icke särskilt angivna avseenden
synas förutsättningar för en rationalisering av kommittéernas arbetsformer
föreligga.
Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,
a) att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn av kommittéväsendet
med beaktande av de av utskottet anförda
synpunkterna;
b) att motionerna I: 10 och II: 20 må anses besvarade med
vad utskottet ovan anfört.
22 :o) Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas expensutgifter. Under
finansdepartementet, § 32, ha revisorerna fäst uppmärksamheten vid statsverkets
ökade städningskostnader (Del I, s. 193—196).
Med utgångspunkt från att myndigheternas omkostnadsanslag i stor utsträckning
överskridits under sistförflutna budgetår ha revisorerna från
.tjugo centrala verk i Stockholm infordrat vissa uppgifter beträffande städningskostnaderna
under budgetåren 1944/47 och angående städningsarbetets
organisation. Vidare ha revisorerna anhållit om upplysningar i vad mån
kostnaderna för städning — exempelvis genom minskad städning under befattningshavarnas
semester eller genom övergång helt eller delvis till varannandagsstädning
— skulle kunna nedbringas.
Av de inkomna uppgifterna framgår, att den sammanlagda städningskostnaden
för ifrågavarande verk uppgått till ca 353 000 kronor under budgetåret
1944/45, till ca 388 000 kronor under 1945/46 och till ca 470 000
kronor under 1946/47. I kostnadssummorna ingå i vissa fall jämväl städningskostnaderna
för underlydande lokala verk. Den fasta städningspersonalen
omfattade vid nämnda tjugo verk under sistförflutna budgetår sammanlagt
219 befattningshavare.
Flertalet av de hörda myndigheterna ha framhållit, att lokalutrymmena
vore så begränsade, att de icke eller endast i mycket ringa utsträckning
kunde avstängas under semestertid. Rikets allmänna kartverk har uppgivit,
att vid beräknandet av den dagliga arbetstiden för de olika städningsområdena
viss reducering kunnat uppnås på grund av att städningsarbetet
— med färre befattningshavare i arbetsrummen — otvivelaktigt är mindre
betungande på sommaren. Liknande uttalanden ha gjorts av luftfartsstyrelsen
och sjökarteverket.
Beträffande frågan om införande av varannandagsstädning ha myndigheterna
töreträtt i viss mån olika uppfattningar. Medicinalstyrelsen har emellertid
förklarat sig icke ha något att erinra mot att en sådan omläggning av
städningsarbetet försöksvis komme till stånd. Kammarkollegiet har förklarat,
att en inskränkning av städningsarbetet möjligen kunde medföra viss
olägenhet i arkivet, där damning nog borde ske dagligen; i övriga lokaler
Statsutskottets utlåtande nr 153.
73
syntes införandet av varannandagsstädning kunna ske utan väsentligt men
för arbetet. För lantmäteriets vidkommande skulle enligt lantmäteristyrelsen
inga särskilda olägenheter uppkomma för arbetet om städningsarbetet inskränktes.
Patent- och registreringsverket har erinrat om att ämbetsverket
i sin skrivelse angående utgiftsstater för verket för budgetåret 1941/42 framhållit,
att städningsarbetet skulle kunna inskränkas, exempelvis genom att
tjänsterummen städades varannan dag. Rikets allmänna kartverk har uttalat,
att utan väsentligt men för arbetet — men till förfång för personalens
trevnad — varannandagsstädning möjligen skulle kunna tillämpas inom
vissa mera kontorsbetonade arbetsrum. Större delen av arbetena inom kartverket
vore dock av den beskaffenhet, att daglig städning måste företagas.
Även inom de mera kontorsbetonade arbetsrummen måste, om varannandagsstädning
infördes, likväl dagligen ske vädring, tömning av papperskorgar,
påfyllning av karaffiner m. m.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att av å riksstaten för budgetåret
1946/47 uppförda omkostnadsanslag å II—X huvudtitlarna icke mindre
än 146 överskridits, medan besparingar uppstått endast i 49 fall.
Överskridandet uppgår till ca 11,3 miljoner kronor. En väsentlig del
av statsverkets kostnader för här ifrågavarande ändamål redovisas emellertid
i annan ordning. Särskilt må nämnas de affärsdrivande verken samt
ett flertal mindre institutioner, vilkas omkostnader bestridas av för andra
ändamål anvisade anslag. Vidare märkas anslagen till krisorganen, beträffande
vilka anslagsöverskridanden orsakats av särskilda omständigheter.
Då man torde ha anledning antaga, att en allmän tendens till ökning av
omkostnaderna gjort sig gällande även inom sistnämnda verk och institutioner,
är det uppenbart, att statsverket under hudgetåret 1946/47 åsamkats
merutgifter för omkostnader till högst betydande belopp.
För att i inöjligaste mån motverka denna tendens äro enligt revisorernas
förmenande särskilda åtgärder av nöden. En närmare granskning av ifrågavarande
utgifter, särskilt beträffande den under anslagen i regel största
posten —- till expenser — hade härvid varit önskvärd, men revisorerna ha
i förevarande sammanhang måst inskränka sin granskning till att omfatta
allenast en av de mera betydelsefulla expensposterna, nämligen kostnaderna
för städning. De åtgärder i besparingssyfte, som revisorerna i det följande
förorda, få därför ses som ett led i den allmänna översyn över statsverkets
omkostnader, som torde bliva nödvändig.
Städningskostnaderna ha under de senaste åren företett en avsevärd stegring.
Inom tjugo centrala ämbetsverk ha sålunda kostnaderna stigit från
under budgetåret 1944/45 ca 353 000 kronor till under budgetåret 1945/46
ca 388 000 kronor och under budgetåret 1946/47 ca 470 000 kronor. Orsakerna
till denna relativt stora kostnadsstegring torde vara dels en viss utökning
av ämbetsverkens lokalutrymmen, dels den förhöjning av ersättning
för städningsarbetet, som genomförts från den 1 januari 1947. För nästkommande
budgetår torde ytterligare eu betydande ökning av städningskostnaderna
vara att förvänta.
Revisorerna vilja understryka angelägenheten av att möjligheterna för en
begränsning av ifrågavarande kostnader tillvaratagas. Enligt vad den verkställda
undersökningen giver vid banden, skulle en sådan möjlighet förefinnas
genom att städningsarbetets omfattning i vissa fall inskränktes. Eu
dylik inskränkning kan givetvis icke genomföras efter schablonmässiga
74
Statsutskottets utlåtande nr 153.
grunder utan måste anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. Å
en del tjänsterum torde utan väsentligt men för arbetet städningen vissa
dagar kunna utföras mera summariskt. Lokaler, som stå oanvända under
befattningshavares ledighet, torde vidare utan olägenhet kunna utgå ur
städningsarbetet under dessa tider. Även i fråga om arkiv, förrådslokaler
o. d. torde städningsarbetet i flera fall kunna begränsas.
Revisorerna äro övertygade om att icke obetydliga besparingar skulle
vara att vinna genom en översyn av städningsarbetets omfång inom olika
verk och vilja därför förorda, att en sådan översyn snarast kommer till
stånd. Lämpligen torde denna kunna under byggnadsstyrelsens ledning
verkställas av vederbörande myndigheter själva.
Utlåtanden ha avgivits av byggnadsstyrelsen, riksräkenskapsverket och
statens organisationsnämnd (Del. II, s. 146—150). Samtliga tre myndigheter
tillstyrka revisorernas förslag om en allmän översyn av städningsarbetets
omfång och närmare utförande inom statsförvaltningen.
Utskottet. Med hänsyn till den fortgående stegring som statsverkets städningskostnader
företett under senare år är utskottet i likhet med revisorerna
av den uppfattningen, att förhandenvarande möjligheter till en begränsning
av dessa kostnader böra tillvaratagas. I sådant syfte ha revisorerna
föreslagit vissa åtgärder. Utskottet är icke berett att på grundval av den föreliggande
utredningen förorda någon av de av revisorerna antydda utvägarna
för ett nedbringande av städningskostnaderna. Det torde vidare ligga
i sakens natur, såsom revisorerna själva påpekat, att förhållandena på förevarande
område icke kunna regleras efter schablonmässiga grunder. Utskottet
finner det emellertid angeläget, att de olika förvaltningsmyndigheterna
genom cirkulärskrivelse erinras om nödvändigheten av att städningsarbetet
göres till föremål för fortlöpande översyn. I samband därmed torde
böra uppdragas åt byggnadsstyrelsen eller annan lämplig myndighet att
övervaka, att de möjligheter för ett förbilligande av städningen som stå till
buds verkligen effektivt utnyttjas.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl.. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av utskottet
angivet syfte.
23:o) Den officiella statistiken. Under finansdepartementet, § 34, ha revisorerna
förordat vissa åtgärder för effektivisering av den officiella statistiken
(Del I, s. 198—209).
Efter att ha erinrat om att den svenska officiella statistiken är starkt
decentraliserad, framhålla revisorerna att statistiken sedan år 1911 finnes
samlad i serierna Sveriges officiella statistik och Statistiska meddelanden, av
vilka Sveriges officiella statistik är den mest omfattande. Detta samlingsverk,
som indelas i ett stort antal underavdelningar, innesluter största delen
av den svenska officiella statistiken, både av periodisk och mera tillfällig
Statsutskottets utlåtande nr löd.
75
karaktär. Den officiella statistik, som publiceras i Statistiska meddelanden,
redovisas i följande serier, nämligen »Ser. A. Tillfälliga statistiska undersökningar»,
»Ser. C. Månadsstatistik över handeln» (av kommerskollegium),
»Ser. D. Järnvägsstatistiska meddelanden» (av järnvägsstyrelsen),
»Ser. E. Uppgifter om bankerna» (av bank- och fondinspektionen) samt
»Ser. F. Sociala meddelanden» (av socialstyrelsen). De fyra sistnämnda äro
månatliga och ha tidskriftskaraktär. Någon allmän statistisk månadsskrift
finnes icke. Tidigare utgavs av statistiska centralbyrån »Statistisk tidskrift».
Denna upphörde att utkomma år 1913, samtidigt som Statistisk årsbok för
Sverige började utgivas.
Den officiella statistiken består dels av periodiskt återkommande översikter,
s. k. löpande statistik, dels av statistiska specialundersökningar. Till
den förra kategorien höra de statistiska verkens årliga och andra regelbundna
rapporter samt årsredogörelserna för den statliga förvaltningens många
olika grenar. Hit kan man även i viss mån räkna redogörelserna för de med
5 å 10 års mellanrum återkommande statistiska undersökningarna, främst
folkräkningarna och jordbruksråkningarna.
De statistiska specialundersökningarna kunna helt allmänt sägas ha till
uppgift att utreda aktuella frågor inom den statliga förvaltningen, frågor
angående verksamhet av finansiell, affärsdrivande, socialpolitisk eller annan
art. De utgöra ett synnerligen viktigt komplement till den löpande statistiken;
detta gäller särskilt de senare decennierna och icke minst inom socialstatistiken.
Till ifrågavarande kategori höra de statistiska ämbetsverkens
specialundersökningar.
Endast siffror, som återfinnas i publikationer tillhörande de båda serierna
Sveriges officiella statistik och Statistiska meddelanden samt i Statistisk
årsbok och Årsbok för Sveriges kommuner, vilka båda sistnämnda publikationer
icke ingå i någon publikationsserie, kunna betecknas såsom i egentlig
mening officiella. Åtskilliga andra sifferuppgifter, offentliggjorda av statliga
myndigheter, kunna emellertid betraktas som likvärdiga med den officiella
statistikens uppgifter.
Revisorerna ha företagit en undersökning av de viktigaste officiella statistiska
publikationer, vilka utgivas inom statsförvaltningen. Härvid ha i
första hand uppmärksammats de periodiska publikationerna, men även de
viktigaste icke-periodiska publikationer, vilka utgivits under de senast föiflutna
tio åren, ha redovisats. En sammanställning av samtliga granskade
publikationer lämnas i en å s. 202—206 intagen tablå, vartill utskottet får
hänvisa.
För varje publikation angivas uppgifter, som utvisa den tidsintervall, med
vilken publikationen utgives, datering och redogörelsetid för den publikation,
som den 1 oktober 1947 senast utgivits, antal sidor text och tabeller
samt den utgivna upplagans storlek. Varje publikation har redovisats under
det ämbetsverk, sam utgiver densamma.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
76
Statsutskottets utlåtande nr 153.
Av den lämnade redogörelsen framgår att på åtskilliga områden inom förvaltningen
en betydande eftersläpning föreligger i fråga om utarbetande och
publicering av den officiella statistiken. Sålunda föreligga uppgifter senast
för år 1943 beträffande de årliga publikationerna Befolkningsrörelsen och
Dödsorsakerna, utgivna av statistiska centralbyrån, samt Olycksfall i arbete,
utgiven av riksförsäkringsanstalten. Statistiken över kommunernas finanser
föreligger redovisad för städernas del senast avseende år 1944 samt för landskommunerna
år 1943. I ett stort antal fall, såsom beträffande publikationerna
Fiske, Allmän sparbanksstatistik, Brottsligheten, utgivna av statistiska
centralbyrån, Hälso- och sjukvård, utgiven av medicinalstyrelsen, Fattigvården,
utgiven av socialstyrelsen, samt Industri, utgiven av kommerskollegium,
har statistik sammanställts senast för år 1944. Såsom anmärkningsvärt
måste även betecknas att den officiella redogörelsen för 1939 års
bostadsräkning, vilken handhaves av socialstyrelsen, ännu icke i sin helhet
publicerats, trots att arbetet med 1945 års bostadsräkning påbörjats.
Uppenbart är, att värdet av att statistik utarbetas och publiceras på visst
område nära sammanhänger med den snabbhet, med vilken det insamlade
materialet bearbetas och resultaten bringas till offentlighetens kännedom
eller göres tillgängligt för eventuella intressenter. Ett försenat utgivande av
statistik är även ägnat att fördröja de åtgärder och de reformer på olika
samhällsområden, vilka statistiken ofta är avsedd att medföra eller vartill
densamma giver anvisning. I de fall, där statistiken icke huvudsakligen är
av historisk betydelse, torde det därför enligt revisorernas mening vara ett
verkligt samhällsintresse, att densamma blir fullt aktuell och i "bearbetat
skick tillgänglig inom kortast möjliga tid. Där förseningen blivit så betydande,
att den statistiska redogörelsen, när den utkommit, förlorat varje
aktualitet, förtjänar med skäl övervägas, om ifrågavarande statistik fortfarande
bör utarbetas.
Enligt revisorernas mening böra åtgärder övervägas för påskyndande av
publiceringen av den officiella statistiken. Olika utvägar äro härvid i nuvarande
läge tänkbara. Inom flera områden torde sålunda möjlighet finnas
att utan olägenhet och ofta med fördel — nämligen för ernående av större
översiktlighet och bättre belysning av vissa förhållanden — övergå till flerårsöversikter
eller intermittenta redogörelser, antingen så att alla åren i
ett sammanhang statistiskt bearbetas eller så att statistiken väsentligen omfattar
allenast det sista året av perioden. Mellanformer kunna även tänkas,
t. ex. att inskränka årsredogörelserna till blott de viktigaste huvudsummorna
och till ersättning giva en fylligare redogörelse periodvis vart
femte eller vart tionde år. En ytterligare utväg vore att tillämpa representativa
metoder vid insamlande och bearbetning av statistiskt material i större
utsträckning än som för närvarande är fallet.
Revisorerna ha i detta sammanhang vidare uppmärksammat, alt i vissa
fall de officiella statistiska publikationerna utgöra en blandning av verksamhetsberättelse
rörande ett ämbetsverks inre förhållanden samt statistisk
redogörelse för vissa speciella företeelser inom det samhällsområde,
som verksamheten avser. Uppgifter publiceras sålunda rörande handlagda
mål och ärenden under redogörelseåret, beskrivning av ämbetsverkets organisation,
uppräkning av personal, tjänstetillsättningar, tjänstledigheter, redovisning
av anslagsmedel, redogörelse för inspektioner m. in. Vissa ämbetsverk
uppräkna i sina ämbetsberättelser jämväl under året utkomna författningar
inom verkets förvaltningsområde, mottagna kungl. brev och uppdrag,
av verket utfärdade cirkulär in. in.
Revisorerna ifrågasätta, om icke åtskilliga fördelar vore att vinna, därest
en uppdelning i dessa fall komme till stånd på så sätt, att allenast de rent
Statsutskottets utlåtande nr 153.
77
statistiska delarna inflöte i vederbörande publikationsserie, medan de egentliga
förvaltningsuppgifterna sammanfördes i en särskild till Kungl. Maj :t
ingiven förvaltningsberättelse. En dylik anordning skulle bl. a. bereda resp.
verk större möjlighet att lägga publikationen närmare redogörelseåret. Genom
statistikens avskiljande från ämbetsberättelsen vunnes även den ur
besparingssynpunkt stora fördelen att övergång från årliga till intermittenta
publikationer underlättades.
En omständighet, som i detta sammanhang även bör beaktas, är det förhållandet,
att genom samhällslivets utveckling en förskjutning rörande behovet
av viss statistik i många fall inträtt. Detta har i sin tur medfört krav
på förändringar i fråga om de olika statistikgrenarnas innehåll och omfattning.
Inom områden, som sedan gammalt brukat statistiskt behandlas,
kunna stundom nya frågor kräva huvudintresset medan andra förlora i betydelse.
Även helt nya verksamhetsfält kunna behöva statistiskt belysas. Behovet
av en aktuell och tillförlitlig ekonomisk statistik har sålunda gjort
sig alltmer kännbart. En officiell statistik över den inre handelsomsättningen
saknas nästan helt, varjämte statistik, som på ett allsidigt sätt belyser
investeringsverksamhetens och produktionens inriktning och utveckling,
under senare tid blivit särskilt aktuell. Sysselsättningsstatistiken synes böra
effektiviseras ined hänsyn till bl. a. den viktiga frågan om arbetskraftens
rörlighet. Beslut om utredning i sådant syfte har även fattats vid 1947 års
riksdag. Med den inriktning socialvården numera tagit, torde bl. a. barnavårdsstatistiken
böra i vissa avseenden kompletteras, medan behovet av viss
fattigvårdsstatistik synes ha avtagit. Inom hälso- och sjukvården har till
följd av den starka utvecklingen inom vissa grenar, såsom poliklinikvården,
den förebyggande mödra- och barnavården in. in., behovet av statistik på
dessa områden gjort sig starkare gällande, medan en hel del nu redovisade
statistiska uppgifter rörande exempelvis vissa infektionssjukdomar, spetälskevården,
verksamheten vid bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska
laboratorierna samt vid de enskilda sjukhusen och förlossningshemmen synas
kräva mindre uppmärksamhet. Vidare torde förvaltningsstatistik, som
sedan gammalt publicerats på vissa områden, icke längre ha samma aktualitet
som tidigare. En utmönstring av sådan äldre statistik synes därför böra
övervägas.
Med hänsyn till ovan berörda omständigheter anse revisorerna, att åtgärder
böra övervägas i avsikt att påskynda bearbetningen och utgivandet av
den officiella statistiken samt förenkla densamma på sätt ovan anförts. Revisorerna
förutsätta emellertid, att detta syfte väsentligen bör kunna nås
inom ramen för nuvarande personalbestånd genom förenklingar i fråga om
den statistiska redovisningen samt tillämpning av mindre arbetskrävande
statistiska metoder.
Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statistiska
centralbyrån och kommerskollegium (Del II, s. 155—107), vilka med utgångspunkt
från revisorernas förslag ingående behandla de olika möjligheter
som stå till buds att rationalisera och påskynda den officiella statistikens
publicering.
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehåll
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Wahlund in. fl. (1:139) och den andra inom andra kammaren av
herrar Johansson i Mysinge och Jonsson i Skedsbygd (II: 345), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, alt ett
78
Statsutskottets utlåtande m 153.
samarbetsorgan tillsättes med uppgift att verkställa en översyn och fortlöpande
kontroll av uppgiftsinsamlandet för statistiska och liknande ändamål;
dels
ock en inom andra kammaren av herrar Skoglund i Umeå och Jansson
i Kalix väckt motion (11:344), vari hemställts, att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning av frågan om
statistikens utveckling i vissa i motionen berörda hänseenden.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna I: 139 och 11:344.
Utskottet. I likhet med revisorerna och motionärerna är utskottet av den
uppfattningen, att åtgärder böra övervägas i syfte att förenkla den officiella
statistiken samt påskynda bearbetningen och utgivandet av densamma. I
detta sammanhang får emellertid utskottet erinra om att jämlikt Kungl.
Maj :ts den 23 april 1948 givna bemyndigande särskild utredningsman tillkallats
med uppdrag att verkställa utredning angående den statliga statistikens
omfattning och utformning. I direktiven har hänvisats till revisorernas
uttalande i frågan. Under hänvisning till vad sålunda förekommit får utskottet
hemställa,
att motionerna I: 139 och II: 345 samt II: 344 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
24 :o) Vissa till generaltullstyrelsens förfogande ställda medel. Under finansdepartementet,
§ 35, ha revisorerna behandlat den s. k. smuggelfonden
(Del I, s. 209—215).
Enligt 19 § lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel skall
av böter, som ådömas enligt nyssnämnda lag, ävensom av behållna försäljningssumman
för förverkad egendom en tredjedel tillfalla kronan och återstoden
ställas till generaltullstyrelsens förfogande att användas till uppmuntran
av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid
beivrande av olovlig varuinförsel, eller eljest till ändamål, ägnat att främja
upptäckandet av eller motverka sådan införsel.
I 23 § lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin stadgas att av böter, som ådömas
enligt denna lag eller i vissa fall jämlikt lagen om straff för olovlig
varuinförsel, ävensom av behållna försäljningssumman för förverkad egendom
eller av belopp, som utgivits i stället för sådan egendom, en tredjedel
skall tillfalla kronan. Beträffande fördelningen av återstoden göres åtskillnad
mellan å ena sidan sådana fall, då ansvar ådömes för olovlig införsel
av spritdrycker eller vin eller för vissa därmed likställda brott samt då försäljningssumman
för eller värdet av egendom, som på grund av dylikt brott
dömts eller skolat dömas förverkad, samt å andra sidan de övriga fall, då
ansvar ådömes enligt spritinförsellagen.
I det förstnämnda fallet skola medlen ställas till generaltullstyrelsens förfogande
att användas till det i 19 § lagen om straff för olovlig varuinförsel
Statsutskottets utlåtande nr 153.
79
omförmälda ändamål, för vilket ovan närmare redogjorts. I det senare fallet
fördelas medlen med ena hälften till generaltullstyrelsen att användas på
sätt nyss sagts, och med andra hälften i Stockholm till överståthallarämbetet,
i annan stad till magistraten samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet
med de föreskrifter Kungl. Maj :t utfärdar användas till uppmuntran av
polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av
rusdrycker.
I kungörelse den 16 december 1921 angående användningen av viss del
av böter m. in. enligt förordningen angående försäljning av rusdrycker med
flera författningar, vilken kungörelse enligt särskilt Kungl. Maj :ts beslut
skall äga motsvarande tillämpning beträffande belopp, som jämlikt 23 §
spritinförsellagen skola användas till uppmuntran av polismän, ha uppdragits
närmare riktlinjer för fördelning av dessa medel. Enligt dessa bestämmelser
skola medlen fördelas mellan därtill förtjänta polismän inom staden
eller länet minst en gång varje år, där ej länsstyrelsen eller magistraten något
år finner med medlens utdelning böra anstå. Vid medlens utdelning bör
avgörande hänsyn icke tagas till huruvida tilltalad person i det särskilda
fallet fällts till ansvar eller frikänts, ej heller till arten av ådömt straff,
utan till den förtjänst vederbörande polisman i allmänhet inlagt om uppspårande
av förbrytelser mot respektive författningar. Förslag rörande medlens
fördelning avgives i Stockholm i den ordning överståthållarämbetet bestämmer,
i annan stad, där poliskammare finnes, av denna samt eljest i stad
med magistrat av polischefen och å landet, vartill jämväl hänföres stad under
landsrätt, av landsfogden. Hos förslagsställande myndighet må allmän
åklagare eller polisbefäl göra den framställning om uppmuntran åt viss polisman,
vartill fog finnes.
På vederbörande länsstyrelse eller, där åklagaren är tullverkets åklagaie,
på generaltullstyrelsen ankommer att fastställa fördelningen av försäljningssumman
för förverkad egendom, då fråga om egendomens förverkande
blivit avgjord annorledes än genom domstols utslag.
Till generaltullstyrelsens förfogande ställda medel, varom ovan nämnts,
tillföras en särskild fond, vanligen benämnd »smuggelfonden», vars förvaltning
handhaves av generaltullstyrelsens kassakontor. En av revisorerna
å s. 213 intagen sammanställning utvisar de belopp, vilka sålunda utdelats
samt ställts till styrelsens förfogande under den tid, de gällande bestämmelserna
tillämpats. Av sammanställningen, till vilken utskottet får hänvisa,
framgår bland annat att behållningen vid utgången av sistförflutna
budgetår uppgick till närmare 400 000 kronor.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har det nu tillämpade
gratifikationssystemet i samband med beslag eller utredningar rörande
smuggelbrott närmast varit tänkt såsom en över gångsanordning efter indragningen
år 1938 av beslagarandelarna. Vid systemets införande betonades
också från myndigheternas sida, att handhavandet av detsamma linge
antagas ställa stora anspråk på de förslagsställande och beslutande myndigheterna.
Avsikten synes ha varit, alt frågan om gratifikationssystemets
80
Statsutskottets utlåtande nr 153.
fortsatta bibehållande skulle upptagas till förnyat övervägande sedan någon
tids erfarenhet rörande verkningarna av detsamma vunnits. Såvitt revisorerna
kunnat finna, äro de hittillsvarande erfarenheterna av gratifikationssystemet
icke enbart tillfredsställande. Frånsett att denna belönings1''orm
framstår såsom otidsenlig i betraktande av att sportelsystemet numera
ställts på avskrivning inom övriga områden av statsförvaltningen har
handhavandet av systemet i fråga visat sig medföra svårigheter för generaltullstyrelsen
när det gällt att åstadkomma en rättvis fördelning av medlen
de olika befattningshavarna emellan. En viss ojämnhet i tillämpningen
föreligger även, i det att en del tullförvaltningar endast mera undantagsvis
synas avgiva förslag till utdelande av belöningar, medan åter vid en del
andra förvaltningar förslag i sådant hänseende plägat framställas i större
utsträckning. Härtill kommer, att berörda system torde vara ägnat att skapa
viss rivalitet mellan tjänstemännen. Revisorerna anse därför att skäl tala
för att det nu tillämpade gratifikationssystemet avskaffas. I den mån belöning,
varom här är fråga, i särskilda fall anses böra utgå, torde medel för
ändamålet ställas till generaltullstyrelsens förfogande i form av å riksstaten
uppfört anslag.
Vad själva fonden beträffar, utvisa de ovan återgivna siffrorna att densamma
oavlåtligt vuxit och f. n. uppgår till icke oväsentligt belopp. Svårigheter
synas även föreligga att finna lämplig användning för medlen Bland
utgifterna ha revisorerna uppmärksammat vissa kostnader, vilka äro av den
natur, att de normalt böra belasta tullverkets riksstatsanslag för avlöningar
och omkostnader. Under budgetåret 1946/47 ha sålunda fondmedel disponerats
till bl. a. arvoden åt visitatriser in. in., inköp av radio och cyklar för
kust- och gransbevakningens behov samt till bestridande av garage, drivmedel,
reparationer och skatt för stämningsmännens fordon. Revisorerna
anse denna ordning för medelsanvisning mindre ändamålsenlig, då en tillfredsställande
överblick över statens utgifter för tullverket torde kunna erhallas
endast genom att dessa utgifter undantagslöst bestridas från anslag
a riksstaten. Genom en dylik anordning vinnes även att samtliga utgifter för
tullväsendet komma att underställas riksdagens prövning och kontroll.
iiiicroareV1S°aerna ,så|Jedes finna det mindre lämpligt att medel avsättas för
iIlöodoseende av andamal, varom här är fråga, anse revisorerna, att fonden
bor avvecklas.
Utlåtanden ha avgivits av överståthållarämbetet, statspolisintendenten och
generaltullstijrelsen (Del II, s. 168—175).
Revisorernas förslag ha i stort sett tillstyrkts av de båda förstnämnda
myndigheterna, medan generaltullstyrelsen för sin del icke kan finna tillräckligt
vägande skäl föreligga för ett frångående av på förevarande område
hittills rådande ordning.
Utskottet. Under punkten 10:o) har utskottet uttalat sig för ett avskaffande
av nu rådande system, enligt vilket polismän, som ådagalagt synnerligt
nit vid beivrande av olovlig hantering med rusdrycker, såsom belöning
erhålla andelar i böter och värdet av förbrutet gods. De därvid anförda
skalen finner utskottet kunna åberopas jämväl i fråga om förevarande spörsmål.
I likhet med revisorerna anser därför utskottet att det gratifikationssystem
som för närvarande tillämpas i samband med beslag eller utredningar
rörande smuggelbrott bör avvecklas och att medel som avsatts för här
ifrågavarande ändamål tillgodoföras riksstaten.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
81
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
åtgärder i det av revisorerna angivna syftet.
25:o) Tullverkets taxa för extra förrättningar. Under finansdepartementet,
§ 36, ha revisorerna föreslagit en revision av gällande taxa för extra tullförrättningar
(Del I, s. 215—219).
Nu gällande bestämmelser angående tullkontrolltid och tullklareringstid
samt angående extra tullförrättning och kostnaden därför äro meddelade i
191—197 §§ tullstadgan. Enligt dessa bestämmelser äro tullvisitations- och
tullbevakningsförrättningar, som under tullkontrolltid verkställas å transportmedel
eller allmänt upplagsställe inom tullplats eller tullflygplats, kostnadsfria
för allmänheten. Vidare är tullklarering av gods inom allmän tullklareringslokal
eller allmänt tullklareringsområde samt av transportmedel
kostnadsfri under tullklareringstid.
Tullkontrolltiden för centraltullkammare eller tullkammare är i regel bestämd
till tiden kl. 7—17 söckendagar. Tullklareringstiden omfattar i regel
vid centraltullkammare och de större tullkamrarna åtta timmar och vid de
mindre tullkamrarna sju timmar söckendagar, dock med viss inskränkning
dag före sön- eller helgdag, samt, vid en del tullanstalter, under sådan del
av året, då trafiken därstädes är avsevärt minskad (vintertiden). I fråga om
tullkammare vid landgränsen mot Norge samt tullflygplatser gälla särskilda
bestämmelser.
Annan tullförrättning utgör extra tullförrättning, för vilken i regel skall
utgå ersättning till tullverket. Såsom extra tullförrättning äro sålunda att
anse
1) tullförrättning å övertid,
2) tullförrättning utom tullplats eller tullflygplats,
3) tullbevakningsförrättning, som äger rum å tullkontrolltid inom tullftygplats
men annorstädes än inom allmän tullklareringslokal eller allmänt
upplagsställe, samt
4) tullklarering, som utföres å tullklareringstid inom tullplats eller tullflygplats
men annorstädes än inom allmän tullklareringslokal eller allmänt
tullklareringsområde.
Kostnad för extra tullförrättning skall den vidkännas, som påkallat förrättningen
eller eljest föranlett densamma. Förrättningskostnaden beräknas
enligt taxa, som generaltullstyrelsen har att efter samråd med kommerskollegium
fastställa och kungöra. Nu gällande förrättningstaxa är utfärdad den
24 april 1928. Genom kungörelse den 16 november 1935 har styrelsen fastställt
vissa ändringar i och tillägg till anvisningarna till taxan, varjämte styrelsen
förordnat, att taxan skall gälla jämväl extra tullförrättningar, som
avses i 85 § frihamnsstadgan.
Ersättningen är för vissa förrättningar, nämligen invisitation, slutvisitation
och tullklarering av fartyg och andra transportmedel, bestämd till visst
(! Bihang till riksdagens protokoll 1948. 6 samt. Nr 153.
82
Statsutskottets utlåtande nr 1-53.
belopp för gång men utgår för andra förrättningar med visst belopp för
man och timme. Där ersättningen är bestämd till fast belopp för gång, varierar
ersättningens storlek, såvitt angår fartyg, efter fartygens nettodräktighet.
Timersättningen är fastställd till 1 krona för man och timme för
tullkontrollförrättningar utom i fråga om bevakning vid lossning eller lastning
av tullbelagt styckegods, då ersättningen utgår med 1 krona 50 öre
för man och timme, samt till 2 kronor 50 öre för man och timme för tullklarering
av gods eller med tullklarering likartad förrättning. Är ersättningen
bestämd till fast belopp för gång, utgår ersättning för väntetid,
därest utan förrättningsmannens vållande förrättningen antingen ej kunnat
påbörjas inom en halv timme efter den för förrättningen utsatta tidpunkten
eller icke alls kunnat företagas.
För extra tullförrättning utom eller inom tullplats utgår, utöver den i
taxan bestämda ersättningen, resekostnads- och traktamentsersättning enligt
allmänna reseregleinentet eller i vissa fall tullverkets resereglemente
jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Nu gällande taxa för extra tullförrättningar har tillämpats alltsedan år
1928. Med hänsyn till den stegring i statsverkets avlöningskostnader, som
sedan dess ägt rum, ha revisorerna ansett det vara av intresse att närmare
undersöka, i vad mån tullverkets kostnader för dessa förrättningar numera
täckas av inflytande taxeavgifter.
Såsom ovan nämnts, debiteras ersättningsbeloppen för extra tullförrättningar
antingen per hel förrättning eller per man och timme. I förra fallet
tages icke hänsyn till antalet i förrättningen deltagande tjänstemän, icke
heller till den tid, varunder förrättningen pågår. Detta har medfört, att tullverkets
kostnader för dessa förrättningar i de flesta fall icke tillnärmelsevis
täckas av avgifterna för desamma. I de fall, där ersättningsbeloppen beräknas
per man och timme, utgår i vad gäller tullkontrollförrättningar ersättning
med 1 krona eller, i vissa fall, 1 krona 50 öre. De tjänstemän, vilka beordras
till dylika förrättningar, tillförsäkras emellertid i det nya avlöningsreglementet
en övertidsersättning, varierande mellan 2 kronor 80 öre och
3 kronor 70 öre i ortsgrupp 4. Vid tullklarering av gods och likartade förrättningar
utgår taxeenlig'' ersättning med 2 kronor 50 öre per man och
timme, medan övertidsersättningen till tjänstemän, som företrädesvis beordras
till sådana förrättningar, i ortsgrupp 4 uppgår till belopp, varierande
mellan 3 kronor 85 öre och 5 kronor 10 öre. Ej heller i dessa fall täckas
tullverkets kostnader numera av inflytande taxeinkomster.
Att märka är vidare, att vid förrättningar, som verkställas å s. k. kvalificerad
övertid, ersättningsbeloppen enligt taxan höjas med 25 procent, under
det att tjänstetiden enligt det nya avlöningsreglementet uppvärderas med
50 procent. Det förtjänar även framhållas, att tullförrättningstaxan med
kvalificerad övertid endast avser, förutom sön- och helgdag, tiden kl. 23—5
vardagar, medan motsvarande tid vid beräkning av övertidsersättning enligt
det nya avlöningsreglementet utgör, förutom sön- och helgdag, tiden
kl. 22—6 vardagar samt dessutom tiden kl. 18—22 dag före sön- och helgdag.
Det synes revisorerna som om de i taxan för extra tullförrättningar fastställda
avgifterna — vilka redan vid taxans tillkomst år 1928 knappast motsvarade
tullverkets självkostnader — särskilt med hänsyn till den efter
Statsutskottets utlåtande nr 153.
83
hand inträdda stegringen i tullverkets kostnader numera äro uppenbart för
låga. Förutom direkt ekonomisk förlust för statsverket medför detta förhållande
olägenheter även i andra avseenden, vilka framträtt särskilt starkt
under den ökade trafik, som för närvarande råder. De ringa kostnaderna
för extra tullförrättningar ha sålunda stundom uppkallat trafikanterna att
begära förrättningar på övertid utan att verkligt behov därav förelegat. Vidare
har förekommit, att öppethållande av varuskjul begärts utan att gods
vare sig inlagts eller uttagits. Med den arbetsanhopning och brist på arbetskraft,
som för närvarande förefinnes även inom tullverket, måste nu antydda
förhållanden vara ägnade att medföra en extra belastning. Sålunda minskas
möjligheterna att följa de uppgjorda tjänstgöringsplanerna och därmed
även att rationellt utnyttja den tillgängliga arbetskraften, och vidare går i
vissa fall arbetstid förlorad i samband med resor till och från förrättningsställena.
Med hänsyn till vad sålunda anförts få revisorerna föreslå en revision av
gällande taxa för extra tullförrättningar, så att taxans avgifter i möjligaste
mån bringas att motsvara tullverkets kostnader för dylika förrättningar.
Utlåtanden ha avgivits av generaltullstyrelsen och statens sakrevision (Del
II, s. 175—183).
Generaltullstyrelsen framhåller att inom styrelsen utarbetats förslag till
ändringar i förrättningstaxan, innefattande dels höjning av avgifterna, dels
ock vissa jämkningar i taxans uppställning och i anvisningarna till taxan.
Jämväl sakrevisionen biträder revisorernas uppfattning, att en revidering av
ifrågavarande taxa är erforderlig.
Utskottet. Icke minst med hänsyn till den förändring i penningvärdet som
inträtt under senare år finner utskottet en förhöjning av gällande taxa för
extra tullförrättningar vara väl motiverad. Av generaltullstyrelsens remissutlåtande
framgår, att inom styrelsen utarbetats förslag till revision av
taxan, innefattande dels höjning av avgifterna, dels ock vissa jämkningar i
taxans uppställning och i anvisningarna till taxan. Enligt vad utskottet under
hand erfarit, har ifrågavarande förslag avstyrkts av kommerskollegium
och statens priskontrollnämnd. Utskottet anser emellertid för sin del — med
hänsyn till de av revisorerna anförda omständigheterna — att den av generaltullstyrelsen
förordade taxerevisionen bör genomföras. Utskottet får sålunda
hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet ovan anfört.
2(5:o) Vid vissa vetenskapliga institutioner bedriven undersökningsverksamhet.
Under ecklesiastikdepartementet, § 37, ha revisorerna behandlat den
undersökningsverksamhet som bedrives vid universiteten och de statliga
högskolorna (Del I, s. 220—231).
Vid vissa vetenskapliga institutioner bedrives vid sidan av det egentliga
forskningsarbetet i icke ringa utsträckning undersöknings-, provnings- och
liknande verksamhet för privata personers, enskilda företags och jämförliga
sammanslutningars räkning. Revisorerna ha ansett det vara av intresse
84
Statsutskottets utlåtande nr 153.
att närmare undersöka denna verksamhet och ha fördenskull infordrat vissa
uppgifter i förevarande hänseende från ett antal dylika institutioner vid
universiteten, karolinska institutet och de båda tekniska högskolorna. Beträffande
den av revisorerna på grundval härav lämnade redogörelsen torde
utskottet få hänvisa till respektive avsnitt av berättelsen.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Vid sidan av den egentliga vetenskapliga forskningen och undervisningen
vid universiteten och högskolorna utföras, såsom av den lämnade redogörelsen
framgår, inom vissa till nämnda forsknings- och läroanstalter hörande
institutioner särskilda undersökningar, provningar o. d. på uppdrag av
enskilda personer, industriföretag och inrättningar av icke-statlig karaktär.
Denna verksamhet, som i allmänhet bedrives på grund av gammal
hävd, kan givetvis icke frånkännas värde ur vetenskapens eller — för att
anknyta till i det föregående återgivna exempel — den praktiska sjukvårdens
synpunkt. Den omfattning verksamheten tagit synes dock åtminstone
delvis vara betingad av andra skäl, varvid även ekonomiska hänsyn torde
spela en icke oväsentlig roll. Inkomsterna uppgå sålunda i åtskilliga fall
till avsevärda belopp. Det vill vidare förefalla revisorerna som om åtminstone
vissa av de ifrågavarande undersökningarna måste anses ligga utanför
vederbörande institutioners egentliga arbetsuppgifter.
Revisorerna ha uppmärksammat, att jämväl inom en och samma myndighet
skilda principer tillämpas beträffande grunderna för beräkning av
ersättning för utförda undersökningar in. in. samt beträffande redovisning
av influtna ersättningsbelopp och dessas användning. I vissa fall erhåller
institutionen ersättning för de med undersökningarna förenade kostnaderna
för elektrisk kraft, förbrukad materiel o. d. 1 andra fall återigen utgår
över huvud taget icke någon sådan ersättning. Inbördes mycket varierande
normer synas vidare komma till användning med avseende å fastställandet
av den ekonomiska gottgörelse, som anses böra tillkomma den med undersökningarna
sysselsatta personalen.
De principer för verksamheten som f. n. tillämpas torde — bortsett från
tekniska högskolan — ha bestämts av vederbörande institutionsföreståndare.
Revisorerna anse det emellertid angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte
att uppnå större enhetlighet i nu angivna hänseenden. Enligt revisorernas
mening synes det sålunda önskvärt att särskilda föreskrifter utfärdas, angivande
verksamhetens omfattning, grunderna för beräkning av ersättning
för verkställda undersökningar, det ändamål vartill nettoinkomsterna få
användas samt det sätt på vilket redovisning av inkomster och utgifter bör
ske. De för tekniska högskolan härutinnan gällande bestämmelserna torde
kunna tjäna som förebild för en dylik reglering av verksamheten.
Utlåtanden ha avgivits av kanslern för rikets universitet och överstyrelsen
för de tekniska högskolorna (Del II, s. 183—192).
Universitetskanslern, som inhämtat yttranden från vederbörande myndigheter
vid universiteten och karolinska institutet, har intet att erinra mot
att såvitt möjligt enhetliga föreskrifter meddelas rörande den ifrågavarande
verksamheten. Kanslern anser det dock tveksamt, huruvida de för tekniska
högskolan i Stockholm fastställda bestämmelserna för provningsverksamheten
kunna i full utsträckning tjäna som förebild för de akademiska lärosätenas
del.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna säger sig ha för avsikt att för
Statsutskottets utlåtande nr 1-53.
85
båda högskolorna utfärda gemensamma bestämmelser rörande ifrågavarande
verksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande
gäller för tekniska högskolan i Stockholm.
Utskottet delar revisorernas av universitetskanslern biträdda uppfattning,
att såvitt möjligt enhetliga föreskrifter böra meddelas rörande den vid vissa
vetenskapliga institutioner bedrivna undersökningsverksamheten. Samtidigt
vill emellertid utskottet erinra om att jämlikt Kungl. Maj :ts den 16 januari
1948 givna bemyndigande särskilda utredningsmän tillkallats med uppdrag
att verkställa utredning rörande anställnings- och avlöningsförhållandena
för professorer och vissa andra befattningshavare vid universiteten
och de statliga högskolorna. Enligt direktiven bör av utredningsmännen
särskild uppmärksamhet ägnas frågan om befattningshavarnas rätt att för
arbete i tjänsten uppbära ersättning i annan form än den med befattningen
förenade lönen. Då i samband härmed utredningsmännen icke torde kunna
undgå att till behandling upptaga jämväl den av revisorerna berörda frågan,
har utskottet velat inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för
riksdagen
omförmäla.
27 :o) Inventarieredovisningen vid universiteten och de statliga högskolorna.
Under ecklesiastikdepartementet, § 38, ha revisorerna berört vissa med
universitetsmyndigheternas inventarieredovisning sammanhängande frågor
( Del 1, s. 231—234).
Revisorerna, som inledningsvis erinra om de på förevarande område gällande
bestämmelserna, ha från universiteten, karolinska institutet och de tekniska
högskolorna låtit införskaffa vissa uppgifter rörande det sätt, på vilket
inventarieredovisningen är ordnad inom respektive verksamhetsområden.
Av i anslutning härtill lämnade redogörelser framgår bland annat följande.
Inom Uppsala universitet synas vid vederbörande institutioner m. m. endast
i ett mindre antal fall (16,7 procent) fullständiga inventarieförteckningar
föras. I 28,6 procent av de angivna fallen finnas visserligen särskilda
förteckningar, men dessa äro antingen föråldrade eller omfatta endast en
del av den befintliga materielen. Vid mer än hälften av institutionerna i fråga
(54,7 procent) saknas praktiskt taget varje slag av redovisning i nu behandlade
avseende. Detta synes särskilt vara förhållandet med de till medicinska
fakulteten hörande institutionerna och akademiska sjukhusets olika
kliniker. Ej heller vid Lunds universitet synas genomgående och fullständiga
inventarieförteckningar finnas inom alla institutioner. Vid karolinska
institutet däremot omfattar redovisningen all institutet tillhörig materiel.
Vid tekniska högskolan i Stockholm verkställas alla utbetalningar med
stöd av anordningar enligt visst formulär, som innehåller särskild kolumn
för inventarier. Med ledning av ifrågavarande kolumn föres på varje institution
inom högskolan en inventarieförteckning. Dessa inventarieförteckningar
förvaras på vederbörande institutioner. För sådana inventarier, som
86
Statsutskottets utlåtande nr 153.
ej tillhöra viss institution utan avses skola tillgodose högskolans gemensamma
behov, föres förteckning på motsvarande sätt vid högskolans intendentskontor.
Vid de till Chalmers tekniska högskola hörande institutionerna uppgöres
vid utgången av varje budgetår en förteckning över alla av vederbörande
institution under året inköpta inventarier till ett inköpspris av lägst 15 kronor.
I förteckningen angivas även, om så erfordras, antal, värde och identitetsbeteckning.
Förteckningarna insändas till kamrerarkontoret för att
bifogas räkenskaperna. Vart femte år verkställes inventering å varje institution,
varvid listor uppgöras på alla institutionen tillhöriga inventarier.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Jämlikt kungörelsen den 20 maj 1881 (nr 28) åligger det samtliga statsmyndigheter
att för varje år uppgöra särskilda inventarieförteckningar. För
universitetens vidkommande har emellertid denna allmänna skyldighet begränsats
genom universitetsstatuternas bestämmelser, att vederbörande institutionsföreståndare
ha att upprätta inventarium blott i den mån sådant
med tillgängliga medel och arbetskrafter kan ske. I följd härav har inventarieredovisningen
vid universiteten, såsom av den lämnade redogörelsen
framgår, kommit att bliva mindre tillfredsställande. De förteckningar som
finnas upprättade äro sålunda mer eller mindre ofullständiga, vartill kommer
att vid ett stort antal institutioner dylika förteckningar helt saknas.
Att exakt angiva de kostnader statsverket fått vidkännas för anskaffningen
av de vid universiteten förefintliga inventarierna erbjuder stora svårigheter.
Såsom jämförelse må nämnas att den av tekniska högskolan i Stockholm
förvaltade materielen uppskattats till ett värde av över 3,5 milj. kronor.
För universitetens vidkommande torde motsvarande siffror ävenledes vara
betydande. Särskilt de medicinska och naturvetenskapliga institutionerna
äro" försedda med en förhållandevis dyrbar inventarieutrustning. Sedan årets
riksdag anvisat avsevärda belopp för förstärkning av den vetenskapliga
forskningen, synes en ytterligare materielanskaffning av icke ringa omfattning
vara att förvänta.
Mot bakgrunden av det nu sagda framstår det för revisorerna såsom
angeläget, att vid universiteten fullständiga och tillförlitliga inventarieförteckningar
uppläggas. Givetvis böra i dessa införas allenast sådana inventarier,
vilka i inköp betinga visst minimipris. Såsom utgångspunkt för redovisningens
ordnande torde i sådana fall, då vid vederbörande institutioner
inventarieförteckningar saknas, särskild inventering böra verkställas. Revisorerna
förutsätta att denna inventering organiseras på sådant sätt, att
några merkostnader för densamma icke behöva uppstå. Detta torde vara
möjligt, om exempelvis den tid som anslås för ifrågavarande ändamål icke
i alltför hög grad begränsas.
För att i fortsättningen arbetet med inventarieredovisningen icke skall
komma att onödigt betunga den rent vetenskapliga verksamheten vid resp.
institutioner, kan det enligt revisorernas uppfattning ifrågasättas, huruvida
icke — såsom numera är fallet vid karolinska institutet — alla därmed sammanhängande
göromål borde centraliseras till vederbörande kamrerarkontor.
Jämväl beträffande de tekniska högskolorna synes en motsvarande anordning
kunna övervägas. Över huvud taget torde det ur olika synpunkter
vara till fördel, därest för samtliga i det föregående berörda statliga inrättningar
enhetliga redovisningsföreskrifter utfärdades, avseende jämväl frågor
rörande inventering, kassation, försäljning o. d. I samband med en dylik
översyn av nu gällande bestämmelser på förevarande område synes en
-
Statsutskottets utlåtande nr 153.
87
ligt revisorernas mening även böra närmare utredas, i vad mån skyldigheten
att till vederbörande huvudböcker foga avskrifter av inventarieförteckningarna
bör kvarstå. Fullgörandet av nämnda skyldighet är nämligen förenat
med icke ringa merarbete och torde dessutom sakna praktisk betydelse,
då den erforderliga kontrollen över inventarieredovisningen från riksräkenskapsverkets
sida synes lika effektivt kunna utövas i andra former.
Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket, kanslern för rikets universitet
och överstyrelsen för de tekniska högskolorna (Del II, s. 192 200),
vilka myndigheter i stort sett biträda revisorernas uppfattning. Riksräkenskapsverket
betonar dessutom önskvärdheten av att en översyn av gällande
bestämmelser angående inventarieredovisning, avskrivning, kassation och
dylikt icke begränsas till att avse allenast universiteten och de statliga högskolorna.
Utskottet. De av revisorerna gjorda iakttagelserna ge vid handen, att förhållandena
på förevarande område icke äro tillfredsställande. Utskottet kan
därför ansluta sig till revisorernas uppfattning, att för universiteten och de
statliga högskolorna gällande föreskrifter rörande redovisningen av inventarier
och därmed sammanhängande spörsmål böra göras till föremål för
översvn. Den sålunda ifrågasatta revisionen av hithörande bestämmelser
torde emellertid, såsom riksräkenskapsverket framhållit, icke böra begränsas
till att avse allenast förenämnda myndigheter utan utsträckas till att
omfatta hela statsförvaltningen. I detta sammanhang får utskottet erinra
om att 1941 års riksdag under punkten 6:o) i sin skrivelse nr 405 uttalat
önskvärdheten av att nuvarande föråldrade bestämmelser på området ersättas
med nya. Denna hemställan har dock hittills icke föranlett någon
Kungl. Maj :ts åtgärd.
Med anledning av vad sålunda i ärendet förevarit anser sig utskottet böia
understryka vad riksdagen tidigare härutinnan uttalat. Enligt utskottets
mening bör den genom revisorernas undersökning ånyo aktualiserade frågan
snarast bringas till en lösning.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t snarast ville upptaga frågan om statsmyndigheternas
inventarieredovisning jämte vissa därmed sammanhängande
spörsmål till förnyad prövning.
28:o) Finansieringen av driften vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Under
ecklesiastikdepartementet, § 39, ha revisorerna förordat en omläggning
av gällande system för finansiering av driften vid akademiska sjukhuset i
Uppsala (Del I, s. 234--237).
Utskottet. Till här avsedda spörsmål har utskottet tagit ställning under
punkten 7:o) i sitt utlåtande nr 147, varom utskottet velat häl
-
eri nr a.
88
Statsutskottets utlåtande nr 153.
29:o) Förvaltning och utbetalning av fiskeavgiftsmedel. Under jordbruksdepartementet,
§ 42, ha revisorerna föreslagit en överflyttning av bestyret
med fiskeavgiftsmedlen till en och samma myndighet (Del I, s. 246—251).
För skada, som genom vattenbyggnader, sjöregleringar, flottning eller
utsläppande av industriellt avloppsvatten åsamkas fiske, utgår ersättning
i form av s. k. fiskeavgifter, vilka erläggas av vederbörande företag. Dessa
avgifter kunna lämpligen indelas i sex grupper, nämligen
1) avgifter utdömda jämlikt Kungl. Maj :ts resolutioner angående tillstånd
till överbyggande av kungsådra enligt bestämmelserna i 1880 års
förordning om jordägares rätt över vattnet å hans grund;
2) avgifter utdömda genom länsstyrelsers och häradsrätters utslag vid
tillstånd till flottning, mindre överbyggnader, sjöregleringar etc. enligt såväl
nyssnämnda förordning som 1880 års förordning om allmän flottled;
3) avgifter utdömda jämlikt 2 kap. 8 § vattenlagen vid tillstånd till byggande
i vatten, där fisken har sin gång in. in.;
4) avgifter utdömda jämlikt 2 kap. 10 § vattenlagen vid tillstånd till utförande
av kraftverksbyggnader och sjöregleringar;
5) avgifter utdömda jämlikt 6 kap. 9 § vattenlagen vid tillstånd till flottning;
samt
6) avgifter utdömda jämlikt 8 kap. 34 § vattenlagen vid tillstånd till avledande
av industriellt avloppsvatten.
Numera äro skadegörelser, som åsamkats fisket i fall av ovan angivna
slag, helt reglerade genom vattenlagen, där såväl direkta kompensationsåtgärder
som inbetalande av fiskeavgifter för olika ändamål äro föreskrivna.
Efter en redogörelse för den närmare karaktären och sättet för redovisning
av de olika slags fiskeavgifter som i det föregående omförmälts, framhålla
revisorerna att behållningarna av nämnda medel per den 30 juni 1947
uppgingo till i runt tal 916 000 kronor. Beträffande medlens fördelning på
olika förvaltande myndigheter torde få hänvisas till s. 249 i berättelsen.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Under § 49 i sin år 1937 avgivna berättelse erinrade revisorerna om att
uppbörden och förvaltningen av fiskeavgifter handhades av olika myndigheter
och framhöllo därvid bl. a. att, enligt revisorernas mening, genom en
dylik anordning kontrollen av avgifternas uppbörd och redovisning försvårades.
Vidare bleve utbetalningen av såsom fiskeavgifter influtna medel onödigt
omständlig, därigenom att dessa i många fall, ehuru avsedda för samma
ändamål, skulle rekvireras från skilda myndigheter. Det vore därjämte
förenat med vissa svårigheter att överblicka, huru stora belopp som för
skilda fiskeändamål vid varje tidpunkt kunde disponeras. På grund härav
syntes enligt revisorernas mening en överflyttning till en och samma myndighet
av bestyret med fiskeavgifterna böra komma till stånd. I egenskap
av central fiskevårdande myndighet syntes lantbruksstyrelsen därvid främst
böra ifrågakomma. Förslaget, som tillstyrktes av statskontoret, föranledde
emellertid icke något särskilt uttalande från riksdagens sida.
Sedan frågan sist uppmärksammades av revisorerna, ha emellertid ytterligare
fiskeavgiftsmedel tillkommit. Enligt en år 1941 genomförd ändring
i vattenlagen kunna sålunda avgifter utdömas jämlikt 8 kap. 34 § samma
lag, vilka medel, såsom förut nämnts, skola inlevereras till vederbörande
Statsutskottets utlåtande nr 153.
89
länsstyrelse, som sedan har att överföra dem till statskontoret. Dessutom
torde de i stor omfattning pågående vattenregleringarna och kraftverksbyggena
i Norrland komma att medföra utdömande av avsevärda belopp.
De skäl, som motiverade revisorernas ovan återgivna uttalande, torde därför
numera med ökad styrka kunna åberopas. Den stora splittring, som
förefinnes på ifrågavarande område, är enligt revisorernas mening ägnad
att försvåra kontrollen över att medlen inflyta ävensom möjligheten att
överblicka vad som vid varje tidpunkt kan finnas tillgängligt för de olika
ändamålen. Det bör i detta sammanhang nämnas, att det ankommer på
lantbruksstyrelsen att avgiva förslag till användning och fördelning av
dessa medel. En onödig omgång synes det också revisorerna vara, att medlen
i de flesta fall skola inbetalas till vederbörande länsstyrelse, som har
att överlämna desamma till förvaltning av statskontoret. Även i fråga om
medlens utbetalande medför det nu tillämpade systemet väsentliga olägenheter.
Lantbruksstyrelsen har sålunda i ett stort antal fall bemyndigats
verkställa utbetalning av fiskeavgiftsmedel av olika slag. Därest icke medlen
stå under styrelsens förvaltning, förskotteras erforderliga belopp av
styrelsen, som därefter har att med anlitande av kontot »Likvider med särskilda
ämbetsverk och myndigheter» hos statskontoret eller vederbörande
länsstyrelse bereda sig ersättning för vad sålunda förskjutits. I många fall
är därvid fråga om sådana medel, som tillförts statskontoret från länsstyrelse.
Ett dylikt förfaringssätt måste självfallet medföra — förutom extra
besvär med skriftväxling — ökat bokföringsarbete å ömse håll, vilket kunnat
undvikas, därest den utbetalande myndigheten även omhänderhaft förvaltningen
av medlen.
Revisorerna ha även fäst sig vid att förvaltningen av fiskeavgifterna icke
följer några enhetliga principer. Beträffande en del av dessa medel har föreskrivits,
att de skola göras räntebärande, medan i fråga om andra — sådana
som utdömts enligt äldre resolutioner — några bestämmelser i detta hänseende
icke meddelats. I följd härav ha i sistnämnda fall vissa länsstyrelser
insatt avgiftsmedlen i enskild bankinrättning mot ränta, under det att andra
länsstyrelser samt lantbruksstyrelsen sedan ett trettiotal år tillbaka ha dylika
medel innestående oräntade å statsverkets checkräkning. Enligt revisorernas
mening böra dessa fiskeavgifter göras räntebärande på sätt föreskrivits
beträffande övriga här ovan omförmälda avgifter. För åstadkommande
av enhetlighet och reda på förevarande område synes det revisorerna
lämpligast, att samtliga fiskeavgiftsmedel ställas under förvaltning av en
och samma myndighet.
Med hänsyn till det ovan anförda hysa revisorerna den uppfattningen, att
lantbruksstyrelsen eller det organ, som kan komma att övertaga styrelsens
nuvarande fiskevårdande verksamhet, bör anförtros bestyret med fiskeavgifterna.
Då det synes angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för åstadkommande
av ändring i nu rådande system på området, ha revisorerna ansett
sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på frågan.
Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och lanllnuksstt/relsen
(Del II, s. 206—207), vilka båda tillstyrka revisorernas förslag om en centralisering
av förvaltningen av fiskeavgiftsmedlen.
Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att
nu tillämpade ordning för uppbörd och redovisning av fiskeavgiftsmedel
måste betecknas såsom mindre tillfredsställande. Utskottet har i detta sammanhang
särskilt uppmärksammat, att rådande splittring i fråga om för
-
90
Statsutskottets utlåtande nr 153.
vattningen av nämnda medel har en icke obetydlig omgång till följd, varjämte
kontrollmöjligheterna på området avsevärt försvåras. Enligt utskottets
mening tala för den skull starka skäl för att bestyret med fiskeavgifterna
överflyttas till en och samma myndighet. Sedan årets riksdag beslutat
inrätta en särskild fiskeristyrelse fr. o. in. nästkommande budgetår, synes
ifrågavarande uppgift lämpligen böra anförtros detta ämbetsverk.
Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder för överflyttning
av bestyret med fiskeavgifterna till fiskeristyrelsen.
30:o) Kontrollen över fiskevårdande åtgärder enligt vattenlagen. Under
jordbruksdepartementet, § 43, ha revisorerna behandlat frågan om kontrollen
över fiskevårdande åtgärder enligt vattenlagen (Del I, s. 251—254).
Under § 42 i sin berättelse ha revisorerna berört vissa frågor angående
sådana fiskeavgifter som jämlikt vattenlagen kunna utdömas i ersättning
för skada å fiske genom vattenbyggnader, sjöregleringar och flottning in. in.
Ersättningsskyldighet för dylik skada kan även ådömas i form av föreläggande
att vidtaga vissa direkta kompensationsåtgärder. De åtgärder, som
härvid komma i fråga, äro vanligen fiskeodling samt uppförande av fisktrappor
och ålyngelledare, avsedda att möjliggöra vandringsfiskarnas uppgång
i vattensystemet.
Av vissa i berättelsen närmare angivna skäl ha revisorerna ansett sig böra
undersöka i vad mån jämlikt vattenlagen utdömda fiskeavgifter och föreskrivna
fiskevårdsåtgärder i verkligheten komma fisket till godo. Undersökningen
har givit vid handen, att av vattendomstolarna meddelade föreskrifter
till fiskets skydd i inånga fall icke få avsedd effekt, vilket främst
synes sammanhänga med att påtagliga brister föreligga i fråga om kontrollen
över föreskrifternas efterlevnad. Skyldighet att utöva sådan kontroll har
ej ålagts någon myndighet. Enligt vad revisorerna erfarit verkställa dock
fiskeriintendenter och fiskeriinstruktörer iakttagelser i förevarande hänseende,
då tillfälle därtill gives i samband med andra förrättningar.
Revisorerna ha tagit del av ett antal rapporter från tjänstemän inom fiskeriadministrationen
rörande fall, då av vattendomstol meddelade föreskrifter
av här ifrågavarande slag icke iakttagits. Beträffande vad därvid förevarit
torde utskottet få hänvisa till s. 252—253 i berättelsen.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Vad revisorerna sålunda erfarit synes giva vid handen, att de stadganden
i vattenlagen, vilka avse att bereda skydd åt fisket i vattendrag, där byggnads-
eller regleringsföretag äga rum, i viss — sannolikt icke obetydlig —
utsträckning blivit utan verkan till följd av bristen på systematisk kontroll
över efterlevnaden av vattendomstolarnas på angivna stadganden grundade
föreskrifter. Förutom att detta förhållande framstår som betänkligt ur fiskevårdssynpunkt,
vilja revisorerna framhålla det principiellt otillfredsställande
i att förpliktelser, som av domstol ålagts parter, kunna åsidosättas på
Statsutskottets utlåtande nr 153.
91
sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen. Revisorerna vilja därför
förorda, att uppmärksamhet ägnas frågan om tillskapandet av effektiva kontrollmöjligheter
i förevarande hänseende. Revisorerna ha icke ansett sig böra
framlägga förslag rörande organisationen och utformningen av en dylik
kontroll. Det synes emellertid naturligt, att hithörande spörsmål tagas under
övervägande i samband med väntade förslag rörande omorganisationen
av den statliga fiskeriadministrationen.
Utlåtande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II, s. 208—210), som
kraftigt understryker vad revisorerna anfört rörande bristerna på förevarande
område.
Utskottet. I sitt den 30 december 1946 avgivna betänkande med förslag till
fiskets administration m. in. (SOU 1947: 8) har 1946 års utredning angående
en central fiskeristyrelse bland annat framhållit, att det vore önskvärt
att en effektivare kontroll komme till stånd beträffande sådana åtgärder till
skydd för fisket, vilka föreskreves vid meddelande av tillstånd till vattenbyggnader,
sjöregleringar och flottning m. in. De av revisorerna gjorda iakttagelserna
bekräfta vad utredningen härutinnan anfört. Rehovet av en effektivisering
av kontrollen på förevarande område torde sålunda få anses
vara till fullo styrkt. Utskottet är emellertid lika litet som revisorerna berett
att framlägga förslag rörande de praktiska åtgärder som må befinnas
erforderliga. En närmare prövning av ifrågavarande spörsmål synes böra
ankomma på den nya fiskeristyrelsen. Med hänsyn härtill har utskottet, som
förutsätter att erforderliga förslag rörande organisationen och utformningen
av kontrollen över fiskevårdande åtgärder enligt vattenlagen komma att
utarbetas av sistberörda myndighet, velat inskränka sig till att vad i ärendet
förekommit för riksdagen
omförmäla.
31 :o) Vissa åtgärder i skogsbefrämjande syfte. Under jordbruksdepartementet,
§ 44, ha revisorerna förordat särskilda åtgärder för skogsproduktionens
höjande (Del I, s. 254—264).
Enligt avverkningsberäkningar, som nyligen verkställts med ledning av
riksskogstaxeringarna, har kunnat tastslås, att hushållningen med Mikeskapitalet
å de enskilda skogarna inom vissa delar av landet icke varit tillfredsställande.
Den snabba exploatering av den överåriga skogen, som skett
i övre Norrland, nödvändiggör eu avsevärd nedskärning av avverkningsbeloppen
inom denna landsdel för att en ytterligare nedgång av virkeskapitalet
skall kunna förhindras. Vidare ha inom hela landet många för skogarnas
vård och förbättrande nödvändiga åtgärder under kristiden blivit i
betydande grad eftersatta. De antydda förhållandena ha föranlett revisorerna
att närmare undersöka i vad mån åtgärder kunna vidtagas för att
höja skogsproduktionen å de enskilda skogarna.
Till belysande av behovet av åtgärder på hithörande område kunna följande
uppgifter rörande de enskilda skogarnas nuvarande tillstånd val a a^
intresse.
92
Statsutskottets utlåtande nr 153.
Enligt 1938 års fastighetstaxering uppgår den produktiva skogsmarksarealen
inom landet till 22,27 miljoner ha fördelande sig med 5,42 miljoner ha
(24 %) å allmänna skogar, 5,63 miljoner ha (25 %) å aktiebolagsskogar och
11,22 miljoner ha (51 %) å övriga enskilda skogar. Av »övriga enskilda
skogar» redovisas 57 procent av skogsmarksarealen inom storleksgrupper
under 100 ha och 35 procent inom grupper under 50 ha.
1 rots ef ler hand inträdda förbättringar finnas alltjämt betydande skogsmarksareaier,
å vilka skogstillgången eller skogens beskaffenhet är synnerligen
otillfredsställande. Enligt av revisorerna å s. 254 och 255 återgivna
uPPfp((er> vilka torde få hänvisas, skulle inom hela riket finnas i runt
tal 2,5 milj. ha dylika arealer. I dessa äro icke inräknade kalmarker för vilka
gäller reproduktionsplikt. Sistnämnda marker torde kunna uppskattas till
omkring 700 000 ha.
För de fyra nordligaste länen torde — framhålla revisorerna — det nuvarande
bristfälliga skogstillståndet till väsentlig del vara orsakat av den
snabba avverkningen av överåriga skogar och det sätt, på vilket skogarna
exploaterats. Sågverksdriftens och massaindustriens uppblomstring medförde
att avverkningarna koinmo att successivt öka avsevärt. Samtidigt försummades
i hög grad reproduktionsåtgärderna, och tillfredsställande föryngringsytor
upptogos först på 1920-talet. En bidragande orsak härtill har varit
att reproduktionsplikt för vissa områden införts först på senare år.
Vad södra Sverige beträffar synas de förvildade hagmarkerna uppvisa de
mest påtagliga bristerna. Dessa marker ha tidigare varit röjda för bete eller
slåtter men sedermera förvildats och växt igen med glesa skogsbestånd eller
buskvegetation. De många större eller mindre ytor med bristfällig produktion,
som förefinnas, utgöra tillsammans betydande arealer. Misslyckade
kulturer och självsådder inom dessa marker äro, liksom i Norrland, i
många fall orsakade av betningsskador.
Den måhända främsta orsaken till att så stora kahnarksområden finnas
ligger enligt revisorernas mening däri, att möjligheterna till fullgod självtöryngring
bedömts alltför optimistiskt under de båda senaste decennierna.
Denna av fackmännen för vissa trakter godkända skötselmetod torde ha tilllämpats
även inom områden, där den icke varit ändamålsenlig. Skogsodlingsverksamheten
har på grund härav minskat i betydande grad sedan 1920-talet, vilket närmare framgår av en å s. 256 intagen tablå över enligt skogs
vårdsstyrelsernas
årsberättelser utförda skogsodlingar under åren 1907_
1945.
De senaste årens brist på arbetskraft synes vidare ha medfört ett undanskjutande
av skogsvårdsåtgärder till förmån för andra uppgifter. Arbetsbalansen
har pa så sätt successivt blivit ogynnsammare för varje år som
gått. Revisorerna erinra om att — medan enligt verkställda undersökningar
ett inhämtande inom 20 år av eftersläpningen kräver att årligen skogsodlas
ca 87 000 ha — under senaste 10-årsperioden skogsodlats i medeltal endast
omkring 13 000 ha. Altsedan år 1930 ha statsbidrag från olika anslag utgått
till äterväxtåtgärder, huvudsakligen till enskilda skogsägare men från vissa
Statsutskottets utlåtande nr 153.
93
anslag även till bolag. Bidrag till sådd och plantering ha utgått för en sammanlagd
areal av ca 30 000 ha.
Uppsikten äver de enskilda skogarna utövas i första hand av skogsvårdsstyrelserna.
Skogsvårdsstyrelse har till huvuduppgift att befrämja och understödja
den enskilda skogshushållningen, att verka för att skogsvårdsarbetet
bedrives på ett planmässigt sätt samt att utöva uppsikt över att gällande
skogsvårdslagar efterlevas. Central statlig myndighet är skogsstyrelsen.
Förutom löpande administrativa arbetsuppgifter ankommer på styrelsen
ett stort antal skogliga frågor av växlande karaktär. En av de mera betydelsefulla
uppgifterna är att lämna skogsvårdsstyrelserna råd och vägledande
anvisningar inom olika verksamhetsgrenar.
Skogsvårdsstyrelsernas nuvarande organisation och omfattningen av deras
verksamhet äro uppbyggda med ledning av vissa undersökningar angående
skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter, som verkställts på föranstaltande
av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning. Utredningen hade från början
haft för avsikt att med ledning av det konstaterade åtgärdsbehovet och
uppgifter om arbetsåtgången för olika slag av åtgärder låta upprätta ett
program för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, enligt vilket erforderliga
åtgärder skulle hinna bliva utförda inom den tid, som skogliga och biologiska
förhållanden påkallade. Det visade sig emellertid, att genomförandet
av ett dylikt »idealprogram» skulle kräva en skogsvårdsstyrelseorganisation,
som i framtiden rimligen ej kunde påräknas. Under sådana omständigheter
upprättades i stället ett normalprogram, angivande arbetsåtgången
per år, uttryckt i antalet rese- och förrättningsdagar, för varje skogsvårdsstyrelse.
I fråga om arbetsuppgifterna syftar programmet främst till intensifiering
av upplysningsverksamheten och utökning av skogsodlingsarbetet.
En förhållandevis lång tidsperiod förutsättes för det skogliga återuppbyggnadsarbetet.
De mest elementära bristerna, väldiga arealer av kala eller med
klart undermåliga bestånd bevuxna marker, som icke äro reprodulctionspliktiga,
beräknas enligt normalprogrammet ej bliva helt avhjälpta förrän
inom femtio år. I fråga om eftersläpande reproduktionspliktiga åtgärder har
räknats med att dessa skola bliva utförda inom tjugo år. Av ekonomiska
skäl ansåg sig emellertid utredningen endast kunna föreslå en organisation
av skogsvårdsstyrelserna, som motsvarade normalprogrammets genomförande
till 65 procent. Enligt den normalstat, som fastställts av 1946 års riksdag,
har förutsatts att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet tills vidare skall
få det omfång, som skogsvårdsstyrelseutredningen föreslagit. Enligt vad erfarenheten
visat ha emellertid återväxtarbetena å de enskilda skogarna icke
kunnat bedrivas i den takt, som förutsatts euligt det reducerade normalprogrammet.
Revisorerna beröra slutligen de till statsverket inflytande prisutjämningsavgifter,
som erläggas vid export av vissa trävaror. Sådana avgifter
ha utgått alltsedan juni 1945, och enligt inhämtade uppgifter hade intill
utgången av oktober månad 1947 influtit i runt tal 48 miljoner kronor.
Avgifterna tillföras icke riksstaten utan redovisas av statskontoret å en
särskild diversemedelsfond. Huvuddelen av förenämnda belopp hänför sig
94
Statsutskottets utlåtande nr 153.
till tiden före maj månad innevarande år. Numera inflyta prisutjämningsavgifter
endast i mindre utsträckning, sedan vissa exportsammanslutningar
förbundit sig att mot befrielse från dylika avgifter avsätta motsvarande
medel till i form av stiftelser upprättade konjunkturutjämningsfonder. Exportörer,
som icke äro medlemmar i nyssnämnda sammanslutningar, erlägga
alltjämt prisutjämningsavgifter. Av ovannämnda belopp utgöra ca 1,4
miljoner kronor avgifter av sistnämnda slag, influtna under tiden juli—
oktober 1947.
Beträffande dispositionen av ifrågavarande avgifter har i proposition nr
255 till 1945 års riksdag rent allmänt anförts, att det i första hand borde
övervägas att använda medlen för allmänna åtgärder i syfte att bibehålla
eller förkovra skogsnäringarnas produktionsförutsättningar, exempelvis genom
anläggandet av skogsvägar, skogs- och träteknisk forskning eller förbättrandet
av arbetarbostäder. Bland andra ändamål, som kunde ifrågakomma,
nämndes prisreduktioner vid återuppbyggnadsleveranser, avskrivning
av återuppbyggnadskrediter och reduktion av importpriser.
Genom särskilda beslut har Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande disponerat
medel ur diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter för ett flertal
olika ändamål. Sålunda ha 11 miljoner kronor avsatts till en fond för
skogsforskningsändamål och 5 miljoner kronor till sociala ändamål i samband
med skogsnäringen. Föreningen för växtförädling av skogsträd har
tilldelats 553 000 kronor för vissa engångskostnader vid nybyggnadsarbeten
m. m., ca 4 miljoner kronor ha använts för subvention av import av trävaror
från Finland och 100 000 kronor för undersökningar och experiment beträffande
förbrukningen av virke inom byggnadsverksamheten. Slutligen
ha för skogsvårdande ändamål reserverats 12 miljoner kronor. Enligt proposition
till 1947 års riksdag (nr 285) ha för skilda ändamål förutsatts
kunna disponeras ytterligare sammanlagt ca 6,5 miljoner kronor. För närvarande
skulle sålunda föreligga en odisponerad behållning av prisutjämningsavgifter
å i runt tal 9 miljoner kronor, vartill komma hädanefter inflytande
avgifter.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Såsom i det föregående framhållits är skogsproduktionen å de enskilda
skogarna för närvarande av flera orsaker otillfredsställande. På många håll
är sålunda virkesförrådet både kvalitativt och kvantitativt undermåligt, vilket
innebär att produktionsbetingelserna icke bliva utnyttjade. På sätt framgår
av förut lämnade uppgifter förekomma dessutom hundratusentals hektar
kalmarker, tras- och restskogar samt förvildade hagmarker, varå skogsodlingar
behöva företagas eller naturlig föryngring möjliggöras.
Frågan om restaureringsarbetet i skogarna här nyligen varit föremål för
bedömande av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning, som låtit utarbeta ett
normalprogram för styrelsernas verksamhet. Av ekonomiska skäl har programmet
sedermera enligt beslut av 1946 års riksdag reducerats till 65 procent.
Såsom av föregående redogörelse framgår har emellertid ej ens det
reducerade normalprogrammet kommit till utförande i vad gäller skogsodlingsarbetet.
Revisorerna kunna icke finna annat än att den "ytterligare fördröjning
av återuppbyggnadsarbetet inom skogarna, som orsakats härav,
måste medföra betänkliga följder.
Statsutskottets utlåtande nr 1Ö3.
95
Skogsprodukternas vitala betydelse ur nationalekonomisk synpunkt bär
varit särskilt framträdande under de gångna krigsåren och bär kommit att
ytterligare accentueras i nuvarande läge, då vårt land huvudsakligen med
dessa produkter som bytesvara kan tillföras oumbärliga förnödenheter. Reproduktionsarbetet
bör därför ägnas den största uppmärksamhet från såväl
statens som de enskilda skogsägarnas sida och bör enligt revisorernas mening
ej få utsträckas över längre tid än som kan befinnas nödig med hänsyn
till förutsättningarna för åtgärdernas genomförande.
Mot bakgrunden av det anförda måste revisorerna ifrågasätta, om det ur
det allmännas synpunkt kan anses försvarligt, att stora arealer skogsmarker
under så lång tid som det reducerade normalprogrammet förutsätter få
ligga helt eller delvis outnyttjade, helst som betydande delar av kalmarkerna
och de förvildade hagmarkerna efter lämplig behandling kunna bli
högproducerande.
Enligt revisorernas mening äro alltså särskilda åtgärder för skogsproduktionens
höjande av nöden. De åtgärder i sådant syfte, som revisorerna i det
följande förorda, torde visserligen kunna föranleda något ökade statsutgifter
för skogsvården å enskilda marker, men revisorerna äro övertygade om
att — sett på längre sikt — det kapital, som nedlägges på dessa produktionsbefrämjande
åtgärder, skall komma att väl förränta sig. Stora krav
ställas på skogsvårdsstyrelserna i fråga om propaganda, upplysning, tillhandahållande
av arbetsledning in. in. för att en effektiv medverkan till en
utvidgad skogsodlingsverksamhet från deras sida skall kunna åvägabringas.
Fullföljandet av dessa uppgifter kommer i första band att åvila styrelsernas
skogligt utbildade personal. Enligt inhämtade uppgifter ha på många håll
täta byten av denna personal ägt rum på den senaste tiden, vilket medfört
synnerligt men för verksamhetens kontinuerliga bedrivande. Revisorerna
vilja betona vikten av att förutsättningar på ett eller annat sätt skapas för
bibehållande av personal under längre tid vid en och samma skogsvårdsstyrelse,
därvid anställningsförhållandena böra anpassas så, att konkurrensen
om personal mellan olika skogsvårdsstyrelser och mellan domänverket
och skogsvårdsstyrelserna om möjligt undvikes.
Revisorerna måste ifrågasätta, om skogsvårdsstyrelserna hittills förfogat
över tillräckliga medel för att kunna bedriva sin verksamhet på mest effektiva
sätt. I detta hänseende har kunnat konstateras att det normalstatförslag
för skogsvårdsstyrelsernas omkostnader, som fastställdes av 1946 års riksdag
och som i huvudsak även legat till grund för medelstilldelningen för
budgetåret 1947/48, är baserat på kostnadsberäkningar, utförda av 1944
års skogsvårdsstyrelseutredning. Sedan dessa kostnadsberäkningar utfördes,
ha betydande höjningar av arvoden och traktamenten ägt rum utan att
staterna blivit i motsvarande mån uppräknade. I samband med erforderliga
överväganden i fråga om skogsvårdsstyrelsernas medelstilldelning synes
aven böra upptagas (ill prövning, huruvida ej en förskjutning beträffande
arbetsuppgifterna bör ske såtillvida, att propaganda- och undervisningsverksamheten
får intaga en ännu mera framträdande plats på skogsvårdsstyrelsernas
arbetsprogram än hittills. Revisorerna förutsätta dessutom, att
utförandet av åtgärder på icke reproduktionspliktiga marker understödjes
i den utsträckning, som omständigheterna medgiva.
Vad angår skogsvårdsstyrelsernas plantskolor, måste dessa avsevärt utvidgas
för att kunna tillgodose kraven vid eu ökad skogsodlingsverksamhet.
Plantskoledriften synes dessutom ytterligare kunna mekaniseras enligt
mönster från Danmark, där man har goda erfarenheter av sådan drift. För
alt ernå bästa möjliga resultat av skogssådderna måste också ansträngningarna
inriktas på anskaffande av fullvärdigt skogsfrö. Det är av vikt att
96
Statsutskottets utlåtande nr 153.
skogs vårdsstyrelserna genom att verkställa inventeringar och kartläggningar
av moderbestånd samt noggrann kontroll över kottinsamlingarna söka
höja fröets kvalitet. Skogsägarna böra nämligen ha möjlighet att från styrelse!
na inköpa frö och plantor även av elitkvalitet. Revisorerna förutsätta,
alt framstegen på växtförädlingsområdet oavbrutet följas och att i den mån
nya ron nås dessa snarast omsättas i praktiken.
Revisorerna vilja även påtala vikten av att skogsmarkerna bliva effektivt
betesfredade, vilket inom många trakter utgör en oundgänglig förutsättning
för uppdragande av nöjaktiga föryngringar. Som ägofredslagen nu
ar utformad, synes den föga ägnad att bidra till fredandet av skogsmarken
för bete. 1 il 1 belysande härav kan nämnas att förordnande om betesregleiing
enligt 12 § nämnda lag hittills endast meddelats beträffande två län.
Revisorerna anse, att en revision av ägofredslagens bestämmelser i vissa
hänseenden bör övervägas i syfte att få den bättre anpassad efter praktiska
förhållanden.
Vad särskilt angår norrländska skogsproduktionsanslaget ha revisorerna
uppmärksammat, att förhållandevis lå företag avseende främjande av skogsatei
växten kommit till utförande, trots att anslaget inom vissa områden
stått till förfogande sedan ett flertal år tillbaka. Detta torde såsom nämnts
ha sin orsak huvudsakligen i att skogsmarkerna ännu icke hunnit bliva betesfredade.
Inom de stora skogsvårdsområden det här gäller torde emellertid
enligt revisorernas förmenande tinnas trakter, där betning ej förekommer
eller betesgången är så obetydlig, att skogskulturer ändock kunna igångsattas.
Inom områden, där betningen utgör hinder för skogsodling, torde
tragan i vissa fall kunna lösas genom anordnande av provisoriska beten.
Med hansyn till att de förvildade hagmarkerna äro välbelägna och oftast
omtatta högproducerande marker, vilja revisorerna rekommendera, att saneringen
av dessa sker i så snabb takt, som förhållandena medgiva. Vissa haCTmarker
synas i mån av behov böra omföras till rationella beten och andra
till 1 ullgoda skogsbestånd genom inhägnader eller kulturer. Det har nämligen
ofta visat sig, att lövföryngring uppkommit å gamla hagmarker redan
kort tid efter det betning upphört.
Revisorerna, som icke äro övertygade om att gränsdragningen mellan
skogsvardsstyrelsernas och hushållningssällskapens befattningstagande med
hagmarkerna är till fullo klarlagd, anse, att ett organiserat samarbete mellan
dessa bada organ och även med de blivande lantbruksnämnderna bör
komma till stånd.
Även om möjligheterna att erhålla fullgod självföryngring i många fall
torde ha överskattats, har dock denna skötselmetod mångenstädes lett till
goda resultat, varför revisorerna vilja understryka betydelsen av att de skogsvardande
myndigheterna beakta, att inom trakter där föryngrinssbetin«elserna
aro godartade alla möjligheter tillvaratagas för att nå förvngring°nå
naturlig vag. J ö ö r
Vad angår frågan om tillgång på erforderlig arbetskraft bör icke förbises,
att aven under tider, då brist på arbetskraft råder på den öppna marknaden,
en viss »dold» arbetsresor finnes hos bl. a. innehavarna av ofullständiga
jordbruk. Skogsodlingsforetag, som ligga utspridda här och var inom
skogsområdena, borde kunna utgöra lämpliga utfvllnadsarbeten för denna
ortsbefolkning. För utförande av skogssådder o. d. å lättarbetade marker
"J™? a‘ven kunna i storre utsträckning anlitas skolungdom. I händelse av
o orandrat arbetsmarknadsläge kan måhända ifrågasättas, om ej särskilda
åtgärder behova vidtagas for att tillgodose arbetskraftsbehovet för sko^svardande
arbeten — särskilt under den korta tid på våren och försommalen,
da skogsodlingar kunna utföras.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
97
Bristen på arbetskraft gör det nödvändigt att söka utvinna nya effektiva
och arbetsbesparande skogsodlingsmetoder. Möjligheterna att utöka användningen
av maskinell drift vid markberedningar och andra skogsvårdsåtgärder
böra därför tillvaratagas. Inom olika områden pågående försök i förevarande
hänseende böra såvitt möjligt samordnas, varjämte genom samarbete
med exempelvis hushållningssällskap, domänverket, skogsbolag och
vägförvaltningar bör eftersträvas att i möjligaste mån utnyttja befintlig
maskinpark. Revisorerna vilja vidare rekommendera, att redan utexperimenterade
redskap, såsom olika slag av kulturplogar, inköpas i större utsträckning
av skogsvård sstyrelserna och utlånas till de mindre skogsägarna.
I syfte att vid föryngringsarbetena ernå bättre resultat och för att inbespara
arbetskraft och förbilliga arbetena bör även användningen i större
utsträckning av kemiska hjälpmedel inom olika delar av landet utredas.
Revisorerna vilja framhålla angelägenheten av att de skogsvårdande myndigheterna
genom propaganda och upplysning, som riktar sig direkt till
varje enskild skogsägare, bibringa dessa insikt om betydelsen av fullgod
produktion från skogarna. Den individuella undervisning, som sker i samband
med att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän utföra förrättningar hos de
enskilda skogsägarna, är givetvis mycket betydelsefull. Jämsides härmed
måste dock bedrivas en intensifierad kursverksamhet särskilt inom de län.
där den hittills på grund av ekonomiska eller andra orsaker måst eftersättas.
Det har visat sig, att innehavet av skogsvårdsgårdar möjliggjort en mera
effektiv och planmässig undervisning. Revisorerna vilja därför föreslå, att
åtgärder snarast vidtagas för att underlätta styrelsernas inköp av gårdar och
iståndsättande av tidsenliga undervisningslokaler i de gårdar, som redan
finnas.
Slutligen vilja revisorerna i fråga om prisutjämningsavgifterna erinra om
att i proposition till 1945 års riksdag (nr 255) uttalades, att det i första
hand borde övervägas att disponera desamma för allmänna åtgärder i syfte
att bibehålla eller förkovra skogsnäringarnas produktionsförutsättningar.
Såsom redan tidigare omnämnts ha av hittills influtna medel reserverats
12 miljoner kronor för skogsvårdande ändamål, varjämte vid utgången av
oktober månad 1947 förefunnos dels ett odisponerat belopp av ca 9 miljoner
kronor, dels ock ett belopp av ca 6,5 miljoner kronor, som av Kungl. Maj :t
kan komma att tas i anspråk för särskilda ändamål. Med hänsyn till den
stora eftersläpningen i fråga om restaureringsarbetet inom skogarna finna
revisorerna det synnerligen angeläget, att redan disponibla och i fortsättningen
inflytande medel komma den direkta skogsreproduktionen till godo.
Då prisutjämningsavgifter hädanefter inflyta endast i mindre utsträckning,
vilja revisorerna förorda, att ännu odisponerade medel snarast reserveras
för nu ifrågavarande ändamål. Även om det med nu rådande brist på arbetskraft
icke är möjligt utföra skogsvårdsarbeten i den omfattning, som svarar
mot tillgången av dessa medel, bör vid den tidpunkt, då tillräcklig arbetskraft
åter står till förfogande, återhämtning av den eftersläpande reproduktionsverksamheten
snabbt kunna ske. I avvaktan härpå torde vissa
förberedelser för denna verksamhet kunna vidtagas, exempelvis genom anläggning
av plantskolor och planläggning för maskinanskaffning. Med hänsyn
till angelägenheten av all skogsägarna få större intresse och förståelse
för återuppbyggnadsarbetet, måste också främjandet av skogsundervisningen
genom inköp och iståndsättande av skogsvårdsgårdar anses som eu betydelsefull
förberedande åtgärd.
1 tlåtande bär avgivits av skof/ssli/relsen (Del II, s. 210 212), som kra fukt
understrukit de av revisorerna anförda synpunkterna.
7 Itilunui IHl riksdagens protokoll 19''iH. (i samt. Nr 153.
98
Statsutskottets utlåtande nr 153.
Utskottet. I förevarande sammanhang ha revisorerna inledningsvis erinrat
om att det av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning utarbetade normalprogrammet
för den här ifrågavarande verksamheten enligt beslut vid
1946 års riksdag av ekonomiska skäl måst reduceras till 65 procent. Den av
revisorerna lämnade redogörelsen ger emellertid vid handen, att ej ens det
reducerade normalprogrammet kommit till utförande i vad gäller skogsodlingsarbetet.
Den ytterligare fördröjning av återuppbyggnadsarbetet inom
skogarna som orsakas härav är enligt revisorernas mening betänklig, icke
minst då skogsprodukternas vitala betydelse ur nationalekonomisk synpunkt
kommit att i nuvarande läge särskilt accentueras. Med hänsyn härtill ifrågasätta
revisorerna, om det ur det allmännas synpunkt kan anses försvarligt,
att stora arealer skogsmarker under så lång tid som det reducerade
normalprogrammet förutsätter få ligga helt eller delvis outnyttjade, helst
som betydande delar av kalmarkerna och de förvildade hagmarkerna efter
lämplig behandling kunna bli högproducerande.
Av nu anförda skäl äro enligt revisorernas mening särskilda åtgärder för
skogsproduktionens höjande av nöden. Revisorerna understryka sålunda
angelägenheten av att tillräckliga medel ställas till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande och ifrågasätta, huruvida ej en förskjutning beträffande arbetsuppgifterna
bör ske såtillvida, att propaganda- och undervisningsverksamheten
får intaga en mera framträdande plats på skogsvårdsstyrelsernas
arbetsprogram än hittills. Revisorerna förutsätta dessutom, att utförandet
av åtgärder på icke reproduktionspliktiga marker understödjes i den utsträckning
som omständigheterna medgiva. Enligt revisorernas mening böra
vidare skogsvårdsstyrelsernas plantskolor avsevärt utvidgas och driften vid
dessa ytterligare mekaniseras. Icke minst måste ansträngningarna inriktas
på anskaffande av fullvärdigt skogsfrö. Revisorerna anse även, att en revision
av ägofredslagens bestämmelser i vissa hänseenden bör övervägas i
syfte att få den bättre anpassad efter praktiska förhållanden.
Med hänsyn till att de förvildade hagmarkerna äro välbelägna och oftast
omfatta högproducerande marker vilja revisorerna rekommendera, att saneringen
av dessa sker i så snabb takt som förhållandena medgiva. Enligt
revisorernas mening gör vidare bristen på arbetskraft det nödvändigt att
söka utvinna nya effektiva och arbetsbesparande skogsodlingsmetoder. Möjligheterna
att utöka användningen av maskinell drift vid markberedningar
och andra skogsvårdsåtgärder anses därför böra tillvaratagas. Användningen
i större utsträckning av kemiska hjälpmedel inom olika delar av landet
bör vidare utredas. Revisorerna föreslå slutligen, under hänvisning till den
stora eftersläpningen i fråga om restaureringsarbetet inom skogarna, att
redan disponibla och i fortsättningen inflytande prisutjämningsavgifter
skola komma den direkta skogsreproduktionen till godo.
De av revisorerna sålunda framförda synpunkterna ha kraftigt understrukits
av skogsstyrelsen. Jämväl utskottet anser sig i allt väsentligt kunna
ansluta sig till vad revisorerna härutinnan anfört och förordat. Icke
minst med hänsyn till skogshanteringens ytterst betydelsefulla roll ur ex
-
Statsutskottets utlåtande nr 153
99
portsynpunkt synas i största möjliga utsträckning omedelbara åtgärder
böra vidtagas för skogsvårdens effektivisering och skogsproduktionens höjande.
Vad revisorerna uttalat rörande användningen av ännu ej disponerade
prisutjämningsmedel finner utskottet vara förtjänt av särskild uppmärksamhet.
Utskottet får i detta sammanhang erinra om att den av revisorerna
aktualiserade frågan i viss mån berörts i samband med jordbruksutskottets
behandling av Kungl. Maj :ts i årets statsverksproposition framlagda förslag
om anvisande av bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet för budgetåret
1948/49. Med anledning av Kungl. Maj :ts i propositionen 1948: 34 framlagda
förslag till skogsvårdslag m. in. jämte i ämnet väckta motioner har
jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 10 vidare framhållit, att skogsvårdsstyrelserna
måste utrustas med tillräcklig personal och att erforderliga medel
böra ställas till styrelsernas förfogande, därest en lag sådan som den
föreslagna skall kunna medföra åsyftat resultat.
I likhet med jordbruksutskottet är utskottet av den uppfattningen, att
en effektivisering av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet utgör en förutsättning
för att de åtgärder i skogsbefrämjande syfte, vilka statsmakterna —•
senast genom den nya skogsvårdslagen — velat möjliggöra, skola kunna nå
åsyftat resultat. Utskottet förutsätter därför, att det förut omförmälda normalprogrammet
för den nu behandlade verksamheten kommer till utförande
i så stor omfattning som omständigheterna medgiva.
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i det föregående anfört.
32:o) Avlöningsförmåner vid sjukdom beträffande befattningshavare vid
statens krisorgan m. m. Under folkhushållningsdepartementet, § 47, ha revisorerna
behandlat frågan om rätten till sjukförmåner inom krisförvaltningen
(Del I, s. 272—275).
I samband med den senaste löneregleringen för statens tjänstemän ha
även nya avlöningsbestämmelser utfärdats för befattningshavarna inom
krisförvaltningen genom kungörelsen den 30 juni 1947, nr 540. De nya bestämmelserna,
som gälla fr. o. in. den 1 juli 1947, innebära bl. a. att löneförmånerna
vid tjänstledigheter avsevärt förbättrats samt att flertalet befattningshavare
tillerkänts sjukvårdsförmåner och begravningshjälp.
I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet skall befattningshavare vid statens
krisorgan tillhöra någon av följande tre avdragsgrupper, nämligen grupp
t för befattningshavare med mindre än 6 anställningsmånader, grupp 2 för
befattningshavare med (i—36 anställningsmånader och grupp 3 för övriga
befattningshavare. Vidare föreskrives att befattningshavare, som vid utgången
av juni 1947 innehar anställning vid krisorgan, skall anses tillhöra
grupp 2, därest han icke på grund av kungörelsen skall tillhöra grupp 3.
1 kungörelsen ha fastställts A- och B-avdrag till belopp för dag i förhål -
100
Statsutskottets utlåtande nr 153.
lande till månadslönens storlek. Beloppen motsvara i stort sett dem, som
gälla enligt statens allmänna avlöningsreglemente. C-avdraget är lika med
hela avlöningen.
Befattningshavare, som vid tjänstledighetens början tillhör grupp 1, skall
vidkännas C-avdrag. — För befattningshavare, som vid tjänstledighetens
början tillhör grupp 2, utgår vid tjänstledighet på grund av sjukdom lön
med B-avdrag under högst 180 dagar av ett och samma kalenderår eller,
vid sjukdom som fortgår över årsskifte, högst 180 dagar i följd. Därefter
sker C-avdrag. Vid sjukdom föranledd av olycksfall i tjänsten och vissa
andra i statens allmänna avlöningsreglemente närmare angivna orsaker utgår
sjuklönen efter förmånligare grunder. — För befattningshavare, som
vid tjänstledighetens början tillhör grupp 3, utgår vid tjänstledigheter av
olika slag lön efter samma grunder som till ordinarie och extra-ordinarie
tjänstemän. Sålunda utgår vid tjänstledighet på grund av sjukdom -— utom
vid olycksfall i tjänsten in. m. — oavkortad lön under visst antal dagar för
kalenderår och därefter lön med A-avdrag utan någon tidsbegränsning, så
länge anställningen varar. Dagantalet för oavkortad lön är i regel lägst 10
och högst 35 dagar per år.
Beträffande ersättning för kostnader för sjukvård in. in. gäller, att befattningshavare
vid statens krisorgan, som tillhör endera av avdragsgrupperna
2 och 3, äger åtnjuta samma förmåner som enligt statens allmänna
avlöningsreglemente tillkomma extra tjänsteman i motsvarande avdragsgrupp.
Dessa förmåner innebära bl. a., att befattningshavare på statens bekostnad
erhåller läkarvård jämte läkemedel. Även kostnader för specialistvård,
sjukhusvård, bad, massage, elektricitet, hetluft m. m., resor och sjuktransporter
ersättas i viss utsträckning av statsmedel.
Med hänsyn till att befattningshavarna vid statens krisorgan sålunda
fr. o. m. 1 juli 1947 tillerkänts väsentligt ökade förmåner vid inträffande
sjukdomsfall ha revisorerna ansett det vara av intresse att stickprovsvis
undersöka verkningarna härav. Därvid ha revisorerna bl. a. uppmärksammat,
att bestämmelserna i vissa fall leda till konsekvenser, som knappast
torde ha varit förutsedda. Beträffande de av revisorerna särskilt anförda
fallen får utskottet hänvisa till s. 274 i berättelsen.
För krisorganen föreligger icke någon bestämmelse som medför skyldighet
att avfordra anställningssökande intyg om hälsotillstånd. Den under de
senaste åren rådande bristen på arbetskraft torde även ha medfört — framhålla
revisorerna — att i vissa fall anställts befattningshavare, vilka redan
vid anställningen varit behäftade med kroniska sjukdomar. Till jämförelse
med förhållandena inom den civila statsförvaltningen i övrigt kan nämnas,
att enligt kungörelse den 18 juli 1935 (nr 460) ingen må vinna anställning i
befattning, med vilken är förenad pensionsrätt enligt civila tjänstepensionsreglementet
(numera 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente) eller
anställas i syfte att efter viss prövnings- och utbildningstid erhålla sådan
befattning, med mindre han företett läkarintyg angående sitt hälsotillstånd.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Statsutskottets utlåtande nr 1Ö3.
101
Fr. o. in. den 1 juli 1947 ha krisorganens befattningshavare tillerkänts
ökade förmåner vid sjukdomsfall. De nya bestämmelserna innebära i huvudsak,
att under de tre första åren av anställningstiden sådana förmåner utgå
endast under viss begränsad tid vid varje sjukdomsfall, medan vid sjukdomsfall
för befattningshavare med längre anställningstid (avdragsgrupp 3)
förmånerna utgå utan tidsbegränsning. Det är att märka, att rätten till sjukförmåner
under obegränsad tid inträder automatiskt så snart kvalifikationstiden,
minst 36 anställningsmånader, uppnåtts. Av den ovan lämnade redogörelsen
torde framgå, att detta förhållande i vissa fall lett till icke önskvärda
eller avsedda konsekvenser. Med anledning härav synes det revisorerna
böra övervägas, huruvida icke — förutom anställningstidens längd —
särskilda villkor borde fästas åtminstone vid uppflyttning till avdragsgrupp
3. Revisorerna vilja för sin del förorda att såsom förutsättning för sådan
uppflyttning bör gälla att läkarintyg angående befattningshavares hälsotillstånd
förebringas. — Vad särskilt angår sjukvårdsförmånerna nödgas
revisorerna — med hänsyn till det läge, vari frågan om statstjänstemännens
rätt därtill i avvaktan på den förestående allmänna sjukvårdsreformen befinner
sig — ifrågasätta lämpligheten av att sådana förmåner utsträckts till
nya personalkategorier av betydande storleksordning.
Enligt revisorernas mening kan det ifrågasättas, om icke förenämnda
villkor för uppflyttning till avdragsgrupp 3 borde uppställas även beträffande
vissa kategorier av extra tjänstemän, som avses i statens allmänna avlöningsreglemente.
Frågan är dock här av mindre räckvidd, enär anställningsformen
extra inom statsförvaltningen endast mera undantagsvis är avsedd
att komma till användning efter det nya avlöningsreglementets ikraftträdande.
Slutligen vilja revisorerna framhålla, att de nytillkomna kostnaderna för
sjukvård åt befattningshavare vid statens krisorgan komma att medföra en
belastning av för innevarande budgetår uppförda anslag, vilken icke förutsetts
vid beräkningen av dessa anslag.
Utlåtanden ha avgivits av statens löneniimnd, statens reservförrådsnämnd,
statens krigsförsäkringsnämnd, statens utlänningskommission, statens indust
rikom mission, statens livsmedelskommission, statens handelslcommission,
statens priskontrollnämnd, statens bränslekommission, statens trafikkommission
och överrevisionen för krisförvaltningen (Del II, s. 226—243).
Flertalet av ifrågavarande myndigheter har ansett skäl tala för att åtgärder
vidtagas i den av revisorerna förordade riktningen men samtidigt ifrågasatt,
huruvida icke såsom villkor för uppflyttning redan till avdragsgrupp 2
borde gälla, att läkarintyg angående vederbörandes hälsotillstånd företes.
Utskottet. De av revisorerna gjorda iakttagelserna ge vid handen, att de
ökade förmåner vid sjukdomsfall, vilka fr. o. in. innevarande budgetår tillerkänts
krisorganens befattningshavare, i vissa fall lett till icke önskvärda
eller avsedda konsekvenser. De i ärendet hörda myndigheterna ha också
vitsordat behovet av skärpta bestämmelser i förevarande hänseende. Utskottet
får emellertid i delta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t i propositionen
1948: 129 framlagt förslag angående pensionsreglering för vissa
befattningshavare vid statens krisorgan. Enligt lörslaget skall den befattningshavarna
tillkommande pensionsrätten vara personlig och subsidiär
samt beviljas efter skälighetsprövning. Innan pensionsrätt kan vinnas, har
102
Statsutskottets utlåtande nr 153.
den sökande att förete läkarintyg om sitt hälsotillstånd. I propositionen 1948:
148 har Kungl. Maj :t vidare föreslagit riksdagen inrättandet av extra ordinarie
tjänster vid de statliga krisorganen. Därest ifrågavarande båda förslag
bifallas, torde de för krisförvaltningen gällande avlöningsbestämmelserna få
kompletteras i överensstämmelse härmed. Utskottet, som förutsätter att vid
en dylik översyn jämväl de av revisorerna berörda spörsmålen upptagas till
prövning, har vid sådant förhållande velat inskränka sig till att vad i ärendet
förekommit för riksdagen
omförmäla.
83:o) Upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor m. m. Under
folkhushållningsdepartementet, § 49, ha revisorerna behandlat den av
statens upplysningsbyrå bedrivna verksamheten (Del I, s. 284—288).
Den statliga upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor
åvilar i främsta rummet statens upplysningsbyrå, som utgör en fristående
byrå i statens priskontrollnämnd, sorterande direkt under nämndens ordförande.
Byrån bildades hösten 1945 i samband med avvecklingen av statens
informationsstyrelse och handhar den verksamhet, som tidigare upprätthölls
av nämnda styrelses upplysningsavdelning''.
Enligt av revisorerna inhämtade uppgifter uppgår personalen vid statens
upplysningsbyrå för närvarande till sammanlagt nio befattningshavare, biträdespersonalen
inberäknad. Avlöningskostnaderna för nämnda personal
kunna uppskattas till ca 58 000 kronor per år. Någon uppgift angående storleken
av motsvarande omkostnader bär icke kunnat erhållas, då dessa kostnader
ingå i priskontrollnämndens omkostnader.
I fråga om arten och omfattningen av upplysningsbyråns verksamhet har
byrån under hand lämnat revisorerna följande uppgifter.
Upplysningsbyrån bedriver en relativt omfattande upplysningsverksamhet
i form av tillhandahållande av artiklar åt dagspressen. Under år 1946
utsändes till tidningarna sammanlagt ca 280 artiklar i skilda ämnen. Artiklarna,
som ingå som ett led i statlig eller statsunderstödd upplysningsoch
propagandaverksamhet, ställas i vissa fall till förfogande av de olika
myndigheterna och författas i andra fall inom byrån. Genom byråns försorg
erhålla vidare ett stort antal myndigheter, däribland krisorganen, tidningsklipp,
som kunna vara av intresse inom vederbörande myndigheters
verksamhetsområden. Antalet distribuerade klipp utgjorde under år 1946
ca 77 600. Då byrån efter överenskommelse med justititiedeparteinentet disponerar
tryckfrihetsombudens tidningsexemplar, ha prenumerationskostnaderna
kunnat begränsas. Förutom de regelbundet utsända klippen förekomma
sådana, som tillhandahållas myndigheterna på särskild rekvisition. Bland
byråns uppgifter märkes även utgivandet av tidskriften »Från departement
och nämnder». Tidskriften, som utkommer med 24 nummer per år, har
för närvarande en upplaga av ca 9 000 exemplar, varav 2 500 gå till betalande
prenumeranter, huvudsakligen inom näringslivet, och övriga exemplar
Statsutskottets utlåtande nr 163.
103
till departement, statliga myndigheter, centrala och lokala krisorgan in. fl.
Den innehåller redogörelser för statliga åtgärder, främst på de ekonomiska
och sociala områdena, samt orienterande uppgifter om olika förvaltningsgrenars
organisation och arbetssätt. Därjämte intagas sammanfattningar av
statens offentliga utredningar. Tryckningskostnaderna för ifrågavarande
publikation uppgå till ca 24 000 kronor per år, och i författarhonorar utbetalas
350 å 400 kronor per nummer. De sammanlagda prenumerationsinkomsterna
uppgingo under budgetåret 1946/47 till omkring 17 800 kronor.
Upplysningsbyrån handlägger vidare ärenden angående den s. k. krisannonseringen,
varjämte byrån för statens livsmedelskommissions räkning
distribuerar ransoneringskalendern till hela den svenska pressen. Slutligen
må nämnas att betydelsefulla arbetsuppgifter pålagts byrån i samband med
olika statliga kampanjer. Därvid må särskilt framhållas propagandan för
en bättre deklarationsmoral, upplysningsverksamheten rörande källskatten,
kampanjerna för ökad sparsamhet med trä, för anskaffning av arbetskraft
till vedproduktionen och för fritidshuggning av ved. Byrån bar ävenledes
biträtt vid upplysningsverksamheten i samband med ransoneringen
av elektrisk kraft samt vid propagandan för sparsamhet med papper och
insamling av pappersavfall. På senare tid ha på Kungl. Maj :ts uppdrag
byrån och livsmedelskommissionen gemensamt utarbetat förslag till upplysningsverksamhet
rörande ransoneringarna.
Förutom den upplysningsverksamhet, som sålunda i olika former bedrives
av statens upplysningsbyrå, förekommer sådan verksamhet även inom
de olika kommissionerna. De därmed sammanhängande arbetsuppgifterna
handläggas i vissa fall av kommissionernas tjänstemän vid sidan av övriga
göromål, medan de i andra fall anförtrotts åt särskilda pressombudsmän
eller pressavdelningar. Revisorerna ha under hand från en del kommissioner
inhämtat vissa uppgifter i angivna hänseende, beträffande vilka utskottet
torde få hänvisa till s. 286 och 287 i berättelsen.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Av vad ovan anförts framgår, att den statliga upplysningsverksamheten
i frågor sammanhängande med folkhushållningen bedrives dels genom statens
upplysningsbyrå, dels ock direkt av vederbörande kommissioner och
nämnder. För denna verksamhet sysselsättes en betydande personalstyrka.
Enligt vad revisorerna ansett sig kunna konstatera synes gränsdragningen
mellan upplysningsbyråns och de olika krisorganens funktioner i detta hänseende
icke vara till fullo klarlagd. Såsom exempel härpå må anföras, att
samtidigt som upplysningsbyrån tillhandahåller pressklipp en del kommissioner
bedriva egen klippverksamhet. Samma förhållande torde gälla i fråga
om annonser. Samarbetet i fråga om den direkta pressinformationen synes
i de flesta fall inskränka sig till att byrån distribuerar av de olika krisorganen
tillhandahållna artiklar och kommunikéer. Någon nämnvärd författarverksamhet
för kommissionernas räkning torde knappast äga rum
inom upplysningsbyrån, enär man inom kommissionerna anser, alt sådan
verksamhet hör handhavas endast av personer, som genom sitt arbete hos
kommissionerna besitta erforderliga specialkunskaper. Den nuvarande ordningen
medför otvivelaktigt dubbelarbete inom vissa områden, samtidigt
som det torde kunna konstateras, all de olika kommissionerna i mycket
104
Statsutskottets utlåtande nr 1-53.
varierande grad tillgodogöra sig den verksamhet, som utövas av upplysningsbyrån.
Enligt revisorernas förmenande kunna de nuvarande förhållandena
på hithörande område icke betecknas som ändamålsenliga. Besparingar
— genom inskränkning av upplysningsbyråns eller de olika krisorganens
verksamhet — böra stå att vinna genom att klara riktlinjer uppdragas
i fråga om handhavandet av den statliga upplysningsverksamheten
i folkhushållningsfrågor in. m.
Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att kommissionernas egen
upplysningsverksamhet, som är av grundläggande betydelse, icke torde kunna
avvecklas förr än vederbörande kommissioner upphöra. Det kan vidare
ifrågasättas, huruvida en så omfattande pressklipptjänst som den f. n. av
upplysningsbyrån bedrivna är erforderlig eller om den icke skulle kunna
i hög grad inskränkas och bedrivas exempelvis på sätt som tillämpas inom
livsmedelskommissionen.
Vad slutligen angår distributionen av artiklar till pressen, torde denna —
på sätt redan sker inom vissa kommissioner — kunna, i den mån den icke
äger rum genom Tidningarnas Telegrambyrå, omhänderhavas av de olika
kommissionernas press- och upplysningsorgan, vilka såsom tidigare framhållits
torde komma att bestå, tills kommissionerna avvecklas.
Revisorerna vilja med hänsyn till det ovan anförda förorda att — därest
upplysningsverksamhet alltjämt kommer att vara erforderlig i mera betydande
omfattning — en översyn av den nuvarande formen för bedrivandet
av densamma kommer till stånd.
Utlåtanden ha avgivits av statens utlänningskommission, statens industrikommission,
statens livsmedelskommission, statens handelskommission, statens
priskontrollnämnd, statens bränslekommission, statens trafikkommission
och överrevisionen för kris förvaltningen (Del II, s. 230—244). Ifrågavarande
myndigheter ha i allmänhet intet att erinra mot att en översyn
av organisationen för upplysningsverksamheten kommer till stånd, varvid
dock i ett stort antal utlåtanden understrukits betydelsen av den information
och verksamhet i övrigt som bedrives av statens upplysningsbyrå.
Utskottet. På av revisorerna anförda skäl finner utskottet behov föreligga
av en översyn av det sätt, på vilket den statliga upplysningsverksamheten
rörande folkhushållningsfrågor in. in. bedrives. Syftet bör därvid vara att
i största möjliga utsträckning söka få till stånd en förenkling och rationalisering
av nu tillämpade arbetsformer. Särskild uppmärksamhet synes böra
ägnas spörsmålet, i vad mån den ifrågavarande verksamheten kan koncentreras
till en enda myndighet. Skulle så icke vara möjligt, torde för
undvikande av dubbelarbete gränsdragningen mellan upplysningsbyråns och
de olika krisorganens uppgifter i nu berörda avseenden böra i högre grad
än vad f. n. är fallet klarläggas och preciseras.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må i skrivelse till Kung], Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn av formerna
för i det föregående omförmäld upplysningsverksamhet.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
105
54 :o> Befattningshavare vid vissa av staten övertagna familjepensionskassor.
Under pensionsväsendet, § 50, ha revisorerna behandlat frågan om
den vid vissa pensionskassor tidigare tjänstgörande personalen (Del I, s. 289
—291).
Under § 41 i sin berättelse ha riksdagens år 1943 församlade revisorer
erinrat om att det vid de överenskommelser, som träffats om statens övertagande
av civilstatens änke- och pupillkassa samt prästerskapets änke- och
pupillkassa, förutsatts, att kassornas ordinarie befattningshavare skulle, i
den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i statstjänst. Av verkställd
utredning hade emellertid framgått, att det vid denna tidpunkt alltjämt återstode
ett flertal befattningshavare, som icke tagits i anspråk för dylik tjänst.
Det vore, enligt revisorernas uttalande, ägnat att väcka förvåning att dessa
tjänstemän — för vilka de sammanlagda årliga avlöningsförmånerna uppginge
till i runt tal 64 000 kronor — icke på något sätt kunnat utnyttjas
inom statsförvaltningen, där i synnerhet under senare tider stor personalbrist
på olika håll varit rådande. — Det sammanlagda antalet av nu ifrågavarande
befattningshavare utgjorde åtta, varav från civilstatens änke- och
pupillkassa en revisor och bokhållare och två kanslibiträden samt från prästerskapets
änke- och pupillkassa en direktör, en revisor, en registrator, en
maskinbokförare och en expeditionsvakt.
1944 års riksdag framhöll vid sin behandling av förevarande av revisorerna
uppmärksammade fråga att det finge betecknas såsom anmärkningsvärt,
att ännu ett flertal befattningshavare från av staten övertagna pensionskassor
icke tagits i anspråk genom sysselsättning i statstjänst. Av dessa befattningshavare
befunne sig flertalet i sådan ålder, att de mycket väl kunde
utnyttjas i statens tjänst, och möjlighet att bereda dessa sysselsättning torde
otvivelaktigt ha förelegat, ej minst med hänsyn till det ökade behov av arbetskraft,
som särskilt inom krisorganen gjort sig gällande. På grund av det
anförda anhöll riksdagen att Kungl. Maj :t ville låta taga under övervägande
frågan om beredande av statsanställning åt den icke sysselsatta ordinarie
personalen vid förutvarande civilstatens samt prästerskapets änke- och pupillkassor.
Av de från ifrågavarande pensionskassor övertagna befattningshavarna
återstå, enligt vad revisorerna inhämtat, för närvarande sju, vilka icke erhållit
statsanställning. Dessa befattningshavare äro från civilstatens änkeoch
pupillkassa två kanslibiträden (födda resp. 1892 och 1900) och en expeditionsvakt
(f. 1882) samt från prästerskapets änke- och pupillkassa en direktör
(f. 1894), eu registrator (f. 1904), en maskinbokförare (f. 1907) och
en expeditionsvakt (f. 1908). Enligt under hand från statskontoret inhämtad
uppgift uppgå de sammanlagda avlöningsförmånerna för nu ifrågavarande
personal till i runt tal 49 000 kronor per år.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Sedan frågan om sysselsättning i statstjänst av vissa från civilstatens samt
prästerskapets änke- och pupillkassor övertagna ordinarie befattningshavare
år 1943 uppmärksammades av riksdagens revisorer, har nu förflutit eu tid
106
Statsutskottets utlåtande nr 153.
av fyra år. Såsom av redogörelsen framgår, har statsanställning hittills icke
beretts någon av befattningshavarna i fråga. Revisorerna kunna icke finna
annat än att, såsom statskontoret i sitt tidigare berörda yttrande i förenämnda
fråga framhållit, möjlighet borde ha förefunnits och alltjämt bör
finnas att — om icke i statskontoret så dock inom statsförvaltningen i övrigt
—■ bereda befattningshavarna lämplig sysselsättning.
Revisorerna ha härigenom velat ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet
vid frågan.
Utskottet. Då frågan om sysselsättning i statstjänst av vissa från civilstatens
samt prästerskapets änke- och pupillkassor övertagna ordinarie befattningshavare
nu ånyo aktualiserats, får utskottet kraftigt understryka
vad revisorerna härutinnan anfört. Utskottet är sålunda av den uppfattningen
att, i den mån förutsättningar härför föreligga, åtgärder snarast böra
vidtagas i syfte att bereda vederbörande befattningshavare lämplig anställning
inom statsförvaltningen. Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet ovan anfört.
35 :o) Domänverkets anläggningsverksamhet. Under de affärsdrivande verken,
§ 52, ha revisorerna behandlat frågan om domänverkets anläggningsverksamhet
(Del I, s. 295—298).
Revisorerna redogöra inledningsvis för vissa förhållanden som sammanhänga
med redovisningen av och rörelsen å den år 1911 inrättade domänfonden.
I anslutning härtill erinra revisorerna om att fr. o. m. budgetåren
1945/46 resp. 1946/47 för inköp och uppförande av tjänstebostäder och
kontorsbyggnader vid domänverket särskilda investeringsanslag anvisats å
kapitalbudgeten. Ifrågavarande kostnader skola dock, utom i den del de
avse markförvärv, avskrivas med driftmedel, d. v. s. omedelbart påföras
domänfonden såsom driftkostnader.
Domänverkets övriga anläggningskostnader redovisas däremot icke över
särskilda investeringsanslag utan finansieras alltjämt vid sidan av budgeten
genom driftmedel. Nämnda kostnader underställas sålunda icke riksdagens
prövning; de upptagas allenast i domänverkets årliga förvaltningsförslag
(generalförslag för driftkostnader), om vilka Kungl. Maj :t fattar
beslut. Någon mera ingående detalj granskning av de enskilda arbetsföretagen
synes dock, enligt vad revisorerna framhålla, icke ske, innan vederbörande
driftkostnadsslater fastställas. De i dessa stater uppförda posterna
äro heller icke att betrakta såsom anslag i sedvanlig bemärkelse utan ange
allenast i grova drag den allmänna ramen för verksamheten.
Revisorerna ha funnit det vara av intresse att i detta sammanhang återgiva
vissa uppgifter angående omfattningen av den genom drivmedel finansierade
anläggningsverksamheten inom domänverket. Av huvudboken
för år 1946 framgår sålunda att domänverket — vid sidan av det över
kapitalbudgeten anvisade anslaget för tjänstebostäder — av driftmedel tagit
Statsutskottets utlåtande nr 1,53.
107
i anspråk 106 200 kronor för nybyggnad av dylika bostäder, varjämte såsom
kostnader för uppförande av övriga byggnader å skogsdomänerna redovisas
379 000 kronor. Kostnaderna för underhåll av nämnda anläggningar
upptagas i samma huvudbok till 358 000 resp. 472 000 kronor. Vidare
må nämnas, att kostnaderna för nybyggnad av skogsjordbruk under år 1946
uppgingo till 1,3 miljoner kronor och för nybyggnad av kronotorp enligt
kungörelsen 1943:532 till 1,9 miljoner kronor, medan motsvarande underhållskostnader
i huvudboken redovisas med 1,4 miljoner resp. 664 000
kronor. Vad kostnaderna för byggnadsarbeten å jordbruksdomänerna i sin
tur beträffar, beröras dessa över huvud taget, icke i förvaltningsförslagen
men torde motsvaras av en särskild post, kallad »kostnader för jordbruksdomänerna,
vilka utbetalas centralt genom domänstyrelsen». Ifrågavarande
nybyggnadskostnader redovisas i domänverkets huvudbok för år 1946
med 2,2 miljoner kronor, medan motsvarande underhållskostnader uppgå
till 456 000 kronor. Slutligen kan nämnas att av medel under förnyelsefonden
för återväxtkostnader, från vilken skola bestridas kostnaderna för
betesvallsanläggningar, dikning, nyanläggning av vägar, skogsodling samt
hägnad, skogsskydd och plantskogsvård, för nybyggnad av vägar under år
1946 tagits i anspråk 3,6 miljoner kronor, medan underhållskostnaderna
för motsvarande ändamål redovisas med 1,6 miljoner kronor. Kostnaderna
för skogsodling in. in. upptagas till 1,9 miljoner kronor samt för hägnad,
skogsskydd och plantskogsvård till 304 000 kronor.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Domänverkets kostnader för anläggningsarbeten av olika slag uppgå, såsom
av den lämnade redogörelsen framgår, till synnerligen avsevärda belopp.
Revisorerna ha särskilt uppmärksammat, att domänverket inom sitt förvaltningsområde
kunnat i betydande utsträckning vidtaga sådana åtgärder, vilka
av övriga skogsvårdande myndigheter måst eftersättas i huvudsak på
grund av bristen på arbetskraft. Det nu sagda gäller i motsvarande män nybyggnaden
av vägar. Domänverkets ifrågavarande utgifter redovisas till
övervägande del såsom driftkostnader och äro sålunda undantagna riksdagens
prövning. Omfattningen av de enskilda arbetsföretagen synes ej heller
göras till föremål för någon mera ingående detalj granskning i samband
med Kungl. Maj :ts fastställande av domänverkets driftkostnadsstat. Revisorerna
vilja med anledning härav såsom sin mening uttala, att den här avsedda
anläggningsverksamheten i högre grad än f. n. är fallet torde böra
samordnas med den centralt dirigerade offentliga investeringspolitiken.
Frågan om i vilken grad detalj avgörandet beträffande domänverkets
anläggningsverksamhet skall ligga hos statsmakterna — bortsett från den
speciella kontroll som utövas genom byggnadstillstånd, materiellilldelning
och anvisning av arbetskraft — har under nuvarande ekonomiska läge ytterligare
accentuerats. Den i juni månad innevarande år genomförda investeringsbegränsningen
avsåg endast ett utnyttjande av statsmakternas möjligheter
att reglera den över riksstaten beslutade anläggnings- och anskaffningsvolymen
och inskränkte sig sålunda för domänverkets vidkommande
till de båda investeringsanslagen för tjänstebostäder och kontorsbyggnader.
Fä grund av frågans komplicerade natur torde det icke utan närmare
utredning vara möjligt att bedöma, i vad mån den här avsedda verksamheten
bör redovisas över särskilda investeringsanslag eller såsom bil
-
108
Statsutskottets utlåtande nr 1-53.
tills — inom domänfonden. Även om vissa skäl skulle befinnas tala för
det sistnämnda alternativet, bör dock enligt revisorernas uppfattning _
icke minst med hänsyn till de betydande kapitalinvesteringar det här gäller
— riksdagen i någon form beredas tillfälle att taga ställning till anläggningsverksamhelens
omfattning och närmare karaktär. Probiemet får
jämväl anses innebära en avvägningsfråga, i huru hög grad Kungl. Maj :t
skall utnyttja sin befogenhet att dirigera anläggnings- och anskaffningsverksamheten
inom det område som lyder under domänstyrelsens förvaltning.
Revisorerna vilja slutligen såsom sin mening uttala," att i nu berörda
sammanhang frågan om en anpassning av domänverkets förnyelsefond
lör återväxtkoslnader till det efter krigs- och efterkrigsårens forcerade avverkningar
uppkomna läget ävenledes torde böra upptagas till prövning.
Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och domcinstijrelsen (Del
II, s. 240 255).
Riksräkenskapsverket tillstyrker den av revisorerna ifrågasatta utredningen
och har därutöver anfört följande.
En icke oväsentlig förbättring i den av revisorerna åsyftade riktningen
torde emellertid omedelbart kunna ernås genom att å domänverkets driftkostnadsstat
redovisade utgifter för anläggningsarbeten icke såsom nu sker
inkluderas i posten »egentliga förvaltningskostnader» för statens skogsförvaltning
respektive i posten »övriga med förvaltningen av jordbruksdomänerna
förenade kostnader» utan i stället redovisas särskilt för sig samt härvid
uppdelas på de olika slag av anläggningsarbeten, som komina i fråga.
Riksräkenskapsverket förordar, att en sådan omläggning av domänverkets
driftkostnadsstat genomföres från och med år 1949. Riksräkenskapsverket
får vidare föreslå, att samtidigt beträffande utgifterna för de ändamål som
avses med domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader, vidtages den
ändringen, att ramen för dessa utgifter årligen fastställes av Kungl. Maj :t.
Domänstyrelsen har sammanfattningsvis uttalat följande.
Kostnaderna för uppförande av nya byggnader äro väsentligt lägre än
vad de av revisorerna anförda kostnadssummorna för nybyggnader angiva,
och de nya hus, som uppföras, ha karaktären av ersättningsbyggnader. Kostnaderna
för utförande av skogsvägar amorteras merendels förhållandevis
snabbt. Vidare äro såväl omsorgen om byggnadsbeståndet vid skogsjordbruk
och kronotorp som utförandet av skogsvägar nödvändiga förutsättningar
för att över huvud taget uthålligt skogsbruk och rationell skogsvård skall
kunna bedrivas å statens skogar. Verksamheten härför är därför alt betrakta
som ren driftåtgärd, som skall bekostas av driftmedel. Jämväl omsorgen
om byggnadsbeståndet på kronodomänerna tillhör de normala och
ofrånkomliga driftåtgärderna inom domänverkets verksamhetsområde.
Anledning synes därför icke föreligga att från sitt intima sammanhang
med driften skilja ut husbyggnader och väganläggningar för att behandla
dem såsom fristående investeringsobjekt. Genomförande av en sådan ordning
skulle medföra omgång och försätta styrelsen i ovisshet för avsevärd
tid om medelstillgången för planerade brådskande åtgärder på ifrågavarande
områden av förvaltningen samt över huvud taget allvarligt "försvåra
domänverkets förvaltande uppgift. Den frihet, som domänverket äger att
vidtaga erforderliga förvaltningsåtgärder inom den ram, som Kungl." Maj :t
i samband med prövningen av de årliga generalförslagen bestämmer, är av
största värde för vinnande av ett gott resultat av förvaltningen icke minst
med hänsyn till att domänverket har att utöva sin huvudsakliga verksam
-
Statsutskottets utlåtande nr 153. 109
het i konkurrens med enskild förvaltningsverksamhet beträffande skog och
jordbruksegendoinar.
Utskottet. I jordbruksutskottets av 1942 års riksdag godkända utlåtande nr
18 framhölls i samband med frågan om en utökning av domänverkets rörliga
kredit hos riksgäldskontoret, att domänverkets kostnader för anläggningar
framdeles icke i strid mot gällande budgetordning borde redovisas
såsom driftkostnader. Den av revisorerna lämnade redogörelsen ger
emellertid vid handen, att av domänverket alltjämt bedrives en synnerligen
omfattande anläggningsverksamhet, vilken icke kan sägas stå i omedelbart
samband med själva virkesrörelsen men det oaktat finansieras genom anlitande
av driftmedel. Utskottet har därvid särskilt uppmärksammat de betydande
kostnader som år 1946 nedlagts på nybyggnad och underhåll av
vägar. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att den
här avsedda anläggningsverksamheten i högre grad än vad f. n. är fallet
torde böra samordnas med den centralt dirigerade offentliga investeringspolitiken.
Icke minst i dagens ekonomiska läge framträder behovet av en
dylik samordning med ökad styrka.
Revisorerna anse, att riksdagen i någon form bör beredas tillfälle afl taga
ställning till omfattningen och den närmare karaktären av domänverkets anläggningsverksamhet,
och ha i anslutning härtill föreslagit, att den berörda
frågan göres till föremål för särskild utredning. Denna ståndpunkt kan avutskottet
biträdas. Utskottet förutsätter emellertid att sådana former för
riksdagens kontroll över ifrågavarande kapitalinvesteringar kunna fastställas,
att domänstyrelsens rörelsefrihet såsom affärsdrivande verk icke onödigt
beskäres. Enligt utskottets mening kan i detta sammanhang jämväl tagas
under övervägande, huruvida icke för domänverket — såsom fallet är
beträffande andra affärsdrivande verk — lämpligen borde tillsättas särskilda
överrevisorer.
I avvaktan på resultatet av en dylik utredning torde redan nu vissa åtgärder
kunna vidtagas för att tillgodose de av revisorerna uttalade önskemålen.
Enligt utskottets mening bör sålunda, på sätt riksräkenskapsverket föreslagit,
å domänverkets driftkostnadsstat redovisade utgifter för anläggningsarbeten
icke såsom nu sker inkluderas i posten »egentliga förvaltningskostnader»
för statens skogsförvaltning respektive i posten »övriga med förvaltningen
av jordbruksdomänerna förenade kostnader» utan i stället redovisas
särskilt för sig samt härvid uppdelas på de olika slag av anläggningsarbeten
som komma i fråga. Beträffande utgifterna för de ändamål, som avses
med domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader, synes samtidigt
böra övervägas den ändringen, att ramen för dessa utgifter årligen fastställes
av Kungl. Maj :t.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville taga under övervägande åtgärder i det av
utskottet angivna syftet.
no
Statsutskottets utlåtande ur lö3.
36 :o) Förvaltningen av vissa kronoegendomar. Under de affärsdrivande
verken, § 53, ha revisorerna framställt erinringar mot förvaltningen av vissa
kronoegendomar (Del I, s. 298—302).
Revisorerna, vilka avlagt besök vid Olof sfors kronoegendom å Bjurfors
kronopark i Västmanlands län, ha därvid kunnat konstatera, att densamma
i flera hänseenden befinner sig i bristfälligt skick. Eu rationell förvaltning
av egendomen har emellertid enligt vad revisorerna framhålla i hög
grad försvårats av den ovisshet, som enligt en av revisorerna å s. 299 lämnad
redogörelse under en längre tid varit rådande beträffande egendomens
framtida användning. Enligt vad revisorerna inhämtat ha liknande förhållanden
förekommit beträffande ett flertal andra kronoegendomar. I fråga
om de konkreta exempel som av revisorerna i detta sammanhang lämnas
torde få hänvisas till s. 300 och 301 i berättelsen.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
De iakttagelser, som revisorerna gjort vid sitt besök vid Olof sfors kronoegendom,
ge vid handen att egendomen i vissa delar befinner sig i ett synnerligen
bristfälligt skick. Detta gäller såväl i fråga om hävden av den
åkerjord, som icke är utarrenderad, som framför allt beträffande byggnadsbeståndet.
Att egendomens byggnader förfallit under loppet av relativt kort
tid torde huvudsakligen vara beroende på bristande tillsyn. Revisorerna
kunna icke undgå att finna dessa förhållanden anmärkningsvärda. Iordningställandet
av byggnaderna torde med det förfall, i vilket de f. n. befinna sig,
kräva avsevärda belopp. Det må i detta sammanhang erinras om att riksdagens
år 1937 församlade revisorer under hänvisning till vissa då gjorda
iakttagelser framhöllo vikten av att byggnaderna å kronans arrendegårdar
försattes och höllos i fullgott skick. Ifrågasättas kan enligt revisorernas
mening, om icke den direkta tillsynen över sådana jordbruksegendomar,
vilka på grund av sin belägenhet icke kunna effektivt övervakas av domänintendent,
borde kunna i större utsträckning åläggas vederbörande revirförvaltare.
Bortsett från det nu sagda torde egendomens bristfälliga tillstånd till väsentlig
del få tillskrivas den omständigheten att frågan om dess framtida
användning sedan en längre tid varit svävande. Under den 5-åriga arrendetid,
som utgick den 14 mars 1947, har såsom en följd härav såväl brukning
som byggnadsunderhåll blivit eftersatt. Även för den för förvaltningen ansvariga
myndigheten torde förhållandet ha inverkat hämmande när det
gällt att taga ställning till frågan om erforderliga underhålls- och upprustningsåtgärder,
eftersom värdet av sådana åtgärder under förutsättning av
egendomens användning för annat ändamål kunnat synas diskutabelt.
De nu anförda missförhållandena utgöra ingalunda någon isolerad företeelse.
Såsom av verkställd undersökning framgått har beträffande ytterligare
ett antal kronoegendomar förekommit, att frågan om deras framtida
användning för annat ändamål hållits öppen under en längre tid, något som
självfallet varit till nackdel för egendomarnas förvaltning. Mången gång
måste sådan egendom i avvaktan på definitivt besked rörande dess användning
utarrenderas interimistiskt år efter år till förfång för dess behöriga
skötsel. Det torde även ligga nära till hands, att från den förvaltande myndighetens
sida beslut i fråga om eljest erforderliga byggnads- och underhallsai
beten undanskjutas inför ovissheten huruvida sådana arbeten kunna
lända till nytta i händelse av egendomens användning för annat ändamål.
För arrendatorerna är ett dylikt tillstånd ägnat att medföra otrygghet, liksom
det i många fall bidrager till att brukning och underhåll eftersättas.
Statsutskottets utlåtande nr 153.
111
Revisorerna, som finna de här berörda förhållandena otillfredsställande,
vilja fördenskull framhålla nödvändigheten av att, då fråga väckes om överlåtelse
av kronoegendom till annan myndighets eller institutions förvaltning,
definitivt beslut i frågan fattas utan onödig tidsspillan och i varje fall
inom sådan tid, att egendomen icke på grund av ovisshet inför innebörden
av ett väntat beslut utsättes för bristande underhåll och tillsyn.
Utlåtande har avgivits av domänstyrelsen (Del II, s. 255—259), som understryker
önskvärdheten av att eventuella beslut om överförande av kronoegendom
från en myndighet till en annan meddelas så skyndsamt som
möjligt. Emellertid är det enligt styrelsens mening uppenbart, att så länge
en egendom står under viss myndighets förvaltning denna myndighet är
skyldig tillse, att intill dess slutligt besked lämnas egendomen icke vanhävdas.
Att domänstyrelsen icke tidigare erhållit rapport om den bristande hävden
vid egendomen torde, framhåller styrelsen vidare, i någon mån kunna
förklaras därav att ombyte av domänintendent ägde rum den 1 april 1945
och att det måste taga åtskillig tid i anspråk innan den nye domänintendenten
kunnat besöka samtliga omkring 300 gårdar inom distriktet. Styrelsen
erinrar slutligen om att i en av statens sakrevision den 13 maj 1946
överlämnad promemoria ifrågasatts lämpligheten av att använda revirförvaltare
till domänintendenter.
Utskottet. De av revisorerna påtalade förhållandena vid Olof sfors kronoegendom
finner utskottet anmärkningsvärda. Jämväl förvaltningen av vissa
andra kronoegendomar torde, av den under förevarande paragraf lämnade
redogörelsen att döma, få betraktas såsom mindre rationell.
Revisorerna ha ifrågasatt om icke den direkta tillsynen över sådana jordbruksegendomar,
vilka på grund av sin belägenhet icke kunna övervakas av
domänintendent, borde kunna i större utsträckning åläggas vederbörande
revirförvaltare. Av domänstyrelsens utlåtande framgår, att statens sakrevision
ifrågasatt lämpligheten härav. Jämväl utskottet hyser en viss tvekan
på denna punkt. Domänstyrelsens utlåtande ger emellertid vid handen, att
styrelsen har sin uppmärksamhet riktad på de av revisorerna påtalade förhållandena.
Utskottet, som förutsätter att domänstyrelsen allvarligt bemödar
sig om att finna ändamålsenliga former för den i nu behandlade avseende
erforderliga kontrollen, har med anledning härav velat inskränka
sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
37:o) Allmänt uttalande. I sitt utlåtande nr 42, vilket av riksdagen godkänts,
har utskottet funnit sig böra tillstyrka ett av 1947 års revisionsutredning
framlagt förslag att riksdagen i anledning av revisorernas berättelse,
i den mån densamma föranlett skrivelse till Kungl. Maj :t, även måtte
anhålla att Kungl. Maj :t ville till nästa riksdag lämna meddelande angående
de åtgärder, som vidtagits på grund av sådan skrivelse. Utskottet, som
anser att det för bedömande av effekten av revisorernas arbete vore av stort
112
Statsutskottets utlåtande nr 153.
värde om riksdagen i nu berörda avseende finge tillgång till en speciell, mera
överskådlig och mera ingående redogörelse än de summariska uppgifter
som varje år återfinnas i vederbörande bilagor till justitieombudsmannens
ämbetsberättelse, får under åberopande av vad sålunda anförts hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t, i den mån revisorernas berättelse föranlett
skrivelse till Kungl. Maj :t, ville i fortsättningen lämna riksdagen
en särskild redogörelse för de åtgärder, som vidtagits
i anledning av sådan skrivelse.
158 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och
erinrat har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse
eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av
den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens
åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke hava varit av
beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
velat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den It juni 1948.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Karl Andersson,
Gustaf Karlsson, Mannerskantz, Heiding, Gustaf Iwar Anderson,
fröken Andersson, herrar Berling, Näsström, Ivar Persson och Ohlon; samt
från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Malmborg i Skövde,
Andersson i Malmö, Rubbestad, Mårtensson, Pettersson i Dahl, Boman i
Kieryd, Åkerström, Hoppe, Petterson i Degerfors, Severin i Stockholm och
Birke.
487856. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.