Statsutskottets utlåtande nr 111.
1
Nr 111.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsbidrag till byggande av fiskehamnar
m. m.
(4:e avd.)
I propositionen nr 200 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 5 mars
1948, dels berett riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av de av
1944 års fiskehamnsutredning uppdragna riktlinjerna för fiskehamnsbyggandet,
dels ock föreslagit riksdagen att godkänna av departementschefen förordade
ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till byggande
av fiskehamnar.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 december 1943 uppdrog dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet den 4 januari 1944 åt sakkunniga
att i enlighet med angivna riktlinjer inom departementet biträda med
utredning rörande planläggning av statliga och statsunderstödda fiskehamnsanläggningar.
De sakkunniga, som antagit benämningen 1944 års fiskehamnsutredning,
ha den 1 november 1947 avgivit betänkande med förslag till byggande
av fiskehamnar m. in. (SOU 1947:63).
I anslutning till i nämnda betänkande framförda förslag har Kungl. Maj:t
i årets statsverksproposition (bilaga 8, punkt 27) föreslagit riksdagen, dels
att ersätta de båda reservationsanslag, under vilka medel tidigare anvisats
till byggande, utvidgning och förbättring av fiskehamnar, nämligen Utvidgning
och förbättring av statens fiskehamnar och farleder samt Bidrag till
byggande och underhåll av statsunderstödda fiskehamnar, med ett gemensamt
reservationsanslag, benämnt Byggande av fiskehamnar, dels att under
sistnämnda nya anslag anvisa 1 500 000 kronor.
Sedan numera beredningen av de sakkunnigas förslag avslutats, har Kungl.
Maj:t i förevarande proposition anmält i förslaget upptagna frågor i övriga
delar.
För att utröna behovet av fiskehamnar ha de sakkunniga föranstaltat
om en genomgång av sådana framställningar om statsbidrag till byggande
av fiskehamnar som, enär tillgängliga anslag icke medgivit omedelbar medelsanvisning,
blivit vilande hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom till styrelsen
ingivna ansökningar om upprättande genom styrelsens försorg av arbetsplaner
för motsvarande hamnarbeten. De sakkunniga ha därefter hos vederbörande
länsstyrelser anhållit om utlåtande över de sålunda anmälda pro
1—1003
48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. f> saml. Nr 111.
2
Statsutskottets utlåtande nr 111.
jekten, deras angelägenhet m. m. samt om statistiska uppgifter om fiskets omfattning
på respektive orter, yrkes- och binäringsfiskarnas antal, båtbeståndets
storlek och beskaffenhet o. s. v. Det sålunda hopbragta materialet — omfattande
inalles 334 projekt, varav 22 avse utvidgnings- och förbättringsarbeten
vid statens fiskehamnar, 75 motsvarande arbeten vid statsunderstödda fiskehamnar
och återstoden eller 237 företag nyanläggningar (hamn- och farledsarbeten
å orter, där sådana arbeten icke tidigare utförts med statsbidrag) —
har sedan granskats av de sakkunniga, vilka därvid jämlikt bemyndigande av
Kungl. Maj:t föranstaltat om upprättande av preliminära arbetsplaner med
kostnadsberäkningar för sådana arbeten, som enligt de sakkunnigas mening
kunde komma till utförande. På grundval av denna granskning, vid vilken de
sakkunniga sökt bedöma icke endast, huruvida ifrågasatta arbeten över huvud
vore motiverade ur näringsekonomiska synpunkter, utan även huruvida dessa
arbeten kunde åtminstone tills vidare begränsas, ha de sakkunniga utarbetat
sina förslag till fortsatt fiskehamnsbyggande.
Vid sin prövning av de genomgångna arbetsprojekten ha de sakkunniga i
stort sett utgått från följande allmänna grunder.
Endast sådana företag ha synts böra komma till utförande, vilka helt eller
i varje fall till övervägande delen kunna anses komma fiskets utövare till godo.
Arbeten som väsentligen avse handelssjöfartens behov eller rena kommunikationsändamål
ha icke förordats utom i fråga om vissa av statens fiskehamnar,
vilka i större utsträckning kommit att användas för handelssjöfart och för
vilka erforderliga förbättringar i fortsättningen liksom hittills synts böra bekostas
av för fiskehamnsändamål anvisade medel.
Andra arbeten än sådana, vilkas omfattning och kostnad varit anpassade
efter nu föreliggande behov och, som regel, efter nuvarande antal fiskare och
båtbestånd, ha ej ansetts böra komma till utförande. I fråga om vattendjup
och utrymme ha föreslagna arbeten dock synts böra dimensioneras med viss
hänsyn till den övergång till större båttyper, som kan förväntas.
För att komma till utförande bör ett hamnprojekts belägenhet vara sådan,
att en snabb och rationell transport av ilandförda fångster till konsumtionsoch
beredningsorter är möjlig.
Vid utarbetandet av de sakkunnigas förslag har beaktats icke endast behovet
av hamnar å fiskarnas bosättningsorter utan även behovet av stöd- och
nödhamnar inom sådana områden, där ett mera omfattande fiske äger rum.
Utifrån angivna utgångspunkter ha de sakkunniga förordat en förbättring
av 16 statens fiskehamnar för en beräknad kostnad av 4 098 500 kronor samt
nyanläggning av 121 och förbättring av 53 statsunderstödda fiskehamnar fölen
kostnad av 21489 100 kronor. Därjämte ha de sakkunniga förordat ett
mindre antal som »smärre arbeten» betecknade företag, vart och ett kostnadsberäknat
till högst 10 000 kronor. Kostnaden för sådana nu och under de
närmaste åren erforderliga smärre arbeten har uppskattats till omkring 10 %
av kostnaden för övriga fiskehamnsarbeten eller till 2 567 400 kronor, varför
Statsutskottets utlåtande nr 111. 3
ett genomförande av de sakkunnigas förslag beräknats draga en kostnad av
sammanlagt 28 155 000 kronor.
Enligt sina direktiv ha de sakkunniga haft att sammanföra resultaten av
sin prövning av föreliggande hamnbyggnadsbehov i en plan, ägnad att tjäna
till ledning för medelsanvisningen under en tidsperiod av lämplig utsträckning.
Med hänsyn till att de förordade arbetena ansetts motsvara det omedelbara
behov av fiskehamnsarbeten, som bör tillgodoses utan oskälig tidsutdräkt,
ha de sakkunniga funnit sig böra begränsa denna tidsperiod till 5 år.
Inom denna tidsperiod ha de sakkunniga fördelat de förordade hamnbyggnadsprojekten
efter deras angelägenhet, varvid i första hand av länsstyrelserna
avgivna förslag legat till grund för fördelningen. Nämnda angelägenhetsgradering
har begränsats till att avse en prövning av ordningsföljden mellan företagen
inom varje särskilt län, varvid dock Skaraborgs och Värmlands läns
fiskehamnar vid Vänern prövats gemensamt. De sakkunniga ha sålunda föreslagit,
att till grund för utförandet av de förordade hamnbyggnadsprojekten
och för beräkning av medelsanvisningen härför lägges en 5-årsplan för byggande
av fiskehamnar (intagen såsom bilaga till statsrådsprotokollet).
De sakkunniga ha icke ansett sig böra förorda anläggning av nya statliga
fiskehamnar men föreslå, dels att förbättring av redan befintliga, staten tillhöriga
fiskehamnar även i fortsättningen skall bestridas helt med statsmedel,
dels ock att gällande bestämmelser om statsbidrag till statsunderstödda fiskehamnar
uppmjukas så, att bidrag må beviljas med högst 90 % av verkliga
byggnadskostnaden, där ej på grund av särskilda skäl högre bidrag prövas böra
beviljas. Med utgångspunkt från nämnda förslag och med hänsyn därjämte
tagen till att medel böra göras tillgängliga icke endast för hamnarbeten å i
planen upptagna orter och för nyssnämnda förutsedda smärre arbeten utan
även i någon omfattning för brådskande, nu oförutsedda arbeten, ha de sakkunniga
beräknat det totala behovet av statsmedel för 5-årsperioden till
27 000 000 kronor. Under hänvisning till att för budgetåret 1947/48 redan anvisats
sammanlagt 1 500 000 kronor för fiskehamnsarbeten förorda de sakkunniga,
att för budgetåret 1948/49 anvisas 3 900 000 kronor och för vart och ett
av de fyra därpå följande budgetåren 5 400 000 kronor till bidrag till byggande
av fiskehamnar.
De sakkunniga ha framlagt vissa förslag, som förutsätta ändringar i
gällande bestämmelser angående byggande av fiskehamnar,
givna i Kungl. Maj:ts kungörelse den 10 augusti 1928 angående statsbidrag
till byggande, förbättring och underhåll av allmänna hamnar och farleder
(nr 328) med däri den 17 maj 1935 (nr 188) gjorda ändringar. Nämnda kungörelse
avser icke endast statens och statsunderstödda fiskehamnar utan jämväl
handelshamnar och farleder.
Med hänsyn till att de sakkunniga icke ansett sig böra förorda nyanläggning
av någon ytterligare statens fiskehamn, ha skäl icke längre synts föreligga att
i en författning angående statsbidrag till byggande av hamnar bibehålla bo
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 111.
stämmelser angående statens fiskehamnar. För handläggningen av ärenden
rörande förbättring av redan existerande sådana hamnar, vilka äro underställda
det statliga väg- och vattenbyggnadsverkets vård och förvaltning, förutsätta
de sakkunniga, att erforderliga bestämmelser komma att av Kungl. Maj:t meddelas
verket.
Då vad gäller handelshamnar f. n. en särskild utredning pågår, 1944 års
hamnutredning, som torde komma att framlägga förslag till ändrade bestämmelser
för åtnjutande av statsbidrag till handelshamnar och farleder, i avvaktan
på vilka nu gällande bestämmelser för dessa hamnar torde böra bibehållas,
ha de sakkunniga funnit, att erforderliga nya bestämmelser rörande
statsunderstödda fiskehamnar böra meddelas i en särskild, enbart för dessa
hamnar tillämplig ny kungörelse. De sakkunniga ha uppgjort förslag till sådana
nya bestämmelser.
I syfte att möjliggöra en decentralisering av statsbidragsärendenas handläggning
ha de sakkunniga föreslagit, att statsbidrag till byggande av fiskehamn
skall kunna beviljas av Kungl. Maj:t »eller, där Konungen så förordnar,
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen». Enligt de sakkunnigas mening bör denna
åtminstone i fråga om smärre arbeten anförtros att inom ramen av de varje
län tilldelade anslagsmedlen bevilja bidrag, där styrelsen är av samma mening
som vederbörande länsstyrelse och lantbruksstyrelsen.
I fråga om statsbidragets storlek ha nuvarande bestämmelser, vilka medge
ett bidrag av intill 90 % av verkliga kostnaden, av de sakkunniga föreslagits
bli kompletterade så, att Kungl. Maj:t, där särskilda skäl därtill föreligga, må
kunna fastställa högre bidrag. De sakkunniga ha avsett, att högre bidrag än
90 % skulle kunna komma i fråga för hamnar, vilka kunna förväntas komma
att i betydande utsträckning användas av andra än ortens egna fiskare, eller
för hamnar, där arbetena på grund av särskilt ogynnsamma naturförhållanden
komma att draga exceptionellt höga kostnader.
I nu gällande bestämmelser angående statsunderstödda fiskehamnar stadgas,
att vid av storm eller annan naturhändelse vållad skada å sådan hamn iståndsättandet
skall ske genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg och kostnaden
härför fördelas å staten och hamnens ägare eller innehavare efter samma
grunder, som tillämpats beträffande anläggningskostnaden. Enligt de sakkunniga
har detta stadgande vid flera tillfällen missförstått-s därhän, att staten
ansetts vara skyldig att för all framtid hålla i stånd hamn, som anlagts med
statsunderstöd, även om hamnen förlorat så mycket i betydelse, att kostnaderna
för dess hållande i stånd icke kunna anses motsvara dess nytta. De sakkunniga
föreslå för den skull, att nämnda stadgande slopas och att som en
konsekvens därav statsbidrag för reparation av skador, som ej äro att hänföra
till normalt underhåll, skall beviljas endast efter i vanlig ordning ingiven
ansökan.
Enligt nu gällande bestämmelser skall för varje statsunderstödd fiskehamn
årligen efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande viss del av bruttoinkomsten
från hamnrörelsen avsättas till en underhållsfond, ur vilken medel
Statsutskottets utlåtande nr 111.
5
till hamnens underhåll och förbättring må användas endast i den mån väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen det medgiver. De sakkunniga ha funnit, att hamninkomsterna
i fiskehamnarna oftast äro så begränsade, att de i sin helhet erfordras
för täckande av utgifterna för normalt årligt underhåll och drift. 1
sådana fall nödgas hamnintressenterna verkställa uttaxering av medel lör
normalt hamnunderhåll, samtidigt som de till följd av förutnämnda bestämmelse
måste avsätta medel för arbeten, varom man icke vet, om och när arbetena
bli erforderliga. Till de sakkunniga ha från olika håll framförts önskemål
om att nämnda föreskrift om avsättning till underhållsfonder slopas, vilket
de sakkunniga även föreslå.
För genomförande för fiskehamnsändamål av sådana smärre arbeten, vilkas
beräknade kostnad ej överstiger 10 000 kronor, föreslå de sakkunniga, att statsbidrag
skall kunna åtnjutas på enklare villkor än då fråga är om övriga arbeten.
Medan de sakkunniga i fråga om dessa senare arbeten såsom villkor för erhållande
av statsbidrag förorda föreskrift, att särskilt hamnområde skall vara
avstyckat och lagfart därå beviljad samt att hamnavgifter obligatoriskt skola
upptagas, föreslås att dessa villkor icke skola uppställas som förutsättning
för statsbidrag till nämnda smärre arbeten på orter, där statsunderstödd fiskehamn
ej förut finnes.
över fiskehamnsutredningens betänkande ha utlåtanden avgivits av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lotsstyrelsen, kommerskollegium,
statskontoret, riksräkenskapsverket, chefen för marinen, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Vänerns fiskareförbund samt Svenska teknologföreningen.
Departementschefen har anfört följande.
»I likhet med de sakkunniga finner jag det riktigt och rationellt, att samhällets
strävanden att öka och förbättra tillgången på lämpliga hamnar för
fiskets behov baseras på en flerårsplan. Man torde därigenom dels kunna
ernå gynnsammare betingelser för utbyggnadsarbetets genomförande och den
härför erforderliga arbetsorganisationens lämpliga avpassning och dels få en
grund för bedömandet av i vilken ordning olika projekt böra komma till utförande
med hänsyn tagen till deras angelägenhet liksom för den nödvändiga
avvägningen mellan olika lokala intressen. Den plan, som i detta syfte
framlagts av de sakkunniga, liksom den föregående utredning och inventering
av de aktuella behoven, varpå den grundats, synes mig också i stort sett
kunna giva en ledning för den fortsatta administrativa handläggningen av
utbyggnadsverksamheten liksom för bedömande av den erforderliga medelsanvisningen
härför. I likhet med vad bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
6
Statsutskottets utlåtande nr 111.
i sitt remissyttrande anfört, och såsom de sakkunniga själva torde ha avsett,
förutsätter jag dock, att det kan bli nödvändigt att i olika avseenden företaga
jämkningar i planen i vad gäller såväl arbetsprojektens utformning och omfattning
som deras inbördes gradering ur angelägenhetssynpunkt. Icke minst
i länsstyrelsernas remissyttranden i de delar dessa berört de för de enskilda
orterna föreslagna projekten ha framkommit invändningar i dessa avseenden,
vilka —- ehuru de såsom närmast hänförliga till den fortsatta administrativa
handläggningen av frågan icke närmare redovisats i det föregående — synas
böra tagas under övervägande i samband med prövningen av statsbidragsansökningar
i de enskilda fallen. Remisshandlingarna torde i sådant syfte böra
överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Andra skäl, som enligt min mening likaledes kunna nödvändiggöra jämkningar
i varje fall i tidsplanen för det ifrågavarande utbyggnadsprogrammets
genomförande, ha samband med det rådande tidsläget, nämligen med såväl den
nuvarande bristen på arbetskraft och byggnadsmaterial som nödvändigheten att
hålla tillbaka investeringsverksamheten. Såsom framgår av mitt anförande
till statsrådsprotokollet i samband med Kungl. Maj ds avlåtande till riksdagen
av årets statsverksproposition (bilaga 8, punkt 27), har jag med hänsyn härtill
icke ansett mig för budgetåret 1948/49 kunna förorda anvisande av anslag
till byggande av fiskehamnar med fulla det belopp, som de sakkunniga föreslagit,
och även om det är mig angeläget, att den behövliga upprustningen av
vårt fiskehamnsbestånd snarast möjligt kommer till stånd, torde det vara
ofrånkomligt, att vid utbyggnadsverksamhetens genomförande hänsyn tages
till den fortsatta utvecklingen av det ekonomiska läget.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län ha anfört
vissa synpunkter på önskvärdheten av en koncentration av fisket till färre
fiskehamnar samt på behovet av att fiskets lokaliseringsfrågor prövas i ett
vidare sammanhang. I viss mån synas mig även dessa synpunkter vara av
den vikt, att de förtjäna att bedömas i samband med det slutliga ställningstagandet
till planens detaljer och att de därvid kunna föranleda jämkningar
i denna. Det torde vara uppenbart, såsom nu senast också 1945 års
fiskeriutredning påpekat, att fiskerinäringens lokalisering, vad gäller
fiskarnas bosättningsplatser, icke alltid är den ur olika synpunkter gynnsammaste
och att en viss koncentration av fisket till färre fiskelägen i
och för sig kunde vara fördelaktig. Det torde förhålla sig så, att fiskare flerstädes
utmed våra kuster äro bosatta på platser, som få anses olämpliga med
hänsyn till betingelserna såväl för själva fisket som för avsättningen av fångsterna,
och det torde likaledes vara obestridligt, att många fiskelägen äro för
små och ha ett för litet antal yrkesutövande fiskare för att det skall vara ekonomiskt
möjligt att förse dem med de hamnar och anläggningar i övrigt, som
numera te sig önskvärda. En koncentration av fisket skulle otvivelaktigt i
dessa avseenden medföra väsentliga fördelar. Det skulle bli lättare i ekonomiskt
hänseende att förse fiskelägena med tillräckligt stora, djupa och välutrustade
hamnar, det skulle bli lättare att rationellt ordna avsättning och till
-
Statsutskottets utlåtande nr 111.
7
varatagande av fångsterna, och det skulle skapa förutsättningar för bättre samhällsbildningar
för fiskarbefolkningen, t. ex. i fråga om tillgång till affärer,
skolor, inrättningar för hälso- och sjukvård etc. Emellertid torde det vara
lika uppenbart, att mycket stora svårigheter föreligga att med direkta åtgärder
och över huvud taget på annat än mycket lång sikt åvägabringa en dylik koncentration
av fisket. Omkring 40 % av våra saltsjöfiskare äro binäringsfiskare,
vilkas möjligheter att byta bosättningsort begränsas av att de äro bundna
till även andra sysselsättningar än fisket. En övervägande del av fiskarbefolkningen
har kapital investerat i bostads- och andra fastigheter, tillgångar
vilka svårligen skulle kunna frigöras vid en allmän avflyttning. Därtill
kommer — föratom det att fiskarbefolkningens nuvarande bosättning bygger
på gamla och starka traditioner, som icke utan vidare vare sig böra eller
kunna brytas — att tillgång till ett relativt stort antal hamnar är av värde
med hänsyn till intresset att vidmakthålla fiskets rörlighet, till behovet av
repliliamnar och nödhamnar samt med hänsyn till den allmänna trafikens intressen.
Även om jag under sådana förhållanden icke funnit tillräckliga skäl föreligga
för att nu förorda genomförandet av sådana särskilda utredningar angående
fiskets lämpligaste lokalisering, som länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit,
och därmed fördröja framläggandet av fiskehamnsutredningens förslag,
finner jag det ändock möjligt och riktigt, att i samband med den efterföljande
administrativa handläggningen av frågorna rörande fiskehamnarnas utbyggande
en viss ytterligare prövning av ärendena utifrån här åsyftade synpunkter
verkställes. Jag avser i detta sammanhang framför allt en bedömning av den
för den närmaste framtiden sannolika utvecklingen av de olika orternas befolkning
och, i den mån den låter sig göra, av den lokala yrkesutövande
fiskarbefolkningens troliga utveckling. Det torde, såsom bl. a. vissa av 1945
års skärgårdsutredning redovisade uppgifter ge vid handen och såsom för
övrigt olika remissyttranden synas bekräfta, förhålla sig så, att beträffande
flera av särskilt de mindre och sämst belägna fiskelägena en avflyttning av
den yngre befolkningen sedan länge pågått. Denna avflyttning har resulterat
i en mycket ogynnsam ålderssammansättning av den nuvarande yrkesutövande
fiskarbefolkningen, och den kan, som på många håll redan förmärkts, antagas
inom kort komma att leda till en påtaglig minskning av även dess antal
och följaktligen därmed till en avgörande tillbakagång, i vissa fall kanhända
ett totalt nedläggande, av fisket på orterna i fråga. Det synes mig ofrånkomligt,
att vid ställningstagandet till föreslagna fiskehamnsprojekt hänsyn tages
till sådana omständigheter som dessa — icke så att orter med goda betingelser
för fiskets bedrivande enbart på grand av en konstaterad avflyttningstendens
berövas de fiskehamnsanläggningar, som kunna vara en förutsättning
för avflyttningens upphörande, men så att orter, som på grand av dåliga betingelser
för fisket under alla förhållanden kunna antagas sakna förutsättningar
att behålla sin yrkesutövande befolkning, icke förses med dyrbara anläggningar.
vilka bättre behövas på andra håll.
8
Statsutskottets utlåtande nr 111.
Under de förutsättningar, som jag nu angivit, är jag beredd att förorda,
att en allmän utbyggnadsverksamhet avseende fiskehamnarna kommer till
stånd och att den av de sakkunniga uppgjorda planen härför får tjäna som
ledning för dess genomförande.
Vad sedan gäller de sakkunnigas förslag till ändrade bestämmelser rörande
statsbidrag till byggande av fiskehamnar m. m., biträder jag de sakkunnigas
mening, att kostnader för förbättring av redan befintliga statliga fiskehamnar
må bestridas helt av statsmedel, men att anläggning av nya, statliga fiskehamnar
icke vidare bör komma till stånd. Att staten skulle svara för hela
byggnadskostnaden för alla fiskehamnar, såsom ifrågasatts i ett remissyttrande,
är jag sålunda icke beredd att förorda, då jag finner en viss ekonomisk
prestation från fiskarnas egen sida vara av värde, icke endast för att därmed
deras intresse för hamnarnas underhåll skall engageras, utan jämväl och främst
för att jag däri ser en omständighet, som kan verka återhållande på överdrivna
krav i fråga om hamnarnas utförande och dimensionering. Jag är
emellertid beredd att biträda de sakkunnigas förslag, att statsbidrag till statsunderstödda
fiskehamnar skall kunna beviljas med mera än 90 % av verkliga
byggnadskostnaden, där detta kan föranledas av särskilda skäl sådana som
dem de sakkunniga angivit.
Jag biträder likaledes de sakkunnigas förslag i syfte att möjliggöra en decentralisering
av statsbidragsärendenas handläggning.
Ej heller har jag någon erinran att anföra mot de sakkunnigas förslag om
slopande av de i nu gällande statsbidragskungörelse intagna, på statsunderstödda
fiskehamnar tillämpliga stadgandena om avsättning av hamninkomster
till särskilda underhållsfonder och om iståndsättande av vid storm eller annan
naturhändelse vållade skador.
De föreslagna särskilda bestämmelserna rörande statsbidrag till sådana
smärre arbeten, vilkas kostnad icke överstiger 10 000 kronor, å orter, där statsunderstödd
fiskehamn ej förut finnes, synas mig godtagbara. Däremot kan
jag icke biträda det i ett remissyttrande framförda förslaget, att den som
statsbidragsvillkor för övriga arbeten föreslagna bestämmelsen, att område
för hamn skall vara avstyckat och lagfart därå beviljad, ersättes enbart med
föreskrift, att arrendekontrakt skall vara upprättat.
I detta sammanhang torde jag få erinra om att under nionde huvudtiteln
brukat upptagas ett mot automobilskattemedlen avräknat reservationsanslag,
benämnt Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt,
från vilket medel anvisas bl. a. till bidrag för anläggande av fiskebåts
bryggor m. m., alltså sådana smärre arbeten som enligt de sakkunnigas förslag
skulle kunna få bidrag från anslaget till byggande av fiskehamnar. 1
samband med avlämnande av 1947 års statsverksproposition anförde vederbörande
föredragande, att därest 1944 års fiskehamnsutrednings då väntade
förslag skulle föranleda, att kostnaderna för dylika anläggningar komme att
bestridas från annat anslag, borde övervägas, huruvida sålunda anvisade be
-
Statsutskottets utlåtande nr 111.
9
lopp skulle betraktas som en restitution av bensinskattemedel till fiskerinäringen
och alltså i framtiden tagas i beräkning vid bestämmandet av det
nämnda, under nionde huvudtiteln upptagna anslaget. Med hänsyn till att
förslag redan framlagts om anvisande av ifrågavarande anslag för nästa
budgetår med från föregående år oförändrat belopp och jämväl med hänsyn
till att jag för budgetåret 1948/49 icke ansett mig kunna förorda anvisande av
större anslag än 1 500 000 kronor till byggande av fiskehamnar, vill jag för
nämnda budgetår icke ifrågasätta någon ändring av den tidigare tillämpade
ordningen för ifrågavarande anslagsdisposition. Sedan därtill årets riksdag
nu begärt eu allmän utredning av frågan om restitution av bensinskatt till
jordbruket och fiskerinäringen, synes ett ställningstagande till frågan för
kommande budgetår få bli beroende av de resultat den begärda utredningen
kommer till.
Lantbruksstyrelsens och lotsstyrelsens förslag om inhämtande i vissa fall
av deras yttranden vid handläggningen av fiskehamnsfrågor synas mig icke behöva
föranleda särskilda stadganden, då jag förutsätter, att samråd med dessa
ämbetsverk — vid bifall till den till årets riksdag avlämnade propositionen
om inrättande av en särskild fiskeristyrelse, med denna och lotsstyrelsen —
ändock skall äga rum i erforderlig utsträckning. Ej heller synas särskilda
ytterligare föreskrifter vara erforderliga beträffande länsstyrelsernas inhämtande
av fiskarbefolkningens och övriga berörda personers eller menigheters
yttrande över hos länsstyrelserna prövade fiskehamnsfrågor.
Den i remissyttrandet från riksräikenskapsverket upptagna frågan om sammanläggning
av de båda tidigare anslag, under vilka medel anvisats till statliga
resp. statsunderstödda fiskehamnar, har jag i samband med avlåtandet
av årets statsverksproposition som nämnt redan tagit ställning till. I detta
sammanhang önskar jag endast erinra om att riksdagen redan tidigare anvisat
medel under ett och samma anslag — t. ex. de under sjätte huvudtiteln
upptagna anslagen Byggande av broar och Stensättning av vägar —- att användas
såväl för statliga ändamål som för bidrag. Ehuru jag sålunda ansett,
att fiskehamnsanslagen kunna sammanläggas till ett anslag, finner jag det
lämpligt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sin bokföring redovisar medelsförbrukningen
på ett sådant sätt, att förbrukningen för statliga och icke
statliga ändamål kan särskiljas.»
Utskottet. För närvarande anvisas medel till byggande, utvidgning och
förbättring av fiskehamnar under två olika reservationsanslag, nämligen ett
till byggande och förbättring av statens fiskehamnar och farleder samt ett
till bidrag till byggande och underhåll av statsunderstödda fiskehamnar.
Kostnaderna för byggande och förbättring av statens fiskehamnar ha hittills
helt bestritts av statsmedel. Statsbidrag till byggande av fiskehamnar åter
ha kunnat beviljas till 90 % av verkliga kostnaden. 1944 års fiskehainnsutredning
har nu föreslagit, att ytterligare statliga fiskehamnar icke skola byggas,
men att kostnader för förbättring av redan befintliga statliga fiskehamnar
2—1003 4» Bihang till riksdagens protokoll 1948. G sand. Kr 111.
10
Statsutskottets utlåtande nr 111.
alltjämt skola bestridas helt av statsmedel. Ä andra sidan har fiskehamnsutredningen
förordat, att statsbidrag till statsunderstödda fiskehamnar skall
kunna beviljas till högre belopp än 90 % av verkliga kostnaden, om särskilda
skäl därtill föreligga. Berörda förslag ha av departementschefen biträtts.
Utskottet finner departementschefens skäl för en ändring av nuvarande
principer för statens medverkan vid byggandet av nya fiskehamnar bärande
och vill förty för sin del tillstyrka, vad härvidlag föreslagits.
Hittills ha anlagts drygt ett 30-tal statens fiskehamnar; därjämte ha omkring
145 statsunderstödda hamnar anlagts eller förbättrats. Av fiskehamnsutredningens
betänkande framgår emellertid, att det aktuella behovet av
nya eller förbättrade fiskehamnar är mycket stort. Det av utredningen bearbetade
materialet — grundat på ansökningar om statsbidrag eller om upprättande
av arbetsplaner — omfattar sålunda 334 arbetsprojekt, därav 237
avse nyanläggningar. Det är uppenbart, att ett realiserande av samtliga dessa
projekt under nuvarande förhållanden icke är möjligt. Fiskehamnsutredningen
har också vid sin prövning av de anmälda projekten funnit en begränsning
av anläggningsverksamheten vara nödvändig. De allmänna grunder som
därvid tillämpats synas lämpligt avvägda. Från dessa utgångspunkter har
utredningen förordat en förbättring av 16 statens fiskehamnar, nyanläggning
av 121 fiskehamnar och förbättring av 53 hittills statsunderstödda fiskehamnar,
varjämte utredningen föreslagit utförande av ett mindre antal
smärre arbeten, vart och ett till en kostnad av högst 10 000 kronor. Totalkostnaden
för detta utbyggnadsprogram, som av utredningen uppdelats på
en femårsperiod, har beräknats till omkring 28 miljoner kronor. Utskottet
finner det vara av stort värde, att en inventering av ifrågakommande byggnadsprojekt
nu verkställts, ävensom att en flerårsplan för att öka och förbättra
tillgången på lämpliga hamnar för fiskets behov upprättats. Vid bedömandet
av möjligheterna att realisera planen måste emellertid, såsom
departementschefen framhållit, beaktas såväl den nuvarande bristen på
arbetskraft och byggnadsmateriel som nödvändigheten att hålla tillbaka investeringsverksamheten.
Utskottet delar sålunda departementschefens uppfattning
om ofrånkomligheten av att utbyggnadstakten lämpas efter den
fortsatta utvecklingen av det ekonomiska läget.
Den av fiskehamnsutredningen uppgjorda flerårsplanen upptar hamnbyggnadsprojekten
efter deras angelägenhet. Graderingen har emellertid begränsats
till en prövning av ordningsföljden mellan företag huvudsakligen inom
ett och samma län. Utskottet finner — icke minst med hänsyn till den förskjutning
av programmets genomförande, som kan bliva en följd av den
under rådande förhållanden begränsade medelsanvisningen — naturligt, att
det kan bliva nödvändigt att i olika avseenden företaga jämkningar i planen
såväl i vad avser arbetsprojektens utformning som beträffande deras gradering
ur angelägenhetssynpunkt. Planen synes emellertid utskottet ägnad att
i stort sett giva en ledning för den fortsatta administrativa handläggningen
av utbyggnadsverksamheten.
Statsutskottets utlåtande nr 111.
11
I vissa remissyttranden över utredningens förslag har framhållits att vid
prövningen av frågan om utbyggandet av fiskehamnarna jämväl bör beaktas
önskvärdheten av att fisket koncentreras till färre fiskehamnar samt att
fiskets lokaliseringsfrågor prövas i ett vidare sammanhang. Till stöd härför
har bland annat åberopats uttalande av 1945 års fiskeriutredning om det
önskvärda i att en rationalisering och sanering inom fiskerinäringen sker
genom en förflyttning av fiskare från ur näringens synpunkt illa belägna
platser till sådana, som erbjuda bättre villkor för näringen, därvid borde
kunna ifrågakomma ekonomisk hjälp för förflyttningen. Departementschefen
har funnit här avsedda problem vara av den vikt, att de förtjäna att bedömas
i samband med det slutliga ställningstagandet till fiskehamnsutredningens
utbyggnadsplan och att de därvid kunna föranleda jämkningar i denna. Enligt
utskottets mening synes emellertid vad departementschefen i förevarande
sammanhang anfört närmast tala för att den allra största försiktighet bör
iakttagas, när det gäller att bedöma om en revidering av den av liskehamnsutredningen
förordade utbyggnadsplanen bör ske från nu angivna utgångspunkter.
Yad i propositionen förordats i fråga om decentralisering av statsbidragsärendenas
handläggning, om slopande av de i nu gällande statsbidragskungörelse
intagna stadgandena om avsättning av hamninkomster till särskilda
underhållsfonder och om iståndsättande av vid storm eller annan naturhändelse
vållade skador samt om utformandet av bestämmelserna rörande statsbidrag
till sådana smärre arbeten, vilkas kostnad icke kommer att överstiga
10 000 kronor, tillstyrkes av utskottet.
Yad departementschefen i övrigt anfört och förordat har icke givit utskottet
anledning till erinran.
Under framhållande, att årets riksdag bifallit av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
framlagt förslag om anvisande för budgetåret 1948/49 av ett
reservationsanslag av 1 500 000 kronor till byggande av fiskehamnar, samt
att detta förslag utformats under hänsynstagande till fiskehamnsutredningens
i förevarande proposition anmälda betänkande, får utskottet hemställa,
att riksdagen må
a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
ovan anfört;
b) godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 5 mars 1948 förordade
ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till byggande
av fiskehamnar.
Stockholm den 18 maj 1948.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
12
Statsutskottets utlåtande nr 111.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström,
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Mannerskantz, Heiding, Gustav Emil Andersson,
Bergh och Ohlon; samt
från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Andersson i Malmö,
Mårtensson, Lindholm, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd, Åkerström, Holmström,
Persson i Vinberg och Birke.
Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri.