Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
1
Nr 55.
Utlåtande i anledning av dels väckta motioner om revision av
gällande grunder för de statliga och kommunala
tjänstemännens förhandlings- och avtalsrätt, dels
ock väckt motion angående förstärkning av förhandlingsrätten
för de stats- och kommunalanställda
tjänstemännen.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen
i första kammaren nr 107 av herr Bergvall m. fl. samt motionerna
i andra kammaren nr 48 av herrar Fagerholm och Hagård och nr 177 av
herr Ohlin m. fl.
I motionerna T: 107 och II: 177, vilka äro likalydande, hemställes —
under hänvisning till vad som anförts i samtidigt väckta motioner, nr 106
i första kammaren av herr Bergvall m. fl. och nr 176 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl., angående de offentliga tjänstemännens rättsställning
— att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag beträffande revision av gällande grunder för de statliga och
kommunala tjänstemännens förhandlings- och avtalsrätt, med beaktande
av vad i de nyss angivna motionerna anförts.
I motionen II: 48 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära skyndsam utredning med förslag rörande förstärkning av
förhandlingsrätten för de stats- och kommunalanställda tjänstemännen».
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det i motionen II: 48
framställda yrkandet, får utskottet hänvisa till motionen. Vad angår skälen
för den hemställan, som gjorts i motionerna I: 107 och II: 177, får utskottet
hänvisa till likalydande motionerna I: 106 och II: 176. Dessa ha hänvisats
till konstitutionsutskottet.
Lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt
äger icke tillämpning å sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Dylika arbetstagares
förhandlingsrätt regleras i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän samt i lagen den 17 maj 1940
(nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. För vissa kategorier
av tjänstemän äro särskilda bestämmelser meddelade i kungörelsen
1 —Bihang till riksdagens protokoll 15''iH. ,9 samt. 2 avd. Nr 55—56.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
den 23 december 1937 (nr 1002) angående vissa inskränkningar i förhandlingsrätten
för militär personal och likställda samt i kungörelsen den 20
december 1940 (nr 1031) angående vissa begränsningar i förhandlingsrätten
för lärare vid folk- och småskolor samt fortsättningsskolor.
Mellan den förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag, å ena, samt
förhandlingsrätten enligt 1937 års kungörelse och 1940 års lag, å andra
sidan, finnes en djupgående skillnad av principiell natur. I förstnämnda
lag betraktas arbetstagarnas organisation såsom en med arbetsgivaren jämställd
part och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna skola erhålla
medbestämmanderätt i fråga om anställningsvillkoren. 1937 års kungörelse
och 1940 års lag avse däremot endast att bereda de i författningarna omförmälda
arbetstagarna tillfälle att, innan vederbörande myndighet fattar
beslut rörande deras anställningsförhållanden, framföra sina synpunkter
och önskemål i frågan. Med denna skillnad sammanhänger även, att ett
kollektivavtal som upprättats mellan en myndighet och en förening av
tjänstemän med ämbetsmannaansvar i rättspraxis ansetts ogiltigt.
I den proposition (nr 128) varigenom förslaget till 1937 års kungörelse
förelädes riksdagen uttalade föredragande departementschefen, statsrådet
Forslund, bland annat följande angående den föreslagna förhandlingsrättens
innebörd:
Självfallet är, att en förhandlingsordning för statens tjänstemän måste i
väsentlig grad skilja sig från den ordning, som befunnits lämplig att lagfästa,
då det gäller statens och kommunernas arbetare samt de i enskild
tjänst anställda arbetstagarna. Beträffande statens tjänstemän har man att
taga hänsyn till att deras anställningsförhållanden äro av helt annan karaktär
än som gäller för de arbetstagare, som falla under lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt. Detta har även framhållits av de sakkunniga. Det av
dem utarbetade förslaget utgår också från att något intrång i statsmakternas
eller myndigheternas beslutanderätt i fråga om utformandet av de allmänna
tjänstevillkoren eller om tillämpandet av sådana villkor icke skall
ske genom förhandlingsordningens införande. Mot denna utgångspunkt för
lagstiftningen på området har jag icke något att erinra.
Även om det står klart, att den förhandlingsordning, som nu föreslås till
införande, icke kommer att medföra någon inskränkning i myndigheternas
beslutanderätt, bör det dock fastslås, att avsikten med lagstiftningen är att
skapa ett visst inflytande för tjänstemännen vid tillkomsten av bestämmelser
rörande deras anställnings- och tjänsteförhållanden liksom även i fråga
om tillämpningen av sådana bestämmelser. Detta har även understrukits av
de sakkunniga. Vad jag nu anfört innebär emellertid icke, att myndigheter
och tjänstemän vid förhandlingar skulle komma att stå mot varandra såsom
likaberättigade parter. Jag anser mig dock kunna utgå från att myndigheterna
skola inse, att det ligger i deras eget intresse att aktivt medverka vid
förhandlingar med tjänstemännen, varigenom ökad möjlighet kan vinnas
att vid besluts fattande taga hänsyn till av tjänstemännen framställda motiverade
önskemål.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 44, gjorde ingen erinran mot detta departementschefens
uttalande.
Frågan om revidering av bestämmelserna om de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt har vid ett flertal tillfällen varit föremål för framställningar.
I skrivelse till Konungen hemställde tjänstemännens centralorganisation
(TCO) redan 1943 om revision av lagen om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän, och 1945 hemställde TCO ånyo om en allmän
utredning om förhandlingsrätten för tjänstemän med ämbetsmannaansvar.
Kungl. socialstyrelsen har avgivit yttrande i ärendet till Kungl. Maj :t genom
en skrivelse av den 8 februari 1945, vari styrelsen instämt i utredningsyrkandet.
I yttrandet framhölls, att det syntes kunna ifrågasättas,
huruvida begränsningen i förhandlingsrätten för tjänstemän underkastade
ämbetsmannaansvar vore grundad på verkligt bärande motiv eller om den
måhända endast kvarstode såsom ett relikt av en äldre tids åskådning på
området. I den praktiska tillämpningen hade denna begränsning medfört
avsevärda olägenheter, framhöll styrelsen. Vid den utredning, varom styrelsen
hemställt, borde övervägas, huruvida skäl förelåge att vägra de ifrågavarande
tjänstemännen den förhandlingsrätt, som enligt 1936 års lag tillerkänts
alla övriga grupper av arbetstagare. Slutligen kan nämnas, att TCO
i skrivelse den 17 oktober 1947 till chefen för socialdepartementet ånyo
hemställt om utredning i förhandlingsrättsfrågan.
Förevarande spörsmål har tidigare behandlats av riksdagen. Sålunda
väckte herr Fagerholm vid 1945 års riksdag en motion, nr 149, vari hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
med förslag rörande förstärkning av förhandlingsrätten för de stats- och
kommunalanställda tjänstemännen.
Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande nr 26, att det i motionen berörda
spörsmålet vore förtjänt av stor uppmärksamhet. Det kunde enligt
utskottets uppfattning icke bestridas, att olägenheter vore förbundna med
den gällande förhandlingsordningen för ifrågavarande tjänstemän. Det
kunde ifrågasättas huruvida icke deras förhandlingsrätt borde bringas i
överensstämmelse med eller anpassas i riktning mot den förhandlingsrätt
som reglerades i 1936 års lag. Under hänvisning till att frågan vore föremål
för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet och med framhållande av att utskottet
förutsatte, att fortsatt utredning i frågan komme att verkställas,
hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.
Vidare väcktes vid 1945 års riksdag en motion, nr 422 i andra kammaren,
vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utarbetande av proposition med förslag till sådan ändring eller
sådant förtydligande av 1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän, att lagen icke lade hinder i vägen för kommunal myndighet att
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
vid förhandlingarna med personalorganisationerna låta sina förhandlingsdelegerade
träffa preliminära överenskommelser.
Andra lagutskottet hemställde i utlåtande över motionen (nr 26), att
denna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd under hänvisning till
att frågan om förstärkning av förhandlingsrätten för de tjänstemän, som
vore underkastade ämbetsmannaansvar, i hela dess vidd vore föremål för
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet.
Motionerna I: 106 och II: 176 vid innevarande riksdag, vari hemställts om
utredning och förslag beträffande revision av i §§ 35 och 36 i regeringsformen
stadgade grunder för statstjänstemännens rättsställning i samband med
en allmän tjänstemannalagstiftning, omfattande jämväl de kommunalt anställda
tjänstemännen, ha behandlats av konstitutionsutskottet. Utskottet,
som förutsatte, att utredning kommer till stånd angående statstjänstemännens
och de kommunalt anställda tjänstemännens rättsställning, hemställde
i sitt utlåtande nr 12 att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Utskottet. Utskottet delar den i förevarande motioner framförda uppfattningen,
att utredning av frågan om de stats- och kommunalanställda
tjänstemännens förhandlings- och avtalsrätt snarast bör komma till stånd.
Enligt vad utskottet har sig bekant, ämnar chefen för socialdepartementet
begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning
av frågan om vidgad förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda
tjänstemän, som äro underkastade ämbetsansvar, samt därmed sammanhängande
frågor. Någon framställning till Kungl. Maj :t med begäran om
utredning av förevarande spörsmål synes med hänsyn härtill icke påkallad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att motionen II: 48 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
B. att motionerna I: 107 och II: 177 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 juni 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Wistrand, Löfvander,
Björkman*, Uhlén, Nerman* och fru Flood;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hagård*, Hellbacken*,
Ryberg*, Johnsson i Kastanjegården, Andersson i Eskilstuna,
Lundberg och Andersson i Alfredshem.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.