Andra lagutskottets utlåtande nr 53.
1
Nr 53.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökad
ersättning åt silikossjuka arbetare.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 43 i första kammaren av herr
Uhlén m. fl. och nr 64 i andra kammaren av herr Andersson i Malmö m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att »riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och ett på denna grundat förslag
om ökad ersättning åt silikossjuka såväl vid full invaliditet som vid
överflyttning till annat arbete och därjämte daghjälp under sjukdom till
följd av silikos samt under väntan på invaliditetens fastställande».
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.
I propositionen nr 238 till innevarande års riksdag angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats av silikos (stendammslunga),
vilken proposition avlämnats efter det att motionerna 1:43
och II: 64 väckts, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att medgiva, att av
anslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete må under budgetåret 1948/49 utgivas tillfälliga
ersättningar till av silikos drabbade arbetare i enlighet med grunder
som i propositionen angivits. Angående dessa grunder har föredragande
departementschefen, statsrådet Möller, i propositionen anfört följande:
Av vad som anförts i yttrandena framgår, att ett behov av särskild kompensation
för inkomstminskningen föreligger i de här avsedda fallen men
att delade meningar råda om bästa sättet att tillgodose detta behov. Särskild
hänsyn torde böra tagas därtill att ändrade bestämmelser beträffande i lag
utfästa försäkringsförmåner enligt vedertagna principer icke böra givas
återverkande kraft. En i yrkessjukdomsförsäkringslagen införd provisorisk
bestämmelse om särskilda förmåner till silikossjuka bör därför icke göras
tillämplig å de före ikraftträdandet inträffade fallen, och en senare definitiv
bestämmelse bör icke göras tillämplig vare sig å dessa äldre fall eller å
de under provisorietiden inträffade fallen. Det är emellertid angeläget att
även äldre silikosfall bli delaktiga av de ifrågasatta ersättningsförbättringarna
och då tilläggsersättningar i dessa äldre fall under alla förhållanden
torde få bekostas av statsmedel, finner jag övervägande skäl tala för den
av socialvårdskonnnittén föreslagna anordningen med tillfälliga ersättningar
av statsmedel i avvaktan på definitiva bestämmelser i ämnet. En
sådan tillfällig anordning har, såsom kommittén framhållit, den fördelen,
Bihang till riksdagens protokoll HUS. !) sand. 2 avd. Nr 53.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 53.
att statsverket icke behöver påtaga sig några mera betydande förpliktelser
för ändamålet, innan praktiska erfarenheter vunnits om behovet av tilläggsersättningar
och om den lämpliga utformningen av regler för sådana.
Vad angår de grunder efter vilka tilläggsersättningarna skola bestämmas
har jag intet att erinra mot det av landsorganisationen föreslagna maximibeloppet
för ersättningarnas storlek eller 700 kronor om året. Av vad redan
anförts framgår, att jag anser att ersättning skall kunna utgå vare sig
sjukdomen yppas först framdeles eller den redan tidigare yppats. Ersättningen
bör dock även i dessa äldre fall avse den inkomstminskning som
sjukdomen numera medför. Naturligtvis kan det vålla vissa svårigheter att
avgöra i vad mån en inkomstminskning, som för lång tid sedan drabbat en
arbetare till följd av att han på läkares inrådan övergått till annan sysselsättning,
kan anses vara alltjämt bestående och till vilket belopp den skall
beräknas. I görligaste mån bör emellertid tillses, att sådana fall bedömas
efter vad som med hänsyn till omständigheterna befinnes rimligt och skäligt,
varvid som riktpunkt bör gälla, att vederbörande erhåller full ersättning
för inkomstminskningen, dock högst 700 kronor. I fråga om den som
icke åtnjuter livränta på grund av sjukdomen synes dock en överflyttning
till annat arbete som ägt rum för mera än tio år sedan icke böra komma i
betraktande.
I övrigt synas i allt väsentligt de grunder för ersättningarnas bestämmande,
som landsorganisationen angivit, kunna vinna tillämpning. Utgår
livränta, bör ersättningen utgå i form av tillägg till denna, motsvarande den
inkomstminskning — dock högst 700 kronor — vederbörande fått vidkännas
till följd därav att han blivit helt arbetsoförmögen eller övergått till
annan sysselsättning. Däremot bör tilläggsersättning icke utgå, om arbetaren
kvarstannar i det farliga arbetet, liksom tilläggsersättningen synes
böra indragas, om han återtager detta arbete. Vid bedömande av inkomstminskningen
bör hänsyn tagas även till den utgående livräntan. Beträffande
dem som på grund av helinvaliditet åtnjuta full livränta är att märka
att vid ett genomförande av det förslag till ändring i olycksfallsförsäkringslagen,
som jag tidigare i dag anmält, livräntan kommer att uppgå till “/12
av arbetsinkomsten, om denna ej överstiger 7 200 kronor. Det synes rimligt
att i ett sådant fall någon tilläggsersättning ej utgår liksom att även eljest
tilläggsersättning icke får uppgå till så högt belopp, att den sjukes totala
inkomst kommer att överstiga vad sålunda högst kan utgå i livränta.
Om sjukdomen ej ansetts medföra sådan nedsättning i arbetsförmågan,
att livränta tillerkänts arbetaren, men denne på läkares inrådan övergått
till annan sysselsättning, synes vad i det föregående anförts böra äga motsvarande
tillämpning.
Beträffande innehållet i övrigt i propositionen får utskottet hänvisa till
denna.
Propositionen har bifallits av riksdagen.
Utskottet. Utskottet hyser stora sympatier för de i motionerna framförda
önskemålen. Emellertid har, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen,
motionärernas hemställan i stort sett blivit tillgodosedd genom det
förslag, som framlagts av Kungl. Maj :t i propositionen nr 238 till inneva
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 53.
rande års riksdag. Någon framställning till Kungl. Maj:t i anledning av
förevarande motioner är därför icke erforderlig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 juni 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hage, Wistrand*,
Löfvander, Björkman* och Uhlén;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken*, fru
Johansson i Norrköping*, herr Carlsson i Bakeröd*, fru Ewerlöf*, herrar
Lundberg, Andersson i Alfredshem* och fru Sandström.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.