4

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

Nr 36.

Utlåtande i anledning av dels väckta motioner om vissa ändringar
i lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete, dels ock väckta motioner angående
en översyn av samma lag.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen
i första kammaren nr 45 av herr Damström m. fl. ävensom motionerna i
andra kammaren nr 66 av herr Thapper m. fl., nr 144 av herrar Andersson
i Alfredshem och Kärrlander samt nr 145 av herrar Karlsson i Grängesberg
och Gavelin.

I motionerna I: 45 och II: 66, vilka äro likalydande, har föreslagits, att
»riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att översyn
må företagas av lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete».

I motionen II: 144 har hemställts, att »riksdagen måtte besluta, att 1 §
lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete erhåller följande lydelse:

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall i den omfattning
som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,
därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva, i stenbrott eller vid byggande av tunnel,

2) gruvarbete ovan--— radioaktivt ämne.»

I motionen II: 145 har hemställts, att »riksdagen måtte för sin del besluta
sådan ändring i lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete, att lagen kommer
att omfatta även gruvarbetare i dagbrott».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen II: 144 från arbetsrådet och vattenfallsstyrelsen
samt över motionen II: 145 från arbetsrådet. Därjämte ha på begäran av
utskottet yttranden över motionerna II: 144 och II: 145 avgivits av Landsorganisationen
i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen. Redogörelse
för yttrandena lämnas i det följande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

5

I. Inledning.

Enligt den allmänna semesterlagen, lagen den 29 juni 1945 om semester
(ändrad genom lag den 29 juni 1946), äger arbetstagare på grund av det arbete,
som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens
räkning, rätt att av denne erhålla semester. Semester utgår med en dag
för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar, och med ytterligare
en halv dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren vid månadens
ingång ej fyllt aderton år. Dessutom skall förlängd semester utgå till
vissa arbetstagare enligt bestämmelser i en särskild lag, lagen den 29 juni
1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete. 1 § i sistnämnda lag, vilken paragraf innehåller en
uppräkning av de slag av arbeten, i fråga om vilka lagen är tillämplig, har
följande lydelse:

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall i den omfattning
som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,
därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.

I 2 § samma lag stadgas, att för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagare för arbetsgivarens räkning å minst sexton
dagar utfört i lagen avsett arbete, utgår semestern med en och en halv dag,
om arbetet är sådant, som omförmäles i 1 § under 1)—4), samt med tre
dagar, om arbetet är sådant, som omförmäles i 1 § under 5).

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger det enligt
3 § arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i
lagen.

Till grund för 1946 års semesterlagstiftning låg ett av 1942 års semesterkommitté
år 1945 avgivet betänkande (SOU 1945: 59). Förslag till bland annat
lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete förelädes 1946 års riksdag genom propositionen nr
221. Propositionen och i anledning därav väckta motioner behandlades av
andra lagutskottet, som däröver avgav utlåtande nr 37. Utlåtandet godkändes
av riksdagen.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

II. Frågan om förlängd semester för arbete vid byggande av tunnel.
Frågans tidigare behandling.

Frågan i vad män tunnelarbetare borde få rätt till förlängd semester var
icke föremål för närmare utredning av semesterkommittén.

Det förslag till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete, som förelädes 1946 års riksdag
genom propositionen nr 221, överensstämde med den senare utfärdade lagen i
ämnet och innehöll alltså icke någon bestämmelse om förlängd semester
för tunnelarbetare. I samband med propositionen nr 221 behandlades vid
1946 års riksdag två motioner, nr 311 i första kammaren av herr Strand och
nr 474 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg, vari yrkades, att arbete
under jord i tunnel skulle i semesterhänseende vara likställt med arbete under
jord i gruva och alltså berättiga till förlängd semester. Andra lagutskottet
yttrade i sitt förut omnämnda utlåtande nr 37 i denna del följande:

Frågan, i vad mån tunnelarbetare böra erhålla rätt till förlängd semester,
har icke gjorts till föremål för närmare utredning av semesterkommittén.
Under remissbehandlingen av kommitténs förslag har i ett yttrande på förekommen
anledning gjorts gällande, att skäl saknas för ett jämställande av
tunnelarbetare med gruvarbetare under jord. enär tunnelbyggen vore relativt
kortvariga och tunnelarbetarna förde ett betydligt rörligare liv än gruvarbetarna.
Även om vad sålunda andragits icke kan tillmätas avgörande vikt,
torde det likväl icke kunna anses vara till fullo klarlagt, att behovet av
längre semester är särskilt framträdande för tunnelarbetarnas del. I detta
sammanhang bör framhållas, att såsom föredragande statsrådet anfört förnyade
undersökningar kunna giva vid handen, att ytterligare grupper av arbetstagare
än de i 1 § omförinälda med hänsyn till pressande eller hälsofarligt
arbete böra erhålla förlängd semester.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av herr Uhlén m. fl.
I reservationen hemställdes, att förlängd semester skulle utgå även för arbete
under jord vid byggande av tunnel. Reservationen vann icke riksdagens
bifall.

Yttranden (över motionen II: 144).

Förslaget om förlängd semester för tunnelarbetare tillstyrkes av Landsorganisationen
i Sverige. Förslaget avstyrkes däremot av vattenfallsstyrelsen
och Svenska arbetsgivareföreningen. Arbetsrådet föreslår, att frågan blir
föremål för närmare utredning.

Landsorganisationen anför i sitt yttrande följande:

Arbetare sysselsatta i tunnelarbeten under jord böra enligt Landsorgani•
sationens mening i avseende å rätt till semester likställas med underjordsarbetare
i gruva eller stenbrott. Detta är tydligen framför allt fallet i fråga
om arbeten av längre varaktighet. Någon anledning att fixera viss tidrymd
— utöver vad som följer av lagens kvalifikationsregler — under vilken arbetet
för att medföra rätt till längre semester skall pågå, finnes dock lika
litet beträffande här ifrågakommande arbetare som beträffande redan nu
under 1946 års lag hänförliga arbetare.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

7

Då tunnelarbetarnas likställighet med sistnämnda arbetargrupper synes
uppenbar, bör frågan om deras inrymmande under lagstiftningen kunna
lösas utan avbidan på resultatet av den från socialdepartementets sida förebådade
utredningen om generell treveckorssemester.

Vattenfallsstyrelsen anför i sitt yttrande bland annat följande:

Då det är fråga om att med hänsyn till arbetarnas rekreationsbehov bedöma
tunnelsprängningsarbeten för kraftstationer måste uppmärksammas,
att förhållandena variera betydligt allteftersom tunnlarna ha stor eller liten
area.

Vad beträffar sprängningsarbeten för stora tunnlar — vilka äro klart dominerande
— torde först" underjordsarbetets omfattning böra klarläggas.
Totalt sysselsättas följande yrkesgrupper vid arbetena i fråga:

borrare, grävmaskinister, grävmaskinshantlangare, bilförare, bergrensare,
vägarbetare, tipp-planerare, el-montörer under jord, el-montörer ovan jord,
mek. montörer under jord och ovan jord, bilreparatörer, borrslipare, borrmaskinsreparatörer,
pumpskötare (ev.), kompressorsmaskinister, träarbetare
och diversearbetare.

Dessa arbetarkategorier användas under jord i olika utsträckning. Borrare,
grävmaskinister, grävmaskinshantlangare och bergrensare vistas under
jord hela skiftet med undantag för måltidsrasterna. Bilförare, vägarbetare
in. fl. vistas under jord endast en del av skiftet samt tipp-planerare,
reparatörer in. fl. icke alls. Endast borrare, grävmaskinister, grävmaskinshantlangare
och bergrensare torde kunna betraktas som under jordsarbetare
i egentlig mening.

Enligt motionärernas mening skulle tunnelarbetare i fråga om behovet
av förlängd semester vara fullt jämförbara med bl. a. arbetare under jord
i gruva eller stenbrott, vilka arbetare ansetts ha särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete.

Skenbart förefinnas stora likheter mellan gruvarbete och tunnelsprängningsarbete.
Båda slagen av arbete bedrivas under jord och med delvis samma
metoder och delvis samma maskinella utrustning. En närmare undersökning
visar dock, att arbetena med hänsyn till arbetarnas rekreationsbehov
förete stora olikheter.

I 1942 års semesterkommittés betänkande med förslag till lagstiftning om
längre semester för vissa arbetstagare (SOU 1945:59) karakteriseras gruvarbete
under jord på följande sätt (s. 160):

»Gruvarbetare under jord arbeta på en ur många synpunkter ohygienisk
arbetsplats. Arbetsplatsen saknar i regel tillfredsställande belysning, luften
är ofta bemängd med rök, den är fuktig, och flera av arbetsprocesserna medföra
att arbetarna bli nedstänkta med vatten. På många arbetsplatser föreligger
uttalad risk för förgiftning bland annat med koloxid, som i någon
mån kan inträffa trots att vederbörliga skyddsåtgärder vidtagas. Gruvarbetarnas
arbete är vidare i många fall åtminstone för närvarande mycket tungt
och förenat med en relativt hög olycksfallsrisk.»

I fortsättningen framhålles i betänkandet, att inga av de uppräknade omständigheterna
motivera i och för sig, att gruvarbete under jord ur medicinsk
synpunkt ställes i särklass gentemot andra arbeten.

I fråga om arbetsutrymmets storlek och förbindelse med yttervärlden —
eu faktor, som har betydelse ur såväl psykisk synpunkt som ventilationssynpunkt
— är följande att märka. De s. k. magasinen eller farytningsplatserna
i gruvorna äro av varierande storlek från mycket små till mycket
stora. De orter, som förbinda magasinen med stigschakten, äro emellertid
i regel icke större än som är nödvändigt ur transportsynpunkt. Tunnlarna

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

vid de moderna kraftstationerna ha en helt annan utformning. Så t. ex. får
Har språngstunneln en bredd av 13 meter och en höjd av 15 meter. Vid Ivilforsen
skall enligt föreliggande planer avloppstunneln bli ca 12 meter bred
och 13 meter hög och tilloppstunneln något större. I tunnlarna inläggas
körvägar för bilar. Tunnelarbetarna äro alltså icke isolerade från yttervärlden
i samma grad som gruvarbetarna. Likaså kan belysning och ventilation
anordnas på ett betydligt rationellare sätt i en tunnel än i en gruva.
Luften i en tunnel är också i allmänhet renare och torrare. Någon särskild
förgiftningsrisk föreligger icke vid tunnelarbeten.

Vid borrning i tunnlarna bortspolas allt stendamm med vatten, varför
arbetarna icke äro utsatta för någon risk för silikos.

Vid tunnelsprängningsarbete sker lastning av de bortsprängda bergmassorna
medelst grävmaskiner. Tunnelarbetet kräver icke så stora kroppsansträngningar
som exempelvis handlastningen i gruvorna.

I ett avseende är tunnelsprängningsarbete ur arbetshygienisk synpunkt
likvärdigt med gruvarbete, nämligen i fråga om buller. Detta gäller emellertid
endast borrarna. Bullret torde dock icke medföra ett påvisbart större
rekreationsbehov. Härvidlag vill styrelsen hänvisa till ovan åberopade betänkande,
s. 116, 117 och 161.

Slutligen återstår frågan, huruvida enbart det förhållandet att arbetena
bedrivas under jord skall motivera längre semester. Av nyssnämnda betänkande
framgår (s. 160, överst), att det icke finnes några medicinska hållpunkter
för att arbete i bergslokaler i och för sig skall betraktas som särskilt
rekreationskrävande.

De ovan anförda synpunkterna avse, såsom nämnts, större tunnelarbeten.
Vid sidan av dylika arbeten utföras stundom mindre tunnelarbeten av
mycket krävande art och under förhållanden, liknande de vid gruvorna förekommande,
men dessa arbeten äro av liten omfattning och av kort varaktighet.

Ett vanligt symptom på att ett arbete är särskilt pressande eller hälsofarligt
är, att arbetarna söka sig ifrån detsamma. Inom gruvhanteringen
har som bekant förekommit en successiv avfolkning, som enligt uppgift berott
just på de svåra arbetsförhållandena. Vattenfallsstyrelsen har icke förmärkt
några liknande tendenser vid styrelsens underjordsarbeten. Icke heller
har det förelegat några svårigheter i fråga om nyrekryteringen av tunnelarbetare.
Snarare har arbetet under jord förefallit vara eftertraktat av
arbetarna. Detta gäller icke minst under vintern — och i viss mån även
under andra årstider. Medan det ovan jord kan vara sträng kyla eller hetta,
snöstorm eller ösregn etc., så är man i tunnlarna oberoende av väder och
vind och har en jämn, lagom hög temperatur.

Vattenfallsstyrelsen vill icke bestrida motionärernas uppgift om att det
numera bildats en relativt fast yrkeskår av anläggningsarbetare. Det är
emellertid att märka, att denna specialisering icke gäller just underjordsarbete
utan anläggningsarbete och framför allt bergarbete över huvud taget
I jämförelse med gruvarbetare, som i regel äro för hela sitt verksamma liv
hänvisade till arbete under jord, föra anläggningsarbetarna i allmänhet ett
rörligt liv med omväxlande ovanjords- och underj ordsarbete. Huvudsakligen
är deras arbete förlagt ovan jord.

Vid betonggjutnings- och montagearbeten i tunnlar och maskinstationer
äro arbetarna visserligen sysselsatta under jord under hela arbetsskiftet.
Detta är emellertid den enda beröringspunkten med gruvarbetet. Gjutningsoch
montagearbete under jord skiljer sig icke alls från vanligt inomhusarbete.

Det är förklarligt och förståeligt, att de nu ifrågavarande arbetarna —

Andra lagutskottets utlåtande nr 36. “

lika väl som övriga arbetare — önska längre semester. En annan fråga är,
om det föreligger ett objektivt behov jämfört med vad som gäller för gruvarbetare.
De faktiska förhållandena utgöra enligt vattenfallsstyrelsens mening
icke tillräckliga bevis för att ett dylikt behov verkligen föreligger.

Det förhållandet, att tunnelarbetarna eventuellt skulle kunna betraktas
som ett gränsfall, är icke skäl nog för att de i semesterhänseende skulle behandlas
på samma sätt som gruvarbetarna. Gränsfall äro under alla förhållanden
oundvikliga, och de skulle sannolikt bliva ännu flera, om gränsen
för vad som är särskilt pressande eller hälsofarligt arbete nu skulla flyttas
i enlighet med motionärernas förslag.

Med stöd av vad sålunda anförts vill vattenfallsstyrelsen för sin del avstyrka
den i motion I: 144 föreslagna ändringen i lagen den 29 juni 1946
om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller i sitt yttrande, att frågan om
förlängd semester för tunnelarbetare var föremål för riksdagens prövning år

1946 och att riksdagen då avslog ett yrkande härom med den motiveringen,
att det icke kunde anses till fullo klarlagt, att behovet av längre semester
vore särskilt framträdande för tunnelarbetarnas del. I anslutning härtill anför
arbetsgivareföreningen:

Föreningen kan icke finna, att i motionen anförts skäl, som nu skulle kunna
föranleda ett annat bedömande från riksdagens sida. Flertalet av de i
motionen anförda exemplen på tunnelsprängningsarbeten avse arbeten av
tillfällig art. Rörligheten bland de ifrågavarande arbetarna är därför stor,
och flertalet torde endast tidvis kunna sysselsättas med tunnelsprängningsarbeten.
Arbetets beskaffenhet synes ej heller i särskild grad artskilt från
vanligt bergsprängningsarbete. Det finnes därför ingen anledning att i semesterhänseende
låta dessa arbetare intaga en annan ställning än övriga
byggnads- och anläggningsarbetare.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer föreningen, att den
ifrågavarande motionen måtte av riksdagen avslås.

Arbetsrådet anför i sitt yttrande bland annat följande:

Arbetsrådet anser det sannolikt, att arbeten med sprängning, grävning etc.
i tunnlar väsentligen äro likartade med arbeten under jord i gruva eller
stenbrott, men finner sig, i avsaknad av tillräcklig erfarenhet på detta område,
icke kunna avgiva ett bestämt uttalande i sådan riktning. Arbetsrådet
får därför föreslå, att frågan om tunnelarbetares upptagande bland de arbetstagargrupper,
som äro berättigade till förlängd semester, blir föremål
för närmare utredning. Det må i anslutning härtill omnämnas, att en år

1947 tillsatt kommitté, arbetstidsutredningen, enligt för kommittén utfärdade
direktiv bar att bland annat undersöka spörsmålet om utsträckt semester
för en annan arbetstagargrupp, nämligen skiftarbetarna.

III. Frågan om semester för gruvarbetare i dagbrott.

Frågans tidigare behandling.

Semesterkommittén föreslog i sitt förut omnämnda betänkande icke förlängd
semester för annat gruvarbete ovan jord än gruvarbete ovan jord i
Norrbottens län.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

Det genom propositionen nr 221 vid 1946 års riksdag framlagda förslaget
till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete överensstämde i denna del med kommitténs förslag.

Yttranden (över motionen II: lkö).

Landsorganisationen i Sverige instämmer i motionens syfte. Svenska arbetsgivareföreningen
avstyrker motionen. Arbetsrådet framhåller, att frågan
om förlängd semester för gruvarbetare i dagbrott lämpligen bör göras till
föremål för utredning.

Landsorganisationen anför i sitt yttrande följande:

Landsorganisationen instämmer i motionens syfte. Då emellertid även
beträffande andra grupper av ovanj ordsarbetare än sådana inom gruvindustrien
sysselsatta starka motiv kunna anföras för lagstadgad rätt till förlängd
semester, kan det ifrågasättas, om tillräckliga skäl föreligga för en
partiell reglering, omfattande endast de sistnämnda, och om icke frågan
lämpligen bör vinna sin lösning i samband med den generella utökning av
semestern, varom utredning helt nyligen förebådats från socialdepartementet.

Arbetsrådet anför i sitt yttrande följande:

I motionen hemställes, att gruvarbetare i dagbrott i semesterhänseende
skola jämställas med gruvarbetare under jord. Det torde icke kunna förnekas,
att dagbrottsarbetare i vissa fall arbeta under sådana förhållanden, att
det kan vara skäligt, att dessa arbetare tillerkännas samma semesterförmåner
som under jordsarbetare. Ä andra sidan är det tänkbart att vissa dagbrottsarbetare
äro sysselsatta med arbete, som med hänsyn till behovet av semester
icke nämnvärt skiljer sig från det arbete, som utföres av ovanjordsarbetare
i allmänhet. Med hänsyn bl. a. till att frågan om behovet av förlängd
semester för dagbrottsarbetare över huvud icke kan anses tillräckligt klarlagd
samt att svårigheter kunna uppstå att inom kategorien dagbrottsarbetare
uppdraga en gräns mellan arbetare, som kunna anses vara i behov av
förlängd semester, och sådana arbetare som icke äro det, synes lämpligt, att
spörsmålet närmare utredes. Arbetsrådet får i sådant avseende hänvisa till
vad Rådet anfört i sitt yttrande denna dag över motionen II: 144.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller i sitt yttrande, att det framginge
av förarbetena till 1946 års semesterlagstiftning, att det varit med stor
tvekan från statsmakternas sida som gruvarbetare ovan jord i Norrbottens
län tillerkänts förlängd semester. Mot bakgrunden härav tedde det sig egendomligt,
att krav nu framkomme på att ovanj ordsarbetare i landet i övrigt
skulle få förlängd semester.

Föreningen anför vidare:

Föreningen vill vidare hänvisa till den rundfråga, som 1942 års semesterkommitté
gjorde till ett antal läkare angående olika yrkesgruppers rekreationsbehov.
Såsom framgår av kommitténs betänkande (SOU 1945: 59, s.
140) ha 31 av 32 tillfrågade läkare nekande besvarat frågan, huruvida någon
högre sjuklighet kunde förmärkas bland gruvarbetare sysselsatta ovan
jord. 30 av 34 tillfrågade läkare ha nekande besvarat frågan, huruvida sådant
arbete kunde anses mera pressande, och samma antal läkare har ävenledes
nekande besvarat frågan, huruvida gruvarbetare ovan jord borde vara

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

11

berättigade till förlängd semester. Föreningen finner, att denna undersökning
bekräftar föreningens tidigare uttalade uppfattning, att gruvarbetare ovan
jord i ifrågavarande hänseende icke kunna anses intaga någon särställning
i förhållande till stora grupper av andra utearbetare, exempelvis byggnadsoch
anläggningsarbetare och skogsarbetare.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer föreningen, att ifrågavarande
motion måtte av riksdagen avslås.

IV. De i motionerna I: 45 och II: 66 berörda frågorna, i den mån de icke
behandlats under II. och III. här ovan.

Utskottet får i denna del hänvisa till semesterkommitténs betänkande
(SOU 1945:59) samt till propositionen nr 221 och utskottets utlåtande nr
37 vid 1946 års riksdag.

V. Utredning om utökning av semestertidens längd.

Genom beslut den 19 mars 1948 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för
socialdepartementet att uppdraga åt 1947 års arbetstidsutredning att utreda
frågan om en utökning av den lagstadgade semestertidens längd. Angående
innehållet i direktiven för utredningen får utskottet hänvisa till den redogörelse
härför, som lämnas å s. 2 och 3 i utskottets utlåtande nr 35.

VI. Utskottet.

En sådan differentiering av den lagstadgade semestertidens längd, som
skett genom 1946 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med
särskilt pressande eller hälsofarligt arbete, måste med nödvändighet medföra
besvärliga gränsdragningar mellan sådana arbetstagargrupper som skola
erhålla förlängd semester och sådana arbetstagargrupper som icke erhålla
någon förlängning av semestern. Hur gränsdragningen än sker, torde det
alltid komma att finnas arbetstagargrupper som anse sig missgynnade i semesterhänseende.
Det är emellertid av vikt, att gränsdragningen så långt
det är möjligt sker på ett sådant sätt, att arbetstagare, som äro sysselsatta
med i stort sett likartat arbete, också få lika lång semester.

I motionen II: 144 föreslås, att arbete under jord vid byggande av tunnel
skall i semesterhänseende bli likställt med arbete under jord i gruva eller
stenbrott. I motionen II: 145 föreslås, att lagen om förlängd semester ändras
på ett sådant sätt, att lagen kommer att omfatta även gruvarbetare i dagbrott.
Sistnämnda förslag torde närmast avse gruvarbetare i dagbrott, där
brytningen sker i s. k. krater. Enligt utskottets mening tala starka skäl för
dessa förslag. Arbete under jord i tunnel bedrives ofta under omständigheter,
som förete stora likheter med arbete under jord i gruva eller stenbrott.
Gruvarbete i dagbrott sker i vissa fall under förhållanden, som i svårhetsgrad
äro fullt jämförliga med gruvarbete under jord.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

Kungl. Maj :t har nyligen bemyndigat chefen för socialdepartementet att
uppdraga åt 1947 års arbetstidsutredning att utreda frågan om en utökning
av den lagstadgade semestertidens längd. Resultatet av denna utredning behöver
emellertid enligt utskottets mening icke avvaktas för att frågan om
förlängd semester för tunnelarbetare och dagbrottsarbetare skall kunna lösas.
Utskottet förordar, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer,
att Kungl. Maj :t till nästa års riksdag framlägger förslag till sådan ändring
av lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete att lagen blir tillämplig även på det arbete
under jord i tunnel och det gruvarbete i dagbrott, som i svårhetsgrad är
likställt med gruvarbete under jord.

En översyn av lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med
särskilt pressande eller hälsofarligt arbete begäres i motionerna I: 45 och
II: 66. I motionerna beröres frågan om förlängd semester för gruvarbetare
i dagbrott, tunnelarbetare och arbetare i bergverkstäder. Vidare framhålla
motionärerna, att det uppstått delade meningar angående frågan om vilka
arbetstagare i Norrbottens län, som skola anses vara sysselsatta med gruvarbete,
och att det varit förenat med svårigheter att bestämma vilka arbetstagare
som skola erhålla längre semester på grund av att de varit utsatta
för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. I den mån motionerna
1:45 och 11:66 avse arbete under jord i tunnel och gruvarbete i
dagbrott får utskottet hänvisa till vad utskottet anfört i samband med motionerna
11:144 och 11:145. Övriga i motionerna 1:45 och 11:66 berörda
frågor äro delvis ytterst diskutabla och delvis svårlösliga. De torde emellertid
utan särskild framställning komma att beaktas av arbetstidsutredningen
i samband med utredningen av frågan om utökning av den lagstadgade semestertidens
längd. Motionerna I: 45 och II: 66 böra därför — i den mån de
icke beröra tunnelarbetare och dagbrottsarbetare — icke föranleda någon
riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att Kungl. Maj :t ville till nästa års riksdag framlägga
förslag lill sådan ändring av lagen den 29 juni 1946
om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete att lagen blir tillämplig
även på det arbete under jord i tunnel och det gruvarbete
i dagbrott, som i svårhetsgrad är likställt med gruvarbete
under jord;

B. att motionen II: 144 måtte anses besvarad genom vad
utskottet under A. hemställt;

C. att motionen II: 145 måtte anses besvarad genom vad
utskottet under A. hemställt; samt

Andra lagutskottets utlåtande nr 36. 13

D. att motionerna I: 45 och II: 66, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 maj 1948.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Forslund, Hage*,
Wistrand, Löfvander, Sten* och Björkman;

från andra kammaren: herrar Ryberg*, Johnsson i Kastanjegården,
Cruse*, Holm, Andersson i Gisselås*, fru Johansson i Norrköping*, herrar
Larsson i Östersund* och Andersson i Alf redshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.