Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
1
Nr 34.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, dels o c k i ämnet väckta motioner.
Genom en den 19 mars 1948 dagtecknad proposition, nr 194, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 342 av herr Domö m fl.,
nr 343 av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
nr 344 av herr Sundelin m. fl. ävensom
inom andra kammaren
nr 490 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
nr 503 av herr Liedberg m. fl., likalydande med nr 342 i första kammaren,
nr 507 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl., likalydande med nr
344 i första kammaren,
nr 508 av herrar Andersson i Tungelsta och Ekdahl samt
nr 509 av herr Hedlund i Rådom.
Motionärernas yrkanden återgivas i det följande.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl motionärerna andragit
till stöd för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Inledning.
Giltighetstiden för lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet, vilken lag trädde i kraft den 1
januari 1946, utgår den 31 december 1948.
Lagen har till syfte att förhindra olämpliga förvärv av jordbruks- och
skogsfastigheter. De förvärv, mot vilka jordförvärvslagen riktar sig, utgöras
av spekulations- och kapitalplaceringsköp ävensom vissa andra med dessa
1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 2 avd. Nr 34.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
köp likartade förvärv. För uppnående av det angivna syftet göras förvärv
av jordbruks- och skogsfastigheter i stor utsträckning för sin giltighet beroende
av statlig kontroll.
Genom förevarande proposition framlägges i samma syfte förslag till ny
likaledes temporär lagstiftning, vilket i huvudsakliga delar överensstämmer
med 1945 års lag.
Alltsedan slutet av 1800-talet har frågan, huru man lämpligen skall kunna
hindra, att den svenska jorden undandrages den jordbrukande befolkningens
besittning, varit föremål för uppmärksamhet i vårt land. Utredningar
av frågan ha företagits upprepade gånger och i viss utsträckning resulterat
i lagstiftningsåtgärder. Förutom 1945 års jordförvärvslag gälla nu även
andra lagar, som tjäna det nyss angivna syftet. Särskilda förvärvsförbud äro
sålunda upptagna i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt i lagen
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom. För att hindra, att i lag stadgade förbud
att förvärva eller behålla fast egendom kringgås, utfärdades samtidigt med
sistnämnda lag lagen om bulvanförhållande i fråga om fast egendom. Vidare
förtjänar i detta sammanhang omnämnas den arrendator enligt arrendelagstiftningen
under vissa förutsättningar tillförsäkrade förköpsrätten vid försäljning
av den arrenderade fastigheten. Vissa bestämmelser i vanhävdslagstiftningen,
skogsvårdslagstiftningen och lagstiftningen om fastighetsbildning
äro vidare ägnade att motverka el t spekulativt utnyttjande av jordegendom
och därmed att den går den jordbrukande befolkningen ur händerna. Den
1 juli innevarande år träda lagen om kronans förköpsrätt och lagen angående
ändring i lagen om expropriation, båda av den 30 juni 1947, i kraft. Enligt
lagen om kronans förköpsrätt äger kronan, då försäljning sker av jordbruksfastighet,
för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar
lösa till sig fastigheten till det pris, som köparen utfäst. Sådan förköpsrätt
skall för varje hushållningssällskaps område utövas av en där för den yttre
och inre jordbruksrationaliseringens genomförande tillsatt lantbruksnämnd.
Vissa inskränkningar äro emellertid gjorda i förköpsrätten. De nya föreskrifterna
om expropriation innebära, att fastighet, som tillhör annan än
kronan, om Kungl. Maj :t prövar det nödigt, får tagas i anspråk genom expropriation
för stärkande av ofullständigt jordbruk. Fråga om att mark
skall exproprieras för sådant ändamål kan väckas endast av lantbruksnämnd.
Genom beslut den 25 augusti 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt häradshövdingen
Ä. Braunstein att enligt vederbörande departementschefs närmare
bestämmande verkställa utredning rörande frågan om förlängning av 1945
års jordförvärvslag. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande samma den
25 augusti tillkallades den 3 september 1947 ledamöterna av riksdagens andra
kammare bankofullmäktigen J. A. Andersson i Tungelsta, folkskolläraren
A. E. T. Ekdahl i Nyvång, rektorn E. E. Hseggblom i Kåremo och juris doktorn
G. Hedlund i Rådom samt ledamoten av riksdagens första kammare
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
3
lantbrukaren J. V. Sundelin i Fellingsbro alt såsom sakkunniga på kallelse
av utredningsmannen deltaga i överläggningar med honom.
Med skrivelse den 30 november 1947 har utredningsmannen överlämnat
betänkande med förslag till ny lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (SOU 1947: 87). Särskilda yttranden dels av herrar
Haeggblom och Sundelin, dels ock av herr Hedlund ha bifogats betänkandet.
Beträffande innehållet i betänkandet och de särskilda yttrandena får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
sidorna 9—11 i propositionen.
Betänkandet remitterades av Kungl. Maj :t till ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar för yttrande. Å sidorna 11—18 i propositionen återfinnes
en redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena, till vilken utskottet
får hänvisa.
Fortsatt lagstiftning.
Utskottet vill erinra om att vid riksdagsbehandlingen 1945 av förslaget
till jordförvärvslag det sammansatta andra lag- och jordbruksutskott, till
vilket ärendet hänsköts, i sitt utlåtande (nr 1) uttalade, att en fortgående
ökning av de olämpliga fastighetsförvärven kunnat förmärkas, och särskilt
framhöll, att det vore av vikt, att osunda tendenser inom jordbruksnäringen
motarbetades, innan de skapat allvarliga missförhållanden.
Utredningsmannen Braunstein har i betänkandet uttalat, att det icke kan
vara föremål för tvivel, att antalet fastigheter, som kommit att ägas av personer
utanför den jordbrukande befolkningens krets, blivit så avsevärt, att
åtgärder äro erforderliga för att stävja en ytterligare utveckling i samma
riktning. Såsom belägg för sin uppfattning har utredningsmannen åberopat
en statistisk utredning utvisande, att antalet på landsbygden belägna jordbruksfastigheter,
vilka enligt fastighetsliggaren för år 1947 ägas av enskilda
personer, bosatta i annan kommun än den där fastigheten är belägen, utgjorde
39 161 stycken med ett sammanlagt värde av 682 521 600 kronor. Av
de svar, som inkommit i anledning av en 1947 utav jordbruksdepartementet
gjord förfrågan hos landsfiskaler och egnahemsnämnder inom olika delar av
landet angående erfarenheterna av 1945 års lagstiftning, anser sig utredningsmannen
berättigad draga den slutsatsen, att ett upphävande av det nu
rådande statliga ingripandet på förevarande område skulle få till följd, att
spekulanternas och penningplacerarnas verksamhet åter komme att inriktas
på de fastigheter, åt vilka f. n. ett skydd är berett.
Behovet av en lagstiftning på förevarande område även efter det giltighetstiden
för den nu gällande jordförvärvslagen gått till ända har vitsordats
i ej mindre än omkring fem sjättedelar av yttrandena över utredningsmannens
betänkande.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen
(s. 18—20) uttalat sin anslutning till utredningsmannens uppfattning angående
behovet av en fortsatt lagstiftning på förevarade område.
I det vid 1947 års betänkande fogade särskilda yttrandet av herrar Hseggblom
och Sundelin framhålles, att jord, som genom enskild persons förvärv
överförts i icke-jordbrukares ägo, icke för framtiden undandrages
bondeklassen på samma definitiva sätt som genom bolagsförvärv. Ett belägg
härför utgör enligt reservanterna det förhållandet, att enligt vad
tillgängliga siffror från jordbruksräkningarna giva vid handen utvecklingen
oavbrutet gått i riktning mot minskat antal arrendejordbruk från
1919 och mot en minskning av den utarrenderade arealen från 1932. Dessa
siffror böra enligt reservanterna tillerkännas vitsord framför den förenäinnda
av utredningsmannen åberopade statistiska utredningen, vilken,
framhålles det, inbegriper både av ägarna själva och av arrendatorer brukade
fastigheter. Reservanterna göra gällande, att spekulationsköp kunna
effektivt hindras även utan en fortsatt jordförvärvslagstiftning genom i
lag uppställda hinder för spekulationsexploatering samt att kapitalplaceringsköp
ofta kunna vara till gagn för jordbruksnäringen genom att de tillföra
denna kapital och lämna möjlighet öppen för icke jordägande lantbrukare
att arrendera jordbruksfastigheter.
Föredragande departementschefen har i anledning av reservanternas
framhållande av att antalet arrenden under senare år nedgått uttalat:
Att man av det förhållandet, att antalet arrenden på senare tid minskat
något, icke äger draga den slutsatsen, att lagstiftningsåtgärder till motverkande
av spekulations- och kapitalplaceringsköp ej skulle vara erforderliga,
förefaller mig uppenbart. Det bör nämligen bemärkas såväl att dylika
köp till synnerligen stor del avse rena skogsfastigheter, beträffande vilka ju
utarrendering sällan eller aldrig sker, som ock att de fastigheter med jordbruk,
vilka förvärvas i spekulations- eller kapitalplaceringsavsikt, långt ifrån
alltid utarrenderas. Nedgången av de utarrenderade fastigheternas antal
är för övrigt tydligen föranledd av helt andra omständigheter än den avtagande
benägenhet för sådana förvärv, mot vilka jordförvärvslagen riktar
sig.
I ett 1941 av tillkallade utredningsmän avgivet betänkande med förslag
till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (SOU
1941:24) uttalades angående möjligheterna att annorledes än genom inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet hindra olämpliga jordförvärv
bland annat:
En efter jordbrukets behov lämpad fastighetsindelning kan medverka till
begränsning av handeln med jordbruksfastigheter. Därest bondejordbruken
erhålla en väl avvägd tilldelning av olika ägoslag samt givas sådan storlek,
att brukaren och hans familj kunna finna full bärgning och sysselsättning
å fastigheten, skapas förutsättningar för ett tillfredsställande resultat av
jordbruksdriften och benägenheten hos jordbrukaren att avyttra sin jord
torde därmed i viss mån minskas.--—• Emellertid torde det vara up
pebart,
att jorddelningslagstiftningen, huru densamma än utformas, icke
kan lösa hela spörsmålet om bondejordens skyddande mot dessa köpares
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
5
förvärv av jordbruksfastigheter. Många av de personer, som nu uppträda
på fastighetsmarknaden, torde nämligen vara intresserade av att förvärva
ocli i ostyckat skick behålla vanliga bondejordbruk, och de synas även
vara i stånd att finna villiga säljare. Därtill kommer, att ändringar i
jorddelningslagstiftningen först efter längre tids förlopp kunna medföra
verkningar i berörda avseende, varför i varje fall när det gäller en krissituation
som den nu rådande andra medel måste tillgripas.
Lagbestämmelser mot rovdrift och annan misskötsel av jordbruk kunna
jämväl bidraga till att bevara jorden i de skötsamma jordbrukarnas ägo. Om
jordägarna tvingas att i främsta rummet taga hänsyn till vad jordbrukets
bästa kräver, minskas möjligheterna att vid jordbruksfastigheternas utnyttjande
tillgodose åtskilliga rent personliga syften och önskemål, vilka ofta
äro av avgörande betydelse för spekulanternas jordförvärv.---Såsom
förut utvecklats, skulle en vanhävdslagstiftning icke heller undanröja samtliga
för samhället skadliga verkningar av dessa förvärv, enär det här ej endast
gäller jordens rätta brukande utan jämväl det i det föregående berörda
spörsmålet om jordbruksfastigheternas bevarande i den jordbruksidkande
befolkningens händer.--— Vad nu sagts om vanhävdslagen torde i hu
vudsak
gälla jämväl i fråga om skogsvårdslagstiftningen.
Det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade 1945 i förevarande
hänseende sin anslutning till de nu återgivna synpunkterna i 1941
års betänkande.
Utredningsmannen Braunstein har givit uttryck åt samma uppfattning
samt tillagt, att ej heller lagbestämmelserna om förköpsrätt för kronan
och om expropriation för stärkande av ofullständigt jordbruk kunna ersätta
de föreskrifter, som innefattas i jordförvärvslagen.
Föredragande departementschefen har förklarat sig dela utredningsmannens
uppfattning i denna del.
I motionerna I: 344 och II: 507 yrkas avslag å förevarande proposition.
I motionerna I: 342 och II: 503 framställes i första hand samma yrkande.
Temporär eller permanent lagstiftning.
Utredningsmannen har i denna fråga uttalat:
Då jordförvärvslagen antogs, ansågs lämpligt att lagen under någon tid
bleve prövad till sina verkningar, innan ståndpunkt intoges till frågan om
en lagstiftning i ämnet av permanent natur. Lagen erhöll därför endast
en begränsad giltighetstid. Sedan lagen numera hunnit prövas under en
ganska avsevärd tidrymd och då verkningarna av densamma kunnat konstateras
ha varit övervägande goda, förefaller det motiverat att vid förlängningen
av lagen icke inskränka liden för dess giltighet utan i stället
giva lagen bestående karaktär.
Herrar Hieggblom och Sundelin ha förklarat, att de erfarenheter, som
vunnits av den nuvarande lagen, enligt deras uppfattning icke motiverade,
att en eventuell fortsatt lagstiftning gåves bestående karaktär.
Herr Hedlund i Rådom har i särskilt yttrande till 1947 års betänkande
förordat, att lagen provisoriskt antages på ytterligare tre år.
Endast i tre över utredningsmannens förslag avgivna yttranden har en
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
till tiden icke begränsad lagstiftning förordats. Den till tiden begränsade
förlängningen av jordförvärvslagstiftningen har allmänt ansetts böra omfatta
tre år. I tre yttranden har dock giltighetstiden föreslagits förlängd med
fem år.
Departementschefen har uttalat, att enligt hans uppfattning fullgod anledning
funnes att giva lagstiftningen peimanent karaktär men att han
likväl med hänsyn till innehållet i de inkomna remissyttrandena icke ville
motsätta sig, att den nya lagen antoges endast för en begränsad tid. Denna
borde emellertid icke utmätas för kort för att utsikt skulle föreligga att
få lagstiftningen prövad även under normala förhållanden. Fem år ansåge
departementschefen utgöra en lämplig tidrymd för den fortsatta giltigheten.
I motionen II: 508 har hemställts, att riksdagen måtte besluta en sådan
ändring av Kungl. Maj :ts förslag till jordförvärvslag, att denna erhölle permanent
karaktär. I motionen II: 490 har framhållits, att starka skäl tala
för att lagens giltighetstid göres kortare än departementschefen föreslagit
och exempelvis bestämmes till 3 år från den 30 juni 1948, samt hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte beakta bland annat
denna synpunkt. 7 motionerna I: 342 och II: 503 har alternativt hemställts,
att lagen icke måtte givas giltighet för mer än högst tre år.
Särskilda frågor i lagstiftningen.
I det följande komma att. närmare behandlas endast de paragrafer, i fråga
om vilkas innehåll lagförslaget innebär ändring i förhållande till vad som
nu gäller eller beträffande vilka yrkanden framställts i motionerna. I övrigt
får utskottet hänvisa till propositionen.
1 § första stycket.
En nyhet i förslaget är, att den lantbruksnämnd, inom vars verksamhetsområde
fastigheten är belägen, gjorts till tillståndsmyndighet vid förvärv
av jordbruksfastighet. Enligt gällande lag skall tillstånd sökas hos Konungen.
Utredningsmannen har framhållit, att en decentralisering av tillståndsgivningen
vore önskvärd för att minska jordbruksdepartementets arbetsbörda
och dessutom skulle innebära fördelar ur enskild synpunkt. Något
annat organ än lantbruksnämnderna kunde enligt utredningsmannen icke
ifrågakomma såsom tillståndsmyndighet i Kungl. Maj :ts ställe. Särskilt den
omständigheten, att utövandet av kronans förköpsrätt och initiativet till
expropriation för stärkande av ofullständigt jordbruk lagts i händerna på
lantbruksnämnderna, talade enligt utredningsmannens uppfattning starkt
för att man helt eller åtminstone till en väsentlig del borde anförtro nämnderna
jämväl uppdraget att lämna medgivande till fastighetsförvärv.
Utredningsmannens förslag har i denna del tillstyrkts i det övervägande
antalet yttranden.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
7
Departementschefen har anslutit sig till utredningsmannens ståndpunkt
i nu ifrågavarande hänseende men framhållit, att vissa enklare ärenden icke
torde kräva prövning av lantbruksnämnden i dess helhet utan kunde avgöras
av en delegation inom nämnden. De närmare föreskrifterna härom liksom
erforderliga bestämmelser rörande omröstning inom nämnden borde
enligt departementschefens uppfattning lämpligen meddelas av Kungl. Maj :t
i administrativ väg.
Förslaget avviker vidare från gällande lag därutinnan, att lagens giltighetsområde
vidgats. Nu avser lagstiftningen endast jordbruksfastigheter
med ett värde överstigande femtusen kronor. Enligt förslaget skulle denna
begränsning borttagas.
Utredningsmannen har — under hänvisning till att spekulanterna, enligt
vad gjorda undersökningar giva vid handen, överflyttat sitt intresse till
de mindre fastigheter, som nu icke beröras av lagstiftningen — föreslagit,
att värdegränsen i jordförvärvslagen skall helt slopas. Utredningsmannen
har närmare utvecklat sin uppfattning angående verkningarna av den föreslagna
reformen på följande sätt:
Ifrågavarande lagändring kommer helt naturligt att erhålla sin huvudsakliga
betydelse, då förvärvet avser ren skogsfastighet. Vid förvärv av sådan
fastighet med jordbruk, som beröres av ändringen, torde i det stora
flertalet fall lagens förenklade kontrollförfarande kunna komma till användning;
det besvär, som förorsakas förvärvare av dylik fastighet, blir därför
i allmänhet ringa.
Herrar Hseggblom och Sundelin ha uttalat, att en jämkning uppåt av
värdegränsen till 10 000 kronor skulle vara till fördel.
Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde har avstyrkts
i omkring hälften av de avgivna yttrandena. I en del yttranden har pekats
på möjligheten att fastställa olika gränser för fastigheter med jordbruk och
skogsfastigheter eller för bebyggda fastigheter och andra fastigheter.
Departementschefen har uttalat, att förslaget om uppställande av särskilda
regler för olika slag av fastigheter ur flera synpunkter förefölle
mindre lämpligt samt att en annan lösning än den av utredningsmannen
föreslagna skulle få till följd, att missförhållandena kvar stode eller, om
värdegränsen höjdes, bleve ännu mera kännbara.
I motionerna I: 342 och II: 503 har alternativt hemställts, att lagen icke
skall äga giltighet för jordbruksfastigheter med lägre än 10 000 kronors
taxeringsvärde. I motionen II: 490 uttalas, att man skulle kunna ifrågasätta,
huruvida rena jordbruksgårdar skulle behöva inbegripas under lagen, samt
hemställes, att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte beakta
de i motionen framförda synpunkterna.
1 § andra stycket.
I detta stycke har i förslaget företagits eu redaktionell ändring föranledd
av borttagandet av värdegränsen beträffande de av lagstiftningen omfattade
fastigheterna.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
1 § tredje stycket.
I detta stycke föreslås den ändringen införd, att förvärv av andel i fastighet,
vari förvärvaren redan är delägare, skall vara undantaget från lagstiftningen.
Utredningsmannen har framhållit, att tillstånd till förvärv av andel i
fastighet under alla förhållanden icke bör krävas av den, som tidigare erhållit
andel i fastigheten på grund av giftorätt, arv eller testamente samt att
den av honom föreslagna lösningen, vilken upptagits i propositionen, medför,
att överensstämmelse vinnes med lagen om kronans förköpsrätt.
2 §.
I propositionen har tredje stycket i gällande lag uteslutits. Detta stycke
innehåller ett stadgande om att, sedan lagfart meddelats å fång, den omständigheten
att tillstånd ej sökts eller ansökan därom ej bifallits icke må
inverka å fångets giltighet.
I utredningsmannens förslag till lagtext fanns tredje stycket medtaget.
Departementschefen har angående stadgandet i tredje stycket uttalat:
Ett stadgande av denna innebörd har givetvis sin egentliga betydelse och
sitt berättigande under den första tiden för en koncessionslags tillämpning.
Eftersom jordförvärvslagen redan varit gällande under en ganska avsevärd
tid och då lagens bestämmelser numera torde vara väl kända av de myndigheter,
som ha att tillämpa desamma, lärer något behov av ifrågavarande
stadgande ej längre förefinnas. Stadgandet synes därför kunna borttagas
ur lagen. Denna skulle härigenom i förevarande avseende komma att bli
ensartad med 1916 års inskränkningslag och 1925 års bolagsförbudslag.
I motionen II: 509 har hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
propositionen måtte för sin del besluta att till 2 § lägga ett stycke av enahanda
lydelse som det nuvarande tredje stycket.
4 §.
De enda föreslagna ändringarna i denna paragraf äro, att lantbruksnämnden
skall övertaga jordbrukskommissionens övervakande uppgift samt
att den övervakande myndigheten enligt förslaget skall »hemställa hos»
allmän åklagare att i förekommande fall anhängiggöra och utföra talan
om utdömande av förelagt vite och icke såsom hittills »uppdraga» detta åt
åklagaren. Sistnämnda ändring synes ha tillkommit för att tydligare markera
åklagarens självständiga ställning.
Möjligheten för den tillståndsgivande myndigheten att uppställa villkor i
samband med att tillstånd till fastighetsförvärv lämnas samt att utsätta
vite för tredska att uppfylla dessa har bibehållits i förslaget.
Herrar Hseggblom och Sundelin ha uttalat farhågor för att denna möjlighet
kan giva utrymme för godtyckliga förelägganden och att de som
önska tillstånd till fastighetsförvärv skola pressas till obilliga åtaganden.
I motionerna I: 3b2 och II: 503 har alternativt hemställts, att riksdagen
måtte besluta, »att § 4 med bestämmelser om särskilda förbindelser och
vitesålägganden utgår ur lagen».
Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 9
5 §.
Någon motsvarighet till denna paragraf återfinnes icke i gällande lag, då
ju avgörandet för närvarande ligger hos Konungen.
Utredningsmannen har förordat, att Kungl. Maj :t göres till första besvärs-
och underställningsinstans med hänsyn till angelägenheten av snabbhet
i avgörandena.
I en del yttranden har föreslagits antingen, att lantbruksstyrelsen skulle
göras till mellaninstans eller också till enda besvärs- och underställningsinstans.
Departementschefen har framhållit, att annan myndighet än Kungl. Maj :t
icke bör ifrågakomma såsom besvärs- och underställningsinstans särskilt i
betraktande av den nu rådande ordningen för tillståndsprövningen.
6 § första stycket.
6 § i förslaget motsvarar 5 § i gällande lag. Nyheten i detta stycke är
att sambruksförening befriats från skyldighet att söka tillstånd till förvärv
av jordbruksfastighet. Sambruksförening är en organisationsform, som erhållit
sin lagliga reglering först innevarande år.
I motionen II: 490 har framhållits att starka skäl tala för att även dessa
föreningars jordförvärv underkastas prövning, icke minst ur den synpunkten
att genom sambruksföreningar böra bildas ur driftsynpunkt lämpliga
enheter. Enligt motionärerna kan man icke heller bortse från möjligheten,
att sambruksföreningar kunna bildas såsom rent camouflage i syfte att åtkomma
jordbruks- eller skogsfastigheter. Motionärerna ha hemställt, att
riksdagen vid behandling av propositionen måtte beakta de nu återgivna
synpunkterna.
I motionen I: 343 har hemställts, att »riksdagen med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 194 för sin del måtte besluta, att sambruksförening
skall vara förpliktad att söka tillstånd hos lantbruksnämnd för förvärv av
j ordbruksf astighet».
6 § andra stycket.
I detta stycke har föreslagits uppmjukning av lagen i två hänseenden.
Lagen föreslås icke skola bliva tillämplig, där förvärvaren är fångesmannens
make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller ock fångesmannens
syskon eller syskons barn. Genom den föreslagna ändringen skulle
överensstämmelse vinnas med lagen om kronans förköpsrätt och i huvudsak
även med lagen om arrendators förköpsrätt.
Utredningsmannen har framhållit, att transaktioner av nu ifrågavarande
karaktär ofta äro led i arvsrättsliga anordningar och därför icke böra försvåras.
Vidare äro enligt förslaget från lagens tillämpning undantagna förvärv,
då länsstyrelsens tillstånd därtill skall sökas eller förvärvet enligt förklaring
av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få ske utan sådant tillstånd.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
Tillstånd eller förklaring av länsstyrelse erfordras i vissa fall för fastighetsförvärv
enligt 1916 års inskränkningslag och 1925 års bolagsförbudslag.
Avsikten är, enligt vad som förutskickats i propositionen, att förelägga riksdagen
förslag om att den tillståndsgivning, som utövas av Kungl. Maj:t jämlikt
1916 års inskränkningslag, i viss utsträckning skall överföras å länsstyrelse.
Nu ifrågavarande bestämmelse i förslaget har tillkommit för att en
dubbelprövning av ärendena skall kunna undvikas.
6 § tredje stycket.
I detta stycke behandlas det enklare kontrollförfarande, som kan begagnas
i vissa fall och som, enligt vad företagna undersökningar giva vid handen,
kommit till användning vid det stora flertalet under lagen fallande
fastighetsförvärv.
Enligt förslaget skall det enklare förfarandet icke vidare kunna komma
till användning vid köp för komplettering av ofullständiga jordbruk eller
stödjordbruk. Förslag i denna riktning framlades i utredningsmannens betänkande.
Herrar Hseggblom och Sundelin ha i sitt särskilda yttrande gjort
gällande, att ägare av jordbruksfastigheter, som önska tillköpa jord i rationaliseringssyfte,
generellt böra befrias från skyldighet att söka tillstånd därtill.
Departementschefen har framhållit, att enligt hans uppfattning framdeles
för främjande av jordbrukets yttre rationalisering endast böra tillgripas
de medel, som taga direkt sikte därpå, nämligen — bortsett från
frivilliga åtgärder — lagbestämmelserna om förköp och expropriation. I
motionerna 1:342 och 11:503 hemställes alternativt, att riksdagen måtte
besluta, »att lagen ej skall äga tillämpning för jordbrukare som redan äga
jordbruksfastighet».
Vidare är att märka, att detta stycke enligt förslaget inskränkts till att
gälla endast fastighet med jordbruk.
Ikraftträdande, giltighetstid.
Lagen den 21 december 1945 gäller t. o. m. den 31 december 1948. Enligt
förslaget skall emellertid den nya lagstiftningen träda i kraft den 1 juli
1948 och 1945 års lag upphöra att gälla sagda dag. Som skäl härför har
departementschefen åberopat, att lantbruksnämnderna då börja sin verksamhet.
Beträffande lagens giltighetstid får utskottet hänvisa till den ovan under
rubriken »Temporär eller permanent lagstiftning» lämnade redogörelsen.
Tillämpningskungörelsen.
Vid propositionen har som bilaga fogats förslag till kungörelse rörande
tillämpningen av den föreslagna lagen. Förslaget till kungörelse innehåller
icke andra sakliga ändringar än sådana, som föranledas av föreslagna ändringar
i jordförvärvslagstiftningen.
Ett stadgande i förslaget till tillämpningskungörelse har blivit föremål för
delade meningar, nämligen det som avser, vem som skall äga utfärda så
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
dant intyg som erfordras för lagfarts vinnande utan föregående prövning
av förvärvet från lantbruksnämndens sida. Enligt förslaget skall intygsgivningen
liksom hittills ombesörjas av landsfiskalen i orten eller, om fastigheten
ligger i stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat,
av kommunalborgmästaren.
Det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade vid 1945
års riksdag, att det kunde ifrågasättas, om det vore lämpligt att anförtro
den noggranna utredning, som måste föregå utfärdande av intyg, åt person,
som icke innehade tjänstemans ställning men framhöll tillika, att spörsmålet
borde uppmärksammas i fortsättningen och att Kungl. Maj :t, därest den
rådande ordningen icke skulle visa sig lämplig, borde vidtaga erforderlig
ändring i tillämpningskungörelsen. Utskottets utlåtande i denna fråga var
emellertid icke enhälligt. Sex reservanter ifrågasatte, om landsfiskalerna i
regel kunde anses kompetenta för detta uppdrag, och pekade tillika på faran
för bristande enhetlighet i rättstillämpningen, därest intygsgivningen
uppdroges åt landsfiskalerna.
Utredningsmannen har föreslagit, att intygsgivningen alltjämt skulle omhänderhavas
av landsfiskal, magistratsledamot eller kommunalborgmästare.
Herrar Hseggblom och Sundelin ha i sitt särskilda yttrande till utredningsmannens
betänkande förordat, att kretsen av intygsgivare utvidgades
till att omfatta jämväl kommunalnämndsordförande och eventuellt lantbruksnämndernas
sockenombud. Som skäl härför har bland annat anförts,
att de kommunala förtroendemännen ofta finge tillhandagå de nuvarande
intygsgivarna med upplysningar vid den undersökning, som föreginge prövningen
av frågan om intyg skulle utfärdas.
I en del yttranden över utredningsmannens förslag har förordats, att intygsgivningen
skulle uppdragas åt kommunala förtroendemän i stället för
eller vid sidan av de nuvarande intygsgivarna.
Departementschefen har icke ansett sig böra föreslå någon ändring i förevarande
hänseende, enär de nuvarande reglerna enligt hans uppfattning icke
visat sig olämpliga och någon mer ändamålsenlig lösning av spörsmålet icke
anvisats.
I motionen II: 490 har uttalats, att intygsgivningen borde kunna överlåtas
på någon kommunal förtroendeman eller lantbruksnämndens ortsombud
och hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition
måtte beakta de i motionen framförda synpunkterna.
Lagrådet.
Lagrådet har beträffande det till lagrådet remitterade lagförslaget framställt
en anmärkning av formell art, vilken beaktats vid propositionens utformning.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
Utskottet.
Det torde icke råda delade meningar om att det i vårt land är ett samhällsintresse
att söka hindra såväl att jorden frånhändes den jordbrukande
befolkningen som ock att priset å jordbruksfastigheterna bringas att stiga
till en sådan höjd, att en skälig förräntning av det i fastigheterna nedlagda
kapitalet icke kan ske, därest de utnyttjas för jordbruksändamål.
Till de ur nu angivna synpunkter icke önskvärda fastighetsförvärven få
i första hand räknas sådana, som ske i spekulationssyfte. Även förvärv av
fastigheter för kapitalplacering medföra emellertid ofta skadeverkningar
ur allmän synpunkt. Den, som förvärvar en fastighet i dylikt syfte, är i regel
icke i samma utsträckning som en jordbrukare beroende av att det ekonomiska
utbytet av jordbruket blir tillfredsställande och kan därför erlägga
ett högre pris för fastigheten än denne. Härtill kommer, att den, som
förvärvat en jordbruksfastighet för kapitalplacering, kan vara benägen att
göra driftsekonomiskt omotiverade investeringar i byggnader m. in. på
fastigheten. Dylika investeringar kunna medföra, att priset på fastigheten
vid en framtida försäljning blir så högt, att den icke kan förvärvas av den,
som för sin försörjning uteslutande är hänvisad till avkastningen av jordbruket.
Det skall dock icke förnekas, att även förvärv av jordbruksfastigheter,
som ske i kapitalplaceringssyfte, kunna vara till gagn ur allmän synpunkt.
Att märka är emellertid, att såväl enligt nu gällande lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet som enligt det framlagda förslaget
till sådan lag möjlighet att lämna tillstånd till dylika förvärv finnes,
när särskilda skäl därtill föreligga.
De, som rest invändningar mot en fortsatt lagstiftning om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet, ha särskilt framhållit, att de ur
allmän synpunkt icke önskvärda förvärven icke skulle ha en sådan omfattning,
att en lagstiftning av denna natur kan anses erforderlig. En inom
jordbruksdepartementet företagen undersökning visar emellertid, att åtskilliga
försök till spekulations- och kapitalplaceringsköp kunnat omintetgöras
med hjälp av den nuvarande jordförvärvslagen och att intresset för
dylika förvärv i avsevärd omfattning överflyttats på sådana mindre fastigheter,
som talla utanför den nuvarande lagens ram. Behovet av en fortsatt
lagstiftning på förevarande område har vitsordats i icke mindre än fem
sjättedelar av de yttranden, som avgivits över betänkandet med förslag
till ny lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Del torde tinnas anledning att befara, att ett upphävande av nu gällande
inskränkningar i rätten att förvärva jordbruksfastigheter skulle medföra,
att de icke önskvärda förvärven finge minst samma omfattning som
före den nuvarande lagstiftningens genomförande. Utskottet vill ytterligare
understryka den av det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid
riksdagsbehandlingen av förevarande spörsmål 1945 framförda synpunkten,
att det är av vikt, att osunda tendenser inom jordbruksnäringen motarbetas,
innan desamma skapat allvarliga missförhållanden.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.
Det har gjorts gällande, att syftet med den förevarande lagstiftningen
skulle kunna vinnas genom en effektivisering av den lagstiftning, som riktar
sig mot ett spekulativt utnyttjande av jordbruksfastigheter. Såvitt utskottet
kunnat finna ha dock övertygande skäl förebragts för den ståndpunkten, att
det avsedda syftet icke kan nås genom dylika åtgärder. Utskottet får hänvisa
till de i det föregående återgivna uttalandena i detta hänseende i det av tillkallade
utredningsmän 1941 avgivna betänkandet med förslag till lag om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Uppenbart torde vara,
att icke heller bestämmelserna om förköpsrätt för kronan och om expropriation
för stärkande av ofullständigt jordbruk kunna ersätta de föreskrifter,
som innefattas i jordförvärvslagen.
Mot jordförvärvslagstiftningen har även anmärkts, att den kan förväntas
medföra en allmän sänkning av värdet på jordbruksfastigheter. Någon annan
sänkning av fastighetsvärdena än sådan, som i vissa trakter bragt priserna
på jordbruksfastigheter ned till en med hänsyn till fastigheternas avkastning
försvarbar nivå, torde emellertid icke ha förekommit. Det är icke blott
för jordbrukarna utan även för konsumenterna av jordbruksprodukter av
stort intresse att priserna på jordbruksfastigheter icke skruvas upp över denna
nivå. Om så sker medför detta automatiskt krav på höjda priser på jordbruksprodukter.
Tillgodoses dessa krav, blir följden, att konsumenterna i
sista hand få bära de stegrade priserna på jordbruksfastigheter.
Det har även gjorts gällande, att jordförvärvslagstiftningen skulle medföra
betydande besvär för lojala säljare och köpare av jordbruksfastigheter. Det
förtjänar emellertid framhållas, att enligt vad erfarenheten giver vid handen
det enklare kontrollförfarandet kommit till användning vid det stora flertalet
av de under lagen fallande fastighetsförvärven. Vidare innebär den
föreslagna decentraliseringen av tillståndsgivningen, att den myndighet, som
har avgörandet i sin hand, blir lättare tillgänglig för dem, som söka tillstånd
till fastighetsförvärv. En minskning av det antal fastigheter, som beröras
av lagstiftningen, skulle komma till stånd, därest en del mindre fastigheter,
vilka nu äro taxerade såsom jordbruksfastigheter, i enlighet med
departementschefens uttalande i propositionen i taxeringshänseende omfördes
till annan fastighet.
Såsom av det anförda framgår anser utskottet, att en fortsatt lagstiftning
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet icke för närvarande
kan undvaras utan alt svåra skadeverkningar skulle uppstå. Lagen
synes dock böra prövas under normala förhållanden, innan ställning tages
till frågan, om den bör erhålla permanent karaktär, och lagen eventuellt erhåller
sin slutliga utformning. Den föreslagna giltighetstiden för den nya
lagen, fem år, finner utskottet ur nyss angiven synpunkt väl avvägd.
Sedan utskottet sålunda angivit sin principiella ståndpunkt i ärendet,
övergår utskottet till behandling av de särskilda stadgandena i förslaget. I
den mån dessa icke beröras i det följande, har utskottet icke funnit anledning
till erinran emot dem.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
1 §•
Utskottet finner förslaget att överföra tillståndsgivningen till lantbruksnämnderna
välgrundat.
Utvidgningen av lagens giltighetsområde till att avse alla jordbruksfastigheter,
oavsett värdet, synes oundviklig med hänsyn till att även smärre
jordbruksfastigheter, enligt vad erfarenheten visar, efter jordförvärvslagens
ikraftträdande blivit föremål för spekulationsköp. Denna utvidgning kompenseras
åtminstone i viss utsträckning genom att enligt förslaget ytterligare
vissa slag av förvärv utöver de i gällande lag angivna undantagits
från lagstiftningens tillämpning. Enligt utskottets förmenande skulle det
icke vara lämpligt att såsom föreslagits giva olika regler i fråga om skyldigheten
att söka tillstånd till fastighetsförvärv för olika slag av jordbruksfastigheter.
2 §.
I det nuvarande tredje stycket i denna paragraf stadgas att, sedan lagfart
meddelats å fång, den omständigheten, att tillstånd ej sökts eller ansökan
därom ej bifallits, icke må inverka å fångets giltighet. I förslaget
till ny jordförvärvslag har detta stycke icke medtagits. Som skäl härför har
åberopats dels att stadgandet numera icke vore behövligt, dels ock att överensstämmelse
därigenom skulle vinnas med 1916 års inskränkningslag och
1925 års bolagsförbudslag. Utskottet delar den i motionen II: 509 framförda
uppfattningen, att det skulle kunna vålla olägenheter att nu upphäva förevarande
stadgande. Det kan icke anses uteslutet, att även framdeles på grund
av misstag eller förbiseende av kontrahenter och inskrivningsdomare lagfart
undantagsvis kan erhållas i fall, då ansökan därom ej bort beviljas på grund
av att tillstånd till förvärvet ej erhållits. Det skulle kunna vålla kännbara
rättsförluster för såväl förvärvare av fastigheter som inteckningshavare, om
fång i dylika fall kunde förklaras ogiltiga. Med hänsyn härtill anser sig utskottet
böra förorda, att i 2 § upptages ett tredje stycke av samma lydelse
som motsvarande stycke i nu gällande lag.
4 §•
Farhågor ha uttalats för att den möjlighet, som enligt denna paragraf finnes
för den tillståndsgivande myndigheten att uppställa villkor för tillstånd
till fastighetsförvärv och utsätta vite för tredska att uppfylla dessa, kunde
komma att användas så, att tillståndssökande utsattes för godtycke och pressades
till alltför långt gående åtaganden. Lantbruksnämndernas sammansättning
torde emellertid utgöra en garanti för att dessa farhågor icke komma
att besannas.
6 §•
I första stycket i förevarande paragraf har sambruksförening upptagits
såsom jämte kronan och kommun fritagen från skyldighet att söka tillstånd
till förvärv av jordbruksfastighet. Förening med ändamål att bereda medlemmarna
utkomst genom att å fastighet, som föreningen förvärvat eller
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.
15
arrenderat, låta medlemmarna bedriva gemensamt jordbruk och annan i
samband därmed stående verksamhet, kan enligt lagen om sambruksföreningar
under vissa förutsättningar registreras såsom sambruksförening.
För att kunna vinna registrering skall sambruksförening bestå av minst fem
medlemmar samt hava antagit stadgar och ekonomisk plan för verksamheten
av i lagen om sambruksföreningar angivet innehåll. Vissa andra förutsättningar
skola även vara uppfyllda. Till medlem må icke utan tillstånd
antagas annan än svensk medborgare, som är kunnig i jordbruk eller äger
annan för verksamheten erforderlig yrkeskunskap. Medlem är i princip
skyldig och berättigad att i mån av arbetstillgång med egen arbetsinsats
deltaga i föreningens verksamhet. I motionen 1: 343 har hemställts, att riksdagen
måtte för sin del besluta, att sambruksförening skall vara förpliktigad
att söka tillstånd hos lantbruksnämnd för förvärv av jordbruksfastighet.
Såsom skäl för sin hemställan ha motionärerna åberopat, att andra
föreningars förvärv kontrolleras och att det icke finnes skäl att göra något
undantag i detta hänseende för sambruksföreningarna. I motionen II: 490
ha framförts liknande synpunkter. Motionärerna ha därjämte framhållit,
att sambruksföreningarnas förvärv böra prövas icke minst ur den synpunkten
att genom föreningarna böra bildas ur driftssynpunkt lämpliga
enheter samt att man icke får bortse från möjligheten, att sambruksföreningar
kunna bildas såsom rent camouflage i syfte att åtkomma jordbrukseller
skogsfastigheter. Med hänsyn till de föreskrifter, som lämnats om
sambruksföreningarnas sammansättning och verksamhet, föreligger enligt
utskottets uppfattning knappast någon risk för att genom dessa skola göras
fastighetsförvärv stridande mot syftet med jordförvärvslagstiftningen.
Det finnes därför enligt utskottets förmenande icke något att erinra emot
att sambruksföreningarna erhålla en särställning i förevarande hänseende.
Jordförvärvslagstiftningen bör, såsom i propositionen framhållits, användas
allenast för att motverka i och för sig olämpliga förvärv av jordbruksfastigheter.
Det synes därför icke påkallat att inbegripa sambruksföreningarnas
fastighetsförvärv under jordförvärvslagstiftningen för att erhålla en prövning
av förvärvens lämplighet ur rationaliseringssynpunkt.
Tredje stycket i 6 § har i förslaget utformats så, att det enklare kontrollförfarandet
icke vidare kan komma till användning vid köp för komplettering
av ofullständiga jordbruk eller stödjordbruk. Enligt gällande lag skall
i sagda fall genom intyg av vederbörande egnahemsnämnd styrkas, att förutsättningarna
för användande av det enklare förfarandet föreligga. Lantbruksnämnderna
skola från och med den 1 juli innevarande år övertaga
bland annat egnahemsnämndernas arbetsuppgifter. Om det enklare förfarandet
bibehållits i förevarande fall, skulle det hava ålegat vederbörande
lantbruksnämnd att utfärda erforderligt intyg. Det måste anses lämpligare,
att lantbruksnämnden, som i vanliga fall skall vara tillståndsmyndighet,
även i detta fall prövar, om tillstånd skall lämnas, i stället för att blott
utfärda ett intyg. Något extra besvär för den tillståndssökande kommer
detta förfarande icke att medföra. I motionerna 1:342 och 11:503 har
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
i andra hand hemställts, att riksdagen måtte besluta att »lagen ej skall äga
tillämpning för jordbrukare som redan äga jordbruksfastighet». Utskottet
finner icke bärande skäl hava anförts för att undantaga förvärv, som göras
av jordägare, från lantbruksnämndens prövning.
Tillämpningskungörelsen.
I det vid propositionen som bilaga fogade förslaget till tillämpningskungörelse
har oförändrad upptagits den nuvarande bestämmelsen, att sådant
intyg, som erfordras för lagfarts vinnande utan föregående prövning av förvärvet
från den tillståndsgivande myndigheten, skall utfärdas av landsfiskalen
i orten eller, om fastigheten ligger i stad, av ledamot av magistraten
eller, beträffande stad utan magistrat, av kommunalborgmästaren. I
motionen II: 490 har ifrågasatts huruvida det icke vore lämpligt, att landsfiskalerna
som intygsgivare ersattes av kommunala förtroendemän eller lantbruksnämndens
ortsombud. Såvitt utskottet har sig bekant, har det nuvarande
systemet i stort sett fungerat tillfredsställande. Det torde därför icke
finnas anledning att ändra detta, särskilt som risken för bristande enhetlighet
vid lagens tillämpning sannolikt skulle ökas, om intygsgivningen uppdroges
åt de av motionärerna föreslagna personerna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med förklaring, att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
lagförslaget, måtte med avslag å motionerna 1:342, 1:343,
I: 344, II: 490, II: 503, II: 507 och II: 508 samt med bifall till
motionen II: 509 för sin del antaga följande förslag till
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Lag
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Jordbruksfastighet må ej, där annat icke följer av vad i denna lag stadgas,
genom köp eller byte förvärvas utan tillstånd av den lantbruksnämnd,
inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen.
Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten
vid tiden för förvärvet gällande taxeringen. Egendom, som vid
denna taxering behandlats såsom en enhet, anses såsom en fastighet.
Erfordras tillstånd för förvärv av fastighet, må ej heller del av fastigheten
eller andel däri förvärvas utan tillstånd; dock erfordras icke tillstånd,
där förvärvet avser sådan del av fastighet, som avstyckats för annat ända
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
17
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
mål än jordbruk eller skogsbruk, eller andel i fastighet, vari förvärvaren
redan är delägare.
2 §•
Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde.
Sökes icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, vare fånget
ogillt.
Har lagfart meddelats å fång, må
den omständigheten att tillstånd ej
sökts eller ansökan därom ej bifallits
icke inverka å fångets giltighet.
3 §•
Tillstånd må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att
fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med
förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten
tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av
densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur,
inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.
Föreligger ej sådant fall som i första stycket sägs men kan det antagas,
att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering
eller, vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig
åt detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen
förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort
en brukningsenhet, må ansökningen icke bifallas med mindre sökandens
innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket
eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt
värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl därtill föreligger.
4 §■
Finnes i fall, som i 3 § andra stycket avses, ansökningen ej böra bifallas
med mindre sökanden förbinder sig att inom viss tid verkställa erforderlig
åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller
att under viss tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta särskild
användning av densamma, och lämnar sökanden skriftlig utfästelse
härom, skall vid meddelande av tillstånd tillika angivas vad sålunda åligger
honom samt utsättas vite för tredska att uppfylla förbindelsen.
Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att förbindelsen fullgöres
samt vid tredska härutinnan, där så erfordras för vinnande av rättelse,
hemställa hos allmän åklagare att vid rätten i den ort, där fastigheten ligger,
anhängiggöra och utföra talan om vitcts utdömande ävensom om utsättande
av nytt vite. Utan att hemställan som nu sagts blivit gjord må dylik talan
icke anhängiggöras av allmän åklagare.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 2 and. Nr 34.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Utdömt vite tillfaller kronan. Vite må i händelse av bristande tillgång till
dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.
5 §•
Över beslut, varigenom lantbruksnämnden avslagit ansökan att få förvärva
fastighet, må klagan föras hos Konungen genom besvär. Klagande
skall inom en månad från den dag han erhöll del av beslutet till nämnden
inkomma med besvären. Nämnden har att snarast möjligt till jordbruksdepartementet
insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande över
besvären, där sådant erfordras. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över
beslut av nämnden.
Konungen äger förordna, att i vissa fall nämndens beslut i frågor enligt
denna lag skola underställas Konungens prövning.
6 §.
Från sökande av tillstånd vare kronan, kommun och sambruksförening
befriade.
Denna lag äger icke tillämpning beträffande förvärv från konkursbo
eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren är fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller ock fångesmannens syskon
eller syskons barn, ej heller där jämlikt annan författning Konungens eller
länsstyrelsens tillstånd till förvärvet skall sökas eller förvärvet enligt förklaring
av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få ske utan sådant tillstånd.
För förvärv av fastighet med jordbruk vare tillstånd enligt denna lag
ej erforderligt, såframt förvärvaren i samband med lagfartsansökan, som
göres inom tre månader från det fånget skedde, på sätt Konungen bestämmer
visar dels att anledning till antagande som i 3 § första stycket sägs ej
föreligger dels ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å
fastigheten och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk.
7 §•
Är fråga om rätt att förvärva fastighet enligt denna lag ännu ej avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen
den 16 juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom.
8 §•
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948 och gäller till och med den 30
juni 1953.
Genom denna lag upphäves lagen den 21 december 1945 (nr 805) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
19
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Beträffande fång, som skett under tid, då sistnämnda lag varit gällande,
skall vad i samma lag stadgas äga tillämpning jämväl efter den 30 juni
1948.
Stockholm den 20 maj 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Hage, Löfvander,
Sten, Björkman, Nils Elowsson och Carl Eric Ericsson*;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken, Johnsson
i Kastanjegården, Hermansson, Holm, Andersson i Gisselås*, Hedlund
i Rådom och Andersson i Alfredshem*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Holmbäck, Löfvander, Björkman, Carl Eric Ericsson, Johnsson
i Kastanjegården och Andersson i Gisselås, vilka anfört:
Enligt vår uppfattning har numera samhället en lagstiftning, som är ägnad
att i väsentlig mån förhindra vanhävd av jord och skövling av skog.
Den 30 juni 1947 har utfärdats en lag om uppsikt å jordbruk. Denna lag
utgör visserligen en mildring av de stränga regler, som enligt 1942 års provisoriska
vanhävdslag gällt under krigstiden, men innebär en väsentlig
skärpning i förhållande till de stadganden, som gällde enligt 1927 års vanhävdslag.
Stadgandena i 1947 års lag äro av permanent natur. Vid årets
riksdag har antagits ny skogsvårdslag, vilken ger andra regler än tidigare
gällt i fråga om uttagning av skogskapitalet. Skogsmark skall numera
skötas så att så vitt möjligt i huvudsak jämn avkastning erhålles. Avverkning
av icke utvecklingsbar skog — den nya skogsvårdslagens motsvarighet
till den äldre lagens begrepp »äldre skog» — får ej utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd företagas så att större rubbningar i avkastningens jämnhet
uppkomma.
För att hindra vanhävd och skogsskövling torde därför icke någon lag
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet behövas.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
Den nya lagen om dylik inskränkning har liksom 1945 års lag i samma
ämne till syfte att förhindra spekulations- och kapitalplaceringsköp i fråga
om jordegendomar. Spekulationsköp av fastigheter (alltså köp av fastighet
för att efter kort tid sälja den med vinst) motverkas numera av att möjlighet
att i mera betydande mån uttaga skogskapitalet icke finnes och av att
stadgandena om beskattning av realisationsvinst göra vinsten för spekulanten
ringa. Kapitalplaceringsköp torde i många fall vara till fördel för
jordbruket, dels genom att köparen ofta nedlägger betydande medel på egendomens
förbättring och dels genom att i många fall den gård, som en placerare
inköpt, arrenderas ut. Därigenom erhålla jordbrukare, vilka icke själva
ha kapital, möjlighet att för egen räkning driva jordbruk.
Det är emellertid tydligt att en allvarlig situation skulle uppstå om i större
utsträckning jord undandroges den gamla jordhrukande befolkningen genom
köp från kapitalplacerares sida. I detta hänseende är emellertid följande
att märka.
Det statistiska underlag, som 1945 förelåg för behövligheten av den då
beslutade lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
var icke av starkare natur. Såsom angivits i herrar Hajggbloms och Sundelins
reservation till det av utredningsmannen utarbetade förslaget till ny
lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, har
sedermera genom 1944 års jordbruksräkning det statistiska underlaget för
1945 års lag ytterligare försvagats. Om utvecklingen »under de sista årtiondena
före lagens tillblivelse» hade karakteriserats av en fastighetsövergång
från jordbruksbefolkningen »i en efter hand allt mera ökad omfattning»
så att »hela antalet fastigheter, som kommit att ägas av personer utanför
den jordbrukande befolkningens krets, till sist blivit så avsevärt, att åtgärder
krävdes för att stävja en ytterligare utveckling i denna riktning» (SOU
1947:87 s. 43) borde antalet utarrenderade brukningsdelar ha stigit. För
den kapitalplacerare, som icke är jordbrukare, utgör nämligen utarrendering
av jordbruksfastighet som han äger det normala sättet för förvaltningen.
Tvärtom hade emellertid antalet utarrenderade brukningsenheter
sjunkit, från 1919 till 1944 med nära 45 % och från 1937 till 1944 från
59 134 till 55 892. Även siffrorna på den utarrenderade arealen hade sjunkit.
Någon inverkan på de nu angivna förhållandena av 1943 års arrendelagstiftning
har givetvis icke kunnat ske.
Om år 1944 kapitalplacerare icke i någon avsevärd utsträckning börjat
placera sina medel i jordbruksfastighet, torde det icke finnas sannolikhet
för att de skulle göra det i väsentligt större mån nu. Numera måste de
räkna med att vid utarrendering av jorden falla under de sociala arrendebestämmelserna.
Vilja de köpa skogsmark, som skall avstyckas från fastighet,
till vilken den tidigare hört, måste de räkna med svårigheter att få avstyckning
och lagfart, enär 1947 avstyckningsreglerna just beträffande
skogsmark ha skärpts.
Vi kunna därför icke finna att en prolongation är behövlig av 1945 års
lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Det av Kungl.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
21
Maj :t framlagda förslaget innebär i vissa hänseenden förbättringar mot vad
tidigare gällt: särskilt peka vi i detta hänseende på att beslutanderätten
överflyttats från Kungl. Maj :t till lantbruksnämnderna och att den nya lagen
icke skall äga tillämpning där förvärvaren är fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller är fångesmannens syskon
eller syskons barn. Å andra sidan innebär lagförslaget en försämring genom
att numera varje jordbruksfastighet, oavsett dess värde kommer att
falla under lagen. Då över huvud taget, enligt vår uppfattning, den nya lagen
skulle liksom den nuvarande lägga onödiga band på fastighetsmarknaden
i landet, anse vi att Kungl. Maj :ts proposition nr 194 bör avslås.
Vi hemställa därför,
A. att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 342,
I: 344, II: 503 och II: 507 avslå det i Kungl. Maj :ts proposition
nr 194 framlagda lagförslaget; samt
B. att motionerna I: 343, II: 490, II: 508 och II: 509 måtte
anses besvarade med vad under A. hemställts.
Särskilt yttrande
av herr Holmbåck, som anfört:
På en särskild punkt har det genom propositionen föreslagna lagförslaget
regler, som torde böra belysas.
Om en person, som redan äger en jordbruksfastighet, vill utöka denna
genom att tillköpa jord, skall han enligt förslaget söka tillstånd därtill hos
lantbruksnämnden. Denna skall därvid, enligt 3 § av den föreslagna lagen,
pröva icke blott sökandens kvalifikationer utan även bl. a. att sökandens
innehav av den jord, han nu vill köpa, kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten. Lantbruksnämndens beslut
torde i detta hänseende ofta erfordra besök på platsen.
Sedan tillstånd erhållits, skall i regel den inköpta jorden avstyckas från
den fastighet, den tidigare tillhört, och sammanläggas med den fastighet,
sökanden redan tidigare ägt. Avstyckningen förrättas av lantmätare och
gode män samt fastställes av ägodelningsdomaren, ägodelningsrätten eller
Konungens befallningshavande; sammanläggningen beslutas av ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten. Både vid avstyckningen och vid sammanläggningen
skall yttrande inhämtas från överlantmätaren. Vid avstyckningen
och sammanläggningen skall (då det gäller landsbygden och numera även
då det gäller områden med landsbygdskaraktär inom städerna, såvida visst
kungl. förordnande föreligger) prövas, att den nya fastigheten liksom även
den fastighet, från vilken avstyckningen sker, uppfyller de fordringar, vilka
jorddelningslagen uppställer i 19 kap. 2 och 3 §§. Dessa fordringar, som
numera även gälla för sammanläggning och äro mycket ingående, gå ut på
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.
att för sitt ändamål lämpliga fastigheter skola bildas. De nödvändiggöra att
lantmätaren besöker platsen. Prövningen kommer att ligga mycket nära
den prövning, som lantbruksnämnden redan utfört.
Häri ligger uppenbarligen ett administrativt dubbelarbete. Förekomsten
av den dubbla prövningen försvårar arrondering av fastigheter. Propositionen
anger även, att bl. a. Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareförbund
givit uttryck åt den uppfattningen, att en jordägares legitima
önskan att förvärva mark borde bättre tillgodoses än det föreliggande förslaget
syntes åsyfta, och att Centrala lantbrukskommittén har ansett, att fördelar
skulle stå att vinna, om i kompletteringssyfte gjort förvärv av mindre
fastighet eller fastighetsdel ställdes utanför jordförvärvslagens tillämpningsområde.
Överlantmätaren i Jämtlands län har starkt kritiserat förslagets
regler i förevarande hänseende. Om utskottets förslag antages av riksdagen,
synes ett följande år den nya lagen böra på nu berörda punkt undergå
revision.
487718. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.