Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

1

Nr 29.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om möjligheten att undanröja faran för blandning av
lyktor å motorfordon.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 118, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Nilsson i Göingegården
hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning av frågan om möjligheten
att undanröja faran för bländning samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser angående beskaffenheten av å automobil förekommande
belysningsanordningar återfinnas i 4 § 4 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936, som lyder:

»Å automobil förekommande belysningsanordningar, vilka kunna avgiva
bländande sken, skola vara så beskaffade, att avbländning snabbt kan ske.

Konungen meddelar, där så finnes erforderligt, närmare bestämmelser
om beskaffenheten av belysningsanordningarna å automobil.»

Enligt 5 § motorfordonsförordningen gäller vad i nyssnämnda lagrum
stadgas även för motorcykel.

Kungl. Maj :t har hittills icke begagnat den ovannämnda möjligheten att
meddela närmare föreskrifter angående belysningsanordningarnas beskaffenhet.

Det är att märka, att motorfordonsförordningen icke uppställer något
krav på att belysningsanordningar skola finnas på motorfordon. Detta medför,
att motorfordon vid besiktning kunna fullständigt sakna belysningsanordningar.
Även om ett fordon vid besiktningen skulle vara försett med
lyktor, kan kontrollen av dessa vanligtvis'' icke bliva effektiv på grund av
att besiktning som regel verkställes vid dagsljus.

Föreskrifter om vad som vid begagnande av motorfordon skall iakttagas
beträffande belysningen lämnas i vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936. T
19 § 1 mom. c) föreskrives, att under färd å automobil skall föras, »då
mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult
sken och tillsammans av tillräcklig ljusstyrka för att automobilen skall

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 9 samt. 2 avd. Nr 29—SO.

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

kunna framföras på ett betryggande sätt, av vilka lyktor två skola vara anbragta
å samma höjd, en å vardera sidan av automobilen, ävensom belysningsanordning
baktill, varigenom den å automobilen anbragta bakre registrerings-
eller besiktningsskylten så belyses med vitt sken, att den lätt
kan avläsas, samt rött ljus visas bakåt». Enligt 26 § vägtrafikstadgan gäller
det nu återgivna stadgandet även i fråga om motorcykel. Dock behöver
framtill å motorcykel föras allenast en sådan lykta, som i 19 § 1 mom. c)
sägs. Är bivagn kopplad till motorcykel vid sidan av densamma, skall dessutom
under mörker framtill å den från motorcykeln vända delen av bivagnen
föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken. I 20 § 5 mom. stadgas:
»Bländande ljus må icke å automobil begagnas å väg, där tillfredsställande
belysning är anordnad, eller vid möte med annan vägfarande än gående
eller när automobil lämnas å väg.» Detta stadgande gäller enligt 26 §
vägtrafikstadgan jämväl i fråga om motorcykel. Överträdelse av de nu
återgivna bestämmelserna i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan
är straffbelagd. Straffet är dagsböter.

Bländningsproblemet har i samband med utarbetandet av olika trafikförfattningar
utretts av sakkunniga och prövats av riksdagen.

1916 års automobilförordning innehöll ursprungligen icke något förbud
mot användande av bländande ljus. Genom en kungl. förordning den 25
september 1920 gjordes emellertid ett tillägg till automobilförordningen av
innehåll att, om lykta med bländande sken användes, detta till skydd för
mötande skulle vara inriktat lågt över marken eller på lämpligt sätt avskärmat.

I 1923 års motorförordning gavs motsvarande bestämmelse i huvudsaklig
överensstämmelse med förslag av 1920 års automobilsakkunniga i ett
av dem avgivet betänkande (SOU 1922:39) det innehållet, att bländande
ljus ej finge användas vid färd i stad eller annat tättbebyggt samhälle och
ej heller annorstädes vid möte med annan vägfarande än gående.

1927 års motorfordonssakkunniga yttrade i sitt 1929 avgivna betänkande
(SOU 1929: 16 s. 188) om bländningsproblemet:

Få spörsmål inom motortrafiken hava varit föremål för så livlig diskussion
som frågan om lyktornas avbländning. Å flera håll i utlandet har ett
omfattande arbete nedlagts på försök att framställa lyktor, vilka samtidigt
som de utveckla nödig ljusstyrka icke verka bländande å de mötande. Någon
tillfredsställande lösning av detta problem har, såvitt de sakkunniga
erfarit, dock icke hittills vunnits.

Åtskilliga på landsbygden inträffade trafikolyckor, som ansetts bero på
underlåten avbländning, torde i verkligheten hava haft sin grund i att
föraren å det fordon, som orsakat olyckan, genom att plötsligt avblända
lyktorna fått den egna synförmågan nedsatt. Med plötslig avbländning följer
nämligen den faran, att föraren, som vant sina ögon vid lyktornas
starka ljus, icke genast kan vänja sig vid dunklet utan för en kort tid blir
nästan blind. De sakkunniga hava emellertid det oaktat ansett sig böra

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

3

bibehålla gällande stadgande, att bländande ljus ej får användas å landsbygden
vid möte med annan vägfarande än gående. Så länge våra vägar icke
utläggas till avsevärt större bredd än vad nu är fallet, torde det vara förenat
med mindre fara att bibehålla ett dylikt förbud än att slopa detsamma.
Å flera håll i utlandet har emellertid förbudet slopats, vilket ansetts kunna
ske på grund av vägarnas bredd.

Förbudet att vid färd i stad eller annat tättbebyggt samhälle använda
bländande ljus har inskränkts till att gälla de delar av tättbebyggt samhälle,
där tillfredsställande gatubelysning är anordnad. De delar av stad
eller stadsliknande samhälle, varest sådan belysning ej finnes, böra uppenbarligen
i förevarande hänseenden likställas med landsbygden i allmänhet.

I 1930 års motorfordonsförordning utformades bestämmelserna i ifrågavarande
hänseende i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Vid 1935 års riksdag väcktes en motion av herr Edward Larsson (I: 255),
vari motionären framhöll, att en skärpning av författningsföreskrifterna
rörande strålkastares inställning och bländning och en skärpt kontroll av
strålkastare skulle i hög grad bidraga till att förebygga trafikolyckor och
anhöll, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan
ändring i motorfordonsförordningen, att de i motionen angivna synpunkterna
bleve beaktade. Andra lagutskottet uttalade:

Det torde vara ostridigt, att frågan om strålkastarnas inställning på motorfordon
och deras avbländning har stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Det synes emellertid vanskligt att angiva, i vad mån en ändring av
gällande trafiklagstiftning skulle kunna medföra någon mera avsevärd förbättring
i de av motionären påtalade förhållandena. Av Kungl. automobilklubben
har upplysts, att man ännu ej lyckats framställa en ljuskälla av
sådan beskaffenhet, att den å ena sidan ger tillräckligt starkt ljus utan att
ä andra sidan samtidigt risk för bländning uppstår, om ljusstrålen faller i
en mötandes ögon. En ändring av motorfordonsförordningen därhän, att
varje motorfordons belysningsanordningar skulle periodvis besiktigas, torde
visserligen vara av viss trafiksäkerhetsfrämjande betydelse, men de fördelar,
som härigenom kunde vinnas, torde icke stå i rimligt förhållande till
de olägenheter i skilda hänseenden, som en sådan ändring skulle föra med
sig. Även om efterbesiktning av strålkastare skulle verkställas så ofta som
varje kvartal, har man för övrigt ingen garanti för att strålkastarna mellan
besiktningarna äro i fullgott skick. För att i möjligaste mån upprätthålla
bländfrihet fordras eu ständig tilsyn av strålkastarnas inställning.

Under hänvisning till att utredning påginge om åtgärder för åstadkommande
av ökad kontroll å motorfordonsbeståndct hemställde utskottet, att
motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

1935 avgåvo 193i års vägtrafiksakkunniga ett betänkande med förslag
till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga in. in. (SOU 1935: 23). De
sakkunniga uttalade i förevarande hänseende:

De sakkunniga hava tagit under övervägande, om icke belysningsanordningarna
böra ingå i den utrustning, som vid besiktning skall finnas å fordon
och som därvid städse skall bliva föremål för undersökning. Emeller -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

tid hava de sakkunniga ansett en bestämmelse av så långtgående innebörd,
som nu antytts, icke böra komma i fråga. Däremot hava de sakkunniga,
med hänsyn till de trafikrisker som under vissa förhållanden äro förenade
med en otillfredsställande avbländning, funnit sig kunna förorda, att, där
automobil vid besiktning är försedd med belysningsanordningar, vilka
kunna avgiva bländande sken, dessa skola konstateras vara så beskaffade,
att avbländning snabbt kan ske. En dylik bestämmelse torde vara ägnad
att stärka såväl autoinobilägarnas som vederbörande fabrikanters intresse
för ifrågavarande synnerligen viktiga utrustningsdetalj.

Då en teknisk undersökning av bländningsproblemet kunde väntas resultera
i fastställandet av vissa gemensamma krav på beskaffenheten av motorfordons
belysningsanordningar föreslogo de sakkunniga, att i motorfordonsförordningen
skulle införas en bestämmelse om befogenhet för Kungl.
Maj.t att meddela närmare bestämmelser i detta hänseende.

Vägtrafiksakkunnigas förslag lades till grund för de alltjämt gällande
trafikförfattningarna av den 23 oktober 1936.

19W avlämnades av en inom kommunikationsdepartementet tillkallad
utredningsman, sekreteraren Lode Wistrand, ett principbetänkande i trafiksäkerhetsfrågan
(SOU 1940:33). I betänkandet anföres angående bländningsrisken: Det

s. k. helljuset i motorfordonens strålkastare är i regel ur belysningssynpunkt
förträffligt men verkar just på grund härav bländande på eu

mötande.------Problemet att åstadkomma ett lämpligt avbländat ljus

eller s. k. halvljus synes emellertid hittills icke ha kunnat lösas.

I samarbete med vissa belysningsfirmor har jag under våren 1939 anställt
åtskilliga försök med olika slags strålkastare i syfte att utröna det
använda halvljusets lämplighet ur trafiksäkerhetssynpunkt. Jag har därvid
tyckt mig finna, att flera fabrikat varit fullt acceptabla så till vida, att de
haft ett bländfritt halvljus. När så varit fallet, har halvljuset emellertid
varit otillfredsställande ur den synpunkten, att det icke kunnat upplysa
den framförvarande vägbanan tillräckligt starkt eller tillräckligt långt
framåt. I vissa tämligen allmänt använda fabrikat har halvljuset sålunda
haft en räckvidd av allenast 40—50 meter, motsvarande eu körtid av 2—3
sekunder, vilket enligt min mening måste anses såsom absolut otillräckligt.
I själva verket ha ett stort antal olyckor inträffat, vid vilka en bilförare,
som på grund av möte med annat fordon måst blända av helljuset och köra
med halvljus, bakifrån påkört en fotgängare eller cyklist, som han på grund
av halvljusets korta räckvidd icke kunnat upptäcka, förrän det varit
för sent.

Det har varit min avsikt att fullfölja de igångsatta undersökningarna på
förevarande område och om möjligt framlägga ett förslag i ämnet. Sedan
Trafiksäkerhetsutredningens arbete numera avbrutits, har jag måst avstå
från dessa planer. Frågan är emellertid av den allra största betydelse för
trafiksäkerheten och synes därför böra bliva föremål för ytterligare studium.
Om den i slutkapitlet föreslagna statliga trafiksäkerhetsbyrån kominer
till stånd, torde densamma vara väl ägnad att fortsätta Trafiksäkerhetsutredningens
avbrutna arbete på denna punkt.

Bland uppslag, som därvid böra bliva föremål för prövning, må nämnas
användandet av en extra strålkastare för vägbanans belysande efter skedd

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

avbländning. Likaledes torde anledning föreligga att närmare undersöka
de intressanta men av allt att döma ännu ej utexperimenterade anordningarna
med polariserande ljusfiltra, som skulle anbringas såväl framför strålkastarna
som på vindrutorna.

Innevarande år har 19i5 års trafiksäkerhetskommitté avgivit ett betänkande
med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten (SOU
1948: 20). En inom kommittén tillsatt granskningsnämnd, vilken bedrivit
forskning rörande trafikolyckornas orsaker, uttalar i eu i betänkandet intagen
redogörelse rörande sin verksamhet och därvid vunna erfarenheter i
förevarande hänseende:

I granskningsnämndens material finns icke så få olyckshändelser, som
orsakats uteslutande av att förare av motorfordon plötsligt blivit bländad
av solljus eller av strålkastarskenet från mötande fordon. Detta spörsmål
har redan tidigare uppmärksammats av bilfabrikanterna och givit anledning
till olika experiment för att finna något medel att övervinna bländningsrisken.
Det torde icke f. n. vara möjligt att säga i vilken riktning lösningen
står att finna. Enligt granskningsnämndens mening utgör problemet
att förhindra bländning en viktig uppgift för teknisk forskning på
trafiksäkerhetens område. Den blivande för trafiksäkerheten ansvariga
myndigheten borde här kunna taga ett viktigt initiativ för att få till stånd
en samordning av det vetenskapliga arbetet för frågans lösning.

I betänkandet föreslås inrättandet av ett centralt ämbetsverk, trafiksäkerhetsstyrelsen,
för trafiksäkerhetsfrågornas handhavande. För samordnande
av den på lång sikt arbetande trafiksäkerhetsforskningen skulle
enligt kommitténs förslag tillsättas en särskild forskningsdelegation inom
styrelsen.

Inom den närmaste tiden förväntas 194£ års trafikförfaltningssakkunniga
komma att avgiva ett betänkande. Däri torde de sakkunniga enligt
vad utskottet inhämtat komma att till behandling upptaga frågan huruvida
antalet av bländning orsakade trafikolyckor kan nedbringas genom en utvidgad
eller skärpt lagstiftning på förevarande område.

Enligt eu artikel i tidskriften »Motor» den 31 maj 1947 skulle den i ovannämnda
betänkande av år 1940 omnämnda metoden att lösa bländningsproblemet
genom användande av polaroidfilter numera i Amerikas Förenta
Stater ha lämnat experimentstadiet och stå färdig att föras ut i levande
livet. Vidare kan förtjäna omnämnas, att i vårt land bländningsskydd i
form av glasögon konstruerats, vilka provats under den senaste tiden, enligt
uppgift med gott resultat.

Utskottet. Ofta förekommande orsaker till under mörker inträffande
trafikolyckor äro, att förare av fordon bländats av ljuset från mötande
fordon, att förare av motorfordon genom avbländning av det egna fordonets
belysning fått synförmågan tillfälligt nedsatt samt att lyktorna å motorfordon
vid avbländning lämnat för svagt ljus eller icke belyst vägbanan
tillräckligt långt framför fordonet. Ett omfattande forskningsarbete har

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

nedlagts på att lösa bländningsproblemet på ett tillfredsställande sätt. Det
synes icke osannolikt, att en tekniskt fullgod och praktiskt användbar lösning
av detsamma kan förväntas inom en nära framtid.

Utskottet anser i likhet med motionären, att forskningsarbetet på detta
område är av sådan betydelse, att det förtjänar stöd och uppmuntran från
samhällets sida och att en samordning av detsamma är önskvärd.

1945 års trafiksäkerhetskominitté har i ett innevarande år avgivet betänkande
föreslagit inrättandet av ett särskilt ämbetsverk, trafiksäkerhetsstyrelsen,
för trafiksäkerhetsfrågornas handhavande samt att inom styrelsen
skulle tillsättas en forskningsdelegation såsom samordnande organ för den
på längre sikt arbetande trafiksäkerhetsforskningen. Delegationens uppgift
skulle vara att utvälja uppgifter för trafiksäkerhetsforskningen och att
bringa dessa forskningsuppgifter under behandling av lämpliga och intresserade
forskare. För detta ändamål skulle enligt kommitténs förslag ett
anslag stå till styrelsens disposition för fördelning mellan olika forskare
och forskningsinstitut. I betänkandet framhålles, att lösningen av bländningsproblemet
utgör en angelägen uppgift för den tekniska forskningen
och att den blivande för trafiksäkerheten ansvariga myndigheten borde
kunna taga ett viktigt initiativ för att få till stånd en samordning av det
vetenskapliga arbetet på frågans lösning.

Då det av motionären berörda spörsmålet och frågan om vilka åtgärder,
som lämpligen kunna vidtagas från samhällets sida för att främja lösningen
av detsamma, ledan äro föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet,
synes en framställning från riksdagen om utredning av spörsmålet icke
påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den It maj 1948.

På andx-a lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid äi-endets behandling ha närvarit

fxån första kammaren: herrar Norman, Sten, Björkman*, Nils Elowsson,
Hallagåxd, Uhlén, Osvald* och Hollertz;

fxån andra kammaren: herrar Hermansson, Cruse*, Holm, Andersson
i Gisselås, Carlsson i Bakei-öd, Lundberg*, Andersson i Alfredshem och fru
Sandström.*

Ej närvarande vid utlåtandets justering.