Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av 7 § andra stycket b) lagen om semester.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 44 av herr Damström samt motionerna i andra kammaren
nr 69 av herr Hallberg och nr 113 av herr Dahlgren.

I motionerna 1: 44 och II: 69, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagens kamrar måtte besluta »godkänna följande tillägg till 7 § mom.

b) i lag om semester den 29 juni 1945:

— — — samt även beträffande olycksfall eller sjukdom utom arbetet;
-—--».

I motionen II: 113 har föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att »i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan ändring i lagen 29
juni 1945 7 § b), att ''annan sjukdom’ än yrkessjukdom eller sjukdom i
anledning av olycksfall i arbete även kommer att anses som privilegierad
bortovaro».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna. Angående den nuvarande lydelsen av det lagrum,
som motionärerna önska ändrat, får utskottet hänvisa till den redogörelse
för lagbestämmelser som lämnas här nedan.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från socialstyrelsen. Därjämte har på begäran
av utskottet yttranden över motionerna avgivits av Landsorganisationen i
Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen. Redogörelse för yttrandena
lämnas i det följande.

Lagbestämmelser m. m.

Nu gällande semesterlag, lagen den 29 juni 1945 om semester, äger enligt
1 § tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag
av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter
rörande semester.

7 § i lagen har följande lydelse:

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å
minst sexton dagar, och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad,
därest arbetstagaren vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Uppstår vid

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 2 avd. Nr 27.

‘2

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

beräkningen av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå
med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller
sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa
yrkessj ukdomar;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven
militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller
direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning
högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren
till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å vilken
arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete stadgas i särskild lag.

I 12 § första stycket i lagen stadgas, att arbetsgivaren äger bestämma, när
semester skal! utgå; dock bör semestern, om arbetstagaren icke annat begär,
såvitt möjligt förläggas till sommartid. Utan arbetstagarens medgivande må
semestern icke förläggas till sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som
enligt 7 § andra stycket b)—d) och tredje stycket skall jämställas med tid,
å vilken arbete utförts.

Enligt 13 § i lagen skall arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns
början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern.
Detta gäller dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.

Under semester skall enligt 3 § i lagen lön utgå.

På grund av den ovan angivna bestämmelsen i 12 § första stycket i lagen
få de av motionärerna föreslagna ändringarna i semesterlagen betydelse
dels för frågan om semesterns förläggning och dels för frågan i vilken
utsträckning sjukdom skall räknas som s. k. privilegierad frånvaro. Av
motionernas motiveringar framgår icke annat än att ändring i semesterlagen
åsyftas av motionärerna i motionerna I: 44 och II: 69 endast beträffande
bestämmelserna om semesterns förläggning och av motionären i motionen
II: 113 endast beträffande den privilegierade frånvaron.

Semesterns förläggning till tid, då arbetstagare är sjuk.

Frågans tidigare behandling.

I det förslag till semesterlag (SOU 1937:49), som avgavs av 1936 års
semestersakkunniga, upptogos inga regler om förbud för arbetsgivare att
förlägga en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren var sjuk.

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Landsorganisationen förordade i ett yttrande över de sakkunnigas förslag,
att uttryckligt förbud infördes i lagen mot semesterns förläggning till
tid, då arbetstagaren på grund av styrkt sjukdom icke vore i arbete. Liknande
yrkanden framfördes av De anställdas centralorganisation och Tjänstemännens
centralorganisation.

Enligt lagen den 17 juni 1!)38 om semester fick arbetsgivare icke förlägga
en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren var oförmögen
till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses
i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Däremot fanns ingen bestämmelse
om förbud mot semesterns förläggning till tid, då arbetstagaren
var oförmögen till arbete på grund av annan sjukdom än nu nämnts.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag med förslag till lag om semester
uttalade föredragande departementschefen, att det måste betecknas
såsom uppenbart olämpligt för en arbetstagare, om semestern för honom
förlädes till sådan tid, då han av någon omständighet vore oförmögen att
använda densamma till vila. Härom anförde departementschefen vidare:

Det torde därför få anses vara skäligt, att arbetsgivarens rätt att förlägga
semestern till dylik tid i någon mån beskäres. Lämpligast synes härvid vara
att acceptera samma grunder som då det gäller att för beräkning av semesterrätt
med arbetad tid jämställa viss annan tid. Härutöver synes förbud
böra meddelas mot förläggandet av semester till tid, då arbetstagare i
samband med havandeskap avhåller sig från förvärvsarbete. Jag har däremot
icke funnit mig kunna förorda den av de anställdas centralorganisation
och landsorganisationen föreslagna bestämmelsen om förbud mot utgivande
av semester under sådan sjukdomstid, som icke genom den nu
nämnda bestämmelsen blivit undantagen. Anledningen härtill är, att jag
ansett mig kunna utgå från att det vid sådana företag, där samtliga arbetstagare
erhålla semester på en gång, ofta vore olämpligt för arbetsgivaren
att bereda den, som varit sjuk vid tiden för utgivandet av semester till
övriga arbetstagare, semester vid ett senare tillfälle. Jag befarar därför,
att ett generellt förbud mot utgivande av semester under tid, då arbetstagaren
är sjuk, kan göra arbetsgivaren benägen att hellre avskeda arbetstagaren
än att uppskjuta semestern till en senare tidpunkt.

Hos 1942 års semesterkommitté påyrkades av vissa fackförbund förbud
mot semesterns förläggning till tid, då arbetstagaren var frånvarande från
arbetet på grund av vanlig sjukdom. Kommittén anförde härom i sitt betänkande
med förslag till ändrad semesterlagstiftning (SOU 1944: 59)
följande:

Visserligen är det ur semestersynpunkt olämpligt, att semestern förlägges
till tid, då arbetstagaren till följd av sjukdom icke kan utnyttja semestern,
men en dylik förläggning av semestern torde väl ej förekomma
annat än då särskilda skäl föreligga, såsom då semestrarna vid företaget
redan blivit bestämda. Erfarenheterna under den gångna tiden synas vara
sådana, att — mot de skäl som föranlett att »vanlig» sjukdom icke betraktas
som i förläggningshänseende privilegierad frånvaro — anledning saknas
att upptaga detta spörsmål till omprövning.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

i propositionen nr 273 till 1945 års riksdag med förslag till lag om
semester yttrade föredragande statsrådet bland annat:

Vad kommittén föreslagit i fråga om förbud att förlägga semestern till
tid, då arbetstagare är frånvarande från arbetet av privilegierad orsak, har
godtagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag
av landsorganisationen, som önskar förbudet mot semesterns förläggning
till tid för yrkessjukdom utsträckt att avse även annan sjukdomstid.
Denna fråga var föremål för överväganden vid lagens antagande; och statsmakterna
funno därvid sådant förbud icke böra stadgas. Erfarenheterna
under de år, som förflutit sedan semesterlagen trädde i kraft, synas icke
giva anledning till att nu frångå detta ståndpunktstagande.

Yttranden (över motionerna 1:44 och 11:69).

Socialstyrelsen har framhållit, att förslaget om förbud mot semesterns
förläggande till tid, då arbetstagaren vore sjuk, vore av mindre räckvidd
än förslaget om att i semesterhänseende jämställa vanlig sjukdom med
arbetad tid. I anslutning härtill har socialstyrelsen anfört:

Då semesterlagens syfte ju är att bereda arbetstagarna ledighet för vila
och rekreation, synas starka skäl tala för ett sådant förbud. En dylik bestämmelse
skulle dock kunna medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser.
Svårigheter skulle uppstå t. ex. för sådana företag, där arbetstagarna
erhålla semester enligt en på förhand uppgjord plan eller där rörelsen under
arbetstagarnas semester helt inställes. För arbetsgivaren torde det i dylikt
fall vara olägligt, om han på grund av några arbetstagares sjukdom under
den planerade semestertiden tvingas att bereda dessa semester å annan tid.

De flesta arbetstagare erhålla ju icke någon lön under den tid de äro
sjuka. Om semestern förlägges till sjukdomstiden får vederbörande däremot
lön för denna tid, varför han rent ekonomiskt icke blir sämre ställd än om
han finge semester å annan tid. Det torde väl även, åtminstone under nuvarande
förhållanden, i de flesta fall vara möjligt för arbetstagaren att vid
en för arbetsgivaren lämplig tidpunkt kunna erhålla ledighet utan lön och
då använda den under sjukdomstiden utbetalade semesterlönen. Bestämmelserna
om att semestern skall utgå i ett sammanhang och att arbetsgivaren
senast fjorton dagar före semesterns början skall underrätta arbetstagaren
om tiden för semestern erbjuda även ett visst korrektiv för uppenbara
missbruk från arbetsgivarens sida.

Förslag om att i lagen införa förbud mot semesterns förläggande till arbetstagarens
sjukdomstid ha varit föremål för övervägande vid tillkomsten
av såväl 1938 års som 1945 års semesterlag. Statsmakterna ha dock ansett
de olägenheter, som bestämmelsen skulle medföra, vara övervägande. Sedan
dess har intet nytt framkommit, varför någon ändring härvidlag nu icke
synes böra ske. Vid en allmän revision av semesterlagen torde dock även
denna fråga böra bli föremål för förnyad prövning.

Landsorganisationen har tillstyrkt den av motionärerna föreslagna lagändringen
beträffande semesterns förläggning och som skäl härför anfört:

Det finns egentligen inga verkliga motiv varför olycksfall i arbete och
yrkessjukdom skola vara i förläggningsavseende privilegierade framför
olycksfall utom arbetet och annan sjukdom än yrkessjukdom. Den i gäl -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

5

lande lag genomförda kongruensen mellan de i kvalifikationshänseende och
de i förläggningshänseende privilegierade frånvaroanledningarna synes
mera bestämd av önskan att ernå lagteknisk likformighet än av sakliga
grunder. Medan den i kvalifikationshänseende gällande privilegieringen av
olycksfall och sjukdom kan motiveras av orsakssammanhanget mellan arbetet
och sjukdomen, kan detta sammanhang i och för sig knappast motivera
det vid frånvaro av sådan anledning gällande förläggningsförbudet.
Den avgörande synpunkten för utformningen av detta förbud är tydligen
icke anledningen till frånvaron utan olycksfallets resp. sjukdomens återverkan
på arbetstagarens möjlighet att utnyttja en till frånvarotiden förlagd
semester för dennas avsedda ändamål. Från denna synpunkt kommer man
till annat resultat än man kommer till från »kongruenssynpunkten». Ja,
man kommer i praktiken ofta, kanske oftast, till motsatt resultat. Den stora
massan av olycksfall äro ej förenade med feber eller eljest av beskaffenhet
att nödga den skadade till sängliggande eller ens hindra hans utevistelse.
Ofta nog gäller detsamma om yrkessjukdom. Motsatsen åter gäller beträffande
flertalet »vanliga sjukdomar», t. ex. en lunginflammation, en epidemisk
sjukdom och andra »vanliga» sjukdomar av den art och grad att de
enligt läkares föreskrift nödga den sjuke att avhålla sig från arbete. Men
även om man håller fast vid kravet på orsakssammanhang mellan arbetet
och sjukdomen, måste den nuvarande begränsningen av förläggningsförbudet
anses irrationell. Tv med denna begränsning uteslutes från privilegieringen
ett stort antal fall, där orsakssammanhang faktiskt kan konstateras
men privilegieringen likväl ej gäller av den anledningen att sjukdomen antingen
icke kan betecknas som en typisk yrkessjukdom eller, trots att den
kan så betecknas, icke omfattas av försäkringen för sådana sjukdomar.

Med det sagda har landsorganisationen givetvis icke velat ifrågasätta en
inskränkning av förläggningsförbudet vid olycksfall eller yrkessjukdom till
fall, då dessa faktiskt hindra semesterns utnyttjande under frånvarotiden.
Av praktiska skäl är det ogörligt att vid frånvaro av dessa anledningar göra
förbudet beroende av en prövning i varje särskilt fall. Men man har på
grundval av det sagda anledning att fråga sig, om sakliga skäl finnas för
att bibehålla arbetsgivarens fria rätt att förlägga semestern till tiden för
vanlig sjukdom. Det har visats att denna hans frihet icke kan motiveras
med hänsyn till sjukdomens karaktär. Man frågar sig då vilka andra godtagbara
skäl som eventuellt kunna anföras.

Som sådana kunna väl över huvud endast diskuteras dels företagets intresse
av att vid en för alla arbetstagare gemensam förläggning av semestern
icke behöva vidkännas den olägenhet, som skulle ligga i att semestern
för en eller annan sjuk arbetstagare finge framflyttas till senare tidpunkt,
dels det härmed sammanhängande skälet att skyldigheten att göra dylika
undantag skulle kunna göra arbetsgivaren benägen att avskeda den sjuke.

I det följande bortses från det motargument mot detta resonemang, som
ligger däri alt precis samma betänkligheter kunna anföras mot den gällande
lagens privilegiering av olycksfall och försäkrad yrkessjukdom.

Den första invändningen grundas på en avvägning av å ena sidan företagets
ekonomiska intresse och å andra sidan den sjuke arbetstagarens intresse
av eu för sitt ändamål utnyttjad semester, därvid det förstnämnda
intresset ansetts överväga det senare. Från arbetarskyddssynpunkt kan naturligtvis
eu sådan värdering — som för övrigt bortser från alt semesterns
utnyttjande för rekreation också är ett företagsintresse — icke godkännas.
Men även praktiskt sett är argumentet föga respektabelt. Olägenheten för

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

arbetsgivaren reduceras högst väsentligt av att regeln om arbetsgivarens
fria förläggningsrätt gäller även beträffande den framflyttade semestern.
I de fall ej annat följer av avtal om viss semesterperiod kan arbetstagaren
ej kräva att utfå semestern under viss tid av året.

Vad gäller frågan om den hänsyn man vid privilegieringens utformning
har att ta till uppsägningsrisken kan nog — åtminstone under en sämre arbetsmarknadskonjunktur
än den nuvarande — skäl andragas för att — så
länge svensk lag ej hindrar att en arbetstagare avskedas på grund av sjukdom
— sådan hänsyn tillmätas en viss vikt i fråga om den i kvalifikationshänseende
gällande privilegieringen. Däremot tror landsorganisationen knappast
att man, då det gäller förläggningsförbudet, behöver på allvar räkna
med risken i fråga. Uppsägningsrättens utnyttjande av sådan anledning
skulle omedelbart aktualisera frågan om lagstadgat uppsägningsskydd —
därest inte uppsägningen såsom stridande mot god sed vore att anse som
ogiltig redan enligt allmänna rättsgrundsatser.

Enligt 1942 års semesterkommitté och föredragande departementschefen
1945 hade erfarenheterna från förra semesterlagens giltighetstid icke varit
sådana att en utsträckning av förläggningsförbudet vore motiverad. Någon
utredning till stöd för dessa omdömen finns veterligen icke. I vilken omfattning
det förekommit att semester förlagts till vanlig sjukdomstid undandrar
sig i varje fall landsorganisationens bedömande; motionären säger att
åtskilliga fall förekommit. Den goda arbetsmarknadskonjunkturen har säkerligen
bidragit att avhålla åtskilliga arbetsgivare från att i förevarande
avseende utnyttja sin lagstadgade frihet. Härmed må förhålla sig hur som
helst. Om erfarenheten bekräftat att denna frihet icke utnyttjas till arbetstagarens
förfång, synes detla förhållande snarare utgöra ett skäl för än ett
skäl mot att lagfästa en ordning, som från principiell synpunkt måste erkännas
vara den riktiga.

Det må slutligen erinras om att enligt den nya norska semesterlagen
(1947) arbetstagare äger att få semestern framflyttad, om han före dess
början styrker att han är sjuk eller eljest arbetsoför. Hans rätt härutinnan
är endast såtillvida begränsad att han icke äger kräva att utfå ny semester
under den i norska lagen för huvuddelen av semestern stadgade semesterperioden
(16 maj—30 september). Inskränkningen i fråga är för vår del
utan intresse, då den svenska lagen ju icke upptar någon tvingande regel
om semesterperiod.

Den föreslagna lagändringen beträffande semesterns förläggning avstyrkes
däremot av Svenska arbetsgivareföreningen. Efter att först ha redogjort
för frågans tidigare behandling har arbetsgivareföreningen anfört följande:

Föreningen kan icke finna, att i motionerna anförts skäl, som mot statsmakternas
tidigare ställningstagande i frågan böra föranleda bifall till motionerna.
Föreningen vill framhålla, att arbetsgivarna sällan eller aldrig
avsiktligt begagna sig av möjligheten att förlägga arbetstagares semester
till sjukdomstid. Om däremot arbetstagaren blir sjuk under eller strax före
en redan fastställd semester, saknar arbetsgivaren ofta möjlighet att ändra
på semesterns förläggning, och i sådana fall kan semestertiden komma att infalla
under arbetstagarens sjukdom. Av motionen får man den uppfattningen,
att fall skulle ha förekommit, då en arbetstagare, som varit borta
från sitt arbete på grund av sjukdom, i efterhand fått sjukdomstiden avräknad
på semestern. Det förtjänar erinras om att enligt domar av arbets -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

7

domstolen arbetsgivax-en icke har möjlighet att — även om han skulle vilja
det — efteråt förklara en bortovaro på grund av sjukdom som semester.
Besked om semesterns förläggning måste lämnas i förväg, och enligt lagen
gäller i sådant hänseende en varseltid av minst 14 dagar. Ett bifall till
motionerna skulle skapa stora möjligheter för arbetstagarna att missbruka
sin semesterrätt. Föreningen vill särskilt understryka de stora praktiska
olägenheter, som ett föi''bud att förlägga semestern till vanlig sjukdomstid
skulle innebära i synnerhet för företag, vilka för senxester göra uppehåll i
driften eller redan tidigt under året fastställa semesterplan. En regel, som
den föreslagna, skulle säkerligen göra det omöjligt för större och medelstora
företag, som förfara på sistnämnda sätt, att fortsätta med detta system.

Slutligen vill föreningen framhålla, att den yi-kade lagändringen, såsom
den av motionärerna utformats, jämväl innebär, att frånvaro på grund av
vanlig sjukdom kvalificerar till semester, vilket, såvitt framgår av motionerna,
dock icke torde ha avsetts. Beträffande föreningens synpunkter på
en ändring med sådan imxebörd får föreningen hänvisa till det yttrande,
som föreningen denna dag avgivit till utskottet över motionen IT: 113.

Sjukdom som privilegierad frånvaro.

Frågans tidigare behandling.

1936 års semestersakkunniga anförde i sitt betänkande med förslag till
lag om semester (SOU 1937: 49) i fråga om de privilegierade orsakerna till
frånvaro från arbetet bland annat följande:

Även om en arbetstagax-e under viss månad ej utfört arbete under minst
aderton dagar, kunde omständigheterna vara sådana, att den å månaden
belöpande semesterrätten skäligen ej borde gå förlorad. Bland de orsaker
till bortovaro från arbete, som borde privilegieras på sådant sätt, att bortovaron
jämställdes med arbetad tid, då det gällde kvalificering för semester,
voro främst att märka åtnjutande av semester. Detta överensstämde med
hittills på alla områden tillämpad praxis. Vidare torde böra privilegieras
bortovai-o, som orsakats av olycksfall i ai-betet, eller sådana yrkessjukdomar,
som falla under lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Det kunde nämligen icke anses vara skäligt, att en arbetstagare,
som skadats i arbetet och till följd därav bleve arbetsoförmögen, skulle gå
förlustig någon del av sin semesterrätt. Det kunde ej heller anses föreligga
skäl att tidsbegränsa rätten till semester vid längi-e bortovaro från arbetet
av nu nämnda orsaker. Så länge arbetsavtalet kunde anses gälla, borde den
skadade sålunda få beräkna semesterrätt. Av rena billighetsskäl förordade
de sakkunniga slutligen, att fullgörandet av repetitionsövning skulle jämställas
med att arbetstagai-en utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Härvidlag
kunde det endast bliva fråga om semesterrätt för eu å två dagar,
vilken rätt eljest skulle gå förlorad genom repetitionsövningen.

Beträffande vissa andra fall kunde tvekan anses råda, om privilegiering
av viss orsak till bortovaro från arbetet borde ske. Detta gällde främst sådan
sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kunde betecknas
såsom yrkessjukdom. Härvidlag förelåge visserligen ömmande skäl
och ofta nog vore behovet av rekreation efter eu genomgången sjukdom

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

mycket stort. Det måste emellertid ihågkommas, att det här gällde en ekonomisk
belastning för arbetsgivarna. De sakkunniga ansåge det icke gärna
vara tänkbart, att man genom en lagbestämmelse skulle ålägga arbetsgivarna
att låta arbetstagarna åtnjuta semester, belöpande på sjukdomstid, i
vidare mån än arbetsgivarna kunde anses vara skyldiga att utgiva lön under
sjukdomen. Uttryckliga regler härom funnes endast i sjömanslagen.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag anförde föredragande departementschefen,
att han gärna sett, att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning
privilegiera även annan sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget
omnämnda. I likhet med de sakkunniga befarade emellertid departementschefen,
att en bestämmelse härom skulle medföra risk för uppsägning
från arbetsgivarens sida.

1942 års semesterkommitté (SOU 1944: 59) föreslog inga andra ändringar
i då gällande priviligeringsbestämmelser än att till privilegierad frånvaro
skulle hänföras även havandeskapstid (med viss maximering).

I yttrande över kommitténs förslag förklarade Landsorganisationen, alt
billighetsskäl talade för att även vanlig sjukdomstid — intill viss tid —
privilegierades. Även Svensk sjuksköterskeförening förordade, att frånvaro
från arbetet till följd av annan sjukdom än yrkessjukdom finge anses såsom
arbetad tid.

I propositionen nr 273 till 1945 års riksdag yttrade föredragande statsrådet
bland annat:

Från ett par håll har yrkats, att även annan sjukdomstid än sådan, under
vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av yrkessjukdom,
måtte få räknas såsom arbetad tid enligt semesterlagen. Hur långt
man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad att utföra
sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester, kan givetvis vara
föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen anföras för
att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även vanlig sjukdomstid.
Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern såsom en genom
arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren innebär varje utsträckning
av de privilegierade frånvaroorsakerna en motsvarande ekonomisk
belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan utsträckning vara till
nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera benägna att tillgripa ett avskedande
än eljest. Vid övervägande av denna fråga har jag därför stannat för
att icke nu föreslå någon lagändring i förevarande hänseende och att således
icke medgiva något tillgodoräknande i semesterhänseende av vanlig
sjukdomstid. Detta spörsmål torde i stället få lösas avtalsvägen. Så synes
ock ha skett i icke obetydlig utsträckning.

Yttranden (över motionen II: 113).

Socialstyrelsen har funnit övervägande skäl tala mot förslaget att i 7 §
andra stycket b) semesterlagen införa en bestämmelse om att sjukdom
eller olycksfall utom arbetet skall anses såsom privilegierad frånvaro. Därvid
har socialstyrelsen anfört:

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

9

Vad först beträffar förslaget om att i semesterhänseende jämställa vanlig
sjukdom med arbetad tid vill styrelsen erinra om bestämmelsen i 7 §
första stycket enligt vilken semester utgår för varje kalendermånad, varunder
arbetstagaren utfört arbete å minst 16 dagar. En kortare tids sjukdom
påverkar sålunda icke semesterrätten.

Den semesterledighet en arbetstagare erhåller ett år är i allmänhet ersättning
för föregående års arbete. Om man bortser från långvariga sjukdomsfall
kommer arbetstagaren därför ändå att erhålla full semester samma år
han varit sjuk, d. v. s. under det år, då hans behov av vila och rekreation
får anses vara särskilt stort.

Semesterlagen vilar på den grundtanken, att semesterrätten är en intjänad
löneförmån, och detta måste åtminstone i princip medföra, att semesterrätten
bör vara beroende av det av arbetstagaren verkligen utförda
arbetet. I vissa särskilt angivna undantagsfall — 7 § andra stycket semesterlagen
— har lagen visserligen gjort avsteg från denna princip. Det ligger
emellertid i sakens natur, att restriktivitet måste iakttagas i fråga om dylika
undantag. Beträffande sjukdom föreligger enligt styrelsens mening
icke tillräckligt starka skäl härför.

En bestämmelse om att sjukdom skulle anses som privilegierad frånvaro
torde även kunna leda till det icke önskvärda resultatet, att en arbetsgivare,
i stället för att behöva utgiva semester för sjukdomstiden, uppsäger
arbetstagaren och icke anställer honom igen förr än han blivit frisk.

Landsorganisationen har i viss utsträckning tillstyrkt förslaget att vanlig
sjukdom i semesterhänseende skall få likställas med arbetad tid. Landsorganisationen
har anfört:

Enligt den norska ferieloven av den 14 november 1947 är rätten till
semesterledighet — 18 arbetsdagar — i princip oavhängig av anställningsoch
arbetstid under kvalifikationsåret, medan rätten till semesterlön står
i förhållande till anställningstiden (eller arbetsförtjänsten). Beträffande arbetstagare
vars semesterlön beräknas efter kvalifikationssysteinet (opptjeningssystemet)
— arbetstagare med fast, för dag, vecka etc. beräknad
lön — göres vid semesterlönens uträknande icke avdrag för av sjukdom
intill sammanlagt högst tre månader föranledd frånvaro under kvalifikationsåret.

1 avseende å frånvaro på grund av sjukdom är den gällande svenska
lagens privilegiering begränsad till sjukdom till följd av olycksfall, som
drabbat arbetstagaren i arbete hos den som varit hans arbetsgivare under
tiden för olycksfallet, resp. till försäkrad yrkessjukdom som ådragits i det
arbete till vilket semesteranspråket hänför sig. Uppenbarligen är rättsgrunden
för en privilegiering starkare i dessa fall än när fråga är om vanlig
sjukdom utan bevisligt sammanhang med arbetet. Men det är att märka
att, sä som privilegieringen utformats, orsakssammanhang i och för sig
icke är tillräckligt. Även om en sjukdom i det särskilda fallet kan konstateras
vara föranledd av arbetet — den må kunna betecknas som yrkessjukdom
eller ej — grundar den ingen privilegiering, därest den ej antingen
härrör av ett olycksfall i arbetet eller är sådan yrkessjukdom som omfattas
av 1929 års lag. Redan detta förhållande utgör eu anledning att utsträcka
privilegieringen. Det är emellertid ogörligt atl, om man över huvud
sä vill göra, uppställa krav på orsakssammanhang med arbetet; man nödgas
taga konsekvensen att låta privilegieringen omfatta sjukdom över

liihang till riksdagens protokoll !) samt. 2 and. Nr 27.

2

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

huvud. I den mån privilegieringen sålunda kommer att omfatta även sjukdom
utan påvisbart eller sannolikt sammanhang med arbetet kan den tydligen
endast motiveras med de billighetshänsyn, vilka motionären antyder
i slutet av sin motion. Dessa hänsyn måste dock anses mycket behjärtansvärda.
Å andra sidan vore det väl att sträcka sig alltför långt om man
utvidgade privilegieringen till att gälla hur lång sjukdomstid som helst;
detta skulle troligen också kunna befaras medföra den risk för den sjukes
uppsägning, som hittills åberopats som ett av skälen mot att i fråga om
kvalifikation tillgodoräkna arbetstagaren vanlig sjukdomstid. En lämplig
begränsning synes vara den som genomförts i den norska lagstiftningen,
vilken tid ungefärligen motsvarar den tid, under vilken enligt svensk lag
frånvaro i samband med havandeskap eller barnsbörd är privilegierad.

Landsorganisationen får sålunda på det sätt tillstyrka motionärens förslag
att 7 § i semesterlagen tillföres bestämmelse att med arbetad dag skall
intill en tid av sammanlagt högst tolv veckor under varje kvalifikationsår
jämställas dag, under vilken arbetstagaren under pågående anställning
varit oförmögen till arbetet på grund av olycksfall utom arbete eller annan,
av läkare styrkt sjukdom än sådan som avses i 7 § b).

Svenska arbetsgivareföreningen har däremot avstyrkt förslaget om privilegiering
av frånvaro på grund av vanlig sjukdom. Efter att först ha redogjort
för frågans tidigare behandling har arbetsgivareföreningen anfört:

Föreningen kan icke finna, att i motionen anförts skäl, som böra föranleda
statsmakterna att frångå ovan refererade ståndpunktstagande. Vad
motionären anfört om att svårigheter ofta uppstå för en arbetstagare, som
skadats genom olycksfall i arbetet, att få detta erkänt som sådant hos försäkringsrådet,
utgör enligt föreningens åsikt intet skäl för en utvidgning
av semesterlagens bestämmelser om privilegierad frånvaro till att jämväl
omfatta vanlig sjukdomstid. Föreningen vill för övrigt starkt ifrågasätta
påståendets riktighet i och för sig. De i motionen gjorda påståendena, att
många arbeten äro av den art, att arbetstagarens hälsa successivt nedbrytes
med resultat att sjukdomar uppstå samt att knappast något arbete är
av den art, att det icke ger upphov till någon sjukdom, finner föreningen
vara i hög grad överdrivna. Påståendet att rationaliseringen åstadkommer
en för tidig förslitning av arbetskraften är många gånger tidigare vederlagt.
Genom rationaliseringen har arbetet i vår industri, allmänt sett, blivit
mindre påfrestande än som tidigare varit fallet.

Det förtjänar påpekas, att genom regeln, att semesterrätt inträder för
viss kalendermånad, om blott arbetstagaren utfört arbete å minst 16 dagar,
bortovaro på grund av sjukdom under 10 — och i vissa fall upp till
20 dagar — redan enligt den gällande lagen icke inverkar på semesterrätten.

Föreningen vill vidare framhålla de stora praktiska olägenheter, som den
föreslagna lagändringen skulle medföra. En utvidgning av de privilegierande
frånvaroorsakerna till att jämväl omfatta vanlig sjukdom skulle
nämligen till förhindrande av missbruk nödvändiggöra en vidlyftig kontroll
från arbetsgivarnas sida över anledningen till varje frånvaro från arbetet.
En sådan kontroll skulle alltid vålla svårigheter och i vissa fall — exempelvis
inom stuverifacket och byggnads- och anläggningsindustrierna —
vara helt omöjlig.

Det är icke möjligt att utan en ingående utredning fastställa, hur stor

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

ökning av lönekostnaderna ett genomförande av motionärernas förslag
skulle innebära; det är emellertid tydligt, att det i vissa fall skulle medföra
en icke oansenlig ny belastning.

Utskottet.

Förevarande motioner röra två frågor. Den ena frågan gäller i vilken omfattning
arbetsgivare skall förbjudas att förlägga en arbetstagares semester
till tid, då arbetstagaren är sjuk. Den andra frågan är i vilken utsträckning
frånvaro från arbetet på grund av sjukdom i semesterhänseende skall jämställas
med arbetad tid.

Enligt semesterlagen äger arbetsgivaren bestämma när semester skall
utgå. Arbetsgivaren får dock icke förlägga arbetstagarens semester till tid,
då arbetstagaren är oförmögen till arbete på grund av i ax-betet inträffat
olycksfall eller på grund av sådan i arbetet ådragen sjukdom, som avses
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Enligt utskottets mening tala
starka skäl för att detta förbud utsträckes till att gälla även annat olycksfall
och annan sjukdom. Semesterns huvudsyfte är ju att bereda arbetstagarna
vila och rekreation. Det är icke tillfredsställande, att arbetsgivare
kan förlägga en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren är sjuk,
och därigenom hindra arbetstagaren från att få semester efter tillfrisknandet.
En arbetstagare, som varit sjuk, har i allmänhet större behov av
vila och rekreation än en som icke varit sjuk. Förbud för arbetsgivare att
förlägga arbetstagares semester till tid, då arbetstagare är sjuk, torde i
vissa fall kunna medföra olägenheter för arbetsgivaren. Detta gäller framför
allt i företag, som redan tidigt på året fastställa semesterplan, och företag,
som göra uppehåll i driften för semester. Olägenheterna av ett dylikt
förbud torde dock även i sådana företag vara av relativt begränsad omfattning.
Den här diskuterade frågan om begränsning av arbetsgivarens
rätt att bestämma, när semester skall utgå, kräver emellertid närmare överväganden.
Utskottet förordar, att en utredning av frågan kommer till stånd.

Det andra av de i motionerna framförda förslagen, nämligen förslaget
att vanlig sjukdomstid i semesterhänseende skall betraktas som arbetad
tid, är mera diskutabelt. Semesterlagen vilar på den grundtanken, att
semesterrätten är en intjänad löneförmån. Detta har medfört, att semestern
i princip gjorts beroende av den tid, under vilken arbetstagaren utfört arbete
för arbetsgivarens räkning. Från denna princip har visserligen i 7 §
andra stycket semesterlagen gjorts undantag, men det är självfallet, att
avvikelser från lagens grundprincip måste ske med stor försiktighet. Enligt
semesterlagens nuvarande lydelse är arbetstagares frånvaro från arbete
på grund av olycksfall i arbetet eller på grund av yrkessjukdom i semesterhänseende
jämställd med arbetad tid. Detta utgör givetvis i och för sig
icke något skäl för att frånvaro på grund av annat olycksfall eller annan

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

sjukdom i semesterhänseende skall privilegieras. Vissa skäl kunna emellertid
anföras för att i någon utsträckning privilegiera även vanlig sjukdomstid.
I samband med den av utskottet förordade utredningen av frågan
om förbud för arbetsgivare att förlägga en arbetstagares semester till
tid, då denne är sjuk, synes även frågan om privilegiering av frånvaro
på grund av vanlig sjukdom böra övervägas. Därvid bör emellertid uppmärksammas,
att varje utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna
innebär en ekonomisk belastning för arbetsgivarna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning av frågan
om förbud för arbetsgivare att förlägga en arbetstagares
semester till tid, då arbetstagaren är sjuk, i samband
varmed även bör utredas frågan om att i semesterhänseende
i viss utsträckning med arbetad tid jämställa frånvaro från
arbetet på grund av annat olycksfall än olycksfall i arbetet
eller annan sjukdom än sådan i arbetet ådragen sjukdom,
som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda; och

B. att motionerna I: 44, II: 69 och II: 113, i den mån de
icke besvarats genom vad utskottet under A. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 april 1948.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand*, Sten, Björkman,
Nils Elowsson, Hallagård, Uhlén och Osvald*;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg, Johnsson i Kastanjegården*,
Cruse, Holm*, fru Johansson i Norrköping, fru Ewerlöf* och
herr Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1948

841247