Andra lagutskottets utlåtande nr 24-
1
Nr 24.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
kompetensfördelningen inom sjukhusens ledning.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 192 i första kammaren av herr Lundqvist
och nr 340 i andra kammaren av herr Håstad och fru Möller.
I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t begära utredning genom statens sjukhusutredning av frågan
rörande kompetensfördelningen inom sjukhusens ledning».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Över motionerna ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av Svenska
landstingsförbundet, Svenska lasarettsläkarföreningen och Svenska sjukhusförvaltningens
tjänstemannaförbund.
Enligt lagen den 20 december 1940 om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus åligger det landsting och stad, som ej deltager i landsting,
att i den utsträckning sagda lag angiver sörja för sjukhusvård åt dem, som
ha sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller staden (1 §).
Den centrala ledningen av landstingets eller stadens sjukhusväsende utövas
av en sjukvårdsberedning (4 och 5 §§). Den närmaste tillsynen vid och
ansvaret för förvaltningen av sjukhus skall utövas av en direktion, vilken
utses av den, som driver sjukhuset (10 §). Den för sjukvården vid sjukhus
ansvarige läkaren eller, där flera sådana finnas, den av dem, som
förordnas därtill av sjukvårdsberedningen, är mellan direktionens sammanträden
sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman (11 §). Vid sjukhus
skall finnas anställd för dess behöriga skötande erforderlig personal
(7 §). Närmare föreskrifter om organisationen vid sjukhusen lämnas i
sjukhusstadgan den 20 december 1940. Vid sjukhus finnes som regel anställd
en syssloman. Dylik befattningshavare skall enligt nyssnämnda
stadga finnas vid lasarett och sanatorium (3, 47, 53, 54 och 56 §§).
Direktionen äger fastställa dagordning för sjukhuset, sedan förslag därtill
upprättats av styresmannen efter samråd med sysslomannen. Vidare är
direktionen berättigad att lämna de särskilda föreskrifter, som ma finnas
nödiga för tryggande av god ordning vid sjukhuset och för dettas ändamålsenliga
skötsel (6 §). Det åligger direktionen att hava vård och tillsyn
1 — Dihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 2 avd. Nr 24-
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 24.
över fastigheter och inventarier m. m., som användas för sjukhusets
behov (13 §). Spisordning för sjukhuset skall på förslag av styresmannen
fastställas av direktionen (16 §). Direktionen skall förelägga sjukvårdsberedningen
förslag till inkomst- och utgiftsstat för sjukhuset (18 §).
Styresman är pliktig att vid varje direktionssammanträde anmäla av honom
i denna egenskap efter nästföregående sammanträde vidtagna åtgärder. Han
äger hos direktionen väcka förslag i frågor rörande sjukhuset samt att deltaga
i direktionens överläggningar (7 §). Styresman är pliktig att till behandling
förbereda och inför direktionen föredraga alla på dess prövning
ankommande ärenden, som ordföranden ej förbehåller sig. Direktionen äger
dock bestämma, att styresmannen skall förbereda ärenden, som icke beredas
av ordföranden, gemensamt med sysslomannen och en eller två av direktionen
för ändamålet utsedda ledamöter av densamma samt att på styresmannen
ankommande föredragning inför direktionen, i den mån styresmannen,
sysslomannen och nämnda ledamöter överenskomma därom, skall verkställas
av sysslomannen eller någon av dessa ledamöter. Vill styresmannen
vidtaga åtgärd, som är av beskaffenhet att medföra utgift och icke är av
direktionen anbefalld, skall han, såvida omständigheterna icke lägga hinder
i vägen, rådföra sig med sysslomannen innan åtgärden vidtages. Denne äger
rätt att få skiljaktig mening jämte motivering antecknad å en minneslista,
vilken sedan företes för direktionen. Ärende, som rör lasarettets ekonomiska
förvaltning, får icke avgöras av direktionen utan att sysslomannen erhållit
tillfälle att yttra sig (8 §). Annan läkare än styresman äger rätt att hos
direktionen väcka förslag beträffande sjukvård, för vilken han är ansvarig,
samt att deltaga i direktionens överläggningar angående sådan sjukvård.
Enahanda rätt äger sysslomannen såvitt angår frågor rörande sjukhusets
ekonomiska förvaltning (10 §). Vid direktionens sammanträden skall föras
protokoll. Detta föres, där ej direktionen annorlunda beslutar, av sysslomannen.
Envar, som deltagit i ärendes avgörande eller överläggning därom,
äger få från direktionens beslut avvikande mening antecknad till protokollet
(5 § 3., 34 § 6). Närmare föreskrifter om styresmannens åligganden
lämnas i 24 § sjukhusstadgan. Enligt 33 § sagda stadga har sysslomannen
att med iakttagande av de föreskrifter, som sjukvårdsberedningen i instruktion
eller eljest lämnar, under direktionens förmanskap och styresmannens
inseende handhava sjukhusets ekonomiska förvaltning och därmed i sammanhang
stående angelägenheter. Närmare föreskrifter angående sysslomannens
åligganden givas i 34—38 §§ sjukhusstadgan.
Frågan om kompetensfördelningen inom sjukhusens ledning har vid flera
tillfällen övervägts av sakkunniga och prövats av riksdagen.
Redan 1901 års lasarettsstadga föreskrev, att lasarettsläkaren, eller om
flera dylika funnes, den av dem, som direktionen därtill förordnade, skulle
vara styresman för lasarettet samt att lasarettets ekonomiska förvaltning
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 2Jh
under direktionens förmanskap och styresmannens inseende skulle handhavas
av en syssloman. Styresmannens och sysslomannens åligganden voro
enligt stadgan i huvudsak desamma som enligt nu gällande författningar,
dock att styresmannen hade att ensam föredraga alla sjukvården och förvaltningen
av lasarettet rörande ärenden.
Varken 1920 års läsårettsstadgekcmimitté, som 1922 framlade ett betänkande
med förslag till allmän sjukhusstadga m. m. (stat. off. utr. 1922: 43),
eller 1926 års lasarettsstadgesakkunniga, vilka gjorde en överarbetning av
detta förslag och 1927 avgåvo betänkande med förslag till lag om vissa av
landsting eller kommuner drivna sjukhus m. m. (stat. off. utr. 1927: 3), föreslogo
några mer genomgripande ändringar i nu ifrågavarande hänseende.
I ett av de sakkunniga utarbetat förslag till sjukhusstadga upptogos emellertid
bestämmelser om att styresmannen för ett sjukhus, om direktionen
så bestämde, skulle vara skyldig att med en eller två direktionsledamöter
överlägga om vissa ekonomiska åtgärder samt gemensamt med dem förbereda
föredragningen av sådana ärenden, som icke bereddes av direktionens
ordförande. Enligt förslaget kunde tillika överenskommas, att föredragningen
skulle utföras av någon av nyssnämnda ledamöter.
Genom proposition nr 101 till 1928 års riksdag förelädes riksdagen förslag
till lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Vid propositionen
hade fogats ett utkast till sjukhusstadga. Föredragande departementschefen,
statsrådet Jakob Pettersson, uttalade i förevarande hänseende i
propositionen bland annat:
»Med hänsyn till angelägenheten av en enhetlig ledning för varje särskilt
sjukhus och till det nära samband, som i allmänhet förefinnes mellan den
ekonomiska förvaltningen och sjukvården, bör enligt min uppfattning ledningen
av sjukhus bibehållas i styresmannens hand, så länge det är möjligt
för en person att utan olägenhet handhava det hela. Emellertid får å
andra sidan icke förbises, att styresmannen dock i första hand är läkare
och att, då vid läkartjänsters tillsättande hänsyn ej kan tagas till annat än
läkarkompetensen, det kan inträffa, att styresmannen i viss män står främmande
för rent ekonomiska förvaltningsfrågor. En god garanti mot en otillfredsställande
behandling av dessa erbjuder otvivelaktigt den av de sakkunniga
föreslagna, nyss återgivna bestämmelsen om en särskild, vid styresmannens
sida ställd delegation. Därutöver synes man emellertid böra mer än
som skett i de sakkunnigas förslag draga försorg om, att direktion och styresman
utnyttja den kompetens i ekonomiska frågor, som sysslomannen besitter.
Även om direktion och styresman sällan torde underlåta att inhämta
sysslomannens mening, synes man doek hava anledning att uttryckligen
fastslå en skyldighet därutinnan. Denna skyldighet torde böra läggas på
styresmannen och erhålla sådant innehåll, att sysslomannens omdöme kan
vid förvaltningsfrågas behandling beaktas ej blott av direktionen utan även
av förenämnda delegation, om överläggning med densamma äger rum. Klart
är, att skyldigheten att höra sysslomannen får sin största betydelse vid de
större sjukhusen med deras för sjukhusförvaltning speciellt utbildade syssloman.
Men även vid andra sjukhus kan det vara av värde att sysslomannens
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.j.
åsikt inhämtas i den mån omständigheterna det tillåta. Sysslomannen bör
vidare få uttrycklig rätt att vid direktionssammanträdena yttra sig i förvaltningsfrågor
samt att få avvikande mening antecknad till protokollet.»
Departementschefen förklarade vidare, att han icke kunde förorda, att föredragningen
inför direktionen av ärenden rörande den ekonomiska förvaltningen
överflyttades på sysslomannen, enär detta enligt hans uppfattning
skulle »medföra en av förhållandena icke med nödvändighet föranledd splittring
av förvaltningen och dessutom lätt, med hänsyn till svårigheten att
draga en gräns emellan ekonomiska ärenden och sjukvårdsärenden, kunna
giva anledning till kompetenskonflikter.»
Andra lagutskottet (utlåtande nr 35) förordade i anslutning till en av
herr Hage väckt motion, att möjlighet skulle lämnas öppen för styresmannen
och nyssnämnda delegation att gemensamt besluta, att föredragningen
av visst ärende skulle överlämnas till sysslomannen.
I 1928 års sjukhusstadga utformades bestämmelserna i nu berörda hänseende
i överensstämmelse med vad departementschefen föreslagit, dock
med beaktande av vad andra lagutskottet förordat.
År 1938 väcktes i riksdagens andra kammare en motion av herr Landquist
(II: 339), vari motionären anhöll, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående bland annat frågorna om
överförande av föredragningen av ärenden rörande den ekonomiska förvaltningen
vid sjukhus till sysslomannen och upphävande av den inskränkningen
i sysslomannens ekonomiska förvaltning, att densamma skulle handhavas
under styresmannens inseende. Andra kammarens andra tillfälliga utskott
avstyrkte motionen under hänvisning till att efter tillkomsten av 1928
års sjukhuslagstiftning icke någonting inträffat, som motiverade de föreslagna
reformerna. Andra kammaren avslog motionen.
År 1939 framlade 1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga ett betänkande
angående ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet, vari
föreslogs centralisering av ledningen av landstingens sjukhusväsende. I nu
ifrågavarande hänseende uttalade de sakkunniga:
»Med de ökade krav, som på grund av den medicinska vetenskapens och
teknikens snabba utveckling ävensom den ständigt stegrade belastningen å
sjukhusen numera måste ställas å sjukhus ansvariga läkare, torde det enligt
de sakkunnigas uppfattning kunna ifrågasättas, huruvida det allt framgent
skall bliva möjligt för dessa läkare eller den av dem, som utsetts till styresman,
att, särskilt då fråga är om de stora delade lasaretten med sina skilda
specialavdelningar, inför sjukhusets direktion ensam vara ansvarig icke blott
för den meddelade sjukvården utan jämväl för sjukhusets alltmer krävande
och omfattande ekonomiska förvaltning.
Oberoende av att det enligt gällande sjukhusstadga formellt alltjämt är
läkaren-styresmannen, som har ansvaret för jämväl den ekonomiska förvaltningen
vid sjukhusen, torde det dock icke kunna förnekas, att det i allmänhet
är sysslomannen, som i första hand bevakar och gentemot sjuk
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 2It.
husets huvudman får bära ansvaret för att kostnaderna för sjukhusets administration
och förvaltning i möjligaste mån begränsas. Icke så sällan torde
det också — gällande bestämmelser till trots — i praktiken vara på sysslomannen,
som det ankommer att utreda och inför direktionen föredraga ärenden
rörande lasarettets ekonomiska förvaltning. Särskilt torde detta vara
fallet vid sjukhus, där läkaren-styresmannen, vid vars tillsättning hänsyn i
stort sett uteslutande kan tagas till vederbörandes kompetens såsom läkare,
står mera främmande för ekonomiska förvaltningsfrågor.
Med allt beaktande av angelägenheten av en enhetlig ledning för varje
särskilt sjukhus och av det nära samband, som onekligen ofta förefinnes mellan
den ekonomiska förvaltningen och sjukvården, hava de sakkunniga icke
kunnat undgå finna det — med hänsyn till sjukvårdsinrättningarnas tillväxt
och den starka stegringen av utgifterna för dessas underhåll och drift —
vara en av huvudmannens intressen betingad och därjämte ganska naturlig
utveckling, att sysslomannens ställning inom sjukhusförvaltningen stärkes
så, att han även formellt blir den inför direktionen och huvudmannen ansvarige
ledaren för sjukhusets ekonomiska drift med skyldighet att bereda
och i direktionen föredraga hithörande ärenden.
I anslutning till denna sin uppfattning hava de sakkunniga föreslagit viss
ändring av de föreskrifter i sjukhusstadgan, som reglera sysslomannens ställning.
De sakkunniga hava nämligen i förevarande paragraf på styresmannen
och sysslomannen fördelat skyldigheten att till behandling förbereda
och i direktionen föredraga på dess prövning ankommande ärenden, som ej
ordföranden förbehåller sig, och sålunda föreslagit, att ärenden av sjukvårdsteknisk
art alltjämt skola beredas och föredragas av styresmannen samt
ärenden av ekonomisk art av sysslomannen. Enär emellertid en strikt gränsdragning
mellan dessa båda huvudgrupper av ärenden icke alltid är möjlig,
har tillika föreskrivits, att ärenden, som icke äro att hänföra till endera av
nyssnämnda grupper, skola, i den mån direktionen icke annorlunda beslutar,
gemensamt beredas av styresmannen och sysslomannen samt av styresmannen
i direktionen föredragas. Därjämte ha de sakkunniga, på sätt framgår
av förordad ändring av 32 §, förmenat, att sysslomannen vid handhavandet
av sjukhusets ekonomiska förvaltning och därmed sammanhängande angelägenheter
bör vara underställd direktionens förmanskap och inseende i stallet
för, såsom nu gäller, direktionens förmanskap och styresmannens inseende.
»
De sakkunnigas betänkande låg till grund för en proposition (nr 89) vid
1940 års rilcsdag innefattande bland annat förslag till ny sjukhuslag. I propositionen
diskuterades emellertid även förhållanden, vilka avsågos reglerade
genom en ny sjukhusstadga, såsom kompetensfördelningen mellan styresman
och syssloman. I sistnämnda hänseende anslöt sig propositionen emellertid
icke till de sakkunnigas förslag. Föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, anförde därutinnan:
»Beträffande de sakkunnigas förslag om ändring av de bestämmelser i
sjukhusstadgan, som regiera sysslomans ställning, och den av de sakkunniga
i samband därmed företagna omregleringen av styresmannens och sysslomannens
inbördes befogenheter ha från flera håll tvivel yppats, om därigenom
skulle vinnas någon egentlig förbättring. Visserligen synes den nuvarande
ordningen på förevarande område så till vida ej vara fullt tillfreds
-
(5
Andra lagutskottets utlåtande nr 24-
ställande, att den ej alldeles utesluter friktionsmoment inom sjukhusförvaltningen.
Men såvitt jag kan finna skulle dylika friktionsmoment icke avlägsnas,
därest de sakkunnigas förevarande förslag genomfördes. Vidare kan
man icke bortse från betydelsen av att äga en fullt enhetlig ledning inom
sjukhusförvaltningen. Bland olika frågor, som härvid förekomma, torde blott
undantagsvis kunna särskiljas sådana, som icke på ett eller annat sätt intimt
sammanhänga med sjukvården. Även för personalens del är det av vikt,
att chefskapet samlas på en hand och att samme person sålunda har förmanskapet
över all personal vid sjukhuset. Jag vill i detta hänseende blott
erinra om att vissa befattningshavare åvilande göromål nära beröra både
den sjukvårdande och den ekonomiska sidan av verksamheten vid ett sjukhus.
Detta gäller icke minst husmodern, som i regel har att ordna med antagning
av samt tjänstledighet och vikarier för kvinnliga befattningshavare,
tillhörande såväl sjukvårds- som ekonomipersonalen, ävensom handhava förråd
av olika slag. Jämväl beträffande köks personalen och baderskorna
kunna intressekonflikter uppkomma mellan styresmannen och sysslomannen.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört är jag icke beredd att tillstyrka
en ändring av den nuvarande ordningen i den riktning, som av de sakkunniga
förordats. Dock anser jag, att — på sätt de sakkunniga föreslagit —
direktion skall kunna bestämma, att styresmannen i vissa fall skall rådföra
sig förutom med en eller två av direktionen utsedda ledamöter även med
sysslomannen. Likaså bör sakkunnigförslaget följas i vad därigenom sysslomannen
underställts sjukvårdsberedningen samt befogenhet tillagts landstinget
att tillsätta gemensam syssloman även för sjukhus, som icke ha gemensam
direktion. De i förevarande avseenden erforderliga bestämmelserna
torde böra meddelas i sjukhusstadgan.»
I en motion (1:162) av herr Källman rn. fl. hemställdes, att riksdagen
med avseende å sysslomans ställning i fråga om den ekonomiska förvaltningen
å sjukhus måtte ansluta sig till den mening, de sakkunniga givit uttryck
åt i sitt förslag.
Ärendet hänsköts till behandling av sammansatt konstitutions- och andra
lagutskott, som i förevarande hänseende anslöt sig till den i propositionen
uttalade uppfattningen och uttalade: »De ekonomiska ärenden, vilka sysslomännen
handlägga, äro av stor vikt, och önskvärt är därför, att sysslomännen
erhålla en sådan ställning, att de känna sitt ansvar för sjukvårdsanstal
ternas
ekonomiska skötsel.---Betydelsen av en enhetlig ledning inom
sjukhusförvaltningen måste emellertid i detta sammanhang beaktas. Enligt
utskottets mening bör det vara möjligt att utan undanskjutande av sistnämnda
synpunkt i framtiden liksom hittills mångenstädes skett bereda
sysslomännen en förhållandevis självständig ställning.»
Fyra ledamöter av utskottet reserverade sig till förmån för den uppfattning,
som kommit till uttryck i den av herr Källman m. fl. väckta motionen.
Riksdagens kamrar fattade skiljaktiga beslut i frågan om styresmans och
sysslomans inbördes befogenheter i det att första kammaren biföll det yrkande,
som innefattades i nyssnämnda reservation, under det att andra kammaren
godkände utskottets uttalande i nämnda hänseende.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 3/f.
Den 20 december 1940 utfärdades den alltjämt gällande sjukhusstadgan,
för vars innehåll i förevarande hänseende redogörelse lämnats ovan.
Sedan sjukhusstadgan trätt i kraft den 1 januari 1942 har mellan Svenska
lasarettsläkarföreningen och Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund
träffats en överenskommelse angående riktlinjerna för arbetsfördelningen
mellan styresman och syssloman. Enligt överenskommelsen, som i
huvudsak bygger på 1938 års hälso- och sjuk vårdssakkunnigas förslag, bör
den förberedande handläggningen av ärenden av sjuk vårdsteknisk eller medicinsk
art förbehållas styresmannen under det att ärenden av förvaltningsekonomisk
natur böra beredas och föredragas av sysslomannen. Regelbundna
överläggningar mellan styresman och syssloman och gemensam genomgång
av föredragningslistorna till direktionssammanträdena rekommenderas.
Tjänstevägen bör städse användas. Till ledning för de lokala sjukhusförvaltningarna
har en promemoria upprättats av de nyssnämnda organisationerna,
vari de för samarbetet inom sjukhusförvaltningen rekommenderade riktlinjerna
preciserats.
I Svenska landstingsförbundets yttrande anföres bland annat:
»Frågan om den ekonomiska ledningen av sjukhusen är otvivelaktigt
av väsentlig betydelse, när det gäller att skapa betingelser för en rationell
sjukhusdrift. Spörsmålet har länge varit aktuellt, och förbundsstyrelsen har
tidigare i olika sammanhang berört detsamma. Redan år 1927 i yttrande
över en då föreliggande motion framhöll styrelsen bland annat, att själva
läkargärningen för lasarettsläkarna fått en sådan omfattning, att utvecklingen
enligt styrelsens mening komme att gå i den riktningen, att det ekonomiska
och administrativa arbetet allt mera överflyttas från läkaren på sysslomannen.
Det slutliga resultatet av en sådan utveckling bleve för de största
sjukhusens vidkommande det, att även hos oss, såsom redan skett flerstädes
i utlandet, sjukhusets ekonomiska ledning skiljes helt från den medicinska.
Den utveckling, som ägt rum på sjukhusvårdens område, sedan detta uttalande
gjordes, har bekräftat styrelsens då uttalade uppfattning. I samma
mån som sjukhusen utvecklats till stora och komplicerade anläggningar har
kraven på deras ekonomiska ledning skärpts. Redan har vid vissa av sjukhusen
i de största städerna ävensom vid Lunds lasarett den ekonomiska ledningen
skilts från den medicinska. Utvecklingen vid andra större sjukhus
torde gå i samma riktning. Det synes då naturligt, att sjukhuslagstiftningen
tager hänsyn härtill och skapar förutsättningar för andra organisationsformer
än de nuvarande.
Även om styrelsen sålunda håller före, att en förutsättningslös utredning
av frågan om sjukhusens ledning är motiverad, varvid jämväl de i förevarande
motioner framförda synpunkterna böra beaktas, synes en dylik utredning
icke böra ske separat utan lämpligen komma till stånd i samband med
en allmän översyn av sjukhuslagstiftningen. Redan vid den revision av
denna lagstiftning, som företogs är 1940 och som var av mera begränsad omfattning,
lämnades nämligen cn del aktuella spörsmål olösta. Under de år,
som gått sedan dess, ha nya ändringskrav framkommit, och ett från medici
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 24.
nalstyrelsen inom den närmaste tiden väntat förslag om den öppna vården
vid sjukhusen torde aktualisera ytterligare ändringar. Lämpligt synes vara,
att dessa frågor övervägas i ett sammanhang.»
Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund gör gällande, att de
föreskrifter i gällande sjukhusstadga, som avse att reglera förhållandet mellan
styresmän och sysslomän vid kroppssjukhusen icke blott äro oklara och
otillräckliga utan även i hög grad otidsenliga. Vidare framhålles, att sjukhusens
ekonomiska förvaltning med sjukhusväsendets utveckling fått allt
större betydelse. Förbundet fortsätter:
»Den ekonomiska sjukhusförvaltningens handhavande är emellertid i hög
grad beroende av sjukhuslagstiftningens föreskrifter. Enligt dessa är styresmannen
— och i det avseendet står lagstiftningen på samma punkt som vid
seklets början — formellt ansvarig för den ekonomiska förvaltningen. Reellt
är han det icke och kan icke vara det. Hans huvuduppgift ligger nämligen
på den rena sjukvårdens område, och det är därför naturligt, att sjukvården
i första hand tager hans tid och krafter i anspråk. Styresmannens befattning
med den ekonomiska förvaltningen kan under sådana förhållanden aldrig
bliva så inträngande, som lagstiftaren ursprungligen synes ha avsett, oftast
ej heller så sakkunnigt grundad, som numera fordras av en förvaltningschef.
Reellt är det sysslomannen som svarar för den ekonomiska förvaltningen
men det sker vid skilda sjukhus under varierande former, beroende på den
inställning till spörsmålet, som är dominerande vid sjukhuset i fråga. Lagstiftningen
lämnar inga närmare direktiv om hur långt sysslomannens befogenheter
sträcka sig i fråga om förvaltningens handhavande. Det är uppenbart
att frånvaron av någorlunda preciserade föreskrifter i detta hänseende
icke verkar befrämjande på förvaltning och drift. —--Att det är möj
ligt
att skapa klarhet på detta område visar bland annat den i motionerna
omnämnda rekommendation, som Svenska lasarettsläkarföreningen gemensamt
med undertecknat förbund utsänt till de landstingskommunala sjukhusen.
Sjukhusens undan för undan stegrade driftkostnader och den allt större
uppmärksamhet — i tider som de nuvarande i alldeles särskild grad — som
sjukhusägarna måste ägna dessa kostnader, ha aktualiserat frågan om sjukhusdriftens
rationalisering. Driftkostnaderna befinna sig för närvarande på
en sådan höjd, att allt som kan göras för att begränsa dem och motverka
ytterligare stegring bör göras. Förbundet har under årens lopp, bland annat
vid sjukhuslagstiftningens revision år 1840, framhållit, att ett naturligt och
primärt led i rationaliseringssträvandena är att stärka sysslomannens ställning
i förhållande till sjukhusens ekonomiska förvaltning samt att genom
klara och väl avvägda bestämmelser i sjukhusstadgan säkerställa hans initiativlust
och underlätta förvaltningens handhavande. Detta är icke något
ensidigt kårintresse utan ett betydande allmänt intresse.
Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund får därför varmt
förorda, att den i motionerna upptagna frågan göres till föremål för utredning.
I likhet med motionärerna anser förbundet det vara lämpligt att det
anförtros åt statens sjukhusutredning av år 1943 att verkställa denna utredning.
»
9
Andra lagutskottets utlåtande nr %4-
Svenska lasarettsläkarföreningens styrelse återger i sitt yttrande innehållet
i den mellan föreningen och Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund
träffade överenskommelsen samt anför i anslutning därtill:
»Styrelsen kan ej dela den i motionerna framförda åsikten, att denna
överenskommelse skulle visa så stor oklarhet hos författningarna, att på
denna grund en lagändring behöver forceras. Den avser ingalunda att lämna
några bestämmelser vid sidan om författningen, utan har endast till uppgift
att lämna en del praktiska anvisningar för att undvika friktioner mellan de
olika instanserna inom sjukhusförvaltningen, där det ej sällan är diskutabelt,
om en åtgärd är att hänföra till sjukvården eller den ekonomiska förvaltningen.
»
I yttrandet anför styrelsen vidare till utveckling av sin uppfattning:
»Sveriges sjukhusväsen har icke överträffats av något annat land. Det
kan då knappast finnas fog för påståendet, att det brister i fast ledning av
sjukhusväsendet.
Trots att vården på svenska sjukhus allmänt erkännes vara bland de bästa
1 världen, äro kostnaderna för sjukhusdriften och personalåtgången bland de
lägsta, sannolikt de lägsta något land kan uppvisa. Arbetsledningen kan då
icke sägas vara underhaltig.
Därmed är givetvis icke sagt att ej än bättre förhållanden kunna skapas.
Sjukhusens primäruppgift är att vårda och bota sjuka och skadade människor.
Alla sjukhusens resurser skola vara inställda på att tjäna detta syfte.
Detta är också motivet för medicinsk sakkunskap i sjukhusens ledning.
Genom författningsändring 1940 överflyttades en del av direktionernas forna
befogenheter till sjukvårdsberedningen (förvaltningsutskottet)^ Att sjukvårdsberedningarna
(förvaltningsutskotten), som på andra områden av betydligt
mindre räckvidd (distriktsvård, tuberkulosvård och tandvård) förfoga
över ständiga, sakkunniga rådgivare (1. provinsialläkare, tuberkulosläkare
och tandvårdsinspektör), ej har någon medicinsk representant för lasarettsvården
knuten till sig i samma egenskap torde vara en svaghet i nuvarande
organisation.
Husmoderns dubbelställning som personalchef och förrådsföreståndare är
nog under tider av personalbrist mindre lycklig, och kan här en uppdelning
å de större sjukhusen anses motiverad.
Såväl sjukhusläkare som husmoder och övriga sjuksköterskor torde även
vara i behov av utbildning i förvaltningskunskap, arbetsledning och arbetspsykologi.
I motionen antydes att den väg vissa större städer gått i fråga om omorganisation
av sjukhusförvaltningen möjligen skulle vara efterföljansvärd
för de större landstingssjukhusen. Styrelsen vill då påminna om att erfarenheterna
ge vid handen att på den vägen varken uppnåtts en bättre sjukvård,
lägre kostnader eller mindre personalåtgång. Aven utländska erfarenheter
tala i samma riktning. I vårt södra grannland Danmark t. ex. är missnöjet
med lekmannastyret utbrett bland såväl läkare som sjuksköterskor
samtidigt som personalåtgången är större och vårdkostnaderna högre än i
Sverige.
2 — BihaJig till riksdagens protokoll 19It8. 9 sand. 2 avd. Nr 2Jt.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 84-
Svenska lasarettsläkarföreningens styrelse har med vad ovan anförts velat
visa, att möjligheter att tillgodose den anpassning efter tidens ständigt skiftande
krav, som böra finnas, också torde finnas inom ramen av nuvarande
författningsbestämmelser. Den enastående utveckling som sjukhus väsendet
i vårt land undergått torde mana till försiktighet i strävandena att ändra
formerna och andan i en ledning, som givit sådana hittills icke överträffade
resultat.»
Utskottet. Med hänsyn till det nära samband, som inom sjukvården råder
mellan de medicinska och de ekonomiska frågorna, är en skarp gränsdragning
dem emellan svår att åstadkomma och för övrigt icke alltid ägnad att
befordra en allsidig och genomtänkt prövning av ärendena. Det är enligt
utskottets uppfattning av vikt att sjukhusväsendet så organiseras, att läkarna
vid sjukhusen komma i kontakt med och bära ansvar även för administrativa
och ekonomiska problem.
Enligt vad utskottet inhämtat, har statens sjukhusutredning av år 1943
för avsikt att upptaga frågan om kompetensfördelningen inom sjukhusens
ledning till behandling. Vid sådant förhållande synes någon framställning
från riksdagens sida om en särskild utredning icke påkallad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 22 april 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Wistrand, Sten,
Björkman, Nils Elowsson, Hallagård och Osvald*;
från andra kammaren: herrar Hagård, Ryberg, Johnsson i Kastanjegården,
fru Johansson i Norrköping, herrar Larsson i Östersund*, Andersson
i Eskilstuna, Lundberg och Andersson i Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 2^.
11
Särskilt yttrande
av herrar Sten och Hagård, fru Johansson i Norrköping samt herrar Larsson
i Östersund och Andersson i Eskilstuna, som anfört:
Det svenska sjukhusväsendet har under de senaste årtiondena undergått en
betydande utveckling, som medfört en kraftig ökning av utgifterna för detta
ändamål. Med hänsyn härtill är det angeläget, att sjukhusens ekonomiska
förvaltning ägnas största uppmärksamhet och att vid handläggningen av
ekonomiska frågor den sakkunskap, som finnes inom sjukhusen, sorgfälligt
utnyttjas.
Reglerna angående kompetensfördelningen inom sjukhusens ledning äro
emellertid föråldrade. De ha icke i tillräcklig grad anpassats efter de nya
förhållandena. Det moderna lasarettet med olika specialavdelningar, ett betydande
antal läkare och övriga anställda samt en ständigt växande årskostnad
kräver en annan ekonomisk förvaltning än det enkla, odelade lasarettet
vid den ursprungliga tillkomsten av nu gällande bestämmelser. En utredning
av det spörsmål, som motionärerna berört, är därför enligt vår mening
nödvändig.
I likhet med utskottets majoritet anse vi, att läkarna och särskilt läkarenstyresmannen
alltjämt böra icke blott komma i kontakt med utan även
bära ansvar för administrativa och ekonomiska problem. Då emellertid
utskottets uttalande härutinnan kan giva anledning till längre gående slutsatser,
ha vi ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
Enligt vad utskottet inhämtat, har statens sjukhusutredning av år 1943
för avsikt att upptaga frågan om kompetensfördelningen inom sjukhusens
ledning till behandling. Vid sådant förhållande synes någon framställning
från riksdagens sida om en särskild utredning icke påkallad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.