Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

<;

Nr 16.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående
kompensation för förlorad semesterersättning under
värnpliktstjänstgöring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 115,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Dahlgren in. fl. föreslagit,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning angående kompensation för förlorad semesterersättning under
värnpliktst j änstgöring».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.

Enligt gällande allmänna semesterlag, lagen den 2!) juni 1945 (nr 420)
om semester (ändrad genom lag den 29 juni 1946), äger arbetstagare på
grund av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört
för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla semester. Semester
utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton
dagar, och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren
vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Dessutom skall förlängd
semester utgå till vissa arbetstagare enligt bestämmelser i en särskild
lag, lagen den 29 juni 1946 (nr 337) om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete. Principen är alltså,
att endast den tid arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens räkning
skall räknas honom till godo vid beräkningen av semester. Från denna
princip har dock gjorts avsteg i det att enligt 7 § lagen om semester med
dag å vilken arbete utförts jämställts dag, varunder arbetstagare under pågående
anställning »a) åtnjutit semester; b) varit oförmögen till arbetet
på grund av däri inträffat olycksfall eller sådan däri ådragen sjukdom,
som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar; c) i samband
med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet, i den mån bortovaron
icke överstigit tolv veckor; eller d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen
eller med stöd därav föreskriven militärövning om högst sextio dagar,
som ej är beredskapsövning eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring,
dock att av tid för militärövning högst sextio dagar under varje kvalifikationsår
må räknas arbetstagaren till godo». Militärtjänstgöring, som sammanhänger
med extraordinära förhållanden, kan föreskrivas såväl enligt
27 § värnpliktslagen, s. k. beredskapsövning, som enligt 28 § samma lag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 16. 7

Dylik tjänstgöring räknas alltså icke i någotdera fallet som privilegierad
vid beräknande av rätt till semester. Under semester skall lön utgå. Arbetstagare,
som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, är enligt 4 § lagen om semester icke berättigad till semester
utan äger i stället uppbära särskild semesterlön. I 5 § nyssnämnda lag
stadgas, att arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån,
innan han åtnjutit semester eller semesterlön, i stället skall erhålla
semesterersättning.

Först genom lagen den 17 juni 1938 om semester tillerkändes arbetstagare
i gemen i vårt land rätt till semester. Reformen föregicks av en utredning,
vilken företogs av särskilt tillkallade sakkunniga (1936 års semestersakkunniga).
Dessa avgåvo 1937 ett betänkande med förslag till lag om
semester. I betänkandet uttalades i frågan, om värnpliktstjänstgöring bör
räknas som kvalifikationstid för erhållande av rätt till semester, följande:

Vad beträffar behandlingen av värnpliktstid skulle de sakkunniga gärna
hava sett, att det varit möjligt att i förevarande hänseende jämställa värnpliktstiden
med arbetad tid. De sakkunniga hava dock icke ansett sig kunna
förorda intagandet i lag av en bestämmelse, som skulle lägga en så pass stor
ekonomisk börda på arbetsgivarna, varom här är fråga. En föreskrift angående
privilegiering av värnpliktstid skulle nämligen innebära ett starkt ingrepp
i avtalsfriheten; ett ingrepp, som vore omotiverat, då ju möjlighet ej
funnes att därför åberopa någon rekreationssynpunkt, enär värnpliktstiden
i sig själv för många måste sägas vara en rekreation. Man kan alltså befara,
att en bestämmelse om att semesterrätt skulle få belöpa å den förhållandevis
långa första tjänstgöringen skulle kraftigt bidraga till att arbetsgivarna
uppsade det gällande arbetsavtalet före värnpliktstiden eller att de redan
nu ofta bekymmersamma möjligheterna för ynglingar att finna arbete
under det närmaste året före värnpliktens början ytterligare skulle ökas.
Man torde därför böra åtnöja sig med vad de sakkunniga av billighetsskäl
ansett sig kunna föreslå eller att privilegiera tid för fullgörande av repetitionsmöte.

I proposition med förslag till lag om semester, vilken förelädes 1938 års
riksdag, följdes i huvudsak de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.
Dock föreslogs, att soin privilegierad tid vid förvärvande av rätt till
semester även skulle räknas landstormsrepetitionsövning och landstormsbefälsövning.
Andra lagutskottet hemställde, att propositionen måtte bifallas
i denna del. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Genom proposition, nr 20, till 1939/40 års urtima riksdag framlade Kungl.
Maj :t förslag till ny lag om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. in. I anledning av nämnda proposition
väcktes i andra kammaren en motion, nr 7, i vilken hemställdes, att riksdagen
måtte besluta sådant förtydligande av eller eventuellt sådan ändring
i det framlagda lagförslaget, att fullgörande av förstärkt försvarsberedskap

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

icke finge föranleda någon minskning av den semestertid och semesterersättning,
som eljest skolat tillkomma den inkallade.

Andra särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande (nr 12) i anledning av
nämnda proposition och motion, att utskottet uppmärksammat, att det internationella
läget föranlett vissa inkallelser av värnpliktiga, som icke varit
förutsedda vid semesterlagens tillkomst. Utskottet ville i anledning därav
uttala såsom önskvärt, att vid en blivande omarbetning av semesterlagstiftningen
även övervägdes, i vad mån rätt till semester skulle föreligga jämväl
vid annan militärtjänstgöring än sådan, som omförmäldes i semesterlagen.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Lag i ämnet utfärdades den 14
oktober 1939 (nr 727).

I eu i slutet av år 1939 inom socialdepartement ed upprättad promemoria
ifrågasattes sådan ändring av semesterlagen, att beredskapsövning — vid
ifrågavarande tidpunkt en övning om högst trettio dagar, icke att förväxla
med tjänstgöring i anledning av förstärkt försvarsberedskap — skulle helt
jämställas med de i lagen redan upptagna värnpliktsövningarna samt att
tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen skulle intill
fyra månader av varje kvalifikationstid — d. v. s. i allmänhet kalenderår
— få tillgodoräknas i semesterhänseende. Detta förslag innebar
alltså, alt arbetsgivarna skulle utgiva semesterlön eller semesterersättning
för högst fyra dagar per kalenderår till hos honom anställda arbetstagare
för sådan tid, då de varit inkallade till ifrågavarande slag av militär tjänstgöring.

I en motion (II: 188) vid 19W års lagtima riksdag yrkades, att tjänstgöring
i förstärkt försvarsberedskap skulle räknas som kvalifikationstid för
semester. Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 37 bland annat:

Det i motionen II: 188 berörda spörsmålet om rätt att som kvalifikationstid
räkna även den tid, arbetstagare fullgör militärtjänstgöring under förstärkt
försvarsberedskap, förtjänar enligt utskottets mening noggrant övervägande.
Vad särskilt angår den beredskapsövning om högst trettio dagar,
varom bestämmelser infördes i värnpliktslagen år 1939, synas goda skäl
tala för att densamma jämställes med de i semesterlagen redan upptagna
värnpliktsövningarna. Om och i vad mån en privilegiering bör ske även av
den till tiden obestämda tjänstgöring, till vilken inkallelse kan ske, då
rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, kan vara mera tveksamt.
För båda dessa fall gäller, att det måste möta betänkligheter att ålägga
arbetsgivarna de ökade utgifter, som skulle vara förenade med skyldighet
för dem att i mera betydande utsträckning til! arbetstagarna utgiva förmåner
enligt semesterlagen för tid, då staten utnyttjat de sistnämndas arbetskraft.
Å andra sidan kunna givetvis arbetstagare, om de fullgjort en
längre tids beredskapstjänst, som de ej få räkna sig tillgodo, komma i en
svår situation exempelvis om verksamheten vid den fabrik, där de äro anställda,
helt inställes under semestertiden. Tänkbart vore måhända, att

Andra lagutskottets utlåtande nr t (i.

9

staten bär trädde emellan. Av vad i utskottets redogörelse här ovan anförts
framgår, att viss utredning i ämnet verkställts inom socialdepartementet.
Då utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t även i fortsättningen skall ägna
uppmärksamhet åt detta invecklade spörsmål, finner utskottet ej skäl föreslå
riksdagen afl i anledning av motionen II: 188 vare sig besluta lagändring
eller göra någon framställning till Kungl. Maj:t.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets uttalande.

Genom proposition nr 289 till i9M års riksdag framlade Kungl. Maj :t
dels förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938
om semester, dels ock förslag till lag om semester för viss militär tjänstgöringstid
in. m. Förstnämnda förslag innebar, att med arbetad tid vid beräknande
av rätt till semester skulle jämställas tid, varunder arbetstagare
fullgjort beredskapsövning. Enligt sistnämnda förslag skulle jämväl den
militärtjänstgöring, till vilken inkallelse skett under 1940 jämlikt § 28
mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen — inkallelse då rikets försvar
eller dess säkerhet eljest det krävde — i semesterhänseende räknas som
arbetad tid. Kostnaderna för de å dylik inkallelsetid belöpande semesterförmånerna
skulle emellertid icke bäras av arbetsgivarna utan av staten.
Semesterlönen eller semesterersättningen för ifrågavarande kvalifikationstid
var bestämd till ett enhetligt belopp av 10 kronor per semesterdag för alla
arbetstagare. Den, som, oaktat han under 1940 fullgjort militärtjänstgöring
av sist angivet slag, icke var berättigad till semesterlön eller ersättning
därför, skulle enligt förslaget beredas däremot svarande gottgörelse av
statsmedel, under förutsättning att inkallelsetiden uppgått till minst nittio
dagar.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen bland annat
följande:

Otvivelaktigt måste det kännas hårt för en arbetstagare, vilken varit inkallad
till militärtjänst och därigenom måhända orsakats svårt avbräck och
avsevärda olägenheter i såväl ekonomiskt som annat hänseende, att han
icke kan påräkna semester med åtföljande semesterlön för den tid, under
vilken han varit inkallad, medan däremot andra arbetstagare, som av eu
eller annan anledning icke tagits från sin dagliga gärning till militärtjänst,
ävensom de kvinnliga arbetstagarna komma i åtnjutande av betalad ledighet
för motsvarande tid. I detta sammanhang vill jag framhålla, att den
ledighet under pågående militärtjänstgöring för vila och rekreation, som
utgår jämlikt krigsledighetsbestämmelscrna, icke — trots dess omfattning
- synes mig kunna jämställas med semester i vanlig mening. Enligt min
åsikt måste det anses såsom en gärd av rättvisa mot de inkallade, vilka, om
de icke fullgjort militärtjänst, kunnat få tillgodoräkna sig arbetet i sin
civila gärning såsom grundande rätt till semester, att inkallelsetiden skall
få anses utgöra arbetad tid i semesterlagens mening. Att märka är emellertid,
att eu bestämmelse av sådant innehåll skulle hava den innebörden,
att ifrågavarande förmån icke skulle tillkomma andra än dem, som på
grund av semesterlagens regler kunna intjäna semester, d. v. s. dem, som
vid tiden för inkallelsen voro anställda. Undantagna bleve enskilda före -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

tagare, vissa familjemedlemmar m. fl. Rättvisan synes mig fordra, att i
detta sammanhang viss med semesterersättning jämförlig ekonomisk gottgörelse
för inkallelsetiden utgives även till sådana personer, vilka icke i enlighet
med vad nyss anförts erhålla semesterlön eller ersättning därför.
Under nämnda tid har staten nämligen haft att sörja för de inkallade, och
staten har i anledning därav i viss mån intagit en ställning jämförbar med
en arbetsgivares.

Andra lagutskottet hemställde, att riksdagen måtte antaga de framlagda
lagförslagen. Utskottets utlåtande var icke enhälligt. Riksdagen biföll, vad
utskottet hemställt.

Frågan om kompensation åt dem, som genom försvarsberedskapstjänstgöring
gått förlustiga semesterförmåner, reglerades sedermera genom
krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521). Genom denna
förordning tillerkändes de värnpliktiga hemortslön, vilken enligt vad förarbetena
till förordningen ger vid handen var avsedd att motsvara bland
annat den kontanta semesterförmån, som utgick enligt lagen den 28 juni
1941 om semester för viss militär tjänstgöringstid m. m. Krigsfamiljebidragsförordningen
har numera ersatts av familjebidragsförordningen den
29 mars 1946 (nr 99), vilken likaledes innehåller bestämmelser om hemortslön
åt de värnpliktiga vid försvarsberedskapstjänstgöring.

Genom den alltjämt gällande värnpliktslagen den 30 december 1941
(nr 967) gåvos bestämmelser om utbildningstiden för de värnpliktiga, som
inneburo väsentliga ändringar i förhållande till tidigare gällande bestämmelser.
Enligt 27 § nyssnämnda lag är den värnpliktiges tjänstgöring fördelad
på en första tjänstgöring innefattande huvuddelen av tjänstgöringstiden,
en eller två repetitionsövningar om tillhopa högst 60 dagar samt en
efterutbildningsövning om 30 dagar. Värnpliktiga, som uttagits för utbildning
till officer eller underofficer samt värnpliktiga, som bedriva studier
för utbildning till läkare, tandläkare in. in., kunna åläggas fortsatt tjänstgöring,
som kan överstiga 60 dagar. Om Konungen med hänsyn till krigsberedskapen
prövar nödigt, kunna förekomma beredskapsövningar om sammanlagt
högst 180 dagar. Beträffande tjänstgöring för värnpliktiga, som
uttagits till liandräckningstjänst, äger Konungen meddela särskilda bestämmelser.
Jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen äger Konungen, då rikets
försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, efter statsrådets hörande till
tjänstgöring inkalla samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större
eller mindre antal, som finnes behövligt.

I en inom försvarsdepartementet den 10 november 1941 upprättad promemoria
behandlades bl. a. de ändringar i semesterlagen, som påkallades
av 1941 års värnpliktslag. I promemorian uttalades:

Enligt uttalanden i samband med semesterlagens tillkomst utgör den
semester, som enligt lagen tillförsäkras arbetstagaren, principiellt en motprestation
till det arbete, som denne utfört för arbetsgivarens räkning, och
den avvikelse från denna princip, som skett därigenom, att viss militär -

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

tjänstgöring likställts med utfört arbete, har föranletts av rena billighetsskäl.
Ått, därest förslaget till ny värnpliktslag genomföres, låta beredskapsövningarna,
vilka ju som nämnts skola kunna erhålla en längd av ända
till 180 dagar, bliva jämställda med tid, varunder arbete utförts för arbetsgivarnas
räkning, synes därför knappast kunna komma i fråga. Däremot
torde sådana övningar böra i ifrågavarande avseende tillgodoräknas arbetstagaren,
i den mån deras längd icke överstiger 30 dagar. Därigenom sker
ju ingen ändring i nu rådande förhållanden. Repetitionsövningar och efterutbildningsövningar
torde böra i sin helhet jämställas med tid varunder
arbete utförts. De förra skola visserligen enligt den nya värnpliktslagen
kunna för vissa mindre kategorier värnpliktiga nå en längd av 60 dagar,
men det skulle utan tvivel verka stötande, om dessa värnpliktiga finge tillgodoräkna
sig allenast hälften av den tid de fullgöra repetitionsövningar,
medan flertalet värnpliktiga, som fått samma slags tjänstgöring uppdelad
på två övningar om vardera 30 dagar, skulle få räkna sig hela denna tjänstgöringstid
till godo.

Vid 1942 års riksdag framlades en proposition, nr 44, med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 om semester.
Föredragande departementschefen förklarade i anslutning därtill, att han
icke funnit skäl föreligga att frångå den vid semesterlagens tillkomst genomförda
principen, att militära övningar av kort varaktighet av billighetsskäl
borde jämställas med tid, varunder arbete utförts för arbetsgivarens räkning.
Andra lagutskottet hemställde, att det framlagda lagförslaget måtte
antagas av riksdagen. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

De 1942 genomförda bestämmelserna, vilka bibehöllos oförändrade i
lagen den 29 juni 1945 om semester, hava i huvudsak följande innebörd:
Såsom i semesterhänseende privilegierad tjänstgöring räknas — under
förutsättning att tjänstgöringen icke ansluter sig direkt till första tjänstgöringen
— repetitionsövning, efterutbildningsövning, fortsatt tjänstgöring
om högst 60 dagar samt tjänstgöring för värnpliktiga, avsedda för handräckningstjänst,
om högst 60 dagar. Privilegieringen hänför sig till varje
kvalifikationsår. Icke privilegierad är första tjänstgöring, bercdskapsövning,
fortsatt tjänstgöring om mer än 60 dagar, tjänstgöring för värnpliktiga,
avsedda för handräckningstjänst, om mer än 60 dagar, varje slag av
militärövning, som direkt ansluter sig till första tjänstgöring, samt tjänstgöring
enligt 28 § 1 inom. värnpliktslagen.

Utskottet. Rätten till semester är enligt lagen om semester eu förmån,
som successivt intjänas genom utfört arbete. Endast den tid arbetstagaren
verkligen utfört arbete för arbetsgivarens räkning skall alltså i princip
räknas honom till godo. Från denna princip ha dock gjorts vissa undantag.
Med dag å vilken arbete utförts jämställes sålunda i förevarande hänseende
bland annat dag, varunder arbetstagaren under pågående anställning fullgjort
militärövning om högst sextio dagar, som icke ansluter sig direkt till

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 1(1.

den första militära tjänstgöringen eller föranledes av extraordinära förhållanden.
Av tid för militärövning må dock högst sextio dagar under varje
kvalifikationsår räknas arbetstagaren till godo.

Otvivelaktigt kunna vissa svårigheter uppkomma för en arbetstagare, när
lian efter att ha fullgjort värnpliktstjänstgöring, vilken han icke får tillgodoräkna
sig enligt lagen om semester, återvänder till arbetslivet. Särskilt
blir detta förhållandet för det fall, att verksamheten vid det företag, i vilket
han är anställd, helt inställes under semestertiden. Utskottet har likväl icke
ansett sig kunna förorda, att de värnpliktiga i ökad utsträckning skola erhålla
kompensation för att de genom militärtjänstgöring gått förlustiga
förmåner, som tillförsäkrats arbetstagare enligt lagen om semester.

Det kan icke anses rimligt att ålägga arbetsgivarna skyldighet att i ökad
omfattning bereda arbetstagarna förmåner enligt semesterlagen för tid,
under vilken dessa fullgjort värnpliktstjänstgöring. Om rätten till ersättning
göres beroende av att den värnpliktige innehade anställning, när värnpliktstjänstgöringen
började, kommer detta att innebära en orättvisa mot
vissa kategorier värnpliktiga såsom egna företagare, utövare av de fria yrkena,
studerande och andra, som ännu icke kommit ut i förvärvslivet, samt
personer, vilka vid nyssnämnda tidpunkt voro arbetslösa. Det kan vidare
befaras, att införandet av en ökad rätt till förmåner enligt semesterlagen
på grund av värnpliktstjänstgöring icke under alla förhållanden skulle
vara till gagn för de värnpliktiga, därest kostnaderna därför lades på arbetsgivarna.
En reform i angiven riktning kan under tider, då tillgången på
arbetskraft är god, komma att medföra, att arbetsgivarna bliva obenägna
att anställa ynglingar särskilt under den sista tiden, innan dessa skola
börja sin värnpliktstjänstgöring.

Det skulle innebära en beaktansvärd ökning av statsutgifterna att lägga
kostnaderna för eu vidgad rätt till semesterförmåner på grund av värnpliktstjänstgöring
på statsverket. Otvivelaktigt finnes det medborgargrupper,
som äro sämre ställda än den här ifrågavarande kategorien yngre
värnpliktiga. Dessa grupper böra enligt utskottets uppfattning i första
hand tillgodoses, i den mån det statsfinansiella läget medgiver ökade utgifter
för sociala ändamål. Med hänsyn härtill kan utskottet icke förorda
en lösning av förevarande fråga, som skulle medföra ökade utgifter för
statsverket.

Utskottet viil slutligen peka på vissa förhållanden, som kunna förtjäna
beaktande i detta sammanhang. De värnpliktiga, som innehaft arbete före
värnpliktstjänstgöringens början, äro berättigade till semesterlön eller
semesterersättning, vilken, om den sparas, kan komma till användning för
att bereda dem rekreation efter värnpliktstjänstgöringens slut. Vidare äro
de värnpliktiga under värnpliktstjänstgöringen tillförsäkrade ledighet med
bibehållen avlöning och ersättning för uteblivna naturaförmåner. Denna
ledighet är längre än den semesterledighet, som skulle hava erhållits, om

Andra lagutskottets utlåtande nr 16. 13

bestämmelserna i lagen om semester varit tillämpliga under värnpliktstiden.
Härtill kommer, att denna tid för många värnpliktiga torde innebära en avkoppling
och kan giva viss möjlighet till rekreation.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1948.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund*, Wistrand, Sten,
Björkman*, Nils Elowsson, Hallagård och Osvald*;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken, Johnsson
i Kastanjegården, fru Johansson i Norrköping*, herr Hedlund i Rådom*,
fru Boman*, herrar Lundberg och Andersson i Alf redshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.