Första lagutskottets utlåtande nr 21.

1

Nr 21.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, m. m.

Genom en den 23 januari 1948 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 64, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170)

om polisväsendet i riket.

Härigenom förordnas, att 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet
i riket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)
13 §.

(Föreslagen lydelse:)
13 §.

3. Tillsättandet av — — — vice ordförande.

Vad i 12 § stadgas om hinder för
att vara ledamot eller suppleant i
poliskolleqium skall gälla jämväl i
avseende å ledamöter och suppleanter
i polisnämnd.

Ledamot eller suppleant i polisnämnd
må ej den vara, som icke
uppnått 23 års ålder eller icke råder
över sig och sitt gods.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 1 avd. Nr 21.

2 Första lagutskottets utlåtande nr 21.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

Förordningen 2) Förordning

den 15 juni 1935 om ersättning och belöning av stats .

. . medel vid biträde åt ordningsmakten.

om ersättning av statsmedel för skada

vid biträde åt ordningsmakten; Härigenom förordnas som följer.

1 §• 1 §.

Har någon biträtt polismyndighet, polisman eller ordningsvakt vid ingripande
mot person, som stört den allmänna ordningen eller begått eller misstänkts
för brott eller kunnat antagas vara farlig för allmän säkerhet, och
har till följd av ingripandet skada till person eller egendom tillskyndats
honom, skall ersättning för skadan utgivas av allmänna medel. Ersättning
skall dock ej utgå, då biträde varken påkallats eller eljest synts nödigt, ej
heller då det lämnats mot uttryckligt förbud av polisverksamhetens utövare.

Ersättningen skall bestämmas enligt de i 6 kap. strafflagen beträffande
skadestånd stadgade grunderna; dock att därvid i fall som i 4 § nämnda
kap. sägs avseende ej skall fästas vid tillgångarna hos den som må vara
ansvarig för skadan.

Vad i första stycket är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning
om någon till följd av ingripande
som där avses fått vidkännas utgift
eller eljest lidit ekonomisk förlust,
ehuru skada till person eller egendom
ej tillskyndats honom.

2 §.

Belöning må av allmänna medel
tilldelas den som vid biträde åt polismyndighet,
polisman eller ordningsvakt
i fall som i 1 § sägs visat
särskild rådighet och nit.

3 §■

Rätt till ersättning eller belöning
prövas av länsstyrelsen i den ort, där
ingripandet skett.

Ansökning om ersättning skall
göras inom ett år från det ingripandet
ägde rum eller skadan inträffade.

2 §.

Rätt till ersättning prövas av länsstyrelsen
i den ort, där skadan timat.
Ansökning om ersättning skall
göras inom ett år från det skadan
skedde.

3

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

(Gällande bestämmelser:)

3 §■

Vid ansökning om ersättning bör
fogas utredning om skadan och dess
uppkomst. Finnes nödigt att för vinnande
av fullständig utredning i
ärendet någon höres såsom vittne
eller upplysningsvis, äger länsstyrelsen
förordna om sådant förhör vid
allmän domstol. Ersättning till den
som inkallats till förhör skall utgå
av allmänna medel.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

* §.

Vid ansökning om ersättning bör
fogas utredning om ersättningsanspråkets
uppkomst och omfattning.
Finnes nödigt att för vinnande
av fullständig utredning i ärendet
någon höres såsom vittne eller upplysningsvis,
äger länsstyrelsen förordna
om sådant förhör vid allmän
underrätt. Ersättning till den som
inkallats till förhör skall utgå av allmänna
medel.

Skriftligt besked angående länsstyrelses beslut om ersättning enligt
denna förordning skall, där det begärts, utan avgift tillhandahållas sökanden.

4 §■

För belopp, som statsverket utgivit
till den skadelidande, inträder
statsverket i dennes rätt mot den
som är ansvarig för skadan.

5 §.

För belopp, som statsverket jämlikt
1 § första stycket utgivit till den
skadelidande, inträder statsverket i
dennes rätt mot den som är ansvarig
för skadan.

6 §.

Förslag rörande belöning uppgöres
av polischefen i den ort, där ingripandet
skedde. Förslaget bör ingivas
till länsstyrelsen senast inom
tre månader efter ingripandet.

7 §■

Över länsstyrelses beslut i ärende
rörande belöning må klagan ej föras.

5 §. 8 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna förordning meddelas
av Konungen.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1935 men äger ej tillämpning
beträffande skada, som dessförinnan
inträffat.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1948. Ersättning enligt 1 §
tredje stycket samt belöning må dock
ej utgivas beträffande ingripande,
som skett dessförinnan.

Genom denna förordning upphåves
förordningen den 15 juni 1935
(nr 330) om ersättning av statsmedel
för skada vid biträde åt ordningsmakten.

Propositionens huvudsakliga innehåll m. m.

I propositionen föreslås att förbudet för polischef och polisman att tillhöra
polisnämnd upphäves. Vidare föreslås en sådan utvidgning av ersättningsrätten
vid biträde åt polisen, att den som biträtt polisen och därigenom
fått vidkännas utgifter eller eljest lidit ekonomisk förlust skall kunna få
ersättning därför av statsmedel, även om skada till person eller egendom
ej tillfogats honom. Belöning av statsmedel föreslås kunna tilldelas den
som vid ingripande till ordningsmaktens hjälp visat särskild rådighet
och nit.

I fråga om de skäl, som anförts för förslagen, får utskottet, i den mån
redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Förslagen hava utarbetats på grundval av rekommendationer i polisinstruktionsutredningens
den 27 maj 1947 dagtecknade betänkande »Polisen
och allmänheten» (SOU 1947:45). Över betänkandet hava yttranden
efter remiss avgivits av ett flertal myndigheter och organisationer.

Rätt för polischef och polisman att tillhöra polisnämnd.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 13 § 1 inom. polislagen kan polisnämnd
förekomma endast i kommun, som bildar eget polisdistrikt. Skyldighet att
tillsätta sådan nämnd föreligger ej, utan inrättandet därav beror på kommunens
beslut. Polisnämnd har att upprätta förslag till löne-, omkostnadsoch
i förekommande fall pensionsstat för polisväsendet i polisdistriktet
samt till erforderliga ändringar i dess polisorganisation, att förvalta till
polisväsendet anslagna medel och för polisväsendet använda fastigheter och
annan egendom samt att till vederbörande myndigheter avge yttranden och
göra framställning i frågor av mera allmän betydelse för polisväsendet.
Kommun äger emellertid bestämma, att polisnämnden skall utöva endast

5

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

viss eller vissa av de angivna funktionerna. Polisnämnd skall vidare, enligt
13 § 2 inom., avge yttrande vid tillsättning av en del polisbefattningar.

Tillsättandet av polisnämnd ankommer enligt 13 § 3 mom. på vederbörande
kommuns allmänt beslutande organ. Polisnämnden skall bestå av fem
ledamöter, varjämte för varje ledamot skall finnas minst en suppleant. Val
av ledamöter sker för en tid av fyra kalenderår i sänder. Polisnämnd utser
inom sig ordförande och vice ordförande. I fråga om behörigheten att vara
ledamot eller suppleant uppställes samma hinder som för ledamot och suppleant
i poliskollegium. Därom gäller enligt 12 § 2 mom. polislagen — sådant
detta lagrum lyder enligt lag den 7 december 1945 (nr 763) — att
polischef eller någon som under polischef har anställning vid polisväsendet
ej må vara ledamot eller suppleant i poliskollegium och ej heller den, som
icke uppnått 23 års ålder eller icke råder över sig och sitt gods.

Möjlighet för kommunerna att utse polisnämnd infördes genom gällande
polislag. Förbudet för polischef och polisman att vara ledamot av nämnden
motiverades av vederbörande sakkunniga sålunda, alt dessa befattningshavare
med hänsyn till sin tjänsteställning icke borde få utses till ledamöter
av polisnämnd (propositionen nr 58 till 1925 års riksdag, bil. s. 47).
Vad de sakkunniga yttrat i denna del föranledde icke erinran.

Departementschefen. Efter att hava redogjort för polisinstruktionsutredningens
förslag i förevarande hänseende och däröver avgivna yttranden har
föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, i propositionen anfört
bland annat:

»Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har polisinstruktionsutredningen
föreslagit sådan form av personaldemokrati vid polisväsendet, att
polispersonalen skall erhålla rätt att överlägga med polischeferna i ärenden,
som ankomma på dessas handläggning. De skäl, som utredningen funnit
tala härför, torde enligt vad utredningen framhåller i viss mån även
motivera, att polisdistriktens befattningshavare tillerkännes liknande möjlighet
att göra sig gällande jämväl i förhållande till de kommunala organen
rörande en del av de frågor, som tillhöra polisdistriktens kompetensområde.

Vad utredningen anfört till stöd för ett upphävande av förbudet för polischef
och polisman att tillhöra polisnämnd synes mig tala för att förslaget
bör genomföras.

Förbudet för polischef och honom underställd polisman att tillhöra polisnämnd
motiverades vid dess tillkomst framför allt därmed, att polisnämnderna
skulle framstå såsom opartiska i de frågor, som det ankomme på
dem att handlägga. I den kritik, som framförts mot förbudets upphävande,
har i allmänhet gjorts gällande att denna synpunkt fortfarande borde tillmätas
avgörande betydelse. De farhågor, som därvid uttalats för att ären -

6

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

dena icke skulle handläggas med erforderlig objektivitet, därest polistjänstemän
bleve ledamot av polisnämnd, måste emellertid enligt min mening
betecknas såsom överdrivna. Samma risk för bristande saklighet skulle
i så fall även föreligga beträffande andra liknande kommunorgan, såsom
exempelvis drätselkammare och kommunalnämnd. Såsom utredningen påpekat
utöva nämligen dessa organ i de kommuner, där polisnämnd ej finnes
tillsatt, även polisnämndens befogenheter. Något förbud speciellt för
polisdistriktens befattningshavare att tillhöra drätselkammare eller kommunalnämnd
har emellertid icke uppställts. Behov av ett dylikt förbud har
veterligen ej heller försports. Detta torde bl. a. sammanhänga med att ledamot
i kommunorgan av här ifrågavarande slag icke anses böra deltaga i
avgörandet av ett ärende, vari han äger ett rent personligt intresse som är
stridande mot kommunens. För polisnämndens vidkommande innebär
denna oskrivna regel, att en polisman icke bör deltaga i polisnämndens
avgöranden av ärenden, som exempelvis avse hans enskilda löneförmåner,
hans befordran eller dylikt. Att i detta sammanhang vidare ingå på frågan
om de jävshinder, som föreligga för ledamöter i polisnämnd, synes icke
erforderligt.

Utredningens av mig tillstyrkta förslag innebär icke någon skyldighet
utan endast en rätt för kommun, som så finner lämpligt, att invälja representant
för polisverksamheten i polisnämnden. I vad mån denna möjlighet
bör tillvaratagas ha kommunerna att själva avgöra.»

Rätt till ersättning vid biträde åt ordningsmakten.

Gällande bestämmelser. Enligt förordningen den 15 juni 1935 (nr 330)
om ersättning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten äger
enskild person, som biträtt ordningsmakten vid fullgörande av dess uppgift,
i vissa fall rätt till ersättning av statsmedel för skada som därvid tillskyndats
honom. I detta hänseende gäller, att om någon biträtt polismyndighet,
polisman eller ordningsvakt vid ingripande mot person, som stört
den allmänna ordningen eller begått eller misstänkts för brott eller kunnat
antagas vara farlig för allmän säkerhet, och till följd av ingripandet skada
till person eller egendom tillskyndats honom, ersättning för skadan skall
utgivas av allmänna medel.

Departementschefen. I propositionen har föredragande departementschefen
lämnat en redogörelse för utvidgningar i ersättningsrätten, som
föreslagits av utredningen, samt för avgivna yttranden, varefter han hland
annat anfört:

»Det kan ej anses annat än riktigt och skäligt, att enskild person, som
ingriper till polisens hjälp, av det allmänna erhåller gottgörelse för förlust
och utgifter, som åsamkas honom till följd av ingripandet även i det fall
att skada till person eller egendom ej tillfogats honom. De ersättningar,

7

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

som härvidlag kunna ifrågakomma, torde som regel uppgå till förhållandevis
obetydliga belopp. I allmänhet torde det nämligen röra sig om någon
mindre ersättning för mistad arbetsförtjänst och annan tidsspillan samt
extra utlägg för resor för inställelse på arbetsplats och dylikt. Att samhället
på detta sätt ger uttryck åt sin uppskattning av ingripande till ordningsmaktens
hjälp torde kunna vara ägnat att bidraga till att öka allmänhetens
villighet till dylika hjälpåtgärder.

Ur sistnämnda synpunkt torde det även vara av ett visst värde, att belöning
av allmänna medel i vissa fall kan tilldelas enskild person, som biträtt
polisverksamhetens utövare.»

Utskottet.

Förbudet för polischef och polisman att tillhöra polisnämnd torde, såsom
departementschefen framhållit, vara obehövligt.

Genom förbudets upphävande erhålla kommunernas beslutande myndigheter
möjlighet att i polisnämnd insätta en kommunalman tillhörande
polispersonalen och sålunda utnyttja dennes sakkunskap. Huruvida denna
möjlighet skall begagnas hava kommunerna att avgöra efter vanliga grunder.
Därest polisman inväljes i nämnden, innebär detta icke, att polispersonalen
fått en representant i nämnden. Den valde skall företräda kommunen
likaväl som nämndens övriga ledamöter. Man kan således icke tala
om personaldemokrati i detta fall. Sambandet mellan förbudets borttagande
och införandet av personaldemokrati vid polisväsendet får givetvis icke
föranleda, att personalen skall anses hava rätt att påfordra att någon ledamot
av nämnden skall vara polisman.

På nu anförda grunder vill utskottet tillstyrka förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket.

Mot det vid propositionen fogade förslaget till förordning om ersättning
och belöning av statsmedel vid biträde åt ordningsmakten har utskottet
icke funnit anledning till erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition, nr 64, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 11 mars 1948.

På första lagutskottets vägnar:
AXEL LINDQVIST.

8

Första lagutskottets utlåtande nr 2i.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Lodenius, Kriigel,
Ekströmer, Olofsson, Löthner och Weiland;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund,
Olsson i Mellerud, Berg, Lindberg, Pettersson i Ersbacken och Antby.

Reservation

av herrar Branting, Lodenius, Ekströmer, Löthner, Gezelius och Pettersson
i Ersbacken, vilka anfört:

»Den i propositionen föreslagna ändringen av 13 § 3 mom. polislagen kan
synas relativt obetydlig, men enligt vår mening beröras härav åtskilliga betydelsefulla
frågor av praktisk och principiell innebörd. Vi ha på nedan
angivna grunder kommit till den uppfattningen, att tillräckliga skäl ej föreligga
för den ifrågasatta lagändringen men att däremot vissa olägenheter
kunna följa därav.

Det nu gällande förbudet för polischef och polisman att tillhöra polisnämnd
tillkom år 1925 efter förslag av särskilda sakkunniga (dåvarande
revisionssekreteraren Lawski m. fl.) och har sin motsvarighet i stadgandet,
att polischef eller någon, som under polischef har anställning vid polisväsendet,
ej heller må vara ledamot av poliskollegium. Vid den nu gällande
lagens antagande restes icke från något håll invändningar mot denna punkt.

Polisnämnderna inrättades, enligt föredragande departementschefens förklaring,
för att giva kommunerna möjlighet att bättre än dittills handhava
den ekonomiska förvaltningen av polisväsendet. Däremot finge ju polisnämnderna
icke någon befattning vare sig med frågor om ordningens upprätthållande,
ej heller med disciplinära angelägenheter. Sina väsentligen
ekonomiska uppgifter ha polisnämnderna härefter handhaft utan att veterligen
från kommunalt håll några önskningar framkommit om upphävande
av det gällande hindret för polischef eller dem underordnade polismän att
vara ledamöter i dessa nämnder. Tvärtom torde den nuvarande ordningen
för kommunerna ha framstått såsom naturlig, särskilt vid deras upprättande
av förslag till lönestat och pensionsstat för polispersonalen. Departementschefen
har nu härom bl. a. anfört:

''Förbudet för polischef och honom underställd polisman att tillhöra polisnämnd
motiverades vid dess tillkomst framför allt därmed, att polisnämnderna
skulle framstå såsom opartiska i de frågor, som det ankomme på
dem att handlägga. I den kritik som framförts mot förbudets upphävande
har i allmänhet gjorts gällande, att denna synpunkt fortfarande borde
tillerkännas avgörande betydelse.’ Departementschefen har emellertid be -

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

9

traktat farhågorna för att dessa ärenden icke skulle handläggas med erforderlig
objektivitet, om polistjänstemän bleve ledamot av polisnämnd,
såsom överdrivna, samt erinrat därom, att polismän exempelvis kunna vara
ledamöter av kommunalnämnd och drätselkammare. Att något krav på
ändring härutinnan icke framkommit torde, enligt departementschefen,
sammanhänga därmed, att ledamot i kommunalorgan icke anses böra deltaga
i avgörandet av ett ärende, vari han äger ett rent personligt intresse.
''För polisnämndens vidkommande innebär denna oskrivna regel, att en
polisman icke bör deltaga i polisnämndens avgörande av ärenden som exempelvis
avse hans enskilda löneförmåner, hans befordran eller dylikt.’

Häremot är emellertid att märka, att kommunalnämnder och drätselkammare
även handlägga otaliga andra ärenden än polismännens ekonomiska
angelägenheter, under det att polisnämndernas väsentliga uppgift är
att behandla frågor om kommunens ekonomiska förvaltning av polisväsendet,
inklusive uppgörande av förslag till löne-, omkostnads- och pensionsstat
för polisväsendet inom distriktet, förvaltning av till polisväsendet anslagna
medel o. s. v. Därför torde man kunna förvänta, att en ledamot av
polisnämnd, som tillika är polisman, mycket ofta skulle få att behandla
ärenden varav han själv, direkt eller indirekt, kunde hava ett intresse. Att
här uppdraga en gräns skulle säkerligen också understundom möta svårigheter.
En sådan ledamot skulle alltså i dylika fall, enligt den oskrivna regeln,
draga sig tillbaka från att deltaga i nämndens beslut. Men det kan
icke vara önskvärt att en ledamot av en kommunal nämnd ofta ställes inför
en sådan situation. Ej heller synes det lämpligt att den av fem ledamöter
bestående polisnämnden skulle regelbundet berövas medverkan av
en ledamot vid behandlingen av sina viktigaste uppgifter.

Annat har ej försports än att de 1925 inrättade polisnämnderna fyllt sin
uppgift såsom kommunala organ på ett tillfredsställande sätt. Vi ansluta
oss däremot till den i somliga remissyttranden framkomna uppfattningen,
att polisnämnderna såsom hittills med fördel kunna tillkalla vederbörande
polischef för att såsom sakkunnig deltaga i vissa överläggningar.

Det nu framlagda förslaget till lagändring har, såsom framgår av propositionen,
antingen helt avstyrkts eller ifrågasatts, eller endast tillstyrkts
under förutsättning av vissa ändringar, av ett stort antal länsstyrelser,
landsfogdar, polismästare, polisnämnder och drätselkammare. Svenska
stadsförbundet har avvisat förslaget, Föreningen Sveriges landsfogdar har
tillstyrkt allenast under förutsättning av vissa ändringar.

Den nu ifrågavarande propositionen har icke tillkommit efter initiativ
eller framställning från kommunalt håll utan efter förslag av vissa sakkunniga,
som emellertid tillkallats för att verkställa utredning om frågor,
som väsentligen falla utanför polisnämndernas verksamhetsområde. Utredningen
har avsett dels gällande tjänsteföreskrifter om polisens allmänna
tjänstefunktioner och sättet för deras fullgörande, främst beträffande poli2
— Bilxnng till riksdagens protokoll 194-8. 9 samt. t and. Nr 21.

10

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

sens förhållande till allmänheten, dels frågan om ökat personalinflytande
inom polisväsendet. Utredningen har utmynnat i ett förslag om nytt polisreglemente,
vars bestämmelser bl. a. beröra förhållandet mellan polisen och
allmänheten samt förhållandet mellan polisledningen och den underordnade
personalen. Ingendera av dessa frågor faller under polisnämndernas
arbetsområde. Vad åter beträffar förhållandet mellan polispersonalen och
kommunen, i dess egenskap av arbetsgivare, har numera en kollektiv
överenskommelse träffats i det att vissa ''regler för samarbetsnämnder vid
kommunala verk och inrättningar’ ha antagits, tills vidare mellan å ena sidan
Svenska stadsförbundet, å andra sidan Svenska kommunalarbetarförbundet,
Kommunaltjänstemannaförbundet in. fl. organisationer. Syftet med
detta avtal — enligt vilket alltså ''samarbetsnämnder'' skola inrättas — är
bl. a. att ''främja trivsel och god samarbetsanda inom de kommunala arbetsområdena’.
Avtalet blir norm för särskilda avtal mellan de olika städerna
och vederbörande lokala arbetar- eller tjänstemannaorganisationer,
däribland även polismännens organisationer.

På detta sätt har nu alltså, såsom en frivillig utbyggnad av 1940 års
kommunala förhandlingsrättslag, tillgodosetts önskemålet om ökat personalinflytande
inom polisväsendet. Beträffande de principiella synpunkterna
på frågan om arbetarrepresentanter i styrelserna för kommunala
verk och inrättningar kunna vi f. ö. ansluta oss till vad Svenska stadsförbundet
härom anfört i sitt remissvar.

Med åberopande av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att det genom förevarande proposition, nr 64, framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen
den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket icke måtte av riksdagen
bifallas.»

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
816468