Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
om behörighet för landsfiskal i stad under landsrätt
att väljas till stadsfullmäktig.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 178, av herr Hseggblom hemställes, »att riksdagen för sin del
ville besluta sådan ändring av 13 § lagen den C juni 1930 om kommunalstyrelse
i stad, att för landsfiskal i stad under landsrätt gällande obehörighet
att väljas till stadsfullmäktig borttages samt att konstitutionsutskottet
ville utarbeta förslag till ändrad lagtext».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande rätt. I 13 § tredje stycket lagen om kommunalstyrelse i
stad stadgas, att följande personer icke må vara stadsfullmäktige: landshövding,
landssekreterare, landskamrerare, länsassessor, ledamot av magistraten,
tjänsteman eller betjänt vid magistraten, kommunalborgmästare
eller allmän åklagare i orten, ej heller tjänsteman eller betjänt, som är anställd
vid stadens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är för sin
befattning redovisningsskyldig.

Enligt 47 § andra stycket lagen om kommunalstyrelse på landet må följande
personer icke vara ledamöter eller suppleanter i kommunalnämnden:
landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor, domhavande
eller allmän åklagare i orten, ej heller tjänsteman eller betjänt, som
är anställd vid kommunens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är
för sin befattning redovisningsskyldig inför nämnden.

Enligt 11 § tredje stycket lagen om kommunalstyrelse i Stockholm gäller,
att följande personer icke må vara stadsfullmäktige: överståthållaren, underståthållaren
och polismästaren, annan ämbetsman, tjänsteman eller betjänt
vid överståthållarämbetet, stadsfogde och hans biträden samt allmän
åklagare i staden, ej heller tjänsteman eller betjänt, som är anställd vid
stadens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är för sin befattning
redovisningsskyldig. I 45 § 3 inom. samma lag stadgas bl. a. att i avseende
å obehörighet till ledamotskap i nämnd skall vad om stadsfullmäktige är
stadgat äga motsvarande tillämpning, där ej annat föreskrives i lag eller
särskild författning eller i nämndens instruktion.

I 29 § andra stycket lagen om församlingsstyrelse föreskrives, att följande
personer icke må vara kyrkofullmäktige: landshövding, landssekreterare,
landskamrerare, länsassessor eller biskop, ej heller den som tillhör församlingens
redovisningsskyldiga och avlönade betjänte.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19''i8. 5 samt. 2 avd. Nr 9.

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

Enligt 8 § tredje stycket lagen om församlingsstyrelse i Stockholm gäller,
att följande personer icke må vara kyrkofullmäktige: överståthållaren,
underståthållaren, polismästaren eller biskopen i Stockholms stift, ej heller
den som tillhör församlingens redovisningsskyldiga och avlönade betjänte.

Slutligen föreskrives i 6 § tredje stycket lagen om landsting, att landshövding,
landssekreterare, landskamrerare och länsassessor ävensom befattningshavare,
anställda inom landstingets samfällda förvaltning, med hänsyn
till sin tjänsteställning icke kunna vara landstingsmän.

Historik. Enligt ett år 1859 avgivet kommittébetänkande med förslag
till förordningar om kommunalstyrelse på landet m. m. skulle några
regler om obehörighet för vissa ämbets- och tjänstemän icke iakttagas vid
utseendet av kommunalfullmäktige. Däremot föreslog kommittén, att följande
personer med hänsyn till deras ämbets- och tjänstemannaställning
skulle vara förhindrade att vara ledamöter i kommunalnämnd, nämligen
landshövding, domhavande i orten, kronofogde, kronolänsman, folkskollärare
eller annan av kommunen tillsatt och avlönad betjänt, som i och för
sin befattning vore inför nämnden redovisning skyldig. Kommittén anförde
härvid bl. a., att, ehuru mottagandet av kommunala uppdrag väl i allmänhet
vore att betrakta såsom en medborgerlig plikt, såväl domhavanden i orten
som de till lantregeringen hörande personer borde anses därtill förhindrade
genom sin ämbetsställning, dels emedan det väl kunde hända, att kommunens
åtgärder i stadgad ordning komine under deras ämbetsprövning och
dels med avseende å beskaffenheten av deras ämbeten även i övrigt.

I förslaget till förordning om kommunalstyrelse i stad förklarades följande
personer förhindrade att vara stadsfullmäktige, nämligen landshövding,
landssekreterare, landskamrerare, magistratspersoner, tjänstemän och
betjänte vid magistraten, allmän åklagare, ävensom de tjänstemän och betjänte,
vilka vore anställda vid stadens drätsel eller andra dess förvaltande
verk och för sin befattning redo skyldiga. Kommittén utgick härvid från
att de avsedda befattningarna utan vidare skulle utesluta behörighet för
sina innehavare att bekläda ifrågavarande kommunala förtroendeuppdrag,
och någon närmare motivering lämnades icke av kommittén. Enligt kommitténs
förslag till förordning om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd
skulle bl. a. ej den kunna väljas till ledamot av kyrko- och skolråd, som
tillhörde kyrkoförsamlingens redovisningsskyldige och avlönade betjänte.

Förslaget till förordning om landsting upptog utan angiven motivering
den föreskriften, att landshövding, landssekreterare, landskamrerare, kronofogde,
länsman och allmän åklagare ävensom landstingets egna tjänstemän
och betjänte skulle vara förhindrade att vara landstingsmän.

Kommitténs förslag förelädes 1859/1860 års riksdag. Allmänna besvärsoch
ekonomiutskottet (uti. nr 161 m. fl.) som »i allmänhet» fann sig kunna
tillstyrka de framlagda författningsförslagen, framställde ej någon erinran
mot de föreslagna behörighetsreglerna. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets hemställan. De av Kungl. Maj:t utfärdade kommunalförord -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9. 3

ningarna överensstämde i nu förevarande avseenden i huvudsak med kommitténs
förslag.

Under den tid, 1862 års kommunalförordningar voro i kraft, vidtogos i
dessa i nu förevarande avseende allenast mindre jämkningar, betingade av
bl. a. omorganisationen av fögderiförvaltningen år 1918.

I sitt år 1923 avgivna betänkande IV med förslag till lag om landsting
m. m. ansågo sig de s. k. kommunalförfattningssakkunniga böra av lämplighetshänsyn
förorda, att den dittills gällande bestämmelsen om obehörighet
för landstingets egna tjänstemän och betjänte att vara landstingsmän
icke måtte bibehållas i en ny landstingslag. Vidare funno de sakkunniga
icke motiverat att längre utestänga allmän åklagare från möjligheten att
bliva ledamot av landstinget även om skäl möjligen funnes för bibehållande
av motsvarande bestämmelse, i vad anginge representantskap inom
primärkommunerna. I sakkunnigförslaget kom därför stadgandet om tjänsteställningen
såsom diskvalifikationsgrund att omfatta endast landshövdingen
och länsstyrelsernas avdelningschefer. — Föredragande departementschefen
förordade i proposition i ämnet till 1924 års riksdag allenast
den ändringen i vad de sakkunniga föreslagit, att jämväl länsassessor skulle
uteslutas från möjligheten att vara landstingsman. Konstitutionsutskottet
(uti. nr 30), som i övrigt biträdde sakkunnigförslaget, fann starka principiella
betänkligheter mot att borttaga dittillsvarande stadgande om obehörighet
för landstingets egna tjänstemän och betjänte att som ledamöter deltaga
i landstinget, och förordade därför stadgandets bibehållande. Riksdagen
biföll utskottets förslag.

Det av landshövding Hj. Hammarskjöld år 1928 avgivna förslaget angående
revision av då gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och
i stad m. in. innehöll, i avseende å valbarhet till kommunalfullmäktige,
bl. a. den bestämmelsen, att följande personer icke skulle vara behöriga,
nämligen landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor,
domhavande eller allmän åklagare i orten, ej heller tjänstemän och betjänte,
vilka vore vid kommunens drätsel eller andra dess förvaltande verk
anställda och för sin befattning redovisningsskyldiga. Motsvarande stadgande
inflöt även i förslaget rörande ledamot och suppleant av kommunalnämnden.
Någon närmare motivering till förslaget i dessa delar lämnades
ej. — I en del yttranden över de förordade obehörighetsreglerna yrkades,
att förbudet för vissa statliga ämbets- och tjänstemän samt kommunala befattningshavare
att vara kommunalfullmäktige måtte utgå. Såsom skäl
framhölls, att erfarenheten från landsbygdens kommunala liv visat, att
befattningshavare, som fölle under den föreslagna bestämmelsen, varit en
värdefull tillgång vid besättande av kommunala förtroendeposter. I vissa
utlåtanden begränsades yrkandena till att avse domhavanden och allmän
åklagare i orten. Föredragande departementschefen framhöll i Kungl.
Maj :ts proposition i ämnet till 1930 års riksdag i anslutning härtill, alt

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

det knappast vore lämpligt att från behörighet, varom här vore fråga,
utesluta domhavande och allmän åklagare i orten, detta med hänsyn
till de värdefulla kunskaper och den praktiska erfarenhet, som de
ofta nog tillförde kommunalfullmäktige. Ej heller syntes det lämpligt att
från ledamotskap utestänga de kommunala tjänstemän och betjänte, som
angivits av den sakkunnige. Slutligen saknade de föreslagna bestämmelserna
om obehörighet för landshövding och vissa tjänstemän vid länsstyrelsen
praktisk betydelse. Den av den sakkunnige förordade föreskriften om
obehörighet uteslöts därför i sin helhet i Kungl. Maj :ts förslag. Konstitutionsutskottet
(uti. nr 30) hade ej någon erinran att framställa häremot,
och riksdagen biföll propositionen i denna del.

Sakkunnigförslaget upptog — i principiell överensstämmelse med vad
dittills gällt — bestämmelser om obehörighet i avseende å ledamotskap av
stadsfullmäktige. Förbudet skulle här avse landshövding, landssekreterare,
landskamrerare, länsassessor, ledamöter av rådstuvurätten eller av magistraten
eller stadsstyrelsen, tjänstemän och betjänte vid magistraten eller
stadsstyrelsen, domhavande eller allmän åklagare i orten, ävensom de
tjänstemän och betjänte, vilka vore vid stadens drätsel eller andra dess förvaltande
verk anställda och för sin befattning redovisningsskyldiga. Den
sakkunnige anförde härvid endast, att domhavande i orten medtagits såsom
obehörig med tanke på städer under landsrätt. — I avgivna yttranden
anfördes, att förbudet för domhavande i orten varken vore av behovet påkallat
eller önskvärt. Jämväl förbudet för allmän åklagare i orten att vara
stadsfullmäktig avstyrktes. Föredragande departementschefen framhöll i
ovannämnda proposition bl. a., att tillräcklig anledning ej syntes föreligga
att från obehörighet utesluta ledamot av rådhusrätten eller domhavande i
orten. Däremot borde det dittillsvarande förbudet beträffande åklagare bibehållas.
Den olikhet, som sålunda komme att föreligga mellan land och
stad, syntes motiverad med hänsyn därtill att i stad åklagaren vore en
kommunal tjänsteman. Konstitutionsutskottet tillstyrkte och riksdagen
godtog Kungl. Maj :ts förslag i nu ifrågavarande avseende.

Föredragande departementschefen anförde i proposition nr 100 till
1930 års riksdag med förslag till bl. a. lag om församlingsstyrelse i nu förevarande
avseende, att »i anslutning till 1862 års förordning om kommunalstyrelse
i stad föreslagits ett stadgande om obehörighet för vissa ämbetsoch
tjänstemän att vara kyrkofullmäkige». Enligt sistnämnda förslag skulle
följande personer icke kunna utses till kyrkofullmäktige, nämligen landshövding,
landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller biskop, ej heller
den som tillhörde församlingens redovisningsskyldiga och avlönade betjänte.
I anledning av vissa vid remissbehandlingen framförda erinringar
mot förslaget anförde departementschefen bl. a., att förbudet för den som
tillhörde församlingens redovisningsskyldiga och avlönade betjänte att vara
kyrkofullmäktige anslöte sig till då gällande regler om stadsfullmäktige
och syntes böra bibehållas. — Konstitutionsutskottet tillstyrkte i utlåtande
nr 31 Kungl. Maj :ts förslag härutinnan och riksdagen biföll förslaget.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

5

Slutligen bör nämnas, att i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till
1935 års riksdag med förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm motioner
väcktes om införande i 44 § i lagförslaget av en bestämmelse om att
den ej borde få vara ledamot av nämnd eller styrelse, som innehade avlönad
anställning inom nämndens eller styrelsens arbetsområde. Konstitutionsutskottet
framhöll härom i sitt utlåtande nr 19, att skäl kunde anföras till
stöd för den i motionerna hävdade meningen. Utskottet ansåg dock, att en
regel i ämnet skulle erhålla en olika faktisk betydelse i en stad som Stockholm,
där god tillgång på kvalificerade krafter vore för handen, och i en
liten kommun, där de kommunala förtrondeuppdragens rekrytering törhända
skulle kunna äventyras. För ett slutligt bedömande av det i motionerna
berörda spörsmålet krävdes enligt utskottets mening en mera ingående utredning
än den, som kunnat av utskottet företagas. Det i motionerna väckta
förslaget avstyrktes av utskottet och motionerna avslogos av riksdagen.

Utskottet. Av det föregående framgår, att frågan om förbud för
vissa ämbets- och tjänstemän att innehava kommunala förtroendeämbeten
bedömts högst olika vid utformningen av de skilda kommunalförfattningarna.
Sålunde ha några dylika förbudsregler över huvud taget ej uppställts
för ledamotskap av kommunalfullmäktige, medan motsatsen är fallet för
ledamotskap av stadsfullmäktige beträffande ett relativt stort antal statliga
och kommunala tjänstemän. Sistnämnda förhållande gäller även för ledamotskap
av kommunalnämnd; däremot saknas i lagen om kommunalstyrelse
i stad motsvarande föreskrifter för ledamotskap av drätselkammare.
Vad särskilt angår den i motionen åsyftade frågan om den ställning, som
landsfiskal i egenskap av allmän åklagare i orten intager i förevarande hänseende,
äger denne icke tillhöra kommunalnämnd eller stadsfullmäktige, medan
han däremot enligt kommunallagarna icke är obehörig att väljas till
ledamot av kommunalfullmäktige eller drätselkammare. Utskottet är icke
övertygat om att de rådande olikheterna i avseende å tjänstemäns behörighet
eller obehörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag i allo äro sakligt
betingade. Den kraftiga ansvällningen av den kommunala verksamheten
såväl i stad som på landet kan också motivera nya överväganden av förevarande
spörsmål. En allmän omprövning av gällande regler i ämnet synes
utskottet alltså vara av behovet påkallad. De för 1946 års kommunallagskommitté
utfärdade direktiven äro emellertid tillräckligt allmänt hållna för
att utskottet skall anse sig kunna förutsätta, att kommittén utan särskild
anmaning gör förevarande spörsmål till föremål för utredning. Med hänsyn
härtill och då den i motionen väckta frågan endast utgör en detalj i
ett större sammanhang, saknar utskottet anledning tillstyrka en lagändring
i anledning av motionen eller en skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan
om utredning i motionens syfte. Utskottet hemställer alltså,

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 9.

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 februari 1948.

På konstitutionsutskottets vägnar:

JONES ERIK ANDERSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,
Karl August Johanson, Elmgren, Mattsson, Lindén, Gustavson, Hällgren*,
Englund och Bergh*; samt

från andra kammaren: herrar Thorell, Pettersson i Norregård, Nolin,
Norén, Kyling, Spångberg, Johnsson i Stockholm*, fru Björck, herr Gustafsson
i Bogla och fru Svedberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480791