Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
1
flr 23.
Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de
i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari
1947 till och med den 9 januari 1948 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över
justitiedepartementsärenden från och med den 10 januari 1947 till och
med den 9 januari 1948;
justitieärenden från och med den 10 januari 1947 till och med den 9
januari 1948;
utrikesdepartementsärenden från och med den 10 januari 1947 till och
med den 9 januari 1948;
försvarsårenden från och med den 10 januari 1947 till och med den 9
januari 1948;
socialärenden från och med den 10 januari 1947 till och med den 3 januari
1948;
kommunikationsärenden från och med den 10 januari 1947 till och med
den 9 januari 1948;
finansärenden från och med den 10 januari 1947 till och med den 9
januari 1948;
ecklesiastikärenden från och med den 10 januari 1947 till och med den
9 januari 1948;
jordbruksärenden från och med den 10 januari 1947 till och med den
9 januari 1948;
handelsårenden från och med den 10 januari 1947 till och med den 9
januari 1948;
inrikesärenden från och med den 4 juli 1947 till och med den 9 januari
1948; samt
folkhushållning sår enden från och med den 10 januari 1947 till och med
den 9 januari 1948.
Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats
utdrag av följande efter den 9 januari 1948 förda protokoll, i vad
de avse:
ärende nr 3 i 50-årsprotokollet över utrikesdepartementsärenden den 30
januari 1948 angående godkännande av förslag till vissa modifikationer i
överenskommelsen med Amerikas förenta stater den 24 juni 1948, in. in.;
ärende nr 8 i protokollet över utrikesdepartementsärenden den 5 mars
1948 angående framställning från konstitutionsutskottet att erhålla vissa
handlingar;
1 Bihang titt riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 23.
2
Konstitutionsutskottets memorial m 23.
ärende nr 30 i protokollet över folkhushållningsärenden den 6 februari
1948 angående besvär av Graningeverken och Utansjö aktiebolag över bränslekommissionens
beslut angående handeln med virke m. m.
Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen; varemot utskottet
funnit nedanstående under punkt 1 :o upptagna ärende
vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen
hos riksdagen anmälas.
Innan utskottet övergår till detta ärende, finner utskottet sig föranlåtet
framhålla följande:
I lagen den 1 juni 1894 angående tiden för allmänna författningars trädande
i kraft stadgas, att i Svensk författningssamling införd lag eller
annan allmän författning, i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den
kommer att gälla, eller av vars lydelse icke framgår, att den genast efter
utfärdandet länder till efterrättelse, skall träda i kraft fyra veckor efter
den dag, då lagen eller författningen, enligt därå meddelad uppgift, från
trycket utkommit. Vidare innehåller 4 § i kungörelsen den 4 januari 1928
angående Svensk författningssamling en bestämmelse om att författning
bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, från trycket utkomma
å sådan tid, att den kan vara vederbörande myndigheter till handa,
innan författningen träder i kraft.
En av konstitutionsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag företagen
granskning av de under år 1939 i Svensk författningssamling införda författningarna
gav bl. a. vid handen, att av de av Kungl. Maj :t under året
utfärdade författningarna endast omkring en fjärdedel trätt i kraft fyra
veckor eller senare från kungörandet. I de allra flesta fall hade däremot
bestämts, antingen att författningen skulle träda i kraft å viss dag innan
fyra veckor förflutit från kungörandet, eller också att ikraftträdandet skulle
äga rum »omedelbart», »genast efter utfärdandet» eller dagen efter den
då författningen »enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i
Svensk författningssamling». Vidare märktes ett betydande antal fall, i
vilka författningarna antingen i sin helhet eller i vissa delar skulle lända
till efterrättelse från ett datum före kungörandet.
Nämnda förhållande föranledde konstitutionsutskottet att i sitt dechargebetänkande
(nr 17) till 1940 års lagtima riksdag uttala följande: »Vid bedömandet
av nu anförda uppgifter har utskottet icke förbisett, att ett särskilt
snabbt ikraftträdande eller en föreskrift om retroaktiv tillämpning
understundom påkallats av tungt vägande skäl. Den senare tidens omfattande
krislagstiftning ger i detta avseende åtskilliga exempel. I andra fall
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
3
kan den korta fristen eller bestämmelsen om retroaktivitet anses försvarlig
av särskilda anledningar, såsom att författningen väsentligen vänder sig
till en jämförelsevis trängre krets, att den icke berör enskildas rätt eller
i varje fall icke länder till inskränkning däri o. s. v. Likväl kvarstår ett betydande
antal fall, där de principer, som ligga till grund för de inledningsvis
omförmälda författningsbestämmelserna, icke tillbörligen iakttagits.
Vid sådant förhållande och som författningarnas utsändande tager en viss
tid i anspråk, har utskottet velat understryka önskvärdheten av att, där
ej synnerliga skäl till annat föranleda, författningarna vederbörligen kungöras
i god tid före ikraftträdandet.»
En av konstitutionsutskottet vid 1941 års riksdag företagen granskning
av de under 1940 i Svensk författningssamling införda författningarna ådagalade,
att utskottets nyss åberopade uttalande icke lett till efterföljd. Utskottet
fann sig därför föranlåtet att i sitt dechargebetänkande (nr 12)
ånyo understryka betydelsen av att författningar, där ej synnerliga skäl
till annat föranledde, vederbörligen kungjordes i god tid före ikraftträdandet.
En granskning av de under år 1947 i Svensk författningssamling införda
1 016 författningarna ger vid handen, att i ett stort antal fall bestämts,
antingen att författningen skulle träda i kraft å viss dag, innan fyra veckor
förflutit från kungörandet, eller också att ikraftträdandet skulle äga rum
»omedelbart» eller dagen efter den då författningen »enligt därom meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling». För omkring
50 författningar föreskrevs att de skulle träda i kraft 8—27 dagar
efter det de utkommit från trycket, och i över 70 fall var motsvarande
tidsfrist 2—7 dagar. I omkring 140 fall skulle ikraftträdandet ske omedelbart
eller dagen efter kungörandet. Slutligen märkas över 200 fall, i
vilka författningen — antingen i sin helhet eller i vissa delar — förklarades
skola lända till efterrättelse från ett datum före kungörandet. De principer,
som ligga till grund för de inledningsvis omnämnda författningsbestämmelserna,
ha sålunda icke tillbörligen iakttagits under granskningsåret
i trots av att utskottet tvenne gånger understrukit betydelsen härav.
Närvarande: herrar Hallén, Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,*
Herlitz, Björck, Mattsson, Lindén, Gustavson, Sandberg, Damström, Wahlund,
Thorell, von Friesen, Nilsson i Göteborg, Norén, Kyling, Larsson i Julita,
* Hansson i Skediga, Hseggblom* och fru Svedberg.
* Ej närvarande vid justeringen.
1 ro)
(Protokoll över jordbruksärenden den 29 augusti 1947.)
För regleringsåret 1947/48 meddelade Kungl. Maj:t den 11 april och den
5 juni 1947 på förslag av statens livsmedelskommission beslut angående
4
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
priserna på jordbrukets produkter samt på konstgödsel och fodermedel.
Kungl. Maj :ts beslut innebar bland annat, att jordbruket genom prishöjningen
på olika produkter skulle tillföras belopp, som uppgingo till sammanlagt
omkring 156 miljoner kronor. Härjämte innefattade beslutet, att de
fastställda priserna på jordbrukets produkter och förnödenheter skulle gälla
under regleringsåret 1947/48, såvida icke vid en omräkning av jordbrukskalkylen
i augusti 1947 skulle uppkomma ett över- eller underskott, som
med mer än 4 procent överstege jordbrukets sammanlagda inkomster enligt
den våren 1947 uppgjorda kalkylen inklusive omförmälda inkomstökning
å 156 miljoner kronor, eller ett belopp av cirka 100 miljoner kronor. Vid
ett större över- eller underskott skulle, däremot en justering av priserna
äga rum, så att marginalen nedbringades till sistnämnda belopp.
Kungl. Maj :ts ifrågavarande beslut delgåvos 1947 års riksdag i propositionen
nr 280 angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.
Riksdagen lämnade besluten utan erinran.
I skrivelse den 15 augusti 1947 upptog livsmedelskommissionen till behandling
frågan om en omprövning av de på försommaren 1947 fastställda
priserna på jordbrukets produkter och förnödenheter under regleringsåret
1947/48 och vissa därmed sammanhängande frågor. I skrivelsen anförde
kommissionen i huvudsak följande.
Genom en särskild delegation inom kommissionen (den s. k. LK-delegationen)
hade verkställts en omräkning av vårkalkylen. Härvid hade upprättats
en reviderad kalkyl — augustikalkylen — vilken blivit föremål för
granskning av livsmedelskommissionen och dess råd. I likhet med motsvarande
kalkyler under tidigare år grundade sig de i augustikalkylen verkställda
inkomstberäkningarna i främsta rummet på arealinventeringen den
2 juni och skörderapporterna per den 15 juli. En jämförelse mellan de med
ledning av dessa rapporter framräknade hektarskördarna och de i vårkalkylen
begagnade normskördarna visade, att de sistnämnda underskridits
över hela linjen, i några fall högst väsentligt. Störst vore nedgången beträffande
höstsäden och vallhö. Den sammanlagda inkomstsumman för jordbruket
under år 1947/48 beräknades enligt augustikalkylen till 2 366,7 miljoner
kronor mot 2 334,3 miljoner kronor enligt vårkalkylen. Ökningen utgjorde
sålunda 32,4 miljoner kronor. Emellertid borde i detta sammanhang
erinras om att enligt statsmakternas förenämnda beslut den 5 juni
1947 ett belopp av omkring 156 miljoner kronor skulle tillföras jordbruket
år 1947/48 utöver vårkalkylens inkomstsumma och att detta belopp inginge
i det i augustikalkylen framkomna totala inkomstbeloppet. Minskades den
sammanlagda inkomstsumman enligt sistnämnda kalkyl med 156 miljoner
kronor, erhölles en nedgång i förhållande till vårkalkylen med i runt tal
124 miljoner kronor, vilket huvudsakligen berodde på det dåliga utfallet avårets
skörd.
Den felslagna skörden hade även medfört vissa ändringar på kalkylens
kostnadssida sedan våren 1947. Jordbrukets totala kostnader visade sålunda
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
5
1 förhållande till vårkalkylen en ökning med 67,3 miljoner kronor från
2 488,8 till 2 556,1 miljoner kronor.
Sammanfattningsvis kunde resultatet av augustikalkylen angivas på föl -
jande sätt:
1938/39 1947/48
Kostnader, miljoner kronor.......................... 1 448,4 2 556,1
Kostnadsindex...................................... 100,0 176,48
Inkomster, miljoner kronor.......................... 1 363,6 2 366,7
Basinkomst framskriven medelst kostnadsindex, miljoner
kronor .......................................... 1 363,6 2 406,5
Kalkylmässigt inkomstunderskott, miljoner kronor .... — 39,8.
För år 1947/48 erhölles sålunda ett kalkylmässigt inkomstunderskott av
39,8 miljoner kronor. Emellertid borde till detta belopp läggas det förenämnda
inkomstbeloppet av 156 miljoner kronor. Härigenom stege i själva
verket underskottet i augustikalkylen till omkring 196 miljoner kronor,
varför den s. k. 4-procentsregeln i enlighet med Kungl. Maj :ts förenämnda
beslut den 5 juni 1947 bleve tillämplig.
I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen för augustikalkylen
meddelade livsmedelskommissionen, att kommissionens råd vid sammanträde
den 12 augusti tagit del av kalkylen och godkänt densamma, varvid
dock i samfällda uttalanden från flertalet jordbrukarrepresentanter uttalades
avvikande mening i fråga om beräkningen av mjölkproduktionens storlek
och äggprisets nivå under år 1947/48.
Livsmedelskommissionen anförde härefter i sin skrivelse i huvudsak följande.
Enligt de regler, som voro fastställda för prissättningen, skulle jordbruket
vid sådana förskjutningar uppåt eller nedåt i produktionen i förhållande
till den normala produktionen, som vore en följd av växlingarna i
skördeutfallet, tillgodoräknas respektive självt stå risken för ett belopp, svarande
mot högst 4 procent av normalproduktionen räknad i de för det nya
regleringsåret fastställda priserna — i det aktuella fallet 4 procent av inkomstsumman
enligt vårkalkylen ökad med 156 miljoner kronor. Detta belopp
utgjorde för närvarande i runt tal 100 miljoner kronor. Av inkomstunderskottet
196 miljoner kronor skulle sålunda jordbruket i princip självt
bära 100 miljoner kronor, medan enligt Kungl. Maj :ts beslut den 5 juni 1947
kompensation borde lämnas jordbruket för det återstående beloppet, eller
96 miljoner kronor.
Vid de överväganden, som förekommit inom livsmedelskommissionen angående
formen för lämnandet av kompensation, hade kommissionen ansett
det lämpligast, att kompensationsbeloppet till större delen utbetalades över
budgeten i form av särskilda missväxtbidrag för mjölk. I det rådande penningpolitiska
läget syntes det nämligen kommissionen icke önskvärt, att
tillfälliga förändringar i skördeutfallet finge påverka konsumentprisnivån i
någon nämnvärd omfattning. Beträffande storleken av kompensationsbelop
-
6
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
pet, dess fördelning på olika produkter med hänsyn tagen till försörjningsintresset
och inkomstavvägningen inom jordbruket samt sättet för beloppets
utbetalande hade överläggningar ägt rum mellan å ena sidan livsmedelskommissionens
ordförande och å andra sidan ordföranden i Sveriges lantbruksförbund,
riksdagsmannen A. Pehrsson-Bramstorp, godsägaren G. Liedberg
och ordföranden i Riksförbundet Landsbygdens folk, landstingsmannen
B. Ekström, samtliga ledamöter av livsmedelskommissionens råd. Vid dessa
överläggningar hade uppnåtts enighet om att rådet skulle föreläggas följande
förslag till justering av jordbrukspriserna för regleringsåret 1947/48:
»Utöver de prishöjningar, som Kungl. Maj :t beslutat och riksdagen lämnat
utan erinran för regleringsåret, tillgodoföres jordbruket såsom kompensation
för den nedgång i produktionen och ökning av kostnaderna (huvudsakligen
för fodermedel), som väntas bli en följd av de ogynnsamma produktionsbetingelserna
under våren och sommaren 1947, en inkomstförbättring
på slakt djursprodukter om 15 miljoner kronor, varjämte av statsmedel skall
utgå missväxtbidrag för mjölk, vars belopp på basis av det nu beräknade underskottet
i kalkylen beräknas till 78 miljoner kronor eller 2,25 öre per kilogram
av den i kalkylen upptagna kvantiteten mejerimjölk jämte V, av
kvantiteten hemmaförbrukad mjölk. Detta bidrag skall tills vidare utgå med
1,5 öre per kilogram för all vid mejerier invägd mjölk, medan ett belopp,
motsvarande per månad 0,75 öre per kilogram av den beräknade totala mejeriinvägningen,
skall användas för utbetalning av särskilda differentieringstillägg
inom områden, som särskilt hårt drabbats av de ogynnsamma
produktionsbetingelserna.
Det förutsättes vidare, att jordbrukarna genom prishöjning på hö m. in.
tillgodoföras en kalkylmässig inkomstförbättring av 5 miljoner kronor.
Vid uppgörandet av nämnda förslag har man räknat med att jordbruket i
enlighet med de fastställda grunderna för prissättningen på jordbrukets produkter
skall stå en självrisk av 100 miljoner kronor.
Därest sådana oförutsedda förhållanden skulle inträffa, som väsentligt
ändra förutsättningarna för den nu träffade överenskommelsen, skall, om
så efter överläggningar med representanter för vederbörande organisationer
prövas lämpligt, justering av missväxtbidraget ske i januari 1948 på grundval
av en fullständig omräkning av jordbrukskalkylen».
Vidare anförde livsmedelskommissionen i sin skrivelse följande. Vid sammanträden
den 14 augusti 1947 beslöto Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk att biträda förut återgivna förslag, därvid man
dock utgick ifrån att lönenivån för inom industrien sysselsatt arbetskraft
vid de avtalsförhandlingar, som konune att inledas omkring årsskiftet 1947/
48, icke skulle undergå någon betydande höjning. I annat fall förbehölle sig
organisationerna att påkalla förhandlingar för vinnande av en överenskommelse
om de jämkningar i uppgörelsen, som kunde befinnas skäliga. Organisationerna
beslöto vidare att, om förslaget godkändes av Kungl. Maj :t, på
allt sätt medverka till att produktionen av jordbruksprodukter, däri inräknat
sådd av höstsäd och vårsäd, under nästa regleringsår bieve så stor som
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
7
möjligt och till att jordbruksprodukterna i största möjliga utsträckning tillfördes
den legala marknaden. Vid sammanträde den 15 augusti 1947 förelädes
berörda förslag till justering av jordbrukspriserna för år 1947/48 livsmedelskommissionens
råd, vilket beslöt tillstyrka detsamma. I skrivelse till
livsmedelskommissionen den 15 augusti 1947 hade härjämte statens priskontrollnämnd
meddelat, att nämnden och dess råd enhälligt beslutat tillstyrka
förslaget i fråga.
Jämväl livsmedelskommissionen ansåge sig böra biträda förslaget och
hemställde, att Kungl. Maj :t måtte godkänna detsamma. Vad anginge den
närmare utformningen av de åtgärder, som avsåges i förslaget, ville livsmedelskommissionen
anföra följande. I förslaget hade icke angivits på vad
sätt jordbruket skulle tillföras den däri omnämnda inkomstförbättringen
på slaktdjursprodukter om 15 miljoner kronor. Det hade förutsatts, att denna
fråga skulle göras till föremål för överläggningar mellan livsmedelskommissionen
och Sveriges slakteriförbund. Härvid kunde man välja mellan
att låta inkomstförbättringen utgå i form av statliga subventioner eller i
form av prishöjningar på vissa produkter. Sedan sådana överläggningar ägt
rum, ämnade kommissionen återkomma till Kungl. Maj :t med ett närmare
utformat förslag i denna del. I den mån inkomstförbättringen ansåges böra
lämnas genom statliga subventioner, komme kommissionen senare att hemställa
om anvisande av härför erforderliga medel.
Den 29 augusti 1947 beslöt Kungl. Maj :t bl. a. (tillförordnad regering sammansatt
av statsråden Gjöres, Danielson, Zetterberg och Sträng) med bifall
till vad statens livsmedelskommission sålunda hemställt,
dels godkänna det förlag till justering av jordbrukspriserna för regleringsåret
1947/48, som framlagts vid sammanträde med livsmedelskommissionens
råd den 15 augusti 1947,
dels i övrigt bemyndiga kommissionen att under regleringsåret 1947/48
handhava regleringen av priserna på jordbrukets produkter och förnödenheter
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i
Kungl. Maj :ls proposition nr 280 till 1947 års riksdag och i kommissionens
1''örenämnda skrivelse den 15 augusti 1947,
dels bemyndiga kommissionen att tills vidare utbetala missväxtbidrag för
mjölk i enlighet med vad därom förut anförts och att förskottsvis disponera
för ändamålet erforderliga medel ur det för budgetåret 1947/48 anvisade anslaget
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Såsom framgår av ovanstående redogörelse inneburo de förändringar i
jordbruksregleringen, som beslutades av Kungl. Maj :t den 29 augusti 1947,
bl. a., att av statsmedel skulle utgå ett belopp av 78 miljoner kronor såsom
missväxtbidrag för mjölk. Den rättsliga grunden till denna åtgärd får sökas
i den fullmakt 1947 års riksdag i skrivelse (nr 470) lämnat Kungl. Maj :t att
vidtaga erforderliga åtgärder för reglering av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område under regleringsåret 1947/48 i huvudsaklig
överensstämmelse med de av jordbruksutskottet i dess av riksdagen
8
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
godkända utlåtande (nr 67) angivna riktlinjerna. Utskottet hade i betänkandet
bl. a. anfört, att det i likhet med föredragande statsrådet förordade,
att Kungl. Maj :t erhölle befogenhet att alltjämt handhava jordbruksregleringarna
samt att vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar
i desamma; »skulle härvid befinnas erforderligt att företaga mera
genomgripande ändringar i regleringsåtgärderna, förutsätter utskottet emellertid,
att riksdagen höres». I de citerade orden ligger en otvetydig och väsentlig
begränsning av den lämnade fullmaktens omfattning. Nu voro de
förändringar i jordbruksregleringen, som beslutades av Kungl. Maj :t den
27 augusti 1947, otvivelaktigt av mera genomgripande slag; de belopp, som
skulle utgå av statsmedel, voro av en helt annan storleksordning än de
summor, som tidigare med stöd av liknande fullmakter anvisats av Kungl.
Maj :t för reglering av jordbrukspriserna; frågan, i vilken ordning prisregleringen
skulle äga rum, fick härigenom en helt annan räckvidd än förut.
Spörsmålet angående förändringarna av jordbruksregleringen hade därför
bort underställas riksdagen för godkännande. Så skedde emellertid ej. 1
stället samrådde regeringen enligt vad utskottet har sig bekant med partiledningarna.
Detta förfaringssätt har emellertid ur konstitutionell synpunkt
icke kunnat ersätta det samtycke av riksdagen, som erfordrades i nu förevarande
fall. Konstitutionsutskottet, som icke vill rikta någon kritik mot
det sakliga innehållet i Kungl. Maj :ts beslut, har därför funnit sig böra
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot ledamöterna av tillförordnad
regering den 27 augusti 1947 statsråden Gjöres, Danielson, Zetterberg
och Sträng för underlåtenheten att underställa riksdagen de då beslutade
förändringarna i jordbruksregleringen.
Närvarande: herrar Hallén, Gottfrid Karlsson, Herlitz, Elmgren, Björck,
Mattsson, Lindén, Gustavson, Ernst Hjalmar Nilsson, Sjö, Wahlund, Thorell,
Fast*, Pettersson i Norregård, von Friesen, Nolin, Norén, Kyling, Jonsson
i Haverö* och fru Svedberg.
* Ej närvarande vid justeringen.
Stockholm den 11 maj 1948.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande:
herrar Hallén, Gottfrid Karlsson, Herlitz, Elmgren, Björck, Mattsson,
Lindén, Gustavson, Ernst Hjalmar Nilsson, Sjö, Wahlund, Thorell, Pettersson
i Norregård, von Friesen, Nolin, Norén, Kyling och fru Svedberg.
Konstitutionsutskottets memorial nr 23-
9
Reservationer:
A. Beträffande särskilda punkter i utskottets memorial.
I.
Vid ingressen av herrar Herlitz, Björck, Gustavson, Thorell, von
Friesen, Kyling och Hseggblom, som ansett den av utskottet gjorda anmälan
böra göras under åberopande av § 107 regeringsformen.
II.
Vid punkt l:o)
a) av herr Sjö mot utskottets motivering;
b) av herrar Gottfrid Karlsson, Elmgren, Ernst Hjalmar Nilsson, Fast,
Norén, Jonsson i Haverö och fru Svedberg, som icke ansett tillräckliga skäl
föreligga för anmälan enligt § 107 regeringsformen mot den tillförordnade
regeringens medlemmar.
B. Beträffande avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107
regeringsformen.
III.
av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Björck, Wahlund, von Friesen,
Nolin och Kyling, som anfört följande:
»Betalningsbalansen med utlandet blev mot slutet av år 1946 för Sveriges
del allt ogynnsammare. Emot en stigande import svarade blott stagnerande
exportinkomster. Den därav betingade fortgående valutautströmningen
aktualiserade frågan om en allmän importreglering. Dåvarande handelsministern
Myrdal antydde under en överläggning inom Nationalekonomiska
föreningen den 5 december 1946 en sådan eventualitet; dock förklarade
finansministern några dagar senare, att regeringen icke övervägt
en importreglering.
Den av den alltjämt stegrade importen betingade minskningen av riksbankens
valutatillgångar föranledde fullmäktige i riksbanken att i en promemoria
den 19 december 1946 till regeringen framhålla, att, då det väl
kunde tänkas bli nödvändigt att tillgripa en importreglering, de praktiska
spörsmål som vore förbundna därmed snarast borde prövas och en effektiv
reglering planläggas så att den vid eventuellt behov kunde genomföras
utan dröjsmål.
10
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
I början av år 1947 återkom frågan om en allmän importreglering i olika
sammanhang. I en ytterligare promemoria den 30 januari 1947 från bankofullmäktige
till regeringen uttalades bl. a., att ett avgörande i importregleringsfrågan
vid den dittillsvarande omfattningen hos valutautströmningen
icke gärna kunde uppskjutas mer än någon månad; fullmäktige hemställde,
att regeringen måtte använda de möjligheter, som stode den till buds
genom priskontrollen och via de licensgivande och valutatilldelande myndigheterna,
för att begränsa den ej nödvändiga importen.
Den 14 mars 1947 beslöt Ivungl. Maj :t, efter framställning från fullmäktige
i riksbanken den 13 samma månad att utfärda kungörelse om allmänt
importförbud (SFS nr 82). Från förbudet voro dock undantagna vissa angivna
varuslag (frilistan). I ett tal den 15 mars med anledning av nämnda
beslut uttalade dåvarande folkhushållningsministern, statsrådet Gjöres, att
den beslutade importregleringen helt vore betingad av den aktuella valutasituationen
och sålunda avsåges bli av övergående natur. För ett land som
Sverige vore den fria utrikeshandeln av avgörande betydelse för en fortsatt
lycklig utveckling av vårt ekonomiska liv och för bevarandet och höjandet
av folkets levnadsstandard. Det vore därför nödvändigt, att den reglering
som beslutats blott bleve en parentes i vår handelspolitik.
Kungl. Maj :ts beslut av den 14 mars 1947 om allmänt importförbud
föranledde en viss reaktion i utlandet. Bl. a. överlämnade härvarande amerikanska
beskickning den 24 mars 1947 en note, vari förklarades, att svenska
regeringen genom beslutet gjort sig skyldig till avtalsbrott genom att införa
importregleringen utan iakttagande av en i art. VII av 1935 års handelsavtal
mellan Sverige och Amerikas förenta stater angiven 30-dagarsfrist.
Överläggningar upptogos därefter mellan de båda länderna rörande tilllämpningen
av importrestriktionerna. Sedan samråd sålunda ägt rum med
Amerikas förenta stater meddelades den 17 maj 1947 vissa övergångsbestämmelser
till det den 14 mars 1947 beslutade importförbudet av innebörd
att bona fide kontrakt slutna före den 15 mars 1947 och avseende varuleverans
före den 1 oktober samma år skulle berättiga till importlicens. De
amerikanska förhandlingarna fortsattes och ledde den 24 juni 1947 till
överenskommelse om bl. a. viss volymmässigt beräknad import från Amerikas
förenta stater. Sålunda förband man sig å svensk sida att för tiden
1 januari 1947—30 juni 1948 bevilja licenser för vissa varuslag intill 150 %
av importvolymen för år 1946.
Den 10 juli 1947 utfärdade Kungl. Maj :t kungörelse angående ändrad
lydelse av kungörelsen den 14 mars 1947. Kungörelsen (SFS nr 489) innebar
en viss skärpning av importförbudet (frilistan).
För att utarbeta förslag till riktlinjer för den fortsatta importen hade
Kungl. Maj :t den 18 april 1947 tillsatt en särskild importberedning. Med
skrivelse den 16 juli 1947 överlämnade nämnda importberedning förslag i
anledning av det meddelade uppdraget. Den 18 samma månad fastställde
Kungl. Maj :t direktiv för importen.
Emellertid visade sig importen alltjämt vara av sådan storlek, att ned -
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
11
gången i riksbankens tillgångar särskilt å guld och s. k. hårda valutor fick
en oroande omfattning; i de beräkningar, som under sommarmånaderna
å svensk sida verkställdes med anledning av Pariskonferensen om Marshallplanen,
uppskattades därjämte för Sveriges del underskottet i handeln
på den amerikanska kontinenten för år 1948 till 146 miljoner dollars.
Ytterligare och vittgående skärpningar av importregleringen befunnos
ofrånkomliga. Ny kungörelse om ändring av kungörelsen den 14 mars utfärdades
den 16 september 1947. Genom denna kungörelse (SFS nr 662)
avfördes från frilistan praktiskt taget alla varor av större betydelse och all
införsel till riket blev därigenom i huvudsak föremål för licenstvång.
Den 18 september 1947 tillsattes vidare av Kungl. Maj :t, på föredragning
och hemställan av statsministern, en särskild nämnd med uppgift att utarbeta
förslag till riktlinjer för den fortsatta exporten och importen, den
s. k. export- och importberedningen.
Efter det att bestämmelser utfärdats beträffande registrering av vissa importlicenser,
avseende likvid i hårdvaluta, företogs av valutakontoret under
höstmånaderna 1947 en inventering av utestående, av försörj ningskommissionerna
utfärdade licenser, vilka ännu icke resulterat i import. Inventeringen
visade, att de valutakrav, som motsvarades av de utelöpande licensbeloppen,
uppgingo till ett värde av över 400 miljoner kronor (»valutapuckeln»),
eller ett belopp, som vid den ifrågavarande tidpunkten översteg de
tillgångar riksbanken kunde redovisa i guld eller hårda valutor. Samtidigt
med utfärdandet av nämnda bestämmelser om registrering genomfördes
temporärt praktiskt taget ett totalt stopp beträffande beviljande av nya importlicenser;
under inventeringsperioden kunde tilldelning av valuta för
registrerade licenser utan vidare endast påräknas för import av för landet
oumbärliga varor. Vidare utfärdades, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av
valutakontoret kungörelse den 21 oktober 1947 om hembudsskyldighet beträffande
vissa utländska tillgångar (SFS nr 782). Slutligen upptogs under
höstmånaderna även frågan om undersökning av möjligheterna av ett utländskt
lån, varvid bl. a. den synpunkten framfördes, att därigenom möjligheter
skulle erhållas för att täcka de utestående kraven på valutatilldelning.
Export- och importberedningen överlämnade med skrivelse den 11 december
1947 inom densamma verkställda beräkningar rörande importen från
s. k. hårdvalutaländer under år 1948. Denna s. k. hårdvalutaimportplan
fastställdes av Kungl. Maj :t den 12 december att gälla under första kvartalet
1948. Importplanen, som utgick ifrån att balans skulle vidmakthållas
mellan exporten och importen å berörda länder, innebar en kraftig nedskärning
av importen i förhållande till den tidigare importplanen av juli 1947.
Icke bara volymmässigt utan även värdemässigt beräknades den ifrågavarande
importen komma att vida understiga importen för år 1946.
Den 30 december 1947 utfärdades slutligen av valutakontoret bestämmelser
om registrering av importlicenser i syfte att möjliggöra fortlöpande kontroll
i valutaavseende av importlieensgivningen.
12
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för import- och valutapoliken
under granskningsåret ha de allvarliga tendenserna i vårt lands handels-
och valutautveckling icke föranlett tillräckligt tidiga och effektiva åtgärder
från regeringens sida. Det framstår såsom uppenbart, att styrkan i
de tendenser till importökning, som redan framträtt under år 1946 och under
granskningsårets första månader alltmera accentuerades, alltför länge
underskattades.
Den utveckling, som vår handelsbalans undergått under år 1946, gjorde
det till en viktig uppgift för regeringen att förskaffa sig tn säker fortlöpande
översikt över utvecklingen inom utrikeshandeln, sådan den avspeglade
sig särskilt i import- och exportaffärer. En sådan översikt var oumbärlig
såsom grundval för den handelspolitik Sverige i ett alltmera kritiskt läge
hade att föra. Inga åtgärder i denna riktning vidtogos emellertid under början
av granskningsåret. Och sedan importförbudet genomförts, sörjdes det
icke ens för vederbörlig översikt över licenser, som beviljats av handelskommissionen.
Det var först under hösten, som man gick till en systematisk inventering
av utestående licenser och sålunda vann ett någorlunda säkert besked
om vårt verkliga läge.
Det var icke heller — oaktat från bankofullmäktiges sida varslats om behovet
av viss beredskap för det fall importförbud skulle visa sig nödvändigt
— sörjt för alt handelskonnnissionen vid tiden för detsammas införande
skulle stå rustad att snabbt kunna möta den för kommissionens del starkt
ökade arbetsbelastningen. Icke heller efter den 14 mars vidtogos tillräckliga
snabba åtgärder för dess effektivisering.
Vad angår personalförhållandena må följande erinras.
I anslutning till Kungl. Maj :ts förut omförmälda beslut av den 14 mars
1947 om allmänt importförbud överflyttades sammanlagt fem kammarskrivarutbildade
tulltjänstemän till handelskommissionen. Genom senare beslut
i maj 1947 föreskrevs dock, att berörda tjänstemän skulle återgå till tullverket.
Sistnämnda beslut medförde för kommissionen — enligt vad densamma
i framställning till Kungl. Maj :t den 19 juni 1947 uttalade — betydande
olägenheter. I omnämnda framställning förklarade handelskommissionen
därjämte, att iemton tulltjänstemän borde ställas till kommissionens
förfogande. Kungl. Maj :t beslöt därefter den 30 juni 1947, att endast fem
tjänstemän skulle överflyttas från tullverket för tjänstgöring i kommissionen.
Genom senare beslut den 24 oktober 1947 föreskrevs slutligen, att ytterligare
en kammarskrivarutbildad tulltjänsteman skulle ställas till kommissionens
förfogande. I nu ifrågavarande spörsmål ha statsrevisorerna i sin
den 15 december 1947 avgivna berättelse vid behandling av frågan om handelskommissionens
personalbehov uttalat (s. 283 o. 284), att de ifrågasatte,
om icke, då myndighet vid åtgärder av för näringslivet genomgripande betydelse
pålades en avsevärt stegrad arbetsbörda, för mötande av tillfälliga
arbetsanhopningar behovet av arbetskraft i större utsträckning än dittills
skulle kunna tillgodoses genom från högre ort anbefalld tillfällig överflyttning
av lämplig personal från en myndighet till en annan.
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
13
Den omständigheten, att av regeringen i berörda hänseende icke vidtagits
tillräckligt kraftiga och snabba åtgärder, medförde, att den myndighet
som det till huvudsaklig del åvilade att handha genomförandet av importregleringen
endast på ett otillfredsställande sätt kunde fullfölja denna uppgift.
Till den ogynnsamma import- och valutautvecklingen bidrog även den
anmärkningsvärda bristen på samverkan mellan de licensgivande och valutatilldelande
myndigheterna. Under största delen av året synas sålunda valutakontoret
och de licensgivande myndigheterna ha saknat den överblick
över varandras dispositioner, som hushållningen med valutatillgångarna
förutsätter. Denna bristande samordning har även påtalats av bankoutskottet
i dess av innevarande års riksdag godkända utlåtande, nr 6, angående
ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt av
statsrevisorerna i deras förut omförmälda berättelse (s. 283). Det borde i
främsta rummet ha ankommit på regeringen att åstadkomma denna överblick
och samordning.
Allvarligast synes emellertid, att regeringen först alltför sent tagit ledningen
av importpolitiken genom att fastlå de riktlinjer, etter vilka licensgivning
skulle äga rum. Övergångsbestämmelser, av innebörd att kontrakt
slutna före den 15 mars 1947 och avseende leverans före viss tidpunkt skulle
berättiga till importlicens, meddelades först den 17 maj alltså mer än
två månader efter det allmänna importförbudets ikraftträdande. Och de
första direktiven för licensgivningen i övrigt meddelades ej förrän den 18
juli 1947.
Till väsentlig del föranleddes detta beklagliga dröjsmål av vår traktatmässiga
bundenhet gentemot Amerikas förenta stater. Det framstår emellertid
som anmärkningsvärt, att regeringen icke avsevärt tidigare tagit erforderliga
mått och steg för undanröjande i möjligaste mån av de hinder
för en blivande importreglerings planmässiga genomförande, som lågo i
traktaten med Förenta staterna. Först i omedelbart samband med beslutet
om allmänt importförbud beaktades spörsmålet om restriktionernas inverkan
på förbindelserna med detta land. Sålunda lämnades ej förrän den 13
och 14 mars 1947 vid kontakt mellan härvarande amerikanska beskickning
och de svenska myndigheterna en orientering om restriktionerna och
om svenska regeringens avsikter i fråga om dessas tillämpning. Från svensk
sida ansåg man sig därvid böra försäkra, att någon diskriminering mot import
från Förenta staterna icke skulle förekomma vid tillämpningen av
importkontrollen. De nyss nämnda övergångsbestämmelserna av den 17 maj
berodde av de överläggningar, som upptagits mellan de båda länderna. Och
det var ej förrän nämnda överläggningar omsider den 24 juni 1947 avslutats,
som direktiven av den 18 juli kunde meddelas.
De amerikanska förhandlingarna spelade eu viktig roll i import- och valutautvecklingen
under granskningsåret. Härom har statsministern i ett tal
under hösten 1947 framhållit, alt räckvidden av övergångsbestämmelserna
felbedömts samt att det amerikanska avtalet medfört en större import än
14
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
vad som beräknats. Därjämte må här nämnas, att först i början av innevarande
år överenskommelse träffats med Förenta Staterna att upptaga
förhandlingar om att temporärt sätta vissa genom importrestriktionerna
berörda stadganden i 1935 års handelsavtal ur kraft.
Den osäkra överblicken över läget, de otillräckliga åtgärderna för en snabb
upprustning av handelskommissionen och de försenade direktiven för licensgivningen
ledde till bristande planmässighet och kraft i handhavandet
av importregleringen. Licensgivningen synes sålunda, utan tvivel i varje
fall till en början, ha skett ganska planlöst och delvis i alltför vidsträckt
omfattning. Erinras må, att fullmäktige i riksbanken redan i skrivelse den
22 maj 1947 förklarade, att licensiering ägt rum utanför ramen av övergångsbestämmelserna.
Att importregleringen alltför sent blev effektiv, medförde
en olycklig nedgång i våra tillgångar på guld och utländska, särskilt
s. k. hårda valutor.1 * * * S Med hänsyn till denna utveckling hade regeringen tidigare
och mera energiskt bort beakta behovet av en utländsk kredit.
Underlåtenheten från regeringens sida att i tid vidtaga verksamma åtgärder
för att hejda den ogynnsamma handels- och valutautvecklingen har för
vårt land medfört stora och påtagliga olägenheter. Då regeringen sålunda
icke, i den import- och valutapolitik, som den fört, kan anses ha iakttagit
rikets sannskyldiga nytta, ha vi ansett, att konstitutionsutskottet bort framställa
anmälan enligt § 107 regeringsformen mot statsrådets samtliga ledamöter.
»
IV.
a) av herrar John Gustavson och Edberg, som anfört följande:
»Exporten av sågade varor under 1947 har icke utfallit så som det funnits
anledning förvänta. Sålunda ha exportkvantiteterna blivit mycket mindre
än de bort kunna bli. Anledningen härtill är, att den statliga licensgivningen
för dessa varor icke fungerat tillfredsställande. I första hand kan
anmärkas på att exportmedgivandet för den första kvantiteten om 360 000
stds kom alltför sent, men framför allt var det olyckligt att företagens upprepade
framställningar om en utökning av denna kvantitet icke beaktades
förrän möjligheterna till export under säsongen försuttits. I den situation
som förelåg, då köparna icke kunde få besked huruvida en ökad export från
Sverige var att påräkna, hade en del köpare täckt sitt behov från annat håll
och till en del träffat andra dispositioner, vilket medfört att de uppskjutit
sina köp till en kommande säsong.
1 Enligt riksbankens officiella veckorapport uppgick bankens valutareserv (guld och utländska
valutor) vid olika tidpunkter under tiden 31 december 1946—31 mars 1948 till följande värden
i miljoner kronor:
19 4 6 1947 1948
S% «/s ’% ,o/9 si/l2 »l/3
1909,3 1 286,7 760,6 584,2 724,2 568,2
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
15
De sålunda angivna förhållandena synas icke kunna få passera opåtalade.
Den försenade exportlicensgivningen har nämligen vållat stora svårigheter
närmast för de mindre sågverksägarna, men den har därjämte varit till
skada för hela vårt land. En stor del av exporten har fått uppskjutas en hel
säsong, vilket haft till följd att de mindre sågarna nödgats begränsa sin produktion.
Detta har i sin tur lett till en minskning i tillgången på de nu så
nödvändiga främmande valutorna.
Med stöd av vad sålunda anförts ha vi ansett att konstitutionsutskottet
bort framställa anmälan enligt § 107 regeringsformen emot statsrådet Ericsson
såsom föredragande i ärenden rörande regleringen av trävarumarknaden.
»
b) av herr Hseggblom, som anfört följande:
»De regleringsåtgärder i fråga om virke, som genomfördes år 1947, böra
ses mot bakgrunden av de höga rotpriser, som uppnåddes vid skogsförsäljningarna
hösten 1946. Som alltid voro domänverkets försäljningar därvid
utslagsgivande, och det förekom vid dessa att i förhållande till tidigare prisläge
höjda priser ej accepterades vid kronoauktionerna. Härigenom höjdes
priserna till den nivå, som sedan blev gällande, innebärande en prishöjning
gentemot 1945 på 83 procent per m3 i Norrland—Dalarna och 65 procent i
södra distrikten. Att domänstyrelsen gått före i denna prishöjning betraktades
av såväl säljare som köpare som ett sanktionerande från statens sida
av denna prisstegring. Priskontrollnämnden utfärdade dock varning för att
de höga rotpriserna ej skulle tillåtas slå igenom i virkespriserna, och det
finns anledning anmärka på bristande samverkan mellan domänstyrelsen
och priskontrollnämnden, båda statliga ämbetsverk.
För att de höga rotpriserna skulle kunna höja virkespriserna på hemmamarknaden
måste brist på salufört virke i förhållande till efterfrågan göra
sig gällande, och då bränslekommissionen sökte förverkliga sina intentioner
att hålla tillbaka virkespriserna på hemmamarknaden gick den fram efter
linjen att tvinga fram utbud på hemmamarknaden, dels genom att till en
början begränsa exporten och dels förknippa exportmedgivandena med skyldighet
att försälja vissa kvantiteter på hemmamarknaden.
Dessa planer förverkligades så, att först sent på säsongen medgavs export
på 360 000 standard. Gentemot upprepade påminnelser om ökad export
intogo statsorganen den ståndpunkten, att det fanns anledning till oro
för att vi skulle ''försälja oss’ och få brist och höga priser på hemmamarknaden.
I fråga om Europas köpförmåga hade man den uppfattningen att
denna komme att kvarstå, och om exportöverskott framkomme senare under
året, ginge det lätt att utöka exporten. När denna utökning skedde visade
det sig emellertid vara för sent. Köparländerna hade tröttnat på att
vänta på ärendets handläggning av de ansvariga myndigheterna i Sverige
och antingen köpt virke på annat håll eller använt valutan till köp av andra
16
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
varor. Resultatet av statens ingripande på virkesexportens område ledde alltså
till att exportförsäljningar, som varit möjliga om exporttillstånd meddelats
tidigare, ej till fullo blevo utnyttjade, vilket påverkade 1947 års
olyckliga disproportion mellan import och export. Dröjsmålen med medgivande
av exporttillstånd försenade också skeppningarna så att i oktober
blott cirka 50 procent av årskvantiteten var skeppad, vilket medfört försening
i valutatillförseln.
Från det vid exportmedgivandet knutna villkoret att viss kvantitet (hälften
mot exporten) skulle säljas på hemmamarknaden härleda sig svårigheter,
som i hög grad fördelats ojämnt på sågar av olika storlek och i olika
landsdelar. De företag som hade bäst förutsättningar för export genom bättre
virkeskvalitet och bättre behandling i välutrustade sågar, hade också lätt att
med exportgillt virke vinna företräde på hemmamarknaden, och detta vållade
rubbningar i tidigare marknadsförande. Av detta har resultatet i stort
sett blivit, att flera sågverksföretag i särskilt södra Sverige fått onormalt
stora osålda lager liggande kvar till år 1948. Detta har för vissa företag
medfört förluster, som visserligen direkt äro hänförbara till fri konkurrens
mellan olika företag, men indirekt utgöra en följd av förutnämnda statliga
föreskrifter om exportföretagens försäljningar på hemmamarknaden.
Av den ojämna utförsäljningen från olika företag under år 1947 har följt
en olycklig avverkningsfördelning år 1948. De med onormala lager belastade
brädgårdarna äro i största utsträckning till finnandes inom det s. k. femte
prisområdet, omfattande Sverige söder om Värmland och Dalälven. Inom
detta område har avverkningen under nu avslutade vintersäsong varit onormalt
liten, trots att inom området, i motsats mot vad fallet är i Norrland,
virkesöverskott föreligger. Enligt skogsforskningsinstitutets virkesprognos
föreligger inom detta område en möjlig avverkning på 9 700 000 in3 om
toppdimensionerna för massaved sättas till 4". Om de sättas till 3", beräknas
den möjliga avverkningen till 10 597 000 in3, medan industrien inom
området har ett beräknat råvarubehov på 7 900 000 in3. Här finnes alltså
ett virkesöverskott, som f. ö. lett till att massaved nu fraktas från södra
Sverige till Norrland. Härigenom få skogsägarna i södra Sverige någon lindring
i de svårigheter, som annars skulle blivit än större, som följd av statens
virkespolitik år 1947, men kritiken riktar sig mot den bristande planmässighet
som visat sig däri, att sågvirke går från norra Sverige söderut, medan
massaved går motsatt väg. För de sågar i södra Sverige, som fått sin omsättning
minskad på grund av förra årets virkesreglering, utgöra dessa försäljningar
norrut ingen ersättning för lidna förluster.
Med hänsyn till att virkesregleringen omhänderhafts så att exportmöjligheterna
icke utnyttjats, varigenom landets valutaläge blivit lidande samtidigt
som orättvisor uppkommit mellan olika företag och avverkningen påverkats
i ogynnsam riktning, har jag ansett att konstitutionsutskottet bort framställa
anmälan jämlikt § 107 regeringsformen emot statsrådet Ericsson såsom
föredragande i ärenden rörande virkesregleringen».
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23. 17
V.
(Protokoll över folkliusliållningsärenden den 19 mars och den 31 oktober 1947.)
av herrar Herlitz, Björck, Nolin, Kijling och Larsson i Stockholm, vilka
anfört följande:
»Jämlikt kungörelsen av den 15 november 1945 (nr 706) är för vinnande
av erforderlig hushållning med bilgummi, handeln med bilgummi och användningen
därav underkastade reglering. Sålunda stadgas i nämnda kungörelse,
8 §, att lastbil eller omnibus, varå bilgummi är monterat, icke
må framföras för egen motor med mindre fordonets innehavare, på sätt i
kungörelsen stadgas, erhållit vid tiden för framförandet gällande tillstånd
att använda fordonet i trafik (körtillstånd).
Enligt 14 § skall kungörelsen anses såsom ransoneringsförfattning enligt
kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 405) och skall vad i sistnämnda kungörelse
stadgas om straff eller annan påföljd för olovlig användning av ransonerad
vara äga tillämpning bl. a. beträffande överträdelse av föreskrift, som
meddelats i eller med stöd av 8 § i kungörelsen den 15 november 1945.
I kungörelsen den 17 juni 1943 19 § stadgas bl. a., att om någon fälles
till ansvar för förseelse varom förmäles i kungörelsen eller dömes någon
för överträdelse av ransoneringsförfattning till dagsböter eller frihetsstraff
skall domstolen, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara
egendom, som han olovligen saluhållit eller till avyttring mot vederlag
eller genom överträdelsen undanhållit eller olovligen förbrukat eller använt,
förverkade till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning,
till allenast viss del.
Genom beslut den 19 mars 1947 förordnade Kungl. Maj :t på föredragning
och hemställan av chefen för folkhushållningsdepartementet statsrådet
Gjöres om sådan ändring av 8 § kungörelsen den 15 november 1945 att körtillstånd
även skulle erfordras för framförande av personbil.
Den 31 oktober 1947 beslöt Kungl. Maj :t på föredragning och hemställan
av chefen för folkhushållningsdepartementet statsrådet Sträng, att i nämnda
kungörelse dels skulle införas en ny paragraf, betecknad 11 §, av följande
lydelse, dels att §§ 12 och 15 skulle erhålla ändrad lydelse på sätt
här nedan framgår.
§ 11.
Körtillstånd beträffande lastbil eller personbil medför icke rätt att framföra
bilen å sön- eller helgdag eller under tiden klockan 18—24 dag före
sön- eller helgdag eller under tiden klockan 0—5 dag efter sön- eller helgdag,
med mindre bilens innehavare erhållit särskilt tillstånd att bruka fordonet
å sådan tid. Dylikt tillstånd må utställas att gälla tills vidare eller
under viss tid eller ock för viss angiven färd.
Särskilt tillstånd, varom i första stycket förmäles, meddelas beträffande
bil, som innehaves av statlig myndighet, av trafikkommissionen samt beträf
2
Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 5 samt. 2 avd. Nr 23.
18
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
fande annan bil, i enlighet med trafikkommissionens anvisningar, av länsstyrelse
eller, där fråga är om enstaka färd för brådskande angeläget ändamål,
av polischef.
12 §.
Föreskrifter om de särskilda villkor, under vilka körtillstånd eller tillstånd
jämlikt 11 § skall gälla, må meddelas av trafikkommissionen, så ock,
i enlighet med kommissionens anvisningar, av länsstyrelse och polischef i
fråga om tillstånd som av dem utfärdas. Villkoren skola antingen angivas
i tillståndet eller meddelas tillståndshavaren i särskilt skriftligt besked eller
kungöras i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bringas till tillståndshavarens
kännedom.
15 §.
Vad i kungörelsen den 16 januari 1942 (nr 10) angående återkallande av
inköpskort m. in. är stadgat skall gälla — förutom beträffande licens eller
annan handling, som tjänar till bevis om rätt att förvärva bilgummi — jämväl
i fråga om tillstånd jämlikt 5 § till montering av bilgummi och tillstånd
jämlikt 8 eller 11 §§, så ock beträffande bevis eller märke, som utfärdats
om tillstånd som nu sagts; dock att återkallande av tillstånd, som meddelats
av länsstyrelse, skall ankomma på denna. Tillstånd jämlikt 11 §, som
meddelats av polischef, må återkallas av denne eller av länsstyrelse, under
vilken polischefen lyder.
Kungl. Maj:ts här ovan omförmälda beslut av den 19 mars och 31 oktober
1947 innefatta synnerligen djupgående inskränkningar i den enskildes
rätt att förfoga över sin egendom. Dessa inskränkningar ha varit desto mera
kännbara som de drabbat bilägarna på ett ganska godtyckligt sätt och därför
i många fall ha vållat ett berättigat missnöje. Deras räckvidd belyses
bland annat därav, att den, som i strid med exempelvis förbudet mot söndagskörning
använt sin bil, synes kunna drabbas av den påföljden att hans
bilringar konfiskeras.
Under sådana förhållanden ha vi funnit det vara av synnerlig betydelse att
överväga, på vad grund Kungl. Maj :t ansetts befogad att företaga de berörda
inskränkningarna i bilägarnas förfoganderätt. Det har från myndigheternas
sida gjorts gällande, att åtgärderna skulle äga stöd i förfogandelagen.
Detta är enligt vår mening uppenbart oriktigt. Förfogandelagen lämnar
ingenstädes stöd för åtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet. Detta bestyrkes
i sin mån därav att i den redogörelse, som i propositionen nr 54 till
denna riksdag lämnas för förfogandelagens tillämpning, ingen antydan gives
om att nu ifrågavarande åtgärder stött sig på denna lag. Det är enligt vår
mening angeläget att understryka detta förhållande, enär man så ofta möter
felaktiga föreställningar om räckvidden av de fullmakter, som genom förfogandelagen
lämnats Kungl. Maj :t.
Åtgärderna kunna sålunda icke äga annan rättslig grundval än den rätt
över den s. k. ekonomiska lagstiftningen, som genom regeringsformen är
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
19
Kungl. Maj :t tillförsäkrad. Det är väl bekant, att denna rätt kommit till
vidsträckt användning under krigsåren för genomförande av allsköns regleringar
av användningen av och handeln med olika slags varor. Att Kungl.
Maj :ts befogenheter så utnyttjades var under de då rådande utomordentliga
förhållandena utan tvivel i viss utsträckning försvarligt. Det är nu angeläget
att återvända till den uppfattning om förhållandet mellan regering
och riksdag, som före kriget var den allmänt erkända. Från sådana utgångspunkter
framstå de nu ifrågavarande åtgärderna med hänsyn till deras djupt
ingripande karaktär såsom saknande grundlagsenligt stöd. Särskilt påtagligt
framstår detta, då man besinnar, att rätten att använda motorfordon under
riksdagens medverkan reglerats genom motorfordonsförordningen. Det
kan icke rimligen antagas, att den rätt, som på sådant sätt förvärvats, under
normala förhållanden skall kunna rubbas genom av Kungl. Maj :t ensidigt
vidtagna åtgärder.
Med anledning av vad sålunda förekommit hava vi ansett anmälan enligt
§ 107 regeringsformen böra göras mot föredragande departementscheferna,
statsråden Gjöres och Sträng.»
VI.
(Protokoll över folkhushållningsärenden den 31 oktober och den 5 december 1947.)
av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Björck, Gustavson, Pettersson
i Norregård, Håstad, Johnsson i Stockholm och Dickson, vilka anfört
följande:
» I en skrivelse den 22 oktober 1947 framförde livsmedelskommissionen
till Kungl. Maj :t vissa förslag rörande den fortsatta ransoneringen av kött.
Dessa frågor hade dessförinnan behandlats vid underhandlingar med berörda
näringsorganisationer. Redan i början av överläggningarna hade
man enats om att det icke vore lämpligt att då slopa fläskransoneringen,
framför allt med hänsyn till den ökning i efterfrågan, som man alltid måste
räkna med före jul. De fortsatta överläggningarna hade med hänsyn härtill
kommit att begränsas till möjligheterna att slopa ransoneringen av
kött av nötkreatur.
Organisationerna föreslogo i särskild skrivelse att ransoneringen av kött
skulle upphävas. Därjämte framlade de vissa förslag till ändringar i ransoneringssystemet
för köttvaror, vilka borde tillämpas vid den fortsatta
ransoneringen av fläsket och som även borde komma till tillämpning vid
en eventuell ny ransonering. Följande förslag framfördes:
’1) Samtliga innehavare av nötkreatur, hästar och svin, d. v. s. såväl
jordbrukare, handlande med levande djur som slakteritillståndsinnehavare,
åläggas skyldighet att föra journal angående sitt djurbestånd.
2) Samtliga innehavare av nötkreatur, hästar och svin åläggas skyldighet
att med kvitto verifiera sina inköp och försäljningar av dessa djur.
20
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
Dylikt kvitto skall innehålla uppgift om köparens och säljarens namn och
adress, djurets slag samt försäljningspriset.
3) För att utöva en viss tillsyn över att handeln med nötkreatur, hästar
och svin sker enligt kommissionens bestämmelser samt att i övrigt kontrollera
att slakt av ovannämnda djur icke sker i strid mot kommissionens
bestämmelser böra utses särskilda slaktgodemän, vilka i sin verksamhet
närmast skola stå under kristidsnämndens tillsyn. Till skillnad mot vad
tidigare varit fallet böra slaktgodemännen erhålla viss ersättning för sitt
arbete.
4) a) Inom Svea- och Götaland utom Dalarna samt norra Värmland.
Erfarenheterna, sedan köttransoneringen infördes, ha otvivelaktigt visat,
att det är nödvändigt med en koncentration av all slakt till sådana slaktplatser,
som stå under ständig offentlig kontroll, för att ransoneringen skall
kunna bli effektiv. I princip bör slakten endast få ske å offentliga slakthus
och kontrollslakterier; dock bör i särskilda fall gälla, att en slakteritillståndsinnehavare,
som innehar en i alla avseenden tillfredsställande slakterilokal,
bör ha möjlighet att få verkställa nedslaktning även i denna lokal
(s. k. slaktstation), ifall rörelsen är underkastad fortlöpande daglig kontroll
av en av kommissionen utsedd kontrollant.
Kontrollanten skall för sitt kontrollarbete uppbära ersättning enligt grunder,
som bestämmas av livsmedelskommissionen, och som gäldas av det
företag som innehar slaktstationen.
Av det ovanstående framgår att slaktkoncentrationen även skall gälla
jordbrukarnas hushållsslakt. Detta kommer med all säkerhet att mötas
med stark opposition inom vissa delar av landet. Man måste dock härvid
taga hänsyn till att utvecklingen under de senaste åren varit, att licensslakten
i allt större utsträckning skett på kontrollslakterierna. Med hänsyn
till dels den för närvarande mycket stora slakten av storboskap och dels
att en betydande del av slakten av hushållsgrisar är förlagd till november
och december månad, torde det vara lämpligast, att koncentrationen av
slakten av hushållsgrisar till offentliga slakthus, kontrollslakterier och
slaktstationer skjutes på till efter julen 1947.
b) Inom Norrland, Dalarna och Norra Värmland.
Inom dessa delar av landet torde det vara lämpligast, att koncentrationen
av slakten endast sker inom en räjong av två mil kring varje kontrollslakteri.
I övrigt böra de nuvarande bestämmelserna angående nedslaktning
av djur gälla. Det torde vara nödvändigt med denna begränsade slaktkoncentration
med hänsyn till de långa avstånden. Ur kontrollsynpunkt
torde det heller icke var oundgängligen nödvändigt med en fullständig koncentration
inom dessa områden med hänsyn till de relativt begränsade
slaktkvantiteter, som där erhållas.
5) För närvarande äro slakteritillståndsinnehavarna omsättningsrapportskyldiga.
För att uppnå alla fördelar med slaktkoncentrationen böra slakteritillståndsinnehavarna
icke längre ha rätt att tillföra sin rörelse köttvaror
endast mot redovisning i omsättningsrapport. I stället bör gälla att
slakteritillståndsinnehavare icke från slakteriinrättningen får hämta ut ett
slaktat djur, förrän inköpsbevis motsvarande slaktkroppens kupongvärde
lämnats till slakteriinrättningen. Ändringen innebär alltså, att slakteriinrättningarna
i stället för slakteritillståndsinnehavarna bli omsättningsrapportskyldiga.
’
Skrivelsen var undertecknad av Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbunds jordbrukssektion, Sveriges slakteriförbund
samt Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund. Sist
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
21
nämnda förbund anslöt sig till förslaget med den reservationen, att utformningen
av kontrollen vid slaktstation borde kunna ordnas på ett mera praktiskt
sätt utan att effektiviteten eftersattes.
Beträffande slopandet av ransoneringen av nöt- och kalvkött samt av
vissa charkuterivaror tillstyrkte livsmedelskommissionen organisationernas
förslag. I fråga om de föreslagna ändringarna i ransonerings- och prisbestämmelserna
hade kommissionen i stort sett intet att erinra, medan den
rörande koncentrationen av slakten av hushållsgrisar framförde vissa reservationer.
Kommissionen meddelade även, att den, därest näringsorganisationernas
förslag med däri av kommissionen gjorda modifikationer lämnades utan
erinran, hade för avsikt att snarast möjligt genomföra ovan tillstyrkta ändringar
i ransoneringssystemet. Kommissionen och priskontrollnämnden ämnade
vidare intensifiera övervakningen av priserna bland annat genom att
fortlöpande verkställa provköp över hela landet.
Ifrågavarande ärende hade behandlats på sammanträden med såväl livsmedelskommissionens
som priskontrollnämndens råd. Kommissionens förslag
hade tillstyrkts av en majoritet inom båda dessa organ.
Till kommissionens protokoll var fogad en reservation av fru Olivia
Nordgren, vari förordades att köttransoneringen bibehölles. I övrigt instämde
fru Nordgren i kommissionens yttrande.
Livsmedelskommissionen underställde genom ovannämnda skrivelse den
22 oktober 1947 förslagen Kungl. Maj :ts prövning.
Kungl. Maj :t behandlade skrivelsen den 31 oktober 1947, och därvid fattades
på föredragning och hemställan av chefen för folkhushållningsdepartementet
statsrådet Sträng följande beslut: ''Kungl. Maj :t, som finner
sig icke kunna biträda förslaget om tillfälligt upphävande av ransoneringen
av nöt- och kalvkött, bemyndigar dels statens livsmedelskommission att
vidtaga i kommissionens skrivelse angivna ändringar i bestämmelserna rörande
kött- och fläskransoneringen, dels ock livsmedelskommissionen och
statens priskontrollnämnd att på sätt i skrivelsen föreslagits intensifiera
övervakningen av att gällande detaljhandelspriser på köttvaror följas.’
Den närmare utformningen av den skärpta kontrollen diskuterades därefter
vid överläggningar mellan livsmedelskommissionen och näringsorganisationerna.
De föreskrifter, som — på sätt nedan skall omförmälas —
sedermera utfärdades, hade därvid godtagits av slakteriorganisationen, konsumentkooperationen
och Sveriges grossistförbund. Sveriges charkuteri- och
slakteriidkares riksförbund samt Sveriges köpmannaförbund förklarade sig
emellertid icke kunna acceptera vissa av de nya bestämmelserna, däribland
föreskriften att kontrollanterna vid slakteri skola avlönas av slakteritillståndsinnehavarna.
I samband med skärpning av föreskrifterna om rätt att yrkesmässigt
nedslakta nötkreatur förordnade Kungl. Maj :t på föredragning och hemställan
av chefen för folkhushållningsdepartementet statsrådet Sträng den
22
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
5 december 1947 om viss ändring av 2 § kungörelsen den 28 mars 1941 angående
reglering av förbrukningen av köttvaror.
Med stöd av stadgandet i denna kungörelse utfärdade livsmedelskommissionen
nya bestämmelser (cirkulär nr 3012) angående yrkesmässig slakt.
Däri stadgas bland annat:
’2. Från och med den 16 februari 1948 får yrkesmässig slakt av nötkreatur
och svin endast bedrivas av person eller företag, som efter den 31 januari
1948 av livsmedelskommissionen erhållit särskilt tillstånd att idka
sådan slakt (slakteritillstånd). Dylikt tillstånd erfordras dock ej för slakt
av svin (t. ex. hushållsgrisar), för vilka ägaren erhållit slaktlicens.
3. Slakteritillstånd kan endast beviljas den som dels förfogar över lokaler
för rörelsens bedrivande, vilka kunna godkännas av livsmedelskommissionen
och vederbörande veterinärmyndighet, dels bedriver sin rörelse under
sådana förhållanden med avseende å slakt, vägning och redovisning,
att en effektiv övervakning av rörelsen utan svårighet kan anordnas, dels
underkastar sin rörelse daglig kontroll i den ordning livsmedelskommissionen
föreskriver och dels förbinder sig att på skäliga villkor och i den ordning
beställningar inkomma utföra slakt av djur, vilka överlämnas till
honom från person eller företag, som enligt gällande bestämmelser äger låta
verkställa slakt hos honom.
5. Livsmedelskommissionen kommer i regel att föreskriva, att kontroll
av slakteri skall utövas genom av kommissionen förordnad kontrollant. Sådan
kontrollant avlönas av kommissionen. Det åligger emellertid slakteritillståndsinnehavaren
att tillhandahålla kommissionen medel, motsvarande
avlöningskostnaderna.
Anm. Kommissionen kommer att bestämma kontrollanternas ersättning
med hänsyn till arbetets omfattning. Ersättningen torde emellertid — med
det undantag som omförmäles i fjärde stycket nedan — icke i något fall
komma att understiga ett belopp, motsvarande
a) en grundavgift av 10 kronor per vecka,
b) särskild gottgörelse för varje slaktdag med 15 kronor,
c) särskild gottgörelse för varje dag, då slakt ej äger rum, med 2 kronor
och
d) särskild gottgörelse för slakt med 10 öre per slaktenhet (1 storboskap
= 2 enheter, 1 större kalv = 1 enhet, 1 mindre kalv = 1/a enhet, 1 svin =
1 enhet).
Därest slakterilokal stänges och låsen till ingångarna plomberas de dagar,
då slakt ej äger rum, skall någon särskild gottgörelse för dessa dagar
dock ej utgå.
Om samme person kontrollerar två respektive tre eller flera slakterier,
minskas de under a)—c) ovan angivna minimibeloppen för varje slakteri
med 40 respektive 50 procent.
Skulle den ersättning, som enligt vad nu sagts lägst skall utgå till viss
kontrollant, komma att överstiga, då fråga är om ett slakteri 600 kronor,
då fråga är om två slakterier 650 kronor och då fråga är om tre eller flera
slakterier 700 kronor, skola nu nämnda belopp i stället utgöra kontrollantens
minimiersättning.
6. Slakteri skall lämna redovisning för sin rörelse genom att varje vecka
avgiva omsättningsrapport.
10. Den, som önskar erhålla rätt att såsom trafikant få honom tillhöriga
nötkreatur och svin nedslaktade å slakteri, kan efter ansökan beviljas särskilt
tillstånd härtill (trafikanttillstånd). Sådant tillstånd kommer i första
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
23
hand att beviljas näringsidkare, vilka nu inneha slakteritillstånd men icke
erhålla sådant tillstånd för tiden från och med den 16 februari 1948.
I regel kommer trafikant endast att erhålla rätt att få djur nedslaktadfe
vid slakteri inom det prisområde för köttvaror, där han bedriver sin rörelse.
Innehavare av trafikanttillstånd äger få honom tillhöriga djur nedslaktade
å slakteri endast under förutsättning att han genom avlämnande av inköpsbevis
för köttvaror hos slakteriet erhållit ett kupongtillgodohavande,
motsvarande minst det eller de djur, om vilkas nedslaktning är fråga.
15. Såsom villkor för tillgodonjutande av slakteri- eller trafikanttillstånd
skall gälla, att innehavaren ställer sig till noggrann efterrättelse samtliga
de bestämmelser, berörande slakteri- eller trafikanttillståndsinnehavare,
som livsmedelskommissionen meddelat eller kan komma att meddela.
Innehavare av slakteri- eller trafikanttillstånd kan således bland annat bli
skyldig att, om livsmedelskommissionen på grund av försörjningsläget beträffande
köttvaror å viss ort eller inom visst område så finner påkallat, i
den omfattning och på de villkor kommissionen föreskriver leverera i slakterirörelsen
framvunna köttvaror till sagda ort eller område. Om en tillståndshavare
även bedriver detaljhandel med köttvaror och/eller charkuteritillverkning,
skall såsom villkor för tillståndets tillgodonjutande vidare
gälla, att var och en av sistnämnda båda rörelser i kuponghänseende redovisas
för sig.
16. Slakteritillstånd och trafikanttillstånd kunna återkallas av livsmedelskommisssionen,
då skäl därtill äro. Förbud kan även meddelas slakteritillståndsinnehavare
att utföra slakt för annans räkning respektive att slakta
egna djur.’
I anledning av bestämmelserna i ifrågavarande cirkulär riktade herr Henriksson
med andra kammarens medgivande i en interpellation följande frågor
till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet:
’1. Anser herr statsrådet ett genomförande av bestämmelserna i livsmedelskommissionens
cirkulär nr 3012 vara förenligt med det rättsskydd varje
företagare bör vara tillförsäkrad vid utövandet av sin näring?
2. Anser herr statsrådet att en på administrativ väg genomförd beskattning
av viss grupp medborgare på sätt stadgas i cirkulärets punkt 5 vara i
överensstämmelse med gällande svensk lag?
3. Är herr statsrådet beredd att föranstalta om sådan revision av bestämmelserna
i nämnda cirkulär, att de komma i bättre överensstämmelse med
allmän svensk rättsuppfattning?
4. Om sådan revision till äventyrs avböjes, är herr statsrådet då villig
att vidtaga åtgärder för att ersättning av statsmedel skall kunna lämnas
slakteriidkare, som genom de nya åtgärderna berövas sitt företag och sitt
näringsfång?’
I sitt svar på interpellationen den 14 februari 1948 anförde statsrådet
Sträng bland annat att han icke kunde finna, att de av herr Henriksson kritiserade
bestämmelserna stode i sådan motsättning till svensk rättsuppfattning,
som denne velat göra gällande och att han icke heller var beredd att
föranstalta om någon revision av bestämmelserna i det kritiserade cirkuläret.
Däremot framhöll statsrådet Sträng, att han fann det angeläget att
denna kontroll icke bibehölles längre än nödvändigt.
Vad slutligen angick den principiella frågan, huruvida någon ersättning
av statsmedel borde lämnas slakteriidkare, som i fortsättningen icke skulle
24
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
komma att inneha slakteritillstånd, erinrade statsrådet om att statsmakterna
dittills i princip ställt sig avvisande till krav på gottgörelse för förluster,
som uppkommit genom den under kriget rådande handelsavspärrningen
eller eljest till följd av krisläget. Statsrådet uttalade slutligen, att det torde
vara nödvändigt att även i fortsättningen uppehålla de principer, som dittills
varit vägledande för statsmakterna på detta område, med hänsyn till att det
icke läte sig göra att efter objektiva grunder begränsa kretsen av de företag,
som skulle kunna ifrågakomma till ersättning.
Vi önska icke uttala något omdöme om huruvida det var riktigt att, på
sätt Kungl. Maj :t den 31 oktober 1947 beslöt, bibehålla köttransoneringen.
Men vi finna anledning att rikta anmärkning mot vissa av de åtgärder, som
i samband därmed vidtogos för skärpning av kontrollen.
I första hand hava vi uppmärksammat att den koncentration av slakten,
som ansågs nödvändig, genomfördes medelst en väsentlig skärpning av villkoren
för erhållande av slakteritillstånd. Denna åtgärd innebar en synnerligen
kännbar inskränkning i näringsfriheten desto mera som Kungl. Maj :t
saknade möjlighet att bereda den som avstängdes från sin näring sådan
ersättning som i ett dylikt läge varit naturlig. Åtgärden ägde intet stöd i
förfogandelagen och borde under sådana förhållanden icke ha företagits av
Kungl. Maj :t utan riksdagens samtycke. Vi få härutinnan hänvisa till synpunkter,
som anförts i reservationen nr V och som äga giltighet även beträffande
det ärende, varom nu är fråga. Det är oss icke obekant, att förut
gängse principer om näringsfrihetens helgd måste i avsevärd omfattning
frångås under krigsåren. Men synnerlig varsamhet måste iakttagas, då man
alltjämt fortgår på samma väg. Betänkligt ter det sig särskilt att inskränkningarna,
såsom här skett, rent av skärpas, sedan kriget upphört. Grundsatsen
om riksdagens medverkan vid väsentliga ingrepp i näringsfriheten
bör enligt vår mening upprätthållas även med risk att en eller annan reglering
icke från början blir fullt ut så effektiv som man kunde önska. Det
synes oss angeläget att framhålla dessa synpunkter, då ett fortgående på
den nu inslagna vägen kan leda till de mest vittgående konsekvenser.
Vi ha för det andra uppmärksammat de stadganden, enligt vilka slakteriidkare
ha att i avsevärd omfattning bestrida kostnaderna för kontroll över
den verksamhet de utöva. Vi kunna icke annat än betrakta föreskrifterna
härom såsom innefattande intrång i riksdagens makt över skatter och
pålagor. Det är oss icke obekant, att Kungl. Maj :t tidigare i vissa fall, då
en näring ställts under kontroll, ansetts befogad att i större eller mindre
omfattning övervältra kostnaderna för kontrollen på de kontrollerade. Såvitt
vi kunnat finna, har detta emellertid haft sin grund i särskilda omständigheter.
Stundom har det gällt en frivilligt åtagen kontroll, stundom ha
kostnaderna varit mycket obetydliga, stundom har skyldigheten att bestrida
kontrollkostnaderna kunnat motiveras med de särskilda faror som en verksamhet
ansetts medföra. Ingen av dessa synpunkter kan anföras till stöd
för den skyldighet att erlägga mycket betydande avgifter, som åvälts slak
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 23. 25
teriidkarna. Det skulle leda till oöverskådliga konsekvenser, om man fortginge
på denna väg.
Med anledning av vad sålunda förekommit hava vi ansett anmälan enligt
§107 regeringsformen böra göras mot föredraganden, statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet Sträng.»
VII.
(Protokoll över jordbruksärenden den 28 februari 1947.)
av herrar Herlitz, von Friesen, Nolin, Edberg och Hseggblom, vilka ansett
att utskottet bort anföra följande:
»I proposition till 1912 års riksdag (nr 200) anförde vederbörande departementschef,
bland annat, att då enligt den princip, som låge till grund för
domänfondens inrättande, dess samtliga kontanta tillgångar borde avses till
inköp för fondens räkning av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark
eller till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarna och
då likformighet i avseende på medlens användande vore önskvärd, riksdagens
medgivande borde utverkas för Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande
i varje särskilt fall få till angivna ändamål disponera domänfondens
samtliga kontanta tillgångar, alla dylika medel borde av Kungl. Maj :t få disponeras
tills vidare intill dess annorlunda kunde bliva bestämt.
Med bifall till Kungl. Maj :ts i överensstämmelse med departementschefens
förslag avlåtna proposition medgav riksdagen (skr. nr 264), att Kungl.
Maj :t finge från och med den 1 januari 1913 tills vidare, intill dess annorlunda
kunde varda bestämt, för inköp av skogbärande eller till skogsbörd
tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland
och Dalarna disponera de såsom tillgång å statens domäners fond redovisade
kontanta medel.
De i domänfonden ingående medel, vilka enligt vad ovan anförts äro
avsedda att användas till inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig
mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparker i Norrland och Dalarna,
pläga benämnas domänverkets markfond (markinköpsfond).
För att i någon mån belysa karaktären av de med markfondens medel
förvärvade egendomarna läto 1944 års revisorer införskaffa uppgifter avseende
under åren 1919—1943 verkställda inköp, där köpeskillingen uppgått
till 300 000 kronor eller mera.
I sin den 15 december 1944 avgivna berättelse uttalade statsrevisorerna
under hänvisning till ovannämnda uppgifter, ’att de större inköp, som under
årens lopp verkställts med anlitande av markfondens medel, lielt avsåge
rena sltogsegendomar, och alt förvärven sålunda torde hava skett i enlighet
med de tidigare givna direktiven för markfondens användande’. Revisorerna
framhöllo emellertid, att det nyligen förekommit en väsentlig avvi
-
26
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
kelse från de sålunda tillämpade inköpsprinciperna, i det att inköp förekommit
av en egendom med åkerjord av betydande omfattning.
Revisorerna framhöllo till slut med anledning av de gjorda iakttagelserna
angelägenheten av att klara regler för domänverkets fastighetsinköp snarast
komme till stånd. Några sådana föreskrifter ha enligt uppgift ännu ej
givits.
Genom beslut den 28 februari 1947 godkände Kungl. Maj :t ett mellan domänstyrelsen,
a ena sidan, samt Laxa Röforsbruken aktiebolag, å andra sidan,
ingånget köpeavtal, varigenom kronan av bolaget inköpte samtliga aktier
i Laxa bruks aktiebolag mot en köpeskilling av 18 miljoner kronor. Köpeskillingen
grundade sig på av domänstyrelsen gjord värdering enligt vilken
skog och skogsmarker uppskattats till 13 400 000 kronor, såganläggning
m. m. till 1 000 000 kronor och övrig industri in. m. till 3 600 000 kronor.
Tillika förordnade Kungl. Maj :t, att domänstyrelsen för gäldande av
köpeskillingen och övriga med köpet förenade utgifter finge anlita domänverkets
markinköpsfond.
Sedermera hava skogs- och jordbruksfastigheterna utan vederlag överlämnats
till domänfonden, medan aktierna i enlighet med beslut av riksdagen
(skr. nr 462) förvärvats av Aktiebolaget statens skogsindustrier, som sålunda
nu, såsom innehavare av aktierna i Laxå bruks aktiebolag, driver därtill
hörande sågverk och övriga industrianläggningar.
Det har synts oss anmärkningsvärt, att domänverkets markinköpsfond,
som ställts till Kungl. Maj :ts förfogande för inköp av skogbärande eller till
skogsbörd tjänlig mark, utan riksdagens medgivande använts till inköp av
industrianläggningar av betydande omfattning, värderade till 4 600 000 kronor.
Vikten av att fondens medel användas till det av riksdagen bestämda
ändamålet har 1943 understrukits av statsrevisorerna. Lägen kunna utan
tvivel förekomma, då staten för att komma i besittning av önskvärda skogsarealer
nödgas förvärva även annan egendom. Det kan antagas överensstämma
med riksdagens avsikter med den åt Kungl. Maj :t meddelade fullmakten,
att Kungl. Maj :t under vissa förutsättningar och i mindre omfattning
beslutar härom, särskilt då fråga är om åkerareal. Men i nu förevarande
fall, där det gällde att i osedvanlig omfattning taga fondens medel i anspråk
för ett ändamal, som är helt främmande för fonden, och för förvärv av företag,
beträffande vilka det är i hög grad omtvistligt, huruvida de böra drivas
av staten eller ej, hade frågan icke bort avgöras av Kungl. Maj :t utan understallas
riksdagen, som vid den tidpunkt då köpeavtalet ingicks faktiskt
sammanträdde.
Med anledning av vad sålunda förekommit hava vi ansett anmälan böra
göras enligt § 107 regeringsformen mot föredraganden, statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet Sköld.»
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
27
vin.
av herrar Herlitz, Gustavson, Thorell, Kyling och Håstad, vilka anfört:
»Frågan rörande en omläggning av riksdagens budgetarbete har under de
senaste decennierna vid upprepade tillfällen aktualiserats. En översikt över
de före år 1939 framlagda reformförslagen och deras behandling har lämnats
i en bilaga till utskottets utlåtande nr 15 vid samma års riksdag.
Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes tvenne likalydande motioner med
hemställan om utredning i ämnet. Budgetdeputerade, som av utskottet anmodades
avgiva yttrande över motionärernas förslag, sade sig, efter att ha
framfört vissa erinringar mot de i motionerna angivna synpunkterna, med
hänsyn till frågans vikt och betydelse icke vilja motsätta sig, att en förutsättningslös
utredning komme till stånd. För egen del anförde utskottet
(uti. nr 15), att erfarenheten visade, att utrymme i viss omfattning fortfarande
funnes för den kritik, som vid upprepade tidigare tillfällen riktats
mot ordningen för budgetfrågornas behandling inom riksdagen. Utskottet erinrade
om att samarbetet mellan de budgetbehandlande utskotten icke syntes
ha nått önskvärd fasthet och omfattning samt att statsregleringens fastställande
fortfarande faktiskt framstode som en expeditionsåtgärd, enär det
ej heller under senare år kunnat äga rum vid en tidpunkt, då riksdagsarbetet
i övrigt ännu påginge. Den rådande ordningen i fråga om budgetfrågornas
behandling inom riksdagen kunde vidare framför allt i svåra budgetlägen
tänkas medföra olägenheter av framträdande art. Särskilt för sådana
tillfällen vore garantier behövliga för en mera tillfredsställande prövning av
budgetärendena. I likhet med budgetdeputerade fann utskottet därför skäl
föreligga för en sådan utredning. Några riktlinjer för en sådan undersökning
ansåg sig utskottet dock icke böra uppdraga. En närmare undersökning
av frågan om en omläggning av riksdagens budgetarbete — och de problem,
som under utredningens gång visade sig stå i nära samband därmed — syntes
utskottet bäst ägnad att leda till ett positivt resultat, om den förutsättninglöst
anförtroddes åt en allsidigt sammansatt kommitté, där representanter
för olika utskott deltoge. Utskottet föreslog därför, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa om en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan om en omläggning av riksdagens budgetarbete i
syfte att häri ernå större ändamålsenlighet, planmässighet och enhetlighet.
Denna hemställan bifölls av kamrarna. (Riksdagens skr. nr 343.)
Vid 1943 års riksdag interpellerade herr Håstad, på grund av att riksdagens
hemställan ej föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd, chefen för finansdepartementet
om anledningen därtill. I sitt den 13 april 1943 avgivna svar
framhöll denne bl. a., att det visat sig svårt att finna en tillfredsställande
form för en enhetligare budgetbehandling och att man med tanke härpå
måste hysa tvekan om möjligheten att under dåvarande omständigheter,
med vilka man sannolikt måste räkna en avsevärd tid framåt, bringa detta
spörsmål närmare sin lösning. Den utveckling, som riksdagens budgetbehandling
under kriget undergått, hade enligt departementschefens mening
28
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
icke minskat vikten av en rationalisering av denna men väl i grund ändrat
förutsättningarna för dess genomförande.
I sitt memorial från hösten samma år med förslag till utredning angående
riksdagens arbetsformer underströk konstitutionsutskottet, att en omreglering
av sättet för budgetbehandlingen utgjorde ett betydelsefullt led i rationaliseringen
av riksdagens arbetsformer. Det var enligt utskottets mening
icke möjligt alt, om frågan om dessa arbetsformer skulle upptagas till omprövning,
längre uppskjuta igångsättandet av utredningen angående en så
viktig del av detta spörsmål som riksdagens budgetarbete.
De i december 1943 tillkallade särskilda sakkunniga för att utreda frågan
om riksdagens arbetsformer ansågo sig emellertid, med hänsyn till att
resultatet av utredningen skulle kunna bliva föremål för prövning av 1944
års riksdag, icke kunna upptaga frågan om en omläggning av budgetarbetet
till övervägande. Denna fråga karakteriserades nämligen som alltför
svåröverblickbar och tekniskt vansklig.
Frågan rörande en omläggning av riksdagens budgetarbete kom ånyo
före i riksdagen år 1946. I de likalydande motionerna I: 104 och II: 196
framhölls, att sedan kriget nu upphört de av finansministern år 1943 anförda
skälen mot en utredning i ämnet bortfallit. Samtidigt hade utvecklingen
under senare år enligt motionärerna givit ytterligare styrka åt de
motiv för en utredning, som framfördes 1939. I motionerna yrkades på en
förutsättningslös utredning av frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete
i syfte att här ernå större ändamålsenlighet, planmässighet och
enhetlighet. För en sådan utredning, som riksdagen redan år 1939 begärt
uttalade sig denna på nytt. (Riksdagens skr. nr 218.) Enligt konstitutionsutskottets,
till grund för riksdagens beslut liggande utlåtande (nr 14) i ämnet,
borde utredningen kunna företagas oberoende av spörsmålet om en
revision av riksdagens arbetsformer i övrigt.
På grund av motioner i båda kamrarna hemställde 1946 års riksdag även,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om skyndsam utredning av frågan om
revision av riksdagens arbetsformer, samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. I det utlåtande av
konstitutionsutskottet (nr 20), vartill i riksdagsskrivelsen hänvisades, anfördes
bl. a. att frågan om en omreglering av sättet för budgetbehandlingen
i riksdagen vore av väsentlig betydelse för en rationalisering av riksdagens
arbetsformer. Den av riksdagen begärda utredningen igångsattes samma
år av Kungl. Maj :t.
I direktiven för utredningsarbetet framhöll chefen för justitiedepartementet:
»Den av riksdagen begärda utredningen i syfte att vinna större
ändamålsenlighet, planmässighet och enhetlighet i budgetarbetet bör ske
i annan ordning. Samarbetet med det utredningsorgan, som härför kan
komma att tillsättas, bör komma till stånd.» Något sådant utredningsorgan
har emellertid ännu ej tillsatts.
De sakkunniga ha, under hänvisning till att såväl frågan om utskottssysselsättningen
som spörsmålet om arbetsfördelningen mellan utskotten i
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
29
stor utsträckning måste bli beroende av formerna för budgetens utskottsbehandling,
icke ansett sig kunna underlåta att taga ställning till de principiella
och praktiska frågor som beröra de budgetgranskande utskottens
organisation. De alternativ till omläggning av budgetbehandlingen i utskott
som de sakkunniga prövat äro följande:
a) uppdelning av budgetens utgiftssida på fackutskott, vilka arbeta under
inseende och kontroll av ett överbudget- eller finansutskott, och
b) ökad koncentration av behandlingen av budgetens utgiftssida till statsutskottet.
Någon förändring av den nuvarande ordningen för behandlingen av budgetens
inkomstsida ha de sakkunniga icke övervägt.
De sakkunnigas majoritet har motsatt sig — med reservation av herr
Hallén — inrättande av s. k. fackutskott och som skäl härför anfört, att
dels skulle dylika utskott genom sin sammansättning av speciellt sakkunniga
frestas att behandla sina anslagsfrågor alltför generöst, dels skulle
den splittrade budgetbehandlingen kräva ett överbudgetutskott som finge
till uppgift att avbalansera de olika fackutskottens utgiftsförslag med hänsyn
till riksstatens överhuvud. Denna dubbelbehandling skulle verka tidsödande
och omständlig.
Beträffande spörsmålet om en ännu mer än hittills till statsutskottet
koncentrerad anslagsprövning, så avböjer majoriteten av de sakkunniga
tanken härpå bl. a. under hänvisning till att jordbruksutskottets inrättande
1909 avsåge bl. a. att avlasta statsutskottets redan då betungande arbetsbörda.
Denna arbetsbörda hade sedan dess blivit avsevärt ökad. Att återföra
jordbruksutskottets anslagsprövande uppgifter syntes därför majoriteten
icke vara tillrådligt. Ej heller har majoriteten ansett, att bankoutskottet
borde fråntagas prövningen av alla de anslagsfrågor det nu behandlar. Utskottets
särskilda uppgifter i avseende på riksdagen, dess verk in. m. gjorde
det enligt majoritetens mening icke lämpligt att undandraga det prövningen
av därmed förbundna anslagsfrågor. Däremot ha de sakkunniga framhållit,
att principiella eller praktiska hinder ej torde möta för att de pensionsfrågor
som komma att kvarstå under riksdagens prövning, återföras
från bankoutskottet till statsutskottet, varifrån de borttogos vid den 1909
gjorda omregleringen av de ständiga utskottens kompetensområden.
Den ovan givna redogörelsen för behandlingen av frågan om rationaliseringen
av riksdagens budgetarbete ger vid handen att statsrådet och chefen
för finansdepartementet underlåtit att låta företaga den utredning, varom
riksdagen två gånger uttryckligen gjort framställning. Även om Kungl.
Maj:t har sin egen rätt att pröva frågor om igångsättande av begärda utredningar
måste riksdagen dock förutsätta att Kungl. Maj :t icke utan
tvingande skäl vägrar att tillmötesgå en hemställan från riksdagen när denna
avser ett spörsmål, i fråga om vilket riksdagens mening bör i särskild
grad beaktas, synnerligast som den begärda utredningen enligt svensk
praxis ej kan komma till stånd på annat sätt än genom ett Kungl. Maj :ts
beslut. Det hade förelegat så mycket starkare skäl att tillsätta ifrågavarande
utredning som de statsfinansiella frågorna fått en ökad vikt efter
kriget. Frågan om budgetarbetets rationalisering har dessutom eu direkt anknytning
till riksdagens arbetsformer i övrigt, varför det hade varit ändamålsenligt
att även problemet om riksdagens budgetbehandling kunnat omprövas
i sammanhang med utredningen om arbetsformerna i övrigt.
30
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
På grund härav ha vi ansett, att anmälan enligt § 107 regeringsformen
bort göras mot chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss.»
IX.
(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 14 november 1947.)
av herrar Björck, Nilsson i Göteborg, Spångberg och Hansson i Skediga,
som anfört följande:
»I en den 2 juli 1946 dagtecknad skrift hemställde f. d. stadsrevisorn
Magnus Billing såsom förmyndare för omyndigförklarade artisten Gustaf
Unman, att Kungl. Maj :t måtte utse en kommitté med uppgift att dels
upptaga den s. k. Unmansaffären i och för sig till förnyad förutsättningslös
och allsidig undersökning, dels ock vidtaga en enahanda beskaffad granskning
beträffande en av justitiekanslersämbetet år 1938 verkställd utredning
i samma ärende. Juris kandidaten Birger Cornell hade i en den 29
maj 1947 dagtecknad, till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ställd skrift hemställt att en parlamentarisk kommission måtte tillsättas
för utrönande av huruvida undersökningsmetoderna vid utredningen i Unmansaffären
stode i överensstämmelse med svensk lag. Justitiekanslersämbetet
avgav den 19 juli 1947 infordrat utlåtande i ärendet. Slutligen inkom
Billing i en den 5 november 1947 dagtecknad skrift med påminnelser
i ärendet.
Genom beslut den 14 november 1947 har Kungl. Maj :t (justitiedepartementet)
funnit de av Billing och Cornell gjorda framställningarna icke föranleda
någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.
Den 13 november 1928 förklarades Unman omyndig på egen begäran.
Den 17 september 1929 hade han emellertid, likaledes på egen begäran, åter
förklarats myndig.
På ansökan av sin frånskilda hustru försattes Unman den 3 mars 1932
ånyo i omyndighetstillstånd. Till förmyndare förordnades dåvarande assessorn,
numera rådmannen Folke Lundquist, som innehade förmynderskåpet
till den 8 maj 1934. Unman är alltjämt omyndig.
När Unman den 17 september 1929 förklarades åter myndig, ägde han
enligt den av dåvarande förmyndaren avgivna slutredovisningen i tillgångar
utöver skulder 934 262 kronor 34 öre. Tillgångarna utgjordes huvudsakligen
av fem fastigheter och hälften av två fastigheter, samtliga i Stockholm.
Efter myndighetsförklaringen den 17 september 1929 företog Unman betydande
investeringar i Stockholms garveriaktiebolag. Uppgifterna angående
storleken av Unmans slutliga engagement i detta bolag variera mellan
450 000 och 675 000 kronor. Bolaget försattes i konkurs den 11 oktober 1931,
varvid allt vad Unman däri insatt gick förlorat.
Sedan Unman den 3 mars 1932 åter förklarats omyndig, avgav Lundquist
den 2 november 1933 redovisning över Unmans förmögenhetsställning vid
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
31
omyndigförklaringen. Enligt redovisningen överstego skulderna tillgångarna
med cirka 400 000 kronor.
År 1933 började Unman att hos olika myndigheter framställa anmärkningar
mot och påkalla utredning rörande det sätt, på vilket hans förmögenhet
förvaltats av personer, som haft hans uppdrag därtill eller varit förordnade
till förmyndare för honom. (Han anmärkte därjämte på förvaltningen
av sin farbroders, Patrik Unman, förmögenhet.) Klagomålen framställdes
hos överståthållarämbetet ävensom hos justitieombudsmannen och
chefen för justitiedepartementet. Anmälningarna föranledde efter verkställda
undersökningar icke till åtgärd.
År 1936 anhöllo Unmans ombud hos justitiekanslern om fullständig utredning
i ärendet, i anledning varav företogs en förnyad undersökning. I
resolution den 15 januari 1937 förklarade justitiekanslersämbetet, att vad
i ärendet förekommit icke föranledde någon ämbetets vidare åtgärd.
Efter den av justitiekanslersämbetet avslutade undersökningen gjordes
förnyade framställningar om utredning i saken. Under åren 1937 och 1938
hemställdes sålunda hos Kungl. Maj:t eller ledamöter av statsrådet om utredning
i Unmansaffären eller i vissa delar därav eller i en del i samband
med Unmansaffären uppkomna frågor. Dessa framställningar remitterades
av Kungl. Maj :t till justitiekanslersämbetet för avgivande av yttrande. I
ärendet avgav justitiekanslersämbetet tre yttranden. Två av dessa, dagtecknade
den 7 april respektive den 19 maj 1938, avse två särskilda förvaltningsåtgärder.
Det tredje utlåtandet, som är dagtecknat den 15 december
1938, behandlar klagomålen i övrigt. Utlåtandena jämte därvid fogade bilagor
ha befordras till trycket såsom Mustitiekanslersämbetets utredning
rörande vissa åtgärder vid förvaltningen av P. Unmans och G. Unmans
egendomar under deras omyndighet m. m.’ Del I innehåller förstnämnda
två utlåtanden med bilagor, under det att det sist avgivna utlåtandet med
bilagor innefattas i Del II.
Till grund för ämbetets utlåtande den 15 december 1938 ligger i främsta
rummet en promemoria, utarbetad av numera justitieombudsmannen Rudewall.
Denna promemoria innefattar en redogörelse för den utredning, som
Rudewall förut (1936 och 1937) verkställt i egenskap av t. f. justitiekansler.
Promemorian finnes såsom Bil. A intagen i ovannämnda utredning Del II
(s. 31—246).
Enligt justitiekanslersämbetets uppfattning hade genom de verkställda
undersökningarna sådan utredning förebragts rörande den Unmanska förmögenhetsförvaltningen,
att anledning saknades för ämbetet att vidtaga eller
förorda ytterligare åtgärd i berörda hänseende. Justitiekanslersämbetet
funne alltså de framställda kraven på förnyad undersökning av Unmansaffären
icke böra föranleda någon åtgärd.
Den 30 december 1938 beslöt Kungl. Maj :t i enlighet med vad ämbetet sålunda
hemställt.
Den 7 oktober 1939 ingåvo Unmans ombud till chefen för justitiedepartementet
en skrift, däri de förklarade sig vidhålla förut framställda yrkan
-
32
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
den om en objektiv undersökning av Unmansaffären. Departementschefen
överlämnade skriften till justitiekansler sämbetet. Genom resolution den 11
november 1939 lämnade ämbetet skriften utan avseende.
I en den 27 maj 1943 dagtecknad skrift anhöll Billing såsom förmyndare
för Unman hos ämbetet om utredning angående lagligheten av den försäljning
av Unman tillhörigt lösöre, som ägt rum under tiden för Lundquists
innehav av förmynderskapet. Ämbetet beslöt den 25 september 1943,
efter verkställd utredning, att vad Billing anfört icke skulle föranleda till
någon ämbetets vidare åtgärd.
I sin den 2 juli 1946 dagtecknade, till justitiedepartementet ingivna
framställning åberopade Billing bl. a. en av revisorn Harald Carlström den
25 juni 1946 avslutad utredning av bl. a. följande innehåll:
Då det gäller att åstadkomma en redovisning över Gustaf Unmans
förmögenhet och dess förändringar skulle JK-ämbetet naturligtvis enligt
allmänna bokföringsgrunder i första hand uppställt en ingående stat och
vid redovisningsperiodens början i görligaste mån sökt konstatera, vilken
förmögenhet, som skulle redovisas. Därefter skulle redovisningen genomförts
efter bokföringsmässiga grunder, och till sist skulle redovisningens
resultat sammanfattats i en utgående förmögenhetsstat.
JK-ämbetet har emellertid icke upprättat vare sig ingående eller utgående
stat, och mina anmärkningar mot nämnda vidräkning kan i korthet
sammanfattas i följande.
Ämbetets utredning har endast omfattat en kassaredovisning. Endast
kontanta kassaaffärer ha därigenom kunnat antecknas. S. k. memorialposter,
exempelvis då inteckningar överlämnas utan att valuta erhålles, kunna
sålunda icke noteras i en dylik redovisning. Eftersom sådana memorialposter
förekommit i stor utsträckning, hade det därför varit bättre, om
JK-ämbetet upplagt en vanlig kolumnbokföring med behövligt antal konton.
Sedan de sålunda gjorda framställningarna av Kungl. Maj :t genom särskilda
remisser överlämnats till justitiekanslersämbetet för yttrande, inkom
ämbetet med yttrande den 23 juli 1947, vari hemställdes, att de remitterade
skrifterna ej måtte föranleda till någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
I en den 11 mars 1948 dagtecknad, till konstitutionsutskottet ingiven
promemoria framhåller Cornell i nuvudsak:
Den verkliga förklaringen till att egendom till så stort belopp kunnat
avhändas Gustaf Unman ligger däri, att den ingående staten, som förmyndaren,
rådmannen Folke Lundquist, upprättade vid Gustaf Unmans
omyndighetsförklaring, är behäftad med så stora fel att den dels ger en
fullkomligt missvisande uppfattning om Gustaf Unmans ekonomiska ställning,
dels genom att tillgångar icke upptagits men väl skulder, som icke
voro Gustaf Unmans, resulterat uti ett bortskänkande av egendom.
Gustaf Unman sattes under förmyndare den 3 mars 1932. Lundquist
ingav icke den ingående staten, d. v. s. förteckningen över tillgångar och
skulder, förrän i november 1933.
Lundquist har angivit, att Gustaf Unman den 3 mars 1932 befann sig på
ett deficit av drygt 400 000 kronor.
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
33
Lundquist har icke upptagit följande Unman ostridigt tillhörig egendom
bland tillgångarna.
Nedlagda ombyggnadskostnader ...................... kronor 448 000
Lösöreboet (minst 25 000 kronor) .................... » 25 000
Fordran å förskotterad arvsskatt ..................... » 22 000
Fordran å Georg Wrange..................kronor 75 000 » 0
Kronor 495 000.
Lundquist har bland skulderna upptagit 348 000 kronor, vilka skulder
befunnits vara av den art att de aldrig behövt infrias, d. v. s. att de i själva
verket voro obefintliga.
I detalj kan man konstatera förmögenhetsminskning i följande fall:
Genom försäljning av lösöret i olämpligt ögonblick .... kronor 17 000
Preskription av viss fordran ....................... » 75 000
Övertagande av betalningsansvaret för banklån.......... » 45 000
Underlåtenhet att bevaka Unmans rätt till pantförskriven
inteckning i bank .......................... » 8 500
Förlust på försäljning av fastigheter.................. » 185 000
Kronor 330 500.
Genom det sätt, varpå Lundquist upprättat den ingående staten, har alltså
Unman frånhänts och förorsakats stora förluster.
Efter tagen del av omständigheterna i detta ärende ha vi funnit avgörande
skäl föreligga för att de senast gjorda framställningarna om en förnyad
och allsidig utredning av förhållandena kring förvaltningen av Gustaf Unmans
förmögenhet bort föranleda tillsättande för ändamålet av en särskild
utredningskommission. Då så likväl ej skett, ha vi med hänsyn till
ärendets betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt och den allmänna uppmärksamhet
den s. k. Unmansaffären väckt ansett, att utskottet bort göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg.»
X.
(Protokoll över inrikesärenden den 25 augusti 1947.)
av herrar Jones Erik Andersson, Ilerlitz, Björck, Gustavson, Pettersson
i Norregård, Nolin, Kyling och Johnsson i Stockholm, som anfört följande:
»I skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 januari 1938 hemställde Göteborgs
stad, att Backa socken måtte införlivas med staden.
Den 3 augusti samma år uppdrog kammarkollegium åt kammarrättsrådet
C. P. Engblom att verkställa särskild utredning i införlivningsärendet.
Utredningen överlämnades den 11 juni 1946.
Den 21 juni sistnämnda år anmodade kammarkollegium länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län att dels själv inkomma med yttrande i ärendet,
3 liihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 23.
34
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
dels ock inhämta yttranden från vederbörande myndigheter samt från Göteborgs
stad och Backa kommun.
I yttrande den 18 mars 1947 tillstyrkte länsstyrelsen införlivning fr. o. m.
den 1 januari 1948.
Därefter inlämnades till kammarkollegiet framställningar i ärendet,
den 9 april 1947, av Göteborgs stad och, den 27 maj 1947, av representanter
för Backa kommun, varvid ytterligare synpunkter framfördes på mellan
staden och socknen tvistiga införlivningsvillkor.
Med skrivelse den 21 augusti 1947 underställde kammarkollegium införlivningsfrågan
Kungl. Maj :ts prövning, varvid kammarkollegium avstyrkte
införlivningen samt framhöll, att i ärendet icke vore visat att tillräckligt
starka skäl förelåge för en indelningsändring mot kommunens
bestridande.
Enligt protokollet över inrikesärenden för den 25 augusti 1947 förordnade
Kungl. Maj :t, på föredragning och hemställan av chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Mossberg, att Backa socken skulle fr. o. m. den
1 januari 1948 införlivas med Göteborgs stad; för indelningsändringens
genomförande skulle gälla vissa särskilda bestämmelser, vilka här utelämnas.
Den 6 september 1947 överlämnades till Kungl. Maj :t en framställning
från Göteborgs och Bohus läns landsting, vari hänvisades till framställningen
bilagt utdrag av landstingets protokoll för den 5 samma månad med
beslut att landstinget gjorde det uttalandet att Backa kommun icke borde
införlivas med staden; av protokollsutdraget framgick vidare, att landstingets
förvaltningsutskott vid uppgörandet av utgifts- och inkomststat för
år 1948 ansett sig kunna utgå ifrån att den planerade införlivningen av Backa
kommun med Göteborgs stad icke komme att äga rum vid årsskiftet 1947/48.
Enligt inhämtad uppgift avhölls i införlivningsfrågan den 8 september
1947 sammanträde i Göteborg mellan representanter för inrikesdepartementet
och ombud för länsstyrelsen och länsarkitektkontoret samt för Göteborgs
stad, Backa kommun och landstinget.
Den 26 september 1947 expedierades från inrikesdepartementet ämbetsskrivelse
till kammarkollegiet samt avskrifter för vederbörandes underrättande.
Enligt 12 § lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning skall indelningsändring, som här avses,
träda i kraft vid det kalenderårs början, som Konungen bestämmer, icke
tidigare än fyra månader efter det förordnande om ändringen meddelats.
Ifrågavarande bestämmelse har införts i lagen för att medgiva en tillräcklig
tidrymd för de beredningsåtgärder, som må komma i fråga vid ändring i
den kommunala indelningen, varvid lagen även uppenbarligen utgår ifrån
att beslutet är känt för vederbörande före den 1 september det år efter vilket
ändringen skall gälla. För att praktiskt genomföra indelningsändringen
är det nämligen bl. a. nödvändigt, att det av ändringen berörda landstinget
Konstitutionsutskottets memorial nr 23.
35
är i tillfälle att vid uppgörandet av sin utgifts- och inkomststat ta hänsyn
till de ändrade förutsättningar för densamma som följa av indelningsändringen.
Göteborgs och Bohus läns landsting hade, såsom framgår av
den lämnade redogörelsen för ärendets handläggning, icke gjorts underkunnigt
om den enligt statsrådsprotokollet för den 25 augusti 1947 beslutade
indelningsändringen vid sådan tidpunkt, att dessa ändrade förutsättningar
kunnat tagas i beaktande. Av de överläggningar i ärendet med intresserade
parter, som ansågos böra upptagas i förra hälften av september,
torde även kunna dragas den slutsatsen, att det beslut som enligt statsrådsprotokollet
fattades den 25 augusti icke vid sistnämnda tidpunkt till
sin sakliga innebörd varit klart. Med hänsyn härtill och till vad vid ärendets
handläggning i övrigt förekommit ha vi ansett, att anmälan enligt § 107
regeringsformen bort göras mot chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Mossberg.»