Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

1

Nr 21.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen om ordning och
villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
m. m.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 147 i första kammaren av herr Gust. Elof sson
och nr 239 i andra kammaren av herr Mattsson in. fl., dels de likalydande
motionerna nr 66 i första kammaren av herrar John Gustavson och Arrhén
samt nr 119 i andra kammaren av herr Carlsson i Bakeröd m. fl., dels ock
motionen nr 4 i andra kammaren av herr Andersson i Falun.

I motionerna I: 147 och II: 239 yrkas, »att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t begära utredning rörande sådana ändringar i gällande lag av år 1919
om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning,
som betingas av det efter kommunindelningsreformen inträdda läget, och
i samband därmed behövliga riktlinjer för kommande indelningspraxis».

I motionerna I: 66 och II: 119 hemställes, »att riksdagen beslutar om
skyndsam utredning angående sådan ändring av ''lagen om ordning och
villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning’, att kommunernas
självständighet i frågor, som gälla kommuns införlivning med stad hävdas,
antingen genom lagbestämmelser om att kommun, vars beslutande organ
med minst tre fjärdedelars majoritet fattat beslut mot införlivning med
stad, ej kan tvingas till sådan åtgärd eller ock genom andra garantier, som
kunna anses lämpliga».

I motionen II: 4 yrkas, »att riksdagen måtte för sin del besluta, att §§ 24,
25 och 29 i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning erhålla följande ändrade lydelse:

24 §.

Vill kommun eller medlem av kommun väcka fråga om ändring i kommunal
indelning, som berör kommunen, ingive till konungens befallningshavande
ansökan i ärendet. Vid ansökan skall fogas den förberedande utredning,
som sökanden kan vilja åberopa.

Sådan fråga kan upptagas av konungens befallningshavande, ändå att ansökan
som i första stycket sägs ej ingivits.

25 §.

Har fråga om ändring i kommunal indelning blivit väckt, skall genom
konungens befallningshavandes försorg utredning verkställas, där skäl därtill
äro.

Konungens befallningshavande må, därest ärendets omfattning och beskaffenhet
därtill föranleda, uppdraga åt särskild utredningsman att verkställa
utredningen.

1 Bihany till riksdagens protokoll 1918. 5 samt. 2 avd. Nr 21.

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

29 §.

Sedan utredning slutförts, insände konungens befallningshavande handlingarna
i ärendet jämte eget utlåtande till kammarkollegium.»

Beträffande motiveringen för de i förevarande motioner framställda yrkandena
får utskottet hänvisa till vederbörande motioner.

över likalydande motionerna I: 147 och 11:239 har utskottet berett styrelserna
för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund
tillfälle att avgiva yttranden. Dessa äro såsom bilagor (Bil. 1 och 2)
fogade till detta utlåtande.

Några lagfästa regler rörande ernående av ändring i den kommunala indelningen
funnos icke före 1919 års alltjämt gällande lagstiftning i ämnet.
De dittills meddelade besluten om sådan ändring grundade sig på Kungl.
Maj :ts i de väsentligaste hänseendena obegränsade förfoganderätt över den
kommunala indelningen.

I sitt år 1917 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning angående
kommunala nybildningar anförde den för utredningen av frågan tillsatta
kommittén beträffande förutsättningarna för indelningsändringar inledningsvis,
att det gällde att avväga å ena sidan vilka förhållanden ur synpunkten
av det allmännas intresse, som kunde och borde motivera en
ändring i den bestående indelningen, och å andra sidan vilken vikt och
betydelse, som borde tillmätas de av ändringen berörda sakägarnas —
främst givetvis kommunernas — ställning till en indelningsändring. Kommittén
diskuterade i anslutning härtill frågan om behovet av en bestämmelse
av det innehåll, att beslutet om indelningsändring skulle göras
beroende av ett formligt medgivande till densamma från intressents sida.
Kommittén anförde härom, att kommittén särskilt med hänsyn till den
praxis, som genom omständigheternas makt utbildats, funnit sig böra besvara
frågan nekande. Den kommunala självständigheten och tryggheten,
ävensom de betydande privaträttsliga intressen, som vore i kommunen sammanförda,
kunde enligt kommittén väl åberopas till stöd för en kommunal
medbestämmanderätt vid så betydande ingrepp som förändringar av kommunens
område eller, än mera, kommunens fullständiga upplösning. Men
samtidigt måste beaktas, att en dylik medbestämmanderätt kunde fullt upprätthållas
endast i jämförelsevis ringa mån. Varje indelningsändring måste
bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse, och så snart detta intresse
vore av mera betydande art, måste den kommunala bestämmanderätten
vika och ändringen kunna genomföras även emot kommunens bestridande.
Denna ståndpunkt uteslöte emellertid enligt kommitténs förmenande
icke, att kommunens vilja vid indelningsändringen i överensstämmelse
med dittills gällande praxis skulle betraktas såsom en faktor av synnerlig
betydelse, till vilken särskild hänsyn borde tagas. Otvivelaktigt borde en
bestående kommun vara tryggad mot att dess område mot dess vilja änd -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

3

rades, för såvitt icke ett allmänt intresse förelåge av den vikt, att kommunen
borde underordna sig detsamma. I sådant syfte hade kommittén i lagförslaget
upptagit ett stadgande av innehåll, att om indelningsändring, som
kommun, vilken av densamma berördes, motsatte sig, finge förordnas endast
då ändringen funnes vara av betydande allmänt behov påkallad. I vilka
fall ett dylikt allmänt behov må anses vara för handen kunde av naturliga
skäl icke i lagen med fullständighet angivas. Stadganden i sådan riktning
skulle bliva antingen alltför detaljerade och medföra olämpliga begränsningar
av Kungl. Maj :ts befogenhet i fråga om den kommunala indelningen,
eller också så allmänt och obestämt avfattade, att de i praxis
bleve av ringa värde. Kommittén hade emellertid funnit det önskvärt, att
de ur allmän synpunkt viktigaste förutsättningarna för en tvångsändring
i den kommunala indelningen i lagen exempelvis angåves.

Föredragande departementschefen framhöll i proposition nr 310 till 1919
års riksdag med förslag till lag om ordning och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning in. in., att det vore förenat med betydande
svårigheter att finna tillfredsställande regler för det fall att av indelningsändring
berörd kommun motsatte sig ändringen. Det beaktande, som enligt
dittills följd praxis lämnats kommuns bestridande av indelningsändring berörande
dess område, borde i lagstiftningen taga sig uttryck i en effektiv
begränsning av rätten att mot kommuns vilja införliva den eller del därav
med annan kommun. Utöver vissa av kommittén angivna exempel på indelningsändringar,
som måste anses påkallade av betydande allmänt behov,
fann departementschefen det fall böra uttryckligen angivas, att en
stad behövde utrymme för bostäder eller mark till industriområden e. d.
Däremot motsatte sig departementschefen ett av svenska stadsförbundet
framfört förslag att de angivna fallen skulle kompletteras med ännu ett,
nämligen att det ifrågavarande området »redan är stadslikt bebyggt och i
socialt och ekonomiskt hänseende redan utgör en del av staden». Sådana
kommuner, som utan någon som helst anmärkning väl skötte sina kommunala
uppgifter, borde hava skyddad rätt att fortfarande leva sitt eget kommunala
liv intill dess ett verkligt statsintresse krävde ändring. Slutligen
ansåg departementschefen det böra uttryckligen angivas, att kommuns motstånd
mot ifrågasatt indelningsändring skulle tillmätas betydelse endast i
det fall, att ändringen funnes medföra avsevärd olägenhet för kommunen.

Konstitutionsutskottet (uti. nr 29) tillstyrkte Kungl. Maj :ts förslag, och
riksdagen antog detsamma. — Reglerna om förutsättningarna för indelningsändringar
hava alltsedan lagens tillkomst bibehållits oförändrade.

Av indelningslagens bestämmelser må i nu förevarande sammanhang återgivas
följande.

I 2 § i lagen stadgas, att Konungen förordnar om ändring i rikets kommunal
indelning. Därvid må kommuns område ökas eller minskas, kommun
upplösas, så ock ny kommun bildas.

Förutsättningarna för en indelningsändring angivas i 3 g, som bär denna
lydelse:

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

»Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för den
kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor
eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom orten
eller eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.

Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning
beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindes, och
skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd olägenhet för kommunen,
må därom förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande
allmänt behov påkallad, såsom

då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder
eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av
kommunala behov,

eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att
avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,

eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt
ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgoses,

eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen
inom orten,

samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller
avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.»

Beträffande själva utredningsförfarandet gäller enligt 24 § att kommun
eller medlem av kommun, som vill väcka fråga om ändring i kommunal indelning
berörande kommunen, skall ingiva ansökning härom till kammarkollegium.
Sådan fråga kan ock väckas av kammarkollegium eller länsstyrelsen.
Utredning i frågan skall verkställas, där skäl härtill finnas. Finner
kammarkollegium, att utredningen bör verkställas under dess eget inseende,
uppdrager kollegium åt särskild utredningsman att verkställa utredningen.
I annat fall skall kollegium överlämna åt länsstyrelsen att besörja
utredningen, och äger länsstyrelsen att till sitt biträde förordna utredningsman
(25 g). Har utredning, som verkställts genom länsstyrelsen, slutförts
eller har därvid förekommit anledning, att åt utredningen bör givas väsentligen
annan eller större omfattning än som i det åt utredningsmannen
givna förordnandet varit avsett eller yppas hinder mot ifrågasatt ändring
eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt utredning onyttig, skall
länsstyrelsen insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kollegium.
I ärende, som utretts under kollegiets inseende, skall länsstyrelsens
utlåtande infordras (29 §). I ärende angående ändring i kommunal indelning,
som hänskjutes till Konungens avgörande, skall kollegium avgiva
utlåtande (30 g). Finner Konungen skäligt anbefalla utredning angående
ändring i kommunal indelning, förordnar Konungen om utredningen på
sätt finnes lämpligt (31 g).

Enligt 1 g lagen den 21 juni 1946 rörande ny indelning av riket i borgerliga
kommuner, vilken lag trädde i kraft den 1 juli 1946 och gäller intill utgången
av år 1951, skall en allmän översyn av kommunindelningen äga
rum för att möjliggöra genomförandet av en med hänsyn till de kommunala
förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

5

övrigt lämplig indelning av riket i borgerliga kommuner. Vid indelningsändring
i anledning av översynen må, när förhållandena därtill föranleda,
kommuner sammanläggas utan hinder av vad eljest är stadgat om villkor
för ändring i kommunal indelning.

Kommunindelningskommittén anförde i sitt den 26 september 1945 avgivna
betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner (s. 229), att de kommunala förvaltningsenheternas
lämplighet borde bedömas icke endast med hänsyn till den kommunala
verksamhetens nuvarande omfattning och syften. Man syntes jämväl
— för att undvika ett alltför snart behov av en ny indelningsreform — böra
se till att de nybildade kommunerna ägde förutsättningar att även för framtiden
fylla de krav, som kunde komma att ställas på dem. Kommittén
framhöll därjämte hl. a. följande synpunkter:

Om man ville skapa förutsättningar för en effektiv kommunalförvaltning,
gällde det enligt kommitténs mening icke endast att genom sammanslagning
av småkommuner åstadkomma tillräckligt stora och bärkraftiga kommuner.
Det gällde även att förhindra, att landskommuner onödigtvis försvagades
genom att folkrika och ekonomiskt mera bärkraftiga delar inkorporerades
med städer och köpingar eller utbrötes till särskilda köpings- eller stadskommuner.
Kommittén framhöll vidare, att man vid nyindelningen borde
ta en viss hänsyn till städernas och köpingarnas behov av utvecklingsmöjligheter.
Där behov av inkorporering för sådant ändamål förelåge, borde
man se till, att de angränsande nybildade kommunerna gjordes så stora
och bärkraftiga, att de kunde tåla den minskning i folkmängd och skattekraft,
som den oundgängliga inkorporeringen kunde beräknas medföra.
Inkorporering skedde emellertid icke alltid för att tillgodose städernas och
köpingarnas behov av utvecklingsmöjligheter. Lika ofta, om icke ännu
oftare, skedde inkorporering för att skapa förutsättningar för en effektiv
reglering av tätbebyggelsen i städernas och köpingarnas förorter. Ett effektivt
ordnande av förorternas speciella förhållanden vore för närvarande i
regel icke möjligt i landskommunernas egen regi. Ofta vore landskommunernas
resurser alltför svaga för självständiga initiativ i sådant syfte. Lagstiftningen
förutsatte för övrigt, att ordnings-, byggnads-, hälsovårds- och
brandväsendet inom orter med större sammanträngd befolkning skulle regleras
enligt samma författningsbestämmelser, som gällde för städer och
köpingar, de s. k. stadsstadgorna. Inkorporering vore därför en nära till
hands liggande utväg för reglering av sådana tätortsbildningar, som gränsade
till stad eller köping. Stympning av landskommunerna borde emellertid
undvikas med hänsyn till vikten av att de kommunala förvaltningsenheterna
icke försvagades. Om stad nödgades inkorporera kringliggande landskommuner
i deras helhet, finge staden snart inom sina gränser vidsträckta
områden av ren landsbygdskaraktär. På grund av sin glesa befolkning bleve
sådana områden svagt representerade i stadsfullmäktige och finge därför
svårt att göra sina intressen gällande.

Sedan Kungl. Maj :t genom proposition nr 236 förelagt 1946 års riksdag
det av riksdagen sedermera antagna förslaget till lag rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner, anförde konstitutionsutskottet (uti. nr 19),
i anslutning till väckta motioner bl. a., alt nödig hänsyn vid den nya indelningens
genomförande borde tagas till förefinllighelcn av eu utpräglad

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

folkmening, vilket även klargjorts genom uttalanden av kommittén och
föredragande departementschefen. Utskottet ansåge det självklart, att en
dylik hänsyn toges så långt detta vore förenligt med reformens huvudsyfte
och i de enskilda fallen en lämplig indelning kunde åstadkommas. Införandet
av vetorätt för kommunerna gentemot indelningsförslag vore däremot
enligt utskottets mening icke förenligt med förslagets karaktär av
allmän reglering.

I likalydande motionerna I: 220 och II: 266 till 1947 års riksdag hemställdes,
att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att
sammanläggning av rena landsbygdsområden med stad eller köping endast
måtte företagas, då särskilt tvingande skäl därtill föranledde. Till stöd för
det framställda yrkandet anförde motionärerna bl. a., att olägenheterna av
att städer i stor omfattning inkorporerade landsbygdskommuner vore av
flera slag. Det kommunala intresset i den inkorporerade kommunen försvagades
i hög grad. Införlivning av landskommun med stad brukade motiveras
dels med att staden skulle ordna vatten och avlopp i tättbebyggd del av
intilliggande kommun och dels med att den kommunala standarden kunde
höjas i den inkorporerade kommunen. Det vore emellertid enligt motionärernas
mening tydligt, att sammanläggningar med stad icke i och för sig
innebure, att landsbygdens folk bleve delaktiga av samma förmåner som
invånarna i stadens mera tättbebyggda delar. Därtill komme, att landskommunernas
möjligheter att förbättra den samhälleliga standarden genom
utformningen av statliga bidrag till kommunala uppgifter och genom utbyggnaden
av socialförsäkringen i hög grad förstärkts under de senaste
åren. Frågan om ordnandet av vatten och avlopp hade även kommit i ett
annat läge på grund av numera utgående statsbidrag. Den nya byggnadslagstiftningen
öppnade möjligheter för landskommun att — där så funnes
påkallat — utan municipalsamhällsbildning administrera stadsplan för
inom densamma belägen tätort. Vidare vore därjämte de i samma lagstiftning
förekommande planinstituten ägnade att möjliggöra en förbättrad samhällsplanering
på landsbygden och ytterligare minska behovet av en inkorporering
av s. k. bebyggelsekörtlar med intilliggande städer. Någon ändring
av gällande indelningslag av år 1919 vore icke påkallad, utan vad som
krävdes vore en ändring i lagens tillämpning.

Motionen I: 220 hänvisades till första kammarens första tillfälliga utskott
och motionen II: 266 till andra kammarens tredje tillfälliga utskott. Utskotten
läto inhämta utlåtanden från vissa myndigheter, varjämte svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund lämnades tillfälle
att avgiva yttranden över motionerna. Första kammarens första tillfälliga
utskott hemställde i utlåtande nr 10, att motionen icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet anförde bl. a., att man hade anledning
att vänta att i och med genomförandet av 1946 års kominunindelningsreforin
en minskad frekvens av inkorporeringar av den karaktär, som påkallat
motionärernas uppmärksamhet, kunde motses. — Andra kamma -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

7

rens tredje tillfälliga utskott (uti. nr 12) avstyrkte jämväl den till utskottet
hänvisade motionen men delade motionärens uppfattning att största möjliga
hänsyn borde visas landskommunernas berättigade intressen. Utskottet erinrade
om att föredragande departementschefen i 1946 års proposition om
kommunindelningslagen förklarat sig dela de betänkligheter, som i vissa yttranden
över kommunindelningskommitténs betänkande framförts beträffande
lämpligheten av att hela landskommuner lades till angränsande städer
och köpingar. Dylika sammanläggningar borde enligt departementschefen
genomföras endast om alldeles särskilt starka skäl därtill vore för handen.
— Vardera kammaren lämnade utan åtgärd den inom densamma väckta
motionen i ämnet.

I motionerna I: 147 och II: 239 samt I: 66 och II: 119 kritiseras bestämmelserna
i 1919 års indelningslag om förutsättningarna för ändring i kommunal
indelning samt praxis vid tillämpningen av dessa stadganden. I anslutning
till kritiken framställas yrkanden om översyn av gällande regler
i ämnet.

Med anledning härav får utskottet till en början framhålla, att lagbestämmelserna
om förutsättningarna för indelningsändringar enligt sakens natur
måste vara synnerligen allmänt avfattade. Sålunda kunna de bland annat
omöjligen, såsom i motionerna I: 66 och II: 119 ifrågasatts, givas en sådan
utformning, att kommunerna tillerkännas något slags vetorätt mot indelningsändringar.
Tanken på en dylik vetorätt avvisades också principiellt
redan i motiven till gällande indelningslag. Härvid betonades, att varje
indelningsändring måste bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse
och att därför, så snart detta vore av mera betydande art, den kommunala
bestämmanderätten måste vika och ändringen kunna genomföras även mot
kommuns bestridande. Dessa synpunkter äro alltjämt bärande.

Av det nyss anförda framgår vidare, att den beslutande statsmyndigheten,
då fråga uppstår om indelningsändringar, ofta står inför en mycket grannlaga
uppgift, som svårligen kan fullgöras utan att beslutet utsättes för kritik
från direkt intresserad parts sida. Framhållas må i detta sammanhang,
att beslut om inkorporering av landskommun med stad ej sällan sker mot
stadens bestridande. De förevarande motionerna taga sikte på den kritik,
som från landskommunernas sida riktats mot beslut i indelningsärenden,
i synnerhet i fråga om följderna för landskommunerna av att tättbebyggda
områden inom desamma införlivas med stad eller köping. Vid bedömandet
härav måste emellertid beaktas den under senare årtionden i alltmera ökad
takt fortgående inflyttningen till städer och stadsliknande samhällen samt
uppkomsten av tätorter i dessas ytterområden. Denna utveckling utgör bakgrunden
till ett flertal ur skilda intressesynpunkter kritiserade indelningsändringar.

Under senare tid ha statsmakterna likväl fattat vissa beslut, som kunna
förväntas komma alt påverka praxis i indelningsärenden i av motionärerna
åsyftad riktning. Sålunda komma statsbidragen till vatten- och avlopps -

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

ledningar på landsbygden att avsevärt öka landsbygdens möjligheter att
förbättra den samhälleliga standarden icke minst inom tätorterna. Vidare
föreligger en tendens till skärpning av landskommunernas skyldigheter att
å tätorterna tillämpa de s. k. stadsstadgornas bestämmelser. Dessa omständigheter
ge enligt utskottets uppfattning anledning till antagande, att spörsmålet
om tätorternas införlivande med intilliggande städer eller köpingar
framdeles i många fall kommer att få minskad aktualitet. Till en sådan
utveckling torde även bidraga skapandet av större och mera bärkraftiga
kommuner som följd av den nyligen beslutade kommunindelningsreformen.
Utskottet finner för den skull det nuvarande övergångsskedet föga
lämpat för en allmän översyn av bestämmelserna om förutsättningarna för
indelningsändringar.

Vad till sist beträffar det i motionen II: 4 framförda förslaget om att utredning
i indelningsärenden undantagslöst skall verkställas av vederbörande
länsstyrelse, anser sig utskottet sakna anledning att nu tillstyrka detsamma.
Framhållas må att gällande lagbestämmelser i ämnet äro tillräckligt
smidigt utformade för att i praxis möjliggöra en lämplig fördelning av
utredningsuppgifterna mellan kammarkollegiet och länsstyrelserna; dessa
senare skola dessutom alltid erhålla tillfälle yttra sig över en av kollegiet
verkställd utredning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att

1) motionerna I: 147 och II: 239,

2) motionerna I: 66 och II: 119 samt

3) motionen II: 4

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 april 1948.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande vid behandlingen av motionerna I: 147 och II: 239:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,
Elmgren*, Björck, Lindén, Gustavson, Sandberg, Damström*, Wahlund*
och Lundgren*; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Nilsson
i Göteborg, Nolin*, Norén, Kyling*, Håstad, Jonsson i Haverö*, Larsson i
Julita och Larsson i Stockholm*.

Närvarande vid behandlingen av motionerna I: 66 och II: 119:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,
Elmgren*, Björck, Gustavson, Sandberg, Thun, Damström*, Wahlund*
och Lundgren*; samt

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21. ®

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Nilsson
i Göteborg, Nolin*, Norén, Kyling*, Håstad, Jonsson i Haverö*, Larsson i
Julita och Larsson i Stockholm*.

Närvarande vid behandlingen av motionen II: 4:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,
Elmgren*, Björck, Gustavson, Sandberg, Thun, Damström* och
Lundgren*; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Nilsson
i Göteborg, Nolin*, Norén, Kyling*, Håstad, Jonsson i Haverö*, Larsson i
Julita och Larsson i Stockholm*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer:

I) av herrar Björck, Linden, Gustavson, Wahlund, Pettersson i Norregård,
Nolin, Kyling och Larsson i Julita, vilka yrkat bifall till likalydande motionerna
I: 147 och II: 239.

II) av herrar Björck, Gustavson, Wahlund, Nolin och Kyling, vilka yrkat
bifall till likalydande motionerna I: 66 och II: 119.

III) av herrar Björck, Gustavson och Nolin, vilka yrkat bifall till motionen
11:4.

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

Bil. 1.

Till riksdagens konstitutionsutskott.

I anledning av konstitutionsutskottets hemställan, att svenska stadsförbundets
styrelse ville avgiva yttrande över de inom riksdagen väckta, likalydande
motionerna I: i\l och II: 239, får styrelsen anföra följande.

I motionerna hemställes om »utredning rörande sådana ändringar i gällande
lag av år 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning som betingas av det efter kommunindelningsreformen
inträdda läget och i samband därmed behövliga riktlinjer för kommande
indelningspraxis». Den motivering, som förebragts för denna hemställan,
utgöres till stora delar av en stundom mycket frän kritik mot nämnda lag
och framför allt mot dess tillämpning, en kritik som emellertid endast i
mindre mån synes ha någon direkt anknytning till den i motionernas hemställan
omnämnda indelningsreformen. Det mesta av kritiken är nämligen
av sådan innebörd, att detsamma — om över huvud taget giltigt — borde
vara lika tillämpligt på indelningspolitiken oberoende av denna reform. Med
hänsyn till den avfattning motionernas hemställan fått i detta avseende torde
man dock böra förutsätta, att det framför allt är mot bakgrunden av riktlinjerna
för den aktuella engångsrevisionen av den primärkommunala indelningen,
som man enligt motionärernas mening bör se yrkandet på utredning
om ändringar i 1919 års lag och i indelningspraxis. Styrelsen vill därför
först något beröra motionärernas uttalanden om innebörden av denna indelningsrevision
och dess konsekvenser med avseende å »ordinarie indelningspraxis».

Härvidlag anföres i motionerna, att 1946 års kommunala indelningsreform
bl. a. har till syfte att genom en radikal förändring i landsbygdens
kommunindelning för en avsevärd tid framåt göra kommunindelningen
oberoende av den fortgående folkströmmen till städerna. Styrelsen är icke
alldeles säker på vad motionärerna velat ha sagt härmed. I allt fall torde
dock meningen icke kunna vara att man hoppats genom den ifrågavarande
engångsrevisionen bli för lång tid framåt alldeles" befriad från frågor om
ändringar i den kommunala indelningen på grund av tätortsbildning. Snarast
synes man få antaga, att motionärerna med detta uttalande om syftet
med indelningsreformen velat erinra, att man i riktlinjerna för densamma
framhållit angelägenheten av att vid reformens genomförande beakta städernas
inkorporeringsbehov t. o. in. på längre sikt än som eljest kan anses
befogat. I den mån så sker, kan man givetvis påräkna en minskning av
antalet inkorporeringsärenden under tiden därefter. Men i betraktande av
motionärernas allmänna inställning till inkorporeringsfrågorna, såsom den
kommit till synes i motiveringens fortsättning, bör det då också uppmärksammas
att riktlinjerna för indelningsreformen på denna punkt icke givit
uttryck åt något sådant underkännande av den hittillsvarande indelningspolitiken,
som motionärernas kritik innebär. Dessutom är att märka, att
samma riktlinjer däremot också innefattat, att man vid indelningsreformens
genomförade bör söka skapa särskilt stora och bärkraftiga landskommuner
i städernas närhet — för att framdeles yppade inkorporeringsbehov för städerna
skola kunna tillgodoses utan alltför kännbara förluster för dessa
landskommuner.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

11

Motionärerna åberopa emellertid även på annat sätt 1946 års indelningsreform
såsom utgångspunkt för sin kritik mot den bittillsvaiande indclningspolitiken.
De framhålla, att skatteunderlaget och invånarantalet i efter
en indelningsändring kvarblivande kommunenheter endast tillmätes underordnad
betydelse enligt 1919 års lag men däremot blivit ledstjärnor för
1946 års reform. Det starka understrykandet vid denna reform av skatteunderlagets
och invånarantalets betydelse för en rationell kommunbildning
bör enligt motionärernas mening beaktas även i den ordinarie indelningspolitiken.
De uttala också, att det bör vara frågeställningen, var det »omstridda»
områdets skatteunderlag bäst behövs, som skall bestämma utgången
i inkorporeringsärendena.

Även styrelsen anser självfallet att skatteunderlagets och invånarantalets
betydelse för en rationell kommunbildning måste beaktas vid avgörandena
i dessa ärenden. Men styrelsen kan icke finna, alt indelningspolitiken hittills
principiellt intagit någon annan position. Tvärtom har det varit en
genomgående regel i denna politik att i varje särskilt indelningsärende ställa
frågan, om en föreslagen minskning av en kommun kunnat anses försvarlig
med hänsyn till den återstående delens storlek och bärkraft. En annan sak
är, att man därvid icke bedömt behovet av skatteunderlag och invånarantal
efter de normer som nu angivits för den allmänna indelningsrevisionen. Sedan
dessa normer uppställts, torde det emellertid icke kunna råda delade
meningar därom, att desamma också skola iakttagas vid framdeles uppkommande
frågor om indelningsändringar.

Men härmed är givetvis icke sagt, att inkorporeringsfrågorna böra eller
ens kunna avgöras" uteslutande ur synpunkten, var det till inkorporering
ifrågasatta områdets skatteunderlag bäst behövs. Icke ens vid den pågående
allmänna indelningsrevisionen torde avgörandena om de nuvarande småkommunernas
gruppering till större enheter bli träffade enbart ur denna
synpunkt. Hur beklagligt det i och för sig än må vara, så torde man alltid
få räkna med att den kommunala indelningen av många andra skäl långt
ifrån kan bli idealisk med avseende å tillgången på skatteunderlag i de olika
enheterna. Och dessa andra skäl kunna icke heller lämnas ur räkningen vid
prövningen av inkorporeringsfrågor.

De mera preciserade erinringar, som i motionerna framställas mot 1919
års indelningslag och dennas tillämpning, hänföra sig visserligen till särskilda
spörsmål inom inkorporeringspolitiken. Men de utmynna alla påtagligt
i en och samma slutsats, nämligen att städerna tillåtits otillbörligt utvidga
sig på landskommunernas bekostnad. Lika påtagligt är det motionärernas
mening, att detta icke skett blott i enstaka fall utan att här förefinnes
en felaktig allmän inriktning av inkorporeringspolitiken. Uppenbart
är också att de resonemang, som härvid föras, vila på en helt annan grundsyn
beträffande behovet av kommunindelningens anpassning efter inträffande
faktiska förändringar än den som hittills ytterst varit bestämmande
i frågor av förevarande slag.

Särskilt påfallande är att dessa resonemang i motionerna nästan genomgående
bortse från de strukturala skiljaktigheter olika områden emellan,
som föranlett, att den primärkommunala indelningen kommit alt uppbyggas
med olika slag av enheter: städer, köpingar och (egentliga) landskommuner.
Kritiken tar med andra ord ingen hänsyn — utom på eu punkt varom
mera nedan — till det förhållandet, att stad och landskommun från begynnelsen
representera och alltjämt äro avsedda alt vara enheter med skilda
näringspolitiska förhållanden och därav betingade olikheter i fråga om
bebyggelse och allt vad därmed har sammanhang samt alt just på grund
härav olika lagstiftning i åtskilliga hänseenden gäller för stad och lands -

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

kommun. Sålunda har detta förhållande alldeles lämnats åsido, när motionärerna
uppehållit sig vid indelningslagens stadgande om »fördelar för den
ekonomiska utvecklingen i orten» såsom inkorporeringsskäl och funnit det
oegentligt, att detta stadgande kommit att regelmässigt betyda ett tillgodoseende
av städernas utvecklingsbehov. Betecknande är redan det därvid
gjorda påpekandet, att industrier ofta med avsikt sökt sig till landsbygden
för att under friare former kunna driva sin verksamhet. Påpekandet
framföres såsom ett argument mot införlivning med stad av det område, dit
en industri av sådant skäl sökt sin tillflykt, och någon tanke ägnas tydligen
icke åt att de »friare formerna» till äventyrs ej äro avsedda för den ifrågavarande
industriella verksamheten eller den därav betingade bebyggelsen,
och att inkorporeringen sålunda kan vara motiverad för att få erforderlig
reglering till stånd. Lika litet synes man vilja fästa något avseende vid att
den industriella verksamheten kanske valt sin förläggning visserligen utanför
stadsgränsen för att kunna utnyttja de åsyftade friare formerna men
dock i stadens omedelbara närhet därför att den i allt fall varit beroende avsärskilda
resurser av olika slag, som funnits att tillgå i staden.

Motionärerna tala i detta sammanhang också — tydligen med stor ringaktning
— om föreställningar, att städerna skulle vara »dömda» till ständig
progress, landsbygden åter till regress. Självfallet får det medges, att
avgörandena icke böra grundas på några evighetsprognoser. Men det är väl
dock ett faktum, att man sedan länge och ej minst i vår tid kan i hög grad
tala om progress för sådana näringar och yrken och sådana bebyggelseformer,
som främst lokaliserats till städerna, och däremot om regress — relativt
sett — för den verksamhet som av gammalt karakteriserat landsbygden.
En ytterligare utveckling av vårt lands ekonomiska liv efter samma
linjer torde också allmänt anses vara en förutsättning för fortsatt välståndsökning.
Det borde därför icke heller vara så svårt att förstå, att »den
ekonomiska utvecklingen i orten», när det gäller en stad och dess närmaste
omgivningar, så gott som alltid varit och fortfarande kan antagas bli liktydigt
med stadens utveckling.

Även påståendet, att inkorporeringsavgörandena ofta skulle bestämmas
av förutfattade meningar om stadsförvaltningens allmänna överlägsenhet
över den landskommunala förvaltningen torde återgå på ett förbiseende av
skiljaktigheter — här givetvis i förvaltningsorganisatoriskt hänseende —
som föranletts av de strukturala olikheterna mellan stad och landskommun.
Motionärerna synas här ha åsyftat förutfattade meningar om allmän
överlägsenhet hos stadsförvaltningen beträffande fullgörandet av förvaltningsuppgifter,
för vilka landskommunerna ha eu motsvarande organisatorisk
utrustning. Styrelsen betvivlar att verkligen några förutfattade meningar
av sådan innebörd influerat på inkorporeringsavgörandena. Däremot
torde man vid dessa avgöranden ofta ha kunnat med fog åberopa en överlägsenhet
i annan mening hos stadsförvaltningarna, nämligen i så måtto
att dessa men icke resp. landskommuners förvaltningar innefattat organ
med speciella kvalifikationer för lösandet av de typiskt stadsmässiga uppgifter,
som merendels förelegat inom de områden, vilka föreslagits till inkorporering.

Icke heller bör det i detta sammanhang förbises, att det ifrågavarande
området i sådana fall som sist nämnts ofta varit av så relativt ringa storlek,
att landskommunens utrustning med den därför erforderliga särskilda
förvaltningsorganisationen skulle ha varit i och för sig orimlig. När 191!)
års lag räknar med att man genom inkorporering kan vinna fördelar för
den kommunala förvaltningen, är det givetvis bl. a. dylika situationer som
åsyftas. Och styrelsen kan för sin del endast finna det fullt naturligt, att

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

13

ändringar i den kommunala indelningen visat sig befogade just ur sådana
förvaltningsorganisatoriska synpunkter.

Vad motionernas motivering i övrigt innehåller är delvis så allmänt eller
dunkelt uttryckt att styrelsen måste tveka att ingå på någon diskussion
därom. På ett par punkter synas dock några påpekanden böra tilläggas.

Bl. a. har utan närmare förklaring antytts, att de s. k. stadsstadgornas
hittillsvarande innehåll varit en bidragande orsak till en olämplig inriktning
av indelningspraxis. Ehuru styrelsen måste lämna öppet vad som därmed
avses, torde dock böra erinras att kommunindelningskommittén ju
ifrågasatt en principiell omläggning av nämnda författningsreglering tillsammans
med andra åtgärder för att reglera det landskommunala ansvaret
för tätortsangelägenheter. Från styrelsens sida har visserligen framförts
starka betänkligheter mot kommitténs förslag i denna del. Men det torde
kunna förutsättas att detsamma blir föremål för ytterligare överväganden
i samband med den väntade fortsatta behandlingen av frågan om revision
av lagstiftningen om municipalsamhällen. Det bör därför tillfogas, att styrelsen
nyligen i yttrande över förslag av kommunallagskommittén om vissa
lagändringar med anledning av kommunindelningsreformen med skärpa
framhållit angelägenheten av att denna fråga om municipallagstiftningen
skyndsammast företages till slutlig behandling.

Mera utförligt ha motionärerna uppehållit sig vid den i inkorporeringspraxis
på senare tid allt starkare framträdande tendensen att med städer
och köpingar sammanlägga rena landsbygdsområden av stor omfattning.
Påfallande är, att motionärerna finna denna tendens betänklig bl. a. därför
att den är ägnad att utsudda »de hävdvunna skillnaderna mellan stadssamhällen
och landskommuner». Även från stadsförbundets sida har i
många sammanhang givits uttryck åt stark betänksamhet mot denna tendens,
och det ytterst av samma skäl. Men i anslutning till vad ovan anförts,
kan styrelsen i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att en
fortgående utvidgning av stadssamhällenas områden — ehuruväl med naturliga
begränsningar — är lika befogad av samma skäl. Om man lägger
hinder i vägen för en sådan utvidgning, där den betingas av samhällenas
faktiska utveckling, och i stället låter denna utveckling få försiggå, så gott
sig göra låter, inom angränsande landskommuners gränser, kommer man
givetvis också att bidraga till ett utsuddande av de hävdvunna skillnaderna
mellan stadssamhällen och landskommuner.

Beträffande sist berörda förhållande — att inkorporeringspolitiken framför
allt måste ses mot bakgrunden av den faktiska utvecklingen av den
samhällsbildning varje stadskommun innefattar — vill styrelsen slutligen
ytterligare understryka en synpunkt, som motionärerna icke alls synas ha
ägnat någon uppmärksamhet men som styrelsen däremot anser vara den
allra viktigaste vid inkorporeringsfrågornas bedömande. När ett stadssamhälles
utveckling tenderar till att sträcka sig ut över de för detsamma en
gång bestämda kommungränserna eller kanske redan börjat göra detta, kan
det icke vara likgiltigt, om den fortsatta utvecklingen får försiggå inom
en enda eller två eller flera kommunala enheter. Vad frågan här gäller är,
om allt det planläggningsarbete i olika hänseenden, som sammanhänger
med tillväxten av en stads tätbebyggelse, och genomförandet av de samhälleliga
uppgifterna inom de nya områden, som denna tätbebyggelse successivt
når ut över, lika väl kan effektueras utan all dessa områden få kommunal
samhörighet med det förutvarande stadsområdet. Man har svårt att
tro, att någon vill på allvar påstå att så kan ske. Förbindelseleder och ledningsnät
likaväl som andra kollektiva anordningar av olika slag för de nytillkommande
bebyggelseområdena behöva givetvis planeras och utföras i

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

anslutning till motsvarande anordningar för den redan förefintliga tätort,
varifrån bebyggelsen sprider sig ut över nya arealer. För att få alla dessa
samhällsuppgifter ändamålsenligt lösta, när bebyggelsen fortskrider över
stadens- en gång givna gränser, behövs något utöver vad som kan stå till
buds med en oförändrad kommunal indelning. Uppgifterna måste lösas i
intimt samband med vad som redan uträttats och vad som återstår att göra
för den förut existerande tätbebyggelsen och härför erfordras enhetligt kommunalt
ansvar och enhetlig handläggning. Mer än någonsin är det anledning
att nu hålla detta i minnet, när man i princip gått in för att säkerställa
ändamålsenlig utveckling av tätbebyggelsen genom att ställa den därför
erforderliga markdispositionen under kommunal ledning. Man måste
för den skull alltfort räkna med ett betydande inkorporeringsbehov för städerna.

På grund av det anförda kan styrelsen endast i ringa mån ansluta sig
till den kritik mot den hittillsvarande indelningspolitiken, som motionärerna
framfört, och styrelsen kan icke alls omfatta den grundsyn, som
kommer till synes i denna kritik. Det kan visserligen medges, att 1919 års
kommunala indelningslag icke i allo numera är tillfredställande och att
en översyn av densamma därför kan ifrågasättas, eventuellt i anslutning
till de utredningsuppdrag som anförtrotts kommunallagskommittén. Möjligt
är också att den pågående indelningsrevisionen kan ge ytterligare anledning
till en sådan översyn, ehuru själva riktlinjerna för denna revision
icke tyda på att så blir fallet. Men styrelsen måste bestämt avstyrka att en
utredning i hithörande spörsmål begäres från motionärernas utgångspunkter
och med den inriktning som de åsyfta.

Stockholm den 15 mars 1948.

Svenska stadsförbundets styrelse
ZETH HÖGLUND

Sixten Humble

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

15

Bil. 2.

Till riksdagens konstitutionsutskott.

Genom remiss den 17 februari 1948 har Svenska landskommunernas förbund
beretts tillfälle att avgiva utlåtande över de inom riksdagen väckta
likalydande motionerna I: 147 av herr Elof sson samt II: 239 av herr Mattsson
med flera angående vissa ändringar i lagen om ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m. Med anledning härav
får styrelsen vördsamt anföra följande.

I förevarande motioner göres en allmän hänvisning till det utlåtande styrelsen
för Svenska landskommunernas förbund på sin tid avgav över olika
vid 1947 års riksdag till 2:a kammarens tredje tillfälliga utskott remitterade
motioner. I väsentliga stycken upprepas också de tankegångar, åt
vilka styrelsen då gav uttryck och som styrelsen alltjämt omfattar. Styrelsen
vill emellertid påpeka att styrelsen jämväl i ett senare avgivet utlåtande
över 1944 års kommittés för kommunal samverkan betänkande med förslag
till lag om regionkommuner m. m. ytterligare belyst ämnet ur landskommunala
synpunkter. Sagda utlåtande är intaget i häfte 12, s. 551 o. f. i Landskommunernas
tidskrift årgång 1947, vilket häfte bilägges. Utöver vad styrelsen
vid förutberörda tillfällen yttrat önskar styrelsen framhålla följande.

Enligt styrelsens mening föreligger av skäl som anges i styrelsens nyssnämnda
utlåtanden samt förevarande motioner ett behov av överarbetning
av 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning. Helst böra också allmänna riktlinjer för kommande indelningspraxis
uppdragas. I kommunindelningskommitténs betänkande framhålles
viserligen att genom kommunindelningsreformen landskommunerna
regelmässigt komma att erhålla så stora områden, så höga invånarantal och
så goda skatteunderlag, att de i framtiden lättare än nu skola kunna uthärda
de förluster, som inkorporeringar med städer föra med sig. Även om dessa
uttalanden innehålla en kärna av sanning utgör det läge, som inträder efter
kommunindelningsreformen, icke på längre sikt någon garanti för att
landskommunerna få behålla erforderliga förutsättningar för sin verksamhet
om den nuvarande indelningspolitiken får fortsätta. Vanligen förhåller
det sig nämligen så att de områden, som beröras av inkorporeringar och
köpingsutbrytningar tillhöra de skattekraftigaste och folkrikaste delarna av
landskommunerna. Resultatet av indelningsändringen blir då att invånarantal
och skatteunderlag i exkorporeringskommuner bli lägre än som förutsatts
vara erforderligt vid kommunindelningsreformen. Såsom styrelsen
i sitt yttrande över regionkommunförslaget understrukit är det därtör synnerligen
angeläget att inkoinporeringarna i framtiden begränsas till det för
stadssamhällena omedelbart och för den närmaste framtiden erforderliga,
och att diskonteringar av på längre sikt alltid obestämbara »stadsutvecklingar»
undvikas. Den tendens att i fråga om de högre planinstituten begränsa
deras tillämpning till vad som är absolut nödvändigt, som gjort sig
gällande vid utarbetandet av den nya byggnadslagstiftningen, bör alltså
enligt styrelsens mening reflekteras i inkorporeringspolitiken.

Men översynen av gällande inkorporeringslagstiftning och och inkorporeringspraxis
bör icke stanna vid detta. Enligt styrelsens mening är det nöd -

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

vändigt att hela problemet grundligt och förutsättningslöst omprövas. Nuvarande
indelningspraxis har lett till en rad för ett tidigare betraktelsesätt
främmande stads- och köpingsbildningar, där det urbaniserade området i
själva verket blott utgör en mindre del av kommunterritoriet. För köpingarnas
del kan man, såsom också styrelsen tidigare framhållit, acceptera
denna utveckling i sådana fall, då syftet med köpingsbildningen av hel
landskommun varit att bereda en fortsättning åt ett redan existerande fruktbärande
kommunalt samarbete mellan landsbygds- och tätortsinvånare inom
den gamla kommunens ram. Ofta nog förhåller det sig nämligen så att
centralorten, ehuru den nått en relativt hög utveckling, ännu icke kan betraktas
såsom »stadsmogen». Det kan då vara rationellt att uppskjuta tidpunkten
för »stadsområdets» utbrytning ännu någon tid. Sammanlägger
man däremot en redan färdigbildad stad med vidsträckt landsbygd innebär
detta regelmässigt något, som varken staden eller landsbygden på längre
sikt blir betjänt av. Skälen varför indelningsändringar av sistnämnt slag
böra undvikas ha såväl av motionärerna och styrelsen som också av kommunindelningskommittén
och de sakkunniga som handhaft spörsmålet om
regionkommuneproblemet utförligt utvecklats. De fall där stadsbildningar,
där vidsträckt landsbygd ingår vid sidan av utpräglad stadsbygd, te sig
rationella, äro i själva verket ytterst sällsynta.

Såsom motivering för stadsbildningar av sistnämnt slag har stundom
åberopats att ett samtidigt tillgodoseende av stadssamhällets utrymmesbehov
och önskemålet om återstående landsbygdsdelars kvarstannande under
landskommunal administration icke varit möjligt på grund av att
kringliggande landskommuner rest motstånd mot restdelarnas förening
med dem och att detta motstånd icke med nu gällande indelningslagstiftning
kunnat övervinnas. Med nu gällande indelningslagstiftning anses vidare
det förhållandet att ett område beviljats stads- eller köpingsrättigheter
utesluta att hela området eller delar av detsamma genom indelningsändring
tillföres landskommun eller annan stad eller köping. Otvivelaktigt
ha dessa omständigheter stundom verkat förryckande på indelningsfrågornas
uppläggning och avgörande. Vad som här förekommit synes aktualisera
frågan huruvida en kommunal vetorätt mot indelningsändring bör bibehållas
ens i den uttunnade form, som den erhållit i 1919 års lagstiftning,
eller om sagda vetorätt bör ges ett annat innehåll än nu. Med den innebörd
som i nuvarande indelningspraxis givits å ena sidan åt de vetobrytande
kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring och å den andra åt
uttrycket »avsevärd olägenhet» har i själva verket det skydd, som åsyftats
med vetoregelns uppställande, i hög grad underminerats. Styrelsen utgår
visserligen från att den kommunala opinionen även i framtiden bör tillmätas
en mycket stor och stundom avgörande betydelse för indelningsfrågorna.
På grund av erfarenheterna från nuvarande indelningspraxis kan det
emellertid ifrågasättas om detta önskemål bäst tillgodoses genom lagbestämmelser
som enligt sakens natur måste bliva svävande och svårtolkade.
Styrelsen vill i varje fall icke motsätta sig att även hithörande spörsmål
omprövas av en kommande utredning.

De nuvarande reglerna i 3 § av 1919 års lag synas bygga på förlegade
föreställningar om kommunernas »utveckling». Trots skenbart neutrala
ordalag privilegiera de stadssamhällena på landskommunernas bekostnad.
Enligt styrelsens mening böra dessa stadganden revideras. Vad som för
kommunbildningarna sedda i ett större sammanhang kan vara rationellt
sammanfaller nämligen visst icke alltid med vad som i ett särskilt fall gynnar
en enskild stads- eller köpingskommun. Lagstiftningen synes här böra

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

17

söka sig fram till nya begrepp som bättre motsvara de verkliga behoven
av indelningsändring.

I anslutning till vad som anförts av motionärerna och i förutberörda
styrelseutlåtanden i detta ämne och beträffande angelägenheten av att
landskommunerna få behålla sina ur kommunikationssynpunkt välbelägna
industriområden kan det vidare vara på sin plats att påpeka att företagna
utredningar i aktuella indelningsärenden visat att bibehållandet av blandade
landskommuner i betydelsen av kommuner sammansatta av jordbruksbygd
och industrisamhällen kunnat medföra befolkningsåtervinning
inom avfolkade jordbruksområden, sedan landskommunen med hjälp av
genom industriens tillvaro förbättrat skatteunderlag kunnat vidtaga standardförbättrande
åtgärder inom hela sitt område. Ortens ekonomiska utveckling
har här gagnats av att landskommunen fått behålla industriområden,
ehuru dessa så småningom kommit att ligga tätt intill knutarna på
stadssamhallct.

Ifrågasättas kan vidare om icke åt utredningen borde uppdragas att utreda
de med municipalsamhällsbildningarnas successiva avveckling sammanhängande
problemen. En lösning av detta problem i överensstämmelse
med kommunindelningskommitténs intentioner förutsätter att landskommun,
där så kräves, tillätes administrera samtliga stadsstadgor för sina tätorter
Skall detta program kunna förverkligas måste landskommunernas
tillgodoseende med erforderliga person- och skatteunderlagsresurser fa
ännu större betydelse än nu, något som icke kan undgå att få återverkningar
även för indelningsfrågornas del. Skulle statsmakterna rygga tillbaka
för att vidtaga ändringar i gällande indelningslagstiftning och mkorporeringspraxis
tvingas man till andra lösningar, antingen genom utvidgning
av skatteutjämningsbidragsverksamheten eller genom en ny uppdelning
mellan stad och land av de kommunala skatteobjekten enligt linjer
som skisserats av kommunalskatteberedningen. För sin del kan styrelsen
icke finna någon av dessa vägar tillfredsställande och de lamna for
övrigt frågan om hur de kommunala förtroendeambetena skola rekryteras
i kommuner, som genom exkorporering frånkänts folkrika delar, olost.

Det skulle ligga närmast till hands att hänskjuta ifragavarande utredning
till 1946 års kommunallagskommitté. Det rör sig emellertid har om
ett vtterst invecklat problem, som snarast bör bringas till sin lösning. Enligt
styrelsens mening är det därför motiverat att utredningsuppdraget
lämnas särskilda sakkunniga, som kunna framlamna förslag vid un^eta -ligen samma tidpunkt som kommunallagskommittens huvudförslag vantas

bii avlämnade.

Stockholm den 4 mars 1948.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
MARTIN ANDERSSON.

Sixten Larson.

2 liihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 21.