Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12.

15

Nr 12.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om de offentliga tjänstemännens rättsställning.

I de likalydande till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 106 i
första kammaren av herr Bergvall m. fl. och nr 176 i andra kammaren av
herr Ohlin in. fl. hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag beträffande revision av i
regeringsformens §§ 35 och 36 stadgade grunder för statstjänsteinännens
rättsställning i samband med en allmän tjänstemannalagstiftning, omfattande
jämväl de kommunalt anställda tjänstemännen, samt med beaktande
av här ovan anförda synpunkter».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

I § 36 regeringsformen föreskrives, att statstjänstemän icke kunna, utan
medelst rannsakning och dom, ifrån sina innehavande sysslor av Konungen
avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras
eller flyttas. Ett undantag från den i vårt samhällsskicks historia redan tidigt
framträdande grundsatsen om statstjänstemäns oavsättlighet finnes stadgat
i § 35 regeringsformen, som medgiver Konungen rätt att, när han prövar
rikets tjänst det fordra, entlediga innehavare av vissa i paragrafen uppräknade
förtroendesysslor. Sådana sysslor äro ett flertal såväl civila som militära
chefsbefattningar samt vissa med dem jämförliga ämbeten ävensom alla
beställningar, vilka inrättats för att tillvarataga rikets intressen hos främmande
makter. Vår grundlag känner sålunda endast två kategorier statstjänstemän,
nämligen de som äro oavsättliga och icke kunna förflyttas samt
de som inneha förtroendesysslor eller äro förtroendeämbetsmän.

I § 35 regeringsformen ha efter år 1809 företagits smärre ändringar för att
bringa uppräkningen av förtroendeämbetsmän i större överensstämmelse med
vissa inom statsförvaltningen företagna organisatoriska förändringar. Senast
ändrades lagrummet 1876; fortfarande upptager det titlar och ämbeten, som
försvunnit, varjämte det i fråga om nytillkomna ämbeten är omtvistat om
''de äro hänförliga till förtroendesysslor eller ej. Däremot står § 36 orubbad
kvar alltsedan regeringsformens tillkomst.

Den tidrymd av nära nog halvtannat sekel som härefter förflutit har inom
statsförvaltningen medfört en genomgripande omdaning, beroende såväl av
allmänna strukturella förändringar i samhället som av en utvidgning av
den statliga verksamheten till nya områden i en omfattning, som icke förutsetts
av 1809 års grundlagsstiftare. Statstjänsteinännens rättsliga ställning
har icke förblivit oberörd av denna utveckling. Anställningsformerna konstitulorial
och förordnande (tills vidare eller på viss tid) ha erhållit en

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12.

alltmer ökad utbredning. Uppfattningen att § 36 regeringsformen endast har
avseende å tjänster, vilka tillsatts genom fullmakt, har efter hand gjort sig
gällande. Innehavare av andra tjänster än fullmaktstjänster ha därför icke
ansetts tillförsäkrade det i lagrummet stadgade skyddet. I enlighet härmed
har i civila avlöningsreglementet och i statens allmänna avlöningsreglemente
upptagits uttrycklig föreskrift om att innehavare av konstitutorial kunna avsättas
i administrativ väg för fel eller försummelse i tjänsten. Att genom
förordnande tillsatta statstjänstemän kunna entledigas utan rannsakning och
dom, har vidare ansetts följa redan av anställningsformens natur. Detsamma
gäller om icke ordinarie befattningshavare. Men även fullmaktshavarnas
rättsliga ställning har i grunden förändrats. Från mitten av 1800-talet ha
i avlöningsförfattningar införts alltmera skärpta bestämmelser om förflyttningsskyldighet.
Dessa bestämmelser ha motiverats med viktiga statsintressen,
men stå icke desto mindre i motsättning till ordalagen i § 36. Sista steget
i denna utveckling har utgjorts av de bestämmelser, som upptagits i civila
avlöningsreglementet och statens allmänna avlöningsreglemente. I nämnda
reglementen stadgas, att annan tjänsteman än domare är skyldig att låta
sig förflyttas, förutom till annan stationeringsort eller annan befattning vid
det verk han tillhör, där Kungl. Maj :t så prövar lämpligt, till befattning vid
annat verk, å vilken reglementet är tillämpligt. Även för domare föreskrives
förflyttningsskyldighet till annan domartjänst inom den lönegrad han tillhör,
ehuru med det villkoret, att Kungl. Maj :t finner organisatoriska skäl
påkalla förflyttningen. Militära beställningshavare äro underkastade ännu
vidsträcktare förflyttningsskyldighet. Beträffande samtliga högre militära
befattningshavare ävensom befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
gäller därjämte, att de äro pliktiga att avgå från tjänsten, där så befinnes
påkallat med hänsyn till statens intresse. Även pensionsförfattningarnas
föreskrifter om skyldighet för befattningshavare att vid viss ålder eller under
vissa andra omständigheter frånträda tjänsteutövningen, ehuru med rätt till
pension, äro, oaktat bestämmelsernas ändamålsenlighet och nödvändighet
numera knappast av någon sättas i fråga, i varje fall icke förutsatta i regeringsformen.
De kunna icke ledas tillbaka längre än till 1870-talet.

Mot bakgrunden av den utveckling som sålunda ägt rum anhöll riksdagen
år 1942 på konstitutionsutskottets initiativ i skrivelse (nr 475) till Kungl.
Maj:t om utredning av frågan om revision av de i §§ 35 och 36 regeringsformen
meddelade bestämmelserna om statstjänstemännens rättsliga ställning.
I utskottets av riksdagen godkända memorial, nr 18, anfördes följande.

En betydande klyfta föreligger otvivelaktigt mellan å ena sidan grundlagens
bud och å andra sidan deras tillämpning genom vissa nu gällande
författningar, som i viktiga delar äro ett uttryck för det praktiska livets
krav. Denna motsättning är ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter. Förhållandena
ha numera utvecklat sig därhän, att denna skiljaktighet icke
längre bör få bestå utan bör överbyggas genom en revision av § 36 och den
i samband därmed stående § 35 regeringsformen. Å ena sidan bör härvid
hänsyn tagas till att den allmänna princip, på vilken § 36 bygger, är av vital
betydelse för rättskipningen och förvaltningen och därmed för hela

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12.

17

vårt samhällskick. Det är nämligen angeläget, att dessa funktioner handhavas
av personer, som efter bästa övertygelse fullgöra sina värv utan att
behöva frukta godtyckliga inskridanden från överordnade. Å andra sidan
hör också beaktas statsmakternas behov av större rörelsefrihet på föreyarande
område än § 36 i sin nuvarande lydelse skänker. Detta behov har särskilt
framträtt under de senaste årtiondena. Huru de nya grundlagsbuden
i detalj skola utformas torde emellertid icke kunna avgöras utan en allsidig
utredning genom Ivungl. Maj :ts försorg. Enligt sakens natur böra de
emellertid icke göras alltför utförliga. Härav följer, att vid utredningen
fråga torde uppstå om icke, i likhet med vad flerstädes i utlandet är fallet,
närmare bestämmelser i ämnet lämpligen böra införas i särskild lagstiftning,
som mera ingående reglerar statstjänstemännens rättigheter och skyldigheter.

År 1946 anhöll riksdagen ånyo (skr. nr 261) om utredning av frågan om
revision av omförmälda bestämmelser i regeringsformen. Spörsmålet hade
vid detta tillfälle aktualiserats genom i kamrarna väckta motioner (I: 192
och 11:335) med förslag till ny lydelse av § 36 regeringsformen och i anslutning
därtill en beredskapslagstiftning, som medgåve Ivungl. Maj :t rätt
att, då rikets tjänst eller den allmänna välfärden så fordrade, vid utomordentliga
förhållanden tillfälligt skilja eller förflytta ämbets- och tjänstemän
från deras sysslor. Utskottet anförde i sitt till grund för skrivelsen
liggande utlåtande (nr 16) bl. a. följande.

Det är enligt utskottets mening angeläget att frågan om revision av de i
§§ 35 och 36 regeringsformen meddelade bestämmelserna angående statstjänstemannens
rättsliga ställning snarast blir föremål för utredning. De
skäl, som föranledde riksdagen år 1942 att i skrivelse till Ivungl. Maj :t
anhålla om en sådan utredning, äga alltjämt giltighet och ha under de senaste
åren i flera olika sammanhang gjort sig gällande. Vid en dylik revision
bör, med principiellt vidhållande av den grundsats på vilken § 36
regeringsformen bygger, hänsyn tagas till statsmakternas behov av större
rörelsefrihet på förevarande område än § 36 i sin nuvarande lydelse medgiver.

Denna rörelsefrihet bör sträcka sig så långt, att möjlighet finnes att, där
ett allmänt intresse det påkallar, avskeda personer, som visat sig uppenbart
olämpliga och för sin befattning icke skickade. Skäl av skilda slag
kunna ur det allmännas intresse motivera en befattningshavares skiljande
från tjänsten. Ett sådant skäl anföres i föreliggande motioner. Enligt utskottets
mening bör man av varje statstjänsteman kunna fordra, att han
skall vara känd för »laglydnad och medborgarsinne», ett krav som i 1940
års hemvärn skungörelse uppställts för varje hemvärnsman och som sedan
inarbetats i jämväl andra författningar på det militära området. Det synes
utskottet angeläget, att statsmakterna, för att vårt land vid krig eller krigsfara
skall äga en fullt pålitlig ämbets- och tjänstemannakår, tillse att detta
krav på laglydnad och medborgarsinne redan uppfylles under lugna, normala
förhållanden och att grundlagen, eventuellt kompletterad av närmare
bestämmelser i särskild lag, erhåller en sådan utformning att detta blir
möjligt.

Med hänvisning till det anförda lär utskottet, som alltså ej kan ansluta
sig till motionärernas förslag om eu beredskapslagstiftning i ämnet
men som instämmer i motionernas syfte, ehuru utskottet anser, att den
där väckta frågan bör utredas i ett större sammanhang, hemställa, att riks 2

tlihawj till riksdagens protokoll 1''J’iS. 5 sa ml. 2 avd. Nr 10—12.

18

Konstitutionsutskottets utlåtande iu 12.

dagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om skyndsam utredning
med beaktande av ovan anförda synpunkter av frågan om en revision av de i
§§ 35 och 36 regeringsformen meddelade bestämmelserna om statstjänstemännens
rättsliga ställning.

Vad utskottet hemställt, bifölls av båda kamrarna, av första kammaren
dock med den ändring i utskottets motivering, att den del därav, som börjar
med orden »Denna rörelsefrihet» och slutar med orden »blir möjligt»,
utelämnades.

Riksdagsskrivelserna från åren 1942 och 1946 ha ännu icke föranlett
någon Kungl. Maj :ts åtgärd. De spörsmål, som beröras däri, äro dock
av den vikt, att en utredning därom utan dröjsmål bör komma till stånd.
Erfarenheterna från de senare åren visa också, att frågan om statstjänstemännens
rättsliga ställning gång efter annan och i skilda sammanhang
aktualiserats. Sålunda framhöll vederbörande departementschef i proposition
(nr 333) till 1946 års riksdag angående allmän lönereglering för
befattningshavare i statens tjänst, att frågan om anställningsformerna
för ordinarie tjänstemän borde övervägas först vid omförmälda av riksdagen
begärda utredning. Vidare har spörsmålet om entledigande av tjänstemän
på grund av olämplighet, opålitlighet m. in. föranlett inrättande av
avgångsstater för vissa befattningshavare vid försvaret samt polis- och
åklagarväsendet år 1942 respektive år 1946. Med anledning av förslaget
om avgångsstat för sistnämnda befattningshavare uttalade justitiekanslersämbetet
den meningen, att ifrågavarande åtgärder borde anstå i avvaktan
på den av riksdagen begärda utredningen rörande föreskrifterna i §§ 35
och 36 regeringsformen. Tillika har frågan om möjlighet att entlediga
vissa läkare och lärare från deras befattningar på grund av olämplighet
diskuterats vid 1945 och 1946 års riksdagar. (Jämför härom interpellationssvar
i andra kammaren den 20 december 1945 och den 13 mars 1946 ävensom
andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1946 i anledning av propositionen
nr 36 angående ändring av 1940 års lag om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus.) Härvid har föreliggande spörsmål vidgats
till att omfatta ej blott statliga tjänstemän utan även vissa kommunala
befattningshavare. Vad sålunda förekommit är ägnat att understryka
angelägenheten av att den av riksdagen begärda utredningen igångsättes.
Utredningen bör också avse de kommunalt anställda tjänstemännens rättsställning
såvitt angår frågan om deras entledigande på grund av illojalitet
eller liknande skäl. Då utskottet emellertid förutsätter, att den av
riksdagen redan tvenne gånger begärda utredningen kommer till stånd
vid sådan tidpunkt att resultatet därav kan föreläggas riksdagen i god tid
före utgången av nästa andrakammarperiod, anser sig utskottet sakna anledning
att ånyo tillstyrka skrivelse till Kungl. Maj :t i samma ämne. Under
hänvisning till det nu anförda och då ifrågavarande till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner främst avse statstjänstemännens rättsliga
ställning, får utskottet hemställa,

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12.

19

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 mars 1948.

På konstitutionsutskottets vägnar:
JONES ERIK ANDERSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,
Karl August Johanson, Herlitz, Elmgren, Mattsson, Gustavson, Englund,
Thun* och Damström; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Nilsson i Göteborg,
Norén, Kyling, Spångberg, Håstad, Jonsson i Haverö, Dickson,
Gustafsson i Bogla och Larsson i Stockholm.

*) Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Englund och Larsson i Stockholm.