Jordbruksutskottets utlåtande nr 36.

11

Nr 36.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående Tännforsens
och andra större vattenfalls avsättande såsom nationalparker.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 101 av herrar Petersson och Osvald samt II: 171
av herr Österman m. fl., har hemställts, »att riksdagen måtte besluta dels
att den staten tillhöriga Tännforsen med angränsande mark måtte avsättas
såsom nationalpark, dels att antingen den nu pågående naturskyddsutredningen
eller Svenska naturskyddsföreningen måtte erhålla uppdrag att utarbeta
förslag till vilka ytterligare större vattenfall, som böra avsättas såsom
nationalparker».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtande i ärendet från
naturskyddsutredningen.

Rörande statens förvärv av Tännforsen får utskottet erinra följande.

1 skrivelse den 1 augusti 1940 hemställde vattenfallsstyrelsen om Kungl.
Maj :ts godkännande av två vid skrivelsen fogade, under förbehåll om dylikt
godkännande, med fru Ellen Lilhander och advokaten Erik Selander
ingångna avtal om förvärv för kronans räkning av vattenrätt i Tännforsen
inom Indalsälvens vattensystem. I skrivelsen lämnades till en början följande
uppgifter.

Tännforsen är belägen mellan sjöarna Tännsjön och östra Noren inom
Äre socken av Jämtlands län. Sjöarna utgöra tillflöden till den s. k. Under
såkersälven, en källflod till Indalsälven. Fallhöjden i Tännforsen uppgår
till 36,5 meter eller, räknat i enkel strand, 73 meter. Tännforsens högra
strand angränsar hemmanet Bosjöedet l2, vilken fastighet vid ägostyckning
tilldelats vattenområdet samt numera tillhör Ellen Lithander. Till
Tännforsens vänstra strand gränsar en vid laga skifte å fyllnadsjorden
Gravadalen för delägarnas gemensamma räkning avsatt samfälld upplagsoch
fiskeplats. Fyllnadsjorden Gravadalen tillkommer byarna Björnänge
och Viken. Å den Ellen Lithander tillhöriga fastigheten Björnänge 28 belöpa
10,7i procent i fyllnadsjorden och å de Erik Selander tillhöriga fastigheterna
Viken 11S och Viken 1“ en andel däri av 9,35 procent.

Enligt vattenfallsstyrelsen skulle genom de för godkännande framlagda
förvärven kronan komma att bliva ägare till sammanlagt 60,03 procent av
den totala fallhöjden i Tännforsen, varigenom kronans majoritet i detta

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36.

värdefulla fallkomplex tryggades. Det pris, för vilket fallandelarna kunde
förvärvas, utgjorde tillsammans 104 000 kronor, vilket pris med hänsyn till
föreliggande utbyggnads- och regleringsmöjligheter syntes skäligt.

Av avtalen framginge, att vattenfallsstyrelsen gentemot Ellen Lithander,
som haft en icke obetydlig inkomst å inträdesavgifter från besökande turister
och ej velat avstå från denna inkomstkälla, förbundit sig att under en
tid av 30 år icke utbygga fallet på sådant sätt eller i sådan omfattning, att
fallets eller strändernas skönhetsvärden väsentligt förminskades.

Vattenfallsstyrelsen framhöll, att det, ehuru förvärven i Tännforsen icke
vore nödvändiga för tillgodoseende av styrelsens för den närmaste framtiden
föreliggande behov av vattenkraft — fallet komme med all sannolikhet icke
att utbyggas, förrän om några decennier — syntes styrelsen mycket önskvärt,
att vattenfallet i fråga komme i kronans ägo. Staten ägde de nedanför
Tännforsen i Undersåkersälven belägna omkring 40 meter höga Ristafallen
och hade sålunda redan stora intressen i älven. Även ur naturskyddssynpunkt
finge det anses vara en fördel, att Tännforsen komme i
statens hand, emedan det då funnes större möjlighet att avväga, i vilken
grad naturskydds- respektive produktiva vattenkraftsintressen borde tillgodoses.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde vattenfallsstyrelsen,
att Kungi. Maj :t måtte dels godkänna ifrågavarande två avtal om förvärv
av vattenrätt i Tännforsen, dels av det av riksdagen anvisade anslaget
till inköp av vattenfall och fastigheter samt utförande av nyanläggningar
ställa till styrelsens förfogande ett belopp av tillhopa 104 000 kronor för
gäldande av de överenskomna ersättningarna, dels ock förordna, att en genom
avtalet med Ellen Lithander förvärvad avstyckning om cirka 6,3 hektarskulle
stå under vattenfallsstyrelsens förvaltning.

I skrivelse den 10 augusti 1940 hemställde länsantikvarien i Jämtlands
län Erik Festin å föreningen Heimbygdas naturskyddsnämnds vägnar, att
vattenfallsstyrelsens framställning icke borde bifallas utan att i stället en
utredning borde komma till stånd med syfte att såsom nationalparksområde
avsätta Tännforsen med lämpligt kringliggande område.

1 skrivelse den 26 september 1940 anmälde vattenfallsstyrelsen, bland annat,
att överenskommelse träffats med Ellen Lithander om ett förtydligande
tillägg angående den nyttjanderätt till markområdet vid Tännforsen,
som hon förbehållit sig. Genom tillägget reglerades närmare den omfattning,
vari anordningar för turiströrelsen finge utföras av ägaren till fastigheten
Bosjöedet l2.

I proposition nr 46 till 1940 års urtima riksdag föreslog Kungl. Maj :t härefter
riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Maj :t godkänna ifrågavarande
två avtal jämte tilläggsavtal avseende förvärv av vattenrätt i Tännforsen,
dels ock medgiva att av anslaget till statens vattenfallsverk för inköp av
vattenfall och fastigheter samt utförande av nyanläggningar måtte för gäldande
av de i avtalen överenskomna ersättningarna tagas i anspråk ett belopp
av 104 000 kronor.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36. 13

Föredragande departementschefen anförde för egen del i huvudsak följande.

Det ifrågasatta förvärvet av något mer än hälften av vattenrätten i Tännforsen
är icke nödvändigt för att tillgodose vattenfallsstyrelsens för den närmaste
framtiden föreliggande behov av vattenkraft. Styrelsens förslag ingår
endast såsom ett led i styrelsens strävanden att söka förvärva så stor
andel som möjligt i de vattendrag, i vilka kronan förut äger intressen.
Några planer på en omedelbar utbyggnad föreligga icke. Att frågan om ett
förvärv av fallet aktualiserats beror bland annat därpå, att vattenfallsstyrelsen
räknat med att fallet skulle kunna komma att förvärvas av något
enskilt intresse, därest kronan avvisade tillfället att förvärva vattenrätten.

Vid en framtida exploatering av vattenfallet ligger det i sakens natur, att
stor hänsyn måste tagas till det förhållandet, att Tännforsen är ett av Sveriges
vackraste och mest kända vattenfall. På grund av sin lättillgängliga
belägenhet besökes också fallet årligen av stora skaror av turister. En framtida
utbyggnad av fallet bör därför ske på sådant sätt, att fallets stora skönhetsvärden
i möjligaste mån bevaras. De naturliga förutsättningarna härför
äro ganska goda. Uppenbart är emellertid, att ett tillvaratagande av dessa
möjligheter icke kan ske utan att detta i motsvarande mån inkräktar på
fallets utnyttjande för energiutvinning. Det föreligger dock större garantier
för att en rimlig avvägning mellan naturskydds- och de produktiva vattenkraftsintressena
sker, om utbyggnaden äger rum i statens hand än i enskilda
intressenters.

Mot den i avtalet med fru Lithander medgivna rätten för henne att under
30 år få ekonomiskt utnyttja fallet såsom turistattraktion kunna givetvis
ur vissa synpunkter invändningar resas. Ett förvärv av vattenrätten utan
angivna förbehåll skulle emellertid medföra ett avsevärt mycket högre inköpspris.
Ett dylikt förvärv är icke försvarligt i nu rådande statsfinansiella
läge. Emellertid torde ett förvärv av vattenrätten på nu föreslagna villkor
icke innebära hinder för att förhandlingar om nyttj anderättens upphörande
sedermera kunna upptagas, därest statsmakterna så skulle finna lämpligt.

Propositionen hänvisades till andra särskilda utskottet, som i sitt utlåtande,
nr 38, förklarade det ur skilda synpunkter vara önskvärt, att staten
förvärvade den ifrågasatta vattenrätten i Tännforsen. Utskottet hemställde
att riksdagen måtte dels bemyndiga Kungl. Maj:t att med beaktande av
vissa av utskottet anförda synpunkter godkänna ifrågavarande avtal jämte
därtill hörande tilläggsavtal, dels ock medgiva, att av berörda anslag måtte
för gäldande av de överenskomna ersättningarna tagas i anspråk ett belopp
av 104 000 kronor. Vad utskottet sålunda hemställt, bifölls av riksdagen.

Naturskyddsutredningen har i sitt utlåtande erinrat, alt staten enligt
nämnda avtal icke ägde vattenfallet i dess helhet. Visserligen hade staten
sedermera förvärvat ytterligare en mindre del i fallet. Enligt inhämtade
uppgifter omfattade kronans äganderätt för närvarande hela högra stranden
och omkring 25 procent av den andra stranden. Utredningen har därefter
anfört i huvudsak följande.

Frågan huruvida vattenfallet skall bevaras i orört skick eller utbyggas
med åtföljande sjöreglering är av stor betydelse för ovanför och nedanför
liggande områden. Ovanför Tännforsen ligga ett flertal sjöar, av vilka må
nämnas Tännsjön, Gefsjön och Ånnsjön. Beträffande Tännsjön och Gef -

14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36.

sjön samt norr om dessa belägna sjöar och vattendrag torde en reglering icke
medföra någon olägenhet för där befintliga naturskvddsintressen. Ånnsjön
är däremot ett mycket betydelsefullt naturskyddsobjekt. Kungl. Maj :t bär
den 5 september 1942 med hänsyn till föreliggande förhållanden jämlikt
4 kap. 13 § vattenlagen föreskrivit, att innan vattendomstolen avgör till
äventyrs uppkommande mål om vattenreglering i Ånnsjön eller annan sjö
i den del av Indalsälvens flodområde, som avbördas genom den s. k. Åreälven,
frågan huruvida hinder möter mot företaget eller särskilda villkor
böra föreskrivas för dess utförande skall underställas Kungl. Maj :ts provning.

Vad angår betydelsen av Tännforsens bevarande för nedanför liggande
områden må anmärkas, att de staten helt tillhöriga, omkring 40 meter höga
Ristafallen möjligen icke kunna med större fördel utbyggas om någon vattenreglering
icke skall få äga rum ovanför Tännforsen.

Naturskyddsutredningen ansluter sig i princip till de tankegångar, vilka
kommit till uttryck i de föreliggande motionerna. Ur naturskyddssynpunkt
måste det anses såsom angeläget att några av de märkliga naturföremål,
som våra outbyggda vattenfall utgöra, kunna för framtiden bevaras i sitt
ursprungliga skick.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen är frågans lösning emellertid
beroende av åtskilliga faktorer. Något avgörande torde därför icke kunna
trättas utan en närmare utredning till fastställande av i vilken omfattning
och på vilket sätt dessa faktorer spela in i det föreliggande fallet. Motionärerna
hava samtidigt hemställt dels om skydd för Tännforsen, dels ock om
förslag angående vilka ytterligare större vattenfall som borde bevaras ur
naturskyddssynpunkt. Enligt naturskyddsutredningens mening äga dessa
två spörsmål sådant samband med varandra att det ena icke kan lösas
oberoende av det andra. Utredningen anser det av vikt att en allsidig utredning
i ämnet kommer till stånd, vid vilken naturskyddsintressena kunna
vägas mot de övriga intressen, som härvid äro av betydelse. Vid en sådan
utredning bör alltså dels till en början verkställas en inventering av befintliga
outbyggda vattenfall samt undersökas önskvärdheten av deras bevarande
ur naturskyddssynpunkt, dels ock därefter i den mån så erfordras
klarläggas följderna av ett sådant bevarande med hänsyn till kraftförsörjningen
samt ur nationalekonomiska synpunkter i övrigt. Med hänsyn till
frågans betydelse för kringliggande bygd torde bland annat ortsintressena
böra beaktas. Vad särskilt angår Tännforsen torde jämväl dennas fjällsjöar,
närmast Ånnsjön, böra bliva föremål för närmare undersökning.

Den form, som skyddet av ett naturföremål av ifrågavarande art bör givas,
kan vara föremål för tvekan. De möjligheter som gällande naturskyddslagstiftning
härutinnan erbjuder synas icke helt lämpliga. Naturskyddsutredningen
har övervägt och kommer att framlägga förslag till väsentliga
ändiingar i nuvarande bestämmelser om såväl nationalparker som naturminnesmärken.
Nya former för skyddandet av naturen torde jämväl komma
att föreslås. I naturskyddsutredningens uppdrag ingår tillika att utreda
frågan om naturskyddets organisation samt lämplig myndighet för
handhavande av de med naturskyddet sammanhängande spörsmålen. Innan
slutlig ställning tages till frågan om skyddandet av våra vattenfall kan
det vai a av värde att avvakta det resultat till vilket naturskvddsutredningen
kommer i berörda hänseenden.

En utredning sådan som den av naturskyddsutredningen här förordade
torde med hänsyn till de mångahanda olikartade intressen, som därvid skola
övervägas, komma att taga tämligen lång tid. Att det slutliga ställningstagandet
till frågan om Tännforsens skyddande måste med anledning härav

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36.

15

tills vidare anstå lärer emellertid icke behöva medföra någon risk ur naturskyddssynpunkt.
Såsom förut nämnts kan någon utbyggnad av vattenfallet
icke ske utan föregående prövning av Kungl. Maj :t. Då utbyggandet
tillika är beroende av att särskilt anslag anvisas för ändamålet, har även
riksdagen möjlighet att, om utbyggnadsfrågan skulle aktualiseras innan utredningen
hunnit slutföras, taga upp frågan om Tännforsens skyddande ur
naturskyddssynpunkt till särskild prövning.

Utskottet. Till stöd för sitt yrkande att Tännforsen måtte avsättas såsom
nationalpark ha motionärerna anfört, bland annat, att medel anvisades av
1940 års riksdag för inköp av Tännforsen i avsikt att få detta vattenfall bevarat
för framtiden. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har
emellertid statens inköp av fallet icke motiverats uteslutande eller ens huvudsakligen
från naturskyddssynpunkt. Staten äger för närvarande ungefär
två tredjedelar av vattenfallet. Enligt vad för utskottet upplysts torde
övriga delägare i fallet icke vara villiga att för rimligt pris avhända sig sina
andelar däri. Med hänsyn härtill och då gällande expropriationslag icke
medgiver inlösen av mark för avsättning till nationalpark, synes det redan
på grund härav icke vara möjligt att tillgodose motionärernas önskemål.
Utskottet är emellertid medvetet om att den omständigheten, att Tännforsen
är det måhända vackraste vattenfall inom landet, som ännu icke är utbyggt,
starkt talar för att Tännforsen för framtiden bevaras i outbyggt skick. Huruvida
detta skall visa sig möjligt torde emellertid förutsätta en närmare
utredning, bland annat angående möjligheterna att förvärva återstående
andelar i fallet. Innan några närmare överväganden ske, synes det utskottet
lämpligt att avvakta de förslag den pågående naturskyddsutredningen kan
föranleda. Av vad nämnda utredning i ärendet anfört framgår nämligen, att
densamma har för avsikt att framlägga förslag till väsentliga förändringar
i nuvarande bestämmelser angående nationalparker samt att föreslå nya
former för skyddande av naturen. Även om frågan om Tännforsens bevarande
i orört skick sålunda skjutes på framtiden, synes detta dock icke behöva
medföra några olägenheter från naturskyddssynpunkt, då staten redan
innehar större delen av vattenrätten i fallet och sålunda en utbyggnad av
detsamma är beroende av att medel för ändamålet anvisas av riksdagen.

Motionärerna ha vidare hemställt, att förslag måtte utarbetas rörande de
ytterligare vattenfall som böra avsättas såsom nationalparker. Vad utskottet
i det föregående anfört såsom skäl för uppskov med frågan om Tännforsens
bevarande, synes utskottet även tala för att en dylik inventering tills vidare
bör anstå. Först sedan riktlinjerna för den framtida naturskyddsverksamheten
uppdragits, torde en dylik inventering kunna giva något utbyte. Icke
heller i detta fall synes ett uppskov medföra några olägenheter för naturskyddsintressena.
Såväl vattenfallsstyrelsen som Svenska naturskyddsföreningen
torde redan nu äga en ganska god kännedom om de vattenfall, som
äro av intresse från naturskyddssynpunkt. Enligt vad utskottet inhämtat
pågår redan ett gott samarbete mellan styrelsen och föreningen. Då utskottet
förutsätter, att detta samarbete skall komma att utvidgas och att vat -

16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36.

tenfallsstyrelsen skall finna lämpligt att vid överväganden av utbyggnad av
vattenfall, som kunna beröra naturskyddsintressen, på ett tidigt stadium
underrätta föreningen härom, torde tills vidare garantier finnas för att
naturskyddsintressena på hithörande område bliva tillbörligt beaktade.

Utskottet anser sig sålunda icke böra förorda bifall till motionerna. Utskottet
får därför hemställa,

att de likalydande motionerna I: 101 och II: 171 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1948.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson,
Alfred Andersson, Nils Olsson, Hjalmar Nilsson, Svedberg, Hollertz och
Osvald; samt

från andra kammaren: herrar Gustafson i Vimmerby, Ericsson i Sörsjön,
Carlström, Lundbom, Andersson i Surahammar, Gustafson i Dädesjö,
Larsson i Karlstad och Jacobson i Vilhelmina.

Reservation

av herr Jacobson i Vilhelmina, vilken ansett att utskottet bort tillstyrka
det i förevarande motioner framställda yrkandet att Tännforsen med angränsande
mark måtte avsättas såsom nationalpark.

487687. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948