Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

1

Nr 28.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
social jordbrukskreditgivning m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I skrivelse den 25 maj 1946, nr 267, hemställde riksdagen, att Kungl.
Maj :t ville taga under övervägande olika möjligheter att förbättra jordbrukets
kreditförhållanden samt vidtaga de åtgärder, som med anledning därav
kunde ifrågakomma.

I årets statsverksproposition (IX H.T. p. 86) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet under rubriken
Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens sekundärlånefond
för jordbrukare m. in. för budgetåret 1948/49 beräkna ett förslagsanslag
av 70 000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj :t i en till riksdagen den 27 februari 1948 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 187, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

1) medgiva att Kungl. Maj :t må i huvudsaklig överensstämmelse med
av departementschefen förordade grunder utfärda bestämmelser rörande
jordbruksegnahemslån och driftslån samt lån och bidrag till sambruksföreningar
och andelsladugårdsföretag ävensom rörande upplåtelse av arrendeegnahem; 2)

till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens sekundärlånefond
för jordbrukare m. m. för budgetåret 1948/49 å riksstaten under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 70 000 kronor.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 340 av herr Hollertz m. fl., likalydande med II: 499 av herr Hseggblom
m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville besluta att statens förköpsrätt
ej måtte få användas för anskaffande av jordbruksfastigheter avsedda
att upplåtas som arrendeegnahem; samt

2) 1:339 av herr Arrhén, likalydande med 11:500 av herrar Hseggblom
och Jonsson i Malmgrava, vari hemställts, att riksdagen i överensstämmelse
med det förslag, som avgivits av utredningsmännen angående social jordbrukskreditgivning,
ville besluta om höjning av övre gränsen för sekundärlån
till 85 procent av belåningsvärdet.

Beträffande motiveringen hänvisas till motionerna.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 10 samt. Nr 28.

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

Inledning.

Såsom framgår av det utdrag av protokollet över jordbruksärenden för
den 17 januari 1947, vilket fogats vid propositionen nr 75 till 1947 års
riksdag angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken in. in.,
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, bland annat
att han hade för avsikt att i annat sammanhang hos Kungl. Maj :t hemställa
om bemyndigande att tillkalla sakkunniga att företaga en allmän
översyn av den sociala egnahemslångivningen och härutöver utreda frågan
om den utsträckning och de former, vari det allmänna borde ekonomiskt
underlätta bildandet av i föreningsform drivna gemensamhetsjordbruk,
ävensom vissa därmed sammanhängande spörsmål.

På därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj :t sedermera den 21
februari 1947 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla två utredningsmän
att verkställa den ifrågavarande utredningen ävensom högst sju
sakkunniga personer att med utredningsmännen deltaga i överläggningar i
ämnet. Enligt protokollet över jordbruksärenden för sistnämnda dag hemställde
departementschefen dessutom, att jämväl spörsmålet om den statliga
arrendeegnahemsverksamhetens fortsatta bedrivande finge upptagas till
övervägande och att de för denna verksamhet gällande bestämmelserna
måtte underkastas viss översyn ävensom att de i riksdagens förenämnda
skrivelse den 25 maj 1946, nr 267, upptagna frågorna angående jordbrukets
kreditförhållanden finge upptagas till prövning i samband med nämnda
utredning.

Med stöd av nyssnämnda den 21 februari 1947 lämnade bemyndigande
tillkallade chefen för jordbruksdepartementet samma dag dels såsom utredningsmän
för att verkställa utredning rörande omarbetning av bestämmelser
för egnahemsverksamheten in. in. ledamoten av riksdagens andra
kammare, hemmansägaren K. A. M. Andersson, Löbbo, tillika ordförande,
och dåvarande vice assessorn vid Stockholms rådhusrätt, numera expeditionschefen
i jordbruksdepartementet E. H. Kling, dels ock såsom sakkunniga
att biträda vid utredningen verkställande direktören i Sveriges allmänna
hypoteksbank L. B. Allstrin, Stockholm, egnahemsdirektören O.
Ericsson, Östersund, landstingsmannen, lantbrukaren F. Jansson, Benestad,
Alvesta, ordföranden i Svenska lantarbetareförbundel A. L. Johansson,
Stockholm, egnahemsdirektören W. Ohlsson, Malmö, samt ledamoten av
riksdagens andra kammare agronomen W. Svensson, Ljungskile.

I anledning av i propositionen nr 235/1947 framlagda förslag angående
ersättande av ett flertal olika låneformer å bostadspolitikens område, däribland
arbetarsmåbrukslån, med en enda låneform, uppdrog Kungl. Maj :t
den 30 juni 1947 åt utredningsmännen att till behandling jämväl upptaga
frågan om de åtgärder, som vid ett upphävande av då gällande bestämmelser
angående arbetarsmåbrukslån borde vidtagas för att underlätta jordanskaffning
för bildande av stödjordbruk.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

3

Utredningsmännen, vilka under utredningsarbetets gång samrått med 1945
års bankkommitté, 1947 års centrala lantbrukskommitté och den utredningsman,
vilken jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1947 tillkallats
för att verkställa översyn av bestämmelserna om räntan å lån från
statens utlåningsfonder, ha till fullgörande av sitt uppdrag den 16 december
1947 avgivit betänkande med förslag till ordnandet av den sociala jordbrukskreditgivningen
in. m. (SOU 1947: 82). I detta har i enlighet med
direktiven till utredningen behandlats frågor rörande egnahemslån till förvärv
av jordbruksfastighet, arrendeegnahemsverksamheten, jordbrukets
driftskredit, statligt stöd åt sambruksföreningar och för anordnande av andelsladugårdar,
samordning av olika låneformer, finansieringen av den
föreslagna verksamheten samt kostnadsberäkningar. De personer, som utsetts
att deltaga i överläggningar med utredningsmännen, ha i allt väsentligt
anslutit sig till de framlagda förslagen. Särskilt yttrande har
dock avgivits av herr Svensson beträffande frågan om övre storleksgränsen
för den jordbrukstyp, som den sociala jordbrukskreditgivningen bör avse.

Över betänkandet ha utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, rikets samtliga egnahemsnämnder
utom egnahemsnämnderna i Kronobergs och Gävleborgs
län, förvaltningsutskotten i rikets samtliga hushållningssällskap, fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, lånenämnden för sekundär
jordbrukskredit, 1945 års bankkommitté, 1947 års centrala lantbrukskommitté,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund,
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Kooperativa förbundet samt Landsorganisationen
i Sverige.

Rörande det huvudsakliga innehållet av betänkandet och yttrandena får
utskottet hänvisa till propositionen.

I betänkandet och propositionen framlagda synpunkter

och förslag.

Sammanfattning.

Sammanfattningsvis har i propositionen beträffande de i denna föreslagna
åtgärderna anförts följande:

»Av sociala skäl föreslås en ökad statlig verksamhet för att underlätta
för mindre bemedlade och obemedlade att förvärva egna jordbruk. Därjämte
framläggas förslag beträffande formerna för statligt stöd åt sambruksföreningar
och andelsladugårdar. I de fall, då verksamheten avser ekonomiskt
stöd i form av lån, föreslås en statlig kreditgaranti.

1. Kreditgaranti bör sålunda kunna beviljas för jordbruksegnahemslån,
som avse förvärv av jordbruk i huvudsak av basjordbrukets storleks -

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

grupp varvid den övre belåningsgränsen föreslås höjd från 90 till 100 procent
av fastighetens uppskattade värde.

2. För att i vissa fall tillgodose jordbrukets behov av driftskrediter föreslås
vidare statlig kreditgaranti för en ny form av lån, driftslån, avsedda
att tjäna som startkapital för obesuttna yrkesutövare i jordbruket. Dylika
lån skola kunna beviljas till ett belopp av högst 10 000 kronor. I samband
därmed föreslås avskaffande av arrendelånen.

3. Arrendeegnahemsverksamheten föreslås utvidgad genom att det allmänna
för detta ändamål upplåter lämpliga egendomar.

4. Statligt stöd föreslås åt sambruksföreningar och andelsladugårdar.
Därvid skola i huvudsak samma bestämmelser gälla som för enskilda jordbrukare.
Jordbruk i kronans ägo skall efter i princip samma grunder som
gälla för arrendeegnahem kunna upplåtas till sambruksföreningar.

5. För att åstadkomma en jämnare fördelning av amorteringsbördan
förordas en samordning av lån, som tagits i samma kreditinrättning.

6. För sekundärkreditgivningen, beträffande vilken icke föreslås några
ändringar, hemställes om ett anslag å 70 000 kronor.»

Allmän motivering.

Efter att ha lämnat en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i utredningsmännens
förslag och de däröver avgivna yttrandena har föredragande
departementschefen, statsrådet Sköld, anfört följande allmänna synpunkter
beträffande jordbrukets sociala kreditgivning:

»Sedan statsmakterna omkring sekelskiftet för första gången vidtogo åtgärder
till stöd åt egnahemsbildningen, ha de ändamål denna verksamhet
är avsedd att tjäna i flera hänseenden undergått betydande förskjutningar
i samband med den ekonomiska och sociala utvecklingen. Efter de ändringar
som genomfördes år 1940 har egnahemsverksamheten haft till huvudsaklig
uppgift att underlätta för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk
av lämplig storlek och sammansättning samt att befrämja förstärkningen
av ofullständiga brukningsdelar. I detta sammanhang må också
erinras om inrättandet av arrendeegnahem som ett av leden i strävandena
att bereda obesuttna yrkesutövare i jordbruket tillfälle att bli självständiga
företagare. Härjämte tillgodoses vissa behov på bostadsförsörjningens område
genom de låne- och bidragsformer, som utgöra verksamhetens viktigaste
medel att uppnå nu angivna syften.

Såsom sociala jordbrukskreditutredningen understrukit ha förutsättningarna
för egnahemsverksamheten åter ändrats genom de beslut som fattats
vid 1947 års riksdag rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
och bostadsförsörjningen. I enlighet härmed skola vissa av de
uppgifter som egnahemsverksamheten omfattar fullgöras enligt nya grunder
och i nya former. Arbetet med förstärkning av enstaka ofullständiga
jordbruk och upprustningen av enstaka jordbruksfastigheter skall sålunda
ersättas av generella åtgärder till främjande av jordbrukets yttre och inre

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

5

rationalisering, vilka skola ingå såsom ett led i strävandena att förbättra
jordbrukets produktionsbetingelser. Även bostadsegnahemsverksamheten
och förbättringsåtgärderna i fråga om jordbrukets bostäder skola försiggå
i nya former. Åtgärderna till underlättande av förvärv av jordbruksfastigheter
och inrättande av arrendeegnahem bli sålunda i stort sett de enda
som kvarstå av egnahemsväsendets nuvarande arbetsuppgifter.

Tiden synes därför mogen att till närmare övervägande upptaga spörsmålet
om de riktlinjer efter vilka egnahemsverksamheten och den härtill
hörande sociala bidrags- och kreditgivningen i fortsättningen skola bedrivas.
Till en början vill jag härvid erinra om att syftet med den framtida
jordbrukspolitiken skall vara att bereda den i jordbruket arbetande befolkningen
samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en
skälig inkomstnivå och bli delaktig i den allmänna välståndsstegringen.
Även om sålunda ett socialt motiv ingår som ett viktigt element i målsättningen
för jordbrukspolitiken i allmänhet, tillgodose icke de åtgärder
som inrymmas häri det ändamål att underlätta för obemedlade och mindre
bemedlade att bli självständiga yrkesutövare i jordbruket, som varit och
även i framtiden måste bli den sociala jordbrukskreditgivningens angelägnaste
uppgift. Särskilda bestämmelser som reglera denna verksamhet äro
därför erforderliga även i fortsättningen. Vid uppdragandet av riktlinjer
för egnahemsverksamheten i framtiden måste naturligtvis tillses att
dessa riktlinjer anpassas till de normer som genom förutnämnda riksdagsbeslut
antagits för jordbrukspolitiken i allmänhet.

Vid sidan av behovet att anpassa den framtida egnahemsverksamheten
till riktlinjerna för jordbrukspolitiken kunna även andra omständigheter
åberopas som skäl för en översyn av de nuvarande bestämmelserna på förevarande
område. Utredningsmännen ha sålunda framhållit att nu förefintliga
stödåtgärder till följd av prisutvecklingen och stigande fastighetsvärden
visat sig icke vara tillräckliga. I samma riktning verka också de krav i fråga
om storlek och utrustning, som numera uppställas på ett bärkraftigt jordbruk.
De som nu önska ägna sig åt jordbruket såsom egna företagare måste
disponera allt större kapitaltillgångar. En betydande utvidgning av den
sociala kreditgivningen utgör därför en nödvändig förutsättning för att
lantarbetare och obemedlade jordbrukarsöner skola kunna arbeta sig upp
till en ställning som arrendatorer eller självständiga bönder. Härtill kommer
enligt min mening att även nya vägar att uppnå de sociala syften som
egnahemsverksamheten tjänar torde böra prövas i framtiden. I detta sammanhang
anmäla sig de av utredningsmännen behandlade spörsmålen om
ärrendeegnahemsverksamheten, om inrättande av en ny kreditform för utlämnande
av driftslån samt om åtgärder för stöd åt sambruksföreningar och
andelsladugårdar.

De förslag som jag i det följande från nu angivna utgångspunkter kommer
att framlägga, innebära såsom redan antytts en betydande utvidgning
av kreditgivningen. Avsikten är sålunda att möjligheter skola skapas för
utlämnande av lån och i vissa fall bidrag till så höga belopp att samtliga

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

kostnader för förvärv och iståndsättande av ett jordbruk täckas. Härutöver
skola under vissa förutsättningar lån kunna beviljas för inköp av för driften
erforderliga inventarier.

Med en kreditgivning av sådan storleksordning kunna givetvis följa vissa
olägenheter. Säkerheten för lånen kan icke alltid bliva fullt tillfredsställande
ur affärsmässig synpunkt, och staten kan därför komma att löpa vissa
förlustrisker. Farhågor ha vidare uttalats för att kreditgivningen skulle
medföra en ytterligare stegring av fastighetsvärdena. Betydelsen av dessa
olägenheter synes emellertid ej böra övervärderas. Det förefaller icke troligt
att verksamheten skall nå sådan omfattning att fastighetsvärdena komma
att i nämnvärd grad röna påverkan härav. Med en försiktig lånepolitik, därvid
framför allt en ingående granskning bör ske av den lånesökandes personliga
förutsättningar att genomföra det med lånet avsedda företaget, torde
vidare faran för förluster icke böra överdrivas. Det ligger dock i sakens natur
att förlustriskerna måste öka till följd av den ökade kreditgivningen. Enligt
min uppfattning gäller det emellertid här en social verksamhet av sådan betydelse,
att staten bör ikläda sig vissa kostnader härför. Erinras bör också
att genom de till främjande av jordbrukets rationalisering beslutade åtgärderna
och genom det prisstöd, som i framtiden skall lämnas jordbrukets
produkter, avses att hålla jordbrukets lönsamhet på en sådan nivå, att
det i jordbruket nedlagda kapitalet förräntas. Erfarenheterna av eu liknande
långivning inom andra områden såsom exempelvis för bostadsändamål
giva vidare vid handen att förlusterna för staten icke bli så stora som
man måhända ursprungligen skulle varit benägen att antaga. Med en noggrann
förprövning av den lånesökandes personliga förutsättningar torde
såsom nyss framhållits förlusterna kunna begränsas. En viss återhållsamhet
och försiktighet vid långivningen torde vidare kunna iakttagas, utan
att de sociala behov som verksamheten skall tillgodose behöva eftersättas.

Rörande frågan om formerna för finansiering av jordbrukets sociala kreditgivning
torde jag få anföra följande. På sätt angivits i den proposition
angående organisationen av rationaliseringsverksamheten, som Kungl. Maj :t
denna dag på hemställan av mig beslutat förelägga riksdagen, föreslås det
statliga stödet för finansiering av yttre och inre rationaliseringsåtgärder
skola lämnas i form av statlig kreditgaranti för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar.
Samma stödform torde böra tillämpas å de lån, som inom
den sociala egnahemsverksamheten utlämnas för inköp av jordbruksegnahem.
Likaså torde kreditgarantisystemet böra tillämpas i fråga om de driftslån,
vilka enligt vad jag i det följande kommer att förorda böra kunna utlämnas
för att underlätta anskaffning av erforderliga yttre och inre inventarier.
För andra slag av lån på jordbrukets område än de nu nämnda torde
däremot de hittillsvarande låneformerna tills vidare alltjämt böra tilllämpas.

Beträffande de frågor rörande avveckling av nu befintliga statliga lånefonder
in. m., som uppkomma vid en övergång till ett system med statlig
kreditgaranti, torde jag få hänvisa till vad därom anförts i nyssnämnda
proposition angående organisationen av rationaliseringsverksamheten.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

7

Innan jag övergår till de olika formerna för förevarande stödåtgärder,
torde jag få upptaga till behandling ytterligare ett spörsmål av principiell
räckvidd för den sociala kreditgivningen på jordbrukets område, nämligen
frågan om den fastighetstyp som man i denna verksamhet närmast bör
taga sikte på, när det gäller att hjälpa en obesutten yrkesutövare att bli
sin egen företagare. Denna fråga är av betydelse icke endast för långivningen
till förvärv av jordbruk utan även för arrendeegnahemsverksamheten
och driftslånen. Utredningen har, som den föregående redogörelsen utvisat,
ansett att lån under vissa förutsättningar böra kunna beviljas för
jordbruk, som nå upp till tvåfamilj sjordbrukets storleksklass, och samtidigt
betonat att viss handlingsfrihet härvidlag måste tillförsäkras de lånebeviljande
myndigheterna. I likhet med flera av remissinstanserna finner jag
allvarliga betänkligheter kunna hysas mot att sätta den övre gränsen för
en av sociala motiv betingad kreditgivning så högt. Som regel torde enligt
min mening anledning saknas att utsträcka förevarande långivning längre
än till jordbruk av basjordbrukets storlek, eller till den jordbrukstyp som
uppställts som den närmaste riktpunkten för strävandena att genom yttre
rationaliseringsåtgärder förstärka ofullständiga brukningsdelar. Å andra
sidan torde man icke helt kunna utesluta möjligheten av att enstaka fall
kunna uppkomma, då det med hänsyn till familjens sammansättning och
önskvärdheten att vid jordbruket bevara dugande arbetskraft skulle vara
mest ändamålsenligt att underlätta förvärvet av en något större jordbrukstyp
än basjordbruket. Jag vill emellertid starkt understryka att lån till dylika
förvärv endast böra förekomma i enstaka undantagsfall då särskilda omständigheter
föreligga, framför allt i fråga om tillgänglig arbetskraft hos den sökandes
familj. I enlighet med vad nu anförts torde någon absolut bindande
övre gräns för de enskilda jordbruk, som skola omfattas av den sociala kreditgivningen,
icke lämpligen böra uppställas.»

Egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet.

Redogörelser för gällande bestämmelser rörande jordbruksegnahemslån
och för innehållet i utredningsmännens förslag i fråga om sådana lån lämnas
i betänkandet s. 29—33 respektive propositionen s. 5—9.

Departementschefen har i förevarande del anfört följande:

»Såsom jag inledningsvis utvecklat anser jag att behov alltjämt föreligger
av lån till förvärv av jordbruksfastigheter. Vad den övre belåningsgränsen
för sådana lån beträffar torde denna i enlighet med vad jag förut
uttalat i fortsättningen böra sättas till 100 procent av fastighetens belåningsvärde.
Till grund för fastställande av detta värde torde i överensstämmelse
med utredningsmännens förslag liksom för närvarande böra läggas
det uppskattade bruksvärdet.

Beträffande den nedre belåningsgränsen synes någon garanti
icke erforderlig för de bottenlån, som kunna upptagas i enskilda kreditin -

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

rättningar. Denna gräns torde därför böra sammanfalla med övre gränsen
för de bottenlån, som kunna erhållas i den allmänna marknaden.

Som säkerhet för jordbruksegnahemslån bör givetvis liksom nu lämnas
inteckning i fastigheten till minst ett mot lånesumman svarande belopp.
För tillvaratagande av statens säkerhet torde emellertid i regel även böra
fordras att samtliga inteckningar med bättre rätt än de av garantien berörda
skola pantförskrivas till säkerhet i andra hand för garantikrediten. Av samma
skäl torde, såsom utredningsmännen föreslagit, böra föreskrivas att lån
icke må utlämnas intill en fastighets hela bruksvärde, därest å fastigheten
bedrives sådan verksamhet att låntagaren kommer att ha hos sig anställda
flera personer än som erfordras för jordbruksdriften. Lån bör även kunna
uppsägas till omedelbar betalning om låntagaren under lånetiden börjar
sådan verksamhet.

De möjligheter som för närvarande stå en låntagare till buds att mot annan
säkerhet än inteckning erhålla förskott på egnahemslån böra alltjämt finnas.
Av skäl som utredningsmännen anfört torde emellertid i ömmande fall
lånesökande böra beredas möjligheter att erhålla förskott å egnahemslån
även om säkerhet för lånet ännu icke ställts.

Räntan å lånen kommer vid ett system med statlig kreditgaranti att
bli beroende på det allmänna ränteläget för bottenlån. Huruvida räntan
blir fast eller rörlig beror på vilken lånetyp sökanden föredrager. Uppskov
med erläggande av räntan bör kunna tillåtas under någon kortare tid. Den
ränta som belöper på denna tid bör därvid läggas till det kapitalbelopp, som
därefter skall förräntas och amorteras. Med hänsyn till att fastigheterna
föreslagits skola kunna belånas upp till 100 procent av värdet torde emellertid
denna rätt böra begagnas med största försiktighet.

För a morte ringsskyldigheten torde böra gälla, att, eftersom
den statliga kreditgarantien icke avses skola omfatta bottenkrediten, hela det
statsgaranterade lånet bör amorteras. För att bereda låntagaren viss lättnad
vid igångsättandet av driften torde det garantilämnande organet beredas
möjlighet att bevilja amorteringsfrihet under viss tid. Denna bör emellertid
begränsas till högst 5 år. Längsta amorteringstiden torde böra fastställas
till 25 år. För amorteringsskyldigheten torde några regler i övrigt
icke vara erforderliga. Återbetalning av lånen torde dock böra ske genom
lika annuiteter eller i vart fall så att största möjliga jämnhet i årsbetalningarna
erhålles. Beträffande möjligheterna för låntagarna att verkställa extra
avbetalning å lånen torde jag få erinra om vad 1945 års bankkommitté därom
anfört i sitt yttrande över betänkandet.

Rättighet att uppsäga lånet torde böra tillförsäkras det garantilämnande
organet i de fall utredningsmännen föreslagit.»

Beträffande frågan om de åtgärder, som vid ett upphävande av gällande
bestämmelser angående arbetarsmåbrukslån borde vidtagas för att underlätta
jordanskaffning för bildande av stödjordbruk, vilken fråga upptagits
till behandling i samband med jordbruksegnahemslånen, ha utredningsmännen
uttalat, att det icke syntes erforderligt med någon direkt subven -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

9

tion till underlättande av jordanskaffning för sådana lägenhetstyper i vidare
män än som kunde ske genom att lägenhetsinnehavarna understundom torde
kunna komma i åtnjutande av bidrag för genomförandet av yttre rationalisering.
Såsom skäl härför ha utredningsmännen framhållit, att det stöd,
som genom de vid 1947 års riksdag beslutade nya formerna för bostadsegnahemslån
och bostadsrabatter samt lån och bidrag till främjande av inre
rationalisering kommer innehavare av stödjordbruk till del, i allmänhet
minst torde uppgå till och ofta i väsentlig grad överstiga det kapitaliserade
värdet av den subvention, som innehavarna av arbetarsmåbruk och övriga
stödjordbruk hittills erhållit. I övrigt ha utredningsmännen ansett det vara
till fyllest, att jordanskaffningen för bildandet av stödjordbruk underlättades
genom att statliga lån utlämnades för ändamålet. Med erinran om att
redan enligt gällande egnahemskungörelse egnahemslån finge utgå till förvärv
av stödjord i allmänhet, ha utredningsmännen såsom ur skilda synpunkter
mest ändamålsenligt föreslagit, att lånen i fråga skulle utlämnas
på samma villkor som föreslagits skola gälla beträffande jordbruksegnahemslån.

Mot detta utredningsmännens förslag har departementschefen icke gjort
någon erinran.

Arrendeegnahemsverksamheten.

Beträffande nuvarande förhållanden rörande arrendeegnahemsverksamheten
torde få hänvisas till vad utredningsmännen därom anfört i betänkandet
s. 52—55.

Efter att inledningsvis ha uttalat, att tillkomsten av arrendeegnahem allt
fortfarande borde stödjas från statens sida och att det ur flera synpunkter
syntes önskvärt, att verksamheten skulle bedrivas i större omfattning än som
förekommit under senare år, ha utredningsmännen — bland annat med
hänsyn till det förhållandet, att kostnaderna för arrendeegnahemmens anläggande
stegrats och i betydande grad kommit att överstiga egnahemmens
bruksvärden — föreslagit olika åtgärder för begränsning av anläggningskostnaderna.
Såsom det främsta medlet för åstadkommande av en sådan
begränsning har föreslagits, att redan bebyggda fastigheter av lämplig storlek
sättas i stånd i erforderlig omfattning och därefter upplåtas såsom arrendeegnahem.
Med hänsyn till att arrendeegnahemsverksamheten förutsatts
skola handhavas av lantbruksstyrelsen såom centralt organ och lantbruksnämnderna
såsom lokala organ har vidare framhållits, att sådana fastigheter,
som förvärvats genom utövandet av statens förköpsrätt eller en
aktiv inköpspolitik, med fördel borde kunna tagas i bruk för upplåtande
av arrendeegnahem.

Vad angår utredningsmännens förslag i övrigt i fråga om arrendeegnahemsverksamheten
hänvisas till s. It-—12 i propositionen.

Departementschefen har anfört följande:

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

»Arrendeegnahemsverksamheten har under senare år bedrivits i alltmer
begränsad omfattning. Detta skulle möjligen kunna tyda på att denna form
av jordbruksupplåtelse skulle vara mindre lockande för jordbrukarna. Så
synes emellertid icke ha varit fallet. Anledningen torde i stället vara, att de
höga byggnadskostnaderna samt knappheten på byggnadsmaterial och arbetskraft
i nuvarande läge tvingat till återhållsamhet i fråga om byggnadsarbeten.
Såsom jag redan i det föregående antytt, synes arrendeegnahemsverksamheten
böra fortsättas med hänsyn till dess sociala uppgift att bereda
obemedlade jordbrukare och lantarbetare, som icke våga sig på att direkt
övertaga ett jordbruk med äganderätt, möjligheter att på detta sätt nå en
högre grad av självständighet i sin yrkesutövning. Emellertid böra åtgärder
i enlighet med utredningsmännens förslag vidtagas för att nedbringa kostnaderna
för verksamheten.

Enligt nu gällande bestämmelser ankommer avgörandet av ärenden
angående arrendeegnahem på det centrala organet, egnahemsstyrelsen.
Då emellertid de blivande lantbruksnämnderna komma att
erhålla högt kvalificerade ledamöter och tjänstemän torde ifrågavarande
ärenden i fortsättningen böra prövas av dessa organ. Endast i frågor huruvida
jordbruk över huvud skall upplåtas såsom arrendeegnahem samt i frågor
rörande grunderna för arrendeavgifternas bestämmande ävensom rörande
köpeskillingen vid arrendeegnahems försäljning till arrendatorn torde nämndernas
beslut åtminstone tills vidare böra underställas lantbruksstyrelsens
prövning.

Beträffande kraven på arrendesökandens personliga kvalifikationer
och ekonomiska ställning torde jag få hänvisa till vad
jag inledningsvis anfört. Detsamma gäller frågan om arrendeegnahemmens
storlek.

I detta sammanhang vill jag vidare tillägga att anledning icke finnes att
föreslå någon ändring i rätten för arrendator att inlösa till honom upplåtet
arrendeegnahem. Som utredningsmännen påpekat föreligger emellertid ett
behov av att motverka spekulation med de försålda fastigheterna. Det system
utredningsmännen därvidlag förordat synes mig lämpligt, och torde böra
läggas till grund för bestämmelser i ämnet. För bokföringen av härför avsedda
avskrivningslån torde böra gälla att jordfonden gottgöres lånets belopp,
varvid för ändamålet tagas i anspråk samma medel som avsetts skola
användas för avskrivningslån för inre rationalisering.»

Jordbrukets driftskredit.

Angående nu gällande bestämmelser för de olika former, i vilka driftskrediter
kunna erhållas av jordbrukarna, samt angående statsmakternas
tidigare behandling av frågan om ytterligare möjligheter utöver de nu förekommande
att tillgodose jordbrukets behov av sådana krediter torde få hänvisas
till den redogörelse utredningsmännen lämnat å s. 65—75 i betänkandet.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

11

I. Sekundärlån.

I fråga om den övre belåningsgränsen för sekundärlånen ha utredningsmännen
föreslagit, att densamma av vissa skäl skulle höjas till 85 procent
av belåningsvärdet. I fråga om räntan ha utredningsmännen utan att upptaga
frågan till närmare behandling understrukit, att räntefoten icke såsom
nu borde vara högre än den fria marknadens ränta å sekundärlån utan
borde anknytas till denna ränta.

Redogörelse för utredningsmännens förslag i övrigt rörande sekundärlånen
återfinnes i propositionen s. 13—14.

Departementschefen har beträffande sekundärlånen anfört följande:

»Utredningsmännen ha i fråga om dessa lån föreslagit, att den övre lånegränsen
höjes från 75 till 85 procent av belåningsvärdet, samt att räntan
anknytes till den fria marknadens ränta å sekundärlån. Emellertid avse
sekundärlånen, till skillnad från driftslånen, icke att främja något direkt
socialt intresse, och de jordbrukare, vilka närmast anlita denna låneform
torde numera i allmänhet ha möjligheter att på annat sätt anskaffa erforderligt
rörelsekapital. Då härtill kommer, att jordbrukskasserörelsen kraftigt
utvecklats och därigenom ytterligare lånemöjligheter erbjuda sig, torde någon
ändring av bestämmelserna för sekundärlånen för närvarande icke
böra ske.»

II. Driftslån.

För innebörden av de av utredningsmännen föreslagna driftslånen redogöres
å s. 14—18 i propositionen. Departementschefen har i denna del anfört
följande:

»Såväl för enskilda, vilka med stöd av egnahemslån förvärvat eget jordbruk
eller äro innehavare av arrendeegnahem som för sambruksföreningar
och andelsladugårdar erfordras startkapital för driftens igångsättande. Nödvändigheten
därav blir allt större med de ökade krav utvecklingen ställer
på behovet av maskiner och andra jordbruksinventarier. För närvarande äro
många jordbrukare, vilka icke äro i besittning av tillräckligt startkapital
eller ej kunna prestera fullgod säkerhet, för sitt behov av driftskapital ofta
hänvisade till kortfristig och betungande växel- och avbetalningskredit. Här
föreligger sålunda enligt min mening ett område, där starka sociala skäl
tala för en betydligt utvidgad låneverksamhet från statens sida. De av utredningen
föreslagna driftslånen synas kunna tillgodose detta önskemål
och torde därför böra inrättas.

Vad därefter angår den närmare utformningen av bestämmelserna för de
föreslagna driftslånen torde beträffande de personliga förutsättningarna
för erhållande av sådana lån vad utredningsmännen
föreslagit böra godtagas. Detta innebär att garantigivningen bör
begränsas till att avse utlämnandet av startkapital till dugande och lämpliga
personer, vilka önska förvärva ett eget jordbruk eller övertaga ett jordbruk
på arrende. Någon skillnad bör icke göras vid beviljande av garanti för
dessa lån mellan jordbruk som förvärvats med äganderätt och jordbruk

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

som upplåtits på arrende. De nuvarande arrendelånen torde med hänsyn
härtill icke längre vara erforderliga, varför denna låneform bör kunna avvecklas.
Tveksamhet torde ibland kunna uppstå om nytillträde av jordbruk
skall anses föreligga eller icke. Med hänsyn till svårigheten att i detta
hänseende uppdraga några bestämda gränser bör en fri prövning härvidlag
medgivas det garantibeviljande organet. Beträffande storleken av de
j ordbruk, till vilka driftslånen skola utgå, torde jag få hänvisa till det
förut anförda.

Lånebeloppet torde böra begränsas till 10 000 kronor, men det
synes böra understrykas, att garanti icke under några förhållanden bör få utlämnas
för högre belopp än som är oundgängligen nödvändigt och icke heller
utan särskilda skäl för lån till hela maximibeloppet.

Enligt utredningsmännen skall en ovillkorlig fordran på säkerhet för
lånen icke uppställas, men säkerhet alltid avfordras låntagaren, om han
kan prestera sådan. Detta förslag finner jag mig kunna biträda. Med hänsyn
till den fortskridande stegringen av fastighetsvärdena synes det lämpligt
föreskriva att, om låntagaren är ägare av fastighet, inteckning i denna bör
lämnas som säkerhet, även om inteckningen skulle ligga utanför fastighetens
belåningsvärde. Därjämte torde inteckning i bättre förmånsläge, som pantförskrivits
som säkerhet för andra lån, i allmänhet böra pantförskrivas jämväl
för driftslån. I likhet med utredningsmännen anser jag, att borgenssäkerhet
icke bör avfordras i de fall då realsäkerhet icke kan ställas. Till bevarande
av den säkerhet, som finnes vid kreditgarantiens beviljande, torde vidare
i enlighet med utredningsmännens förslag böra finnas möjligheter att, där
fastighetsinteckning lämnats såsom säkerhet, såsom villkor för lån påfordra
föreskrift om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
Låntagare torde vidare böra förbinda sig att icke under den tid någon del
av lånet återstår ogulden utan medgivande av det organ, som meddelat kreditgaranti,
uttaga eller belåna inteckning i jordbruksinventarier eller försälja
lös egendom genom lösöreköp.

I särskilt ömmande fall bör möjlighet finnas för låntagare att erhålla
uppskov med räntebetalningen under viss kortare tid. Den
ränta som belöper å denna tid synes därvid böra läggas till det kapitalbelopp
som därefter skall förräntas och amorteras.

Amorteringsskyldigheten torde böra omfatta hela lånet och
vara fullgjord inom tio år. Undantagsvis torde uppskov därmed böra kunna
beviljas under högst två år från lånets lyftande. För amorteringsskyldig
heten torde i övrigt samma regler böra gälla som för amortering av egnahemslånen.

Under vissa omständigheter torde rätt att uppsäga lånen till omedelbar
betalning böra tillförsäkras det organ som beviljat kreditgarantien. De
av utredningsmännen angivna förutsättningarna synas därför vara väl avpassade
och torde böra läggas till grund för bestämmelser i ämnet.

Som jag förut anfört synas ifrågavarande lån böra inordnas i det statliga
kreditgarantisystemet och verksamheten torde i överensstämmelse med ut -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

13

redningsmännens förslag böra anförtros lantbruksnämnderna. I flera yttranden
har visserligen föreslagits, att hushållningssällskapen böra omhänderhava
verksamheten, men då den sociala egnahemsverksamheten enligt
statsmakternas beslut skall handhavas av lantbruksnämnderna torde dessa
även böra omhänderhava ifrågavarande, av sociala skäl betingade kreditgivning.
Genom nämndernas sammansättning torde också tillräckliga garantier
givas för att även hushållningssällskapens synpunkter bliva företrädda.
»

Statligt stöd åt sambruksföreningar och andelsladugårdar.

För utredningsmännens förslag redogöres å s. 18—25 i propositionen.

Departementschefen har rörande här ifrågavarande statliga stöd anfört
följande:

»Såväl ur rationaliseringssynpunkt som ur de synpunkter, vilka ligga till
grund för den sociala egnahemsverksamheten, förefaller det befogat, att
sambruksföreningar likaväl som innehavarna av enskilda brukningsdelar
skola kunna få stöd till rationaliseringsåtgärder och till drivande av eget
jordbruk. I princip synes det böra eftersträvas, att stödet skall bli lika
stort, vilken av de båda driftsformerna som än väljes. Vissa olikheter i fråga
om låne- och bidragsbestämmelserna äro emellertid ofrånkomliga med
hänsyn till att stödet i fråga om föreningsjordbruken skall utgå till större
driftsenheter med flera delägare. Så som utredningsmännen utformat reglerna
om lån och bidrag till sambruksföreningar bli dessa olikheter emellertid
övervägande av formell natur.

Även inrättandet av andelsladugårdar kan utgöra ett led i jordbrukets
rationalisering och kan även medföra betydande sociala fördelar, framför
allt genom en minskning av arbetsbördan för jordbrukets kvinnor. Statligt
stöd bör därför, på sätt utredningsmännen förordat, kunna utgå till
andelsladugårdar. Även här måste emellertid på grund av företagens kollektiva
natur vissa olikheter föreligga i jämförelse med bestämmelserna
om lån och bidrag till enskilda brukare.

I likhet med utredningsmännen finner jag det lämpligt, att den ifrågavarande
låne- och bidragsverksamheten skall handhavas av lantbruksstyrelsen.
Jag kan även godtaga vad i betänkandet förslagits angående de
ändringar och tillägg som beträffande föreningsjordbruken och andelsladugårdarna
böra göras i de allmänna bestämmelserna om lån och bidrag för
rationaliseringsändamål eller den sociala egnahemsverksamheten. Sambruksföreningarna
torde sålunda böra komma i åtnjutande av jordbruksegnahemslån
i huvudsak under samma betingelser som enskilda jordbrukare,
medan denna låneform av naturliga skäl icke synes erforderlig för
andelsladugårdarna. Däremot torde båda företagsformerna böra ha möjligheter
att erhålla driftslån. För dessa lån synas samma bestämmelser böra
gälla då de avses för sambruksföreningar och andelsladugårdar som då de
äro avsedda för enskilda jordbrukare. Någon maximering av dessa lån

14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

torde emellertid icke vara erforderlig i vidare mån än att de icke böra beviljas
till högre belopp än som är oundgängligen nödvändigt.

Vid bildandet av föreningsjordbruk, som grunda sin verksamhet på förvärv
av ett flertal mindre brukningsdelar, torde behov understundom föreligga
av avskrivningslån för yttre rationalisering. De bestämmelser som beträffande
dessa lån gälla för enskilda brukare torde även böra gälla för nyssnämnda
föreningar. Storleken av lånen synes därvid böra beräknas på sätt
utredningsmännen föreslagit.

Lån och bidrag för inre rationalisering torde böra stå båda företagsformerna
till buds. Beträffande amorteringslånen synas några särbestämmelser
icke vara erforderliga, medan däremot för avskrivningslånen särskilda
regler torde böra gälla då fråga är om lån för förbättring och nybyggnad
av ekonomibyggnader. I sådana fall torde lån böra utgå med 15 procent av
de beräknade kostnaderna, dock högst 200 kronor per hektar åker.

Mot vad utredningsmännen föreslagit angående möjligheterna för sambruksföreningar
att arrendera kronojord har jag icke något att erinra.»

Samordning av olika låneformer.

Redogörelse för utredningsmännens förslag återfinnes i propositionen å
s. 25—26.

Departementschefen har anfört följande:

»I likhet med utredningsmännen finner jag det synnerligen önskvärt, att
en fullständig samordning kan äga rum av sådana lån, som utlämnats till
en och samma låntagare. Därigenom skulle åstadkommas en jämnare fördelning
av dennes amorteringsbörda samtidigt som administrationskostnaderna
för lånen skulle kunna minskas. Såsom framhållits av utredningsmännen
kan vid en statlig kreditgaranti en sådan samordning uppenbarligen
äga rum endast då samtliga de statsgaranterade lånen till en person
upptagits i samma kreditinrättning.

Därest särskilda bestämmelser rörande samordning av lån skulle befinnas
erforderliga torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter
härom.»

Finansiering och kostnadsberäkningar.

I betänkandet har behandlats finansieringen av allenast den låneverksamhet,
som utredningsmännen föreslagit icke skola omhänderhavas av
lantbruksnämnderna, nämligen sekundärkreditgivningen. Utredningsmännen
ha såsom skäl härför anfört, att det ur olika synpunkter vore önskvärt,
att samtliga förslag rörande finansieringen av den låne- och bidragsverksamhet,
som de blivande lantbruksnämnderna avsåges skola handhava,
framlades i ett sammanhang. Efter samråd mellan utredningsmännen och
1947 års centrala lantbrukskommitté hade det därför befunnits mest ändamålsenligt,
att förslagen rörande finansieringen av nämnda låne- och bidragsverksamhet
i dess helhet upptoges i kommitténs betänkande.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

15

Sedan 1947 års centrala lantbrukskommitté avgivit sitt betänkande (SOU
1948:2) har även Kungl. Maj :t i överensstämmelse med de sålunda framförda
synpunkterna i en till riksdagen den 27 februari 1948 avlåten, till
jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 149, angående organisationen
av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m. under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att, bland annat, medgiva
att under budgetåret 1948/49 statlig kreditgaranti finge beviljas för
dels jordbruksegnahemslån intill ett belopp av 20 000 000 kronor, med rätt
för Kungl. Maj :t att medgiva viss jämkning av sagda belopp, dels driftslån
intill ett belopp av 5 000 000 kronor.

Redogörelse för utredningsmännens förslag beträffande finansieringen av
sekundärkreditgivningen lämnas i här förevarande proposition å s. 26—27.

Departementschefen har i denna del anfört följande:

»Beträffande sekundärkreditgivningen har jag i det föregående föreslagit
att densamma i fortsättningen skall bedrivas under oförändrade former och
förutsättningar. Då denna kreditgivning alltså liksom för närvarande skall
handhavas av sekundärlånenämnden, bör här upptagas frågan om verksamhetens
finansiering. Såsom framgår av årets statsverksproposition har
lånenämnden i skrivelse den 19 augusti 1947 hemställt, att förslagsanslaget
till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens sekundärlånefond
för jordbrukare m. m., vilket anslag för innevarande budgetår uppförts
med 71 500 kronor, måtte upptagas med 70 000 kronor. Mot detta anslagsäskande
har jag intet att erinra.»

Utskottet.

En viktig social uppgift för det allmänna har sedan lång tid tillbaka ansetts
vara att genom ekonomiskt stöd till mindre bemedlade och obemedlade yrkesutövare
inom jordbruksnäringen underlätta en övergång till arbete såsom
självständiga företagare. Behovet av ett dylikt stöd är för övrigt nu snarast
större än tidigare. Detta beror ej blott på den stegring av fastighetsvärdena
och den höjning av kraven på en bärkraftig jordbruksfastighet, som successivt
ägt rum under de senaste decennierna, utan även i hög grad på att
behovet av driftskapital för jordbruket stigit väsentligt, bland annat till följd
av den ökade mekaniseringen av jordbruksdriften. Det är under sådana förhållanden
ofta ej tillräckligt att som hittills genom lån underlätta förvärv
av jordbruksegnahem. Även för anskaffande av det erforderliga driftskapitalet
kan behövas biträde från det allmännas sida.

Givet är att en verksamhet av ifrågavarande slag måste bedrivas med urskiljning.
Om den skall få någon verklig betydelse, kunna anspråken på säkerhet
ej ställas alltför högt. Staten måste här taga vissa ekonomiska risker. Å
andra sidan är det angeläget, att vid urvalet av de personer, som skola erhålla
ifrågavarande stöd, stor vikt fästes vid vederbörandes personliga kvalifikatio -

16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

ner. För att det allmänna skall ikläda sig de risker, som kunna vara förenade
med verksamheten, bör det fordras, att vederbörande låntagare har
erforderlig yrkeskunskap och i övrigt kan antagas ha förutsättningar och
vilja att göra den arbetsinsats, som kräves för att hans verksamhet som
självständig företagare skall kunna giva ett lyckligt resultat.

Vid sidan av den verksamhet, som statsmakterna hittills bedrivit för att
underlätta förvärv av egna jordbruksfastigheter, har det allmänna under
senare år även medverkat till bildande av arrendeegnahem. Ehuru den förra
verksamheten även i fortsättningen måste antagas komma att få den avgjort
största betydelsen, synes även arrendeegnahemsverksamheten ha en uppgift
att fylla och därför böra fortsätta.

De förslag rörande den sociala jordbruksegnahemsverksamheten och arrendeegnahemsverksamheten,
som framlagts i propositionen, avse att anpassa
arbetet på dessa områden efter de förändringar i förutsättningarna för detsamma,
som inträtt i och med de av 1947 års riksdag fattade besluten angående
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken och bostadspolitiken
ävensom över huvud till följd av utvecklingen på det jordbrukstekniska och
ekonomiska området. Härjämte föreslås verksamheten utvidgad till att omfatta
även utlämnande av driftslån. Utskottet finner de ifrågavarande förslagen
väl avvägda och ägnade att ge ett verksamt stöd åt personer, som
sträva efter att bliva självständiga företagare inom jordbruket. Utskottet
tillstyrker alltså desamma.

Med anledning av vad som anförts i motionen II: 499 vill utskottet erinra
om att utredningsmännen beträffande arrendeegnahemsverksamheten bland
annat föreslagit dels att arrendeegnahem i fortsättningen i regel icke skulle
bildas genom styckning av större fastigheter utan att redan bebyggda fastigheter
av lämplig storlek skulle sättas i stånd i erforderlig omfattning och
därefter upplåtas såsom arrendeegnahem, dels att arrendeegnahemsverksamheten
skulle handhavas av lantbruksstyrelsen som centralt organ och lantbruksnämnderna
som lokala organ. I anslutning till dessa förslag — vilka
tillstyrkts i propositionen och vilka jämväl utskottet finner väl motiverade —
hade i betänkandet anförts, att sådana fastigheter, som förvärvats genom utövandet
av statens förköpsrätt eller en aktiv inköpspolitik, med fördel kunde
tagas i bruk för upplåtande av arrendeegnahem.

I nämnda motion har emellertid, med kritiserande av sistnämnda yttrande,
yrkats, att riksdagen måtte besluta, att statens förköpsrätt ej skulle få användas
för anskaffande av jordbruksfastigheter, avsedda att upplåtas som
arrendeegnahem, och i motiveringen till detta yrkande har bland annat hänvisats
till att enligt 1947 års beslut den statliga förköpsrätten endast skulle
få användas för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar.

Utskottet delar i och för sig helt motionärernas åsikt, att den avfattning
lagen om förköpsrätt erhöll vid 1947 års riksdag och de i anslutning därtill av
riksdagen godkända uttalandena av departementschefen och särskilda utskottet
om lagens tillämpning böra vara avgörande för den utsträckning, i
vilken rätten får begagnas. Redan av lagens utformning följer, att förköps -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

17

rätten får nyttjas endast för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar;
och bedömningen av.vad som bör anses såsom en bärkraftig brukningsdel
samt hur bildandet av dylika brukningsdelar lämpligen bör genomföras
skall ske i enlighet med nyssnämnda uttalanden. Det är sålunda
uteslutet att rationaliseringsorganen, såsom motionärerna synas ha befarat,
skulle kunna använda förköpsrätten för att förvärva en i och
för sig bärkraftig jordbruksfastighet allenast i avsikt att upplåta densamma
såsom arrendeegnahem. Utskottet kan ej heller finna, att något
dylikt åsyftats av utredningsmännen i deras i motionen återgivna yttrande.
Över huvud torde man vidare kunna utgå från att lantbruksnämnderna
komma att söka snarast möjligt åter avhända sig den mark, som de
kunna komma att inköpa i sin rationaliseringsverksamhet. Utskottet vill i
detta sammanhang erinra dels om vad utskottet i sitt utlåtande över propositionen
nr 149 anfört rörande frågan om inköp av mark på lager, dels om
det av särskilda utskottet vid 1947 års riksdag gjorda påpekandet av att förköpsrätten
icke finge användas på ett sådant sätt, att den ledde till någon
egentlig ökning av statens eget fastighetsinnehav. I regel torde även de
fastigheter, som lantbruksnämnderna kunna komma att förvärva medelst
förköpsrätten, i sin helhet behöva disponeras för rationaliseringsändamål.
Undantag kunna dock förekomma. Det kan sålunda exempelvis tänkas att,
sedan viss mark avskilts från en på dylikt sätt förvärvad fastighet för att
användas till komplettering av närliggande ofullständiga jordbruk, återstoden
är tillräcklig för att utgöra en bärkraftig brukningsdel och ej behöver
användas för komplettering av andra fastigheter. Även om det i regel får anses
lämpligt, att detta markinnehav skall avvecklas genom en omedelbar försäljning
av marken, synes det ej finnas någon anledning hindra att lantbruksnämnden,
om en lämplig person anmäler sig önska arrendera denna,
upplåter återstoden av fastigheten såsom arrendeegnahem. Även en sådan
upplåtelse kommer ju, med hänsyn till arrendatorns inlösningsrätt, att i
realiteten utgöra en form för avveckling av fastighetsinnehavet. Utskottet
vill på grund av vad nu anförts föreslå, att motionen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Det statliga finansieringsstödet beträffande jordbruksegnahemslån och
driftslån torde, såsom departementschefen föreslagit, böra lämnas i form av
statlig kreditgaranti för lån, tagna i enskilda kreditinrättningar. Rörande
storleken av de belopp, för vilka dylik garanti bör få beviljas under nästa
budgetår, har utskottet uttalat sig i sitt utlåtande nr 27 över propositionen
nr 149 angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
område in. in.

Vad angår frågan om jordbrukets driftskredit vill utskottet i detta sammanhang
även erinra om alt departementschefen icke funnit sig böra upptaga
ett av utredningsmännen framlagt förslag om vissa ändringar i bestämmelserna
om lån från sekundärlånefonden, innebärande bland annat att den
övre lånegränsen för dylika lån skulle höjas från 75 till 85 procent av belå 2

Bihang till riksdagens protokoll 11)48. 10 samt. Nr 28.

18

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

ningsvärdet. I motionen 11:500 har emellertid yrkats, att riksdagen skulle
besluta om höjning av ifrågavarande lånegräns i enlighet med utredningsmännens
förslag.

Ur risksynpunkt synes man visserligen icke ha anledning att hysa några
större betänkligheter mot en dylik höjning. Såsom framgår av betänkandet
har emellertid utlåningen från sekundärlånefonden under de senaste åren
haft mycket ringa omfattning. Med hänsyn härtill och till den utvidgning
av det statliga kreditstödet till jordbruket, som kommer att genomföras från
och med den 1 juli 1948, synes det icke antagligt, att den ifrågasatta höjningen
av lånegränsen skulle få någon nämnvärd betydelse. Utskottet avstyrker
därför det i ifrågavarande motion framställda yrkandet.

Vad härefter angår de bestämmelser angående statligt stöd åt sambruksföreningar
och andelsladugårdar, som föreslagits i propositionen, synas
även dessa väl avvägda. Utskottet vill emellertid framhålla att ifrågavarande
bestämmelser, liksom nu nämnda former för samverkan över huvud taget, i
viss mån måste anses ha försökskaraktär.

Utskottet har ej heller funnit anledning till erinran mot vad departementschefen
anfört angående samordning av olika låneformer eller mot beräkningen
av anslag till förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från sekundärlånefonden.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

A. att riksdagen må

1) medgiva att Kungi. Maj :t må i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen angivna och av utskottet nu
förordade grunder utfärda bestämmelser rörande jordbruksegnahemslån
och driftslån samt lån och bidrag till sambruksföreningar
och andelsladugårdsföretag ävensom rörande upplåtelse
av arrendeegnahem och utarrendering av kronojord
till sambruksföreningar;

2) till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från sta tens

sekundärlånefond för jordbrukare m. m. för budgetåret
1948/49 å riksstaten under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av........................ kronor 70 000.

B. att motionerna I: 340 och II: 499 samt I: 339 och II: 500
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 april 1948.

På jordbruksutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

19

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Nils Olsson*, Svedberg, Jonsson, Isaksson*,
Bror Nilsson, Björck*, Hugo Sundberg* och Hollertz; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Liedberg, Andersson
i Tungelsta, Gustafson i Vimmerby*, Ericsson i Sörsjön*, Andersson i
Surahammar, Jacobson i Vilhelmina och Svensson i Ljungskile.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.