Bankoutskottets utlåtande nr (i.

1

Nr 6.

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den tör bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma
styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och
industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll
för tiden från och med den 10 januari 1947, intill vilken dag ansvarsfrihet
beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,
och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd
och förvaltning under år 1946, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1947, ävensom de redogörelser,
som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å
dessa kontors förvaltning under samma år.

1 fiåga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet
att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa
till de iedogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens
revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Ä sm utlånings- och övriga rörelse under år 1947 har riksbanken erhållit
eu vinst av 10 592 372 kronor 36 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit
del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1947, intill vilken
1 Bihang till riksdagens protokoll l!)''iX. X sand. Nr (i.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade
beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1948, ävensom de protokoll,
som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1946—30 juni 1947, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1948 års riksdag avgivna
berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

l:o.

Valuta- och penningpolitiken.

Utskottet har vid sin granskning av riksbankens verksamhet under år
1947 särskilt uppmärksammat omständigheterna i samband med riksbankens
valutaförsäljningar och obligationsköp. En utförlig redogörelse härför
har lämnats i bankofullmäktiges berättelse till utskottet angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1947, till vilken redogöielse
utskottet får hänvisa (bankoutsk. mem. nr 1). Med hänsyn till ifrågavarande
transaktioners allmänna betydelse har utskottet ansett sig böra komplettera
fullmäktiges berättelse med en översikt av vissa av de diskussioner,
som enligt särskilda protokoll förts inom fullmäktige, samt av de uttalanden
rörande den ekonomiska politiken, som fullmäktige gjort i skrivelser
till Kungl. Maj :t ävensom i promemorior, som under hand överlämnats till
regeringen.

De av utskottet granskade handlingarna belysa klart svårigheterna att
driva en effektiv valuta- och penningpolitik utan en därmed tillräckligt
samordnad politik på det ekonomiska livets Övriga områden. I sin valutavårdande
verksamhet har riksbanken under året varit beroende av sådana
åtgärder för att nedbringa köpkraftsöverskottet och återställa den samhällsekonomiska
balansen, som ligga utanför bankens inflytande. Ehuru dylika
åtgärder i viss utsträckning vidtagits, ha de icke varit till fyllest för att
skänka stabilitet åt utvecklingen. Denna har karakteriserats av stigande
spänning mellan köpkraft och varutillgång, beroende på en av inkomststegringen
närd tendens till ökning av konsumtionen och på en investeiingsbenägenhet,
som avsevärt överstigit de materiella resurserna. Situationen har
försämrats genom den ökning av den privata köpkraften, som skett genom
omsättningsskattens borttagande. Vidare har den under hösten 1946 beslutade
höjningen av bankernas inlåningsrätt, vilken i realiteten innebar en
höjning av utlåningsrätten, utsatt penningpolitiken för ökade påfrestningar.

3

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

Strävanden från regeringens sida att genom rundabordskonferenser med
ledarna för de politiska partierna resp. med representanter för näringslivet
och arbetsmarknadens parter vinna enighet kring en inflationsbekämpande
politik ha icke krönts med framgång.

Det härmed antydda allmänekonomiska tillståndet under år 1947 har
kraftigt påverkat förloppet på valuta- och penningpolitikens områden. Utvecklingen
på dessa områden har i stort sett präglats av samma tendenser,
som kunde konstateras vid slutet av år 1946 och vilka utskottet i fjol fann
anledning fästa uppmärksamheten på.

Valutapolitiken. Det under år 1947 förefintliga köpkraftsöverskottet tog
sig väsentligen uttryck i en kraftig ansvällning av importen. Följden blev
ett betydande importöverskott, uppgående till cirka 2 miljarder kronor,
överskottet finansierades delvis genom fraktintäkter och andra osynliga inkomstposter.
De osynliga posterna i bytesbalansen kunde emellertid icke
tillnärmelsevis täcka underskottet i varuutbytet med utlandet. Nettoresultatet
blev därför en betydande valutaåtgång, främst av s. k. hårda valutor,
på vilka en besvärande knapphet uppstod.

Fullmäktige hade redan hösten 1946 under hand delgivit regeringen sina
synpunkter på utvecklingen.

I en promemoria av den 19 december 1946 framhölls, att tillräckliga hållpunkter
för att bedöma nödvändigheten av en importreglering till skydd
för valutan ännu saknades. Man syntes böra vänta med ett avgörande åtminstone
till dess att utvecklingen av varuhandeln även under januari 1947
bleve känd. Eftersom det emellertid väl kunde tänkas bli nödvändigt att då
ingripa, borde de praktiska spörsmål, som vore förbundna med en importreglering,
snarast prövas och en effektiv reglering planläggas, så att den vid
eventuellt behov kunde genomföras utan dröjsmål. I promemorian anfördes
vmate, att en förbättring av valutaställningen genom åtgärder, som begränsade
den inhemska efterfrågan på viktigare exportvaror, ur handelspolitisk
synpunkt vore att föredraga framför en importreglering.

I en promemoria av den 30 januari 1947 till regeringen underströko fullmäktige,
att den hastighet, med vilken valutautströmningen alltjämt fortgmge,
innebure en belastning på valutareserven, som icke kunde godtagas
ytterligare någon längre tid. Den möjligheten stode emellertid alltjämt öppen,
att ett omslag kunde komma att inträda. Hållpunkter saknades alltjämt
för en säker bedömning av nödvändigheten av en importreglering. Ett
avgörande i frågan kunde emellertid vid den dåvarande omfattningen av
valutautströmningen icke gärna uppskjutas mer än någon månad. Ett uppskov
finge dock icke tagas till intäkt för att man underläte att effektivt
utnyttja de möjligheter till begränsning av importen, som redan stode
till buds.

I anslutning till promemorian av den 30 januari 1947 avgav fullmäktiges
ordförande en särskild promemoria av den 4 februari 1947, vari frågan om
orsakerna till det uppkomna läget och möjligheterna alt återställa balansen
diskuterades.

4

Bankoutskottets utlåtande nr (i.

Då valutaläget ytterligare försämrades under februari och i början av
mars, och då någon tendens till omslag i utvecklingen icke kunde skönjas,
hemställde fullmäktige i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 mars 1947, att
åtgärder måtte vidtagas i syfte att förhindra en fortsatt nedgång i valutareserven.
Därvid bleve enligt fullmäktiges mening direkt kvantitativa regleringsåtgärder
ofrånkomliga. Dessa borde i första hand inriktas på eu eliminering
av mera umbärlig import.

1 sistnämnda skrivelse diskuterade fullmäktige dessutom möjligheterna
att övervinna de aktuella valutasvårigheterna genom upptagandet av ett
dollarlån. Fullmäktige ansågo dock, att en isolerad sådan åtgärd kunde försvaras
endast om svårigheterna med visshet kunde anses vara övergående.
Ett utländskt lån borde sålunda icke upptagas blott för att uppskjuta tidpunkten
för en till slut ändå ofrånkomlig anpassning av importen och
den inhemska förbrukningen av exportvaror efter landets inkomster. Fullmäktige
underströko desslikes, att Sverige näppeligen kunde påräkna ett
utlandslån på godtagbara villkor, med mindre än att det långivande landet
funne det uppenbart, att Sverige hade valutasituationen i sin hand. Ett
utlandslån skulle därför i varje fall icke avhjälpa behovet av omedelbara
ingripanden till skydd för valutan. Av dessa skäl kunde fullmäktige icke
vid ifrågavarande tidpunkt tillstyrka, att låneförhandlingar upptoges.

Med anledning av fullmäktiges framställning förordnade Kungl. Maj:t
om utsträckt importreglering fr. o. in. den 15 mars 1947. Trots detta fick
importen under de följande månaderna en mycket stor omfattning, vilket
resulterade i en allt mer krympande valutareserv. Anledningen härtill var,
att det varit nödvändigt att genom relativt liberala övergångsbestämmelser
möjliggöra fullföljandet av kontrakt, som slutits före beslutet om importreglering,
ävensom taga hänsyn till tidigare handelsavtal. I det längsta
hade man dessutom sökt bibehålla en rad mera betydelsefulla förnödenheter
på en frilista. Slutligen hade tillämpningen av övergångsbestämmelserna
uppmjukats och de möjligheter, som frilistan medgivit, utnyttjats i
oförutsedd utsträckning. Följden hade blivit en väsentligt större import
än man tidigare ansett sig ha anledning räkna med. Regleringen skärptes
därför den 27 juli och den 17 september genom att ett antal varugrupper
avfördes från frilistan och underkastades licenstvång. Efter den sista inskränkningen
av frilistan fick denna ett synnerligen ringa omfång.

En viss lättnad i valutaläget tedde sig möjlig, sedan ett tilläggsavtal till
1945 års betalningsavtal med Storbritannien slutits den 14 juli 1947. Genom
avtalet erhölls nämligen fri konvertibilitet till dollar eller guld för överskottet
i de löpande betalningarna länderna emellan. Den 20 augusti såg sig
emellertid Storbritannien nödsakat att upphäva konverteringsrätten. Detta
innebar en ytterligare tillspetsning av hårdvalutaproblemet.

Först genom den registrering av utestående importlicenser, som företogs
i samband med den i september vidtagna skärpningen av importregleringen,
framstod hårdvalutaproblemet i hela dess vidd. Det visade sig, att praktiskt

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

taget hela den kvarvarande reserven i hårda valutor finge anses intecknad
genom redan beviljade importlicenser, den s. k. licenspuckeln. I och för
dennas avveckling måste import- och valutaregleringen under återstoden av
året handhavas med yttersta stränghet.

Fullmäktige, som redan den 22 maj 1947 i sin skrivelse angående penningpolitiken
utförligt redogjort för orsakerna till de då rådande tendenserna
inom utrikeshandeln och betalningsbalansen och utvecklat sina synpunkter
beträffande de åtgärder på kortare, resp. längre sikt, som valutaproblemet
påkallade, funno sig till följd av den utveckling på valutaområdet,
som därefter ägt rum, föranledda att i september återigen rikta Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet på lägets allvar. I en till fullmäktiges protokoll den
15 september 1947 fogad promemoria, vilken delgavs regeringen och tillställdes
bl. a. finans- och handelsdepartementen, sammanfattade fullmäktige
sina åsikter rörande de åtgärder, som omedelbart borde ifrågakomma.
Fullmäktige funno det nödvändigt att rekvirera vissa utländska valutor.
I enlighet med denna fullmäktiges inställning utfärdades den 22 oktober
bestämmelser om hembudsskyldighet före den 15 november beträffande
fordringar på huvudsakligen Amerika, Portugal och Schweiz samt beträffande
löpande intäkter i fortsättningen från dessa länder. Obligationer och
Övriga värdepapper inbegrepos icke i hembudsskyldigheten. Vidare funno
fullmäktige det påkallat att igångsätta en utredning angående förutsättningarna
för upptagandet av ett utländskt lån. På hemställan av fullmäktiges
ordförande i samråd med riksbankschefen beslöto fullmäktige den
29 september 1947 att omedelbart låta undersöka möjligheterna att upptaga
ett lån i utlandet. Beslutet skulle dock fullföljas endast om vid överläggningar
med regeringen en annan och lämpligare form för åtgärder icke
skulle framkomma.

I skrivelser till Kungl. Maj:t den 30 september och den 17 oktober 1947
gjorde fullmäktige ytterligare framställningar rörande de åtgärder, som
enligt fullmäktiges mening erfordrades i den uppkomna situationen.

I skrivelsen av den 30 september framhöllo fullmäktige, att den uppkomna
valutasituationen närmast vore att beteckna som en likviditetskris, vilken
ej finge ges större proportioner än vad en sådan förtjänade. Hopkrympningen
av landets valutareserv hade emellertid lett till en situation, som
påkallade genomgripande åtgärder över hela fältet av det ekonomiska livet.
Utvecklingen betingades ytterst av spänningen mellan köpkraft och varutillgång.
I en fri ekonomi skulle ifrågavarande spänning lättast ha utjämnats
genom en sådan anpassning av priserna, att korrespondens vunnits
mellan köpkraft och varutillgång. Detta skulle i den föreliggande situationen
ha inneburit avsevärda prisstegringar och uppenbart stridit mot målet
att bibehålla ett oförändrat penningvärde. Emellertid skulle detta ej i och
för sig ha behövt utgöra ett skäl emot att prisanpassningens väg valts för
att utjämna spänningen, om icke en dylik prisstegring måste antagas ha
dragit med sig motsvarande inkomstökningar.

När sålunda eu utjämning av den bestående spänningen ej kunde ernås
genom prisanpassning och trycket på valutamarknaden alltså ej kunde

6

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

minskas på denna väg, återstode enligt fullmäktiges mening endast en direkt
begränsning av köpkraften resp. en ökning av produktionen. Härvid
pekade fullmäktige på budgetpolitiken och uttalade, att målet för 1948
års statsverksproposition borde vara, att icke blott driftbudgeten utan även
kapitalbudgeten finansierades med verkliga inkomster. Fullmäktige tvekade
icke att tillstyrka, att man för att nå detta mål omprövade redan fattade
beslut, som kunde förutses leda till en mera betydande automatisk utgiftsökning.
I den mån tillfredsställande resultat icke kunde nås genom utgiftsbegränsningar
inom ramen av tillgängliga statsinkomster, syntes det motiverat
att söka nya inkomstkällor eller att hårdare anlita inkomstformer,
som redan tagits i anspråk.

Fullmäktige krävde vidare en längre driven investeringsbegränsning än
den dittills vidtagna. Uppmärksamheten borde även ägnas åt investering i
form av maskinanskaffning och lagerökning. I anslutning härtill efterlyste
fullmäktige de tidigare bebådade åtgärderna i syfte att stimulera till ökat
sparande.

Vidare förox-dades i skrivelsen en omprövning av exportlicensgivningen,
varvid valutasynpunkterna måste få en framskjuten plats. Exporten borde
med alla medel främjas. Detta vore nära föx-knippat med möjligheterna att
höja produktionen, vilket förutsatte en lösning av arbetskraftsfrågan.

Skrivelsen den 17 oktober 1947 avsåg valutaproblemet på längre sikt.
Fullmäktige framhöllo, att den akuta tillspetsningen av valutasvårigheterna
i hög grad hade uppmärksammats, medan man hittills icke tillräckligt hade
beaktat det på längre sikt mycket allvarliga valutaproblem, inför vilket
den internationella utvecklingen ställde landet. Efter en analys av de ändrade
förutsättningarna för Sveriges utrikeshandel och internationella finansläge
samt för de pessimistiska prognoserna för utvecklingen av de
europeiska ländernas dollarproblem, som framlagts av Pariskonferensen
rörande Marshallplanen, ansågo sig fullmäktige kunna draga den slutsatsen,
att Sverige måste räkna med möjligheten att de europeiska marknaderna
under en lång tid framåt icke alls eller endast i mycket begränsad
utsträckning skulle vara i tillfälle att i hårda valutor likvidera import från
Sverige.

Man måste under dessa omständigheter tills vidare grunda den svenska
handelspolitiken och den ekonomiska politiken över huvud på förutsättningen
att Sveriges betalningar till dollarområdet måste balanseras och att
detta förhållande kunde komma att äga bestånd under flera år. Fullmäktige
framhöllo, att denna förutsättning för landets ekonomiska handlande
vore ny och att dess konsekvenser ännu icke hade prövats. En prövning
gåve enligt fullmäktiges mening vid handen, att Sverige måste räkna
med en väsentlig begränsning av importen från dollarmarknaderna. Denna
begränsning kunde icke uppvägas genom en import av motsvarande förnödenheter
från Europa. Begränsningen av importen från dollarmarknaderna
måste därför leda till en icke oväsentlig standardsänkning inom landet i
jämförelse med vad som varit möjligt vid ett fritt varuutbyte.

Mot bakgrunden av den sålunda angivna förutsättningen för Sveriges
internationella finansläge på längre sikt uttalade fullmäktige, att man måste
helt avvisa tanken på en ytterligare kreditgivning till utlandet. Den ogynnsamma
bedömningen av betalningsmöjligheterna på åtskilliga av de traditionella
exportmarknaderna borde även från näringslivets sida föranleda
en omprövning av den export- och kreditpolitik, som dittills bedrivits. Full -

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

i

mäktige kunde emellertid icke begränsa sig till att avstyrka ytterligare
kreditgivning eller en prolongation av utestående krediter. Läget syntes
nämligen motivera en omprövning såväl av utnyttjandet av utfästa men ej
disponerade kreditbelopp som i fråga om återbetalningen av de krediter,
som redan lämnats till utlandet. Det vore motiverat att man i de fall, där
återbetalningsfrågan ursprungligen lämnats öppen, nu toge upp den till
avgörande och därvid eftersträvade återbetalning på så kort tid som möjligt.

I skrivelsen anfördes vidare, att det internationella finansläget vore av
sådan natur, att växelkursförändringar icke skulle utgöra ett tjänligt medel
att rätta till den allmänna bristen på balans. För att en krondepreciering
skulle vara ett verksamt medel att övervinna dollarknappheten, erfordrades,
att den ledde till en sådan prisstegring på importvaror över lag, att importen
från Amerika därigenom skures ned till vad som motsvarade Sveriges
dollartillgångar. Som hjälpmedel för att åstadkomma den nödvändiga beskäringen
av importen från dollarområdet vore emellertid växelkurserna
mycket olämpliga. Deprecieringen skulle bland annat leda till en stark prisstegring
inom landet. Pris- och kostnadsmässigt skulle växelkursförändringen
i fråga innebära en förskjutning bort från penningpolitik balans.

Under återstoden av året begränsades importlicensgivningen till ett absolut
nödvändigt minimum, och utredningar igångsattes i syfte att uppställa
en i förhållande till hårdvalutaområdet balanserad importplan för år 1948.
Tack vare den försiktiga importpolitiken och valutarekvisitionen kunde
hårdvalutareserven under årets sista månader i stort sett bevaras vid den
storlek den hade, då importregleringen skärptes i september månad. Detta
blev också ofrånkomligt, enär någon utländsk upplåning icke kom till stånd
under året.

Penningpolitiken. Läget på penning- och kapitalmarknaden under år 1947
påverkades i hög grad av den ovan skildrade utvecklingen på valutamarknaden.
Genom riksbankens försäljning av valutor till allmänheten skedde
en indragning av medel från marknaden, som ledde till en tidvis mycket
markerad åtstramning av penning- och kapitalmarknaden. Denna åtstramning
framkallade utbud av skattkammarväxlar och obligationer, vilka i
räntestabiliserande syfte uppköptes av riksbanken till fasta kurser. Främst
till följd härav steg riksbankens obligationsbehållning under året med nära
en miljard kronor. Riksgäldskontorets behov av kassaförstärkning tillgodosågs
vidare av riksbanken genom övertagande av skattkammarväxlar; bankens
innehav av skattkammarväxlar ökades under året med omkring 250
miljoner kronor. Köpen av skattkammarväxlar och obligationer medförde ett
likviditetstillskott till marknaden, varigenom åtstramningen praktiskt taget
balanserades. På grund av uttag från räkningar i riksbanken tillfördes vidare
marknaden ytterligare betalningsmedel.

Förändringarna under år 1947 i riksbankens bokförda behållning av å
ena sidan guld och valutor (efter avdrag för skuld till utländsk bank eller
bankir) och å andra sidan obligationer och skattkammarväxlar framgå av
följande diagram.

8

Bankouiskottets utlåtande nr 6.

Mili. kr.

2 800

2 600

2 400

Obligationer och skattkammarväxlar.-

2 200

2 000

—Guld och utländska valutor.

Skattkammarväxlar.

-Obligationer.

Mars April Mai

Mili. kr.
2 800

2 600

2 400

2 200

2 000

1 800

I 600

I 400

1 200

I 000

800

600

400

Den stora omfattningen av riksbankens obligationsköp föranledde upprepade
överväganden och diskussioner inom fullmäktige rörande frågan om
stödköpspolitiken och räntepolitiken över huvud. I en promemoria av den
15 februari 1947 anförde riksbankschefen i huvudsak följande synpunkter
på innebörden av en räntehöjning i då föreliggande läge.

En räntehöjning finge huvudsakligen anses motiverad av en önskan att
hindra viss investering samt spekulativa transaktioner. För att härutinnan
åstadkomma ett resultat av någon betydelse måste en avsevärd räntehöjning
genomföras, troligen med minst ett par procent. Många investerare
disponerade emellertid själva hela eller större delen av det för investering
erforderliga kapitalet. I ett så utpräglat knapphetsläge som det dåvarande
skulle en räntehöjning icke ge en ekonomiskt rationell begränsning av investeringarna.
Olämpliga investeringar skulle bättre hindras genom en utvidgad
investeringskontroll än genom en höjd ränta. Även om räntan höjdes,
skulle en direkt kontroll icke kunna avvisas. I det dåvarande läget
skulle en allmän räntehöjning innebära en kostnadsfördyring för produktionen
och för den statliga och kommunala verksamheten. Av särskild betydelse
vore, att det bostadsbyggande, som ansåges möjligt och nödvändigt,

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

9

vid en räntehöjning måste i motsvarande mån subventioneras. Mot en höjning
av den långa räntan kunde för det dåvarande således riktas allvarliga
invändningar.

Vad anginge den korta räntan syntes anledning saknas att i det rådande
läget höja räntan på skattkammarväxlar. Beträffande övriga korta räntor
skulle en diskontohöjning eller ett borttagande av returdiskontot sannolikt
tramkalla förmodanden om en förestående höjning av de långa räntorna.
Detta skulle leda till icke obetydliga utförsäljningar av långa obligationer,
varvid riksbanken komme att tvingas till ansenliga stödköp, därest banken
ville hålla den långa räntan. Med tanke på den utpumpning av betalningsmedel,
som härigenom skulle äga rum, framstode en dylik åtgärd icke som
praktisk politik i dagens läge. I stället borde kontakt tagas med penninginrättningarna
i syfte att ernå en överenskommelse om återhållsamhet vid
kreditgivningen.

I samband med fullmäktiges diskussioner av valutaläget under våren
övervägdes även, huruvida en räntehöjning skulle verksamt bidraga till att
vända utvecklingen. Av fullmäktiges ovan anförda skrivelse av den 13 maj
1947 framgår, att fullmäktige ansågo det klarlagt, att en räntehöjning, genomförd
inom tänkbara gränser, icke skulle leda till en lösning av svårigheterna
på valutaområdet.

De verkningar, som normalt åsyftades med en höjning av diskontot,
sökte riksbanken i stället vinna genom en kreditbegränsning. Efter förhandlingar,
som hade påbörjats i slutet av år 1946, undertecknades i september
1947 en överenskommelse med affärsbankerna, sparbankerna och
jordbrukskasserörelsen om frivillig begränsning från deras sida av utlåningen
till allmänheten.

Sedan valutalägets allvarliga innebörd blivit mera allmänt känt, tilltogo
under september utbuden av obligationer avsevärt. För att kunna hålla en
oförändrad ränta måste riksbanken därvid ingripa med omfattande stödköp.
Inom fullmäktige restes starka betänkligheter mot att fortsätta med
köpen. Betänkligheterna fingo särskild styrka, då under mitten av september
rykten om en förestående räntehöjning medförde koncentrerade utbud
av obligationer. Emellertid fann fullmäktiges majoritet, att då ett upphörande
av stödköpen vore liktydigt med en höjning av i varje fall den långa
räntan, frågan om stödköpen i det föreliggande läget borde överföras till
den allmänna frågan om räntepolitiken över huvud. Beträffande denna
fråga ansåg majoriteten, att man vid räntepolitikens utformning icke finge
taga hänsyn till tillfälliga rörelser på penning- och kapitalmarknaden, även
om dessa vore av avsevärd storleksordning. Att vid ställningstagandet i
räntepolitiken tillmäta dylika rörelser avgörande vikt skulle innebära, att
man icke beaktade en ränteförändrings inverkan på samtliga de faktorer
som bestämde den samhällsekonomiska balansen.

Under hösten voro därefter stödköpen och den allmänna räntepolitiken
föremål för fortlöpande överväganden inom fullmäktige. Fullmäktige diskuterade
härvid konsekvenserna av den tillförsel av betalningsmedel till mark -

10

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

naden, som ägde rum genom riksbankens obligationsköp i kursstödjande
syfte och som medförde en förstärkning av underlaget för bankernas kreditgivning.
I diskussionerna underströks, att den minskade åtstramning på
penning- och kapitalmarknaden, som möjliggjordes av riksbankens obligationsköp,
icke stode i överensstämmelse med statsmakternas strävanden att
begränsa investeringarna. Förutom denna synpunkt anfördes från vissa
fullmäktige skäl, enligt vilka en viss höjning av räntenivån och den åtstramning,
som skulle uppkomma, om obligationsköpen upphörde, kunde
tänkas skapa ett gynnsamt underlag för den allmänt restriktiva ekonomiska
politik, som framstode såsom ofrånkomlig. Fullmäktige voro dock
icke beredda att genomföra en räntehöjning med hänsyn till de icke
önskvärda verkningar i andra hänseenden, som en räntehöjning skulle få
för strävandena att bibehålla den samhällsekonomiska balansen. För vissa,
huvudsakligen korta och medellånga samt 3%-procentiga lån lyckades riksbanken
genom successivt sänkta stödkurser från och med september åstadkomma
en fri marknad, i vilken riksbanken under november—december
samt under januari—februari 1948 sålt ut icke oväsentliga belopp. De ledande
obligationslånen — d. v. s. nyare emissioner 3-procentiga stats- och
hypotekslån — stöddes emellertid fortfarande av riksbanken till oförändrade
kurser.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha bankofullmäktige
under år 1947 vid flera tillfällen till Kungl. Maj :t framfört sina
synpunkter på vår ekonomiska politik och berört de åtgärder, som enligt
deras mening påkallades för att ernå jämvikt i landets ekonomi. Utskottet
ansluter sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i fullmäktiges
framställningar och vilken överensstämmer med de av riksdagen godkända
riktlinjerna för den allmänna ekonomiska politiken. I sitt internationella
sammanhang ter sig vårt ansträngda valutaläge som en konsekvens
av den förstöring av produktionsapparaten och de strukturförändringar
inom världshandeln som kriget medfört. En väsentlig orsak till att valutakrisen
så hårt drabbat vårt land ligger dock i det alltmer växande köpkraftsöverskottet
inom landet, vilket i sin tur främst sammanhänger med
inkomststegringen och den uppdrivna investeringsverksamheten. Det är ju
spänningen mellan den onormalt stora efterfrågan och den bristande varutillgången
på hemmamarknaden, som varit anledningen till den alltför stora
importen och lett till valutautflödet. Fullmäktige ha därför understrukit
nödvändigheten av att köpkraftsöverskottet begränsas. I anslutning härtill
ha också från regeringens sida åtgärder sedermera vidtagits för att ytterligare
begränsa investeringarna samt öka budgetöverskottet.

Det nuvarande valutaläget ger anledning till allvarliga bekymmer. Riksbankens
guld- och valutabehållningar ha trots vidtagen skärpning av
importregleringen och rekvisition av vissa utländska valutatillgångar nedgått
så avsevärt, att en väsentlig nedskärning av importen, särskilt från

Bankoutskottets utlåtande nr (i.

11

hårdvalutaländerna, under år 1948 blivit nödvändig för att skapa balans i
vårt varuutbyte med utlandet. Samtidigt måste ansträngningarna inriktas
på att öka exporten. Då Sverige för sin industriella verksamhet liksom för
jordbrukets rationalisering och för sin försörjning är starkt beroende av
import, kan valutabristen leda till störningar i produktionen, sänkt konsumtionsstandard
samt risk för arbetslöshet inom vissa områden. Möjligheten
att —- såsom skedde under 1947 — via utrikeshandeln avlasta en
del av köpkraftsöverskottet står heller icke öppen i år, varför trycket på
prisnivån kommer att ökas, oaktat lagerhållning och industriell kapacitet
stigit genom 1947 års import. En annan konsekvens av valutautströmningen
är den betydande regleringsapparat med därav följande olägenheter för näringslivet,
som vi nu nödgas hålla oss med.

Vid bedömandet av fjolårets valutapolitik framstår det numera såsom
uppenbart, att styrkan i de tendenser till importökning, som började framträda
hösten 1946, till en början underskattades. Härtill bidrog den anmärkningsvärda
bristen på samverkan mellan licensgivande och valutatilldelande
myndigheter. Dessutom ville man avvakta utvecklingen under
någon tid för att om möjligt söka undvika en direkt importbegränsning
med därav följande olägenheter. Det är på grund av dessa orsaker, som
tillräckliga åtgärder till begränsning av valutautflödet — trots fullmäktiges
upprepade framställningar — icke vidtogos förr än mot slutet av år 1947.
Hade hårdare ingripanden beträffande licensgivningen och valutatilldelningen
ägt rum på ett tidigare stadium, skulle en uppbromsning av valutautflödet
kunnat ske och bl. a. importen av mera umbärliga varor kunnat
begränsas, i den mån så varit möjligt med hänsyn till ingångna kontrakt
och handelsavtal. När på sensommaren resultatet av Parisförhandlingarna
rörande Marshallplanen förelåg, blev valutasituationens allvar ännu mer
uppenbar mot bakgrunden av den djupgående europeiska krisen, som
något tidigare tagit sig uttryck i upphävandet av det engelska pundets
konvertibilitet. Möjlighet att genom utländsk kredit förstärka valutareserverna
torde icke varit helt utesluten i början av året. När sedermera fullmäktige
i september yrkade, att förhandlingar om utländsk upplåning
skulle upptagas, var regeringen icke övertygad om lämpligheten. Så som
läget utvecklades under året synes det knappast sannolikt, att en utländsk
kredit skulle ha medfört annat än en temporär lättnad, som måhända endast
framflyttat tidpunkten för den nödvändiga skärpningen av den ekonomiska
politiken inom landet. Till de övriga svårigheterna hade då kommit
den belastning, som en utländsk skuld innebär.

Vad regleringen av kreditmarknaden under år 1947 beträffar, ha fullmäktige
i enlighet med statsmakternas intentioner sökt hålla den långa
räntan vid oförändrad nivå genom rnarknadsoperationer, medan icke obetydliga
justeringar uppåt tillåtits beträffande de korta räntorna. För att
kunna finansiera importöverskottet och möjliggöra ökad utlåning ha kreditinrättningarna
till riksbanken försålt betydande belopp obligationer och

12

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

skattkammarväxlar, beträffande obligationerna till kurser, som svarat mot
en ränta av 3 % för långa lån. Rykten vid olika tidpunkter under året om
en förestående räntestegring ha dessutom medverkat till att också andra
obligationsägare avyttrat obligationer, vilka därvid likaledes i stor utsträckning
upptagits av riksbanken. Obligationsköpen ha sålunda genom att de
hindrat den åtstramning av kreditmarknaden, som riksbankens försäljning
av valutor eljest skulle ha medfört, underlättat för bankerna att finansiera
den stora importen. Genom försträckningar till riksgäldskontoret mot skattkammarväxlar
har därjämte ny köpkraft, ehuru i begränsad omfattning,
tillförts marknaden från riksbanken. Enär riksbankens valutaförsäljningar
överstigit dess inköp av obligationer och skattkammarväxlar, har emellertid
en viss kreditåtstramning ernåtts. Denna har dock motverkats genom
en kreditexpansion från kreditinrättningarnas sida, vilken för bankernas
del möjliggjorts genom den hösten 1946 genomförda ökningen av inlåningsrätten
och därmed även av utlåningsrätten.

Utskottet underströk i sitt valutautlåtande (nr 48) i fjol betydelsen av
att en sådan penningpolitik fördes, att penning- och kapitalmarknaderna
icke ingåves en känsla av penningriklighet. Det är emellertid uppenbart,
att de kreditrestriktioner, som riksbanken på frivillighetens väg sökte genomföra
under hösten 1947, icke varit tillfyllest, även om en tendens till
utlåningsminskning framträtt under årets sista månader. Riksbanken har
under året stått inför det svåra avvägningsproblemet att samtidigt hålla
marknaden så lätt, att det eftersträvade ränteläget kunnat vidmakthållas,
och så stram, att kreditvolymen nedskurits. Erfarenheterna från det gångna
året ge vid handen, att riksbanken i stort sett kunnat genomföra en stabilisering
av den långa räntan och därigenom bevarat en viktig förutsättning
för regeringens allmänna ekonomiska politik. Såsom utskottet i fjol framhöll,
skulle en räntehöjning ha motverkat stabiliseringssträvandena genom
att öka kostnadstrycket. Den förda politikens verkningar med avseende på
betalningsmedelsförsörjningen och kreditgivningen synas dock ge anledning
till att i detta sammanhang understryka vikten av att andra lämpliga åtgärder
vidtagas för begränsning av kreditvolymen.

Utvecklingen under det gångna året har på ett påtagligt sätt klargjort
begränsningen av våra resurser. Det måste nu stå klart för envar, att möjligheten
att öka vår konsumtionsstandard bedömts alltför optimistiskt. Insikten
härom borde, synes det utskottet, mana till försiktighet från alla
samhällsgruppers sida i fråga om inkomstökningar. Det framstår i nuvarande
läge som nödvändigt, att den ekonomiska politiken för återställande
av den samhällsekonomiska balansen med kraft fullföljes och stödjes av
alla samhällsgrupper.

Vad i detta ärende förekommit, har utskottet härigenom velat för riksdagen -

omför mäla.

Bcinkoutskottets utlåtande nr ti.

13

2:o.

Statsupplåningen och penningpolitiken.

Såsom närmare framgår av fullmäktiges i riksgäldskontoret berättelse
till 1948 års riksdag (bankoutsk. mem. nr 2), företog riksgäldskontoret
i augusti 1947 konvertering av 1942 års 3 % statslån av den 15 augusti å
664,8 miljoner kronor och statsskuldförbindelser å 21,5 miljoner kronor
(delar av tredje försvarslånet). Konverteringen gav till resultat, att endast
281,4 miljoner kronor eller omkring 41 procent av det förfallna lånebeloppet
utbyttes, varav 41,2 miljoner kronor i långfristiga 3 % obligationer och
återstoden väsentligen i skattkammarväxlar med en löptid av 15 resp. 25
månader. Icke mindre än 404,9 miljoner kronor av det konverterade lånet
måste alltså inlösas av riksgäldskontoret. En väsentlig del av nämnda belopp
kan sägas ha blivit täckt av den influtna valutan för 1947 års premielån,
av vilket under år 1947 försåldes obligationer å sammanlagt 247,4
miljoner kronor. Återstoden täcktes genom tillfällig upplåning i riksbanken.

Riksgäldsfullmäktige ha i olika sammanhang under år 1947 framhållit,
att riksgäldskontorets möjligheter att på marknaden upplåna medel under
rådande läge på kapitalmarknaden varit ytterst beskurna. På grund av
överskott i driftbudgeten och begränsning av de statliga kapitalinvesteringarna
blev emellertid riksgäldskontorets lånebehov under år 1947 relativt
obetydligt. Statsskulden ökades icke heller under året.

I samband med övergången till systemet med källskatt fr. o. in. februari
1947 inträdde betydande fluktuationer i riksgäldskontorets kassaställning.
För att täcka tidvis uppkommande kassabehov nödgades riksgäldskontoret
anlita kredit hos riksbanken mot skattkammarväxlar. Riksbankens
innehav av dylika växlar ökades under året från 1 095 till 1 340 eller
med 245 miljoner kronor. Diskontot steg från y3 % till 3/± % för tre-månadersväxlar
och till 1 % för sex-månadersväxlar.

Utskottet. Med hänsyn till de penningpolitiska strävandena är det av
vikt, att anspråken på riksgäldskontoret i möjligaste mån begränsas. Det
har därför varit till fördel, att statsverkets kassaställning under år 1947
medgivit medelsöverflyttningar till riksgäldskontoret i sådan omfattning,
att statsupplåning för kapitalbudgetens finansiering praktiskt taget icke
erfordrats. Något utrymme har heller icke funnits på marknaden för ny
upplåning mot långfristiga 3 % obligationer. Då emellertid riksgäldskontorets
likviditet i stort sett varit jämförelsevis svag under hela året, har kontoret
vid åtskilliga tillfällen nödgats anlita tillfälliga krediter hos riksbanken
för att kunna fullgöra sina betalningar. Ur penningpolilisk synpunkt

14

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

är det angeläget, att ifrågavarande krediter avvecklas, i den män det icke
kan ske på annat sätt, genom överflyttning på marknaden.

Mot bakgrunden av läget på lånemarknaden synes det i hög grad påkallat,
att ansträngningarna inriktas på att erhålla ett så stort överskott
i driftbudgeten för 1948/49, att statens kapitalinvesteringar — även sådana
som skola utgå av tidigare beviljade investeringsanslag — kunna
täckas utan upplåning.

Vad i detta ärende förekommit, har utskottet härigenom velat för riksdagen omfönnäla.

3:o.

Åtgärder för ökning av sparandet.

På initiativ av regeringen skapades i juli 1947 en särskild organisation,
Folkrörelsernas sparkampanj, med uppgift att i samråd med landets olika
sparinstitutioner verka för ett ökat sparande och för en inskränkning av
konsumtionen.

Sparkampanjen ledes av en rikskommitté, i vilken folkrörelserna i landet
äro representerade. Kommittén har tillsatt ett arbetsutskott, vars ordförande
är förre ordföranden i landsorganisationen August Lindberg.

I varje län har bildats en länskommitté med landshövdingen som ordförande
och sammansatt efter samma grunder som rikskommittén. Som
verkställande ledamot har länskommittén till sitt förfogande ett länsombud.
Länskommittéernas uppgift är att bilda lokala kommittéer inom
länen och att leda dessas arbete. Sedan kampanjens början den 6 oktober
1947 ha hittills 1 985 lokala kommittéer bildats.

De lokala kommittéerna ha till uppgift att i samarbete med resp. orters
sparorgan genom propaganda på arbetsplatser, i organisationer och på
annat sätt stimulera till begränsning av icke absolut nödvändiga inköp och
till ökat sparande samt att sprida upplysning om det aktuella ekonomiska
läget genom offentliga möten, föredrag i organisationerna och genom anordnande
av studieverksamhet i samhällsekonomiska frågor. En väsentlig
uppgift är att bilda sparklubbar. Till understödjande av de lokala kommittéernas
arbete har den centrala kommittén ombesörjt en omfattande
sparpropaganda genom affischering, annonser i rikspressen, trycksaker,
pressmeddelanden, talarmaterial, filmer m. in.

Då en försäljning av premieobligationer ansågs såsom ett lämpligt medel
att uppsuga en del av den överflödiga köpkraften inom landet och
därigenom minska efterfrågan på varor, emitterade riksgäldskontoret som
ett led i sparrörelsen den 4 september 1947 ett premielån å 150 miljoner kronor.
Större delen av emissionen placerades snabbt på marknaden; dock
reserverades obligationer å 25 miljoner kronor för sparkampanjen. Den
11 september beslöts utgivande av en andra emission av lånet, likaledes
å 150 miljoner kronor. Så snart sparkampanjen blivit organiserad, inrik -

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

15

tade den sin verksamhet på avyttring av premieobligationer på arbetsplatserna.
I väsentlig mån har sparkampanjens obligationsförsäljning skett
i störx-e poster, vanligen hela serier (2 000 obligationer), till sammanslutningar
av anställda (obligationsföreningar). I flertalet fall ha härvid inköpen
finansierats genom lån, i regel mot amortering under 5—6 år, företrädesvis
upptagna hos sparbanker.

Med hänsyn till det biträde, sparkampanjen lämnat riksgäldskontoret
vid placeringen av 1947 års premieobligationer, ha kostnaderna för kampanjen
ansetts böra bestridas av detta verk.

Utskottet. Ett ökat sparande utgör ett av de medel, genom vilka köpkraftsöverskottet
kan nedbringas. Det direkta sparandet i kreditinrättningarna
har nedgått under år 1947, men därav torde några bestämda
slutsatser icke kunna dragas om det totala sparandets omfattning. Så mycket
kan emellertid sägas, att sparandet under år 1947 varit otillräckligt i
jämförelse med storleken av de offentliga och enskilda investeringarna.
Då produktionsapparatens utbyggnad liksom över huvud taget framsteg
inom samhällsekonomien icke kunna ske i hastigare takt än sparmedel
ställas till förfogande, är det av stor vikt, att sparandet i möjligaste mån
främjas genom penningpolitiska och andra åtgärder, som kunna vara ägnade
att vidmakthålla förtroendet för penningsparandet och öka sparvil
j an.

Vad sparkampanjen beträffar torde det ännu vara för tidigt att uttala
ett omdöme om de resultat, som vunnits och kunna vinnas genom dess
insatser. Verksamheten har helt naturligt i väsentlig mån måst bli av upplysande
och fostrande innebörd och har därigenom en syftning på längre
sikt. Kampanjens medverkan vid försäljningen av premieobligationer har
icke kunnat resultera i ett omedelbart och mera betydande tillskott av
sparmedel, då denna försäljning till stor del skett till personer med liten
sparförmåga. Den kapitalbildning, som ernås genom amorteringarna å
obligationsföreningarnas lån, torde emellertid till stor del motsvara ett nysparande,
som utan lånen ej skulle ha kommit till stånd. I detta sammanhang
vill utskottet uttala önskvärdheten av att amorteringstiden å
dylika lån för framtiden minskas, så ätt en snabbare slutbetalning ernås.
Vidare vill utskottet fästa uppmärksamheten på att kreditinrättningarna
för ifrågavarande utlåning i viss utsträckning anskaffat medel genom försäljning
av långfristiga obligationer, vilka upptagits av riksbanken. Då en
dylik finansiering av statsupplåningen är otillfredsställande ur penningpolitisk
synpunkt, bör det undersökas, huruvida icke vid fortsatt serieförsäljning
av premieobligationer sådana anordningar kunna vidtagas, att berörda
olägenheter undvikas.

I detta sammanhang vill utskottet erinra, att 1943 års bankoutskott i
sitt utlåtande nr 9, punkten 2, ifrågasatte, huruvida staten borde tillåta för -

16

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

säljning av premieobligationer på avbetalning genom bl. a. särskilda kommissionärer
på de villkor, som tillämpades beträffande 1942 års premielån.
Utskottet uttalade härvid den förmodan, att ändamålet med avbetalningsförsäljningen
— nämligen att för mindre inkomsttagare möjliggöra förvärvandet
av en eller annan premieobligation — skulle kunna i samarbete med
kreditinrättningarna tillgodoses på andra, för obligationsköparna fördelaktigare
villkor än kommissionärerna kunde erbjuda. I anslutning härtill har
riksgäldskontoret icke medgivit någon avbetalningsförsäljning beträffande
senare emitterade lån, och fullmäktige ha icke heller funnit anledning att
frångå denna ståndpunkt vid behandling av uppkommen fråga om avbetalningsförsäljning
av 1947 års premieobligationer. För egen del anser utskottet,
att i nuvarande läge, då största möjliga spridning av premieobligationer
är önskvärd, en avbetalningsförsäljning genom kommissionärerna kan vara
ägnad att befrämja sparandet, särskilt bland grupper och enskilda, som ej
nås av sparlcampanjen. Det har vidare visat sig, att kreditinrättningarna
icke ha något nämnvärt intresse av sådana små och arbetskrävande avbetalningslån,
varom här är fråga. I stället har efter avbetalningsförsäljningens
upphörande försäljning av premieobligationer i samband med belåning tagit
ökad omfattning, varvid lånen i allmänhet icke behöva amorteras. Vid
nu angivna förhållanden torde fullmäktige få anses oförhindrade att till
omprövning upptaga frågan om här avsedda avbetalningsförsäljning.

Vad i detta ärende förekommit, har utskottet härigenom velat för riksdagen omförmäla.

4:o.

Protokoll och berättelser.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

5:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1946 hava riksdagens
senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de
för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej fun -

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

17

nit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1946 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels
ock för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i
fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1947
till och med den 9 januari innevarande år.

6:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Revisorerna hava för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas
fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens år 1947 församlade
revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret
under tiden 1 juli 1946—30 juni 1947 än även för
alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1947 till och
med den 9 januari innevarande år.

Stockholm den 5 mars 1948.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 8 saml. Nr 6.

18

Bankoutskottets utlåtande nr 6‘.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sundvik, Leander, Edin,
Petersson i Karlskrona, Fahlander, Nordenson och Näsgård;

från andra kammaren: herrar Wiberg, Andersson i Munkaljungby,
Mattsson, Fröderberg, Sundberg, Nilsson i Landskrona, Fagerholm och
Molander.

Reservationer:

vid punkten 1 (ang. valuta- och penningpolitiken)

1) av herrar Wiberg, Petersson i Karlskrona, Nordenson, Fröderberg och
bagerholm, vilka ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

»Av den lämnade redogörelsen framgår, att de två mest framträdande
ib agen i den penningpolitiska utvecklingen under fjolåret äro å ena sidan
nedgången i riksbankens guld- och valutareserv och å andra sidan ökningen
av bankens innehav av obligationer och skattkammarväxlar. Båda
dessa företeelser anknyta direkt till utvecklingslinjer, som förelågo redan
under år 1946. De bottna i delvis gemensamma orsaker, vilka fått en klargörande
belysning genom ett flertal olika framställningar från bankofullmäktige.
Förändringarna i riksbankens ställning kunna sålunda för det
första hänföras till en stark förskjutning i den svenska handels- och betalningsbalansen,
vilken i sin tur sammanhänger med de av kriget orsakade
omvälvningarna i världsekonomien, som med särskild tyngd drabbat
de för det svenska folkhushållet betydelsefulla europeiska marknaderna.
Men vid sidan av dessa yttre orsaker har den rubbning, som genom de stora
köpkraftstillskotten uppstått i den samhällsekonomiska balansen inom
vårt land, på ett avgörande sätt påverkat riksbankens verksamhet och kreditmarknaden
i dess helhet.

Vid en återblick pa den senaste tidens ekonomiska utveckling i Sverige
framträder nu tydligare än tillförne den i mitten av juli 1946 vidtagna
uppskrivningen av den svenska kronans yttre värde såsom en viktig vändpunkt.
Denna åtgärd vidtogs för att skydda vårt land mot att bliva indraget
i en hotande internationell prisstegring genom att minska eller
undanröja den spänning, som uppkommit mellan de svenska och internationella
priserna. Men åtgärden var förenad med risker, vilkas karaktär
och styrka i allmänhet torde hava förbisetts eller underskattats. De kompletterande
ingrepp — vartill utskottet i det efterföljande skall återkomma
— som apprecieringsbeslutet borde hava givit anledning till, kommo icke
i tid eller icke alls till stånd. Genom att apprecieringen förbilligade importen
förstärktes tendensen till ökad införsel, och strävandena att bringa upp

Bankoutskottets utlåtande nr 6. 19

linporten på en högre nivå fingo samtidigt ny näring genom fortsatta köpkraftstdlskott.
Ett allt starkare valutautflöde gjorde sig gällande. Sedan
utströmningen av guld och valutor mot slutet av år 1946 nått en oroande
omfattning, framförde en enskild ledamot av regeringen offentligt tanken
på skärpta importrestriktioner. Detta uttalande, som icke följdes av omedelbara
åtgärder, föranledde eu ny stark ansvällning av inköpen från utlandet.
Först i mars 1947 vidtogos efter upprepade framställningar från
bankofullmäktige eu skärpning och utbyggnad av importkontrollen. Denna
förknippades emellertid med övergångsbestämmelser, vilkas utformning och
tillämpning möjliggjorde att införseln under återstoden av 1947 icke endast
bibehölls på den uppnådda höga nivån utan till och med ytterligare
ökades. De nya normer för importpolitiken, som sedermera fastslogos i
juli, september och december, hava först i början av innevarande år hunnit
få effekt.

Uppenbart är, att styrkan i de tendenser till importökning, som började
I ramtrada hösten 1946, mycket länge underskattades. Delvis kan den felbedömning,
som ägde rum, förklaras med att myndigheterna först på ett
mycket sent stadium förskaffade sig en överblick över omfattningen av
ingångna förpliktelser mot utlandet och de anspråk dessa kunde komma
att ställa på guld- och valutareserven. Tydligt är att en tidigt insatt mer
restriktiv importpolitik varit motiverad, även om naturligtvis ett sådant ingrepp
icke ensamt skulle hava varit tillräckligt för att den erforderliga balansen
skulle uppnås.

Det nuvarande valutaläget giver anledning till allvarliga bekymmer.
Riksbankens guld- och valutabehållning har trots vidtagen skärpning av
import regler ingen och rekvisition av vissa utländska valutatillgångar nedgått
så avsevärt, att eu väsentlig nedskärning av importen under år 1948
blivit nödvändig för att skapa balans i vårt varuutbyte med utlandet. Samtidigt
måste ansträngningarna inriktas på att öka exporten. Då Sverige för
sin industriella verksamhet liksom för jordbrukets rationalisering och för
sin försörjning är starkt beroende av import, kan valutabristen leda till
störningar i produktionen, sänkt konsumtionsstandard samt risk för arbetslöshet
inom vissa områden. Möjligheten att — såsom skedde under
1947 — via utrikeshandeln avlasta eu del av köpkraftsöverskottet står heller
icke öppen i år, varför trycket på prisnivån kommer att ökas, oaktat
lagerhållning och industriell kapacitet stigit genom 1947 års import. En
annan konsekvens av valutautströmningen är den betydande regleringsapparat
med därav följande olägenheter för näringslivet, som vi nu nödgas
hålla oss med. Allvarlig är även den omständigheten, alt knappheten på
valutor försvårar tullgörandet av äldre, i god tro ingångna hetalningsulfä
stel ser, något som måste oförmånligt påverka de utländska säljarnas bedömning
av vårt land. Ett läge av denna art minskar de svenska importörernas
möjligheter till fördelaktiga internationella affärer, hl. a. i fråga

20

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

om snabba leveranser av för vårt näringsliv viktiga men på världsmarknaden
knappa varor. Det förefaller sannolikt, att dessa nackdelar skulle
kunnat i icke ringa grad undvikas, därest förhandlingar på ett lidigt stadium
upptagits om utländsk kredit. Att en sådan kredit icke skulle hava
fått leda till endast den temporära lättnad, som en framflyttning av tidpunkten
för den nödvändiga skärpningen av den ekonomiska politiken
inom landet skulle hava inneburit, synes utskottet uppenbart. Utskottet
hyser också den uppfattningen, att de sonderingar, som vidtagits rörande
möjligheten av att erhålla utländska lån, kommit till stånd på ett för sent
stadium och att deras resultat måste ses mot bakgrunden av detta förhållande.

Apprecieringsbeslutet borde såsom även uttalades vid ärendets behandling
i bankofullmäktige ha föranlett, att hela den inre ekonomiska politiken
anpassats efter denna höjning av kronans yttre värde. Statsmakterna och
de valutavårdande organen borde sålunda omedelbart och med kraft ha
inskridit för att motverka uppkomsten av nya köpkraftstillskott inom landet,
varjämte det varit lämpligt att söka uppnå frivilliga överenskommelser
mellan de olika folkgrupperna om en pris- och lönepolitik till försvar
för penningvärdet. Ett viktigt led i en sadan politik hade varit en allmän
åtstramning av kreditmarknaden, framför allt i syfte att dämpa den högt
uppdrivna investeringskonjunkturen. Först i september 1947 träffades
en överenskommelse mellan riksbanken och de viktigaste enskilda institutionerna
på kapitalmarknaden om en begränsning av utlåningen till
allmänheten.

Under större delen av år 1947 rådde en mycket livlig efterfrågan pa kapital
för finansiering av import och investeringar. Då det enskilda sparandet
icke ökades i tillnärmelsevis samma takt, föllo kreditinstituten tillbaka
på riksbanken för att tillförsäkra sig likvida medel. Huvudsakligen skedde
detta genom försäljning av obligationer till riksbanken. Obligationsförsäljningen
torde i viss mån också ha bottnat i tvivel på riksbankens möjlighet
att i längden genomföra sin räntepolitik. Av den i det föregående lämnade
redogörelsen framgår att dessa transaktioner hade eu utomordentligt betydande
omfattning. Inom bankofullmäktige har under fjolåret en minoritet
påyrkat, att riksbanken skulle upphöra med obligationsköpen, men
bankofullmäktiges majoritet har hittills avvisat detta yrkande.

Det har gjorts gällande, att obligationsköpens penningpolitiska verkan,
som innebär, att kapitalmarknaden tillförts betydande belopp av likvida
medel, neutraliserats genom den samtidiga utförsäljningen av utländska
betalningsmedel. Uppenbarligen kan emellertid därmed icke motiveras den
ej obetydliga ökning av riksbankens obligationsinnehav, som ägt rum eftei
det att minskningen av guld- och valutareserven praktiskt taget upphört.
Ej heller kan man därmed rättfärdiga obligationsköp i övrigt i den mån en
erforderlig nettoåtstramning av kapitalmarknaden därigenom förhindras.

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

21

Utskottet förutsätter, att bankofullmäktige i fortsättningen ägna denna
fråga särskild uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis kan utskottet icke värja sig för det intrycket, att
den artificiella högkonjunktur, vari vårt land befann sig vid ingången av
år 1947, under nämnda år ytterligare tillspetsades genom dels en bristande
överensstämmelse mellan de olika leden i regeringens allmänna ekonomiska
politik, dels genom riksbankens medverkan till vidmakthållandet av
en lätt kreditmarknad. Riksbankens penning- och valutavårdande uppgift
har självfallet försvårats därigenom att regeringen underlåtit att vidtaga
ett flertal av riksbanken påkallade åtgärder inom den allmänna ekonomiska
politikens ram. Inom sitt förvaltningsområde har emellertid riksbanken
att självständigt bedöma läget och fatta erforderliga beslut.

Skärpningen av konjunktursituationen medför särskilda svårigheter för
penningpolitiken i fortsättningen. Å ena sidan har man nämligen alltjämt
att räkna med avsevärda köpkraftstillskott och sjunkande lagertillgångar,
å andra sidan framträda på skilda områden tecken, som kunna förebåda
ett konjunkturomslag. I detta läge bör man uppmärksamma riskerna för
alltför rigorösa ingrepp, som rikta sig mot likviditeten hos företagen inom
de i konjunkturhänseende ömtåliga avsnitten av samhällsekonomien och
kunna utlösa isolerade ogynnsamma konsekvenser med återverkningar
inom stora områden av vårt folkhushåll. Över huvud taget präglas hela det
nuvarande konjunkturläget av labilitet och ovisshet samt mot varandra
stridande tendenser, en utveckling, som kan komma att ytterligare accentueras,
om en rustningskonjunktur hos stormakterna snedvrider efterfrågan.
Läget kräver därför nu mer än förr ett noggrannax-e aktgivande på
utvecklingstendenserna och en anpassning efter situationens växlingar.

Utvecklingen under det gångna året har på ett påtagligt sätt klargjort
begränsningen av våra resurser. Det måste nu stå klart för envar att möjligheten
att öka vår konsumtionsstandard bedömts alltför optimistiskt. Insikten
härom synes utskottet mana till försiktighet från alla samhällsgruppers
sida i fråga om inkomstökningar. Det framstår i nuvarande läge som
nödvändigt, att den ekonomiska politiken för återställande av den sann
hällsekonomiska balansen föres med all kraft och får en sådan utformning,
att den kan stödjas av alla samhällsgrupper.

Vad i detta ärende förekommit, har utskottet härigenom velat för riksdagen -

omförmäla.»; samt
2) av herrar Näsgärd och Mattsson.