Bankoutskottets utlåtande nr 50.
1
?ir 50.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m.
I en den 11 juni 1948 dagtecknad proposition nr 295, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850)
angående rätt för Konungen att i vissa fält meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.
Härigenom förordnas, att lagen den 15 december 1939 angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, vilken jämlikt lag den 2 maj 1947 (nr 159) gäller till
och med den 30 juni 1948, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1949, dock att vad under a) i förstnämnda lag sägs beträffande förbindelser,
som bankaktiebolag har att fullgöra efter högst en månads uppsägning,
i stället skall gälla beträffande förbindelser, som bolaget har att fullgöra
efter högst två månaders uppsägning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 8 samt. Nr 50.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
Såsom ett led i de av 1937 års riksdag i valutavårdande syfte beslutade beredskapsåtgärderna
ingick bland annat ett bemyndigande för Konungen att,
om sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövades nödigt,
på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter bank- och fondinspektionens
hörande meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv. Stadgande härom innefattades i en den 4 juni 1937 utfärdad lag
(nr 305), vilken ursprungligen ägde giltighet till och med den 28 februari
1938 men därefter successivt förlänades fortsatt giltighet, sista gången genom
lag den 26 maj 1939 (nr 196), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes
till och med den 31 maj 1940.
Genom beslut av 1939 års urtima riksdag (propositionen nr 30, riksdagens
skrivelse nr 80) ersattes emellertid 1937 års lag med lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Denna nya lag, som i vissa
avseenden innefattade en uppmjukning av de ursprungliga bestämmelserna
med syfte att möjliggöra en smidigare tillämpning, gällde ursprungligen till
och med den 31 maj 1940 men har därefter erhållit fortsatt giltighet, senast
genom lag den 2 maj 1947 (nr 159), enligt vilken giltighetstiden utsträckts
till och med den 30 juni 1948.
Beträffande det närmare innehållet i nyssnämnda lag den 15 december
1939 må följande nämnas.
Konungen äger i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter
prövas nödigt -— på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter bank- och fondinspektionens hörande — förordna:
a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22
juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande
kassa skall uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har
att vid anfordran eller efter högst en månads uppsägning fullgöra, i den mån
de icke utgöras av skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;
b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir;
c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken, samt att, om bankaktiebolags i riksbanken
innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp, bolaget
skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av Konungen
angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes av riksbanken, dock
högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av växlar
på högst tre månader.
Förordnande må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag eller sådana,
vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. Vid förordnande
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
3
enligt b) eller c) må de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, efter
storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka fastställas olika kvotdelar.
Några bestämmelser meddelades icke med stöd av 1937 års lag i ämnet
och ha hittills icke heller meddelats enligt den nya lagen.
Beträffande motiveringen för det framlagda lagförslaget får utskottet hänvisa
till propositionen.
Utskottet.
1 den föreliggande propositionen redovisas till en början en av fullmäktige
i riksbanken till Kungl. Maj :t den 11 maj 1948 avlåten skrivelse med vissa
synpunkter beträffande den allmänna ekonomiska politiken. I denna skrivelse
ha fullmäktige tillika hemställt, att 1939 års lagstiftning rörande bankaktiebolags
kassareserv måtte efter vissa omarbetningar erhålla förlängd giltighet
under ytterligare ett år. Departementschefen, som beträffande den
allmänna ekonomiska politiken väsentligen hänvisat till den behandling
denna fråga ägnats i propositionen nr 286 angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1948/49, har i nu förevarande proposition
främst upptagit frågan om sådana åtgärder för reglering av kreditmarknaden,
som kunna stödja strävandena att ernå en förbättrad samhällsekonomisk
balans. I avseende härå påkallas riksdagens medverkan i fråga om fortsatt
lagstiftning om rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.
Innan utskottet ingår på sistberörda spörsmål, vill utskottet i anslutning
till fullmäktiges i ovannämnda skrivelse och departementschefens i propositionen
nr 286 gjorda uttalanden framhålla vissa synpunkter beträffande
den allmänna ekonomiska politiken.
Såsom närmare framgår av propositionen nr 286 råder alltjämt, trots vidtagna
åtgärder, en bristande jämvikt inom åtskilliga områden av det ekonomiska
livet. Efterfrågan för privat och offentlig investering och konsumtion
överstiger fortfarande tillgången av varor och tjänster inom landet, vilket
medför ett betydande tryck uppåt på prisnivån och en tendens till minskning
av varulagren. Investeringsbenägenheten är större än som kan tillgodoses
genom de reala resurser, som stå till förfogande. Den på konsumtion
inriktade efterfrågan har i år ytterligare ökats genom införande av
barnbidrag och höjda folkpensioner samt genom höjning av löner och jordbruksinkomster.
Vårt valutaläge medger ej heller, att varutillgången inom
landet ökas genom import. Den i stort sett stigande pristendensen på världsmarknaden
minskar dessutom de varukvantiteter, som kunna erhållas mot
de för import disponibla valutorna. Svårigheter ha jämväl framträtt för exportens
uppehållande i en med hänsyn till imporlbehovet önskvärd omfattning.
Motstånd mot våra exportpriser har sålunda gjort sig gällande inom
4
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
vissa områden, samtidigt som möjligheterna att exportera trävaror, pappersmassa
och papper minskas genom en i jämförelse med förkrigsförhållandena
starkt ökad inhemsk förbrukning. Av allt att döma måste en ytterligare
nedskärning ske av importvolymen.
Tidigare i år (uti. nr 6) har utskottet givit uttryck åt den uppfattningen,
att utvecklingen under år 1947 på ett påtagligt sätt klargjort begränsningen
av våra resurser samt att möjligheten att öka vår konsumtionsstandard bedömts
alltför optimistiskt. Läget har nu ytterligare skärpts, och framtidsutsiktex-na
te sig mörkare än tidigare. Något utrymme för standardförbättringar
finnes för närvarande icke. Ansträngningarna få inriktas på att bevara
de vunna resultaten. Konsumtionen måste anpassas efter varutillgången
och med hänsyn till att de för framåtskridandet erforderliga investeringarna
icke åsidosättas. För att vi skola kunna bygga vidare på en utveckling mot
ökat välstånd är det nödvändigt, att jämvikt skapas i landets ekonomi. Alla
samhällsgrupper måste stödja en politik, som leder till detta mål. Denna
politik måste med alla medel inriktas på att begränsa köpkraftsöverskottet
för att på så sätt motverka tendenserna till prisstegring och ytterligare försämring
av penningvärdet samt förhindra en så stark lageruttömning, att
svårigheter uppstå för vår försörjning. Härigenom skulle man dessutom
komma närmare den tidpunkt, då det blir möjligt att avveckla de för näringslivet
och allmänheten betungande regleringar, som nu måste tillämpas
för att mildra vei''kningarna av den bristande jämvikten. Redan i fjol (uti.
nr 48) fann utskottet anledning att på det allvarligaste understryka vikten
av att den samhällsekonomiska balansen snarast återställdes och att man
därvid icke finge väja för åtgärder, som eljest skulle framstå som mindre
tilltalande. Dylika åtgärder skulle, framhöll utskottet, lättare godtagas, om
allmänheten oförbehållsamt gjordes underkunnig om vad situationen kräver.
Fullmäktige ha i sin förberörda skrivelse understrukit inkomstutvecklingens
grundläggande betydelse för den nuvarande situationen, vilket jämväl
bestyrkes av de i propositionen nr 286 framlagda utredningarna. Den
nu existerande balansrubbningen är, såsom fullmäktige framhållit, väsentligen
att anse som en inkomstinflation. Vidare har klarlagts det faktum, att
balans icke kan vinnas genom att efterfrågan får ta sig uttryck i prisstegringar.
I detta fall blir nämligen en balans möjlig endast under de — troligen
osannolika — förutsättningarna, att de genom prisstegringarna ökade
företagsinkomsterna sparas och att de dessutom icke föranleda krav på
ökade inkomster från andra samhällsgruppers sida. Icke heller leder en produktionsökning
i och för sig till jämvikt, om icke den därigenom ernådda
inkomstförbättringen åtminstone delvis sparas. Strävandena måste därför i
första hand inriktas på att, såsom departementschefen framhållit, avklippa
den spiral av stigande inkomster och stigande priser, som är inflationens
kännemärke. Utskottet delar den av departementschefen uttalade uppfattningen,
att en väsentlig förutsättning för en stabilisering av prisnivån är
en stabilisering av inkomsterna.
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
5
Utskottet har under en följd av år understrukit det ömsesidiga samband,
som råder mellan pris- och lönepolitiken, och varnat för konsekvenserna av en
prisuppdrivande Iqnestegring. I nuvarande ansträngda ekonomiska läge
finner utskottet angeläget ånyo inskärpa vikten av att alla samhällsgrupper
iakttaga återhållsamhet i fråga om krav på inkomstökningar. Den överenskommelse,
som nyligen träffats med de statsanställdas organisationer om
oförändrat rörligt lönetillägg fram till årsskiftet, utgör härvidlag ett steg
i rätt riktning. Överenskommelsen förutsätter emellertid, att levnadskostnadsindex
icke undergår någon nämnvärd ökning. Då väl även andra löntagargrupper
komma att uppställa samma villkor för att tills vidare avstå
från krav på höjda penninginkomster, framstår tydligt vikten av att levnadskostnadsnivån
bibehålies i stort sett oförändrad. Den inledda aktionen
för att genom samordnande åtgärder uppnå en stabilisering av priser och
levnadskostnader kan därför bli av stor betydelse för strävandena att bevara
penningvärdet och bör med all kraft fullföljas.
Ehuru en inkomststabilisering i nuvarande läge framstår som det viktigaste,
böra även andra åtgärder vidtagas för att begränsa köpkraftsöverskottet.
En fortsatt nedskärning av investeringsverksamheten torde sålunda
vara ofrånkomlig och bör genom reglering av kreditmarknaden utvidgas
till att omfatta även sådana områden, som nu ligga utanför kontroll. Investeringsbegränsningen,
som innerst är nödvändig på grund av det otillräckliga
sparandet, medför emellertid, att även angelägna investeringsbehov
måste skjutas på framtiden. De olägenheter, som härigenom vållas såväl
det allmänna som näringslivet, komma sannolikt att i längden bli så
stora, att mera effektiva åtgärder för ernående av ett ökat sparande än hittills
kunna komma att visa sig nödvändiga. Utskottet vill i detta sammanhang
hänvisa till de uttalanden om önskvärdheten av åtgärder för främjande
av det frivilliga sparandet, som gjorts av bevillningsutskottet i betänkande
nr 49 innevarande år.
Den överbalansering av driftbudgeten, som ernåtts för nästkommande
budgetår, är givetvis också eu väsentlig faktor att räkna med, då det gäller
att nedbringa köpkraftsöverskottet. Det bör dock icke förbises, att det beräknade
budgetöverskottet, vilket frambringats delvis på bekostnad av det
enskilda sparandet, icke täcker statens samtliga utgifter å kapitalbudgeten,
därest hänsyn även tages till förbrukningen av reservationsmedel. Härvid är
att beakta, att kapitalbudgeten på grund av införandet av statligt garantisystem
för jordbrukets rationaliseringsbehov in. in. icke belastas med anslag
för hithörande ändamål. Enligt utskottets mening är det i nuvarande
läge elt minimikrav, att utgifterna å såväl driftbudgeten som kapitalbudgeten
täckas av verkliga statsinkomster, så att den statliga finanspolitiken
icke bidrager till att förstärka inflationstendenserna.
Bland övriga åtgärder i stabiliserande syfte bör nämnas steriliseringen av
vinstmedel från vissa företag. Denna torde närmast få betydelse som ett led
i den kreditåtstramande politik, som erfordras för att bemästra de inflationsrisker,
vilka kunna uppkomma via kreditmarknaden.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
Såsom departementschefen framhållit, måste en kreditåtstramning för
att erhålla avsedd effekt omfatta samtliga kreditinrättningar. Utskottet vill
här erinra, att riksbanken hösten 1947 träffat överenskommelse med affärsoch
sparbankerna samt jordbrukskasseorganisationen om frivillig kreditbegränsning.
Försäkringsbolagen ha nyligen förklarat sig villiga att tills vidare
under sex månader icke minska sitt innehav av stats- och hypoteksobligationer.
Samtidigt har sparbanksföreningen uppmanat sparbankerna att
i sin långivning och likviditetspolitik beakta behovet av återhållsamhet.
Förhandlingar äro vidare avsedda att äga rum även med hypoteksinstitutionerna.
Dessa åtgärder kunna förväntas medföra, att riksbankens inköp
av obligationer komma att nedgå, vilket måste få gynnsamma verkningar
ur penningpolitisk synpunkt. De av riksbanken i räntestabiliserande syfte
verkställda obligationsköpen ha nämligen, särskilt sedan valutaförsäljningarna
avsevärt nedgått, varit ägnade att motverka strävandena att hålla
penningmarknaden stram.
Vad härefter angår den i propositionen nr 295 upptagna frågan om f ö rlängning
och omarbetning av lagstiftningen rörande
bankaktiebolags kassa reserv får utskottet anföra följande.
I likhet med fullmäktige och departementschefen anser utskottet det vara
angeläget, att åtgärder i kreditinskränkande syfte vidtagas för att möjliggöra
en minskning av de investeringar, vilka icke äro underkastade direkt
kontroll. Utöver de i det föregående redovisade åtgärderna i kreditbegränsande
syfte ha överläggningar upptagits med affärsbankerna om en skärpning
av fordringarna på bankernas kassareserver enligt 1939 års fullmaktslag.
Sedan på hemställan av fullmäktige utredning verkställts rörande ny
lagstiftning i detta ämne, har departementschefen i den nu föreliggande
propositionen anmält, att frågan icke kunnat slutbehandlas inom sådan
tid, att förslag nu kan föreläggas riksdagen. I detta läge har den nu gällande
fullmaktslagen ansetts böra förlängas under ytterligare ett år eller alltså
intill utgången av juni månad 1949. I samband härmed ha de i lagen
upptagna bestämmelserna föreslagits ändrade så, att de komma att omfatta
även medel på uppsägningsräkning. Departementschefen har förutsatt att
förnyade överläggningar med affärsbankerna skola äga rum och att, om
så skulle befinnas lämpligt, förslag till ändrad lagstiftning kommer att föreläggas
riksdagen redan innan giltighetstiden för den nu föreslagna lagstiftningen
utgått.
Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit och då utskottet funnit den
i propositionen anförda motiveringen för den föreslagna ändringen av 1939
års fullmaktslag vara bärande, får utskottet — med understrykande av vikten
ur penningpolitisk synpunkt av att en effektiv begränsning av kreditgivningen
ernås — biträda syftet med det föreliggande lagförslaget. Då
emellertid riksdagens beslut i ärendet kan fattas först efter den 1 juli
1948, vid vilken tidpunkt den föreslagna lagen skulle träda i kraft, synes
det ur lagteknisk synpunkt vara mest lämpligt, att sedan giltighetstiden för
1939 års lagstiftning utlöpt vid utgången av innevarande månad, en helt
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
7
ny lag antages att träda i kraft så snart ske kan. Den nya lagen bör till
sitt innehåll sammanfalla med 1939 års lag, dock med den av Kungl. Maj :t
ifrågasatta ändringen att vad under a) i sistnämnda lag sägs beträffande
förbindelser som bankaktiebolag har att fullgöra efter högst en månads
uppsägning, i stället skall gälla beträffande förbindelser, som bolaget har
att fullgöra efter högst två månaders uppsägning.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit
sig icke böra antaga det genom förevarande proposition framlagda
förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15
december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv — måtte för sin del antaga följande
förslag till
Lag
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.
I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter
prövas nödigt, må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter bank- och fondinspektionens
hörande, förordna:
a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten
lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans
med bankaktiebolags inneliggande kassa skall uppgå
till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har att vid
anfordran eller efter högst två månaders uppsägning fullgöra,
i den mån de icke utgöras av skulder på grund av
insättningar å sparkasseräkning;
b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags
inneliggande kassa och kassareserv, som bolaget
jämlikt nämnda lagrum eller, om förordnande enligt a)
meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående
i riksbanken och, i händelse sådant finnes kunna
medgivas, likvida avista tillgodohavanden hos utländsk
bank eller bankir;
c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna
summan skall utgöras av medel inneslående i riksbanken,
samt att, om bankaktiebolags i riksbanken innestående medel
icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp, bolaget skall
till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt
8
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
av Konungen angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes
av riksbanken, dock högst en procent över riksbankens
lägsta diskonto vid diskontering av växlar på högst
tre månader.
Förordnande må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag
eller sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst
angivet belopp. Vid förordnande enligt b) eller c) må de
bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, efter storleken
av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka fastställas
olika kvotdelar.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och gäller till och med den 30 juni
1949. Av Konungen jämlikt denna lag meddelat förordnande
må ej äga tillämpning längre än lagen äger giltighet.
Stockholm den 29 juni 1948.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sundvik, Leander, Andersson
i Tidaholm, Persson i Älvdalsåsen, Nordenson, Näsgård och Annér; samt
från andra kammaren: herrar Wiberg, von Seth, Andersson i Munkaljungby,
Eriksson i Sandby, Fröderberg, Persson i Norrby, Johansson i Kalmar
och Molander.
Reservation
av herrar Wiberg, Nordenson och von Seth, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:
»Sedan flera år tillbaka saknas i vårt land samhällsekonomisk balans genom
att ett alltför stort köpkraftsöverskott finnes i förhållande till varutillgången.
Intill dess balans uppnåtts komma riskerna för en fortsatt försämring
av penningvärdet, en snedvridning av produktionslivet och ökat
statligt tvångsingripande med därav följande utökad byråkratisering att
förbliva överhängande.
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
9
Grundförutsättningen för att landets välstånd på längre sikt skall kunna
ökas och därigenom hela folkets levnadsstandard höjas är just att balans i
samhällsekonomien uppnås. Det är därför väl värt med ansträngningar och,
om så skulle erfordras, även uppoffringar från alla befolkningsgruppers sida
för att åstadkomma denna ekonomiska balans. De ansträngningar eller uppoffringar,
som visa sig nödvändiga, måste betraktas såsom insatser för att i
görligaste mån vidmakthålla vår nuvarande levnadsstandard och på längre
sikt förbättra denna. Insatserna äro eller kunna visa sig nödvändiga för att
förhindra den fattigdom och de svåra rubbningar i produktionslivet, som följa
av en inflation.
Den allmänna ekonomiska politik, som trots varningar, icke minst från
bankoutskottets sida, förts under de senare åren, har icke lett till ett för
landet önskvärt resultat, utan har fastmer medfört, att utvecklingen gått i en
alltmer ogynnsam riktning.
Då kriget slutade för tre år sedan hade vårt land ett gynnsamt utgångsläge
med en stark valutaställning och en oförstörd produktionsapparat. Samtidigt
rådde en betydande efterfrågan på våra exportvaror, varav också förhållandevis
stora lager funnos. Under de gångna åren har läget undergått en
mycket allvarlig förändring till det sämre. Såväl situationen för dagen som
framtidsutsikterna på det ekonomiska området te sig också i många hänseenden
bekymmersamma. Valutareserverna ha till huvudsaklig del konsumerats.
Det har blivit nödvändigt att vidtaga mycket ingripande importrestriktioner,
vilkas verkningar för varje dag visa sig bliva alltmer kännbara.
Det redan bestående mycket kraftiga köpkraftsöverskottet tillföres
ständigt nya tillskott genom ökning av penninginkomsterna. Sparande äger
icke rum i erforderlig utsträckning. Ett system med ransoneringar och restriktioner
av skilda slag hotar alt bliva en permanent företeelse i vårt samhällsliv.
Kris- och förvaltningsapparaten har fått en alltför stor omfattning
och tager alltmera arbetskraft i anspråk, samtidigt som det råder brist på
arbetskraft för produktiva ändamål. Brist på valutor till råvaruköp och halvfabrikat
leder i sin tur till risk för arbetslöshet inom vissa sektioner. En
nedslitning av industriens och jordbrukets maskinpark äger rum, och valutabristen
utgör också ett hinder för en önskvärd rationalisering inom näringslivet.
Åtskilliga tecken tyda på att utsikterna för exportmarknaden
icke på långt när äro så gynnsamma som tidigare. För närvarande pågår en
förtäring av lagerreserver och utländska fordringar med varubrist och en
försämring av balansen som följd. Den pågående utvecklingen leder till en
sänkning av levnadsstandarden. Det gäller nu att inrikta alla ansträngningar
på att så vitt möjligt förhindra detta och om så ej låter sig göra
begränsa sänkningen och göra den snabbt övergående. Förrän samhällsekonomisk
balans åstadkommits, finnes ej något utrymme för standardförbättringar.
Konsumtionen måste anpassas efter varutillgången, varvid hänsyn
även måste tagas till att de för framåtskridandet erforderliga investeringarna
icke åsidosättas.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 8 samt. Nr 50.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
Det vore felaktigt att söka hålla uppe en illusion, att läget är bättre än
det i verkligheten är.
Först och främst erfordras en sådan upplysningsverksamhet från de ansvariga
instansernas och då främst regeringens sida, som klargör vilka åtgärder,
som äro nödvändiga, även om dessa lika litet som andra åtgärder,
vilka innebära återhållsamhet, kunna vara populära. Man måste göra klart
för Sveriges folk, att man är beredd att vidtaga de åtgärder, som erfordras
för att förhindra en inflation med de sociala orättvisor, som bliva följden
av en penningvärdesförsämring, och att åter skapa en utgångspunkt för
en höjning av välståndet.
De åtgärder, som erfordras inom den ekonomiska politikens område, måste
ha ett dubbelt syfte. Det omedelbara problemet är att neutralisera det förefintliga
köpkraftsöverskottet. Vidare gäller det emellertid att skapa förutsättningar
för en välståndsökning på längre sikt.
Det vore olyckligt att fortsätta en politik, som bl. a. genom en vittgående
subventionering för tillfället döljer, att vi leva över våra reella tillgångar
men som ju längre den fortsätter icke kan leda till annat än ett så mycket
kännbarare bakslag. Ej heller vore en politik att rekommendera, som i
bästa fall på mycket lång sikt skulle kunna leda till återställande av jämvikt
i samhällsekonomien och som skulle medföra långvarig instabilitet och en
onödigt utdragen standardsänkning.
I det läge, vari vårt land befinner sig, och med de givna utgångspunkterna
är en sådan politik att föredraga, som på en med hänsyn till föreliggande
omständigheter kort tidrymd leder till resultat. En sådan politik förutsätter
mera långtgående, men samtidigt också snabbare övergående åtgärder.
Skall det bliva möjligt att snabbt uppnå en vändpunkt, är det emellertid
nödvändigt att alla samhällsgrupper äro beredda att stödja den politik, som
leder till målet. Det gäller att uppnå ett sådant jämviktsläge att det tyngande
restriktionstillståndet snarast möjligt kan slopas. För uppnående av detta
mål böra också sådana generellt verkande åtgärder användas, vilka ligga
inom riksbankens kompetensområde.
Vid sin granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning under år 1947 underströk utskottet »svårigheterna att driva en
effektiv valuta- och penningpolitik utan en därmed tillräckligt samordnad
politik å det ekonomiska livets övriga områden». Den största effekten skulle
uppnås vid en lämplig kombination av penningpolitiska och andra åtgärder.
Riksbanken fortsätter alltjämt med att inköpa obligationer och att i icke
oväsentlig omfattning finansiera riksgäldskontoret. Inom fullmäktige har
en minoritet sedan länge påyrkat upphörande av obligationsköpen. Utskottet
vill understryka, att obligationsköpen omedelbart böra upphöra, om också
denna åtgärd skulle medföra någon återverkan på räntan. Även med tanke
på att sådana kreditåtstramande åtgärder, som statsmakterna redan beslutat,
skola få avsedd effekt, bör detta ske. Riksdagen har sålunda i enlighet
med första lagutskottets utlåtande nr 30 angående viss sterilisering av ak
-
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
11
tiebolags vinstmedel framhållit, att det är uppenbart, »att den föreslagna
steriliseringen icke kan få nu ifrågavarande penningpolitiska effekt, med
mindre de å spärrkonto insatta medlen verkligen tagas ur marknaden och
icke från den sedelutgivande banken».
Utskottet vill också betona, att det ur penningpolitisk synpunkt är angeläget,
att krediterna till riksgäldskontoret minskas, och att staten i större
omfattning än hittills återgår till den normala ordningen att för sitt lånebehov
anlita den öppna marknaden.
Såsom riksbanksfullmäktige i sin skrivelse till Konungen den It maj 1948
framhålla, kan den nuvarande rubbningen i den samhällsekonomiska balansen
väsentligen betecknas som en inkomstinflation. Utskottet har en följd
av år understrukit det ömsesidiga samband, som råder mellan pris- och
lönepolitik, och utskottet finner angeläget ånyo inskärpa vikten av att alla
samhällsgrupper iakttaga återhållsamhet i fråga om krav på inkomstökningar.
Den hittillsvarande utvecklingen utvisar tydligt, att en klar insikt
om det rätta sambandet mellan penninginkomsterna och möjligheterna i
fråga om varuförsörjningen icke vunnits. Det är utomordentligt betydelsefullt,
att resultat på detta område uppnås genom överläggningar med arbetsmarknadens
parter.
Även en aldrig så fullständig inkomststabilisering kan dock icke överbrygga
ens det bestående inflationsgapet. Utöver de här ovan berörda generellt
verkande åtgärderna erfordras också såväl med tanke på en lösning av
det aktuella kortsiktiga problemet som i fråga om problemet på längre sikt
en rad andra särskilda åtgärder.
En överbalansering av budgeten utgör ett av de medel, som i den föreliggande
situationen böra tillgripas. Största sparsamhet bör iakttagas i fråga
om statens utgifter.
Av allra största betydelse är, att ett ökat sparande kommer till stånd. Utskottet,
som tidigare framhållit nödvändigheten härav, vill understryka, att
mera effektiva åtgärder än hittills vidtagna äro behövliga. Samtidigt vill
utskottet framhålla, att en absolut förutsättning för att ett ökat sparande
skall kunna åstadkommas är att förtroende skapas för statsmakternas fasta
vilja och möjligheter att skydda penningvärdet.
För att åstadkomma en neutralisering av köpkraftsöverskottet måste även
andra medel övervägas. Om det därvid visar sig ofrånkomligt med en ytterligare
konsumtionsbeskattning bör denna så utformas, att en otymplig
punktbeskattning på för produktionen och distributionen viktiga varor undvikes.
Ett utomordentligt betydelsefullt medel i kampen mot en hotande inflation
skulle en ökning av produktionen utgöra. Åtgärder, som kunna verka i sådant
syfte, böra också vidtagas.
En skyndsam översyn av skattelagstiftningen bör göras i avsikt att borttaga
sådan beskattning, som verkar konfiskatorisk, produktionshämmande
eller utgör ett icke önskvärt hinder gentemot viljan till sparande.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 50.
En fortsatt begränsning av investeringarna kan tillsvidare icke undgås.
Vid avvägningen bör särskild hänsyn tagas till önskvärdheten av att i största
möjliga mån stödja de produktiva investeringar, som i främsta rummet
på kort sikt kunna leda till önskvärda produktionsutvidgningar. Därvid
bör givetvis ej heller långtidsperspektivet förbises.
Likaledes bör en översyn av den administrativa förvaltningsapparaten
göras och förenklingar åstadkommas, varigenom å ena sidan den hårda belastning
minskas, som krisförvaltningen ställer på näringslivet, och å andra
sidan arbetskraft i motsvarande mån överföres till produktivt arbete.
I nuvarande läge, när en ytterligare minskning av importen icke kan undvikas,
böra, såvitt ske kan, nedskärningarna träffa varor av mera umbärlig
natur. Exporten har kommit att erhålla en alltmer ökad betydelse. Sådana
åtgärder, som kunna ankomma på statsmakterna, böra vidtagas för att underlätta
den ur landets synpunkt önskvärda exporten, även om detta i vissa
fall skulle kunna leda till en minskning av vad som ställes till hemmamarknadens
förfogande.
Det är icke endast av betydelse, att vårt eget folk kan hysa förtroende
för statsmakternas ekonomiska politik. Det är också av vikt att detta förtroende
återvinnes i utlandet, vilket i sin tur förutsätter en ändring i mångt
och mycket av den hittillsvarande ekonomiska politiken. Så småningom
måste en ny valutareserv byggas upp, vilket är en av bétingelserna för att
vi återigen skola vinna ökad handelspolitisk frihet. Utskottet vill också understryka
att våra utländska fordringar icke böra användas för att täcka
sådan konsumtion, som bör betalas med löpande valutainkomster. Tydligt
är också, att en omfattande utländsk kredit skulle vara av den allra största
betydelse för uppnående av det uppställda målet, vinnande av samhällsekonomisk
balans och fortsatt utveckling av vårt folks välstånd.
Vad härefter angår den i nu föreliggande proposition nr 295 upptagna
frågan om förlängning och omarbetning av lagstiftningen angående bankaktiebolagens
kassareserv får utskottet anföra följande:
Redan av vad utskottet framhållit i det föregående framgår, att utskottet
finner en åtstramning på kreditmarknaden önskvärd. De åtgärder, som
utskottet förordat, leda också till en sådan åtstramning. När härtill kommer,
att den hittillsvarande fullmaktslagen icke behövt tillämpas på grund
av det sätt, varpå kreditinstitutionerna handhaft sin kreditgivning, och då
det icke finnes någon anledning befara, att kreditinstitutionerna i fortsättningen
skola övergå till en annan kreditpolitik, kan det givetvis ifrågasättas,
om en förlängning av fullmaktslagstiftningen eller andra särskilda ingripanden
kunna anses motiverade. Utskottet vill dock icke motsätta sig den
förlängning och ändring av fullmaktslagstiftningen, som departementschefen
föreslagit. Då emellertid —--(= majoritetens förslag fr. o. m. fjärde
raden nerifrån å s. 6 t. o. in. lagtextens slut å s. 8) -— --äger gil
tighet.
»
487979. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.