Bankoutskottets utlåtande nr 30.

1

Nr 30.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1039 (nr 350) jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 20 februari 1948 dagtecknad proposition nr 76, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350).

Berörda förslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Härigenom förordnas, att valutalagen den 22 juni 1939* 1, vilken jämlikt
lag den 2 maj 1947 (nr 158) gäller till och med den 30 juni 1948, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1949.

Fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret ha i gemensam
skrivelse till Kungl. Maj :t den i8 december 1947 anfört bl. a., att nu rådande
förhållanden nödvändiggjorde fortsatt giltighet av ifrågavarande lagstiftning.
Någon ändring av gällande bestämmelser i ämnet syntes icke för närvarande
erforderlig. Det borde dock erinras om att chefen för finansdepartementet
i proposition nr 290 till 1939 års riksdag med förslag till valutalag uttalat,
att valutalagen icke vore avsedd såsom medel för en reglering av utrikeshandeln.
I anslutning till detta uttalande borde framhållas, att det kunde
vålla svårigheter att vidmakthålla denna princip, om importlicenser beviljades
i sådan omfattning att landets valutatillgångar icke inrymde möjligheter
att effektuera samtliga utfärdade licenser. En dylik situation kunde inträffa
icke endast om licenser skulle utfärdas i större omfattning än som uppgjorda
planer förutsatte utan även för den händelse inflytande exportinkomster
skulle bliva mindre eller lå en annan fördelning än som beräknats. Dit 1

Senaste lydelse av 5 § se 1940: 613.

I Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 8 samt. Nr 30—31.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 30.

tills vunna erfarenheter syntes ha ådagalagt behov av effektivare åtgärder
i syfte att avväga licensgivningen efter den vid varje tidpunkt aktuella valutasituationen.
Den erforderliga samordningen mellan de importlicensbeviljande
myndigheterna och valutakontoret syntes emellertid kunna säkerställas
genom åtgärder, som icke förutsatte ändring i valutalagstiftningen.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
under nr 267 av herr W ist rand och den andra inom andra kammaren under
nr 419 av herr Henriksson. I dessa motioner hemställes, att riksdagen måtte
med beaktande av i motionerna framförda synpunkter bifalla Kungl. Maj :ts
proposition nr 76, dock med den ändringen, att valutalagen den 22 juni
1939 skall äga fortsatt giltighet endast till och med den 31 mars 1949.

Till stöd härför anföres i motionen I: 267 hl. a. följande.

I nuvarande situation, när importlicensgivningen faktiskt väsentligt överstigit
landets valutatillgångar och en betydande anhopning av licenser föreligger,
vars eliminerande kan beräknas erfordra mycket lång tid, kommer
valutalagen följaktligen att under samma tid utgöra ett medel för utrikeshandelns
reglering. Även om en bättre samordning mellan de importlicensgivande
myndigheterna och valutakontoret skulle i framtiden uppnås, synes
det emellertid enligt min mening, som om valutaregleringen även därefter
skulle förbli ett medel för reglering av utrikeshandeln, vilket icke är avsikten.
Alltjämt torde det nämligen bli så, att omfattningen av licensgivning
för importen kommer att bestämmas av riksbankens och valutakontorets
tillgång på utländska betalningsmedel av olika slag. I praktiken
innebär detta, att valutaregleringen både är ett medel och en förutsättning
för en reglering av utrikeshandeln, om vilken tvivel kan hysas, huruvida
den är en lösning av de nuvarande svårigheterna på betalningsbalansens
område.

De motiv, som lågo till grund för valutalagens tillkomst, och de sakliga
förutsättningarna för dess tillämpning genom det sistförflutna årets utveckling,
äro icke längre för handen, enär fortsatt utnyttjande av fullmakten på
likartat sätt som under det gångna året kan komma att på något längre
sikt medföra skada för landets exportmöjligheter. Valutalagen har i praktiken
kommit att tvärtemot de uttalade intentionerna bli ett medel för utrikeshandelns
reglering. På grund av ovan anförda synpunkter kunna allvarliga
skäl anföras för att lagen icke borde förlängas utöver den 30 juni
1948"

Genom den ekonomiska utvecklingen har emellertid ett nytt läge uppkommit
inom utrikeshandeln, vilket borde föranleda en omsorgsfull prövning
från riksdagens sida av de möjligheter, som finnas eller kunna skapas
för att återställa en friare utrikeshandel, om vars önskvärdhet alla ansvarskännande
människor i vårt land äro eniga. Närmast ankommer det på
Kungl. Maj:t att verkställa de utredningar och framlägga det material,
varpå riksdagens prövning av hithörande spörsmål skulle kunna grundas.
Då erforderlig tid härför, liksom för att förbereda en övergång till rättsligt
stabilare förhållanden än fullmaktslagstiftningens, torde böra ställas till
förlogande, har jag icke velat yrka avslag på Kungl. Maj :ts förevarande
proposition utan i stället funnit riktigt att begränsa tiden för förlängning
av valutalagens giltighet till den 1 april 1949.

Utskottet. Såsom bankofullmäktige och styrelsen för valutakontoret framhållit,
nödvändiggöra nu rådande förhållanden fortsatt giltighet av valuta -

Bankoutskottets utlåtande nr 30.

3

lagen. Redan nu står det klart, att behovet av en valutareglering kommer
att bestå även under nästa budgetår. På grund härav tillstyrker utskottet
Kungl. Maj :ts förslag, att giltighetstiden för valutalagen utsträckes ytterligare
ett år eller till och med den 30 juni 1949. Det motionsvis framförda yrkandet,
att lagens giltighet skulle begränsas till att omfatta tiden till och med
den 31 mars 1949, kan utskottet alltså icke biträda.

Jämte erinran om att importlicenser tidigare beviljats i så stor omfattning,
att svårigheter uppstått att effektuera dem inom ramen för landets
valutatillgångar, har i propositionen framhållits behovet av åtgärder för
säkerställande av erforderlig samordning mellan de importlicensgivande
myndigheterna och valutakontoret, varigenom det skulle bli möjligt att
avväga licensgivningen efter den vid varje tidpunkt aktuella valutasituationen.
Ehuru vissa åtgärder i angivna syfte numera vidtagits, finner utskottet
angeläget ånyo understryka nödvändigheten av en effektiv samordning
på detta område.

I anledning av de väckta motionerna vill utskottet slutligen framhålla,
att så länge den nuvarande valutabristen består, vår handels- och valutapolitiska
rörelsefrihet måste bli väsentligt kringskuren, varför det i sådant
läge icke kan undvikas, att genom valutakontrollen sker en indirekt medverkan
i regleringen av utrikeshandeln. Några delade meningar torde dock
icke råda om önskvärdheten av en återgång till en friare utrikeshandel,
så snart detta blir möjligt. Strävandena äro också inriktade på att ernå en
förstärkning av valutareserverna för att därigenom skapa förutsättningar
för en dylik återgång. Även om en väsentlig förbättring av valutabehållningen
sannolikt kommer att draga lång tid, torde lättnader i valutaregleringen
kunna genomföras i samma mån som valutasituationen medgiver detta. Då
utskottet därjämte förutsätter, att en skärpning av gällande reglering icke
vidtages utan att vägande skäl därtill föreligga, samt att en utvidgad tilllämpning
av det bemyndigande, som lämnats av fjolårets riksdag, endast i
nödfall kommer att tillgripas, saknar utskottet anledning att, såsom i motionerna
ifrågasatts, förorda riksdagen att i detta sammanhang göra några särskilda
uttalanden för att påkalla Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på hithörande
spörsmål.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, med avslag å de likalydande motionerna
1: 267 och IT: 419, må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Stockholm den 20 april 1948.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 30.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sundvik, Leander, Ljungdahl, Fahlan
der, Grym*, Persson i Älvdalsåsen*, Nordenson och Annér*;

från andra kammaren: herrar Wiberg, Paulsen, Mattsson, Eriksson
Sandby*, Fröderberg, Nilsson i Landskrona*, Fagerholm* och fru Humla.

* Ej närvarande vid justeringen.