Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
1
Nr 8.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 5 med förslag till förordning om särskild
automobilskatt, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.
I en den 3 januari 1948 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 5, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning om särskild automobilskatt;
2) förordning om tilläggsskatt å bensin;
3) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den 1 mars
1948; samt
4) förordning om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor.
Rörande lydelsen av ovannämnda författningsförslag hänvisas till utskottets
hemställan.
Till utskottets behandling ha överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 12 av herr Bergvall m. fl. och II: 24 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå det i proposition
nr 5 framlagda förslaget till förordning om särskild automobilskatt»;
2) de likalydande motionerna 1:33 av herr Gustaf Elof sson m. fl. och
11:58 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
må, med avslag å propositionen nr 5, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om föranstaltande av en förutsättningslös, skyndsam utredning rörande
åtgärder, varigenom penningtillgång och varumängd bättre komma aitt
motsvara varandra, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda»;
3) de likalydande motionerna 1:34 av herr Gustaf Elof sson in. fl. och
11:59 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att skatten å motorfordon, som framdrives med fast, inhemskt
bränsle, skall utgå endast med hälften av det belopp som skall erläggas
för fordon drivet med flytande bränsle»;
4) de likalydande motionerna 1:36 av herr IJnderot in. fl. och 11:105
av herr Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 5»;
1 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 7 samt. Nr 8.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
5) de likalydande motionerna I: 73 av herr Anderberg ni. fl. och II: 104
av herr Hall in. fl., vari hemställts, att riksdagen, med godkännande av de
av konsumtionsskatteberedningen angivna förutsättningarna i fråga om
upphävandet av det s. k. söndagsförbudet och regleringen i övrigt av motorfordonstrafiken,
måtte
a) avslå Kungl. Maj :ts förslag till förordning om särskild automobilskalt;
b)
bifalla propositionens förslag till förordning om tilläggsskatt å bensin
med den ändring att skatten fastställes till 27 öre per liter;
c) bifalla propositionens förslag till förordning om tillfällig skatt å bensin,
som finnes i riket den 1 mars 1948, med den ändring att skatten fastställes
till 27 öre per liter; samt
d) bifalla propositionens förslag till förordning om tilläggsskatt å vissa
för drivande av automobil använda brännoljor med den ändring att skatten
fastställes till 20 öre per liter;
6) de likalydande motionerna I: 114 av herr Sundelin och II: 194 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., vari hemställts, »att riksdagen, därest den
av Kungl. Maj :t i proposition nr 5 till årets riksdag föreslagna förhöjda
bilskatten vinner riksdagens bifall, måtte vidtaga sådan ändring i förordning
om bilskatten av den 2 juni 1922, att till personbil kopplade släpvagnar
helt undantagas från beskattning»;
7) de likalydande motionerna 1:175 av herr Domö m. fl. och 11:237
av herr Hastad m. fl., vari hemställts bland annat, att riksdagen måtte
avslå propositionen nr 5; samt
8) motionen II: 199 av herr Edberg, vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta, att för de s. k. likbilar, som ej användas för annat ändamål
och som äro speciellt byggda för transport till begravningsplatser, icke
måtte erläggas någon fordonsskatt».
Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit de
under motionstiden vid riksdagens början väckta likalydande motionerna
I: 35 av herr Linderot in. fl. och II: 41 av herr Adolfsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att uttaga en engångsskatt på större
förmögenheter i enlighet med i motionerna anförda riktlinjer samt föranstalta
om utarbetandet av nödvändig författningstext.
Vidare torde här böra omnämnas, att i ett flertal motioner vid årets
riksdag i vissa fall under hänvisning till propositionen nr 5 — upptagits
till behandling frågan oro införandet av rätt till restitution för skatt
å bensin, som använts vid jordbruk eller fiske (se bl. a. de likalydande
motionerna 1:2 och 11:8, de likalydande motionerna 1:115 och 11:218,
de likalydande motionerna 1:202 och 11:323, de likalydande motionerna
I: 225 och II: 296 samt motionen II: 222).
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna.
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
3
Propositionen.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas följande.
I nämnda protokoll har inledningsvis lämnats en översikt över 1947 års
konsumtions skatt eberednings den 20 december 1947 dagtecknade förslag till
skärpning av den indirekta beskattningen. I denna del tillåter sig utskottet
hänvisa till propositionen (s. 10—16).
I anslutning härtill har departementschefen anfört följande:
»Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen har 1947 års konsumtionsskatteberedning
erhållit i uppdrag att närmare undersöka inom vilka
områden en skärpt indirekt beskattning bör genomföras och att framlägga
förslag i fråga om skattehöjningarnas storlek.
Till fullgörande av detta uppdrag har beredningen i sin förenämnda
skrivelse den 20 december 1947 — jämte det beredningen framfört vissa
mera allmänna synpunkter på den statliga beskattningen överhuvud taget
— redovisat resultaten av sina dittills verkställda undersökningar beträffande
möjligheterna att tillföra statsverket ökade inkomster genom en
skärpt indirekt beskattning. Beredningens förslag är dock endast i vissa
hänseenden enhälligt; i särskilda yttranden av tre av beredningens ledamöter
ha sålunda avvikande meningar uttalats såväl beträffande det mera
allmänna ståndpunktstagandet till frågan om en skärpt indirekt beskattning
som beträffande de i skrivelsen framlagda detalj förslagen.
Vad angår de av beredningen (majoriteten) framlagda förslagen till
skärpning i olika hänseenden av den indirekta beskattningen ha dessa förslag
i beredningens skrivelse närmare behandlats under 11 olika punkter,
däri beredningen angivit såväl sättet för skatteskärpningarnas genomförande
som storleken av den skatt vilken, därest förslagen antagas, kan beräknas
inflyta till statsverket. De varuområden eller skattetitlar, beträffande
vilka beredningen förordar en skärpt beskattning, ävensom de av
beredningen uppskattade inkomstökningarna framgå av följande tablå:
Varor eller skattetitlar. Inkomstökning.
1. Tobaksvaror............................................ 50 milj. kr.
2. Spritdrycker............................................ 50 » »
3. Vin.................................................... 6 » »
4. Maltdrycker............................................ 9 » »
5. Läskedrycker............................................ 7 » >
6. Nöjesskatt.............................................. 25 » »
7. Varuskatt
a) chokladvaror m. m................................... 30 » »
b) kemisk-tekniska preparat m. m....................... 3-s > »
8. Beskattningen av motorfordon och drivmedel till dessa fordon
a) skatt å personautomobiler ............................ 45 » »
b) bensinskatt .......................................... 130 » >
c) skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor 3-5 » »
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
Varor eller skattetitlar. Inkomstökning.
9. Totalisatormedel ........................................ 13 milj. kr
10. Tipsmedel.............................................. 10 > ,
11. Lotterimedel............................................ 25 » »
Summa 407 milj. kr.
Enligt beredningens förslag skulle de under punkterna 1)—7) upptagna
skatteskärpningarna träda i kraft den 1 februari 1948. Jämväl övriga
skärpningar borde enligt beredningen träda i kraft under första halvåret
1948 eller senast under juli månad samma år.
För egen del har jag i de förut återgivna direktiven för utredningen berört
de förhallanden, som för närvarande påkalla en överbalansering av
budgeten genom nya statsinkomster, och de huvudsynpunkter som äro att
anlägga på frågan om sättet för uttagande av de nya inkomsterna. Vid anmälan
tidigare i dag av finansplanen i statsverkspropositionen har jag ytterligare
uppehållit mig vid frågorna om betydelsen för den samhällsekonomiska
balansen av en inkomstökning av den storleksordning, varom här är
fråga, och om inkomstökningens infogande i finansplanen. Jag har därvid
beräknat, att den skärpta indirekta beskattningen skulle för budgetåret
1948/49 medföra en samlad inkomstsumma på omkring 500 miljoner kronor.
Då jag vid prövningen av de nu förevarande, av beredningens majoritet
framlagda detalj förslagen med därvid fogat utredningsmaterial funnit beredningens
förslag lämpligt avvägda, anser jag mig i princip böra förorda att
förslagen genomföras, dock med en viss jämkning beträffande totalisatormedlen.
Samtidigt vill jag emellertid understryka, att de sålunda förordade
skatteskärpningarna äro av tillfällig natur och åsyfta att åstadkomma
den överbalansering av budgeten som i nuvarande läge måste anses ofrånkomlig.
Frågan om skatteskärpningarnas fortbestånd torde med hänsyn härtill
böra prövas av 1949 års riksdag.
Beträffande den närmare utformningen av de författningsförslag, vilka
bliva erforderliga för skatteskärpningarnas genomförande, liksom beträffande
redovisningen av beredningens utredningsmaterial har jag för avsikt
att i förevarande sammanhang behandla endast de föreslagna skärpningarna
i beskattningen av motorfordon och drivmedel till dylika fordon.
Beredningens övriga detaljförslag torde jag få anmäla särskilt.»
Angående vad som anförts i statsrådsprotokollet rörande de framlagda
förslagen om skärpt beskattning av motorfordon och drivmedel till dylika
fordon må här återgivas följande.
Enligt förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt skall
för automobil eller släpvagn som, efter vad särskilt är stadgat, blivit här i
riket registrerad, årligen erläggas skatt enligt i förordningen meddelade bestämmelser.
För personautomobil utgår skatten — för år räknat — dels
med en grundavgift av 70 kronor och dels därutöver med 20 kronor för varje
påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
900 kilogram. Skatten för motorcykel utan bivagn utgör 21 kronor, då motorcykelns
tjänstevikt icke överstiger 75 kilogram, men eljest 28 kronor.
För motorcykel med bivagn utgår skatt med 42 kronor. För automobil med
ringar av annat ämne än mjuk kautschuk utgår skatten med 70 kronor för
varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt. Nu berörda
skattesatser ha tillämpats sedan den 1 januari 1946. (Jfr propositionen nr
352/1945, bevillningsutskottets utlåtande nr 62/1945 samt Sv. förf. sand.
1945:735 och 739.)
Genom förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit infördes en särskild beskattning av bensin. Skatten å bensin
—• som ursprungligen utgick med 6 öre för liter och därefter successivt
höjts — har sedan den 1 januari 1946 utgjort 18 öre för liter.
Enligt förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor skall för sådan petroleumprodukt
(brännolja), som användes för drivande av automobil och för vilken
icke utgår skatt enligt 1929 års förordning, erläggas särskild skatt. Sistnämnda
skatt har sedan den 1 januari 1946 utgjort 14 öre för liter.
Såsom framgår av den i propositionen lämnade redogörelsen för konsumtionsskatteberedningens
skrivelse den 20 december 1947 har beredningen
(majoriteten) förordat vissa skärpningar med avseende å beskattningen av
motorfordon och drivmedel till dylika fordon. Beredningen har sålunda tillstyrkt,
att en särskild skatt å personautomobiler skulle uttagas för tiden
den 1 juli 1948—den 30 juni 1949; alternativt kunde emellertid enligt beredningen
övervägas att införa denna särskilda skatt redan från och med
den 1 april 1948. I fråga om den föreslagna skattens storlek hänvisas till
tablån å s. 15 i propositionen. Beredningen har vidare föreslagit en särskild
skatt för motorcyklar med bivagn å 40 kronor samt för övriga motorcyklar
med högre tjänstevikt än 75 kilogram å 25 kronor. Beredningen har slutligen
förordat, att en tilläggsskatt skulle utgå för bensin med 20 öre för
liter och att skatten å vissa för drivande av automobil använda brännoljor
skulle höjas med 15 öre för liter. Vidare har beredningen uttalat, att statsverkets
ökade inkomster genom de nu ifrågavarande skatteskärpningarna
kunde beräknas till sammanlagt omkring 178,5 miljoner kronor för år. I
anslutning härtill har beredningen framhållit, att dessa skatteintäkter borde
tillgodoföras vägväsendet så snart det ekonomiska läget gjorde detta möjligt.
Beredningen har därjämte understrukit, att sagda förslag tillstyrkts
under uttrycklig förutsättning, att någon s. k. utstampning av motorfordon
icke komme att ske, att gällande förbud mot söndagskörning upphävdes
och att vid en eventuell drivmedelsransonering drivmedel tilldelades alla
slag av motorfordon efter skäliga grunder. — Tre av beredningens ledamöter
(herrar Henriksson, Sandberg och Öhman) ha i särskilda yttranden förklarat
sig icke kunna biträda beredningens förslag i nu förevarande hänseenden.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
Departementschefen har såvitt angår de i propositionen framlagda förslagen
till skärpning av beskattningen av motorfordon och drivmedel till
dessa fordon anfört följande:
»Vad först angår frågan om skärpning av skatten å motorfordon torde
jag få anmäla, att jag har för avsikt att senare i dag framlägga förslag om
avveckling av den allmänna omsättningsskatten å personautomobiler och
tyngre motorcyklar från och med den 1 juli 1948.
Enligt vad jag tidigare anfört förordar jag i princip beredningens förslag
om införande av en särskild skatt å personautomobiler och sådana motorcyklar,
som åsyftas i beredningens förut omnämnda skrivelse den 20
december 1947. Beträffande motorcyklar torde skatten dock icke böra
drabba andra fordon än sådana som äro avsedda för personbefordran. Nu
ifrågavarande skatt bör utgå redan från och med den 1 mars 1948 samt
gälla under ett år eller alltså till utgången av februari 1949. Skatten torde,
för år räknat, böra utgå med de i beredningens skrivelse föreslagna beloppen.
Jag torde härutinnan endast få hänvisa till nyssnämnda skrivelse
(se tablån å s. 15). Skatten bör för den angivna 12-månadersperioden inbetalas
under första hälften av juli 1948. Skattskyldigheten bör åvila
den som i automobilregistret är antecknad såsom fordonets ägare den 1
mars 1948 eller, i fråga om fordon som under 12-månadersperioden första
gången registreras, den som därvid antecknas såsom fordonets ägare. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de detaljföreskrifter rörande
skattens inbetalning och redovisning, som bliva erforderliga.
I enlighet med vad jag tidigare anfört förordar jag därjämte, att en
särskild tilläggsskatt å bensin om 20 öre för liter införes och att samtidigt
härmed uttages en tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor med 15 öre för liter. Även dessa skatteskärpningar torde böra
träda i kraft den 1 mars 1948. De synas lämpligen böra formellt erhålla
giltighet tills vidare, varvid emellertid, på sätt förut anförts, bör förutsättas,
att frågan om deras fortbestånd prövas av 1949 års riksdag.
I samband med skärpningen av drivmedelsbeskattningen bör en särskild
lagerbeskattning genomföras.
I fråga om dispositionen av förenämnda skatteintäkter har beredningen
ansett sig böra framhålla angelägenheten av att dessa ökade intäkter tillgodofördes
vägväsendet så snart det ekonomiska läget gjorde detta möjligt.
Till detta uttalande från beredningens sida kan jag ansluta mig. För
närvarande bör intäktsökningen emellertid, i enlighet med vad i det föregående
anförts och även vid anmälan av inkomstberäkningen i statsverkspropositionen
framhållits, icke tagas i anspråk för utgifter för vägväsendet.
I skrivelsen den 20 december 1947 har beredningen vidare anfört, att
förslaget om en skärpt fordons- och drivmedelsbeskattning tillstyrktes endast
under vissa förutsättningar, nämligen att någon utstampning av motorfordon
icke ägde rum, att förbudet mot söndagskörning upphävdes och
att vid en eventuell ransonering drivmedel tilldelades alla slag av motorfordon
efter skäliga grunder. I anledning härav vill jag erinra om att det
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
föreliggande förslaget om skäpning i beskattningen av motorfordon och
drivmedel till dylika fordon är avsett att tjäna dubbla syften; å ena sidan
ingår förslaget såsom ett led i strävandena att åstadkomma ett budgetöverskott,
som håller nere köpkraften, och å andra sidan åsyftar förslaget om
skärpning av drivmedelsbeskattningen att åstadkomma en minskning av
förbrukningen av drivmedel och därigenom en besparing av utländsk valuta.
I sistnämnda hänseende syftar den föreslagna skattehöjningen sålunda
till att söka undvika eljest nödvändiga åtgärder av annat slag till minskning
av bensinförbrukningen.»
Motionerna m. m.
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna ävensom i de till utskottet
inkomna skrifterna i förevarande frågor må här återgivas följande.
1 motionerna anförda allmänna synpunkter.
I de likalydande motionerna I: 12 och II: 24 har anförts bland annat att
emot syftet med de föreslagna skattehöjningarna vore intet att invända.
Motionärerna anslöte sig principiellt till strävandena att sterilisera en del
av penningöverflödet i landet, och utan att nu taga ståndpunkt till alla
delar i de skattcförslag som framlagts i propositionerna nr 5—10 vore motionärerna
beredda att acceptera långtgående höjningar av de indirekta
skatterna för att nå detta mål. Det vore emellertid angeläget att dessa skattehöjningar
uttoges på ett sätt som vållade minsta möjliga olägenheter
och så, att icke vissa skattedragare drabbades oskäligt hårt. Finansministern
hade också vid tillsättandet av 1947 års konsumtionsskatteberedning
uttalat, att den skärpning av konsumtionsskatterna som framstode som
nödvändig i huvudsak borde avse endast mera umbärliga varor.
I de likalydande motionerna 1: 33 och II: 58 har anförts att även om man
accepterade principen att det vore nödvändigt att i nuvarande läge genomföra
åtgärder, varigenom en del av det befintliga köpkraftsöverskottet undandroges
varumarknaden, följde härav icke att motionärerna ansåge att
de vägar, som anvisats av skatteberedningen och som följts av finansministern
i propositionen nr 5, fyllde de krav på rättvisa och billighet, som
man hade rätt att ställa, ej heller att de komme att på ett tillfredsställande
sätt lösa de uppkomna problemen. Den föreslagna skattehöjningen bleve
en snedbelastning av skattetrycket, som verkade i högsta grad orättvis. Den
komme, om den genomfördes, att till sina verkningar drabba landsbygden.
Den som råkade vara bosatt på en ort med goda kommunikationer undsluppe
denna skatt, under det att den, som råkade vara bosatt på en ort
där inga andra kommunikationsmedel än automobil funnes, skulle beskattas
oerhört hårt. Motionärerna funne det även egendomligt att finansministern
föreslagit denna skattehöjning, som kanske i främsta fallet drabba
-
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
de jordbrukets och skogsbrukets produkter och måste medföra prisförhöjningar
å dessa, under det att den nu avskaffade allmänna omsättningsskatten
icke omfattade dessa varor. Även om motionärerna delade den uppfattningen,
att det i nuvarande läge vore nödvändigt att vidtaga åtgärder, varigenom
en del av överskottsköpkraften undandroges varumarknaden, kunde
motionärerna icke finna att den föreslagna automobil- och drivmedelsbeskattningen
fyllde detta ändamal utan i stället medverkade till en fortsatt
inflationistisk utveckling. En förutsättningslös utredning, med bortseende
från förutvarande politiska ställningstaganden, skulle säkerligen kunna finna
mera verksamma och rättvisa vägar att nå målet.
I de likalydande motionerna I: 36 och II: 105 har bland annat framhållits
att Kungl. Maj :ts förslag om nya konsumtionsskatter innebure, att folkflertalets
levnadsstandard nedskures även genom direkta statliga åtgärder.
Som nästan varje slag av indirekt beskattning drabbade de nu framlagda
förslagen huvudsakligen de breda folklagrens levnadsstandard och medförde
en sänkning av denna för arbetarna, flertalet bönder och tjänstemän.
Detta faktum kunde inte döljas av talet om att dessa skattepålagor gällde
»umbärliga» varor. Motionärerna anslöte sig till vad ledamoten av konsumtionsskatteberedningen
(herr öhman) anfört i sin reservation till beredningsmajoritetens
förslag (se propositionen nr 5 s. 27).
I förevarande motioner har vidare uttalats att de föreslagna skatterna
komme att medföra en sänkt levnadsstandard för folkflertalet icke endast
genom prisförhöjningar på de beskattade varorna utan även genom skattehöjningen
på motorfordon och drivmedel till dessa, som komme att fördyra
varor och tjänster. De föreslagna skatterna förringade väsentligt värdet
av 1947 års skattereform, som för flertalet skattebetalare innebure en
viss lättnad i fråga om den direkta statsbeskattningen. Föreliggande skatteförslag
strede också mot andan i 1947 års statsskattebeslut, som ginge ut
på att sänka skatterna för mindre inkomsttagare och höja dem för bolag
samt större inkomsttagare och förmögenhetsägare. Dessa indirekta skatter
undergrävde också i betydande mån värdet av de sociala reformer, som under
senare år beslutats av riksdagen. Den föreslagna »uppsugningen av överflödig
köpkraft» från de breda folklagren stode för övrigt i kontrast till
den förordade »steriliseringen» av köpkraft hos banker och andra bolag.
Medan för de förra föresloges konfiskatoriska åtgärder, förordades för de
senare, enligt vederbörande utrednings majoritetsförslag, att en del av bolagens
vinster skulle insättas i riksbanken, mot erhållande av viss ränta,
som givetvis skulle betalas av skattebetalarnas medel för att efter en viss
tid återlämnas till vederbörande bolag. Det vore icke folkets stora flertal
som hade för stor köpkraft. Det vore ej heller deras köpkraft som förorsakat
dyrtiden. Ville man uppnå en sterilisering av det inflationsfrämjande
köplcraftsöverskottet, borde det förslag till engångsbeskattning av större
förmögenheter genomföras, som från motionärernas håll föreslagits vid
1947 års riksdag och vilket förslag motionärerna upprepade vid innevarande
års riksdag.
Bevillningsutskottets betänkande nr 8. 9
I motionerna I: 175 och II: 237 har framhållits, att vissa allmänna synpunkter
kunde anföras på de finansiella och ekonomiska planer som låge till
grund för de i propositionerna 5—10 föreslagna skatteskärpningarna.
Sedan i motionerna närmare utvecklats, i vilken omfattning brist på balans
förefunnes i det nuvarande ekonomiska läget, har i motionerna understrukits,
att därest man genomförde ett sådant system som toge hänsyn till
intresset ur alla folklagers synpunkt av att bibehålla produktionskrafterna
vid de för uppehället nödvändiga varorna, kunde förutsättningar så småningom
skapas för en minskning och efter hand ett fullständigt avskaffande
av den individuella kontroll, som regleringarna utgjorde. Detta betydde
självfallet icke, att allt vad regleringar hette upphörde att existera eller att
en hämningslös frihet upprättades. Vad det här vore fråga om, vore en
minskning av en ofta närgången och irriterande individuell kontroll och
dess ersättande med mera generellt verkande medel. En ökad lönsamhet
inom t. ex. den oumbärliga produktionen i förhållande till den mera umbärliga
vore en generell reglering så god som någon för att bevara eller tillföra
kapital och andra produktionskrafter till mera nödvändig verksamhet.
Priset vore därvid alltjämt en mäktig regulator, vars roll ingalunda vore
utspelad. Finansministerns uttalade farhågor för att ett friare system skulle
leda till en fortskridande prisstegring hängde helt samman med den av
honom icke redovisade förutsättningen, att penningpolitiken fråntagits sin
uppgift att hålla balansen inom systemet och förhindra s. k. kumulativa
prisstegringar. En riktigt bedriven registrerande penningpolitik hade tvärtom
förmågan att utgöra en verksam broms på en sådan av alla icke önskad
utveckling. Att även skattepolitiken kunde komma till användning i dessa
sammanhang hade ofta framhållits.
Beträffande budgetens roll för den samhällsekonomiska balansen har i
motionerna anförts, att alltför stor vikt fästes vid fragan om finansieringssättet
för kapitalbudgetens utgifter, om dessa betalats med skattemedel
eller med lånemedel. Skulle nämligen enda villkoret för att budgeten
icke verkade inflationistiskt vara det, att dess utgifter finansierades med
skattemedel, skulle den med detta resonemang lika gärna kunna omfatta
t. ex. 40 eller 60 procent av nationalhushållets utgifter som de ca 20 procent
den faktiskt omslöte. Även arten av de utgifter, som gjordes i budgeten, spelade
en betydande roll i detta hänseende. Såsom finansministern framhållit
kunde en beskattning, som syftade till att minska den enskilda köpkraften,
betraktas som en form av tvångssparande. Huruvida detta däremot
hade samma verkningar på den samhällsekonomiska balansen som det frivilliga
sparandet syntes mera ovisst. I nuvarande läge vore det synnerligen
angeläget att sparandet, som under det senaste året visat en sjunkande tendens,
upprätthölles och om möjligt ökades, så att det bleve tillräckligt i iörhållande
till efterfrågan på lånemedel. Skulle nämligen införandet av ett
tvångssparande leda till en minskning av det frivilliga sparandet, skulle det
önskvärda syftet motverkas. I den aktuella situationen måste motionärerna
i sina överväganden självfallet förutsätta, att den efterfrågan på lånemedel,
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
som förefunnes, icke tillgodosåges genom tillskapande av ny kredit från
riksbankens sida genom fortsatta obligationsköp eller på annat sätt. Riksbanken
måste följaktligen bedriva en medveten politik i syfte att begränsa
den sammanlagda köpkraften. Överhuvudtaget vore en målmedveten antiinflationistisk
centralbankspolitik ett nödvändigt led i en strävan efter samhällsekonomisk
balans. Därest icke tillräckligt omfattande och effektivt
samordnande åtgärder vidtoges för att neutralisera köpkraftsöverskottet,
komme utvecklingen säkerligen att gå emot en allt hårdare och på allt flera
områden ingripande statlig regleringsekonomi.
I motionerna har vidare framhållits, att motionärerna för sin del kunde
förorda ett anlitande av den indirekta beskattningen för att bekämpa inflationen
endast under den uttryckliga förutsättningen, att skatteökningarna
infogades som ett led i en allmän ekonomisk politik för att återställa den
samhällsekonomiska balansen. Såsom en lämplig väg att nå detta syfte i
fråga om den skärpta indirekta beskattningen hade anvisats en sterilisering
av skattemedlen, vilken enligt motionärernas åsikt lämpligen kunde ske i
den formen, att medlen reserverades för nedbringande av den statsskuld,
som övertagits av riksbanken. Utan att motionärerna i detta samband ville
söka kvantitativt bedöma effekten av en sådan åtgärd syntes det dock uppenbart,
att man därigenom verksamt kunde bidraga till att återställa den samhällsekonomiska
balansen.
Slutligen har i motionerna erinrats om att ytterligare propositioner med
förslag till skärpning av indirekta skatter bebådats. Ett definitivt ståndpunktstagande
till dessa olika förslag borde ske i ett sammanhang sedan
samtliga förslag förelagts riksdagen. Detta syntes vara en förutsättning för
en rationell behandling av ifrågavarande skattekomplex.
I de likalydande motionerna 1:35 och 11:41 har yrkande framförts om
uttagande av en engångsskatt på större förmögenheter. Som skäl härför ha
motionärerna i huvudsak anfört följande. 1940 års bevillningsutskott anförde
i anslutning till sakkunnigeförslag att det särskilda bidrag, som förmögenheterna
ansåges böra lämna till täckning av krigsperiodens utgifter,
borde få karaktären av ett engångsoffer. Principbeslut om dylik engångsskatt
fattades också vid samma års riksdag. De upprepade motionsförslagen
från den kommunistiska riksdagsgruppens sida om att detta beslut skulle
förverkligas avslogos emellertid, men i anledning av den kommunistiska
motionen av år 1945 beslöts att utreda frågan. Utredningsuppdraget hånsköts
sedermera till 1945 års statsskatteberedning. Majoriteten inom denna
beredning ställde emellertid skärpningen av den årliga förmögenhetsskatten
och införandet av kvarlåtenskapsskatten som ett alternativ till engångsskatten
och stannade för det förstnämnda. Denna frågeställning var med hänsyn
till tidigare uttalanden av riksdagen knappast korrekt. I motionen II:
433 till 1947 års riksdag hade föreslagits uttagande av en engångsskatt.
Riksdagen hade emellertid avslagit såväl detta yrkande som föreslagen hemställan
till Kungl. Maj :t rörande skyndsam utredning om förbättring och
effektivisering av förmögenhetstaxeringen.
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
U
I nu förevarande motioner har vidare uttalats, att vid sidan av de av motionärerna
tidigare anförda skälen för uttagande av en engångsskatt å större
förmögenheter tillkomme i nuvarande läge en annan särskild motivering.
Denna hade under den senaste tiden så starkt accentuerats, att motionärerna
redan av denna anledning funne påkallat att ställa frågan om engångsskatten
under riksdagens förnyade prövning. Kungl. Maj :t hade till 1948 års riksdag,
med föregivet syfte att hejda prisstegringarna och därmed motverka
penningvärdesförsämringen, föreslagit skärpt indirekt beskattning av en
rad varor. Dessa skatter, motiverade som åtgärder mot »pristryckande köpkraftsöverskott»
och icke av statsfinansiella skäl, komme att hårt drabba de
breda folklagren. Skatterna komme dessutom icke alls att drabba den kapitalistiska
spekulationen — huvudorsaken till dyrtiden och svårigheterna
inom det ekonomiska livet. Ville man på allvar bekämpa den mest prisuppdrivande
faktorn, måste en av åtgärderna bli att draga in en del av detta
spekulationskapital. Att en engångsskatt medförde gynnsamma verkningar
även som ett led i kampen mot inflationen hade understrukits i utlåtandet
från majoriteten i statsskatteberedningen.
Motionärerna föreslogo för sin del införandet av en engångsskatt på
förmögenheter. Skatten borde utgå enligt följande skatteskala.
Avkastningen av en dylik engångsbeskattning av större förmögenheter
syntes uppskattningsvis komma att uppgå till minst 1 500 miljoner kronor.
I motioner och ingivna framställningar gjorda yrkanden om avslag, helt
eller delvis, å propositionen nr 5.
Helt avslag å den föreliggande propositionen har yrkats i de likalydande
motionerna I: 33 och II: 58, i de likalydande motionerna I: 36 och II: 105
samt i de likalydande motionerna I: 175 och II: 237. I de båda förstnämnda
motionerna har vid avslagsyrkandet fogats en hemställan om utredning och
förslag rörande åtgärder, varigenom penningtillgång och varumängd bättre
komme att motsvara varandra. Till stöd för de framställda yrkandena i
förenämnda sex motioner ha motionärerna — utöver vad tidigare atei givits
i detta betänkande — anfört i huvudsak följande.
Förmögenhetsbelopp mellan
(1000 kr.)
Engångsskatt å förmögenhet
i %
0- 40
40— 80
80- 150
150- 300
300-1 000
8,oo
9,7 5
11,50
13,25
15,00
1 000-
1 de likalydande motionerna I: 33 och II: 58 har framhållits, att även om
man godkände principerna för lyxvaru- och nöjesbeskattningen, motionärerna
icke kunde finna bärande skäl för den i propositionen nr 5 föreslagna
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
höjningen av skatten på personbilar och drivmedel, av vilka den förstnämnda
enbart drabbade en enda grupp medborgare, under det att den
senare koinme att drabba vårt näringsliv och medföra höjda kostnader å
de med bil transporterade varorna. Detta koinme i sin tur att framkalla
krav på högre priser och därmed krav på ökade löner, varigenom den inflationistiska
utvecklingen icke såsom avsetts hejdades utan tvärtom komme
att främjas. Jordbrukets och skogsbrukets produkter transporterades numera
till långt övervägande del medelst bil. Någon utredning om huru stor ökningen
av transportkostnaderna enbart för jordbrukets transporter skulle
bliva hade icke företagits, ej heller huruvida ökningen av varukostnaden
skulle bäras av producenter eller av konsumenter. En beskattning av personbilarna
av den höjd, som föreslagits i propositionen, komme att avsevärt påverka
taxorna för trafikbilarnas körningar, som måste få återverkningar i
resereglementen och på annat sätt. För privatbilarnas del komme den föreslagna
onaturligt stora skattehöjningen säkert att medföra en så omfattande
avregistrering av sådana, att statskassan berövades avsevärda inkomster.
De penningar, som härigenom frigjordes för privatbilisterna, komme ej alltid
att sparas, utan komme att utgöra ett ännu större tryck på varumarknaden,
varigenom den inflationistiska utvecklingen påskyndades. Landsbygden
komme att drabbas hårdast av de föreslagna skattehöjningarna å fordon
och drivmedel. De stora avstånden och de ofta mycket dåliga kommunikationerna
hade där gjort bilen till ett nödvändigt transportmedel. Vad själva
jordbruksdriften anginge borde det uppmärksammas att drivmedlet för jordbruksmaskiner
i stor utsträckning vore bensin. Även för transporten av arbetsfolk
från bostäderna till arbetsplatsen komme bensindrivna motorfordon
i stor utsträckning till användning.
I de likalydande motionerna I: 36 och II: 105 har hänvisats till det inom
konsumtionsskatteberedningen avgivna särskilda yttrandet av herr Öhman
(se propositionen nr 5 s. 27), däri anförts bl. a. att en höjning av skatten
på motorfordon och drivmedel komme att slå igenom i höjda priser på så
mångskiftande varuslag att en allmän prisstegring bleve resultatet för såväl
livsmedel som andra konsumtionsvaror.
I de likalydande motionerna I: 175 och II: 237 har bland annat uttalats
att vid ett ställningstagande till frågan om de områden, som enligt Kungl.
Maj :ts förslag skulle beläggas med förhöjd skatt, hänsyn måste tagas till
skatteskärpningens hämmande inverkan på produktionen. Från denna
synpunkt fram stode de föreslagna höjningarna av fordons- och drivmedelsbeskattningen
som olämplig. Enligt uppgifter som motionärerna inhämtat
från sakkunnigt håll skulle omkostnaderna för den yrkesmässiga lastbilstrafiken
ökas med ca 36 milj. kronor per år vilket skulle medföra en ökning
av transportkostnaderna med 13 å 14 procent. För droskbilstrafiken,
vilken skulle drabbas av såväl höjda fordonsskatter som höjd bensinskatt,
komme omkostnadsökningen att uppgå till ca 25 milj. kr., vilket utgjorde
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
en stegring i fråga om skattekostnaderna med 57 procent. För den samlade
busstrafiken i landet beräknades skatterna på bensin och brännolja medföra
en kostnadsökning av ca 15 milj. kr., vilket utgjorde en ökning av
driftkostnaderna med ca 10 procent. I fråga om personbilarna skulle exempelvis
en liten bil om 900 kilograms vikt med en bensinförbrukning av 0,7
lit./mil och en körsträcka av 1 500 mil per år få sin årliga skattebörda
höjd från 261 kr. till 571 kr., alltså med 310 kr. eller 119 procent. I detta
samband ville motionärerna understryka, att personbilarna i allmänhet
i det moderna samhället icke kunde betraktas som en »umbärlig vara».
Den från visst håll väckta tanken att avstå från att höja fordonsbeskattningen
men skärpa drivmedelsbeskattningen, antingen enligt Kungl. Maj :ts
förslag eller i ännu längre gående grad, drabbades av samma principiella
kritik som motionärerna framfört gentemot proposition nr 5. Motionärerna
kunde sålunda icke biträda vare sig förslaget att stegra fordonsskatten
eller förslaget att höja drivmedelsbeskattningen. I propositionen hade beräknats,
att de föreslagna höjningarna av fordonsskatten och drivmedelsbeskattningen
skulle medföra en ökad skatteintäkt av 178,5 milj. kr. Vid
denna beräkning syntes dock en icke oviktig omständighet ha förbisetts,
nämligen statens egna kostnader för motorfordon och drivmedel. Enbart
armén och marinen beräknades för nästa budgetår förbruka ca 10 milj.
liter bensin, som givetvis inginge i den importkvantitet av 650 milj. liter,
som varit utgångspunkten för beräkningarna. Härtill komme skatten för
det ej obetydliga antalet personbilar, som begagnades inom statsförvaltningen.
Täckningen på olika huvudtitlar för dessa ökade kostnader reducerade
i motsvarande grad den beräknade nettointäkten för statsverket.
Avslag å det i proposition nr 5 framlagda förslaget till särskild automobilskatt
har yrkats i de likalydande motionerna I: 12 och II: 24 samt i de
likalyöande motionerna I: 73 och II: 104.
Såsom förut omnämnts har i de likalydande motionerna I: 12 och II: 24
bland annat erinrats om finansministerns uttalande, att den skärpning av
konsumtionsskatterna som framstode som nödvändig borde i huvudsak
avse endast mera umbärliga varor. Denna synpunkt syntes enligt motionärernas
mening icke ha tillräckligt beaktats vid utformningen av de förslag,
som i propositionen nr 5 framlagts om skärpt beskattning av motorfordon
och drivmedel till dylika fordon. Eftersom finansministern i driftbudgeten
för nästa budgetår upptagit de ordinarie bilskatterna till 210
milj. kr., skulle biltrafikens samlade årliga skattebörda uppgå till 388 milj.
kr. Denna siffra borde lämpligen ses i jämförelse med inkomsterna från
statens affärsverk, vilka inkomster tillsammantagna stannade vid 160 milj.
kr. Jämförelsen visade bland annat att bilismen i beskattningshänseende
sattes i cn särklass i förhållande till andra samfärdsmedel.
Enligt förslaget skulle personbilarna drabbas särskilt hårt av skattehöjningen.
Föreställningen att personbiltrafiken vore av övervägande lyx
-
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
karaktär vore emellertid oriktig. De flesta personbilar brukades i för ägarna
nödvändiga och nyttiga ärenden, även om fordonen därjämte användes
i resor för förströelse och nöje. Konsekvensen härav borde snarast bliva
ett yrkande om helt avslag å proposition nr 5. I betraktande bl. a. av det
angelägna syftet att främja sparsamheten med importerade drivmedel ville
motionärerna dock ej motsätta sig en höjning av skatten på bensin. Däremot
kunde motionärerna icke biträda propositionens förslag om höjning
av fordonsskatten. Denna komme att verka i hög grad orättvist, då den
skulle medföra — att när det gällde den icke yrkesmässiga trafiken _
endast personer i god ekonomisk ställning kunde behålla sina fordon
i trafik. Graderingen i avgiftsklasser efter vagnarnas vikt verkade
icke utjämnande i fråga om denna orättvisa. Avsikten med beskattningen
vore uppenbarligen icke att belasta näringslivet. I den mån densamma
åstadkomme en kostnadshöjning för handeln eller annan näringsgren, borde
alltså hänsyn därtill tagas vid prissättningen. Konsumtionsskatteberedningens
majoritet hade förknippat sitt förslag om höjning av bilbeskattningen
med det villkoret, att någon s. k. utstampning av motorfordon icke
komme att äga rum, att de nu gällande förbuden mot s. k. söndagskörning
upphävdes och att vid en eventuell drivmedelsransonering drivmedel tilldelades
alla slag av motorfordon efter skäliga grunder. Självfallet anslöte
sig motionärerna helt till detta uttalande och gjorde detsamma tillämpligt
i fråga om den mera begränsade skattehöjning som skulle följa av ett bifall
till motionen. En väsentlig höjning av bensinskatten torde ensamt för sig
bidraga till en avsevärd nedgång i bensinförbrukningen och därmed i importen.
I de likalydande motionerna 1:73 och II: 104 har erinrats om att den
nu inträdda valutasituationen nödvändiggjorde en fullständig omprövning
av statsmakternas ställning till bilismen. Det vore nu otänkbart att tilldela
bilismen en valutakvot av den storleksordning, som skulle erfordras
för att vid en obegränsad användning av det nuvarande bilbeståndet vidmakthålla
detsamma. En grundförutsättning för ett bättre och mera stabilt
valutaläge för vårt land vore att de krigshärjade länderna, framför
allt i Central- och Västeuropa, lyckades genomföra en fullständig återuppbyggnad
av sitt näringsliv. En sådan återuppbyggnad komme med nödvändighet
att taga många år i anspråk. Under hela denna tid komme vårt land
att lida under i stort sett samma dollarbrist som för närvarande vore rådande.
Regleringar och skatteläggningar som nu genomfördes måste därför
konstrueras på sådant sätt att de tålde en längre tids tillämpning.
Vilka former som skulle väljas för bilismens reglering och beskattning
under denna tid syntes bli beroende på den ställning statsmakterna intoge
till bl. a. privatbilismens nytta och berättigande överhuvud taget. Hittills
hade statsmakternas ställning till privatbilismen med personbilar i väsent!ig
grad grundats på föreställningen, att denna bilism skulle representera
en lyxkonsumtion. Det borde emellertid hållas i minnet, att ägarna av de
Bevillningsutskottets betänkande nr 8. 15
privata personbilarna numera ingalunda vore till finnandes enbart inom de
högre inkomstskikten. Den privata bilismen hade fått en allt större utbredning
inom alla samhällsklasser. Även om dessa fordon i viss utsträckning
komme till användning för nöjes- och rekreationsresor för ägarna själva
och deras familjer, vore det uppenbarligen oriktigt att betrakta fordonen
som lyxföremål, vilka skulle ådraga ägarna speciell lyxbeskattning. Om man
betänkte, att konsumtionen av en mängd umbärliga varor kostade landet
mycket betydande valutautgifter, vore det svårt att finna en hållbar motivering
för att vägra en svensk familj valutatilldelning motsvarade 50 eller
100 kronor per år för inköp av bensin till sin bil, även i de undantagsfall
då denna bil huvudsakligen användes för att tillfredsställa familjens vällovliga
behov av nöje och rekreation. Detta hindrade självfallet icke att man
i nuvarande valuta- och penningpolitiska läge kunde tillgripa en beskattning,
som medverkade till att pressa ned konsumtionen.
Att bilismen efter kriget nått en så stor omfattning som den för närvarande
hade måste delvis tillskrivas den skattepolitik staten fört. När bränslepriset
vore lågt och de fasta kostnaderna höga, reducerades kostnaderna
per mil för varje ytterligare mil bilen begagnades. Den omständigheten att
bilen huvudsakligen användes i rörelse eller tjänst betydde också att dess
begagnande kunde i stor utsträckning anpassas efter vad som vore ekonomiskt
lämpligt. Ägaren kunde i regel minska någon av sina övriga utgifter
eller öka någon av sina inkomster genom att använda bilen i större utsträckning.
Den stegring av de fasta kostnaderna för bilarna, som blivit en följd
av penningvärdets fall och stegringen av fordonsskatterna, motverkades nu
av bilisterna genom ett starkare utnyttjande av bilarna. Att bensinförbrukningen
vore så mycket större än 1939 trots att antalet bilar vore mindre
förklarades i stor utsträckning av detta förhållande. Den nu föreslagna höjningen
av fordonsskatten komme, därest den genomfördes, utan tvivel att
utlösa en verklig rekordförbrukning av bensin. En höjning av bensinpriset
med 20 öre per liter komme icke att i nämnvärd grad motverka denna stegring.
Mot den stegring av de fasta kostnaderna av 300 till 500 kronor per år
för en medelstor personvagn komme en stegring av cirka 30 öre per mil i
körkostnad icke att verka avskräckande.
Därest det föreliggande förslaget om skärpt bilbeskattning genomfördes,
komme med all sannolikhet något nämnvärt antal bilar icke att avregistreras.
Bensinförsäljningen komme redan under de första månaderna att visa
en så stark ökning, att statsmakterna omedelbart måste tillgripa åtgärder
för att begränsa densamma. Den tidigare omnämnda utstampningen av ett
antal fordon komme självfallet då att aktualiseras. Redan 5 å 6 månader
efter den första utstampningen skulle det bli nödvändigt att genomföra endera
av två åtgärder, nämligen antingen en bensinransonering eller en ytterligare
utstamping av minst 50 000 bilar. Först efter att endera av dessa
drastiska åtgärder företagits, kunde man vänta en uppdämning av den
stritt forsande bensinströmmen.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
Med krigstidens erfarenhet som bakgrund rådde det enligt motionärernas
mening ingen tvekan om att en omfattande avregistrering av bilar innebure
en oerhörd kapitalförstöring. Särskilt bleve detta fallet nu, då alla som
tvingades att avregistrera sina fordon på grund av valutaläget redan från
början måste vara inriktade på att avregistreringen komme att gälla under
många år framåt. Det väldiga kapital som låge nedlagt i 100 000 personbilar
kunde med all säkerhet anses till större delen förlorat. Erfarenheten hade
visat, att detta kapital bäst bevarades och underhölles om bilägarna gåves
möjlighet att köra sina bilar åtminstone i någon utsträckning varje år. Om
de nuvarande bilskatterna behöllos oförändrade, vore en ytterligare höjning
av bensinskatten med 7 öre per liter utöver i propositionen föreslagna 20
öre tillräcklig för att till statskassan inbringa de 45 miljoner kronor som
den särskilda bilskatten beräknades giva. Med en sådan konstruktion av
skatten undvekes också alla de olägenheter som berördes i motionerna samtidigt
som denna ytterligare höjning av bränslepriset borde bidraga till sparsamhet
med bränslet.
Mot en höjning av bensinskatten kunde möjligen riktas den invändningen,
att en fördyring av biltransporterna skulle föra med sig bl. a. krav på
höjda taxor från de yrkesmässiga trafikutövarna. Det borde emellertid anmärkas,
att även propositionens förslag i betydande grad drabbades av
denna anmärkning. Det borde även beaktas att hela denna invändning hade
nämndvärd tyngd endast för transporter på längre avstånd, vilka transporter
det ju ändå vore nödvändigt att i görligaste mån begränsa genom att
avlasta dem på andra trafikmedel. Vad de kortare godstransporterna anginge,
spelade bensinpriset en underordnad roll. Omkostnaderna hänförde
sig här främst till andra faktorer, t. ex. lastning, lossning m. in.
Till utskottet har i anledning av den förevarande propositionen inkommit
ett flertal skrifter från organisationer, sammanslutningar och enskilda
personer. Införandet av de föreslagna skatterna har avstyrkts i en gemensam
framställning från följande organisationer nämligen bilverkstädernas
riksförbund, inköpscentralernas aktiebolag ICA, KAK:s landsförbund, motormännens
riksförbund, svenska droskbilägareförbundet, svenska lasttrafikbilägareförbundet,
svenska omnibusägareförbundet, Sveriges automobilimportörförening,
Sveriges bageriidkareförening, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, bilägarnas inköpscentral,
kungl. automobilklubben, motorförarnas helnykterhetsförbund, riksförbundet
landsbygdens folk, fullmäktige för svenska handelsresandeföreningar,
svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges automobilhandlareförbund,
Sveriges automobilindustriförening, Sveriges bensinhandlares riksförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund.
Samma ståndpunkt har intagits av svenska veterinärläkareföreningen,
som därjämte framfört vissa andra yrkanden. Svenska motorförbundet
har hemställt, att den särskilda automobilskatten icke måtte införas.
Sveriges tvätteriidkareförbund har uttalat sig emot de föreslagna skatterna
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
17
å drivmedel. I fråga om de ekonomiska verkningarna av skatteskärpningarna
ha vissa synpunkter härutinnan anförts av kooperativa förbundet,
svenska fiskhandelsförbundet, svenska bensin & petroleum aktiebolaget BP,
aktiebolaget svenska Shell samt föreningen Sveriges aktiva handelsresande.
Vidare ha direktören A. Duritz och John Abelid framfört vissa förslag med
avseende å bensinbeskattningen.
Bilverkstädernas riksförbund in. fl. ha i sin framställning anfört bl. a. följande.
I direktiven till konsumtionsskatteberedningen hade finansministern
utgått från att beskattningen i huvudsak borde avse endast mera umbärliga
varor. Den fråga, som då först uppställde sig inför förslaget om höjda fordonsskatter,
vore, huruvida motorfordon kunde betraktas som mera umbärliga
varor. Härvid hade man utgått från att personbilar skulle till viss del
utgöras av fordon av mera lyxartat slag. Enligt beredningens mening skulle
sådana bilar återfinnas framför allt i de tyngre viktklasserna, från 1 200 kilogram
och uppåt. Detta antagande vore emellertid icke hållbart. Till viktklasser
över 1 200 kilogram hörde förutom de till ett antal av cirka 10 300
uppgående droskbilarna ett stort antal av de vanligaste förekommande
bruksvagnarna. Droskbilarnas tjänstevikt låge t. ex. — enligt uppgifter från
svenska droskbilägareförbundet — mellan 1 600 och 1 800 kilogram och
visade ett genomsnitt för hela landet av 1 719 kilogram. Men även tyngre
privatägda personbilar tillhörde i stor utsträckning den rena nyttokategorien,
bl. a. på grund av deras större transportkapacitet och emedan de på
våra relativt dåliga vägar hölle vida bättre stånd än de små, lätta vagnarna.
Personbilarna hade alltmera kommit att bli ett oumbärligt hjälpmedel inom
de mest skiftande yrkeskategorier. Detta vore ju en naturlig utveckling i ett
land med långa avstånd. Personbilarna utförde i tiotusental ett betydelsefullt
arbete inom industri, handel, hantverk samt jord- och skogsbruk både
för personbefordran, materialtransporter och varudistribution. Statens olika
organ sysselsatte för nyttiga transporter många tusen sådana fordon, och
de vore ett viktigt fortskattningsmedel för läkare, veterinärer, handelsresande,
hantverkare, inspektörer, konsulenter och många andra yrkesutövare
i deras dagliga verksamhet. Det förtjänade framhållas, att många större bilar
av förment lyxkaraktär tillförts köparna i andra hand. Så vore ofta
fallet beträffande handelsresande och dylika, som vore i behov av större
bilar, och många av de bilar som begagnades på landsbygden vore hänförliga
till samma grupp. Man kunde befara, att en ökning av fordonsskatten
komme att medföra en minskning över lag av antalet använda bilar med
en meningslös kapitalförstöring och allmän försämring av transportväsendet
1 vårt land såsom följd, till men icke minst för vår beredskap. Många mindre
företagare och andra, som saknade tillräcklig ekonomisk bärkraft, hade
icke möjlighet att i fortsättningen utnyttja bilens tjänster. På landsbygden,
där bilen hade en speciellt stor uppgift att fylla, komme avsaknaden av
densamma att inverka icke blott ekonomiskt utan även socialt och kulturellt.
Om cn sådan utveckling med allt fog kunde väntas redan av den föreslag
2
Bilxanq till riksdagens protokoll 1IH8. 7 samt. Nr 8.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
11a skärpningen av beskattningen på personbilar och dess olyckliga avvägning,
bleve följderna av att låta skattehöjningen omfatta även drivmedlen
än mera ödesdigra. Med den dominerande ställning, bilen numera intoge
som transportmedel, måste varje stegring av motortrafikens beskattning
sätta spår i transportkostnaderna och medföra en fördyring av varudistributionen.
Någon beräkning av huru skatteökningen skulle komma att fördela
sig på olika konsumtionskategorier eller vilken inverkan skatteökningen
komme att ha på transporttaxor och varupriser hade icke framlagts i propositionen.
En dylik utredning borde vara en självfallen förutsättning för
varje ställningstagande till förslag av denna art, innan beslut i frågan fattades.
För att i någon mån få en belysning av verkningarna hade dock vissa
uppgifter insamlats genom organisationernas försorg.
Svenska lasttrafikbilägareförbundet hade med ledning av biltrafiknämndens
statistik för de tio första månaderna 1947 beträffande beställningstrafiken
med lastbil beräknat, att de i yrkesmässig trafik använda lastbilarna
förbrukade 15,2 miljoner liter bensin per månad samt att en ökning
av bensinpriset med 20 öre per liter skulle medföra en ökning av kostnaderna
för drivmedel med i runt tal 36 miljoner kronor per år, vilket innebure
en ökning av lasttrafikbilägarnas sammanlagda driftkostnader med
13—14 %. Beträffande de privata lastbilarna förelåge betydligt större svårigheter
att mera exakt beräkna ökningen av deras driftskostnader. Om
man emellertid utginge ifrån att beträffande landets cirka 52 000 privata
lastbilar körsträckan per bil och år uppginge till ungefär hälften av de yrkesmässiga
bilarnas och även toge hänsyn till att de privata lastbilarna i
genomsnitt hade mindre lastkapacitet, kunde man uppskatta merkostnaden
till cirka 50 miljoher''kronor. Kostnadsökningen för landets busstrafik uppskattade
svenska omirihusägareförbundet till cirka 15 miljoner kronor, vilket
genomsnittligt utgjorde en höjning av driftkostnaderna med cirka 10 %.
Svenska droskbilägareförbundet beräknade, att de ökade bränslekostnaderna
för drosktrafiken genom ett med 20 öre förhöjt bensinpris skulle
uppgå till 21,4 miljoner kronor. Härtill komme 4,8 miljoner kronor på fordonsskatt.
Utöver nämnda slag av motorfordon, som drabbades av de föreslagna
skattehöjningarna, borde även nämnas vissa inom lantbruket använda
fordon och maskiner liksom det stora antal motorcyklar, som utnyttjades
för många olika ändamål.
Med utgångspunkt från 1947 års bensinförbrukning skulle den yrkesmässiga
biltrafiken och näringslivets nyttotrafik komma att få vidkännas
en kostnadsökning av 122 miljoner kronor. Att tillförlitligt beräkna, vad
kostnaden skulle bli i enlighet med 1948 års uppskattade bensinförbrukning,
läte sig för närvarande icke göra. Om bensinskatten skulle höjas med
27 öre per liter, skulle de angivna totala kostnaderna ytterligare ökas med
cirka 40 miljoner kronor enligt de här tillämpade beräkningsgrunderna.
Det vore uppenbart, att dessa kostnadsökningar icke kunde bestridas av
de yrkesutövande och av de näringar, som drabbades av desamma, utan att
ökningarna måste återspeglas i ökade taxor och priser. De ökade trans
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 8. 19
portkostnaderna komme därvid att i stor utsträckning drabba oumbärliga
varor såsom livsmedel och dylikt. Av lantbrukets produkter borde nämnas
mjölken, vars transporter vore av betydande storleksordning. Sålunda kunde
framhållas, att cirka 3 000 bilar dagligen intransporterade mjölk till mejerierna,
och att 1 000 bilar utnyttjades för distributionen från dessa. De
sammanlagda kostnaderna för intransporterna av mjölk till mejerierna belöpte
sig till cirka 50 miljoner kronor per år, varför mejerihanteringen
komme att drabbas mycket hårt av den föreslagna skatteskärpningen. I
fråga om transportkostnaderna för mejeriprodukter kunde ytterligare anföras,
att enbart Mjölkcentralen i Stockholm räknade med en kostnadsökning
för sina transporter med cirka 1,2 miljoner kronor per år. Grossistförbundets
och köpmannaförbundets utredningsinstitut samt ICA hade beräknat,
att den föreslagna skatteskärpningen komme att höja handelns totala
biltransportkostnader med 13—15 %, vilket givetvis måste få ogynnsamma
verkningar såväl för varupriser som för företagens ekonomi. Även
för industri och hantverk komme ett genomförande av den föreslagna bensinskatten
att medföra betungande kostnadsökningar. Skattehöjningen på
bensinen komme även att göra ytterligare höjningar av bensin- och oljepriserna
nödvändiga. För eldningsoljan, vilken vore oljebolagens största
artikel för närvarande, komme transportkostnaden att ökas med 1 krona
per m3.
Av skattehöjningen föranledda ökade taxor för den yrkesmässiga trafiken
betydde ökade kostnader för nödvändiga resor bl. a. till och från arbetet
och därmed fördyrade levnadsomkostnader.
För Norrland skulle den skärpta fordons- och bensinbeskattningen komma
att bliva en särskilt tung belastning. Synnerligen långa biltransporter
av nödvändiga livsmedel och andra varor måste i hög grad fördyra dessa,
särskilt som — på grund av det glesa järnvägsnätet — någon möjlighet
icke förelåge att i nämnvärd utsträckning överflytta dylika transporter till
järnvägarna. För att exemplifiera inverkan av den föreslagna höjningen av
bensinpriset med 20 öre per liter kunde för Norrlands vidkommande anföras,
att intransporten av mjölk i Västernorrlands län beräknades bliva
fördyrad med 11,4 %. För Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län tillhopa beräknades kostnadsökningen för lastbilstrafiken
komma att uppgå till ca 13,5 miljoner kronor. Likaledes bleve varje ökning
av kostnaderna för omnibusarna och personbilarna för invånarna i Norrland
med dess långa avstånd en större börda än för invånarna i det övriga
landet.
Svenska veterinärläkarföreningen har hemställt att, därest en skärpning
av beskattningen genomfördes, en samtidig höjning måtte vidtagas i resereglementets
taxa för ersättning vid begagnande av egen bil i tjänstebruk.
Lantbrukarnas utgifter för veterinärbesöken voro för närvarande till stor
del betingade av veterinärens omkostnader för inställelsen på gården, i
första band skjutsersättningen. Erfarenheten hade visat, att veterinärvår
-
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
den bleve eftersatt, om dessa kostnader voro alltför stora. Med den nuvarande
tämligen ringa skillnaden mellan djurens liv- och slaktvärde skulle så
särskilt bliva förhållandet. De avsevärt större omkostnader, som ett införande
av de föreslagna nya skatterna skulle medföra, komme otvivelaktigt
att medverka till en icke önskvärd nedslaktning eller därtill att djur ginge
förlorade.
Svenska motorförbundet har framhållit att en höjd fordonsskatt skulle
ha en förödande inverkan på bilismen samt vara till stor skada för transportväsendet.
Bilismen vore icke en lyxföreteelse, varför det vore oriktigt
att belägga den med sådana skatter, att den åter bleve en förmån för ekonomiskt
gynnade personer. Med hänsyn till de stora nackdelar ett införande
av den föreslagna tilläggsskatten på bensin även skulle medföra för bilismen,
förutsatte förbundet, att sistnämnda skatt skulle bliva av tillfällig karaktär.
Sveriges tvätteriidkareförbund har anfört att enligt befolkningsutredens
betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättarbete (SOU
1947: 1) uppginge den årliga tvättgodsmängden i landet till cirka 300 miljoner
kilogram. Den arbetstid, som årligen åtginge för att rengöra denna
tvättmängd, uppskattades vid handtvätt till cirka 200 miljoner arbetstimmar
och vid industriellt utförd tvätt till cirka 50 miljoner arbetstimmar. En
övergång från handtvätt i hemmen till rationella tvättmetoder i stordrift
skulle icke allenast innebära en besparing av arbete, tid och energi på inemot
150 miljoner arbetstimmar per år, motsvarande en normal arbetsprestation
för omkring 60 000 personer, utan även medföra en avsevärd
besparing av tvättmedel och, vilket vore av särskild betydelse under nu
rådande förhållanden, ett minskat slitage av textilmaterialet. Till förbundet
vore för närvarande cirka 140 affärsmässigt bedrivna tvätterier anslutna,
vilka årligen behandlade cirka 30 miljoner kilogram tvättgods. En
ökning av dessa tvätteriers kapacitet skulle ur nämnda synpunkter innebära
en nationalekonomisk vinst. En ytterligare ökning av omkostnaderna
skulle för många företag medföra, att deras verksamhet bleve förlustbringande
och finge nedläggas. Detta skulle innebära, att många husmödrar,
som för närvarande utförde produktivt arbete utom hemmet i näringslivets
tjänst, skulle bliva nödsakade att avstå från detta arbete för att
icke eftersätta skötseln av det egna hemmet. En undersökning av vad den
föreslagna tilläggsskatten på drivmedel skulle komma att innebära för de
till förbundet anslutna företagen hade givit till resultat, att kostnaderna
skulle ökas med 1 öre per kilogram tvättgods eller med 300 000 kronor för
30 miljoner kilogram tvätt. En så avsevärd omkostnadsökning skulle drabba
oerhört hårt och skulle med säkerhet få allvarliga konsekvenser för
tvätterinäringen och därigenom även för det svenska näringslivet i sin
helhet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 8. 21
Kooperativa förbundet har framhållit, att de föreslagna skatterna, därest
de infördes, skulle komma att genom fördyring av transportkostnaderna
ogynnsamt påverka den allmänna prisnivån och den företagscentralisering,
som genom stordrift medfört lägre produktionskostnader. Förbundet ville
anföra vissa exempel på verkningarna i dessa hänseenden.
Konsumtionsföreningen Arvidsjaur med omnejd, som hade en omsättning
år 1947 av cirka 4 miljoner kronor, erhölle sina varor från Stockholm.
Varorna transporterades på järnväg till Arvidsjaur, varifrån de med
lastbil distribuerades till föreningens butiker, belägna inom stora avstånd
från Arvidsjaur. Vägarnas beskaffenhet medförde en hög bränsleåtgång.
Kostnaderna för de omfattande landsvägstransporterna skulle komma att
öka med minst 15 %, vilket i sin tur måste medföra högre priser på ett
stort antal förnödenheter.
Ströms konsumtionsförening, belägen i Strömsund cirka 12 mil norr om
Östersund, med en årsomsättning av cirka 2,5 miljoner kronor erhölle sina
varor per järnväg från Stockholm. Föreningen hade butiker i Jormvattnet,
Gäddede, Sandnäset, Björkvattnet, Håkafot, Kallsjön och Högbynäs.
Avstånden från Strömsunds järnvägsstation till de nämnda platserna vore,
återfärden inberäknad, respektive 35, 30, 32, 38, 24, 15 och 10 mil. Föreningen
använde för sina transporter dels egna bilar, dels lej dåkare och
dels transportmöjligheterna med buss. Vid en skattehöjning av 20 öre
respektive 27 öre per liter kunde transportkostnaderna till nämnda butiker
förmodas stiga med respektive 0,6—0,s, 0,5—0,7, 0,55—0,74, 0,65—0,88, 0,55—0,7i,
0,26—0,32 samt 0,i7—0,23, allt öre per kilogram. Ökningen av transportkostnaderna
komme genomsnittligt att motsvara minst 12 respektive 15 %. Föreningen
hade stor försäljning av grövre varuslag. Förutom ökningen av
järn vägsfrakterna, genomförda från och med den 1 januari 1948, skulle
transportkostnader med lastbil från Strömsund till Jormvattnet komma att
öka för exempelvis byggnadstegel med nära 3 öre och en säck cement från
2 kronor 50 öre till 2 kronor 90 öre eller med 40 öre per säck. Transportkostnaden
med bil skulle för de mera skrymmande varorna bliva proportionsvis
högre. Det vore mycket antagligt, att prisökningen för exempelvis
kli skulle komma att närma sig 50 öre per säck om 50 kilogram.
Det vore oundvikligt att med utgångspunkt från den förutsatta höjningen
av driftskostnaderna för bilar kunna undgå prisjusteringar för speciellt
de viktigare livsmedlen och varuslagen. Ökade omkostnader för bilar skulle
i övervägande antal fall komma att träffa transporterna starkare än justeringen
av järnvägsfrakterna gjorde. Hur den redan företagna tariffhöjningen
av järnvägsfrakterna inverkade kunde belysas genom dessa exempel:
Mjöl och gryn Stockholm—Östersund 2,45 %
Konstgödsel Stockholm—Östersund 11,76 %
Potatis Hässleholm—Östersund 2,19 %
Hö för skogsbruket Sala—Östersund 9,32 %
Färska grönsaker Hälsingborg—Östersund 1,54 %
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
Dessa huvudsakligen grövre varuslag måste i likhet med det stora flertalet
andra biltransporteras i första hand till järnvägsstationerna för inlastning
och därefter vid framkomsten utköras med bil till förbrukarna direkt
eller till butikerna och koinine därför att träffas proportionellt av betydande
tillägg vid de långa biltransporter, som det här vore fråga om.
Av de anförda exemplen kunde det möjligen framstå, som om verkningarna
av en förhöjd bil- och bensinbeskattning skulle föreligga främst för
Norrland. Så vore emellertid icke förhållandet. Exemplifieringen kunde med
samma resultat hänföra sig till Mellansverige. Uppgifter exempelvis från en
Värmlandsförening, Klarälvdalens kooperativa handelsförening i Edebäck,
visade riktigheten av detta påstående. Föreningen vore belägen i en typisk
skogs- och jordbruksbygd. Föreningens omsättning beräknades för 1947
uppgå till cirka 4,5 miljoner kronor, och försäljningens tyngdpunkt vore
förlagd till oumbärliga förnödenheter av livsmedelskaraktär, fodervaror, cement,
kalk, gödselmedel och liknande varuslag. Den huvudsakliga transporten
av varor för föreningens räkning ägde rum med järnväg till Edebäcks
station. Då denna handel vore smalspårig måste även omlastningskostnaderna
på järnväg belasta transporterna. För förnödenheternas vidare befordran
till föreningens butiker funnes ej något annat transportmedel än
lastbil. Avståndet mellan Edebäcks station och föreningens längst upp belägna
butik i Långflod uppginge till, återresan inberäknad, 31 mil. För en
förening, som arbetade med dylika transportproblem för att försörja en
bygd, icke med lyxvaror utan med oumbärliga förnödenheter av grövre och
skrymmande slag, vore det icke järnvägstransporterna i sig själva, som
bleve avgörande för prissättningen och de sammanlagda transportkostnaderna,
utan det bleve i föreliggande såväl som i en mångfald andra fall biltransportkostnadernas
höjd som vore avgörande.
Det kunde mot de anförda exemplen anföras, att de valts inom orter, där
butikerna hade stora avstånd till närmaste järnvägsstation. Men även inom
mera tätt bebyggda orter innebure ökade transportkostnader en press uppåt
på prisnivån. Så skulle exempelvis förhållandet bliva i Stockholm, Malmö,
Göteborg m. fl. större befolkningscentra. Kostnadsökningen för föreningen
i Malmö för enbart de egna bilarna komme i ökade bensinkostnader att
överstiga 100 000 kronor och närma sig en kostnad av 150 000 kronor, räknat
efter en skattehöjning av 27 öre per liter. Den totala kostnadsökningen
komme emellertid icke att stanna härvid, då föreningen för sina transporter
i mycket stor utsträckning även anlitade s. k. lej dbilar. För konsumtionsföreningen
Stockholm med omnejd skulle kostnadsökningen i distributionskörningen
exempelvis för bröd komma att betyda 0,56 % på omsättningen.
Den svenska hemmaindustrien hade under några decennier byggts upp
med tanke på att den för konsumenterna mest fördelaktiga prisnivån skulle
kunna vinnas. De kooperativa föreningarna, som tidigare ofta hade små
charkuterifabriker och bagerier, hade sannnanslutit sig i speciella företag
med uppgift att tillverka charkuterivaror och bröd. Motivet till denna förändring
hade varit, att de rena produktionskostnaderna för små företag
23
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
varit högre än för större företag, och centraliseringen av dessa industrier
hade skett med hänsyn till då rådande fraktkostnader. En väsentlig höjning
av de lokala transportkostnaderna komme att minska effekten av dessa
storföretag. Inom dessa sparades mycken arbetskraft. Det skulle säkerligen
krävas ett avsevärt större antal arbetare inom livsmedelsindustrien än nu
vore fallet, om centraliseringen, som givit möjlighet till utnyttjandet av
maskiner i stor utsträckning, icke kommit till stånd. För närvarande påginge
uppförandet av nya fabriker och bagerier på olika platser i landet.
Ekonomien för de bestående och de planerade produktionsanläggningarna
förrycktes, om transportkostnaderna ökades väsentligt. Höjda lokala transportkostnader
kunde innebära ett gynnsamt tillfälle för små företag att
vinna marknad. Detta innebure att arbetskraft i större utsträckning komme
att tagas i anspråk inom industrien. De maskinella hjälpmedlen hade nu
möjliggjort relativt högre löner till de anställda än som skulle varit möjligt,
om icke centraliseringen genomförts. Verkningarna av en sådan förskjutning
i produktionen till primitivare former komme säkerligen att först
så småningom giva sig till känna men vore därför icke mindre allvarliga.
Svenska fiskhandelsförbundet har uttalat, att en höjning av bensin- och
fordonsskatterna skulle drabba fiskerinäringen mycket hårt. För fiskdistributionen
vore bilarna av utomordentligt stor betydelse. 1945 års fiskeriutredning
hade bl. a. påpekat, att vad anginge fiskhandeln på den egentliga
landsbygden spelade den ambulerande handeln den alldeles dominerande
rollen. I samma utredning hade också framhållits att begränsningen av
motorfordonstrafiken under krigsåren naturligtvis hårt drabbat denna vidsträckta
fiskhandel på landsbygden. Nämnda utredning hade också föreslagit,
att reservationsanslag borde anvisas till lån för anskaffande av bilar
för fisktransport. Få näringsgrenar vore så beroende av snabba transporter
som fiskerinäringen med hänsyn tagen till den synnerligen ömtåliga varan.
Med den obetydliga lönsamhet, som utmärkte fiskhandeln, måste en skattehöjning
medföra högre fiskpriser, innebärande ökade avsättningssvårigheter.
Särskilt med hänsyn till de mycket stora exportsvårigheterna vore detta
högst olyckligt för näringen i sin helhet.
Svenska bensin och petroleum aktiebolaget BP har uttalat den åsikten,
att den föreslagna tilläggsskatten på bensin skulle komma alt medföra kostnadsfördyring
av sådan storleksordning, att en höjning av bensinpriset utöver
skatten bleve oundgängligen nödvändig. Enligt gällande bestämmelser
baserades bensinskatten på den volym, som svarade mot en temperatur av
+ 20°C, under det att medeltemperaturen för den levererade bensinen i
Sverige vore -j- 7° C. Skatt erlades alltså för en större volym än som försåldes.
En höjning av skatten komme av denna anledning att medföra
ökade kostnader. Eftersom skatt jämväl erlades för det läckage, som uppkomine
under varans lagring och distribution, skulle i och med tilläggsskatten
kostnaderna för lagrings- och transportsvinn komma att öka. Rän
-
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
tekostnaderna för finansiering av skatten samt kostnaderna för kreditgivning
åt konsumenterna skulle även bliva större, vartill skulle komma en
väsentligt ökad kreditrisk. De på grund av skatten fördyrade bränslekostnaderna
skulle i sin tur medföra större driftskostnader för bolagets bilpark.
En preliminär undersökning hade visat, att den sammanlagda omkostnadsökningen
vid en tilläggsskatt av 20 öre och med utgångspunkt från under
år 1947 försåld kvantitet skulle för bolaget komma att uppgå till cirka 1
miljon kronor, motsvarande en fördyring utöver skatten av cirka 1 öre per
liter bensin. En tilläggsskatt av 27 öre skulle efter i övrigt samma beräkningsgrunder
medföra en kostnadsökning av cirka 1,3 miljoner kronor, innebärande
en fördyring utöver skatten av cirka 1,3 öre per liter bensin.
Utöver dessa direkta merkostnader för grossisthandeln komme även detaljhandeln
att drabbas av betydande kostnadsökningar. De ekonomiska
konsekvenser, som en skattehöjning skulle medföra, skulle i sista band
drabba konsumenterna och därmed indirekt den stora allmänheten.
Aktiebolaget svenska Shell har framhållit i huvudsak samma synpunkter
på den föreslagna bensinskattens ekonomiska verkningar, som svenska bensin
& petroleum aktiebolaget BP. Omkostnadsökningen för aktiebolaget
svenska Shell skulle vid en tilläggsskatt av 20 öre komma att uppgå till cirka
2 miljoner kronor med utgångspunkt från 1947 års försäljningsvolym. Vid en
omsättning motsvarande 77 % av 1947 års försäljning skulle kostnadsökningen
uppgå till cirka 1,55 miljoner kronor. Fördyringen per liter skulle
bliva cirka 0,9 öre. Med en tilläggsskatt av 27 öre skulle motsvarande omkostnadsökningar
stiga till 2,6 resp. 2 miljoner kronor eller cirka 1,2 öre per
liter bensin. Fördyringen för hela grossisthandeln skulle vid en bensinomsättning,
motsvarande 77 % av 1947 års försäljning, komma att uppgå till
drygt 6 miljoner kronor vid en tilläggsskatt av 20 öre och till drygt 8 miljoner
kronor vid en tilläggsskatt av 27 öre. Vidare kunde återförsäljare och
direktköpande konsumenter förväntas att av finansiella skäl begränsa sin
lagerhållning. En viss ökning av transportkostnader och administrativa
kostnader skulle följa därav.
För finansiering av sin verksamhet nödgades bolaget anlita sina leverantörers
och aktionärers ekonomiska bistånd dels i form av varukredit och
dels genom borgen för bankgarantier å bensinskatt och tull. Enligt vissa
beräkningar skulle vid en omsättning under år 1948, motsvarande 77 % av
1947 års omsättning, en ökning av skatten med 20 öre per liter nödvändiggöra
utökning av borgen för skatt och tull å bensin med cirka 11,5 miljoner
kronor och med en skatteökning av 27 öre per liter med cirka 15,5 miljoner
kronor. För dylik finansiering erfordrades medgivande av resp. länders valutamyndigheter,
varför bolaget icke kunde yttra sig om huruvida en sådan
fråga skulle kunna lösas.
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande har hemställt, att, därest de i
propositionen föreslagna skatterna ansåges böra införas, handelsresandekå
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 8. 25
rens medlemmar måtte tillerkännas rätt till restitution med 50 % av nämnda
skatter. Genom bilismen hade landet öppnats för köpenskapen på ett i
jämförelse med tidigare förhållanden helt nytt sätt. Med bilen hade handelsresandens
tekniska effektivitet mångdubblats. De föreslagna skatterna skulle
för kåren medföra en stor extra skattebörda. För handelsresande, som för
sitt yrkes utövande hade normal körlängd, skulle den nya beskattningen
komma att belasta den enskilde yrkesmannen med mellan 100—125 kronor
i månaden och i vissa fall ännu mera. Många av kårens medlemmar vore
genom avtal bundna för år framåt med stipulerade bidrag för bilkostnader,
fasta löner eller bestämda provisioner. Enligt gjorda beräkningar skulle de
föreslagna skatterna för kåren komma att uppgå till mellan 6—7 miljoner
kronor. Kåren, som beräknades omfatta mellan 10 000—12 000 personer,
skulle icke kunna bära en sådan belastning. Beskattningen vore därjämte
orättvis, eftersom denna yrkesgrupp icke kunde erhålla någon som
helst kompensation. En begränsning i beskattningen borde vidtagas. På
andra områden av den indirekta beskattningen hade staten tagit hänsyn
till vissa befolkningsskikts ekonomiska bärkraft och lämnat särskilda rabatter
på viktiga konsumtionsvaror. Ett motsvarande system syntes kunna
införas för handelsresandekåren.
Därjämte ha till utskottet inkommit ett flertal skrifter, vilka i form av
protestresolutioner antagits vid offentliga möten i olika delar av landet.
Speciella frågor som behandlats i motionerna.
I de likalydande motionerna I: 34 och II: 59 har uttalats, att — om det
vore nödvändigt att åstadkomma bensinbesparing — denna åtgärd kunde
nås på andra vägar än som föreslagits i propositionen nr 5. Enligt motionärernas
mening borde sålunda frågan om återinförandet av gengasdrift nu
upptagas till förnyad prövning i samband med frågan om åtgärder för att
stabilisera valutaläget. Ur denna synpunkt funne motionärerna det önskvärt,
att riksdagen genom skattesänkningar å motorfordon, som framfördes
med inhemskt, fast bränsle, uppmuntrade en övergång till gengasdrift.
Detta kunde enligt de erfarenheter som vunnits med fördel ske beträffande
särskilt lastbilar och bussar, som vore sysselsatta med transporter på
längre avstånd, men det borde givetvis stå fritt för alla bilägare som så
önskade att övergå till gengasdrift. Uppmuntran till införande av gengasdrift
skulle kunna ske genom att vidtaga en kraftig sänkning av fordonsskatten.
För att nå detta mål, som ur trafik- och valutavårdande synpunkt vore
önskvärt, borde skattesänkningen uppgå till minst 50 % av det belopp som
bensindrivet fordon erlade. Bindande garantier borde samtidigt lämnas att
denna lägre skatt bleve bestående i minst fem år, varigenom vederbörande
fordonsägare icke nödgades slå ut omkostnaderna för montering av aggregaten
på allt för kort tid.
Till stöd för det i de likalydande motionerna I: 114 och II: 194 framställda
yrkandet om sådan ändring i 1922 års förordning om automobilskatt, att
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
till personbil kopplade släpvagnar helt skulle undantagas från beskattning,
har anförts bland annat följande. För transport av varor användes till bilar
kopplade släpvagnar i ganska stor omfattning i vårt land. Främst vore det
landsbygden, som trafikerades med dessa fordon, men även i städerna hade
de sin stora betydelse. Dessa fordon vore därför av utpräglad nyttokaraktär
och av växande betydelse för det ekonomiska livet på landsbygden. Om den
av Kungl. Maj :t nu föreslagna höjda bilbeskattningen genomfördes, komme
medborgare, som hade behov av sin bil för varutransport i begränsad omfattning,
att drabbas hårt. Med hänsyn härtill ansåge motionärerna, att
släpvagn kopplad till personbil borde befrias från skatt, därest förslaget
om höjd fordonsskatt genomfördes.
I motionen II: 199 har föreslagits att fordonsskatt icke skulle erläggas för
s. k. likbilar. Till stöd för sitt yrkande har motionären bl. a. anfört att då
dessa bilar endast byggts för liktransporter hade det för bilägarna varit
ytterst svårt att ekonomiskt utnyttja desamma. Redan den nu utgående
skatten försvårade hållandet av dessa bilar. Skulle den i propositionen nr
5 föreslagna skärpningen av beskattningen av motorfordonstrafiken genomföras
kunde man utgå ifrån att det bleve praktiskt taget omöjligt för privatpersoner
att hålla likbilar.
Av utskottet införskaffad utredning.
I anledning av den förevarande propositionen har utskottet sökt erhålla
närmare upplysningar angående de verkningar, skatteskärpningarna kunde
beräknas medföra i fråga om den allmänna prisnivån och transportkostnaderna
för vissa varuslag. Efter förfrågningar under hand ha till utskottet i
förevarande avseende inkommit yttranden från statens priskontrollnämnd,
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Sålunda har i en inom priskontrollnämnden upprättad promemoria anförts
bl. a. följande.
De i skrivelsen från kooperativa förbundet anförda exemplen måste anses
vara synnerligen extrema. Exemplen avse nämligen platser med osedvanligt
långa transportavstånd och den procentuella ökningen av biltransportkostnaderna
blir avsevärt större vid längre avstånd än vid korta avstånd. I
stället torde det kunna beräknas, att vid en skattehöjning av 20 öre per
liter bensin skulle i fråga om 15—10—5—1 mils transportavstånd (= hälften
av »returavstånd») ökningen av biltransportkostnaderna uppgå till resp.
omkring 17,2—15,3—13,s—8,3 procent.
För en last om 3 000 kg skulle transportkostnaderna i distrikt B, räknat
i kronor och öre, vid 15—10—5—1 mils transportavstånd öka med resp.
omkring 15: 03—9: 98—5: 02—1: 20 kronor, vilket per kilogram skulle motsvara
resp. omkring 0,so—0,33—0,17—0,04 öre.
Fördyringen av handelns transportkostnader torde alltså vid en skattehöjning
av 20 öre per liter bensin i allmänhet komma att understiga 1/2 öre
27
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
per kg. Även om hela kostnadsökningen föres på de s. k. tunga varorna,
som torde utgöra minst hälften av hela varuvolymen, skulle kostnadsökningen
för dessa varor i allmänhet komma att uppgå till mindre än 1 öre
per kg.
I framställningen från de övriga näringsorganisationerna anföres, att en
ökning av bensinpriset med 20 öre per liter skulle medföra en ökning av
lasttrafikbilägarnas sammanlagda driftskostnader med 13 14 procent. En
ligt
av nämnden uppskattningsvis gjord beräkning torde det emelleitid kunna
antagas, att ökningen komme att hålla sig under 10 procent. Samma förhållande
torde kunna antagas gälla för de privata lastbilarna. Beträffande
busstrafiken torde höjningen av driftskostnaderna hålla sig inom i amen
7,s—9 procent.
Såvitt angår mjölktransporterna kan nämnden icke utan närmare utredning
yttra sig angående de kostnadsökningar som en skattehöjning kan
medföra.
Innebörden av den i näringsorganisationernas framställning lämnade
uppgiften, att den föreslagna skatteskärpningen skulle komma att höja handelns
biltransportkostnader med 13—15 procent, kan ej klarläggas utan att
kännedom erhålles om handelns totala omkostnader. De belopp, som i skrivelsen
angivits för oljebolagens kostnadsökningal'' utöver det diiekta skattebeloppet
20 öre, synas väl höga.
För Norrlands del torde kostnadsökningarna med hänsyn till de otta
mycket långa transportavstånden bliva större än för landet i övrigt.
Sveriges lantbruks förbund har framlagt en utredning angående den föreslagna
bensinskattens förväntade inverkan på mjölkpriset. Vid beräkningarna
av den inverkan mjölkpriset skulle röna av den föreslagna höjningen
av skatten på bensin med 20 öre per liter hade förbundet icke tagit hänsyn
till sådana prishöjningar på såväl bensin som övriga förnödenheter för jordbruket
och mejeridriften, som den av bensinprishöjningen förorsakade generella
ökningen av biltransportkostnaderna komme att medföra. För själva
jordbruksproduktionen komme en höjning av bensinpriset med 20 öre
per liter att medföra en kostnadsökning av 4,5 å 5 miljoner kronor. Denna
kostnadsökning, som komme att redovisas på jordbrukskalkylens kostnadssida,
hänförde sig till driften av traktorer och sådana lastbilstransporter,
som utfördes i samband med själva jordbruksproduktionen, alltsa
icke transporter av t. ex. mjölk till mejeri. Det syntes därför troligt, att den
produktionshöjning, som på jordbrukskalkylens inkomstsida erfordrades
för att kompensera kostnadsökningen, skulle komma att läggas på produkterna
på sådant sätt, att merinkomsten i möjligaste mån skulle komma de
jordbrukare till godo som finge vidkännas utgiftsökningen. Denna ökning
kunde därför knappast väntas komma att påverka mjölkpriset, vilket däremot
direkt berördes av mejeriernas kostnader för intransporter och distribution
av mjölk. I samråd med svenska mejeriernas riksförening, SMR,
hade vissa uppgifter sammanställts till belysande härav.
Enligt senaste tillgängliga statistik (från år 1944—45) användes dagligen
för intransport av mjölk 2 822 lastbilar med en sammanlagd körsträcka
av 17 118 mil per dag. Bensinåtgången, som på grund av transportens art
vore relativt hög, beräknades utgöra cirka 4 liter per mil. Med utgångspunkt
28 Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
härifrån skulle en prishöjning av 20 öre per liter bensin komma att medföra
en kostnadsökning motsvarande cirka 5 miljoner kronor per år.
För distribution av mjölk från mejerier till detaljhandlare och större förbrukare
användes för närvarande dagligen cirka 1 000 bilar. Den dagliga
transportsträckan kunde uppskattas till 30 km per bil och bensinförbrukningen
per mil till cirka 4 liter. 20 öres höjning av bensinpriset skulle under
dessa förutsättningar medföra en kostnadsökning av cirka 880 000 kronor
per år. Mejeriorganisationen skulle vidare konnna att belastas med merkostnader
för ost- och smörtransporter, som sammanlagt kunde beräknas till
cirka 90 000 kronor per år.
De anförda siffrorna vore grundade på uppskattning av bensinförbrukningen
och för distributionsbilarnas del även av transportsträckan. För att
få en kontroll av de resultat, som därvid framkommit, hade undersökts, hur
förhållandena skulle gestalta sig vid Mjölkcentralen, där en mera detaljerad
transportstatistik förelåge. Man hade där kommit till det resultatet, att företagets
transportkostnader för mjölk vid en höjning av bensinpriset med 20
öre per liter skulle ökas med cirka 1,2 miljoner kronor, därav intransporterna
920 000 och distributionen 275 000 kronor. Mjölkcentralen invägde 17,2 %
d. v. s. ungefär V» av den inom SMR invägda mjölken. När dessa siffror
jämfördes med beräkningarna för hela landet borde beaktas, dels att mjölkcentralens
mjölktransporter vore bilburna i större utsträckning än inom
andra områden och dels att Mjölkcentralens siffror vore byggda på färskt
material, medan beräkningarna för hela landet grundade sig på statistik
från 1944—45. Om hänsyn toges härtill, syntes god överensstämmelse råda
mellan de faktiska siffrorna för Mjölkcentralen och de beräknade siffrorna
för hela landets mejerihantering.
Totalt skulle alltså den kostnadsökning, som komme att belasta mjölken,
uPP§å till cirka 6 miljoner kronor. Konsumtionsmjölkförsäljningen 1947
utgjorde 954 miljoner kilogram. Kostnadsökningen på grund av 20 öres
höjning av bensinskatten motsvarade alltså 0,63 öre per kilogram konsumtionsmjölk.
År 1947 utgjorde den totala mjölkinvägningen vid mejerierna
3 423 miljoner kilogram och kostnadsökningen motsvarade således 0,is öre
per kilogram invägd mjölk.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har anfört, att preliminära
kalkyler visade, att vid en ökning av bensinpriset med 20 öre körningskostnaderna
vid biltransport av massaved och timmer komma att stiga med ungefär
5 %, om körsträckan vore 5 km och med 10 % om körsträckan uppginge
till 80 km. Dessa kalkyler hade utförts i anslutning till förhållandena
inom ett begränsat område (Gävlebygden), varför siffrorna icke utan vidare
kunde anses tillämpliga för virkestransporterna i hela landet.
Slutligen har utskottet från statistiska centralbgrån införskaffat närmare
utredning rörande den nu utgående fordonsskatten å lastbilar och omni
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 8. 29
bussar. Enligt denna utredning uppgick fordonsskatten — beräknad efter
antalet inregistrerade fordon i september 1947 — till cirka 34 miljoner kronor
för lastbilar och cirka 5 miljoner kronor för omnibussar.
Utskottets yttrande.
På sätt förut omnämnts i utskottets betänkande nr 1 i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 §
lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror, m. m. har Kungl. Maj :t i samband med framläggandet
av statsverkspropositionen för budgetåret 1948/49 till riksdagen avlämnat
propositionerna nr 5—10, däri Kungl. Maj :t — på föredragning av
chefen för finansdepartementet — föreslagit vissa skärpningar av den indirekta
beskattningen.
Såsom motivering till dessa förslag om skatteskärpningar har chefen för
finansdepartementet hänvisat till bl. a. sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 28 november 1947 vid utverkande av bemyndigande att tillkalla
särskilda sakkunniga för utredning av frågan rörande skärpning av den
indirekta beskattningen. I nämnda anförande underströks, att det nu rådande
läget påkallade åtgärder, som kunde leda till en uppsugning av köpkraft;
och härvid syntes främst böra ifrågakomma en överbalansering av
budgeten genom bl. a. skärpt indirekt beskattning av i huvudsak mera umbärliga
varor.
De sålunda tillkallade sakkunniga — 1947 års konsumtionsskatteberedning
— ha i skrivelse den 20 december 1947 framlagt vissa förslag till ändringar
i den indirekta beskattningen, vilka förslag lagts till grund för nyssnämnda
propositioner nr 5—10.
I fråga om innehållet i berörda propositioner må här erinras om, att i
desamma förordats nedan angivna skatteskärpningar, nämligen
i propositionen nr 5 en skärpning i beskattningen av personautomobiler
och vissa motorcyklar samt av drivmedel till motorfordon,
i propositionen nr 6 en skärpning av tobaksbeskattningen,
i propositionen nr 7 en ökad beskattning av spritdrycker, vin, maltdrycker
av andra och tredje klassen samt läskedrycker ävensom införandet av
en särskild beskattning av viss maltdryck av första klassen,
i propositionen nr 8 en skärpning av nöjesskatten för biograf föreställningar,
i propositionen nr 0 en ökning av statsverkets andel i totalisator-, tipsoch
lotterimedel, samt
i propositionen nr 10 — bland annat — vissa skärpningar i beskattningen
av choklad- och konfityrvaror, essenser för beredning av alkoholhaltiga
drycker samt kemisk-tekniska preparat.
Utskottet har tidigare, i sina betänkande!! nr 1, 2, 3 och 6, tagit ställning
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
till de i propositionerna nr 6—9 framlagda förslagen till skärpningar av
den indirekta beskattningen. Vad utskottet i dessa hänseenden anfört och
hemställt har i huvudsakliga delar innefattat ett godkännande av de utav
Kungl. Maj :t framlagda förslagen. Utskottets förenämnda betänkanden ha
bifallits av riksdagen (skrivelserna nr 15, 16, 17 och 26).
Vid behandlingen inom utskottet av de i propositionen nr 5 framlagda
förslagen har yrkats — liksom vid prövningen av de tidigare avgjorda förslagen
om skärpning av den indirekta beskattningen — att samtliga hithörande
frågor skulle avgöras i ett sammanhang först efter det att konsumtionsskatteberedningens
slutliga förslag framlagts för riksdagen; och vidare
har inom utskottet hemställts, att med avgörandet av nu föreliggande skattefrågor
borde anstå i avvaktan på att bankofullmäktiges årliga redogörelse
för penningpolitiken blivit granskad av riksdagen. Emellertid har utskottet
icke funnit sig böra biträda dessa yrkanden, utan utskottet har till omedelbar
och slutlig behandling upptagit de i propositionen nr 5 framlagda förslagen
liksom de i anslutning därtill väckta motionerna.
Ehuru utskottet redan i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 1 berört
vissa spörsmål av mera allmän räckvidd, vilka äga samband med de i
propositionerna nr 5—10 förordade skärpningarna på den indirekta beskattningens
område, har utskottet i allt fall funnit sig böra i detta betänkande
upptaga till behandling sådana allmänna frågor som i detta sammanhang
kräva uppmärksamhet.
Syftet med de av Kungl. Maj :t föreslagna skärpningarna av den indirekta
beskattningen har uttryckligen angivits vara att genom en uppsugning av
förefintligt köpkraftsöverskott åstadkomma en överbalansering av budgeten
av sådan omfattning att utgifterna på kapitalbudgeten därigenom täcktes.
Enligt vad konsumtionsskatteberedningen uttalat skulle dessa utgifter
för nästkommande budgetår kunna antagas uppgå till omkring 500 miljoner
kronor, vilket belopp sålunda borde tillföras statsverket genom skärpt
indirekt beskattning.
Såsom utskottet redan tidigare understrukit är jämväl utskottet av den
uppfattningen, att man i det nuvarande, i ekonomiskt hänseende allvarliga
läget måste eftersträva att åstadkomma en överbalansering av budgeten för
nästkommande budgetår med avsevärt belopp, vilken överbalansering icke
torde kunna ernås på annat sätt än genom skärpt beskattning. Någon skiljaktighet
på denna punkt torde icke förefinnas. Beträffande storleken av
det belopp, varmed en överbalansering bör ske, anser utskottet sig böra understryka,
att i konsumtionsskatteberedningens förslag angivet belopp om
500 miljoner kronor torde vara det lägsta tänkbara för att ett positivt resultat
skall kunna uppnås på denna väg; för att fullt ut vinna syftet med överbalanseringen
borde beloppet i fråga hellre ligga väsentligt högre. För utskottet
framstår det således såsom i hög grad angeläget att åtminstone ett
belopp av 500 miljoner kronor uppnås.
31
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
Vad härefter angår frågan, huruvida de för budgetens överbalansering erforderliga
skattemedlen böra uttagas genom skärpning av den direkta eller
den indirekta beskattningen, vill utskottet erinra om att majoriteten inom
konsumtionsskatteberedningen funnit sig sakna anledning att upptaga till
förnyad diskussion den vid 1947 års riksdag behandlade frågan om uttagande
av en engångsskatt å större förmögenheter; och även i övrigt syntes
spörsmålet om den riktiga avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning
ligga helt utanför beredningens uppdrag. Däremot har en ledamot av
beredningen anfört, att om man verkligen ville sterilisera det inflationslrämjande
köpkraftsöverskottet det vore lämpligast att införa engångsskatt
på förmögenheter över 40 000 kronor i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag som ställdes i de likalydande motionerna I: 289 och II: 433
vid 1947 års riksdag.
Sistnämnda spörsmål har vid innevarande års riksdag upptagits i de likalydande
motionerna 1:35 (av herr Linderot in. fl.) och 11:41 (av herr
Adolfsson in. fl.), däri yrkats — under hänvisning bl. a. till nyssnämnda
motioner vid 1947 års riksdag — att riksdagen måtte besluta att uttaga en
engångsskatt på större förmögenheter i enlighet med i motionerna anförda
riktlinjer. I motionerna 1:35 och 11:41 har särskilt framhållits, att vid sidan
av de tidigare anförda skälen för uttagande av eu engångsskatt å större
förmögenheter tillkomme i nuvarande läge en annan och särskild motivering,
nämligen de av Kungl. Maj :t med föregivet syfte att hejda prisstegringarna
och motverka penningvärdesförsämringen framlagda förslagen
om skärpt indirekt beskattning av en rad varor.
I anledning av sistnämnda två motioner vill utskottet i första hand hänvisa
till det av 1947 års bevillningsutskott gjorda uttalandet i frågan om
uttagandet av en engångsskatt å förmögenhet, vilket uttalande godkändes
av riksdagen. Enligt vad sistnämnda utskott framhöll skulle sagda fråga
kunna diskuteras såsom ett tänkbart alternativ till annan förmögenhetsbeskattning,
men att — då utskottet tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag om skäipning
av den årliga förmögenhetsskatten samt utskottet jämväl komme att
förorda införandet av en kvarlåtenskapsskatt — utskottet ansåge uttagande
av en engångsskatt å förmögenhet icke böra ifrågakomma.
1947 års riksdag har sålunda vid prövningen av frågan om det lämpligaste
sättet att genomföra en skärpning av förmögenhets- och arvsbeskattningen
beslutat utvidga den årliga förmögenhetsbeskattningen och samtidigt
införa cn ny beskattning i form av en kvarlåtenskapsskatt. Enligt utskottets
mening kan det icke anses motiverat att nu frångå det ståndpunktstagande
som gjordes vid 1947 års riksdag. Härtill kommer att ifrågavarande skärpningar
först nyligen trätt i kraft. I övrigt finner utskottet det i hög grad
tvivelaktigt, huruvida någon mera betydande uppsugning av köpkraftsöverskott
skulle uppkomma, därest riksdagen följde den i motionerna 1: 35 och
11:41 anvisade utvägen. I enlighet härmed avstyrker utskottet dessa två
motioner.
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
Eu skärpning av den indirekta beskattningen kan självfallet genomföras
på olika sätt. Inom konsumtionsskatteberedningen — liksom inom utskottet
— ha sålunda diskuterats i huvudsak tre olika lösningar, nämligen att
återinföra den allmänna omsättningsskatten, att införa en lågprocentig omsättningsskatt
i produktionsstadiet eller att genomföra en »punktbeskattning»
d. v. s. en skärpt beskattning av vissa varor, vilka anses speciellt
lämpliga att i detta sammanhang utnyttjas såsom beskattningsobjekt.
Ett återinförande av den allmänna omsättningsskatten — vilken skatteform
utskottet städse förklarat vara ur framförallt sociala synpunkter mycket
litet tilltalande — anser utskottet sig icke kunna tillstyrka. För genomförandet
av en särskild omsättningsskatt i produktionsstadiet erfordras en
omfattande sakkunnigutredning; och då en sådan utredning icke skulle
kunna slutföras inom den närmaste tiden, är det uppenbart att en lösning
av den nu aktuella frågan om skärpt indirekt beskattning i syfte att uppsuga
köpkraftsöverskott icke kan sökas enligt sist angivna alternativ. Vid
sådant förhållande torde annan utväg ej stå till buds än att, på sätt Kungl.
Maj :t föreslagit, genomföra en skärpt beskattning av särskilda varuslag och
dylikt.
Inom utskottet har rått enighet i det hänseendet, att de i propositionen
nr 5 föreslagna skärpningarna på den indirekta beskattningens område,
därest förslagen genomföras, komma att medföra återverkningar av annan
räckvidd än vad som är fallet med de av utskottet tidigare tillstyrkta skärpningarna
i beskattningen av tobaksvaror, spritdrycker, nöjestillställningar
m. in. De av utskottet tidigare förordade skärpningarna ha drabbat i huvudsak
sådana varor m. in., vilka uppenbarligen kunna rubriceras såsom
umbärliga och vilkas beskattning icke medför några rubbningar inom produktionen
eller näringslivet i övrigt. Annorlunda ställer det sig däremot
med de skärpningar som föreslagits i propositionen nr 5. Att en sådan olikhet
föreligger har understrukits redan av konsumtionsskatteberedningen.
Sålunda har beredningen uttalat (se propositionen nr 5 s. 14), att ehuru
beredningen vore medveten om att en skärpt beskattning av motorfordon
och drivmedel till dessa fordon — i motsats till övriga av beredningen tillstyrkta
skatteskärpningar — i viss mån kunde komma att drabba även
icke umbärliga varor ävensom att en beskattning av motortrafiken givetvis
komme att få återverkningar på stora delar av näringslivet, beredningen
likväl hade ansett sig böra framlägga förslag till skatteskärpningar på förevarande
område.
Med hänsyn till det nu anförda måste en avvägning göras mellan å ena
sidan angelägenheten av att åstadkomma en överbalansering av budgeten
för budgetåret 1948/49 med åtminstone det förut angivna beloppet om 500
miljoner kronor och å andra sidan de icke önskvärda återverkningarna på
bilismen och näringslivet över huvud taget genom en skärpt fordons- och
drivmedelsbeskattning.
I flera av de i ärendet väckta motionerna liksom i åtskilliga skrifter,
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
33
som ingivits till utskottet, har frågan om nämnda återverkningar ägnats
stor uppmärksamhet, vilket varit fallet jämväl under debatterna inom utskottet
i förevarande fråga. I kritiken mot de av Kungl. Maj :t framlagda
förslagen ha åtskilliga synpunkter framkommit; sålunda har gjorts gällande,
att skatteskärpningarna skulle medföra en hämmande inverkan på
produktionen, att strukturförändringar inom näringslivet skulle inträda,
att skatteskärpningarna komme att verka orättvist, särskilt för landsbygden,
att krav på kompensation för prisförhöjningarna skulle resas från olika
håll och att tillgodoseendet av dessa krav skulle verka i inflationsdrivande
riktning. Vidare har invänts, att oaktat ett flertal näringsorganisationer till
utskottet inkommit med vissa sifferuppgifter, någon klarläggande utredning
dock icke förebragts rörande skatteskärpningarnas återverkningar på näringslivet.
Såsom framgår av nu förevarande betänkande har utskottet införskaffat
viss kompletterande utredning från statens priskontrollnämnd, statistiska
centralbyrån, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund. Det föreliggande utredningsmaterialet bestyrker självfallet,
att en skärpning i beskattningen av bilismen kommer att medföra
prisökningar i olika hänseenden; dessa prisökningar torde emellertid, såvitt
utskottet kunnat finna, icke behöva bliva så omfattande som i vissa skrivelser
till utskottet gjorts gällande utan torde komma att bliva av relativt
begränsad räckvidd. Beträffande prisökningarnas storlek i vissa hänseenden,
såsom i fråga om priserna för mjölk och virkestransporter, tillåter utskottet
sig att hänvisa till den utredning som införskaffats genom utskottets
försorg och som återgivits tidigare i detta betänkande (se s. 26—29).
Utskottet kan icke ansluta sig till den från olika håll anförda åsikten,
att en skärpt beskattning av bilismen skulle verka hämmande på produktionen.
Den skärpta beskattningen måste självfallet på grund av stegrade
transportkostnader återverka på produktionskostnaderna, men i samma
män som de ökade priserna kunna tagas ut vid försäljningen av de färdiga
produkterna, måste produktionen i stort sett bliva oberörd av skatteskärpningarna.
Ej heller kan utskottet finna, att strukturförändringar av
någon nämnvärd omfattning skulle uppkomma inom näringslivet till följd
av en skärpt beskattning i de hänseenden varom nu är fråga.
I samband härmed vill utskottet understryka, att därest de nu ifrågavarande
skatteskärpningarna genomföras, dessa ökade kostnader för transportväsendet,
handeln och näringslivet i övrigt givetvis böra slå igenom i
konsumentpriserna. Utskottet förutsätter sålunda, att statens priskontrollnämnd
beaktar detta, och endast i sådana fall, där vinstmarginalen i något
led inom produktionen eller distributionen är större än vad som kan anses
skäligt, bör övervältringen av skatteskärpningarna begränsas.
Då mot dessa skatteskärpningar invändes, att desamma skulle resultera
i en fortsatt inflation och således direkt motverka syftet med skärpningarna
på den indirekta beskattningens område, vill utskottet understryka, att
—- såsom från sakkunnigt håll i annat sammanhang framhållits — en
3 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 7 samt. Nr 8.
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
kontrollerad prisstegring, där prisökningen tillgodoföres statsverket och användes
till överbalansering av budgeten, icke beräknas medföra en sådan
effekt utan tvärtom är ägnad att befrämja det syfte som föranlett framläggandet
av samtliga de i propositionerna nr 5—10 upptagna skatteförslagen.
Enligt utskottets mening kan det sålunda antagas, att en skärpt beskattning
på nu förevarande område icke kommer att leda till några mera allvarliga
rubbningar eller olägenheter för bilismen eller näringslivet över
huvud taget. Å andra sidan är det för utskottet uppenbart, att det nuvarande
läget kräver en åtstramning av den allmänna ekonomiska politiken
och att en sådan åtstramning på ett verksamt sätt skulle uppnås genom en
medelst skärpt beskattning framkommen överbalansering av budgeten. Med
hänsyn härtill och då en skärpt beskattning av biltrafiken ej synes kunna
underlåtas, därest den önskade överbalanseringen av budgeten skall kunna
vinnas, ansluter utskottet sig i princip till föredragande departementschefens
uttalande i propositionen nr 5, att en skärpt indirekt beskattning
av biltrafiken bör genomföras i syfte att åstadkomma en överbalansering
av budgeten för nästkommande budgetår. I fråga om det belopp, vilket i
sådant hänseende bör uttagas genom förevarande skärpta beskattning, har
departementschefen räknat med en inkomstökning för statsverket å sammanlagt
178,5 miljoner kronor. Utskottet — som utgår ifrån att från bilismens
sida måste lämnas ett avsevärt bidrag till ökningen av statsverkets
inkomster för att uppnå den erforderliga överbalanseringen av budgeten —
kommer att i samband med detalj granskningen av propositionen taga ställning
till frågan i vad mån det är möjligt att uppnå samma inkomstbelopp
som i detta fall angivits i inkomstberäkningarna i propositionen nr 5.
Med denna uppfattning i principfrågan avstyrker utskottet de motioner,
däri yrkanden framställts om helt avslag å förevarande proposition nr 5
eller alltså de likalydande motionerna I: 175 (av herr Domö m. fl.) och II:
237 (av herr Håstad m. fl.), i den mån dessa motioner beröra propositionen
nr 5, de likalydande motionerna I: 33 (av herr Gustaf Elofsson m. fl.) och
II: 58 (av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.) samt de likalydande motionerna
I: 36 (av herr Linderot m. fl.) och II: 105 (av herr Hagberg i Luleå m. fl.).
Utskottet kommer härefter att ingå i en detalj granskning av de i propositionen
nr 5 framlagda förslagen till skärpt indirekt beskattning av motorfordon
och drivmedel till dessa fordon.
Dessa förslag överensstämma i huvudsak med vad konsumtionsskatteberedningen
föreslagit i sin i propositionen nr 5 intagna skrivelse den 20
december 1947. I propositionen föreslås uttagandet av en särskild skatt å
personbilar och motorcyklar, avsedda för personbefordran, för tiden den
1 mars 1948—den 28 februari 1949. Skatten för personbilar skall enligt propositionen
utgå efter en progressiv skala med lägst 50 och högst 2 090 kronor
(angående skatteskalan se nedan s. 41). För motorcyklar är skatten
enligt propositionen beräknad till 25 kronor, om motorcykeln icke är för
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
35
sedd med bivagn och dess tjänstevikt överstiger 75 kilogram, samt till 40
kronor om motorcykeln är försedd med bivagn. Vidare föreslås i propositionen,
att särskilda tilläggsskatter uttagas för tiden från och med den
1 mars 1948 med 20 öre litern för bensin och 15 öre litern för brännoljor
som användas för drivande av automobil. Därjämte föreslås uttagande av
en lagerskatt å bensin som finnes inom riket den 1 mars 1948 med 20 öre
för liter. Enligt propositionen skulle dessa skatteskärpningar medföra inkomstökningar
för statsverket med följande belopp, nämligen med 45 miljoner
kronor genom fordonsskatten, 130 miljoner kronor genom tilläggsskatten
å bensin och 3,5 miljoner kronor genom tilläggsskatten å brännoljor.
I flera motioner som väckts i anledning av förevarande proposition har
avvägningen mellan fordons- och drivmedelsbeskattningen kritiserats ur
olika synpunkter. Sålunda har i de likalydande motionerna I: 12 (av herr
Bergvall in. fl.) och II: 24 (av herr Ohlin m. fl.) framhållits, att en extra
beskattning av personbilar komme att verka i hög grad orättvis, varför
propositionen i denna del avstyrktes, och att frågan huruvida tilläggsskatten
å bensin borde utgå med så högt belopp som med 20 öre per liter eller
med ett lägre belopp vore beroende av en avvägning i förhållande till andra
inkomstmöjligheter eller eventuella besparingsmöjligheter för statskassan.
I de likalydande motionerna I: 73 (av herr Anderberg m. fl.) och II: 104
(av herr Hall m. fl.) har föreslagits, att den nuvarande fordonsskatten skulle
bibehållas oförändrad och att i stället tilläggsskatterna å drivmedlen skulle
höjas till 27 öre litern för bensin och 20 öre litern för brännoljor; härigenom
skulle statsverket tillföras inkomstökningar med ungefär samma belopp
som i dessa hänseenden angivits i propositionen nr 5.
För egen del har utskottet ställt sig synnerligen tveksamt till frågan, på
vilket sätt en avvägning bör ske mellan beskattningen av å ena sidan personbilar
och motorcyklar och å andra sidan drivmedlen till motorfordon.
I detta sammanhang vill utskottet omnämna, att vid överläggningar, som
i anledning av propositionen nr 5 och på hemställan av representanter för
flertalet av de i det föregående omnämnda organisationerna hållits mellan
en delegation av utskottet och dessa representanter, frågan om den lämpligaste
avvägningen av en beskattning utav bilismen förts på tal men att
ingen av dessa representanter ansett sig böra göra något uttalande i förevarande
hänseende. Enligt utskottet kan den i propositionen nr 5 förordade
avvägningen av den skärpta beskattningen ur vissa synpunkter anses
lämplig. Utskottet vill erinra om att vid den senast genomförda ökningen i
beskattningen av biltrafiken det ansetts riktigt att skärpa såväl fordonssom
drivmedelsskatten, och jämväl vid tidigare tillfällen har en fördelning
av skattebördan eftersträvats. Dessutom kan framhållas, att i samma mån
som en skärpt beskattning genomföres med avseende å personbilarna kan
skattetrycket på lastbilstrafiken — som ju praktiskt taget helt är eu ren
nyttotrafik — lättas. Å andra sidan äro uppenbara fördelar förknippade även
med den i motionerna I: 73 och II: 104 föreslagna lösningen av nu föreliggande
avvägningsspörsmål. Såsom i flera motioner understrukits skulle en
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
skärpt beskattning av personbilar kunna drabba stora grupper av yrkesutövare
ganska hårt, och särskilt för de mera glest befolkade delarna av
landet skulle en skärpning av fordonsskatten vålla olägenheter, vilkas återverkningar
icke böra underskattas. Vidare framgår av den för utskottet tillgängliga
utredningen i ärendet, att den höjning av konsumentpriset på olika
varor och förnödenheter, som självfallet blir erforderlig, i viss utsträckning
kommer att uppgå till samma belopp oavsett huruvida höj ningen uppgår
till 20 öre eller ligger något högre. Ytterligare en fördel med nu förevarande
alternativ vill utskottet beröra. Med den knapphet på flytande drivmedel,
som för närvarande råder här i landet, är det av vikt att de flytande drivmedlen
icke onödigtvis bortslösas. Ju högre priset på dessa drivmedel kommer
att bliva desto större intresse kan förväntas uppkomma hos biltrafikens
utövare att köra ekonomiskt och spara på drivmedlen.
Utskottet, som sålunda ansett skiftande uppfattningar i avvägningsfrågan
kunna med rätta försvaras, har funnit sig böra förorda den lösning som angivits
i motionerna I: 73 och II: 104.
I enlighet med det nu anförda förordar utskottet — med tillstyrkande av
de förslag som framlagts i de likalydande motionerna I: 73 och 11:104 — att
den föreslagna extra beskattningen av drivmedlen till motorfordon höjes till
27 öre litern för bensin och 20 öre litern för brännoljor; däremot avstyrker
utskottet att den nuvarande beskattningen av motorfordon skärpes.
Genom detta ställningstagande får utskottet anses ha besvarat de likalydande
motionerna I: 12 och II: 24.
Vad angår frågan om den lämpligaste användningen av de ökade statsinkomster,
som kunna beräknas inflyta till följd av den skärpta indirekta
beskattningen, har denna fråga diskuterats såväl inom konsumtionsskatteberedningen
(se propositionen nr 5 s. 13 samt s. 22—23) som i statsverkspropositionen
(se Inkomsterna s. 12—13). I de likalydande motionerna
I: 175 och II: 237 har stor uppmärksamhet ägnats frågan, huruvida den
åsyftade effekten av en skärpt indirekt beskattning bäst kunde uppnås på
sätt anvisats i propositionerna nr 5—10 eller huruvida en önskvärd sterilisering
av ifrågavarande skatteintäkter kunde genomföras på andra vägar.
Utskottet har i sitt förut omnämnda betänkande nr 1 anfört, att nu berörda
frågor till övervägande del vore av penningpolitisk natur, varför det
icke ankomme på bevillningsutskottet att avgiva yttrande över desamma.
Vad utskottet i sagda betänkande anfört är enligt utskottets mening alltjämt
tillämpligt. Utskottet avstyrker förty de likalydande motionerna I: 175
och II: 237 i de hänseenden varom nu är fråga.
Ytterligare vissa detalj spörsmål har utskottet anledning att taga ställning
till i detta sammanhang.
I de likalydande motionerna I: 34 (av herr Gustaf Elofsson m. fl.) och
11:59 (av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.) har hemställts, att riksdagen
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
37
måtte besluta att skatten å motorfordon som framdrives med fast, inhemskt
bränsle skulle utgå med endast hälften av det belopp som skulle erläggas
för andra motorfordon. I anledning härav vill utskottet erinra om att denna
fråga prövats av 1945 års riksdag i samband med då föreliggande förslag till
ändringar i beskattningen av motorfordon och drivmedel till sådana fordon.
Enligt vad 1945 års bevillningsutskott framhöll (se betänkandet nr 62 s. 15)
intoge gengasdrivna motorfordon i beskattningshänseende en särställning
såtillvida, att skatt icke utginge å drivmedlet. Huruvida någon skattelättnad
borde medgivas med avseende å fordonsskatten för sådana motorfordon vore
en fråga, varom utskottet i sakens dåvarande läge icke kunde göra något
uttalande. Utskottet förutsatte emellertid, att detta spörsmål komme att
ägnas uppmärksamhet vid den utredning rörande bilbeskattningen och vägkostnaderna,
som utskottet ansåge böra komma till stånd så snart ett mera
stabilt läge inträtt. Det behov, som kunde förefinnas av ett bibehållande
av gengasdriften åtminstone i någon mindre utsträckning, liksom även de
vådor ur hälsosynpunkt, som därav kunde föranledas, borde därvid beaktas.
De av 1945 års bevillningsutskott anförda synpunkterna i fråga om fordonsskatten
å gengasdrivna fordon äro i stort sett tillämpliga även nu; dock
må framhållas, att någon tillverkning av gengasaggregat icke numera torde
finnas inom landet och att vissa svårigheter kunna uppkomma, därest en
tillverkning av sådant slag nu skulle sättas igång. Frågan om en återgång
till användningen av gengasdrivna motorfordon sammanhänger närmast med
spörsmålet, huruvida flytande bränsle i tillräcklig omfattning kan tillhandahållas
lastbilstrafiken under det närmaste året. Med hänsyn till rådande
ovisshet i sistnämnda hänseende anser utskottet sig icke för närvarande
kunna taga slutlig ställning till den föreslagna skattelindringen för motorfordon.
Då utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t vid en eventuell handelsreglering
av drivmedlen till motorfordon ägnar uppmärksamhet jämväl åt frågan,
i vad mån svårigheterna att anskaffa flytande drivmedel kunna elimineras
genom övergång till användning av gengas, anser utskottet sig icke i
detta sammanhang kunna föreslå vare sig att skattelättnader nu genomföras
för gengasdrivna motorfordon eller att skrivelse avlåtes till Kungl.
Maj :t med hemställan om närmare utredning i förevarande avseende. Utskottet
avstyrker följaktligen de likalydande motionerna I: 34 och II: 59.
I de likalydande motionerna I: 114 (av herr Sundelin) och II: 194 (av
herr Svensson i Ljungskile in. fl.) har yrkats, att till personbilar kopplade
släpvagnar måtte helt undantagas från beskattning enligt 1922 års förordning
om automobilskatt. Vidare har i motionen II: 199 (av herr Edberg)
hemställts, att fordonsskatt icke skulle uttagas för likbilar som byggts speciellt
för transporter till begravningsplatser. Av motionerna framgår, att
dessa skattelättnader ansetts böra genomföras för den händelse Kungl.
Maj :ts förslag om skärpt beskattning av personbilar skulle bifallas av riksdagen.
Då utskottet emellertid icke funnit sig kunna tillstyrka sistnämnda
förslag, avstyrkas jämväl förenämnda tre motioner.
38
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
Såsom förut omnämnts har i ett flertal motioner yrkats, att rätt till restitution
av skatt å bensin skulle medgivas i sådana fall då bensin användes
till framdrivande av traktorer eller vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Jämväl
vid behandlingen av propositionen nr 5 har denna fråga diskuterats inom
utskottet. Införandet av en dylik restitutionsrätt är emellertid förenat med
åtskilliga svårigheter av teknisk natur, vilka kräva noggranna överväganden.
Med hänsyn härtill och då ifrågavarande spörsmål torde kunna lösas
fristående från övriga i detta betänkande omförmälda frågor, har utskottet
ansett det lämpligt att först i ett senare betänkande framlägga sin ståndpunkt
i dessa restitutionsfrågor.
I propositionen nr 5 har föredragande departementschefen — under erinran
om att konsumtionsskatteberedningen framhållit angelägenheten av
att de ökade intäkter, som erhölles genom skärpningarna i beskattningen av
biltrafiken, tillgodofördes vägväsendet så snart det ekonomiska läget gjorde
detta möjligt — anslutit sig till nämnda uttalande. Enligt vad departementschefen
vidare anfört borde intäktsökningen emellertid icke för närvarande
tagas i anspråk för vägväsendet. Utskottet har icke något att erinra
mot dessa departementschefens uttalanden utan instämmer i desamma. Även
de medel, som sålunda under den närmaste tiden tagas i anspråk för statens
utgifter å kapitalbudgeten, böra dock framdeles komma vägväsendet
tillgodo. Några svårigheter av budgetteknisk natur att genomföra en sådan
anordning att berörda intäktsökning framdeles i sin helhet kommer vägväsendet
till godo torde icke vara för handen.
I berörda proposition har departementschefen därjämte återgivit vissa uttalanden
av konsumtionsskatteberedningen, vilka uttalanden både inom och
utom riksdagen ägnats stort intresse. Enligt vad beredningen anförde tillstyrktes
förslaget om skärpt fordons- och drivmedelsbeskattning endast under
vissa förutsättningar, nämligen att någon utstampning av motorfordon
icke ägde rum, att förbudet mot söndagskörning upphävdes och att vid
en eventuell ransonering drivmedel tilldelades alla slag av motorfordon efter
skäliga grunder. I anledning av dessa uttalanden har departementschefen
erinrat om att förslaget om skärpt fordons- och drivmedelsbeskattning
vore avsett att tjäna dubbla syften; å ena sidan inginge förslaget såsom ett
led i strävandena att åstadkomma ett budgetöverskott, som hölle nere köpkraften,
och å andra sidan åsyftade förslaget om skärpning av drivmedelsbeskattningen
att åstadkomma en minskning av förbrukningen av drivmedel
och därigenom en besparing av utländsk valuta. I sistnämnda hänseende
syftade enligt departementschefen den föreslagna skattehöjningen sålunda
till att söka undvika eljest nödvändiga åtgärder av annat slag till
minskning av bensinförbrukningen.
För egen del vill utskottet biträda de synpunkter som i förevarande hänseende
anförts av konsumtionsskatteberedningen. Den av utskottet förordade
skärpningen i drivmedelsbeskattningen torde, därest densamma genomföres,
innebära ökade möjligheter för Kungl. Maj :t att tillmötesgå de uttalanden
som gjorts av beredningen. Utskottet vill vidare tillägga, att då
Bevillningsutskottets betänkande nr 8. 39
förbudet mot söndagskörning i många fall kan verka orättvist och särskilt
missgynna landsbygdens befolkning, starka skäl tala för att nu nämnda inskränkning
i biltrafiken upphäves senast i samband med skatteskärpningarnas
genomförande. Utöver de önskemål som anförts av beredningen bör
enligt utskottets mening därjämte uppmärksamhet ägnas den frågan, huruvida
icke körtillstånd nu bör lämnas generellt i fråga om de motorfordon,
vilka alltsedan kriget varit avregistrerade. Skulle den fortsatta utvecklingen
på biltrafikens område utvisa, att restriktioner av ett eller annat slag alltjämt
äro erforderliga — det nu genomförda beslaget å bensin kan anses
tyda på att sådana restriktioner kunna bliva nödvändiga — vill utskottet
såsom sin uppfattning uttala, att därvid i främsta rummet synes böra ifrågakomma
dels bensinransonering med skälig tilldelning till alla slag av
trafikmedel och dels införandet av rayonbegränsning men däremot icke utstampning
av vissa grupper av motorfordon.
Vidare vill utskottet — på sätt skett jämväl i utskottets tidigare avgivna
betänkanden över Kungl. Maj :ts förslag om skärpt indirekt beskattning
— understryka det av föredragande departementschefen gjorda uttalandet
(se propositionen nr 5 s. 18), att de av honom förordade skärpningarna i
den indirekta beskattningen vore av tillfällig natur och åsyftade att åstadkomma
den överbalansering av budgeten som i nuvarande läge ansåges
ofrånkomlig. Detta uttalande måste anses tillämpligt jämväl med avseende
å den av utskottet tillstyrkta skärpningen i beskattningen av drivmedlen
till motorfordon. Utskottet förutsätter sålunda, att frågan om denna skatteskärpnings
fortbestånd kommer att underställas 1949 års riksdag.
Vad slutligen angår de vid propositionen nr 5 fogade författningsförslagen
framgår av utskottets ställningstagande till frågan om beskattningen
av motorfordon att utskottet avstyrker förslaget till förordning om särskild
automobilskatt. Beträffande övriga tre författningsförslag böra de däri angivna
skattebeloppen höjas i överensstämmelse med vad utskottet i det föregående
anfört. Med hänsyn till att omräkningen av de nu gällande taxorna
för den yrkesmässiga biltrafiken, enligt vad priskontrollnämnden upplyst,
kommer att bliva förhållandevis tidskrävande bör tiden för ikraftträdandet
av nu ifrågavarande skatteskärpningar framflyttas till den 1 april 1948.
Lagerskatten å bensin bör följaktligen avse inneliggande lager sistnämnda
dag. Rubriken till författningsförslaget rörande lagerskatten torde böra
jämkas med hänsyn till den ändrade tidpunkten för skatteskärpningens
ikraftträdande.
I fråga om lagerskatten innebär det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget,
att sådan skatt skall uttagas där inneliggande lagret vid tiden för ikraftträdandet
överstiger 200 liter. Skattskyldigheten för inneliggande bensinlager
skall enligt förslaget grundas å deklarationer som skola avgivas till
vederbörande länsstyrelse. Utskottet förutsätter, att en betryggande kontroll
över skattskyldighetens fullgörande kan anordnas genom samarbete
mellan länsstyrelserna, statens bränslekommission och oljebolagen.
40
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 5 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas, i anledning av de likalydande motionerna
I: 73 av herr Anderberg m. fl. och II: 104 av herr Hall
m. fl.:
1) avslå följande vid propositionen fogade
Förslag
till
förordning om särskild automobilskatt.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För personautomobil eller motorcykel, avsedd för personbefordran, som
efter vad därom är särskilt stadgat blivit här i riket registrerad skall —
utöver automobilskatt varom förmäles i förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt — till staten erläggas särskild automobilskatt enligt
vad i denna förordning sägs.
2 §•
Från skatteplikt enligt denna förordning undantagas personautomobiler
och motorcyklar, som avses i 1 § tredje stycket eller 2 § förordningen om
automobilskatt. Från skatteplikt undantagas vidare motorcyklar utan bivagn,
därest tjänstevikten icke överstiger 75 kilogram.
3 §■
Särskild automobilskatt skall utgöras för tiden den 1 mars 1948—den 28
februari 1949.
4 §•
Skatteplikt enligt denna förordning föreligger för sådant fordon av förut
angivet slag, som den 1 mars 1948 är infört i automobilregister. I övrigt
skola i fråga om tidpunkten för inträdande och upphörande av skatteplikt
enligt denna förordning bestämmelserna i 3 § förordningen om automobilskatt
äga motsvarande tillämpning.
5 §.
Skattskyldig enligt denna förordning är den, som den 1 mars 1948 är eller
bör vara i automobilregister antecknad såsom ägare av fordonet, eller, om
41
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
fordonet under den i 3 § angivna tiden första gången registreras, den som
därvid antecknas såsom fordonets ägare.
Skall med tillämpning av vad nu är sagt skattskyldighet för fordonet åvila
flera såsom samfällt ägare, svare de för skattens utgörande en för alla och
alla för en.
6 §•
1 mom. För personautomobil utgår särskild automobilskatt för tid, som
i 3 § avses, med nedan angivna, i förhållande till automobilens tjänstevikt
fastställda belopp, nämligen:
Personautomobilens tjänstevikt kg |
Särskild automobilskatt kr |
Personautomobilens tjänstevikt kg |
Särskild automobilskatt kr |
högst 800 .............. |
50 |
1901—2 000 .............. |
640 |
801— 900 .............. |
100 |
2 001—2100 .............. |
740 |
901—1000 .............. |
130 |
2 101—2 200 .............. |
850 |
1001—1100 .............. |
160 |
2 201—2 300 .............. |
970 |
1 101—1200 .............. |
190 |
2 301—2 400 .............. |
1100 |
1201—1300 .............. |
220 |
2 401—2 500 .............. |
1240 |
1301—1400 .............. |
250 |
2 501-2 600 .............. |
1390 |
1401—1500 .............. |
290 |
2 601—2 700 .............. |
1550 |
1501—1600 .............. |
340 |
2 701—2 800 .............. |
1720 |
1 601—1700 .............. |
400 |
2 801-2 900 .............. |
1900 |
1701—1800 .............. |
470 |
över 2 900 .............. |
2 090 |
1801-1900 .............. |
550 |
2 mom. För motorcykel, avsedd för personbefordran, utgår särskild automobilskatt
för tid, som i 3 § avses, med 25 kronor, om motorcykeln icke är
försedd med bivagn och dess tjänstevikt överstiger 75 kilogram, samt med
40 kronor om motorcykeln är försedd med bivagn.
7 §•
Inträder eller upphör skatteplikt enligt denna förordning under den i 3 §
angivna tiden, skall särskild automobilskatt utgå med belopp, motsvarande
vad av hela denna skatt belöper å den eller de kalendermånader skatteplikten
gäller.
Ändras fordonets beskaffenhet under den i 3 § angivna tiden, skall därav
föranledd höjning av skatten beräknas från och med den kalendermånad,
under vilken ändringen skett. Av enahanda anledning föranledd sänkning
av skatten beräknas från och med nästföljande kalendermånad.
8 §•
Vad i 7 § första och andra styckena, 9—14 samt 15—17 §§ förordningen
om automobilskatt finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning med
avseende å skatt enligt denna förordning.
42
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
9 §•
Erforderliga föreskrifter rörande inbetalning och indrivning av särskild
automobilskatt, så ock de närmare föreskrifter i övrigt, som erfordras för
tillämpning av denna förordning, meddelas av Konungen.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
2) antaga följande såsom utskottets förslag betecknade
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Förslag
till
förordning om tilläggsskatt å bensin.
Härigenom förordnas, att för bensin,
som till riket införes eller här tillverkas,
skall — utöver skatt varom
förmäles i förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit — till staten
erläggas tilläggsskatt med 20 öre för
liter; och skola de i nämnda förordning
meddelade bestämmelserna rörande
skatt å bensin tillämpas jämväl
i fråga om sålunda utgående tillläggsskatt.
Denna förordning träder i kraft
den 1 mars 1948.
Härigenom förordnas, att för bensin,
som till riket införes eller här tillverkas,
skall — utöver skatt varom
förmäles i förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit — till staten
erläggas tilläggsskatt med 27 öre för
liter; och skola de i nämnda förordning
meddelade bestämmelserna
rörande skatt å bensin jämväl tilllämpas
i fråga om sålunda utgående
tilläggsskatt.
Denna förordning träder i kraft
den 1 april 1948.
43
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
3) antaga följande såsom utskottets förslag betecknade
Förslag Förslag
till till
förordning om tillfällig skatt å förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket bensin, som finnes i riket
den 1 mars 1948. den 1 april 1948.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För bensin, som den 1 mars 1948 För bensin, som den 1 april 1948
klockan 6 f. m. finnes i riket, skall klockan 6 f. m. finnes i riket, skall
i den ordning nedan sägs till staten i den ordning nedan sägs till staten
erläggas skatt med 20 öre för liter, erläggas skatt med 27 öre för liter.
Är bensin blandad med annan vara, skall vid skattskyldighetens bestämmande
hänsyn tagas till den myckenhet, varmed bensin ingår i blandningen.
2 §•
1 mom. Skyldighet att erlägga skatt enligt denna förordning åligger, där
ej annat föranledes av vad nedan i 2 mom. eller i 9 § stadgas, den som vid
den i 1 § angivna tidpunkten innehar bensin till myckenhet överstigande
200 liter.
2 mom. Från skattskyldighet enligt denna förordning är kronan befriad.
Skatt enligt denna förordning utgår icke för bensin, som tillverkats inom
riket och som vid den i 1 § angivna tidpunkten ännu icke utlämnats från
tillverkningsstället.
Envar enligt denna förordning
skattskyldig skall senast den 1 april
1948 på heder och samvete avgiva deklaration
rörande den myckenhet bensin,
han vid den i 1 § angivna tidpunkten
innehade, varvid tillika skall
angivas den plats, där bensinen då
förvarades.
§•
Envar enligt denna förordning
skattskyldig skall senast den 30 april
1948 på heder och samvete avgiva deklaration
rörande den myckenhet bensin,
han vid den i 1 § angivna tidpunkten
innehade, varvid tillika skall
angivas den plats, där bensinen då
förvarades.
Deklaration skall avgivas till länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige
författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven, eller, om han avlidit,
senast varit eller bort vara mantalsskriven,
eller där vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte eller syssloman
eller ombud är bosatt,
44 Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
eller i fall, då nämnda regler ej äga tillämpning, i det län, där den med
deklarationen avsedda bensinen huvudsakligen finnes vid den i 1 § angivna
tidpunkten.
4 §•
1 mom. Det åligger länsstyrelse att övervaka, att deklarationer inkomma
från alla uppgiftsskyldiga och att avgivna deklarationer äro fullständiga
och riktiga, därvid särskilt bör tillses, att envar, som idkar handel med
eldfarliga oljor av första klassen, fullgjort honom åliggande deklarationsskyldighet.
Den, som icke avgivit deklaration men kan antagas vara deklarationspliktig
eller som avgivit ofullständig deklaration, må föreläggas att
inom viss tid inkomma med deklaration eller med erforderliga uppgifter.
2 mom. Finner länsstyrelse för behörig påföring av skatt nödigt, att
granskning av den skattskyldiges bokföring eller undersökning av dennes
inneliggande lager av bensin verkställes, bör länsstyrelsen föranstalta om
sådan granskning eller undersökning; och äger länsstyrelsen därvid, i mån
av behov, anlita biträde av sakkunnig.
Det åligger skattskyldig att för sådan undersökning bereda länsstyrelse
eller av länsstyrelse förordnad person tillträde till handels-, fabriks- eller
annan upplagslokal samt att för granskning tillhandahålla sin bokföring och
därtill hörande handlingar.
Arvode till sakkunnig bestämmes av länsstyrelse och skall jämte annan
kostnad för undersökning eller granskning, som i detta mom. sägs, bestridas
av medel, som enligt denna förordning inflyta till statsverket.
3 mom. Kungl. Maj:t må ock förordna om granskning av deklarationer
och eljest inhämtade uppgifter. Av Kungl. Maj :t förordnad granskningsman
äger jämväl taga del av skattskyldigs bokföring och verkställa undersökning
av dennes inneliggande lager av bensin på sätt i 2 mom. stadgas.
Kostnad för granskning, varom Kungl. Maj :t förordnat, bestrides av medel,
som i 2 mom. sägs.
5 §•
Länsstyrelse åligger att på grund av inkomna deklarationer och eljest inhämtade
uppgifter i särskild längd förteckna dem, som avgivit deklaration,
samt fastställa den myckenhet bensin, för vilken skatt skall erläggas enligt
denna förordning, ävensom därå belöpande skatt.
6 §•
Så snart ske kan skall till envar skattskyldig i rekommenderat brev med
allmänna posten översändas utdrag av längden, såvitt honom angår, tillika
med underrättelse om tid och sätt för skattens erläggande samt vad den
skattskyldige har att iakttaga, om han vill överklaga länsstyrelsens beslut
eller eljest söka befrielse från påförd skatt.
45
Bevillningsutskottets betänkande ni1 8.
(Ilungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
7 §.
Har någon i deklaration eller annan uppgift, som enligt denna förordning
avgivits, lämnat oriktigt meddelande, eller har uppgiftspliktig underlåtit avlämna
deklaration eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att
skatt icke blivit honom påförd eller blivit påförd till för lågt belopp, skall
skatt påföras den skattskyldige till belopp, som genom berörda förfarande
eller underlåtenhet undandragits.
Efterbeskattning må ej ske senare än år 1953.
8 §.
t mom. Förmenas länsstyrelse hava vid påförande av skatt förfarit oriktigt,
må besvär anföras hos kammarrätten.
Den, som vill anföra besvär över honom enligt denna förordning påförd
skatt, åligger att inom natt och år efter det skatten blivit honom avfordrad
ingiva besvären till länsstyrelsen i det län, där skatten påförts, vid påföljd,
om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning; dock må
icke den omständigheten, att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits
till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning, därest
besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant
fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till länsstyrelsen
för vidare behandling på sätt i 2 mom. sägs.
2 mom. Sedan vid besvären fogats de handlingar, på vilka överklagade
beslutet grundats, ävensom utdrag av längden, i vad den klagande angår, har
länsstyrelsen att skyndsamt till kammarrätten översända samtliga handlingar
med de upplysningar och erinringar besvären anses påkalla.
9 §.
Visar skattskyldig, att bensin, som han innehaft vid den i 1 § angivna tidpunkten,
levererats till annan, och grundar sig leveransen på försäljningsavtal,
som slutits före denna förordnings ikraftträdande, äger Kungl. Maj :t,
där den skattskyldige icke på grund av förbehåll i försälj ningsavtalet eller
eljest är berättigad att hos köparen uttaga skatten, bestämma att skattskyldigheten
skall åligga köparen eller, då skäl därtill äro, medgiva befrielse
från eller återbäring av skatten.
Ansökan om sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom natt och
år efter det skatt avfordrats vederbörande.
10 §.
Angående restitution av skatt, som i denna förordning avses, skola bestämmelserna
i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit äga motsvarande tillämpning.
46
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
11 §•
Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må ej
verkställas av annan än länsstyrelse eller jämlikt 4 § 3 mom. förordnad
person.
Deklarationerna skola tillhandahållas de ämbets- och tjänstemän, som i
och för sin befattning böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke
vara för någon tillgänglig, utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit
dess offentliggörande; dock må deklarationer, på sätt Kungl. Maj :t förordnar,
för statistisk bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet eller tjänsteman,
åt vilken Kungl. Maj :t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.
Deklarationerna skola med de undantag, vartill stadgandena i nästföregående
stycke föranleda, hos länsstyrelsen förvaras intill utgången av år 1953*
varefter deklarationerna skola förstöras.
12 §.
Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, straffes
med dagsböter; och må länsstyrelsen förelägga den uppgiftspliktige
lämpligt vite.
13 §.
Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.
14 §.
1 mom. Tjänsteman, vilken på grund av sin befattning med ärende, som
i denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller skattskyldigs bokföring,
må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa vare sig
innehållet i sådan deklaration eller skattskyldigs affärsförhållande, varom
han därvid erhållit kännedom. Den häremot bryter vare underkastad ansvar
såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse,
som nu sagts, straffes med dagsböter.
2 mom. Den, som på grund av sådant förordnande om statistisk bearbetning
av deklarationer, som i 11 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej
utom tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav
vare den skyldige förfallen till ansvar, som i 1 mom. stadgas.
15 §.
Länsstyrelse äger fälla till utgivande av vite enligt 12 §.
Åtal för förseelse, som i 12 eller 14 § omförmäles, skall anhängiggöras vid
allmän domstol.
16 §.
Böter och viten, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
47
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
17 §.
Bestämmelser rörande uppbörd av skatt, som i denna förordning avses, så
ock de närmare föreskrifter, som eljest erfordras för tillämpning av denna
förordning, meddelas av Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4) antaga följande såsom utskottets förslag betecknade
Förslag
till
förordning om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobif
använda brännoljor.
Härigenom förordnas, att för brännoljor,
som avses i förordningen den
3 maj 1935 (nr 142) angående skatt
å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor, skall — utöver
skatt enligt nämnda förordning — till
staten erläggas tilläggsskatt med 15
öre för liter; och skola de i nämnda
förordning meddelade bestämmelserna
tillämpas jämväl i fråga
om sålunda utgående tilläggsskatt.
Denna förordning träder i kraft
den 1 mars 1948.
Härigenom förordnas att för brännoljor,
som avses i förordningen den
3 maj 1935 (nr 142) angående skatt
å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor, skall — utöver
skatt enligt nämnda förordning — till
staten erläggas tilläggsskatt med 20
öre för liter; och skola de i nämnda
förordning meddelade bestämmelserna
tillämpas jämväl i fråga
om sålunda utgående tilläggsskatt.
Denna förordning träder i kraft
den 1 april 1948.
B) att följande motioner, nämligen:
de likalydande motionerna I: 12 av herr Bergvall m. fl.
och II: 24 av herr Ohlin m. fl.,
de likalydande motionerna I: 33 av herr Gustaf Elofsson
in. fl. och II: 58 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
de likalydande motionerna 1:34 av herr Gustaf Elofsson
in. fl. och II: 59 av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl.,
48
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
de likalydande motionerna I: 35 av herr Linderot m. fl.
och II: 41 av herr Adolfsson m. fl.,
de likalydande motionerna I: 36 av herr Linderot m. fl.
och II: 105 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
de likalydande motionerna I: 114 av herr Sundelin och
II: 194 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.,
de likalydande motionerna I: 175 av herr Domö m. fl. och
II: 237 av herr Håstad m. fl., i vad desamma avse propositionen
nr 5, samt
motionen II: 199 av herr Edberg,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 19 februari 1948.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Ekman, Velander, Gustaf
Elofsson, Frans Ericson, Heiiman, Wehtje, Franzon, Sjö och Petrén; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hagberg i Malmö, Hammarlund,
Sandberg, Henriksson, Jonsson i Skedsbygd, Sundström, Nilsson
i Kristinehamn, Bladh och Brandt.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
49
Reservationer:
I) av herrar Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö och Henriksson, vilka
anfört följande:
»Den i propositionen föreslagna skärpningen av beskattningen av motorfordon
har utskottet avstyrkt. Däremot har utskottet tillstyrkt införande
av en tilläggsskatt på bensin av 27 öre per liter samt på vissa för drivande
av automobil använda brännoljor med 20 öre per liter mot i propositionen
föreslagna 20 resp. 15 öre per liter.
Ifrågavarande skatter ingå som ett led i en för ett flertal varor samt nöjen
redan beslutad eller avsedd skärpt indirekt beskattning. Syftet med skatteskärpningarna
har angivits vara av penningpolitisk natur — att bekämpa
inflationen. Från sådan utgångspunkt hade enligt vår mening riksdagen bort
pröva samtliga hithörande spörsmål i ett sammanhang, vilken prövning då
lämpligen borde ha förberetts av ett särskilt utskott, eventuellt ett sammansatt
sådant. Därigenom skulle så långt möjligt garantier ha vunnits för en
med hänsyn till det trängande syftet enhetlig och effektiv lösning. Den försening,
som därav skulle ha föranletts, synes icke kunna tillskrivas nämnvärd
betydelse.
I direktiven för konsumtionsskatteberedningen har departementschefen
framhållit, att han icke kunde ''förorda en beskattning av livsmedel och vissa
andra oumbärliga varor. Den skärpning av konsumtionsskatterna, som
framstår såsom nödvändig, bör därför i huvudsak avse endast mera umbärliga
varor.’ Denna uppfattning har understrukits av beredningen; och utskottet
konstaterar, att de av utskottet tidigare förordade skatteskärpningarna
''ha drabbat i huvudsak sådana varor m. in., vilka uppenbarligen kunna
rubriceras såsom umbärliga’, men att det ställde sig annorlunda med de
skärpningar, som föreslagits i föreliggande proposition. Den skärpta beskattningen
av motortrafiken träffar följaktligen primärt en oumbärlig verksamhet.
För att söka undgå de produktionshämmande verkningarna för näringslivet
av den fördyring, som ostridigt följer av höjda transportkostnader, anför
utskottet, att dessa kostnader för transportväsendet, handeln och näringslivet
i övrigt böra slå igenom i konsumentpriserna. Härtill må erinras,
att de höjda transportkostnaderna komma att till övervägande del träffa
livsmedel och andra oumbärliga varor och att på grund härav det av departementschefen
angivna syftet att undantaga livsmedel och andra oumbärliga
varor från skärpt beskattning icke nås.
Tidigare erfarenheter ge vid handen, att en stegring av levnadsomkostnaderna
snabbt leder till krav på kompensation i lönehänseende. Sådan
effekt kan därför befaras inträda vid ett godtagande av de avsevärda skatteskärpningar,
som här föreslagits.
Utskottet framhåller visserligen, att en ''kontrollerad prisstegring’ icke beräknas
medföra en fortsatt inflation. Härvid bortser man, efter allt att döma,
ifrån att de väsentliga kostnadselementen i produktionen exempelvis ar
4
Bihanu till riksdagens protokoll 1948. 7 sand. Nr 8.
50
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
betslönen samt därtill kanske minst hälften av alla varor icke kunna i prishänseende
kontrolleras. Enligt vår mening kunna sålunda de samhällsekonomiska
verkningarna av den av utskottet förordade skärpta beskattningen
bliva såväl höjda priser på livsmedel och andra oumbärliga varor, som ock
en hämmande belastning av produktionen.
Det sannolika resultatet av den föreslagna skärpta beskattningen måste
redan ur penningvärdes- och produktionssynpunkt inge starka betänkligheter.
Att märka är vidare, att varken konsumtionsskatteberedningen, departementschefen
eller utskottet sökt att på något sätt utreda eller klarlägga
verkningarna av denna beskattning på den samhällsekonomiska balansen.
Detta är dock det centrala problemet i förevarande sammanhang. Vad man
emellertid får veta är, att de medel, som härigenom tillföras statsverket,
skola disponeras till täckande av utgifterna för de statliga investeringarna.
Medlen skola med andra ord ges ut i den allmänna rörelsen och därmed
bilda köpkraft i konkurrensen om den i och för sig otillräckliga varutillgången.
Någon sterilisering av köpkraft för att minska den totala efterfrågan
kan med hänsyn härtill icke vara att räkna med. Därmed elimineras
det egentliga syftet med ifrågavarande skatteskärpningar. Ett allvarligt försök
till klarläggande av huru en uppsugning och sterilisering av köpkraft
bäst och ändamålsenligast skulle kunna genomföras till återställande av
samhällsekonomisk balans har gjorts i de två likalydande motionerna
I: 175 och II: 237. Utskottet har emellertid utan att inlåta sig på någon
som helst diskussion av de i motionerna framförda synpunkterna avstyrkt
bifall till desamma.
Ytterligare en synpunkt förtjänar att här omnämnas. Enligt riksdagens
ställningstaganden i skilda sammanhang har den principen fastslagits, att
en särbeskattning av motorismen icke får avse någonting annat eller mera
än en täckning av de ökade utgifter eller kostnader, som motorismen förorsakar
vägväsendet. Föreliggande förslag måste även ur denna synpunkt
vara ägnat att ingiva betänkligheter. I medvetande härom har visserligen
utskottet, med instämmande i departementschefens uttalande att ifrågavarande
medel icke för närvarande böra tagas i anspråk för vägväsendet, såsom
sin uppfattning anfört, att även de medel, som sålunda under den närmaste
tiden tagas i anspråk för statens utgifter å kapitalbudgeten, dock böra
framdeles komma vägväsendet till godo. I vilken ordning detta skulle komma
att ske, har utskottet likväl icke på något sätt antytt. Utskottets ståndpunkt
måste dock innebära, att det här är fråga om något som skulle kunna
betecknas som ett tvångslån av bilskattemedel om för år räknat ca 180
milj. kronor. För återbetalning härav skulle sålunda efter något år medel
behöva anskaffas, sannolikt genom ny beskattning. Med hänsyn till de stora
anspråk på statskassan, som äro att räkna med även i framtiden, och det
redan nu hårda skattetrycket synas möjligheterna härför ovissa.
I anslutning till det anförda hemställa vi,
att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj :ts proposition
nr 5 som utskottets föreliggande förslag.»;
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
51
II) av herrar Gustaf Elofsson, Hammarlund och Jonsson i Skedsbygd,
vilka anfört följande:
»De inflatoriska tendenserna torde under den närmaste tiden med all
säkerhet komma att ytterligare förstärkas dels genom minskad varutillgång
på grund av nedskuren import och vidgad export och dels genom stegrade
penninginkomster. Utsikterna att bevara ett stabilt penningvärde bli,
då möjligheterna att på kort sikt öka produktionen synas ringa, beroende av
i vad mån det lyckas att suga upp köpkraftsöverskottet för att nå en bättre
balans mellan efterfrågan och tillgång på varor och tjänster. Ett av medlen
att dämpa de inflationsdrivande krafterna är att överbalansera den statliga
budgeten, även om betydelsen härav inte bör överskattas. En budgetöverbalansering
måste i varje fall i nuvarande pressade läge kombineras med
andra och mera omfattande åtgärder för att en fortsatt prisstegring skall
kunna hejdas. Det är icke möjligt att enbart genom en överbalansering av
budgeten reparera tidigare gjorda misstag i den ekonomiska politiken.
En överbalansering av den statliga budgeten kan åstadkommas såväl genom
en nedskärning av statens utgifter som genom en ökning av statens
inkomster liksom genom en kombination av dessa bägge åtgärder. I likhet
med vad riksbanksfullmäktige framhållit i skrivelser till Kungl. Maj :t vilja
vi starkt understryka nödvändigheten av att i rådande läge alla möjligheter
tillvaratagas för att hålla tillbaka och begränsa statens utgifter.
En skärpning av den indirekta beskattningen kan åstadkommas på olika
sätt. Utskottet anser det riktigare att genom hårdare beskattning av mera
umbärliga eller lyxbetonade varor söka öka statens inkomster än genom att
återinföra en allmän omsättningsskatt eller en lågprocentig omsättningsskatt
i produktionsstadiet. Av denna anledning har utskottet tillstyrkt en höjning
av skatten på spritdrycker, tobaksvaror och nöjestillställningar m. m.
Förhållandet blir ett annat när det gäller att höja beskattningen av bensin
och motorfordon såsom föreslagits i Kungl. Maj :ts proposition nr 5. Det blir
här icke fråga om att beskatta umbärliga varor utan ett transportmedel,
som fyller en viktig funktion i dagens näringsliv. Därtill kommer att eu
höjd bensinskatt av den storlek som förordats kan befaras verka inflationsdrivande
i stället för inflationshämmande. Transportkostnaderna komma
såsom framgår av redovisade utredningar att stiga så mycket, att de slå igenom
i konsumentpriserna på ett flertal viktiga livsmedel, som ingå i det officiella
levnadskostnadsindex. Därest index stiger, föreligger risk för att krav
på nya lönestegringar framställas, som om de bifallas innebära ett tillskott
av köpkraft.
De skatteskärpningar utskottet tidigare tillstyrkt i fråga om tobaksvaror,
spritdrycker, nöjestillställningar in. m. ha i huvudsak drabbat varor, vilka
kunna betecknas som umbärliga. Eu skärpning av fordons- och drivmedelsskatterna
däremot får återverkningar på hela näringslivet. Bilen är i dag
nödvändig såväl för personbefordran som för materialtransporter och varudistribution
icke minst inom handel, hantverk, småindustrien samt jordbruk
och skogsbruk. Särskilt för befolkningen i de glesbebyggda delarna
52
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
av landet är bilen ett oumbärligt fortskaffningsmedel. En skärpning av fordons-
och bensinskatterna måste först och främst komma att drabba de medborgare,
som bo i de mindre och avlägsna orterna. Speciellt för befolkningen
i Norrland måste en avsevärd skärpning av bilismens skattetunga framstå
som orättvis och uppenbarligen stridande mot principen om att skatterna
skola fördelas efter bärkraft, detta särskilt som eu köpkraftsindragande beskattning
av spårvägstrafiken i städerna icke ifrågasatts.
I de skrivelser som inkommit till utskottet i anledning av den förevarande
propositionen har flertalet av landets stora näringsorganisationer
bestämt avstyrkt de föreslagna skatterna. I detta sammanhang må framhållas
de upplysningar, som lämnats av Kooperativa förbundet, Sveriges
lantbruksförbund samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, i fråga
om skatteskärpningarnas återverkningar på transportkostnadernas slorlek.
De anförda upplysningarna bestyrka helt vår uppfattning om att skatteskärpningarna
i särskilt hög grad drabba Norrlands och Mellansveriges
näringsliv och befolkning. Den omständigheten att järn vägsfrakterna tidigare
höjts är icke något skäl för en höjning även av de nu ifrågasatta
skatterna, eftersom de avlägset belägna delarna av landet redan genom
järnvägsfrakternas ökning drabbats mera än de stora tätortsbebyggelserna
i landets södra och mellersta delar. I en tid då uppenbar disproportion råder
mellan penningmängd och varutillgång synes det angeläget att undvika
störningar i den för folkhushållet vitala produktion, som är förlagd
till de glesbebyggda delarna av landet. Icke heller synes det rimligt att genom
skatteskärpningar av detta slag, vilka återverka på tiotusentals industri-
och skogsarbetares resekostnader, påskynda en ökad flykt från den
egentliga landsbygden till tätorterna, där bostadsbristen redan nu är betydande.
Trots dessa betänkligheter och trots de svårigheter en höjning av bensinskatten
komme att medföra särskilt för landsbygdens folk, ha vi, om enighet
kunnat uppnås inom utskottet, på vissa villkor velat medverka till någon
höjning av bensinskatten. Då emellertid vårt yrkande om befrielse från halv
avgift för gengasdrivna fordon icke bifallits, ha vi icke kunnat gå med på en
höjning av bensinskatten. För vårt ställningstagande har det vidare framstått
som betydelsefullt att klarhet icke kunnat vinnas i fråga om restitution
av skatt på bensin, som användes inom jordbruket och fisket.
Ett slopande av körtillståndsprövningen torde medföra att cirka 20 000 avregistrerade
bilar komma att tagas i bruk. Det synes anmärkningsvärt att
vårt ekonomiska läge skulle ha blivit så försämrat, att importen av bensin
icke skulle kunna ökas, så att landets hela bilpark skulle kunna begagnas.
Det kan erinras om att en ytterligare import av 200 000 kbm bensin icke
torde draga en större kostnad än cirka 18 milj. kr. i inköp. Redan den nuvarande
bensinskatten ger på denna kvantitet en skatteintäkt till staten på 36
milj. kr. Det framstår av dessa skäl som angeläget att stora ansträngningar
göras för att öka importen av bensin.
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
53
Med hänsyn till vad som i det föregående anförts anse vi, att Ivungl. Maj :ts
proposition nr 5 bör i enlighet med de yrkanden, som framställts i de likalydande
motionerna 1: 33 och II: 58, de likalydande motionerna 1: 36 och
II: 105 samt de likalydande motionerna I: 175 och II: 237 i den mån de båda
sistnämnda motionerna beröra propositionen nr 5 av riksdagen avslås.
I motionerna I: 34 och II: 59 har yrkats att skatten å fordon, som drivas
med inhemskt, fast bränsle, s. k. gengas, endast skulle utgå med hälften av
det belopp, som skall erläggas för bensindrivet fordon. Motionärerna ha erinrat
om betydelsen av att automobiltrafiken kunde upprätthållas under kriget
och avspärrningen tack vare att fordonen kunde använda sig av inhemskt
bränsle. De erfarenheter som vunnits visade att gengasdrift med fördel kunde
användas särskilt för lastbilar, som hade att tillryggalägga avsevärda vägsträckor,
samt för trafikbussar. Det har vidare visat sig att en hel del bilägare
ha tillvaratagit sina gamla aggregat och de torde komma att montera
på dessa, om skattelättnad införes.
Mot gengasdriften har anförts, dels att densamma skulle taga i anspråk en
del av våra knappa bränsletillgångar, dels att den icke skulle bli ekonomiskt
lönande, och dels att någon tillverkning av gengasaggregat f. n. ej äger rum.
Vidare anföres att man icke med säkerhet kan förvänta, att en skattelättnad
skulle medföra en övergång till detta bränsle på grund av de besvärligheter
som användningen medför.
Nu förhåller det sig emellertid så, att bränsle för gengasdrivna fordon kan
hämtas från avlägset belägna avverkningsplatser, där transportkostnaderna
inte tillåta uttagande av vanligt bränsle. För koltillverkning användes dessutom
i mycket stor utsträckning sådant mindervärdigt bränsle, som annars
i ringa grad tillvaratages. Även om i en del fall kostnaden för gengasaggregaten
och användningen av detta bränsle icke skulle bli ekonomiskt lönande,
öppnas härmed en utväg för att i nuvarande valutapolitiska situation hålla
trafiken nödtorftigt i gång. Ett upprätthållande av gengasdriften torde även
vara viktigt ur beredskapssynpunkt.
Med vad sålunda anförts få vi i enlighet med de lika lydande motionerna
1: 34 och II: 59 tillstyrka, att skatten å motorfordon, som framdrives med
fast, inhemski bränsle, skall utgå endast med hälften av det belopp, som
skall erläggas för fordon, drivet med flytande bränsle.
Med hänvisning till ovanstående yrka vi,
A) att riksdagen måtte med bifall till de likalydande motionerna
I: 33 av herr Gustaf Elofsson in. fl. och II: 58 av
herr Jonsson i Skedsbygd in. fl., de likalydande motionerna
I: 36 av herr Linderot in. fl. och II: 105 av herr Hagberg i
Luleå in. fl. samt de likalydande motionerna I: 175 av herr
Domö in. fl. och II: 237 av herr Håstad in. fl. i vad män de
båda sistnämnda beröra propositionen nr 5, avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 5,
54
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
B) att riksdagen måtte med bifall till de likalydande motionerna
1:34 av berr Gustaf Elof sson m. fl. och 11:59 av
herr Jonsson i Skedsbygd in. fl. antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt.
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse.
5 §•
Skatt utgår---tvåhundratjugufyra kronor.
För motorfordon, som är inrättat för och drives med generatorgas, framställd
av inhemskt fast bränsle, utgår skatt med hälften av de i denna paragraf
stadgade skattesatserna.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj :t bestämmes.
C) att följande motioner, nämligen:
de likalydande motionerna I: 12 av herr Bergvall m. fl.
och II: 24 av herr Ohlin m. fl.,
de likalydande motionerna 1:35 av herr Linderot in. fl.
och II: 41 av herr Adolfsson m. fl.,
de likalydande motionerna I: 73 av herr Anderberg in. fl.
och II: 104 av herr Hall m. fl.,
de likalydande motionerna I: 114 av herr Sundelin och
II: 194 av herr Svensson i Ljungskile in. fl., samt
motionen II: 199 av herr Edberg,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad ovan anförts, av riksdagen lämnas utan åtgärd.»
HD av herrar Petrén och Sandberg, vilka anfört följande:
»I det nuvarande, i ekonomiskt hänseende allvarliga läget måste man enligt
en allmänt accepterad uppfattning eftersträva att genom en skärpt indirekt
beskattning åstadkomma en överbalansering av budgeten för kommande
budgetår med avsevärt belopp. Beträffande storleken av detta belopp
anse vi emellertid icke att någon viss summa kan på förhand upp
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
55
ställas såsom ett ofrånkomligt minimum. Det belopp till vilket det slutligen
är möjligt att komma får i stället bliva beroende på prövningen av de
olika förslag till skattehöjningar som föreligga, och som komma att framläggas
med anledning av 1947 års konsumtionsskatteberednings fortsatta
undersökningar. Det är att beklaga att finansministern först så sent som
den 3 december 1947 tillkallade sakkunniga för att inom finansdepartementet
biträda med utredning av frågan rörande skärpning av den indirekta
beskattningen. Om konsumtionsskatteberedningen tidigare trätt i verksamhet
hade det nu sannolikt varit möjligt att i ett sammanhang överblicka
alla de olika förslag till skattehöjningar som beredningen haft alt framlägga.
Departementschefen hänvisar i sin motivering för förslagen om höjd indirekt
beskattning till sitt uttalande i samband med tillsättandet av nyssnämnda
beredning. Av detta uttalande framgår bl. a. att ifrågavarande
skatteskärpningar borde i huvudsak avse endast mera umbärliga varor. Det
nu föreliggande förslaget om skärpning av beskattningen på motortrafiken
faller emellertid till allra största del utanför ramen för en på sådant sätt
begränsad skatteökning. Om man ändock måste överväga att i viss mån
träffa även icke umbärliga ting med en höjd beskattning så måste noga
beaktas de olägenheter som därav kunna följa. Enligt vår mening har detta
icke skett då skatteökningen gjorts så stor som utskottets majoritet föreslagit.
Motortrafiken är till sin allt övervägande del ett oumbärligt hjälpmedel
för samfärdsel och näringsliv. Biltransporterna hava fått en allt mer ökad
omfattning och betydelse. Icke minst är detta fallet beträffande transporten
av jordbrukets och skogsbrukets produkter samt underlättandet av samfärdseln
för landsbygdens befolkning. En så kraftig höjning av skatten på
motorfordon och på drivmedlen till dessa som föreslås i propositionen får
därför allvarliga återverkningar på stora delar av näringslivet, och medför
i övrigt olägenheter och orättvisor av skilda slag.
Utskottets majoritet understryker, att därest de nu ifrågasatta skatteskärpningarna
genomföras, de ökade kostnaderna för transportväsendet,
handeln och näringslivet i övrigt givetvis böra slå igenom i konsumentpriserna.
Även om så sker bliva emellertid dessa verkningar av en starkt höjd
beskattning ingalunda likformiga eller rättvisa. Om yrkesmannen inom biltransportväsendet
kan hållas skadeslös för kostnadsökningen genom att
taxorna höjas, så är detta icke möjligt för exempelvis stora grupper av yrkesutövare
och arbetstagare, som för att kunna väl utnyttja arbetstillfällena
och betjäna sina kunder äro beroende av de friare transportmöjligheterna
som innehavet av en egen bil ger.
Det ligger vidare i sakens natur att, såsom framgår av bl. a. kooperativa
förbundets yttrande, fördyringen av nödvändighetsvaror blir störst i de delar
av landet där transporterna i stor utsträckning måste ske med bilar, där
avstånden äro stora från järnvägsstation och till konsument, och där den
glesa bebyggelsen över huvud taget innebär all alla transporter bliva långa
56
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
och dyrbara. Dessa förhållanden äro framför allt rådande i Norrland. De
här berörda olägenheterna bliva givetvis större ju större skattehöjningarna
på biltrafiken göras.
Som vi förut framhållit anse vi det emellertid vara önskvärt att en betydande
överbalansering av budgeten ernås. Möjligheten att genom någorlunda
enkla skatteåtgärder till statskassan indraga väsentliga belopp är
begränsad. Bensinen är härvid ett av de skatteobjekt som kan komma i
fråga. Den 1 jan. 1948 har en höjning skett av järn vägsfrakterna varför
en mindre höjning nu av bilfrakterna icke rubbar konkurrensförhållandet
för de båda trafikmedlen. En höjning av skatten på drivmedel till motorfordon
är också ägnad att främja sparsamhet med och ett effektivt utnyttjande
av drivmedlen, vilket med hänsyn till den knappa tillgången på dessa
är önskvärd.
I de likalydande motionerna I: 12 och II: 24 ställes som villkor även för
den mera begränsade skattehöjning, som skulle följa av ett bifall till motionerna,
bl. a. att förbudet mot söndagskörning upphäves och att någon
s. k. utstampning av motorfordon icke komme att äga rum. Vi ansluta oss
till dessa krav och understryka vad utskottet anfört i fråga om körrestriktionernas
upphävande.
Enligt vår mening måste en avvägning göras mellan å ena sidan främst
angelägenheten av en överbalansering av budgeten för nästa budgetår och
å andra sidan de icke önskvärda återverkningarna på bilismen och näringslivet
över huvud taget av en skärpt fordons- och drivmedelsbeskattning.
Vid denna avvägning hava vi i likhet med vad i motionerna I: 12 och
11:24 anförts funnit det olämpligt att höja skatten på personautomobiler,
varför vi avstyrka den i propositionen föreslagna höjningen av denna skatt.
Beträffande tilläggsskatten å drivmedel föreslå vi att denna begränsas till
en höjning med 10 öre pr liter bensin och 7 öre pr liter brännolja, som användes
för drivande av automobil. Detta förslag innebär en ökad skatteintäkt
av omkring 65 miljoner kronor. Vi utgå ifrån att en höjning av bensinbeskattningen
endast bör vara tillfällig, och att det genom densamma
influtna beloppet bokföringsmässigt reserveras för finansiering av vägvasendets
framtida behov.
Under åberopande av vad sålunda anförts få vi hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 5 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, i anledning av de likalydande motionerna
I: 12 av herr Bergvall m. fl. och II: 24 av herr
Ohlin m. fl.:
1) avslå följande---(= utskottet s. 40 rad 8 uppifrån—
s. 42 rad 7 uppifrån)---Svensk författnings
samling.
2) antaga följande
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
57
Förslag
till
förordning om tilläggsskatt å bensin.
Härigenom förordnas-----(= utskottet s. 42 rad 16—råd 10 nedifrån)
---erläggas tilläggsskatt med 10 öre för liter; och skola---
( = utskottet s. 42 rad 9—rad 2 nedifrån)---april 1948.
3) antaga följande
Förslag
till
förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket
den 1 april 1948.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För bensin, som den 1 april 1948 klockan 6 fm. finnes i riket, skall i den
ordning nedan sägs till staten erläggas skatt med 10 öre för liter.
Är bensin---(== utskottet s. 43 rad 14 uppifrån—s. 47 rad 8 uppifrån)
-----Svensk författningssamling.
4) antaga följande
Förslag
till
förordning om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor.
Härigenom förordnas-----(= utskottet s. 47 rad 15—rad 21 uppifrån)
--erläggas tilläggsskatt med 7 öre för liter; och skola----(= utskottet
s. 47 rad 22—28 uppifrån)----april 1948.
B) att följande motioner, nämligen:
de likalydande motionerna I: 73 av herr Anderberg m. fl.
och II: 104 av herr Hall m. fl.,
de likalydande motionerna I: 33 av------(=utskottet
s. 47 rad 4 nedifrån—s. 48 rad 13 uppifrån)-----utan
åtgärd.»
IV) av herr Ekman.
5 Bihang till riksdagens protokoll 104$. 7 sand. Nr 8.