Bevillningsutskottets betänkande nr 43.

9

Nr 43.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen angående understöd
av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetgngda
kommuner.

(2:a avd.)

1 en till bevillningsutskottet hänvisad motion, I: 75, av herrar Hage och
Lars Andersson har hemställts, att riksdagen måtte besluta den ändringen
i förordningen angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner, att i 2 § 1 mom. b) även intages: kommuns utgifter
till folkpensioneringen (möjligen med undantag för utgifter, som föranledas
av kommuns beslut om utgående av kommunalt hyresbidrag till
folkpensionärer), eller —- om detta icke kan bifallas — att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam utredning och framläggande
av förslag till riksdagen i denna fråga.

Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet, i den mån
redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Jämlikt förordningen den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner gälla bland annat
följande villkor för erhållande av dylikt understöd.

Enligt 2 § 1 inom. a) nämnda förordning fordras, att den kommunalskatt
och landstingsskatt, som vederbörande kommun, församling och skoldistrikt
samt landsting under det löpande året beslutat till utdebitering, skola
tillhopa ha föranlett så högt skattetryck, att detta, beräknat på visst sätt,
överstiger 10 kronor för skattekrona. Därjämte fordras, att det skattetryck,
som, på enahanda sätt beräknat, föranletts av de under det löpande året
och de två nästföregående åren beslutade utdebiteringar, skall i medeltal
för dessa tre år likaledes överstiga 10 kronor för skattekrona.

Vidare erfordras enligt 2 § 1 mom. b) samma förordning, att de utgifter
för kommunområdets kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen,
för vilkas bestridande utdebitering beslutats under det löpande året,
skola motsvara ett skattetryck av mer än 5 kronor 50 öre för skattekrona.

Enligt 4 § 1 mom. må dylikt understöd icke i något fall utgå med högre
belopp än som erfordras för att skattetrycket må kunna, till den del det
föranletts av de under det löpande året beslutade utgifter för kommunområdets
kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, nedbringas
så mycket, att skattetrycket för angivna ändamål, beräknat för skattekrona,
kommer att utgöra det i 2 § 1 mom. b) angivna belopp av 5 kronor 50 öre.

2 Dihang till riksdagens protokoll 19i8. T samt. Nr 42 — 43.

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 43.

Genom lagen den 30 juni 1947 (nr 398), vilken trätt i kraft den 1 januari
1948, har föreskrivits, att kommun skall för varje kalenderår bidraga till
kostnaderna för pensioner enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
med dels viss andel, motsvarande tre tjugondeis procent för
varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, av kostnaden för
tilläggspensioner, änkepensioner och bostadstillägg, som under året utbetalats
till inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, dock högst
hälften av nämnda kostnad, dels ock hela kostnaden för särskilda bostadstillägg,
som under året utgått i enlighet med av kommunen fastställda grunder.
Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen
skall hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen
påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden
för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda
tillägg, samt till antalet invånare vid årets ingång. Varje kommuns bidrag
uträknas av pensionsstyrelsen.

Vid utarbetandet av ovannämnda lag av den 30 juni 1947 hade legat till
grund ett av särskilda sakkunniga år 1946 avgivet betänkande angående
kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna (SOU 1946:82). I detta
betänkande förordades, att folkpensioneringen finge inräknas bland de ändamål,
för vilka kommunernas utgifter skulle kunna nedbringas till 5 kronor
50 öre per skattekrona genom understöd åt synnerligt skattetyngda
kommuner. Enligt av de sakkunniga framlagt förslag till ändring av 1927
års förordning skulle sålunda i 2 § 1 mom. b) och 4 § 1 mom. orden »och
barnavårdsväsen» utbytas mot orden »barnavårds- och folkpensionsväsen».

I vissa remissyttranden över betänkandet ifrågasattes emellertid lämpligheten
av de sakkunnigas förslag i denna del. Sålunda ansåg sig statskontoret
med hänsyn till att kommunalskatteberedningens förslag vore föremål
för Kungl. Maj :ts prövning icke kunna tillstyrka den av de sakkunniga
föreslagna uppmjukningen av bestämmelserna om skatteutjämningsunderstöd.
Socialvårdskommittén ansåg att bifall till förslaget skulle komma att
öka de av kommunalskatteberedningen konstaterade olyckliga verkningarna
av 5:50-regeln. Kommunbidragens hänförande till 5: 50-ändamålen skulle
vidare medföra att vissa kommuner icke alls riskerade att bidraga till pensionskostnaderna,
vilket skulle få menliga konsekvenser för pensionsärendenas
behandling. Kommittén kunde därför icke tillstyrka förslaget. Även
stadsförbundet ställde sig starkt kritiskt till detsamma. Landskommunernas
förbund var tveksamt om lämpligheten att innefatta kommunbidragen
i 5: 50-regeln. Förbundet ansåg att skatteutjämningsunderstödet såsom utjämnande
faktor i fråga om de höga utdebiteringarna för kommunbidragen
skulle komma att verka synnerligen slumpartat och orättvist. Sålunda
skulle en närmare undersökning sannolikt visa, att det visst icke genomgående
vore de kommuner, där utdebiteringen för kommunbidragen vore
hög, som skulle erhålla skatteutjämningsunderstöd. Man kunde vidare befara,
att ett innefattande av kommunbidragen i 5: 50-regeln skulle bidraga
till att ytterligare konservera denna regel och därmed fördröja en välbehövlig
reform.

Bevillningsutskottets betänkande nr 43.

11

I propositionen nr 222 till 1947 års riksdag med förslag till lag om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen upptogs ej förslaget
till ändring av 1927 års förordning. Departementschefen erinrade
därvid om kommunalskatteberedningens förslag till ändrade bestämmelser
rörande den allmänna skatteutjämningen, vilket bl. a. innebure avskaffande
av den s. k. 5:50-regeln. Därefter anförde departementschefen följande:

»Kungl. Maj :t har ännu icke tagit ställning till beredningens förslag. Med
hänsyn härtill synes det icke lämpligt att, såsom de sakkunniga ifrågasatt,
för närvarande utvidga de ändamål, som nämnda regel avser. Frågan
om kommunbidragens ställning vid den allmänna skatteutjämningen
torde sålunda böra anstå för att upptagas i samband med hela skatteutjämningsproblemet.
Till stöd härför kan ytterligare anföras, att med de
grunder, efter vilka skatteutjämningsbidrag för närvarande utgår till de
hårdast skattetyngda kommunerna, ett inräknande av kommunbidragen i de
s. k. 5:50-ändamålen saknar betydelse för dessa kommuners del. Extra
skatteutjämningsbidrag beviljas nämligen städse till så stort belopp, att
en kommuns beräknade skattetryck nedpressas till en viss nivå, som vid
medelsanvisningen för nästa budgetår beräknats utgöra 14 kronor per
skattekrona. Den ifrågasatta ändringen i skatteutjämningsförordningen
skulle alltså ha betydelse endast för kommuner med ett beräknat skattetryck
mellan 10 och 14 kronor per skattekrona. För dessa kommuner innebär
emellertid redan förslaget om kommunbidragens beräknande efter skatteunderlaget
i allmänhet en sänkning av utdebiteringsbehovet, varför det kan
starkt ifrågasättas om behov föreligger av en ytterligare utjämning i detta
hänseende.»

I den föreliggande motionen har erinrats om en vid 1945 års riksdag
väckt motion, vari yrkats sådan ändring i 1927 års förordning, att utgifter,
som uppstode inom en kommun på grund av kommunens beslut att utgiva
kommunalt pensionstillskott utan fattigvårds karaktär, skulle i skatteut
jämningshänseende betraktas på samma sätt som fattigvårdsutgifter.
1945 års bevillningsutskott fann vad i motionen anförts vara förtjänt av
beaktande. Utskottet erinrade emellertid om att spörsmålet om den kommunala
skatteutjämningen varit föremål för utredning inom kommunalskatteberedningen
samt att frågan om en reformerad folkpensioneringslagstiftning
vore under behandling inom socialvårdskommittén. På grund
härav avstyrkte utskottet motionen, vilken även avslogs av riksdagen.

Sedan år 1945 hade — framhålla motionärerna — tillkommit nya förhållanden.
En förbättrad folkpensionering hade genomförts, varjämte nya
grunder fastställts för kommunernas bidrag till folkpensioneringen. Det
vore antagligt, att tillkomsten av de nya folkpensionerna komme att innebära,
att de utgifter, som kommunerna haft dels för fattigvård till folkpensionärerna,
dels även till kommunala pensionstillskott, komme att i
den form dessa tillskott nu utginge förminskas eller alldeles försvinna. Däremot
komme kommunerna att alltjämt få bära de kommunbidrag till folkpensionen,
vilka bestämts skola utgå. Men därutöver tillkomme för kommun,
som fattade beslut om särskilt kommunalt bostadstillägg, hela kostnaden för
detta tillägg. Sedan folkpensionsreformen nu genomförts, borde ändrade grun -

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 43.

der fastställas för skatteutjämningen. Den rimligaste och riktigaste vägen
borde vara, att allt vad en kommun finge åtaga sig i form av utgifter för
folkpensioneringen (möjligen med undantag för utgifter, som hade samband
med beslut om kommunala bostadstillägg) borde få inräknas i den
samlade utgiftssumma, som enligt 2 § 1 mom. b) skulle i första hand ligga
till grund för rätten för kommun att erhålla skatteutjämning. Det vore antagligt,
att den verkställda utredningen i skatteutjämningsfrågan alltjämt
komme att bli liggande någon tid framåt, innan förslag härom framlägges
i riksdagen.

Utskottet. I den föreliggande motionen har yrkats sådan ändring i 1927
års förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner, att kommuns utgifter för folkpensioneringen
finge medräknas bland de ändamål, för vilka kommuns utgifter må kunna
genom dylikt understöd nedbringas till 5 kronor 50 öre per skattekrona.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen ägnades uppmärksamhet
åt förevarande spörsmål vid 1947 års riksdag i samband med antagandet
av lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.
Det ansågs därvid icke tillrådligt att genomföra den nu ifrågasatta
ändringen av 1927 års förordning. Med hänsyn härtill anser sig ej heller
utskottet kunna tillstyrka motionärernas yrkande att detta spörsmål upptages
till en från skatteutjämningsf rågan i övrigt fristående behandling.

Utskottet får emellertid erinra om att utskottet i sitt samtidigt härmed
avgivna betänkande nr 42 föreslagit skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan
att Kungl. Maj :t ville snarast låta verkställa en förnyad utredning
rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning samt för
riksdagen framlägga de förslag, som må av utredningen föranledas. Vid
den av utskottet sålunda föreslagna utredningen kommer givetvis även frågan
om den kommunala skatteutjämningen att upptagas till behandling.
Utskottet förutsätter, att de i den föreliggande motionen framkomna synpunkterna
därvid tagas under övervägande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen I: 75 av herrar Hage och Lars Andersson om
viss ändring i förordningen angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1948.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande: se under betänkandet nr 42.

487697. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.