Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
Nr 41.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt att vid taxering åtnjuta avdrag
för försäkringspremier.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 180 av herr Lindblom in. fl. och II: 303 av herr von Friesen
m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t
begära utredning och förslag om sådan ändring av § 46 mom. 2 i kommunalskattelagen,
att där angivet maximibelopp vid avdrag för vissa försäkringspremier
höjes från 200 till 300 kronor».
Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 180.
Enligt 46 § 2 mom. tredje punkten kommunalskattelagen äger skattskyldig,
som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, i hemortskommunen
njuta avdrag för premier och andra avgifter, som den skattskyldige
för sig och i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn
betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, därunder inbegripen avgift till
sjukkassa för begravningshjälp, för kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom
för livränteförsäkring, som ej får avdragas från intäkt av tjänst eller
är att anse såsom avgift för pensionsförsäkring. Jämlikt 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt gäller detta stadgande även vid den statliga
beskattningen.
Frågan om höjning av ovannämnda avdrag för vissa försäkringspremier
har tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda framfördes
vid 1945 års riksdag i de likalydande motionerna I: 74 (av herr Elon
Andersson m. fl.) och II: 131 (av herr andre vice talmannen Carlström
m. fl.) enahanda yrkande som i nu förevarande motioner. Vid samma års
riksdag hemställdes i de likalydande motionerna I: 168 (av herr Nordenson)
och 11:276 (av herr Wiberg), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
begära skyndsam utredning med förslag till sådana ändrade bestämmelser
att det avdragsgilla beloppet dels höjdes till ett premiebelopp som möjliggjorde
ett bättre försäkringsskydd, dels ock i det särskilda fallet avpassades
efter antalet barn under 18 år i den skattskyldiges familj.
1945 års bevillningsutskott anförde — efter att ha redogjort för tillkomsten
av ovannämnda bestämmelse i 46 § kommunalskattelagen — i sitt betänkande
nr 18 bl. a. följande:
»Utskottet får i anledning härav framhålla, att enligt de principer beträffande
försäkringsanstalters och försäkringstagares beskattning, som ligga
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
C>
till grund för gällande skalleförfallningar, de till följd av försäkringar av
nu angivet slag utfallande försäkringsbeloppen icke äro att hänföra till
skattepliktig intäkt. Med hänsyn härtill borde principiellt sett avdrag icke
medgivas för de premier och avgifter, som erläggas för nämnda försäkringar.
Att sådant avdrag det oaktat medgivits beror, såsom framgår av
vad ovan nämnts, därpå att intresset för betryggande av den skattskyldiges
och hans familjs ekonomi genom försäkring ansetts böra stimuleras genom
lättnad vid beskattningen.
Det syfte, som sålunda föranlett den ifrågavarande avdragsrätten, är
givetvis beaktansvärt. Utskottet vill ej heller förneka, att visst fog kan finnas
för den i föreliggande motioner uttalade uppfattningen att med hänsyn
till det ändrade penningvärdet sedan avdragsrättens tillkomst och den utsträckning
av försäkringsskyddet till nya områden, som sedan dess ägt rum,
en omprövning av denna avdragsrätt är motiverad. Avdrag av detta slag få
emellertid, liksom övriga icke principiellt motiverade avdrag, ojämna verkningar.
Till följd av progressiviteten vid den statliga beskattningen blir den
genom avdragen uppkommande skattelättnaden större i de högre än i de
lägre inkomstskikten. Vid utskottets övervägande av de föreliggande motionerna
har emellertid det avgörande varit, att ifrågavarande avdragsrätt torde
kunna förväntas i annat sammanhang bliva föremål för behandling. I propositionen
nr 83 till innevarande års riksdag med förslag till lag om
ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370) har nämligen departementschefen förutsatt, att, därest en allmän
sjukförsäkring genomföres, frågan om storleken av de avdragsgilla premiebeloppen
upptages till omprövning. Enligt ett att socialvårdskommittén
under år 1944 avgivet betänkande angående lag om allmän sjukförsäkring
(SOU 1944: 15) är en sådan lagstiftning avsedd att träda i kraft den 1 januari
1947.»
Riksdagen lämnade i enlighet med utskottets hemställan de motionsvis
framställda yrkandena utan åtgärd.
1944 års allmänna skattekommitté har i sitt den 31 december 1947 avgivna
betänkande med förslag lill ändrade bestämmelser angående beskattning
av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare in. in. (SOU
1948: 22) förordat en omläggning av beskattningen inom nämnda område.
Kommittén bär framhållit, att gällande beskattningsregler gynna det sparande,
som sker genom livförsäkring, i jämförelse med annat sparande. Särskilt
gäller detta försäkringstagare med stor inkomst eller stor förmögenhet.
Berörda gynnande av livförsäkringarna kommer till synes dels genom
att hos försäkringsanstalterna uttages en proportionell ränteskatt, vilken i
fråga om försäkringstagare med stor inkomst blir lägre än som skulle varit
fallit, om försäkringstagaren själv beskattats för ränteinkomsten, och
dels genom att förmögenhetsskatt icke utgår å premiereserven. Kommittén
anser anledning icke föreligga att bibehålla sådana beskattningsregler,
vilka i betydande grad gynna sistnämnda grupp av skattskyldiga.
Med denna utgångspunkt föreslår kommittén, att livförsäkringsanstalterna
skola beskattas till statlig inkomstskatt för ränta å den på visst sätt
beräknade premiereserven efter samma skala som gäller för fysiska personer
i det lägsta inkomstskikt, där beskattning förekommer. Å andra sidan
Bevillningsutskottets betänkande nr dl.
7
skola försäkringstagare, vilkas försäkringar avse större belopp, beskattas
för ränta å den del av premiereserven för vederbörandes samtliga livförsäkringar,
som överstiger 20 000 kronor eller för gift skattskyldig 40 000 kronor.
Därjämte skola sistnämnda försäkringstagare erlägga statlig förmögenhetsskatt
för den sålunda beräknade delen av premiereserven.
Beträffande frågan om avdrag för vissa premier har kommittén ansett
lämpligt att visst avdrag för premier medgives för att icke de nuvarande
av sociala skäl betingade skatteförmånerna för försäkringstagare, tillhörande
de lägre inkomstskikten, skola minskas. Sålunda föreslår kommittén
med hänsyn till att den föreslagna utformningen av räntebeskattningen
medför en viss, ehuru obetydlig minskning av förmånerna i beskattningshänseende
även för livförsäkringstagare, som tillhöra de lägsta inkomstskikten,
att gränsen för avdraget höjes till 300 kronor. Jämväl penningvärdets
fall finner kommittén tala därför. En höjning av avdraget utöver 300
kronor anser sig kommittén icke kunna förorda, enär skattelättnad jämväl
åstadkommes därigenom att avdraget vid förmögenhetsbeskattningen av
premiereserven och vid inkomstbeskattningen av räntan å densamma enligt
förslaget tillmätes högre än som skulle betingas enbart av den skattesats,
som tillämpas vid livförsäkringsbolagens beskattning. Därtill kommer att
enligt kommitténs förslag premier för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring
samt visst slag av olycksfallsförsäkring få avdragas utan begränsning, varigenom
utrymmet ytterligare ökas för avdrag i fråga om livförsäkringspremier.
I de nu föreliggande motionerna ha motionärerna till stöd för det däri
framställda yrkandet anfört i huvudsak följande. Det till 200 kronor maximerade
avdraget för vissa försäkringspremier vore menat som en uppmuntran
och lättnad för den som genom regelbundet sparande önskade skydda
sin familj och sig själv. Redan penningvärdets förändring sedan avdragsrättens
tillkomst motiverade en förhöjning. Att genom premien på högst
200 kronor täcka erforderlig personförsäkring torde f. n. i många fall ej
vara möjligt. Kapitalförsäkring hade blivit eu alltmer utbredd sparform. Att
höja det belopp, för vilket avdrag vore medgivet, skulle möjliggöra ett bättre
försäkringsskydd och i någon mån bidraga till att sparandet ökades. Enligt
motionärernas mening skulle det vara önskvärt, att avdraget tillätes med
400 kronor, men med hänsyn till det rådande ekonomiska och slatsfinansiella
läget syntes man f. n. böra stanna vid en förhöjning till 300 kronor.
Utskottet. I de föreliggande motionerna har yrkats, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t begära utredning och förslag om sådan ändring av 46 §
2 mom. kommunalskattelagen, att där angivet maximibelopp vid avdrag för
vissa försäkringspremier höjes från 200 till 300 kronor.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har frågan om en
höjning av förenämnda avdrag tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Sålunda avslog 1945 års riksdag på hemställan av samma års
8
Bevillningsutskottets betänkande nr il.
bevillningsutskott raotionsvis framställda yrkanden om utredning med förslag
om höjning av gränsen för detta avdrag. Utskottet framhöll därvid,
att departementschefen förutsatt att därest en allmän sjukförsäkring genomfördes
frågan om storleken av de avdragsgilla premiebeloppen skulle
upptagas till omprövning.
1944 års allmänna skattekommitté har i sitt nyligen avgivna betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av livförsäkringsanstalter
och livförsäkringstagare in. m. såsom ovan nämnts föreslagit
en omläggning av beskattningen inom berörda område och i samband
därmed förordat en höjning av ifrågavarande avdrag till 300 kronor. Ett
ytterligare utrymme för avdrag i fråga om livförsäkringspremier skulle enligt
kommitténs förslag uppnås därigenom att premier för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring
samt visst slag av olycksfallsförsäkring skola få avdragas
utan begränsning. Kommittén föreslår vidare en omläggning av beskattningen
av premiereserven för livförsäkringar samt att en särskild skatt skall
uttagas av försäkringstagare, vilkas försäkringar avse större belopp, varigenom
en större jämnhet i beskattningen skulle vinnas.
I likhet med motionärerna finner utskottet — bl. a. med hänsyn till penningvärdets
fall — skäl tala för en höjning av maximibeloppet för den
ifrågavarande avdragsrätten. Då emellertid förslag framlagts beträffande
såväl ändrade grunder för beskattningen av försäkringar som avdragsrättens
omfattning, och då detta förslag ännu icke varit föremål för prövning,
anser sig utskottet icke böra ifrågasätta någon ny utredning i ärendet. Utskottet
vill dock framhålla önskvärdheten av att Kungl. Maj :t så snart ske
kan framlägger förslag i anledning av den verkställda utredningen. På
grund härav avstyrker utskottet bifall till de förevarande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 180 av herr Lindblom
in. fl. och II: 303 av herr von Friesen in. fl. angående utredning
om vidgad rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för försäkringspremier
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1948.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande: se under betänkandet nr 40.
1876-12. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1918.