6
Bevillningsutskottets betänkande nr 34
Nr 34.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring av anvisningarna
till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).
I en den 10 mars 1948 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 164, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
Förslag
till
lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att till vardera av anvisningarna till 29 och 36 §§
kommunalskattelagen den 28 september 1928 skall fogas en ny anvisningspunkt,
betecknad punkt 13 respektive punkt 4, av den lydelse nedan angives.
Anvisningar
till 29 §.
13. Ideell organisation, som har till huvudsaklig uppgift att främja icke
professionell idrott eller gymnastik, må från bruttointäkt av rörelse, som
består i anordnande av idrottstävlingar, försäljning av idrottsmärken eller
annan därmed jämförlig förvärvsverksamhet, njuta avdrag för alla omkostnader
under beskattningsåret för intäktens förvärvande och bibehållande,
även om omkostnaderna allenast medelbart eller delvis haft avseende å intäktens
förvärvande eller bibehållande. Med omkostnader av sist angiven
art avses bl. a. omkostnader för idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet,
propaganda- och upplysningsverksamhet samt administration;
att nämnda omkostnader tillika främjat organisationens ideella syften, inverkar
icke på deras egenskap av avdragsgilla omkostnader i förvärvskällan.
Avdrag må dock icke åtnjutas för omkostnad, som bestritts av sådant
bidrag av staten, kommun eller landsting eller sådan inkomst av lotteriverksamhet,
som icke räknats till skattepliktig inkomst.
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
7
till 36 §.
4. Därest sådan organisation, varom förmäles i punkt 13 av anvisningarna
till 29 §, bedrivit verksamhet av det slag, som i nämnda anvisningspunkt
avses, och intäkten därav är hänförlig till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
må från bruttointäkten av verksamheten avdrag njutas enligt
de i samma anvisningspunkt angivna grunder.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall äga
tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1948.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må nämnas, att i propositionen
föreslås ändrade bestämmelser med avseende å idrottssammanslutningarnas
taxering för inkomst, betingade av nämnda sammanslutningars
särpräglade inkomst- och utgiftsförhållanden. Avdrag föreslås sålunda skola
medgivas för alla omkostnader av betydelse för intäkternas förvärvande och
bibehållande, oavsett om dessa omkostnader jämväl eller i första hand
främjat sammanslutningarnas ideella strävanden. Avdrag avses dock icke
skola medgivas för omkostnader, som bestritts av icke skattepliktiga bidrag
av allmänna medel m. m.
Beträffande idrottssammanslutningarna, vilka i rättsligt hänseende ha karaktären
av ideella föreningar, gäller att, i den mån de utöva ekonomisk
verksamhet av skattepliktig natur, skattskyldighet till kommunal och statlig
inkomstskatt föreligger i samma utsträckning som för fysiska personer
(se 53 § 1 mom. kommunalskattelagen samt 6 och 7 §§ förordningen om
statlig inkomstskatt). Jämväl för förmögenhet äro de i samma mån skattskyldiga
(se 6 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt). Beträffande
sättet för skatteunderlagets bestämmande gälla för idrottssammanslutningarna
samma normer som för övriga skattskyldiga. Vid den kommunala
beskattningen äro dessa sammanslutningar också underkastade
samma skattesatser som andra skattskyldiga i kommunen. Vad angår den
statliga inkomstbeskattningen intaga de däremot en förmånligare ställning
än såväl fysiska personer som ekonomiska föreningar. Skatten är nämligen
icke — såsom för fysiska personer — progressiv utan proportionell, varjämte
skattesatsen, som för ekonomiska föreningar är fastställd till 32 procent
av den beskattningsbara inkomsten, för ideella föreningar är bestämd till
allenast 15 procent.
Gällande bestämmelser rörande de ideella föreningarnas skattskyldighet
äro att återföra till beslut av 1942 års riksdag. Till grund för detta beslut
låg ett av 4936 års skattekommitté år 1939 avgivet betänkande, vari bl. a.
full skattskyldighet för idrottssammanslutningarna förordats. I olika sammanhang
ha emellertid förslag senare framkommit om att undantaga idrotts
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
sammanslutningarna från skattskyldighet eller att i allt fall bereda dem
viss skattelindring. Sålunda har svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund i en den 30 juni 1942 till kommunalskatteberedningen
ingiven skrift — under framhållande av att frågan om idrottssammanslutningarnas
beskattning fått en helt annan aktualitet och betydelse sedan taxeringsmyndigheterna
i Stockholm fr. o. m. 1941 års taxering infört en skärpt
tillämpning av gällande bestämmelser —■ hemställt att nämnda beskattningsfråga
måtte tagas under förnyat övervägande. Samma fråga har under
senare år vid några tillfällen varit föremål jämväl för riksdagens uppmärksamhet.
Här må allenast hänvisas till bevillningsutskottets betänkande
nr 16 till 1945 års riksdag, vari utskottet uttalat bl. a., att frågan om införandet
av ändrade bestämmelser rörande beräkning av idrottssammanslutningarnas
inkomst av rörelse förtjänade att tagas under närmare övervägande.
Sedan 1944 års skattesakkunniga (framlidne riksdagsmannen A. J. Bärg
och dåvarande landskamreraren C. J. Bergstedt) erhållit i uppdrag att utreda
frågan rörande vissa ideella föreningars beskattning, därvid till de sakkunniga
överlämnats riksförbundets nyssnämnda skrift, ha de sakkunniga
den 31 mars 1946 avgivit betänkande med förslag angående idrottssammanslutningarnas
beskattning för inkomst (SOU 1946:56). Ett av de sakkunniga
utarbetat författningsförslag har såsom bilaga (Bilaga A) fogats vid
ovannämnda statsrådsprotokoll.
över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
överståthållarämbetet (med biläggande av ett av förste taxeringsintendenten
S. Holdo avgivet yttrande), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län, taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund samt svenska gymnastik- och
idrottsföreningarnas riksförbund.
Ifrågavarande beskattningsspörsmål har därefter varit föremål för ytterligare
överväganden inom finansdepartementet, i samband varmed ett delvis
nytt förslag till lösning av frågan utarbetats. Detta förslag har framlagts
i en den 24 november 1947 dagtecknad, inom departementets rättsavdelning
utarbetad promemoria angående idrottssammanslutningarnas beskattning.
Promemorian utmynnade i ett författningsförslag, vilket likaledes har såsom
bilaga (Bilaga B) fogats vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende.
Över denna departementspromemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits
av kammarrätten, överståthållarämbetet (med biläggande av ett av taxeringsintendenten
E. Hjohlman avgivet yttrande) samt svenska gymnastikoch
idrottsföreningarnas riksförbund.
Beträffande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget tilllåter
sig utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet. Redogörelsen härutinnan
återfinnes å följande sidor i propositionen, nämligen:
1944 års skattesakkunnigas utredning och förslag: s. 4—13,
Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag: s. 14—17,
Bevillningsutskottets betänkande nr 34. 9
Departementspromemorian: s. 17—22,
Remissyttrandena över departementspromemorian: s. 23—26, samt
Departementschefen: s. 26—32.
Utskottet. Enligt nu gällande lagstiftning äro idrottssammanslutningarna
skattskyldiga till statlig och kommunal inkomstskatt i samma utsträckning
som gäller för fysiska personer. I den ifrågavarande propositionen
föreslås införande av ändrade bestämmelser med avseende å beräkningen av
nämnda sammanslutningars inkomst av idrottsverksamhet.
Att denna fråga nu upptagits till särskild behandling i lagstiftningen beror
därpå att enligt nuvarande bestämmelser stor oklarhet synes råda om
hur idrottssammanslutningarnas skattepliktiga inkomster av idrottsverksamhet
skola beräknas. Dessa inkomster torde så till vida intaga en särställning
i jämförelse med skattepliktiga inkomster i allmänhet, att de
uppkomma genom en verksamhet med i främsta rummet ideellt syfte. Det
förhållandet att en kostnad, som varit av betydelse för inkomstens förvärvande,
därjämte främjat ett ideellt syfte har i praxis medfört oförmånliga
verkningar vid idrottssammanslutningarnas beskattning. Taxeringsmyndigheterna
ha nämligen varit mycket återhållsamma beträffande avdrag för
sådana kostnader, som mera indirekt främjat sammanslutningarnas tävlingsverksamhet
eller märkesförsäljning.
Med hänsyn till den föreliggande frågans egenartade natur anser sig utskottet
till en början böra i korthet redogöra för de synpunkter, som anlagts
på frågan under det utredningsarbete vilket föregått framläggandet av den
förevarande propositionen.
1944 års skattesakkunniga, som erhållit i uppdrag att verkställa utredning
rörande bl. a. frågan om idrottssammanslutningarnas beskattning, föreslogo
i ett år 1946 avgivet betänkande, att i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
skulle införas en allmän bestämmelse rörande huru regeln
om avdragsrätt för omkostnader skulle tillämpas i de fall, då en omkostnad
främjade även andra intressen än den skattskyldiges inkomstförvärv. Att
omkostnaden hade vissa i ekonomiskt hänseende betydelselösa verkningar
utanför den förvärvskälla, varom fråga vore, skulle enligt denna bestämmelse
icke utgöra skäl för att vägra avdrag för densamma, blott ett ekonomiskt
samband mellan omkostnaden och intäktsförvärvet förefunnes. Såsom
exempel å de med bestämmelsen avsedda kostnaderna angåvos en
idrottssammanslutnings omkostnader för idrottsmateriel, instruktions- och
träningsverksamhet, propaganda- och upplysningsverksamhet, administration
o. d„ vilka varit ägnade att förbättra resultatet av förvärvsverksamheten.
Den omständigheten att dylika omkostnader tillika främjat sammanslutningens
ideella syften skulle alltså icke anses inverka på deras egenskap av
avdragsgilla omkostnader i förvärvskällan.
Skattesakkunnigas förslag tillstyrktes i vissa av de över detsamma avgivna
remissyttrandena. I några yttranden — hl. a. de av kammarrätten och
överståthållarämbetet avgivna — avstyrktes däremot förslaget. Kammar
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
rätten framhöll sålunda, att den föreslagna bestämmelsen vore så allmänt
avfattad, att den skulle komma att gälla alla skattskyldiga, således ej blott
idrottssammanslutningar, samt att den fått sådan utformning, att den kunde
befaras leda till alltför vidsträckt tillämpning. Emellertid fann kammarrätten
i likhet med de sakkunniga synnerligen önskvärt, att fasta regler
skapades för idrottssammanslutningarnas beskattning. Kammarrätten ifrågasatte
fördenskull införande i 53 § 1 mom. kommunalskattelagen samt 7 §
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av ett stadgande,
enligt vilket idrottssammanslutningar ålades skattskyldighet för all annan
inkomst än av sådan rörelse, som bestode i idrottssammanslutningarnas
verksamhet såsom sådana, överståthållarämbetet invände mot de sakkunnigas
förslag, att detta innebure en genomgripande ändring av själva det
inkomstbegrepp, som låge till grund för alla skattskyldigas beskattning.
Ändringen avsåge den riktiga utgestaltningen av begreppet nettoinkomst och
innebure en mycket betydande utökning beträffande avdragsrätten för omkostnader.
Sedan ifrågavarande beskattningsspörsmål varit föremål för ytterligare
överväganden inom finansdepartementet, utarbetades av departementets
rättsavdelning en den 24 november 1947 dagtecknad promemoria, vari framlades
ett delvis nytt förslag till frågans lösning. Enligt departementspromemorian
skulle speciella föreskrifter meddelas för beräkning av idrottssammanslutningarnas
nettointäkt av rörelse och deras inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.
Den i promemorian föreslagna lagändringen skulle taga
sikte på att avdrag skulle medgivas för alla omkostnader utan avseende å
om desamma blott indirekt eller på lång sikt främjade inkomstförvärvet
och utan någon reduktion på grund av att omkostnaden jämväl eller kanske
t. o. m. i första hand betingats av hänsyn till idrottssammanslutningarnas
ideella strävanden. Såsom villkor för en fullständig avdragsrätt skulle blott
kvarstå kravet, att något samband — även om detta endast vore indirekt
eller medelbart — måste finnas mellan intäktsförvärvet och omkostnaden.
Till i sin helhet avdragsgilla kostnader skulle då enligt promemorian bliva
att hänföra — förutom alla direkta omkostnader för intäkternas förvärvande
och bibehållande — utgifter för t. ex. idrottsmateriel, instruktionsoch
träningsverksamhet samt propaganda- och upplysningsverksamhet, allt
dock under förutsättning att idrottssammanslutningen genom tävlingsintäkter,
märkesförsäljning eller annorledes åtnjöte skattepliktiga intäkter så att
en förvärvskälla kunde anses föreligga. Den sålunda föreslagna avdragsregeln
ansågs emellertid böra begränsas därhän att avdrag medgåves allenast
med det belopp, varmed nu ifrågavarande omkostnader överstege av
idrottssammanslutningen uppburen icke skattepliktig inkomst. I departementspromemorian
underströks, att de föreslagna bestämmelserna icke borde
uppfattas såsom ett skatteprivilegium för idrottssammanslutningarna
utan allenast som en schablonregel för beräkning av de avdragsgilla omkostnaderna,
föranledd av de särskilda förhållanden som rådde beträffande
nämnda sammanslutningars inkomstförvärv.
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
Även det i departementspromemorian framlagda förslaget har avstyrkts
av kammarrätten och överståthållarämbetet. Kammarrätten har därvid vidhållit
sin tidigare uttalade mening, att, om en särställning i beskattningshänseende
skulle beredas idrottssammanslutningarna, detta borde ske genom
införande av skattefrihet för inkomst av idrottsverksamhet. Enligt
kammarrättens mening innebure förslaget i departementspromemorian en
uppluckring av den i 20 § första stycket kommunalskattelagen stadgade
huvudregeln om avdrag från bruttointäkt av omkostnader, överståthållarämbetet
har framhållit, att här ofrånkomligen vore fråga om tillskapande
av ett speciellt skatteprivilegium för idrottssammanslutningarna samt att,
om ett sådant privilegium skulle införas, en ingående undersökning borde
ske för utrönande av vilka övriga sammanslutningar som därvid kunde
ifrågakomma.
Det i den föreliggande propositionen framlagda förslaget överensstämmer
i huvudsak med förslaget i departementspromemorian. Enligt propositionen
skall dock den i promemorian föreslagna avdragsrätten endast på så sätt
begränsas, att avdrag icke må åtnjutas för omkostnader, som bestritts av
icke skattepliktigt bidrag av staten, kommun eller landsting eller av icke
skattepliktig inkomst av lotteriverksamhet, varemot någon reduktion av omkostnadsavdraget
med hänsyn till gåvor eller medlemsavgifter icke skall ske.
Departementschefen har i propositionen framhållit bl. a., att förslaget
uppehölle principen om den fulla skattskyldigheten. Överskott å tävlingsverksamhet
och märkesförsäljning skulle alltså beskattas. Avdrag vore vidare
icke avsett att medgivas för andra omkostnader än sådana, som varit
av betydelse för förvärvskällans resultat. Att samtliga de med den ifrågasatta
lagändringen avsedda omkostnaderna verkligen haft sådan betydelse
hade icke från något håll bestritts. Förslaget innebure alltså icke annat
än en på grundval av detta förhållande uppbyggd schablonregel för nettointäktens
beräkning. Beträffande frågan huruvida en schablonregel av angiven
art borde utsträckas att omfatta även andra ideella föreningar än
idrottssammanslutningarna har departementschefen framhållit, att det för
idrottssammanslutningarna ur ifrågavarande synpunkt karakteristiska —
eller att förvärvsverksamheten inginge som ett led i de ideella strävandena
och att omkostnaderna hade den dubbla egenskapen att samtidigt främja
ett ideellt och ett ekonomiskt syfte — såvitt nu kunde bedömas torde
vara något för idrottssammanslutningarna i stort sett särpräglat.
Utskottet vill för sin del erinra om att frågan om idrottssammanslutningarnas
beskattning tidigare varit föremål för överväganden inom riksdagen.
I vid 1945 års riksdag väckta motioner yrkades skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om förslag till lättnader i de ideella ungdomsorganisationernas
beskattning, vilka lättnader i första hand skulle avse befrielse
från skattskyldighet till stat och kommun för dessa organisationer
och därvid främst idrottsrörelsens. Samma års bevillningsutskott anförde
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 16, att utskottet icke kunde
förorda införande av bestämmelser om skattefrihet för idrottssammanslutningarna.
Däremot ansåg utskottet böra tagas under närmare övervägande,
huruvida ändrade föreskrifter kunde införas i fråga om beräkningen av
dessa sammanslutningars inkomst av rörelse. Den oklarhet, som rådde på
detta område, borde enligt utskottets mening snarast undanröjas. Utskottet
fann fördenskull en utredning för klarläggande av i vilken omfattning en
idrottssammanslutnings utgifter kunde anses avdragsgilla vid inkomstberäkningen
ävensom för utformandet av mera preciserade bestämmelser till
ledning vid bedömandet av hithörande frågor vara påkallad. Under hänvisning
till den inom 1944 års skattesakkunniga pågående utredningen i detta
ämne avstyrkte utskottet motionerna. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I likhet med 1945 års bevillningsutskott kan utskottet icke förorda, att
skattefrihet medgives idrottssammanslutningarna för deras inkomster eller
för viss inkomst. För tillgodoseende av önskemålet om klarare bestämmelser
med avseende å dessa sammanslutningars beskattning torde enligt utskottets
mening någon annan utväg icke finnas än att särskilda regler införas
för beräkningen av sammanslutningarnas inkomst av idrottsverksamhet.
Då vid tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna beräkningen
av sådan inkomst blivit oförmånlig för idrottssammanslutningarna, måste
det te sig naturligt, att en ändring härutinnan åvägabringas genom utarbetandet
av nya grunder för denna beräkning.
Mot den nu föreslagna lösningen av frågan ha, såsom framgår av det
föregående, i vissa remissyttranden uttalats starka betänkligheter. Utskottet
vill icke förneka, att vad som därvid anförts kan vara ägnat att ingiva
en viss tveksamhet gentemot det i propositionen framlagda förslaget. Att
de mot förslaget gjorda principiella invändningarna skulle vara av den beskaffenhet,
att de böra utgöra hinder för en eljest godtagbar lösning av
idrottssammanslutningarnas skattefråga, kan utskottet dock icke finna.
Det bör beaktas, att de svårigheter, som uppkomma vid försöken att erhålla
en sådan lösning, sammanhänga med det ovan påpekade förhållandet,
att idrottssammanslutningarnas kostnader i stor utsträckning samtidigt
tjäna ett ideellt och ett ekonomiskt syfte. Mot varje uppdelning av
sådana kostnader med dubbelt syfte i avdragsgilla och icke avdragsgilla
utgifter kunna givetvis — hur uppdelningen än sker — erinringar framställas
ur principiella utgångspunkter. Skola dessa erinringar beaktas,
måste, såvitt utskottet kunnat finna, följden bliva, att någon för idrottssammanslutningarna
förmånligare inkomstberäkning än den nu tillämpade
icke är möjlig att genomföra.
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang understryka vad som anförts
såväl i departementspromemorian som av departementschefen därom
att den föreslagna avdragsrätten för omkostnader icke innebär annat än
en schablonregel för beräkningen av idrottssammanslutningarnas nettointäkt
av idrottsverksamhet. Regeln utgör sålunda, såvitt utskottet kunnat
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
finna, endast en metod för vinnande av ett visst resultat. Vid bedömandet
av frågan, huruvida denna regel bör kunna godtagas eller ej, synes fördenskull
utskottet det avgörande icke vara sättet för denna beräkning utan
det resultat, som erhålles genom regelns tillämpning. Kan detta resultat anses
tillfredsställande eller åtminstone godtagbart, bör enligt utskottets mening
något hinder icke möta mot ett fastställande av denna regel. Såvitt
utskottet kunnat finna, ger vad i ärendet förekommit icke anledning att
antaga annat än att resultatet av den i propositionen föreslagna avdragsregeln
bör kunna godtagas.
Den mest vägande invändningen mot det i propositionen framlagda förslaget
synes utskottet vara, att det måhända kan finnas andra sammanslutningar,
där en likartad behandling i beskattningshänseende skulle
kunna anses motiverad. Då emellertid, såvitt nu kan bedömas, sådana förhållanden,
som föreligga beträffande idrottssammanslutningarna, icke synas
vara för handen i fråga om andra ideella föreningar, bör enligt utskottets
mening den tveksamhet, som skulle kunna hysas på denna punkt, icke
utgöra hinder för förslagets genomförande.
På grund av ovan berörda omständigheter anser sig utskottet kunna tillstyrka
bifall till den föreliggande propositionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 164, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring av anvisningarna till 29
och 36 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (.nr
370).
Stockholm den 15 april 1948.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson*, Wahlmark, Sjödahl,
Velander, Frans Ericson, Heiiman, Wehtje, Ramberg, Rosander* och Näsgård,
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Rjörklund*, Hammarlund,
Orgård, Olson i Göteborg*, Sundström*, Olofsson i Höganäs, Karlsson
i Granebo*, Vigelsbo* och Swedberg.
Icke närvarit vid justering av betänkandet.