Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
1
Nr 23.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta
motioner angående restitution av bensinskatt till utövare
av fiskerinäringen rn. m.
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande, av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 2 av herr Emil Petersson och II: 8 av herr
TJtbult m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att bensinskatten
borttages på sådan bensin, som användes vid yrkesmässigt utövande av fiske,
eller, om detta av vissa skäl inte låter sig göra, att skatten restitueras direkt
till förbrukaren, såsom i Danmark, eller att yrkesfiskare få inköpa avgiftsfri
bensin, såsom i Norge»;
2) de likalydande motionerna I: 202 av herr Hällgren och II: 323 av herrar
Skoglund i Umeå och Jonsson i Skedsbygd, vari hemställts, »att riksdagen,
därest höjning av bensinskatten beslutas, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:themställa
om utredning, huruvida utöver nuvarande system för kollektiv restitution
till fiskerinäringen av erlagd bensinskatt jämväl återbäring direkt till
fiskare av sådan skatt må kunna ske, samt att Kungl. Maj:t till 1949 års riksdag
måtte framlägga förslag i ärendet»;
3) de likalydande motionerna I: 115 av herr Hjalmar Nilsson m. fl. och
11:218 av herr Hceggblom m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte dels
besluta om restitutionsförfarande för bensin, använd för jordbrukets drift, antingen
gällande skatten för bensin i dess helhet eller för föreslagen tilläggsskatt
på bensin, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
beträffande formerna för restitutionsförfarandet»; samt
4) motionen II: 222 av herr Nilson i Spånstad, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att restitution av bensinskattemedel för bensin, som användes
inom jordbruket, må beviljas enligt samma grunder som nu tillämpas
för inom fiskerinäringen använd bensin».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:8, 1:202, 11:218 och 11:222.
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att frågan om restitution av
bensinskatt direkt till utövare av fiskerinäringen jämväl behandlats i de likalydande
motionerna I: 15 av herr Gustaf Karlsson m. fl. och II: 34 av herr
Johansson i Torp m. fl., vilka båda motioner emellertid hänvisats till jordbruksutskottet.
1—sos 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 7 samt. Nr 23— 24.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
Beskattningen av bensin regleras genom förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. Skatten å bensin — som
ursprungligen utgick med 6 öre för liter och därefter successivt höjts har
sedan den 1 januari 1946 utgjort 18 öre för liter (SFS 1945: 737 och 739).
Enligt beslut av innevarande års riksdag skall — utöver nyssnämnda skatt
av 18 öre — fr. o. m. den 1 april 1948 till staten erläggas tilläggsskatt å bensin
med 27 öre för liter. De i 1929 års förordning meddelade bestämmelserna
rörande skatt å bensin skola tillämpas jämväl i fråga om sålunda utgående
tilläggsskatt.
Restitution av skatt ä bensin, som användes inom fiskerinäringen.
Enligt 5 § i 1929 års förordning, sådant detta författningsrum lyder jämlikt,
förordningen den 14 april 1944 (nr 141), må restitution av skatt åtnjutas
i följande fall, nämligen:
a) för bensin eller motorsprit, som i oförändrat skick utföres till utrikes
ort eller svensk frihamn;
b) för bensin eller motorsprit, som med eller utan tillsats av annat ämne
användes för framdrivande av tåg eller fordon å järnväg eller av luftfartyg,
härunder inbegripet start av icke motordrivet flygplan, eller av motorbåt vid
yrkesmässigt utövande av fiske;
c) för bensin och motorsprit, som vid tillverkning av motorer användes för
avprovning av motorer å provbädd eller å annan dylik anordning utan att
därvid transportmedel framföres; samt
d) för bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes för
annat tekniskt ändamål än motordrift.
I 6 § samma förordning föreskrives bl. a. att restitution i de fall, som avses
under b) här ovan, må åtnjutas allenast i den omfattning och på de villkor
Konungen bestämmer, samt att — där beträffande förbrukning av bensin
inom viss näringsgren ur kontrollsynpunkt eller eljest på grund av särskilda
omständigheter hinder möter mot restitution —- Konungen äger föreskriva,
att i stället återbäring skall ske sålunda, att visst med hänsyn till beräknad
förbrukning bestämt belopp skall efter förordnande av Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer, användas för näringsgrenens främjande.
I 9 § kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 122) med vissa bestämmelser om
särskild skatt å bensin har Kungl. Maj:t meddelat närmare föreskrifter angående
återbäring av skatt å bensin, som användes för framdrivande av motorbåt
vid yrkesmässigt fiske. Ursprungligen stadgades i 9 §, att dylik återbäring
skulle ske på det sättet, att årligen ett belopp motsvarande en tredjedels
procent av de under nästföregående budgetår influtna bensinskattemedlen,
dock högst 50 000 kronor (fr. o. in. budgetåret 1932/33 högst 90 000
kronor) skulle ställas till lantbruksstyrelsens förfogande att enligt Kungl.
Maj :ts bestämmande av styrelsen användas för fiskerinäringens främjande.
Enligt kungörelse den 9 juni 1939 (nr 326), varigenom 9 § erhöll sin nuvarande
lydelse, skall beträffande nu ifrågavarande återbäring gälla vad Kungl.
Maj:t och riksdagen därom för varje budgetår besluta.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
I årets statsverksproposition (nionde huvudtiteln) bär gottgörelsen till
fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt upptagits till samma
belopp som föregående budgetår eller 360 000 kronor. I samband med frarnläggandet
av förslaget om nämnda gottgörelse bär föredragande departementschefen
erinrat om den höjning av bensinskatten, som chefen för finansdepartementet
i annat sammanhang föreslagit, och därjämte uttalat, att därest
denna skattehöjning komme att genomföras, borde det bensinskattebelopp,
som fiskare komme att erlägga under budgetåret 1947/48, komma att överstiga
förenämnda belopp av 360 000 kronor, vilket beräknats med utgångspunkt
från nuvarande skattesats av 18 öre. Innan slutligt avgörande träffats
rörande dispositionen av de medel, som komme att tillföras statsverket genom
höjningen av bensinskatten, vore föredragande departementschefen emellertid
icke beredd att taga ställning till frågan huruvida skattehöjningen borde
tagas i betraktande vid bestämmande av storleken av de medel, som skulle
restitueras till fiskerinäringen. Därest så ansåges böra bliva fallet, syntes
hänsyn kunna tagas till den genom skattehöjningen förorsakade ökningen av
de av fiskare under innevarande budgetår inbetalade bensinskattemedlen vid
prövningen av restitutionsanslaget för budgetåret 1949/50.
Av den nu lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser om restitution
av skatt för bensin, som användes vid yrkesmässigt bedrivet fiske, framgår,
att restitution medgives endast kollektivt och icke individuellt till de
fiskare, som förbrukat bensinen. Emellertid har frågan om ändrade regler för
detta slag av restitution vid ett flertal tillfällen upptagits till behandling och
även varit föremål för riksdagens bedömande.
Sålunda framlade 1933 års fiskeriutredning i skrivelse den 5 april 1935 till
chefen för jordbruksdepartementet visst förslag om restitution av skatt å
bensin, som använts för framdrivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande
av fiske. Enligt detta förslag skulle restitution kunna ske direkt till de
fiskare, som för nämnda ändamål förbrukat bensin. Fiskare, som önskade
restitution, skulle vara skyldiga att före viss dag, förslagsvis den 1 februari, till
lantbruksstyrelsen ingiva ansökning om restitution av skatt å den bensin,
som under föregående år använts för yrkesmässigt fiske. Ansökningen skulle
avgivas enligt ett av lantbruksstyrelsen fastställt formulär samt innehålla uppgifter
om inköp av bensin under det gångna året, verifierade av vederbörande
försäljare, ävensom på heder och samvete avgiven förklaring från sökanden
om hur stor del av denna bensinkvantitet som använts för framdrivande av
motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske. Sökanden skulle vidare lämna
uPPl?i^ om motorns fabrikat och maskinstyrka samt om vilka fisken han
under sagda ar idkat och under vilka tider de bedrivits. Lantbruksstyrelsen
skulle pröva ansökningen samt bestämma huruvida restitution skulle utgå
och, där så vore fallet, fastställa restitutionsbeloppet.
I sitt den 21 oktober 1937 avgivna betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden
(SOU 1937:41) anslöt sig 1935 års fiskeriutredning till
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
nyssnämnda förslag. Enligt utredningens mening borde dock restitutionen utsträckas
till att gälla all bensin, som användes vid yrkesmässigt utövande av
fiske. I anslutning till ett av utredningen framlagt förslag om inrättande av
en särskild fiskeristyrelse föreslog utredningen även den ändringen i det tidigare
förslaget, att fråga om restitution av bensinskatt skulle prövas av fiskeristyrelsen.
1937 års aiitomobilskatteutredning, som efter remiss avgav yttrande över
1935 års fiskeriutrednings förslag, anförde i sitt betänkande (SOU 1937:53)
— vari bl. a. föreslogs en höjning av bensinskatten från 10 till 12 öre per
liter — i nu ifrågavarande hänseende följande.
Äutomobilskatteutredningen liar verkställt vissa undersökningar för utrönande
av, huruvida och i vad män det vore möjligt att genom tillsats av
färgämne till bensin, som användes för sjötrafik, skilja denna bensin från
sådan, som användes vid automobildrift. De verkställda undersökningarna ha
givit vid handen, att ett dylikt förfarande visserligen är tekniskt genomförbart,
men att det skulle koinma att medföra betydande svårigheter att åvägabringa
effektiv kontroll över, att för sjötrafik avsedd bensin icke användes
för automobildrift. Vid sådant förhållande har utredningen icke ansett sig
kunna förorda införandet av färgning av bensin.
Då den föreslagna höjningen av bensinskatten kommer att kännbart träffa
fiskerinäringen, synes önskvärt, att restitution av skatt å bensin, som användes
vid yrkesmässigt utövande av fiske, kan verkställas direkt till förbrukaren.
Mot det- av 1935 års fiskeriutredning framlagda förslaget till restitutionsfrågans
ordnande beträffande bensin, använd för nu angivet ändamål, har automobilskatteutredningen
ej annan erinran än att utredningen anser, att restitutionsförfarandet,
i varje fall så länge särskild fiskeristyrelse ej finnes inrättad,
lämpligen bör överlåtas åt tullverket. Huruvida dessa restitutionsärenden
skola handläggas centralt av generaltullstyrelsen eller av tullverkets
lokalförvaltningar innefattar ett spörsmål, vartill utredningen ansett sig ej
ha anledning fatta ståndpunkt.
På grund av det anförda får äutomobilskatteutredningen tillstyrka bifall
till 1935 års fiskeriutrednings ifrågavarande förslag om restitution av skatt
erlagd för bensin, som förbrukats vid yrkesmässigt utövande av fiske, med
den ändring blott att frågor om restitution av erlagd bensinskatt skola prövas
av tullverket.
Över automobilskatteutredningens förenämnda förslag avgåvos efter remiss
yttranden av ett flertal myndigheter. Förslaget tillstyrktes av lantbruksstyrelsen
och länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län. Flertalet remissinstanser
ställde sig emellertid avvisande till förslaget och avstyrkte detsamma.
Av innehållet i yttrandena må här återgivas följande.
Statskontoret yttrade bl. a. följande:
Det nu framkomna förslaget till ett restitutionsförfarande bygger på de
av fiskarne på heder och samvete avgivna uppgifterna angående bensinförbrukningen
vid utövandet av yrkesmässigt fiske. Såvitt statskontoret kan
finna saknar statsverket nära nog varje möjlighet att utöva effektiv kontroll
över de lämnade uppgifternas riktighet. Ämbetsverket förmenar, att ett dylikt
intygsförfarande är förenat med alltför påtagliga risker för missbruk för att
kunna tillrådas, och anser det näppeligen kunna försvaras att utsätta betydande
grupper av yrkesutövare för de moraliska påfrestningar, som äro därmed
förbundna. Även för en samvetsgrann fiskare lärer det för övrigt er
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
5
bjuda vissa svårigheter att avgöra, i vilken utsträckning den av honom förbrukade
bensinen använts vid utövande av yrkesmässigt fiske och ej för
annan motorbåtstrafik.
Till stöd för förslaget om direkt restitution har åberopats, att ett sådant
restitutionsförfarande befunnits möjligt att genomföra i våra grannländer
Danmark och Norge. Såvitt statskontoret kan finna av de lämnade uppgifterna
innebär förfarandet i dessa länder eu högre grad av trygghet mot
missbruk än enligt förslaget, i Danmark genom att ansökningarna skola
ingivas till de i de lokala fiskeriförhållandena väl insatta fiskerikontrollörerna,
och i Norge dels genom att restitution medgives endast fiskare, införda i
fiskaremantalet, dels ock genom att kontrollen utövas av lokal polismyndighet.
Statskontoret måste därför ställa sig avvisande till förslaget om direkt
restitution av bensin, förbrukad vid utövandet av yrkesmässigt fiske. Skulle
likväl denna utväg anses böra tillgripas, vill ämbetsverket förorda., att endast
en del av skatten, förslagsvis 6 öre per liter, restitueras till fiskarne.
Härigenom skulle en avsevärd skattelindring ernås på samma gång som
frestelsen till missbruk av restitutionsrätten komme att minskas. En förutsättning
för dylik restitution bör emellertid enligt ämbetsverkets mening
vara, att den första kontrollen och granskningen av restitutionsansökningarna
överlämnas till någon i de lokala förhållandena insatt myndighet, förslagsvis
landsfiskalerna. Den del av skatten, som icke direkt återbetalas, lärer —
liksom nu är fallet — kunna ställas till förfogande att användas för fiskerinäringens
främjande.
Generaltullstyrelsen riktade en ingående kritik mot förslaget i förevarande
del och anförde därvid i huvudsak följande:
Att i här åsyftade fall utan vidare tillämpa samma ordning som gällde vid
restitution av skatt för s. k. industribensin läte sig icke göra. Vid nämnda
restitution grundades kontrollen på granskning av vederbörande industriföretags
bokföring, vilken i allmänhet icke ägde nöjaktig motsvarighet hos
fiskerinäringens utövare, och restitution beviljades endast för en minimikvantitet
av 500 liter i kvartalet, vilket förhållande, tillämpat å fiskenäringen,
skulle göra. rättigheten värdelös för ett mycket stort antal fiskare. Att
å andra sidan ställa industrien och fiskerinäringen på detta speciella område
under olika villkor skulle knappast kunna te sig fullt rättvist. Den s. k.
industribensinen användes ofta inom småindustrier och andra smärre förelag,
vilka i allmänhet på grund av minimikvantitetsbestämmelsen vore uteslutna
från all restitutionsrätt.
Enligt styrelsens mening kunde det föreliggande förslaget om direkt restitution
till fiskerinäringens utövare icke betraktas såsom godtagbart ur stålens
synpunkt. Det skulle lämna så avsevärda luckor i kontrollen, att därigenom
direkt uppmuntrades till missbruk. Med hänsyn härtill och då bensinskatten
även efter den ifrågasatta höjningen måste betecknas såsom moderat,
åtminstone i jämförelse med vad i de flesta andra länder uttoges i
dylik avgift, ville det synas, som om skäl ej förelåge att övergiva det hittills
i Sverige tillämpade systemet med kollektiv restitution till fiskerinäringen.
Givetvis vore härvid från styrelsens sida ej någon erinran att göra mot att
det nuvarande beloppet av denna restitution, 90 000 kronor, höjdes upp emot
den summa, som belöpte å fiskerinäringens hela bensinkonsumtion, förslagsvis
uppskattad till ett par hundratusen kronor.
Skulle emellertid styrelsens uppfattning ej vinna gillande, ville styrelsen i
allt fall hava påvisat vissa uppenbara olägenheter, som komme att föreligga,
därest det ålades tullverket att ombesörja direkt restitution till fiskare. En
6
BevillningmtIskoitets betänkande nr f>8.
ligt styrelsen under liand tillställda uppgifter skulle antalet fiskebåtar, framdrivna
med bensin, uppgå till över 4 600 med inombordsmotor och över
2 600 med utombordsmotor. Till jämförelse kunde meddelas, att antalet
näringsidkare, som begagnade sig av restitution för s. k. industribensin,
beräknades uppgå till allenast 200 å 300. Redan antalet fiskare skulle göra
det omöjligt för tullverket att ingå på någon närmare kontrollverksamhet,
vilken för övrigt skulle äga föga stöd i objektivt påvisbara fakta. Härtill
komme fiskarnes stationering ute på kusterna, ofta fjärran från tullkamrarnas
förläggningsorter. Kostnaderna för tulltjänstemäns eventuella resor
för närmare granskning — sådana som förekomme på industrirestitutionens
område — skulle antingen uppsluka vinsten av restitutionen eller, om de
mot eljest gängse principer lades på det allmänna, vålla detta en ekonomisk
uppoffring, som ej stode i rätt förhållande till de intressen, vilka vore i fråga.
Styrelsen funne sig därför bestämt böra avstyrka det föreliggande förslaget
om tullverkets befattning med bensinskatterestitution åt fiskerinäringens
utövare.
I stället kunde det måhända, därest förslaget om inrättande av en särskild
fiskeristyrelse av statsmakterna lämnades utan avseende, befinnas ge
nomförbart, att lautbruksstyrelsen bleve betrodd med ifrågavarande för
valtningsbestyr, särskilt om desamma kunde ordnas — i stället för i restitutionsform
— såsom en genom lämpliga mellanhänder skeende distribu
tion till fiskarne av skattefri bensin. En närmare utredning härom syntes
ej vara ur vägen. Särskilt borde därvid tagas under omprövning i vad mån
medverkan skulle kunna lämnas från lokala fiskerifunktionärer, såsom
hushållningssällskapens instruktörer och konsulenter, vilka hade direkt
kontakt med fiskerinäringens utövare.
Även kommerskollegium avstyrkte förslaget i nu ifrågavarande del samt
hänvisade till ett av kollegiet avgivet yttrande över 1935 års fiskeriutrednings
betänkande. I nämnda yttrande hade kollegiet anfört, bl. a., att det föreslagna
restitutionsförfarandet vore förenat med den allvarliga olägenheten,
att kontrollen över att restitution ej orättmätigt åtnjötes knappast syntes
kunna ordnas på fullt tillfredsställande sätt, även om rätt vidlyftiga anordningar
träffades i detta syfte. Däremot hade kollegiet intet att invända mot
att till fiskerinäringens främjande ansloges ett belopp av automobilskattemedlen,
som i stort sett kunde anses motsvara skatten å bensin, förbrukad
vid yrkesmässigt utövande av fiske.
Länsstyrelsen i Blekinge län sade sig i anslutning till ett av Blekinge läns
havsfiskeförening avgivet yttrande i frågan vilja på det kraftigaste understryka
angelägenheten av att restitution även i fortsättningen måtte ske i
enlighet med nuvarande bestämmelser. Länsstyrelsen yttrade vidare bl. a:
Vad Blekinge län anginge hade de återburna medlen år efter år oavkortade
tillfallit länets havsfiskeförening. Dessa medel kunde alltså betraktas som
indirekta medlemsavgifter just från de fiskare, som finge mest nytta av medlens
användning. Länsstyrelsen kunde vitsorda, att havsfiskeföreningen på
ett utmärkt sätt förmedlat dessa medels användning till det blekingska fiskets
fromma, och det syntes ej sakna sin psykologiska betydelse att det varit
fiskarnes egna förtroendemän som på detta ''sätt tillerkänts bestämmanderätten
beträffande medlens tillgodogörande. Väl hade i 1935 års fiskeriutrednings
betänkande föreslagits, att av de bensinskattemedel, som uttoges av
sjötrafiken, ett belopp av 90 000 kronor — alltså samma belopp som det,
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
vilket för närvarande högst finge utgå som restitution av bensinskatt beträffande
fiskebåtar — skulle efter Kungl. Maj:ts bestämmande få användas till
fiskerinäringens befrämjande »såsom gottgörelse för den skada, som vållas
fisket av motorbåtstrafiken». I betänkandet funnes dock ej därutöver någon
antydan om till vilka slag av fisket befrämjande åtgärder, som dessa medel
skulle utgå, varför det vore ovisst, om utsikt förefunnes att av dessa nya medel
skulle kunna till förfogande för länets havsfiskeförening ställas ungefär lika
stort belopp som hittills. Men även om så skulle vara fallet, hölle länsstyrelsen
före, att den nytta, som havsfiskeföreningen hittills uträttat, varit sä
stor och att behovet av ytterligare åtgärder i denna riktning vore så framträdande,
att föreningen vore väl förtjänt av att — på sätt skulle möjliggöras
genom båda dessa 90 000 kronors anslag — få sitt årliga statsbidrag fördubblat,
och länsstyrelsen ansåge sannolikt att förhållandet i detta hänseende
vore likartat även i de andra län, som berördes av denna fråga.
Länsstyrelsen i Örebro län instämde i ett av länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avgivet yttrande, däri anförts:
Förvaltningsutskottet ansåge sig böra avstyrka förslaget att restitution av
bensinskatt skulle ske till sötvattensfiskarne direkt. De penningbelopp, vilka
på så sätt skulle restitueras till varje fiskare som använt bensin vid fisket,
skulle bliva ganska små och betyda ganska litet för de enskilda fiskarne.
För Örebro läns del representerade likvisst det sammanlagda beloppet eu
summa av ca 2 000 kronor, vilken utan varje avdrag för förvaltnings- eller
resekostnader användes till gemensamt gagn för fiskarne huvudsakligen i
form av fiskodlingsåtgärder. Det ville synas, att större allmänt gagn, jämväl
för fiskarne, vunnes genom medlens användning på detta sätt än om de skulle
plottras bort i småposter enligt det föreliggande förslaget. Detta senare skulle
säkerligen också medföra större utgifter för kontroll, varigenom dividenderna
för de enskilda fiskarne skulle ytterligare minskas. Någon vinst av förslaget
kunde förvaltningsutskottet alltså icke se men väl olägenheter och tyngande
kontroll.
I proposition nr 234 till 1938 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till
ändrade bestämmelser rörande automobilbeskattningen. I propositionen upptogs
till behandling även frågan om ändrade regler för restitution av bensinskatt
till fiskets utövare. Efter att ha redogjort för automobilskatteutredningens
förslag och innehållet i remissyttrandena anförde departementschefen följande:
Rätt till restitution av skatt för bensin, använd för framdrivande av motorbåt
vid yrkesmässigt utövande av fiske, tillkom ursprungligen genom beslut
vid 1927 års riksdag. I den proposition, nr 173, vari förslag härom framlades
för riksdagen, anförde föredragande departementschefen, bl. a., att ett godtagbart
uppslag till lösande av frågan om restitution direkt till fiskarbefolkningen
då ännu icke framkommit men att eu kollektiv restitution till
fisket syntes kunna ifrågakomma och vara ägnad att rätt väl tillgodose
fiskarnes gemensamma intressen. Detta uttalande synes alltjämt äga tilllämpning.
Liksom tidigare uppslag till lösning av denna fråga lider det nu
föreliggande förslaget onekligen av den svagheten, att det, för åvägabringande
av eu något så när nöjaktig kontroll från statens sida över att restitutionsrätten
icke missbrukas, skulle erfordras vidtagande av åtgärder, vilka
icke; stå i rimligt förhållande till den jämförelsevis ringa fördel, som förslaget
skulle kunna bereda varje enskild fiskare. Vid frågans bedömande bör vidare
beaktas, att den nuvarande kollektiva restitutionsformen ansetts vara att
föredraga även på håll, som direkt representera fiskerinäringens intressen.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
Därest direkt restitution medgives för fiskarbefolkningen, skulle samma förmån
icke gärna kunna förvägras vissa andra grupper av bensinförbrukarc,
såsom motorbåtsägare, vilka icke äro fiskare, jordbrukare med flera. Det
behöver icke närmare utvecklas, vilka svårigheter i kontrollhänseende en
dylik utsträckning av restitutionsrätten skulle medföra. Det förtjänar framhållas,
att vid årets riksdag motionsvis framförts krav på skattefrihet för
bensin, som förbrukas uteslutande i jordbruksdrift.
I sitt av 1938 års riksdag godkända betänkande nr 16 — vari bl. a. förordats
en höjning av bensinskatten från 10 till 12 öre — anförde 1938 års bevillningsutskott
bl. a. följande:
Den av utskottet förordade höjningen av bensinskatten kommer givetvis att
träffa icke blott ägare av motorfordon utan även andra grupper av bensinförbrukare,
såsom utövare av yrkesmässigt fiske, jordbrukare, motorbåtsägare
med flera. I syfte att söka undanröja verkningarna av bensinskatten
för sjötrafiken har automobilskatteutredningen verkställt undersökningar angående
möjligheten att genom tillsats av färgämne till bensin, som användes
för nämnda trafik, skilja denna bensin från sådan som användes vid automobildrift.
Ett dylikt förfarande har visserligen visat sig vara tekniskt genomförbart,
men utredningen har, med hänsyn till svårigheten att åvägabringa
en effektiv kontroll över att färgad bensin ej användes för automobildrift,
icke ansett sig kunna förorda bestämmelser om färgning av bensin. För tillgodoseende
av fiskarenas intresse har automobilskatteutredningen i huvudsak
förordat av 1935 års fiskeriutredning framlagt förslag om restitution av skatt
å bensin, som förbrakats i yrkesmässigt fiske, direkt till de fiskare, som för
angivet ändamål använt bensin. I åtskilliga yttranden över detta förslag
hava starka betänkligheter anförts mot detsamma, och en del representanter
för fiskerinäringen hava ansett den nuvarande kollektiva restitutionsformen
vara att föredraga. Departementschefen har av anförda skäl ansett sig icke
kunna biträda utredningens förslag utan förordat bibehållande av det nuvarande
kollektiva restitutionsförfarandet.
Av det anförda framgår, att det är förenat med stora svårigheter att upphäva
verkningarna av bensinskatten för andra bensinförbrukare än dem som
jämlikt skattens syfte skola därav beröras. För fiskarenas vidkommande
synas olägenheterna av bensinskatten i stort sett hava undanröjts genom
den nuvarande kollektiva restitutionen av nämnda skatt. Därest den av utskottet
förordade höjningen av bensinskatten godkännes av riksdagen, förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj:t kominer att taga under omprövning frågan
om storleken av det belopp, som efter skattehöjningen bör kollektivt restitueras
till fisket.
I en vid 1940 års riksdag väckt motion II: 174 (av herrar Johansson i
Öckerö och Hansson i Hönö) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring av bestämmelserna om restitution av
bensinskattemedel till fiskerinäringen, att restitution av nämnda skatt finge
i sin helhet utgå direkt till förbrukarna.
På hemställan av bevillningsutskottet (betänkandet nr 42) avslog riksdagen
motionen.
Frågan om restitution eller om borttagande av skatten å bensin, som användes
inom fiskerinäringen, har berörts i fyra av de till behandling i nu före
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
9
varande betänkande upptagna motionerna, nämligen i de likalydande motionerna
I: 2 och II: 8 samt i de likalydande motionerna I: 202 och II: 323. Av
motiveringen i nämnda motioner må här återgivas följande.
I motionerna I: 2 och II: 8 har anförts bl. a. att under budgetåren 1931/32
t. o. m. 1944/45 hade förbrukningen av bensin för fisket uppgått till ca 18 å 19
milj. liter varå i bensinskatt erlagts 3 126 372 kronor. Av ifrågavarande belopp
hade en kollektiv restitution utgått till fiskets gemensamma intressen med
1 400 000 kronor. De erlagda skattebeloppen hade sålunda överstigit restitutionsanslagen
med inte mindre än 1 726 372 kronor på de 14 år, som det här
vore fråga om. Anslagsmedlen fördelades mellan de olika länen efter beräkningar
av fiskeritjänstemännen rörande bensinförbrukningen inom varje län.
Medlen hade huvudsakligen använts till fiskodling och fiskinplantering, till
anläggning och förbättring av fiskehamnar och bryggor samt till föreningsverksamheten
bland fiskare. Enligt bestämmelser om bidrag för byggandet
av statsunderstödda fiskhamnar kunde av statsmedel utgå 90 % av kostnaderna.
Från restitutionsanslaget hade beviljats medel för bestridande av de
10 % av kostnaderna, som fiskare själva skulle svara för. Vidare hade bidrag
utgått till telefonförbindelser, elektrifiering av fiskelägen, till farleder och
fyrar, navigationskurser, vattenledningar, förvarings- och förädlingsanläggningar
för fiskprodukter m. m.
I motionerna har vidare framhållits att fiskare syntes böra, liksom flyget
m. fl., erhålla full återbäring av vad de erlade i bensinskatt direkt till förbrukaren
och icke, såsom skett hittills, kollektivt genom hushållningssällskapen.
Genom ett dylikt förfarande beginges i många fall en mycket stor orättvisa
mot de fiskare, som hade bensinmotorer i sina fiskebåtar. Man kunde tänka
sig, vilket också hade hänt, att eu grupp fiskare från en -vass del av ett län,
som icke använde bensin i sina fiskebåtar, kunde få ett anslag av restituerad
bensinskatt, då däremot fiskare från en annan del av länet, som begagnade sig
av bensin i sina båtar, icke hade möjligheter att erhålla någon som helst del
av den restituerade bensinskatt som de själva inbetalat. Det kunde också
sägas, att det vore oegentligt, att endast de fiskare, som förbrukade bensin,
skulle bidraga till åtgärder av nämnt slag.
Slutligen ha motionärerna hänvisat till ett flertal framställningar till Kungl.
Maj:t, däri hemställts om borttagande av skatten å bensin, som användes vid
yrkesmässigt utövande av fiske, eller om medgivande av restitution direkt till
förbrukarna.
I motionerna I: 202 och II: 323 har erinrats om de betydelsefulla ändamål,
vartill restituerade bensinskattemedel till fiskerinäringen använts. I fortsättningen
liksom hittills förelåge enligt motionärernas mening uppgifter som
motiverade en kollektiv restitution länsvis av bensinskatt till fiskerinäringens
främjande. Därjämte borde emellertid undersökas huruvida icke en restitution
direkt till fiskare borde göras. Den nuvarande skatten å bensin och motorsprit
beräknades uppgå till 18 öre per liter. Enligt Kungl. Maj:ts proposition
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
nr 5 till innevarande års riksdag föresloges höjning av skatten med ytterligare
20 öre per liter. Efter kriget arbetade den svenska fiskerinäringen under sådana
förhållanden, att den hade svårt att bära någon ytterligare fördyring av driftkostnaderna.
I förslaget till förordning om denna tillfälliga skatt å bensin
föreskreves, att angående restitution av skatt, som i förordningen avsåges,
skulle bestämmelserna i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit äga motsvarande tillämpning. Detta betydde,
att kollektiv restitution av den tillfälliga skatten å bensin skulle kunna ske.
Fråga vore om inte någon anordning kunde vidtagas, så att restitution av
denna tillfälliga bensinskatt kunde ske direkt till fiskare. Därest detta ur
kontrollsynpunkt tekniskt vore genomförbart, behövde skatteförslagets syfte
icke i högre grad frångås, därest återbäringen skedde i efterhand.
Restitution av skatt ä bensin, som användes inom jordbruket.
För jordbrukets del finnes ingen motsvarighet till de för fisket gällande
restitutionsreglerna beträffande bensinskatt. Frågan härom har emellertid
varit föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang. Sålunda ha bl. a.
1938 och 1939 års riksdagar haft att taga ställning till motionsvis framförda
yrkanden om lättnader i beskattningen av bensin, som förbrukas inom jordbruket.
I två vid 1938 års riksdag väckta likalydande motioner I: 53 (av herr Anton
Pettersson m. fl.) och II: 51 (av herr Werner i Höjen m. fl.) hemställdes, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning om utredning och förslag
angående på vilket sätt bensin som förbrukades uteslutande i jordbruksdrift
skulle kunna befrias från att belastas av för vägväsendet avsedd beskattning.
1938 års bevillningsutskott, som upptog förevarande motioner till behandling
i samband med propositionen nr 234 angående ändring i 1922 års förordning
om automobilskatt in. in., anförde i sitt förut omnämnda betänkande nr
16 bl. a., att utskottet förutsatte att Kungl. Maj:t komme att ägna uppmärksamhet
åt frågan, huruvida det vore möjligt att vidtaga några åtgärder till
lindrande av bensinskattens verkningar för — förutom yrkesfiskare — andra
förbrukare, som rätteligen icke borde drabbas av skatten.
På hemställan av utskottet lämnade 1938 års riksdag motionerna utan
åtgärd.
I en vid 1939 års riksdag väckt motion II: 309 (av herrar Werner i Höjen
och Pettersson i Rosta) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag till sådan ändring i 1929 års förordning
om särskild skatt å bensin och motorsprit att i jordbruksdrift förbrukad bensin
befriades från erläggande av bensinskatt.
1939 års bevillningsutskott anförde i sitt över bl. a. förevarande motion
avgivna betänkande nr 3 i hithörande delar följande.
I motionen II: 309 har framställts krav om skattefrihet för bensin, som
förbrukas i jordbruksdrift. I samband med förslaget till omläggning av auto
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
11
mobilbeskattningen var samma fråga i anledning av väckta motioner föremål
för 1938 års riksdags uppmärksamhet. Av skäl som framgå av den tidigare
redogörelsen beslöt riksdagen på hemställan av bevillningsutskottet avslå
sistnämnda motioner. Yad angår det i den förevarande motionen framlagda
förslaget till lösning av frågan om restitution av skatt å bensin, använd i jordbruksdrift,
finner utskottet detta förslag lida av den svagheten att en något
så när nöjaktig kontroll över att restitutionsrätten ej missbrukas skuile
erfordra åtgärder, vilka ej stå i rimligt förhållande till den relativt ringa fördel,
som förslaget skulle komma att bereda varje enskild jordbrukare. Det är
vidare givet att, därest sådan rätt medgives. jordbrukare, samma förmån icke
skulle kunna förvägras andra grupper av bensinförbrukare, vilka rätteligen
icke borde drabbas av ifrågavarande skatt. En sådan utsträckning av restitutionsrätten
skulle emellertid föranleda ytterligare svårigheter i kontrollhänseende.
Enligt vad utskottet inhämtat är den i motionen berörda frågan föremål
för närmare övervägande inom lantbruksstyrelsen. På grund härav och då,
på sätt 1938 års bevillningsutskott anfört, det torde kunna förväntas, att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på frågan, anser sig utskottet icke böra
förorda bifall till motionärernas hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning i förevarande ämne.
I enlighet med utskottets hemställan lämnades ovannämnda motion II: 309
av 1939 åra riksdag utan åtgärd.
Frågan om restitution av skatt å bensin, som användes inom jordbruket,
har behandlats i tre av de till behandling i nu förevarande betänkande upptagna
motionerna, nämligen i de likalydande motionerna 1:115 och II: 218
samt i motionen II: 222. Av innehållet i motionerna må här återgivas följande.
I motionerna 1:115 och II: 218 har erinrats om den höjning av bensinskatten
som föreslagits i proposition nr 5 till innevarande års riksdag. Ökad
beskattning på bensinen skulle enligt motionärernas mening medföra, att
bensintraktorerna komme att omändras till fotogendrift, vilket i sin tur skulle
giva till resultat en ökad förbrukning av såväl fotogen som smörjoljor
för uppnående av samma arbetsresultat. Då priset i svensk hamn
på fotogen och bensin i stort sett vore detsamma, skulle alltså en onödig
förbrukning av hårdvaluta bliva följden. Någon begränsning i användningen
av drivmedel inom jordbruket med åtföljande produktionsminskning
för att härigenom åstadkomma minskning i förbrukning av importerade
drivmedel hade i varje fall icke ifrågasatts. Det verkliga förhållandet syntes
vara, att man förbisett användningen av bensin för jordbrukets traktorer,
vilket sannolikt sammanhängde med att bensintraktorer först under sista halvåret
1947 började i större utsträckning importeras till Sverige. Med hänsyn
till jordbrukets trängande behov av traktorer med tillhörande redskap vore
importen av traktorer nödvändig. Även om den ökade förbrukning av fotogen
och smörjoljor, som skulle bli följden vid några tusen bensindrivna traktormotorers
ändring till fotogendrift, icke ansåges så betydelsefull, vore dock
den minskning av traktors motorstyrka och arbetsresultat, som bleve följden,
ur jordbrukets synpunkt desto allvarligare. Om traktorn vid bensindrift vore
avsedd att användas för eu 2-skärig 12" plog på flertalet jordar, skulle änd
-
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
ringen kanske medföra att i regel endast 1-skärig plog med åtföljande försämrat
arbetsresultat skulle kunna användas. Traktorn skulle härigenom fördyras,
arbete och material förbrukas, samtidigt som ett sämre arbetsresultat
med traktorn skulle uppnås, varjämte för landet som helhet en onödig kapitalinvestering
skedde. Även när det gällde svensktillverkade traktorer skulle
möjlighet till bensindrift medföra många fördelar.
Motionärerna ha vidare framhållit att nyssnämnda fråga aktualiserade
bränslefrågan i stort inom jordbruket. De tillämpade beskattningsprinciperna
med frihet från skatt på fotogen i stället för skatterestitution på bensin, som
användes för jordbruksändamål, hade medfört, att de bensinkonstruerade
motorerna vid importen till Sverige ändrades för fotogendrift, varigenom jordbruket
erhölle en maskin som bleve mindre lättskött än bensinmotorn och med
minskad motorstyrka och arbetskapacitet. Ur nationalekonomisk synpunkt
bleve resultatet ökad förbrukning av valuta på grund av den något större
traktor jordbrukaren måste skaffa för att få tillräcklig motorstyrka vid fotogendrift
samt, såsom redan framhållits, ökad förbrukning av fotogen och
smörjolja.
Motionärerna ha slutligen understrukit, att då den principen valts, att bensinskatten
helt vore avsedd för vägarnas underhåll, vore det också logiskt, att
bensin använd för jordbruksändamål vore skattefri, således icke endast bensin,
som användes för jordbrukstraktorer, utan även bensin för hjälpmotorer till
skördetröskor och stationära motorer för mjölkmaskiner m. m.
Även i motionen II: 222 ha framhållits de olägenheter som en omändring
till fotogendrift av bensindrivna traktorer skulle medföra. Enligt vad i motionen
framhållits syntes tidpunkten nu vara inne för medgivande av restitution
av skatt å bensin, som användes inom jordbruket. Mot medgivandet av
restitution kunde invändas, att jordbrukaren använde bensin för t. ex. sin
personbil och därvid skulle missbruka bensinskattefriheten även för denna
bensin. Häremot kunde anföras, att prejudikat redan förefunnes i det system
som tillämpades, då viss petroleumprodukt användes för drivande av automobil,
t. ex. brännolja för dieselmotorer. Härvid inlevererade bilägaren bränsleskatten
i efterskott, varvid förbrukad kvantitet brännolja uppgåves. Bilägaren
vore härvid icke skyldig att verifiera eller på annat sätt styrka förbrukningen
av brännolja. I fråga om jordbrukets traktorer syntes, om en kontroll av förbrukad
kvantitet ansåges nödvändig, en tillfredsställande kontroll kunna
vinnas med hjälp av befintliga krisorgan eller sedermera av lantbruksnämnderna.
Jordbrukets storlek, odlade grödor samt dagsverksjournaler med uppgift
om körtimmar med traktorn gåve en god ledning för kontrollanten för
bedömning av förbrukad kvantitet. Eventuellt vore en viss grundtilldelning för
viss storlek på jordbruk tänkbar.
Utskottets yttrande.
I utskottets betänkande nr 8 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 5 med förslag till förordning om särskild automobilskatt, m. m. —
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
i vilket betänkande utskottet bl. a. förordat en skärpning av bensinbeskattningen
fr. o. m. den 1 april 1948 med 27 öre per liter — har omnämnts, att
i vissa motioner framförts yrkande om införande av rätt till restitution av
skatt för bensin, som använts i jordbruk eller yrkesmässigt bedrivet fiske.
I detta hänseende anförde utskottet, att införandet av en dylik restitutionsrätt
vore förenad med åtskilliga svårigheter av teknisk natur, vilka krävde
noggranna överväganden. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande spörsmål
kunde lösas fristående från frågan om skärpning av bensinbeskattningen hade
utskottet ansett det lämpligt att först i ett senare betänkande framlägga sin
ståndpunkt i dessa restitutionsfrågor.
Vad angår frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes
för jordbruket, har i de likalydande motionerna 1:115 (av herr Hjalmar
Nilsson m. fl.) och II: 218 (av herr Hseggblom m. fl.) hemställts, att riksdagen
måtte dels besluta om restitutionsförfarande för bensin för jordbrukets
drift, vilket förfarande skulle avse antingen skatten för bensin i dess helhet
eller den föreslagna tilläggsskatten för bensin, dels ock i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag beträffande formerna för restitutionsförfarandet.
Vidare har i motionen II: 222 (av herr Nilson i Spånstad) hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att restitution av bensinskattemedel för
bensin, som användes inom jordbruket, beviljades enligt samma grunder som
nu tillämpades för inom fiskerinäringen använd bensin. I fråga om motiveringen
för dessa yrkanden har särskilt åberopats dels den aktuella skärpningen
i bensinbeskattningen och dels den omständigheten, att f. n. importerades
från England ett betydande antal traktorer, byggda för bensindrift.
Utskottet vill till en början understryka, att frågan om rätt till restitution
av skatt för bensin, som användes för jordbrukets drift, självfallet fått
ökad betydelse i anledning av den rid årets riksdag beslutade höjningen av
bensinbeskattningen fr. o. in. den 1 april 1948 från 18 till 45 öre per liter.
Såsom utskottet i annat sammanhang framhållit måste denna skärpning i
bensinbeskattningen visserligen anses vara av tillfällig natur, men även en
skattehöjning på kortare tid föranleder givetvis, att kravet på rätt till sådan
restitution varom här är fråga ägnas särskild uppmärksamhet.
Då utskottet i vissa tidigare avgivna betänkan den rörande skärpning av
den indirekta beskattningen förordat, att dylika skärpningar genomfördes,
har utskottet samtidigt därmed betonat, att skärpningarna icke borde drabba
den speciella näringsgren eller verksamhet, som gjordes till föremål för skärpt
beskattning, utan i stället borde slå igenom i konsumentpriserna. Beträffande
bensin, som användes vid jordbrukets drift, torde det knappast vara
praktiskt möjligt att vidtaga sådana anordningar att kostnadsökningarna i anledning
av skärpningen av skatten å bensin kunna överflyttas å konsumenterna
genom mera generella höjningar av priserna på jordbrukets produkter. Även
denna omständighet förtjänar att beaktas vid ett ståndpunktstagande till den
nu föreliggande restitutionsfrågan.
Skärpningen i bensinbeskattningen kommer vidare att medföra, att frågan
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
om rätt till restitution av erlagd skatt för bensin, som använts vid jordbrukets
drift, fått en större ekonomisk räckvidd än tidigare för varje enskild förbrukare.
Detta bör å andra sidan föranleda, att åtgärder i syfte att tillmötesgå
de i motionerna framförda önskemålen måste övervägas med särskilt beaktande
av frågans rent ekonomiska sida såväl ur kontrollsynpunkt som eljest.
För egen del är utskottet i princip av den uppfattningen, att — då de genom
bensinbeskattningen inflytande skattemedlen äro avsedda att bidraga till
täckande av kostnaderna för vägväsendet — kompensation bör lämnas
jordbruket för de särskilda kostnader som uppkomma till följd av beskattningen
av bensin som användes såsom drivmedel för jordbrukets
maskiner. Huruvida kompensationen bör avse endast tilläggsskatten å bensin
eller göras mera omfattande vill utskottet i detta sammanhang lämna öppet.
Beträffande det närmare tillvägagångssättet för genomförandet av en restitutionsrätt
med avseende å bensin, som användes för jordbrukets drift,
anser utskottet sig icke kunna med ledning av nu föreliggande utredningsmaterial
anvisa en slutgiltig lösning av denna fråga.
Emellertid har inom utskottet diskuterats olika utvägar för anordnandet
av ett restitutionsförfarande. Sålunda har ifrågasatts, huruvida icke en kompensation
för bensinbeskattningen skulle kunna genomföras på så sätt, att vid
den årliga jordbruksregleringen beaktades jämväl de av bensinbeskattningen
föranledda kostnadsökningarna för vissa jordbruk. En annan lösning av
restitutionsfrågan, vilken åtminstone provisoriskt skulle kunna visa sig
acceptabel, vore den att statens livsmedelskommission eller annan statlig
myndighet erhölle bemyndigande att efter ansökan utanordna individuell
ersättning med belopp, motsvarande vad som enligt företedd
utredning kunde antagas hava erlagts i bensinskatt för i första
hand bensin som förbrukats för traktordrift. I dylika fall borde ersättningsbeloppets
storlek grundas — icke endast på styrkta uppgifter rörande omfattningen
av verkställda bensininköp under en närmare angiven tidsperiod —
utan även på vunna upplysningar rörande traktorns storlek och användningstid,
jordbrukets areal o. d. Jämväl den utvägen skulle måhända kunna vara
framkomlig, att restitutionsrätten på ett eller annat sätt sammankopplades
med den bensinransonering, som inom en nära framtid torde komma att
genomföras.
I enlighet med det nu anförda tillstyrker utskottet, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes för
jordbrukets drift. Kesultatet av denna utredning bör föreläggas 1949 års
riksdag.
Med hänsyn bl. a. till den i motionerna omnämnda importen från England av
bensindrivna traktorer synes det emellertid angeläget att restitution av skatt
för bensin som användes vid jordbruket till bensindrivna traktorer medgives
åtminstone i viss utsträckning redan fr. o. m. den 1 april 1948. Utskottet anser
sig därför böra föreslå, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att —
15
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
därest det skulle visa sig praktiskt möjligt att genomföra en individuell restitution
i dylika fall — förordna om restitution av tilläggsskatten å sådan bensin,
som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden den
1 april 1948—den 31 mars 1949. Restitutionsrätten bör självfallet omfatta endast
tilläggsskatten å sådan bensin som använts vid jordbrukets skötsel i
mera inskränkt bemärkelse; till den del traktorer användas för landsvägskörning
eller skogstransporter bör restitution ej ifrågakomma. Vid utnyttjandet av
nu nämnda bemyndigande bör tillses, att några mera invecklade regler för
rätten att åtnjuta restitution icke uppställas; tvärtom bör restitution utgå
efter förhållandevis schematiska grunder. Det nu gällande villkoret att restitution
enligt 1929 års kungörelse må beviljas endast om förbrukningen under
ett kvartal överstigit 500 liter torde böra jämkas på så sätt att restitution må
åtnjutas därest kvartalsförbrukningen kan antagas ha överstigit 100 liter. Skulle
de praktiska svårigheterna att utnyttja detta bemyndigande visa sig alltför
stora, förutsätter utskottet att i det förslag, som kan komma att framläggas i
anledning av den av utskottet förordade utredningen, upptagas bestämmelser
om retroaktiv rätt till restitution av bensinskatt i samma omfattning som avses
i nyssnämnda bemyndigande. Utskottet förutsätter, att dessa uttalanden från
utskottets sida, därest de lämnas utan erinran av riksdagen, komma att- medföra,
att någon ombyggnad av de importerade bensintraktorerna icke verkställes
i större omfattning.
Vad härefter angår frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som
användes vid yrkesmässigt bedrivet fiske, har i de likalydande motionerna
I: 2 (av herr Emil Petersson) och II: 8 (av herr Utbult m. fl.) yrkats, att riksdagen
måtte besluta, att bensinskatten skulle borttagas på sådan bensin, som
användes vid yrkesmässigt utövande av fiske, eller, om detta av vissa skäl
icke läte sig göra, att skatten restituerades direkt till förbrukaren, såsom i
Danmark, eller att yrkesfiskare finge inköpa avgiftsfri bensin, såsom i Norge.
Vidare har i de likalydande motionerna 1: 202 (av herr Hällgren) och II: 323
(av herrar Skoglund i Umeå och Jonsson i Skedsbygd) hemställts, att riksdagen,
därest höjning av bensinskatten beslutades, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning, huruvida utöver nuvarande system för kollektiv
restitution till fiskerinäringen av erlagd bensinskatt jämväl återbäring
direkt till fiskare av sådan skatt kunde ske, samt att Kungl. Maj: t till 1949
års riksdag måtte framlägga förslag i ärendet. I huvudsak samma yrkanden
ha därjämte framställts i de likalydande motionerna I: 15 (av herr Gustaf
Karlsson m. fl.) och II: 34 (av herr Johansson i Torp m. fl.), vilka båda motioner
emellertid hänvisats till jordbruksutskottet.
Vad utskottet i det föregående anfört beträffande frågan om rätt till restitution
av skatt för bensin, som användes för jordbruket, är i vissa hänseenden
tillämpligt jämväl med avseende å frågan om rätt till restitution av skatt för
bensin, som användes vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Ej heller såvitt angår
spörsmålet om restitutionsrätt i sistnämnda hänseende är utskottet berett att
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
nu framlägga förslag till slutgiltig lösning av detsamma. Då utskottet — såsom
framgår av det förut anförda — tillstyrkt att en utredning verkställdes
av frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes för jordbrukets
drift, torde det vara lämpligt att denna utredning finge avse jämväl
förevarande restitutionsfråga. Utskottet förordar alltså, att utredning verkställes
även av spörsmålet om rätt till restitution av skatt för bensin, som
användes vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Med hänsyn till att viss generell
restitution redan nu beviljas fiskets utövare och då omfattningen av denna
generella restitution bestämmes med utgångspunkt från storleken av de utav
fiskets utövare faktiskt erlagda skattebeloppen, torde några provisoriska åtgärder
i avvaktan på utredningsresultatet icke i detta fall vara erforderliga.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte
1) i anledning av de likalydande motionerna I: 115 (av herr
Hjalmar Nilsson m. fl.) och II: 218 (av herr Haeggblom in. fl.)
samt motionen II: 222 (av herr Nilson i Spånstad)
a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning snarast
möjligt rörande frågan om rätt till restitution av skatt för bensin,
som användes vid jordbrukets drift, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda,
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att —- därest praktiska svårigheter
icke skulle hindra genomförandet av restitution av förevarande
slag — förordna om restitution av tilläggsskatt å sådan bensin,
som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna traktorer under
tiden den 1 april 1948—31 mars 1949, därvid utskottet förutsätter,
att bemyndigandet utnyttjas under beaktande av vad i detta
betänkande anförts i nu berörda hänseende; samt
2) i anledning av de likalydande motionerna I: 2 (av herr Emil
Petersson) och II: 8 (av herr Utbult m. fl.) samt de likalydande
motionerna I: 202 (av herr Hällgren) och II: 323 (av herrar Skoglund
i Umeå och Jonsson i Skedsbygd) i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en allsidig
och förutsättningslös utredning snarast möjligt rörande frågan
om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes för yrkesmässigt
bedrivet fiske, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 11 mars 1948.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
17
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Velander, Frans Ericson*, Heiiman,
Wehtje, Franzon, Ramberg, Sjö, Niklasson och Petrén; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hagberg i Malmö, Björklund,
Sandberg*, Orgård, Falk, Olson i Göteborg, Sundström, Andersson i
Dunker och Larsson i Luttra.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer:
1) av herrar Velander, Wehtje, Ilagherg i Malmö och Olson i Göteborg;
2) av herr Petrén; samt
3) av herrar Andersson i Dunker och Larsson i Luttra.
2—SOS <S
Bihang till riksdagens protokoll 1248.
7 sand.
Nr 23—24.