Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
1
Nr 21.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
anvisningarna till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
I en den 16 januari 1948 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 42, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av anvisningarna till 29 och 41 §§
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, dels att till punkt 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 skall fogas ett nytt stycke av
nedan angiven lydelse, dels ock att punkt 1 av anvisningarna till 41 §
samma lag* 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
Anvisningar Anvisningar
till 29 §. till 29 §.
4. Aktiebolag, ekonomisk---
undgå taxering.
Den omständigheten — — — senare
år.
Har före---tillgodoräknats
honom.
Angående avdrag för nedskrivning
av värdet å rättigheter till leverans av
maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier enligt ej
fullgjorda köpekontrakt stadgas i
punkt 1 av anvisningarna till 41 §.
1 Senaste lydelse av punkt 4 av anvisningarna till 29 §, se 1938:368 samt av punkt 1 av
anvisningarna till 41 §, se 1945: 778.
1 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 7 samt. Nr 21—22.
4. Aktiebolag, ekonomisk----
undgå taxering.
Den omständigheten--— se
nare
år.
Har före — —- — tillgodoräknats
honom.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
Nuvarande lydelse:
till 41 §.
1. Inkomst av---och skulder.
För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande
dock av följande. Därest vinstresultatet
påverkats därav, att bland intäkter
upptagits sådana intäkter, vilka
icke skola beskattas såsom inkomst,
eller uteslutits intäkt, som
skolat medräknas, eller bland utgifter
avförts sådana poster, för vilka
vid inkomstberäkningen avdrag icke
får ske, skall företagas erforderlig
justering av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de i
denna lag stadgade grunder. Den i
räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse —
såsom lager av råvaror, halv- och
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. — skall endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av dylika tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt
må godkännas endast i den mån det
visas, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat
skick försälj es.
Föreslagen lydelse:
till 41 §.
1. Inkomst av---och skulder.
För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande
dock av följande. Därest vinstresultatet
påverkats därav, att bland intäkter
upptagits sådana intäkter, vilka
icke skola beskattas såsom inkomst,
eller uteslutits intäkt, som
skolat medräknas, eller bland utgifter
avförts sådana poster, för vilka
vid inkomstberäkningen avdrag icke
får ske, skall företagas erforderlig
justering av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de i
denna lag stadgade grunder. Den i
räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse —-såsom lager av råvaror, halv- och
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. — skall endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av dylika tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt
må godkännas endast i den mån det
visas, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat
skick försäljes. Beträffande värdet å
rättigheter till leverans av maskiner
och andra för stadigvarande bruk av
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
3
Nuvarande lydelse:
Vad här---årets inkomst.
Om beskattningsmyndighet,--
— till beskattning.
Motsvarande gäller---års in
komstberäkning.
Föreslagen lydelse:
sedda inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt må nedskrivning av
värdet därå godkännas endast i den
mån den skattskyldige visar, att inköpspriset
för tillgångar av samma
slag å balansdagen understiger det
kontraherade priset, eller det göres
sannolikt, att dylikt prisfall kommer
att inträffa innan tillgångarna levereras.
Vad här---årets inkomst.
Om beskattningsmyndighet, — —
— till beskattning.
Motsvarande gäller — — — års inkomstberäkning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall äga
tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1948. Utan hinder av
vad i denna lag stadgas må dock godkännas sådan nedskrivning av värdet
å rättighet till leverans av fartyg, som skattskyldig verkställt jämlikt förordningarna
om krigskonjunkturskatt för åren 1946 och 1947.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
I propositionen föreslås viss begränsning av rätten till avdrag vid taxering
för nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av maskiner och andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt.
Sålunda föreslås att nedskrivning må godkännas endast i den mån den
skattskyldige visar, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen
understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt att
dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras.
Enligt gällande bestämmelser må från bruttointäkt av rörelse jämlikt
29 § kommunalskattelagen avdrag göras för värdeminskning genom slitning,
utrangering eller eljest av rörelseidkaren tillhöriga maskiner och
andra inventarier. Av punkt 3 a. av anvisningarna till nämnda paragraf
framgår, att kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadig
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
varande bruk avsedda inventarier i regel skola avdragas genom årliga
värdeminskningsavdrag. Enligt punkt 4 av samma anvisningar må emellertid
aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank
berättigas åtnjuta avdrag för värdeminskning å anläggningstillgångar
av ifrågavarande slag i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna
(s. k. fri avskrivning).
Slutligen må erinras om stadgandet i 41 § kommunalskattelagen enligt
vilket inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder,
i den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i nämnda
lag.
Under senare år har till diskussion upptagits frågan, huruvida gällande
lagbestämmelser kunde anses medgiva rätt för de skattskyldiga att vid beräkningen
av inkomst av rörelse tillgodoföra sig avdrag för nedskrivning
av värdet å rättigheter till leverans av tillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt.
Vad först angår nedskrivning av leveranskontrakt å lager av varor, råmaterial,
hel- och halvfabrikat m. m., må erinras därom att — sedan regeringsrätten
genom utslag den 11 juni 1945 tagit ställning till denna fråga
och därvid funnit rätt till avdrag för sådan nedskrivning föreligga i praktiskt
taget samma utsträckning som om det gällt redan levererade lagertillgångar
— 1945 års riksdag vid dess höstsession beslutat sådan ändring
i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, att nedskrivning av värdet
å rättigheter till leverans av dylika tillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt
finge vid taxeringen godkännas endast i den mån det visades, att inköpspriset
för tillgångar av samma slag å balansdagen understege det kontraherade
priset, eller det gjordes sannolikt, att dylikt prisfall komme att
inträffa innan tillgångarna levererades eller av den skattskyldige i oförändrat
eller förädlat skick försåldes. I fråga om förarbetena till denna lagstiftning
torde här allenast få hänvisas till vad i proposition nr 377 och
i bevillningsutskottets betänkande nr 64 anförts.
Vad beträffar spörsmålet om avdrag för nedskrivning av leveranskontrakt
å maskiner och andra inventarier har regeringsrätten nyligen avkunnat
ett utslag av prejudicerande betydelse (regeringsrättens utslag den 26
september 1947 på besvär av Rederiaktiebolaget Poseidon). Ifrågavarande
rederiaktiebolag, som åtnjöt rätt till fri avskrivning, förklarades nämligen
berättigat till avdrag för i räkenskaperna verkställd nedskrivning av
värdet å bolagets rätt till leverans av ett fartyg. (Ett av de i beslutet deltagande
fyra regeringsråden var från beslutet skiljaktigt och fann bolaget vara
berättigat till avdrag allenast med belopp, som kunde antagas svara mot
skäligen befarad nedgång i värdet å bolagets rätt till leverans av fartyget
i fråga.) Innebörden av detta regeringsrättens utslag torde vara den, att i
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen medgiven rätt till fri avskrivning
å maskiner och inventarier skall utan inskränkning anses innefatta
jämväl rätt till fri avskrivning av värdet å rättighet till leverans av dylika
tillgångar.
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
5
Sedan departementschefen under hand uppdragit åt allmänna ombudet
hos mellankommunala prövningsnämnden, förste taxeringsrevisorn Ernst
Anneli, att utreda frågan om eventuell begränsning av rätten att vid inkomstberäkningen
njuta avdrag för nedskrivning å beställda maskiner och
andra inventarier, har Anneli upprättat och till departementschefen överlämnat
en den 10 november 1947 dagtecknad promemoria rörande begränsning
av rätten till avskrivning på beställda maskiner och andra inventarier.
över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från Sveriges köpmannaförbund),
överståthållaråmbetet (med överlämnande av ett av taxering sintendent
en E. Hjohlman avgivet yttrande), länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands,
Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Sveriges industriförbund samt Sveriges redareförening.
Dessutom har i anledning av promemorian en skrift inkommit från
Svenska tidning sutgiv ar ef öreningen.
Beträffande innehållet i nämnda promemoria och de däröver avgivna yttrandena
tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen (s. 7—24).
Vad angår departementschefens motivering för det i den föreliggande
propositionen framlagda förslaget får utskottet likaledes hänvisa till propositionen
(s. 24—29).
I en till utskottet inkommen skrift från Sveriges redareförening ha erinringar
i skilda avseenden framförts mot det i propositionen framlagda
förslaget. Därjämte har Svenska tidningsutgivareföreningen till utskottet
''ingivit en avskrift av den skrivelse, som föreningen i anledning av Annells
promemoria tillställt departementschefen.
Sveriges redareförening har anfört bl. a., att enligt den praxis, som beskattningsnämnderna
hittills tillämpat, rederierna i regel medgivits avdrag
för nedskrivning å kontraherade fartyg till deras förkrigsvärde, och därvid
hade icke fordrats annan bevisning av den skattskyldige än om storleken
av kontraktssumman samt om förkrigsvärdet av det nybeställda fartyget. I
propositionen hade departementschefen förordat, att rätten till avdrag för
kontraktsrisk skulle omfatta —- utöver vad i Annells promemoria föreslagits
—- jämväl rätt till avdrag för vid balansdagen beräkneligt prisfall å det
kontraherade inventariet. Departementschefen hade därvid framhållit, att
överprisavdraget i detta fall skulle medgivas, i huvudsaklig överensstämmelse
med hittills gällande praxis hos beskattningsnämnderna, vilken stode
i god överensstämmelse med ett av styrelsen för Föreningen Auktoriserade
revisorer gjort uttalande, att leveranskontrakt å tonnage skapade ett mot
överpriset svarande avskrivningsbehov. Enligt föreningens mening överensstämde
förfatlningsförslaget i denna del icke med departementschefens
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
förenämnda uttalande, i följd varav risk förelåge för att bestämmelserna
kunde komma att tillämpas på annat sätt än som därmed avsåges. För
att undvika onödiga tvister angående stadgandets innebörd och med hänsyn
till vikten av att rederiföretagen på förhand ägde kännedom om i vilken
omfattning de skulle äga tillgodonjuta avdrag för prisfallsrisken å kontraherat
tonnage, erfordrades ändring i förslaget i berörda hänseende. Ett
klarläggande uttalande erfordrades därjämte beträffande det fall, att, om
ett rederiföretags vinstresultat för det beskattningsår kontrakt tecknats om
ett nytt fartyg ej medgåve avdrag för nedskrivning med hela beloppet för
prisfallsrisken, rederiet skulle äga rätt tillgodonjuta återstoden av avdraget
under de därefter följande åren. Då leveranstiden för nya fartyg vore
mycket lång samt det kunde befaras, att fartygsvärdena kunde komma
att nedgå under förkrigsvärdena och sålunda prisfallsrisken bleve större
än den, som ursprungligen beräknats, borde skattskyldig, som kunde visa
att ett större avdrag erfordrades för att täcka sagda risk, äga rätt att under
leveranstiden erhålla sådan jämkning i det tidigare beviljade avdraget, att
hela prisfallsrisken blivit täckt, då fartyget levererades. Föreningen kunde
ej biträda departementschefens uppfattning att några allvarliga invändningar
ej kunde riktas mot att de nya bestämmelserna tillämpades vid 1948
års taxering. Såsom exempel kunde nämnas ett rederi, som för några år
sedan tecknat kontrakt om ett nybygge, vilket ännu ej levererats, och därvid
i sina räkenskaper för samma år verkställt nedskrivning för kontraktsrisken
men ej utnyttjat eller kunnat utnyttja avdraget härför vid tidigare
års taxeringar. Det måste då anses synnerligen obilligt, om avdraget till
följd av den föreslagna bestämmelsen om ikraftträdandet ej kunde erhållas
vid 1948 års taxering. Förslaget innebure vidare, att ett rederi, som redan
i början av år 1947 tecknat kontrakt om ett nytt fartyg och därvid i sina
kalkyler om möjligheten att bära merkostnaderna för fartyget räknat med
att rederiet liksom hittills skulle äga rätt till avdrag för den affärsmässiga
risken å det kontraherade fartyget, betoges denna rätt. Ett sådant rederi
kunde till följd av sagda föreskrift komma att försättas i en brydsam ekonomisk
belägenhet. Bestämmelsen komme även att bliva tillämplig å ett
rederi med räkenskapsår exempelvis för tiden den V, 1946—*/« 1947, i vilket
fall taxeringen skulle verkställas först år 1948, medan avskrivningen
i räkenskaperna redan gjorts under år 1947, innan förslaget till de nya bestämmelserna
varit känt.
Svenska tidningsutgivareföreningen har i ovannämnda skrivelse till
Kungl. Maj :t uttalat, att föreningen i allt väsentligt instämde i vad Sveriges
industriförbund m. fl. näringsorganisationer anfört i gemensamt remissyttrande
över Annells promemoria. Den svenska tidningspressen vore för
anskaffande av erforderliga maskiner för sättning, stereotypering och tryckning
så gott som helt hänvisad till import från Storbritannien och Förenta
staterna. Den inhemska maskintillverkningen kunde endast fylla en ringa
del av den grafiska branschens behov. Alltsedan år 1939 hade det i stort
Bevillningsutskottets betänkande nr 21. <
sett varit omöjligt för tidningsföretagen att importera erforderliga maskiner.
Detta hade helt naturligt medfört en onormalt stor nedslitning av den
befintliga maskinparken. Ett stort antal tidningsföretag hade under årens
lopp tecknat leveranskontrakt på rotationspressar, snällpressar och sättmaskiner
m. in., men det vore endast en ringa del av dessa avtal, som kunnat
fullföljas. I stor utsträckning hade företagens leveransavtal uppgjorts under
en helt annan ekonomisk synvinkel än den nu rådande. Ända till för
något år sedan hade tidningsföretagen all anledning att räkna med att de
närmaste åren skulle medföra ett normalt ekonomiskt framåtskridande, innebärande
större upplagor, ökad annonsering, återgång till och ökning av
förkrigstidens textformat. Med dessa utgångspunkter hade leveranskontrakt
träffats om import av maskiner till sådana värden, som i nu rådande situation
kunde beräknas bli långt ifrån räntabla. Härav framginge, att tidningsföretagen
med hänsyn till de närmaste årens väntade konjunkturer
måste räkna med begränsade möjligheter att verkställa önskvärda avskrivningar
på de beställda maskinerna, sedan de levererats. Däremot torde det
ändrade konjunkturläget icke i nämnvärd utsträckning ha påverkat tidningsföretagens
rörelseresultat för 1947. Med hänsyn härtill skulle det för
ett flertal tidningsföretag vara angeläget att redan nu göra avskrivningar
på kontraherade men ännu ej levererade maskiner och åtnjuta avdrag
härför vid taxering. Maskinerna vore nödvändiga, men deras värde för
tidningsföretagen kunde icke sägas bli detsamma som då de beställdes. Därmed
vore dock icke sagt, att marknadsvärdet i och för sig avsevärt nedgått
under det avtalade priset och att avdragsrätt sålunda skulle föreligga även
enligt det nu framlagda lagförslaget. Ett bifall i oförändrat skick till förslaget
skulle i viss mån medföra retroaktiva verkningar, eftersom ett flertal
företag med fri avskrivningsrätt i 1947 års bokslut i förlitande på giltigheten
av regeringsrättens utslag i målet rörande Rederiaktiebolaget Poseidon
verkställt avskrivningar å leveranskontrakt. På grund av det tidigare
ovissa rättsläget hade företagen hittills i regel underlåtit detta, även om det
ur bokföringssynpunkt eljest skulle ha varit berättigat. Det måste därför
anses skäligt om avdrag härför finge åtnjutas vid 1948 års taxering. Om
den föreslagna lagändringen skulle godkännas, måste föreningen i allt fall
avstyrka, att den skulle vinna tillämpning även vid taxeringen under 1948.
Utskottets yttrande.
1 den ifrågavarande propositionen föreslås införande av bestämmelser,
enligt vilka nedskrivning av leveranskontrakt å maskiner och andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier skall vid inkomsttaxeringen godkännas
endast i den mån den skattskyldige visar, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade priset,
eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras. Detta förslag har närmast föranletts av ett av rege
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
ringsrätten den 26 september 1947 meddelat utslag, varigenom rätten till
fri avskrivning å inventarier förklarats gälla jämväl med avseende å leveranskontrakt
å beställda inventarier. Propositionen innebär sålunda, att
i författningstexten skall uttryckligen fastslås, att rätten till fri avskrivning
omfattar endast levererade maskiner och andra inventarier. Beträffande
kontraherade tillgångar skall i stället, såsom framgår av vad ovan
nämnts, avdrag medgivas för nedskrivning till följd av under leveranstiden
inträffat prisfall eller uppkommen risk för prisfall å de beställda tillgångarna.
Förslaget överensstämmer i huvudsak med den reglering, som vid
1945 års riksdag under dess höstsession beslöts i fråga om leveranskontrakt
å varor. Medan rätten till fri avskrivning tillkommer endast aktiebolag, ekonomiska
föreningar, ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker, skall den
föreslagna avdragsrätten gälla för alla rörelseidkare med ordnad bokföring.
Den nya lagstiftningen föreslås skola äga tillämpning redan med avseende
å årets taxering.
Den föreliggande propositionen berör sålunda frågan om omfattningen
av det område, inom vilket rätt till fri avskrivning å inventarier skall vara
medgiven. Då vidare i den av förste taxeringsrevisorn Ernst Anneli upprättade
promemorian, vilken legat till grund för propositionen, en redogörelse
lämnats för de hittills vunna erfarenheterna av den fria avskrivningsrätten,
anser sig utskottet till en början böra i korthet erinra om de
synpunkter, som tillmättes avgörande betydelse vid införandet av denna
rätt i vår skattelagstiftning.
Förslag till bestämmelser rörande rätt till fri avskrivning å inventarier
utarbetades av 1936 års skattekommitté, vilken därvid anförde bl. a. följande.
Inom kommittén hade gjorts gällande i viss mån olika meningar
angående denna fråga. Ä ena sidan hade, under beaktande av vad som anförts
av kammarrätten och vissa andra myndigheter, yppats en viss tveksamhet
rörande lämpligheten att överhuvud gå längre än till en uppmjukning
av då gällande regler om rätt till avdrag vid beskattningen för avskrivning
å inventarier. Ä andra sidan hade ansetts, att möjligheten till
fria avskrivningar vore av så stor vikt för näringslivet och dess motståndskraft
under dåliga konjunkturer, att en fri avskrivningsrätt borde medgivas
åtminstone i viss utsträckning. Vid prövningen av de skäl, som åberopats
för den ena och den andra synpunkten, hade kommittén, under
konstaterande av svårigheten att helt undanröja anledningarna till anmärkningar
mot förslaget, enats om att en i huvudsak fri avskrivning
skulle medgivas beträffande inventarier och liknande tillgångar i rörelse,
såvitt avsåge aktiebolag och ekonomiska föreningar m. fl. affärsdrivande
juridiska personer. Begagnades fri avskrivningsrätt, skulle denna bindas
vid räkenskaperna även därutinnan att avdrag ej medgåves med större belopp
än som skett i dessa. Kommittén fann det emellertid ej tillrådligt att
i de fall, då fri avskrivning i princip medgåves, göra denna ovillkorlig.
Med den allmänna ståndpunkt kommittén intagit till frågan om rätt till
fri avskrivning borde en viss försiktighet med dess införande iakttagas.
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
9
Kommittén erinrade därvid om att beträffande varulager enligt gällande
lagstiftning i räkenskaperna skedd värdesättning i regel väl skulle godkännas,
men att den kunde frångås, därest särskilda omständigheter därtill föranledde.
Detta undantagsstadgande hade tolkats så, att räkenskapernas lagervärdering
kunde vid taxeringen frångås, därest den visades strida mot
god köpmannased. En dylik tämligen vag formulering vore i och för sig
mindre lämplig. I brist på erfarenheter rörande de olika anledningar, som
kunde göra en korrigering av böckernas avskrivningar önskvärd, vore det
emellertid utomordentligt svårt att finna en mera preciserad avfattning
av en bestämmelse, avsedd att sättas i myndigheternas hand som ett vapen
mot missbruk av den fria avskrivningsrätten. Kommittén föreslog därför,
att ett inskränkande stadgande av samma innebörd som beträffande varulager
infördes, och ville endast framhålla, att även om det i allmänhet vore
svårt att bedöma vad som vore att hänföra till god köpmannased eller ej,
det dock i vissa fall kunde vara uppenbart, att man brutit mot sunt affärsbruk;
i dylika fall borde undantagsstadgandet kunna tillämpas. Måhända
kunde — yttrade kommittén — sedan några års erfarenhet vunnits, anledning
föreligga att söka finna en mera preciserad bestämmelse.
1 propositionen nr 258 till 1938 års riksdag med förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen hade bestämmelserna om den fria avskrivningsrätten
i huvudsak den lydelse, som blev av riksdagen antagen
och som fortfarande gäller. Det uttalades sålunda i punkt 4) första stycket
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, att fri avskrivning må
tillgodonjutas endast där tillfredsställande utredning föreligger om vad
som återstår i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet å
ifrågavarande tillgångar samt dessa ävensom avskrivningar å desamma i
den skattskyldiges räkenskaper och i företedd utredning redovisas på sådant
sätt, att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgångarna framdeles
möjligen uppkommande vinster ej skola undgå taxering. I anslutning härtill
fanns i propositionen ett stadgande, enligt vilket, om den skattskyldige
uppfyller dessa betingelser, rätt att tillgodonjuta fri avskrivning icke må
förvägras honom, såvida ej särskilda förhållanden i avseende å den skattskyldiges
rörelse därtill föranleda. Detta stadgande hade liknande syfte,
som den av skattekommittén föreslagna inskränkningen i den fria avskrivningsrätten.
På förslag av bevillningsutskottet uteslöts emellertid sistnämnda stadgande
ur författningstexten. Utskottet ansåg nämligen, att detsamma vore
till sin innebörd oklart och kunde tänkas föranleda taxeringsmyndigheterna
att i otid vägra avdrag för i räkenskaperna gjorda avskrivningar. Det
uttryckliga framhållandet, att räkenskaperna kunde frångås, hade bundits
vid villkor av så vag innebörd, att nämnderna rent av kunde frestas framkonstruera
särskilda omständigheter för att motivera en från deras synpunkt
önskvärd ökning av skatteunderlaget. Då utskottet stannat för att
låta den ifrågavarande punkten helt utgå, hade beaktats, att anvisningspunkten
i övrigt ej medgåve en alldeles ovillkorlig fri avskrivningsrätt,
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
även om de formella villkoren för sådan rätt vore för handen, enär enligt
densamma den skattskyldige »må berättigas» till fri avskrivning. Följaktligen
bortfölle ej — yttrade utskottet — om punkten i fråga utginge,
den möjlighet att ingripa mot missbruk, som propositionens formulering
avsåge att upprätthålla.
Av vad nu anförts framgår att vid tillkomsten av 1938 års skattelagstiftning
en viss försiktighet eftersträvats vid utformningen av bestämmelserna
om den fria avskrivningsrätten. Man ville förhindra, att avdrag medgives i
sådana fall, där nedskrivningen kan betraktas såsom ett missbruk av denna
rätt. 1 Annells promemoria har uttalats, att den fria avskrivningen visserligen
varit ägnad att i stor utsträckning bidraga till en konsolidering inom
näringslivet, men att densamma likväl så ofta utnyttjats till överdrift, att
vissa därav föranledda olägenheter fått väsentlig betydelse. I remissyttrandena
från de hörda myndigheterna ha dessa uttalanden i allmänhet lämnats
utan erinran, varjämte i några yttranden uttalandena ytterligare under strukits.
Utskottet vill för sin del betona, att någon anledning till tvivelsmål
i fråga om önskvärdheten och lämpligheten av den fria avskrivningsrättens
bibehållande i vår skattelagstiftning i och för sig icke förefinnes. Vad
som nu förekommit synes emellertid utskottet giva vid handen, att de av
1936 års skattekommitté gjorda uttalandena rörande behovet av en uttrycklig
bestämmelse till förhindrande av överdrifter vid utnyttjandet av den fria
avskrivningsrätten hade goda skäl för sig. Ehuru utskottet givetvis icke för
egen del har möjlighet att närmare bedöma, huru reglerna om den fria avskrivningsrätten
tillämpats av taxeringsmyndigheterna, förefaller det utskottet,
som om denna rätt vid tillämpningen ansetts vara ovillkorlig, så snart de
formella betingelserna härför äro för handen. Såsom framgår av vad ovan
nämnts var detta vid tillkomsten av den fria avskrivningsrätten icke åsyftat.
Enligt utskottets mening skulle det fördenskull vara önskvärt, om en mera
preciserad bestämmelse till förhindrande av överdrifter i ifrågavarande hänseende
kunde erhållas. Införandet av en sådan bestämmelse skulle i själva
verket icke innebära annat än ett återställande av den fria avskrivningsrätten
till den omfattning, som från början varit avsedd. I likhet med departementschefen
och på av honom anförda skäl anser sig emellertid utskottet
icke böra ifrågasätta, att åtgärder för närvarande skola vidtagas i sådan
riktning. Så till vida har emellertid denna fråga aktualitet även i den nuvarande
situationen, att det icke kan anses tillrådligt att medgiva en utvidgning
av området för den fria avskrivningsrätten utöver det enligt hittillsvarande
praxis anvisade.
Då den fria avskrivningsrätten år 1938 infördes i vår skattelagstiftning,
berördes över huvud taget icke frågan om avdrag för nedskrivning å leveranskontrakt.
Sedan regeringsrätten genom ett under år 1945 meddelat utslag
förklarat en rörelseidkare berättigad att vid inkomsttaxeringen åtnjuta
avdrag för nedskrivning av leveranskontrakt å varulager, antogos vid sam
-
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
ma års höstriksdag bestämmelser innebärande en begränsning av denna avdragsrätt,
vilka bestämmelser i huvudsak voro av samma innehåll, som de
nu beträffande leveranskontrakt å inventarier föreslagna reglerna. Att bestämmelser
i sistnämnda hänseende icke redan år 1945 blevo genomförda
berodde, såsom av departementschefen framhållits, därpå att därvid icke
räknats med att den fria avskrivningsrätten skulle kunna anses omfatta även
leveranskontrakt å inventarier. I propositionen nr 263 till 1944 års riksdag
med förslag till vissa ändringar av då gällande bestämmelser angående investeringsfonder
m. m. hade sålunda departementschefen beträffande frågan
om en eventuell rätt till nedskrivning av leveranskontrakt å fartyg anfört,
att det enligt hans mening icke borde ifrågakomma att utan direkt stöd
av författningarna i avskrivningshänseende i och för sig likställa fartyg med
leveranskontrakt å fartyg. Då det genom regeringsrättens utslag den 26 september
1947 visat sig, att denna förutsättning icke är för handen, kan enligt
utskottets mening ett ställningstagande till detta spörsmål icke undgås.
Frågan om tolkningen av nu gällande bestämmelser i ifrågavarande hänseende
lämnar utskottet helt åsido. Utskottet vill endast konstatera, att, såsom
ovan nämnts, spörsmålet om avdrag för nedskrivning å leveranskontrakt
icke berörts vid tillkomsten av gällande bestämmelser. Enligt den
praxis, som före meddelandet av sistnämnda regeringsrättsutslag tillämpats
av vederbörande beskattningsnämnder, har, såvitt utskottet kunnat finna,
den fria avskrivningsrätten å inventarier icke ansetts omfatta jämväl leveranskontrakt
å inventarier. Regeringsrättsutslaget måste fördenskull anses
innebära, att i realiteten ökade avskrivningsmöjligheter vid beskattningen
komma att medgivas därav berörda skattskyldiga.
Då en begränsning av avdragsrätten för nedskrivningar genomförts med
avseende å leveranskontrakt å varulager, ligger det utan tvivel nära till
hands, att en motsvarande begränsning sker beträffande leveranskontrakt å
inventarier. Till stöd för en vidsträcktare avdragsrätt i fråga om de sistnämnda
leveranskontrakten skulle dock kunna anföras, att leveranstiderna
för beställda inventarier för närvarande i allmänhet äro betydligt längre än
under mera normala förhållanden. Det skulle kunna göras gällande, att
med hänsyn härtill ett genomförande av likställighet i ifrågavarande avseende
mellan leveranskontrakt å inventarier och leveranskontrakt å varulager
åtminstone för närvarande icke borde ske.
Utskottet vill häremot anföra, att enligt förslaget avdrag skall medgivas
för beräkneligt prisfall under leveranstiden å det beställda inventariet samt
att beställaren har möjlighet att, sedan leveransen skett, med begagnande av
rätten till fri avskrivning — om sådan rätt tillkommer honom — göra de
ytterligare avskrivningar, som kunna finnas påkallade. Vad angår nedskrivning
å leveranskontrakt är den skattskyldige bevisskyldig för att nedskrivningen
är befogad, och det ankommer alltså på honom att göra sannolikt,
att prisfall eller prisfallsrisk föreligger.
Det kan naturligen icke förnekas, att, om vid tillämpningen stränga krav
komma att uppställas på den skattskyldiges bevisning i detta hänseende,
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
detta kan medföra olägenheter för den skattskyldige. Utskottet vill emellertid
erinra om vad departementschefen anfört rörande de krav, som ur bevisningssynpunkt
rimligen böra uppställas för erhållande av avdrag för befarad
kontraktsrisk. Departementschefen har därvid framhållit att ett fullgörande
av bevisskyldigheten icke borde vara särskilt betungande i tider, då
på grund av leveranssvårigheter, varuknapphet o. dyl. kontraktspriserna
vore särskilt höga, eller i tider, som kännetecknades av fallande konjunkturer.
Beskattningsmyndigheterna saknade då anledning att, så länge avdragsyrkandet
hölies inom skäliga gränser, påfordra en mera ingående bevisning
i det särskilda fallet. Vidare syntes det departementschefen klart
att när det gällde företag av särskilt konjunkturkänsligt slag — vartill väl
främst rederierna torde höra — anledning torde finnas att ställa kraven på
bevisskyldighetens fullgörande lägre än eljest. Vad gällde beställningsartiklar,
beträffande vilka marknadspriser saknades, kunde —- yttrade departementschefen
— bevisskyldigheten bliva svårare att fullgöra. I brist på annan
utredning torde dock en viss ledning kunna erhållas av den allmänna prisutvecklingen.
Utskottet vill understryka vad departementschefen sålunda anfört samt i
anslutning härtill framhålla följande. Det torde kunna antagas, att —
framför allt med hänsyn till önskvärdheten av att avdragen för prisfallsrisk
för inventarier av samma slag hos olika beskattningsmyndigheter beräknas
efter någorlunda enhetliga grunder -— särskilda anvisningar i detta
hänseende komma att i en eller annan form lämnas till ledning vid taxeringen.
Utskottet förutsätter, att vid upprättandet av dessa anvisningar liksom
även vid själva taxeringen skälig hänsyn tages till att på grund av de
nuvarande labila förhållandena prisutvecklingen även för den närmaste
framtiden är svår att överblicka. Det bör härvid även beaktas, att risken för
prisfall givetvis är större vid längre leveranstider än vid kortare. Då de nya
bestämmelserna enligt propositionen skola tillämpas redan vid innevarande
års taxering, vilket förslag av utskottet såsom framgår av det följande lämnats
utan erinran, synes det utskottet särskilt önskvärt, att vid samma
taxering taxeringsmyndigheterna visa tillmötesgående mot rimliga önskemål
från de skattskyldigas sida.
I anledning av vad Sveriges redareförening i den till utskottet inkomna
skriften anfört får utskottet framhålla, att, om ett rederiföretags vinstresultat
för det beskattningsår, då kontrakt tecknats om ett nytt fartyg, ej tilllåter
att avdrag göres för nedskrivning med prisfallsriskens hela belopp,
rederiet enligt utskottets mening är oförhindrat att äga tillgodonjuta återstoden
av avdraget under vilket som helst av de därefter följande åren av
leveranstiden. Den omständigheten, att rederiet till äventyrs underlåtit att
under leveranstiden tillgodoföra sig avdrag för inträffat prisfall eller för
prisfallsrisk, skall givetvis ej heller betaga rederiet möjligheten att, sedan
leveransen skett, vid begagnandet av rätten till fri avskrivning erhålla avdrag
för det prisfallet eller prisfallsrisken motsvarande beloppet. Det torde
även vara uppenbart, att, om det under leveranstiden, sedan avdrag för
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
prisfall eller prisfallsrisk medgivits, visar sig att prisfallet eller prisfallsrisken
blivit större än som ursprungligen beräknats, något hinder icke bör
föreligga för den skattskyldige att senare under leveranstiden erhålla det
ytterligare avdrag, som kan anses påkallat.
Inom utskottet har uppkommit fråga, huruvida enligt de föreslagna bestämmelserna
avdrag skall kunna medgivas för det fall att exempelvis en
maskin, varå kontrakt om framdeles leverans tecknats, under leveranstiden
på grund av teknikens utveckling blir omodern och fördenskull mindre
användbar för beställaren, när leveransen slutligen sker. Enligt utskottets
mening bör i sådant fall något hinder icke möta att avdrag under leveranstiden
medgives för prisfall eller prisfallsrisk. Om beställaren skulle vilja
överlåta kontraktet å en maskin, som ej längre står på toppen av modern
teknik, torde det nämligen icke kunna antagas, att han därvid skulle till
fullo erhålla det av honom utfästa priset.
I Svenska tidningsutgivareföreningens skrivelse har framhållits, att tidningsföretagen
på grund av de närmaste årens väntade konjunkturer måste
räkna med begränsade möjligheter att verkställa önskvärda avskrivningar
på beställda maskiner, sedan dessa levererats. Med hänsyn härtill
skulle det för ett flertal tidningsföretag vara angeläget att redan nu göra
nedskrivningar på kontraherade men ännu ej levererade maskiner samt att
härför åtnjuta avdrag vid taxeringen. Utskottet kan icke förorda, att avdrag
medgives — förutom för prisfall eller prisfallsrisk — jämväl på grund av
väntade sämre vinstmöjligheter. En av sådan anledning önskvärd ytterligare
avskrivning synes utskottet böra för såväl tidningsföretagen som andra
skattskyldiga få anstå till dess leveransen skett.
Såsom ovan nämnts äro de föreslagna bestämmelserna avsedda att träda
i kraft redan vid årets taxering. Med hänsyn till att de nya bestämmelserna
i princip torde kunna anses överensstämma med den praxis, som tillämpats
före regeringsrättens den 26 september 1947 meddelade utslag, samt att vid
framläggandet av den nu ifrågavarande propositionen i riksdagen endast en
kort tid förflutit efter att detta utslag blivit av därav berörda skattskyldiga
mera allmänt känt, finner utskottet ej anledning motsätta sig den föreslagna
tiden för ikraftträdandet.
Utskottet tillstyrker sålunda bifall till den föreliggande propositionen.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 42, antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändrad lydelse av anvisningarna till 29 och
41 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370).
Stockholm den 11 mars 1948.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Wahlmark, Sjödahl, Ekman, Velander,
Heiiman, Wehtje, Franzon, Ramberg, Näsgård och Petrén samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hagberg i Malmö, Björklund,
Falk, Olson i Göteborg, Sundström, Kristensson*, Andersson i Dunker,
Bladh och Larsson i Luttra.
* Icke närvarande vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Veländer, Wehtje, Näsgård, Petrén, Hagberg i Malmö, Olson i
Göteborg, Andersson i Dunker och Larsson i Luttra, vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort erhålla följande lydelse:
»I den ifrågavarande propositionen---(= utskottet s. 7 rad 7 ned
ifrån—s.
10 rad 5 uppifrån) — -—• — avsåge att upprätthålla.
Då den fria avskrivningsrätten---(= utskottet s. 10 rad 5 nedifrån—
s. 11 rad 3 uppifrån) ■— -— —- inventarier föreslagna reglerna.
Utskottet vill för sin del betona, att någon anledning till tvivelsmål i fråga
om önskvärdheten och lämpligheten av den fria avskrivningsrättens bibehållande
i vår skattelagstiftning icke förefinnes. Då emellertid en begränsning
av avdragsrätten —--(= utskottet s. 11 rad 20 nedifrån—s. 12
rad 28 uppifrån)---leveranstider än vid kortare.
I anledning av---- (= utskottet s. 12 rad 12 nedifrån—s. 13 rad 10
nedifrån)---till dess leveransen skett.
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
15
Såsom ovan nämnts, föreslås i propositionen, att de nya bestämmelserna
skola tillämpas redan vid årets taxering. Förslaget i denna del kan utskottet
icke biträda. Vid en ekonomisk lagstiftning av förevarande art bör den principen
gälla, att lagstiftningen icke förlänas retroaktiv verkan. Ett eftersättande
av denna princip i förevarande fall är ägnat att väcka desto större betänkligheter,
som vid tiden för framläggandet av förevarande proposition ett
stort antal företag upprättat sina bokslut för det senaste räkenskapsåret,
och ha dessa bokslut i många fall även blivit fastställda av vederbörande
bolagsstämma. För sådana företag, som, i förlitande på att nedskrivning å
leveranskontrakt i överensstämmelse med regeringsrättens utslag vore medgiven,
verkställt dylika nedskrivningar i räkenskaperna, skulle en tillämpning
redan vid årets taxering av bestämmelserna i fråga framstå såsom synnerligen
obillig. Utskottet förordar fördenskull, att dagen för ikraftträdandet
fastställes till den 1 januari 1949, varigenom de nya bestämmelserna
alltså bliva tillämpliga från och med beskattningsåret 1948 eller motsvarande
räkenskapsår.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
proposition nr 42 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
antaga det vid propositionen fogade förslaget till lag
om ändrad lydelse av anvisningarna till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med den
ändringen, att bestämmelserna om ikraftträdandet skola erhålla
följande lydelse:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949. Utan hinder av vad i denna
lag stadgas må dock godkännas sådan nedskrivning av värdet å rättighet till
leverans av fartyg, som skattskyldig verkställt jämlikt förordningarna om
krigskonjunkturskatt för åren 1946 och 1947.»