Bevillningsutskottets betänkande nr 20.

1

Nr 20.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt för skogsarbetare och med dem jämförliga
arbetargrupper att vid taxering till kommunalskatt
åtnjuta avdrag för fördyrade levnadskostnader.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 64 av herr Einar Persson in. fl. och II: 102 av herr Ericsson i
Sörsjön har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om proposition med förslag om sådan ändring i
kommunalskattelagens bestämmelser rörande avdrag från intäkt, att skogsarbetare
och med dem jämförliga arbetargrupper tillförsäkras skattefrihet
för fördyrade levnadskostnader».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 64.

Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras
för samtliga utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande av
tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som enligt
32 § 3 mom. nämnda lag ej skall upptagas såsom intäkt. I enlighet härmed^
får avdrag ske för bland annat kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad
angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. Innebörden av
sistnämnda bestämmelse har närmare utvecklats i punkterna 3 och 4 av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Där stadgas, att skattskyldig,
som i sm tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger
rätt till avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den
ökning i levnadskostnaden, som han kan ha fått vidkännas på grund av
vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten. Därest åter skattskyldig bosatt
sig på annan ort än där han har tjänst eller anställning eller antagit arbete
på annan ort än där han är bosatt, har han visserligen rätt till avdrag för
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen men däremot i regel icke
till avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader
medgives dock for det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller
skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skä ligen

kan ifrågasattas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort där arbetet
skall utföras.

1 Bihang till riksdagens protokoll t''JAS. 7 samt. Nr 20.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 20.

I en vid 1944 års riksdag väckt motion, II: 149, hemställdes, att ogifta
och ensamstående personer, som haft arbete borta från hemorten, måtte vid
taxeringen erhålla skäliga avdrag för de fördyrade omkostnader, som varit
förenade med inkomstens förvärvande.

1944 års bevillningsutskott anförde i sitt över motionen avgivna betänkande
nr 19 bland annat följande:

»Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen göra gällande bestämmelser
om rätt till avdrag för ökade levnadskostnader icke någon åtskillnad
mellan gifta och ogifta skattskyldiga. En förutsättning för att sådant
avdrag skall kunna medgivas är dock, att en ökning av levnadskostnaderna
verkligen uppstått genom att den skattskyldige antagit arbete på annan ort.

I detta hänseende föreligger givetvis en skillnad mellan skattskyldiga med
eget hushåll och skattskyldiga, som icke ha eget hushåll. Att i praxis avdrag
för fördyrade levnadskostnader i regel icke medgives den sistnämnda
kategorien skattskyldiga beror därpå att för dessa skattskyldiga några väsentliga
merkostnader ej anses ha uppkommit till följd av arbetet utom hemorten.
Om i sådana fall utredning förebringas om att kostnadsfördyring uppstått,
möter enligt gällande bestämmelser intet hinder för att avdrag för fördyrade
levnadskostnader medgives. Det i motionen berörda spörsmålet är
sålunda en ren tillämpningsfråga.»

I enlighet med utskottets hemställan lämnades ovannämnda motion av
1944 års riksdag utan åtgärd.

I en vid 1946 års riksdag väckt motion, II: 27, framfördes yrkande om ändring
av kommunalskattelagens bestämmelser om rätt för skogsarbetare m. fl.
till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader. Samma års bevillningsutskott
inhämtade under hand hos landskamrerarna i vissa län upplysning
angående i vilken utsträckning taxeringsmyndigheterna medgåve avdrag för
merkostnader beträffande skogsarbetare och andra arbetargrupper, som i
likhet med skogsarbetare ofta vistades på arbetsplatser belägna på längre
avstånd från hemmet. I ett av de i anledning därav inkomna yttrandena —
av landskamreraren i Norrbottens län — uttalades bland annat, att storleken
av avdraget för fördyrade levnadskostnader i princip måste vara beroende av
omständigheterna i det enskilda fallet men att ur praktisk synpunkt ett
bestämt avdragsbelopp per dag torde böra fastställas av vederbörande prövningsnämnd.
Enhetliga principer härvidlag torde kunna åstadkommas genom
att frågan diskuterades vid något landskamrerarmöte.

I sitt över motionen avgivna betänkande nr 25 anförde utskottet bland
annat följande:

»Av till utskottet inkomna yttranden över motionen från landskamrerarna
i vissa län framgår, att anstalter vidtagits för att uppnå likformighet vid
avdragsrättens tillämpning inom vederbörande län genom angivande i prövningsnämndens
anvisningar bland annat av visst avdragsbelopp per dag vid
bortovaro från hemmet till följd av skogsarbete och därmed jämförligt arbete.
De avdragsnormer, som förordats av prövningsnämnderna, utvisa emellertid,
att vissa ojämnheter de olika länen emellan föreligga.

Bevillningsutskottets betänkande nr 20.

3

Enligt utskottets uppfattning är det önskvärt, att de föreliggande ojämnheterna
i fråga om avdragsrätten elimineras i den utsträckning detta kan ske.
Gällande bestämmelser inrymma otvivelaktigt möjlighet för taxeringsmyndigheterna
att medgiva skäliga avdrag beträffande i motionen berörda skattskyldiga.
Då dessa ojämnheter genom den förevarande motionen och detta
betänkande ånyo blivit påtalade, antager utskottet, att, på sätt landskamreraren
i Norrbottens län ifrågasatt, frågan om användande av mera enhetliga
normer i detta hänseende kommer att ägnas uppmärksamhet vid ett landskamrerarmöte.
Därvid förutsätter utskottet, att vid fastställande av mera enhetliga
avdragsnormer erforderligt utrymme lämnas för beaktande av föreliggande
lokala förhållanden.»

1946 års riksdag lämnade i enlighet med utskottets hemställan förenämnda
motion utan åtgärd.

I de nu föreliggande motionerna har anförts bland annat, att bestämmelserna
om avdragsrätt för fördyrade levnadskostnader tolkades mycket olika
inom olika län. Detta framginge bland annat av den utredning, som utskottet
låtit verkställa, då denna fråga behandlades vid 1946 års riksdag.
Att landskamrerarna — såsom utredningen utvisade — kunde ha så olika
uppfattningar i denna fråga berodde nog därpå att lagtexten, sådan den
vore formulerad, gåve uttryck för stor oklarhet. Särskilt vore detta fallet,
när det gällde att beräkna ökningen av levnadskostnaderna. Å andra sidan
kunde man tycka, att taxeringsmyndigheterna borde ha en viss vägledning
av den traktamentsersättning, som utginge till ett stort antal statstjänare.
Denna ersättning skulle ju utgöra en kompensation för den kostnadsfördyring,
som föranleddes av bortovaron från hemmet och som också faktiskt
förelåge. Det vore självklart, att tillämpningen av dessa bestämmelser vållat
mycket stor irritation ute bland de arbetargrupper, som närmast vore berörda
därav. Särskilt gjorde sig denna irritation märkbar bland skogsarbetarna,
som oftast hade sin arbetsplats förlagd långt borta från hemmet.
Det vore för dem svårt att förstå varför till exempel en tjänsteman skulle
erhålla hela sin traktamentsersättning skattefri, medan det för skogsarbetaren
skulle vara så ytterligt svårt att erhålla ett mycket ringa avdrag för
fördyrade levnadskostnader. Till detta komme också den omständigheten,
att av statens järnvägar anställda brännvedshuggare erhållit en traktamentsersättning
av sammanlagt kr. 7: 80 per dag, som förmodligen varit skattefri.

I våra dagar talades ofta om »flykten från skogen». Det vore uppenbart,
att tillgången på arbetskraft i skogarna i första hand berodde på vilka löner
som utginge, men det funnes även andra omständigheter, som inverkade.
Dit hörde bland annat anspråken på jämn sysselsättning och bekvämlighet,
och därtill skulle också kunna hänföras likformighet i fråga om beskattning.
Det kunde icke finnas någon anledning att förvägra eu skogsarbetare
skäligt avdrag för fördyrade levnadskostnader, vilka faktiskt förefunnes,
när avdragsrätten i princip vore fastslagen.

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 20.

Utskottet. I förevarande motioner har yrkats skrivelse till Kungl. Maj:t
med hemställan om förslag till sådan ändring av gällande beskattningsregler,
att skogsarbetare och med dem jämförliga arbetargrupper tillförsäkras
rätt till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om rätt till
avdrag för fördyrade levnadskostnader tidigare varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Sålunda avslog 1944 års riksdag på hemställan av samma
års bevillningsutskott ett motionsvis framställt yrkande om sådan komplettering
av bestämmelserna om denna avdragsrätt, att ensamstående personer,
som haft arbete å annan ort än hemorten, kunde erhålla skäliga avdrag för
fördyrade levnadskostnader. Utskottet framhöll därvid, att det i motionen
berörda spörsmålet vore en ren tillämpningsfråga.

I motion till 1946 års riksdag framställdes enahanda yrkande som i nu
förevarande motioner. Samma års bevillningsutskott, som efter förfrågan
under hand erhöll yttrande från landskamrerarna i vissa län, fann, att i
berörda hänseende tillämpade avdragsnormer visade ojämnheter de olika
länen emellan. Utskottet framhöll, att gällande bestämmelser otvivelaktigt
inrymde möjlighet för taxeringsmyndigheterna att medgiva skogsarbetare
och med dem jämställda arbetare skäliga avdrag för ökade levnadskostnader
samt att dessa arbetare även borde tillgodoföras skäliga avdrag i sådant
hänseende. Vidare antog utskottet, att frågan om användande av mera enhetliga
normer vid tillämpningen i ifrågavarande avseende konime att ägnas
uppmärksamhet vid ett kommande landskamrerarmöte. Utskottet förutsatte
därvid, att vid fastställande av sådana normer erforderligt utrymme
skulle lämnas för beaktande av föreliggande lokala förhållanden. Riksdagen
godkände bevillningsutskottets betänkande och lämnade i enlighet med
utskottets hemställan motionen utan åtgärd.

I anledning av det i de nu föreliggande motionerna ånyo framställda yrkandet,
att skogsarbetare och med dem jämställda arbetargrupper borde genom
förtydligande av kommunalskattelagens avdragsbestämmelser medgivas
en oomtvistlig rätt till avdrag för ökade levnadskostnader, vill utskottet

— med understrykande av vad 1946 års bevillningsutskott sålunda uttalat

— framhålla, att skäliga avdragsbelopp i ifrågavarande hänseende givetvis
böra medgivas vid taxering.

Att ojämnheter förekomma vid tillämpningen av gällande bestämmelser
i fråga om förevarande avdragsrätt är otillfredsställande. Utskottet finner
fördenskull beklagligt, att frågan ännu icke varit föremål för behandling vid
landskamrerarmöte. Detta beror dock — enligt vad utskottet under hand
erfarit — därpå att de senaste landskamrerarmötena varit belastade med
andra arbetsuppgifter av komplicerad art. Emellertid har för utskottet upplysts,
att detta spörsmål kommer att tagas under övervägande vid nästkommande
landskamrerarmöte. Utskottet, som förutsätter att så sker, anser
sig på grund härav ej böra förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 20.

5

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 64 av herr Einar Persson
in. fl. och II: 102 av herr Ericsson i Sörsjön om rätt för
skogsarbetare och med dem jämförliga arbetargrupper att
vid taxering till kommunalskatt åtnjuta avdrag för fördyrade
levnadskostnader icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1948.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Wahlmark, Sjödahl, Ekman, Velander,
Frans Ericson, Heiiman, Wehtje, Franzon, Näsgård och Petrén samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hagberg i Malmö, Björklund,
Orgård, Falk, Sundström, Kristensson, Karlsson i Granebo, Vigelsbo
och Johnsson i Skoglösa.