10

Riksdagens skrivelse nr 190.

Nr 190.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag till främjande av humanistisk
forskning jämte eu i ämnet väckt motion.

(Statsutskottets utlåtande nr 77.)

Till Konungen.

I propositionen nr 74 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 7 februari 1947, föreslagit
riksdagen att till Bidrag till främjande av humanistisk forskning för
budgetåret 1947/48 anvisa ett anslag av 600 000 kronor.

I samband härmed har riksdagen till behandling förehaft motionen I: 229,
vari hemställts, att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 74 med i motionen
föreslagna ändringar.

Riksdagen är ense med departementschefen därom, att de åtgärder, som vidtagits
eller planeras för att bereda större ekonomiska resurser åt de naturvetenskapliga,
tekniska och medicinska forskningsområdena, böra följas av motsvarande
åtgärder till stöd för den humanistiska forskningen, vilken spelar eu
avgörande roll för det kulturella livet och dess framåtskridande. Riksdagen
bifaller därför det av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien i detta
syfte framställda och av departementschefen biträdda förslaget om anvisande
av ett särskilt anslag på riksstaten till förstärkning av de räntemedel, varöver
humanistiska fonden för närvarande förfogar för utdelande av understöd åt
svensk humanistisk forskning. I enlighet med vad departementschefen förordat
har detta anslag för nästa budgetår uppförts med 600 000 kronor.

I likhet med departementschefen anser riksdagen att humanistiska fondens
nämnd, på lämpligt sätt omorganiserad, bör handhava fördelningen av samtliga
ifrågavarande till den humanistiska forskningens stödjande avsedda medel.
Yad nämndens sammansättning beträffar liar riksdagen liksom motionärerna
funnit övervägande skäl tala för att akademiens inflytande vid fördelningen av
anslagsmedlen i viss mån reduceras genom att antalet akademiledamöter i nämnden
begränsas att avse ett lägre antal än vad departementschefen förutsatt.
Riksdagen har därför funnit sig böra för sin del besluta, att antalet av akademien
valda ledamöter begränsas till tre. Av dessa torde lämpligen akademiens
båda klasser böra utse vardera en ledamot och den tredje ledamoten
väljas av båda klasserna gemensamt.

I likhet med departementschefen anser riksdagen vidare, att mandattiden
lämpligen synes böra bestämmas till högst fem år och att föreskrift bör meddelas
i syfte att åstadkomma en successiv förnyelse av ledamöterna samt för
att förhindra ett omedelbart omval av ledamot, som innehaft mandat två perioder
i följd. Yad beträffar den såväl av departementschefen som i motionen
I: 229 berörda frågan om viss maximiålder för valbarhet får riksdagen — som
delar departementschefens uppfattning om att ett uttryckligt stadgande härom
synes kunna undvaras — framhålla angelägenheten av att nämndens ledamöter
rekryteras med beaktande av att nödig kontakt från ledamöternas sida kan
upprätthållas med den nyare forskningen.

Riksdagens skrivelse nr 190.

11

Vidkommande omfattningen av det anslagsbeviljande organets verksamhetsområde
ansluter riksdagen sig till den uppfattning, varåt departementschefen givit
uttryck.

Nämnden torde alltid böra äga befogenhet att efter prövning i varje särskilt
fall utdela anslag av till dess förfogande stående medel för att möjliggöra för
en, forskare att erhålla ledighet från sin befattning under längre tid. Riksdagen
vill emellertid framhålla, dels att begreppet ”forskningsår” för undvikande
av missförstånd icke synes böra användas i förevarande sammanhang,
dels ock att en förmån av nu angivet slag allenast synes böra tillkomma forskare
av utmärkt skicklighet för genomförandet av en viss konkret vetenskaplig arbetsuppgift.
Enligt departementschefen borde ett ställningstagande till här
förevarande spörsmål givetvis icke få anses prejudicerande i vare sig den ena
eller andra riktningen i fråga om statsmakternas ståndpunktstaganda till universitetens
önskemål om införande av en författningsenlig rätt för universitetslärare
att erhålla ledighet med bibehållna löneförmåner för bedrivande
av forskningsverksamhet. Riksdagen ansluter sig till denna uppfattning.

Departementschefen har icke ansett sig böra ifrågasätta någon uttrycklig
inskränkning i humanistiska nämndens nuvarande möjligheter att bevilja anslag
för förvärvande av föremål till museer, arkiv och bibliotek, men förutsatte, att
dessa möjligheter liksom hittills icke komrne att utnyttjas annat än i särskilda
fall. I motionen I: 229 har gjorts gällande att dylika inköp bäst främjades
genom särskilda anslag, utdelade av därför lämpade organ. Riksdagen — som
hyser den principiella uppfattningen att medel för ifrågavarande ändamål i
regel torde böra beräknas under vederbörande institutioners ordinarie anslag
— har likväl icke velat motsätta sig att möjligheter hållas öppna för nämnden
att i undantagsfall använda de till nämndens förfogande stående medlen för
att till svenska offentliga samlingar förvärva sådana föremål, som äro ägnade
att tjäna som vetenskapligt material eller hjälpmedel för humanistisk forskning
och vilkas bevarande eller förvärvande åt Sverige anses vara av större
vikt. I enlighet med vad departementschefen förordat, böra beslut om bidragför
ifrågavarande ändamål — såvitt fråga är om anslag överstigande 20 000
kronor — underställas Kungl. Maj:ts prövning.

På av departementschefen anförda skäl anser jämväl riksdagen, att lotterimedel
hädanefter icke böra anvisas till förstärkning av humanistiska fonden.

Vad departementschefen i övrigt i förevarande sammanhang yttrat och föreslagit
har icke givit riksdagen anledning till erinran eller uttalande.

Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört får riksdagen anmäla, alt
riksdagen till Bidrag till främjande av humanistisk forskning för budgetåret
1947/48 under åttonde huvudtiteln anvisat ett anslag av 600 000 kronor.

Stockholm den 10 maj 1947.

Med undersåtlig vördnad.