RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1 innevarande juli.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Johnsson i Kastanjegården, som vid
kammarens sammanträde den 28 juni med läkarintyg styrkt sig från och med
den 25 juni tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 326, med
förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande
i vissa fall.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att omedelbart hänvisa propositionen
till behandling av lagutskott.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 26,
sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets
ulåtanden nr 243, 245 och 246, bevillningsutskottets betänkanden
nr 46—49, bankoutskottets utlåtanden nr 52—56 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 47 och 49—52.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 241, i anledning av väckta motioner om dels utökning av antalet järnvägsfullmäktige,
dels utredning rörande en kollegial styrelseorganisation vid
statsbanorna; och

nr 242, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om antalet
hemvärnsofficers- och hemvärnsunderofficersbefattningar; samt

bankoutskottets memorial nr 51, angående avskrivning av osäkra fordringar
vid riksbankens huvudkontor.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och memorial hemställt.

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 38.

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

§ 6.

tgärder i Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
risreglerande proposition angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område
jordbrukets Jämte 1 ämnet väckta motioner.

område. Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen den 6 juni 1947 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 280, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att

1) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om viss avgift å
mjölk, grädde och ost;

2) medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med av föredragande
statsrådet angivna riktlinjer;

3) å riksstaten för budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 68 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 90 000 000 kronor;

c) till Prisrabattering å vissa livsmedel ett anslag av 60 000 000 kronor;

4) å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48 under Fonden för låneunderstöd
till Lån till främjande av avsättning av inhemsk ull anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft ett flertal motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj ds proposition, måtte

1) med förklaring, att riksdagen funnit viss ändring böra företagas i förslaget
till förordning om viss avgift å mjölk, grädde och ost, för sin del antaga
förslag till förordning om viss avgift å mjölk, grädde och ost;

2) medgiva Kungl. Maj d att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet i
motiveringen angivna riktlinjer;

3) å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 68 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 90 000 000 kronor;

c) till Prisrabattering å vissa livsmedel ett anslag av 60 000 000 kronor;

4) å tilläggstat I till riksstaten för budgetåret 1947/48 under Fonden för
låneunderstöd till Lån till främjande av avsättning av inhemsk ull anvisa ett
investeringsanslag av 300 000 kronor;

B. att motionerna I: 360 och II: 516, I: 361 och II: 517, I: 364 och II 523
ävensom II: 519 samt II: 520, i den mån de icke kunde anses besvarade med
vad utskottet anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

Kungl. Maj ds och utskottets förslag innebar en sådan prissättning på jordbrukets
produkter m. m., att jordbrukets inkomster beräknades öka med i

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
runt tal 156 miljoner kronor, varav närmare 13 miljoner kronor beräknades
komma att tillföras jordbruket under återstoden av innevarande regleringsår.

Reservation hade avgivits av herr Tjällgren, friherre Beck-Friis samt herrar
Näslund, Hagman. Liedberg, Gustafson i Vimmerby och Carlström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition samt motionerna
1:360 och 11:516, 1:361 och 11:517 ävensom 1:364 och 11:523, måtte

1) med förklaring, att---(lika med utskottet)----investerings anslag

av 300 000 kronor;

B. att motionerna II: 519 och II: 520, i den mån de ej kunde anses besvarade
med vad reservanterna anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservanterna hade förordat att jordbruket genom höjda inkomster och
sänkta priser å driftsmedel under regleringsåret 1947/48 skulle tillföras en
inkomstökning av 200 miljoner kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Jag har tillåtit mig begära ordet omedelbart i början av denna debatt
närmast av ett par skäl. Jag har närt den förhoppningen, att denna debatt
kanske i någon mån skulle kunna avkortas, om jag fick tillfälle att
inledningsvis redovisa det väsentligaste av regeringens bevekelsegrunder, när
den har framlagt denna proposition. Jag har också haft en känsla av att den
debatt, som de senaste veckorna pågått i pressen och på annat håll präglats
av så många nyanser och många skilda uppfattningar om vad regeringens
förslag rent siffermässigt egentligen innebär mot bakgrunden av att
det här är fråga om att utjämna löneklyftan mellan å ena sidan vissa delar
av jordbrukets folk och å andra sidan industriens anställda. Jag vet inte, om
jag inledningsvis ytterligare behöver understryka, att det väl inte råder
några delade meningar om själva målsättningen, nämligen önskvärdheten av
att den eftersatta delen av jordbruksbefolkningen ■—- jag menar därmed
lantarbetare och mindre jordbrukare — så småningom skola uppnå en levnadsstandard,
som är fullt likvärdig med vad medellönen för industriens
folk representerar. Om det målet råder det som sagt inga delade meningar,
utan tvisten har väl i allt väsentligt inskränkt sig till takten och farten i
fråga om denna inkomstutjämningsprocedur. För regeringen har det stått
fullt klart, att denna inkomstutjämningsprocess måste inpassas och synkroniseras
i den allmänna samhällsekonomiska utvecklingsprocessen. Reservanterna
i utskottet och mina övriga meningsmotståndare ha gjort gällande, att
regeringen i sitt förslag till riksdagen, som slutar på ett prisstöd av 156 ''miljoner
kronor, har varit alltför restriktiv, alltför njugg. Detta förslag innebär
inte, att man därmed kan åstadkomma den önskvärda inkomstutjämningen
mellan lantarbetare och småbrukare å ena sidan och industriarbetare
a den andra. Just på denna punkt har jag, som jag sade, en mycket stark
känsla av att begreppen äro ganska förvirrade och det är därför kanske anledning
för mig att inledningsvis uppehålla mig litet mera noggrant vid dessa
jämförelsefrågor.

Det är ju ganska omöjligt att med utgångspunkt från en period, som omfattar
ett år, göra gällande, att vissa förhöjningar ha skett till den ena eller
andra gruppens fördel. Man har ju olika tidtabeller för avtalens utlöpande
Industriarbetarna ha i regel årsskiftet som kalendertid för sina lönejuste -

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
ringar; lantarbetarna ha efterhösten eller om jag så får säga förvintern såsom
kalendertid för sina lönejusteringar. Skall man få en något så när
riktigt tillfredsställande bild över hur utvecklingen varit på de båda fronterna,
får man följaktligen sträcka sig något längre tid tillbaka. En mycket
vanlig och mycket användbar tidsperiod vid en sådan här jämförelse brukar
vara att jämföra löneförhållandena mellan dessa båda grupper år 1938,
d. v. s. innan kriget bröt ut, och löneförhållandena mellan samma grupper
den dag som i dag är. Om jag använder samma siffror som användes av
en av mina meningsmotståndare, när denna fråga remitterades till utskottet
för några veckor sedan —- och de siffrorna äro i allt väsentligt riktiga —
kan jag nämna, att 1938 var lantarbetarlönen 64 öre i timmen och i dag
är den 1 krona 43 öre i timmen. När jag vid denna jämförelse talar om lantarbetarna,
gör jag det av bekvämlighetsskäl. Jag är angelägen understryka,
att bilden inkluderar självfallet en mycket stor grupp av egna jordbrukare.
Medellönen för de egentliga industriarbetarna var 1938 1 krona 37 öre i
timmen och är i dag enligt socialstyrelsens beräkning, som publicerades i
gårdagens tidningar, 2 kronor 32 öre, vilket är ett något lägre belopp än
det som här tidigare anförts, men med hänsyn till att detta bör vara det
som är mest å jour använder jag mig av det. Detta betyder, att lantarbetarna
och den del av jordbruksbefolkningen, för vilken lantarbetarnas löneförhållanden
kunna anses representativa, under tiden 1938—1947 fått en inkomstförbättring
av 125 %>. Motsvarande inkomstförbättring för industriens arbetare
är 70 °/o. Socialstyrelsens i gårdagens tidningar publicerade undersökning gav
också en jämförelsebild för en mindre tidsperiod, nämligen för åren 1945—
1947. Man räknade där med lantarbetarlöneökningen inklusive indextillägget
i maj månad men exklusive den löneökning, som uppkommer, när regeringens
förslag har genomförts. Den sålunda beräknade lönestegringen är
18 °/o. För industriarbetarna är motsvarande löneökning de sista åren 23 %>,
men däri inräknas alla de löneökningar, som industriarbetarna redan ha fått.
För att göra jämförelsen rättvis bör man för lantarbetarnas del även räkna
med den löneökning lantarbetarna kunna påräkna innevarande höst. Då
komma ju lantarbetarna, därest riksdagen ansluter sig till regeringens förslag,
att kunna påräkna ytterligare 14 %> löneökning. Sålunda blir löneökningen
för lantarbetarna under de båda sista åren 32 °/o och för industriarbetarna
23 °/o. Jag skall inte längre trötta kammaren med denna jämförelsebild.

Jag skulle kunna anföra ytterligare en bild för att belysa det hela. Gör
jag en jämförelse för senaste tioårsperioden från 1936/37 till 1946/47 finner
jag, att löneklyftan mellan lantarbetare och industriarbetare eller mellan
jordbruksbefolkningen och industriarbetarna, som 1936 var 42 °/o, i dag är
reducerad till hälften. Det är speciellt glädjande från mina utgångspunkter,
att den väsentligaste reduktionen av denna klyfta, praktiskt taget hälften
av den, har eliminerats under de båda sista åren.

Den vanliga invändningen från mina meningsmotståndare mot detta jämförelseresonemang
är ju, att det är örena man lever på och inte procenten.
Jag vill minnas, att det var herr Liedberg, som i remissdebatten var särskilt
angelägen om att understryka den synpunkten. Han anförde, att om lantarbetarna
från 1938 till dags dato fått 80 öre i absolut löneförbättring men
industriarbetarna kunna räkna med en löneförbättring av 1 krona — det
torde väl vara 95 öre efter den senaste korrigeringen enligt socialstyrelsens
rapport — är detta, som herr Liedberg uttryckte det, inte någon minskning
av löneklyftan, utan i absolut mening har klyftan ytterligare ökats. Nu är
det emellertid så, att detta herr Liedbergs resonemang är behäftat med två

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
ofullständigheter. Han gör, när han talar om industriarbetarnas löneutveckling
så, att han självfallet diskonterar den löneökning, som skett genom de
senaste avtalsrörelserna. Men när han talar om lantarbetarna, glömmer han
bort den löneförbättring, som regeringens förslag kommer att medgiva innevarande
höst. Man bör ju anständigtvis räkna med att den löneförbättring i
absoluta ören, som regeringens förslag skapar förutsättningar för, bör inräknas
i jämförelsebilden från 1938 till 1947, eftersom det ju är storleken
av den löneförbättringen vi här diskutera och i samband därmed jämförelsen
med industriens löner.

Den andra ofullständigheten i herr Liedbergs resonemang är, att han inte
beaktar den penningvärdeförsämring, som har skett sedan 1938 till dags
dato. Om löneskillnaden mellan lantarbetare och industriarbetare, mellan
jordbruksbefolkning och industriarbetare, 1938 var låt mig säga 70 å 75
öre per timme, så är skillnaden 1947, om man räknar in den löneökning
lantarbetarna ha att emotse i höst och tar hänsyn till penningvärdets försämring,
praktiskt taget densamma. Jag kunde 1938 köpa väsentligt mer,
mycket mer för 75 öre än jag kan köpa i dag. I realiteten är det ingen tvekan
om att löneklyftan har utjämnats, även om den i absoluta ören är lika
stor som vid krigets utbrott.

Till dessa rent siffermässiga jämförelser kan man ytterligare anföra en
del synpunkter, som göra bilden något fylligare. När man talar om industriarbetarnas
medellön — och jag är den förste att understryka, att det är
den, som skall vara utgångspunkt vid jämförelsen — måste man ta hänsyn
till de olika dyrortsgrupperna. Nu kan man självfallet från jordbrukarhåll
göra gällande, att dyrortsgrupperingen i och för sig är en orättvis gruppering,
och därför vägra att tillmäta denna någon betydelse. Jag tror emellertid,
att man i närvarande stund i rättvisans intresse måste konstatera, att
vi inte nått en sådan nivellering mellan landsbygd och stad, att lönerna på
olika orter äro direkt jämförbara. När jag tar medellönen för industriarbetare
har jag därför räknat med medelgenomsnittet i alla de olika dyrorterna
i landet. När jag jämför denna med medelinkomsten för jordbruksbefolkningen
kan jag inte gärna undgå att konstatera, att jordbruksbefolkningen
väl ändå i väsentlig utsträckning är bosatt på de orter, som räknas
till de billigaste dyrortsgrupperna. Jag har här tidigare anfört — och jag
vill framhålla det också nu för att fullständiga bilden — att industribefolkningen
känner varje prishöjning omedelbart och till dess yttersta konsekvenser.
Jordbruksbefolkningen däremot känner inte i sin egen budget
prisfördyringen på samma sätt. Så länge den tack vare sin naturahushållning
har mjölk, grädde, potatis, ägg, fläsk o. d., måste ett genomslag i konsumentpriserna
drabba industriarbetarna och jordbruksbefolkningen olika.

Jag kan anföra ytterligare en omständighet. Jordbruksbefolkningens kalkylerade
inkomst beräknas på tidlönerna enligt lantarbetaravtalet med justering
efter den allmänna marknaden. Industriarbetarnas löneinkomst är i
allt väsentligt ett resultat av ett tekniskt vetenskapligt tidsstuderat ackordssystem,
och även detta har eu viss betydelse. Jag kan ju nämna, att i den
mån som lantarbetarna haft möjligheter att arbeta efter ackordssystem, såsom
vid betupptagning och täckdikning, ha inkomsterna varit annorlunda och
sa pass hyggliga, att man kan säga, att de äro väl jämförbara med motsvarande
inom den industriella sektorn.

Jag har försökt att göra denna jämförelse så objektiv som jag har kunnat,
och jag tror, alt om man, såsom man haft en viss benägenhet för ifrån jordbrukarhåll,
i sin propaganda framställer jordbruksnäringen såsom den näring,
som alltid är strykpojken, alltid är på efterkälken i de ekonomiska

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte vå jordbrukets område. (Forts.)
jämförelsesammanhangen, så tror jag, att man når ett resultat, som jordbruket
har all anledning att be Gud bevara sig för. Det har onekligen blivit
någonting av en rent automatisk uppfattning hos många lantarbetare, att
lönerna inom jordbruket för närvarande äro så förtvivlat låga, att man
under inga förhållanden kan byta bort sig genom att lämna jordbruksnäringen.
Man bar med denna medvetna propaganda, som sena tiders bönder
fört på läpparna, lyckats sprida den uppfattningen bland jordbruksbefolkningen,
att man alltid vinner på att lämna jordbruksnäringen. Jag har talat
med åtskilliga lantarbetare, som kommit underfund med att vinsten varit
obefintlig. Jag tror, att ur jordbruksnäringens egen synpunkt vore det önskvärt
och lyckligt med en mera allsidig information på denna punkt.

En annan fråga, som ju ventilerats under den allmänna diskussionen är
skördeutvecklingen, sedan regeringen förde förhandlingarna med jordbrukets
representanter. Skördeutvecklingen bar gått åt galet håll, om jag så får uttrycka
mig. Man har tagit detta till intäkt för att säga, att regeringens förslag
med hänsyn till skördeutfallet är för dåligt, för restriktivt, och att
det behövs ett annat bud. Jag vill minnas, att det var herr Skoglund i Doverstorp
som i remissdebatten gav uttryck för den tankegången. Jag vill med
anledning därav säga, att principen vid jordbrukets kalkylering — jag har
sagt det tidigare här i kammaren —• är, att man rör sig med en normal skörd
med en viss svängningsmarginal, som siffermässigt sett är 4 %, som i gynnsamt
fall ger jordbruket en vinstchans på i dagens läge 90 miljoner kronor.
Men för att få den vinstchansen ha jordbrukarna också åtagit sig att ta risken
av en förlust av samma omfattning, därest utvecklingen skulle gå åt
andra hållet. Samtidigt komma vissa efterjusteringar att ske, första gången
i augusti månad. Om skördeutfallet blir så ogynnsamt eller gynnsamt, att
man går utanför 4 %-marginalen, sätter den statliga regleringsapparaten
in med prisjusteringar för att hålla linjen inom den svängningslatitud som
är godkänd. Man kan självfallet diskutera, om denna princip är den riktiga,
eller om den principen borde tillämpas, att man genom efterjusteringar
åvägabringar exakt balans utan chans och utan risk. Än har man icke från
jordbrukarhåll velat rekommendera denna princip. Än är man angelägen
att ha svängningsmöjligheter både ovanför och nedanför O-strecket, och så
länge man är överens om detta, måste skördeutfallet i och för sig, när man
diskuterar denna kalkyl, vara en sak som ligger vid sidan om.

Jag vill också konstatera, att den officiella skörderapporten av den 31 maj
visar en bild av läget vid det mest ogynnsamma tillfället. Vi ha fått en de!
regn över landet efter detta datum och en viss förbättring har därefter inträtt.
Enligt stickprovsundersökningar, som varit så pass omfattande, att de
väl kunna ges viss representativ karaktär, har det visat sig, att en icke oväsentlig
förbättring inträtt sedan den senaste officiella skörderapporten avlämnades.
En särskilt glädjande faktor är den villighet, som jordbrukarna ha
visat att så vårvete innevarande år. Det är bekant för alla, att det är just
brödspannmålsförsörjningen, som är den utomordentligt ömtåliga frågan i
dagens försörjningsläge. Det har från en del håll gjorts gällande, att den
prisstimulans på 3 kronor per deciton vete, som regeringen genomförde enligt
ett partiellt beslut i våras, var för låg och icke skulle ge det önskade
resultatet. Vid den undersökning som man nu gjort har det visat sig, att
vi ha en vårvetebesådd areal som är icke oväsentligt större än den största
vårveteareal vi någonsin haft besådd i detta land. Efter de båda missväxtåren
1940 och 1941 hade vi en vårveteareal av 115 000 hektar. I dag räknar
man från livsmedelskommissionens sida med att motsvarande siffra ligger
närmare 150 000 än 115 000. De farhågor, som i olika sammanhang fram -

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sufte pa jordbrukets område. (Forts.)
förts för att stimulansen var otillfredsställande, ha av de praktiska jordbrukarna
på ett mycket effektivt sätt dementerats.

Våra brödsädsbekymmer äro trots detta av naturliga skäl stora. Import
blir nödvändig i rätt stor omfattning, och för att utnyttja våra egna resurser
på denna front har regeringen i förra fredagskonseljen beslutat uppdraga
åt livsmedelskommissionen att utarbeta förslag till arealpremier för kommande
höstsådd, samtidigt som kornet av årets skörd skall räknas in som
brödsäd och av den anledningen prishöjes med 2 kronor per deciton. Premieringen
av höstsådden, som för nästkommande regleringsår ger en merinkomst
till jordbruket av cirka 20 miljoner, bör i någon mån kunna lugna
herr Pehrsson-Bramstorp. som i remissdebatten för några veckor sedan uttalade
sina stora betänkligheter mot att regeringen icke redan nu kunde
lämna något mera påtagligt stöd än en allmän garanti för att de två sista
månaderna av lantarbetarnas avtalsår även skulle täckas av statligt prisstöd.
Jag förmenar, att nu har man väl genom att besluta premiera den höstsådda
spannmålsarealen i någon mån lugnat herr Pehrsson-Bramstorps
farhågor på denna punkt.

När man från reservanternas sida gör gällande, att regeringen varit för
restriktiv mot jordbruket, kan det kanske ändå ha sitt intresse att konstatera
vad regeringsförslaget innebär för konsumenterna. Jag har tidigare här anfört
-—- och jag ber att få upprepa det nu — att det blir ofrånkomliga prisstegringar
på bröd, på mjöl, på konsumtionsmjölk, på fläsk, på kött och på
charkuterivaror. Uppgörelsen med sockerbetsodlarna medför också en prisjustering
i fråga om sockret. Skall man lyckas hålla den linjen, att dessa
prisjusteringar icke skola utlösa en allmän revanschkänsla på löntagarfronten,
bland arbetare och bland tjänstemän kan man icke gå längre. Man har
gått så långt som man överhuvud taget vågar. Jag tror att vi alla ha en
känsla av att det är utomordentligt ansträngda marginaler man här har att
röra sig med. Det är följaktligen ett avvägningsspörsmål, man kan ha olika
uppfattning om djärvheten och graderingen, men regeringen har i sitt förslag
redovisat var den anser att avvägningsgränsen bör ligga.

Sedan regeringen framlagt sin proposition ha en del motioner väckts. I
en motion, undertecknad av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl. — en likalydande
motion har framburits av herr Domö m. fl., och motionerna få väl
betraktas som partimotioner från bondeförbundet och högern — heter det
till en början, att det vore önskvärt, icke med en löneförbättring av 18,2 öre,
såsom regeringsförslaget kalkylmässigt ger möjlighet till, utan av 20 öre,
vilket man anser vara en rimlig löne- och inkomstförbättring. Jag har tidigare
sagt och jag vill hävda det även i dag, att jag har den bestämda uppfattningen,
att innehavarna av de jordbruk som äro av den storleksgraden,
att man där har lantarbetare sysselsatta, äro att betrakta såsom tillhörande
den i ekonomiskt avseende bäst ställda delen av den svenska jordbruksbefolkningen.
När man därför gör denna medelberäkning, som ger alla ofullständiga
jordbruk, vanliga småbruk, bondebruk, storbondebruk, gods och
herresäten samma möjligheter, nämligen en inkomstförbättring av något över
18 öre per timme blir det på det sättet — det är ett känt faktum för alla,
som intresserat sig för och sysslat med dessa kalkyleringar — att det i
praktiken slår ut så, att de större jordbruken ha vissa möjligheter, som icke
stå de mindre jordbruken till buds.

De 45 miljoner, som enligt högerns, bondeförbundets och folkpartiets motioner
skola tillföras jordbruket utöver det av regeringen föreslagna beloppet,
skulle i huvudsak enligt motionärerna komina mjölkproduktionen till
godo. Hur skall nu detta ske? Det kan ske på olika vägar. Man kan tänka

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte pa jordbrukets område. (Forts.)
sig en prishöjning på smöret. Då är det i och för sig enklast att klara ut
problemet. Men regeringen har ansett den vägen oframkomlig. I vissa andra
motioner, som framburits i anknytning till propositionen, har också den vägen
ansetts omöjlig. Motionärerna själva sväva också på målet i fråga om
önskvärdheten att höja smörpriset. Man säger då, att man kan vinna samma
resultat genom att höja priset på övriga mejeriprodukter, eftersom det i
första hand är mjölkproduktionen som bör stimuleras. Jag vågar nog det
påståendet, att skola de 45 miljonerna skaffas på konsumtionsmjölk, på
ost och på grädde, blir det fråga om så väsentliga prisförhöjningar utöver vad
regeringen har föreslagit, att man kanske t. o. m. från motionärernas sida vid
en allvarlig begrundan av resultatet blir litet tveksam.

Man har också från motionärernas sida sagt, att man möjligen kan tänka
sig en subvention över budgeten, ifall denna subvention får tillfällig karaktär.
För någon vecka sedan debatterade riksdagen just subventionsfrågan i
samband med den proposition, som jag kontrasignerat och som innebar att
40 miljoner skulle ställas till förfogande för att möta den prisfördyring som
vi få dragas med på vissa nödvändiga importvaror. I den diskussion som
följde var jag mycket angelägen att understryka, att det enda skälet för
regeringen att framlägga den propositionen var att anordningen hade
karaktären av en ren tillfällighetsåtgärd. För den händelse motionärerna tro,
att mjölkproduktionen i vårt land kan subventioneras via mjölkpristillägg
över budgeten och att denna subvention skall ha en tillfällig karaktär, måste
jag för min del anmäla en bestämt avvikande mening. Jag förmenar att så
länge som vi ändå kunna redovisa en inkomst- och löneskillnad för de eftersatta
grupperna inom jordbruket och lantarbetarna, å ena sidan, och industriarbetarna,
å andra sidan, alla eventuella överskott måste användas för
att utjämna den skillnaden. Om vi i år införa en tillfällig subvention för att
stödja mjölkpriset och utvecklingen nästa år skulle bli sådan, att vissa andra
förnödenhetsvaror sjunka i pris, skulle man, sade herr Pehrsson-Bramstorp
i remissdebatten, kunna avveckla subventionen. Men det måste innebära att
vi nästa år, om vi få sänkta kostnader på andra fronter, måste fråga oss:
skola vi använda detta överskott för att slopa den subvention, som årets
riksdag införde, eller skola vi använda det för att ytterligare öka inkomsterna
för de eftersatta inom jordbruksnäringen och låta subventionen vara
kvar? Jag tillåter mig säga, att jag skulle bli utomordentligt förvånad, om
motionärerna vid det tillfället skulle säga: här är det angelägnare att slopa
subventionen, och därför får inkomstförbättringen och löneförbättringen anstå.
För egen del har jag den uppfattningen, att om ett sådant läge skulle
uppstå, överskottet i första hand skall användas i inkomstutjämnande syfte.
Och så länge jag har den meningen, kan jag icke acceptera ett införande av
subventionering till stöd för mjölkpriset i dagens läge såsom en tillfällig åtgärd.

I folkpartiets motion rekommenderas en ökning av priset på en del mejeriprodukter.
Man undantager helt och hållet smöret. Vidare rekommenderas
en ökning av spannmålspriset. Med andra ord: man begär att konsumenterna
skola taga en ytterligare fördyring i fråga om mjöl och bröd utöver
den fördyring som regeringen föreslagit. Man förordar vidare en viss justering
av fabrikspotatispriset. Att stödja fabrikspotatispriset måste väl under
alla förhållanden bli en åtgärd som innebär ett lokalt betingat stöd, eftersom
denna produktion har sin mycket bestämda geografiska begränsning till våra
allra sydligaste landsdelar. Skola vi då skaffa de 45 miljonerna på de andra
vägarna, genom mjölkprisförbättringar. gräddprisförbättringar och ostprisförbättringar,
måste det bli fråga om sådana justeringar, vilkas storleksordning
sannerligen avskräcka.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Vidare säges i folkpartimotionen, att regeringen icke bör hävda uppfattningen
om en sänkning av äggpriset. Jag är angelägen att klara ut just den
frågan. I kalkylerna för innevarande år redovisas ett medelpris på ägg av
2 kronor 90 öre per kg, och för nästa år 2 kronor 80 öre. Man resonerar så, att
eftersom hönsstammen ökats så väsentligt som den har, kan man räkna med
en ökning även av äggproduktionen, och med den fria prisbildning, som för
närvarande råder i fråga om ägg, bör det innebära, att man kanhända får
någon reduktion på kilopriset utan att därför inkomsterna för produktionen
i och för sig behöva bli mindre. Nu har det emellertid blivit så att det godkända
fria priset för äggproduktionens del får variera inom så pass vid marginal
som 2: 30 och 3: 30. Om priset går under 2: 30, skall regeringen stödja
priset, och om det visar sig att priset går över 3:30, har regeringen rättighet
att vidtaga åtgärder för att stoppa upp priset vid den nivån. Med utgångspunkt
från dessa marginaler har man i diskussionen hållit för troligt
att vi ha att räkna med ett medelpris av 2:80 för kommande år. Jag har
emellertid en bestämd känsla av att detta antagande är mycket försiktigt
och välvilligt i förhållande till jordbrukarintresset. Enligt min uppfattning
komma vi att få ett medelpris, som ligger högre än 2: 80. Om det nu skulle
bli så att medelpriset blir 2:90 eller 2:95 — det är ingenting som lägger
hinder i vägen för det, och i varje fall har ju regeringen ingen fullmakt att
gripa in förrän priset går över 3: 30 —- innebär detta att det svenska jordbruket
tillföres ytterligare ett tiotal miljoner kronor på inkomstsidan. Med
hänsyn till prisutvecklingen i fråga om äggen under första halvåret i år
jämfört med första halvåret i fjol anser jag mig ha stöd för antagandet att
vi få ett högre medelpris än det som redovisas i propositionen. Följaktligen
ha folkpartiets önskemål på den punkten också blivit tillgodosedda utan
att man behövde säga något särskilt om saken i propositionen.

I den kommunistiska motionen biträder man för det första regeringens
förslag beträffande de olika prishöjningarna. Därutöver föreslås ett ökat
producentbidrag av 1 öre per liter, eller med andra ord en subvention från
statskassan, som kommer att kosta ungefär 10 miljoner kronor. Detta önskemål
att det speciella småbruket borde givas en extra favör är också tillgodosett
i regeringsförslaget genom sänkningen av arealgränsen för producentbidraget.
Arealgränsen sänkes från 25 till 15 hektar. Man vinner på det
sättet 8 miljoner kronor, som enligt propositionen skola användas i de trakter
av landet, där mjölkproduktionen visar speciellt dåligt resultat. Enligt
utskottet skulle pengarna reserveras i huvudsak för det mindre jordbruket.
Regeringen har ingenting emot att acceptera utskottets uttalande på den
punkten.

I såväl kommunistmotionen som folkpartimotionen talas det om önskvärdheten
av att nedbringa kostnaderna för jordbrukets förnödenheter. Ja,
därom råda väl inga som helst delade meningar. Regeringen är minst lika
angelägen att tillgodose detta syftemål. Det är ju bland annat därför som vi
föreslagit en skärpt priskontrollag, vilken riksdagen glädjande nog också
för någon vecka sedan antagit. Propositionen innebär ju också att de vinster
som kunna ernås genom en mera skärpt och rigorös priskontroll i avseende
å jordbrukets förnödenheter får jordbruket tillgodoräkna sig inom
ramen för den 4-procentiga marginalen. Ingen är väl så optimistisk att han
tror att man på den vägen annat än genom den mest rigorösa och hårda
priskontroll i det nu rådande läget skulle kunna komma över det plus på
90 miljoner som svängningsmarginalen i kalkylen innebär.

Vad som är särskilt angeläget att slå fast i fråga om den kommunistiska
motionen är att kommunisterna acceptera alla regeringens förslag till pris -

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
höjningar. Jag är så mycket mer angelägen att slå fast detta som det kommunistiska
partiets ledande organ Ny Dag onekligen har drivit en propaganda
mot dessa prishöjningar, som inte gärna ger intryck av att kommunistpartiet
i politiskt avseende står bakom dem. Den propagandan riktar
sin udd mot regeringen. Det är regeringen som har förklarat att dessa prishöjningar
äro nödvändiga och ofrånkomliga såsom läget är för jordbruket
för närvarande, men för att undvika den ändlösa saxningen mellan priser
och löner med alla dess destruktiva verkningar när den går till sina yttersta
konsekvenser, har det gällt för regeringen att övertyga folk att denna
ofrånkomliga prisjustering till förmån för jordbruket är en åtgärd av rättvisa.
Men det är inte ett motiv eller en signal till en allmänt omfattande
löneoffensiv på den andra fronten. Kommunisterna ha gjort sitt bästa för att
omöjliggöra förverkligandet av denna tanke på en stabilisering, och på traditionellt
sätt intaga de, parallellt med den propaganda som riktar sig mot
prishöjningarna på livsmedel, en attityd gentemot bönderna som innebär ett
godkännande av samma prishöjningar. Och så sockrar man på det hela med
10 miljoner kronor ur statskassan i extra producentbidrag. Jag betraktar
detta såsom en spekulation, därvid man tror sig kunna servera folk två
diametralt motsatta ståndpunkter, om man bara är försiktig och inte gör
det på samma gång och i samma församling.

I den ekonomiska debatt som präglat det politiska livet under de sista
veckorna har man från borgerligt håll beskyllt oss för att vara halvhjärtade,
för att inte våga vara konsekventa. Man har sagt att vi inte köra med tillräckligt
hårda tyglar. Hur denna kritik skall kunna förenas med de borgerliga
partiernas överbud i jordbrukets prisfråga har jag utomordentligt
svårt att förstå. Om någon fråga är en nyckelfråga i den ekonomiska politiken,
så är det denna. För var och en som velat följa utvecklingen har det
onekligen blivit uppenbart hur pass ömtåligt fält man är inne på när det
gäller förhöjning av livsmedelspriserna. Hur man skall förena de borgerligas
överbud på ytterligare prisstegringar med den återhållsamhet och fasta ekonomiska
politik, som man från samma håll säger sig önska, är för mig en
stor gåta. Här har tydligen blivit en motsättning mellan det ekonomiska förståndet
och den politiska giljarfärd som man är ute på hos jordbruks- och
bondebefolkningen. Om nu högern och folkpartiet låta det senare intresset
dominera, är jag ändå, hen* talman, nog optimistisk att tro, att kammaren
skall placera denna fråga i dess rätta ekonomiska sammanhang och från
den utgångspunkten följa regeringens och utskottets förslag.

Herr Liedberg: Herr talman! Som kammarens ledamöter väl ha observerat
är jordbruksutskottets utlåtande nr 67 ganska kort liksom även föredragande
departementschefens yttrande i propositionen. Reservanternas avvikande
meningar äro också korta — men ganska betydelsefulla. Innan jag
går närmare in härpå skall jag något uppehålla mig vid folkhushållningsministerns
nyss hållna anförande. Det har ju, som kammarens ledamöter
torde ha observerat, utvecklat sig en sed att regeringen i större frågor inleder
debatten i kammaren. Det är en naturlig reflexion, om man sätter
detta i samband med att regeringen känner sig trängd. Statsrådet Sträng har
givit en annan förklaring. Han har hoppats att hans anförande, som inte
var så kort —- och det blir kanske inte mitt heller — skulle kunna avkorta
den kommande debatten. Men jag tror att herr statsrådet är för god demokrat
för att han på det sättet skulle vilja tysta oppositionen. Och jag kan
också säga att jag inte tror att hans förhoppningar skola gå i uppfyllelse,
ty hans motivering har knappast varit övertygande.

Måndagea den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)

Först, herr talman, några randanmärkningar till den argumentation som
herr statsrådet förde.

Herr statsrådet började med att säga att de som hade en annan mening,
det vill säga oppositionen, hade förvillade begrepp. Jag skall inte uppehålla
mig vid detta. Det är ju inte något argument.

Sedan fortsatte herr statsrådet med att tala om de jämförelser i fråga om
löneutvecklingen som socialstyrelsen gjort och som publicerades i går genom
TT:s förmedling. Jag har ingenting att erinra mot siffrorna i och för
sig. Slutsatserna får jag tillfälle att återkomma till. Men herr statsrådet
sade i fortsättningen att jag i ett inlägg i någon tidigare debatt varit ofullständig
i två avseenden. För det första borde man inte, som jag förmenades
ha gjort, glömma hort den förbättring för lantarbetarna som kan förväntas.
Den saken borde man, som herr statsrådet uttryckte sig, anständigtvis inte
utelämna. Jag kanske får tillfälle att använda detta uttryck i samma, som
jag hoppas, harmlösa betydelse, som herr statsrådet inlade i detsamma. Vidare
skulle jag inte ha beaktat penningvärdesförsämringen, alltså att de 75
örena vore värda så och så mycket anno dazumal och så och så mycket
mindre värda nu. Ja, herr talman, om vi skola tala om penningvärdesförsämring,
vilka är det som lida mest av den, de som ha minst att leva på
eller de som ha det bättre ställt? Om lantbefolkningen känner prisfördyringen
på livsmedlen mindre än industribefolkningen därför att lantbefolkningen
själv producerar dem, beror det väl helt enkelt därpå att lantbefolkningen
i huvudsak inte har råd att skaffa sig mycket mer än det som hör
till livets nödtorft, medan varje utgiftsökning för detta livets nödtorft för
andra grupper inkräktar på sådan konsumtion, som för lantbefolkningen i
stort sett ter sig som lyxartad.

Jag ber, herr talman, att redan från början få säga ifrån alt den argumentation
som vi föra inte har hakat upp sig på skördeutsikterna. Vad herr
Skoglund i Doverstorp har sagt i detta sammanhang erinrar jag mig inte,
men jag är övertygad om att han inte har inlagt den meningen i vad han
sagt som herr statsrådet ville göra gällande. För övrigt kommer han väl
att tala för sig själv.

Herr statsrådet var vidare inne på det goda utfallet av stimulanshöjningen
för vårvetet. Man hade höjt med 3 öre i stället för, som påyrkats av jordbrukarna
inom livsmedelskommissionens råd, med 4 öre! Herr statsrådet
konstaterade att odlingen företedde en mycket stor ökning. Ja, herr statsråd,
hur skola jordbrukarna göra för att inte statsrådet skall tolka det såsom
stor belåtenhet med de verkställda prisökningarna? Skola de sluta att odla
någonting alls för att statsrådet skall känna sig övertygad?

Så kommer herr statsrådet med arealpremier för nästa år. Jag har med
nöje läst livsmedelskommissionens förslag till prissättning för nästa år, och
jag kan bara konstatera att både statsrådet och livsmedelskommissionen
tyckas vara mycket villiga att för nästa år, det vill säga 1948/49, vidtaga
åtgärder, bara de inte ske i år! Iliir har man satt sig fast i en ståndpunkt,
som inte får rubbas. Jag får tillfälle alt återkomma både till de 20 och 18
örena och till resonemanget omkring subventionerna. .lag vill bara fråga
statsrådet varifrån statsrådet tar arealbidragen? Är det något som tages
någon annanstans ifrån än från statskassan?

Utskottsmajoriteten accepterar statsrådets resonemang — om med lätt
eller tungt hjärta lämnar jag därhän — det resonemang som utmynnar i
uttalandet på s. 82 första stycket i propositionen: »överhuvud taget skulle
prishöjningar av den storleksordning, som jordbruksrepresentanterna föreslagit,
enligt mitt förmenande medföra stora svårigheter att bibehålla det

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
nuvarande löneläget, vilket i sin tur skulle öka inflationsrisken.» Så långt
statsrådet. — Från denna utgångspunkt har livsmedelskommissionen tydligen
haft att göra upp sitt förslag, från denna utgångspunkt har regeringen
behandlat jordbrukets önskemål vid överläggningarna. Man har därvid, som
statsrådet Wigforss i ett offentligt tal — jag tror det var i Karlstad — upplyst
om, söka agera skiljedomare mellan stora folkgrupper, och man har, som
framgår av citatet nyss, inte stuckit under stol med att deras uppfattning
som redan fått sitt på det torra vägt tyngre än deras, som ännu intet fått
med av det senaste årets med en eller annan miljard ökade köpkraft. Statsrådet
har ju i sitt nyss hållna anförande på ett talangfullt sätt fört de
förras talan. Ty de som fått ut sitt — eller kanske rättare sagt den grupp
bland dem som enligt egen uppgift höjt sin inkomst med 500 miljoner sedan
årsskiftet — dessa ha vägrat den återstående stora gruppen en lika andel av
de försämrade köpmedlen. Denna vägran är skickligt maskerad; varken
gruppen i fråga eller dess talesmän i regeringen vägrar kompensation. Det
har kammaren nyss hört av herr statsrådet. Tvärtom, man erbjuder full
kompensation! Men tyvärr i procent, under förmenande att 10 procent på
1 krona bör vara lika välkommen och tillfredsställande för jordbruksbefolkningen
som 10 procent på 2 kronor för andra människor med större anspråk
och större gehör. Det är nu inte just 1 krona och 2 kronor det rör sig om
-— jag återkommer till mer specificerade fakta. Men det förda resonemanget
illustreras bra på det sättet.

Utgångspunkten för hela den under och efter kriget förda jordbrukspolitiken
och prisregleringen har ju varit att å ena sidan skydda konsumenterna
från den prisstegring som hade blivit följden av avspärrning och knapphet,
om allt fått sköta sig själv, å andra sidan att bibehålla jordbruksnäringens
lönsamhet, räntabilitet vid 1938/39 års ungefärliga nivå, varken mer eller
mindre. Hela denna tid har präglats av lägre priser till konsumenterna än
eljest varit fallet. Jordbruket har lojalt medverkat i denna politik. Röster
ha visserligen höjts då och då, röster som frågat vad tacken blir i längden,
som pekat på vissa andra grupper och näringsfång som kunnat utnyttja
läget på annat sätt. Men den stora massan har genom sina organ, de stora
riksorganisationerna på jordbrukets område, nämligen Sveriges lantbruksförbund
och RLF, stött och garanterat den linje som under större delen av
denna tid burits upp av en hela folkets samlingsregering. Jag har själv
under hela denna tid, i mer eller mindre ansvarstyngd ställning, haft att tillsammans
med yrkesbröder deltaga i de överläggningar och rådslag av
skilda slag som utmynnat i denna handlingslinje. Vi ha städse förmenat att
likaväl som jordbruket tidigare behövt skydd mot de billiga produkterna från
länder med låg lönenivå, likaväl kan detta bli fallet i en framtid, och att
jordbrukets sak gagnades bättre av ett uppträdande som borde skänka
respekt för vår moderation i lägen som lätteligen kunnat utnyttjas, som
borde frammana förståelse för denna stora folkgrupps anspråk på sin lön
för samhällsnyttigt, ja, omistligt arbete.

Vi stå i dag med ett tack i handen. Skall det svaret vara sista ordet — ja,
då 1''å pessimisterna på vår sida rätt. Men jag hoppas i det längsta att kammaren
skall följa rättvisans linje, och jag skall tillåta mig att något närmare
söka visa att den uppfattning som fått sitt uttryck i reservationen utgör
det minimum av rättvisa som jordbruket i dag kan ställa anspråk på.

Man har på så många håll sökt visa att regeringens bud är tillräckligt eller
mer än tillräckligt och att jordbrukets krav äro ohemula eller omotiverade.
Kammaren känner till resonemanget: regeringens bud ger 14 procent, medan
andra fått nöja sig med 8—9 procent, och det ger 18 öre i timmen. Jordbru -

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
karnas jämförelser med andra inkomstgrupper äro grovt felaktiga, som
»Fackföreningsrörelsen» skriver i sitt sista nummer, o. s. v. Låt oss titta litet
närmare på de påstådda »grova felberäkningama» och »oriktiga uppgifterna».
De lönejämförelser som få dessa kritiska omdömen har jag redan tidigare,
vid remissen av denna proposition, berört. Jag skall gärna upprepa
dem. De äro för manliga arbetare inom industri och hantverk, handel, transportväsen
och allmän tjänst hämtade ur »Lönestatistisk årsbok 1944», s. 87,
tab. 33, för åren 1938—1944. För år 1945 äro de inhämtade från socialstyrelsen.
Efter 1945 har uppräkning skett med 9 procent från 1945 till 1946 och
med 8 procent från 1946 till 1947. Denna procentuella beräkning ligger säkerligen
i underkant, vilket bekräftas av det av mig förut omnämnda TTmeddelandet
från socialstyrelsen. Socialstyrelsen har ju tvärtom för årsskiftet
1946—1947 ett högre tal. Till dessa siffror ha lagts de fem procenten på
grundlönerna efter den 1 maj i år. Med utgångsläget 1,37 år 1938 kommer
man fram till 2.41 efter den 1 maj i år och socialstyrelsen till 2,32.

Ur samma källor stamma uppgifterna för lantarbetarlönens utveckling för
åren 1938—1945. För åren 1946 och 1947 har beräkning skett enligt avtalslönens
utveckling. Man kommer till siffran 64 öre 1938 — jag tror att herr
statsrådet anförde samma siffra i dag — och till 1 435 efter den 1 maj 1947.
Det har aldrig, herr statsråd — och jag kan ju vända mig till »Fackföreningsrörelsen»
också — stuckits under stol med att dessa siffror för industriarbetares
m. fl. del avse medeltal för hela landet, för olika dyrorter och inte enbart
A-orterna. Men det kallar »Fackföreningsrörelsen» för det andra grova
felet. Det första är siffran 2,41 i och för sig, som säges vara okänd både i
landsorganisationen och socialstyrelsen, vars talan man i denna tidning med
eller utan fullmakt för. Det tredje stadiet i lantbruksförbundets »statistiska
förvirring» — det är ett citat, mina damer och herrar — är att de tal som
nyss nämndes avse samtliga arbetare.

Hela den nu redovisade polemiken är typisk. Man sätter sig på sina höga
hästar mot de okunniga och osakliga bönderna och deras utredningsorgan
och avfärdar fakta mer eller mindre med glåpord. Men, ärade kammarledamöter,
vi ha aldrig gjort gällande, att löneklyftan är 1 krona i timmen, d. v. s.
skillnaden mellan 1,43 och 2,41. Vi ha aldrig gjort gällande, att dessa siffror
äro mera än ungefärliga. Statistiken är och måste vara ungefärlig i dessa
ting. Därför finner jag god överensstämmelse mellan våra siffror och socialstyrelsens
nyss publicerade material. Vi äro också på det klara med att löneläget
inom med jordbruket jämförliga grupper inte ligger vid 2,41 utan någonstans
mellan 1,90 och 2,10. Det säger alldeles tillräckligt, herr statsråd!

Den nyss citerade och för polemiken ganska representativa källan talar
själv om hur det skall räknas. Jag hänvisar till s. 540—541 i samma tidskrift
för i år. Det heter där: »Vill man belysa löneklvftans sammanpressning»
— man kallar det så i artikeln i fråga — »i timförtjänster, 1>1 i siffrorna
följande: För lantarbetare 1939 75 öre; 1945 1,25; 1947 den 1 juni 1,44. För
industriarbetare på A-ort 1939 1,06; 1945 1,01; 1947 den 1 juni 1,97 kronor.»
Jag tror att herr statsrådet hade samma siffror för industriarbetarna. Det
stämmer ganska bra med vad jag sade nyss. Jag får skillnaden mellan 75 öre
och 1,44 till 69 öre och mellan 1,06 och 1,97 till 91 öro. Den s. k. sammanpressningen
är alltså den, att 31 öres klyfta 1939 är 53 öre i dag! Kan någon
annan i kammaren iå ut något annat, vore det ett verkligt konststycke i
räkning.

Men man kommer på nytt med den procentuella tröstegrunden, vilken
herr statsrådet i dag föll tillbaka på. Till och med om man som Fackföreningsrörelsen
diskonterar eu lönestegring till hösten — »vi ha då räknat

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
med 18 öres lönestegring för lantarbetarna, vilket är lågt beräknat», säger
man —- blir höjningen för lantarbetarna 87 öre och för de andra 91 öre. Det
kan ju knappast sägas vara att fylla igen en klyfta. Då har man ingenting
annat att tillgripa än att säga, att klyftan har visserligen inte nominellt fyllts
igen, men att det nu är så mycket sämre penningvärde. Jag tror inte att jag
behöver bemöta och apostrofera en tidskrift, som med sådan självmedvetenhet
har uttalat sig inte bara å egna utan även å socialstyrelsens vägnar, på
annat sätt än att hänvisa till socialstyrelsens av såväl herr statsrådet som
mig i dag citerade meddelande, daterat Stockholm den 15 juli och distribuerat
genom TT.

På sina håll uttalar man sig hånfullt om jordbrukarnas nyvaknade intresse
för lantarbetarlönerna. Kammaren bör då erinra sig att jordbruksbefolkningen
i sin helhet i kalkylen tillmätes den arbetsersättning, som lantarbetarna
få. Detta är skäl nog, men jag vågar tillägga, att mer eller mindre
hård dragkamp vid förhandlingsbordet aldrig, sedan den nuvarande prisregleringens
tillkomst, har rört sig om huruvida lantarbetarna skulle få sin del
av kalkylens arbetsomkostnadssumma utan om hur mycket jordbruket kunnat
bära utöver det som motsvarats av kalkylerade inkomster i kalkylen.
Och det har icke av någon, varken av arbetstagareorganisationen eller av
dess ärade förbundsordförande, herr statsrådet Sträng, gjorts gällande, att
den marginalen för närvarande kan räknas till mer än ett fåtal ören. Vi ha
städse jag tror att herr statsrådet vill ge mig rätt däri — varit ense om
att jordbrukets löner böra ligga så högt som genomsnittlig bärkraft tillåter.
Det är heller aldrig om tioöringar utan om de sista örena, som meningsskiljaktigheter
rått.

Nu menar regeringen att jordbruket kompenserats motsvarande 18 öres
aibetsinkomstökning per timme — det är visst noga räknat 18,2 öre om jag
minns rätt och utskottet, som kanske inte är lika övertygat på den punkten,
upprepar i alla händelser i lämpliga citat och omskrivningar uttalandena
i statsrådsprotokollet angående faran för penningvärdet, procentuell öknin«
in. m. sådant.

Det må här först som sist sägas ifrån, att det inte har varit, inte är och
mte blir procentuella gottgörelser som jordbruksbefolkningen behöver. Det
är reell rättvisa i kronor och ören som vill till. Det vore bra om detta ju
förr dess hellre bleve klart för alla dem, som ibland med överlägsna attityder
— jag syftar därvidlag inte på herr statsrådet i dag — förmena att bönder
och lantfolk behöva inte och böra inte kräva samma standard och bekvämligheter
i livsföring, hus och hem, som andra anse självklara.

Hur har regeringen då kommit fram till dessa 14 procent, dessa 18 öre?
Ja, kammaren har ju hört statsrådet Strängs version, och jag kan nu få
komma med min. Även den frågan var på tal i remissdebatten om denna
proposition. Jag behöver bara erinra om att man tänkt sig att höja inkomsterna
delvis från 10 juni, delvis från 1 september. Mot inkomster från 15
och 12 månader sätter man utgifter för 12 och 10 månader. D. v. s. inkomstökningarna
för 15 och 12 månader emot utgiftsökningar under 10 månader
Sasom fyndigt räkneexempel må det få gälla — såsom en realistisk statslednings
sista ord däremot knappast. Det är riktigt, att inkomsterna brukat
regleras per 1 september och lönerna per 1 november. Det är riktigt att
ingendera av de löneavtalsslutande parterna sökt sabotera avtalet. Men det
^ fruktigt att förmena att arbetsomkostnadsposten i kalkylen skall bygga
pa nagot annat än verkligheten avtalen ha sa vitt jag kan erinra mig aldrig
vård ens nämnda i avgörande sammanhang, där man varit angelägen att inte
blanda in de avtalsslutande parterna. Det har inte heller hittills varit straff

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
på att höja lönerna. Och det är felaktigt att förmena att det i dagens läge,
med andra gruppers frammarsch, är möjligt att såsom företagare eller arbetare
i eget företag taga och samla upp inkomstförbättringar och hänvisa
den enskilde arbetaren — märk väl inte organisationen, ty den tar nog herr
statsrådet Sträng hand om — som dagligen frestas av lockande anbud från
närmaste tätort, torvmosse eller annat, till att det nog skall bli bättre efter
den 1 november. De som tro att detta går ha — det tillåter jag mig att säga
till och med om de sitta i Kungl. Maj ds regering — tappat kontakten med
verkligheten. Inkomstförbättringarna måste i det läge vi ha slå igenom även
gentemot de anställda och då bli också de 14 procenten och de 18,2 örena
rena konstruktioner. Verkligheten är att regeringens bud svarar mot cirka
14 öre och cirka 10 procent. Och detta ha jordbrukets företrädare inte
kunnat acceptera.

Ett annat påstående håller nästan på att bli legend —- även om herr statsrådet
i dag inte ytterligare fört fram det — nämligen att jordbruket ej gått
till mötes medan regeringen gjort allt. Även här är verkligheten en annan.
Jordbruket har under förhandlingarna avstått från cirka 50 miljoner kronor,
varom tvist stått i kalkylen, från cirka 10 miljoner kronor beräknat underskott
i kalkylen och från skillnaden mellan 204 och 200 miljoner kronor.
Det gör cirka 65 miljoner kronor. Vi behöva inte taga upp något resonemang
om den saken. Det är ett faktum, att vi ha avstått från våra anspråk på
alla dessa miljoner. Resten — de 200 miljonerna — äro inte ett resultat av
handel och köpslagan utan vad som kräves om klyftan inte skall vidgas!
Jag ber kammaren observera detta, ty det är av central betydelse för hela
frågans bedömande.

Häromdagen hade vi i annat sammanhang här i kammaren ett kortare meningsutbyte
om vad jordbrukets 200 miljoner betyda för konsumenterna.
Herr statsrådet har ju förut i dag fört deras talan ånyo. Jag tillät mig den
gången att säga, att livsmedelsfördyringen torde taga mellan 10 och 20 procent
av de ernådda inkomstökningarna i anspråk, och att det troligen blir
cirka 15 procent, märk väl av inkomstökningarna. Vi kunna utgå ifrån att
LO-gruppen erhållit 500 miljoner. Denna siffra ligger antagligen i underkant,
men vi kunna godtaga den i vårt resonemang. Vi kunna antaga att
denna grupp representerar en tredjedel av befolkningen, vilket uppenbarligen
är i grov överkant. 200 miljoner kronor äro 20 procent av en miljard, 15
procent av 1 500 miljoner och 10 procent av 2 miljarder. En annan beräkningsgrund
är att 10 procent på produktpriserna gör 2 procent på levnadskostnaderna.
Lägger man så till förädlings- och distributionskostnaderna äro
vi framme vid de cirka 15 procenten. Slutsatserna äro ofrånkomliga och
göra sig själva. De innebära att den som ernått 1 kronas förbättring får avstå
mellan 10 och 20 öre därav. Är detta inte acceptabelt, då återstår uppenbarligen
ingenting annat än att jordbruket får se till att få sina villkor reglerade
samtidigt med de andra. Tv i så fall är ju en solidarisk inkomst- och
standardhöjning omöjliggjord de stora folkgrupperna emellan. Vill man verkligen
ha det så? Reservanterna ha tyvärr måst förutse en sådan konsekvens,
om utskottsmajoritetens förslag antages av riksdagen, och reservera sig inte
bara för de 200 miljonerna utan också för den situation som i så fall kan
tänkas vid nästa årsskifte.

Till slut, herr talman, några ord om frågan, hur de av reservanterna föreslagna
beloppen kunna åstadkommas. Reservanterna anvisa några utvägar.
Åtskilliga andra kunna tänkas. Ingen är angelägen alt permanenta konsumentsubventioner
vid en tidpunkt, då de hålla på att avskaffas. Det är inte
endast den allmänna inkomstbildningen utan också barnbidragens tilltänkta

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i
genomförande från och med den 1 januari nästa år som gör det naturligt att
livsmedlen böra betalas med vad de kosta att framställa. Statskassans tillstånd,
som regeringen ju har sig väl bekant, pekar i samma riktning. Reservanterna
ha det oaktat inte velat helt avvisa möjligheten att under en kortare övergångstid
via anslag mildra övergången till höjda produktpriser eller att på
den vägen nå jämvikt för jordbruket genom sänkta förnödenhetspriser. Det
har ansetts tänkbart, att större grödor eller automatiska prisreduktioner å
driftsmedel kunna inom en relativt kort tidrymd medföra resultat utan prishöjningar
å de livsmedel där sådana äro mest kännbara. Herr statsrådet
Sträng har — om jag förstod honom rätt och det var väl knappast möjligt
att missförstå honom på den punkten — i dag velat förbehålla varje förbättring
av jordbrukets inkomstläge, antingen den uppstår genom automatiskt
sänkta förnödenhetspriser eller genom större produktionsvolym, för den utfyllnad
av klyftan, som herr statsrådet liksom alla anse förr eller senare
måste ske. Jag tar gärna fasta på detta. Det innebär nämligen att priserna
skola bibehållas. Ty i annat fall tar man ju med den ena handen vad man
ger med den andra. Och ett sådant konstaterande och ett sådant bragelöfte
från herr statsrådet sida kan väl vara värt att taga fasta på. På samma
gång har herr statsrådet — som jag nyss erinrade om — inga större betänkligheter
mot att belasta ett kommande års budget med arealbidrag.

Till de produktpriser, som äro mest kännbara för konsumenterna, hör väl
knappast priset på spannmål, som så vitt jag förstår inte slår igenom i levnadskostnadsindex
eller borde göra det, alldenstund brödpriserna väl knappast
komma att höjas, därför att råg och vete gå upp med 1 eller 2 öre per
kg eller havregryn komma att gå upp i pris därför att havren höjes med 2
öre per kg, lika litet som jag kan förstå att statens och andra köpares inköp
av foderhavre kan påverka levnadskostnadsindex för gemene man. Jag
tror inte heller att fabrikspotatispriset påverkar prisutvecklingen. Herr statsrådet
har ju redan förklarat att reservanternas önskemål tillmötesgåtts beträffande
ägg. Det återstår då ost, grädde och k-mjölk. Men när man, herr
statsråd, säger att jag brister i min argumentering, när jag »anständigtvis»
inte har nämnt det eller det, tycker jag inte heller att man »anständigtvis»
kan räkna med 45 miljoners ytterligare prishöjning på grädde, ost och kmjölk
och säga, att det på dessa produkter kommer att uppstå sådana högst
väsentliga prishöjningar. Vi ha nämligen aldrig räknat med några 45 miljoner
uteslutande i form av ytterligare prishöjningar på grädde, ost och kmjölk
utan endast med en del av detta belopp i fråga om dessa produkter.
Det är ju möjligt att en så ytterst obetydlig höjning som ett öre på konsumtionsmjölken
— vårt fortfarande billigaste födoämne — lättare kan fördragas
efter än före barnbidragens genomförande. Hur som helst kunna de
närmast till hands liggande inkomstförbättringarna därutöver inte röra sig
om några 45 miljoner kronor, herr statsråd, utan om relativt sett ganska
oväsentliga belopp. Som oväsentliga måste de framstå i jämförelse med de
belopp, som fortfarande i mer eller mindre öppen form utgå för att förbilliga
bostäder och bränsle för enskilda och industrier, skor m. m. m. m.

Vi stå i dag inför ett viktigt avgörande. Skola vi ha det lugn i samhället på
det ekonomiska livets område, som ett godtagbart avtal med jordbrukets
stora folkgrupp medför, eller skall oro och allt vad därmed kan följa prägla
nästa regleringsår på grund av att nära en tredjedel av vår befolkning känner
sig orättvist behandlad? Riksdageix har att säga sitt ord i dag. Jag
vädjar till kammaren att skipa rättvisa, och jag vädjar till regeringen att
acceptera en lösning, som visserligen kan gå ut över en olyckligt vald
prestigebetonad ståndpunkt men i gengäld ger landets jordbrukare tillfälle
att utföra sitt arbete i medvetandet om att ha vederfarits rättvisa.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord, som sannerligen inte äro dikterade
av några »politiska giljaresynpunkter», få yrka bifall till utskottsutlåtandets
reservation.

Häruti instämde herrar Nolin, Thorell, Hceggblom, Karlsson i Granebo,
Staxäng, Hagård, Kgling, Larsson i Karlstad, Falla, Andersson i Gisselås och
Lindmark, fru Boman och fru Möller samt herrar förste vice talmannen Magnusson
och Nilsson i Göingegården.

Chefen för folkliushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Jag föreställer mig, att jag får tillfälle att längre fram i dag något
mer ingående bemöta en del av de synpunkter, som herr Liedberg nyss
anförde, samt därjämte några av de synpunkter, som även andra talare
önska anföra i debatten. Jag vill emellertid redan nu bara replikera på eu
enda punkt för att vi icke skola behöva alltför mycket fördjupa oss i dessa
matematiska bryderier.

Herr Liedberg har starkt polemiserat mot tidningen Fackföreningsrörelsens
uppläggning av denna fråga och mindre mot mina synpunkter. Herr Liedberg
gör gällande mot tidningen Fackföreningsrörelsen, att det inte är procenten
som är avgörande utan att det är de absoluta beloppen, det är kronorna och
örena, som herr Liedberg uttryckte det. Jag har här ifrågavarande nummer
av denna tidning. På s. 540 längst ned så sägs det, att vill man belysa löneklyftans
sammanpressning i timförtjänster blir siffran följande etc. Sedan
redovisar man att lantarbetarna 1939 hade 75 öre i timmen, under det att
industriarbetarna då hade 1,06 kronor. 1947 redovisar man för lantarbetarna
efter det att denna lönejustering genomförts 1,62 kronor och för industriarbetarna
1,97 kronor. Jag kan inte förstå annat än att även Fackföreningens
bild av den absoluta utvecklingen styrker vad jag sade här.

Jag är ledsen över att jag inte har någon svart tavla till hands här för att
för kammaren kunna visa några siffror. Jag har emellertid här på ett
papper skrivit ned dessa siffror med mycket stor stil och i varje fall herr
Liedberg, som sitter här ganska nära mig, torde väl kunna läsa siffrorna.

För industriarbetarna och lantarbetarna var löneklyftan 1939 31 öre, och
1947 är löneklyftan 35 öre enligt de siffror, som herr Liedberg här åberopat.
Går jag längre tillbaka i tiden och jämför med förhållandena 1938,
får jag ett plus för lantarbetarna på några ören i stället för att, om 1939
års siffror medtagas, industriarbetarna få ett plus på 3—4 ören.

Bakom denna utveckling ligger en löneförbättring för båda parter på 95
öre till 1 krona i timmen. Jag måste då komma tillbaka till vad jag sade
tidigare, nämligen att jag köpte mer för 30—35 öre 1938—1939 än vad jag
gör för samma summa i dag. Därför är löneklyftan även i absolut tagen bemärkelse
mindre i dag än vad den var 1939. Det är detta tillrättaläggande jag
vill slå fast för att debatten icke alltför mycket skall behöva fördjupa sig i
tvisten om procent och ören.

Herr Liedberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vet egentligen inte var herr statsrådet hade sitt öra nyss.
Jag citerade nämligen just det som herr statsrådet nu till debattens upplysning
återkom med. Jag hänvisade i mitt anförande till s. 540—41 i tidningen
Fackföreningsrörelsen och jag läste upp bl. a. det som herr statsrådet nu
läste upp. Om vi således skola begagna oss av svarta tavlor tyckas vi behöva
dem till ömsesidig hjälp.

Andra kammarens protokoll 7P47. Nr 33. 2

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Härpå anförde

Chefen för folkliushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Det är en sak jag inte kan förstå. Om herr Liedberg läser tidningen
Fackföreningsrörelsen på samma sätt som jag, hur kan han då komma fram
till den konklusionen, att lantarbetarna och jordbruksbefolkningen överhuvud
i den absoluta utvecklingen varit strykpojkar?

Herr Liedberg, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Jag konstaterar, att herr statsrådet nu av alla sina många argument i
denna fråga endast bär det försämrade penningvärdet att haka upp sin ståndpunkt
på.

Vidare anförde:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! För min del skall
jag inte gå in på någon utförligare djupgrävning av denna frågas behandling
i de skilda instanser den passerat, innan den nu hamnat på riksdagens bord.
Jag skall inte heller ta upp folkhushållningsministerns resonemang i fråga
om lantarbetslönerna och storjordbruket. Jag skall inte heller utnyttja det
svaga skördeår, som vi nu troligen stå inför, för att därmed motivera min uppfattning
i denna sak.

I själva verket har det ju på senare år blivit rent av en vetenskap med allt
detta räknande och kalkylerande om vilka produktpriser jordbrukets utövare
skola få lov att erhålla. Det ligger i sakens natur att ett sådant avvägande, som
det här gäller att åstadkomma, måste bli ganska svårbemästrat. Någon absolut
säker och rättvis avvägning kan det ju aldrig bli fråga om, i varje fall
inte någon anpassning av prisläget efter de enskilda jordbrukarnas förtjänst
eller behov. Storjordbruket, bondejordbruket och det s. k. småjordbruket arbeta
ju under väsenligen olika betingelser, men däråt är föga att göra. Här
måste man ju mera i klump beräkna det stöd som skall utgå. Viss differentiering
för det mindre jordbruket och för Norrland sker visserligen redan nu,
men i stort sett måste ju jordbruket betraktas som en enhet vid kalkylernas
uppgörande.

Tidigare under åren har prisfrågan kunnat avgöras genom överenskommelser
mellan regeringen och jordbruksorganisationerna utan att dragas inför
riksdagen i det oavgjorda skick, som den i år förekommer i. Man kanske bör
skynda sig att tillägga att regeringen troligen anser att den redan är avgjord.
Det må nu vara hur som helst med den saken. För min del måste jag livligt
beklaga, att någon uppgörelse ej stod att vinna såsom förr om åren. Ty fråga
är om inte den strid, som nu uppstått kring denna sak, kan komma att på
ett onödigt sätt riva upp de broar, som väl ändå kunna sägas ha byggts mellan
producenter och konsumenter under krigsåren. Alla äro väl nämligen överens
om att vårt lands jordbruk under dessa krigsår på ett utomordentligt sätt
lyckats rädda vårt land från mera avsevärda brister i fråga om jordbruksprodukter.
Det har kanske varit nätt ibland, men ingen har behövt svälta eller
lida nöd. Vad priserna beträffar ha visserligen dessa stigit avsevärt mot före
kriget, men i relation till de rådande världsmarknadspriserna har vårt folk
ändå varit betydligt gynnsammare ställt än andra länders. Vi ha kunnat genomleva
detta världskrig ganska mycket bättre än det förra, tack vare den
utveckling mot ökad produktion som under det senaste årtiondet skett inom
svenskt jordbruk. Detta är en sak som vi alla borde kunna glädjas över.

Då det nu gäller en strid om knappa 50 miljoner kronor, som jordbrukarna
anse sig ha rätt att kräva utöver regeringens förslag, så frågar man sig onek -

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i pr isregler ande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
ligen, om denna summa är av den storleksordning att denna tvist måste uppkomma? Nu

föreställer jag mig att regeringen kommer att svara — ja, den har redan
svarat genom folkhushållningsministern — att det ändå måste finnas en
gräns för vad regeringen kan tillåta jordbruket att ta ut av konsumenterna.
Har inte livsmedelskommissionen redan förklarat, att jordbruket mer än väl
tillgodosetts genom det förslag som från dess sida framlagts och har inte
regeringen senare överbjudit detta förslag? Regeringen måste väl också tänka
på att slå vakt om konsumenternas berättigade intressen och inte bara tänka
på jordbrukarnas o. s. v.

Ja, härmed är man framme vid den ömtåliga punkten i denna fråga. Här
tar resonemanget vid om vem som är längst framme i fråga om kompensation
— eller med andra ord, vilka grupper som blivit minst eller mest utsatta för
dyrtidens tryck. Eftersom nu alla parter högljutt ropa på kompensation, så
skulle man ju också kunna »översätta» denna sak så: vilken part har kommit
längst då det gällt att driva upp lögeskruven här i landet? Bakom denna
fråga skymtar ju också en fortsatt inflationsrörelse, om man får tro de uttalanden
som här och var framkommit i den press, där man alltid är mån om
att framhålla risken av fördyrade livsmedel.

Jag vill då utan omsvep erkänna, att om det vore så att jordbruket nu låge
framför andra näringar och dess utövare och arbetare hade likvärdig arbetsinkomst
med andra jämförbara grupper, så skulle jag aldrig ett ögonblick reflektera
på att ansluta mig till kravet på dessa 200 miljoner kronor, varom
striden står. Jag har alltid här i kammaren och i min politiska förkunnelse
ute i landet sökt framhålla varthän det kommer att leda, om alla oupphörligen
jaga varandra och ständigt ropa på kompensation. Minnena från hur det
gick under det förra världskriget borde vara tillräckliga för att förskräcka
i detta avseende. Men hur ligger det i själva verket till med jordbrukets jämställdhet
med andra näringar i detta nu?

Jag vill ingalunda förneka att priserna på vissa livsmedel äro ganska höga
och att det kan vara svårt för många, som ej lyckats komma med i den allmänna
lönestegringsruschen, att klara sig. Men varpå beror nu detta? Är det
jordbrukarna, som nu ulan hänsyn till andra grupper, söka ta för sig oberättigat
och tjäna pengar på dyr tiden? I så fall borde ju var och en som har
litet »affärssinne» slå sig på jordbruksnäringen, och de goda förtjänsterna
borde i så fall ge möjlighet till att dra över arbetsfolket från andra näringar
dit. Jag skall inte här ta upp klagolåten om jordbrukets avfolkning. Uen saken
är sedan flera år tillbaka känd och omvittnad. Men jag vill ändå rekommendera
alla, som tro att jordbruksnäringen borde vara tilldragande, att nu gå
ut bland jordbruksfolket i detta land och höra sig för hur det ligger till.

Vid storjordbruken är det måhända inte så illa ännu, ty där finns alltjämt
kvar ett visst klientel av gifta arbetare, vilka inte ha så lätt att gå över till
andra arbetsområden. Dessa ha vidare löner enligt avtal, och deras löner figurera
ju också som en integrerande del i det föreliggande förslaget. De skola
ju nu, även med Kungl. Maj ds förslag, få bättre betalt. Men hur är det vid
de s. k. bondejordbruken, där arbetarna i regel äro ogifta och anställda i husbondens
kost och där de vilken dag som helst kunna säga farväl och gå sin
väg? Ja, där finnas för närvarande egentligen inga arbetare alls; och finnas
där några, så ha de helt andra löneförmåner än de avtalsenligt anställda jordbruksarbetarna.
1 min hembygd är det inte alls ovanligt att en jordbruksarbetare
i husbondens kost nu har en månadslön på 300 kronor och allting
fritt, som det heter.

Då vi inom utskottet diskuterade denna fråga och någon av ledamöterna

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
framhöll, att eftersom jordbruket nu redan fått med en viss del av denna
prisreglering innan arbetarnas löneavtal hunnit ändras, så tillät jag mig
säga, att för bondejordbrukets arbetare är det ingen risk att inte de fått sin
del. De ha sedan flera år tagit ut en lön, som inte på något sätt kompenseras
av detta förslag, även om det gäller de 200 miljonerna. 300 kronor i månaden
i husbondens kost kan ingalunda kompenseras genom jordbrukspriser betydligt
högre än vad det här är fråga om. För övrigt står det inte att få
några arbetare till bondejordbruket ens för dessa löner.

Nu kan man visserligen säga, att vad jag nu anfört måste vara en lokal
företeelse i min hembygd, men jag vill då bara erinra om att jag vid behandlingen
inom utskottet av detta ärende frågade en av de närvarande utskottsledamötema
— han var från Dalarne — vilka dagslöner man där måste
betala jordbruksarbetarna. Han svarade då, att han betalade sina arbetare
22 kronor om dagen. Detta visar tydligt att det inte längre är fråga om några
avtalsenliga löner.

Ja, då tjänar det ju inte heller någonting till att höja priserna, förmodar
jag att någon inskjuter. En näring, som inte till något pris kan anskaffa
behövlig arbetskraft, är ju inte hulpen med höjda priser! Vad tjänar det då
till att bråka om bättre jordbruksproduktpriser? Detta låter ju säga sig.
Men varför oroa vi oss då över att folkförsörjningen genom bristen på arbetskraft
måhända blir så knapp detta år, att vi komma att lida brist på dagligt
bröd? Det är visserligen angeläget att vi få ved huggen och torv upptagen
ur våra mossar, men när arbetarna inom dessa sysselsättningar kunna ha
en dagsförtjänst av 20 kronor och mera och desslikes komma och gå när de
vilja, så är det ju knappast underligt att bondejordbruket har det besvärligt
att få folk. Det är ej heller underligt att jordbrukarna av denna kategori
känna sig ganska förtvivlade.

Det är ur dessa synpunkter man måste försöka se dagens situation och
den bitterhet, som de tröttkörda bönderna känna inför prutandet på den
nu av organisationerna begärda löneförhöjningen. De jordbrukare, som nu
nödgas ensamma sköta om arbetet på ett jordbruk, där en å två lejda arbetare
skulle vara normalt och där bekymren över allt som icke hinner utföras
ligger som en mara över arbetsdagen, äro sannerligen inte intresserade
av talet om att det kan bli ökad inflation, om man inte går med på regeringens
förslag. Jag gratulerar dem som nu få i uppgift att gå ut och tala reson
med bönderna. Jag tror inte att folkhushållningsministerns resonemang här
kommer att göra så värst mycket intryck på dessa jordbrukare.

Men det mindre jordbruket då — där man med egen arbetskraft kan sköta
om det hela -—- blir inte detta på ett oberättigat sätt gynnat redan genom
nu utgående produktpriser och de särskilda stödåtgärder, som subventionsvägen
tillkomma detsamma? Kan man inte på s. 176 i propositionen läsa
ut att även det mindre jordbruket — 5—10 hektar — sedan 1938 fått en
mer än fördubblad arbetsinkomst, eller från 1 281 kronor till 2 809 kronor?
Jovisst! Men jag vet inte om man anser att en inkomst på sistnämnda summa
är synnerligen väl tilltagen, eftersom det i regel gäller hela familjens inkomst,
alltså även hustruns och eventuellt hemmavarande barns. Skulle inte
DO, som nu säges vara ganska orolig för de ytterligare lönekrav som dessa
200 miljoner skulle utlösa på den allmänna lönemarknaden, kunna tala om
för sina intressenter, att 2 809 kronors familjeinkomst för den lille jordbrukaren
i denna tid inte är oberättigad? Efter vad jag kunnat finna av
detta resonemang om denna sak inom utskottet känna sig inte heller småbrukarnas
representanter något vidare ängsliga för att småbrukarna skulle
ha det för bra ställt. Snarare tvärtom. I själva verket är det väl ingen kate -

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
god av det svenska folket, som både tidigare och alltfort fått och får leva
på en lägre standard än dessa småbrukare. Nu är det ju visserligen sant,
att den nyligen beslutade rationaliseringen skall förbättra läget framöver.
Ja, den som lever den dagen detta skett får se. Bara nu inte de flesta av
dem går sin väg från jordbruket, innan denna underbara hjälp hunnit inträda.
Det är mycket som talar för att den bortrationalisering, som redan
utan statens förskyllan pågår vid de mindre brukningsdelarna, hinner före
den stora reformens genomförande.

Jag skall nu inte närmare gå in på frågan om vem som först satt rullningen
i gång, då det gällt det allmänna löneläget och penningvärdets försämring.
Det är emellertid en sak som ideligen upprepar sig, nämligen att
livsmedelspriserna alltid gärna få skulden, då det är dyrtid. Då äro de alltid
det primära i levnadskostnaderna, och varje höjning på den kanten räknas
strax in som ett faromoment för levnadsstandarden. Det var väl den där
gamla tanken som dök upp — sedan man under det sista året fått kompensation
och löneförbättringar utefter hela linjen på andra områden — då man
nu påpassligt från en del tidningars sida dekreterade, att nu måste det bli
stopp, då jordbrukarna även anmälde sig vilja vara med en smula. Ty jordbrukarna
böra ha förstånd att i det helas intresse begränsa sina anspråk,
även om alla andra sakna det förståndet. Man kan vara tämligen övertygad
om att om inte denna kappköming på löneområdet under det senaste året
fått sådana proportioner som den nu fått, så skulle inte heller jordbrukets
folk ha begärt högre livsmedelspriser nu. Men det är återverkan av vad som
försiggått inom andra yrken och arbetsområden, som nu gör sig gällande på
jordbrukarhåll. Statsmakterna kunna ingalunda svära sig fria från att genom
löneförhöjningar för statens anställda kraftigt ha medverkat till denna
utveckling.

Såsom jag redan förut här sagt, så förstår jag mycket väl att det finns
vissa grupper här i landet, bl. a. dem som skola försöka klara sig på ett
litet sparkapital, som ha det svårt att få budgeten att gä ihop. Men skola vi
inte alla vara måna om att tycka synd om dessa? Är det bara de som sörja
för jordbruksproduktionen, som skola känna medlidande med dem? Borde
det inte vara en uppgift även för industrien, hantverket, byggnadsfacken och
alla andra yrken och befattningar att här gripa in?

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta att framföra dessa synpunkter
i denna debatt, inte därför att jag på ett pockande sätt skulle vilja kräva
jämställdhet för jordbrukets utövare med andra grupper nu och i ett sammanhang.
De problem vi stå mitt uppe i äro inte lätta att tillrättalägga och
för dem, som inte på närmare håll kunnat sätta sig in i jordbrukets svårigheter
just nu, kan reservanternas förslag måhända synas obilligt. Men efter
vad jag kunnat finna vid kontakt med även konsumenter i dessa dagar, så
ligger det nog så till, att många även på den kanten livligt beklaga, att denna
strid inte kunnat biläggas. Det kan inte vara hälsosamt vare sig för den ena
eller andra parten, att klyftan mellan producenter och konsumenter på detta
område vidgas.

Jag har för min ringa del sökt finna någon utväg till överenskommelse
iiven sedan frågan hunnit inför utskottet. .Tåg har ingalunda gjort detta därför
alt jag funnit de av organisationerna framförda kraven obilliga, utan därför
att jag anser det vådligt att i detta läge framskapa en misstämning bland
jordbrukets folk, som måhända blir svår att eliminera. Landet bar knappast
råd till sådant i denna lid. För övrigt vill det synas, som om denna fråga
nu blivit mera en princip- och prestigefråga än eu saklig avvägningsfråga.
De skräckmålningar, som folkhushållningsminislern här nyss drog upp i

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande sgfte pa jordbrukets område. (Forts.)
fråga om oskäligt höjda konsumentpriser genom dessa 45 miljoner som striden
gäller, synas mig vara tämligen överdrivna. Ställningstagandet här till
frågan om jordbruket skall få dessa ytterligare 45 miljoner kronor eller ej
kan inte påverka prisläget på ett sådant sätt, att inflationsrisken just därigenom
skulle öka så väsentligt. Man hör enligt min mening se denna sak
i dess verkliga proportioner.

Herr talman! Såsom denna fråga nu ligger till måste vi sålunda gå skilda
vägar här i dag. Regeringen och utskottsmajoriteten ha tydligen ingen lust
att här göra några eftergifter, och reservanterna ha under sådana förhållanden
ingen anledning att frångå sina ståndpunkter. Vilkendera parten som
främst bör hära ansvaret för att detta läge uppstått skall jag inte med bestämdhet
uttala mig om. Men nog komma landets jordbrukare att finna det
besynnerligt, att statsmakterna i en för jordbruket bekymmersam situation
i fråga om arbetskraftsproblemet måste säga nej till ännu någon förbättring
av deras möjligheter att till folkförsörjningens båtnad utöva sin näring.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Stjärne, Kristensson, Björling, Sandberg
och Fröderberg.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Innan jag går in på det jag
egentligen tänkte säga i denna debatt skall jag tillåta mig att anknyta några
ord till vad statsrådet Sträng i vissa hänseenden var inne på i sitt anförande
här i dag.

Herr statsrådet betonade, att takten i utjämningen för jordbruksbefolkningens
del måste anpassas till den allmänna utvecklingen i landet. Ja, för
all del, det äro vi nog på jordbrukarhåll alldeles på det klara med. Vad vi
emellertid å andra sidan från lantbrukshåll fråga är: beaktas den allmänna
utvecklingen, när man från andra medborgargruppers sida inte bara ställer
anspråk på utan även lyckas få genomförda mycket betydande inkomstökningar?
Jag tror inte, att man på de hållen på något sätt följer de uttalanden,
som annars i och för sig kunna vara riktiga och som statsrådet Sträng
här i dag fällde. När man inte på andra håll är benägen att bidraga till eu
stabilisering av penningvärdet här i landet, då kan man inte heller rimligtvis
begära, att jordbruksbefolkningen och de som arbeta inom jordbruket
skola vara beredda att fullt ut göra det.

Statsrådet Sträng kom också in på att den omständigheten, att jordbruket
för närvarande har stora svårigheter att tillfredsställa sitt behov av arbetskraft,
i viss grad skulle sammanhänga med att man från jordbrukarnas egen
sida talar om hur dåligt man har det på landsbygden i ekonomiskt hänseende.
Man skulle på det sättet från jordbrukarnas egen sida medverka till den
avfolkning från jordbruksnäringen, som faktiskt äger rum. Jag tror dock
inte att man överdriver, i den mån man från jordbruksbefolkningens sida
resonerar om dessa ting. Det finns gudi klagat tillräckligt att säga i det ämnet,
utan att man från jordbruksbefolkningens sida behöver göra sig skyldig
till några överdrifter. Förresten behöver man inte från jordbruksbefolkningens
sida agitera på det sätt, som enligt statsrådet skulle vara ägnat att
ytterligare avfolka jordbruket. Den saken sköter industrierna i städer och
samhällen om på det sättet, att man åker omkring ute på landsbygden med
bussar och samlar ihop folk till arbetsplatserna vid industrierna. Därvid inte
endast bjuder man utan även betalar löner, som väsentligt överstiga både
de avtalsenliga lönerna inom jordbruket och de löner jordbruket överhuvud
taget har möjlighet att betala.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerunde sgfte på jordbrukets område. (Forts.)

Jag skall sedan inte i vidare män gå in på vad herr statsrådet hade att
anföra. Jag skulle endast vilja säga, att när herr statsrådet så strängt understryker
att penningen har mindre köpkraft i dag än den hade 1938, då är
detta någonting som inte endast gäller för de medborgargrupper, som arbeta
och ha sin utkomst inom andra områden än jordbruket. Det gäller i lika hög
grad för jordbruket och landsbygdsbefolkningen överhuvud taget. När statsrådet
fäster uppmärksamheten på jämförelsen mellan å ena sidan lantarbetarlönerna
och å den andra industriarbetarlönerna och säger, att dessa sistnämnda
löner, sådana de nu angivas i socialstyrelsens meddelande eller till
2 kronor 32 öre i timmen, avse den genomsnittliga lönen i alla orter i riket,
således även dyrorterna, så har ingen från vårt håll opponerat sig mot det.
Vi vilja emellertid framhålla, att det nuvarande såväl som det tidigare dyrortsgrupperingssystemet
inte på tillbörligt sätt tager hänsyn till landsbygdens
förhållanden. Ute på svenska landsbygden ha vi med andra ord vissa
levnadskostnader och omkostnader av sådan art, att de inte återfinnas i städernas
eller de s. k. högre dyrorternas levnadskostnader. Om man ville bemöda
sig om att på ett fullt riktigt sätt värdera å ena sidan de fördelar, som
äro till finnandes för städernas och de högre dyrorternas befolkning, och å
andra sidan nackdelarna och de särskilda kostnaderna, som i många hänseenden
uppstå för landsbygdsbefolkningens del, så skulle skillnaden i levnadskostnadshänseende
inte vara av någon nämnvärd storleksordning.

Efter detta skall jag tillåta mig att säga några ord i själva sakfrågan. Jag
vill då först erinra om att man under en följd av år kommit fram till överenskommelser
rörande jordbrukets inkomst- och löneförhållanden genom
förhandlingar mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan representanter
för jordbrukets ekonomiska och fackliga organisationer. Jag skall gärna
medge att detta under de gångna åren kanske inte varit möjligt utan ett visst
gnissel. Kvar står dock att man ända tills nu förhandlingsvägen lyckats nå
resultat med regeringen. Jag måste för min del uttala mitt beklagande av att
det inte även denna gång varit möjligt att få till stånd en sådan överenskommelse
vid de direkta förhandlingarna med regeringen. Det är så mycket
mera förvånande att så icke kunnat ske, som statsrådet Sträng, som närmast
bär ansvaret för jordbrukets prisreglering, ju är känd som en gammal och
utomordentligt skicklig förhandlare från sin tid som ledare för lantarbetareförbundet.

Jag vill här också tillägga, att den omständigheten att man inte lyckats
komma till ett resultat vid förhandlingarna väckt — för att nu använda
milda ord — både förvåning och förstämning ute bland jordbrukarna
i landet. Man frågar sig där ute — och det med rätta: anser man verkligen
att de önskemål, som ställts från jordbruksförhandlamas sida om en
inkomstökning på 200 miljoner kronor, äro på något sätt orimliga? Man
kan inte anse alt så skulle vara fallet. Man kan så mycket mindre göra det

som det faktiskt är så, som tidigare omvittnats här i dag, att jordbruket

har sä ytterligt svårt att tillgodose ens det mest trängande behovet av arbetskraft.
Redan ur den synpunkten skulle det därför ha framstått såsom

naturligt, att det denna gång skulle ha varit synnerligen lätt att i likhet

med vad som varit fallet vid förhandlingarna med regeringen under tidigare
år träffa en överenskommelse med regeringen.

Nu säger emellertid statsrådet Sträng i propositionen, att del inte varit
möjligt alt tillgodose förhandlarnas önskemål om inkomstförbätlring i hela
den utsträckning, som de 200 miljonerna förutsätta. Såsom motiv för att
detta enligt statsrådets Strängs mening inte skulle vara möjligt anfördes, att
man har anledning räkna med alt därest på detta sätt levnadskostnaderna

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte nå jordbrukets område. (Forts.)
oka mera avsevärt, skulle det visa sig uppstå stora svårigheter att hålla
tillbaka krav på ytterligare löneökningar från andra medborgargruppers
sida. Jag skulle om detta för min del vilja säga, alt ett uttalande i propositionen
av detta slag rent av kan befaras ha till följd, att dessa andra medborgargmpper
i någon mån få anledning att ställa ytterligare krav. Om man
däremot — vilket jag för min del tycker varit naturligare — villfarit förhandlarnas
begäran om en inkomstökning med 200 miljoner kronor och
därvid från regeringens sida hävdat, att denna inkomstökning för jordbrukarnas
del ingalunda varit av sådan beskaffenhet, att den borde ge anledning
till anspråk på höjda löner från andra medborgargruppers sida,
då tror jag att det skulle ha varit större förutsättningar för att klara upp denna
sak utan att det behövde inträffa, som statsrådet Sträng befarade.

Jag vid härtill lägga, att även om man går efter den rena rättvisesynpunkten
måste man säga, att det inte vore mer än rimligt om en inkomstförbättring
på 200 miljoner kronor åt dem, som arbeta inom jordbruket,
kunde bli riksdagens beslut. Man behöver i det fallet inte mer än kasta en
blick på hur skilda medborgargruppers löneläge för dagen ligger till för
att man skall kunna styrka detta.

Här ha nämnts några lönesiffror, och jag skall bara stanna vid ett par.
Enligt de uppgifter som i går stodo att läsa i pressen och som emanerade
från socialstyrelsen — det är preliminära beräkningar som här verkställts

— utgör lantarbetarlönen för närvarande 1 krona 43 öre i timmen. Det är
nog en tämligen exakt siffra. I den allmänna debatten och i tidningspressen
ha i fråga om industriarbetarna nämnts något skiljaktiga siffror. Man
har nämnt siffran 2 kronor 41 öre per timme, som för dagen skulle anses
utgöra en genomsnittlig industriarbetarlön. Jag skall emellertid inte anknyta
till den siffran. Jag nöjer mig med att nämna industriarbetarlönen sådan
den angives av socialstyrelsen så sent som i förrgår. Styrelsen anger,
att industriarbetarlönen för närvarande genomsnittligt kan beräknas till 2
kronor 32 öre per timme. Om man nu gör det tankeexperimentet, att jordbruket,
såsom det har begärts i motionerna av herr Pehrsson-Bramstorp
m. fl., tillfördes en inkomstförbättring av 200 miljoner kronor, vilket skulle
möjliggöra en löneökning med 20 öre i timmen för dem som arbeta inom
jordbruket, så kommer man ändå inte upp i en högre lantarbetarlön än 1
krona 63 öre i timmen. Jag behöver här inte understryka, att lantarbetarlön
i princip utgår också till jordbrukarna själva för deras egen och deras
familjers arbetsinsatser. Om alltså lantarbetarlönen vid bifall till reservationen
skulle kunna utgå med 1 krona 63 öre i timmen, så skulle ändå den
genomsnittliga industriarbetarlönen — såvitt jag nu i en hast räknat rätt

— ligga 69 öre högre per timme än lantarbetarlönen och den lön som
jordbrukarna och deras arbetande familjemedlemmar tillerkännas.

•Jag skall för resten inte envist hålla fast vid den där skillnaden på 69 öre
per timme. Även om det från annat håll skulle göras gällande, att en
något mindre skillnad skulle föreligga, så är nämligen skillnaden mellan
lantarbetarnas och jordbrukarnas löneinkomster å ena sidan och industriarbetarlönerna
å den andra så stora, att det rimligen inte i längden kan
fortsätta på det sättet.

Varken statsrådet eller utskottsmajoriteten har nu ansett sig böra gå längre
än till att jordbruket för nästkommande regleringsår tillföres en inkomstökning
med 156 miljoner kronor. Jag skall inte vidare gå in på den saken.
Jag tillåter mig bara att understryka vad herr Liedberg redan i det sammanhanget
har sagt, nämligen att statsrådet Sträng härvidlag räknar med
att inkomstökningen med 156 miljoner skall erhåilas under en tid av 15

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i gr isregler ande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
månader, medan löneökningen endast skulle avse en tid av It) månader, med
andra ord tiden från den 1 november innevarande år, då de avtalade lönerna
ju gälla intill dess. Emellertid äro ju de avtalsenliga löner, som man
här räknar med, för hela bondejordbrukets del för länge sedan redan överskridna,
i den mån man där rör sig med anställd arbetskraft. De äro överskridna
helt enkelt därför att det inte har visat sig möjligt att till de avtalsenliga
lönerna erhålla den arbetskraft, som bondejordbruket behöver.
För jordbruket i dess helhet gäller, att vi måste ha ögonen öppna för att
vi, om vi överhuvud taget skola kunna bibehålla den arbetskraft, som oundgängligen
erfordras i jordbruket, med det allra snaraste måste gå in för
lönehöjningar. Man befarar med andra ord i jordbrukarled — och jag tror
med rätta — att om inte några löneförbättringar komma till stånd före den
1 november i år, så kommer flykten från landsbygden, som har gjort sig så
starkt påmind under de sista åren, att i mycket hög grad accentueras.

När jag ser på inkomstförhållandena för jordbrukets yrkesutövare i jämförelse
med andra grupper och när jag tänker på hur arbetsförhållandena
gestalta sig för dem som ännu arbeta inom det svenska jordbruket, där man
ingalunda har någon åttatimmarsdag utan under vårbruket och nu under
skördetiden kanske måste arbeta både 15 och 16 timmar om dygnet för
att nödtorftigt klara av de mest trängande arbetsuppgifterna, och när jag
därtill lägger att de unga inom jordbruket alltmera tendera att lämna detsamma,
så att de gamla få gå kvar och slita ute på gårdarna, då frågar jag
mig: hur skall det gå med det svenska jordbruket, därest den utveckling,
som de senaste åren ägt rum på arbetsmarknaden, kommer att bestå även i
fortsättningen?

Det är från dessa utgångspunkter, herr talman, som vi reservanter ha ansett
det vara ett minimum av vad som med mycket måttliga anspråk i dagens
läge kan fordras från jordbruksfolkets sida, att man får eu inkomstförbättring
med 200 miljoner kronor. Därigenom minskas ju inte på något
sätt den eftersläpning, som jordbruksbefolkningens inkomster uppvisa. Det
innebär endast och nätt och jämnt, att jordbruket håller jämna steg med den
löneökning, som i år har inträtt för andra medborgargrupper.

Nu säger statsrådet Sträng, att det inte är möjligt att åstadkomma några
ytterligare inkomstförbättringar utöver dem, som propositionen och utskottsmajoriteten
anvisa. Vi ha emellertid från reservanternas sida antytt, att den
ytterligare prisförbättring på produktmjölk, som vi anse i första hand bör
vidtagas, till och med skulle kunna åstadkommas utan att man höjde smörpriset,
därest nu oöverstigliga hinder anses föreligga för en sådan höjning,
om man nämligen företog en måttfull höjning av konsumtionsmjölkpriset
med ytterligare 1 öre utöver vad regeringen har föreslagit. Man skulle kunna
åstadkomma ytterligare förbättringar av produktmjölkpriset genom en ytterligare
höjning av såväl gräddpriserna som ostpriserna. Det behövs alltså
icke, att man tar ut alla de 45 miljoner, som statsrådet Sträng för sin del
fann det uteslutet all ta ut, genom en höjning av smörpriset.

Om man, som reservanterna ha räknat med, går in för eu ytterligare höjning
av spannmålspriserna med 2 öre per kilogram och eu ytterligare höjning
av vårvetepriserna utöver vad som redan är bestämt med 1 öre per
kilogram, skulle delta ge en inkomstökning med 17 miljoner utöver vad propositionen
föreslagit. De resterande miljonerna kunna åstadkommas genom
höjning av konsumlionsmjölkpriset med 1 öre per liter, höjning av gräddpriserna
med 10 öre per liter och en mycket måttlig höjning av ostpriserna
med 10 öre per kilogram. På det sättet skulle man ha utfyllt det belopp på
45 miljoner, varom striden nu står.

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Jag vill här passa på att stryka under, att även om jag mycket starkt vill
framhäva önskvärdheten av att ytterligare prisförbättringar i första hand
komma till stånd å produktmjölken, så måste det i dagens läge, med hänsyn
till de mycket dåliga skördeutsiktema framför allt för spannmålen och kanske
i första hand för brödsäden, framstå som mycket rimligt, att en ytterligare
höjning av spannmålspriserna med 2 öre per kilogram kommer till
stånd, och att man därigenom effektuerar de önskemål, som redan inom
livsmedelskommissionens råd framförts från jordbrukarnas sida.

Herr statsrådet Sträng har ganska utförligt behandlat möjligheterna att
via budgeten anvisa ett visst belopp för att möjliggöra en prisförbättring på
produktmjölk. Statsrådet Sträng avvisade detta såsom otänkbart. Statsrådet
resonerade därvid ungefärligen på det sättet, att ingen kunde få honom att
tro att ett belopp, anvisat över budgeten, skulle kunna bli ett anslag av tillfällig
karaktär. Desslikes anförde statsrådet, att de inkomstförbättringar, som
möjliggjordes genom att jordbrukets förnödenheter så småningom kunde
tänkas sjunka i pris, borde komma jordbruket till godo för eu fortsatt utjämning
av löneklyftan. Ja, vi äro i jordbrukarläger mycket tacksamma för
detta statsrådets sista uttalande. Vi räkna med att det, när mera normala
förhållanden åter inträda, just genom ett förbilligande av jordbrukets förnödenheter
skall bli möjligt att utjämna en del av den inkomstklyfta, som
råder mellan dem som arbeta inom jordbruket och dem som hämta sin
inkomst från andra näringslivets områden. Men låt mig fråga: om det kommer
att dröja måhända många år innan ett sådant förbilligande av jordbrukets
förnödenheter kan ske, menar statsrådet då, att de som arbeta inom
jordbruket intill dess skola vara förhindrade att tillgodoräkna sig en inkomstförbättring,
som står i rimlig relation till den, som andra medborgargrupper
redan för länge sedan ha uppnått? Jag tror att jag för jordbrukarna
och dem som arbeta inom jordbruksnäringen vågar göra det uttalandet,
att jordbruksbefolkningen inte kan vänta hur länge som helst på den
rättvisa utjämning av löneklyftan, varom statsmakterna så många gånger
gjort utfästelser.

Jag snuddade här vid det uttalande, som statsmakterna många gånger ha
gjort och som är av den innebörden, att när normala förhållanden åter inträda
skola de som arbeta inom jordbruksnäringen beredas samma inkomstmöjligheter
som andra jämförbara medborgargrupper. Jag kan inte underlåta
att göra en reflexion till detta. När man inte anser det möjligt att åstadkomma
ens den ytterligt blygsamma inkomstförbättring, som från motionärernas
och reservanternas sida föreslagits, i dagens läge, när det ändå är
omvittnat, att det är de alltför stora inkomsterna som skapa faran för inflation,
då frågar jag mig verkligen: när skall läget bli sådant att man kan
räkna med att en sådan inkomstutjämning verkligen kommer till stånd? När
skall det bli allvar av talet om en inkomstutjämning? Jordbrukarna och de
som arbeta i det svenska jordbruket börja faktiskt tvivla på de utfästelser
som statsmakterna i berörda hänseende ha gjort, och ingenting vore enligt
min mening olyckligare för landet i dess helhet än att jordbruksbefolkningen
droge konsekvenserna av det tvivel på statsmakternas vilja att verkligen
åstadkomma en utjämning, som börjar sprida sig.

Herr talman! Med det nu anförda tillåter jag mig yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Mattsson, Hammarlund, Boman i Stafsund, Jonsson
i Skedsbygd, Persson i Norrby, Vigelsbo, Pettersson i Ersbacken, Larsson i
Luttra, Werner, Orisjö, Carlsson i Bakeröd och Johansson i Norrfors.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 3:5.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Prissättningen på jordbrukets
produkter har alltsedan produktionsåret 1938/39 skett med ledning av kalkylerna
över jordbrukets totala inkomster och kostnader. Dessa kalkyler
upprättas årligen inom livsmedelskommissionen och ge en sådan bild av
ställningen, som om hela jordbruksdriften vore en enda produktionsenhet
eller ett gemensamt företag. Härav följer att lönsamheten blir väsentligt olika
för de enskilda jordbrukarna, beroende på jordbrukens rationaliseringsgrad,
jordmånens beskaffenhet, geografisk belägenhet samt kanske inte
minst företagarnas arbets- och affärsskicklighet.

I viss mån har man sökt minska skillnaden i lönsamhet genom producentbidrag
och prisutjämningsavgifter. Härvid har hänsyn tagits till såväl geografisk
belägenhet som det enskilda jordbrukets produktionsförmåga. Kvar
står dock det faktum, att när en del jordbrukare levat under rätt gynnsamma
ekonomiska förutsättningar, så ha andra fått kämpa med stora besvärligheter
och levat på eu onormalt liten inkomst.

Den för någon vecka sedan beslutade rationaliseringsreformen avser bl. a.
att på längre sikt söka åstadkomma en rättvisare fördelning av inkomstförutsättningarna
de olika jordbrukarna emellan. Under den tid, som förflyter,
innan detta program hunnit till fullo omsättas i verkligheten, ha
statsmakterna beslutat att lämna de mindre jordbrukarna ett av allmänna
medel bekostat producentbidrag, som för den stora massan av småbrukare
ger ett betydligt större belopp än vad det nuvarande producentbidraget gör.

Beträffande den omnämnda totalkalkylen, som ligger till grund för prissättningen,
bör också ihågkommas, att jordbrukets inkomster där ej kunnat
redovisas lika fullständigt som kostnaderna. De viktigaste av de inkomstposter.
som ej kunnat redovisas, äro den fältmässiga köksväxtodlingen
och körslor utanför jordbruket. Då beräkningarna dessutom enbart avse
den egentliga jordbruksdriften, ingå varken inkomster av eller kostnader
för skogsbruk i kalkylen.

Trots alla dessa osäkerhetsmoment torde man dock kunna godtaga livsmedelskommissionens
uttalande om att de framräknade indextalen ge ett i
stort sett riktigt mått på förändringarna från år till år i de sammanlagda inkomst-
och kostnadssummorna.

Till grund för det av regeringen i år fattade prisbeslutet ligger såsom tidigare
en av livsmedelskommissionen uppgjord inkomst- och kostnadskalkyl.
Med tillämpande av förut använda beräkningsgrunder visar denna kalkyl
för skördeåret 1947/48 ett inkomstöverskott av omkring 20 milj. kr. I
anslutning till ett av de sakkunniga för utredning angående jordbrukets
byggnadskostader framlagt förslag om nya beräkningsgrunder för jordbrukets
arbetskostnader in. in. har livsmedelskommissionen förordat dessa nya
beräkningsgrunder. Detta medför att det kalkylmässiga inkomstöverskottet
på 20 milj. kr. försvinner och att i stället ett kalkylmässigt inkomstunder -skott på 10 milj. kr. uppstår. Enbart genom dessa förändringar i beräkningssättet,
som jag för min del inte har anledning alt göra någon invändning mot,
uppstår kalkylmässigt en dold inkomstförbättring för jordbruket i jämförelse
med kalkylen för innevarande regleringsår.

Detta underskott pa It) milj. kr. har kommissionen ansett ligga inom de
felmarginaler som oundvikligt vidlåda kalkylen, varför kommissionen utgått
ifrån att densamma är i stort sett balanserad.

Emellertid har kommissionen med hänsyn till det ansträngda försörjningsläget
samt den ofrånkomliga höjningen av arbetslönerna inom jordbruket
ansett eu inkomstökning för jordbrukets del av ytterligare 142 milj.
kr. vara behövlig. Priskontrollnämnden har i avgivet yttrande inte kunnat

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
tillstyrka en så stor höjning utan har föreslagit ett betydligt mindre belopp.
Vid förhandlingar mellan regeringen och jordbrukarnas organisationer har
överenskommelse beträffande prissättningen ej kunnat nås. Jag vill för min
del i likhet med ett par föregående talare uttala ett beklagande av att så ej
kunnat ske. I det bekymmersamma läge, vari vi nu befinna oss, skulle en
politisk avspänning på detta område ha varit mycket värdefull.

Bland de talare, som uttalat ett sådant beklagande, befinner sig även herr
Gustafson i Vimmerby. Jag undrar emellertid, om herr Gustafson i Vimmerby
verkligen tillhör dem som ha anledning att i detta avseende göra
några förebråelser. När jag på denna punkt måste replikera herr Gustafson
i Vimmerby -—- jag skall göra det i så mild och försonlig ton som möjligt
— skall jag bara citera skriftens ord om att den som utan skuld är, han
kaste första stenen.

Nu har regeringen vid sitt beslut om prissättningen gått något längre än
vad livsmedelskommissionen föreslagit. Beslutet innebär att de i normalkalkylen
upptagna inkomsterna ökats med omkring 156 milj. kr. Vidare är
att märka, alt den i propositionen förutsatta fria prisbildningen på ägg och
potatis sannolikt kommer att ge åtskilliga miljoner — hur mycket vågar jag
inte bestämt uttala mig om, men att den ger åtskilligt torde vara höjt över
varje diskussion.

Utskottsreservanterna föreslå att inkomstökningen bestämmes till 200 milj.
kr. Utskottet har tillstyrkt föredragande departementschefens förslag. Ställningstagandet
till själva prisfrågan framgår av utskottets utlåtande, och jag
tror inte att jag här i dag på ett bättre och mer koncentrerat sätt kan
motivera detta ställningstagande än genom att citera några rader av vad
utskottet anfört. Utskottet säger: »Det torde icke råda delade meningar
om att eu jämställdhet i lönehänseende mellan jordbrukets yrkesutövare
och andra jämförliga yrkesgrupper måste eftersträvas. Riksdagen har
även — senast vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken -— givit sin principiella
anslutning till önskemålet om en successiv reducering av den nu förefintliga
inkomstklyftan. Huruvida denna utjämning skall kunna genomföras
i snabbare takt än hittills varit fallet måste emellertid såsom föredragande
statsrådet framhållit bliva beroende av det ekonomiska läget och
utvecklingstendenserna i allmänhet inom näringslivet. Det ligger i sakens
natur att det i nuvarande penningpolitiska läge möter större svårigheter
att tillföra jordbruket den önskvärda inkomstförbättringen än eljest.»
Vidare heter det: »Ehuru utskottet auser det vara i och för sig önskvärt,
att en ytterligare inkomstökning kunnat tillföras jordbruket och inkomstklyftan
därigenom redan nu kunnat reduceras i ännu högre grad, har utskottet
funnit sig icke böra i nuvarande läge förorda en ytterligare prishöjning
på jordbruksprodukter.» Därefter anför utskottet, med hänvisning till
att riksdagen så sent som i december 1946 uttalat sig för en avveckling av
subventionerna med avseende å livsmedelspriserna, att utskottet icke anser
sig kunna förorda, att det eventuellt erforderliga beloppet tages ut subventionsledes.

Hur stor ökning av arbetsinkomsterna inom jordbruket, som kan ske med
den av utskottet förordade prissättningen, därom råda, såsom också framgått
av debatten i dag, delade meningar. Jag tror dock att man kan räkna
med en större höjning av lantarbetarlönerna än vad talesmännen för reservationen
göra gällande. Om jag fattade herr Liedberg rätt, räknade han med
att löneförhöjningen skulle komma att begränsas till 14 öre per timme eller
något däröver. Nu är det emellertid kanske på det sättet, att herr Liedberg

Måndagen den 7 juli 1947 fm. Nr 33. l9

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
såsom en framstående representant för arbetsgivarorganisationerna på detta
område har velat vid detta tillfälle släppa upp en liten försöksballong, så
som man underhandlingsvis ofta gör i sådana delikata frågor. Jag kritiserar
inte detta, herr talman, ty det är inte bara mänskligt, utan jag förstår
också i viss mån herr Liedbergs synpunkter med hänsyn till den ställning
som han här intar.

Herr andre vice talmannen framhöll, att det inom jordbruket ofta betalas
högre löner än som avtalsmässigt är fastställt. Jag vill inte bestrida detta
påstående; det har säkerligen sin riktighet. Men samma förhållande gör sig
gällande jämväl inom industrien och andra näringsområden. Framför allt
småindustrierna betala ofta betydligt högre ersättning till sina anställda än
vad gällande kollektivavtal anger. När man här talar om att det råder brist
på arbetskraft inom jordbruket — arbetskraftsbristen är ju ett av de besvärligaste
problem, varmed jordbruket i närvarande stund brottas — så vill
jag i detta sammanhang erinra om att trots de högre löner, som betalas inom
industrien och annan verksamhet, kämpa också företagen där med oerhörda
svårigheter, därför att de inte kunna anskaffa den arbetskraft som är nödvändig
för att hålla i gång den produktion som företagens kapacitet medger.

Vidare fällde herr andre vice talmannen ett yttrande, som jag tror var
något överilat. Han förvånade sig över att man ville säga nej till varje förbättring
utöver vad den kalkylmässigt uppgjorda beräkningen berättigade
till. Ja, men så ligger ju inte saken till. Att det skall bli en sådan förbättring
äro vi ju alla eniga om. Diskussionen här gäller ju inte något annat än hur
stor denna förbättring skall vara, om den skall fixeras till 156 milj. kr.,
såsom regeringen föreslagit och utskottet tillstyrkt, eller om den skall fixeras
till 200 miljoner kr., såsom reservanterna vilja, eller eventuellt till något annat
belopp.

Jag är mycket angelägen betona, att det för min del hade varit högst
önskvärt, om löneklyftan kunnat reduceras i större utsträckning än vad
som för tillfället torde vara möjligt. Det är emellertid några saker som vi
inte få förbise. De besvärligheter, som mött oss under de gångna krigsåren,
ha ju kunnat bemästras på ett påtagligt bättre och lyckligare sätt än vad
fallet var under första världskriget, 1914—1919. Den fredskris, som uppstått
i samband med de krigshärjade ländernas återuppbyggnad, synes emellertid
nu för oss medföra svårigheter av en storleksordning och karaktär, som vi
knappast hade anat. Framför allt gäller detta vårt penningvärde. En inflation
av samma eller, vad värre är, ännu större storleksordning än den vi
upplevde vid första världskrigets slut böra vi gemensamt anstränga oss för
att undvika. Skall detta kunna ske, är återhållsamhet i prissättning och
lönekrav från alla håll nödvändig.

Det kan ju hända, herr talman, att jag här ger uttryck för en personlig
uppfattning, som inom alla politiska partier betraktas som kättersk, men
då jag för egen del är övertygad om uppfattningens riktighet, vill jag inte
underlåta att uttala den. Jag gör gällande, att det måhända varit förståndigt,
om det hade förts en ännu stramare allmän prispolitik och kanske också
om vid vissa lönefrågors avgörande en något större belänksamhet kommit
till uttryck.

Med detta uttalande har jag inte riktat kritiken åt något visst håll. Det är
inte alls regeringen som jag här .särskilt syftar på, detta så mycket mindre
som jag flera gånger har observerat, att såväl representanter för oppositionspartierna
som för det parti regeringen företräder kommit med lönekrav, som
gått längre än vad regeringen föreslagit, och i vissa fall även lyckats genomföra
dem. Vi få nog tvärtom ta åt oss anmärkningen litet var. Jag tillhör visst

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 till.

Åtgärder i prisreglerande syfte vå jordbrukets område. (Forts.)
inte dem, som vilja motarbeta varje inkomstförbättring för de löneanställda.
Fn sådan tanke är mig fullständigt fjärran. Men jag har dock en stark
känsla av att vi kanske en smula överskattat våra ekonomiska förutsättningar
och underskattat den fara, som den alltjämt rådande varubristen utgör.
Kan inte prisstegringen på andra områden än jordbruket hejdas, inträffar
snart nog den dag, då väsentligt stegrade livsmedelspriser äro ofrånkomliga,
och så är karusellen med höjda priser och stegrade löner i gång på allvar.
I den kapplöpningen komma alltid löntagarna sist, och ju längre karusellen
rullar, ju svårare blir det att bemästra läget.

När jag nu, herr talman, yrkar bifall till jordbruksutskottets förslag, gör
jag det under den förutsättningen, att prisstegringen å alla varor skall kunna
hejdas, att jordbrukets förnödenheter skola kunna förbilligas och att alla
samhällsklasser i känslan av gemensamt ansvar för landets väl skola visa
sig beredda att bära de bördor som efterkrigsproblemen hopat över oss

I detta anförande varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Orgård.

Herr Gustafson i Vimmerby erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jordbruksutskottets värderade vice ordförande anslöt
sig ju till dem, som i likhet med mig ha uttalat ett beklagande av att förhandlingarna
med regeringen denna gång inte ha kunnat leda till resultat, såsom ju
fallet varit under tidigare år. Men herr vice ordföranden riktade sig därvid
mot mig och sade, att den som är utan skuld kaste första stenen. Jag förmodar
att herr vice ordföranden därmed ville göra gällande, att jag inte skulle
ha visat någon förhandlingsvilja vid behandlingen av förevarande proposition
inom jordbruksutskottet.

Jag bestrider att så skulle ha varit fallet från min sida. Tvärtom gav jag
mycket livligt uttryck åt det önskemålet, att vi förhandlingsvis skulle kunna
komma fram till ett resultat, varom utskottet skulle kunna enas. Men jag
ansåg att detta resultat borde vara sådant, att man därigenom kunde vinna
något annat och mer än bara en enighet inom utskottet, nämligen en avspänning
i den spända situation som faktiskt föreligger. Jag förutsatte sålunda
för min medverkan, att vi inom utskottet skulle kunna komma fram
till en uppgörelse, som var av den beskaffenheten, att de ekonomiska och
fackliga organisationerna skulle kunna i efterhand godtaga den kompromiss,
som på politisk väg träffats.

Jag kan här säga att jag under midsommarledigheten bemödade mig om
att så långt det var mig möjligt uröna, huruvida det fanns anledning antaga
att i efterhand ett sådant godtagande från de ekonomiska och fackliga organisationernas
sida skulle kunna erhållas. Såvitt jag därvid kunde finna, voro
inte de förutsättningar, som jag för min del uppställt, för handen, och det
var den omständigheten som gjorde, att jag inte kunde ansluta mig till en
kompromiss på det låga bud, som utskottets värderade vice ordförande gav
under de förhandlingar, som vi på olika sätt förde inom och utom jordbruksutskottet
i denna fråga.

Till vad jag nu sagt, vill jag endast lägga, att om det hade kunnat åstadkommas
en sådan kompromiss, som även de ekonomiska och fackliga organisationerna
kunde påräknas godtaga, skulle detta vara av mycket stort värde,
inte bara för regeringen utan även för de myndigheter, som närmast handha
våra försörjningsfrågor, genom den avspänning som därigenom skulle komma
till stånd.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglcrande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)

Jag gav, som sagt, uttryck för detta under förhandlingarna i utskottet, och
jag beklagar ånyo, att det inte varit möjligt att komma till ett sådant resultat.

Herr Liedberg erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande apostroferade något
av vad jag sagt och ville göra gällande, att när jag ansåg, att Kungl. Maj:ts
förslag kalkylmässigt medgav en löneökning av 14 öre, så var detta en sådan
försöksballong, som man brukar släppa upp vid förhandlingar.

Jag kan försäkra herr Andersson i Löbbo att så inte är förhållandet. Jag
har i mitt anförande uttryckligen angivit att jag utgått från de rent kalkylmässiga
resonemangen, men jag har också nämnt att vid varje tillfälle, då
dessa frågor på sistone diskuterats, alla berörda parter varit eniga om att
marginalen mellan den kalkylmässigt beräknade och den verkliga löneökningsmöjligheten
är ganska smal.

Herr Andersson i Löbbo talade om att det i kalkylen fanns en dold inkomstförbättring
genom de nya beräkningsgrunderna för kostnaderna för underhåll
och förnyelse av maskiner och inventarier inom jordbruket. Jag vill påpeka
att detta bär sin motsvarighet i ett dolt inkomstbortfall, som tidigare icke
har täckts, nämligen den årliga enprocentiga minskningen av arbetskraftsvolymen.
Det är ju rimligt och har i flera år ansetts riktigt, att de ökade
kostnader, som överhuvud taget möjliggjort minskning av arbetskraften, borde
kompenseras. Ändå återstår att täcka en lika berättigad kompensation,
nämligen för de ökade kostnaderna för byggnader.

Och slutligen, herr talman: svårigheterna i dagens läge och behovet av stabilisering
känna vi till, men det är knappast rimligt, att en stabilisering skall
åstadkommas på det sättet att eu folkgrupp — en utav de stora — skall betala
det s, k. kalaset. Det få nog — som herr Andersson i Löbbo sade, fastän
kanske i en annan mening än den han inlade i yttrandet — alla samhällsklasser,
även de hittills gynnade, vara med om.

Herr andre vice talmannen Carlström, som jämväl på begäran erhöll
ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande
gjorde det erkännandet, då han talade om arbetskostnaderna vid bondejordbruken
för de anställda, att deras löner inte alls äro avtalsenliga, och detsamma
är förhållandet, sade han, då det gäller industriens arbetare. Det är nog
riktigt. Vid ett tillfälle, då jag resonerade med en företagare från vårt län om
just skäligheten i att gå med på något högre priser för produkterna, sade han
att konsumenterna, industriens arbetare, hade bättre möjligheter än tidigare
att betala högre priser därför att några avtalsenliga löner inte finnas.

Vidare sade herr vice ordföranden att jag skulle ha yttrat, att regeringen
och utskottet inte ville gå med på några förbättringar av jordbrukets priser.
Det har jag inte gjort. Jag har sagt alt det var beklagligt, att man nu inte
ville gå med på en ytterligare förbättring, så att vi kunde komma ifrån
denna strid — det är vad jag har sagt.

Herr vice ordföranden slutade med all säga att han hoppades, att alla skulle
visa sig beredda att i en bekymmersam tid hjälpa till för att bemästra
svårigheterna. Ja, herr Andersson i Löbbo, redan i mitt första anförande var
jag inne på den saken och sade, att det skola vi alla försöka göra. Men är det
inte märkvärdigt att man, när det gäller jordbruksprodukternas prisläge, anser
att jordbrukarna framför andra skola visa sig beredda härtill. Det är detta
som jag tycker är så egendomligt, alt man liksom inte vill visa ansvar geni
emot jordbrukets folk, som är sämre ställt än andra näringsutövare. Jag tror

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
att på den punkten har man på skilda håll här i landet en felaktig uppfattning,
nämligen att bönderna mer än andra skola känna ansvar. Men andra
grupper skola ha frihet att begära bättre löner utan hänsyn till jordbrukarnas
ställning.

Herr Andersson i Löbbo erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Då jag först vill säga ett par ord till herr
andre vice talmannen, ber jag beträffande vad han uttalade angående
förbättringen av jordbrukspriserna att få säga, att är det så att jag i det
avseendet har missuppfattat herr andre vice talmannen, så är jag själv rätt
glad över att jag gjorde det. Jag tyckte dock att jag hörde herr andre
vice talmannen fälla det generella omdömet, att regeringen och utskottet
icke velat vara med om någon förbättring för jordbrukets del. Men är det
så, att herr andre vice talmannen verkligen inte fällt detta yttrande —
nåväl, då är det endast tacknämligt om så är fallet.

Vad herr andre vice talmannens resonemang om förbättring av läget beträffar,
ber jag få understryka att förbättring behövs. Bristen på arbetskraft
torde vi säkerligen nödgas räkna med så länge den nuvarande varubristen
är rådande. Så länge vi måste dras med dessa besvärligheter är det nog
nödvändigt att vi litet var, oavsett var vi befinna oss, anstränga oss för att
inte de krav bli för långtgående, som kunna vara speciella önskemål för den
ena eller andra yrkesgruppen.

Herr Gustafson i Vimmerby deklarerar fortfarande att han är lika stor
vän av en samförståndslösning som jag. Och nu ger han förklaringen till
att han icke vid de mera interna förhandlingarna under herr andre vice
talmannens ledning — vilka jag i hög grad uppskattade och hade väntat
åtskilligt av —- kunde komma med något bud, som jag från min utgångspunkt
kunde reflektera på att överväga. Han säger, att det berodde på de
ekonomiska föreningarnas ställning, att den var så fastlåst att det var
ingenting att göra. Ja, detta föranledde mig att dra den slutsatsen, att här
hade det bestämts att det skulle bli en politisk strid om den föreliggande
frågan. Skillnaden i bud är 45 miljoner kronor i en budget på 2,3 miljarder.
Även om skillnaden varit hälften så stor eller bara 10 miljoner, ligger väl
saken så till, att det under alla förhållanden skulle ha blivit en politisk strid
därför att man på vissa håll hyser en bestämd önskan att härvidlag ovillkorligen
få regeringen och utskottsmajoriteten på knä.

Herr Gustafson i Vimmerby erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Endast ett par ord med anledning av vad
utskottets vice ordförande nu yttrade, nämligen att ståndpunktstagandet
från min sida skulle vara avhängigt av att det till varje pris skulle göras
politik i denna fråga. Jag bestrider detta. Jag har sagt under våra förhandlingar:
jag är ingen stridens man och älskar inte striden för dess egen
skull, men jag måste finna att en inkomstförbättring på 200 miljoner kronor
i och för sig är fullt befogad och berättigad i dagens läge. När jag deltog
i förhandlingar om en kompromiss ansåg jag mig inte böra sträcka mig
längre än att jag kunde något så när ha på känn, att den jordbrukande befolkningen
i landet, som står bakom och bär upp de ekonomiska och fackliga
organisationerna, skulle kunna godta det beslut, till vilket vi kommo i
utskottet. När inte den förutsättningen var för handen, då ansåg jag det
bäst att man på annat håll fick ta ansvaret för denna frågas lösning.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo, som likaledes på begäran ånyo erhöll ordet för
kort genmäle, anförde: Herr talman! Om det skulle var så att emot min förmodan
den replik, som jag ställde till herr Gustafson i Vimmerby, icke
skulle vara berättigad beträffande honom personligen, måste i stället den
repliken riktas till de uppdragsgivare som herr Gustafson i Vimmerby representerar.

Jämväl herr Liedberg erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Jag råkar höra till samma reservanter som herr vice ordföranden i
utskottet så hårt angriper. Jag måste säga, att det är en bra egendomlig
majoritet här i riksdagen, som anser varje annan meningsriktning som
drives såsom sabotage, avsett att bringa en överkänslig och ömtålig majoritet
på knä. Jag måste reagera mot en sådan uppfattning, som jag tycker
är allt annat än demokratisk.

Härpå anförde:

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag vill något litet motivera den
ståndpunkt som vi inta i föreliggande fråga.

Ulskottsmajoritetens förslag med anledning av proposition nr 280 om
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under nästa produktionsår
ansluter sig som bekant helt till regeringsförslaget. Skillnaden mellan detta
förslag och reservanternas kan inte anses vara särdeles stor. Det som skiljer,
45 miljoner kronor, är ju ett litet belopp med hänsyn till att det här rör sig
om alla de svenska jordbruken med en enligt jordbrukskalkylen sammanlagd
inkomstsumma av 2,3 miljarder. Om den kalkyl över jordbrukets samlade
inkomster och utgifter, som av livsmedelskommissionen uppgjorts för
nästa produktionsår, synes i huvudsak enighet föreligga mellan parterna.
Det är inte om denna kalkyl man i dag diskuterar. Striden står uteslutande
om hur stor reell inkomstökning jordbruket skall få nästa år, utöver en balanserad
kalkyl för att möjliggöra en ökning av arbetsinkomsterna för den
i jordbruket sysselsatta arbetskraften. Enighet råder således om att jordbrukets
inkomster och utgifter skola balansera ungefär jämnt under nästa
år under förutsättning av normal skörd och oförändrade löne- och arbetsinkomster.

Huruvida denna inkomst- och utgiftskalkyl för jordbruket kan anses vara
tillförlitlig har det ju uttalats åtskilliga tvivel om alltsedan denna metod för
prissättningen på jordbruksprodukter tillkom. Jag skall lämna den frågan
därhän, allra helst som den nuvarande formen för beräkning snart skall avvecklas.
Uppenbart är emellertid att detta slags bokföring för jordbruket
som helhet, med hopblandning av små och stora jordbruk i olika delar av
landet och med vitt skilda produktionsförutsättningar, därjämte en bokföring
som i de flesta fall bygger på antaganden och ungefärliga uppskattningar
i stället för faktiska uppgifter, att denna bokföring måste bli synnerligen
approximativ och utan tvivel gå i negativ riktning, i varje fall för
de mindre jordbrukens vidkommande. Inte desto mindre utgör denna kalkylprissättning
en skarp kontrast till prissättningen på andra varor och tjänster
i samhället. Beträffande annan produktion sker prissättningen fritt med
de korrigeringar som göras av statens priskontrollnämnd, vars bristfälliga
verksamhet är ett allmänt omvittnat och erkänt faktum.

Vi ha, anser jag, i verkligheten för närvarande en priskontrollerad sektor
av näringslivet, jordbruket, och en i huvudsak icke priskontrollerad sektor,
industrien och därmed jämförligt näringsliv. Att detta inte är något gynn Andra

kammarens protokoll 1947. Nr 93. 3

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisrec/lerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
samt förhållande för den priskontrollerade sektorns yrkesutövare är alldeles
uppenbart, särskilt med hänsyn till nuvarande förhållanden.

Men skillnaden mellan jordbruksproduktionens och industriproduktionens
förutsättningar är inte bara en fråga om priskontroll. Industriproduktionen
kännetecknas också, som bl. a. monopolutredningsbyrån avslöjat, av en utpräglad
monopolism, som alldeles oavsett ett visst knapphetsläge möjliggör
uttagande av mycket höga priser. Mot den rådande spekulationen och monopolismen
har den statliga priskontrollen förmått uträtta skäligen litet
hittills, och detta har givetvis en direkt inverkan på jordbruksproduktionens
kostnader. I vilken grad jordbrukskalkvlens beräkningar av jordbruksproduktionskostnader
kunna anses tillförlitliga skall jag inte diskutera i detalj,
men jag måste likväl beteckna som ett kuriosum att herrar räknemästare i
livsmedelskommissionen inte kunnat ena sig om huruvida man skall beräkna
kostnaden för ekonomibyggnader medelst avskrivning allenast på förkrigstidens
värden eller medelst avskrivningar beräknade efter de höjda byggnadskostnaderna.
Då ingen vare sig kan reparera eller bygga nytt till de
priser, som gällde före kriget, utan måste betala minst dubbelt så höga
priser, tycker man att den saken borde vara klar. Särskilt med hänsyn till
den senaste tidens dynamiska utveckling av priserna på industriella förnödenheter
och konsumtionsvaror utsättas jordbruksproduktionens utövare för
en mycket hård press.

Jag talade häromdagen med en jordbrukare om detta, och han drog fram
ur sin skrivbordslåda både gamla och nya räkningar på vad han köpt för sin
produktion. Jag fick snart klart för mig, att den kostnadsökning på 66 procent
för jordbruksproduktionen, som krigsåren enligt jordbrukskalkylen
medfört, illa stämde med dessa räkningar. Jag skall anföra några uppgifter.

1938 inköptes ett parti jordbrukskalk om 5 ton efter 26 kronor per ton
fritt hemstation. 1947 inköptes också 5 ton kalk, men till 47: 77 fritt fabrik.
Det förra partiet kostade enligt uppgift 130 kr. och det senare, inberäknat
frakt, 318 kr., vilket gör en prisstegring med 150 procent. Fn tallrik till en
tallriksharv kostade 1938 9: 50 och i år 17: 10 — en ökning med 80 procent.
Skördegarn kostade 1938 60 öre per kilo och kostar nu 1: 47, en ökning med
nära 150 procent, trots att det nu är bara pappersgarn. Konstgödsel, thomasfosfat,
kostade före kriget 6:95, nu står det i 14: 25, en ökning således
med över 100 procent. Superfosfat hade under samma tid stigit från 7: 10
till 13: 35, d. v. s. med nära 100 procent. Kali hade stigit från 12: 25 till
20:40 och rotfruktsgödsel från 10:50 till 18:80, det förra hade alltså ökat
med 66, det senare med 80 procent.

De anförda exemplen giva enligt min mening en liten föreställning om
hur det i praktiken ställer sig med jordbrukets produktionskostnader. Jordbrukskalkylen
är också en intressant läsning. Om man har möjlighet att
studera den litet närmare, särskilt om man vid läsningen i tankarna gör
jämförelser med industrien blir denna läsning snart lika medryckande som
Albert Engströms skärgårdshistorier. Vid beräkningen av avskrivningskostnaderna
för traktorer räknar man med 15 års avskrivningstid. Ja, i industrien
avskriver man stora anläggningar på ett par tre år och icke nog därmed,
där utdelar man också gratisaktier och får ränta och utdelning på dem
också. Alltså på pengar, som överhuvud taget icke investerats någonstans, och
allt detta få naturligtvis konsumenterna betala i form av höga priser.

Jag har vid läsningen av jordbrukskalkylen fått följande intryck. Beräkningen
av jordbruksinkomsterna synes vara något så när tillförlitlig. Mejerierna
veta hur mycket mjölk de ta emot och hur mycket de betala. Samma
gäller slakterier och andra avnämare av jordbruksprodukter. Beträffande

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forls.)
jordbrukets kostnader rör man sig med diffusa beräkningsmetoder och mycket
lösa antaganden, vilket gör, att man icke kan sätta någon större tilltro till
det hela. Det hela verkar mera en gissning. Hur man på jordbrukshåll kan
godtaga det hela, det är naturligtvis något att fundera över. Enligt alternativ
I beräknas i fråga om avskrivning och underhåll av ekonomibyggnader
ett belopp om 112 miljoner kronor. Detta räknas såsom jordbrukets utgifter
för ekonomibyggnader. Om man slår ut detta belopp på våra 400 000
gårdar — jag hänvisar till propositionen nr 280, s. 153 — blir det 280 kronor
per gård i genomsnitt för nästa år. Jag vet icke vad man kan åstadkomma
med 280 kronor. Möjligen kan man reparera avträdet.

Uppenbart är emellertid att jordbrukets produktionskostnader avsevärt
skulle kunna nedbringas, om man ser på de faktiska höjningarna av priserna
på jordbruksförnödenheter under krisåren, vilka icke kunna motiveras
med de höjda lönerna för industriarbetarna. Om priserna på vad jordbrukarna
måste köpa icke skulle ha ökat mera än vad industriarbetarlönerna
i genomsnitt ökade, skulle diskussionen om hur jordbruksarbetskraften
skulle kunna få en välförtjänt inkomstförbättring vara obehövlig, liksom
också i allt väsentligt de nyligen genomförda eller planerade förhöjningarna
på livsmedel.

Enligt jordbrukskalkylens uppgifter om kostnaderna för jordbrukets förnödenheter
uppgå de till 750 miljoner kronor. Om jordbrukarna skulle få
de 45 miljoner kronor som skilja mellan buden här, behövde man endast
sänka förnödenhetspriserna med 6 procent. Skulle inte den statliga priskontrollen,
efter det vi fått en ny priskontrollag, kunna åstadkomma detta? Man
tycker att folkhushållningsministern skulle kunna ombesörja detta, särskilt
med hänsyn till de bragelöften, han här i kammaren avgav vid den nya
lagens tillkomst för några dagar sedan. Av detta anser jag också klart, att
den kommunistiska motionens krav, att bönderna skola få det resterande
beloppet i form av prissänkningar på förnödenheter, är ett reellt krav. Jordbrukets
representanter ha också förklarat sig nöjda med en sådan lösning.

Folkhushållningsministern säger här, att vi icke ha yrkat avslag på prisförhöjningarna.
Nej, det ha vi icke gjort, men det har sagts i vår motion att
dessa prishöjningar i varje fall i mycket hög grad berott på att en effektiv
priskontroll på jordbrukets förnödenheter saknas. Det säges emellertid icke
att om regeringen för en dålig politik, en underlåtenhetspolitik, skola bönderna
ensamma sona för det. Vi ha anvisat en annan väg för att i nuvarande
läge tillföra jordbruket åtminstone en del av den inkomstökning det
här är fråga om. Vi ha också på olika sätt sökt framhålla hurusom de genomförda
och planerade prishöjningarna på livsmedel i stort sett hade
varit onödiga, om en effektiv priskontroll på industrivaror hade genomförts.
Det kan hända att denna vår inställning att å ena sidan visa förståelse för
böndernas krav och å andra sidan säga, att man borde kunna göra det inte
bara genom att höja livsmedelspriserna, är en inställning som gör statsrådet
och hans likatänkande litet nervösa. Men det kan, herr statsråd, icke hjälpas.
Jag kan för övrigt tillägga, att vi nog komma att fortsätta därmed. Det
är ju ett märkligt förhållande att, medan man exempelvis den 5. juni höjde
priserna på livsmedel, företog höjningar, som hårdast drabba de fattiga i
samhället och varigenom tagas ut ytterligare cirka 50 miljoner kronor eller
vad det nu kan bli av konsumenterna, kan ett enda bolag i landet dela ut
05 miljoner kronor i gratisaklier, detta fastän regeringen ändå har vissa
möjligheter att påverka den ekonomiska politiken.

Det sades i fjol att höjningen av arbetslönerna ej behövde medföra prishöjningar
på industriprodukter, ty förbättringarna i lönerna skulle gå ut

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglercinde syfte gå jordbrukets område. (Forts.)
över vinstmarginalerna. Nu visar det sig, att 152 större inkomsttagare och
bolag kunnat .redovisa en höjning av den taxerade inkomsten år 1945 från
225 miljoner kronor till 440 miljoner kronor i fjol. Säkert ha arbetarna i
form av högre industrivarupris fått betala en del av sin lönehöjning.

, Uppenbart är också att bönderna fått vara med om att betala kapitalisternas
ökade vinster. Kapitalet flödar inom industrien. På ett kvartal har det
investerats 150 miljoner kronor nytt kapital i aktiebolagen. Men vad är
kapital? Det är givetvis, kan man säga i detta fall, ingenting annat än merpriset
på industrivaror som köparen av dessa får punga ut. Här är det inte
bara fråga om jordbrukets förnödenheter. Den i jordbruket sysselsatta arbetskraften
använder även konsumtionsvaror från industrien, och en sänkning
av priserna för dessa är lika mycket i böndernas som i arbetarnas intresse.
Om man slår ut summan, 200 miljoner kronor, på jordbruksbefolkningens
inköp av både produktions- och konsumtionsvaror, inser man, att
det icke behöves någon halsbrytande sänkning av priserna på industrivarorna,
för att man skall åstadkomma detta belopp. Saken är den, att regeringen
dåligt skött sin uppgift på detta område, och frågan står då om vem
som skall sona för detta. Jordbrukarna måste få kompensation för att icke
i inkomsthänseende sjunka ned i förhållande till jämförliga yrkesgrupper.

Regeringen föreslår att konsumenterna skola betala av summan. Den
återstående fjärdedelen skola väl bönderna titta i stjärnorna efter. Att industriägarna,
som ta för mycket betalt, skola vara med om att betala detta, något
som de ha så god råd med, därom finnes det ej ett ord i propositionen. Icke
heller utskottsmajoriteten anser sig, som man uttrycker det, ha anledning
ingå på detta spörsmål.

Man kan här tala om tre möjliga vägar. Den första vägen man kan gå är
den att höja konsumentpriserna. Den andra vägen är att sänka fömödenhetsprisema.
Den tredje vägen man kan tänka sig är att ta erforderliga medel
från statskassan. I reservationen, där man uttalar sig för att bönderna skola
få de 200 miljoner kronor som de ha begärt, lämnar man frågan öppen hur
de skola få det resterande beloppet, men man lutar däråt, att konsumenterna
skola få betala den sista fjärdedelen också. Även om man i jordbrukskretsar
omfattar tanken på att få en del av summan i form av minskade utgifter
— herr Pehrsson-Bramstorp uttalade från denna talarstol i remissdebatten,
att bönderna ej kräva ett öre, om de få 200 miljoner kronor i form av minskade
utgifter — ha reservanterna likväl föredragit en annan linje. Jag måste
beklaga detta. Om man skall gissa sig till en förklaring, skulle det väl vara
den att bondeförbundets representanter föredragit att i utskottet skriva ihop
sig med de båda andra borgerliga partierna, och då kan ju resultatet, särskilt
med hänsyn till vissa borgerliga ledamöters inställning, icke gärna bli
annorlunda än som framgår av föreliggande reservation.

I reservationen liksom i en motion finns en passus om att man, som en
tillfällig åtgärd, skulle kunna tänka sig att subventionsvägen tillföra jordbrukarna
den summa det här gäller. Man har i utskottet avfärdat vårt förslag
om en sänkning av förnödenhetspriserna för att hjälpa jordbrukarna.
Reservanterna ha uttalat sig mycket pessimistiskt på den punkten. Man anser
sig tydligen inte kunna räkna med någon väsentlig minskning av jordbrukets
kostnader. Jag medgiver, att vi icke gärna kunna vara så optimistiska
med utgångspunkt från priskontrollens arbete hittills. För några dagar sedan
erforo vi, att det skulle bli en höjning av priserna på näringsställena på
sockerdricka och pilsner med 2 öre. Ja, man har kanske anledning att bli en
nattsvart pessimist. Om riksdagen ålägger regeringen att göra något på detta
område, tror jag i alla fall, att det blir nödvändigt för regeringen att söka

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
villfara en så ringa begäran som innefattas i kravet på de 45 miljoner kronorna.
Man kan naturligtvis också resonera om subventionslinjen — om
regeringen skulle finna att den icke kan taga ut det erforderliga beloppet på
den andra vägen. Den kan ju sägas vara mera sympatisk än att ta de nya
prisförhöjningarna. Om man tar åtminstone en del via statsbudgeten, få
nämligen de rika vara med om att betala åtminstone något. Utskottet erinrar
dock om att riksdagen så sent som i fjol höst beslutade en avveckling av
subventionerna till jordbruket. Vi äro inga anhängare av subventionslinjen
i och för sig. Men vi ha nu ett extraordinärt läge. Det är rikets styrelse som
svarar för priskontrollen, och då kan det också anses vara rätt rimligt att
statskassan får svara för den uppkomna balansen, så att varje medborgare
får vara med och betala så rättvist som nuvarande skattesystem medgiver.
Prisförhöjningarna på livsmedel ha dock inte större betydelse för en rik än
om en fattig förlorar en knappnål. En subvention behöver ej heller fattas
som nedsättande på bondehåll. Ty en sådan är ju faktiskt en hjälp för konsumenterna,
betingad av att dessa utplundras av hyreshajar och av allsköns
kapitalister i sådan grad att de ej ha råd att betala för maten.

Med anledning av den nu uppkomna situationen, med utskottets uttalande
å ena sidan och reservanterna med sitt förslag å den andra sidan, där man
dels lämnar frågan angående ytterligare prisförhöjningar öppen, dels viskar
något om att ta medel härtill ur statskassan, vill jag här ställa ett särskilt
yrkande, detta för att bönderna skola få de begärda 200 miljoner kronorna.
Enligt detta böra bönderna få de 45 miljoner kronor som skilja de båda förslagen
åt genom prissänkning på förnödenheter. Om regeringen icke anser
sig kunna gå med därpå, böra bönderna få beloppet genom statliga pristillägg.

Vi vilja också ställa frågan till regeringens avgörande, om man icke borde
överväga att inhibera de planerade prisförhöjningarna den 1 september och
de som kunna bli en följd av kalkylens omräkning i augusti med hänsyn
till de dåliga skördeutsiktema. Regeringen bör få fullmakt att införa sådana
pristillägg — om det skulle visa sig nödvändigt — i proportion till vad som
erfordras. Sedan är det regeringens sak att söka åstadkomma en så stor
sänkning av fömödenhetspriserna som möjligt eller låta bli att göra något
på den vägen för att i stället ta det hela subventionsvägen. Vi kunna icke nu
vara med om några ytterligare prisförhöjningar.

Utskottsmajoriteten vill ej vara med om att bevilja de 45 miljoner kronorna,
detta med hänsyn till inflationsfaran. Jag anser icke, herr talman, att
jag kan taga upp kammarens tid med att bemöta detta argument. Ordet
inflation anser jag hos vissa människor fått en magisk betydelse, ungefär
som ordet simsalabim hos dem, som ägna sig åt trolleriyrket. Det finns enligt
min mening ingen risk för att bönderna, om de få de 45 miljoner kronorna,
skola börja bygga om sina ladugårdar och boningshus och sålunda
konkurrera om byggnadsmaterial och andra kapitalvaror, som det är ont om.
Vi få nog i allmänhet som hittills vänta med byggandet tills det blir andra
tider. Däremot skulle kanske jordbruksbefolkningen i någon mån mera
kunna få bli med vid de otaliga realisationer som ständigt äga rum i våra
affärer. Jag tänker på dessa realisationer av damkappor, klänningar, andra
kläder, skor och mycket annat, som då stundom försäljas till överkomliga
priser. Del är varor som det tycks vara gott om. Men om detta skulle inträffa,
tror jag icke, herr vice ordförande i utskottet, alt detta på något
sätt skulle behöva rubba vår samhällsekonomiska balans.

Det finns emellertid enligt vårt förmenande ett viktigt skäl till för att tillstyrka
bondekravet. Vi ha gått in för att jordbruksbefolkningen bör få in -

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglercmde syfte på jordbrukets område. (Forts.)
komster likvärdiga med andra jämförliga yrkesgruppers, och det rör sig inte
här bara om ett rättvisekrav utan om en väsentlig förutsättning för att vi
skola kunna upprätthålla den jordbruksproduktion, som vi behöva för landets
försörjning. Den livsmedelssituation, som vi nu ha och som vi av allt att
döma få räkna med under de närmaste åren eller i varje fall ett år eller
två framåt, talar för att vi böra förverkliga detta beslut så fort som möjligt
för att hålla kvar den arbetskraft som behövs för att hålla jordbruket på
maximal nivå. Sedan finnes också det skälet för att bifalla bondekravet, att
det ju måste anses önskvärt för den politiska utvecklingen att ökade motsättningar
icke uppstå mellan de arbetande jordbrukarna och industriens
arbetare. Det måste anses önskvärt att förhindra sådana. Under det sista
året ha arbetarna kämpat för att återvinna den levnadsstandard de hade
före kriget, och ingenting har varit mera rimligt, om man tar hänsyn till att
vår industriella produktion ligger 30 procent över förkrigsnivån. Importen
av varor ligger vidare bortåt tre gånger över denna nivå och bolagsvinsterna
större än någonsin. Bönderna å sin sida kämpa för ekonomisk likställighet
med jämförliga yrkesgrupper, och ingenting kan heller vara rimligare än
detta krav både med hänsyn till arbetets art och jordbruksproduktionens
betydelse för vårt folkhushåll. Det vore emellertid olyckligt, om dessa båda
arbetande klasser av förhållandenas makt skulle komma att sätta krokben
för varandras strävanden. Jag har icke av Ny Dags intervjuer med arbetarhusmödrar
eller av resonemang med arbetare kunnat finna någon motvilja
mot att bönderna få bättre inkomster. Men den allmänna dyrtiden och de
höga priserna på allting göra, att två öre per mjölkliter kan vara en väsentlig
sak för en arbetarbudget, särskilt då det gäller en stor familj och en
lågt avlönad arbetare. Den bristfälliga priskontrollen på annan produktion
än jordbrukets fördyrar jordbruksproduktionen såsom jag sagt. Om denna
fördyring skall kompenseras med höga livsmedelspriser, medför detta i nuvarande
läge, att arbetarnas löneförbättring ätes upp genom prisfördyringen
på konsumtionsvaror både från industrien och från jordbruket.

Statsrådet Sträng talade något om stabiliseringspolitik på tal om oss. Han
menade, att han och regeringen företrädde en stabiliseringspolitik. Om man
höjer arbetarnas löner den 1 januari och livsmedelspriserna frampå sommaren
och denna höjning skall kompenseras återigen nästa 1 januari, uppstår
frågan: vad är det för stabilisering på det hela? Jag tycker att det liknar
mera en trollcirkel. Det enda sättet att komma ur denna trollcirkel är
att blanda in den tredje parten i spörsmålet, nämligen dem som verkligen
tjäna pengar och som ockra på både arbetare och bönder. Att regeringen
icke kan tänka sig detta utan bara mekaniskt rör sig med arbetslöner och
jordbrukspriser men lämnar frågan om den tredje parten därhän, är något
som jag icke kan hjälpa.

Men vi anse, att det är riktigt att taga upp denna fråga såsom den väsentliga:
det enda sättet att komma ur trollcirkeln är att sänka industriens
priser. Det kommer att medföra en automatisk inkomstförbättring både för
arbetarna och framför allt för bönderna, som köpa både konsumtionsvaror
och produktionsmedel från industrien.

För övrigt kan man ju ställa frågan, vad jordbruksbefolkningen verkligen
får behålla av dessa miljoner. Är det någon som garanterar något i den vägen?
Är det någon som kan säga, att inte leverantörerna till jordbruket kanske
genom höjda priser rätt snart taga det mesta av dessa 200 miljoner kronor
och stoppa dem i sin ficka?

Jag har, herr talman, med det sagda velat motivera vår ståndpunkt i föreliggande
fråga. Vi äro för att bönderna skola få 200 miljoner kronor. Med
hänsyn till vad jag anfört kunna vi icke ansluta oss till utskottsmajoritetens

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
yrkande och icke heller till reservanternas. Vi ha icke någon ordinarie representant
i utskottet, och vi ha sålunda icke reservationsrätt. Vi ha därför ej
kunnat utforma någon reservation. Men jag har konfererat med presidiet
och her att få ställa följande yrkande om ändring i utskottets motivering.
Det avser den del, som börjar på s. 14 fjärde raden nedifrån med orden »Huruvida
denna utjämning» och sträcker sig över på s. 15 till det stycke, som
börjar med orden »Med det anförda har utskottet angivit sin ståndpunkt».
Denna del skulle enligt mitt förslag utgå och ersättas med följande: »Med
hänsyn till rådande ekonomiska förhållanden och arbetskraftssituationen
inom jordbruket synes denna utjämning böra genomföras i snabbast möjliga
takt, då denna inkomstutjämning torde vara en avgörande förutsättning för
att i jordbruket bibehålla den arbetskraft som är nödvändig för att säkra
en maximal produktionsnivå och därmed landets försörjning. Därvid bör
förutsättas att de inkomstförbättringar, som tillföras jordbruket, utan dröjsmål
också komma de löneanställda till del.

Förverkligande av denna löneutjämning synes icke tillrådligt och möjligt
endast och främst genom höjningar av jordbrukets produktpriser, då dessa
medföra en höjning av levnadskostnaderna och därmed en accelererad inflationsutveckling.
I stället synas statsmakternas ansträngningar böra inriktas
på att åstadkomma en sänkning av priserna på jordbrukets förnödenheter
och därmed jordbruksproduktionens kostnader. En effektivare priskontroll å
dessa förnödenheter bör för övrigt väl kunna sammanfalla med de åtgärder
för en skärpt prisövervakning i all varuproduktion som Kungl. Maj:t i annat
sammanhang förelagt riksdagen som ett led i kampen mot inflationen.

Vidkommande de i förut nämnda motioner framställda yrkandena om en
inkomslförbättring till jordbruket utöver Kungl. Maj ds förslag eller 200 miljoner
kronor, synas av ovan angivna skäl dessa yrkanden välgrundade; och
bör därför en inkomstförbättring av denna storlek tillföras jordbruket för
resten av innevarande och nästa regleringsår.

Beträffande sättet att tillföra jordbruket en ytterligare inkomstförbältring
bör i anslutning till vad ovan anförts denna åstadkommas genom prissänkning
å jordbrukets förnödenheter. Därest detta icke skulle bli till fullo
möjligt synes, såsom motionsledes ifrågasatts, statlig subvention kunna tillgripas
såsom en temporär åtgärd i syfte att förhindra en ytterligare levnadskostnadsstegring.
Även om riksdagen 1946 uttalat sig för en avveckling av
generella subventioner, bör likväl en dylik åtgärd temporärt kunna förordas
med hänsyn till den senaste tidens ekonomiska utveckling och det allmännas
intresse av att hindra en fortsatt stegring av levnadskostnaderna.

Därest av nu nämnda skäl Kungl. Maj:t jämväl skulle finna, alt de till
den 1 september planerade prisförhöjningarna på kött och fläsk jämte de
ytterligare prisförhöjningar på andra livsmedel, som kunna bli en följd av
dåligt skördeutfall och kalkylens omräkning i augusti, helt eller delvis böra
förhindras, förordas, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att medelst åtgärder
för nedpressning av jordbruksproduktionens kostnader samt statliga
produktpristillägg tillförsäkra jordbruksproduktionen motsvarande belopp.

1 fråga om utformningen av produktpristilläggen förutsättes att denna
sker i samråd med berörda ekonomiska organisationer och i överensstämmelse
med tidigare av statsmakterna tillämpade former. Härför erforderliga
medel böra kunna disponeras ur reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, medan frågan om ytterligare medelsbehov
senare under budgetåret underställes riksdagen.»

Herr talman! Jag tycker att de som anse, att jordbrukarnas krav är rätt -

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglercinde sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
vist och icke något att pruta på, skulle kunna acceptera detta förslag. Om
detta förslag faller i den förberedande voteringen, komma vi*icke att deltaga
i nästa votering. Både utskottets förslag och reservationen ha nämligen det
gemensamt, att konsumenterna skola betala fiolerna för en släpphänt regeringspolitik.
Att de ensamma skola göra detta kunna vi ej tillstyrka.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Jag skulle kanske till alt börja med komplimentera herr Karlsson i
Stuvsta för hans ungdomligt djärva humör. Jag kan icke förklara det på
annat sätt, när han tar sig till att analysera inkomstkalkylens kostnadssida
med så pass dåligt realt underlag för vad han här säger.

Herr Karlsson i Stuvsta började med att säga, att nog är det väl orimligt
att tala om avskrivningsregler för jordbrukets byggnadskostnader efter
1938 års priser; det vet ju varje människa, att man icke kan bygga och reparera
för de priserna i dag. Ja, det där argumentet är ju ett argument,
som icke är isolerat enbart till jordbruket, eftersom priskontrollnämnden har
varit sa hårdhänt gentemot industrien och mot jordbruket, att den konsekvent
över hela linjen vägrat avskrivning efter dagsvärdet. I den mån det är att
att vara för sträng mot jordbruket så är det väl också att vara för sträng mot
industrien. Man måste väl vara logisk i detta sammanhang. Jag har en mycket
bestämd känsla av att herr Karlssons i Stuvsta anförande icke präglades
av nagon önskan att nämnden skulle gå med på att vara mera generös gentemot
industrien än den varit.

Kostnadsstegringen enligt kalkylen är, säger herr Karlsson, med all sannolikhet
för låg. Han kommer bland annat till det resultatet efter samtal som
han haft med jordbrukare, som visat diverse räkningar på kalk, konstgödsel
och någonting mera. Jag ber att få erinra om att denna kalkyl, som väl nu
går på sitt sjätte eller sjunde år, har under alla dessa år varit föremål för
mycket noggrann analys och prövning av en församling, som varit sammansatt
av jordbrukare och ekonomisk expertis på sådant sätt, att jag tror att
ingen kan göra anspråk på att säga, att jordbrukets intresse kommit i skvmundan.

Inkomstsidan kan man tilläventyrs godtaga, säger herr Karlsson, men kostnadssidan
verkar rena gissningar. Jag kan till detta meddela, att det väsentligaste
utredningarbetet som legat till grund för kalkylens kostnadssida verkställts
av Sveriges lantbruksförbund; dess ekonomiska experter ha här haft
ett dominerande inflytande. Vad direktör Stensgård och hans medhjälpare
gjort i fråga om kalkylens kostnadssida har i stort sett accepterats även av
konsumenternas representanter, ty man känner honom såsom en. om jag
så får säga, utredningsman som är besjälad av ärligt uppsåt. Jag vill ha slagit
fast, att när man gör gällande, att jordbrukets kostnadssida hänger i luften,
så är detta felaktigt. Det är i stället så, att där ha jordbrukarna i första
hand haft sina utredningsexperter inkopplade.

Herr Karlsson vågade den djärva matematiska operationen, att man behövde
bara sänka förnödenheternas pris med sex procent så skulle man klara
fram den inkomstsumma, som skulle erfordras för jordbrukets vidkommande
i närvarande stund. Då har herr Karlsson glömt bort, att den väsentligaste
posten på kostnadssidan är just arbetslönerna: de representera i dag en och
en halv miljard av den här tvåmiljardersbudgeten. Man kan väl i rimlighetens
namn icke sänka arbetslönerna med sex procent för att vinna en förbättring
på den andra sidan.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)

Om man försökte realisera herr Karlssons önskemål att kompensera jordbrukarna
på andra poster än arbetskostnaderna, kan det vara rätt intressant
att se vad man då skulle komma fram till. Jag vill tala om detta därför att
herr Karlssons anförande präglades av en synnerligen orealistisk övertro på
möjligheterna att pruta på de övriga kostnadssummorna. Jordbrukets kostnader
äro enligt sammandragstabellen först handelsgödselmedel, som stiga till
eu summa av 126 miljoner kronor. Däri ingå chilesalpeter, som vi importera
utifrån, och hela vårt behov av kali, som vi även importera utifrån. Vi kunna
icke med den mest skärpta priskontroll i världen tänka oss att vinna några
reduktioner på dessa kostnader. Vad man genom en ytterligare skärpt priskontroll
skulle kunna vinna i fråga om den inhemska framställningen av
fosfat och kvävegödsel, måste — om det överhuvud taget är någonting alls -—
vara utomordentligt små belopp.

Den andra summan gäller utsäde. Den representerar i kalkylen ett litet belopp.
Det är i huvudsak svenska jordbrukare som stå som försäljare, så att
där gör man väl icke anspråk på någon nämnvärd prisreduktion genom
skärpt kontroll. Så ha vi köpfodermedel; det är oljekakor som köpas utifrån
och majs, som vi, om vi komma åt, också köpa utifrån. Det ligger utanför
priskontrollnämndens kompetensområde att genomföra prisreduktioner å dessa
varor.

Så ha vi maskiner och redskap. Däri ingå de traktorer vi inköpa från Amerika
och den maskinpark, som tillverkas inom landet, en maskinpark, som
i dag har vissa besvärligheter att få utrymme inom den industriella sektorn
därför att priskontrollen har haft anledning att vara så hård som man vågat
vara i detta avseende.

Vi ha vidare »diverse kostnader», vi ha ekonomibyggnader och vi ha grundförbättringar.
Jag tror icke®att man kan göra några nämnvärda besparingar
på någon av dessa omkostnadsposter. Grundförbättringar avse bl. a. kostnader
för täckdikningsanläggningar. Kunna vi sänka priset på täckdikningsrör
eller på den arbetskraft, som gräver täckdiken och lägger ner rören? Jag tror
det ej.

Slutligen är det kapitalkostnaderna, som representera en summa av 200
miljoner kronor. Det är efter arbetskostnaderna väl den största kostnadsposten.
Är det någon som i dagens läge tycker att det är realistiskt att tala
om ytterligare sänkta räntor?

Det kan låta väldigt bra att tala i allmänna ordalag om dessa saker, men
man får icke nöja sig med detta; det ger icke så mycket. Om man sätter sig
ned och tittar efter vad det finnes för realistiskt underlag för dessa synpunkter,
kommer man fram till att det underlaget praktiskt taget saknas.
Här framför herr Karlsson i Stuvsta som ett argument i detta sammanhang,
att man blir förskräckt över priskontrollens flathet, när man i dagarna
konstaterar, att på serveringsslällena priset på sockerdricka och pilsner stiger
med två öre per flaska. Det där har ett sammanhang med denna jordbruksdebatt,
som är ganska adekvat men som jag föreställer mig, att herr
Karlsson icke är underrättad om. Det är ju bara på serveringsställena man
fått höja pilsner och sockerdricka; bryggerierna få icke höja, och köp i affärerna
är icke dyrare. Bakom restaurangernas och serveringsställenas krav
på denna prisförhöjning ligger yrkandet att hl i soulagerad för 1)1. a. arbetskostnadsstegringen
från 1942 till 1947. Det har nämligen icke skett någon
prisförhöjning på dessa serveringsställen under mellantiden, medan däremot
arhetskostnadsstegringen för serveringspersonalen har uppgått till 67,2 procent.
Vidare ligger däri en soulagering för de prishöjningar på smör, grädde,
mjölk, bröd, ost etc., som bli eu följd eller redan blivit en följd av de livsmedelsprishöjningar
man haft på jordbrukets område.

Nr 83.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerancle siifte på jordbrukets område. (Forts.)

Man kan säga att det vore rimligare, om man höjde priset på ett glas
mjölk eller på smörgåsar, enär det är smör, bröd, ost och mjölk som blivit
dyrare. Men man har från priskontrollnämndens sida ansett, att det är icke
så absolut nödvändigt att dricka pilsner och sockerdricka som att äta smörgåsar
och dricka mjölk. Därför ha dessa serveringsställen fått kompensera
sig för de kostnadsökningar, som livsmedelsprisernas förhöjning innebär,
genom ökad förtjänst på sockerdricka och pilsner.

Jag föreställer mig, att vi efter denna förklaring kunna vara överens om,
att detta argument är mycket litet matnyttigt i dagens debatt, om man vill
taga det som ett uttryck för att man är flat på vissa områden, men att man ej
har samma generositet gentemot jordbruket.

Herr Karlsson slutade med ett yrkande, som jag måste säga att jag har
utomordentligt svårt att egentligen fatta. Jag är villig att erkänna detta inför
kammaren. Det är möjligt, att mitt intellekt icke är tillräckligt rörligt för
att vara med i svängarna. Men här sades från herr Karlssons sida: vi anse,
att bönderna skola ha 200 miljoner kronor, men vi kunna icke gå med reservanterna,
som anvisa vissa vägar för att uppnå detta; vi anse, att i första
hand skola de 45 miljoner, som skilja, tagas ut genom sänkta förnödenhetspriser.

Jag har i denna lilla snabba redovisning sökt visa upp, hur orealistiskt
detta tänkesätt är.

I andra hand, säger herr Karlsson, skola dessa medel åvägabringas genom
subventioner. Dessutom säger han, att han anser att de prishöjningar,
som på grund av regeringens förslag äro att förvänta den 1 september eller
som kunna betingas av dåligt skördeutfall, icke skola träda i kraft, utan att
vad som där behöves skall täckas genom ytterligare subventioner eller ytterligare
hård priskontroll på förnödenhetssidan. .rag tror att jag fattat herr
Karlsson rätt på det sättet. Då är man inne i den underliga situationen, att
först säger man på kommunistiskt håll, att man icke vill vara med på regeringens
förslag om 156 miljoner kronor men man vill vara med på 200 miljoner.
Man vill icke taga konsekvensen av de prishöjningar som regeringsförslaget
innebär. Trots att man vill vara med på 200 miljoner protesterar
man mot de prisförhöjningar som regeringsförslaget kan väntas innebära.

Jag föreställer mig, att skall man klara denna historia får man använda
det simsalabim och de trollerikonster, som herr Karlsson i sitt anförande
talade om.

Herr Andersson i Löbbo erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Efter herr statsrådet Strängs replik till herr Karlsson
i Stuvsta kan jag inskränka mig till att påpeka, att den uppfattning, som
herr Karlsson i Stuvsta i sitt anförande förfäktade, nämligen att utgifterna
för jordbrukets del skulle vara sämre redovisade än inkomsterna, går stick
i stäv mot livsmedelskommissionens uppfattning. Livsmedelskommissionen
har nämligen uttryckligen sagt följande: »Av vad nu anförts framgår, att
jordbrukets inkomster i beräkningarna äro mindre fullständigt redovisade
än kostnaderna.» Herr Karlsson i Stuvsta får ursäkta mig, om jag i detta
avseende mera tror på livsmedelskommissionen än på honom. När det nu
landet runt anordnas möten i kommunistisk regi, där man protesterar mot
regeringens åtgärder att fördyra livsmedelskostnaderna, står denna aktion
icke alls i överensstämmelse med den tankegång och de yrkanden, som herr
Karlsson i Stuvsta gett uttryck åt och framställt här i dag. Detta ger mig,
herr talman, anledning till den reflexionen, att herr Karlsson i Stuvsta före -

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
faller vara ohjälpligt förälskad i den gamla bekanta visdomsregeln, att man
icke skall låta den ena handen veta vad den andra gör.

Herr Karlsson i Stuvsta erhöll likaledes ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag kan icke under de få minuter, som nu stå mig till
buds, bemöta allt vad statsrådet sade, men jag vill dock framhålla, att han
i sin polemik mot mig angående sänkningen av priset på jordbrukets förnödenheter
slog in öppna dörrar. Jag talade om en prissänkning på 6 procent
på ett belopp av 750 miljoner kronor. I detta belopp ingingo icke arbetslöner,
kostnader för utsäde och kapitalkostnader.

Beträffande två-örestillägget på pilsner och sockerdricka kan man ju tänka
sig, att det skulle kunna tagas ut hos bryggarna. Men då det gäller att
ta ut något på annat håll än konsumenternas är detta stört omöjligt för
regeringen; det är väl därför som det går som det går. Förslagets innebörd
var, att dessa 45 miljoner kronor skulle tagas ut genom sänkta förnödenhetspriser
eller, om regeringen icke orkade med detta, genom subventioner. Sedan
ställdes frågan om regeringen skulle få möjlighet eller frihet att med hänsyn
till levnadskostnadsutvecklingen o. d. och de komplikationer, som kunna
bli en följd därav, något som väl statsrådet kan tänka sig, ompröva frågan
om prishöjningar den 1 september. Detta var alltså förslagets innebörd.

Jag skall icke ingå på något bemötande av herr Anderssons i Löbbo replik.
Han må ju säga vad han vill, men jag anser att det är mycket rimligt att
här ställa frågan om vem som skall betala det hela. Om emellertid vissa av
kammarens ledamöter icke begripa den frågeställningen, kan jag icke göra
något däråt.

Vidare yttrade

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Jag är övertygad om att jag talar å hela det svenska jordbrukets
vägnar när jag säger, att det är utomordentligt nyfiket på att av herr Karlsson
i Stuvsta få veta vilka utgifter vi skulle kunna pruta dessa 45 miljoner
kronor på, om vi icke skola röra de poster, som äro upptagna å jordbrukskalkylens
kostnadssida. Det är fråga om 750 miljoner, på vilka det
skall prutas 45 miljoner. Vad är det för 750 miljoner?

Herr Karlsson i Stuvsta erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Som svar på den sista frågan vill jag bara hänvisa
till några rubriker i tabell 18 på s. 153 i propositionen nr 280, nämligen
handelsgödselmedel, köpfodermedel, maskiner och redskap, traktorkostnader,
diverse kostnader och ekonomibyggnader. Om herr statsrådet räknar ihop
samtliga dessa kostnader, blir summan 750 miljoner kronor.

Härefter yttrade:

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! .lag har tidigare redovisat just dessa poster och framhållit hur
omöjligt det är att i dagens läge därvidlag göra några ytterligare reduktioner.
Vi äro angelägna om att få veta om herr Karlsson i Stuvsta har något uppslag
i den vägen. Det är en sak att rent allmänt säga, att det kan göras reduktioner,
men en annan sak är alt peka på de speciella poster, där besparingar
kunna göras. Gör man det senare, skall jag vara den förste att sätta
priskontrollnämnden i arbete på detta.

Nr 38.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Edberg: Herr talman! Ett gammalt känt utryck säger: Du skall äta
ditt bröd i ditt anletes svett. Jag vill i anslutning till det uttrycket säga, att
jordbrukarna sannerligen både producera och äta sitt bröd i sitt anletes svett.

Av dagens debatt har jag fått den uppfattningen, att statsrådet Sträng
svettas i sina försök att tolka jordbrukets läge så ljust som möjligt. I en tidigare
debatt sade statsrådet, att läget på försörjningsområdet tedde sig så,
att vårsäden efter omsådden syntes bli stor och riklig. Men den sådden hade
ju tillkommit just för att jordbrukarna måste så om stora arealer höstsådd
mark, där grödan helt enkelt försvunnit och ruttnat bort. En person har
sålunda berättat mig, att en av Södermanlands största jordbrukare måst så
om ett fält med icke mindre än 700 säckar, något som för honom knappast
kan betyda någon förtjänst.

Statsrådet framhöll vidare, att importen av brödsäd till nästa skörd måste
bli av ganska stor omfattning. Jag tror att det trots alla skönmålningar av
det väntade skördeutfallet skall komma att visa sig nödvändigt att öka importen,
detta särskilt som ju brödsäden på de flesta håll i landet nu ter
sig mindre gynnsam. Jag tror också att detta kommer att stå klart för
våra konsumenter och då icke minst för alla de turister, som nu resa omkring
i landet och få se vad jordbrukarnas semester består i och hur deras
hustrur få arbeta. Jag skall emellertid återkomma härtill i annat sammanhang.

Jag minns, att jag vid tiden för förra årets remissdebatt i denna fråga
gick från min bostad till spårvägshållplatsen — jag har berättat den här
händelsen för statsrådet Sträng vid ett diskussionsmöte i Sundsvall men vill
nu få den inregistrerad i kammarens protokoll — och då träffade en snöskottare
som jag slog mig i språk med för att få höra hans inställning till
jordbrukarnas krav på 3 öres förhöjning av mjölkpriset. Jag började resonemanget
med att tala om snöskottning och annat arbete och kom så till
slut in på frågan vad han tyckte om att jordbrukarna skulle få denna förhöjning
av mjölkpriset på 3 öre. En sådan min som denne arbetare då visade
har jag knappast tidigare sett. Han flög upp som en fjäder och tog till ett
så grovt uttryck, att jag icke kan återge det här, och han undrade, om
det var för mycket begärt, att bönderna fingo dessa ören mera för mjölken.
Han tilläde, att han själv var från landet och därför visste vad det kostade
att producera mjölk. Jag erkänner som sagt, att jag blev ganska förvånad
över vad jag erfor vid detta sammanträffande och trodde att det var den
ende arbetaren på den gatan som hade den uppfattningen. Jag gick emellertid
vidare och fick ett samspråk med ännu en snöskottare för att få höra
hans inställning till frågan. Samtalet slutade med att han för sin del förklarade,
att det icke alls var för mycket att jordbrukaren fick 3 öre mera för
mjölken. »Titta på den här syltan», sade han och pekade på en Normarestaurang,
»där kan folk gå och köpa pilsner och betala vad som begärs
och kanske litet till, om de bara får köpa.» — »Nej», sade han, »låt jordbrukarna
få dessa 3 öre mera för mjölken, för den är värd sin pengar och
mer till.» Jag menar, att när sådana stämningar börja göra sig gällande
bland arbetarna, hade vi hoppats på andra signaler även från regeringens
sida. Konstigt vore väl också annat, om man nämligen betänker, hurusom
industriarbetarna ha fått kämpa för att förbättra sin levnadsstandard. Alla
känna vi ju till vilken urusel levnadsstandard industriarbetarna hade före
1909. För att höja den började man organisera sig, och första försöket i det
avseendet gjordes i Sundsvall, där redan 1909 tusentals arbetare samlades
och krävde bättre löner. Motsidan svarade på detta krav: akta er arbetare
för att spänna bågen för hårt. Jag har i skildringar i arbetarpressen från

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
den tiden läst, att till och med kanoner skulle ha förts i ställning i staden.
Jag vet, att arbetarna vid sina första försök att skaffa sig en bättre levnadsstandard
gingo ganska hårdhänt fram, att många fönsterrutor i staden klirrade
och att läroverkspojkarna hade ganska roligt åt de »spektakel», som de
strejkande passade på att ställa till med. Alla veta vi, att arbetarna då ledo
nederlag. De fortsatte emellertid sitt organisationsarbete. Särskilt en arbetare
ansågs därvid så besvärlig på sin arbetsplats, att han blev portförbjuden
där och måste söka sig sin försörjning som kastvedhuggare hos en bonde.
Men även där nådde honom industriidkarna och fingo honom portförbjuden.
Arbetarna fortsatte emellertid sina organisationssträvanden för att komma
till en bättre levnadsstandard. Jag kan inom parentes nämna, att den
man, som blev portförbjuden på de där olika arbetsplatserna, nu sitter som
arbetarnas representant i denna kammare. Jag erkänner villigt, att det icke
är bara genom strejker utan också genom upplysningsarbete som industriarbetarna
kunnat förmå industriidkarna att se på tingen litet annorlunda,
än man gjorde på den tiden. Industriidkarna ha också med tiden blivit allt
modernare till sin uppfattning, och de ha så småningom börjat förstå, att
en förbättring i arbetarnas levnadsstandard icke enbart är ett arbetarintresse
utan också ett industriidkarnas eget intresse, ja ett riksintresse. Man kan
därför säga att de svenska industriarbetarna genom målmedvetet arbete
åstadkommit, att de i dagens läge ha den bästa levnadsstandarden i världen.

Vi jordbrukare har gått samma vägar. Vi ha organiserat oss, vi ha bildat
ekonomiska föreningar, och på så sätt ha vi kunnat skapa fram livsmedel,
som kommit det svenska folket till godo och räddat folket undan svälten. Jag
skulle väl tro, att Ni ha läst den redogörelse som RLF:s ordförande, herr Ekström,
lämnat i den saken, vari tydligt och klart bevisats vad detta betytt för
svenska folket. Jag skall därför nu icke ingå vidare på denna fråga.

Ett är emellertid säkert, och det är att ännu i denna dag finns det många
småbrukarhem i vårt land, där man har det så dåligt ställt att om jordbrukarens
hustru skulle stå i begrepp att servera maten, när en främmande
kommer in, så skulle hon sluta med det fortare än kvickt för att icke behöva
visa hur uruselt man lever. Jag måste med tanke härpå säga, att det sannerligen
icke är att förundra sig över, att jordbrukarna icke vilja vara med om
dessa förhållanden längre. Man blir emellertid nästan vemodig när man hör
representanter för industriarbetargruppen, som så hårt fått kämpa för en
bättre levnadsstandard, nu säga nej till de berättigade krav, som i detta avseende
framförts från vårt håll. Jag hörde statsrådet Sträng förra året i
första kammaren kanske strängare än här i dag ge sin mening till känna i
denna sak, och han applåderades då ganska livligt icke bara av s. k. arbetartidningar
utan också av s. k. borgerliga tidningar, därvid man tycktes
förmena, att det liela var eu ganska hälsosam läxa för de svenska jordbrukarna.
.lag noterar emellertid med tacksamhet, att statsrådet Sträng i dag
icke visat sig lika hård i detta avseende som förra året. Jag minns också
en annan sak från förra årets remissdebatt i denna fråga, nämligen att statsrådet
Sköld då fällde yttrandet: »Akta er jordbrukare så ad ni inte spänna
bågen för hårt». Han använde alltså samma tonfall som industriidkarna
gjorde i Sundsvall 1909. Jag fäste mig särskilt vid dessa ord. Det förvånade
mig alt de kunde fällas i det sammanhanget.

Jag vågar påstå, att vårt jordbruk befinner sig i eif förtvivlat läge. Vi ha
ju sett av tidningarna hurusom kreaturstammen i södra Sverige nedslaktas.
Jordbruken ha med andra ord blivit kreaturslösa, och det kan jag försäkra är
förhållandet även i Norrland. I min hemtrakt ha sålunda 50 procent av
jordbrukarna icke längre någon krcatursavel och bedriva sålunda kreaturs -

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande sgfte va jordbrukets område. (Forts.)
löst jordbruk. Och fortsättning följer, det kan jag försäkra. Jag förstår, att
statsrådet Sträng gentemot detta kommer att invända: ja, men hur kan det
förhålla sig med den saken, då ju invägningen av mjölkprodukter till mejerierna
förra året var så och så stor. Jag vill innan statsrådet riktar den repliken
till mig genast framhålla, att det beror därpå, att allt flera jordbrukare
börjat leverera mjölk till mejerierna och alltså icke längre kärna smör hemma.
På det sättet ha leveranserna till mejerierna kunnat upprätthållas i
förutvarande omfattning, men den dagen är nog icke långt borta, då några
reserver icke längre finnas på landsbygden och kurvan i fråga om till mejerierna
levererad mjölk blir en annan.

Jag läste för några dagar sedan i Dagens Nyheter några märkliga uttalanden
i dessa frågor. Man trodde naturligtvis icke på skörderapportema utan
menade att de voro felaktiga. Skribenten säger här bland annat, att om skörden
verkligen skulle bli så liten som det nu befarades, måste detta bland
annat dra med sig stor nedslaktning och att då den goda köttillgången finge
jämna ut brödknappheten. Jag skulle knappast tro, att många konsumenter
resonera på samma sätt. Men vad blir då följden, om man slaktar ned en
hel del av kreaturen. Ja, den dag kommer då det säkerligen låter helt annorlunda.
I samma artikel säger skribenten: »Eftersom det blir rekordveteskörd
i Amerika skulle Sverige inte ha några svårigheter att fylla sitt importbehov
i en normal fredsmässig spannmålsmarknad.» Man utgår sålunda
från, att bara vi få import utifrån, blir det ingen större sak att ordna upp
förhandenvarande svårigheter. Med andra ord: man unnar hellre jordbrukarna
i Canada och Amerika att odla och leverera hit spannmål än man höjer
priserna på dessa produkter här i Sverige för att stimulera till ökad
odling. Som bekant är det utländska spannmålspriset ända upp till det dubbla
mot här i vårt land. Man räknar emellertid icke med att denna ökade import
bidrager till att öka inflationsfaran, ty det är ju alldeles uppenbart, att
en ökad import från andra länder än mer kommer att belasta vår valutamarknad.
Såsom jag förut sade är dagens läge för jordbruket förtvivlat.
Ungdomen flyttar från landsbygden på grund av de dåliga utkomstmöjligheterna
inom jordbruket och man kan inte hindra dem. Det är helt naturligt
att de söka sig dit, där de ha bättre utkomstmöjligheter. Det går således
en aldrig sinande ström av människor från landsbygden till industriorterna
och städerna. Det blir bara de gamla kvar på landsbygden. Jordbrukarhustrurna
bli utarbetade. Man försöker behålla sin kreatursstam så länge
det är möjligt. Jag har sett förhållandena på mycket nära håll. Jag skall
be att få citera en ganska betecknande artikel ur en tidning. »Vi får inte
glömma jordbrukarhustruns insats i produktionen. I sitt arbete med hushållet
har hon i regel fler hushållsmedlemmar att sörja för än en hustru till
en anställd inom industrien. Man måste också värdera det arbete hon utför
i ladugården, vid skördens bärgning m. m. samt ta hänsyn till de förhållanden
under vilka hon arbetar. Ingen dags semester, arbete såväl vardag som
helg, många gånger långt in på nättema. Skall hon hinna med det som
måste göras, får hon arbeta, tills hon dignande av trötthet sjunker ned på
en stol i köket eller en bänk i ladugården med en känsla av hopplöshet.
Trots detta är hennes insats inte värd mer än en hustrus utan förvärvsarbete.
Det är inte underligt, om landsbygden avfolkas under sådana förhållanden.
»

Detta är så riktigt som det är sagt. Jag vet, att det finns många i denna
kammare, som känna till förhållandena, men jag har ändå velat föra detta
citat till riksdagens protokoll. Detta är som jag förut sagt en bild av jordbruket
i nuvarande tid.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

•47

Åtgärder i prisreglcrande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Jag skall inte gå in på några detaljer, vare sig i propositionen eller utskottets
utlåtande. Jag vill endast säga, att jag tror det är med svidande hjärta
som många medlemmar av majoritetspartiet vid den snart förestående voteringen
komma att rösta mot de krav vi framfört. Jag hoppas innerligt, att
majoritetspartiets representanter inte skola tvinga jordbrukarna att gå de
vägar som arbetarna anvisat för att jordbrukarna skola få en hyggligare
levnadsstandard.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Pehrsson-Brainstorp: Herr talman! Jag tror kammaren anser att
jag handlar rätt om jag inte går in på de detaljer, som såväl utskottets ledamöter
som talesmannen för regeringen ha bollat med, om jag nu får säga
något liknande det folkhushållningsministem tidigare i dag sagt. De som
hört på denna debatt, inte minst de som sitta på läktaren, ha kanske fått
den uppfattningen, att vi här diskutera, hur vi skola hjälpa jordbrukarna att
få högre priser för sina produkter, men så är inte förhållandet. Vad vi diskutera
är hur man skall kunna hindra jordbrukarna att taga ut de priser,
som världsmarknaden tillåter.

Vi ha ju dess bättre för flera år sedan kommit överens om att det skulle
föras en konstruktiv jordbrukspolitik efter kriget och därför i nuläget vara
återhållsamma. Det är emellertid självklart att ju svårare övergångsåren bli,
desto mer påfrestande blir det att följa den återhållsamhetens politik, som
skulle berättiga jordbrukarna och dess arbetare till en högre levnadsstandard
än de för närvarande ha. Man skulle givetvis ha kunnat åstadkomma
större jämställdhet, om inte industriens vinster hade varit så stora som de
i verkligheten varit. Det är naturligtvis inte möjligt att som herr Karlsson
i Stuvsta föreslog under det närmaste produktions- och konsumtionsåret
sänka priserna på de förnödenheter som jordbruket behöver, så att jordbrukarna
i större utstäckning kunna köpa sådana varor, jnen om industriens
produktionsbetingelser redan förut hade varit anorlunda, hade de lönehöjningar,
som nu förekommit, inte kommit i fråga, emedan industrien då inte
hade kunnat betala de högre lönerna. Följaktligen hade utvecklingen kunnat
styras på ett helt annat sätt än som nu är möjligt, om det tidigare hade varit
bättre balans i produktionsutvecklingen och vinsterna. Vi äro alltså eniga
om att det måste föras en annorlunda beskaffad jordbrukspolitik sedan normala
förhållanden inträtt än den som fördes efter kriget 1914—1918. Vi diskutera
nu därför, vilket som bör vara det högsta pris som jordbrukarna skola
få taga ut för sina produkter. Världsmarknadspriset kommer att ligga väsentligt
höge än de svenska jordbrukspriserna, men vi jordbruksrepresentanter
ha gått med på denna åtehållsamhet, emedan vi inte ville upprepa den ekonomiska
politik, som efter första världskriget ledde till olycka för såväl jordbrukarna
som hela den övriga befolkningen i vårt vidsträckta land. Kronan
återfördes då på ganska kort tid till nära på det värde den haft före krigsutbrottet
1914, och priserna föllo katastrofalt genom denna återföring av
kronvärdet. Nu äro vi däremot överens om att landets jordbruk i första hand
skall tillgodose folkets behov av livsmedel även vid mera normala förhållanden.
Priserna på de varor, som eventuellt behöva importeras, skola regleras
på sådant sätt, att de inte trycka priserna på jordbrukets produkter.

I denna debatt, där meningsskiljaktighetema gått så starkt isär, bör man
med tillfredsställelse konstatera, att företrädare för vitt skilda politiska meningsriktningar
kommit överens om delta. Men därest folkhushållningsministem
vill ha jordbrukarna och deras organisationer till hjälp att styra utvecklingen
vidare för att vi skola kunna försörja människorna på cl t till -

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
fredsställande sätt, då måste han å andra sidan med hänsyn till utvecklingen
på andra produktionsområden låta jordbrukarna få större inkomster. I)et
är inte mer än rimligt att jordbrukarna få den inkomstförbättring de begärt.

När det under överläggningarna visade sig, att detta skulle bli en politisk
fråga, sade mig min gamla erfarenhet, att vi inte skulle komma längre än
de ville gå, som dekreterade majoritetens uppfattning. Det anförande herr
Karlsson i Stuvsta höll gav ytterligare belägg för att det inte är lätt att lösa
sådana frågor på politisk väg. Herr Karlsson anförde rent sakliga argument
för att jordbrukarna behövde det belopp, som de begärt, och han talade
varmt för ett tillmötesgående av jordbrukarnas krav såsom den enda möjligheten
att få livsmedelstillförseln tillfredsställande ordnad o. s. v. Herr
Karlsson i Stuvsta fann emellertid i likhet med andra en väg att komma ur
labyrinten. När han riktigt gått vilse i den och varmt rekommenderat att
jordbrukarnas krav skulle tillmötesgås utan ytterligare nedprutning, då laborerade
han med en på fri band tillverkad reservation. Herr Karlsson har ju
varit med här i riksdagen så länge, att han vet, att om det föreligger en
reservation till ett utskottsbetänkande, kan det vara bra att ha till kammarens
protokoll uttalat sig fördelaktigt om jordbruket, men man vet ju redan
från början ungefär hur det skall gå. Vid voteringen om kontraproposition
brukar det yrkande slås ut, som anses farligast. Herr Karlsson i Stuvsta har
funnit, att det med den åsikt han hyser i sitt innersta — det är ju inte riktigt
densamma som den han framfört här — skulle innebära en finess att
komma med denna extra reservation.

Jag vill inte underlåta att säga, att föret var trögt i portgången vid överläggningarna
med regeringen. Jag fann regeringens första hud rätt märkligt,
d. v. s. det som stödde sig på priskontrollnämndens förslag och som
omfattade 115 miljoner kronor. Jag tror inte folkhushållningsministem ville
pröva Sveriges jordbrukare så hårt som han gjorde, när han kom med detta
bud. I sitt innersta trodde han naturligtvis inte det var möjligt att åstadkomma
någon uppgörelse på sådan grund, utan det var ett försök, och han
avsåg att senare höja budet. Tidningen Expressen, understödd av Dagens
Nyheter och förmodligen av en del av ett visst partis väljare, skrev emellertid
då helt gentilt, att detta var 115 miljoner för mycket. Jag är angelägen
om att framhålla detta, ty man hör ibland sägas, att så många av
Sveriges invånare stå eniga med jordbrukarna. Det är tyvärr inte så. Finanstidningen
har t. ex. vecka ut och vecka in upprepat vilka faror det skulle
innebära att gå över ett visst belopp. Slutligen har även Svenska Dagbladet
i en ledande artikel talat om de faromoment, som voro förknippade med
att gå högre än livsmedelskommissionen föreslagit. Den artikeln vill jag
likna vid vad som står i dikten om Sven Dufva: den kulan visste var den
tog. Jag tror att regeringen — på grund av folkhushållningsministerns ställningstagande
— inte skulle ha gått längre. Jag är emellertid så gammal förhandlare,
att jag förstod, att om det kan framföras sådana åsikter i tidningar
från det hållet, komma såväl tjänstemän och arbetare som andra
grupper, som ha större möjlighet att påverka Kungl. Maj:t, att säga, att man
bör akta sig att gå längre än från dessa tidningars uttalanden ansetts rimligt.
Härigenom blir kanske folkhushållningsministem bestyrkt i sin uppfattning
att han handlat rätt. Det kan hända, att han om någon tid inser, att
det hade varit riktigare att handla på annat sätt. Jordbrukarna ha nämligen
inte begärt några orimligheter.

Folkhushållningsministem nämnde här, att löneklyftan mellan industrioch
lantarbetare minskat väsentligt. Han tilläde, att närmandet varit större
de senaste åren än tidigare, och han kände sig tillfredsställd härmed. Jag

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
vet inte, vad tillfredsställelsen berodde på. Folkhushållningsministem var
ju förtroendeman för lantarbetarna innan han fick sitt nuvarande uppdrag,
och då begärde han visst inte att utjämningen skulle gå raskare framåt.
Jag vet inte, om detta är någonting att hälsa med tillfredsställelse. Hade folkhushållningsministem
i sin egenskap av ombudsman för lantarbetarna sagt
till jordbruksministern, att man måste taga hårdare tag för att hjälpa lantarbetarna
ytterligare, skulle jag naturligtvis vara den förste att erkänna det
rättvisa i detta krav. Jag har ju varit med om att införa »systemet», att arbetarna
skola ha del av prisförbättringarna utan påtryckning från arbetarna.
Jag förstod emellertid, att folkhushållningsministem menade, att efterträdaren
varit litet mer bestämd. Jag tycker det är glädjande, att man funnit
en förbättring av lantarbetarnas ställning berättigad. Nu vilja emellertid
vi, att de skola ha en bättre ställning än folkhushållningsministem anser
sig kunna giva dem för närvarande. Jag vet inte, hur förhållandena
kunna utveckla sig, men vi hade tänkt oss ett pris- och lönestopp. Jag vill
försäkra, att det inte är något jordbrukarintresse att livsmedelspriserna och
därmed även lönerna stiga. Om en sådan cirkelgång börjar, veta vi inte, vart
det bär hän. Vi skulle önska, att det i första hand bleve stopp och att man
sedan finge en något nedåtgående kurva, men om detta skall ske, får statsledningen
enligt min mening använda en annan tonart än den tidigare gjort.
Inom vissa väl betalda områden, framför allt inom byggnadsbranschen, suger
man till sig arbetskraften från viktiga produktionsområden, framför allt
jordbruket. Om det införes ett pris- och lönestopp, vilja vi därför ha någonting
som täcker utgifterna för löner. För 12 månader krävas i runt tal 200
miljoner till detta ändamål. Folkhushållningsministem sade emellertid vid
överläggningarna, att regeringen skulle gå i borgen för att de kostnader, som
jordbrukarna åsamkades genom ökningen av lantarbetarlönerna, vid nästa
års avtalsuppgörelse skulle föras upp på utgiftskontot. De skulle alltså i
vanlig ordning få täckning för de ökade utgifterna, oavsett vad som kunde
inträffa under tiden.

När vi motionerade, sade vi oss, att detta inte kunde vara annat än ett
tillfälligt arrangemang, tv i annat fall måste väl regeringens representant ha
någonting i bakfickan, t. ex. en sänkning av produktionskostnaderna. Kalkylerna
för detta år äro väl, vilket jag förmodar även de för nästa år skola bli,
byggda på antagandet att vi få normalskörd. Om skörden sedan blir bättre
eller sämre än normalt, få vi, såsom tidigare sagts, en kontrollkalkyl senare,
och vi behöva därför inte uppehålla oss härvid i detta sammanhang. Jag
förstår inte, hur man skall kunna täcka dessa 34 miljoner, om man antager,
att det blir normalskörd nästa år, därest det inte räcker nu. Jag vet inte, om
folkhushållningsministem menar, att vi nästa år kunna öka priserna på vissa
livsmedel, men om vi infört prisstopp, skulle ett sådant förfarande inte vara
riktigt.''Kunna vi alltså förebygga det, böra vi göra det. Vi ha då sagt oss,
att det måste finnas andra möjligheter under nästa produktions- och konsumtionsår.
Om detta är eu kort övergångstid, kunna vi anlita vägen att
skaffa pengar över budgeten. Vid propositionens remitterande sade folkbushållningsministern,
att beloppets uttagande över budgeten kunde bli eu långvarig
anordning, och i dag kompletterar han detta yttrande med all säga
att de eventuella förbättringar, som kunna uppstå genom kostnadsminskningar
nästa år, behöva användas till en höjning av arbetsomkostnadema.
Jag konstaterar detta med tillfredsställelse. Det är precis vad vi hela tiden
gjort gällande, nämligen att eu sänkning av andra utgifter skulle användas
till en höjning av arbetslönerna — naturligtvis inte alla de utgifter, som herr
Karlsson i Stuvsta menade, tv herr Karlsson i Stuvsta inräknade i utgifterna
Andra kammarens protokoll 19S7. Nr 33. 4

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerartde syfte på jordbrukets område. (Forts.)
även kapitalräntan. När herr Karlsson i Stuvsta skall förklara denna sak för
sina väljare ute i bygderna, så tala då om att ni vill sänka förräntningsprocenten
samtidigt som ni vill sänka andra omkostnader. Det bör ju konstateras
att detta hade blivit följden.

Då folkhushållningsministern sade, att ett uttagande av beloppet över budgeten
kunde bli långvarigt, frågade jag: hur kan då folkhushållningsministern
gå i borgen för att det hela skall vara klart under kommande år, därest
medelskörden är densamma som den varit och kostnaderna i övrigt inte
minskas? Detta uppfattade jag nämligen såsom en förutsättning för att man
skulle kunna uttaga beloppet över budgeten såsom en kort övergång. Folkhushållningsministern
hade emellertid en annan motivering för att han inte ville
vara med om det. Han talade om dem som ha anställd arbetskraft och ser
bort ifrån dem som sköta sin jord själva. Då kom lantarbetarombudsmannen
fram litet mera, och vi kommo tillbaka till det plan, som vi lyft oss ifrån
tidigare. Och så säger folkhushållningsministern, att de flesta äro plusvarianter.
Folkhushållningsministern menar, att de större jordbruken — de behöva
inte vara särskilt stora för att ha anställd arbetskraft — äro plusvarianter och
att de därför kunna betala den ökade arbetskostnad, som detta skulle innebära.
Ja, det är alldeles självklart, att en del av dem äro plusvarianter, men
vi ha också många minusvarianter bland dem. Hur går det till inom andra
produktionsområden? Gör man där skillnad på plus- och minusvarianter?
Plusvarianterna få betala skatt på den ökade inkomst de få, och minusvarianterna
få ingen skatt. Varför skall man då göra en uppdelning i plus- och
minusvarianter inom jordbruket? Då vi häromdagen behandlade propositionen
om beviljande av 40 miljoner kronor för att förhindra en prisstegring
på vissa nödvändiga importartiklar för den breda allmänheten, tillstyrkte
jag denna proposition därför att det skulle gälla en kort övergångstid. Men
anser inte folkhushållningsministern att det bland läderhandlare, fabrikanter
och garvare finns plusvarianter? Jag är rädd för att det där finns mycket
större plusvarianter än det finns inom jordbruket. Då skulle man helt enkelt
inte behöva några medel över budgeten för att klara den saken, och
man skulle inte heller behöva höja vare sig skopriser eller något annat för
att vidtaga dessa åtgärder. Det är dessa synpunkter från folkhushållningsministern
som jag och jag tror många av representanterna för jordbrukets
ekonomiska organisationer inte riktigt kunna förstå.

Beträffande en sak är jag mycket angelägen att instämma med folkhushållningsministern.
Han sade: låt oss inte i tid och otid tala om att den eller
den gruppen av arbetare, t. ex. lantarbetarna, har det så mycket sämre än
andra. Jag tror vi kunna vara eniga om att diskussionen lagts alltför mycket
på den bogen. Men jag skulle samtidigt vilja uppmana folkhushållningsministern
just i hans egenskap av folkhushållare att inte utmåla den prisförbättring,
som föreslås för jordbrukets produkter, såsom farligare än vad
den i verkligheten är. Folkhushållningsministern nämnde — oavsiktligt eller
med berått mod — när propositionen remitterades till utskott, att konsumenterna
hade att räkna med en prishöjning på kött och fläsk efter den
1 september på 60 å 70 öre per kg. Jag frågar mig: är vårt samhälle så
konstruerat och är det så nödvändigt för somliga att tjäna pengar, att därför
att jordbruket får 20 å 25 öre mera per kilogram skola konsumenterna
betala 60 å 70 öre mera per kilogram för samma vara? Vi äro ju alla konsumenter
— det vill jag understryka även i dag — och jordbrukarna stå
ju inte utan köpbehov, när det gäller dessa varor. Såsom systemet har utvecklat
sig köpa de praktiskt taget allt vad de behöva. Då är det enligt min
mening inte riktigt att framställa saken på det sättet, att därför att jord -

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisregterande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
brukarna få den prisförbättring, varom här är fråga, så få konsumenterna
betala ett så mycket högre pris. Detta är inte påkallat av jordbrukarnas merpris,
utan det är påkallat av hänsyn till andra. Om de som ha anställd arbetskraft
skola ha hjälp för att kunna höja lönerna ytterligare, skall det inte
kallas att det är på grund av prishöjningar för jordbruket som denna prishöjning
har skett, ty i verkligheten är det ju inte så.

Sedan nämnde folkhushåilningsministern att vårvetearealen hade blivit
större detta år än vad man hade räknat med genom 3 öres förbättring av
priset i stället för, som många tyckte, 4 öre. Jag skall inte diskutera det —
det är naturligtvis riktigt, om beräkningarna och statistiken visar det — men
tillåt mig som praktisk jordbrukare att säga, att en del av ökningen av vårvetearealen
är en följd av att höstvetet delvis förintats under den stränga
vintern och vårvete är insått i stället. En del av vårvetearealen har kanske
t.° o. m. såtts senare än beräknats, därför att höstvetet på många ställen
såg relativt bra ut ganska långt fram på våren, men det försämrades allt
mer. I stor utsträckning såddes vårvete där höstvetet förintats. Jag tycker
att det är bra att så skedde, ty det underlättar uppgiften för försörjningsmvndigheterna,
att det blivit en större areal av vårvete, men jag tycker inte
man skall vara skadeglad över att vårvetearealen blivit större än man beräknat.
Tvärt om skola vi notera med tillfredsställelse att så skett.

Sedan nämnde folkhushåilningsministern något om den motion, som jag
framburit i denna kammare. Det var en partimotion från högern och bondeförbundet.
Motionen är skriven av oss, som underhandlade med regeringen.
Att det sedan är flera, som velat bära fram motionen och därför skrivit eu
likadan, är ju deras ensak. I verkligheten förhåller det sig så, att för att
det inte skulle få någon politisk prägel kommo vi, som deltagit i underhandlingarna,
överens om att väcka motionen.

Jag har inte haft tillfälle att åhöra hela debatten, men folkhushållningsministern
lär ha nämnt något om prishöjning för höstsäd. Det skulle alltså
avse den säd, som skall utsås i höst, och således beröra det regleringsår,
som börjar den 1 september. Har det fattats beslut om det? Då har väl beslutet
tillkommit för att folkförsörjningsministern sökt efter de där pengarna
som skulle delvis täcka den uteblivna inkomsten och för att möjliggöra
för folkhushåilningsministern att nu för sommaren taga något som inte kan
återupprepas nästa sommar. Jag menar, att de 12,9 miljonerna kunna inte
tagas igen nästa sommar, tv då blir prisförhöjningen alldeles för hös*

Jag hälsar naturligtvis med tillfredsställelse att man omvänder och bättrar
sig för att verkligen kunna klara situationen bättre under ett kommande år.

Sedan var det frågan om arealbidragen, huruvida de skola gå över budgeten
eller om man skall dela upp dem på något sätt per 100 kg spannmål.
Gå de över budgeten, komma de jordbrukarna till godo redan tidigt under
året.

Jag skall, som jag sade i början, inte ingå på några detaljer — de äro
sakkunnigt och sakligt belysta från olika utgångspunkter — men det är min
uppfattning alt folkhushåilningsministern och de myndigheter, som ha ansvaret
för försörjningen nästa år, skulle arbeta med säkrare sikt för en god
försörjning, om det vore ett ömsesidigt förtroende mellan jordbrukets organisationer
och dessa myndigheter. Jag har den uppfattningen att det är
många även inom majoritetspartiet som i sitt innersta känna, att detta är
egentligen ingenting att tvista om. Det är sådana bagateller att vi borde klarat
upp detta. Vi skola inte riva upp tvister om saker och ting i onödan.
Det skulle regeringen beaktat, så hade vi inte behövt diskutera denna fråga
i dag.

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Jag kan inte räkna med att herr Karlssons i Stuvsta nyfödda reservation,
som blev uppläst här, kan tillgodose de synpunkter, som vi ifrån vår sida ha
haft. Jag skall därför sluta med att yrka bifall till den reservation, som
anförts av herr Tjällgren m. fl. Med den försiktighet som regeringen och
försörjningsmyndigheterna visat, utgår jag från att därest riksdagen bifaller
reservationen, blir det till stor del ett belopp över budgeten, som vi
räkna med skall vara av kortvarig beskaffenhet men likväl kunna förbättra
lönerna ett kommande år, i den mån produktionskostnaderna och övriga
priser skulle sjunka. Därest regeringen vill påskynda en förbättring av lantarbetarnas
och de arbetade jordbrukarnas löner, kan man åstadkomma detta
genom att sänka produktionskostnaderna inom de områden, där förnödenhetspriserna
kunna sänkas. Följaktligen kan man nog både förbättra arbetarlönerna
ytterligare och samtidigt minska eller taga bort de anslag över
budgeten, som man nu vill ha som en tillfällig åtgärd.

Jag är övertygad om att många av dem, som representera samma parti
som folkhushållningsministern, ha större sympatier för de synpunkter, som
jag framfört, än för folkhushållningsministerns. Tvånget är ju ännu inte
större i den svenska riksdagen än att man röstar efter sin övertygelse, och
därför kan jag inte tänka mig annat än att ni ansluta er till den vid utskottels
utlåtande fogade reservationen, till vilken jag, herr talman, yrkar bifall.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Dunker, Svensson i Vä, Pettersson
i Norregård, Hansson i Skediga, Johansson i Mvsinge, Svensson i Stenkyrka,
Norup, Hansson i Skegrie, Pettersson i Dahl, Ryberg, Gustafsson i Lekåsa,
Pettersson i Rosta, Jansson i Aspeboda, Hedlund i Rådom, Jönsson i Rossbol,
Stenvall, Boman i Stafsund och Carlsson i Bakeröd.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skall inte deltaga i försöken
till mera preciserade mätningar av de differenser, som man här
diskuterar. Det var ju på sätt och vis beklagligt att 27-mannakommittén
inte kunde ge ett bättre material beträffande den reella inkomstklyftan mellan
jordbruket och andra näringar än det kommittén levererade. Men på
frågornas nuvarande stadium spelar det i själva verket inte någon större
roll, om denna inkomstklyfta är någon procent större eller mindre, ty vi
äro ju allesammans överens om både att klyftan finns och att den är rätt
stor, och vi äro vidare överens om att den så snart som möjligt bör utfyllas.

Vad som här diskuteras i dag är ju framför allt frågan om hur stora lönehöjningarna
inom jordbruket böra vara och frågan om hur kompensation skall
åstadkommas. Det råder litet olika meningar om lönehöjningarna skola träda
i kraft den 1 november och alltså belasta nästa regleringsår endast under
tio månader eller om de skola träda i kraft redan den 1 september och
belasta regleringsåret under alla dess 12 månader. Om man i det fallet
skulle acceptera regeringens syn på saken — jag säger inte att jag gör det
— skulle det innebära en minskning med 34 miljoner för lönekompensation.
Ifall man då ändå håller på 200 miljoners inkomstökning, innebära
dessa 34 miljoner att man skulle fylla ut inkomstklyftan med ungefär 2
procent. Alltså, vad man här diskuterar är ju enligt sistnämnda alternativ,
ifall man enbart skall kompensera lönestegringen eller om man skall fylla
ut inkomstklyftan med ett par procent. Nog förefaller det vara ett överkomligt
krav att man gör något för att minska inkomstklyftan. Om man bara
skulle säga att här kan i nuvarande läge inte göras någonting för att fylla
ut inkomstklyftan — det måste ske senare i ett annat ekonomiskt läge —
hur vet man egentligen att det går lättare att göra detta senare i ett annat

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
ekonomiskt läge? Man har ju i alla fält så mycket kvar, innan man realiserat
det program, som är gemensamt, att här finns utrymme för åtgärder
även i ett annat ekonomiskt läge.

Jag skall inte här ge mig in på en allmän inflationsdebatt -— vi ha haft
sådana debatter i andra sammanhang — men nog förefaller det mig som
om det nuvarande läget med full sysselsättning för alla, med relativt goda
inkomster, med ett överskott av köpkraft i många fall och med familjernas
alla arbetsföra medlemmar sysselsatta, inte skulle vara så värst dåligt
och i varje fall inte så dåligt att det inte skulle vara möjligt att göra något
för att fylla ut inkomstklyftan. Jag vet mycket väl, att det där resonemanget
kan föras ut i olika riktningar med alternativa resultat, beroende på hur
man i fortsättningen tänker sig inkomstflödet använt. Jag skulle också vilja
göra det påpekandet, att om man är överens om att här föreligger en inkomstklyfta
och att denna bör successivt fyllas ut, så kan man väl inte
gärna acceptera den tankelinjen, att en utfyllnad av denna klyfta skulle
berättiga andra folkgrupper att resa nya krav. Ifall man anser det naturligt
att arbetare, tjänstemän och andra folkgrupper resa nya lönekrav på
gundval av att inkomstskillnaden mellan jordbruket och andra näringar
i viss grad utfylles, så blir ju problemet olösligt. Förutsättningen för att
man överhuvud taget skall komma någonstans med problemet är ju, att
andra folkgrupper acceptera en successiv utfyllnad av löneklyftan utan att
resa krav på lönehöjningar. I annat fall kommer man ju inte till något resultat.
Jag tycker, att mot denna bakgrund skulle regeringen funnit det
rimligt och möjligt att godtaga jordbrukets krav på en inkomstökning av
200 miljoner kronor. I betraktande av jordbruksbefolkningens storlek och
med tanke på den ökning av köpkraften, som placerats på andra händer,
är ju detta inte någon särskilt stor summa. Jag erinrar om att regeringen,
utan att på något sätt reagera, under hösten och vintern accepterade en
ökning av köpkraften på andra håll. Regeringen gjorde ju närmast gällande,
att det skulle ha varit en oriktig inblandning i dessa folkgruppers ekonomiska
uppgörelser, ifall den överhuvud taget då hade sagt någonting.

Under sådana förhållanden tycker jag, att det verkar en smula överkänsligt,
när man nu låser fast sig och menar, att man inte kan gå med på en
inkomstförbättring för jordbruket med 45 miljoner kronor utöver regeringens
förslag, därför att detta skulle kunna medföra alltför stora risker
med hänsyn till den fortsatta ekonomiska utvecklingen. Jag skulle nu för
min del inte ha lagt så stor vikt vid dessa 45 miljoner kronor, i fall man
kunde ha betraktat saken såsom en episod, alltså som en engångsförlust
för ett år, som inte sedan hade påverkat utvecklingen i någon väsentlig grad.
Jag tror emellertid, att utvecklingen, när det gäller den svenska landsbygden,
för närvarande är sådan, att denna relativt lilla summa kan få mycket
betydelsefulla psykologiska verkningar. Det har visat sig, att folkströmmen
bort från jordbruket har ökat och fått större omfattning än man
tänkte sig, när man gjorde upp prognoser för den tid, vilken vi närmast
ha passerat.

Jag erinrar om att utflyttningen från de rena jocdbrukskommunema under
de senaste fem åren varit mycket betydande. Under åren 1941—1945
har utflyttningen från s. k. A-kommuner varit resp. 16 400, 21 500, 27 100,
30 900 och 31 800 personer. Nettoutflyttningen från jordbruket under åren
1940—1945 har varit 70 000 personer, medan antalet av dem som ägnat sig
åt stadsnäringarna under samma tid ökat med 245 000 personer. Under en
femårsperiod ha vi alltså en omskiftning mellan jordbruk och stadsnäringar

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglercinde syfte på jordbrukets område. (Forts.)
på över 300 000 personer. Av uppgifter i tidningspressen, hämtade från en
utredning av docent Hannes Hyrenius, som nyligen publicerats, framgår
att årsbehovet av arbetare vid jordbruket är 396 000 och i skogsbruket
161 000, sammanlagt alltså 557 000 personer. Denna summa överstiger det
totala antalet yrkesutövande män i åldrarna 15—65 år med inte mindre än
125 000 eller 18,3 °/o. Underskottet är i södra och mellersta Sveriges slättbygder
ungefär 10 %>, inom dess skogs- och dalbygder 19 % och i norra
Sverige 29 %>.

Den allmänna utvecklingen, när det gäller landsbygden i allmänhet och
jordbruket i synnerhet, är alltså den, att folkomflyttningen håller på att
ta rent katastrofala dimensioner. Som jag i ett annat sammanhang nämnde
i förra veckan, tror jag, att det är en av våra allra största uppgifter att
försöka få ett mera differentierat och allsidigt näringsliv på den svenska
landsbygden. Men förutsättningen för att man överhuvud taget skall komma
någonstans med det problemet är ju, att folk stannar kvar på landsbygden.
Om man i denna situation låter folkströmmen tämligen ohejdat
fortsätta, så kunna vi komma i det läget, att den dag vi verkligen vilja göra
någonting för att skapa ett »bredare» näringsliv på den svenska landsbygden
ha förutsättningarna härför försvunnit. Det är också klart, att en sådan
här utveckling måste skapa misstämning, trötthet och irritation i många avseenden.
Mot bakgrunden av det allmänna läget tror jag för min del, att
det varit oklokt av regeringen att inte gå med på en överenskommelse, när
skillnaden inte rörde sig om större belopp än 45 miljoner kronor. Det är
inte minst från de synpunkter, jag här nämnt, som jag för min del velat
stödja jordbrukets krav.

Det har diskuterats åtskilligt, hur man skulle mobilisera ytterligare 45 miljoner
kronor utan att det skulle bli alltför kännbart för konsumenterna. Jag
skiall inte gå in på detaljer. Det har nämnts både i motioner och reservationer
och i annat sammanhang, att sådana möjligheter finnas. Man tycker det
skulle varit en relativt lätt förhandlingsuppgift för en regering att klara det
problemet, ifall man här veliat åstadkomma enighet. Statsrådet Sträng har
framhållit, att det är de större jordbruken, som stå som plusvarianter, medan
de mindre jordbruken, när man ser det hela i grovt genomsnitt, bli minusvarianter.
De senast publicerade räkenskapsresultaten ge visserligen i detta
avseende en varningssignal, som tyder på att man kanske inte skall pressa den
synpunkten alltför hårt. Ifall man bryter ut enbart priserna och arbetslönerna
och alltså söker kompensera höjda arbetslöner med höjda priser,
så bör beaktas, att det är ofrånkomligt, att inkomsten inflyter i förhållande
till den sålda produktmängden per capita, och denna är betydligt
större vid det större jordbruket än vid det mindre. Kompensationen i arbetslön
återigen fördelar sig ju på antalet presterade arbetstimmar, och
dessas antal blir större vid det större jordbruket än vid det mindre jordbruket.
Även om man härvidlag är villig att göra åtskilliga modifikationer, så finns
det nog åtskilligt kvar i den tanken, som är värt att beakta.

Det har också i folkpartiets motion framhållits, att det mindre jordbrukets
intressen böra beaktas vid inkomsternas fördelning. Såväl i denna kammare
som i första kammaren gjordes år 1945 uttalanden i samma riktning. När det
gäller det mindre jordbruket, spelar ju mjölken en dominerande roll. I fråga
om äggpriset har regeringen enligt min mening år efter år uttryckt sig dunkelt.
Livsmedelskommissionen har emellertid uppfattat producentmedelpriset
såsom riktpris för hela prissättningen och försökt få det därhän, att priset i
varje fall inte skulle överstiga producentmedelpriset. I år säger föredragande
statsrådet för egen del ingenting utan hänvisar till livsmedelskommissionens

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
uttalande om ett medelpartipris på 2 kronor 80 öre; man skulle stödja ett pris
som låg mer än 50 öre under detta medelpris, och man skulle trycka ned priset
genom normalpris eller import, om det stege mer än 50 öre över detta
pris. Nu användes ju i propositionen ordet »medelpartipriset» i stället för uttrycket
»medelpriset hos producenten», men jag förmodar, att det är skrivfel,
ty annars sänker man ju priset med ytterligare 45—50 öre. Det påpekades
också under utskottsbehandlingen, att man här rörde sig med ett felaktigt
uttryck, när man använde ordet »medelpartipris» i stället för uttrycket
»medelpris hos producenten». Utskottsmajori teten har emellertid i sin skrivning
varit så försiktig, att den inte sagt ett enda ord om äggen och har inte
ens rättat detta skrivfel. Det där priset på 2 kronor 80 öre kommer, ifall man
får döma av vad som hänt tidigare, att betraktas såsom riktpris, såvitt inte
statsrådets uttalande här i dag kan bibringa livsmedelskommissionen någon
annan uppfattning, men om detta skall uppfattas som riktpris, så innebär det
faktiskt en prissänkning både i förhållande till fjolårets pris och ännu mera i
jämförelse med det pris som man synes komma till i år. Det kan väl inte
vara riktigt, att samtidigt som man höjer praktiskt taget alla andra priser
och samtidigt som arbetskostnaderna och andra produktionskostnader stiga,
skulle man försöka driva fram en prissänkning på en vara, som betyder mycket
för småbruket och även för bondejordbruken i södra och mellersta Sverige
och jämväl på vissa andra håll. Enligt statsrådets uttalande i början
av denna debatt skulle man redan ha tillmötesgått folkpartiets krav i detta
fall. Om detta verkligen är meningen, borde det väl inte ha förelegat något
hinder för utskottet att ta med vad som säges om äggen i reservationen. Ifall
vad reservanterna på den punkten sagt är vad statsrådet vill ha genomfört
eller i varje fall vill tolerera, borde man väl inte från socialdemokratiskt håll
ha motsatt sig, att detta kommit till uttryck i utlåtandet. Därmed hade man ju
även vunnit den fördelen, att man kommit ifrån ett felaktigt uttryck, medelpartipris
i stället för medelpris hos producenten.

Jag skall, herr talman, sluta med dessa små reflexioner. Dock vill jag helt
kort säga ett ord till kommunisternas talesman, herr Karlsson i Stuvsta. Det
sakliga material, varpå hans ståndpunkt byggdes, är redan från olika håll sönderslaget
till den grad, att ingenting finns kvar, varför jag inte behöver ta
upp någon tid med det. Jag skulle emellertid vilja ställa en fråga till honom.
Om nu kommunisterna verkligen vilja ge jordbruket dessa 200 miljoner kronor
och om de dessutom i likhet med alla andra här vilja att inkomstklyftan
skall fyllas ut, så vill jag fråga, varför kommunisterna inte vilja ge dessa
200 miljoner kronor i form av prishöjningar i den fasta förvissningen, att
den klyfta, som skall fyllas ut, är stor nog att kunna rymma även de prissänkningar
på jordbrukets förnödenheter, som man eventuellt också skulle
kunna åstadkomma under de närmaste åren. Om kommunisterna mena allvar
med den av herr Karlsson angivna ståndpunkten, tycker jag, alt det borde ta
sig det uttrycket. Om det däremot inte ligger något allvar bakom, bör det nog
ta sig precis det uttryck, som framgår av herr Karlssons extra yrkande bär i
debatten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Tjällgren in. fl. avgivna
reservationen.

Herr Johnsson i Skoglösa: Herr talman! Den fråga, som vi i dag behandla,
är ju en fråga av eu utomordentligt stor betydelse, jag vågar påstå icke enbart
för det svenska jordbruket utan i kanske lika stor utsträckning för hela
vår folkförsörjning. Man har tidigare sagt, exempelvis i debatten i fjol om
jordbrukspriserna, att man kunde importera livsmedel till mycket låga

56 Nr 33. Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Priser och att det därför icke skulle betyda något, om icke det svenska
jordbruket kunde prestera vad som behövs för vår folkförsörjning. Men
förhållandena äro fastmer sådana, att detta i närvarande stund är ganska
svårt, för att icke säga omöjligt, och ingen kan väl komma ifrån, att den
begäran som från jordbrukets sida framställts är av vital betydelse för att
jordbruket överhuvud taget skall kunna fylla sin uppgift i fråga om livsmedelsförsörjningen.
När man därför försöker bagatellisera saken eller låta
påskina, att det icke skulle vara av så stor betydelse, om jordbrukarna få
vad de begärt — det enligt deras mening blygsamma minimikravet — eller
det belopp som man tidigare från statsmakternas sida velat erbjuda jordbrukarna,
har man säkerligen alldeles missuppfattat den föreliggande situationen.

Statsrådet Sträng yttrade i remissdebatten om denna fråga, att vi hade
30 000 å 40 000 jordbruk, som kunde räknas som plusvarianler, men 260 000
ä 270 000 minusvarianter, och statsrådet Sträng har här sedan talat för att
det skall bli möjligt för plusvarianterna att betala arbetskraften ett tillräckligt
högt pris för att överhuvud taget binda den vid jordbruket. Jag skall icke
gå in på huruvida detta är möjligt eller ej. Det kan säkerligen vara möjligt
för en del lyckligt lottade jordbruk, men svårt, för att icke säga omöjligt.
för flertalet av dem. Jag skulle för min del vilja ställa frågan: vilken
ställning skola då de 260 000—270 000 minusvarianterna ha, som icke få
komma upp till den inkomstnivå, som lantarbetarna på detta sätt skulle tillerkännas
? Jag har givetvis icke velat säga att jag anser att icke lantarbetarna
skola få så mycket det är möjligt för det svenska jordbruket att ge, men jag
hyser omtanke om dessa 260 000 å 270 000 minusvarianter, som statsrådet
Sträng talade om, som icke skulle få någon del eller i varje fall otillräcklig
del av prishöjningen. Att detta i fortsättningen kommer att inverka på vårt
försörjningsläge är alldeles självklart, ty utan de nödiga ekonomiska resurserna
är det icke möjligt för någon näring, kanske allra minst för jordbruket
i närvarande stund, att vare sig vilja eller kunna fylla sin funktion
inom vår försörjning.

Statsrådet Sträng talade här också om den stora vårveteodlingen, som han
menade var ett stort plus och visade jordbrukarnas goda vilja att göra allt
va(l de överhuvud taget ha möjlighet till. Jag får för min del säga, att jag
också är glad över att denna stora vårveteodling kommit till stånd, men att
jag icke tror att man skall överskatta den för mycket. Ser man nämligen
frågan i dess rätta sammanhang, kan man beräkna, att minst 50 % av höstvetet
gått ut och att det är av den anledningen vederbörande ha måst så
vårvete i stället. Hur detta kommer att inverka i ekonomiskt hänseende med
ökade omkostnader för omsådd, för nytt arbete och för nygödning är väl
en fråga, som man icke behöver diskutera utan som måste stå ganska klar.
Att det icke kommer att ge jordbrukarna ökat utbyte är ställt utom allt
tvivel. Jag tror icke heller att det i folkförsörjningshänseende kommer att
bli ett så stort plus. Har man tagit del av de siffror som lämnats av livsmedelskommissionen
och dess skördeuppskattning och beräkning av behovet
importerad spannmål för brödsädsändamål, kommer man säkerligen till den
slutsatsen, att det icke är så glädjande med denna vårveteodling eller att i
varje fall, även om det är glädjande, den ändå icke i nämnvärd utsträckning
fyller det behov som föreligger.

Så talade statsrådet Sträng här om opinionsbildningen. Han utgick ifrån
att man måste taga hänsyn till även andra intressen än jordbrukargruppernas.
Det är väl ingen som vill bestrida, att man måste taga hänsyn även till
andra intressen, men vi kunna icke från vår sida annat än förmena, att det

Måndagen den 7 juli 1947 fm.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
har tagits väsentligt större hänsyn till andra intressen än det svenska jordbrukets,
de svenska lantarbetarnas och de svenska jordbrukarnas intressen.
Enligt konjunkturinstitutets undersökningar har man givit andra grupper i
samhället inkomstförbättringar, som uppgå till i runt tal 2 miljarder kronor.
När man ser på den summan och jämför den med vad jordbruket nu begär,
finner man att det icke är mer än 10 °/o som detta nu önskar få till förbättring
av sin köpkraft och till förbättring av sina möjligheter. Denna
summa, 2 miljarder, som kommit andra grupper till del i inkomst- och
köpkraftsförbättring, är väsentlig även ur den synpunkten, att hela det samlade
svenska jordbrukets arbetskraftssumma icke uppgår till mer än 1 V2
miljard.

Jag kan icke förstå, att när nu meningsskiljaktigheterna icke röra sig
om mer än 45 å 50 miljoner, man från statsmakternas sida skall vara så
ängslig för att denna relativt sett obetydliga summa skall ha den inflationsartade
betydelse, att man fördenskull skall ställa sig avvisande mot kravet
från jordbrukets organisationer. Men det är tydligt, alt, såsom det sagts
här tidigare, man gör politik av denna fråga. Man talar om att jordbruket
får så och så många procent större inkomstökningar än andra grupper, och
man räknar med dessa procentsatser i stället för att räkna i faktiska tal,
eftersom de faktiska talen visa annat än vad procentsatserna göra.

Jag nämnde, att man talat om opinionsbildningen. I det sammanhanget
yttrade statsrådet Sträng då denna fråga förra gången diskuterades, att det
icke bleve så trevligt att tala om för konsumenterna, att man skulle behöva
öka priserna för vissa kött- och fläskvaror med 60 å 70 öre per kg. Statsrådet
Sträng måste i det fallet ha blivit felinformerad av de rådgivare han
tydligen anlitat. Det har i varje fall från sakkunnigt håll inom våra slakteriorganisationer
berättats mig, att det skulle behöva bli en höjning av priset
med obetydligt över de 20 örena per kg, som jordbruket skulle få i enlighet
med det föreliggande förslaget. Det måste räknas som anmärkningsvärt, att
man överhuvud taget kan röra sig med siffror som för konsumenterna te sig
så avskräckande som 60 å 70 öre, när det i realiteten icke rör sig om mer
än V3 av denna summa. Det är icke förvånansvärt, om det bland konsumenterna
skapas en opinion mot de svenska jordbrukarna, då man utgår
från så felaktiga förutsättningar och om vederbörande få anledning att tro,
att prisförhöjningarna på detta sätt skola öka kostnaderna för konsumtionsvaror
med tre gånger det belopp som jordbruket erhåller. Nu är det
icke så, och detta kanske tack vare den fackliga föreningsrörelse vi här i
landet bland våra jordbrukare byggt upp. Jag tror att jag vågar vid detta
tillfälle utan överdrift konstatera, att det skulle ha varit omöjligt för statsmakterna
att under de gångna åren överhuvud taget reglera vare sig priser
eller tillgång på förnödenhetsvaror, om icke våra organisationer hade ställt
sina krafter till förfogande.

Det känns bittert och svårt, när rimligt ställda önskemål och krav tillbakavisas,
och det är icke ägnat att förvåna, om man ute i jordbrukarleden
reagerar så starkt, att det i närvarande stund icke kan överblickas vad
resultatet i fortsättningen kan bli. Under förhandlingarnas gång hade vi den
övertygelsen, att man slutligen skulle från statsmakternas sida ge med sig
för vad vi ansågo rimligt. Och vi ha också den känslan, att så gott som
hela det svenska folket, om det rätt informeras, skulle förstå saken och
anse det med sina egna intressen förenligt, att det svenska jordbruket finge
dessa 200 miljoner, detta framför allt om det påvisas, vilken liten del av
den samlade inkomst- och köpkraftsstegringen som beloppet i själva verket
utgör. När nu frågan dragits inför riksdagen och vi gå alt besluta om

Nr 83.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
den, är jag övertygad om att man överallt inom det svenska jordbruket och
inom lantarbetarhemmen följer frågan med spänt intresse. Skulle det gå
därhän, att vi icke få våra synpunkter beaktade, komme detta att utlösa
en misstämning och en misstro mot rättvisan i det system, som statsmakterna
här mena sig företräda.

Jag skall, herr talman, icke upptaga tiden längre utan ber att få yrka bifall
till reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i detta ärende till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.51 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 7 juli.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Åtgärder

i Fortsattes den från förmiddagens sammanträde uppskjutna överläggningen
pnsreglerande angående jordbruksutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
jordbrukets proposition angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område
område. jämte i ämnet väckta motioner; och lämnades därvid enligt förut skedd andarts.
) teckning ordet till

Herr Jonsson i Malmgrava, som anförde: Herr talman! Efter det att förhandlingarna
mellan regeringen och jordbrukets organisationer gällande prissättningen
på jordbrukets produkter för innevarande produktionsår avbrutits,
spred sig en olustkänsla ibland jordbrukarna och man fick fullt klart
för sig, att jordbruksbefolkningens prestationer ej uppskattas till fullo av
regeringen. Jordbrukets berättigade krav på kompensation för ökade omkostnader
för produktionen och på minskning av spännvidden mellan löneinkomsten
vid arbete i industri och arbete i jordbruk tycks i realiteten sakna
resonans hos dagens maktägande.

Vi jordbrukare satte dock en liten, jag säger liten, tilltro till jordbruksutskottet
och väntade att det skulle tillmötesgå jordbrukarna något mera
än regeringen har velat göra. Ty i utskottet sitta dock inflytelserika socialdemokratiska
jordbrukarrepresentanter, som i sin dagliga gärning komma
i kontakt med och känna till hur det verkligen förhåller sig med jordbru -

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
kets arbetskraftsproblem och veta, att kraftiga åtgärder måste vidtagas för
att missförhållandena på detta område skola kunna minskas.

På grund av arbetskraftsbrist inom jordbruket försiggår där en driftsomläggning,
som inte bara på kort sikt utan även för framtiden kommer att få
vissa konsekvenser. Jag syftar på den minskning av ladugårdssk.ötseln som
sker. Flera tusentals jordbrukare ha på grund av brist på ladugårdspersonal
fått överge mjölkproduktionen. Denna tendens kommer, efter vad man nu
kan förstå, att ytterligare ökas kraftigt. Jag tror för min del att tillgången
på mjölk och därav framställda produkter inom de närmaste åren kommer
att bli otillräcklig bär i landet. Inom denna del av produktionen böra vi väl
ändå eftersträva att fylla konsumtionsbehovet fortast möjligt. Tyvärr gingo
inte de socialdemokratiska jordbrukarrepresentanterna i utskottet med på
någon höjning av regeringens förslag utan tillstyrkte de i propositionen föreslagna
156 miljoner kronorna.

Därmed kunna inte de inom jordbruket arbetande människorna få den
inkomsthöjning som är berättigad och dessutom nödvändig för att arbetskraftsbehovet
skall kunna bättre tillgodoses. Därmed få vi också vara inställda
på en mindre tillfredsställande folkförsörjning. Nu kanske många
ha den uppfattningen, att en ökad inkomst för jordbruket inte har någon
inverkan på produktionsvolymen. Men det har den genom att den medför
dels en bättre arbetskraftstillgång och dels ökade arbetsprestationer av de
arbetande jordbrukarna själva. Framför allt skulle de mindre jordbrukarna
få fram mera spannmål till avsalu, om priserna bleve högre på dessa
varor. Ytterligare ett hundratal kg spannmål och några hundratal kg mjölk
ifrån varje småbruk skulle sammanlagt bli en avsevärd kvantitet. Skötseln
av jordbruket har under de senaste åren i stor utsträckning försummats, vilket
framför allt gäller grundförbättringar, dräneringar, dikningar etc. Detta
medverkar givetvis till att avkastningen många gånger inte blir vad den
annars kunde bli. Det kan inte ur samhällets synpunkt vara klokt att låta
detta förhållande råda i fortsättningen.

Den enda medicin, som hjälper emot detta onda, är att jordbrukets anställda
få löneinkomster, som ligga i paritet med andra samhälls- och befolkningsgruppers.
Då först kan jordbruket konkurrera om arbetskraften och
i alla händelser stävja en betydande del av den folkvandring ifrån landsbygden
som nu pågår.

Den inkomstökning på 200 miljoner kronor, som jordbrukarna ha begärt
och vilken både högern och bondeförbundet understödja som ett berättigat
krav, behövs för att täcka de ökade utgifterna för produktionen och för att
kunna ge de inom jordbruket anställda en löneförbättring, som ungefärligen
motsvarar den löneförbättring andra arbetargrupper genom årets löneavtal
tillskansat sig. Någon utjämning av löneklyftan mellan jordbruket och industrien
når man tyvärr inte med dessa 200 miljoner kronor. Detta är ju
inte alls tänkbart under den nuvarande regeringens maktutövande. Det är
med förvåning man tar del av föredragande statsrådets ståndpunktstagande i
denna fråga, när man vet att det är lantarbetarkårens förutvarande förtroendeman
som handlagt detta ärende inom regeringen och varit regeringens
främste talesman vid förhandlingarna med jordbrukets representanter. Man
hade väl tänkt att statsrådet i första hand skulle vara den som värnade om
lantarbetarnas intressen. Här är det dock jordbrukarna själva som fått gå
i spetsen för att en höjd löneinkomst skulle kunna erhållas för deras anställda.
Nu framhålles det från regerings- och utskottshåll, att lantarbetarna
skulle kunna erhålla en löneförhöjning, som är lika stor som den som jordbrukarrepresentanterna
påyrkat i diskussionen, även inom ramen av de
156 miljoner kronorna. Detta går inte, vilket flera jordbrukarrepresentantcr

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i pri sr egt er ande sgfte pa jordbrukets område. (Forts.)
påpekat vid propositionens remissbehandling i denna kammare för en tid
sedan och här i debatten i dag, utan att jordbrukarna själva få sitta emellan.
Jordbrukets räntabilitet är inte sådan, att man kan sakligt motivera ett sådant
resonemang.

Jag förstår att regeringen inte har någon medömkan med de större jordbrukarna.
Detta framgick ju av herr statsrådet Strängs anförande i dag. De
få klara det hela bäst de kunna. Men vi ha en annan grupp jordbrukare,
som jag tycker skulle ligga socialdemokraterna litet närmare om hjärtat,
nämligen de jordbrukare, som endast ha en anställd. Denna grupp är stor.
Det är också berättigat att man höjer dessa jordbrukares arbetsinkomst, vilket
knappast kommer att ske om utskottsförslaget går igenom. I alla händelser
kommer största delen av denna inkomsthöjning att behövas för att
avlöna den anställde, om timlönen skall höjas med cirka 20 öre.

Ifrån utskotts- liksom från regeringshåll har utsagts att man bör eftersträva
en inkomstförbättring för jordbrukarbefolkningen, så att denna blir mera
jämställd med andra likställda befolkningsgrupper. Men dessa uttalanden äro
ganska värdelösa, när statsmakterna inte vilja effektuera dem genom att öka
jordbrukets lönsamhet, så att en utjämning etappvis sker. Nu vilja inte statsmakterna
i år företaga en sådan prisförhöjning på produkterna, som erfordras
för att nå detta mål, ty då ökas levnadskostnaderna för andra samhällsgrupper.
Ja, det är naturligt att så sker. Skall en inkomsthöjning för jordbrukarbefolkningen
kunna erhållas, så måste någon betala den. En sådan kan
inte ske på annat sätt under nuvarande förhållanden, då man på grund av
omständigheter, som jag nu inte skall beröra, inte kan öka produktionen.
Skall jordbrukarbefolkningen vänta på denna inkomstutjämning tills en produktionsökning
inträffar, då torde vi få vänta länge. Jag tror att jordbrukets
utövare under sådana förhållanden komma att bli nödtvungna att söka sig
andra vägar för att kunna hävda sig. Jag har en känsla av att ett beslut i
denna fråga, som står i överensstämmelse med utskottets föreliggande förslag,
kommer att sätta böndernas tålamod på helspänn.

I sitt första anförande i dag gjorde statsrådet Sträng gällande — om jag
inte missuppfattade statsrådet — att lantarbetarna inte ha så dåligt betalt
som det påstås ifrån oppositionshåll. Men när löneskillnaden emellan arbetare
vid industrien och arbetare i jordbruket är cirka en krona i timmen,
måste man väl ändå säga, att lantarbetarna äro mycket missgynnade. Jag
har ännu inte talat med någon lantarbetare om lönefrågor utan att han
påpekat den stora löneskillnad som råder mellan lantarbetarna och andra
arbetargrupper. Många ha sagt: vi trivas bra med arbetet, men när andra
ha en halv gång till så mycket betalt som vi själva ha, kan man inte göra
annat än tappa både intresset och humöret.

För min del tror jag inte att prisförhöjningar på livsmedel i nuvarande
knapphetsläge skulle möta så stort motstånd hos den stora allmänheten som
många vilja göra gällande, om bara våra politiker och tidningar läte bli att
blåsa upp saken till sådana överdrivna proportioner. Jag tror att konsumenterna
äro mycket förstående för våra krav.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Härefter yttrade:

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Den fråga, som kammaren i
dag så länge diskuterat, har ju tidigare under en följd av år i regel kunnat
avgöras utan några större meningsskiljaktigheter mellan de här i riksdagen
representerade grupperna. Det gäller ju att besluta om åtgärder, som beröra
alla landets medborgare i deras egenskap av konsumenter och beträffande

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i pr isr egt er ande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
en betydande del av landets innebyggare i deras egenskap av producenter
av jordbruksprodukter. När riksdagen måste fatta beslut i en fråga som
denna är det givetvis mycket önskvärt, att frågan, liksom tidigare många
gånger skett, kan avgöras utan att större meningsmotsättningar komma till
synes. Särskilt av omsorg om vårt penningvärde borde alla i dagens läge vara
besjälade av känslan, att man bör moderera sina krav då det gäller ökade
penninginkomster.

Om man skulle tro den föregående ärade talaren, skulle vi, när vi vid
tidigare tillfällen här i riksdagen behandlat frågor som beröra jordbruket
och särskilt den fråga, som vi nu diskutera och skola avgöra, haft att taga
ställning till förslag, som ur jordbrukarnas synpunkt varit ofantligt fördelaktigare
än det förslag som här föreligger. Då man hört vad som har yttrats
i debatten av den föregående talaren och av många andra av reservanternas
talesmän, frågar man sig, om uppgörelsen i år och förberedelserna till
det föreliggande förslaget gått till annorlunda än vad som tidigare skett, då
det gällt att göra upp förslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Man måste konstatera att så ingalunda är fallet. Det har under tidigare
år varit så, att livsmedelskommissionen har utarbetat förslag, som ha legat
till grund för Kungl. Maj ds proposition till riksdagen, och till denna proposition
har riksdagen sedan haft att taga ställning. Det har gått till precis
på samma sätt i år. Livsmedelskommissionen har lagt fram sitt förslag, och
så vitt jag kunnat finna har man inom livsmedelskommissionen varit enig
om detta förslag, vilket väl innebär att även representanterna för jordbrukets
föreningsrörelse inom livsmedelskommissionen ha anslutit sig till detsamma.

Det bör i detta sammanhang även observeras — vilket har påpekats tidigare
i debatten — att de beräkningar, som legat till grund för uppgörande av
kalkylen, delvis ha skett på beräkningsgrunder, som för jordbruket varit
fördelaktigare än de beräkningsgrunder som tidigare tillämpats. Jag konstaterar
detta, och jag skall här inte göra anspråk på att kunna avgöra vem
som har störst skuld, då det gäller de stora meningsskiljaktigheter som nu
kommit till synes. Jag vill emellertid säga, att jag vid behandlingen av
denna fråga inom utskottet hade en mycket bestämd känsla av att man på
visst håll icke önskade någon uppgörelse, som skulle innebära att man gick
fram med ett enhälligt förslag.

Då reservanterna här i dag så starkt framhållit att deras förslag om höjning
av prisförbättringarna med ytterligare 44 miljoner kronor, med att det
är angeläget att bibehålla arbetskraften vid jordbruket och kunna få ytterligare
arbetskraft till detsamma — det är väl framför allt den lejda arbetskraften,
som man har syftat på i detta sammanhang — så vill jag erinra om
vad riksdagen skrev i denna fråga år 1945. Vid behandlingen av propositionen
angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område skrev jordbruksutskottet
bl. a. följande, vilket godkändes av riksdagen: »Då det rationaliserade
större jordbruket försäljer en betydligt större produktmängd per arbetare
än vad det svenska jordbruket i genomsnitt taget kan göra, måste en
prishöjning eller en utebliven prissänkning för dessa jordbruk medföra icke
blott att den ökade arbetskostnaden täckes utan även alt en ökad företagarvinst
uppstår. Det mindre jordbruket återigen, som icke torde kunna saluföra
så stora produktmängder som det svenska jordbruket i genomsnitt, kan
ej tillgodogöra sig hela den höjning av arbetsinkomsten, som beräknas i kalkylen
över jordbrukets utgifter.»

Jag tror alt detta uttalande är aktuellt även i dag. Det råder väl intet
tvivel om all det är möjligt för det större rationaliserade jordbruket att be -

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglercinde syfte på jordbrukets område. (Forts.)
tala sin arbetskraft med den höjda timpenning, som av Kungl. Maj:t har ifrågasatts,
nämligen minst 18 öre. Jag skulle tro att det t. o. m. vore möjligt
att betala litet mera. Den inkomstförbättring, som de föreslagna prishöjningarna
tillföra jordbruket, kan sålunda medföra en betydande höjning av
timlönen för de anställda arbetarna och också givetvis medföra att de som
själva arbeta på sina jordbruk erhålla förbättrade villkor. Riksdagen har vid
upprepade tillfällen, senast häromdagen i samband med behandlingen av
propositionen angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken,
understrukit — liksom tidigare gjorts såväl i jordbruksutskottet som här i
kammaren — att den klyfta, som alltjämt finnes i inkomstförhållandena,
mellan å ena sidan jordbrukets arbetare och å andra sidan jämförbara arbetargrupper
inom andra yrken, skall utjämnas. Det är då endast fråga om
hur snabbt och i vilken omfattning det kan vara möjligt att göra detta redan
nu. En betydande höjning av livsmedelspriserna för stora grupper av industriens
arbetare är säkerligen en allvarligare sak än vad reservanterna under
debatten här i kammaren har velat erkänna. Jag hade häromdagen tillfälle
att deltaga i en överläggning beträffande bostadsfrågor tillsammans
med representanter för industri och arbetare. Det gällde den största industrigrenen
inom det län överläggningen avsåg. Vid överläggningen meddelades
från en av industriens representanter, att den stora arbetargrupp, som vederbörande
industrigren sysselsatte, hittills inte kommit upp till en årsinkomst
av 4 000 kronor. Det var först under nästa år som de kunde räkna med att
uppnå denna årsinkomst. Av inkomsten åtgick, enligt vad som omvittnades
av representanter för såväl industrien som arbetarna, inte mindre än en
fjärdedel och därutöver till täckande av kostnaderna för hyra och framför
allt till täckande av de abnormt höga bränslekostnader man måste räkna
med. Det bör väl utan vidare stå klart att den reella levnadsstandarden för
stora grupper av arbetare inom andra yrkesgrupper än jordbruket runtom
i landet är så låg att även en ganska måttlig höjning av levnadskostnaderna
är en för dessa arbetare och deras familjer allvarlig sak. Man får inte förvåna
sig om arbetare som leva under så knappa ekonomiska betingelser börja
fundera på att försöka öka sina löner för att täcka de ökade kostnader som
uppstå vid en väsentlig höjning av livsmedelspriserna. Hur det i ett sådant
läge skall bli möjligt att upprätthålla de temporära pris- och inkomststopp
som reservanterna tala om att de önska få till stånd sedan deras krav blivit
tillgodosedda, är inte lätt att säga. Jag tror att det blir ganska svårt.

Jag skall, herr talman, inte närmare gå in på några detaljer i det förslag
som här diskuteras. Detaljerna ha diskuterats så ingående att jag skall nöja
mig med att något beröra endast en fråga, som tagits upp i reservationen
och som även berörts av talare under debatten. Utskottet har anslutit sig till
Kungl. Maj:ts och livsmedelskommissionens förslag beträffande stödet av
priset på ägg. I inkomstkalkylen har upptagits ett medelpris på ägg under
den kommande regleringsperioden av 2: 80 per kg. Om priset skulle sjunka
med 50 öre under delta pris, skola stödköp företagas, och om priset å andra
sidan skulle stiga med mer än 50 öre över 2: 80, skola prisreglerande åtgärder
övervägas. Om man ser på frågans behandling förra året, finner man att
det av riksdagen godkända medelpriset utgjorde 2: 50. Herr Svensson i
Ljungskile nöjde sig den gången med att föreslå att försök borde göras att
förebygga att medelpriset under regleringsperioden sjönke under detta belopp.
Såsom tidigare meddelats i kammaren har det varit så, att det medelpris
som uppnåddes under regleringsåret var betydligt högre än 2: 50.
I den föreliggande reservationen föreslås nu att inga åtgärder skola få vidtagas
som äro ägnade att trycka ned priset på ägg, oavsett hur högt detta

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i pr isregler ande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
kommer att stiga under regleringsperioden. Jag skulle med anledning av den
ståndpunkt som reservanterna sålunda intagit i denna fråga vilja säga, att
jag tror det ligger i äggproducenternas eget intresse dels att äggpriset blir
så jämnt som möjligt under olika tider av året och dels att det håller sig på
en rimlig nivå. Den utveckling äggproduktionen undergått under de senaste
åren ger vid handen att det kan bli ett bakslag. Jag skall nämna ett par siffror.
Antalet värphöns utgjorde år 1939 9,21 miljoner och var under år 1946
uppe i 11,4 miljoner. Den totala årliga äggproduktionen har under samma
tid ökat från i runt tal 60 000 ton till 76 000 ton. Såsom vid upprepade tillfällen
framhållits, bland andra av herr Svensson i Ljungskile, är detta en
produktion som framför allt drives av det mindre jordbruket, och det finns
inte för mig någon anledning att intaga annan ståndpunkt än att denna
produktion bör skyddas på sådant sätt att den blir lönande. Men tendenserna
i dagens läge visa ju att man börjar driva äggproduktion även bland sådana
jordbrukare som tidigare icke ägnat sig däråt. Det förekommer litet
varstans att större jordbrukare lägga sig till med hönsgårdar. Om läget på
prismarknaden under det kommande året blir sådant att det blir ett mycket
högt pris, tror jag att risk föreligger för att denna produktion kommer att
öka i sådan omfattning, att det blir, som jag nyss sade, ett bakslag. Och detta
är väl något som ingen av oss vill medverka till. Jag tror därför att den
ståndpunkt som i detta hänseende intagits av livsmedelskommissionen, Kungl.
Maj:t och utskottets majoritet är den för både producenten och konsumenten
lyckligaste.

Jag har slutligen, herr talman, den bestämda uppfattningen, att regeringens
och utskottets förslag i denna fråga i dagens läge är den medelväg som
riksdagen bör gå och som säkerligen kommer att leda till att den föreliggande
frågan får den lösning som är för folket i dess helhet den lyckligaste.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sveningsson: Herr talman! Det har redan talats så mycket i denna
debatt att kammarens ledamöter säkerligen vore mest tilltalade av att debatten
vore slut. Att komma fram med några nya synpunkter kan väl knappast
vara möjligt. Men det kan kanske i alla fall vara tillåtet att säga ytterligare
ett par ord, då detta, såsom framhållits i debatten, är en stor och betydelsefull
fråga. Jag vågar bestämt påstå att av alla stora jordbruksfrågor som vi
haft att behandla vid årets riksdag är denna den av jordbrukarna mest uppmärksammade.
Jag skall nu för min del inte gå in på frågan om procenträkningen,
och jag skall inte heller försöka utröna om det är med 2 procent
eller med ingenting som den stora löneklyftan kommer att krympa samman,
den löneklyfta som ännu finns mellan jordbrukets arbetskraft och andra yrkesgrupper.
Jag skulle bara vilja säga att i nuvarande läge med brist på livsmedel
både i vårt land och många andra länder, då det ser rätt hotande ut
med skörden och säkerligen kommer att bli bra nära missväxt inom en del
områden, då såväl regeringen som utskottet bär den uppfattningen att man
med hänsyn till det utrikespolitiska läget inte kan räkna med några nämnvärda
lättnader i fråga om möjligheterna att importera livsmedel, väcker det
uppmärksamhet och måste anses oklokt och oförståndigt all man inte tillmötesgår
jordbrukarnas krav på dessa 200 miljoner kronor. Utskottets uppfattning
är den att alla produktionsmöjligheter skola tillvaratagas. Skördarna
böra tillvaratagas på bästa säl!, och man bör göra allt som tänkas kan för
att hålla produktionen uppe. Även om utskottsmajoriteten har den uppfattningen,
att jordbrukarna i och med utskottets förslag få kompensation för sina
höjda produktionskostnader, har jag för min del svårt att tro att jordbru -

Nr 33.

llåndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreylerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
karna härigenom kunna få möjlighet att på ett effektivt sätt konkurrera om
den arbetskraft som ännu finnes ute på landsbygden. Jag har svårt att tro att
jordbrukarna kunna konkurrera om den arbetskraft, som är sysselsatt med
vedhuggning i skogarna eller med torvupptagning i mossarna och som inte är
nöjd om den inte får en inkomst av 25—30 kronor om dagen. Det kanske
inte är meningen att jordbrukarna skola konkurrera om den arbetskraften.
Kanske det är lika betydelsefullt att den är sysselsatt inom dessa områden
som att jordbrukarnas arbete blir utfört. Och det är kanske orimligt att tänka
sig att vi skola kunna få sådana livsmedelspriser och sådant stöd av det allmänna
att vi kunna konkurrera på arbetsmarknaden om ännu tillgänglig arbetskraft.

Jag har flera gånger gjort den reflexionen att det är ett ganska underligt
förhållande detta, att om jag behöver en snickare eller murare eller målare,
så finns det arbetskraft, men om jag behöver några extra dagsverken rent
jordbruksarbete, finns det ingen arbetskraft att få. Man frågar sig då om det
är meningen att jordbrukarnas i många fall redan mycket långa och tunga
arbetsdag skall bli ännu längre och ännu tyngre. Och på vad sätt skall jordbrukets
arbetskraftsproblem lösas? Om riksdagen följer reservationen, få
jordbrukarna något bättre möjligheter att hävda sig i konkurrensen på arbetsmarknaden.
Vad beträffar den rådande bristen på arbetskraft måste
det erkännas att jordbrukarna befinna sig i ett svårare och besvärligare läge
än andra yrkesutövare. Jordbrukarna kunna inte som andra yrkesutövare
och vilja inte heller inskränka driften. Nej, skörden måste bärgas, korna
måste mjölkas antingen det finns tillräcklig arbetskraft eller inte på gårdarna.

Det har under den senaste tiden i olika sammanhang talats om att man
skall försöka införa femdagars arbetsvecka. Jag vill i förbigående säga att
om och när den reformen skall genomföras, bör man också tänka på vilka
möjligheter som kunna finnas att bereda de mindre jordbrukarna samma förmån.
Det blir säkert inte så lätt.

Med den prissättning på jordbrukets produkter som utskottsmajoriteten
vill ha blir det inte underligt om den redan pågående utvecklingen kommer att
fortsätta, nämligen att den arbetskraft som är sysselsatt inom jordbruket allt
mer och mer lämnar detta yrke och söker sig till andra områden. Jag tror
inte att man behöver stifta några tvångslagar eller tillämpa redan antagna
sådana för att få bort jordbrukarna från jordbruksyrket. Den saken sköter
säkert sig själv. Jag instämmer i vad herr andre vice talmannen yttrade här
på förmiddagen, när han undrade vad jordbrukets rationalisering kommer
att betyda när det gäller att utjämna den löneskillnad som det här talas om.
Jag delar hans uppfattning att alltför många komma att vara frivilligt bortrationaliserade
när det nya rationaliseringsprogrammet skall börja genomföras.
Jag tror inte att, när de nya lantbruksnämnderna börja sin verksamhet,
de skola behöva tillämpa vare sig lagen om förköpsrätt eller lagen om expropriation.
Utvecklingen kommer nog förr att gå i den riktningen att lantbruksnämnderna
få erbjudanden om att köpa jordbruksfastigheter i långt större utsträckning
än de ha möjlighet att skaffa köpare. I samband med genomförandet
av det stora förslaget om åtgärder för jordbrukets rationalisering har det
uttalats farhågor för att det skulle kunna bli överproduktion på livsmedel. Jag
befarar för min del att man felbedömt läget och att utvecklingen kommer
att gå i rakt motsatt riktning. Jag tror inte att de stora jordbruksproblemen
komma att ligga på det planet, att det blir fråga om överproduktion av livsmedel
utan tvärtom att det blir svårigheter att hålla jordbrukets produktion
uppe. Jag tror att det får anses storslaget om vi kunna hålla produktionen

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisregi er ande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
uppe vid, som det talades om för någon vecka sedan, då vi behandlade frågan
om jordbrukets rationalisering, 90—92 procent av vad som konsumeras av
livsmedel här i landet.

Det är sålunda med hänsyn till att produktionen av livsmedel är det viktigaste
av allt i detta läge som jag, herr talman, hemställer om bifall till reservationen.

Herr Rubbesfad: Herr talman! Statsrådet Sträng började sitt anförande
med att säga, att det blivit en begreppsförvirring när det gällde jämförelsen
i löneställning mellan industriarbetare och lantarbetare. Den som åhörde
statsrådets anförande lade säkerligen genast märke till att denna begreppsförvirring
till stor del var till finnandes hos statsrådet själv.

Statsrådet började med procenträkning, och det förstår väl var och en
att den grundlön, å vilken man skall räkna procent, måste vara avgörande.
En procent på en krona är ett öre och en procent på 100 kronor är en krona.
Procenttalet är detsamma, men beloppen på vilka procent skall räknas
äro olika. Så är förhållandet även när det gäller industriarbetarnas och
lantarbetarnas löner. Industriens bottenlöner ligga mer än dubbelt så högt
som lantarbetarnas. Det är därför självklart att samma procenttal på det
ena beloppet, som är lägre, ger icke ens hälften av den summa, som man
får, om man tar samma procent på det högre talet. Man kommer då till
klarhet om — vilket jag hoppas att även herr statsrådet skall göra — att
man inte bör räkna med procenttal utan att man bör hålla sig till öretalen.
Det är nämligen örena och kronorna som ge köpkraften.

Statsrådet ville sedan göra gällande att penningvärdet nu är ett helt annat
än tidigare. Det skulle således ha kommit till stånd en utjämning mellan
ifrågavarande båda grupper genom penningvärdeförsämringen. Menar då
herr statsrådet att pengarna skulle ha större värde för lantarbetarna än
för industriarbetarna? Jag har åtminstone den övertygelsen, att det för
lantarbetare och lantbrukare är lika dyrt att köpa sina varor som för industriarbetare
i allmänhet.

Jag hoppas verkligen att denna begreppsförvirring skall kunna rättas till
så att vi kuna resonera om de faktiskt föreliggande förhållandena. Då skola
vi säkerligen komma till klarhet om att det är berättigat med en betydligt
högre ersättning till jordbrukarbefolkningen än den som regeringen
föreslagit. De siffror, som statsrådet nämnde rörande ifrågavarande skillnad
i löner, visade också att det förelåg en betydande sådan skillnad.

Herr Liedberg belyste på ett mycket klarläggande sätt det föreliggande
löneläget. Han kom till det resultatet att skillnaden i lönerna mellan
industriarbetare och lantarbetare var ca 70 öre i timmen. Såvitt jag kunde
finna har inte heller statsrådet Sträng bestritt, att lantarbetarna erhålla en
timlön, som med nyssnämnda belopp understiger industriarbetarnas. Hur
mycket skulle då lantarbetare och jordbrukare behöva erhålla för att få
full utjämning? Ja, vi veta, alt ett öre i timmen för alla i lantbruk sysselsatta
betyder ca 10 miljoner kronor för år räknat. 70 öre i timmen betyder alltså
att man skulle behöva 700 miljoner kronor för att få full utjämning. Nu
har man ändå från jordbrukarhåll nöjt sig med ett betydligt lägre belopp.
Från förhandlarnas sida har man bara begärt 230 miljoner kronor.

Jag kan säga, att ute bland lantbrukarna råder ett visst missnöje med att
man endast begärt denna jämförelsevis låga summa och icke tagit till en
högre för att få till stånd en bättre utjämning. Även om vi få dessa 200
miljoner kronor, som reservanterna nu föreslå kommer det inte att bli en
utjämning, utan man kommer endast att nätt och jämt bibehålla status

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 33. 5

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
quo i fråga om skillnaden mellan dessa lönebelopp. Det är under sådana omständigheter
självklart, att dessa 200 miljoner kronor är den lägsta summa,
som man kan anse vara rimlig för att få till stånd en skälig avvägning av
jordbrukarbefolkningens inkomstförhållanden.

Statsrådet Sträng framhöll vidare, att man på jordbrukarhåll inte skulle
driva en oriktig propaganda, som medför att folk får den föreställningen,
att det är så dåligt inom jordbruket. Ja, herr statsråd, jag vill ju säga att
denna oriktiga propaganda föres säkerligen icke av oss på jordbrukarhåll.
Ty folk ute i bygderna ha ögon att se med, och de veta hur läget ligger till.
Resultatet ha vi sett, nämligen hur alla, som kunna få arbete på andra områden,
flytta från jordbruket och försöka komma in på andra företagsområden.
Det behövs inte under sådana förhållanden att man driver någon
propaganda. Var och en känner med sig och tar, vilket är helt naturligt, hänsyn
till det lägre lönebelopp, som utbetalas inom jordbruket, samt kan inte
heller undgå att lägga märke till det mycket mer strävsamma arbete, som
där många gånger utföres än inom andra områden.

Jag vill ju säga, att även på andra håll skall man akta sig för att driva
en oriktig propaganda. Herr statsrådet ville exempelvis vid remissen av denna
proposition göra gällande att det förslag, som regeringen framlagt i fråga
om höjda priser för kött och fläsk, skulle kunna resultera i en ökad kostnad
för konsumenterna av 60—70 öre per kg. Detta påstående håller emellertid
icke alls streck. Regeringens förslag innebär en höjning av priserna
på kött och fläsk med ca 10 procent. Dessa poster ge en inkomst på sammanlagt
ca 600 miljoner kronor om året. Tio procent av detta ge de 60
miljoner kronor, som äro beräknade. Ser man då på vilka priser, som gälla
för kött och fläsk, finner man, att för storboskap är medelpriset 1,80 kronor
pr kg, för större kalv 2,69, för mindre kalv 1,38, för får 3,20 och för
svin 2,34 kronor. Om man slår ut genomsnittet av dessa belopp, så finner
man att det blir ungefär 2,20 kronor per kg. Tio procent på detta belopp medför
alltså en höjning med 22 öre i stället för de 60—70 öre som herr statsrådet
ville göra gällande.

Jag skulle också vilja ha reda på varför statsrådet i propositionen framhållit,
att ett genomförande av detta förslag kommer att medföra en ökad
lönekostnadsberäkning med fem enheter enligt 1914 års indexserie. Inom
livsmedelskommissionen har gjorts en utredning om hur mycket detta förslag
kostar. Man har deklarerat, att en höjning med två öre per liter för
konsumtionsmjölk medför en höjning med 0,9 enheter, 30 öres pristillägg
för ost gör 0,3 enheter, 30 öres prishöjning för grädde gör också 0,3 enheter,
två öres prisstegring på spannmål gör 0,5 enheter och prisökningen
på kött och fläsk medför en höjning av indexserien med två enheter. Sammanlagt
blir det således en höjning med fyra enheter i denna indexserie
från 1914. Men vi veta ju, att 1914 års indexserie uppgjordes för mycket
länge sedan. Nu ha vi 1946 års serie. Även 1935 års serie ha vi redan
passerat. Om man förvandlar fyra enheter enligt 1946 års serie får man bara
1,8 procent i stället för de fem procent som hen* statsrådet räknar med. Det
är självklart att det i propositionen gjorda påståendet om att ifrågavarande
pristillägg medför en höjning av index med fem enheter kan verka avskräckande.
Om man däremot får klart för sig, att det i verkligen endast betyder
en höjning på 1,8 enheter blir intrycket ett helt annat. Följaktligen
skall man akta sig för att driva propaganda på detta sättet.

Som jag nyss nämnde har regeringen föreslagit en höjning med två öre
av priset på konsumtionsmjölk. Dessutom har man föreslagit samma höjning
av priset för all spannmål utom för vårvete, där prishöjningen är tre

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
öre. Vidare har man föreslagit en höjning av ostpriset med 30 öre och 30 öre
för gräddpriset. Därtill kommer tio procents höjning av priserna på kött och
fläsk. Hur mycket gör nu detta för en normalfamilj?

Jag har försökt att göra mig underrättad om den saken med hjälp av
socialstyrelsens utredningar. Man har inom socialstyrelsen sedan 1944 gjort
vissa undersökningar, som äro byggda på s. k. hushållsböcker för tjänstemän
och arbetare och som avse perioder om 14 dagar. Undersökningarna
basera sig på åtskilliga 100-tal sådana hushållsböcker. Det visar sig då
att konsumtionen av mjölk inom en dylik normalfamilj på fyra personer
— man, hustru samt två barn — uppgår till 988 liter per år. Den föreslagna
höjningen på två öre skulle således medföra en ökad kostnad för
inköp av mjölk inom en dylik familj med 19,76 kronor per år. Av grädde förbrukas
på ett år inom en dylik familj 18,2 liter. Den föreslagna höjningen
om 30 öre skulle alltså betyda 5,76 kronor i ökade kostnader för denna normalfamilj.
Enligt socialstyrelsens statistik förbrukas 15,6 kg ost, och räknar
man då med en prishöjning om 30 öre per kg på denna vara, blir det 4,68
kronor i ökade levnadskostnader. Av spannmål förbrukar en dylik normalfamilj
per år 650 kg, om man räknar in hårt och mjukt bröd, skorpor
etc. Med den föreslagna höjningen av priset om två öre per kg uppstår på
grund därav en stegring av levnadskostnaderna om 13 kronor per år. Vad
sedan förbrukningen av kött, fläsk, korv o. dyl. beträffar, så uppgår den
för här ifrågavarande familj till 195 kg per år. Om man multiplicerar detta
med 22 öre, vilket blir fallet, om man går ut ifrån 10 procents höjning av
nuvarande priser, blir detta 42,90 kronor per år. Summan av de föreslagna
prisförhöjningarna för de av mig nu här uppräknade produkterna blir således
85,80 kronor för denna normalfamilj.

Jag vill då fråga, är det någon som tycker att detta är så förfärligt avskräckande,
särskilt om man tar hänsyn till de betydande lönehöjningar,
som inträtt för dessa grupper under det senaste året. Under det senaste kvartalet
i fjol och under första kvartalet i år ha så gott som samtliga kollektivanställda
arbetare fått sina löner förbättrade med 8—20 öre i timmen. Dessutom
erhöllo dessa arbetare den 1 maj i år fem procents lönetillägg. Detta
gör att den genomsnittliga inkomstökningen för industriarbetare belöper sig
till mellan 500—600 kronor per år. Statstjänstemännen ha fått en löneförhöjning,
som i allmänhet växlar mellan 1 000 och 2 500 kronor. Åtskilliga
statstjänstemän ha fått ännu högre löneförhöjningar. De ur tjänst avgångna
statstjänstemännen fingo vid den pensionsreglering som beslöts härom dagen
och som gällde 28 000 pensionärer, tillsammans 39 miljoner kronor,
vilket betyder i genomsnitt 1 400 kronor för var och en. Jag vill då fråga,
om någon med hänsyn till dessa ökade inkomster kan tycka, att det är
orimligt att dessa grupper skola offra de 80—90 kronor, något som dessa
ökade utgifter för jordbrukets produkter skulle medföra?

Statsrådet säger i propositionen och utskottet understryker detta, att det
nuvarande tidsläget icke är lämpligt för att man skall kunna genomföra jordbrukarnas
förslag. Man är rädd för alt detta skulle medföra inflation. Jag
måste säga, att om det inte går att genomföra detta nu, när man fått dessa
kraftiga lönehöjningar och nu när det råder överskott på köpkraft och
pengar, då finns det ingen rimlig möjlighet alt senare genomföra detta. Jag
anser därför att om vi skola kunna få någon utjämning i skillnaden mellan
jordbrukarnas löner och industriarbetarnas, då är det lämpliga tillfället
att försöka få till stånd delta nu.

Jag läste för eu tid sedan i en tjänstcmannatidning en insändare av en
statstjänsteman, som hade kommit från lantbruket. Ilan var född i ett lant -

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
brukarhem. Denne statstjänsteman uttalade sin glädje över att statstjänstemannen
nn fått denna betydande höjning av lönerna, som man lick härom
dagen, men samtidigt poängterade han att det nu är på sin plats att tjänstemän
och andra, som fått denna förbättring i lönerna, även se till att den
grupp, som han närmast kände till, nämligen lantbrukarbefolkningen, får
en skälig lön för sin möda.

Insändaren menade, att det nu var lämpligt att ta till krafttag för att hjälpa
upp den dåligt ställda jordbrukarbefolkningen. Jag hade verkligen hoppats
att denna tanke även skulle ha besjälat socialdemokraterna i denna
kammare. Under kriget höllo vi priserna nere. Vi ville inte, med hänsyn
till det krisläge som då var rådande, skörta upp priserna till det orimliga.
Vi underläto detta under den förhoppningen, att vi, när normala och bättre
tider en gång skulle inträda, skulle få valuta för att vi visat oss moderata.
Detta utlovades också från riksdagen vid åtskilliga tillfällen. Det sades där
att man skulle försöka få till stånd en utjämning etc.

Jag tycker att man nu skall försöka fullfölja det löftet och således ge
jordbrukarna vad de här så rimligt ha begärt. Jag är förvissad om att detta
skall komma att väcka glädje hland jordbrukarna. Jag kan meddela, att
det nu råder åtskillig bitterhet bland jordbrukarna åtminstone i mina bygder
och även inom andra trakter som jag besökt över att man icke vill vara
med om att åstadkomma en rimlig inkomstförbättring för jordbrukarna.

Herr talman! Jag vill till sist uttala den föi-hoppningen att socialdemokraterna
— jag tror att de i det långa loppet skulle göra sig själva en tjänst
därmed — biträda den reservation, som här föreligger och till vilken jag nu
hemställer om bifall.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Som bekant ha ungefär 30 procent
av landets befolkning sin utkomst av jordbruket. Redan detta är ju en omständighet
som gör att man får ägna en särskild uppmärksamhet åt bl. a.
löne- och utkomstvillkoren inom den näringen. Numera är man ju allmänt
av den uppfattningen att jordbruk här i landet är oumbärligt för samtliga
landets invånare. Vi måste ha ett jordbruk för att trygga försörjningen. Detta
är man i allmänhet villig att erkänna, och riksdagen har också, senast för
några dagar sedan, fattat beslut som innebära en anslutning till den meningen.
Uttalanden i den riktningen förefalla vara så pass självklara, att
man nu måste fråga sig, hur det kunnat vara möjligt att meningarna på den
punkten gått isär.

Det är uppenbarligen värdefullt för hela landet och alldeles särskilt för
dem, som nu ha sin utkomst från jordbruket, att man från statsmakternas
sida gjort ett principuttalande i denna riktning. Att uttalandet är värdefullt
beror naturligtvis på att man räknar med att statsmakterna äro beredda att
även ta konsekvenserna därav och bereda jordbrukarbefolkningen den likställighet,
som i skilda sammanhang gång efter annan förklarats vara nödvändig.
Jordbrukarbefolkningen väntar på att likställighetslöftet skall infrias.
Den väntar med otålighet just därför, att svårigheterna i vissa avseenden
ständigt äro i stigande. Jag skall inte närmare gå in på de bekymmer,
som arbetsmarknadssituationen bereder jordbrukets utövare. Den frågan har
varit uppe här i kammaren så pass många gånger — för övrigt för kort tid
sedan — att det skulle vara en överloppsgärning att här försöka närmare
beskriva läget. Jag inskränker mig till att framhålla, att eftersom de bättre
betalda yrkena under nuvarande högkonjunktur alltjämt taga emot ytterligare
arbetskraft, är det orimligt att tänka sig att man ens skall kunna sakta
av strömmen av arbetskraft från jordbruket till andra näringar.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Hur förhåller det sig då med inkomsterna vid jordbruket och inkomsterna
vid industrien? Det har ju här framhållits av flera talare, att man bör kunna
räkna med en löneklyfta på 80 till 90 öre. Man utgår från en lantarbetarlön
av 1 krona 43 öre och eu genomsnittslön för industriarbetarna av 2 kronor
32 öre. Det är klart att vi, som vägra erkänna dyrortsgrupperingens berättigande,
i detta sammanhang vilja räkna med genomsnittslönen för industriens
arbetare. Hur man än räknar torde man dock komma fram till en
löneklyfta på minst 50—60 öre. Det är en klyfta, som uppenbarligen måste
göra situationen ohållbar för lantbruket. En utjämning är nödvändig, och
tvisten gäller, enligt vad folkhushållningsministern här framhållit, närmast
den takt i vilken en sådan utjämning skall företagas. Beträffande takten i
utjämningen kan man naturligtvis ha olika uppfattningar. Det finns de, som
mena, att intill dess denna utjämning skett de bättre lottade grupperna i
samhället böra taga en löneökningspaus. Man menar alltså att inkomstklyftan
skall fyllas ut, att det skall bli en så stor höjning av arbetslönerna i lantbruket
att man fyller ut inkomstklyftan, innan det egentligen skall vara
berättigat för de bättre betalda arbetargrupperna att göra anspråk på reallönehöjningar.
Man måste emellertid konstatera, att såväl jordbruksorganisationernas
representanter som jordbrukets talesmän här i riksdagen intaga
en betydligt mera moderat hållning. Man kräver ju där endast att det skall
bli en höjning av lantarbetarlönen, som i absolut tal räknat är ungefär densamma
som kommer industriens arbetare till godo. Såvitt jag förstår innehåller
det förslag, som reservationen till utskottsutlåtandet går ut på, i stort
sett krav på en sådan löneökning.

Från regeringens sida har ju invänts, att den höjning reservanterna förordat
ovillkorligen kommer att utlösa krav på löneökningar från stora arbetargrupper.
Det befogade i sådana krav har bemötts av bland annat herr
Rubbestad här senast. För egen del skulle jag vilja inskränka mig till att
peka på att det, när man bedömer om sådana krav äro berättigade, bör vara
av betydelse att utröna, hur stor del av de nyligen vunna löneökningarna som
kommer att konsumeras av de prishöjningar, som reservanterna förorda.
Det har klarlagts tidigare här i dag att mindre än en femtedel av dessa
löneökningar kommer att behöva tagas i anspråk för detta ändamål. Man
måste också i likhet med en tidigare talare här säga, att om varje utjämning
av klyftan skulle föra med sig att det kräves motsvarande kompensation från
andra arbetargrupper och dessa även erhålla sådan, så är ju en utjämning
logiskt omöjlig.

Till sist skulle jag vilja säga några ord i anledning av statsrådet Strängs
varning för att vi i alltför mörka ordalag skulle skildra jordbrukets svårigheter.
Därigenom skulle man, om jag fattade saken rätt, kunna riskera att
förvärra svårigheterna. Detta är en varning, som vi, som kämpa för landsbygdens
likställighet i olika avseenden, gång efter annan få mottaga. Vi
måste emellertid svara, att det för oss är omöjligt att kämpa för denna rättvisa,
om vi inte här i riksdagen kunna tala om vari orättvisorna bestå. Jag
tror f. ö. att det i vår tid och med de kommunikationer, som stå oss till buds,
är rätt svårt att bibringa den befolkning saken gäller en felaktig uppfattning.
Skulle det vara möjligt, borde de på vissa håll förekommande skönmålningarna
av jordbrukets villkor medföra, att vi haft en ström av arbetskraft från
städer och tätorter till landsbygden. Så enkelt är det emellertid inte. Hur
mycket får jag betalt, och vilka villkor bjuder ni i övrigt? Det är väl sådana
frågor folk ställa, när man överväger flytta över från en näring till
eu annan.

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! När man lyssnat till denna debatt
och ser den i aspekten av vädjanden om återhållsamhet i fråga om
anspråken på ökning av lönerna, då det gäller industriarbetarna och andra
liknande grupper, så blir man rätt förvånad över att i dag höra den borgerliga
oppositionen företräda synpunkter, som mycket ringa harmoniera
med vad de äro villiga att underskriva, då det gäller industriarbetarnas
eventuellt kommande anspråk på ökade löner. I det senare fallet anser man
att det finns fog för att industriarbetarna visa en viss återhållsamhet. Man
kan i dagens debatt säga, att det även finns skäl för att jordbrukets representanter
också visa en viss återhållsamhet på detta område.

Jag vill erinra om att hela den fackliga rörelsen under de fem år kriget
varade visade en mycket stor återhållsamhet i sina löneanspråk och frivilligt
gick med på att avstå från vissa av sina rättmätiga krav, medan däremot
jordbruket under hela denna tid fick full kompensation för de på
grund av kriget förorsakade ökade kostnaderna. Där visade hela den fackliga
rörelsen att den förstod stundens allvar, och man visade den moderation,
som var erforderlig för att man skulle kunna övervinna de av kriget
föranledda besvärligheterna.

Det är säkerligen inte på det sättet som jordbrukarnas företrädare här i
riksdagen i dag vilja göra gällande, att de främst företräda lantarbetarnas
intressen. I stället är det väl så att den största delen av dessa prishöjningar,
som blir en följd av ett godkännande av utskottets utlåtande, kommer jordbrukets
egna utövare till godo. De få således mer än två tredjedelar av prishöjningen.
Däri kan man väl se det stora intresset för ökade priser, och inte
enbart ur den synpunkt man här så starkt velat göra gällande, nämligen
att det främst är ett lantarbetarintresse.

Med det förslag som här föreligger kommer oavvisligen en sammanträngning
att ske mellan industriarbetarens och lantarbetarens lön. Enligt socialstyrelsens
nu publicerade uppgifter uppskattar man lantarbetarens timlön
till 1 krona 43 öre och industriarbetarens medellön till 2 kronor 32 öre per
timme. Jag vill inom parentes säga, att det finns stora grupper av industriarbetare,
som inte tillnärmelsevis komma upp till denna medellön, varför
jämförelsen inte kan anses vara fullt riktig. Om man tager dessa 1 krona
och 43 öre och därtill lägger de 18 öre, som enligt propositionen kunna bli
en följd av detta beslut — eventuellt kan man lägga till ytterligare några
ören, som jordbruket säkerligen har förutsättningar att ge — så kommer
lantarbetarens lön att bli 1 krona 61 öre. Detta innebär en sammanträngning
på 7,7 procent. Inom industriarbetargruppema bär man, då det varit
fråga om upplyftande av sämre ställda grupper, varit van vid att få gå till
väga etappvis; man har fått taga en bit i sänder, man har inte fått allt på
en gång. Jag tror att det finns skäl för jordbrukets representanter att ävenledes
beakta detta och beträda samma väg som övriga löntagargrupper fått
gå här i vårt land på detta område.

Herr Rubbestad framhöll i sitt anförande, att industriarbetarnas löner
äro dubbelt så höga som lantarbetarnas. Om det vore så väl, skulle ju en
industriarbetare haft 2 kronor 86 öre, men enligt den officiella statistiken
har han inte mer än 2 kronor 32 öre. Jag tror att det är bäst att vi hålla
oss till dessa officiella siffror, ty då komma vi säkerligen sanningen närmast.

De förändringar i prisläget som uppstå genom ett beslut i enlighet med
utskottets förslag komma för vissa grupper att medföra betydande svårigheter.
Det gäller kanske främst de grupper, som under den gångna tiden

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
och fram till den första januari 1948 komma i åtnjutande av prisrabatteringen
på vissa livsmedel. Genom ett bifall till utskottets förslag och Kungl.
Maj ds proposition skola dessa prisrabat teringar upphöra från och med den
1 januari nästkommande år. Även om man genomför de allmänna barnbidragen
och den ökade folkpensionen, vilken kommer till från och med
nämnda datum, kvarstå obestridligen betydande svårigheter för dessa
grupper.

Det finns emellertid även andra samhällsmedborgare i detta land som inte
få någon del av dessa nya sociala reformer, vilka träda i kraft den 1 januari
nästkommande år, och som nu åtnjuta prisrabatter på vissa livsmedel. För
dem komma dessa ökade priser att kännas oerhört betungande, och de
komma att befinna sig i ett mycket bekymmersamt läge efter den 1 januari
1948. Fråga är, om det är så klokt att i ett sammanhang avveckla dessa
prisrabatter. Det lämpligaste hade säkerligen varit, att låta denna avveckling
ske successivt, så att man inte fått de omedelbara och svåra verkningarna
för vissa medborgargrupper här i landet. Det är ju inte bara livsmedel,
som tidigare stigit i pris och ytterligare kunna komma att stiga, utan den allmänna
prisutvecklingen har ju gått i en sådan riktning under den senaste
tiden, att det blivit betydande svårigheter för sådana grupper att klara sin
försörjning något så när hyggligt.

I anledning av propositionen ha några kamrater här i kammaren tillsammans
med mig väckt en motion, vari vi anvisat den vägen att dessa
prisrabatter skulle successivt avvecklas. För den första månaden under år
1948 skulle man bevilja ett anslag på 10 miljoner kronor. Till dess skulle
tillfälle beredas Kungl. Maj:t att framkomma med ett nytt förslag om avveckling
i enlighet med de av oss uttalade önskemålen eller på annat lämpligt
sätt. Då utskottet avfärdat motionen på två korta rader och hänvisat
till det beslut riksdagen fattade i fjol i sammanhang med ett annat ärendes
behandling, så förstår jag att utskottet inte ägnat denna fråga någon större
uppmärksamhet eller intresse. Obestridligt är dock att frågan har en allvarsam
karaktär och att svårigheter komma att uppstå för de inkomstgrupper
här i landet, vilka ha inkomster som inte möjliggöra för dem att få en
hygglig försörjning.

Då det nu knappast är någon idé att framställa ett yrkande om bifall
till motionen — den röner säkerligen det öde utskottet anvisat — vill jag
ändock till herr statsrådet göra den hemställan, att för den händelse prisutvecklingen
kommer att bli sådan, att en stegring kommer att ske, statsrådet
då med uppmärksamhet följer denna fråga och om så blir erforderligt
framlägger förslag om åtgärder för att motverka en sådan prisstegring,
så att dessa grupper eventuellt på något sätt komma i åtnjutande av subventioner.

Herr Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Andersson i Mölndal ville göra gällande, att lantbrukarna
under kriget hade fått full kompensation för ökade levnadskostnader, under
det att industriarbetare och tjänstemän och andra grupper inte fått detta. .Tåg
vill försöka taga herr Andersson ur den villfarelsen. Lantbrukarna ha fått
kompensation för ökade driftskostnader men däremot inte för ökade levnadskostnader.
Där har det fått gå i samma takt som för andra grupper; i det hänseendet
äro vi således likställda.

Herr Andersson i Mölndal ville sedan göra gällande att jag sagt, att industriarbetarna
ha dubbelt så höga löner som lanhrukama. Detta är en miss -

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
uppfattning. Jag sade inte så. Jag sade att industriarbetarna hade ungefär
70 öre mer i timmen än vad lantbrukarna och lantarbetarna hade. Men även
70 öre är en betydande summa. Det blir cirka 1 600 kronor per år.

När herr Andersson i Mölndal ville göra gällande, att intresset från lantbrukarhåll
är så starkt, därför att två tredjedelar av detta belopp gå till lantbrukarna
själva och endast en tredjedel till lantarbetarna, så vill jag säga, att
vi intressera oss inte bara för våra egna förhållanden utan också för lantarbetarnas,
och vi anse dem berättigade att få en bättre avlöning. Jag anser
att det bör vara samma inkomstförbättring för bägge dessa kategorier, den
ensamme ägaren och arbetaren. Bägge göra tjänst i samhället genom att producera
de nödvändiga livsmedlen, och därför bör samma rätt tillförsäkras
dem. Inte vill väl herr Andersson göra gällande, att de självägande lantbrukarna
skola arbeta utan rimlig ersättning? Jag vill i det sammanhanget säga,
att lantarbetarna på ett sätt äro bättre ställda än jordbrukare i övrigt, ty de
fingo fem procents höjning av sina löner den 1 maj. Detta ha inte lantbrukarna
fått. Det var först genom bestämmelsen den 10 juni angående vissa
prisjusteringar, som dessa fingo litet högre ersättning.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Liedberg erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det är mig obekant om herr Andersson i Mölndal var inne
i kammaren eller hörde på debatten under de första timmarna. Om han var
inne och hörde på, hade han inte behövt göra sig sådan möda att sätta industriarbetarnas
medeltimfört jänst, 2 kronor 32 öre enligt socialstyrelsen, mot
lantarbetarlönerna. Då hade han nämligen observerat, att man aldrig från
vårt håll gjort gällande att siffran 2,32 är jämförelsepunkten. Vi ha tvärtom
angivit en jämförelsepunkt någonstans mellan 1: 90 och 2: 10, och socialstyrelsen
nämner själv i det meddelande, som herr Andersson i Mölndal hänvisade
till, siffran 1: 97.

Det förvånade mig också, att herr Andersson i Mölndal gjorde sig sådan
möda att poängtera det brydsamma läge, vari vissa grupper av enskilda komma
på grund av livsmedelsprishöjningen efter den 1 januari 1948. Jag trodde,
att vi här i kammaren voro ganska ense om — även om beslutet ännu inte
är fattat — att barnbidrag då skola utgå, men det tycks ha gått herr Andersson
i Mölndal alldeles förbi.

Herr Andersson i Mölndal, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Jag vill erinra herr Liedberg om att jag
talade om införandet av de allmänna barnbidragen liksom om de ökade folkpensioner,
som från och med den 1 januari komma att utgå, men jag påpekade
också att de höjda livsmedelspriserna särskilt för andra grupper, som
för närvarande åtnjuta prisrabatter å vissa livsmedel men inte komma i åtnjutande
av de nya sociala förmåner som träda i kraft den 1 januari 1948,
komma att medföra avsevärda svårigheter.

Herr Liedberg erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Om herr Andersson i Mölndal bär observerat både folkpensionerna
och barnbidragen, förefalla mig hans yttrande och hans argumentering
ännu mera obegripliga. Det finns ju visserligen folk här i världen, som enligt
ett gammalt ordstäv »vilja ta munnen full av mjöl och blåsa på en gång»,
men det är i själva verket ganska svårt. Det är det herr Andersson tycks
vilja förbehålla vissa grupper att göra.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Jämväl herr Andersson i Mölndal erhöll på begäran ånyo ordet för kort
genmäle och anförde: Herr talman! Jag skulle tro, att det inte är herr Liedberg
obekant att det förutom folkpensionärer och barnfamiljer är rätt stora
grupper bland vårt lands invånare, som komma i åtnjutande av prisrabatter
å livsmedel. Just dessa grupper komma i det svåra läge, som jag tidigare har
talat om.

Härefter yttrade:

Herr Ljungqvist: Herr talman! De flesta argument för och emot äro nu
sagda i denna debatt. Jag skall inte blanda mig i diskussionen om vissa
smärre gruppers förhållande i ekonomiskt avseende till andra smärre grupper,
men däremot vill jag när det gäller avvägningen mellan de stora näringsgrenarna
säga ett par ord, delvis — vill jag förutskicka — personligt
färgade och, som naturligt är, bärande prägeln av en icke-jordbrukares synpunkter.

Det är ett par allmänna uttalanden, inte minst av statsrådet Sträng, som
ha föranlett mig att begära ordet. Statsrådet Sträng säger, att det här gäller
ett avvägningsspörsmål. Han säger vidare, att man har gått så långt som
man vågar gå för risken att framkalla en revanschkänsla hos andra folkgrupper.
Hela denna debatt vittnar i viss mån om att vi, som jag förut haft
tillfälle att säga inför denna kammare, ha lämnat en ekonomisk period,
som i väsentlig mån karakteriserades av en motsättning mellan arbetsgivare
och de anställda, och kommit in i en annan period, som mycket mera
kännetecknas av att det här gäller en kamp mellan olika folkgrupper om
den gemensamma kakan.

Nu gäller det alltså en avvägning. En sådan avvägning är ju alltid mycket
svår att göra, om man — som jag förutsätter att vi alla vilja — vill göra
den på ett så långt möjligt rättvist sätt. Ofta skymmes ju blicken för oss alla
både när det gäller den personliga välfärden och gruppens välfärd. Vi äro
ju alla bristfälliga människor.

Jag har emellertid kommit till den uppfattning, som tydligen här är enhälligt
omfattad, att det har ägt rum en förskjutning av inkomsterna till
nackdel för den jordbrukande befolkningen i förhållande till andra jämförliga
grupper. Jordbrukets krav på en skälig kompensation synas mig från
alla håll ha blivit enhälligt och klart dokumenterade. Utskottet, liksom reservanterna,
talar om det allmänna önskemålet om en successiv reducering av
den nu förefintliga inkomstklyftan mellan jordbrukets utövare och jämförliga
yrkesgrupper. Denna klyftas förhandenvaro bestrides sålunda inte av
majoriteten. Den erkännes. Det är en omständighet, svnes det mig, som är
värd att ta i beaktande vid den av statsrådet Sträng omnämnda avvägningen
mellan de stora gruppernas olika intressen. Statsrådet Sträng har — åtminstone
enligt min uppfattning med rätta — framhållit, att en prisförhöjning på
nödvändiga alster ofta inte blir kännbar för den jordbrukande befolkningen
på samma sätt som för den övriga, då ju den jordbrukande befolkningen
delvis är självförsörjande i fråga om vissa nödvändighetsvaror. Jag skulle
också vilja understryka den varning mot flykten från landsbygden, som låg i
statsrådet Strängs uppmaning att inte överskatta svårigheterna inom jordbruket,
vilken han framförde i sitt anförande i förmiddags. Så pass mycket
tror jag mig dock förstå, att det också är angeläget, att man inte underskattar
svårighetsgraden av dessa spörsmål, utan allvarligt söker komma till
rätta med dem.

Livsmedelskommissionen har enligt vad jag funnit av akterna uttalat följande:
»Därest jordbruket skall kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglering!e syfte på jordbrukets område. (Forts.)
sin insats i landets försörjning, torde det därför vara ofrånkomligt att även
arbetslönerna inom jordbruket få stiga i varje fall i samma takt som inom
industrien.» Man understryker därvid särskilt, att alla ansträngningar böra
göras för att jordbruksjorden blir så väl utnyttjad och brukad som möjligt,
skörden effektivt tillvaratagen och fodergrödorna rationellt förädlade. Reservanterna
framhålla svårigheterna att på landsbygden och i jordbruket bibehålla
oundgänglig arbetskraft och understryka också, att man bör utforma
de prisreglerande åtgärderna så att lönsamhetens stegring minst motsvarar
den genomsnittliga inkomststegringen för andra grupper. Jag hör inte
till dem, som överskatta resultatet av ekonomiska åtgärder när det gäller att
förhindra flykten från landsbygden till städerna, men jag finner för min del
att den ståndpunkt, som intages av reservanterna och som går längre än
majoritetens, i varje fall måste innebära ett högeligen värdefullt stöd i strävandena
att förhindra städernas alltför starka tillväxt på landsbygdens och
jordbrukets bekostnad.

Det är, herr talman, alla dessa synpunkter i förening, som ha gjort att jag
intagit den ståndpunkt som jag gjort. Jag ansluter mig således till reservanternas
förslag. Skälen äro — för att i korthet rekapitulera dem — för det
första, att en av alla erkänd förskjutning i inkomsthänseende har ägt rum
till jordbruksbefolkningens nackdel; för det andra, att det sedan bortsett
från detta — alltjämt enligt allas uppfattning — förelegat och föreligger en
klyfta i inkomsthänseende mellan jordbruket och andra jämförliga grupper;
för det tredje, att jordbrukets arbetskraftsvårigheter äro påtagliga och
för det fjärde, att det för hela vårt folkhushåll är eu trängande nödvändighet
att jordbruksnäringen bedrives så effektivt och så rationellt som möjligt,
vilket förutsätter ett noggrant aktgivande på jordbrukets lönsamhet.

Det är som sagt, herr talman, dessa synpunkter i förening som göra att
jag fastän stadsbo deklarerar min anslutning till reservationen. Ett bifall
till reservationen skulle inte bara materiellt ge ett gott stöd åt jordbruket
och dess yrkesutövare, utan det skulle också, efter vad jag förstår, vara av
eu stor psykologisk verkan. Motsatsen skulle däremot lätt kunna alstra
missmod och föranleda skadliga verkningar. Framför allt är jag dock övertygad
om att ett bifall till reservationen skulle innebära en rättvisa, som vår
med utomordentliga svårigheter kämpande modernäring är i trängande behov
av. Det talas i dessa dagar mycket om nödvändigheten av samhällsekonomisk
balans. Jag skulle vilja säga, att denna strävan till en samhällsekonomisk
balans, som för oss alla bör vara och säkert också är gemensam, i
sig innesluter som ett nödvändigt element en något så när hygglig balans
mellan jordbruksbefolkningens och den övriga befolkningens intressen.

Om det nu, som jag hoppas, utmätes en kompensation åt jordbruksbefolkningen
och måhända också till någon del sker en täckning av klyftan i
inkomsthänseende mellan jordbruksnäringens utövare och andra grupper,
har jag svårt att tänka mig att detta skulle kunna tas till intäkt för någon
sorts revansch — herr statsrådet Sträng använde nämligen ordet »revansch»
— från andra gruppers sida. Det skulle ju betyda, att andra folkgrupper ansågo,
att genomsnittligt en klyfta borde förefinnas och att det vore naturligt
att en viss stor näringsgrens utövare, som dock även numerärt sett omfatta en
mycket väsentlig del av vårt folk, skulle hållas på ett lägre inkomstplan.
Eller vad menar herr statsrådet Sträng eljest med sitt uttalande, att man
om reservationens krav biföllos möjligen hade att motse en revansch från
andra samhällsgruppers sida?

Jag har nu i korthet redovisat min personliga inställning, och skall till
sist komma med ett par allmänna synpunkter. Man kan säga, detta är gott

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
och val, det är en personlig ståndpunkt, men vad menar man från oppositionens
sida om inflationsrisken? Ja, ett par ord också om den. Statsrådet
Sträng säger — jag antecknade orden vid hans anförande i förmiddags — att
det gäller att undvika »den ändlösa saxningen mellan priser och löner»,
och föredraganden Sträng säger i propositionen, att man bör uppmärksamma
»den tilltagande spänning mellan å ena sidan den för konsumtionsändamål
och investeringar tillgängliga köpkraften och å andra sidan disponibla
varutillgångar och produktionsmedel, som under det senaste året av skilda
orsaker inträtt.» »Av skilda orsaker», säger föredraganden, har denna spänning
inträtt. Av vilka orsaker? Jag undrar om inte — förlåt att jag säger
det! — herr Wigforss måhända måste betraktas som en väsentlig orsak i
detta liksom i andra inflationssammanhang. Herr Wigforss bär meddelat
åskådningsundervisning både i löne- och skattefrågor när det gäller hans
speciella syn på de ekonomiska sammanhangen. Den är ofta ventilerad här i
kammaren och jag skall därför inte nu ingå i detalj på den.

Herr statsrådet Sträng fällde emellertid i förmiddags också ett annat yttrande,
som gör att jag för min del inte kan återhålla ett par reflexioner i inflationsfrågan.
Han sade ungefär så här: det är en gåta hur man skall kunna
förena reservanternas ståndpunkt i fråga om jordbrukspriserna med den
fasta politik, som oppositionen säger sig önska. Regeringen har alltså dragit
en viss gräns, och den som överskrider den gränsen, han medverkar
inte bara till en skärpt inflationsutveckling, utan han uppträder också —
som statsrådet Strängs ord föllo — såsom giljare till bönderna. Jag må säga,
att det är att använda ganska starka ord mot bakgrunden av vad som från
regeringens och enskilda regeringsledamöters sida åtgjorts i frågor av betydelse
för inflationsspörsmålet.

Regeringen säger, att den inkomstförbättring för jordbruket med ytterligare
45 miljoner, som oppositionens förslag innebär, skulle verka inflationsdrivande,
varför förslaget måste avslås. Men varför ha inte tidigare generella
— jag talar bara om generella — inkomsthöjningar erkänts vara
inflationsdrivande? Har man plötsligt först nu fått klart för sig att alla inkomsthöjningar,
som inie motsvaras av ökad varutillgång, verka försämrande
på penningvärdet? Just här gäller det emellertid att göra allt för att
skaffa fram inhemska livsmedel för att så långt möjligt förhindra en inknappning.
Inte minst genom regeringens valutapolitik och de delvis som
följd därav alltmera sjunkande valutareserverna äro vi ju i högsta grad hänvisade
till den inhemska produktionen av de alster, som det här gäller. Då
gäller det också att se till att största möjliga livsmedelsmängder stå till förfogande.
Inte minst ur denna synpunkt, och inte minst ur den icke-jordbrukande
befolkningens synpunkt är det av intresse att jordbruket tillföres sådana
inkomster, att man blir något så när konkurrenskraftig gentemot lönerna
inom andra fack.

Det talas också — lyckligtvis vill jag säga — från regeringens sida om
nödvändigheten av att spara och undvika konsumtion av icke livsviktiga
förnödenheter. De prisförhöjningar, som nu äro å bane, måste vid betyda
att allmänheten vänder eller måste vända eu del av sin köpkraft från de
mindre livsviktiga förnödenheterna till de mera livsviktiga, samtidigt som
den nödvändiga näringsulövningen inom jordbruket får del av eu köpkraft,
som eljest vänt sig åt annat håll men nu kommer jordbruket till godo. Jag
ber bara att få fråga statsrådet Sträng: innebär detta resonemang att man
giljar till bönderna?

Jag skulle vilja avsluta mitt anförande med några allmänna reflexioner
— det kommer bara att ta ed par minuter, herr talman — om den argu -

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
mentering angående inflationsriskerna, som man från regeringshåll lagt till
grund för sitt avvisande av oppositionens krav.

För det första vill jag fastslå, att regeringen när det gäller inflationsspörsmålet
avböjt de från oppositionens sida erbjudna förhandlingarna på ett
stadium, då inflationen lättare hade kunnat motverkas än vad fallet är nu,
och att även senare erbjudanden om samverkan ha blivit utan resultat till
följd av ett, låt mig säga envist vidhållande från regeringens sida av vissa
synpunkter.

För det andra så har man genom genomdrivandet av en utländsk kreditgivning
av efter våra förhållanden ofantliga dimensioner, åtminstone i nuvarande
läge, på ett ödesdigert sätt bidragit till ett försämrat förhållande
mellan å ena sidan tillgången till varor och å andra sidan tillgången till penningmedel.
Det hade varit önskvärt, att betänksamheten inför inflationsfaran
hade hos regeringen, kanske även hos många andra, infunnit sig tidigare
än vad som varit fallet, så att vi kunnat undvika den nu parallellt med
ökningen av nominalinkomstema pågående utpumpningen av varor ur landet,
till stor del utan motprestation inom överskådlig tid. I varje fall förefaller
det mig, som om sinnet för proportioner hade väsentligt avtrubbats,
när man tänker på inställningen till denna kreditgivning å ena sidan och
till skillnaden mellan regeringens och reservanternas förslag i här förevarande
avseende å andra sidan.

För det tredje har regeringens exportpris- och handelspolitik varit, för att
använda ett milt uttryck, vacklande och motsägelsefull och föga förtroendeingivande,
när det gällt bevarandet av det penningvärde, som man nu i
detta sammanhang så enträget säger sig vilja slå vakt om.

För det fjärde ha regeringspartiets åtgöranden i fråga om yrkanden på
ständiga utredningar om socialisering och statsingripanden av olika slag
säkerligen vållat störningar av icke obetydlig omfattning i vårt folkhushåll.
I varje fall ha de icke varit ägnade att stärka folkhushållets stabilitet, utan
snarare ökat dess labilitet.

Det slutomdöme jag skulle vilja ge, är alltså, herr talman, detta: hade
man i dessa fem avseenden, således l:o beträffande en samverkan med oppositionen
på ett tidigt stadium, 2:o när det gäller den utländska kreditgivningn,
3:o när det gäller exportpris-, handels- och valutapolitiken, 4:o när
det gäller synen på de nominella löneökningarnas ihålighet och 5 :o när det
gäller det s. k. socialiseringsskördandet, intagit en annan ståndpunkt, hade
vårt land i dag befunnit sig i en långt starkare ställning än det nu gör,
i en sådan ställning som vissa andra länder förstått att bevara eller tillkämpa
sig.

Med detta perspektiv inför ögonen, herr talman, tror jag att vi få en riktigare
syn på regeringens försök att med inflationsfaran som argument motsätta
sig det förslag, som reservanterna bär framlagt till modernäringens
fromma.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Stockholmaren herr Ljungqvists
anslutning till reservationen var väl avsedd att utgöra en sensation.

Herr Ljungqvist menade att om bönderna få större inkomster, ökar detta
icke på något sätt inflationstrycket. Fn sådan inkomstökning har alltså icke
samma egenskaper som höjda arbetarlöner. Man får nog förutsätta, att bakom
denna personliga bekännelse inte bara ligga ideella motiv. Det är säkerligen
inte så svårt för de grupper, som stå bakom herr Ljungqvist, att ansluta
sig till reservationen, ty jag kan inte se att dessa grupper på något sätt skulle

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
vara med om att betala, och då ligger ju saken annorlunda till än när det
är fråga om högre arbetarlöner. Då blir det annat ljud i skällan, även om man
som en motivering för höjningarna kan anföra att produktionen inom industrien
ökat.

Jag begärde emellertid närmast ordet, herr talman, för att göra ett par
repliker, den ena föranledd av en fråga och den andra av ett uttalande angående
vad jag sade i mitt förra anförande.

Statsrådet Sträng frågade mig, om jag kunde påvisa hur man skulle kunna
sänka priserna på jordbrukets förnödenheter. Om jag kunde ge några rekommendationer
härvidlag, skulle han sätta priskontrollnämnden på uppgiften
att försöka sänka priserna. Jag måste säga att jag blev litet förvånad
över själva frågan. Anser chefen för folkhushållningsdepartementet att det
inte går att göra någonting härvidlag, skulle jag egentligen kunna nöja mig
med att säga: lycka till med att försöka få bönder och arbetare att ansluta
sig till denna uppfattning! Men när nu statsrådet har bett om uppslag och
lovat att sätta priskontrollnämnden på saken, om man får några sådana, så
skall jag anföra några exempel, som kunna tjäna som en lämplig utgångspunkt
för statsrådet.

Jag har i tidningspressen läst spridda notiser om olika företags deklarerade
inkomster för i fjol och året förut, och det är rätt intressanta uppgifter som
man därvidlag får. Stockholms Superfosfat Fabriks AB redovisar för i fjol en
taxerad inkomst av 3 908 110 kr. Aret förut däremot deklarerade man bara
en inkomst av 2 219 000 kr. Det har alltså skett en ökning med 1,7 milj. kr.
AB Söderberg & Haak hade 1945 en taxerad inkomst av 2,2 milj. kr., medan
den taxerade inkomsten i fjol uppgick till 4,5 milj. kr.

Det finns naturligtvis möjlighet att fylla ut denna lista, men jag har velat
taga dessa exempel för att visa vad jag avsåg i mitt förra anförande. Det
finns säkerligen här en miljon eller mera att ta på vardera stället, om man
bara håller sig till dessa företagsvinster.

Men det är klart att man också kan tänka sig andra vägar att sänka priserna
på jordbrukets förnödenheter. Man kan t. ex. ta bort tullen på jordbruksmaskiner,
som för närvarande utgår med 15 procent, om jag inte är
felaktigt underrättad. I propositionen uppskattas jordbrukets utgifter för
maskiner, redskap, traktorer m. m. till ungefär 200 milj. kr. Naturligtvis
uppgår inte maskintidlen till 15 %> av hela detta belopp, men nog finns det
många miljoner att ta på den vägen.

Då kanske någon invänder, att vår jordbruksmaskinindustri måste ha denna
tull som hjälp för att klara sig. Men vore det inte i så fall riktigare ur
bokföringspunkt att i stället införa ett nytt anslag,'' nämligen ett anslag
för prisreglerande åtgärder på jordbruksmaskinfabrikationens område? Det
är väl missvisande att föra den subvention, som lämnas maskinfabrikerna, på
jordbruket.

Vidare är det inte bara fabrikanternas vinster, som det här kan bli fråga
om, utan också de mycket betydande mellanhandsvinster som finnas. Därvidlag
behöver jag bara hänvisa till monopolutredningsbyråns material, t. ex.
beträffande den 60-procentiga provisionen på glasvaror, enligt Morgon-Tidningens
referat, och de stora mellanhandsvinsterna på andra varor för byggnationer.

När det gäller byggnadsmaterial överhuvud taget, äro priserna i många fall
så absurda, att det är alldeles uppenbart att något måste kunna göras för
att minska dem, och byggnadsmaterialen utgöra ju en viktig post på jordbrukets
kostnadssida.

Jag hade ju trott att folkhushållningsministern kände till dessa saker mer

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
detaljerat än vad jag, som är en enkel medlem av denna församling,, kan göra
och att jag inte skulle behöva hjälpa till med att ge priskontrollnämnden arbetsuppgifter.
Jag har emellertid velat i någon mån peka på vad som här
kunde göras, och jag tycker nog att priskontrollnämnden, som inte tycks arbeta
särskilt hårt, skulle kunna ta itu med saken.

Jag kommer så till herr Svensson i Ljungskile. Han ville tydligen med vad
han här hade att säga om mitt inlägg och vårt yrkande ifrågasätta allvaret
bakom det hela. Det kan ju hända, att herr Svensson i Ljungskile verkar
mer allvarstyngd än jag, men hans argumentering gentemot mig föreföll i alla
fall minst sagt lättvindig. Han förklarade att det material, som jag byggde
på, hade söndersmulats. Får jag fråga: av vem?

Herr Svensson i Ljungskile ansåg, att om vi kommunister menade allvar
med att vi ville medverka till att fylla igen klyftan i löneavseende mellan jordtaket
och andra näringar, måste vi rösta med reservationen. Det skulle innebära,
att endast de, som vilja ta allt från konsumenterna när det gäller att
skapa rättvisa åt landsbygden, ha en allvarlig inställning till problemet. De
som vilja ta litet från dessa bolag, som ha skaffat sig sina skogsinnehav av
bönderna för nästan ingenting, som fått och få hundratusentals armar gratis
från landsbygden, som plundra konsumenterna, såväl bönder som arbetare
och som nu belåtet sitta och åse kalabaliken mellan fattiga bönder och lattiga
aihetare, ja, de ha enligt herr Svensson i Ljungskile inte någon allvarlig
inställning till problemet. Och de som mena att man skulle, i den mån det
icke är möjligt att skaffa alla pengar på denna väg, tillfälligtvis ta medel
ur statskassan via budgeten, så att rikemännen i alla fall få vara med om
att betala något, skulle inte heller ha någon allvarlig inställning till problemet.

Det kan ju hända, att vår inställning kan nonchaleras i dag och att man
såsom herr Svensson i Ljungskile kan göra gällande, att det är alldeles uteslutet
att i någon mån fylla igen löneklyftan på det sätt som vi anvisat. Men
vi få väl se. Om vår uppfattning kommer ut till folket och det också blir bekant,
att herr Svenssons i Ljungskile inställning är, att det man skall ta,
skall man ta av konsumenterna och ingen annanstans, då undrar jag, hur
man på sina håll kommer att ställa sig bland de väljare, som stödja herr
Svenssons i Ljungskile parti. Det kan hända, att när denna frågeställning
kommer ut till diskussion, det blir rätt allvarligt just för herr Svensson i
Ljungskile.

Chefen för folkhushållningsdepartmentet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Forst en kort replik till herr Karlsson i Stuvsta! Han har tydligen
anvant eftermiddagen för att söka efter uppslag till en sådan sänkning av
jordbrukets kostnader som vi talade om tidigare här i dag. Jag är tacksam
för de uppslag, som herr Karlsson bemödat sig att komma med även
om jag inte tror att de ge så mycket.

Enligt herr Karlssons utgångspunkt skulle det här gälla att först skaffa
fram t5 milj- k.r'' §enom att sänka priserna på jordbrukets förnödenheter
och sedan ytterligare ett antal miljoner för att undvika de prisförhöjningiar,
som bli ett resultat av ikraftträdandet av regeringens förslag den 1 september.
Hela värdet av den konstgödselproduktion, som Stockholms Superfosfat
Fabriks AB står för, räcker inte till för att klara den saken. Och vad
gäller AB Söderberg & Haak, sälja de kanske vissa attiraljer för den svenska
jordbruksnäringen jämsides med manga förnödenheter för industrien och
andra näringar, men de belopp, som skulle kunna åstadkommas genom

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
prissänkningar beträffande denna försäljning till jordbruket, måste bli
utomordentligt blygsamma.

Herr Karlsson trodde inte, att man skulle kunna få arbetare och bönder
att hålla med om att det inte funnits möjlighet att nedbringa jordbrukets
kostnader. Jag ber att få erinra om att herr Pehrsson-Bramstorp i sitt anförande
vände sig direkt till herr Karlsson i Stuvsta och sade, att enligt
hans uppfattning kunde man varken i år eller under de närmaste åren åstadkomma
några reduceringar på dessa poster. Det var ett uttalande, som hela
kammaren hörde, och eftersom herr Pehrsson-Bramstorps uppfattning väl
får anses vara representativ för de svenska böndernas sätt att se på denna
fråga, får nog herr Karlsson ändå lov att moderera sitt yttrande på denna
punkt.

Herr Karlsson säger vidare, att när det gäller mellanhandsmarginalema,
borde det finnas vissa möjligheter att göra nedprutningar. Ja, men beträffande
dessa förnödenheter, som herr Karlsson talat om, utgöras mellanhänderna
i stor utsträckning av bönderna själva. Det är Svenska lantmännens
centralförening som sköter denna försäljning, och herr Karlsson
kan ju fråga bönderna här i kammaren, om de ha en känsla av att denna
deras ekonomiska förening i närvarande stund tar otillständiga handelsmarginaler.

Jag vill också säga några ord till herr Ljungqvist. Jag tycker inte att det
är riktigt honnett att i den jordbrukspolitiska debatt, som vi här föra, dra
upp frågan om den ekonomiska politiken med dess olika aspekter. Herr
Ljungqvist förstår nog, att regeringen i dagens läge och med den relativt
knappt tillmätta tid, som vi nu ha till vårt förfogande, knappast är benägen
att ingå på ett bemötande av alla dessa synpunkter.

I den män herr Ljungqvists anförande berörde de jordbrukspolitiska
frågorna, vill jag säga, att det vore kanske önskvärt, om herr Ljungqvist
av sin partivän godsägare Liedberg fick en liten lektion i de mer elementära
grunderna, när det gäller jordbrukskalkylen och övriga hithörande frågor.
Vad man än må säga om herr Liedberg, måste man medge, att de här
frågorna kan han i stor utsträckning, något som jag emellertid hur artig
jag än vill vara mot herr Ljungqvist icke kan säga om honom. Herr Ljungqvist
säger, att inkomstutjämningen varit till jordbrukets nackdel och han
kom till det resultatet efter att ha avlyssnat mig under förmiddagen. Jag
beflitade mig verkligen i mitt första anförande om att söka vara så pass
pedagogiskt duktig som jag har möjligheter till. Jag är mycket ledsen över
att det gav ett så förtvivlat dåligt resultat för herr Ljungqvists del. Jag
vill icke alls tro att det beror på någon bristande fattningsförmåga hos honom.
Jag tar helt skulden på mig för bristande pedagogiska egenskaper.

När jag avlyssnade herr Pehrsson-Bramstorps anförande, gjorde jag en
del reflexioner. Jag lade märke till de utomordentligt försonliga tonfall, med
vilka han började sitt anförande, försonliga tonfall mot regeringen, vilka
endast i någon mån brötos av de armbågar, som han gav sina allierade på
den borgerliga kanten. Men så småningom blevo hans tonfall icke fullt lika
resonliga. Han gjorde så småningom gällande, att folkhushållningsministern
hade sagt det vid förhandlingarna och folkhushållningsministern hade
intagit eu så pass barsk åt!ityd, att det huvudsakligen var därför som förhandlingarna
strandade. Jag tar naturligtvis mitt ansvar för att förhandlingarna
strandade. Men folkhushållningsministern har sannerligen icke i den nu
sittande regeringen den makt och myndighet, att hans ställningstagande hlir
avgörande i en sådan rikspolitisk angelägenhet.

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Pehrsson-Bramstorp sade vidare, att han hade fäst sig vid ett uttryck
i mitt förmiddagsanförande, där jag hade uttalat min glädje över att en inkomstutjämning
av den glädjande omfattning, som skedde under de sista
tio åren, i väsentlig utsträckning daterar sig från de två sista åren, under
vilka den socialdemokratiska regeringen haft nöjet presentera riksdagen förslag
i vilken omfattning jordbruksnäringen skulle hjälpas med prisstöd i olika
former. Jag tillät mig då säga, att det var speciellt glädjande för min del, och
jag betraktar det fortfarande såsom utomordentligt angenämt. Herr Pehrsson-Bramstorp
sade: är det icke ett underbetyg åt statsrådet Strängs egen
förmåga som förhandlare? Han satt som ombudsman för lantarbetarna under
de andra åren och hans efterträdare lyckades bättre med löneökningar åt
dem; då borde någon annan än statsrådet Sträng tala om detta. Vidare sade
herr Pehrsson-Bramstorp — det är åtminstone mitt intryck av hans anförande
— följande: om bara herr Sträng i egenskap av ombudsman kommit
upp och talat om bekymren för mig, så hade nog allt detta kunnat rättas
till. Förslagen till riksdagen hade kunnat bli något generösare, om jag hade
vetat att lantarbetarna verkligen hade dessa önskemål. Ja, detta är verkligen
en underbar argumentation. Skulle herr Pehrsson-Bramstorp under de
9 år, som han fungerade som chef för jordbruksdepartementet i detta land,
så lyckats isolera sig från önskemål och stämningar på den svenska landsbygden
— märk väl att lantarbetarna utgöra den lilla parten i detta sammanhang
och bönderna den stora parten — att han icke från det hållet kunde
bliva upplyst om att inkomstklyftans utjämning borde ske i snabbare takt.

Vi behöva dock icke tvista så mycket härom. Men vi kunna kanske konstatera,
att under den tid herr Pehrsson-Bramstorp presenterade förslag till
riksdagen utjämnades inkomstklyftan med ungefär en och en halv procent
om året. Under den tid jag har haft nöjet att såsom föredragande i regeringen
presentera motsvarande förslag för riksdagen, har inkomstklyftan
utjämnats med 4 å 4 V2 procent varje år. Man kan följaktligen göra den konklusionen
att i den svenska jordbruksbefolkningens intresse bör herr Pehrsson-Bramstorp
hålla sig utanför regeringen och att jag lämpligen bör sitta
i regeringen och föredraga dessa ärenden. Då ger jag också indirekt möjlighet
för min fackliga efterträdare att på ett bättre sätt än jag själv mäktade
med hävda lantarbetarnas intressen. Om man således kommer fram
till den slutsatsen och herr Pehrsson-Bramstorp och jag hjälpas åt att tala
om för hela folket, att de tre som utgöra denna utomordentliga treenighet
böra sitta där de nu sitta, ja, då är det möjligt att takten i inkomstklyftans
utjämning kan bli så snabb, att vi alla kunna vara glada, nöjda och belåtna
därmed.

Herr Pehrsson-Bramstorp frågade vidare, hur man skall kunna klara av
de sista månaderna av avtalsåret. Jag sökte argumentera i någon mån i den
saken i mitt förmiddagsanförande. Jag sade bland annat att arealbidragen,
som nu komma att lämnas åt det svensk jordbruket, giva en möjlighet
därtill. Jag vill ytterligare understryka, att kalkylerna beträffande normalskörden
bygga på de produktionsbetingelser, som i dag äro för handen, och
dessa äro icke fullständiga. Vi ha sålunda icke den försörjning av kraftfoder
eller av vissa andra produktionsvaror, som vi behöva för att komma
upp i den normala skörd, som vi skulle kunna ernå. De normala skördar
vi haft de sista åren även under goda väderleksförhållanden ha på grund av
dessa brister hållit sig 10 procent under vad vi räkna med som fullt normal
skörd. Det är möjligt, att man så småningom kan räkna med att vår
försörjningssituation på dessa fronter lättar. Ja, då ha vi tio procents högre
normalgröda att kalkylera med och då behöva herr Pehrsson-Bramstorps be -

Måndagen den 7 juli 1947 em. Nr 33. 81

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
kymmer, hur vi skola klara den garanti som regeringen vid förhandlingarna
och i riksdagen här har ställt, inte vara så utomordentligt stora.

Herr Pehrsson-Bramstorp sade vidare, att han i mitt anförande skymtade
något av skadeglädje, när jag talade om de praktiska jordbrukarnas intresse
av att så vårvete innevarande år. Jag har manuskriptet från mitt anförande
i förmiddags kvar. Jag säger där ordagrant: »Fn glädjande faktor
är den villighet jordbrukarna visade i att så vårvete.» Hur man kan tycka,
att detta är präglat av skadeglädje, är mer än jag kan förstå. Att herr Pehrsson-Bramstorp
fällde detta yttrande beror väl på, att han känner mig för
litet och att han tror, att så fort jag kommer med någonting, som kan innefatta,
om jag så får säga, beröm eller erkännande åt den svenska jordbrukarkåren,
är det ej så allvarligt menat, utan det ligger något annat därunder.

Från herr Johnssons i Skoglösa sida, från herr Pehrsson-Bramstorps och
från herr Rubbestads sida har man frågat: hur är det egentligen med de
prisstegringar, som bli eu följd av regeringens förslag? Har icke statsrådet
Sträng här sökt skrämma upp de svenska konsumenterna genom att tala
om ett merpris av 60 öre för ett kg sidfläsk? Det bör rimligtvis icke bli mera
än 22 öre — jag tror, att herr Rubbestad kalkylerade fram detta pris.
Jag är glad över att denna fråga kommit upp. Den har skymtat mycket i den
offentliga debatten de sista veckorna och jag är glad över att få tillfälle att
klarlägga denna sak och — kan jag tillägga —• i viss mån korrigera mitt
yttrande från ett föregående tillfälle. Det förhöll sig nämligen så, att jag i
kammaren talade utifrån den åskådning som jordbrukarna under långa förhandlingar
sökt övertyga mig om, nämligen att man skulle låta det bli fri
prisbildning på kött och fläsk, d. v. s. den skulle formellt vara fri men
reellt skulle man hålla prisstegringen inom 10 procent genom att styra det
hela med ransoneringen. Från jordbrukarnas sida var man angelägen att få
en sådan ordning på detta område. Från regeringens sida uttalades det tvivelsmål,
om man skulle kunna lyckas begränsa prisstegringen till de 10 procenten
på detta sätt. Men på jordbrukarhåll trodde man, att det skulle gå,
och man var angelägen om att få in detta i regeringens förslag.

Det var således på dessa premisser, att man skulle hålla fri prisbildning
men ändå styra prisstegringen via ransoneringen, som jag lät priskontrollnämnden
räkna på vad det skulle leda till för resultat för konsumenterna.
Man kom då fram till, efter den styckningskalkyl, som ligger till grund för
slaktade djur, att merpriset på elt kg sidfläsk skulle gå på BO öre. Jag tyckte
det var mycket, men man förklarade, att en del ackumulerade behov Sios
handlarna därigenom skulle få möjlighet att utlösa sig. När nu regeringen
i stället beslutade, att det skulle bli fortsatt prisbindning i alla led, lät jag
priskontrollnämnden d. v. s. deras kött- och fläskexperter, om jag så får
kalla dem, räkna om kalkylen. Därvid framkom, att om man håller handeln
utomordentligt kort, kan man inskränka prishöjningen, så att den rör
sig om 40 öre i stället för 60 öre pr kg. Men man kan aldrig komma ned till
22 öre pr kg. Djuren genomgå ju en styckningsprocedur. Vissa bitar äro
dyrare. Ett kg sidfläsk är dyrare än ett kg ben; ett kg kotlettkött är dyrare
än ett kg huvud och fotter. Men härom behöver jag ej informera herr Pehrsson-Bramstorp,
som är ordförande i Sveriges slakteriförbund. Men det ser
ut som om eu del av de andra praktiska jordbrukarna skulle vara främmande
för att ett slaktat djur genomgår en viss procedur i styckningsavseende,
innan det lägges på disken i handelsboden.

Jag skulle naturligtvis även kunna säga en del till herr Jonsson i Malmgrava,
som uttalade sin stora förvåning över att jag såsom ordförande i
lantarbetarförbundet kunde intaga eu sådan attityd i denna fråga, som

Andra kammarens protokoll 10h7. AV 6

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
jag har gjort. Jag skulle helt enkelt kunna förklara detta därmed, att den
svenska lantarbetarkåren har så mycket, både socialt, mentalt och ekonomiskt,
gemensamt med den svenska industriarbetarkåren. Dessa grupper
känna en solidaritet med varandra, som icke finnes mellan lantarbetarna
å ena sidan och de storbönder och godsägare å andra sidan, som i egenskap
av arbetsgivare konfronteras varje dag med lantarbetarna och de med
dem. Lantarbetarna höra hemma inom den svenska 1 ätit aga rk å ren och
komma att göra det. Det är detta, som är den enkla orsaken till att man
ser sådana problem från vidare utgångspunkter än en bonde behöver göra,
som bara kan se förhållandena ur bondesynpunkt.

Jag vill sluta mitt anförande med att citera ett uttalande av förre statsrådet
Pehrsson-Bramstorp. Under de år han satt såsom jordbruksminister
i detta land, var det hans uppgift att presentera för kammaren denna prisregleringsproposition
varje år. Han gjorde det 1939 och han sade då några
så pass kloka ord, att jag är angelägen att referera dem utan några som
helst ytterligare kommentarer. Herr Pehrsson-Bramstorp redovisar först
varför han lägger propositionen så och så, varför vissa prisförhöjningar äro
nödvändiga och säger sedan: »Å andra sidan tvingar det nu inträdda läget
med dess risker för allmän prisstegring till den största försiktighet vid alla
åtgärder, som kunna medföra någon mera avsevärd höjning av levnadskostnaderna
och därmed bana vägen för en inflationsartad utveckling.»
Jag tycker det är så bra sagt, att jag vill till alla delar ansluta mig till hans
rekommendation av år 1939.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Herr Karlsson i Stuvsta ställde en motfråga till
mig. Jag hade nämligen sagt, att hans argumentering var söndersmulad,
och då frågade han: av vem? Jo, för det första av folkhushållningsministern
och för det andra av herr Karlsson i Stuvsta själv. Något starkare söndersmulande
av en argumentering än han presterade i sitt sista anförande får
man sällan se prov på. Herr Karlsson talade i öster och väster om den
ena och andra detaljen utan att komma till en sådan sammanräkning av
det hela, som behövs för att giva någon beviskraft åt vad man säger.

Jag sade att om herr Karlsson i Stuvsta och hans meningsfränder menade
allvar med sin ståndpunkt, borde de kunna gå med på att i huvudsak taga
ut dessa 200 miljoner kronor i form av prisförhöjningar. Sedan återstår
i alla fall en sådan inkomstklyfta, att vad man eventuellt under åren framåt
kan få genom de åtgärder, som han rekommenderar, säkerligen går åt
till att utfylla den återstående klyftan. Detta innebär alltså icke, att man
är rädd för att ta något från bolagen eller på annat sätt än att direkt ta
något från konsumenterna. Det lilla, som herr Karlsson i Stuvsta hittills
har kunnat plocka fram, finnes det sålunda gott rum med.

Herr Karlsson i Stuvsta erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Med anledning av diskussionen mellan
folkhushållningsministern och mig vill jag bara konstatera, att statsrådet
Sträng retirerar litet grand försiktigt under skydd av herr Pehrsson-Bramstorp.
Herr Pehrsson-Bramstorp skulle här ha sagt, att det icke går att sänka
något på priserna på jordbruksförnödenheter, och då måste det ju också
vara sant. Jag måste säga, att jag uppfattade icke herr Pehrsson-Bramstorp
riktigt på det sättet. Han tvivlade bara litet grand på att man kunde sänka
priserna så där plösligt och på en gång.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Hen- statsrådet sade beträffande Superfosfatbolaget och Söderberg & Haak,
att där kan man väl ändå inte ta de 45 miljoner kronorna och det som ytterligare
behövs, om hela detta förslag som vi framställt går igenom. Vilken
förkrossande argumentation, att man inte kan ta 45 miljoner kronor bara
från två firmor. Jag undrar, om jag icke skulle göra en PM och sammanställa
de olika företag som leverera produkter till jordbruket. Sedan
skulle jag taga med litet material från monopolutredningsbyrån och sedan
kila till folkhushållningsdepartementet för att lägga fram denna PM, så
att man där kan börja ta itu med dessa saker.

Till herr Svensson i Ljungskile vill jag endast säga, att han lika litet som
förra gången använde några som helst bevis för att mitt material skulle
vara söndersmulat. Men han har tydligen den märkvärdiga inställningen, att
det behövs icke någon bevisföring bara för att han råkar vara herr Svensson
i Ljungskile.

Herr Pehrsson-Bramstorp, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Folkhushållningsministem började sitt anförande
med att säga att jag förde en underbar argumentation. Så snart
man icke argumenterar på samma sätt som herr Sträng, tycker han, att
man för en underbar argumentation. Om han skulle söka argumentera på
annat sätt, vore det kanske också underbart. Som förhållandena nu äro,
söker han slå ifrån sig all den hjälp, som han kan behöva för att klara försörjningen.
Det är möjligt att lantarbetarna skämt bort honom på den tiden,
då han var envåldshärskare över dem och ville klassificera dem i en viss
social grupp. Det vittnar emellertid, tycker jag, om större makt än en människa
egentligen har. Det är väl ändå orimligt att påstå att de höra till den
eller den sociala gruppen. Jag förstår emellertid, att ligger man själv mycket
åt ett håll, så vill man gärna att de underlydande skola gå åt samma
håll.

Sedan nämnde folkhushållningsministem den löneförbättring som uppnåtts^
under de år jag var jordbruksminister. Men det bör väl ändå folkhushållningsministern
komma ihåg, sin egen ofta använda argumentering,
att det är de procentuella förbättringarna som skola jämföras. Det är ju
här så ofta tal om folkhushållningsministerns procentuella förbättringar.
Vi tala uteslutande om detta och icke om kronor och ören. Men hur stora
voro industriarbetarnas procentuella löneförbättringar under den tiden? Vi
levde sedan 1942 under pris- och lönestopp — det var när lönestoppet blev
övermäktigt även för samlingsregeringen som man släppte det. Frågan är
hur mycket lönerna ha stigit för industriarbetarna. Det är spänningen från
den stegringen, som vuxit fram och nu gör sig gällande, och det är den som
påkallar förbättrade löner för lantarbetarna.

Det är ännu en sak som statsrådet Sträng bör komma ihåg. Under en
viss de! av krigsåren var det praktiskt taget omöjligt för arbetarna att flytta
över från det ena verksamhetsområdet till det andra. Då kunde man styra
arbetskraften inom respektive områden och därigenom blev det arbetskraft
även för jordbruket. Men behöver den nuvarande folkhushållningsministem
mer arbetskraft till jordbruket, då kanhända man måste använda de metoder,
som det enligt min mening ser ut all styra hän emot. Faktum är i varje
fall att det uppkomna läget på industrilönefronten är det som fullständigt
har förändrat förhållandena.

Ja, herr talman, min repliktid är ute, jag får kanske återkomma.

Nr 88.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Jämväl herr Ljungqvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag har förstått att det på vissa håll ansetts nästan
otillbörligt, att en icke jordbrukare yttrar sig i jordbruksfrågor. Statsrådet
Sträng frågade också emfatiskt, hur man överhuvud taget kunde göra anspråk
på — som orden föllo — någon större kunskap från min sida i jordbruksfrågor.
Jag skall villigt erkänna att min kunskap i jordbruksfrågor säkerligen
är långt mindre än statsrådet Strängs, för att inte tala om herr
Liedbergs — jag uppmanades ju att gå i skola hos honom.

Men statsrådet Sträng förbisåg en sak — vilket jag inte förundrar mig
över, ty han känner mig så litet och jag honom så litet — nämligen att jag
i vissa livets ögonblick kan vara ganska försiktig, och här är det fråga om
ett tillfälle då jag verkligen varit försiktig. Jag ber att få upprepa vad jag
yttrade, nämligen att det har inträtt en förskjutning i inkomsthänseende till
jordbrukets nackdel i förhållande till andx-a jämförliga grupper. Och här
står att läsa i akterna, i reservationen: »Utskottet finner, i likhet med Kungl.
Maj:t» — alltså även i likhet med statsrådet Sträng — »en inkomstförbättring
i form av höjd arbetsersättning åt jordbrukaren själv såväl som åt den
anställda arbetskraften vara ofrånkomlig för att icke inkomst- och levnadsstandarden
för jordbruksbefolkningen skall undergå en gentemot andra samhällsgrupper
ogynnsam förskjutning».

Det må vara tillåtet att jag såsom icke jordbrukare tror såväl på statsrådet
Sträng och Kungl. Maj:t som på reservanterna, som alla tyckas vara
eniga på denna punkt.

Till sist ett ord med anledning av statsrådet Strängs kritik för att jag insatt
inflationsargumentet i det allmänna sammanhanget, vilket enligt hans
mening inte skulle vara riktigt honnett. Jag tillåter mig ha den uppfattningen,
att det är just det enda riktiga och honnetta, när regeringen här framför inflalionsmotivet
genom statsrådet Sträng, att detta motiv när det gäller denna
begränsade fråga ställes mot den allmänna bakgrunden.

Vidare anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Statsrådet Sträng föredrog
att själv börja dagens debatt. Han gjorde det med ett stort upplagt anförande
som jag — och jag tror de flesta av kammarens ledamöter — hörde på med
stor uppmärksamhet. Jag förmodar att statsrådet Sträng ansåg det vara
riktigast och lämpligast att ge såväl reservanterna som motionärerna en avhyvling,
innan de själva hade tillfälle yttra sig.

När statsrådet under sitt anförande redde ut prisfrågan underströk han,
att de priser som avsågos i propositionen gällde en normal skörd och inte
en på grund av särskilda väderleksförhållanden ogynnsam skörd. Han omnämnde
därvid särskilt att jag i den debatt, som för en tid sedan fördes här
i kammaren när jordbrukspropositionen remitterades, hade motiverat ett
något högre prisläge med hänsyn till de dåliga skördeutsikterna. Statsrådet
ansåg denna min motivering fullständigt felaktig. Det är detta som föranlett
mig att här i kväll helt kortfattat söka klargöra för statsrådet, vilken min
uppfattning är och vad som gjorde att jag talade om de dåliga .skördeutsikterna.
Statsrådet har ju försökt bedöma kammarledamöternas fattningsförmåga.
Jag måste säga att jag har en mycket stark tilltro till statsrådets möjlighet
att fatta — frågan är nu bara, om jag kan redogöra för min syn på
saken på ett sådant sätt att statsrådet förstår mig.

Såsom jag redan vid tidigare tillfälle replikerat är jag inte ovetande om
att det kommer att göras en efterreglering i prishänseende med hänsyn till

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)
skördeutfallet. Mitt anförande hade emellertid en något vidare syftning. I
sitt yttrande till propositionen lämnar föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng — jag följer propositionens uttryckssätt — en rätt mörk
skildring av vårt lands livsmedelsläge för instundande konsumtionsår. Jag
kan förkorta uttalandena på följande sätt: Vi ha knappa lager av spannmål.
Utsikterna för skörden inom landet te sig förhållandevis ogynnsamma.
Importmöjligheterna äro begränsade. Även den animaliska produktionen påverkas
av begränsade fodertillgångar. Tillgången på fläsk under höstmånaderna
blir otillräcklig. Livsmedelsransoneringama måste bestå. Allt detta
enligt statsrådets egna uttalanden.

Ett ytterligare bevis, och som jag tycker mycket talande, för hur allvarligt
regeringen bedömer försörjningsläget är vad statsrådet Sträng meddelade kammaren
i dag, nämligen att regeringen för få dagar sedan beslutade ett arealtillägg
för höstsädesodling som, om jag fattade honom rätt, skulle utgå med
omkring 20 miljoner kronor. I ett sådant läge förmenar jag att det gäller att
så långt som möjligt förmå vår jordbrukande befolkning att trots de rätt
hårda förhållanden som de nu arbeta under — jag tänker då på bristen på
arbetare, ogynnsamma väderleksförhållanden i vissa delar av landet, o. s, v.
— arbeta och producera så mycket som möjligt. Jag tror inte det lyckas
genom några påbud, i alla händelser lyckas det inte bra. En bättre väg
är säkerligen att visa uppskattning för den gärning, som jordbrukets folk
utför, liksom att se till att de få rimligt betalt för sitt arbete.

Jag ser ingalunda bort från de återverkningar, jag skulle kunna säga de
mindre gynnsamma återverkningar, som en höjning av livsmedelspriserna
kan ha i fråga om penningpolitiken och möjligheterna att hålla en god
samhällsbalans. Men jag har den uppfattningen att om det är möjligt för
oss att med en summa på låt oss säga 35—40—45 miljoner kronor nå en uppgörelse,
som kan godtagas av de stora jordbrukande grupperna här i landet
och som vi kunna försäkra oss om kommer att stödjas av jordbrukets organisationer,
ja, då höra vi se till, att en sådan kommer till stånd. Jag är övertygad
om att organisationerna i så fall komma att utlova, att de på allt sätt
skola se till att en sådan uppgörelse kommer att fullföljas på bästa sätt.
Ha vi utsikter att kunna nå ett sådant resultat, tror jag vi gynna de produktiva
krafterna i så hög grad, att detta avsevärt minskar olägenheterna i penningpolitiskt
hänseende. Jag tror också att vi på det sättet kanske bäst tillvarata
konsumentintressena på lång sikt.

Jag skulle kunna fortsätta mitt anförande med att resonera om inkomstförhållandena
mellan olika grupper, men jag skall inte, herr talman, ta upp
tiden med detta nu. Det har hland annat herr Liedberg givit en som jag tyckte
fullt uttömmande redogörelse för, och jag kan helt ansluta mig till densamma.
Jag endast beklagar alt regeringen försuttit de möjligheter som jag
vet förefunnos till en uppgörelse, som kunnat vinna en bred anslutning. Det
är gott och väl att jordbruksministern på sitt myndiga sätt i dag i första
kammaren förklarat, att regeringen och det socialdemokratiska partiet ta
ansvaret för det beslut som fattats. Ja, jag her att få säga herr jordbruksministern,
att vi under de senast gångna åren hört sådana brösttoner vid upprepade
tillfällen, men ändå vågar jag påstå att de inte förbättrat våra försörjningsmöjligheter
på något område. I stället har det blivit så att vi få ytterligare
ransoneringar och ytterligare regleringar. Vi glida faktiskt in i ett
läge, där det vore långt riktigare att försöka knyta så stora delar som möjligt
av de olika folkgrupperna samman kring en gemensam linje för alt uppnå
ett Juittre läge.

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att beröra endast en detalj i detta stora förslag,, nämligen frågan om
potatispriset, om vilket jag tillsammans med några andra ledamöter av
denna kammare väckt en motion.

Endast i förbigående vill jag emellertid uttala som min enkla mening, att
det är svårt att förstå hur dessa 40—50 miljoner kronor, som nu diskuteras,
skulle kunna åstadkomma sådan spänning och utgöra eu sådan inflationsrisk
som man har befarat, detta sett emot bakgrunden av de penningsummor,
som vi i allmänhet här i kammaren äro vana att röra oss med. Om
man i vanliga fall finge bevittna samma försiktighet med penningsummor
som man har visat i dag från visst håll, skulle respekten för det skälet åtminstone
från min sida ha varit en annan. Det är alldeles klart att om jordbrukarna
skola komma i paritet med andra grupper, måste de yrka på att
få bättre betalt. Jag tillhör nämligen dem som tro, att det är omöjligt att
inom överskådlig tid få sådana priser på våra förnödenheter, att det bara
skulle vara att vänta på detta.

Jag fäste mig vid statsrådet Strängs första anförande i dag, där han gav
tillkänna en optimism, som jag inte riktigt kan förstå. Han talade om att
vi nu ha 150 000 hektar vårvete och att regnet förbättrat skördesituationen
här i landet i sådan grad, att vi kunde vänta en helt annan skörd än den
vi tidigare tänkt oss. Ja, det är klart att regnet inte försämrat läget, men
det finns många orter i vårt land, däribland den där jag själv idkar jordbruk,
som inte ha fått mer än 6—7 mm under de senaste veckorna. Och
där har man inte så mycket fäst sig vid de resultat, som detta regn skulle
medföra, som fastmera vid de brunbrända betesvallarna. På dessa platser
ha jordbrukarna redan måst ta in djuren för att fodra upp den lilla halva
höskörd, som man nu har kört in.

Beträffande 150 000 hektar vårvete är det ju så, att man nog ser ett och
annat vackert vårvetefält, men man ser så många flera fält med fullständigt
misslyckade höstsädsgrödor, att dessa ovillkorligen dominera. Dessutom
äro stora delar av dessa vårvetefält ingenting annat än omsådda eller
insådda höstvetefält, och de se sannerligen inte bra ut. Det är inte vidare
uppmuntrande just nu på detta område. I varje fall kunna vi väl vara överens
om att inom de allra största jordbruksområdena i detta land blir det
en synnerligen svag skörd.

I den motion jag omnämnde har jag förordat 2 öres högre pris på potatisen
per hektoliter och stärkelseprocent än Kungl. Maj:t föreslagit, som
begärt en höjning med 2 öre. Detta pris på fabrikspotatisen har varit oförändrat
sedan 1945, och de fördyringar som odlarna måste vidkännas redan
1946 gjorde fjolårets potatisodling synnerligen dåligt lönande. Jag kanske
skall förklara, när jag säger att vi ha begärt 2 öres prishöjning per hektoliter
och stärkelseprocent, att detta innebär ett halvt öre per kilogram. Jag
hörde någon i kammaren som talade om 2 öre per kilo och som tydligen
läst fel. Det är emellertid inte fråga om mer än ett halvt öre per kilo. En
ökning har alltså föreslagits från 1945 års pris med 1 öre per kilogram.

Statsrådet sade nyss att fabrikspotatispriset var ett så lokalt intresse, och
det kan inte bestridas. Denna odling förekommer främst nere i Blekinge, i
Skåne och vissa delar av Småland, men det är klart att potatispriserna alltid
ha ett visst samband med varandra. Om fabrikspotatispriset något höjes,
kommer detta att inverka även på det övriga potatispriset. Även om det
inte i och för sig gäller så stora belopp, betyder det dock mycket inom de
orter där potatisen odlas. Jag vill erinra om att vi för närvarande i våra

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
bygder ha sex stärkelsefabriker i gång, som tillverka potatismjöl av överbliven
matpotatis med låg kvalitet, för vilken jordbrukarna enligt de priser
som nu äro bestämda få ungefär hälften av den kostnad de haft för att
odla potatisen.

Detta är en synnerligen arbetskrävande odling med stora risker, och det
är klart att om jordbrukarna inte få sådan ersättning härför, att verksamheten
kan bli lönande, komma de att minska odlingarna. Nu hör man ständigt
vid stärkelsefabrikerna, hur jordbrukarna säga att de inte tänka fortsätta
på detta sätt att stå dessa stora risker. Det är ju så med potatisen att
man måste göra sig av med den vid denna tidpunkt. Det är inte möjligt lagra
den, och jag frågar mig hur det skulle bli, om denna odling minskades. Vi ha
ju varit överens om att vad vi måste odla här i landet i detta nödläge, det
är potatis så att det räcker, och vi måste också ha potatismjöl så mycket
att det räcker. Sådant finns för närvarande inte så mycket, att det räcker
fram till den nya skörden, och importpriset på potatismjöl är som bekant
mycket högre än priset här hemma.

Utskottet föreslår att man skall låta Kungl. Maj:t avgöra, huruvida priset
skall höjas, och det är nog så tacknämligt, men det är inte så lätt att
i verkligheten förfara så. Det fastställes nämligen olika pris under vissa tidsintervaller,
och potatismjölspriset är lika under hela året. Man kan inte under
pågående kampanj ändra priset, ty orättvisorna skulle då bli alldeles
enorma emot olika leverantörer beroende på vid vilken tidpunkt som de
få lämna sina produkter.

Om utskottet sålunda tagit hänsyn till detta förslag skulle priset på potatis
ha ökat med 1 öre, och jag vill än en gång erinra om hur blygsamt detta
krav är. Jag vill också erinra därom att vi i vårt land odla potatis också
för att förädla den till potatismjöl och kunna hålla våra industrier därmed
till ett pris av 60 öre. Om vi bara jämföra med Norge är motsvarande
pris där ungefär 1: 10, och potatispriset står i proportion därtill.

Jag hade hoppats, herr talman, att riksdagen nu med varm hand skulle
bevilja jordbruket dessa 200 miljoner och att då också potatispriset skulle
få den lilla del som vi ha föreslagit. I vilket fall som helst så ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till vad reservanterna föreslagit.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag har som bekant icke för vana att deltaga
i överläggningar om jordbrukspolitiska frågor. Då jag nu gör ett avsteg härifrån
anser jag mig kunna som förmildrande omständighet åberopa löftet
att vid denna sena timme ej upptaga kammarens tid mer än ett par minuter.
Att jag överhuvud taget begärt ordet beror närmast därpå, att med mycket
få undantag ha de kammarens ledamöter, som hittills haft ordet, haft
en särskild anknytning till jordbruket. Om herr Pehrsson-Bramstorp tillåter,
att jag lånar ett uttryck, som han någon gång använder, skulle jag vilja
säga, att efter mitt sätt att se det kanske vore lämpligt, om någon, som anses
ha en förankring inom industriens led, toge till orda några minuter.

De meningsskiljaktigheter, som nu föreligga mellan närmast socialdemokraterna,
å ena, samt de borgerliga partierna, å andra sidan, avse som vi
veta ett belopp understigande 50 miljoner kronor. Detta är i och för sig en
aktningsvärd summa. Jag är också fullt medveten om alla de argument, som
kunna anföras till förmån för en mycket hård politik ur den tungt vägande
synpunkten: bevarande av penningvärdet. Men jag skall av naturliga skäl
nu ej gå in på detta mycket stora och svåra ämne. Jag bar efter bästa förmåga
och icke Irots utan kanske snarare på grund av att jag i någon mån är

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947

em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
industriidkare kommit till den övertygelsen, att en riktig avvägning bör resultera
i att lantbruket bör tillförsäkras det högre priset och att man med
andra ord bör stödja reservationen.

Vad de olika politiska partiernas ställningstagande beträffar tillåter jag
mig konstatera, att kommunisternas ställningstagande, såvitt det framgår av
dagens överläggningar, naturligtvis icke för någon kan innebära någon överraskning.
Kommunisterna ha talat till förmån för det högre beloppet, men
det är väl ingen som i verkligheten trott, att avsikten var att de skulle komma
att stödja detsamma. Jag förmodar också, att kommunisterna i slutloppet
även om de icke rösta emot, i varje fall icke komma att stödja det
högre beloppet. Vi få säkerligen anledning att lägga märke till detta vid voteringen.
För deras vidkommande är väl avgörande, att de handla på sådant
sätt som de lämpligen skulle kunna använda i sitt fortsatta konsekventa arbete
på att underminera det nuvarande samhället.

Till sist, herr talman, endast en liten reflexion, denna gång berörande en
politisk fråga! Borde icke partiernas ställningstagande i den aktuella frågan
ha givit min mycket aktade vän herr Pehrsson-Bramstorp och hans partivänner
en tankeställare? Ha utfärderna i vänsterhavet lönat sig? Är det ej
så, att man kommer längst här i livet med raka linjer, om man också stundom
ser, att det finnes undantag både å det ena och det andra hållet? Men åt
vilket håll ha Sveriges bönder, när det gäller de stora avgörandena, sina vänner?
Är det åt vänster eller är det åt höger? Den frågan hoppas jag, att herr
Pehrsson-Bramstorp redan besvarat inom sig enligt det senare alternativet.
Trots att hans excellens herr statsministern mycket påpassligt uppfattade
herr Pehrsson-Bramstorps uttalande i en debatt härom natten kanske icke
så mycket som ett utsträckt lillfinger som snarare såsom ett frieri. Men den
beskyllningen har herr Pehrsson-Bramstorp senare fritagit sig ifrån. Och
trots de glädjekällor, som statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
funnit i herr Pehrsson-Bramstorps anförande i dag. Skulle jag vilja
vara nog förmäten att giva regeringen ett råd skulle detta i så fall vara:
försök icke finna alltför stor glädje för regeringen i de glädjekällor som
herr Pehrsson-Bramstorps uttalanden i dag kunna utgöra! Tro ej att de glädjekällorna
kunna vara alltför givande i längden! Jag tror, att som situationen
nu är, kommer icke utvecklingen att verka i riktning mot sådan konstellation
som regeringen kanske skulle önska.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Till det sista anförandet ber jag att
få göra ett par anmärkningar. Jag skulle vilja framhålla, att på grund av vår
motion och vad vi sagt i denna fråga lär det icke vara för de borgerliga främmande,
att här fanns en möjlighet att komma till majoritet i denna kammare,
även om man icke skulle kunnat få majoritet i första kammaren för denna
sak. Men när man här skriver en reservation, där man pekar på direkta prishöjningar
för att få in ytterligare 46 miljoner och rekommenderar lönestopp,
är det ju tämligen uppenbart, att det icke var någon allvarlig avsikt att åstadkomma
ett sådant beslut.

Med det förslag, som framlagts av Erik Karlsson, ha vi visat en framkomlig
möjlighet att kanske få majoritet i denna kammare, om de borgerliga
satte syftet att erhålla de 200 miljonerna före andra frågor. Det har av åtskilliga
borgerliga inlägg framgått, att man ej bär velat välja denna väg.
Därföre måste jag säga, att det är där som allvaret brister.

Nu är det ju möjligt, att även om denna kammare fattat elt sådant beslut,
så hade likväl första kammarens ställningstagande i sak icke så mycket för -

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)
ändrats. Men det är ju uppenbart, att en sådan opinionsyttring ändå skulle ha
varit till stor fördel för bönderna.

Sedan skulle jag vilja säga, att när jag hört regeringens talesman i dag i
flera anföranden, har jag bibragts den uppfattningen, att han icke tror på
möjligheterna och icke är inställd på verkligt allvarliga ansträngningar för
att få ner prisnivån. Denna skillnad mellan regeringens bud och jordbrukarnas
krav är så ringa, att jag inte kan förstå, att regeringen och regeringspartiet
verkligen vilja låta de borgerliga få chansen alt nu utveckla en agitation,
där arbetarrörelsen framställes som motståndare till böndernas krav.
Ty folkhushållningsministern kan väl aldrig övertyga ens sig själv, att dessa
46 miljoner, som kanske skulle göra en procent på levnadskostnaderna, bli
avgörande för om det här skall bli allvarliga inflatoriska störningar eller bli
avgörande för om de svenska arbetarna vid nästa avtalsuppgörelse skola kräva
kompensation.

Det är naturligtvis icke på det sättet. Än mindre skulle det kunnat vara
så, om man följt linjen att taga ut dessa 46 miljoner genom att söka pressa
ner monopolpriserna och i den mån detta ej varit möjligt lämnat direkta statssubventioner.
Då skulle hela den storstilade aktion, som lagts upp i denna
fråga, ha kommit av sig av sig själv.

För oss är detta icke något trevligt. Det är den första större fråga där vi
ansett oss böra följa en annan linje än den regeringen följt. Detta har samband
just med de allvarliga försämringar av försörjningsmöjligheterna, som
öppnats i perspektivet genom den politik, varpå regeringen enligt vad så
många tecken tyda på slagit in och som kommer att befordra ytterligare prisstegringar
och ytterligare försämring av existensmöjligheterna. De förbättringar
som erhåilits i år äro redan till stor de! uppätna och komma inom den
närmaste framtiden att förmodligen helt ätas upp på grund av dessa prisstegringar.
Icke minst av folkhushållningsministerns anförande i dag anser
jag framgå, att regeringen i den situationen lägger upp som en politisk hand- •
lingslinje: arbetarna skola hindra att försöka taga ut de möjligheter, som
den nuvarande högkonjunkturen ger. Detta regeringens handlingssätt har ju
för vårt vidkommande varit av en mycket bestämmande karaktär.

Herr talman! Jag vill alltså med dessa ord yrka bifall till det yrkande, som
gjorts av min partivän Erik Karlsson.

Herr Pehrsson-Brainstorp: Herr talman! Jag får verkligen erkänna, att
jag icke blev riktigt på det klara med var herr Wiberg menade med sitt anförande,
men så mycket förstod jag, att han ville varna regeringen för att
sätta allt för mycken tilltro till mitt ståndpunktstagande i vare sig det ena
eller det andra fallet. Herr Wiberg tycktes vara väldigt rädd för att det hela
skall utveckla sig till något, som man om några år skall kunna åberopa sig
på. Han tycktes vidare vara rädd för att problemet kommer att lösas även med
hjälp av andra än av honom själv och hans meningsfränder. Eller också var
herr Wiberg irriterad av alt jag iirligt och öppet sade vilka det var som torpederade
förhandlingarna och som gjorde att de icke kunde föras till slut.
Jag sade ju också, att jag för min del icke trodde, att regeringen ändå skulle
ha givit vika men att förhandlingarna sannerligen icke underlättats genom
vissa tidningars ståndpunktstagande i frågan. Det måtte väl icke vara att
gå för långt om man säger den stora allmänheten vad som är riktigt och icke
riktigt skildrat i denna fråga. Det tycks ju också som om herr Wiberg förstod,
att dessa uttalanden i tidningarna i själva verket stjälpte förhandlingarna,
tv annars skulle han vid icke ha tagit så illa vid sig av vad jag sade. Kanske
har jag missförstått honom. Men så var också hans uttalande mycket oklart,

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte pa jordbrukets område. (Forts.)
så jag måste nog säga, att om svenska folket har många att-satser att fordra
av mig, så har det rätt många att kräva av herr Wiberg också. Möjligen högtalaren
gjorde uttalandena av herr Wiberg svåra att få sammanhang av.

Jag hann förra gången jag hade ordet icke replikera folkhushållningsministern
och icke heller hade jag nödiga siffror tillgängliga de tre minuter,
som stodo mig till buds. Folkhushållningsministern nämnde, att under de
år jag var jordbruksminister stego lantarbetarnas löner med 3,5 procent om
året, men sedan minskades de till 1,5 procent. Om jag är riktigt underrättad
var en lantarbetares timlön 1945 1 krona 31 öre mot 67 öre 1938. Ändringen
skedde dock under en tid, då vi hade pris- och lönestopp, eftersom både regering
och riksdag voro ense om, att de sämst ställda folkgrupperna, i detta
fall lantarbetarna, måste få en löneförbättring för att vi överhuvud taget skulle
kunna driva vårt jordbruk. När sedan statsrådet Sträng övertog efter vad det
tycks ej mindre folkhushållningsdepartementet än även jordbruksdepartementet
— ja, det förefaller för övrigt som om han regerade över flera än dessa
två departement — började lönerna på andra områden av näringslivet att
stiga på sådant sätt att man kunde befara, att möjligheterna för jordbruket
att utveckla sig så som önskvärt är, icke minst ur folkhushållningssynpunkt,
komma att torpederas.

Vidare vill jag framhålla, att jag har samma uppfattning i dag som 1939,
vilken folkhushållningsministern fann så klok, nämligen att det viktigaste
av allt är att vi kommit på en enhetlig linje beträffande framtidens jordbrukspolitik
men det gäller också att förhjälpa det svenska jordbruket ur de svårigheter
som det för närvarande har att kämpa mot då andra produktionsoch
distributionsområden tillåtas högre vinster. Detta innebär naturligtvis
icke, att vi skola låta allt gå av sig självt eller att regeringen skall säga till
arbetarna, som i vissa fall skett, att här finns det pengar, så nog kunna ni
ta ut högre löner. Ty därigenom snedvrides produktionen på ett sätt, som
icke är önskvärt ur försörjningssynpunkt. Hänsynen till försörjningen gör
också, att vi måste se till att även lantarbetarnas löner förbättras. Om deras
löner skulle kunna bli ytterligare förbättrade genom att de fått en ny ombudsman,
tycker jag att statsrådet Sträng icke skall vara avundsjuk på honom
för det. Om jag icke minns fel var han med om en reservation i livsmedelskommissionens
råd om en höjning med 20 öre. Jag vet icke, om han fått order
om att 20 öre var för mycket, eftersom han senare nöjt sig med 18,2 öre,
men han kommer nog igen och begär 20 öre.

Jag frågade men fick icke något svar av statsrådet vad plusvarianten kan
komma att bli för läderindustrien, åt vilken statsrådet begär ett anslag på
några miljoner kronor för att icke de arma företagarna skola behöva belastas
med några extra utgifter. Det förbilligande av varorna, som ett sådant ståndpunktstagande
i propositionen innebär, anser jag i nuvarande försörjningsläge
ändamålsenligt, men ställer mig fortfarande frågande om detta också har
till syfte att skydda plusvarianterna. Jag förstår emellertid, att statsrådet
Sträng finner min argumentation, såsom han uttrycker sig, underbar, eftersom
han ju icke tycker om några andra argument än sina egna.

Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten, då jag redan räknar med
att tillräckligt många av kammarens ledamöter förstå, att det enda riktiga är
att man biträder reservationen i stället för utskottets förslag. Statsrådet själv
har ju tydligen haft ljuva drömmar sedan propositionen skrevs. Vi ha sålunda
fått höra beslut om arealbidragen för brödsäd, och kanhända kommer det
också andra bidrag så att vi till slut på andra vägar än som vi för vår del
finna vara de naturliga skola kunna vara uppe i den summa av 200 miljoner,
som vi begära.

Flerr talman! Jag vidhåller yrkandet om bifall till reservationen.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 83.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! I känslan av att humöret börjar svika herr Pehrsson-Bramstorp
skall jag bemöta honom endast på en punkt, nämligen när han talar om lantarbetarrepresentantens
ståndpunktstagande vid den förberedande behandlingen
av denna fråga. Det gick ut på ett bidrag av 155 miljoner kronor,
d. v. s. exakt samma summa, som regeringen nu föreslagit. Den ståndpunkten
intog han långt innan förhandlingarna mellan regeringen och jordbrukets
organisationer börjat.

Herr Wiberg: Herr talman! Eftersom herr Pehrsson-Bramstorp tydligen
missuppfattade mitt anförande, och då det naturligtvis är onödigt att någon
oklarhet härvidlag uppstår, skall jag tillåta mig att för herr PehrssonBramstorp
framhålla, att jag i början av mitt anförande anslöt mig till
och senare också i viss mån uttalade min uppskattning av hans ställningstagande
till det föreliggande problemet.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag hade icke ämnat i denna debatt beröra
den ståndpunkt statsrådet Strängs efterträdare som ombudsman hos lantarbetarna
intagit till denna fråga i livsmedelskommissionen, men eftersom
statsrådet Sträng nu gjort det nödgas jag meddela, att den summa av 155
miljoner kronor, som här nämnts, icke är den enda siffra, som återfinnes
i protokollen med bemälde funktionärs tillstyrkan. Det finns också en annan
siffra, nämligen 170 miljoner.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Jag kan göra samma deklaration som herr Liedberg gjorde i början
av sitt anförande, nämligen att icke heller jag haft för avsikt att säga
någonting om lantarbetarrepresentantens ståndpunktstagande i livsmedelskommissionen.
Jag fann mig emellertid nödsakad att göra det med hänsyn
till att herr Pehrsson-Bramstorp bestämt hävdat den uppfattningen, att lantarbetarnas
representant gick på reservanternas linje. Det var som sagt därför
som jag ansåg, att min förklaring rätteligen borde lämnas.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som under överläggningen föreslagits av herr Karlsson i
Stuvsta; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Liedberg begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde emellertid herr Karlsson i Stuvsta votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
jordbruksutskottets utlåtande nr 67 antager den vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, de! ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring av motiveringen, som under
överläggningen föreslagits av herr Karlsson i Stuvsta.

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid, att flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen. I enlighet
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 67, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen meddelade, att herr Gustafsson i Lekåsa jämte 24 andra
ledamöter av kammaren skriftligen, under åberopande av § It mom. 3 reglementariska
föreskrifter för riksdagen, framställt begäran om omröstning
medelst omröstningsapparat.

På grund härav verkställdes nu, sedan kammarens ledamöter ånyo intagit
sina platser och sistnämnda voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst,
votering medelst omröstningsapparat. Därvid avgåvos 109 ia och 99 nej,
varjämte 15 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

» Av nedan intagna voteringslista framgår huru varje ledamot röstade.

	Ja	Nej	Av- står			Ja	Nej	Av- står
Herr Förste vice tal-				Herr	Malmborg i Stock-
mannen.......		1			holm..........	1
» Andre vice tal-				»	Johnsson i Stock-
mannen.......		1		»	holm.......... Johansson i Stock-		1
Stockholms stad.				»	holm.......... Ljungqvist.......		1	i
Herr Eriksson i Stock-	i			»	Fagerholm.......		1
holm..........				»	Larsson i Stockholm		1
» Bagge...........				Fru	Ewerlöf.........		1
Fru Gustafson.......	i			Herr	Lager ...........			i
Herr Severini Stockholm	i
» Cruse ...........	i				Stockholms län.
» Lindberg........	i			Herr Andersson i Tung-
» Henriksson......		1			elsta ..........	1
» Ohlin............		1		»	Mosesson........		1
Fru Västberg........	i			»	Thorell..........		1
Herr Håstad..........		1		»	Eriksson i Sandby	1
Fru Ekendahl........	i			»	Wallentheim.....
Herr Nilsson i Stockholm	i			»	Birke............		1
» Molander........	i			»	Sköldin..........	1
Fru Linderot.........			i	»	Hedqvist........	1

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

	Ja	Nej	Av- står		Ja	Nej	Av- står
Herr Boman i Stafsund		1		Kronobergs län.
Fröken Olsson.........	1			Herr Svensson i Grönvik		1
Herr Karlsson i Stuvsta			i	» Mattsson........ » Gustafson i Dädesjö	1	1
Uppsala län.				» Nolin............		1
Herr Lundstedt.......	1			» Persson i Växjö...	1
» Hansson i Skediga » Jonsson i Skutskär	1	1		Kalmar län.
» Lundberg i Uppsala	1			Herr Gustafson i Vim-
» Jacobsson i Igelsbo		1		merby.........		1
			» Holm...........	1
Södermanlands län.				» Jonsson i Skeds-
Herr Lundbom........ » Andersson i Dunker » Larsson i Julita . .	1	1		bygd .......... » Ohlsson i Kastlösa » Johansson i Kal-	1 1 1	1
Fru Svedberg........ Herr Andersson i Eskils-tuna .......... » Friberg.......... Fru Möller...........	1 1	1 1		mar........... » Olsson i Oskars-hamn ......... » Hseggblom....... » Jonsson i Malm-	1
			Grava.........		1

Östergötlands län.				Gotlands län.
Herr Ward...........	1			Herr Svedman........		1
» Skoglund i Dovers-				» Engström........	1
torp...........		1		» Svensson i Sten-
» Hermansson......	1			kyrka .........		1
» Falk............	1
» Hoppe ...........	1			Blekinge län.
Fru Johansson.......	1			Herr Törnkvist........
Herr Johansson i My-				» Hällgren.........	1
singe..........		1		» Witzell..........	1
» Ljungberg.......		1		» Johnsson i Kastan-
» Thapper .........	1			jegården .......		1
» Stjärne..........		1		» Skantze.........		1
» Johanson i Norrkö- Ping...........			i	Kristianstads län.
		Herr Björklund.......	1
Jönköpings län.				» Hammarlund.....		1
Herr Fast............	1			» Andersson i Mun-
» Andersson i Löbbo	1			kalj ungby......	1
» von Seth.........		1		Fru Björck..........	1
» Gustafsson i Bogla » Pettersson i Norre-	1			Herr Ekdahl..........	1
			» Karlsson i Granebo		1
gård..........		1		» Norup...........		1
» Forsberg.........	1			» Johnsson i Skog-		1
» Boman i Kieryd ..		1		lösa...........
» Svensson i Va ....		1		» Ivristensson......		1

Nr 33.

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område. (Forts.)

Malmö, Hälsingborgs,
Landskrona och Lunds
städer.

Herr Bergström.......

» Andersson i Malmö

» Vougt ...........

» Hagberg i Malmö .
» Nilsson i Landskrona
.........

» Bladk...........

» Wiberg..........

» Fablman.........

» Adolfsson........

» Jönsson i Lund ...

Malmöhus län.

Herr Sköld...........

» Paulsen..........

» Pehrsson-Brams torp.

..........

Fru Nordgren........

Herr Liedberg.........

» Landgren........

» Olofsson i Höganäs
» Persson i Svensköp
» Hansson i Skegrie .

Hallands län.

Herr Lindqvist........

» Pettersson i Dahl .
» Persson i Vinberg.
» Nilsson i Göinge gården

........

» Nilson i Spånstad.

Göteborgs stad.

Herr Wigforss.........

» Nilsson i Göteborg

» Senander ........

» Sundberg........

» Olson i Göteborg..

Fröken Öberg.........

Herr Sefve............

Fru Rönn-Christiansson

Herr von Friesen......

» Dahlgren........

Nej

Av står -

Göteborgs och Bohus län.

Herr Mårtensson......

» Staxäng .........

» Andersson i Mölndal
............

» Carlsson i Bakeröd
» Svensson i Ljungs kile.

..........

» Johansson i Torp.
» Utbult..........

Ålvsborgs län.

Herr Olsson i Mellerud..

» Rubbestad.......

» Svensson i Alingsås

» Dickson .........

» Lundqvist.......

» Antby...........

» Ryberg..........

» Ericsson i Kinna..
» Andersson i Hyssna

» Hagård..........

» Sveningsson......

Skaraborgs län.

Fru Johansson i Skövde

Herr Gustafsson i Lekåsa
» Sundström i Skövde
............

» Kyling..........

» Onsjö...........

» Malmborg i Skövde
» Larsson i Luttra ..
» Odhe............

Värmlands län.

Herr Hallén...........

» Spångberg .......

» Björling.........

» Nordström i Torsby

» Werner..........

» Nilsson i Kristinehamn
.........

Fru Humla..........

Herr Larsson i Karlstad

Nej

Av står -

Måndagen den 7 juli 1947 em.

Nr 33.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Kempe..........

» Ståhl............

Örebro län.

Herr Falla............

» Pettersson i Rosta

» Lindahl..........

» Petterson i Deger fors.

..........

» Brandt ..........

» Allard...........

» Swedberg........

» Jansson i Örebro..

Västmanlands län.
Herr Olo vson i Västerås
» Andersson i Sura hammar

.......

» Hall.............

» Vigelsbo ........

Fru Eriksson i Hallsta hammar.

......

Herr Rylander........

Kopparbergs län.
Herr Andersson i Falun

» Hellbacken......

» Karlsson i Grängesberg
.........

» Ericsson i Sörsjön
» Sundström i Vikmanshyttan
....

Fru Alvén...........

Herr Gezelius.........

» Pettersson i Ers backen

........

» Jansson i Aspeboda

Gävleborgs län.

Herr Olsson i Gävle ....

» Holmström......

» Orgård ..........

» Persson i Norrby. .

» Lindholm........

Fröken Nygren........

Herr Fröderberg.......

» Severin i Gävle ...
» Persson i Landafors

Ja	Nej	Av- står		Ja	Nej	Av- står
		i	Västernorrlands län.
	1		Herr Berg............	1
			» Jonsson i Haverö ..	1
			» Norén...........	1
	1		» Edberg..........		1
	1		» Mäler...........	1
1			» Nordström i Kram-
			fors...........			i
1			» Stattin..........		1
1			» Andersson i Al-
1			fredshem......	1
	1		» Hedlund i Rådom.		1
		1	» Österman........		1
			Jämtlands län.
1			Herr Hedlund i Öster-
			sund..........	1
1			» Larsson i Öster-
1			sund..........	1
	1		» Andersson i Gissel-
1			ås.............		1
		» Jonsson i Järvsand	1
	1		» Jönsson i Rossbol.		1
	1		Västerbottens län.
1			Herr Sandberg........		1
			» Lindmark........		1
1			» Jacobson i Vilhel-
1			mina..........	1
			» Åkerström.......	1
1			» Johansson i Norr-
1			fors...........	1	1
	1		» Skoglund i Umeå.
	1 1		» Nilsson i Varuträsk Fru Sandström.......	1	1
		Norrbottens län.
1			Herr Lövgren.........	1

1		» Hagberg i Luleå .. » Gavelin..........	1		i
1
1		» Jansson i Kalix ...	1
1			» Holmberg........ Fru Boman..........		1	i
	1		Herr Ericsson i Luleå. .	1
1		» Stenvall.........		1

	i	Summa	109	\| 99	15

Nr 30.

Tisdagen den 8 juli 1947.

Svar på
interpellation.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande nr 244, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte
i ämnet väckta motioner; och

andra lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.01 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 8 juli.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande juli.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg, som anförde:
Herr talman! Herr Mosesson har frågat mig, om jag anser bruket av
nådeinstitutet, i den omfattning detta under senaste åren fått och f. n. har,
vara nödvändigt med hänsyn till de verkställda lagändringarna i human
riktning och institutets nyttjande för framtiden riskfritt ur rättsvårdens
synpunkt.

Till svar härpå får jag anföra följande:

Som underlag för interpellationen har åberopats en statistik över nådeansökningama
under de senaste 34 åren. Av denna framgår bl. a. att nådeansökningama
i stort sett visat en oavbruten ökning, framför allt under
senare hälften av den undersökta tidsperioden. Efter att ha konstaterat
detta har interpellanten framhållit, att antalet nådesökande ökas i den mån
som dömda personer anse sig ha någon chans att nådevägen vinna vad de
ej ernått domstolsvägen. Interpellanten har understrukit, att nådeinstitutet
icke får begagnas såsom ett moment i det processuella skeendet och att
Kungl. Maj:t icke bör betrakta sin rätt att giva nåd såsom en högsta myndighetens
korrigering av rättsförfarandet.

Denna principiella ståndpunkt är utan tvivel riktig. Benådningsrätten får

Tisdagen den 8 juli 1947.

Nr 33.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke följa det normala rättsförfarandet så att Kungl. Maj:t i statsrådet liksom
blir en fjärde domstolsinstans.

Om man för belysning av denna fråga går närmare in på det statistiska
materialet, finner man bl. a. följande. Den starka ökningen av nådeansökningarna
under ifrågavarande tidrymd — åren 1913—-1946 — är inte jämn.
En viss stegring gör sig gällande under åren omkring 1920. Därefter sjunker
antalet något, för att åter öka omkring 1930. Särskilt höga siffror —
över 1 000 fall årligen — ha vart och ett av åren 1933—1938 och 1943—
1946. Antalet nådeansökningar var lägst år 1913 eller endast 200 och högst
år 1944, för vilket år antalet uppgick till 1 682. Sedan har tendensen gått
något nedåt. Sålunda sjönk antalet för år 1945 till 1 509 och för år 1946
till 1 461.

Det är emellertid tydligt att antalet nådeansökningar icke blott bör bedömas
i absoluta tal utan också ses i förhållande till antalet utmätta straff
och då i första hand till antalet urbota bestraffningar. Jag har därför låtit
undersöka den procentuella relationen mellan nådeansökningamas antal
och antalet till urbota straff (av domstol i första instans) dömda personer
för ett vart av åren 1913—1944 (det sista år för vilket rättsstatistiken sammanställts).
Undersökningen ger vid handen, att det relativa antalet nådeansökningar
ingalunda ökat i samma proportion som det absoluta. Procenttalet
för 1913 var sålunda 5,2 och för 1944 17,5. Lägsta procenttalet utvisade
1918 med 3,2 procent och det högsta 1936 med 25 procent. Till förekommande
av varje missförstånd vill jag framhålla, att de angivna procenttalen
icke direkt utvisa hur stor del av de till urbota straff dömda som
sökt nåd; i verkligheten är procenttalet ej obetydligt lägre på grund av att
åtskilliga nådeansökningar avse annat än urbota straff, t. ex. befrielse från
böter, disciplinstraff, vederlag in. m. Vidare böra ytterligare ett antal ansökningar
frånräknas på grund av att nåd för samma person sökts flera
gånger.

De här anförda statistiska uppgifterna synas mig ge vid handen, att även
om nådeansökningamas antal ökat starkt, särskilt under de närmast förflutna
15 åren, någon principiell förändring av nådeinstitutet svårligen kan
antagas ha skett under senare tid.

Den av interpellanten åberopade statistiken utvisar vidare det totala och
det procentuella antalet bifallna nådeansökningar för de olika åren liksom
även antalet fall (totalt och procentuellt), där Kungl. Maj:t vid bifall till
nådeansökning avvikit från vad högsta domstolen hemställt. Jag nämner
som exempel de totala siffrorna för år 1946. Av de 1 461 nådeansökningama
biföllos 550. I förbigående kan nämnas att bifallet i regel icke avser
allt vad som yrkats. I fråga om 368 av de bifallna ansökningarna skedde
bifallsbesluten i enlighet med förslag av högsta domstolen medan de återstående
182 biföllos med större eller mindre avvikelse från vad högsta domstolen
hemställt.

En detaljgranskning sem jag låtit verkställa av siffrorna för 1916 har därutöver
visat, att Kungl. Maj:t vid bifall mot högsta domstolens hemställan
dels i 28 fall haft stöd av tillstyrkan från en minoritet inom högsta domstolen,
och dels i ytterligare 31 fall haft tillgång till utförligare material för
bedömandet än vad som stått domstolen till buds. Kungl. Maj:t hade nämligen
i dessa 31 fall föranstaltat om förundersökning för villkorlig dom
efter medicinalstyrelsens hörande. I åtskilliga andra fall, där avvikelse från
högsta domstolens hemställan ägt rum, har för övrigt avvikelsen varit relativt
oväsentlig. Vidare bör nämnas, att i många fall, där nåd beviljats utan

Avdra hammarens protokoll 1947. Nr 33. 7

Nr 33.

Tisdagen den S juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

tillstyrkande från högsta domstolen, åtgärden förordats av anstaltsnämnden
vid fängelset eller av fångvårdsstyrelsen, vilka myndigheter alltid avgiva
yttranden över de intagnas nådeansökningar. Jag vill understryka, att den,
som i sista hand bär ansvaret för ett beslut, också måste ha rätt och skyldighet
att självständigt pröva saken. Jag vet att interpellanten är ense med
mig härom.

För att ytterligare belysa storleksordningen av antalet nådeansökningar
som bifallits med avvikelse från vad högsta domstolen hemställt kan jag
nämna att antalet dylika bifallsbeslut under senare år kan beräknas ha utgjort
endast mellan 1/2 och F/2 procent av antalet urbota bestraffningar under
året.

Härefter synes det mig lämpligt att något redogöra för nådeärendenas
handläggning inför Kungl. Maj:t. Sedan en nådeansökan blivit föredragen inför
högsta domstolen, överlämnar vederbörande revisionssekreterare ett antal
exemplar av sin föredragningspromemoria till justitiedepartementet. Revisionssekreteraren
kallas härefter att föredraga nådeärendet inför mig. Därjämte
läses nådepromemorian av båda eller åtminstone ett av de konsultativa
statsråden (d. v. s. juristkonsulterna) var för sig, varefter ärendet diskuteras
vid ett sammanträde mellan dem och mig. Vid ärendets företagande
i konseljen händer det därefter, som nyss antytts, stundom att Kungl. Maj:t
icke omedelbart avgör ärendet utan beslutar om viss kompletterande utredning,
såsom exempelvis förundersökning för villkorlig dom. År 1946 beslöt
Kungl. Maj:t dylik förundersökning i 37 fall. -— Jag vågar överhuvud
taget uttala det påståendet, att den handläggning, som kommer dessa allvarliga
ärenden till del inför Kungl. Maj:t, är mycket sorgfällig.

Interpellanten har själv framhävt, att nådeinstitutet är önskvärt, ja nödvändigt.
Jag kan obetingat instämma med honom häri. Även efter de av
interpellanten omnämnda lagändringarna i human riktning, som vidtagits
under senare år, kvarstår detta förhållande enligt min uppfattning. Det ligger
nämligen i sakens natur, att domstolarnas straffutmätning måste företagas
efter ganska fasta normer och utan samma möjligheter som finnas i
nådeväg att beakta olika ömmande omständigheter. Förutom vissa förhållanden,
som kunna föreligga i fråga om brottens direkta orsaker och beskaffenhet,
vill jag blott erinra om sådana omständigheter som svårartade
uppväxt- eller miljöförhållanden, allvarliga sjukdomar samt nödsituationer
för den brottsliges familj. Att dessa och andra individuella förhållanden lättare
kunna vinna beaktande i nådeväg än inför domstol torde bäst bestyrkas
därav, att högsta domstolen ej sällan, samtidigt som domstolen avslår besvärsyrkande
om strafflindring, tillstyrker nådeansökning härom. Såsom
interpellanten påpekat, kunna även, efter det slutligt utslag fallit eller straffverkställigheten
påbörjats, nya omständigheter inträffa, som föranleda beaktande
nådevägen. Som exempel härpå kan jag nämna utbrott av sjukdom,
särskilt av psykisk art, hos en fånge och övermäktiga svårigheter eller olyckor
som drabbat hans familj. Därjämte bör framhållas, att nådeinstitutet ej
torde kunna undvaras ur säkerhetssynpunkt och med hänsyn till lagöverträdelser
som begåtts av ideella skäl, t. ex. vissa tryckfrihetsbrott och politiska
brott.

Som ett personligt, allmänt omdöme vill jag säga, att den inblick i mänsklig
nöd och olycka, som jag har fått under två års sysslande med nådeärenden,
givit mig en stark övertygelse om nådeinstitutets nödvändighet. Den utvidgade
användning, som detta institut fått under de senaste decennierna,
beror säkerligen på en ökad insikt härom och ett större hänsynstagande
till rent mänskliga faktorer. Såsom jag redan förut framhållit är jag emel -

Tisdagen den 8 juli 1947.

Nr 33.

Svar på interpellation. (Forts.)

lertid också väl medveten om att nådens användning har sin givna begränsning
och att den ej får ingå i det reguljära strafförfarandet. De statistiska
uppgifter som jag nyss har återgivit och den erfarenhet som jag själv har
vunnit av nådefrågornas innehåll ge mig emellertid icke anledning att befara
något dylikt.

På grund härav får jag alltså sammanfattningsvis giva interpellanten det
svaret, att jag anser nådeinstitutet i dess nuvarande utformning nödvändigt
och att jag — därest benådningsrätten framdeles kommer att utövas
efter samma allmänna riktlinjer som hittills — icke kan finna institutets
nyttjande vara förenat med risker ur rättsvårdens synpunkt.

Härefter yttrade:

Herr Mosesson: Herr talman! Jag finner det angeläget att konstatera, innan
jag går till några kritiska betraktelser över det svar, som herr statsrådet
haft vänligheten att lämna mig, att vi äro ense med varandra i några av de
viktigaste principiella frågor, som sammanflyta i detta ärende. Jag är också
angelägen om att markera, att det inte är min avsikt att anordna någon
camouflerad dechargedebatt och att mina erinringar ingalunda rikta sig
mot statsrådet Zetterberg personligen. Såsom jag påpekat i min interpellation
har jag under de ganska många år jag sysslat med justitieärenden i
konstitutionsutskottet blivit alltmer bekymrad över den utveckling behandlingen
av dessa ärenden tagit, och jag har fördenskull funnit det behövligt
att debattera saken med den, som är ansvarig för nådeärendenas handläggning-
. . . . „

Statsrådet och jag äro, såsom jag antydde, i princip ense om vissa frågor.
Dit hör åsikten att nådeinstrumentet behövs. Vi ha emellertid olika meningar
om hur flitigt detta viktiga instrument bör komma till användning. Jag
skall om någon minut återkomma till detta. Vi äro ock ense därom, att nådeinstitutet
icke får följa det normala rättsförfarandet, så att Kungl. Maj:t i
statsrådet blir en fjärde domstolsinstans, såsom herr statsrådet uttryckte
saken. Men, herr statsråd, det möter en fara vid tillämpningen av denna
viktiga princip, som herr statsrådet nyss uttryckte på följande sätt. »Det
ligger nämligen i sakens natur, att domstolarnas straffutmätning måste företagas
efter ganska fasta normer och utan samma möjligheter som finnas i
nådeväg att beakta olika ömmande omständigheter. Förutom vissa förhållanden
som kunna föreligga i fråga om brottens direkta orsaker och beskaffenhet,
vill jag blott erinra om sådana omständigheter som svårartade uppväxt-
eller miljöförhållanden, allvarliga sjukdomar samt nödsituationer för
den brottsliges familj.»

Om denna princip, att Kungl. Maj:t i nådeväg icke skall bli en fjärde instans,
verkligen skall upprätthållas, måste vi enligt min mening lägga tonvikten
på att Kungl. Maj:t i nådeväg endast bör beakta nya och synnerliga
omständigheter. Domstolarna ta hänsyn till miljö, uppfostran och ömmande
omständigheter. Vi skulle alla bli upprörda, om vi fingo veta, att en domstol
avsagt en dom utan att ta hänsyn till sådana omständigheter. Det är ju
också fördenskull lagstiftaren har givit en ganska stor latitud, inom vilken
domstolen har att röra sig.

Det är alltså lätt för den som föredrager ett nådeärende i statsrådet att
omedvetet glida över till en korrigering av domstolens utslag, om man inte
betonar, att det måste föreligga nya omständigheter, d. v. s. sådana omständigheter,
som domstolen inte kände till eller inte hade rättighet och möjlighet
att låta påverka domen. Som sådana nya omständigheter kunna vi en -

100

Nr 33.

Tisdagen den S juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

ligt min mening inte betrakta alla omständigheter, som komma under Kungl.
Maj ds bedömande när ett nådeärende skall avgöras. Jag vill uppriktigt säga,
att om en s. k. gentlemannachaufför fört bil i berusat tillstånd och av domstolen
blivit dömd för denna allvarliga förseelse, betraktar jag det icke såsom
en ny omständighet, att det till Kungl. Maj:t kommer en petitionslista,
undertecknad av ett par hundra personer, vilken omtalar, vilken bra person
chauffören eljest är. Enligt min mening är detta inte någon ny omständighet,
herr statsråd. Jag anser det icke heller vara en ny omständighet om en
deputation, vari till och med ingå riksdagsmän, uppvaktar vederbörande
statsråd och ber om nåd för en förtroendeman, som svårt förbrutit sig mot
det förtroende man visat honom.

Jag vill i detta sammanhang också säga, att när en domstol går att avsäga
en dom, så väger den emot varandra pro et contra, å ena sidan vad som
säges till förmån för vederbörande och å andra sidan vad som talar emot
honom. När ärendet sedan kommer till Kungl. Maj ds prövning, bör det väl
vara nya omständigheter som tala för nåden. Det finns, såsom herr statsrådet
förstår, inte det ringaste av en insinuation i detta mitt påpekande, tv jag
är så genomträngd som någon människa kan vara av uppfattningen, att
statsrådet med den allra yttersta omsikt och noggrannhet prövar alla omständigheter
och väger dem mot varandra. Jag menar emellertid, att vid
nådeärendets avgörande endast sådant, som kan tänkas tala för att den dömde
skall få nåd, betraktas som nya omständigheter. Vad som talar emot nåd
kommer ej i nya handlingar.

Under vissa förhållanden kan det av politiska eller humanitära skäl vara
nödvändigt att regeringen har möjlighet att ge amnesti eller nåd. Jag skulle
kunna ge exempel på detta, men jag skall avstå från att göra det. Jag vill
blott antyda, att det hänt under senare år, att flyktingar blivit dömda enligt
8 kap. strafflagen för olovlig underrättelseverksamhet men att både den
svenska rättskänslan och framför allt den dömdes rättskänsla reagerat mot
att han skulle betraktas som en svår brottsling, därför att han kämpat för
sitt land — låt vara att han gjort det på svenskt område -—- och därigenom
kommit i konflikt med svensk lag. Jag tillåter mig ock antyda ett fall, inför
vilket jag hyste allvarliga betänkligheter. En person, som var här i en
utländsk beskicknings skydd, gjorde sig skyldig till ett mycket svårt brott
och blev dömd till 10 års straffarbete. Han blev emellertid benådad efter ett
år, medan de svenska medarbetare, som han narrat med sig och som blevo
strängt dömda, kanske fortfarande sitta i fängelse.

Det måste givetvis finnas möjlighet för landets regering att använda detta
instrument, och det har, såsom herr statsrådet påpekade, inträffat att både
domstolar och myndigheter tillstyrkt nåd. Vi ha dock nu infört sådana bestämmelser
— jag tänker särskilt på de bestämmelser, som infördes den 1
juli förra året — som borde minska de fall, då man måste gå nådevägen.

Jag skall nu be att få göra en liten justering. Herr statsrådet sade, att han
inte haft tid eller möjlighet att granska de fall, då Kungl. Maj:t beviljat nåd
utan att ha täckning av någon ledamot av högsta domstolen. Han sade sig
emellertid ha funnit, att i många sådana fall anstaltsnämnder och fångvårdsstyrelsen
tillstyrkt nåd. Jag är övertygad om att herr statsrådet har rätt i så
måtto, att anstaltsnämnderna i flera fall — jag skall inte säga i många fall
•— tillstyrkt nådeansökan, men jag vågar påstå, att fångvårdsstyrelsen varit
mycket restriktiv i detta avseende. Jag har under de år jag granskat sådana
ärenden till och med ibland själv tyckt, att fångvårdsstyrelsen varit litet för
rigorös i sina yttranden över ansökningarna.

Tisdagen den 8 juli 1947.

Nr 33.

101

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag tror att nåd i den mening vi här använda ordet bör tillgripas blott i
sällsynta fall. Jag har denna mening — ehuru jag väl borde ha känsla för
svaga och olyckliga medmänniskor ■— därför att lagstiftaren, domstolar och
myndigheter, ja, hela vårt samhälle i den mån man kan tala om en samhällsanda
böra genomträngas av en sund samhällssyn och av hänsyn till omständigheterna
för den felande, så att domen blir en sann prövning av alla påverkande
förhållanden och ett sant uttryck för den rättsåskådning och den
moral, som finns i samhället. Om så sker, bör nådevägen kunna elimineras.

Jag skall inte till justitieministern säga någonting om hur enligt min
mening vår lagstiftning för närvarande i detta hänseende är. Han känner
det mycket bättre än jag och har mycket medverkat till att få den sådan
den är. Våra domare äro i allmänhet icke strängare än vad lagstiftaren har
menat, jag tror att jag t. o. m. vågar påstå att det förhåller sig tvärt om.
Jag har observerat, att ju närmare i rummet och tiden en domstol är själva
brottet och brottslingen, desto allvarligare blir reaktionen emot brottet uttryckt
i straff. Jag tänker mig att i en häradsrätt domaren och nämnden
ha att döma i ett mål mot några ungdomar, som stulit en bil och givit sig
ut på stöldturné runt om i bygden och stulit bilringar från åkare och bönder.
Domaren och nämnden känna en mycket stark reaktion emot detta.
Ärendet går vidare till hovrätten och högsta domstolen, och vi få veta att
man förordnat om undersökning för att se, om icke i detta fall villkorlig
dom kan meddelas. Jag hoppas att ärendet ännu icke kommit till Kungl.
Maj:t och att om så sker det icke skall bli någon nåd för sådana, som på
detta sätt svårt kränka vad vi allesammans betrakta såsom det normala.
Jag har tyckt mig kunna konstatera, att ju högre instansen är desto mildare
blir den avsagda domen, och därjämte finns i vissa fall högst upp i toppen
möjlighet att få nåd.

Jag vill säga i anslutning till vad jag sade i början om mina bekymmer,
att jag, herr statsråd, betraktar 550 nådebevis, d. v. s. 38 procent av det
antal nådeansökningar, som förra året ingavs till Kungl. Maj:t, såsom en
onormalt hög siffra just med hänsyn till alla de förändringar i mildrande
riktning, som vi ha beslutat.

Till slut, herr talman, några ord om hur möjligheten att få nåd hos
Kungl. Maj :t verkar på de dömda. Det är, vågar jag säga, i allmänhet inte
de bästa av det klientel, som råkat komma i konflikt med lagen, som begära
nåd. Jag har fått det intrycket under de år som jag sysslat med dessa
saker, att det mycket ofta är kverulanter, psykopater och en del likartade
som klappa på nådens dörr, medan många andra, som råkat begå brott,
förklarat sig vara nöjda och taga det straff, som blivit utmätt. Hur verkar
det t. ex. i ett fängelse, när ett beslut om nåd eller någon mildring från
Kungl. Maj:ts sida blir känt? Det blir något av spelets spänning över det,
om jag får använda den bilden, alldeles som när någon vunnit på lotteri.
Bekantskapskretsen runt om blir infekterad och önskar också köpa lotter.
Så har det blivit i detta hänseende. Är det så att den ene vinner så eggas
andra.

Jag var för ett par veckor sedan på ett av våra fängelser, och tillsammans
med direktören talade jag där med en man. Han frågade mig vad jag trodde
om utsikterna för honom att få nåd. Han hade suttit sammanlagt tre månader
på rannsakning och sinnesundersökning, och nu ville han skriva till
Kungl. Maj:t och begära att få denna tid inräknad i strafftiden. Jag sade
honom, att en tid av tre månader för sinnesundersökning och rättegång visst
inte för närvarande är någon ovanligt lång tid — beklagligtvis få de flesta
sitta längre — och alt han således inte borde begära alt denna kostsamma

102

Nr 33.

Tisdagen den 8 juli 1947.

Svar på
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

apparat skulle sättas i gång för hans skull. Direktören vädjade till honom
och sade, att han skulle väl tänka på hur det verkade, om en förhoppning
väcks att få nåd och det sedan blir avslag. Då kunde han bli deprimerad.
Nej, svarade mannen, det blir jag inte -—- våga vinna: får jag nåd är det
bra, får jag det inte så har jag ändå mitt straff att utstå. Han skulle visst
inte ta det så hårt. Skulle jag våga begära av vår rättrådige justitieminister
att nådeinstitutet åter reducerades till vad en företrädare till honom för
ungefär 25 år sedan, justitieministern Åkerman, sade här i kammaren, när
riksdagen fattade beslut om att upphäva dödsstraffet att ett motiv för honom
att påyrka något sådant var just, att icke Kungl. Maj:t skulle behöva
att bevilja nåd annat än när alldeles särskilda fall äro för handen.

Jag antar att det är svårt att på en gång bryta en hittillsvarande praxis,
och fördenskull vill jag vördsamt hemställa om en successiv reduktion. Sådana
som förklarat sig vara nöjda med den dom de ha fått men bara någon
vecka efteråt gå till Kungl. Maj:t och begära nåd eller sådana som komma
oupphörligt med sina framställningar om nåd borde, om jag får använda
uttrycket, genom någon åtgärd från herr statsrådets sida ledas in i en flaskhals,
så att de icke komme vidare. Herr statsrådet vet att vi nödgats införa
stadgan att part, även om han utan vidare betalar kostnaderna, icke får
fullfölja talan till högsta domstolen utan särskild prövning, men vem som
helst kan hur ofta som helst få inge nådeansökan till Kungl. Maj:t. Jag anser
att herr statsrådet skulle kunna genom anvisning till föredraganden i
nedre justitierevisionen eller på annat sätt åstadkomma en begränsning av
denna rätt då skäl därtill är.

Det procenttal för nådeansökningar, som herr statsrådet talade om, är
för närvarande något mellan 15 och 20 av dem som bli dömda till urbota
straff. Jag skulle vara glad för rättsvårdens skull om det kunde reduceras,
vågar jag säga till något omkring 5 eller 10 procent i stället för det dubbla
eller mer, just med hänsyn till våra humana lagar.

Till sist, herr talman, ber jag att till herr statsrådet personligen få uttrycka
min djupa högaktning och stora tacksamhet för den ansvarskänsla
och den humanitet, som jag alltid funnit hos honom, och även betyga honom
mitt vördsamma tack för hans vänlighet att svara på min interpellation.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag tänkte inte begära ordet, men
jag kände inte igen herr Mosesson i dag. Han är ju en fridens man, men nu
vädjar han till Kungl. Maj:t att icke ge för mycket nåd. Jag tror vi behöva
gå till nådens stol allesammans, både herr Mosesson och jag, och vi skola
vara tacksamma för de möjligheter som finnas i detta hänseende.

Det har ju visat sig, att straff förbättrar icke men väl en human behandling
av fångar. Ingen är född brottsling, utan det är omständigheterna som
gjort att de kommit in på brottets bana. Jag skulle vilja säga, att när Kungl.
Maj:t vid sin prövning och med den sakkunskap, som står till dess förfogande,
finner att nåd kan beviljas, så bevilja nåd! Jag hoppas att herr Mosesson
ändrar ståndpunkt i detta avseende.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr

Tisdagen den 8 juli 1947.

Nr 33.

103

Svar på interpellation. (Forts.)

Hedlund i Rådom frågat mig, om jag anser att de spörsmål i fråga om expropriation,
med vilka markutredningen har att taga befattning, beröra
jordägarna på ett sådant sätt att det är värt att taga del av deras synpunkter
på hur frågorna böra lösas samt, om så är fallet, under vilka former jag
avsett att jordägarnas synpunkter skola göras tillgängliga för utredningen
och därmed kunna nyttiggöras i utredningsarbetet.

Inledningsvis vill jag nämna, att den s. k. markutredningen tillsattes i juli
1946. Utredningen har till uppgift att utreda frågan om utformningen av en
rationell markpolitik, såvitt angår jordens användning för annat ändamål än
jordbruk och skogsbruk. Till utredningsmän ha tillkallats, förutom landshövdingen
Jacobsson såsom ordförande, fyra experter på planlagstiftningens
tekniska, juridiska och ekonomiska sidor. Kommittén har alltså icke blivit
sammansatt av intresserepresentanter.

Det åt markutredningen anförtrodda uppdraget är uppenbarligen mycket
omfattande; utredningen har ju som nyss antytts att verkställa en allmän
översyn av frågan om markens användning. Uppdraget innefattar ett flertal
problem av vittutseende natur. Jag vill här endast erinra om frågorna rörande
tätortsbebyggelsens rationella ordnande på lång sikt, om näringslivets
lokalisering, om sanering av äldre byggnadsbestånd och om tillgodoseende
av kommunernas behov av lämplig byggnadsmark. Såsom herr Hedlund
påpekat har utredningen även att pröva frågan om en reform av expropriationslagstiftningen
i syfte att ernå ökade möjligheter att driva en
rationell markpolitik.

De spörsmål som möta vid utredningen beröra uppenbarligen direkt eller
indirekt ett flertal olika befolkningsgrupper och ytterst alla medborgare.
Bland de grupper som ha ett påtagligt intresse av frågornas lösning befinna
sig tydligen även markägarna. Det är självfallet eftersträvansvärt att utredningen
i största möjliga mån bedrives i belysning av de synpunkter som
olika intressegrupper kunna äga rörande frågornas lösning. På herr Hedlunds
första fråga vill jag alltså svara, att det är av värde att man vid utredningen
rörande en reform av expropriationslagstiftningen tager del av
jordägarnas lika väl som av andra intresserade parters synpunkter. I direktiven
för utredningen uttalades även att utredningen borde verkställas i samråd
med företrädare för olika intressen och kunskapsområden som berördes
av densamma. I anslutning härtill ha utsetts tretton personer att på kallelse
av ordföranden deltaga i överläggningar med utredningsmännen.

o Vid utseende av denna rådgivande krets har eftersträvats att giva den en
så allsidig sammansättning som möjligt. Det har dock självfallet icke låtit
sig göra att utse en särskild representant för vart och ett av alla de skilda
intressen, som här kunna göra sig gällande. Att tillerkänna en viss intressegrupp
en särställning har man vidare sökt undvika. Jag vill emellertid i
anledning av herr Hedlunds andra fråga, nämligen hur jordägarnas synpunkter
skola kunna göras tillgängliga för utredningen, påpeka att inom
kretsen av rådgivande personer även finnas sådana som måste anses företräda
olika slag av markägarintressen. Vid sammanträden med utredningsmännen
ha dessa framlagt sina synpunkter på frågan hur problemen
böra lösas. Enligt vad jag inhämtat av utredningens ordförande ha utredningsmännen
vidare under det hittills bedrivna utredningsarbetet haft överläggningar
med ett stort antal ordförande i expropriationsnämnder, i vilka
ju markägarintressena äro starkt företrädda. Även på detta sätt har alltså
utredningen blivit i tillfälle alt taga del av jordägarnas synpunkter på de
nuvarande bestämmelserna om expropriation och i vilken ordning dessa
enligt jordägarnas uppfattning böra reformeras.

104

Nr 33.

Tisdagen den 8 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härpå yttrade

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag tackar justitieministern för
interpellationssvaret. Fn översyn av expropriationslagstiftningen ingår ju
som en mycket väsentlig del i de marksakkunnigas utredningsuppdrag. Det
är kanske rent av den väsentligaste delen. Om jag inte är fel underrättad,
lär det vara på det sättet, att ett flertal andra spörsmål i utredningsuppdraget
numera ha överlämnats till en annan utredning.

De expropriationsfrågor som markutredningen får ta ställning till äro av
direktiven att döma för markägarna av den allra mest genomgripande betydelse.
Jag hör därför med tillfredsställelse justitieministern uttala, att det
är eftersträvansvärt, att utredningen i möjligaste mån bedrives i belysning
av de synpunkter, som olika intressegrupper kunna anlägga på frågornas
lösning. Men när man undersöker hur denna tanke realiserats måste man
tyvärr konstatera, att för markägarnas del är nog det uttalandet i stort sett
inte mer än vad man skulle kunna kalla en from önskan. Om man nämligen
ser på vilka som äro utredningsmän, finner man, att inte någon av dem kan
väntas äga närmare kännedom om de synpunkter på dessa spörsmål, som
markägarna skulle vilja andraga. Utredningsmännen äro: en landshövding
utan någon tidigare, såvitt känt åtminstone, anknytning till det praktiska livet,
två arkitekter, en byråchef och en professor i nationalekonomi. Ser man
vidare på förteckningen över de sakkunniga, förefaller det som om man
knappast här heller skulle kunna vänta sig någon egentlig kännedom om
jordbruksfastigheter och de förhållanden, som råda på dylika egendomar.
Jag får säga, att såvitt jag förstår, är det inte tillräckligt väl sörjt för att
markägarnas intressen bli tillgodosedda och att deras synpunkter i tillräcklig
omfattning komma fram i denna utredning, som väl ändå för deras vidkommande
måste anses vara av alldeles särskild vikt och betydelse.

Jag skall inskränka mig till att härutöver uttala den förhoppningen, att
när förslaget en gång föreligger färdigt, det inte måtte visa sig, att markägarna
saknat tillfälle att på behörigt sätt framföra sina synpunkter.

§ 4.

Svar på fråga. Chefen för inrikesdepartementet, herr statsrådet Mossberg, erhöll på be gäran

ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten fru Gerda Linderot har
till mig riktat följande fråga: Har statsrådet kännedom om att medicinalstyrelsen,
trots den faktiska brist på barnmorskor som förefinnes, med hänvisning
till svårigheten att skaffa bostäder, beslutat uppskjuta en kurs för
utbildning av trettio bammorskeelever, vilken planerats börja i Stockholm i
september i år,

och, om så är fallet, har statsrådet för avsikt att ingripa, exempelvis genom
hänvändelse till vederbörande myndigheter i Stockholms stad för att
ordna elevernas bostadsfråga, så att kursen kan komma till stånd enligt uppgjord
plan?

Som svar härpå vill jag framhålla följande.

Vid 1944 års riksdag beslöts på grund av den rådande bristen på barnmorskor
en utökning från och med budgetåret 1944/45 av undervisningen
vid barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg. Sålunda utökades
elevantalet i den ordinarie kursen vid varje anstalt från 24 till 36. Vidare
skulle vid varje anstalt årligen påbörjas en extra kurs med 36 elever. Då
varje kurs utom för elever med sjuksköterskeutbildning tager en tid av in -

Tisdagen den 8 juli 1947.

Nr 33.

105

Svar på fråga. (Forts.)

emot 2 år i anspråk, innebar riksdagens beslut, att vid varje anstalt fyra
kurser skulle vara i gång samtidigt.

Vid anstalten i Göteborg, där samtliga kurser äro avsedda för elever utan
sjuksköterskeutbildning, har utvidgningen av utbildningen genomförts planenligt.
Vid anstalten i Stockholm har det av olika anledningar icke varit
möjligt att helt realisera den plan för ökad utbildning, som beslöts av 1944
års riksdag. Detta sammanhänger främst med att hinder mött att anskaffa
ett tillräckligt stort antal elevbostäder. Tillhandahållandet av bostäder åt eleverna
vid stockholmsanstalten ankommer närmast på Stockholms stad. Under
den övervägande delen av undervisningstiden tjänstgöra nämligen eleverna
i praktiskt arbete å stadens sjukhus, och staden svarar under denna tid
för deras bostad och kost. Även under tiden för den teoretiska undervisningen,
vilken pågår högst sex månader, tillhandahållas bostad och kost åt eleverna
av staden^ som emellertid då erhåller ersättning härför av staten. Statens
och stadens åligganden i nu nämnda hänseenden regleras närmare i två
av Kungl. Maj:t den 19 juli 1946 godkända avtal med staden. Ett genomförande
i full utsträckning av den beslutade utvidgningen av undervisningen
skulle ha krävt 144 elevbostäder. Under de förhandlingar mellan medicinalstyrelsen
och staden, som föregingo nyssnämnda avtal, visade det sig emellertid,
att staden icke hade möjlighet att tillhandahålla bostäder för mer än
sammanlagt 108 elever. På grund härav kunna vid stockholmsanstalten pågå
allenast tre kurser samtidigt. Da i september i år redan tre kurser äro i gång,
kan någon ny extrakurs då icke påbörjas. Nästa kurs vid stockholmsanstalten
(en ordinarie kurs) kommer att börja i januari 1948. Enligt vad jag
band inhämtat från Stockholms stads vederbörande myndigheter ha
förhållandena, sedan de förut omnämnda båda avtalen slötos, icke så förändrats,
att staden nu skulle kunna tillhandahålla ytterligare bostadsrum utöver
de 108,^ delvis i provisoriska lokaler inredda bostäder, som staden enligt
avtalen atagit sig att tillhandahalla. En officiell framställning från min
sida till stadens myndigheter i bostadsfrågan skulle alltså för närvarande
icke leda till något resultat. Vid sådant förhållande har jag ansett mig böra
avstå från att nu göra en sådan framställning. Jag förutsätter emellertid, att
medicinalstyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet och håller erforderlig
kontakt i frågan med Stockholms stads myndigheter.

Vidare yttrade:

Fru Linderot: Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesminister Mossberg
för svaret, men jag kan tyvärr inte säga, alt jag är något vidare belåten
med det.

Vi ha ju i betänkandet om förlossningsvården alla uppgifter vi behöva för
att få en inblick i hur det verkligen står till på detta område. Vidare har
inrikesminister Mossberg själv i ett interpellationssvar i april sagt, att en
fullständig omvälvning ägt rum på förlossningsvårdens område alldeles särskilt
undei senaste aren. Salunda har ju antalet vårdplatser på förlossningsanstalterna
ökat från 390 år 1910 till 2 650 år 1946, och den utvecklingen
so vi ju med tillfredsställelse. Våra barnaföderskor ha alltför länge fått bristiallig
våld, som inte bara medlört stora lidanden lör vederbörande kvinnor
utan även åsamkat samhället stora skador. Det är ju också ett känt faktum,
att den politik statsmakterna fört i fråga om barnmorskekåren har resulterat
i att yrket för närvarande håller på att avfolkas. Det iir ju därför som medicinalstyrelsen
gjort upp den plan för utbildningen, som statsrådet Mossberg
här nämnt, enligt vilken kurserna skulle dubbleras.

Andra hammarens protokoll 1047. Nr 33.

106

Nr 33.

Tisdagen den 8 juli 1947.

Svar på fråga. (Forts.)

Emellertid veta vi att den kurs, som var planerad 1944, måste inställas
på grund av att för få anmält sig. Den ordinarie kursen 1945 samlade endast
24 elever i stället för 36. Och nu i år uppskjuter man den planerade
höstkursen till januari månad på grund av bostadsbristen. Jag måste säga,
att jag tycker, att det är egendomligt, att Stockholms stad verkligen skall
kunna avslå en begäran av medicinalstyrelsen att skaffa bostäder för dessa
elever. Jag vet, att det är katastrofartat i Stockholms stad på bostadsområdet,
men när det gäller dessa kategorier, alltså sjuksköterskor och barnmorskeelever,
tycker jäg att det måste vidtagas särskilda anstalter för att planen verkligen
skall kunna genomföras i enlighet med vad man beräknat. Vi ha ju för
närvarande 1 100 distriktsbarnmorskor och ungefär 400 i sluten vård. Man
räknar för närvarande med mellan 120 och 130 vakanser, därav mellan 50
och 60 på sjukhusen och resten ute i distrikten. Dessutom är ju att märka,
att distriktsbarnmorskor när som helst kunna inkallas till sjukhustjänstgöring,
och om de vägra att göra det räknas det som tjänstefel och bestraffas
med avsked, om jag är riktigt underrättad.

Jag skall bara nämna ett par exempel bland alla i den exempelsamling jag
har, som visa hur katastrofartat det egentligen är på detta område. I Småland
t. ex. har man 8 vakanser på sjukhusen, som uppehållas av distriktsbarnmorskor.
I Värmland uppehållas 4 vakanser på sjukhusen av distriktsbarnmorskor,
trots att det finns 7 å 8 vakanser i distriktstjänsten. I Västmanland
har man 5 vakanser på sjukhusen. Läkaren i Arboga förbjuder patienterna
att ligga hemma vid förlossningarna, därför att distriktsbarnmorskoma måste
tjänstgöra på barnbördsavdelningarna. Därvid är att märka, att i tidningspressen
förekommit uppmaningar till barnaföderskor att stanna hemma på
grund av platsbristen på sjukhusen. Det är alldeles givet, att mödrarna draga
sig för att lyda dessa råd, när de veta att distrikten vilken dag som helst
kunna stå utan barnmorskor, därför att dessa inkallats till sjukhustjänst.

Jag var för en tid sedan nere i Växjö. Där talade man om att läkaren på
Växjö lasarett vägrar att ta emot annat än förstföderskor på lasarettet på
grund av platsbristen. Jag vet inte, om någon i likhet med mig läst en insändare
i en daglig tidning för 3 å 4 dagar sedan, i vilken en mor talade om att
hon legat på ett av Stockholms läns sjukhus, där hon fått en baby, och att
hon faktiskt inte fick mat på grund av att personalen inte räckte till. Hon
var naturligtvis inte helt utan mat, men hon sade att hon skulle ha svultit,
om icke hennes släktingar kommit med mat till henne de få dagar hon var
på sjukhuset. Hon lovade heligt, att hon aldrig mera skulle försöka få barn.

Det måste under sådana förhållanden framstå som alldeles obegripligt, att
man på grund av bostadsbrist uppskjuter en kurs för barnmorskor, när vi ju
ha all anledning att fylla bristen på barnmorskor så fort som möjligt. Just i
de dagar, då jag framställde min enkla fråga till statsrådet Mossberg, meddelades
det mig att man flyttat 22 elever från Södersjukhuset till Maria sjukhus.
De ledigblivna rummen övertogos av elever från Röda korset. Man sade,
att de sistnämnda eleverna bott mycket provisoriskt. Jag undrar om det icke
hade varit bättre att låta dem göra det även i fortsättningen, så att man haft
plats för eleverna i förlossningsvården.

Vi kunna icke undvara vare sig sjukvårdspersonal eller förlossningspersonal,
och jag tycker att det är statsmakternas skyldighet att göra yrkena så omtyckta
och eftersträvansvärda som möjligt. De senaste åren ha icke precis
präglats av det intresse, som man kunnat kräva i det fallet. Vi måste nu taga
ett verkligt krafttag för att taga igen det som försummats. Vi måste låta barnmorskekårens
utövare känna, att deras arbete är uppskattat. Vi måste stimulera
de unga att söka sig till yrket. När de mötas av sådant som att Stock -

Tisdagen den S juli 1947.

Nr 33.

107

Svar på fråga. (Forts.)

holms stad icke kan skaffa eleverna bostäder, måste det verka som om detta
arbete icke skulle uppskattas av myndigheterna.

Jag tycker också att det är märkvärdigt, att Göteborgs stad kunnat genomföra
sina kurser. Där har man dock också en väldig bostadsbrist. Jag har en
känsla av att medicinalstyrelsen kanske tagit litet för lätt på denna sak. Hade
man varit mera energisk, hade det nog icke varit omöjligt för Stockholms
stad att verkligen skaffa dessa bostäder.

Vi kunna icke stillatigande åse den katastrofala situation, som är rådande
både för personalen och för barnaföderskorna. Det var därför jag framställde
min enkla fråga. Jag ber att i alla fall få uttala den förhoppningen, att statsrådet
Mossberg gör vad som är möjligt att göra för att man icke i fortsättningen
skall uppskjuta de planerade kurserna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr statsrådet Mossberg: Herr talman!
Jag tror att jag icke behöver understryka, att jag själv beklagar att man med
hänsyn till bostadsmöjligheterna icke kan ha mer än tre utbildningskurser
i gång samtidigt vid bammorskeläroanstalten i Stockholm. Såsom förhållandena
gestaltat sig i år, har det icke varit möjligt att ytterligare vidga
utbildningsramen. Fru Linderot vet lika väl som jag, att bostadsläget i
Stockholm för närvarande är ytterligt prekärt. Det finns, så vitt jag förstår,
inga reserver av bostäder att uppdriva med de medel som stå oss till buds.
Tusentals personer, som ha sitt yrkesarbete i Stockholm, äro för närvarande
utan hem. Jag inser alltså till fullo, att Stockholms stads myndigheter
ha mycket begränsade möjligheter att just i nuvarande läge kunna
vidtaga några särskilda åtgärder för att tillgodose bostadsbehovet för bammorskeelevema.
Det är mycket möjligt, att man när detta avtal slöts mellan
Stockholms stad och kronan — det var 1946 — betraktade 108 bostadsplatser
såsom tillräckligt. Man hade ju tänkt sig, att stockholmsanstalten
i stor utsträckning skulle driva undervisningen med elever, som tidigare
genomgått sjuksköterskeutbildning. Eftersom dessa undervisningskurser äro
kortare, skulle man få in fyra kurser på en tvåårsperiod med en sålunda
begränsad bostadstillgång. Nu har det visat sig vara mycket svårt att fylla
de kurser, som skulle rekryteras med sjuksköterskor. Man har fått taga in
personer utan sjuksköterskeexamen, och kurserna ha då blivit längre.

När det gäller att bedöma vad man från statsmakternas sida gjort i denna
fråga, vill jag allenast understryka, att genom den utvidgning av utbildningen,
som genomfördes år 1944, utbildningsprogrammet tredubblats. Detta
utvidgade program har hittills icke hunnit resultera i mer än fyra färdigutbildade
kurser, under det att vi ha sju kurser i gång för närvarande,
vilkas elever alltså inom den närmaste framtiden komma ut i förlossningsvården.
Det utbildningsprogram vi för närvarande ha verkar alltså i den
riktningen, att bristen på barnmorskor så småningom kommer att upphävas.

Jag delar emellertid till fullo fru Linderots uppfattning, att i nuvarande
läge allt som går att göra bör göras för att verkligen säkra detta utbildningsprograms
genomförande, så att vi så snart som möjligt få fram ett tillräckligt
antal bammorskeutbildade personer i landet. Men vi ha diskuterat
denna fråga förut, fru Linderot och jag, och vi ha varit överens om att
det är eu mångfald svårbemästrade faktorer, som inverkat och skapat det
läge vi för närvarande befinna oss i.

Fru Linderot: Ilcrr talman! Jag förslår svårigheterna, och jag sade också,
att del är gamla synder som vi nu få sona. Jag tänker på bur det var 1938.

108

Nr 33.

Tisdagen den 8 juli 1947.

Svar på fråga. (Forts.)

Då inskränkte man antalet barnmorskor från 3 000 till 1 000, tror jag, och
minskade alltså antalet elevplatser på läroanstalterna. Jag vet således, att
det är svårt. Men jag tycker ändå, att när Stockholms stad träffar en överenskommelse
med de statliga myndigheterna, bör man också kräva av staden
att den uppfyller vad den åtagit sig. Man har sagt mig, att man delat
upp alla de bostadssökande i Stockholm. Kategori 1) skulle vara de allra
svåraste katastroffallen bland enskilda personer, och kategori 2) skulle utgöras
av sjukhuspersonal och elevpersonal. Då menar jag, att de möjligheter
Stockholms stad har att bygga baracker borde utnyttjas i första hand
så, att sjukhusens behov bli tillgodosedda.

Jag undrar i alla fall, om icke det är en smula byråkrati med i spelet,
när herrarna göra upp dessa saker. Det kanske icke är så lätt att bakom siffrorna
se det lidande, som kvinnorna verkligen få utstå. Jag tror att vi kvinnor
förstå litet bättre vad som verkligen ligger bakom siffrorna. Därför
menar jag, att man skulle kunna hålla efter Stockholms stad htet mer än
vad man gjort här.

Chefen för inrikesdepartementet, herr statsrådet Mossberg: Herr talman!
För undvikande av missförstånd vill jag säga, att Stockholms stad icke
brustit i sina åtaganden. Jag tycker rättvisan kräver, att man konstaterar
detta. Enligt de uppgifter jag fått har Stockholms stad icke ursprungligen
åtagit sig att tillhandahålla mer än 108 bostadsplatser. Nu har det visat
sig i vår, att man skulle behöva ett större antal bostadsplatser, och detta
stegrade anspråk på platser har Stockholms stad icke kunnat i nuvarande
bostadsläge tillmötesgå.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande nr 244 och andra
lagutskottets utlåtande nr 53.

§ 6.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att statsutskottets
utlåtande nr 244 och andra lagutskottets utlåtande nr 53 skola
uppföras främst å morgondagens föredragningslista, andra lagutskottets utlåtande
nr 51 närmast efter konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 samt övriga
ärenden i den ordning de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472586