MILITIEOM BUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1947

STOCKHOLM 1947
IS A A C MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
4G8678

Innehållsförteckning.

Sid.

Allmän redogörelse lör militieombudsmansämbetets förvaltning................ 7

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed Jämförliga åtgärder.

1. Åtal mot värnpliktig officer för beordrande av straffexercis................. 13

2. Olämpligt uppträdande av officer genom handgriplig verkställighet av given

order om hårklippning.................................................. 14

3. Obehörigt beordrande av inskränkning i telefontrafiken.................... 14

4 o. 5. För kontroll över efterlevnaden av utfärdade permissionsbestämmelser har

militärpatrull å allmän väg hejdat även civila bilar och ha skott avlossats mot
bilar, som ej stannats. Åtal mot bataljonschef och kompanichef för oriktig eller

bristfällig ordergivning beträffande den anbefallda kontrollen................ 15

6. Värnpliktig har felaktigt efterspanats och genom polismyndighets försorg inställts
vid vederbörande regemente ....................................... 19

7 o. 8. Från värnpliktstjänstgöring frikallad har utan eget medgivande genom generalorder
ställts till chefens för armén förfogande för krigsplacering i viss befattning
samt i enlighet härmed — utan avseende å av honom företedd frisedel — ålagts

fullgöra krigstjänstgöring ................................................ 20

9. Åtal mot fältkrigsdomare för underlåtenhet att uppsätta fältkrigsrätts protokoll

m.m................................................................... 21

10. Värnpliktiga ha av förbandschef meddelats tillrättavisning för förmenta för seelser

— som förbandschefen icke själv iakttagit — utan att de värnpliktiga
dessförinnan erhållit tillfälle förklara sig.................................. 36

11. Åtal mot regementsofficer, som förordnats till förhörsledare, för det han låtit
förhör hållas av underordnad befattningshavare och därvid i protokollet angivit

sig själv som förhörsledare............................................... 40

12. Åtal mot ryttmästare för otillåten bestraffning genom utdelande av aga..... 48

13. Åtal mot officer för beordrande av straffexercis........................... 70

14. Åtal mot reservofficer i flottan för spritmissbruk.......................... 76

15 o. 16. Åtal mot fartygschef och vakthavande officer å fartyg för onykterhet i tjänsten 109

17. Våld å underordnade krigsmän........................................... 120

18. Åtal mot kompanichef för våld mot underordnad personal m. m. Tillika fråga

om användande av tilltalsordet »du»...................................... 122

19. Åtal för misshandel av underordnad krigsman............................. 135

20. Åtal mot officer för missfirmelse och brist i anständigt uppförande m. m..... 137

21. Åtal mot plutonchef för missfirmelse av underlydande..................... 145

22. Åtal mot löjtnant för missfirmelse av underordnad krigsman............... 151

23. Missfirmelse av underordnad krigsman.................................... 155

24. Missfirmelse av underordnad krigsman.................................... 157

25. Åtal mot fanjunkare för brist i anständigt uppförande..................... 165

26. Olämpligt uppträdande av sergeant....................................... 166

27. Åtal mot chef för furirskola för olämpliga yttranden samt för det han egenmäktigt
med en expeditionssax klippt håret på eleverna ................... 168

Sid.

28. Åtal mot kompanichef för oriktigt förfarande vid visitation av ett av en värnpliktig
disponerat skåp.................................................. 175

29. Otillåten efterforskning rörande uppgifter som publicerats i tidning. Tillika

fråga om vidtagande av ändring i förhörsprotokoll......................... 181

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Tillämpning av strafflagen för krigsmakten å personal tillhörande sjövärnskåren 192

2. Angående krigsdomstols behörighet....................................... 199

3. Avfattningen av krigsrätts fullfölj dshänvisning avseende icke häktad........ 203

4. Angående översändande för verkställighet av domsbesked och utslag rörande

häktad................................................................. 205

5. Promemoria med vissa anvisningar angående vad militär befälhavare har att

iakttaga beträffande häktad person m. m................................. 213

6. Befälhavares beslut om disciplinär bestraffning bör undertecknas först sedan

detsamma i alla delar erhållit sin slutliga utformning...................... 219

7. Angående innebörden av den vederbörande auditör åliggande skyldigheten

att kontrasignera bestraffningsbeslut i disciplinmål......................... 220

8. Angående överlämnande till underlydande befälhavare att besluta om tillrätta .

. 999

visning ................................................................ “““

9. Angående handläggning av ärenden rörande förlust av eller skada å krigsmaktens

egendom ............................................................... 223

10. Försummelse i fråga om verkställigheten av ådömda disciplinstraff.......... 225

11. Fråga om rätt för arrestant att för rakning erhålla tillgång till rakhyvel samt

att vid måltid begagna matkniv och matgaffel............................ 230

12. Fråga om vilka drycker som må åtnjutas av den som undergår disciplinstraff

av skärpt arrest........................................................ 931

13. Angående kvarhållande i tjänst av den som på grund av undergånget disciplinstraff
varit frånvarande från tjänstgöring................................. 234

14. I militärt straffregister för officerare skola införas jämväl bestraffningar som

ådömts före officersutnämningen......................................... 235

15. Angående utfärdandet av utdrag ur militärt straffregister.................. 235

16. Angående föreskrift om insändande av fotografi vid sökande av tjänst....... 237

17. Angående entledigande av personal tillsatt genom konstitutorial............. 238

18. Angående skyldighet för vederbörande befälhavare att utan ansökan entlediga

volontär som befunnits vara oförmögen till krigstjänst såsom vapenför under
återstoden av anställningstiden................. 241

19. Angående meddelande av avsked åt fast anställt manskap som visat sig olämpligt

för utbildning till underbefäl............................................. 245

20. Fråga om befogenhet för vaktmanskap att bruka vapen för genomförande av

tjänsteåtgärd........................................................... 247

21. Fråga om under vilka förutsättningar och i vilken omfattning militär personal

äger att för övningsändamål nyttja enskild mark.......................... 255

22. Angående undertecknande av kvitto å införselmedel....................... 264

23. Fråga huruvida cykel är att hänföra till sådan utredningspersedel, varom för mäles

i 100 § strafflagen för krigsmakten..^............................... 265

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

Sid.

Angående tillsättande av tjänst i succession efter innehavare av förordnande
att tills vidare vara byråchef hos justitieombudsmannen eller hos militieombuds mannen.

...............................................................

Angående det militära utredningsväsendet.................................

Angående beskaffenheten av militärhäkte.................................

Angående tillgodoräknande som fullgjord tjänstgöring av tid för verkställande
av disciplinstraff........................................................

270

271
291

299

Yttrande i anledning av remiss av framställning om upphävande av den i tjänstereglementet
för krigsmakten intagna föreskriften angående bestraffningars

och tillrättavisningars kungörande på order ..................................

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av ett genom överbefälhavarens
försorg upprättat förslag till bestämmelser angående militärt straffregister

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1946.

Militieombudsmannen Ivar Lamech Wieslander blev den 26 april 1946 utnämnd
till president vid hovrätten över Skåne och Blekinge från och med
den 1 oktober samma år samt avsade sig av denna anledning den 30 september
1946 uppdraget att vara riksdagens militieombudsman från och med
den 1 oktober 1946. På grund av denna avsägelse övertog jag jämlikt § 98
regeringsformen och § 68 riksdagsordningen i min egenskap av militieombudsmannens
ställföreträdare militieombudsmansämbetet. Den 30 oktober
1946 utsågs jag till militieombudsman och utsågs rådmannen Erik Anton
Wilhelmsson till min ställföreträdare.

Min företrädare begagnade sig av semester under tiden från och med den
18 till och med den 21 mars samt från och med den 1 juli till och med den
10 augusti 1946. På grund av sjukdom var min företrädare under tiden från
och med den 11 till och med den 15 juni 1946 oförmögen att sköta sin tjänst.
Jämlikt 17 § första stycket i den för militieombudsmannen gällande instruktionen
har militieombudsmansämbetet under nämnda tider föreståtts av mig
i egenskap av ställföreträdare för militieombudsmannen.

Inspektionsresor ha av min företrädare företagits till Kopparbergs, Uppsala,
Västmanlands, Älvsborgs, Östergötlands, Blekinge, Stockholms och Gotlands
län. Under dessa resor ha besökts:

Dalagruppen;

Upplands regemente;

Upplands flygflottilj;
flygkadettskolan;

Uppsala försvarsområde;
arméns underofficersskola;
försvarets läroverk;
straffängelset i Uppsala;

Västmanlands flygflottilj;
straffängelset i Västerås;
centrala flyg verkstaden i Västerås;
flygvapnets centrala skolor i Västerås;
flygvapnets intendenturförråd i Västerås;

Älvsborgs regemente;

Svea trängkår;
kronohäktet i Linköping;

Östgöta flygflottilj;

Brå valla flygflottilj;

Linköpings-Norrköpings försvarsområde;

Livgrenad j ärregementet;
garnisonssjukhuset i Linköping;

Östgöta luftvärnsregemente;

Karlskrona örlogsstation;

Sydkustens marindistrikt;

Karlskronaavdelningen;

Karlskrona örlogsvarv;
flottans sjömansskola;
kronohäktet i Karlskrona;

marinens centrala beklädnadsverkstad och tvättinrättning;

Blekinge kustartilleriförsvar;

Karlskrona kustartilleriregemente;

Blekinge flygflottilj;

Stockholms kustartilleriförsvar;

Vaxholms kustartilleriregemente;

Gotlands infanteriregemente;

Göta pansar livgardes kompani å Gotland;
sjunde militärområdet;

Gotlands artillerikår;

Stockholms luftvärnsregementes batteri å Gotland;
rannsakningshäktet i Visby;
vedettbåten Väktaren;

Gotlands tygstation;

sjunde militärområdets förråd i Tingstäde och Lärbro;
krigssjukhuset i Lärbro;

Gotlands kustartilleriförsvar;

Gotlands kustartillerikår;

flygvapnets anläggningar i Fårösund; samt

flygfältet i Bunge.

Därjämte har min företrädare i Stockholm för inspektion besökt:

fjärde militärbefälsstaben;
sjökarteverket;

försvarsstabens inrikesavdelning; samt
sjökarteverkets fartyg.

Av mig har företagits inspektion av:

centrala flygverkstaden i Arboga;
centrala flygmaterielförrådet i Arboga;
arméns intendenturförråd i Arboga; samt
försvarsväsendets radioanstalt.

Under inspektionsresorna ha vidare åtskilliga fältdepåer och fältförband
besökts.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen och
byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen samt i vissa fall därjämte
av en byggnadssakkunnig officer. För granskningen av vissa kassaförvaltningars
räkenskapshandlingar har militieombudsmannen såsom biträde anlitat
en intendenturofficer. Vid inspektionen av truppförband ha krigsrättsproto -

kollen, protokollen angående disciplinära bestraffningar och angående ärenden
rörande förlust av eller skada å krigsmaktens egendom, de militära straffregistren,
anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar, kassaförvaltningamas
räkenskapshandlingar samt handlingar rörande upphandling
och redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelser
granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner och materiel,
åt hygieniska förhållanden, utspisning och omhänderhavandet av de
värnpliktigas ransoneringskort samt åt socialvården. I samband med inspektionerna
av truppförband ha även arrestlokalerna besökts. De i förestående
redogörelse omnämnda besöken å allmänna straffanstalter ha avsett personer,
som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat
rannsakning inför sådan domstol.

Vid den av min företrädare företagna inspektionen av Älvsborgs regemente
studerades den enligt direktiv från försvarets centrala organisationskommitté
vid regementet försöksvis tillämpade organisationen, och antecknades
därom i protokollet bland annat följande. Den i fråga om handläggningen
av rättsärendena tillämpade organisationen innebär bland annat dels
en genomgripande omarbetning och modernisering av härtill hörande blanketter
och handlingar och dels att handläggningen av rättsärendena koncentreras
till en befattningshavare vid regementsexpeditionen. Den nya ordningen
synes i stort sett vara ändamålsenlig och dess genomförande torde
innebära en förbättring i förhållande till nu gällande ordning. Genom de nya
blanketterna samt genom särskilda kontrollkort som föras för varje ärende
torde handläggningen av rättsärendena icke oväsentligt förenklats varjämte
en effektiv kontroll erhålles å att gällande föreskrifter (bland annat om insändande
av uppgifter av olika slag till myndigheter m. m.) vederbörligen
iakttagas. Att handläggningen av rättsärendena centraliserats synes även vara
förenat med vissa väsentliga fördelar. Givetvis äro dock verkningarna härav
i praktiken i hög grad beroende på att den befattningshavare åt vilken dessa
ärenden uppdragas besitter erforderlig kompetens.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1946 års lag -

tima riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1946 från år 1945

balanserade ärenden till ett antal av ............................ 236

Under år 1946 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet.......................................... 812

enligt diariet över hemliga ärenden .............................. 5

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1946, utgör

alltså ........................................................ 1053

De ärenden, som tillkommit under år 1946, utgöras av:

ärenden inkomna från myndighet................................ 29

klagomål eller framställningar från enskilda...................... 217

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning ................................ 546

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. . . 25

Summa 817

Av de från år 1945 balanserade 236 ärendena ha 133 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 85 av ärenden, som uppkommit under
inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning

m. m. Ett ärende tillhörde gruppen »militieombudsmannens organisationsoch
förvaltningsärenden m. m.». 17 ärenden hade inkommit från myndighet.

Till behandling under år 1946 ha alltså förelegat 46 ärenden, som inkommit
från myndighet, 350 klagomål eller framställningar från enskilda, 631
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskningar m. m. samt 26 organisations- och förvaltningsärenden,
tillhopa 1 053 ärenden.

Av dessa ärenden ha

till annan myndighet hänvisats..................................

utan åtgärd avskrivits..........................................

på grund av återkallelse avskrivits ..............................

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
....................................................

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna..........................................

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd ......................

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef ....

föranlett annan åtgärd ........................................

och äro vid 1946 års utgång

under utredning ..............................................

på militieombudsmannens prövning beroende......................

426

210

154

Summa 1 053

Av hela antalet under år 1946 till behandling föreliggande ärenden (1 053)
ha under året slutbehandlats 826 medan till följande år balanserats 227.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1946 års början ännu icke slutligt prövade........................

anhängiggjordes under år 1946 ..................................

Summa 31

Av dessa åtal

ha under året slutligen avgjorts.................................. 22

äro vid årets slut på prövning beroende .......................... ^

Summa 31

Antalet inkommande klagomål har under första fredsåret undergått en väsentlig
sänkning. Under år 1946 nytillkommande klagomål utgjorde sålunda
217 mot 769 föregående år. Av en jämförelse med det genomsnittliga antalet
under tioårsperioden 1929—1938 inkommande klagomål, vilket uppgick till
82, framgår att hänvändelse till militieombudsmansämbetet alltjämt före -

kommer i betydligt större utsträckning än före kriget. Antalet inspektionsanmärkningar
(546) ligger alltjämt på samma nivå som under krigsåren och
överstiger det dubbla av medeltalet för åren 1929—1938, som utgjorde 246
ärenden. Under år 1946 har den från krigsåren kvarstående balansen kunnat
i det närmaste avarbetas.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1946
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Som bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen m. m.

Vad angår åtalen ha redogörelser ansetts böra lämnas endast för sådana,
vilka, såvitt vid ämbetsberättelsens färdigställande varit känt, under året prövats
av första domstol. Föratom de mål, för vilka redogörelse sålunda lämnas
i berättelsen, ha under året anhängiggjorts åtal mot:
bataljonsläkare för försummelse i tjänsten;
kommendörkapten för misshandel av underordnad; samt
fältkrigsdomare för tjänstefel.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» ha huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund
av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Stockholm den 10 januari 1947.

NILS REGNER

P. O. Hainer.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1. Åtal mot värnpliktig officer för beordrande av straffexercis.

Ämbetsberättelsen till 1946 års riksdag innehåller (s. 30 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot värnpliktige fänriken
nr 411-44-27 Ingemar Sundin för det han genom att såsom straff för förment
indisciplinärt uppträdande underkasta värnpliktige nr 265-45-25 E.
Andersson enskild övning i bland annat gevärsföring, hälsning och marschanträde
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten. Såsom av redogörelsen framgår
meddelade regementskrigsrätten vid Södermanlands pansarregemente den 5
juli 1945 utslag i målet. Krigsrätten ansåg det icke genom vad i målet förekommit
styrkt, att Andersson ålagts nämnda övning som straff för förment
indisciplinärt uppträdande, men fann med hänsyn till den tid och de omständigheter
i övrigt, under vilka övningen ägt rum, att Sundin genom sitt förfarande
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten och dömde Sundin härför
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten till arrest utan bevakning i tre dagar.
Redogörelsen utvisar jämväl, att militieombudsmannen i skrivelse till
överkrigsfiskalsämbetet den 18 juli 1945 anmodat ämbetet att i krigshovrätten
överklaga krigsrättens utslag samt därvid yrka att militieombudsmannens
i målet förda talan måtte bifallas och att strängare straff måtte ådömas
Sundin. \

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 15 mars 1946 och yttrade
därvid.

Enär av utredningen måste anses framgå, att Sundin ålagt Andersson ifrågavarande
enskilda övning såsom straff för indisciplinärt uppträdande,

alltså och med hänsyn till omständigheterna i övrigt prövar krigshovrätten
lagligt på det sätt ändra överklagade utslaget, att det straff Sundin jämlikt
det av krigsrätten åberopade lagrummet förskyllt bestämmes till disciplinstraff
av vaktarrest sex dagar, från vilket straff skall avräknas det Sundin av
krigsrätten ådömda och av honom enligt inkommet bevis redan utståndna
straffet, varvid en dags arrest utan bevakning skall anses svara mot en halv
dags vaktarrest och brutet dagatal vara förfallet.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

2. Olämpligt uppträdande av officer genom handgriplig verkställighet av

given order om hårklippning.

Ämbetsberättelsen till 1946 års riksdag innehåller (s. 42 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmarmen mot löjtnanten K. E. Nilsson anhängiggjort
åtal för oförstånd i tjänsten, bestående däri att Nilsson medelst en verktygssax
inför truppen verkställt klippning av håret å vice korpralen nr 22-8-46
Gunnar östlund, som därvid fått intaga knästående ställning, östlund biträdde
ansvarsyrkandet. Såsom av redogörelsen framgår meddelade regementskrigsrätten
vid Upplands flygflottilj utslag i målet den 28 september
1945. Krigsrätten fann därvid Nilssons förfarande innefatta oförstånd i tjänsten
och dömde honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att undergå
vaktarrest i fyra dagar. Redogörelsen utvisar jämväl att militieombudsmannen
i skrivelse den 18 oktober 1945 till överkrigsfiskalsämbetet anmodat ämbetet
att i krigshovrätten överklaga krigsrättens utslag samt därvid yrka att
Nilsson måtte ådömas strängare straff.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 12 mars 1946 och fann därvid
ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Obehörigt beordrande av inskränkning i telefontrafiken.

Ämbetsberättelsen till 1946 års riksdag innehåller (s. 138 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot fänriken Curt von Essen anhängiggjort
åtal för oförstånd i tjänsten. Såsom av redogörelsen framgår meddelade
regementskrigsrätten vid Norrlands artilleriregemente utslag i målet den 25
april 1945. Krigsrätten fann utrett att — sedan militärbefälhavaren för andra
militärområdet efter framställning erhållit medgivande att för vinterfälttjänstövning
i Härjedalen under tiden den 27 februari—den 9 mars 1944 disponera
ett flertal telefonstationer därstädes, bland andra Bruksvallarna, samt
efter det ett i övningen deltagande kompani den 4 mars under snöstorm
förlorat fem man — von Essen under tjänstgöring som underkommendant
i Bruksvallarna och med anledning av olyckshändelsen givit den militära
personalen vid därvarande telefonväxel order bland annat om att samtal,
som avsåge förfrågningar angående olyckan, ej finge släppas fram över
Bruksvallarna. Väl hade von Essen genom utfärdandet av denna order förfarit
felaktigt under utövningen av sin tjänst, men enär med hänsyn till de
förhållanden, varunder ordern tillkommit, densammas utfärdande skäligen
icke borde för von Essen medföra ansvar, blev åklagarens i målet mot von
Essen förda talan av krigsrätten ogillad. Redogörelsen visar jämväl att militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 4 maj 1945 an -

modat ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget under yrkande om bifall
till den mot von Essen förda talan.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 28 december 1945 och anförde
därvid.

Enär von Essen, såsom krigsrätten funnit, genom utfärdandet av ifrågavarande
order gjort sig skyldig till tjänstefel,

samt omständigheterna i målet icke kunna anses vara sådana, att von Essen
bör undgå ansvar för vad han låtit komma sig till last,

prövar krigshovrätten lagligt att, med ändring av krigsrättens utslag, döma
von Essen, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, för oförstånd i
tjänsten att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning sex dagar.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av hovrättsråden Johansson och Behrman samt t. f. krigshovrättsrådet
Adde, voro översten Evers och kommendören friherre Beck-Friis skiljaktiga
och yttrade att de ej funno skäl göra ändring i krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4 och 5. För kontroll över efterlevnaden av utfärdade permissionsbestämmelser
har militärpatrull å allmän väg hejdat även civila bilar och ha skott
avlossats mot bilar, som ej stannats. Åtal mot bataljonschef och kompanichef
för oriktig eller bristfällig ordergivning beträffande den
anbefallda kontrollen.

Ämbetsberättelsen till 1946 års riksdag innehåller (s. 154 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot majoren Sören Tilly
och löjtnanten A. Lundgren. Vid regementskrigsrätten vid Jönköpings-Kalmar
regemente — där vederbörande krigsfiskal jämväl förde talan om ansvar
mot värnpliktige sergeanten nr 379-1-31 Josef Älvar Olsson — anförde
krigsfiskalen till utförande av åtalet mot Tilly och Lundgren följande: Ansvar
yrkades å Tilly för det denne utan att vara därtill befogad utfärdat
en bataljonsorder om permittentkontroll, enligt vilken kontrollpatrullen
skulle hejda den civila trafiken. Å Lundgren yrkades ansvar för det han,
utan att söka skaffa sig visshet om bataljonsorderns rätta tolkning, utfärdat
en kompaniorder om permittentkontroll, enligt vilken kontrollpatrullen
skulle hejda den civila trafiken. Dessutom yrkades ansvar å envar av Tilly
och Lundgren antingen för det han genom sin omförmälda order anbefallt,
att den civila trafiken skulle hejdas på sätt som skett, det vill säga eventuellt
även genom användande av skjutvapen, eller, därest ordern icke kunde anses
ha haft denna innebörd, för det han icke lämnat några föreskrifter om de
medel, med vilka den civila trafiken finge hejdas. Även om ifrågavarande
order icke kunde anses ha inneburit, att den civila trafiken skulle hejdas,
hade de i allt fall varit så otydliga, att de lätteligen kunnat missförstås. På

grund härav yrkades slutligen ansvar å Tilly och Lundgren för det de lämnat
underordnat befäl utan erforderlig ledning beträffande kontrollens omfattning
och medlen för dess genomförande. Ansvarsyrkandena grundade sig
i samtliga fall på 130 § strafflagen för krigsmakten.

Av trafikbilägaren Helge Jansson och bataljonsläkaren Erik Brattström
framställdes yrkanden om skadestånd.

Såsom framgår av redogörelsen meddelade regementskrigsrätten utslag i
målet den 15 december 1944. Regementskrigsrätten fann väl militär myndighet
icke ha varit berättigad att i förevarande fall utan tillstånd av vederbörande
civila polismyndighet hejda civil trafik på allmän landsväg, och
att förty Tilly och Lundgren vid ordernas utfärdande förfarit felaktigt. Med
hänsyn till vid tillfället rådande beredskapsförhållanden och ofullständigheten
i gällande bestämmelser på ifrågavarande område, ansåg emellertid
regementskrigsrätten denna felaktighet icke vara av beskaffenhet att för dem
böra föranleda ansvar. Vid sådant förhållande och då det ej heller i övrigt
visats, att Tilly och Lundgren gjort sig skyldiga till straffbart förfarande,
blevo mot dem i målet framställda ansvarsyrkanden ogillade. Regementskrigsrätten,
som fann att Olsson genom sin åtgärd att avlossa skott för hejdande
av trafik gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, dömde denne jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten att för vad han sålunda låtit komma
sig till last undergå arrest utan bevakning i åtta dagar samt förpliktade honom
att i skadestånd utgiva till Jansson 238 kronor 47 öre och till Brattström
19 kronor 60 öre.

Redogörelsen utvisar jämväl att militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet
den 3 januari 1945 anmodat ämbetet att i krigshovrätten
överklaga regementskrigsrättens utslag samt därvid yrka bifall till de av
militieombudsmannen vid regementskrigsrätten mot Tilly och Lundgren
framställda ansvarsyrkanden. Även Olsson anförde besvär över regementskrigsrättens
utslag.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 21 december 1945 och
yttrade därvid.

Krigshovrätten finner ej skäl göra ändring i krigsrättens utslag, såvitt rörer
Tilly och Olsson, eller i vad därigenom åtalet mot Lundgren för att den av
honom utfärdade kompaniordern inneburit hejdande av den civila trafiken
lämnats utan bifall.

Vidkommande åtalet mot Lundgren i övrigt har, såsom krigsrätten anfört,
Lundgren icke anbefallt, att den civila trafiken skulle hejdas genom användande
av våld och giver utredningen i målet icke stöd för antagandet att
han vid orderns utfärdande avsett att så skolat ske.

Såsom chef för andra kompaniet eller sålunda den, som haft ansvaret för
att de från detta kompani utgående patrullerna instruerats angående sättet
och medlen för permittentkontrollens utövande, har det emellertid ankommit
på Lundgren — som bort inse, att det i förevarande fall icke varit fråga
om ett egentligt bevakningsuppdrag och att vid denna tid civila vägfarande

haft avsevärt mindre förståelse för militära kontrollåtgärder i Småland än
i gränstrakterna mot Norge — att lämna Olsson såsom patrullchef otvetydiga
föreskrifter till förhindrande av våldshandlingar mot civila trafikanter.
Detta har Lundgren uraktlåtit och därigenom medverkat till uppkomsten
hos Olsson av det missförstånd, som i sin tur lett till de båda olycksskotten.

Enär den skjutning med skarp ammunition, som förekommit under permittentkontrollen,
inneburit en allvarlig fara för skada å människor till liv
eller hälsa, anser krigshovrätten, att Lundgren för den uraktlåtenhet, vartill
han på sätt ovan angivits gjort sig skyldig, icke kan undgå ansvar, och prövar
förty rättvist att, med ändring av krigsrättens utslag, såvitt rörer Lundgren,
i så måtto bifalla överkrigsfiskalsämbetets fullföljda talan mot honom,
att Lundgren dömes jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att för berörda
försummelse i tjänsten undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i
fyra dagar.

Från detta utslag, som avfattats enligt t. f. krigshovrättsrådet Addes av
hovrättsrådet Johansson biträdda mening, voro översten Evers, kommendören
Muhl och hovrättsrådet Behrman skiljaktiga.

Belirman, med vilken Evers instämde, utlät sig:

»Jag finner ej skäl att i anledning av Olssons besvär göra ändring i krigsrättens
utslag.

Vad beträffar åtalet mot Tilly och Lundgren finner jag, lika med krigsrätten,
att dessa väl förfarit felaktigt genom att rörande den tillämnade permittentkontrollen
utfärda order, vilkas verkställande måst innebära den civila
trafikens hejdande, men att vad sålunda förekommit icke bör för dem
medföra ansvar.

Varken Tilly eller Lundgren kan anses ha genom ifrågavarande order anbefallt
eventuellt användande av våld för den civila trafikens hejdande. Däremot
ligger det Tilly och Lundgren till last att de icke meddelat otvetydiga
föreskrifter till förhindrande av våldshandlingar mot civila trafikanter vid
permittentkontrollens utövande. Emellertid framgår av utredningen, att det
förband, varom nu är fråga, den 10 oktober 1944 —- eller således dagen innan
de två bilarna beskötos — hemkommit från norska gränsen och att under
tjänstgöringen därstädes vid upprepade tillfällen förekommit permittentkontroll
å allmän väg utan att därvid inträffat något som varit ägnat att
fästa vare sig Tillys eller Lundgrens uppmärksamhet å behovet av dylika
föreskrifter. Det måste vid sådant förhållande anses ursäktligt, att de icke
vid anordnandet av nu ifrågavarande permittentkontroll beaktade den därmed
förenade faran för händelser av förevarande art.

Jag prövar förty rättvist fastställa krigsrättens utslag jämväl i vad åtalet
mot Tilly och Lundgren därigenom lämnats utan bifall.»

Mulil yttrade:

»Jag finner ej skäl att i anledning av Olssons besvär göra ändring i krigsrättens
utslag.

Vidkommande överkrigsfiskalsämbetets mot Tilly och Lundgren fullföljda
talan, har det, enligt min mening, ålegat såväl Tilly som Lundgren såsom
tjänsteplikt alt i samband med utfärdandet av bataljonsordern respektive
kompaniordern lämna underlydande befäl erforderliga anvisningar om sättet
för permittentkontrollens utövande samt angiva de maktmedel, som varit tilllåtna
för kontrollens genomförande.

Delta ha Tilly och Lundgren uraktlåtit och därigenom medverkat till
uppkomsten hos Olsson av det missförstånd, som lett till de två olycksskotten.

2 —468(178. Mililicombudsmarmens ämbetsberättehe.

Jag prövar förty rättvist att, med ändring av krigsrättens utslag i denna
del, döma en var av Tilly och Lundgren jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för den försummelse i tjänsten, vartill han gjort sig skyldig, till
disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra dagar.»

över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen underdåniga
besvär under yrkande om bifall i alla delar till åklagarens mot Tilly och
Lundgren förda talan, varjämte militieombudsmannen beträffande Lundgren
yrkade att det denne ådömda straflet måtte skärpas.

Kungl. Mcij.t meddelade utslag i målet den 29 mars 1946 och fann därvid
ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening, som
uttalats av justitierådet Stenbeck och generalen Nygren samt justitieråden
Alsén och Sterzel, voro justitierådet Geijer, viceamiralen Lindsström och justitierådet
Ljunggren skiljaktiga.

Justitierådet Geijer anförde.

»Såsom domstolarna funnit har Tilly genom den av honom utfärdade bataljonsordern,
vars genomförande förutsatte hejdande av den civila biltrafiken
på landsvägen, handlat felaktigt. Samma fel har kommit att vidlåda
Lundgrens order till Olsson; och Lundgren, vilken icke, såsom lämpligen
bort ske, hos Tilly inhämtat närmare instruktioner angående bataljonsorderns
rätta tolkning i berörda hänseende, har härigenom, ehuru icke i samma
grad som Tilly, åsidosatt tillbörlig omtänksamhet. Lika med domstolarna
finner jag dock vad sålunda förekommit icke vara av beskaffenhet att för
Tilly eller Lundgren föranleda ansvar.

Vad därefter angår åtalet, såvitt det avser bristande fullständighet vid ordergivningen
med avseende å rätten att bruka maktmedel vid den anbefallda
permittentkontrollen, bör denna fråga bedömas med hänsynstagande till att
en ordergivande befälhavare med nödvändighet äger förutsätta kunskap hos,
underlydande befäl om gällande regler av mera allmän innebörd, i föreliggande
fall särskilt vad soldatinstruktionen för infanteriet innehåller om vakters,
patrullers och posters befogenhet att använda våld. Om än därstädes
icke meddelats något uttryckligt förbud mot våld såsom medel för genomförande
av uppdrag av sådant slag som det nu ifrågavarande, kan dock den
noggrannhet, varmed vissa fall, då våld får brukas, blivit angivna, knappast
lämna rum för tvivel om det otillåtna i att under förhållanden sådana som
de förevarande tillgripa våld.

Med hänsyn därtill kan det — även om det ej sällan måste anses lämpligt
eller nödigt att vederbörande befälhavare vid sidan av den egentliga ordergivningen
lämnar underlydande personal närmare instruktioner till förebyggande
av missförstånd och felgrepp — icke läggas Tilly till last såsom tjänstefel
att han icke i samband med den ifrågavarande bataljonsordern meddelat
kompanicheferna ytterligare föreskrifter i det avseende varom nu är fråga.

Anledning föreligger icke att skärpa det straff som ådömts Lundgren.

På grund av vad sålunda anförts lämnar jag besvären utan bifall.»

Justitierådet Ljunggren yttrade.

»Jag finner ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag såvitt angår
åtalet mot Lundgren.

Beträffande åtalet mot Tilly finner jag, att Tilly förfarit felaktigt genom
utfärdande av ifrågavarande bataljonsorder, som måste anses ha inneburit
att för den anbefallda permittentkontrollen den civila trafiken på allmän
väg skulle hejdas. Med hänsyn till av krigsrätten anmärkta omständigheter

bör likväl, såsom domstolarna funnit, denna felaktiga order i och för sig
icke skäligen föranleda ansvar för Tilly.

Då emellertid Tilly på grund av förhandenvarande omständigheter bort
inse, att för undanröjande av risk för missuppfattning ordern bort kompletteras
med anvisning, att våld icke finge användas för hejdande av den civila
trafiken å vägen,

men Tilly, som icke själv synes ha haft klart för sig vilka maktmedel, som
skulle stå de utsända patrullerna till buds, underlåtit att lämna erforderlig
anvisning i berörda hänseende,

finner jag, att Tilly genom denna sin uraktlåtenhet gjort sig skyldig till
försummelse i tjänsten.

Jag prövar förty lagligt att, med ändring av krigshovrättens utslag såvitt
angår Tilly, på det sätt bifalla militieombudsmannens talan mot honom, att
jag jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten dömer Tilly att för nämnda
försummelse i tjänsten undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i
fyra dagar.»

Viceamiralen Lindsström yttrade.

»Jag finner ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag såvitt angår
åtalet mot Lundgren.

Beträffande åtalet mot Tilly finner jag, att det under förhandenvarande
omständigheter ålegat Tilly såsom tjänsteplikt att i samband med utfärdandet
av bataljonsordern lämna underlydande befäl erforderliga anvisningar
om sättet för permittenlkontrollens utövande samt angiva de maktmedel,
som varit tillåtna för kontrollens genomförande. Detta har Tilly uraktlåtit
och därigenom medverkat till uppkomsten hos Olsson av det missförstånd,
som lett till de två olycksskotten.

På grund härav instämmer jag i det slut vartill justitierådet Ljunggren
kommit.»

6. Värnpliktig har felaktigt efterspanats och genom polismyndighets försorg
inställts vid vederbörande regemente.

Ämbetsberättelsen till 1946 års riksdag innehåller (s. 170 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot värnpliktige sergeanten nr 890-2-24
Edw. A. Sandberg anhängiggjort åtal för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt.
Av redogörelsen framgår, att regementskrigsrätten vid Vaxholms
kustartilleriregemente, där värnpliktige nr 426-46-18 Rikard Hartvig Emanuel
Larsson yrkade att av Sandberg utfå skadestånd, meddelade utslag i
målet den 16 mars 1945. Krigsrätten fann utrett att Larsson den 29 februari
1944 i enlighet med erhållen order inställt sig till tjänstgöring vid visst förband
men samma dag hempermitterats såsom övertalig å förbandet, samt
att Sandberg, som därvid tjänstgjort såsom inmönstringsförrättare, underlåtit
att göra vederbörliga anteckningar om inställelsen och sedermera i tro
att Larsson underlåtit att inställa sig rapporterat denne som utebliven, vilket
föranlett att Larsson efterspanats och genom polismyndighets försorg
införts till Svea livgardes kasern i Stockholm. Sandberg dömdes av krigsrätten
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att för vårdslöshet i fullgörande
av tjänsteplikt undergå arrest utan bevakning två dagar, varjämte
Sandberg förpliktades att till Larsson utgiva skadestånd med tolv kronor 70

öre. Av redogörelsen framgår vidare att krigsrättens utslag överklagats av
Sandberg samt att krigshovrätten i utslag den 30 november 1945 ej funnit
skäl göra ändring i krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7 och 8. Från värnpliktstjänstgöring frikallad har utan eget medgivande
genom generalorder ställts till chefens för armén förfogande för krigsplacering
i viss befattning samt i enlighet härmed — utan avseende å av honom
företedd frisedel — ålagts fullgöra krigstjänstgöring.

Ämbetsberättelsen till 1946 års riksdag innehåller (s. 180 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot generalmajoren, friherre Samuel Lars
Åkerhielm, och överstelöjtnanten Alfred Eklund anhängiggjort åtal. Av vederbörande
krigsfiskal fördes vid Särskilda krigsrätten i Stockholm talan
om ansvar å Åkerhielm och Eklund för det de gjort sig skyldiga till tjänsteförsummelse
och därigenom medverkat till att pastorsadjunkten Karl Domar
Skafte i Karlskoga, utan att därtill ha varit lagligen skyldig, fått fullgöra
militärtjänstgöring under tiden den 9 oktober—den 15 december 1941. Skafte
yrkade åläggande för Åkerhielm och Eklund att solidariskt till Skafte utgiva
skadestånd med 800 kronor. Såsom framgår av redogörelsen meddelade
krigsrätten utslag i målet den 15 november 1945. Krigsrätten fann därvid
utrett att Skafte, som den 11 februari 1934 frikallats och sålunda icke varit
krigstjänstgöringsskyldig, upptagits å ett inom försvarsstaben uppgjort, genom
generalorder den 29 juli 1941 fastställt förslag till krigsplacering av
präster och övrig personal för kulturell verksamhet vid armén, samt att
Skafte på grund härav av chefen för Göta ingenjörkårs detachement i Karlstad
—- oaktat Skafte åberopat för honom utfärdad frisedel — inkallats till
och fullgjort militär beredskapstjänstgöring under ovannämnda tid. Förslaget
till krigsplacering av präster med flera hade avgivits efter det ärendet
föredragits för Åkerhielm såsom ställföreträdande chef för försvarsstaben.
Eklund hade vid tiden för Skaftes militärinkallelse tjänstgjort såsom depåchef
för ovannämnda förband. Krigsrätten, som ogillade den mot Åkerhielm
förda talan, dömde Eklund för det han underlåtit att verkställa undersökning
i anledning av Skaftes invändning mot inkallelsen att jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning sex dagar. Eklund förpliktades
vidare att i skadestånd till Skafte utgiva 300 kronor. Redogörelsen utvisar
jämväl, att militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den
21 november 1945 anmodat ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget
såvitt rörde åtalet mot Åkerhielm samt därvid yrka bifall till den mot denne
i målet förda talan. Även Eklund fullföljde talan mot krigsrättens utslag.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 21 juni 1946 och utlät
sig därvid.

Krigshovrätten finner ej skäl göra ändring i överklagade utslaget, såvitt
rörer Åkerhielm, eller såvitt angår Eklund i ansvarsfrågan.

Vidkommande härefter den mot Eklund förda skadeståndstalan så enär
Skafte icke kan anses berätiigad till ersättning för annan skada än den som
uppkommit därigenom att Skafte under militärtjänstgöringen gått förlustig
inkomst av författarverksamhet,

samt denna skada i brist på närmare utredning icke kan skattas till mer än
100 kronor,

prövar krigshovrätten rättvist att, med ändring av krigsrättens utslag i
denna del, bestämma det belopp, Eklund har att i skadestånd till Skafte utgiva,
till allenast 100 kronor.

Detta utslag innefattade den sammanstämmande mening som uttalats av
generalmajoren von der Lancken, viceamiralen Simonsson, adjungerade ledamoten
Lundin och t. f. krigshovrättsrådet Ringdén. Hovrättsrådet Johansson
fann ej skäl göra ändring i krigsrättens utslag.

över krigshovrättens utslag anförde Eklund besvär.

Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. Åtal mot fältkrigsdomare för underlåtenhet att uppsätta fältkrigsrätts

protokoll m. m.

Vid en av militieombudsmannen i april månad 1944 förrättad inspektion
inom Kiruna försvarsområde framställdes i olika hänseenden anmärkningar
med avseende å protokollen dels för fältkrigsrätten vid Gällivare försvarsområdes
stab, och dels för fältkrigsrätten vid den för Kiruna och Jokkmokks
försvarsområden gemensamma staben. (Den förstnämnda fältkrigsrätten
upphörde den 12 februari 1943, varvid den senare fältkrigsrätten inrättades.)
I anledning härav hölls av byråchefen å militieombudsmansexpeditionen förberedande
förhör med advokaten Håkan Gustavson i Piteå, som under tiden
den 18 januari 1943—den 31 mars 1944 tjänstgjort som fältkrigsdomare. Därefter
har i ärendet infordrats viss utredning dels från befälhavaren för
Kiruna och Jokkmokks försvarsområden, dels från fångvårdsstyrelsens avdelning
för straffregistret, och dels från häradshövdingen Tord Sandström
— vilken tjänstgjort som fältkrigsdomare vid den förstnämnda fältkrigsrätten
—, varjämte Gustavson blivit av landsfogden i Norrbottens län ytterligare
hörd i saken. Av den företagna utredningen framgår bland annat
följande.

Av fältkrigsrättens protokoll voro vid inspektionen å försvarsområdesstabens
expedition tillgängliga allenast protokollen för fältkrigsrätten vid Gällivare
försvarsområdes stab för åren 1941 och 1942. Protokollen för sistnämnda
år voro upplagda i två särskilda serier. I den ena serien, vilken syntes
avse mål i vilkas handläggning Sandström tjänstgjort som civil ledamot av
fältkrigsrätten, hade de olika målen upptagits under .särskilda paragrafer.

Den andra serien, i vilken målen numrerats i ny följd, syntes avse mål vid
vars första handläggning Gustavson varit civil ledamot av fältkrigsrätten. I
den förstnämnda serien saknades §§ 2, 28, 39—49, 53, 61, 64—67 och 69—
70. I den senare serien kunde återfinnas allenast protokoll avseende mål upptagna
under nr 1 och nr 6 för respektive den 11 och den 18 augusti 1942.
Till samtliga protokoll hade begagnats papper normal 4. Protokollen, vilka
icke voro inbundna, voro icke samlade för sig utan förvarades i pärmar
bland fö r h ö r s p ro 1 o k o 1 len i disciplinmål. Huruvida saköreslängd och föreskriven
rättsstatistik blivit i vederbörlig ordning upprättade kunde icke vid
inspektionen utrönas.

Vid det av byråchefen å militieombudsmansexp editionen den 28 april 1944
i Gällivare med Gustavson hållna förhöret anförde denne: Han hade år 1942
under Sandströms semester, slutet av juni—mitten av augusti, i dennes ställe
tjänstgjort som fältkrigsdomare. Under denna tid hade förekommit åtminstone
två sammanträden med krigsrätten. Det vore troligt att Gustavson
för den av honom häröver uppsatta domboken använt särskild nummerföljd.
Gustavson kunde icke erinra sig huru många mål och ärenden
som härvid förekommit. Detta torde emellertid framgå av de rättsstatistiska
uppgifterna. Domboken för dessa sammanträden hade av Gustavson överlämnats
till Sandström. Gustavson hade därefter, sedan Sandströms befattning
med fältkrigsrätten upphört, från och med den 18 januari 1943 till
och med den 31 mars 1944 tjänstgjort som civil ledamot av fältkrigsrätten
vid samtliga sammanträden med undantag för sammanträdet den 3 september
1943, då advokaten Hilding Gagge i Gällivare i stället tjänstgjort. Från
och med den 1 april 1944 vore Gagge förordnad till civil ledamot av fältkrigsrätten.
När Gustavson i januari 1943 tillträtt ifrågavarande tjänst hade
det endast funnits ett uppskjutet mål (protokoll den 7 januari 1943, § 4).
Gustavson hade icke till försvarsområdesbefälhavaren insänt några av fältkrigsrättens
protokoll för tiden från och med den 18 januari 1943. Han hade
icke ägt kännedom om att det ålegat honom att inom två månader, sedan
det mål varom protokollet handlar blivit av rätten slutligen handlagt, avlämna
detsamma till försvarsområdesbefälhavaren. Endast under de första
månaderna 1943 hade Gustavson i vederbörlig ordning uppsatt protokollen.
På grund av den stora ökningen i antalet mål hade arbetet härefter vuxit
honom helt över huvudet, varför han endast hunnit med att uppsätta protokollen
i sådana mål, som varit särskilt brådskande, samt i mål, där protokollen
varit av mera vidlyftig beskaffenhet. Då arreststraff ådömts hade
Gustavson genom särskilda skrivelser underrättat försvarsområdesbefälhavaren
om det ådömda straffet. I fråga om de flesta målen voro protokollen
alltjämt ouppsatta. Gustavson hade därför ej kunnat åsätta målen någon
paragraf- eller nummerbeteckning. Gustavson, som numera öppnat egen
advokatbyrå i Piteå, hade för avsikt att omedelbart färdigställa domboken.
Gustavson hade icke fört något diarium över målen, men hade i behåll samtliga
de order och andra handlingar samt de anteckningar som erfordrades
för uppsättande av protokollen. Gustavson framhöll att, enär han under den

tid, han tjänstgjort som civil ledamot av fältkrigsrätten, varit anställd som
Inträde å Gagges advokatbyrå, han ej kunnat betrakta sin verksamhet vid
fältkrigsrätten som sitt huvudsakliga arbete.

Vid det med Gustavson i Gällivare hålina förhöret antecknades att av
ifrågavarande dombok var uppsatt, dels av domboken för år 1943 §§ 6—8,
10—16 och 18—25, dels ock protokollen i 26 mål som under tiden den 2
juni 1943—den 28 februari 1944 handlagts vid fältkrigsrätten vid den för
Kiruna och Jokkmokks försvarsområden gemensamma staben.

Gustavson lämnade vid förhör den 1 november 1944 av landsfogden följande
redogörelse för sina anställnings- och arbetsförhållanden vid tiden för erhållande
av uppdraget såsom fältkrigsdomare och tiden därefter: Gustavson
var anställd såsom notarie i Gällivare domsaga till den 1 september 1942.
Under sommaren 1942 uppehöll Gustavson häradshövdingeämbetet under
Sandströms semester — cirka en månad — och åtog sig på begäran av denne,
som vid den tiden tjänstgjorde såsom fältkrigsdomare, att under Sandströms
semester även uppehålla fältkrigsdomarebefattningen. Från och med den 1
september 1942 anställdes Gustavson såsom biträdande jurist hos advokaten
Hilding Gagge i Gällivare. Då genom Sandströms utnämning från och med
1 januari 1943 till häradshövding i annan domsaga fråga uppkom om efterträdare
till Sandström såsom fältkrigsdomare, blev Gustavson uppringd av
Sandström med förfrågan, om han vore villig åtaga sig detta uppdrag. I
anledning av denna förfrågan konfererade Gustavson med sin arbetsgivare,
Gagge, varvid det mellan Gustavson och Gagge överenskoms, att Gustavson
skulle få åtaga sig det erbjudna uppdraget och utföra arbetet delvis på
tjänstetid mot avdrag på lönen motsvarande hälften av det arvode Gustavson
komme att uppbära i sin egenskap av fältkrigsdomare. Gustavsons villighet
att åtaga sig uppdraget liksom Gagges medgivande därtill byggde på
kännedom om huru mycket arbete nämnda syssla givit under Sandströms
tid. Därom ägde även Gagge kännedom, enär han under någon tid före
Sandström tjänstgjort såsom fältkrigsdomare i ifrågavarande fältkrigsrätt.
Efter denna överenskommelse mellan Gustavson och Gagge förklarade sig
Gustavson först till Sandström och senare vid en telefonförfrågan från
justitiedepartementet villig att åtaga sig uppdraget. Redan ett par månader
efter uppdragets erhållande visade det sig, att målens såväl antal som svårighetsgrad
väsentligt ökade, en ökning, som senare oavbrutet fortsatte. Det
visade sig därför, att Gustavson icke utan att allvarligt eftersätta sitt ordinarie
arbete såsom biträdande jurist å Gagges advokatbyrå kunde medhinna
uppsättande av protokoll i samtliga mål från sammanträdena utan
måste inskränka sig till uppsättande av protokollen i de viktigaste målen
och i de mål, vari protokoll beställdes, i förhoppning om att arbetsbördan
senare skulle lätta. Redan under första halvåret av år 1943 hade sålunda
uppkommit en arbetsbalans. Gustavson hade dock räknat med, att han om
icke tidigare dock skulle kunna arbeta bort denna balans under sommaren,
då den minskning av arbetet på advokatbyrån, som normalt inträffar på
sommaren, beräknades kunna ge möjligheter härtill. Det visade sig emel -

lertid dels att arbetet på advokatbyrån blev ovanligt betungande denna sommar
och dels att arbetet med fältkrigsdomaresysslan ytterligare ökade under
sommaren. Balansen hann sålunda icke avverkas under sommaren utan
ökade i fortsättningen ända till dess Gustavson från och med den 1 april 1944
på grund av avflyttning från Gällivare entledigades från fältkrigsdomaresysslan.
Efter ankomsten till Piteå hade Gustavson delvis avverkat balansen,
men större delen kvarstode dock fortfarande. Gustavsons nystartade byrå
i Piteå skötte han ensam utan skrivhjälp och hade av sitt arbete på byrån
varit så sysselsatt, att han hittills ej medhunnit uppsättande av samtliga
protokoll, som tidigare ej medhunnits. — Till belysande av den med fältkrigsdomaresysslan
förenade arbetsbördan ville Gustavson framhålla, att
sammanträdena företrädesvis hållits i Kiruna, då och då i Abisko och endast
någon enstaka gång i Gällivare, att förbindelserna norrut från Gällivare, där
Gustavson haft sin bostad, vore dåliga, så att ett sammanträde aldrig kunnat
avslutas samma dag som resan anträtts och att varje sammanträde inräknat
resorna därför i regel tagit minst två dagar i anspråk, samt att sammanträden
under Gustavsons tid såsom fältkrigsdomare förekommit i följande
omfattning:

1943.

Januari: två sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 19 mål;
Februari: två sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 12 mål;
Mars: tre sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 31 mål;

April: två sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 20 mål;

Maj: tre sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 30 mål;

Juni: fyra sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 29 mål (varav
ett sammanträde gällde utredning om en dödsolycka och tog en hel
dag i anspråk);

Juli: tre sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 25 mål;
Augusti: tre sammanträden, varvad förekommit sammanlagt 9 mål (varav
två av sammanträdena gällde vardera ett vidlyftigt mål angående
häktad);

September: sju sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 48 mål;
Oktober: sju sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 40 mål (delvis
rannsakning med häktad);

November: sex sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 40 mål (delvis
rannsakning med häktade);

December: fem sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 16 mål (två
sammanträden om vardera ett vidlyftigt mål).

1944.

Januari: fem sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 21 mål (varav
tre sammanträden gällde vartdera ett mål angående häktad);

Februari: fyra sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 28 mål (ett
sammanträde om ett vidlyftigt mål);

Mars: fem sammanträden, varvid förekommit sammanlagt 16 mål (varav en
rannsakning med häktad).

Gustavson uppgav vidare, att han under samma tid avgivit 171 skriftliga
yttranden av olika slag till olika befälhavare, av vilka yttranden många
föranlett vidlyftigt arbete, samt att han dessutom varje dag avgivit ett flertal
muntliga yttranden och råd per telefon.

Sandström anförde i avgivet yttrande: Protokollen med därtill hörande
handlingar för år 1942 hade Sandström tillställt försvarsområdesbefälhavaren,
§ 1 t. o. m. § 14 med skrivelse den 5 mars 1942, § 15 t. o. m. § 28 med
skrivelse den 9 juni 1942, § 29 t. o. m. § 38 med skrivelse den 3 september
1942 samt § 39 t. o. m. § 76 med skrivelse den 12 december 1942. Genomslagskopior
av samtliga dessa skrivelser funnes i Sandströms förvar. —
Saköreslängd hade i vederbörlig ordning upprättats. Under den tid Sandström
tjänstgjorde som civil ledamot av fältkrigsrätten hade endast i fem
fall bötesstraff ådömts, första gången den 15 december 1941, § 46, saköreslängden
expedierad den 17 samma december, andra gången den 29 samma
december, §§ 66 och 67, saköreslängden expedierad påföljande dag, tredje
gången den 12 juni 1942, § 34, saköreslängden expedierad den 26 samma
juni och slutligen fjärde gången den 4 november 1942, § 59, saköreslängden
expedierad påföljande dag. Angående expedieringen av saköreslängd under år
1942 torde som Sandström ville erinra sig finnas kantanteckning i domboken.
— Enligt skrivelse den 21 januari 1943 hade Sandström till försvarsområdesbefälhavaren
översänt föreskriven rättsstatistik för åren 1941 och
1942. Att Sandström ej tidigare översänt statistik för år 1941 hade berott på
att Sandström ansett sig i behov av denna statistik för upprättande av 1942
års statistik. -—- Av sparsamhetsskäl och då Sandström saknade kännedom
om förordningen den 12 juli 1907, nr 55, hade Sandström använt normalpapper
av klass 4 till fältkrigsrättens protokoll. -— Beträffande domboken
avseende de sammanträden under år 1942, då Gustavson tjänstgjort såsom
civil ledamot av fältkrigsrätten, framhöll Sandström att han från Gustavson
av sagda dombok endast erhållit protokoll avseende ett mål, upptaget under
nr 6 för den 18 augusti 1942. Detta mål hade uppskjutits till den 4 därpåföljande
september och handlades då under Sandströms ordförandeskap. I
skrivelse den 12 december 1942 hade Sandström tillställt försvarsområdesbefälhavaren
detta Gustavsons protokoll. Några rättsstatistiska uppgifter för
sammanträdena den 11 och den 18 augusti 1942 hade Gustavson icke såvitt
Sandström kunde finna tillställt honom.

Chefen för sektion III vid försvarsområdesstaben anförde i avgivet yttrande:
Jämlikt 2 § förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter skulle saköreslängd för fältkrigsrätt avse helt kalenderår.
Bötesbeslut skulle jämlikt samma förordning 4 § 4 mom. verkställas
på grund av avskrift av utslag, som från fältkrigsrätten översändes till
vederbörande befälhavare. Sandström hade emellertid i samtliga de fall, där
fältkrigsrätten dömt till böter, expedierat saköreslängd omedelbart efter utslagets
avkunnande. Dessa saköreslängder hade sedan från försvarsområdesstaben
för verkställighet översänts till den länsstyrelse, som haft alt indriva
böterna. Någon saköreslängd avseende helt kalenderår hade icke inkommit

till försvarsomradesstaben. Gustavson hade i vederbörlig ordning översänt
avskrift av bötesbesluten för verkställighet. Någon saköreslängd avseende helt
kalenderår hade från honom icke inkommit. Från Sandström hade rättsstatistik
inkommit den 22 januari 1943. Gustavson däremot hade, såvitt förda
diarier utvisade, ej insänt någon dylik statistik.

I ett senare från försvarsområdesbefälhavaren inkommet yttrande anförde
denne: Förnyad genomgång av handlingarna å expeditionen hade företagits,
varvid av ifrågavarande felande protokoll för år 1942 samtliga med undantag
av §§ 2 och 28 kommit tillrätta. Däremot hade § 75 ej påträffats, vilket
protokoll vid inspektionen dock ej anmärktes vara saknat. Tydligen hade de
senare tillrättaskaffade protokollen funnits å expeditionen då inspektionen
skedde, men ej förvarade i sådan ordning, att de därvid kunnat företes. -—
Beträffande anledningen till att protokollen icke blivit i enlighet med gällande
föreskrifter jämte saköreslängd och föreskriven rättsstatistik i vederbörlig
ordning inbundna, torde icke någon annan förklaring kunna givas, än
att arbetsbördan på försvarsområdesstaben varit ytterst pressande och personalen
i förhållande därtill otillräcklig. Ifrågavarande handlingar komme
emellertid nu att snarast i så fullständigt skick som möjligt samlas samt att
i föreskriven ordning inbindas och överlämnas till krigshovrätten.

Enligt vad försvarsområdesbefälhavaren i ett i krigshovrätten anhängigt
ärende meddelat hade av domboken för sammanträdet den 18 augusti 1942
jämväl återfunnits protokollen nr 4 och 5.

Vid den 29 juni 1945 av landsfogden företaget ytterligare förhör med Gustavson
anförde denne: För den tid Gustavson, efter det Sandström lämnat
Gällivare, uppehållit fältkrigsdomarebefattningen hade av Gustavson ännu
inga rättsstatistiska uppgifter sammanställts. Detta hade berott därpå att
Gustavson fortfarande icke uppsatt domboken beträffande alla av honom
handlagda mål. Följaktligen hade han icke haft tillräcklig översikt över materialet
för att kunna åstadkomma någon rättsstatistik. Gustavson ville meddela,
att statistiska centralbyrån anmält förhållandet till överkrigsfiskalsämbetet.
Anmälan hade varit hos Gustavson för yttrande, varvid Gustavson
hänvisat till de av landsfogden tidigare i ärendet upprättade polisförhörsprotokollen.
Ärendet vore för närvarande föremål för krigshovrättens prövning.
— Balansen kvarstode fortfarande oförändrad sedan tiden för landsfogdens
tidigare förhör i ärendet. I själva verket hade Gustavson ännu icke
i domboken uppsatt flera mål än dem, som förelågo färdiga vid militieombudsmannens
inspektion den 28 april 1944. Anledningarna härtill vore
följande. Den 1 maj 1944 hade Gustavson öppnat egen advokatverksamhet i
Piteå. Allt från begynnelsen hade Gustavson varit ensam på sitt kontor.
Göromålen därstädes hade redan från början blivit så många att Gustavson
icke haft någon som helst tid över för domboksskrivning. Gustavson hade
fastmera fått dragas med balans även beträffande det arbete, som hört till
advokatrörelsen. Därest Gustavson hade ägnat sig åt upprättandet av domboken,
hade han måst eftersätta sina klienters intressen på ett för dem menligt
sätt. Detta hade han för sin utkomsts skull icke ansett sig kunna göra.

Det hade varit Gustavsons avsikt att så fort sig göra låtit anställa en kontorist
för att sköta löpande skrivgöromål och i första hand efter Gustavsons
diktamen uppsätta domboken. De flesta av de mal, som kvarstode ouppsatta,
vore nämligen av den art att de utan vidlyftigare förberedelser kunde från
memorialet direkt neddikteras. Gustavson hade emellertid ännu icke lyckats
anställa någon kontorist, enär Gustavson icke kunnat erbjuda tillräckligt hög
betalning. Gustavsons advokatrörelse hade numera blivit så lönande att han
trodde sig kunna anställa en kontorist från den 1 september 1945. Skulle han
lyckas därmed, kunde han beräkna att ha domboken fullt färdiguppsatt vid
november månads ingång. Det material han hade till sitt förfogande vore
fullt tillräckligt för att rekonstruera domboken. Fullständiga memorial och
förhörsprotokoll funnes tillgängliga. Ett och annat utdrag ur det militära
straff registret felades möjligen, men kunde av Gustavson lätt införskaffas.

Från statistiska centralbyrån inhämtades att av Gustavson i egenskap av
t. f. fältkrigsdomare vid fältkrigsrätten vid Gällivare försvarsområdes stab
undertecknade rättsstatistiska uppgifter för den 11 och den 18 augusti 1942
enligt formulär 16 dit inkommit. Därav framgick att av fältkrigsrätten den
11 augusti 1942 handlagts två mål, betecknade med nr 1 och nr 2, och den
18 augusti åtta mål, betecknade med nr 4, 5, 6, 6 V2, 7, 8, 9 och 10. Samtliga
dessa mål förutom målet nr 6 hade samma dagar avgjorts genom slutligt
utslag. Sistnämnda mål hade avgjorts genom slutligt utslag den 4 september
1942, varvid Sandström tjänstgjort som fältkrigsdomare.

Sedan genom värnpliktige nr 613-67-35 Lindströms vållande korpralen nr
353-67-36 Mårtensson den 2 oktober 1943 blivit skadad av ett skott i vänstra
benet, hade fältkrigsrätten genom utslag den 8 december 1943 dömt Lindström
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att för försummelse vid utövande
av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av vaktarrest tio dagar, varjämte
fältkrigsrätten förklarat Mårtensson äga att i mån av befogenhet i särskild
rättegång föra talan mot Lindström angående skadestånd. Såsom ombud
för Mårtensson hade advokaten Albert Hansson i Härnösand i en den 14
april 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift —- under förmälan att
trots upprepade hänvändelser till Gustavson från såväl Mårtensson som Hansson,
varav den första torde ha kommit Gustavson tillhanda redan i juni
1944, det icke varit möjligt att från Gustavson utfå fältkrigsrättens protokoll
i målet — hemställt att, därest protokoll icke upprättats i målet, militieombudsmannen
ville föranstalta om ny och fullständig utredning i saken. —
Vid förhör av landsfogden den 29 juni 1945 anförde Gustavson härom: Anledningen
till att han icke kunnat expediera det beställda protokollet vore
givetvis att han ännu icke uppsatt berörda mål i domboken. Gustavson kunde
icke erinra sig vid huru många tillfällen Mårtensson påmint Gustavson
om den beställda utskriften. Troligen hade Mårtensson skrivit ett brev och
telefonerat vid tvenne tillfällen. För Mårtensson hade Gustavson icke uppgivit
den verkliga anledningen till att han icke kunnat expediera protokollet
utan allenast meddelat att protokollet snarast skulle utskrivas och expedieras.
Något hinder att sätta upp målet i domboken hade icke förelegat. Möj -

ligen hade ett militärt straffregisterutdrag saknats. Orsaken till att Gustavson
icke besvarat Hanssons brev hade helt enkelt varit den att Gustavson
icke kunnat avgiva någon godtagbar förklaring över sitt dröjsmål. Gustavson
hade dessutom blivit trött på att jämt komma med undanflykter och även
»skämts en smula». Gustavson ämnade emellertid nu offra några kvällstimmar
och sätta upp målet samt expediera utskriften. Gustavson ville i detta
sammanhang framhålla att Mårtensson enligt Gustavsons uppfattning icke
gärna kunde ha drabbats av någon rättsförlust genom Gustavsons dröjsmål.

Sedan landsfiskalen i Piteå norra distrikt på begäran av militieombudsmannen
besökt Gustavson för att söka närmare utröna vilka möjligheter
som förelåge att med ledning av de handlingar som funnes i Gustavsons förvar
rekonstruera de av Mårtensson begärda protokollen, meddelade landsfiskalen
den 3 september 1945 per telefon till militieombudsmansexpeditionen
att konceptprotokollen till nämnda mål numera blivit av Gustavson iordningställda
samt av denne överlämnats till landsfiskalen. Som Gustavson, enligt
vad han för landsfiskalen uppgivit, saknade möjlighet att för Mårtenssons
räkning verkställa utskrift av protokollen, insändes konceptprotokollen
av landsfiskalen till militieombudsmansexpeditionen. Hansson hade därefter
genom militieombudsmannens försorg tillställts avskrifter av protokollen.

I fråga om utslag den 16 februari 1943, § 22, varigenom värnpliktige nr
384-73-23 Nilsson jämlikt 49 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten dömts
att hållas i fängelse en månad anmärktes vid inspektionen att enligt anteckning
i protokollet straffuppgift expedierats först den 15 april 1943.

Vidare hade genom förfrågan hos fångvårdsstyrelsen utrönts
att straffuppgift avseende utslag den 11 augusti 1943, varigenom värnpliktige
nr 1363-45-27 Erik Vilhelm Larsson jämlikt 49 och 53 §§ strafflagen
för krigsmakten dömts att för rymning hållas i fängelse en månad, inkommit
till straffregistret först den 25 oktober 1943;

att straffuppgift angaende utslag den 18 januari 1944, varigenom värnpliktige
nr 322-72-25 Anders Sigurd Långdahl jämlikt 123, 124 och 125 §§
strafflagen för krigsmakten dömts att för övergivande av post hållas i fängelse
en månad, inkommit till straffregistret först den 4 mars 1944;

samt att beträffande utslag den 16 oktober 1943, varigenom värnpliktige
nr 431-73-35 Karl Gustav Erling Nilsson jämlikt 49, 52 och 53 §§ strafflagen
för krigsmakten samt 4 kap 1 och 2 §§ allmänna strafflagen för olovligt
undanhållande och rymning dömts att hållas i fängelse en månad oaktat
påstötning till Gustavson vid upprepade tillfällen från straffregistret, överhuvud
icke inkommit någon straffuppgift.

Gustavson anförde i denna del: Vad här anmärkts torde vara riktigt. Uppgifterna
hade från början blivit bortglömda, och insändandet hade skett antingen
efter påstötning eller sedan Gustavson själv erinrat sig, att uppgifterna
avglömts. Beträffande straffuppgiften för Karl Gustav Erling Nilsson kunde
Gustavson nu icke erinra sig, att han fått någon påstötning förrän efter
förflyttningen till Piteå. Biand de handlingar Gustavson medfört till Piteå

hade handlingarna rörande nämnda mål icke funnits, varför Gustavson då
icke kunnat sända den infordrade uppgiften. — Ett mycket stort antal mål,
vari frihetsstraff förekommit, hade avdömts av fältkrigsrätten. Här ifrågavarande
fall utgjorde därför en mycket ringa procent av samtliga de fall,
vari Gustavson haft att till straffregistret insända dylika uppgifter. Gustavson
hade alltid försökt att vara mycket noggrann, när det gällt mål angående
häktade och mål, vari frihetsstraff utdömts, och i sådana mål alltid försökt
vara försiktig, så att alla formella föreskrifter skulle iakttagas.

Gustavson framhöll slutligen i anledning av samtliga mot honom vid inspektionen
framställda anmärkningar: Gustavson vore visserligen medveten
om, att han på grund av bristande tid ej skött fältkrigsdomaresysslan på sådant
sätt som en sådan syssla bort skötas, men vad som försummats vore
dock uteslutande att hänföra till formella föreskrifter. Han hade alltid vinnlagt
sig om målens omsorgsfulla förberedelse och behandling vid fältkrigsrätten,
vilket han ansett vara det viktigaste vid skötseln av denna syssla.
Mot hans sätt att handlägga målen torde någon berättigad anledning till klander
icke kunna riktas. Gustavson ville också framhålla, att man vid bedömandet
av hans försummelser ej finge anlägga samma stränga betraktelsesätt
som när sådana försummelser lades en yrkesdomare till last. Man finge
ej glömma, att det här gällde ett uppdrag, som anförtrotts en vid domargöromål
oerfaren person och skulle skötas vid sidan av det ordinarie arbetet.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 5 oktober 1945 till överkrigsfiskalsämbetet följande.

Angående förande av protokoll vid fältkrigsrätt stadgas i 37 § militära
rättegångslagen att detta skall åligga rättens civile ledamot. I 38 § andra
stycket samma lag stadgas vidare att protokoll hållet vid fältkrigsrätt skall
tillika med därtill hörande handlingar inom två månader, sedan det mål varom
protokollet handlar blivit av rätten slutligen handlagt, av dess civile ledamot
avlämnas till den befälhavare, som förordnat fältkrigsrätten, d. v. s. befälhavaren
för den avdelning av krigsmakten, vid vilken fältkrigsrätten skall
hållas (se 23 § militära rältegångslagen). Till fältkrigsrätts protokoll skall
enligt förordningen den 12 juli 1907, nr 55 s. 1, användas normalpapper av
klass 2.

Om expediering av krigsrätts utslag lämnas i 61 § militära rättegångslagen
bland annat följande föreskrifter: Den ledamot i rätten, som har att föra
protokollet, skall uppsätta rättens beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats
för parterna, expediera detsamma. Angående tillhandahållande av
utskrift eller avskrift av fällkrigsrätts protokoll gäller enligt § 16 förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen, att där någon, till
vilken expedition i mål eller ärende, däri han är part, allenast på av honom
framställd begäran utfärdas, äskat dylik expedition, skall sådan hållas honom
tillgänglig inom fjorton dagar, eller i vissa fall kortare tid, från den
dag, då begäran om expeditionen framställts.

Enligt kungörelse den 26 november 1914 om uppgifter till straffregistret
och om registrets förande skola föreskrivna uppgifter till det av fångvårdsstyrelsen
förda straffregistret avsändas inom fjorton dagar efter utslagets
avkunnande och skall angående dagen då uppgift avsändes anteckning görax
å konceptutslaget. Det föreskrives att uppgift från krigsrätt skall undertecknas
av auditören, varmed när fråga är om fältkrigsrätts utslag torde få avses
rättens civile ledamot.

I förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning
av böter lämnas föreskrifter om verkställande av bötesbeslut som meddelats
av krigsrätt samt om upprättande av saköreslängd. För verkställande av
krigsdomstols bötesbeslut skall avskrift därav i erforderliga delar genast efter
dess meddelande i två exemplar avlämnas till vederbörande befälhavare
(§ 4 mom. 4). Krigsdomstols saköreslängd avser helt kalenderår och skall
jämte vederbörande befälhavares redovisning för verkställighet av krigsdomstols
bötesbeslut för varje år inom januari månad påföljande år av befälhavaren
avlämnas till länsstyrelsen (§§ 2 och 20). Av krigsrätt meddelat bötesbeslut
skall sålunda icke verkställas på grundval av utdrag av saköreslängden.

Uppgifter till rättsstatistiken skola enligt kungörelse den 23 december 1915
angående rättsstatistiken enligt fastställda formulär i den omfattning som å
formulären angivits lämnas bland annat från krigsrätterna. Beträffande de
föreskrivna uppgifterna skola enligt vad i kungörelsen stadgas iakttagas de
å formulären upptagna föreskrifter om ordningen för uppgifternas avlämnande
och anvisningar för formulärens ifyllande. Enligt av statistiska centralbyrån
meddelade anvisningar för ifyllande av det rättsstatistiska formuläret
16 skola uppgifterna införas i formuläret efter hand som utslagen meddelas.
För varje dag, a vilken utslag meddelats, skola de införda uppgifterna
undertecknas av auditören, vilken är för uppgifternas införande ansvarig.
Uppgift enligt formulär 16 skall från krigsrätt för varje kvartal insändas till
statistiska centralbyrån inom utgången av påföljande månad. Konceptexemplar
av varje uppgift enligt formuläret skall fogas vid domstolens protokoll
för det år uppgiften avser.

Kungl. Maj:t, som genom beslut den 28 januari 1941 bestämt att fältkrigsrätt
skulle tillsvidare vara inrättad vid Gällivare försvarsområdes stab, förklarade
den 12 februari 1943 att nämnda fältkrigsrätt skulle upphöra samt
förordnade att fältkrigsrätt tillsvidare skulle vara inrättad vid den för Kiruna
och Jokkmokks försvarsområden gemensamma staben i Kiruna. Enligt
förordnande av Kungl. Maj:t har Sandström under tiden den 28 mars
1941—den 5 februari 1943 varit civil ledamot (fältkrigsdomare) i den förstnämnda
fältkrigsrätten. Den 12 februari 1943 förordnade Kungl. Maj:t Gustavson
att tillsvidare vara civil ledamot (fältkrigsdomare) i den senare fältkrigsrätten.
Den 17 mars 1944 entledigades Gustavson från och med den 1
april 1944 från detta förordnande.

Beträffande fällkrigsrättens dombok för år 1941 har vid utredningen framkommit
att konceptexemplaren av de rättsstatistiska uppgifterna enligt formuläret
16, som skolat fogas vid domboken för nämnda år, av Sandström
till försvarsområdesbefälhavaren översänts först med skrivelse den 21 januari
1943. Enligt vad Sandström uppgivit hade anledningen till att han ej tidigare
insänt denna statistik varit att han ansett sig vara i behov av densamma
för upprättande av 1942 års statistik. Med hänsyn till att fältkrigsrättens
sista sammanträde år 1941 hållits den 29 december torde få anses att konceptexemplaren
av de rättsstatistiska uppgifterna för år 1941 bort — liksom
protokollen i de vid nämnda sammanträde avslutade målen — ha till försvarsområdesbefälhavaren
avlämnats inom två månader från nämnda dag,
eller senast den 28 februari 1942. Sandström har sålunda härvid gjort sig
skyldig till ett avsevärt dröjsmål.

Av fältkrigsrättens protokoll för år 1942, som avse mål och ärenden, vid
vars handläggning Sandström tjänstgjort som fältkrigsdomare, synas de med
§ 2, 28 och 75 betecknade protokollen ej ha kunnat tillrättaskaffas. Av de
till statistiska centralbyrån för detta år avgivna rättsstatistiska uppgifterna
framgår att de felande protokollen samtliga avse ärenden angående egendomsskada.
Jämväl dessa protokoll synas emellertid, enligt vad Sandström
uppgivit, ha av Sandström tillställts försvarsområdesbefälhavaren.

Vid fältkrigsrättens sammanträden den 11 och den 18 augusti 1942, varvid
Gustavson varit t. f. fältkrigsdomare, ha som av de rättsstatistiska uppgifterna
framgår handlagts sammanlagt tio mål. Endast protokollen till fyra
av dessa mål (nr 1 och 4—6) synas ha påträffats. De saknade målen avse
enligt rättsstatistiken samtliga ansvarstalan. I mål nr 2 har den tilltalade
ådömts straffarbete eller fängelse. Övriga i nämnda mål tilltalade ha ådömts
vaktarrest. Gustavson har uppgivit att protokollen för sammanträdena den
11 och den 18 augusti 1942 av honom överlämnats till Sandström. Emellertid
har Sandström förklarat att han från Gustavson av denna dombok endast
erhållit protokoll avseende ett mål, upptaget under nr 6 i protokollet
för den 18 augusti, vilket mål uppskjutits till den 4 därpå följande september
och då handlagts under Sandströms ordförandeskap. Med hänsyn till
vad sålunda förekommit och då de rättsstatistiska uppgifterna för den 11
och den 18 augusti 1942 upprättats synes det ej uteslutet att även protokollen
till målen nr 2, 6V2 och 7—10 av Gustavson uppsatts och avlämnats.

Sandström har medgivit att han till fältkrigsrättens protokoll för åren
1941 och 1942 använt normalpapper av klass 4. Att bättre papper ej använts
har, enligt vad Sandström uppgivit, föranletts av sparsamhetsskäl. Sandström
har även saknat kännedom om härutinnan gällande föreskrifter.

Sandström synes icke ha riktigt tillämpat gällande föreskrifter om expedierande
av utslag för verkställighet av fällkrigsrätts bötesbeslut och angående
upprättande av saköreslängd. Sålunda har Sandström i varje fall där
bötesstraff ådömts för straffets verkställande till försvarsområdesbefälhavaren
översänt särskild saköreslängd i stället för utslaget i målet. Någon

avskrift av saköreslängden har icke såsom lämpligen bort ske fogats vid
domboken (jfr instruktion för expeditionstjänsten vid armén mom. 171).

Av uppgifter som Gustavson lämnat framgår att under de sammanträden
med fältkrigsrätten under tiden den 18 januari 1943—den 31 mars 1944, då
Gustavson tjänstgjort som fältkrigsdomare, handlagts tillhopa 384 mål. Av
dessa synas vid inspektionstillfället ha i domboken uppsatts endast 44 mål.
Gustavson har uppgivit att han endast under de första månaderna efter det
han förordnats till fältkrigsdomare i vederbörlig ordning uppsatt domboken
för fällkrigsrättens sammanträden. Därefter hade Gustavson medhunnit uppsätta
protokollen allenast i »sådana mål som varit särskilt brådskande samt i
mål, där protokollen varit av mera vidlyftig beskaffenhet». Gustavson förklarade
vid ett annat tillfälle att han måst inskränka sig till uppsättande av protokollen
i de viktigaste målen och i de mål, vari protokoll beställdes. Vid militieombudsmannens
inspektion förklarade Gustavson att han hade för avsikt
att omedelbart färdigställa domboken. Senare, vid förhör den 1 november
1944, uppgav Gustavson att han efter ankomsten till Piteå delvis avverkat
balansen, men att större delen dock fortfarande kvarstode. Den 29 juni 1945
förklarade Gustavson vid förnyat förhör, att balansen fortfarande kvarstode
oföi’ändrad sedan det tidigare förhöret. I själva verket, förklarade Gustavson,
hade han ännu icke i domboken uppsatt flera mål än dem, som förelågo
färdiga vid militieombudsmannens inspektion den 28 april 1944.

Härutöver har Gustavson i september 1945 uppsatt fältkrigsrättens protokoll
den 16 och den 22 november samt den 8 december 1943 i ett mål mot
värnpliktige nr 613-67-35 Lindström med flera. Detta har av Gustavson
gjorts först efter ett stort antal framställningar sedan juni 1944 av målsäganden
att erhålla protokoll i målet och först sedan militieombudsmannen
anhållit att landsfiskalen i Piteå norra distrikt ville, därest Gustavson icke
inom viss kortare tid tillhandahölle protokollet, till militieombudsmannen
insända avskrifter av samtliga i Gustavsons förvar befintliga handlingar i
målet. Gustavson har dessförinnan vid olika tillfällen i såväl telegram som
skrivelse och vid förhör av landsfogden utlovat att viss dag eller inom viss
kortare tid iordningställa protokollet. Gustavsons försummelse i detta fall
att tillhandahålla protokoll är så mycket mer anmärkningsvärd som Gustavson
velat göra gällande att vad han som fältkrigsdomare försummat uteslutande
hänförde sig till uppfyllandet av formella föreskrifter. Det bör dock
ha stått klart för Gustavson att det för Mårtensson, som i fältkrigsrättens
utslag lämnats förbehåll till framtida skadeståndstalan, kunnat vara ett betydande
intresse att för tillvaratagande av sin rätt erhålla del av protokollen
i målet.

Gustavson har även i ett fall, där av statlig myndighet begärts protokoll
i visst mål, visat en anmärkningsvärd försumlighet. Sålunda bär militärbefälhavaren
för sjätte militärområdet — enligt vad militieombudsmannen
inhämtat av hos överkrigsfiskalsämbetet förvarade handlingar — i skrivelse
den 10 oktober 1944 till krigshovrätten anmält, att, sedan försvarets civilförvaltning
den 14 juli 1944 på uppdrag av försvarsdepartementet hos Kiruna

försvarsområdes stab anhållit om avskrift av fältkrigsrättens utslag den 30
mars 1943 i mål mot värnpliktige furiren nr 460-67-36 Svedin, samt denna
framställning vidarebefordrats till Gustavson, denne först efter upprepade
skriftliga och telegrafiska påstötningar i oktober 1944 tillställt civilförvaltningen
det begärda utslaget.

Gustavson har såsom anledning till sin underlåtenhet att uppsätta fältkrigsrättens
dombok åberopat att han icke medhunnit detta samt framhållit att
han, som varit anställd som biträde å Gagges advokatbyrå, ej kunnat betrakta
sin verksamhet vid fältkrigsrätten som sitt huvudsakliga arbete. Om förhållandena
varit sådana att det för Gustavson mött oöverstigliga svårigheter att bemästra
den arbetsbörda som åvilat honom bör det dock för Gustavson, som
fullgjort tjänstgöring i domsaga, ganska snart ha stått klart att situationen
var ohållbar och att det icke under några förhållanden finge förekomma
att uppsättandet av domstolens protokoll skötes på framtiden. Om ingen annan
utväg stått till buds torde Gustavson ha bort hos Kungl. Maj:t begära sitt
entledigande från uppdraget att vara fältkrigsdomare.

De mål som uppsatts i domboken ha, enär något sammanhängande protokoll
ej föreligger, icke kunnat förses med paragraf- eller nummerbeteckning. En
omedelbart efter vederbörande krigsrättssammanträde upprättad förteckning
över samtliga därvid förekomna mål och ärenden torde under förhandenvarande
förhållanden ha varit av värde. Om en sådan förteckning upprättats
hade även varje mål och ärende kunnat på förhand tilldelas vederbörlig
beteckning.

Gustavson har helt underlåtit att i enlighet med föreskrifterna i 38 § andra
stycket militära rättegångslagen till försvarsområdesbefälhavaren insända de
fältkrigsrättens protokoll, som av Gustavson iordningställts. Angående anledningen
härtill har Gustavson uppgivit att han saknat kännedom om nämnda
föreskrifter. Det förefaller emellertid mera sannolikt att Gustavson för att
icke röja de allvarliga försummelser, vartill han gjort sig skyldig genom
sin underlåtenhet att uppsätta protokollen, avsiktligt underlåtit att insända
några protokoll. Troligen har detta förfarande även bidragit till att betydligt
fördröja upptäckten av Gustavsons försummelser.

Sina skyldigheter i fråga om upprättande och insändande till statistiska centralbyrån
av rättsstatistiska uppgifter för fältkrigsrätten för tiden den 18
januari 1943—den 31 mars 1944 har Gustavson helt åsidosatt, varvid han
såsom skäl härför åberopat att enär domboken ej varit uppsatt han ej heller
kunnat upprätta någon statistik. Vad beträffar de rättsstatistiska uppgifterna
för år 1943 har överkrigsfiskalsämbetet genom ämbetsmemorial den 23 oktober
1944, efter anmälan av chefen för statistiska centralbyrån, ställt Gustavson
under åtal inför krigshovrätten med yrkande dels att Gustavson för den
försummelse vartill han härutinnan gjort sig skyldig måtte dömas till ansvar
enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, dels ock att han måtte åläggas att
vid verkande vite inom kortast möjliga tid insända de ifrågavarande uppgifterna
till krigshovrätten.

Gustavson har medgivit att han i vissa fall försummat att inom föreskriven

''3—468678. Militicombudsmannens ämbetsbcriittelsc.

tid avsända straffuppgifter till det av fångvårdsstyrelsen förda straffregistret.
Vad beträffar straffuppgiften angående värnpliktige nr 431-73-35 Nilsson
har Gustavson såsom skäl för att han, oaktat påstötningar från straffregistret,
överhuvud ej expedierat densamma, åberopat att handlingarna i nämnda mål
ej varit för honom tillgängliga i Piteå. Vad Gustavson sålunda anfört kan
icke i någon mån lända honom till ursäkt för hans ifrågavarande försummelse.
Det hade givetvis ålegat Gustavson, som måste ha ägt kännedom om
var protokollen i målet förvarades — desamma hade av Gustavson företetts
vid militieombudsmannens inspektion i Gällivare —, vidtaga de åtgärder som
erfordrades för att Gustavson skulle bliva i tillfälle att upprätta straffuppgiften.

Sandström har genom det dröjsmål, som han låtit komma sig till last i fråga
om insändande till försvarsområdesbefälhavaren av konceptexemplaren av
rättsstatistiken för år 1941, visat försummelse i ämbetet. Sandström har även
genom att uppsätta fältkrigsrättens protokoll på sämre papper än som föreskrivits
samt genom att felaktigt tillämpa gällande bestämmelser om upprättande
av fältkrigsrätts saköreslängd gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn
till omständigheterna låter militieombudsmannen emellertid såvitt rör
Sandström bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

Genom sin underlåtenhet att vederbörligen uppsätta och i föreskriven ordning
till försvarsområdesbefälhavaren avlämna fältkrigsrättens protokoll har
Gustavson i sin tjänst som fältkrigsdomare visat vårdslöshet och försummelse
av synnerligen allvarlig beskaffenhet, varför han icke bör undgå ansvar. Gustavson
bör jämväl ställas till ansvar för de försummelser vartill han, enligt
vad ovan anförts, låtit komma sig till last dels genom sin underlåtenhet att
upprätta och till statistiska centralbyrån och försvarsområdesbefälhavaren
insända rättsstatistiken enligt formuläret 16 för första kvartalet 1944, dels
genom dröjsmål med expediering i två fall av begärda expeditioner, dels ock
genom att i vissa fall icke inom föreskriven tid och i ett fall överhuvud ej
till allmänna straffregistret insända straffuppgift.

På grund av det anförda uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot Gustavson
för vad denne sålunda låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å
honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Ämbetet borde tillika hemställa,
att krigshovrätten, därest sådant skulle finnas lämpligt, måtte med utsättande
av äventyr för underlåtenhet förelägga Gustavson att inom viss tid vidtaga
åtgärder för åstadkommande av rättelse i de hänseenden, varom nu vore fråga.

❖ *

Överkrigsfiskalsämbetet — som genom ovan omförmälda ämbetsmemorial
den 23 oktober 1944 ställt Gustavson under åtal inför krigshovrätten för

den försummelse vartill Gustavson gjort sig skyldig med avseende å de rättsstatistiska
uppgifterna för år 1943 — anmälde i ett den 15 oktober 1945 dagtecknat
memorial för krigshovrätten det uppdrag militieombudsmannen sålunda
givit ämbetet samt anförde därvid vidare: Till ämbetet hade den 12
oktober 1945 inkommit en skrivelse från riksräkenskapsverket, vari riksräkenskapsverket
för den åtgärd, som kunde ankomma på ämbetet, anmält,
att fältkrigsrätlens vid Kiruna och Jokkmokks försvarsområdens stab saköreslängd
för tiden den 1 januari 1943—den 31 mars 1944, som enligt föreskrift
i § 20 mom. 1 förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter för varje år inom januari månad påföljande
år skolat av befälhavaren avlämnas till vederbörande länsstyrelse och därifrån
insändas till riksräkenskapsverket senast den 15 nästkommande februari,
ännu icke inkommit till riksräkenskapsverket, oaktat riksräkenskaps
verket i skrivelser till Gustavson den 8 juni och den 10 september 1945 begärt
att han måtte ombesörja, att saköreslängden så snart ske kunde insän
des till länsstyrelsen för vidars befordran till riksräkenskapsverket. Av skrivelsen
från militieombudsmannen framginge, att Gustavson gjort sig skyl
dig till försummelse med avseende å överlämnande till vederbörande befälhavare
av fältkrigsrättens saköreslängd för den tid, under vilken Gustavson
varit förordnad såsom civil ledamot i fältkrigsrätten. På grund av vad sålunda
förekommit ställde ämbetet Gustavson under åtal inför krigshovrätten,
varvid ämbetet yrkade, att Gustavson måtte dels dömas till ansvar enligt 25
kap. 17 § allmänna strafflagen för vad militieombudsmannen i sin skrivelse
lagt honom till last samt för ovannämnda försummelse med avlämnande av
fältkrigsrättens saköreslängd, dels ock få sig förelagt att inom viss tid vid
visst äventyr vidtaga åtgärder för åstadkommande av rättelse i de hänseenden,
som avsåges i militieombudsmannens skrivelse, samt beträffande omförmälda
saköreslängd.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 7 juni 1946 och utlät sig därvid
sålunda.

Krigshovrätten finner av utredningen framgå, att Gustavson, vilken tjänstgjort
såsom civil ledamot (fältkrigsdomare) vid samtliga sammanträden med
fältkrigsrätten vid Gällivare försvarsområdes stab från och med den 18 januari
1943 till den 12 februari samma år och med fältkrigsrätten vid Kiruna
och Jokkmokks försvarsområdens stab från och med sistnämnda dag till och
med den 31 mars 1944 med undantag för sammanträdet den 3 september
1943, i stor utsträckning åsidosatt sin skyldighet att uppsätta protokoll i
därstädes handlagda mål. Vid militieombudsmannens inspektion i april 1944
befanns nämligen, att protokoll uppsatts i endast 44 av de 384 mål, vilka
enligt Gustavsons egen uppgift förekommit vid de sammanträden, då han
tjänstgjorde såsom civil ledamot.

Tillika är upplyst, att Gustavson underlåtit att, såsom vederbort, till försvarsområdesbefälhavaren
insända de protokoll, som han iordningställt.

Vidare är i målet styrkt, att Gustavson gjort sig skyldig till olovligt dröjsmål
med expediering i två fall av begärda protokollsutskrifter.

Slutligen framgår av utredningen, att Gustavson icke, på sätt honom ålegat,
upprättat och till statistiska centralbyrån och försvarsområdesbefälhavaren
insänt rättsstatistik enligt formulär 16 och 17 för år 1943 samt enligt
formulär 16 för första kvartalet av år 1944, att han underlåtit att upprätta
och till försvarsområdesbefälhavaren insända vederbörlig saköreslängd för
liden den 1 januari 1943—den 31 mars 1944 samt att han i tre fall icke inom
föreskriven tid och i ett fall, nämligen beträffande ett den 16 oktober 1943
meddelat utslag, varigenom värnpliktige nr 431-73-35 Nilsson ådömts fängelsestraff,
icke alls till allmänna straffregistret insänt vederbörlig straffuppgift.

Gustavson har genom vad han sålunda låtit komma sig till last gjort sig
förfallen till ansvar för vårdslöshet och försummelse i det domarämbete,
som han förvaltat.

På grund härav prövar krigshovrätten lagligt, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§,
4 kap. 1 och 2 §§ samt 2 kap. 17 § allmänna strafflagen, döma Gustavson
för vårdslöshet och försummelse i domarämbetet att utgiva etthundra dagsböter
å fem kronor, vilka böter tillfalla Kronan.

Tillika förelägger krigshovrätten Gustavson vid vite av ettusen kronor att
före utgången av år 1946 ha dels uppsatt och till vederbörande försvarsområdesbefälhavare
översänt fullständigt protokoll i samtliga de mål, vilka under
tiden den 18 januari 1943—den 31 mars 1944 handlagts vid de sammanträden,
då Gustavson tjänstgjorde i fältkrigsrätt, ävensom vederbörlig
saköreslängd för tiden den 1 januari 1943—den 31 mars 1944, dels till statistiska
centralbyrån och försvarsområdesbefälhavaren insänt fullständig
rättsstatistik enligt formulär 16 och 17 för år 1943 samt enligt formulär 16
för första kvartalet av år 1944, dels ock till allmänna straffregistret inkommit
med vederbörlig straffuppgift angående värnpliktige Nilsson.

Utslaget har vunnit laga kraft.

10. Värnpliktiga ha av förbandscbef meddelats tillrättavisning för förmenta
förseelser — som förbandschefen icke själv iakttagit — utan att de värnpliktiga
dessförinnan erhållit tillfälle förklara sig.

I en den 11 februari 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktiga nr 1065-17-44 Pettersson, nr 1578-15-44 Nilsson och nr
1636-17-44 Kjell: Vinterutbildningen vid det fältförband som de tillhörde
hade tagit sin början med en tågtransport från Skövde till Malung samt en
bilfärd därifrån till Malungsfors. Under tågtransporten hade temperaturen
sjunkit till cirka minus 20 grader. Bilmotorerna hade måst varmköras vid
en station omkring U/2 timmes färd från Malung. Alla motorerna hade icke
kunnat startas, enär motorvärmarna icke fungerat riktigt och en del bilar
därför icke fått någon uppvärmning. Vid framkomsten till Malung hade bilarna
måst startas för avlastning. Den bil Pettersson fått sig tilldelad hade

icke kunnat startas och tid hade icke funnits att använda någon motorvärmare.
På order av en furir hade bilen bogserats ned från tåget för att sedan
bogseras i gång. Bilen hade emellertid varit så hårt frusen, att en ensam
bil icke orkat draga den, utan en annan bil hade måst skjuta på bakifrån.
Vid startförsöken hade Petterssons bil råkat i slirning och bilens ena dörr
hade slagit emot en lyktstolpe med påföljd att lyktan fallit ned och dörren
brutits loss från sina hängslen. Hastigheten hade vid tillfället varit mycket
låg, endast cirka fem kilometer i timmen. Pettersson hade, då han sett att det
icke funnits någon chans att räta upp bilen, signalerat och ropat, men detta
hade icke uppfattats, utan bilen hade glidit vidare på fyra stillastående
hjul, och olyckan hade varit oundviklig. Bilmarschen hade sedan fortsatt
till Malungsfors, där förbandet gått i förläggning. Efter erforderlig vård av
bilarna hade två av förarna, nämligen Pettersson och Kjell, kunnat lägga sig
klockan 0430, medan Nilsson, som fått besvär med en personbil, kunnat
lägga sig först vid 8-tiden. Klockan 0900 hade reveljen gått. Pettersson, Nilsson
och Kjell hade alla begivit sig till bilarna för att få i gång dem för förflyttning
till drivmedelsbilen (cixka en kilometers väg), där de skulle få rödsprit,
glykol och startbränsle. Vid startningsförsöken hade motorvärmare och
motorfiltar använts, men det oaktat hade Petterssons bil ej velat starta. De
hade då sökt bogsera i gång den. Försöket därmed hade icke lyckats, förrän
de kommit upp på stora vägen, där den omedelbart startat. Klockan hade då
varit 1245 och kompaniet hade hållit på att utspisas. Då de befunnit sig
cirka 100 meter från lokalen för utspisningen, hade de parkerat sina bilar
på en öppen plats alldeles utanför denna för att äta och sedan fortsätta till
drivmedelsbilen. Då de slutat äta, hade kaptenen Sigvard Drake af Hagelsrum.
som vore chef för förbandet, kallat fram dem till sitt matbord och sagt
till dem, att han hört att de åkte bil till maten, samt frågat, om de trodde
att staten hölle dem med bilar och bensin för att åka ner och äta. Och,
hade han tillagt, det vore ej nog med en bil, utan det skulle vara en bil per
man. Kjell hade sökt svara något härtill men blivit avbruten med orden:
»Inga kommentarer!» Alla tre hade därpå bestraffats med att i en veckas
tid få diska efter förbandets alla måltider. Bestraffningsbeslutet hade gått
i verkställighet omedelbart. Klockan 1330 hade de börjat diskningen, vilken
ägt rum i en källarlokal, där det funnits en gryta att värma vatten i,
och klockan 1630 hade de varit färdiga. Därpå hade de gått till Drake för
att förklara, hur saken låge till. Pettersson hade framhållit för Drake,
alt det icke varit fråga om att åka bil till maten, utan att de i själva verket
tänkt köra till drivmedelsbilen men, då klockan varit så mycket att förbandet
hållit på alt utspisas, gjort uppehåll på vägen för alt äta. Nilsson
och Kjell hade instämt häri. De hade icke fått något direkt svar, utan Drake
hade i stället yttrat, att de körde bil som några riktiga tattare och att han
i och med det icke hade någon anledning att bestraffa Kjell, utan Pettersson
och Nilsson skulle sköta om hela disken. Grunden härtill hade Drake yttrat
sig obestämt om. Han hade emellertid syftat på att Nilsson lagt in om permission
för färd till viss ort men sedan rest till en annan plats. Drake hade

sagt till Nilsson, att Nilsson väl visste vad han förut hade i sin skopa. Pettersson
hade fått behålla sitt straff för det han vid den förut omtalade
olyckshändelsen kört av dörren på sin bil. Pettersson hade framhållit, att
han icke ansåge sig bära någon skuld till skadan. Härtill hade Drake svarat:
»Han hörde väl vad jag sade?» Diskningen hade sedan fått utföras av endast
Pettersson och Nilsson. — Det egendomliga i saken ansåge Pettersson, Nilsson
och Kjell vara, att Drake kunde bestraffa dem efter vad han endast
hört uppgivas samt hindra dem från att försvara sig för att sedan, då de
på kvällen klargjort situationen, svänga sig med att straffet innefattade även
Nilssons permission och Petterssons sönderkörning av bildörren.

Sedan skriften översänts till chefen för Skaraborgs pansarregemente med
begäran om upplysningar, inkom denne med en skriftlig förklaring av Drake.

I förklaringen anförde Drake: Beträffande Petterssons körning vid Malungs
järnvägsstation ville Drake inledningsvis framhålla, att Pettersson under
hela sin utbildningstid gjort sig känd som en slarvig förare, vilket kunde
omvittnas av samtligt befäl på förbandet. Som exempel kunde ariföras, att
Pettersson på fyra dagar dels kört på en lyktstolpe, varvid vänstra bildörren
slitits av och ett bakomvarande skidställ förstörts, dels kört sönder en sparkstötting
(vilken händelse kunde ha undvikits, om sparken först flyttats)
samt dels backat på en flaggstång, så att toppkulan på denna fallit ned, trots
att utrymmet på gården där flaggstången stod varit fullt tillräckligt för rörelsefrihet.
Olyckshändelsen i Malung kunde enligt Drakes förmenande ha
undvikits, om Pettersson och för övrigt även de två andra förarna, Nilsson
och Kjell, iakttagit nödig försiktighet. Dessutom skulle vid bogsering ledare
användas, vilka bilförarna mer än väl kunde ha skaffat sig bland kamrater,
som icke tjänstgjorde som ilastningstrupp. Beträffande de tre förarnas körning
och bogsering till matsalen framhöll Drake följande. Tankning eller
förflyttning av fordonen för annat ändamål hade icke varit anbefalld vare
sig av plutonchefen eller Drake själv. Vidare hade förflyttningen de 100
meterna till utspisningsstället lika gärna kunnat avse de 100 meterna till
fordonsuppställningsplatsen, enär de tre bilförarna ingått i andra utspisningsomgången,
varigenom tid funnits för förflyttning till fots till matsalen. För
övrigt hade bilförarna själva i sin rapport uppgivit att de börjat med bilarna
strax efter klockan 0900 och varit å landsvägen under bogsering klockan
1245 och sålunda för arbetet använt nära tre timmar 45 minuter, vilket
vore orimligt. Beträffande Drakes förhör med bilförarna hade i deras rapport
uppgivits, att Drake begagnat uttrycket »har hört». Detta vore riktigt
men innebure intet avsteg från naturlig och vanlig praxis, enär Drake tidigare
från plutonchefen erhållit muntlig rapport. Beträffande uttrycket
»inga kommentarer» så vore detta riktigt, och finge Drake som förklaring
härtill anföra, att Drake på grundval av plutonchefens och ställföreträdande
plutonchefens utsagor ansett fallet vara fullt klart, i all synnerhet som de
ofta förekommande klagomålen på dessa tre bilförare under hela deras
föregående tjänstgöring ständigt visat sig vara väl berättigade. Drake vore
emellertid fullt på det klara med att han vid detta tillfälle begått ett fel —

vilket han uppriktigt beklagade -— enär han icke givit bilförarna tillfälle till
förklaring. Detta hade dock i viss mån rättats till vid deras senare besök
på Drakes expedition, då de fått tillfälle avgiva förklaring. Efter förklaringens
avgivande hade Drake funnit skäl föreligga att atertaga tillrättavisningen
vad beträffade Kjell. Vid detta tillfälle hade Drake yttrat till Nilsson
ungefär så (exakta ordalydelsen kunde Drake ej erinra sig), att Nilsson nog
själv visste, vad han hade på samvetet, vilket Nilsson bejakat. Drake hade
ej inför hans kamrater velat ge tillkänna, att Nilsson tidigare ljugit sin kompanichef
rätt upp i ansiktet. Att Drake på något sätt skulle ha »svängt sig»
vore han icke medveten om. Beträffande uttrycket »köra som ena riktiga
tattare» ville Drake anföra, att han mycket riktigt fällt detsamma, men att
det vore att anse som ett gängse uttryck inom motoriserade förband för att
beteckna vårdslös körning. Vad anginge tillrättavisningssättet — diskning av
kompaniets tallrikar med mera — vore detta att anse som handräckningstjänst
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten, vartill även finge anföras,
att denna handräckningstjänst utförts efter första och andra frukost på
tjänstetid, varför Drake ansåge, att tillrättavisningen vore av lindrig art.
För att till sist belysa anmälarnas personliga kvalitet ville Drake framhålla,
att den pluton, som de tre bilförarna tillhörde, tagit avstånd från dem och
vid ett tillfälle låtit förstå, att plutonen gärna skulle se att bilförarna flyttades
från deras förläggning.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 9 september 1946 till chefen för Skaraborgs pansarregemente följande.

Av utredningen framgår, att Drake i anledning av en rapport från vederbörande
plutonchef samt efter hörande av plutonchefen och ställföreträdande
plutonchefen meddelat klagandena tillrättavisning i form av åläggande att
under en vecka utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten. Före
tillrättavisningarnas meddelande hölls icke förhör med klagandena. Dessas
försök att få förklara sig undertrycktes tvärtom av Drake. Sedan klagandena
till viss del utfört handräckningsarbetena, fingo de på begäran tillfälle att
avgiva förklaring. Efter denna upphävde Drake omedelbart den Kjell meddelade
tillrättavisningen. Vidkommande Pettersson och Nilsson förordnade
Drake däremot, att de skulle fullgöra de dem ålagda arbetena. Därvid synes
Drake ha avsett, att de återstående arbetena skulle innefatlas i en tillrättavisning
för av dem tidigare begångna förseelser, nämligen beträffande Pettersson
för ovarsam framfart med bil och beträffande Nilsson för lämnande
av oriktig uppgift i permissionsansökan.

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten må för mindre förseelser och fel
mot militär tukt och ordning tillrättavisning användas i stället för disciplinär
bestraffning.

I 40 § militär bestraffningsförordning stadgas: »Då någon begått förseelse,
som anses påkalla tillrättavisning, må vederbörande befälhavare omedelbart
meddela tillrättavisning, så vitt han själv iakttagit förseelsen. I annat fall

skall befälhavaren vid förhör med den felaktige lämna denne tillfälle att förklara
sig.»

Att straff icke får åläggas med mindre det blivit till fullo ådagalagt, att
den tilltalade begått det brott, för vilket han tilltalats, är en huvudregel i all
straffprocess. Det militära tillrättavisningsförfarandet intager principiellt
icke nagon annan ställning i detta hänseende. Stadgandet i första punkten
av 40 § militär bestraffningsförordning får uppenbarligen icke uppfattas såsom
åsyftande ett avsteg från grundsatsen, att förseelsen skall vara erkänd
eller åtminstone bevislig, utan måste anses innebära endast ett undantag
från paragrafens huvudregel att förhör skall hållas med den felande.

Som Drake medgivit, har han förfarit oriktigt genom att utan förhör med
de felande meddela tillrättavisningar, oaktat han icke själv iakttagit de påstådda
förseelserna. Omständigheterna giva tillika vid handen, att tillrättavisningarna
meddelats utan laga skäl. När Drake ålade tillrättavisningarna,
uppgav han såvitt visats icke någon annan grund till desamma än klagandenas
olovliga färd till utspisningsplatsen. Såväl härav som av övriga omständigheter
i ärendet framgår, att tillrättavisningarna för Petterssons och Nilssons
del icke jämväl avsago de av dem tidigare begångna förseelserna. Drakes förfarande
innebar därför i själva verket, att Drake med upphävande av de
först meddelade tillrättavisningarna tilldelade Pettersson och Nilsson nya tillrättavisningar,
innefattande åläggande för dem att under återstoden av den
förut bestämda tiden förrätta handräckningsarbeten utom vanlig ordning.

Genom vad Drake låtit komma sig till last, har han gjort sig skyldig till
oförstånd i tjänsten av sådan beskaffenhet, att jag finner mig icke kunna
underlåta att beivra detsamma. Å andra sidan synes det icke erforderligt
att bringa frågan om ansvar under krigsrätts prövning. Jag inskränker mig
därför till att för Eder, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten
över Drake, anmäla denne för erhållande av disciplinär bestraffning eller tillrättavisning.

* *

Tjänstförrättande regementschefen anmälde i skrivelse den 7 november
1946, att Drake den 15 oktober 1946 av regementschefen ålagts disciplinstraff
av arrest utan bevakning i tre dagar.

11. Åtal mot regementsofficer, som förordnats till förhörsledare, för det
han låtit förhör hållas av underordnad befattningshavare och därvid i protokollet
angivit sig själv som förhörsledare.

Genom beslut den 1 juni 1945 ålade chefen för krigsflygskolan värnpliktiga
nr 621-6-41 Alf Olsson, nr 118-7-45 Torsten Hermodsson och nr 983-2-40
Börje Nilsson disciplinstraff av, Olsson och Hermodsson jämlikt 130 § strafflagen
för kiigsmakten vaktarrest i tio, respektive åtta dagar för oförstånd i

tjänsten samt Nilsson jämlikt 96 § samma lag vaktarrest i åtta dagar för
brist i anständigt uppförande.

Till grund för beslutet låg ett den 1 juni 1945 dagtecknat förhörsprotokoll.

Enligt anteckning i protokollet fungerade vid förhöret dåvarande kaptenen,
numera majoi-en vid flygvapnet Jean Dubois såsom förhörsledare, fanjunkaren
Nils Kjellberg såsom protokollföi-are och värnpliktige nr 1550-6-43
Sjödahl såsom förhörsvittne enligt 202 § andra stycket strafflagen för krigsmakten.

I en den 25 juni 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
Olsson: Vid förhöret, som hållits av Kjellberg, hade icke, såsom i protokollet
uppgivits, vare sig Dubois eller Sjödahl varit närvarande. Förhöret
hade tillgått så, att Olsson, Hermodsson och Nilsson var för sig blivit inkallade
till Kjellberg och fått redogöra för vad de hade att anföra till sitt försvar,
varefter Kjellberg i starkt förkortad form nedskrivit en del av vad de sagt.
Att Olsson trots detta senare likväl godkänt protokollets avfattning hade berott
dels på att han inom kort skulle rycka ut och därför varit angelägen
att få saken uppklarad snarast möjligt och dels på att han, på grund av
att de icke blivit kallade till Dubois, antagit, att det varit endast ett förberedande
förhör och att de senare skulle beredas tillfälle att försvara sig. Av
förhöret hade Olsson också fått den uppfattningen, att det icke varit någon
allvarligare förseelse utan att Dubois själv skulle utmäta straffet. Eftersom
straffet utdömts uteslutande med ledning av vad Kjellberg skrivit, utan att
de tilltalade fått tillfälle att försvara sig, och då en hel del av vad de yttrat
vid förhöret icke kommit med i protokollet, hade den, som utmätt straffet,
kommit att få en felaktig bild av händelseförloppet.

Vid skriften fanns fogad eu promemoria, innehållande vad Olsson huvudsakligen
velat anföra rörande den av honom begångna förseelsen.

Sedan skriften översänts till chefen för krigsflygskolan med begäran om
upplysningar, inkom denne den 7 augusti 1945 med yttrande av Dubois jämte
eget utlåtande.

Dubois anförde i sitt yttrande: Dubois vore chef för specialdivisionen vid
krigsflygskolan. I maj 1945 hade specialdivisionen haft en manskapsstyrka
på omkring 600 man och varit organiserad som en division (kompani). En
divisions manskapsstyrka vid en flygflottilj uppginge normalt till omkring
125 man. För att anbefallda utredningar och förekommande förhör inom
rimlig tid skulle medhinnas hade därför en vid specialdivisionen tjänstgörande
fanjunkare utsetts att verkställa utredning och förberedande förhör
med tilltalade och vittnen. Innan protokollet lämnades till utskrift, föredroge
fanjunkaren målet för divisionschefen. Om oklarhet i någon punkt i målet
då förelåge, fortsatte divisionschefen förhöret. Innan förhörsprotokollet sedan
av divisionschefen föredroges för chefen för krigsflygskolan, inkallades
de tilltalade och vittnena samt tillfrågades av divisionschefen, om de hade
något att tillägga utöver vad de redan meddelat. Olsson hade tjänstgjort
vid krigsflygskolans väderleksstation tillsammans med Hermodsson och Nilsson.
En till Dubois från furiren nr 8033-6-43 Sven Davidson inkommen rap -

port rörande ifrågavarande förseelser hade Dubois personligen överlämnat
till Kjellberg, vilken beordrats att hålla förberedande förhör. Kjellberg hade
föredragit ärendet flera gånger, innan det kunnat godkännas av Dubois, enär
de tilltalade icke från början omtalat det riktiga händelseförloppet. De hade
nämligen enligt Hermodssons utsago överenskommit före förhöret vad de
skulle uppgiva vid detsamma. Detta motsade Olssons uttalande, att de velat
ha saken snabbt utklarad. Olsson hade vidare i sin skrift anmärkt på att
det, som sagts under det förberedande förhöret, blivit starkt nedskuret. Detta
hade också i viss mån sin riktighet, enär det annars skolat bli hela romaner
av oväsentligheter i protokollet, och dessutom angåve strafflagen för krigsmakten,
att det, som vid förhör huvudsakligen framkommit, skulle i korthet
antecknas. I sin skrift till militieombudsmannen hade Olsson vidare uppgivit,
att han bifogade en promemoria över det, som han huvudsakligen velat
anföra i ärendet. Olsson hade under förhöret haft tillfälle att förklara
sig och hade tillfrågats av Kjellberg, innan han skrivit under protokollet, om
han hade något att tillägga. Detta hade Olsson icke haft. De tilltalade hade
godkänt och därefter underskrivit protokollet samt sedan tillfrågats av Dubois,
innan det föredragits för chefen för krigsflygskolan, om de hade något
ytterligare att tillägga. Detta hade de icke haft. Någon av de tilltalade hade
frågat Dubois, huru mycket det kunde bli, varvid Dubois svarat, att chefen
bestämde det och icke Dubois. Flera utryckningar av värnpliktiga hade förestått,
varför förhörens antal varit stort och protokollen för respektive förhör
skulle varit klara före utryckningsdagen. Förhöret hade därför nästan
uteslutande lagts på Kjellberg, men protokollet hade undertecknats av Dubois,
enär denne dock ansett sig vara förhörsledare och ansvarig för protokollets
innehåll. Sjödahl, skrivbiträde vid specialdivisionen och i protokollet
uppsatt som förhörsvittne, hade icke varit närvarande under förhöret. Sjödahl
hade ofta tjänstgjort vid förhör såsom förhörsvittne och hade då förmodligen
på kladden till förhörsprotokollet blivit uppsatt som förhörsvittne
men blivit av annan tjänstgöring förhindrad att närvara. Sjödahls namn hade
av någon anledning icke blivit struket vid utskrivandet av protokollet, vilket
varit ett misstag, beroende till synes på de många förhör och utredningar,
som då skolat utföras. Förhörsvittne erfordrades emellertid enligt strafflagen
för krigsmakten icke vid förhör.

I sitt eget utlåtande anförde chefen för krigsflygskolan: Dubois hade av
honom beordrats att föranstalta om förhör med den i ifrågavarande mål berörda
personalen. Även om det hade varit önskvärt, att Dubois själv hållit
förhöret i dess helhet, syntes det skolchefen icke felaktigt, att han av praktiska
skäl beordrat en honom underlydande fanjunkare att hålla ett preliminärt
förhör. Dubois hade dock givit samtliga berörda tillfälle att yttra sig
inför den av skolchefen utsedde förhörsledaren, innan protokollet överlämnats
till skolchefen.

Efter att ha tagit del av de lämnade upplysningarna förmälde Olsson i en
den 14 november 1945 inkommen skrift: Dubois’ påstående, att de tilltalade
före ärendets föredragning inför skolchefen varit kallade till förhör och av

Dubois tillfrågats, om de hade något att tillägga, vore icke med sanningen
överensstämmande. Hans påstående, att de tilltalade frågat honom vad straff
de skulle få, vore också osant, då de redan innan de träffat Dubois av dennes
adjutant, fänriken Bertel Béwe, blivit underrättade om straffets längd
och om tiden för dess avtjänande. Bestraffningsbeslutet vore undertecknat
av skolchefen den 1 juni, men före den 2 juni hade ingen av de tilltalade
fått tillfälle att försvara sig inför Dubois. Tvärtom hade Nilsson, när han
hos Dubois’ dåvarande adjutant, fanjunkaren H. Jönsson, anhållit att få förklara
sig inför Dubois, blivit nekad detta med motiveringen, att ingenting
vore att göra åt saken. De tilltalade hade kallats till Kjellberg för förhör
den 25 maj, men då Olsson denna dag varit kommenderad i särskilt uppdrag
för väderleksstationens räkning utom lägret, hade han förhörts först
påföljande dag. Den 30 maj hade Kjellberg kommit till Olsson på väderleksstationen
och begärt förtydligande av några detaljer i protokollet. Den 1
juni hade de tilltalade på förmiddagen kallats till specialdivisionens expedition
och av Kjellberg anmodats att underteckna protokollet, samtidigt som
detta renskrivits av expeditionsbiträdena. Protokollet vore daterat sistnämnda
dag, men då hade icke något förhör hållits. Samma dag vore bestraffningsbeslutet
daterat, och först påföljande dag hade de tilltalade som ovan
nämnts kallats till Dubois. Olsson förefölle det som om hela »protokollet»
med angivande av datum för förhör den 1 juni samt förhörsledare, förhörsvittne
och målsägande såsom närvarande vore ägnat att ingiva skolchefen
och auditören den felaktiga föreställningen, att ett verkligt förhör ägt rum.
Hermodsson, som efter avtjänat straff erhållit anställning såsom extra väderleksassistent
vid krigsflygskolan, hade i slutet av juli, då Dubois skulle avfatta
sin redogörelse till militieombudsmannen, två gånger varit kallad till
Dubois, varvid denne försökt få honom att medgiva, att de tilltalade varit
hos honom på förhör före den 2 juni. Hermodsson hade emellertid bestämt
vägrat att lämna ett sådant medgivande utan hade framhållit, att detta icke
vore med sanningen överensstämmande. Att Dubois själv icke ansett bestraffningen
rättvis framginge av att han, efter det att Nilsson på utryckningsdagen
fått tillfälle att förklara sig, efter framställning ändrat Nilssons tjänstgöringsbetyg
från 3—, som alla tre tilltalade fått, till 3 + . Vad Olsson med
sin anmälan velat påtala vore det förhållandet, att en värnpliktig kunde
ådömas straff av ifrågavarande art med därav följande bland annat ekonomiska
konsekvenser på grund av försenad utryckning (för Olssons del en
direkt förlust av c:a 350 kronor, för kronan förlängt familje- och hyresbidrag
samt hemortslön) på grundval av ett förhörsprotokoll av den art, som
här förelåge. Olsson vägrade tro, alt skolchefen och auditören kunnat godkänna
»förhörsprotokollet» i fråga som underlag för sitt bestraffningsheslut,
om de haft kännedom om det siitt, på vilket ärendet handlagts. Riktigheten
av Olssons uppgifter kunde intygas av Hermodsson.

Med anledning av Olssons uppgifter föranstaltades genom skolchefens försorg
förhör angående det sätt, varpå utredningen verkställts uti ifrågavarande
disciplinmål, ävensom rörande Olssons påstående, att Dubois sökt förmå
Hermodsson medgiva, att denne förhörts av Dubois före den 2 juni 1945.

Vid förhöret uppgav Dubois: Han medgåve, att han kunde ha misstagit
sig på ordningsföljden mellan hans samtal med de tre värnpliktiga och straffets
delgivande, eftersom Olsson så bestämt påstode, att han varit inne hos
Dubois först etter delgivningen. Dessutom hade Dubois under ifrågavarande
tid varit överhopad med arbete i samband med de värnpliktigas utryckning,
varför hans minne kunde ha svikit honom, då han tillfrågats om detta förhållande
först en lång tid efter det denna händelse inträffat. Emellertid vore
det icke hans uppfattning, att Olssons påstående vore riktigt, utan han vidhölle
sina tidigare lämnade uppgifter. Beträffande det av Olsson uppgivna
försöket att få Hermodsson att medgiva att de tilltalade varit hos Dubois på
förhör före den 2 juni, förhölle det sig enligt Dubois’ uppfattning på följande
sätt. Dubois hade på grund av militieombudsmannens remiss i slutet
av juli erhållit skolchefens order att inkomma med redogörelse rörande det
angivna förhöret. Med anledning härav hade Dubois bett, att Hermodsson,
som nu vore civil och anställd vid krigsflygskolan såsom extra väderleksassistent,
skulle komma till Dubois’ expedition, detta för att Dubois genom
samtal med Hermodsson lättare skulle erinra sig förhållandena i samband
med Dubois’ redogörelse. Dubois hade framhållit, att det icke vore fråga om
något förhör och att han icke på något sätt sökte påtvinga Hermodsson sin
uppfattning. Vid de två tillfällen, Hermodsson talat med Dubois, hade Hermodsson
varit mycket osäker på sina uppgifter och velat först samråda med
den från militärtjänst utryckte Olsson. Hermodsson hade vid sitt samtal med
Dubois, vilket Dubois angivit i sin tidigare redogörelse, uppgivit att de tilltalade
före förhöret överenskommit vad de skulle säga vid detta för att därigenom
hjälpa varandra. Hermodsson hade medgivit, att »det var dumt att
göra så men alltid ett försök». Hermodsson hade dock förklarat, att de under
förhöret till slut måst uppgiva hur det hela gått till. Dubois ansåge bestraffningen
rättvis. Att Nilsson fått sitt betyg ändrat från 3 — till 3 + hade
intet haft med bestraffningen att göra. Dubois hade efter ett långt samtal
med Nilsson funnit denne i grund och botten vara en hygglig pojke med god
karaktär, ehuru han i ett svagt ögonblick följt dåligt råd. Dubois ansåge därför,
att det under sådana omständigheter varit felaktigt att låta »minus» stå
kvar som tecken på mindre god pålitlighet. Dubois ansåge, att de tilltalades
eget handlingssätt bort vara ett fullt tillräckligt underlag för domslutet. Att
han låtit Kjellberg av praktiska skäl leda förhöret hade tydligen i detta fall
varit beklagligt, men han ansåge, att utredningen blivit densamma även om
han personligen lett förhöret, detta särskilt emedan Dubois genom Kjellberg
vid flera tillfällen tagit del av protokollet, varvid Dubois anbefallt vissa kompletteringar,
som enligt hans uppfattning bättre skulle klarlägga vad som
förevarit. Dessutom hade de tilltalade i laga ordning fått tillfälle att yttra
sig och hade vidkänt sina uppgifter.

Kjellberg förmälde: På grund av att ifrågavarande förhör hållits så lång
tid tillbaka kunde Kjellberg icke erinra sig de exakta dagarna för förhörets
hållande. Beträffande dateringen av protokollet så hade endast ett datum
utsatts, ehuru flera dagars förhör hållits, emedan han ansett, att datum för

förhörets avslutande skulle vara avgörande. Anledningen till att flera förhör
hållits hade bland annat varit den, att Dubois, som vid flera tillfällen tagit
del av protokollet, anbefallt vissa kompletteringar. Att Kjellberg hållit ett
förhör på väderleksstationen erinrade han sig. Detta hade skett för att spara
tid och ur praktisk synpunkt. Han ansåge, att man av Olssons skrivelse till
militieombudsmannen kanske finge den uppfattningen, att de tilltalade påskrivit
ett halvfärdigt protokoll, vilket dock vore felaktigt. En förmiddag
hade de av utredningen berörda kallats till expeditionen för att underteckna
protokollet. Vid deras ankomst hade detta ännu icke varit renskrivet, varför
de fått vänta tills så skett. Först då protokollet varit helt utskrivet, hade
Kjellberg delgivit vederbörande innehållet och anmodat dem att omtala, huruvida
någon ändring av deras berättelser önskades, och om så icke vore fallet
att underskriva detsamma. De hade icke haft något att erinra mot protokollets
avfattning, varför de vidkänt detsamma med sina underskrifter. Kjellberg erinrade
sig, att Dubois vid flera tillfällen tagit del av protokollet och anbefallt
vissa kompletteringar.

Hermodsson anförde: Han hade icke blivit hörd av Dubois före den 2 juni
1945 och hade omedelbart före företrädet för denne fått veta straffets längd
av divisionsadjutanten. Alt Nilsson skulle ha nekats företräde före delgivningen
av bestraffningsbeslutet visste Hermodsson intet om. Då Hermodsson
blivit tillkallad av Kjellberg, hade han och övriga berörda uppmanats att
genomläsa protokollet och underskriva det, varvid Kjellberg påpekat, att
det vore bråttom. Hermodsson hade kallats till Dubois två gånger med anledning
av militieombudsmannens skrivelse, varvid Dubois hört honom om tidsordningen
mellan delgivandet av bestraffningsbeslutet och de tilltalades inkallande
till Dubois. Härvid hade Dubois framhållit som sin åsikt, att de varit
inkallade till honom före delgivningen. Hermodsson ansåge, att Dubois icke
velat tvinga honom att säga en osanning men försökt att framkalla minnesbilden
av hans tidigare besök hos Dubois.

Davidson uppgav: Han erinrade sig, att han vid Kjellbergs förhör fått tillfälle
att yttra sig. Davidson hade, då han underskrev protokollet, haft den
uppfattningen, att förhöret varit helt avslutat och att han liksom de övriga
haft tillfälle att genomläsa sitt yttrande och framföra eventuella krav på ändringar.

Béwe förmälde: Han kunde icke med bestämdhet erinra sig, om de värnpliktiga
varit inne hos Dubois, innan straffet delgivits dem. I maj 1945 hade
Béwe tillträtt befattningen som adjutant och därför gått »dubbelt» med fanjunkaren
II. Jönsson. Dubois hade alltid brukat själv genomläsa protokollen
från de förhör, han icke själv hållit, beordra vissa kompletteringar, därest så
visade sig erforderligt, samt inkalla de berörda för hörande, innan protokollen
lämnades för utskrift. Vid liknande förseelser vore regeln den, att de
skyldiga kallades till skolchefen för alt denne skulle delgiva dem straffet samt
tala med dem i avsikt att få dem att bättra sig. I andra fall delgåves straffet
av divisionschefen eller divisionsadjutanten, så snart det blivit fastställt. Del
kunde dock i ifrågavarande fall vara möjligt, att de värnpliktiga på grund av

ärendets brådskande natur (utryckning) blivit av Béwe orienterade om straffen,
innan de varit hos skolchefen.

Jönsson uppgav: Jämlikt gällande instruktion skulle anmälan ske hos divisionsadjutanten,
innan företräde erhölles för divisionschefen. Jönsson hade
haft som princip att alltid fråga divisionschefen om tid för företrädet och
därvid lämna en orientering om anledningen till detsamma. Frågor rörande
vissa mindre rutinsaker, som funnes fastställda i reglementen och föreskrifter,
hade Jönsson besvarat direkt och därigenom minskat divisionschefens arbetsbörda.
Om vederbörande icke kunnat nöja sig med den lämnade upplysningen,
hade Jönsson alltid hört divisionschefens åsikt. Ehuru Jönsson nu icke kunde
erinra sig den exakta ordalydelsen, eftersom händelsen låge omkring åtta
månader tillbaka i tiden och inträffat under en särskilt arbetsfylld tid med
hundratals ärenden om dagen, vågade Jönsson dock påstå, att han med hänsyn
till ärendets vikt aldrig skulle ha på egen hand avvisat en anhållan av
Nilsson att få förklara sig för divisionschefen.

Skolchefen anförde slutligen: Det syntes honom som om ifrågavarande förhör
formellt sett icke hållits i överensstämmelse med strafflagen för krigsmakten.
Emellertid torde detta förhållande i sak icke ändra utredningens
resultat, då de tilltalade med sina namnunderskrifter godkänt i förhörsprotokollet
återgivna uppgifter.

I en den 29 maj 1946 dagtecknad, till chefen för krigsflygskolan överlämnad
åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen efter en redogörelse för
ärendet.

Jämlikt 202 § strafflagen för krigsmakten skall, då anmälan om förseelse,
varom i 185 § samma lag förmäles, blivit gjord till den till bestraffningsrättens
utövning behörige befälhavaren, utredning om förseelsen och de närmare
omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles av nämnde
befälhavare eller — i vissa fall — om denne ej finner skäl att själv hålla förhöret,
av den, vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall av honom förordnats.

I § 4 militär bestraffningsförordning stadgas, att befälhavaren, då han förordnar
annan att hålla förhör, i allmänhet bör därtill utse vederbörande
bataljonschef eller annan regementsofficer eller ock civilmilitär person av
motsvarande tjänsteklass. I varje fall skall den, som förordnas att hålla förhöret,
inneha högre tjänsteställning än den eller de, med vilka förhöret skall
hållas.

Över vad vid förhöret förekommit skall jämlikt § 7 nämnda förordning protokoll
föras, där ej i krig hinder därför möter. Den, som håller förhöret, kan
vid protokollets förande använda lämpligt biträde men är själv ansvarig för
protokollets riktighet.

Förhörsprotokollet skall sedermera ligga till grund för befälhavarens beslut
i bestraffningsfrågan.

Det är uppenbart, att stora krav måste ställas på förhörets och protokollets
noggrannhet, fullständighet och klarhet. Emellertid äga militära befatt -

ningshavare i regel icke den erfarenhet i fråga om förhörsteknik som civila
yrkesmän besitta. Det militära utredningsförfarandet är vidare i och för sig
behäftat med kännbara brister. Man torde därför icke kunna uppställa samma
stränga fordringar på en militär utredning som på en undersökning, som
vidtages av civil polismyndighet. Å andra sidan böra dessa omständigheter
föranleda därtill, att det för den militäre förhörsledaren framstår såsom desto
angelägnare, att han icke gör sådana avvikelser från det stadgade förfarandet,
att detta därigenom ytterligare försämras.

Härutinnan har Dubois felat.

Som förut nämnts är förhörsledaren ansvarig för protokollets riktighet.
Genom att icke vara personligen tillstädes vid förhöret har Dubois i själva
verket betagit sig möjligheten att själv kunna konstatera, huruvida protokollet
överensstämmer med vad som faktiskt förekommit vid förhörstillfället.
Att härvidlag lita till att de förhörda bestyrkt berättelserna med sina namnunderskrifter
är icke tillfyllest, i synnerhet om vederbörande icke fått tillfälle
att begrunda protokollets innehåll utan varit nödsakade att nöja sig
med en hastig genomläsning före undertecknandet.

Härtill kommer, att Dubois i förhörsprotokollet angives såsom förhörsledare
utan att det av protokollets avfattning framgår, huru förhöret faktiskt
ägt rum. Befälhavaren har därigenom bibringats den oriktiga uppfattningen,
att förhöret vidtagits i av honom anbefalld ordning, medan det i själva verket
ombesörjts av personal, som måste anses mindre kvalificerad därför än
den, som fått uppgiften sig anförtrodd.

Genom vad Dubois sålunda låtit komma sig till last, har han gjort sig
skyldig till oförstånd i tjänsten av sådan beskaffenhet, att jag anser mig icke
kunna lämna detsamma utan beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal att
vid den domstol, under vilken Dubois lydde, anhängiggöra och utföra åtal
mot honom för vad han låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å
honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

% *

Målet hänsköts av chefen för krigsflygskolan till regementskrigsrätten vid
skolan. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten ansvar å Dubois för oförstånd i tjänsten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 12 juli 1946 och yttrade
därvid.

I målet får anses utrett att Dubois, som haft att i anledning av inkommen
anmälan hålla förhör med Olsson, Nilsson och Hermodsson och som i det
upprättade och av honom underskrivna förhörsprotokollet angivits som förhörsledare,
underlåtit att själv förhöra dem. På grund härav prövar krigs -

rätten, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Dubois att
för oförstånd i tjänsten undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två
dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 31 juli 1946 anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner ämbetet att i krigshovrätten överklaga
utslaget samt därvid yrka att strängare straff måtte ådömas Dubois. I
skrivelsen anförde militieombudsmannen vidare: Med hänsyn till den betydelse,
de militära förhörsprotokollen äga för rättskipningen, är det ett oavvisligt
krav att protokollen äro så tillförlitliga som möjligt. Ur denna synpunkt
''bär från militieombudsmannens sida tidigare i målet framhållits vikten
av att de bestämmelser, som reglera det militära utredningsförfarandet,
icke åsidosättas på sådant sätt, att förfarandet därigenom försämras. Ej
minst angeläget är att förhören verkställas av befälhavaren eller sådan kvalificerad
personal, som är avsedd att komma ifråga för dylika uppgifter. Det
måste därför anses utgöra ett allvarligt tjänstefel, då Dubois låtit ifrågavarande
förhör hållas av underordnad befattningshavare och likväl i protokollet
angivit sig själv som förhörsledare. Vad Dubois sålunda låtit komma sig
till last kan icke rimligen sonas med det ringa straff regementskrigsrätten utmätt.
En väsentlig skärpning av straffet synes mig påkallad.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 10 december 1946 och
yttrade därvid.

Krigshovrätten finner av utredningen framgå, att Dubois icke, såsom det
ålåg honom, varit närvarande vid det förhör, som legat till grund för chefens
för krigsflygskolan ifrågavarande straffbeslut.

I det över förhöret upprättade protokollet har Dubois ändock antecknats
som förhörsledare och har Dubois underskrivit protokollet med angivande under
namnteckningen av sin berörda egenskap.

Genom att sålunda med sin egenhändiga namnteckning bekräfta en uppgift
i protokollet, som står i strid med verkliga sakförhållandet, måste Dubois
anses hava gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten av svårare beskaffenhet än
att kunna försonas med det av krigsrätten utmätta straffet.

På grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt prövar krigshovrätten
rättvist att, med ändring av överklagade utslaget, bestämma det
straff, Dubois för vad i målet ligger honom till last jämlikt av krigsrätten åberopat
lagrum förskyllt, till disciplinstraff av arrest utan bevakning sex dagar;
dock att härifrån skall avräknas vad Dubois kan hava utstått av det honom av
krigsrätten ådömda straffet.

12. Åtal mot ryttmästare för otillåten bestraffning genom utdelande av aga.

I tidningen Ny Dag för den 6 juli 1945 förekom en i nedan intagna delar så
lydande artikel:

»Ryttmästare på K. 1 fick till vana att prygla musikelever.

Trafiken har pågått i sex år.

När von Hennigsskandalen uppdagades för några månader sedan väckte
den stor och allmän bestörtning över att ett sådant tillstånd kunnat tolereras
på ett regemente i flera år. Företeelsen tycks dock icke vara så sällsynt som
ivriga förklaringar sökt göra gällande. Enligt vad det nu blivit vår tidning
bekant har liknande historier utspelats på Livregementet i Stockholm med
ryttmästare Eric von Rosen som huvudfigur. Främst synes det ha varit
ungdomar i musikkåren därstädes som fått välja mellan arrest och prygelstraff
enligt känt mönster. ''Systemet’ i fråga har pågått ända sedan 1939.»

I skrivelse samma dag till sekundchefen för Livregementet till häst anhöll
militieombudsmannen att få del av den utredning som verkställts med anledning
av de i tidningsartikeln påtalade förhållandena.

Den 7 juli innehöll tidningen Ny Dag en ny artikel om fallet, i vilken bland
annat uppgavs följande:

»von Hennigsskandalen på K 1 växer.

Hundratalet misshandelsfall förklarar tidigare anställd.

— I er artikel om ryttmästare Eric von Rosens misshandel av musikelever
vid K 1 talar ni bara om fem fall. Jag vet att antalet snarare närmar sig
hundratalet eller mer, och att prygelstraffen utmättes för de minsta förseelser,
någon bristfällighet i persedelvården eller vad som helst av liknande slag!

Det är en f. d. musiker vid Livregementet i Stockholm som meddelar detta
med anledning av vårt avslöjande av de von Rosenska prygelfasonerna. Han
har tjänstgjort vid K 1 i 5 år och har nu anställning vid en av stadens större
herrekiperingar.

Enligt hans uppgifter har misshandelshistorierna vid K 1 alltså en betydligt
större bredd än vad den officiella undersökningen givit vid handen och
närmar sig därmed också betydligt mer den von Hennigska skandalen i Uddevalla
än vad man på K 1 först ville medge.

''Det kunde förekomma upp till tre fall i veckan.’

— De prygelstraff von Rosen exekverade var så hårda att flera av delinkventema
blödde efter misshandeln, fortsätter sagesmannen. En av dem fick ungefär
45 rapp och var sönderslagen från axlarna ända ner till benen och svimmade
under bestraffningen. Det kunde förekomma att två upp till tre man i
veckan kallades upp på von Rosens tjänsterum och fick välja mellan rapport
eller stryk och unga som vi var på den tiden föredrog vi stryk för att åtminstone
slippa märken i papperen. De förseelser bestraffningarna gällde
kunde vara tämligen obetydliga, någon mindre oegentlighet i klädseln var tillräcklig.

— Hörde ni det ryktesvis eller fick ni bestämd kännedom om ett flertal
fall?

— Jag tjänstgjorde ju där i fem år! Och de fall jag fick kännedom om
var väl ett hundratal eller mer. De var i alla händelser mycket vanliga.»

Med skrivelse som inkom till militieombudsmannen den 7 juli översände
tjänstförrätlande sekundchefen samtliga vid utredning i ärendet å regementet
upprättade handlingar.

Av dessa framgick:

4—

I skrivelse till sekundchefen den 22 juni 1945 anmälde tjänstförrättande
depåassistenten, att värnpliktige nr 245-41-20 A. G. A. Eklöf under dagen besökt
depåassistentens expedition för att erhålla upplysningar om gällande bestämmelser
för bestraffning medelst aga av personal tillhörande krigsmakten,
att Eklöf under samtalet meddelat att musikvicekorpralen nr 24-18-46 K. O.
Ohlsson torsdagen den 21 juni 1945 klockan 2000 av von Rosen tilldelats
aga medelst 15 slag med ridspö eller liknande föremål samt att Ohlsson bekräftat
värnpliktige Eklöfs uppgifter.

von Rosen medgav under den följande utredningen vid regementet, att han
under åren 1938—1945 utdelat aga åt fem musikelever och annan von Rosen
underordnad personal i sammanlagt sex eller sju fall. Under den fortsatta
handläggningen av ärendet synes ha övervägts att ålägga von Rosen
disciplinär bestraffning för vad han låtit komma sig till last. Beslut härom
hade emellertid icke fattats, när handlingarna i ärendet överlämnades till
militieombudsmannen.

Genom militieombudsmannens försorg kompletterades utredningen dels genom
vederbörande polismyndigheter och dels vid förhör som å militieombudsmansexpeditionen
hållits med åtskilliga personer.

Härunder förekom följande.

von Rosen uppgav: Han vore född den 3 november 1902. Han hade blivit
officer 1924 och ryttmästare i reserven 1939. Före år 1938 hade von Rosen
fullgjort honom författningsenligt åliggande militärtjänstgöring vart tredje år.
Härunder hade han bland annat haft trupptjänstgöring vid Livregementets
dragoner. Sistnämnda år hade han inkallats till beredskapstjänstgöring vid
Livregementet till häst. Vid sistnämnda regemente hade han sedan tjänstgjort
till beredskapens upphörande i juli 1945. De första beredskapsåren 1938 och
1939 hade han tjänstgjort som utbildningsofficer. Härefter hade han placerats
å staben för att organisera luftskyddet. Efter en kortare tid hade han
förordnats till regementsadjutant. Samtidigt som han varit adjutant hade
han tjänstgjort som rekryteringsofficer. Redan som adjutant hade han sålunda
haft att göra med rekryteringen även inom musikkåren. I juli 1941
hade han blivit depåstabschef. Med stabschefsförordnandet hade enligt bestämmelse
i tjänstgöringsreglementet för armén följt skyldighet att tjänstgöra
som musikchef. I sin egenskap av musikchef hade han handhaft allt
chefskap över musikkåren utom den musikaliska utbildningen, vilken skötts
av musikdirektören. I samråd med denne hade han handhaft rekryteringen
inom kåren.

Furiren nr 8024-1-40 S. J. I. Zackrisson berättade: Han vore född den 30
november 1920 och till yrket spårvagnskonduktör. Under åren 1937—1943
hade han varit i aktiv tjänst vid Livregementet till häst. — Zackrisson hade
en dag hösten år 1938 haft permission till klockan 0500, men återkommit
till regementet först klockan 0800. Någon timme senare hade Zackrisson genom
bud beordrats att inställa sig hos dagofficeren, som var von Rosen.
Zackrisson hade i anledning härav inställt sig å daglöjtnantens ram, där von
Rosen ensam uppehållit sig. von Rosen hade för Zackrisson framhållit det

olämpliga i att komma för sent. Sedan Zackrisson på fråga av von Rosen
upplyst att han ej tidigare blivit bestraffad, hade von Rosen förklarat att
han ej tyckte om att Zackrisson skulle få några »straffplumpar» på sig. von
Rosen hade därefter sett sig om efter ett ridspö samt tagit ett sådant i ett
ställ i rummet, varpå von Rosen sagt till Zackrisson »böj Er fram här skall
Ni få en avbasning». Zackrisson hade härefter erhållit omkring tio rapp i
ryggslutet utanpå kläderna. Slagen hade ej utdelats med någon större kraft.
Enär Zackrisson vid tillfället haft på sig permissionsmunderingen och utanpå
denna en overall hade slagen endast känts obetydligt och kunde absolut
ej karakteriseras som misshandel. Det hade ej verkat som om det redan när
Zackrisson inkommit i rummet varit »förberett till ett kok stryk». Zackrisson
hade ej av von Rosen erbjudits att välja mellan »avbasning» och rapport
i vanlig ordning, utan hade utan vidare av von Rosen tillrättavisats på sätt
ovan nämnts. Med hänsyn till omständigheterna vid agans utdelande hade
Zackrisson ej känt sig kränkt av den behandling som han erhållit av von
Rosen. En annan sak hade det givetvis varit om von Rosen t. ex. påfordrat
att Zackrisson skulle knäppa ner byxorna; detta skulle Zackrisson ha ansett
i hög grad sårande och bestämt ha satt sig emot. Zackrisson hade uppfattat
von Rosens ingripande mot Zackrisson som en uppfostrares, som ville hos
Zackrisson inpränta att denne ej skulle göra om detta »pojkstreck», von Rosen
hade efteråt tillsagt dagunderofficeren att Zackrisson redan erhållit bestraffning
och att Zackrisson därför skulle åtnjuta permission i vanlig ordning.
Ett halvt eller ett år senare hade Zackrisson ånyo kommit för sent,
denna gång 5—10 minuter, och hade i anledning härav av dagofficeren, som
även vid detta tillfälle var von Rosen, blivit i vanlig ordning rapporterad,
von Rosen hade i anledning av denna förseelse yttrat till Zackrisson att denne
tydligen icke låtit sig rätta i anledning av vad som tidigare inträffat. Zackrisson
hade denna gång blivit ålagd disciplinstraff av vaktarrest i två dagar.
Att Zackrisson icke även i detta senare fall erhållit handgriplig tillrättavisning
tydde enligt Zackrissons mening på att von Rosen icke hade några anlag
för sadism. Att Zackrisson av von Rosen tillrättavisats medelst aga hade
Zackrisson ej talat om för kamraterna. Han ansåg sig ej ha haft någon anledning
göra detta. »Det vore en sak som man ju står för själv.» — Zackrisson
hade aldrig hört att någon varit missbelåten med von Rosen. Alla hade
tyckt bra om von Rosen, som hade visat en stor välvilja mot manskapet.
Mot Zackrisson hade von Rosen vid två olika tillfällen varit mycket hjälpsam.
Sedan Zackrisson av krigsrätt ålagts att i skadestånd för en häst till
kronan utgiva 1 200 kronor, hade von Rosen, när han mött Zackrisson å kaserngården,
frågat denne huru han tänkte klara detta, samt föreslagit Zackrisson
att överklaga målet i krigshovrätten. Detta hade Zackrisson gjort och
krigshovrätten hade sänkt beloppet till 8(53 kronor 10 öre. Slutligen hade von
Rosen hösten 1942 hjälpt Zackrisson att hos Kungl. Maj:t göra en framställning
om att beloppet måtte efterskänkas. 1 anledning härav nedsattes
beloppet till 300 kronor. — År 1941 hade Zackrisson, som stått i begrepp
alt gifta sig, sökt upp von Rosen och begärt att av denne få låna 500 kro -

nor för inköp av ett möblemang, von Rosen liade beviljat Zackrisson ett lån
på nämnda belopp. Återbetalningen hade ordnats så att 25 kronor i månaden
avdragits å Zackrissons lön och 25 kronor månatligen inbetalats av
Zackrissons hustru. Någon ränta hade von Rosen ej betingat sig. — Det vore
enligt Zackrissons mening ej riktigt att antaga att det vore endast de som
av von Rosen tillrättavisats medelst aga som av denne erhållit ekonomisk
hjälp. Även många andra hade rönt dylik välvilja från von Rosens sida. —
En volontär vid namn Hahne hade vid ett tillfälle för Zackrisson antytt att
han »fått smörj» av von Rosen. I övrigt hade Zackrisson ej under den tid han
varit vid regementet hört talas om att någon blivit agad av von Rosen.
Zackrisson ansåge det därför ej sannolikt att dylikt under den tid Zackrisson
varit vid regementet varit mera allmänt förekommande. Uppgifterna härom
i tidningen Ny Dag för den 7 juli 1945 vore därför enligt Zackrissons uppfattning
starkt överdrivna. Zackrisson vore övertygad om att von Rosen ej
vore någon sadist.

Affärsbiträdet Bror Dahlberg uppgav: Dahlberg vore född den 8 februari
1925. Han hade varit fast anställd vid musikkåren vid Livregementet till
häst under tiden den 11 juni 1939 — den 31 oktober 1943. Under tiden den
1 juli 1944—den 31 december 1944 hade han fullgjort beredskapstjänst vid
musikkåren. — Dahlberg hade vid ett tillfälle blivit tillrättavisad av von
Rosen för uteblivande från en uppställning, men denna tillrättavisning hade
endast haft formen av en varning. Dahlberg hade sålunda aldrig själv varit
utsatt för någon misshandel eller tillrättavisats genom aga av von Rosen.
Dahlberg kände emellertid till att von Rosen beträffande annan musikpersonal
utdelat tillrättavisning i form av aga. Ett sådant fall hade utspelats
på hösten 1942. En korpral Hahne, som då varit anställd såsom korpral
vid musikkåren, hade av en flickbekant lånat en cykel, vilken han sedan
pantsatt. Han hade även lånat pengar av flickan. Flickans moder, som ansett
att dottern blivit lurad av Hahne, hade ringt till musikkåren och därvid
träffat Dahlberg. Hon hade relaterat fallet för Dahlberg och frågat om det
ginge att göra en polisanmälan om saken. Dahlberg hade svarat att det vore
bäst att hon vände sig till von Rosen. Detta hade hon tydligen också gjort.
Dahlberg och Hahne hade nämligen något senare blivit uppkallade till von
Rosen. Denne hade meddelat att han för att »klara» Hahne och slippa ifrån
polisanmälan löst ut cykeln från pantbanken och även återbetalat de pengar
Hahne lånat av flickan. Det hela hade rört sig om cirka 200 kronor, von
Rosen hade framhållit för Hahne, att Hahne burit sig illa åt och vore värd
ett ordentligt kok stryk. Hahne hade medgivit att han handlat klandervärt
och att han vore värd stryk. Dahlberg hade härefter på uppmaning av von
Rosen avlägsnat sig. Hahne hade sedan berättat för Dahlberg att han fått
»mycket stryk» av von Rosen och sagt att von Rosen slagit honom med en
käpp över bakdelen utanpå kläderna. Dahlberg hade sedan också sett svaga
ränder såsom efter slag på Hahnes kropp. Hahne hade gjort flera »tabbar»
under sin tjänstgöring vid regementet, och det hade varit Dahlbergs och
även andra kamraters uppfattning att Hahne varit värd den behandling han

fått undergå. Det kunde tilläggas att von Rosen vid ifrågavarande tid varit
förmyndare för Hahne. von Rosen hade åtagit sig detta, då Hahnes moder
dött. — Dahlberg erinrade sig även andra liknande fall. I början av sin
anställningstid vid regementet hade Dahlberg haft en kamrat vid namn
Arne Tydén. Denne hade då varit i fjortonårsåldern. Tydén, som varit ivrig
pistolskytt, hade vid ett tillfälle avlossat ett skarpt pistolskott i musikrummet.
Då det blivit tal om att rapportera Tydén, hade von Rosen velat
tysta ned saken. Dahlberg komme nu icke längre ihåg de närmare omständigheterna
men erinrade sig likväl att Tydén i stället för disciplinär
bestraffning fått aga av von Rosen. Tydén hade icke känt sig på något
sätt illa berörd därav utan tyckt det vara bra att han sluppit bliva rapporterad.
— von Rosens system att utdela aga i stället för tillrättavisning eller
disciplinär bestraffning hade varit känt bland musikeleverna. Det hade nog
däremot icke varit bekant inom regementet i övrigt. Musikelevema hade
gillat systemet och varit tacksamma för att von Rosen ordnat det på det
sättet. Det hade aldrig under Dahlbergs tid vid regementet varit tal om
någon anmälan mot von Rosen. Dahlberg hade aldrig hört talas om att von
Rosen tillrättavisat truppersonal genom aga. Att detta skett beträffande
musikpersonal hade förmodligen varit därför att musikelevema i allmänhet
varit så pass unga att von Rosen ansett det lämpligare med aga än med
annan tillrättavisning eller arreststraff. von Rosen hade varit populär inom
musikkåren, särskilt bland de yngre. Han hade ofta visat dem vänlighet.
Det hade till exempel hänt att von Rosen vid jultiden utdelat sin terminslön
bland de yngre såsom en julgratifikation. Vidare hade det förekommit, att
om någon av pojkarna ej haft respengar vid en tjänstledighet, von Rosen
lånat vederbörande pengar till resan. Dahlberg hade själv fått låna pengar
av von Rosen mer än en gång. Det vore säkerligen icke något samband mellan
von Rosens frikostighet med penninglån och lians utdelande av aga
åt personalen. Dahlberg ansåge Ny Dags skrivelser »larviga». Skildringarna
vore betydligt överdrivna. Att till exempel tala om en von Hennigsskandal
vore ju alldeles felaktigt.

Kurt Olof Hahne meddelade: Hahne vore född den 31 januari 1924 och
hade anställning på Nordiska Kompaniet. Under tiden från hösten 1939 till
i mars 1944 hade Hahne varit anställd vid Livregementet till häst. Han hade
börjat som musikelev och slutat som korpral vid musikkåren. — Hahne hade
själv vid ett par tillfällen blivit agad av von Rosen med anledning av olika
förseelser i tjänsten. En av dessa förseelser hade bestått i att Hahne förskingrat
civila persedlar som tillhört en kamrat på regementet. Såvitt Hahne
kunde komma ihåg hade det ena fallet ägt rum 1939 och det andra utspelats
1941. Agan hade vid båda tillfällena utdelats med ridspö på bakdelen
utanpå kläderna. Del hade varit ungefär tio slag vid varje tillfälle, von
Rosen hade båda gångerna förklarat att Hahne haft att välja mellan arrest
och stryk. Det hade sålunda varit med Ilahnes medgivande, som von Rosen
utdelat agan. Efter vad Hahne visste hade von Rosen icke under Hahnes
tid vid regementet utdelat aga åt någon annan än Hahne. Sedan Hahne sill -

tat sin anställning vid regementet, hade han vid flera tillfällen hälsat på sina
kamrater där och hade då hört talas om, att von Rosen tillrättavisat en
trumslagare Berg och en korpral Ohlsson genom aga. Efter vad Berg och
Ohlsson sagt hade det skett med deras medgivande. Av Bergs och Ohlssons
berättelser hade framgått att agan utdelats på samma sätt som beträffande
Hahne själv. Några flera fall hade Hahne ej hört talas om. Det vore således
överdrivet att, såsom Ny Dag gjort, påstå, att von Rosen åtminstone i hundratalet
fall utdelat bestraffning genom aga. Artiklarna vore även i övrigt betydligt
överdrivna. Det hade sålunda aldrig varit fråga om någon misshandel
i egentlig mening. Någon så ki-aftig bestraffning som Ny Dag skildrat
hade Hahne aldrig hört talas om. — Hahne hade hälsat på sina kamrater
på regementet efter skriverierna i Ny Dag. »Alla* hade tyckt, att tidningsartiklarna
vore »löjliga». Alla som Hahne talat med på regementet både
bland musik- och truppersonalen hölle med von Rosen och ansåge aktionen
mot honom oberättigad, von Rosen hade varit mycket omtyckt och populär
bland musikelevema. De hade tyckt om von Rosens sätt. Denne hade även
varit mycket hjälpsam mot dem. von Rosen hade emellanåt lånat ut mindre
penningbelopp åt elever, som varit i behov därav, t. ex. kaffepengar och
dylikt. Även Hahne hade fått låna pengar av von Rosen, men det hade inte
rört sig om några större belopp.

Brevbärarbiträdet E. B. Brodén berättade: Han vore född den 12 juni
1926. Den 1 november 1941 hade Brodén erhållit fast anställning som musikelev
vid Livregementet till häst, vilken anställning han slutat den 31 oktober
1943, då kontraktstiden utgått. Någon av juldagarna 1941 hade Brodén kommenderats
att tjänstgöra som spel vid kasernvakten, som vid detta tillfälle
bestridits av äldre, obefordrade, fast anställda, så kallade lodare. Troligen
klockan 2400 hade Brodén av den »lodare» som skulle bestrida vakten mellan
klockan 2400—0200 erhållit order att övertaga dennes pass, enär han
önskade fortsätta att sova. Brodén, som endast var 14 år gammal och dessutom
ganska ny i tjänsten, hade icke vågat annat än åtlyda tillsägelsen. Vid
denna tidpunkt på dygnet hade grinden vid poststället varit låst, varför det
bland postens uppgifter ingått att släppa in återvändande permittenter och
emottaga deras permissionssedlar. Insläppandet av permittenterna hade tillgått
på så sätt, att permittenten då han ankommit till kasemgrinden ringt på
en ringklocka, varefter den som hade vakten i vaktrummet tryckt ned en
kontakt, varigenom grinden öppnats. »Lodarna», som i möjligaste mån sovit
under vaktpassen, hade emellertid kilat fast kontakten med en tändsticka
med påföljd att grinden kommit att stå öppen. Då Brodén börjat sitt pass
hade han observerat detta, men enär han tidigare icke gått vakt och aldrig
sett postinstruktionen, hade han trott att det skulle vara så. Efter någon timme
hade emellertid tjänstgörande daglöjtnanten kommit och frågat av vilken
anledning grinden stått öppen. Brodén hade då omtalat hur det hela gått
till, varefter daglöjtnanten låtit hela vakten ställa upp och förhört varje man.
Samtliga hade dock nekat till att ha haft något som helst med saken att
skaffa. Då daglöjtnanten kort därefter avlägsnat sig hade samtliga »lodare»

förklarat att, därest Brodén icke påtoge sig ansvaret för det inträffade, så
skulle han få stryk varje dag av sin återstående anställningstid. Dagen efter
hade Brodén blivit uppkallad till förhör hos ryttmästare Mannerstråle, varvid
han på grund av kamraternas hot icke vågat annat än erkänna, att det
var han som satt fast stickan vid kontakten, trots att han icke haft något
som helst med saken att göra. På kvällen samma dag hade Brodén blivit
uppkallad till von Rosen, som omtalat, att von Rosen och regementschefen
beslutat att — för att undvika att Brodén skulle erhålla anmärkning i avskedspasset
— von Rosen själv skulle ge Brodén en lämplig näpst. Denne hade
därefter fått order att begiva sig till logementet och påtaga linnebyxor
samt därefter inställa sig på krigsi ättssalen i kanslihuset. Då Brodén kommit
upp i kanslihuset hade von Rosen stått och väntat på honom, varefter de
gått in i krigsrättssalen, vars dörr von Rosen låst. Brodén hade därefter fått
order att lägga sig framstupa över ett ekbord, varvid överkroppen kommit
att vila mot bordsskivan medan fotterna fortfarande berörde golvet. Då Brodén
intagit denna ställning hade von Rosen fattat med vänster hand över
ryggen på Brodén och pressat honom mot bordsskivan, varefter han med
tjockändan av sitt ridspö, som han hållit i höger hand, tilldelat Brodén tio
slag över ryggslutet och låren, von Rosen hade fört högra armen så långt tillbaka
han kunde och slagit till med hela sin styrka. Efter fem slag hade Brodén
varit halvt medvetslös och mycket illamående. Trots att han gråtit av
smärta hade misshandeln fortsatt till dess han erhållit tio slag. von Rosen
hade därefter sagt till honom att de skulle hålla tyst med saken, von Rosen
hade också räckt fram sin hand för att Brodén skulle fatta denna och säga:
»Tack, ryttmästarn.» På grund av ilska hade emellertid Brodén vägrat att
göra detta utan avlägsnat sig omedelbart. Efter denna misshandel hade Brodén
erhållit kraftiga valkar av ungefär två centimeters höjd och så ömma,
att han den första natten varken kunde sitta eller ligga. Efter någon dag hade
Brodén emellertid blivit bättre och några men efter misshandeln hade han
icke fått. Vid ett senare tillfälle hade Brodén ånyo gjort sig skyldig till en
förseelse, vilken kunde han icke erinra sig, varvid han på nytt blivit uppkallad
till von Rosen, som denna gång låtit honom välja mellan stryk och arrest.
På grund av sina erfarenheter från föregående tillfälle hade Brodén valt arrest.
von Rosen hade då ändrat sig och endast tilldelat honom en varning.

Brevbärarbiträdet L. J. Kraft intygade: Han vore född den 16 februari
1926. Den 1 juni 1942 hade Kraft erhållit fast anställning som musikvolontär
vid Livregementet till häst. Den 1 november 1944 —- före kontraktstidens
utgång —- hade han på egen begäran erhållit avskedspass. Då Kraft tjänstgjort
vid regementet i cirka två år, hade han en söndagsmorgon kommit 20
minuter för sent tillbaka efter permission. Vid detta tillfälle hade han varit
i sällskap med en musikkorpral nr 307 Arne Persson. Påföljande måndagsmorgon
hade von Rosen börjat tjänstgöra som dagmajor, varför rapporten
om Krafts och Perssons försenade inställelse efter permission kommit honom
tillhanda samma dag. Kraft och Persson hade fått order att omedelbart
infinna sig på von Rosens expedition. Då de inställt sig hos von Rosen, hade

denne hållit ett anförande för dem, vari han bland annat påpekat, att han
ansåge sig kunna aga de yngre musikeleverna efter eget bedömande men alt
då Kraft och Persson vore något äldre han erbjöde dem att välja mellan
stryk eller att rapporten skulle fortsätta till regementschefen. Enär båda tidigare
erhållit varningar för liknande förseelser och därför befarat, att de
skulle erhålla arrest, vilket medförde anmärkning i avskedspasset, hade de
valt stryk, von Rosen hade då givit dem order att omedelbart återvända till
logementet och påtaga linnebyxor samt därefter åter inställa sig på expeditionen.
Då de utfört denna order hade de fått medfölja von Rosen till krigslättssalen
i kanslihuset. Kraft hade fatt stanna utanför dörren, medan von
Rosen och Persson gått in i salen, varefter dörren låsts. Efter en stund hade
Persson kommit ut och Kraft fatt order att komma in i salen, varpå dörren
ånyo låsts. Ungefär mitt i salen hade stått ett stort ekbord och på detta hade
Kraft fått lägga sig så att överkroppen vilat mot bordsskivan medan fotterna
fortfarande berört golvet. Därigenom hade Krafts ryggslut kommit att
befinna sig mitt för bordsskivans kant. Då Kraft intagit denna ställning hade
von Rosen genom att känna med handen över Krafts ryggslut och lår kontrollerat
att Kraft icke haft nagra klädespersedlar under linnebyxorna. Härefter
hade von Rosen fattat en smidig rotting som han medfört från sin expedition
samt med denna tilldelat Kraft tio slag på ryggslutet. Då detta gjort
fruktansvärt ont vore Kraft av den bestämda uppfattningen att von Rosen
slagit med hela sin styrka. Av siagen hade uppstått cirka 1 1/2 centimeter
höga valkar, vilka varit mycket ömma. Första dagen efter misshandeln hade
Kraft icke kunnat sitta, men efter nagon dag hade detta gått, om än med
svårighet. Persson hade misshandlats på samma sätt, och även han hade
fått kraftiga valkar över ryggslutet Under det misshandeln pågått hade von
Rosen icke yttrat ett ord. Då båda erhållit sin »bestraffning» hade han endast
sagt: »Nu talar vi inte mera om det här». Ungefär tre månader efter
denna misshandel hade Kraft av en fanjunkare erhållit order att, då musikkåren
något senare skulle ställa upp för att utföra musiken vid vaktparaden,
medföra en bastuba. Detta hade emellertid Kraft glömt av, varför fanjunkaren
rapporterat Krafts förseelse till musikdirektören, som i sin tur vidarebefordrat
rapporten till von Rosen. Denne hade även vid detta tillfälle tjänstgjort
som dagmajor. Da händelsen kommit till von Rosens kännedom hade
Kraft anyo blivit kallad till hans expedition. Då Kraft inställt sig hade von
Rosen frågat om Kraft ville ha stryk eller om rapporten skulle fortsätta till
regementschefen. Av samma skäl som vid föregående tillfälle hade Kraft valt
stryk, von Rosens tillvägagångssätt hade varit exakt detsamma som vid det
första tillfället. Kraft hade icke erhållit några men av den behandling han
varit utsatt för. Hurudant förhållandet mellan von Rosen och hans underlydande
vid regementet varit, kunde Kraft icke med bestämdhet säga, enär
von Rosen under Krafts tjänstgöring därstädes endast haft expeditionstjänst.
De äldre av personalen vid musikkåren hade emellertid omtalat att von
Rosen under sin tid som truppofficer gjort sig känd som en genuin »bassplågare».
Själv hade Kraft ej någon direkt antipati mot von Rosen, som med
undantag av de förut omtalade fallen av misshandel uppfört sig korrekt.

Musikkorpralen nr 307 Arne Persson uppgav: Persson vore född den 6
november 1925 och hade den 1 november 1940 tagit anställning vid Livregementet
till häst som musikelev. Han vore fortfarande kvar vid regementet
och tjänstgjorde nu som musikkorpral. Under hela Perssons tjänstgöringstid
vid regementet hade von Rosen varit musikbefälhavare. Persson hade vid
ett eller annat tillfälle under årens lopp fått varning av von Rosen för förseelser,
som Persson gjort sig skyldig till. Persson hade däremot aldrig blivit
tillrättavisad genom aga. Persson komme väl ihåg Kraft, som han känt ganska
väl under dennes tid vid musikkåren. Persson erinrade sig också det tillfälle
— antagligen under sommaren 1944 — då han och Kraft kommit för
sent tillbaka efter en permission. Såväl Kraft som Persson hade blivit kallade
till von Rosen, som då tjänstgjort som dagmajor. Det vore riktigt att
von Rosen erbjudit Kraft och Persson att välja mellan stryk och rapport till
regementschefen. Båda hade valt stryk och därefter fått order att medfölja
von Rosen till krigsrättssalen. Persson kunde ej erinra sig att de dessförinnan
beordrats taga på sig linnebyxor i stället för uniformsbyxorna. När
Kraft och Persson kommit till kanslihuset hade von Rosen tillsagt dem att
komma in till von Rosen i krigsrättssalen en i sänder. Persson hade fått
komma in först. Det hade ju då varit meningen att Persson skulle få stryk,
men von Rosen hade sagt att, eftersom Persson dittills skött sig bra i tjänsten,
så skulle Persson för denna gången slippa ifrån några påföljder av sin
förseelse. Om Persson komme igen någon mer gång skulle det »bli rapport»,
hade von Rosen sagt. Sedan hade Persson gått ut. Efter omkring en timme
hade han träffat Kraft. Denne hade icke sagt något om att han fått stryk av
von Rosen. Persson hade trott att Kraft sluppit undan på samma sätt som
Persson och hade därför icke frågat honom om saken. Persson hade icke
sett några märken efter slag på Kraft.

I anledning av Krafts uppgift att Persson blivit misshandlad av von Rosen
på samma sätt som Kraft själv tillfrågades Persson särskilt huruvida icke
även Persson själv blivit agad av von Rosen. Härvid anförde Persson: Persson
vidhölle att han icke fått stryk av von Rosen. Då Kraft påstått att han
iakttagit kraftiga valkar på Perssons kropp vore detta icke med sanningen
överensstämmande. Kraft hade nog »lagt till lite».

Persson tilläde: von Rosen vore mycket populär inom musikkåren. Han
vore synnerligen hjälpsam mot musikeleverna. När de hade några bekymmer
av något slag brukade de gå till von Rosen och be om hjälp, von Rosen brukade
därvid alltid visa sig tillmötesgående och lämna den hjälp han kunde.
Emellanåt lånade han ut pengar till dein som behövde. Även Persson hade
fått låna pengar av von Rosen vid ett tillfälle då han saknat medel till en
avgift till Musikaliska akademien. — Persson hade läst artiklarna i Ny Dag,
men han kunde icke tro på vad där stode. Artiklarna vore i hög grad överdrivna.
Persson trodde att det vore en f. d. musikelev vid namn Dahlberg
som lämnat uppgifterna till tidningen.

F. d. musikeleven Gunnar Berg meddelade: Han vore född den 15 februari
1929. Under tiden den 4 november 1943—den 1 augusti 1945 hade Berg

varit anställd vid Livregementet till häst såsom musikelev. Under denna tid
hade han vid tre tillfällen fått aga av von Rosen. Agan hade varje gång bestått
av tio rapp med ett ridspö. Berg mindes icke exakt vid vilken tid det
varit som han de två första gångerna fått aga, men det hade varit under
år 1944 och tredje gången hade varit strax före jul samma år. Orsaken till
agan hade sista gången varit, att Berg återkommit för sent efter permission.
Vad som de två första gångerna föranlett bestraffning genom aga hade han
glömt bort. Varje gång Berg fått aga, han han fått välja mellan att få arrest
eller att bliva agad av von Rosen. —- Förhållandet i övrigt mellan von Rosen
och hans underlydande vid regementet hade varit mycket gott och Berg
tyckte att von Rosen vore en »bussig och bra» officer.

Furiren nr 8070-1-42 Zackrisson uppgav: Våren 1945 hade Zackrisson som
tjänstgjort vid korpralskolan hört eleverna vid densamma tala om, att
korpralseleven nr 100 Strömberg blivit tilldelad aga av von Rosen. Strömberg
hade haft att välja mellan att bliva rapporterad till disciplinär bestraffning
eller aga och hade själv valt det senare. Strömberg hade erhållit
avsked från regementet i juni månad 1945.

Lagerbiträdet A. G. A. Eklöf berättade: Han vore född den 9 juli 1900.
Under tiden den 28 mars—den 29 juni 1944 och den 6 april—den 30 juni
1945 hade han fullgjort beredskapstjänstgöring vid Livregementet till häst.
Vid ett tillfälle under beredskapen 1944 hade Eklöf fått höra, att tre musikelever
varit uppe hos von Rosen och fått stryk. Eklöf hade icke närmare
tänkt på detta, ty han hade uppfattat saken så, att det varit en förtjänt
tillrättavisning för vederbörande, som kommit för sent efter permissionstidens
utgång en kväll och dessutom lämnat osanna uppgifter. En av dessa
elever hette Kraft och en troligen Bergman men den tredjes namn hade Eklöf
icke hört. Under år 1944 hade han icke hört något ytterligare om misshandel
från von Rosens sida. Vid ett tillfälle under beredskapen 1945 — dagen
kunde Eklöf icke erinra sig men klockan hade varit omkring 2000 —
hade Eklöf som vid tillfället varit kommenderad som dagkorpral uppehållit
sig i regementets vaktrum, där en furir Zackrisson varit vaktbefälhavare.
Härunder hade en musikvicekorpral Ohlsson kommit in i vaktrummet och
verkat synnerligen upprörd. På fråga vad som stode på hade Ohlsson svarat
att han varit uppe hos von Rosen och fått stryk. Ohlsson hade uppgivit att
han fått 20 rapp av en ridpiska. Först hade han fått tio rapp och efter ett
litet uppehåll ytterligare tio rapp. Ohlsson hade emellertid sagt, att »den
här gången var det ändå inte så farligt som förra gången, ty då slog han
så bion’ rann». Eklöf hade frågat om Ohlsson fått knäppa ned byxoma
men härtill hade denne svarat undvikande. Han hade därefter lämnat vaktrummet.
Zackrisson hade då sagt, att det icke vore något ovanligt att von
Rosen utdelade stryk. Eklöf hade fått den bestämda uppfattningen att von
Rosens handlingssätt dikterats av perversa anlag. Vidare hade Eklöf trott
sig förstå att förhållandet varit känt inom regementet men att ingen vågat
göra anmälan i saken, von Rosen hade gett vaktbefälhavarna order, att dessa
icke till daglöjtnanten finge rapportera musikeleverna för permissionsför -

seelser utan att detta skulle ske direkt till von Rosen. Så fort någon musikelev
begått en förseelse hade von Rosen kallat upp vederbörande till sig.
Här hade eleven sedan fått välja mellan stryk eller rapport. De flesta hade
föredragit stryk, enär de varit rädda för rapport och bestraffning i vanlig
ordning. Eu av dem som fått stryk av von Rosen vore en f. d. musikfurir
Hahne. Denne skulle ha fått låna 20 kronor av von Rosen och då Hahne icke
kunde betala tillhaka beloppet inom utlovad tid hade han fått detsamma avskrivet
av von Rosen men samtidigt fått stryk. — Underofficerskårens ordförande,
fanjunkaren Eriksson (vapenunderofficer) hade sagt till Eklöf, att
denne borde anmäla saken. Eklöf hade även anmält förhållandet till regementets
socialkurator. Utredning hade påbörjats och Eklöf hade vid fyra
olika tillfällen varit i förhör hos majoren vid regementet Brändström. Vid
första förhöret hade Brändström frågat, om icke Eklöf kunde gå med på,
att saken stannade inom regementet och även framhållit, att Brändström
varit i förbindelse med föräldrarna till några pojkar, och att dessa föräldrar
icke ville påkalla vidare åtgärder. Eklöf hade framhållit som sin åsikt
att det borde bliva krigsrätt och även sagt, att om saken tystades ned, han
komme att gå vidare. Brändström hade vid sista förhöret förklarat, att han
komme att lämna alla uppgifter till regementets auditör, som därefter hade
att fatta beslut, huruvida saken skulle inför krigsrätt. — Enligt de uppgifter
Eklöf fått skulle samtliga fall av aga ha skett efter tjänstetidens slut. Detta
vore fullt naturligt, ty under tjänstetiden hade von Rosen omöjligen kunnat
kalla upp någon och öva misshandel, enär det alltid funnits flera officerare
och annan personal på tjänsterummen. En musikelev vid namn Berg
hade för Eklöf omtalat, att eleverna brukade bliva uppkallade till von
Rosen på kvällarna och att de finge stryk, även för obetydliga förseelser.
Ofta hade von Rosen därvid varit berörd av sprit.

Musikvicekorpralen K. O. Ohlsson anförde: Han vore född den 17 augusti
1926 och hade fått anställning vid Livregementet till häst som musikelev den
1 november 1944. Sedan dess hade han tjänstgjort inom musikkåren vid regementet
och hade avancerat till nmsikvicekorpral. Under Ohlssons tjänstetid
vid regementet hade von Rosen varit musikchef. — Ohlsson hade två
gånger fått stryk av von Rosen för förseelser i tjänsten. Första gången hade
varit i mars 1945. Ohlsson hade vid detta tillfälle ändrat en s. k. kommenderingslista
för alt få tillfälle att utan permission deltaga i en privat musikrepetition.
Förseelsen hade rapporterats till dagunderofficeren samt skvadronschefen.
Kort tid efteråt hade Ohlsson blivit uppkallad till von Rosen å
dennes tjänsterum. Detta hade skett mitt på dagen under pågående tjänstgöring.
von Rosen hade sagt åt; han fått del av rapporten rörande Ohlsson.
Han hade framhållit, att han tyckte det vore onödigt att Ohlsson skulle
»åka in i kroken». Han hade vidare frågat om Ohlsson föredroge aga framför
straff i annan form samt om Ohlsson ville vidtala sin målsman angående
tillstånd till aga. Det hade .bestämts att Ohlsson ånyo skulle inställa sig hos
von Rosen sedan von Rosen erhållit målsmannens tillstånd att aga Ohlsson.
Såväl von Rosen som Ohlsson själv hade talat med Ohlssons fader om sa -

ken. Denne hade utfärdat ett intyg, som innehållit medgivande att Ohlsson
finge agas för begångna förseelser i tjänsten. Någon dag senare hade Ohlsson
ånyo blivit uppkallad till von Rosen och då överlämnat intyget. Härefter
hade han fått stryk av von Rosen. Han hade fått böja sig fram, varefter von
Rosen med en linjal eller något annat föremål tilldelat Ohlsson ett antal,
troligen 10 å 15, rapp utanpå byxorna. Ohlsson hade icke sett vad von Rosen
slagit med. Det hade icke gjort ont. von Rosen hade efteråt troligen sagt
något om att »det ej skulle bli någonting». — Andra gången Ohlsson fått
stryk av von Rosen hade varit den 21 juni innevarande år. Ohlssons förseelse
hade denna gång bestått i att han, som tjänstgjort som spel i kasernvakten,
utan permission avlägsnat sig från densamma och uppehållit sig
viss tid utanför kasernområdet. Ohlsson hade rapporterats i vanlig ordning
för dagunderofficeren. Sistnämnda dag hade han blivit uppkallad till von
Rosen å dennes tjänsterum. Detta hade skett omedelbart efter att Ohlsson
slutat sin tjänstgöring för dagen, von Rosen hade varit ensam på tjänsterummet.
Ohlsson, som förstått att det gällde rapporten för ifrågavarande förseelse,
hade själv frågat om han icke kunde få stryk i stället för disciplinär
bestraffning, von Rosen hade bifallit denna anhållan och tilldelat Ohlsson
ett antal rapp utanpå byxorna med en linjal eller annat föremål. Ohlsson
hade fått böja sig fram. Det hade troligen varit omkring 10 å 15 rapp. Ohlsson
hade icke tyckt att det gjorde ont. Härefter hade Ohlsson fått avlägsna
sig. — Eklöfs uppgifter rörande omständigheterna vid agan den 21 juni vore
felaktiga. Ohlsson hade sålunda icke fått först 10 rapp och sedan ytterligare
10 utan i stället mellan 10 å 15 rapp som utdelats i en följd. Ohlsson hade
icke fällt uttrycket »den här gången var det ändå inte så farligt som förra
gången, ty då slog han så blo''n rann». — Ohlsson hade icke själv tagit något
initiativ till anmälningen mot von Rosen. Med tillkomsten av denna förhölle
sig på följande sätt. Ohlsson hade efter avstralfningen den 21 juni på vägen
mellan von Rosens tjänsterum och sitt logement gått förbi vaktlokalen. Han
hade blivit inropad i lokalen av en furir, vars namn han icke erinrade sig.
I vaktlokalen hade Eklöf och furiren Zackrisson suttit. Ohlsson hade väl
känt igen Eklöf, som haft sitt logement intill Ohlssons, men hade icke varit
närmare bekant med honom. Eklöf och Zackxisson hade sagt sig känna till
att Ohlsson varit kallad till von Rosen. De hade velat höra om Ohlsson fått
stryk. När Ohlsson bejakat detta hade de velat höra detaljerna. Ohlsson
hade endast meddelat att han fått 10 å 15 rapp med en linjal eller annat
föremål. Eklöf, som efter vad Ohlsson kunde förstå vid tillfället druckit en
del sprit, hade sagt att han skulle anmäla von Rosen för att denne agade
musikeleverna. Ohlsson hade icke tänkt närmare på saken. Han hade icke
själv tagit någon som helst del i anmälningen mot von Rosen. I anledning
av nämnda anmälan hade Ohlsson blivit uppkallad till bataljonsläkaren
Rousthöi, som undersökt huruvida Ohlsson fått något men av agan eller företett
några märken efter densamma. Några sådana märken hade icke kunnat
upptäckas.

På fråga huruvida Ohlsson tagit del av artiklarna i Ny Dag uppgav Ohls -

son: Han hade läst dessa artiklar. Uppgifterna vore alldeles felaktiga. Ohlsson
hade icke hört talas om att aga förekommit i sådan utsträckning eller i
sådana former som Ny Dag gjort gällande. Ohlsson trodde icke på skildringarna
i tidningen. Det hade överhuvud taget inom kåren icke varit mycket
tal om den aga som von Rosen emellanåt utdelat. Ohlsson trodde ej att
von Rosens system att utdela kroppsstraff hade något samband med perversa
böjelser. Han hade aldrig hört någon påstå detta.

Angående förhållandet i allmänhet mellan von Rosen och honom underordnad
personal å regementet hördes ytterligare bland andra följande personer,
som antingen kallats till förhör å militieombudsmansexpeditionen eller
självmant inställt sig där för att lämna upplysningar.

Värnpliktige nr 8005-1-45 Hans Troberg: Han vore född den 19 februari
1925 och fullgjorde sedan den 10 april innevarande år värnpliktstjänstgöring
vid Livregementet till häsl. Under åren 1940 och 1942 hade han varit
anställd vid regementet. Dessutom hade han under åren 1942 och 1944 frivilligt
tjänstgjort vid Norra skånska infanteriregementet. -— Då Troberg
börjat sin första tjänstgöring vid Livregementet den 1 november 1940, hade
von Rosen varit stabschef. Under sin tid vid regementet hade Troberg lärt
känna von Rosen väl. von Rosen hade alltid velat alla stamanställdas väl.
Alla förmåner och förbättringar för de stamanställda hade ordnats av von
Rosen, von Rosen hade varit mycket hjälpsam med pengar. Det hade emellertid
ej endast gällt pengar, utan von Rosen hade alltid varit den som
stampersonalen vänt sig till, när det gällt några bekymmer eller klagomål,
till exempel klagomål över hård behandling i tjänsten, von Rosen hade alltid
försökt ordna det till det bästa för stampersonalen och ställa allt till
rätta om något varit på tok. von Rosen hade också haft stor makt på regementet.
Troberg hade personligen von Rosen att tacka för mycken hjälp.
Denna hjälp hänförde sig särskilt till en händelse i Skåne 1943, då Troberg
tjänstgjort som förläggningschef. Troberg, som på den tiden druckit ganska
mycket, hade en natt under rådande alarmtillstånd lämnat sin post och -—
påverkad av spritdrycker —- företagit en bilfärd, under vilken han kolliderat
med en byggnad. Troberg hade i anledning av det inträffade dömts till
ungdomsfängelse. Han hade utskrivits från anstalten efter ett år. von Rosen
hade under denna tid gjort allt han kunnat för Troberg. Han hade sålunda
hjälpt Troberg fullfölja målet i högre instans. Han hade även satt sig i förbindelse
med anstalten och över huvud sökt ordna det så bra som möjligt
för Troberg. För alt uppmuntra och stödja Troberg under fängelsetiden hade
han bland annat skrivit ett stort antal brev till Troberg, ibland ända till tre
i veckan, von Rosens stöd hade varit av mycket stor betydelse för Troberg.
Sedan Troberg lämnat anstalten hade han omedelbart blivit inkallad till
värnpliktstjänstgöring vid Livregementet till häst. Det hade varit i april

1945. Troberg vore nu, trots att han tidigare varit straffad för ett allvarligt
brott, korpralskoleelev. Detta vore helt von Rosens förtjänst. Allt gott som
kommit Troberg till del hade han att tacka von Rosen för.

Troberg tilläde: von Rosens hjälpsamhet mot Troberg vore icke något sär -

fall. Troberg kände väl till att von Rosen visat samma hjälpsamhet och vänlighet
mot alla yngre stamanställda vid regementet som varit i behov av hans
hjälp. — Troberg hade den 26 juli talat med en hel del stamanställda vid
regementet. Dessa hade fått veta att Troberg ämnade tala med militieombudsmannen
om fallet. Flera av dem hade därvid sagt något om att »om man ställde
upp alla stamanställda på kaserngården och frågade dem om von Rosen
skulle säkerligen nittioåtta procent av dem förklara att de följde von Rosen
vart som helst». De stamanställda som Troberg talat med hade varit sådana
som haft lång tjänstgöring vid regementet och som väl kände von Rosen.

Målaren Kaare Modin: Han vore född den 19 juli 1906 och till yrket målare.
Han hade fullgjort beredskapstjänst vid Livregementet till häst såsom
konstituerad furir och förrådsfurir under tiden november 1942—maj 1945 i
en följd. Det hade huvudsakligen varit förrådstjänst som Modin sysslat med.
Under hela den angivna tiden hade Modin bland annat haft hand om musikelevernas
utrustning och hade därför kommit i ganska nära beröring med eleverna.
Modin hade även haft kontakt med musikeleverna under de tider
Modin tjänstgjort som dagunderofficer, vilket återkommit ungefär en gång i
månaden. Under ifrågavarande tid hade det ej till Modin framförts eller eljest
kommit till hans kännedom några klagomål över von Rosen, som under
denna tid tjänstgjort som musikbefälhavare. Det hade snarare verkat som
om von Rosen varit ett stöd för musikeleverna. Modin hade endast hört talas
om ett fall, då von Rosen skulle använt sig av aga som tillrättavisning för ett
fel som en musikelev begått i tjänsten. Modin hade ej fått någon närmare
kännedom om omständigheterna. — Modin hade under sin tjänstgöring vid
regementet även kommit i personlig beröring med von Rosen bland annat i
dagunderofficers tjänsten, von Rosen hade alltid uppträtt mycket fint och
alltid visat sig korrekt i alla avseenden. Artiklarna i Ny Dag hade därför mycket
förvånat Modin. Att till exempel framställa von Rosen som en sadist vore
»uppåt väggarna». Modin hade ju under de omkring 21/2 år som han tjänstgjort
vid regementet varit i nära nog daglig beröring med musikelevema och
borde därför ha kunnat bilda sig en tillförlitlig uppfattning om von Rosens
förhållande till dessa. Modin ansåge sig därför kunna intyga att artiklarna
vore betydligt överdrivna.

Musikfanjunkaren Harald Östlund: Han ville såsom representant för regementets
musikkår lämna vissa upplysningar i ärendet. Han hade anmodats
därtill av sina kamrater i kåren. Även för honom själv vore det ett behov att
tala om vad han visste i saken. — Östlund vore den till tjänstgöringen äldste
vid musikkåren. Han hade därför ingående kännedom om förhållandena.
Inom musikkåren hade rått och rådde stor upprördhet i anledning av tidningsskriverierna
om och aktionen mot von Rosen. En snällare och mera
människovänlig person än von Rosen kunde man knappast tänka sig. von
Rosen vore också mycket populär inom hela musikkåren, von Rosen hade
hjälpt många inom kåren både ekonomiskt och på annat sätt. Hans ekonomiska
hjälpsamhet hade kanske stundom gått alltför långt och lett till
utnyttjande av hans godhet. Otaliga exempel på von Rosens hjälpsamhet

skulle kunna dragas fram. von Rosen hade också varit mycket intresserad
av musikkåren och hållit dess personal om ryggen. Han hade även intresserat
sig för en god rekrytering och tagit reda på de sökande elevernas förhållanden.
Hans verksamhet som musikchef hade varit mycket gagnelig för kåren.
I anledning av artiklarna i Ny Dag hade det varit mycket tal inom musikkåren
om vad som skulle kunna göras för att hjälpa von Rosen. Det hade
till exempel talats om att söka få in en beriktigande artikel i tidningen. Detta
hade emellertid ansetts hopplöst. Man borde kunna begära att vederbörande
skribent hörde sig för å ort och ställe hur saken låge till. Hade tidningen å
regementet gjort sig underrättad om förhållandena, måste tidningen ha fått
en helt annan syn på saken än den som kommit till uttryck i de här omtalade
artiklarna. -—• Östlund kände numera till att von Rosen i vissa fall tillrättavisat
musikelever genom aga. Så vore fallet till exempel med förutvarande
eleverna Berg och Hahne. Dessa pojkar eller andra, som kunde ha blivit
agade av von Rosen, hade själva aldrig talat härom utan tydligen varit tacksamma
för att von Rosen låtit dem slippa bestraffning i annan form. Arreststraff
hade för övrigt kunnat vara rent skadliga för så unga pojkar som
det här vore fråga om. Många började när de voro 14 år gamla. I den åldern
lekte livet för pojkarna och det vore inte lätt att få någon pli på dem. -—
Det vore upprörande att såsom i Ny Dag skett påstå att von Rosen vore sadist
och jämföra honom med von Hennigs. von Rosen hade säkerligen aldrig
haft något nöje eller känt någon tillfredsställelse av att slå eleverna. I stället
hade han nog lidit mera av att behöva aga dem än vederbörande själva lidit
av själva agan. Med hänsyn till elevernas ungdom och svårigheten att bibringa
dem militär ordning och hyggligt uppförande hade det nog emellanåt
varit nödvändigt för von Rosen såsom chef att utdela aga för att visa vederbörande
att det funnes allvar och mening bakom de tillsägelser, som gåves i
tjänsten.

Bataljonsläkaren P. Rousthöi: Han hade tjänstgjort vid Livregementet till
häst sedan i januari 1941. I augusti nämnda år hade han utnämnts till bataljonsläkare
vid regementet. — Första gången Rousthöi hört talas om att
von Rosen utdelat aga till musikelever hade varit vid ett samtal med von Rosen
omkring ett år tidigare. Rousthöi hade ofta haft anledning att i tjänsten
tala med von Rosen i dennes egenskap av depåstabschef. Ifrågavarande samtal
hade därför endast varit ett ied i det vanliga samarbetet. Vid samtalet
hade von Rosen själv fört på tal frågan om möjligheten att utdela aga åt
musikeleverna. Det hade skett helt »en passant». Uttalandet hade haft allmän
karaktär men hade nog gjorts i anslutning till samtal om musikeleven
Berg. Antagligen hade frågan uppkommit på följande sätt. von Rosen hade
sagt något om att Berg vore obildbar och ej bleve bättre vad man än gjorde
med honom. Rousthöi hade då nog frågat von Rosen vad som gjorts åt Berg
och om han »suttit i buren», von Rosen hade bejakat delta och tillagt att
Berg dessutom fått aga. I det sammanhanget hade von Rosen tagit fram
strafflagen för krigsmakten och för Rousthöi påpekat den rätt att utdela aga
som förefunnes enligt § 38 militär bestraffningsförordning. Rousthöi hade

icke förut känt till att det funnits någon i lag reglerad rätt att utdela aga.
von Rosen hade icke nämnt att han utdelat aga i något annat fall än i fråga
om Berg. Rousthöi hade fått den uppfattningen att det i varje fall rörde sig
om bagateller och att det icke funnes någon anledning för Rousthöi att närmare
intressera sig för saken. Rousthöi hade icke av någon annan än von
Rosen själv erfarit att von Rosen agat musikeleverna. Det hade icke vid något
tillfälle förekommit att någon musikelev för Rousthöi beklagat sig över
hård behandling från von Rosens sida. Icke heller på annat sätt hade Rousthöi
i sin läkarverksamhet fått någon kännedom om aga eller misshandel av
musikeleverna. Rousthöi ansåge att det borde kommit till hans kännedom,
om von Rosen vid något tillfälle utdelat aga i större utsträckning eller aga
som haft karaktären av misshandel. Rousthöi ansåge sig själv vara lättillgänglig
i tjänsten och faktum vore att den militära personalen brukade till Rousthöi
i stor utsträckning framföra sina personliga bekymmer. Hade Rousthöi
»fått veta det minsta» hade han naturligtvis tagit itu med saken. Han vore
icke rädd för att taga initiativ. Han hade emellertid som sagt icke funnit anledning
till något ingripande.

I anledning av Krafts och Brodéns berättelser anförde Rousthöi ytterligare:
Skildringarna av hur det tillgått vid agans utdelande verkade överdrivna. Att
valkar uppkommit vore icke anmärkningsvärt. Sådana brukade alltid komma
till synes å kroppsdelar som utsatts för slag. Att valkarna skulle varit så höga
som IV2 till 2 cm vore emellertid ganska orimligt. Det vore heller icke något
egendomligt om verkningarna av agan suttit i någon dag och medfört svårighet
att sitta. — Det funnes icke några som helst hållpunkter för att de fall, då von
Rosen kunde ha använt sig av aga som bestraffningsmedel, vore utslag av
någon slags sadism. Det borde antagas att von Rosen i de fall då han agat
musikelever gjort det av »rena hyggligheten» och för att hjälpa vederbörande
från annat straff. Roustliöis uppfattning vore att hela saken vore uppblåst till
alltför stora proportioner.

von Rosen anförde i sakfrågan: Han medgåve att han i vissa fall tilldelat
musikelever och annan yngre militär personal aga. Detta hade kanske förekommit
en å två gånger om året från och med 1938. De fall von Rosen för
närvarande kunde erinra sig vore de under den militära utredningen berörda
fallen Zackrisson, Hahne, Berg, Strömberg och Ohlsson, von Rosen hade ej
fäst synnerligt avseende vid dessa tillrättavisningar och det kunde därför ha
förekommit aga i ett eller annat ytterligare fall. — von Rosen erinrade sig fallet
Zackrisson, vilket utspelats någon gång 1938. Zackrisson hade varit i 17—18
års åldern och hade gått som elev vid korpralskolan, von Rosen hade tjänstgjort
som daglöjtnant. I denna sin egenskap hade han erhållit rapport om att
Zackrisson kommit för sent tillbaka från en permission, von Rosen hade varit
angelägen om att Zackrisson ej skulle få disciplinstraff. Det förhölle sig nämligen
så att uppförandebetygen på stamskolorna hade »hög koefficient». Ett
disciplinstraff kunde därför avsevärt inverka på utgångsbetyget. von Rosen
hade därför ansett det bäst för Zackrisson själv om han finge aga i stället för
disciplinstraff, von Rosen kunde ej själv erinra sig de närmare omständighe -

iema, men von Rosen trodde sig kunna säga att Zackrissons berättelse vore i
huvudsak riktig. Zackrisson hade senare blivit furir och varit kvar flera år på
regementet. — von Rosen hade givetvis varit medveten om att den aga, han
tilldelat Zackrisson och övriga underlydande, utgjort en otillåten bestraffningsform.
Han hade trots detta använt aga, emedan han ansett densamma
vara till vederbörandes bästa. Det hade enligt von Rosens tanke varken i
Zackrissons eller i övriga fall varit någon risk att han skulle bliva anmäld för
att ha använt sig av otillåten bestraffningsform. Han hade trott sig kunna
räkna med att vederbörande varit tacksamma för att ha sluppit ifrån bestraffning
i annan form. — Beträffande Hahne trodde von Rosen att det vore vid
två tillfällen, som denne fått aga. von Rosen hade ingen anledning betvivla
att dessa tillfällen hänförde sig, det ena till 1939 och det andra till 1941.
Hahne hade varit besvärlig att ha att göra med. Han hade varit begåvad och
haft konstnärstemperament, vilket sistnämnda medfört en viss svårighet för
honom att finna sig i den militära ordningen. Det hade emellertid också varit
synd om honom. Han hade kommit från ett dåligt hem. Hans föräldrar hade
varit skilda och hans mor hade dött under hans tjänstgöringstid vid regementet.
von Rosen hade icke åtagit sig att vara förmyndare för Hahne men på
hemställan av boutredningsmännen efter modern hade von Rosen lovat att
särskilt ta sig an Hahne under dennes militära tjänstgöringstid. Den ena av
de förseelser som föranlett aga hade bestått i att Hahne vid något tillfälle
pantsatt en cykel som tillhört en flickbekant. Flickan hade gjort anmälan om
saken, vilken anmälan antagligen överlämnats till von Rosen för utredning,
von Rosen hade ordnat det så att han löst ut cykeln, varefter flickan tagit tillbaka
sin anmälan, von Rosen, som insett att Hahne, därest saken fördes vidare,
kunde påräkna ett allvarligt straff, hade ansett det bättre att ge honom aga.
Hahne hade ju varit ung vid denna tid och von Rosen hade ansett att det
straff, samhället kunde komma att utmäta, icke skulle stå i någon riktig proportion
till vad Hahne själv insett om beskaffenheten av sin förseelse. Hahne
hade fått välja mellan aga och rapport i saken. Agan hade utdelats på något
av von Rosens tjänsterum. Därvid hade tillgått »som det brukade göra».
Hahne hade fått böja sig fram och därefter erhållit några rapp med ett ridspö
utanpå kläderna. Det hade kanske varit ett tiotal rapp. Vid ett senare
tillfälle hade Hahne tillägnat sig ett par kronan tillhöriga stövlar. Även i detta
fall hade Hahne fått välja mellan stryk och rapport, därvid Hahne lämnat
sitt medgivande till aga. Sådant medgivande hade för övrigt lämnats i samtliga
förekommande fall. Vid agans utdelande hade tillgått på samma sätt
som vid det första tillfället. —- Musikeleven Berg hade under sin anställningstid
vid regementet erhållit aga av von Rosen vid tre tillfällen. Bergs förseelser
hade, såvitt von Rosen kunde erinra sig, bestått i försummelser under vakttjänst.
Vid agans utdelande hade tillgått på samma sätt som i övriga fall.
Vad Berg uppgivit om omständigheterna i övrigt vore riktigt. Beträffande
Berg hade von Rosen för övrigt även haft medgivande från Bergs föräldrar.
Båda föräldrarna hade talat med von Rosen och för von Rosen uttalat sitt
bekymmer över sonens uppförande och i det sammanhanget lämnat sitt
5—468678. Militieombudsmannens ämbctsbcrätlelse.

medgivande till att aga finge användas mot sonen i stället för disciplinär bestraffning.
— Mellan jul och nyår 1944 hade von Rosen tjänstgjort som dagmajor.
Vid denna tidpunkt hade korpralseleven nr 100 Strömberg, som
gjort sig skyldig till för sen hemkomst efter permission, uppsökt von Rosen
å dennes tjänsterum och frågat, huruvida hans försumlighet skulle komma
att medföra arreststraff. Frågan hade besvarats jakande, varvid Strömberg
som hade för avsikt att resa hem till Gävle under nyårshelgen frågat huruvida
saken ej kunde göras upp på annat sätt. Strömberg hade tydligen befarat
att arreststraffet skulle hindra hans tjänstledighet. Med Strömbergs
medgivande hade von Rosen därefter tilldelat honom ett antal slag med ett
ridspö å ryggslutet. Agan hade tilldelats å tjänsterummet å expeditionstid.
Strömberg hade vid ifrågavarande tidpunkt varit i 18-årsåldern. Han hade
ej tillhört musikkåren. När Strömberg i juni 1945 erhållit avsked hade han
uppsökt von Rosen och tackat denne för att han undsluppit arreststraffet. —
Ohlsson hade vid de i fråga om honom aktuella tillfällena varit 17 år gammal
och tjänstgjort såsom musikvicekorpral. Vad Ohlsson uppgivit om omständigheterna
vid det första tillfället vore riktigt. Agan hade denna gång liksom
för övrigt i samtliga förekommande fall utdelats med ridspö utanpå
kläderna.

På särskild fråga tilläde von Rosen: De slag han utdelat såsom aga hade
nog i allmänhet varit »tämligen hårda» men i intet fall så hårda att de medfört
eller kunnat medföra men för vederbörande.

von Rosen fortsatte: Vad Ohlsson berättat om det andra fallet vore ävenledes
riktigt. Den förseelse han begått hade varit av så allvarlig karaktär
att saken rätteligen skulle gått till krigsrätt. — von Rosen erinrade sig fallet
Tydén. Det hade troligen utspelats någon gång 1938 eller 1939. Vad Dahlberg
uppgivit om omständigheterna vore riktigt, dock med den ändringen att pistolskottet,
såvitt von Rosen kunde komma ihåg, avlossats i vaktlokalen då
Tydén tjänstgjort som vakttrumpetare. Saken hade kommit till von Rosens
kännedom i dennes egenskap av daglöjtnant. — von Rosen erinrade sig
Kraft. Denne hade varit den ende av all von Rosen underordnad personal
som förefallit avogt stämd mot von Rosén, von Rosen komme ihåg att han
vid ett tillfälle givit Kraft aga. Vad Kraft uppgivit om det första tillfället vore
i huvudsak riktigt men föranledde vissa rättelser och anmärkningar. Det
vore sålunda ej riktigt att Kraft och Persson fått order att före agan taga på
sig linnebyxor. Det vore vidare överdrivet att påstå att von Rosen »slagit med
hela sin styrka», von Rosen hänvisade i denna del till vad han förut sagt. Att
av slagen skulle uppkommit P/2 cm höga valkar vore otroligt, von Rosen
kunde ej erinra sig det andra av de fall Kraft talat om. Det förefölle ej sannolikt
att en förseelse som endast bestått i att Kraft glömt ett musikinstrument
skulle ha medfört aga. Kraft skulle säkerligen för en sådan förseelse
ha tillrättavisats enligt 210 § strafflagen för krigsmakten. Det vore ju dock
möjligt att Kraft samtidigt gjort sig skyldig till en annan förseelse och att
han fått aga härför. -—- von Rosen ville minnas att även Brodén blivit agad
vid ett tillfälle. Det hade troligen varit 1941. Vad Brodén uppgivit om de när -

mare omständigheterna vore i huvudsak riktigt. Uppgiften om linnebyxorna
vore liksom i fråga om Kraft felaktig. På ridspöet hade icke funnits någon
tjockända. Spöet hade varit jämntjockt. von Rosen hade icke slagit med hela
sin styrka. Att Brodén skulle ha blivit »halvt medvetslös» efter fem slag med
spöet vore otroligt, von Rosen hade ej sagt något om att båda skulle hålla
tyst med saken. Däremot vore det mycket möjligt att von Rosen yttrat något
om att de nu inte skulle tala mer om saken, detta för att antyda att denna i
och med agan vore utagerad. von Rosen hade icke begärt att Brodén skulle
tacka för avbasningen. Uppgifterna om de 2 cm höga valkarna vore givetvis
felaktiga. Det förefölle som om Brodéns berättelse i vissa delar vore påverkad
av Krafts. De hade ju numera samma arbetsplats, von Rosen kunde ej erinra
sig att Brodén vid ett senare tillfälle gjort sig skyldig till någon förseelse i
anledning av vilken han fått välja mellan stryk och straff. — Då Eklöf talat
om att han under beredskapen 1944 fått höra att tre musikelever varit hos
von Rosen och fått stryk, hade han troligen åsyftat Kraft, Persson och möjligen
Berg. Eklöfs skildring av den aga som Ohlsson fått utstå vore mycket
överdriven. Ohlsson hade, såsom von Rosen förut berättat, fått aga med ridspö
utanpå byxorna. Något blodvite hade givetvis icke uppkommit. Den furir
Zackrisson som Eklöf uppgivit sig ha talat med om Ohlsson vore en broder
till den Zackrisson som år 1938 fått aga av von Rosen. Då därför den yngre
Zackrisson sagt att det icke vore något ovanligt att von Rosen utdelade aga,
hade han troligen tänkt på vad han fått höra av sin broder. Eklöfs uppgift
att von Rosen skulle ha givit vaktbefälhavarna order att dessa icke till daglöjtnanten
finge rapportera musikelever för permissionsförseelser utan att
detta skulle ske direkt till von Rosen vore alldeles felaktig. Saken låge till på
följande sätt. Om någon komme försent, till exempel efter en permission,
antecknades detta på dagbeskedet. Ärendet ginge sedan till befälet på vederbörande
skvadron för utredning. Om chefen då ansåge att förseelsen endast
förskyllde tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten vore saken
därmed utagerad. Om förseelsen däremot ansåges vara av allvarligare beskaffenhet,
vidarebefordrades ärendet till dagmajoren. Då begångna förseelser
sålunda ändå alltid komme fram till vederbörande chef tjänstevägen,
skulle det ha varit meningslöst av von Rosen att giva vaktbefälhavarna order
om att icke rapportera musikelevernas förseelser i vanlig ordning. Eklöfs
påstående att Hahne fått stryk därför att han icke kunnat återbetala 20 kronor,
som han fått låna av von Rosen, vore helt gripet ur luften, von Rosen
hänvisade i delta avseende till vad Hahne själv uppgivit samt vad som framkommit
under utredningen i övrigt. När man läste Eklöfs skildring av samtalet
med majoren Brändström, finge man lätt den uppfattningen att Brändström
skulle ha velat tysta ned saken. Detta vore emellertid icke alls fallet.
Anmälningen mot von Rosen hade behandlats i vanlig ordning, och auditören
hade föreslagit sekundchefen att ålägga von Rosen disciplinstraff.
Detta beslut hade emellertid förfallit sedan mililieombudsmannen i anledning
av skriverierna i Ny Dag infordrat handlingarna i ärendet. Det vore nog
riktigt att von Rosen i de fall då han utdelat aga gjort detta efter tjänste -

tidens slut, d. v. s. sedan vederbörande elever eller andra underordnade slutat
sin tjänst för dagen. Detta hade emellertid skett endast för att icke störa
vederbörandes tjänstgöring. Enligt Eklöf skulle nmsikeleven Berg ha uppgivit
att eleverna finge stryk av von Rosen för minsta förseelse samt att
von Rosen ofta vore berörd av sprit. Dessa uppgifter vore osanna. Utredningen
visade att aga utdelats endast för mera allvarliga förseelser, von Rosen
förtärde aldrig sprit under tjänsten.

På föranledande av förhörsledaren yttrade von Rosen vidare: Han hade
endast de bästa erfarenheter av sitt chefskap över musikkåren. Det hade
varit ett gott och förtroendefullt samarbete. Chefskap över en musikkår vore
kanske ofta svårare än annat militärt chefskap, eftersom inom en musikkår
alltid förefunnes stor skillnad mellan olika ålderskategorier samt personalen,
särskilt den yngre, ofta hade ett visst konstnärstemperament, som gjorde det
svårt för densamma att inordna sig under den militära disciplinen, von Rosen
hade trivts bra med kåren och hade det intrycket att kåren trivts med honom.
Personalen hade ofta kommit med sina bekymmer till von Rosen, även bekymmer
av rent personlig art. Det skulle väl icke ha skett om icke personalen
haft förtroende för von Rosen. Det vore riktigt att von Rosen vid åtskilliga
tillfällen lånat musikeleverna pengar. De hade på den tiden von Rosen varit
chef endast haft 15 kronor i månaden och det vore ju icke mycket att leva
på även om man hade allt fritt. De hade därför ofta varit i avsaknad av
medel till exempel vid hemresor under permission, von Rosen hade ansett
sig böra hjälpa dem ekonomiskt då och då till exempel med respengar. Den
ekonomiska hjälp som sålunda lämnats hade icke haft något som helst samband
med fall då von Rosen utdelat aga.

På särskilda frågor anförde von Rosen ytterligare: Han medgåve att han
begått tjänstefel genom att aga ett antal musikelever och yngre stamanställda
på sätt som skett. Anledningen till att aga använts hade som von Rosen redan
anfört varit att dessa pojkar varit så unga och att von Rosen ej velat att deras
förseelser skulle föranleda något framtida obehag för dem. von Rosen hade
ej erfarit någon tillfredsställelse eller haft något nöje av att aga vederbörande.
Varje jämförelse med von Hennigsaffären vore felaktig och missvisande,
von Hennigs’ framfart hade ju bottnat i sinnessjukdom. — Att agan skett i
enrum hade berott på hänsyn till pojkarna, vilka säkerligen ansett det trevligare
att icke några vittnen varit närvarande, och även haft sin grund däri
att von Rosen ej velat göra någon annan befälsperson delaktig i ansvaret för
den olagligt utdelade agan.

Efter en redogörelse för utredningen anförde militieombudsmannen i en
den 19 oktober 1945 dagtecknad till sekundchefen översänd instruktion för
åtal mot von Rosen följande.

von Rosen har under tjänstgöring vid Livregementet till häst dels som dagofficer
och dels som musikchef under åren 1939—1945 utdelat aga åt musikelever
och annan underordnad personal vid regementet. Antalet fall då aga

utdelats uppgår enligt utredningen till sammanlagt tretton och berör åtta
personer.

Agan har utdelats såsom bestraffning av begångna förseelser i tjänsten.
Förseelserna ha varit av sådan art att de eljest torde ha föranlett disciplinstraff.
En av de ynglingar som agats — Tydén — synes vid tidpunkten för
bestraffningen ha varit under femton år.

von Rosen säger sig ha insett att han genom agan använt sig av en olaga
bestraffningsform. Såsom skäl till sitt handlingssätt har han uppgivit, att
det varit fråga om att på lämpligaste sätt bestraffa unga — till en del mycket
unga — personer som haft särskilt svårt att inordna sig under den militära
disciplinen samt att han icke velat att förseelserna genom bestraffningar i
föreskriven ordning skulle föranleda framtida obehag för vederbörande och
därför ansett agan vara till vederbörandes bästa, von Rosen har vidare framhållit
att medgivande till agan i samtliga fall lämnats antingen av ynglingarna
själva eller i förekommande fall deras målsmän.

Vad under utredningen framkommit har icke givit stöd för antagande att
motiven till agans utdelande varit andra än de av von Rosen själv angivna.
Ett flertal i ärendet hörda personer ha också uppgivit att von Rosen haft
en mycket välvillig inställning mot honom underställd personal och på
olika sätt sökt hjälpa sina underlydande.

Vid agans utdelande torde i samtliga fall ha tillgått så att ynglingarna
kallats till von Rosens tjänsterum eller till krigsrättssalen, där vederbörande
av von Rosen tilldelats 10 å 15 rapp med ett ridspö utanpå byxorna, von
Rosen har uppgivit att de slag han utdelat i allmänhet varit »tämligen hårda».
Utredningen torde emellertid icke visa att i något fall men eller skada
av agan uppkommit.

Genom vad von Rosen enligt vad ovan upptagits låtit komma sig till last
har han gjort sig skyldig till tjänstefel, som jag ej kan underlåta att beivra.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal att
vid den krigsdomstol, under vilken von Rosen lydde, anhängiggöra och utföra
åtal mot honom för vad han låtit komma sig till last samt därvid yrka
ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. De personer som agats
av von Rosen borde beredas tillfälle föra den ersättningstalan vartill de kunde
finna fog.

* *

❖

Målet hänsköts av sekundchefen till regementskrigsrätten vid Livregementet
till häst. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid krigsrätten ansvar å von
Rosen jämlikt 130, 90 och 112 §§ strafflagen för krigsmakten för oförstånd
i tjänsten, våld mot underordnad krigsman samt obehörigt tagande av bestraffningsrätt.
Tydén och Ohlsson, vilka voro vid rätten tillstädes, förklarade
att de icke förde någon talan i målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 17 november 1945 och
yttrade därvid.

I målet är upplyst, att von Rosen under tjänstgöring vid regementet dels
såsom dagofficer och dels såsom musikchef vid upprepade tillfällen under
tiden från hösten 1939 till och med den 21 juni 1945 utdelat tillrättavisning
åt honom underställd personal, på sätt honom i målet lagts till last, genom
att obehörigen tilldela dem slag med ridspö.

von Rosen har uppgivit, att han i vart särskilt fall haft den underlydandes
medgivande till slagens utdelande; och denna uppgift får med hänsyn
till omständigheterna i målet anses riktig, varför von Rosen icke kan dömas
för våld.

von Rosen kan icke genom vad i målet förekommit anses ha tagit sig
bestraffningsrätt, såsom av åklagaren påståtts.

Regementskrigsrätten prövar förty rättvist i så måtto bifalla åklagarens
talan, att von Rosen dömes jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för
oförstånd i tjänsten att hållas i vaktarrest tolv dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

Den 2 juli 1946 inkom till militieombudsmannen från Eklöf en så lydande
skrift.

»Under min beredskapstjänstgöring vid K 1 1945 fick jag reda på, att
ryttmästaren E. von Rosen brukade tillrättavisa musikelever och annan
yngre personal genom att tilldela dem kroppslig aga. Då jag trodde att ryttmästarens
handlingssätt var ett utslag av sadism, anmälde jag saken och jag
har också meddelat Eder min uppfattning av ryttmästaren, som jag dock
icke personligen kände, vid den följande utredningen.

Sedermera har jag genom samtal med flera personer och efter att ha läst
Eder utredning fått en helt annan uppfattning av ryttmästarens handlingssätt.
Jag inser nu att han ingalunda varit någon hänsynslös manskapsplågare
utan en som intresserat sig för sina underlydande och på olika sätt
hjälpt dem tillrätta. Av handlingarna framgår också, att hans underlydande
hyste tillgivenhet och förtroende för honom.

Ryttmästarens bestraffningsform har varit direkt olaglig, det kan ju ingen
förneka och det har Ni själv likaväl som krigsrätten framhållit. Men jag anser
nu att ryttmästaren använt denna olagliga bestraffningsform för att
ynglingarna skulle slippa svårare straff.

Då det som jag nu anfört innebär en ändring av min tidigare uppfattning
av ryttmästaren och hans handlingssätt, har jag ansett det vara riktigast att
meddela Eder detta.»

13. Åtal mot officer för beordrande av straffexercis.

I en till militieombudsmannen den 19 april 1945 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1027-7-43 Gustav Dahlstedt följande: Löjtnanten i kustartilleriet
Kjell Erik Fritiof Werner hade såsom chef för signalskolan vid Karlskrona
kustartilleriregemente den 27 mars 1945 klockan 0625 vid inspektion

uttalat sitt missnöje med ordningen å de värnpliktiga tråd- och morsesignalistemas
logement. Werners anmärkning hade gällt dels att en tidning legat på
golvet och dels att detta varit osopat. Vid morgonuppställningen klockan 0730,
vid vilken närvarit löjtnanten i kustartilleriet Sven Anders Olby, sergeanten
T. Eriksson, furirerna nr 267-11-39 Karlsson och nr 8098-11-42 Nilsson, signalskolans
stamanställda signalmän samt av värnpliktiga underbefälsskolorna
träd- och morsesignalisterna, hade Werner yttrat, att Olby skulle taga
befälet över värnpliktiga underbefälsskolorna och »som åtgärd för oordningen
på logementet» hålla en halvtimmas formell exercis med eleverna. Denna
exercis hade kommit att bland annat bestå i hastig språngmarsch fem varv
runt den större kaserngården vid regementets kaserner. Efter dessa fem varv
hade truppen beordrats att springa uppför backen till signalskolans kaserngård.
Här hade kommenderats uppställning. Vid denna hade Dahlstedt svimmat
av överansträngning. Truppen i övrigt hade varit mycket medtagen efter
den häftiga språngmarschen. Som vittnen till denna övning, som väl vore
att beteckna som straffexercis, åberopade Dahlstedt samtliga deltagare i densamma,
bland andra värnpliktiga nr 687-11-43 Karlsson, nr 1922-11-43
Åkesson, nr 1949-11-43 Leonardsson, nr 207-6-43 Håkansson, nr 355-6-43
Svensson och nr 1577-11-44 Svanstein samt furirerna Karlsson och Nilsson.
För att ytterligare belysa det inträffade kunde framhållas, att Olby, efter att
ha verkställt den av Werner givna ordern om formell exercis, å signalskolans
expedition yttrat till Werner, att det varit en som svimmat —- »det blir nog
MO-anmälan i morgon», vilket yttrande värnpliktige nr 1484-7-43 Fridolfsson
råkat höra. Dahlstedt hemställde i anledning av vad sålunda förekommit
om utredning i ärendet samt att militieombudsmannen måtte vidtaga den åtgärd
som kunde finnas påkallad.

Sedan skriften för erhållande av upplysningar översänts till chefen för
Karlskrona kustartilleriregemente, inkom denne med verkställd utredning,
bestående av dels protokoll över förhör med Dahlstedt samt Werner ävensom
vissa av de till vittnen åberopade personerna och dels en av Olby lämnad
skriftlig berättelse.

Vid förhöret vidhöll Dahlstedt riktigheten av sina i anmälningsskriften intagna
uppgifter samt tilläde på fråga, att språngmarschen först omfattat tre
varv runt kaserngården, varpå följt vanlig marsch en kortare sträcka samt
slutligen ytterligare språngmarsch runt kaserngården ett och ett halvt varv,
omedelbart följt av språngmarsch uppför backen till den övre planen.

Werner bestred vid förhöret att någon straffexercis förekommit samt anförde
vidare: Werner hade vid uppställningen den 27 mars 1945 klockan
0730 inför truppen gjort anmärkning på ordningen i logementet. Han hade
beslutat att genom ett kort övningspass formell exercis söka motverka den
avslappning i ordning och disciplin som kommit till synes, vilket han meddelat
truppen. Werner kunde icke erinra sig att han givit Olby några särskilda
direktiv för övningen. Olby hade anmält för Werner att en man svimmat
samt därvid tillagt: »Det blir nog MO-anmälan i morgon.»

Olby anförde i den av honom avgivna skriftliga berättelsen: Werner hade

vid morgonuppställningen den 27 mars 1945 framhållit att det rådde dålig
ordning på logementet och som följd härav anbefallt en halv timmes formell
exercis under befäl av Olby. Werner hade icke i övrigt givit Olby några
direktiv för övningens genomförande. För alt kontrollera att eleverna även i
ansträngt tillstånd kunde utföra rörelserna fullt korrekt hade Olby under
övningen lagt in längre språngmarscher. Efter varje språngmarsch hade
Olby övat rörelser under vanlig marsch. Under språngmarscherna, som utförts
i normal takt med en av furirerna i täten, hade Olby själv hela tiden
sprungit jämsides med truppen. Värnpliktiga nr 2299-11-43 Robertsson och
Karlsson hade, emedan de till Olby anmält att de på grund av ont i benen
hade svårigheter att hinna med, helt befriats från språngmarsch. Dahlstedt
hade vid truppens återsamling på uppställningsplatsen sjunkit ihop, och hade
Olby då sprungit fram till Dahlstedt och sett till att denne blivit omhändertagen,
varvid Olby konstaterat att Dahlstedt snabbt kvicknat till. Dahlstedt
hade därefter fått vila sig på en stenmur. Olby hade funnit det anmärkningsvärt,
dels att Dahlstedt vid svimningen hela tiden behållit sin röda ansiktsfärg
och dels att just Dahlstedt, som Olby visste var idrottsman, skulle svimma.
Truppen hade efter övningen fått tillfälle alt duscha och byta kläder
innan nästa övning börjat. Efter skingring av truppen hade Olby talat med
furirerna Karlsson och Nilsson, varvid en av dem nämnt att eleverna sagt något
om straffexercis och anmälan till militieombudsmannen. Olby hade avfärdat
detta som ett skämt, enär han icke själv haft en tanke på att den
ifrågavarande övningen skulle kunnat föranleda en dylik anmälan. Olby
hade därefter gått in på expeditionen och där dels med stöd av vad furirerna
nämnt och dels på skämt till Werner fällt yttrandet »Det blir nog MOanmälan
i morgon.» Olby betraktade övningen som en uppryckningsövning,
orsakad av den slapphet och dåliga ordning, som visat sig hos eleverna. Någon
form av straffexercis ansåge Olby icke ha ägt rum. Olby, som haft det
direkta befälet över truppen sedan den 1 oktober 1944, ansåge att det med
hänsyn till den relativt höga utbildningsståndpunkt, på vilken eleverna befunnit
sig, varit berättigat med en krävande övning. Olby — som vid tidigare
tillfällen haft liknande övningar — hade härvid följt anvisningarna i Handvapensexercisreglementet
för kustartilleriet, mom. 75 tredje stycket, vari
föreskrives att såsom allmän regel bör gälla att ett exercispass skall förlöpa
under ett maximum av andlig koncentration och uppmärksamhet från både
befälhavarens och truppens sida samt från truppens sida även under ett
maximum av fysisk koncentration och energiutveckling.

Furiren Karlsson anförde vid förhöret: Werner hade efter att ha framhållit
den bristande ordningen på logementet anbefallt en halvtimmes formell
exercis som följd härav. I exercisen hade inlagts språngmarsch några varv,
huru många kunde Karlsson ej erinra sig, samt därefter språngmarsch till
den övre planen. Själv hade Karlsson efter språngmarschen ej varit nämnvärt
trött.

Furiren Nilsson bestyrkte furiren Karlssons uppgifter samt förmälde vidare:
Nilsson hölle för troligt att språngmarschen omfattat fem varv. I upp -

försbacken hade några män fallit ur och gått uppför. Nilsson, som själv
sprungit sist i plutonen, hade sett att Dahlstedt efter övningspasset sjunkit
ihop samt att Olby skyndat till och tillsett att Dahlstedt blivit omhändertagen.
Efter övningens slul hade truppen fått en halvtimmes rast för att
duscha och byta kläder. Nilsson hade ej själv varit nämnvärt trött efter övningens
slut.

Svanstein uppgav: Språngmarschen hade uppdelats på två delar. Först
hade det varit språngmarsch tre varv, därefter vanlig marsch och sedan åter
språngmarsch ett och ett halvt varv runt kaserngården samt uppför backen.
Svanstein hade ej varit särskilt trött efter övningens slut men observerat att
Dahlstedt varit detta samt sett att Dahlstedt fallit ihop omedelbart efter övningens
slut.

Håkansson, Svensson, Åkesson och Leonardsson förklarade, att språngmarschen
skett i ganska uppdriven takt samt att de vid övningens slut varit
mycket trötta. Åkesson tilläde, att språngmarschen utförts i två omgångar,
och Leonardsson att alla, som deltagit i övningen, verkat trötta vid dess slut.

Fridolfsson förmälde, att han i signalskolans expedition hört Olby till
Werner fälla yttrandet »Det blir nog MO-anmälan i morgon».

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 7 november 1945 dagtecknad till regementschefen översänd
instruktion för åtal mot Werner.

Dahlstedt har uppgivit att Werner i anledning av den oordning som förekommit
på logementet givit order om en halv timmes formell exercis med
eleverna. Werner har vitsordat att han inför truppen gjort anmärkning på
ordningen i logementet samt medgivit att han avsett att genom ett kort övningspass
formell exercis söka motverka den avslappning i ordning och
disciplin som kommit till synes. Olby har bekräftat att Werner som följd
av den dåliga ordningen på logementet anbefallt en halv timmes formell exercis.
Den ifrågakomna övningen har av Dahlstedt uppfattats som »straffexercis»
under det att såväl Werner som Olby bestritt riktigheten av detta betraktelsesätt.
Olby har förklarat att han betraktade övningen som en »uppryckningsövning»,
orsakad av den slapphet och dåliga ordning, som visat sig
hos eleverna.

Det synes vara ostridigt att övningen föranletts av vissa anmärkningar
som Werner haft att göra mot ordningen i logementet. Därest denna icke
varit tillfredsställande torde detta sannolikt ha varit att tillskriva försummelse
av den eller de för ordningen ansvariga. Werner har i dylikt fall ägt
att — därest han ansett en tillsägelse till vederbörande ej vara tillfyllest -—
genom anmälan till regementschefen påkalla bestraffning eller med stöd av
210 § strafflagen för krigsmakten meddela vederbörande tillrättavisning.

övningar få ej anordnas såsom straff eller tillrättavisningar för förseelse
i tjänsten. Andra övningar få ej beordras än som betingas av gällande rutin,
schema eller övningsorder. Detta gäller även s. k. uppryckningsövningar.

Dylika övningar torde — där syftet med desamma ej är att vederbörande
därigenom skall bibringas erforderlig motion — i allmänhet böra godkännas
endast som ett led i vederbörandes utbildning. Emellertid bör det, som framhålles
i den av Svedelius—Geijerstam utgivna kommentaren till strafflagen
för krigsmakten (s. 415), ej anses förbjudet, i sådana fall då det för krigslydnadens
upprätthållande t. ex. befinnes nödigt, att å fritid kommendera uppställning
och möjligen jämväl företaga excercis eller annan övning. Men övningen
måste i sådant fall ha till syfte förebyggande eller hämmande av
indisciplinärt förhållande eller indisciplinära åtgärder från de underlydandes
sida. Har disciplinen och lugnet återställts, får exercis eller dylikt utom vanlig
ordning ej användas som tillrättavisning för det tidigare indisciplinära
förhållandet. Det bör även understrykas att om en viss handling — övning
eller dylikt — i själva verket beordrats såsom reaktion mot en förseelse,
dess karaktär av bestraffning eller tillrättavisning icke kan förtagas av det
förhållandet att handlingen i och för sig är till gagn för utbildningen.

Att i anledning av bristfällig ordning i ett logement anordna särskilda övningar,
som väsentligen bestå av språngmarscher runt kaserngården, kan
enligt min mening icke motiveras ur någon av ovannämnda synpunkter.
Det förefaller mig därför uppenbart att ifrågavarande övningar av Werner
anordnats som bestraffning eller tillrättavisning i anledning av de av honom
anmärkta förhållandena. Åtgärden har sannolikt kommit att drabba jämväl
elever som ej gjort sig skyldiga till någon förseelse.

Då det synes mig vara av största vikt att det icke vid sidan av de enligt
strafflagen för krigsmakten medgivna formerna för tillrättavisningar och bestraffningar
tillämpas något oreglerat tillrättavisnings- eller bestraffningsförfarande,
finner jag Werners förfaringssätt icke kunna lämnas utan laga
beivran.

Militieombudsmannen uppdrog för den skull åt vederbörande åklagare att
vid behörig domstol i laga ordning ställa Werner under åtal för det tjänstefel,
som denne sålunda låtit komma sig till last, samt att därvid å Werner yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

* %

❖

Som Werner dåmera tjänstgjorde såsom adjutant hos chefen för kustartilleriets
skjutskola, hänsköts målet på begäran av chefen för marinen av
militärbefälhavaren för fjärde militärområdet till Särskilda krigsrätten i
Stockholm. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal under åberopande
av militieombudsmannens åtalsinstruktion ansvar å Werner för tjänsteförsummelse.

Särskilda krigsrätten meddelade utslag i målet den 23 februari 1946 och
yttrade därvid.

I målet är upplyst, att — sedan Werner såsom chef för signalskolan vid

Karlskrona kustartilleriregemente under morgoninspektionen den 27 mars
1945 å de värnpliktiga tråd- och morsesignalistemas logement uttalat missnöje
i anledning av att en tidning och en del papper lågo på golvet i logementet
— Werner vid morgonuppställningen klockan 0730 samma dag efter
att ha framhållit, att ordningen å logementet var dålig, med frångående av
det ordinarie programmet för dagens övningar givit order om en halv timmes
formell exercis under befäl av instruktionsofficeren, löjtnanten Olby,
samt att Olby omedelbart därefter underkastat truppen dylik exercis, som
kommit att omfatta bland annat språngmarsch flera varv runt den större
kaserngården vid regementets kaserner ävensom uppför backen till signalskolans
kaserngård.

Av utredningen framgår, att Werner avsett den omförmälda exercisen som
bestraffning eller tillrättavisning i anledning av de anmärkta förhållandena
å logementet; och då exercisen förty är att anse såsom icke tillåten straffkommendering
är Werner genom dess anbefallande förvunnen till ansvar
för oförstånd i tjänsten.

På anförda skäl prövar Särskilda krigsrätten rättvist döma Werner jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt
att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning fyra dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

14. Åtal mot reservofficer i flottan för spritmissbruk.

I en till militieombudsmannen den 14 maj 1945 inkommen skrift anförde
värnpliktiga nr 16-215-41 Adolf Jönsson, nr 51-4-41 Tage Wrangborn, nr
421-1-35 Åke Bengtsson, nr 2325-7-43 John Jönsson, nr 71-212-38 Börje Andersson
och nr 54-212-30 Rolf Johansson, vilka samtliga tillhörde besättningen
på vedettbåten nr 30, följande: Chefen å nämnda fartyg, löjtnanten i flottans
reserv Per Göthe Fransson, hade — medan fartyget legat i Trelleborgs hamn
— den 7 maj 1945 klockan 1820 i sällskap med en civilklädd herre anlänt
till fartyget. Fransson, som vid tillfället varit svårt berusad, hade givit order
om att fartyget omedelbart skulle avgå. Som fartygets båda pannor vid tillfället
varit utsläckta hade detta icke kunnat ske. Det toge cirka två timmar
att få maskinen klar för avgång. Fransson hade emellertid velat att fartyget
skulle avgå redan efter 30 minuter och hade förklarat att han toge alla konsekvenser.
Eftersom icke någon styrman och endast en uppbördsmaskinist
varit tillstädes, hade anmälarna vägrat att gå ombord. De hade förklarat för
Fransson att de skulle gå ombord så fort en styrman anlänt. Klockan 1923
hade uppbördsstyrinannen, uppbördsskepparen och torpeduppbördsmannen
anlänt och hade dessa och anmälarna då gått ombord. Omedelbart därefter
hade kallats till uppställning och Fransson hade frågat anmälarna om de
visste vad de gjort. Då anmälarna härtill svarat »ja» hade Fransson utom
sig rutit: »Ni har gjort myteri.» Fransson hade vidare sagt sig skola påyrka

lagens strängaste straff. Det hela hade väckt mycken uppmärksamhet och
varit synnerligen obehagligt, enär andra besättningar och civila personer varit
vittnen till vad som förekommit. Fransson hade härefter meddelat permissionsförbud
för samtliga ombordvarande. Permissionsförbud hade sålunda
utfärdats även för dem, som icke vägrat att åtlyda order. Fransson hade
härefter gått i land men hade funnit för gott att klockan 2100 upphäva permissionsförbudet
för dem, som icke nekat att fullgöra order.

Sedan militieombudsmannen hos vederbörande marinpostchef hemställt
om utredning i saken, anförde chefen för Malmöavdelningen, kommendörkaptenen
av andra graden G. Ursell, i en till militieombudsmannen den 31
maj 1945 inkommen skrivelse: Anmälarna hade av Fransson rapporterats
för vägran att vid ifrågavarande tillfälle fullgöra i tjänsten given befallning
I anledning härav hade förberedande förhör med de rapporterade den 8 maj
1945 hållits av divisionschefen, kaptenen i flottans reserv Stig Flodén. Enär
Ursell ansett skäl föreligga att även undersöka Franssons förhållanden vid
ifrågavarande tillfälle hade Ursell samma dag verkställt förhör med Fransson
samt med en del vittnen, bland andra Flodén, vilken tidigare på dagen
före ifrågavarande händelse varit i Franssons sällskap. Samtliga handlingar
i ärendet hade den 12 maj 1945 av Ursell med begäran om målets hänskjutande
till krigsrätt överlämnats till chefen för Öresunds marindistrikt. —
Med anledning av vad i den till militieombudsmannen inkomna anmälningsskriften
uttalats om Franssons förfarande att utfärda allmänt permissionsförbud
meddelade Ursell, att Fransson sedan han gått i land satt sig i förbindelse
med Ursell och för denne rapporterat det inträffade, bland annat
att Fransson tills vidare stoppat permissionen ombord. Ursell hade då givit
order att permissionsförbudet endast finge omfatta den personal, som direkt
vore inblandad i händelsen och som Fransson avsåge att rapportera. Ursell
hade vid detta samtal med Fransson haft det intrycket att Fransson varit
upprörd över det inträffade, men icke att Fransson varit påverkad av spritdrycker.

Vid Ursells skrivelse var fogat regementskrigsrättens vid Skånska luftvärnskåren
protokoll den 18 maj 1945 i ett på hemställan av chefen för
Öresunds marindistrikt till krigsrätten hänskjutet mål mot Adolf Jönsson
och övriga anmälare. Den 20 juni 1945 inkom till militieombudsmannen regementskrigsrättens
protokoll med utslag i målet den 1 juni 1945.

Av nämnda protokoll inhämtades följande.

Vid det av Flodén hållna förhöret med anmälarna förklarade dessa, att
de ansåge att Fransson vid ifrågavarande tillfälle varit så överlastad av starka
drycker, att han icke kunde föra fartyget.

Närmare hörda härom vid krigsrätten anförde anmälarna följande.

Andersson: Den 7 maj 1945 efter den ordinarie tjänstgöringstidens slut
hade han jämte Adolf Jönsson, Wrangborn, John Jönsson och Johansson
befunnit sig ombord på V 30, då order givits att fartyget, som icke haft jour
den dagen och legat med utsläckta pannor, skulle gå ut. Samtidigt hade permittenterna,
däribland fartygets två styrmän vilka vistats i Malmö, återkal -

lats till fartyget. Troligen omkring klockan 1800 hade Fransson jämte en för
Andersson okänd civilklädd person kommit ombord. Fransson liade givit order
om att fartyget omedelbart skulle göras klart för avgång. Vid 19-tiden
hade Fransson beordrat att fartyget skulle avgå. Vid denna tidpunkt hade
utom Fransson och uppbördsmaskinisten, underofficeren av andra graden i
flottans reserv Axel Ohlsson, troligen åtta besättningsmän befunnit sig ombord
men ingen styrman. I samband med Franssons order om avgång hade
Andersson lämnat fartyget och gått upp på kajen. Ungefär samtidigt hade
även de andra sju besättningsmännen gått i land. Anledningen till att Andersson
lämnat fartyget hade varit, att han fått den uppfattningen att Fransson
varit så onykter att han icke kunde föra fartyget utan biträde av styrman.
Andersson hade nämligen sett Fransson, då denne kommit på kajen för
att gå ombord, och hade därvid lagt märke till att Fransson tagit snedsteg.
Fn annan omständighet som styrkt Anderssons uppfattning om Franssons
onykterhet hade varit, att Fransson givit order om avgång redan någon timme
efter det att han beordrat eldning under pannorna, trots att det brukade
taga omkring två timmar att klargöra maskinen med utsläckta pannor. I övrigt
kunde Andersson icke angiva någon omständighet såsom stöd för sin
ifrågavarande uppfattning. Innan Andersson gått i land hade ingen som helst
överläggning förekommit mellan besättningsmännen utan Andersson hade
lämnat fartyget helt på eget initiativ. De åtta besättningsmännen hade samlats
på kajen och där efter diskussion sinsemellan blivit överens om att
Fransson vore så påverkad av spritdrycker, att det vore risk att gå ut med
fartyget utan styrman. Samtliga hade varit beredda att gå ombord om en
styrman komme med, och de hade ansett att fartygets avgång borde kunna
anstå till dess att de båda ordinarie styrmännen, vilka enligt vad besättningen
kände till återkallats från permission och skulle anlända till Trelleborg
klockan 1923 med tåg från Malmö, komme ombord. Medan besättningsmännen
stått på kajen hade Fransson, vilken befunnit sig på bryggan, upptäckt
dem och frågat vad de menade med att gå i land samt tillsagt dem att
gå ombord. En av besättningen — efter vad Andersson ville minnas hade
det varit Johansson — hade då gått fram till Fransson och förklarat,
att de skulle gå ombord om de finge en styrman, annars icke. Fransson hade
svarat att det ej ginge att skaffa en styrman samt beordrat besättningen att
omedelbart gå ombord. Två besättningsmän hade då gått ombord medan anmälarna
stannat kvar. En av dem — Andersson mindes icke vem — hade
förklarat för Fransson att anmälarna vidhölle att de icke ginge ut med fartyget
utan styrman. Fransson hade nu gått till bredvidliggande fartyg och
skaffat eu del folk till komplettering av V 30 :s besättning. Någon styrman
hade han dock icke erhållit. Sedan det nya folket kommit ombord hade
Fransson givit order om avgång. Emellertid hade fartyget av någon anledning
icke kastat loss. Något senare hade uppbördsstyrmannen, underofficeren
av andra graden vid flottan Carl Hallström, och uppbördsskepparen,
värnpliktige underofficeren av andra graden Olof Gudmundsson, anlänt
jämte några andra återkallade permittenter. Anmälarna, som alltjämt stått

kvar på kajen, hade då gått ombord. Kort därpå hade Fransson kommenderat
divisioner. Fransson hade vid uppställningen frågat vilka av besättningen
som vägrat gå ombord, och anmälarna hade då givit sig till känna.
Därpå hade Fransson, som verkat upprörd, förklarat att anmälarna gjort
sig skyldiga till myteri och att han fordrade lagens strängaste straff på dem.
Vid tillfället hade ett trettiotal personer, huvudsakligen flottister men även
några civila, uppehållit sig på kajen. Sedan hade Fransson meddelat permissionsförbud
för hela besättningen. Vid 2130-tiden hade förbudet upphävts
utom beträffande anmälarna.

Adolf Jönsson: Framemot klockan 1900 hade Fransson i sällskap med en
civil person anlänt till tilläggsplatsen och gått ombord, varpå Fransson givit
order om att fartyget skulle göras klart för avgång. När Fransson anlänt
till fartyget hade han varit onykter. Detta hade Adolf Jönsson, som känt
till att Fransson »festat» ombord vid lunchen och sedan fortsatt festandet
på Stadshotellet, förstått därav att Fransson gått ostadigt samt haft »dimmig
blick». Därutöver kunde Adolf Jönsson icke angiva någon omständighet
som visat att Fransson varit påverkad av starka drycker. Med anledning
av Franssons onykterhet och att ingen styrman funnits ombord hade Adolf
Jönsson beslutat sig för att icke följa med fartyget, varför han då fartyget
skolat avgå gått upp på kajen. De övriga anmälarna och två andra värnpliktiga
hade förfarit på samma sätt. Innan Adolf Jönsson gått i land hade han
icke talat med någon ombord cm saken utan handlat uteslutande efter egen
ingivelse. Sedan besättningsmännen samlats på kajen hade de emellertid diskuterat
förhållandena och blivit ense om att de icke skulle gå ombord utan
styrman.

Wrangborn: Den 7 maj 1945 hade Wrangborn, som tjänstgjort som hovmästare
på V 30, serverat lunch ombord åt kaptenen i flottans reserv Caesar
Johnsson samt Floden och Fransson, vilka suttit kvar till vid 14-tiden. Till
lunchen hade druckits brännvin ur en framställd flaska, men Wrangborn
visste inte hur mycket brännvin Fransson förtärt. Efter den ordinarie tjänstgöringens
slut hade Wrangborn uppehållit sig ombord på V 30, då det strax
före klockan 1800 meddelats att fartyget skulle gå ut och att permissionerna
indroges. Troligen omkring klockan 1815 hade Fransson anlänt till fartyget
tillsammans med en för Wrangborn obekant civilklädd person. När Fransson
kommit på kajen hade Wrangborn iakttagit att Fransson tagit snedsteg,
varför Wrangborn fått den uppfattningen att Fransson varit berusad. Med
anledning av att Fransson varit onykter och ingen styrman funnits ombord
hade Wrangborn ansett det vara för stor risk att under sådana förhållanden
gå ut med fartyget, och han hade därför i samband med att V 30 blivit klar
för avgång vid 19-tiden lämnat fartyget och gått upp på kajen. Vid samma
tidpunkt hade övriga anmälare samt två andra värnpliktiga likaledes
begivit sig upp på kajen. Sin åtgärd att lämna fartyget hade Wrangborn
företagit på eget initiativ och utan att dessförinnan ha diskuterat saken med
någon av de andra. Sedan besättningsmännen samlats på kajen hade de blivit
överens om att det med hänsyn till Franssons onykterhet vore risk att gå
ut utan styrman.

Tillfrågad på vilka omständigheter han stödde sin uppfattning att Fransson
varit berusad uppgav Wrangbom: Fransson hade tagit snedsteg när han
kommit på kajen. Dessutom hade Fransson, då han stående på bryggan givit
besättningsmännen på kajen order att gå ombord, vinkat till dem på ett
sätt som visat att han icke varit nykter. I övrigt kunde Wrangborn icke angiva,
något direkt symptom på berusning i Franssons utseende eller uppträdande.

Bengtsson: Den 7 maj 1945 på eftermiddagen hade han vistats på permission
i sitt hem i Trelleborg då han återkallats till fartyget. När han befunnit
sig ombord hade Fransson i sällskap med en civilklädd person kommit gående
på kajen och gått ombord på fartyget. Sedan Fransson kommit ombord
hade han givit order om alt fartyget snarast skulle avgå. Då Fransson
gått på kajen hade Bengtsson lagt märke till att Fransson tagit snedsteg.
Dessutom hade Franssons blick verkat dimmig och hans tal varit annorlunda
än vanligt. Härav hade framgått att Fransson varit onykter. Enligt Bengtssons
uppfattning hade Fransson varit så påverkad av spritdrycker, att han
varit olämplig att föra fartyget, i varje fall utan biträde av styrman. Bengtssons
liksom säkerligen även övriga anmälares vägran att gå ombord hade
berott på att de ansett Fransson i sitt spritpåverkade tillstånd oförmögen
att på betryggande sätt ensam sköta navigeringen. Anmälarnas krav på att
en styrman skulle följa med hade således allenast avsett navigeringen och
icke stridsberedskapen.

John Jönsson: Troligen vid 18-tiden ifrågavarande dag hade Fransson, åtföljd
av en civilklädd för John Jönsson obekant person, anlänt till fartyget.
John Jönsson, som redan på långt håll sett Fransson komma på kajen, hade
lagt märke till att Fransson vinglat och därav fått den uppfattningen att
Fransson varit onykter. I övrigt kunde John Jönsson icke angiva någon omständighet
som tytt på att Fransson varit påverkad av spritdrycker. När
Fransson omkring klockan 1900 givit order om att fartyget skulle kasta loss,
hade John Jönsson gått upp på kajen, därför att han ansett det alltför riskabelt
att gå ut, emedan fartygschefen vore onykter och ingen styrman funnes
ombord. Fartygets båda styrmän hade nämligen enligt vad John Jönsson
haft sig bekant vistats på permission i Malmö men blivit återkallade och
väntats anlända till Trelleborg med tåg klockan 1923. John Jönsson hade
icke överlagt med någon annan ombord innan han lämnat fartyget, utan
handlat uteslutande efter egen ingivelse. Emellertid hade även samtliga övriga
anmälare och två andra värnpliktiga ungefär samtidigt med John Jönsson
lämnat fartyget och begivit sig upp på kajen. Därstädes hade samtliga
åtta diskuterat situationen och blivit överens om att Fransson icke vore kapabel
att ensam föra fartyget och att de skulle vägra att medfölja om icke
en styrman följde med. När Fransson från bryggan upptäckt besättningsmännen
på kajen hade han beordrat dem att gå ombord enär fartyget skulle
gå omedelbart. En av anmälarna, troligen Bengtsson, hade svarat att besättningsmännen
ginge ombord endast under förutsättning att en styrman följde
med. Fransson hade då yttrat: »Tror ni inte att jag är karl att sköta fartyget
ensam?»

Johansson: Den 7 maj 1945 efter den ordinarie tjänstgöringens slut hade
han haft eldarevakt ombord på V 30. Strax före klockan 1800 hade order
givits att sticka fyr under pannorna vilka varit utsläckta. Johansson hade
stuckit fyr samt därefter uppehållit sig i eldrummet och sett till fyren. Efter
omkring en halvtimma, då ångtrycket ännu varit obetydligt, hade på maskintelegrafen
slagits »klart i maskin». Johansson hade gått upp på däck
och då sett Fransson där inbegripen i samtal med uppbördsmaskinisten Ohlsson.
Fransson hade velat att fartyget skolat avgå omedelbart, men Ohlsson
hade invänt att ångtrycket icke vore tillräckligt. Fransson hade då förklarat,
att fartyget skulle gå och att han själv »toge alla konsekvenser». Av Franssons
uppträdande hade Johansson fått den uppfattningen att Fransson vore
berusad. Denna sin uppfattning grundade Johansson på att Fransson enligt
vad Johansson iakttagit tyckts ha svårt att hålla balansen samt att han sagt
sig »taga alla konsekvenser» av fartygets omedelbara avgång, ehuru det varit
uppenbart att fartyget överhuvud taget icke kunde gå ut när ångtrycket
vore otillräckligt. Johansson hade sedan återvänt till eldrummet och fortsatt
eldningen. Vid 19-tiden hade meddelats från maskinrummet att maskinen
vore klar. Johansson hade då gått upp på däck. Uppkommen på däck hade
han sett att sju man av besättningen stått på kajen. Eftersom han för sin
del ansett att Fransson i sitt spritpåverkade tillstånd varit olämplig att föra
fartyget hade även han lämnat fartyget och ställt sig på kajen bland kamraterna.
Tidigare hade han icke talat med någon annan angående Fransson,
men på kajen hade han och de övriga sju besättningsmännen diskuterat situationen
och därvid blivit överens om att de på grund av Franssons onyktra
tillstånd ej skulle gå ombord om icke en styrman följde med.

Fransson anförde vid det av Ursell hållna förhöret: Han hade klockan
1725 ifrågavarande dag erhållit order av sin divisionschef, Flodén, att snarast
avgå till sjöss för särskilt uppdrag. Fransson hade vid orderns erhållande
befunnit sig å Stadshotellet. Då fartyget denna dag icke haft gångjour hade
Fransson omedelbart ringt till uppbördsmaskinisten och givit denne order
att snarast göra klart för gång samt att återkalla permittenterna. Uppbördsmaskinisten
hade meddelat att det behövdes en och en halv timme för att
göra fartyget klart för gång. Fransson hade avslutat sin måltid och därefter
gått ombord. Klockan 1900 hade fartyget varit klart för gång, men alla permittenterna
hade då icke återvänt, bland annat hade ingen styrman kommit
ombord. Fransson hade dock ansett att det beordrade uppdraget varit av sådan
vikt, att fartyget det oaktat bort avgå i synnerhet som Johnsson, fartygschefen
å jagaren Sigurd, erbjudit sig att medfölja. Då fartyget varit klart
för gång, och Fransson intagit sin plats på bryggan, hade ett flertal av besättningen
stannat kvar på kajen, och på order av Fransson att gå ombord
hade de vägrat detta. Fransson hade då gått i land och tillfrågat var man
för sig om de vägrade att lyda order. Sex man hade då svarat jakande, under
det att de övriga gått ombord. Vid förfrågan om anledningen till sin
vägran hade de svarat att de icke ville gå med till sjöss förrän en styrman
kommit ombord, samt att de senare skulle uppgiva orsaken härtill. Fransson

hade då beordrat divisioner på akterdäck och framhållit det allvarliga i besättningens
beteende. Vid uppställningen hade de tredskande fått tillfälle att
genom handuppräckning bekräfta sin tidigare vägran. Vid denna tidpunkt
hade styrmännen inställt sig ombord, och en av dem hade deltagit i divisionerna.
Besättningen hade ånyo tillfrågats om de fortfarande vägrade. Samtliga
hade då förklarat sig villiga att medfölja. Då Fransson senare av de
ombordvarande hört att orsaken till vägran skulle vara, att man ansett Fransson
vara för berusad att föra fartyget, hade Fransson genast sökt kontakt
med läkare i Trelleborg och klockan 2000 blivit mottagen av doktor F. Nordin,
som verkställt undersökning angående Franssons alkoholpåverkan. Fransson
ansåge den verkliga orsaken till besättningens vägran vara, att de ansett
annat fartyg ligga närmare till att gå ut och att de därför varit missnöjda
med att bli återkallade från permission.

Vid krigsrätten tilläde Fransson: Ifrågavarande dag — det hade varit samma
dag som Tysklands kapitulation på förmiddagen tillkännagivits i radio
— hade han tillsammans med Floden och Johnsson vid 12-tiden intagit lunch
ombord på V 30, varvid de druckit fem centiliter brännvin var men icke
förtärt några spritdrycker därutöver. Omkring klockan 1600 hade Flodén,
Johnsson och Fransson begivit sig till Stadshotellet i Trelleborg och där ätit
middag. Till maten hade var och en druckit tio centiliter brännvin, och efter
måltiden hade de druckit kaffe samt därtill fem centiliter konjak per man.
Fransson, som vore van att förtära sprit i måttliga kvantiteter, hade icke blivit
onykter av spriten, än mindre berusad. Då han omkring klockan 1725
telefonerat till uppbördsmaskinisten Ohlsson som varit vakthavande officer,
hade han beordrat denne att omedelbart göra klart för avgång, således även
sätta fyr under pannorna. Omkring tio minuter härefter hade Ohlsson ringt
upp Fransson på Stadshotellet och i ganska påstridig ton framställt vissa invändningar
mot ordern. Bland annat hade Ohlsson förklarat att han behövde
två timmar för att elda upp och att den invid V 30 liggande vedettbåten
V 28 kunde göras klar på betydligt kortare tid, varför det vore lämpligare
att V 28 ginge ut i stället för V 30. Fransson hade svarat Ohlsson att han
inte skulle hråka utan göra som han blivit beordrad. Olsson hade då tillsagt
Fransson att vara tyst. Med den kännedom Fransson hade om Ohlssons häftiga
lynne hade han icke velat fortsätta samtalet med Ohlsson utan lagt på
telefonluren. Fransson hade i sällskap med Johnsson anlänt till fartyget omkring
klockan 1845 och antagit att det då skulle varit klart i maskin. Så hade
emellertid icke varit fallet, varför han givit Ohlsson order att påskynda klargöringen.
Omedelbart efter det att Fransson kommit ombord hade han
lånat en uniform åt Johnsson samt även själv klätt sig i uniform. Också
Fransson hade nämligen varit civilklädd vid tillfället. Därpå hade han gått
upp på hryggan och beordrat klart för avgång. Strax därpå hade han till
sin förvåning observerat att en del av besättningsmännen stått på kajen. Det
hade varit Bengtsson som svarat på Franssons fråga om anledningen till besättningsmännens
vägran att gå ombord. Fransson, som blivit i högsta grad
upprörd över besättningsmännens vägran, kunde icke erinra sig vad han

6—468678. Militicombmlsmannens ämbetsberättelse.

svarat på deras begäran om en styrman. Att Johnsson skulle följa med hade
han ej upplyst besättningsmännen om. Anledningen till att V 30 icke gått
ut hade varit att det kommit kontraorder från chefen för Malmöavdelningen.
Två av de siktade tyska fartygen hade nämligen ändrat kursen och stuckit
till havs, varför något stöd åt vakthavande bevakningsfartyget icke ansetts
erforderligt. Det vore Franssons uppfattning, att anmälarna redan före
Franssons ankomst till fartyget beslutat sig för att vägra medfölja. —
Fransson hade, som redan framhållits, vid tiden för besöket på Stadshotellet
varit tjänstefri. Något hinder för honom att dricka sprit hade icke förelegat.
Han hade dock måst räkna med möjligheten att såsom nu skett bliva kommenderad
på särskilt uppdrag. Vid det första telefonsamtalet med Ohlsson
hade Fransson underrättat denne om att fartyget med det snaraste skulle
gå ut på redden för att utgöra stödstyrka åt jourhavande bevakningsfartyget
där. Huruvida Olsson delgivit besättningen detta visste Fransson icke. Själv
brukade han underrätta besättningen om vilket uppdrag fartyget erhållit,
men i förevarande fall hade han på grund av anmälarnas uppträdande underlåtit
detta. Han hade icke känt till att fartygets styrmän varit att vänta
till Trelleborg med tåget klockan 1923. Även om han vetat detta skulle han
dock icke ha inväntat tåget utan avgått snarast möjligt. Dels hade Johnsson
varit med och dels hade Fransson, eftersom fartyget icke skulle gå längre
än ut på redden, vid behov lätt kunnat gå in och hämta styrmännen. Återkallandet
av ordern till Fransson att gå ut hade kommit just som fartyget
med den från andra båtar kompletterade besättningen varit i färd med att
kasta loss. Anmälarna hade aldrig tidigare tredskals i tjänsten utan städse
uppfört sig bra, och samarbetet med dem hade varit gott.

Nedannämnda personer, som vid krigsrätten hördes som vittnen, anförde
därvid bland annat följande.

Flodén: Vid ifrågavarande tidpunkt hade han varit äldste befälhavare vid
den i Trelleborg förlagda flottstyrkan. Flodén och Fransson, som båda varit
vaktfria, hade ifrågavarande dag omkring klockan 1200 intagit lunch å vedettbåten
V 30. Johnsson hade vid tillfället varit inbjuden som gäst. Till
lunchen hade Flodén, Johnsson och Fransson druckit var sin sup brännvin
om cirka fem centiliter och en flaska pilsner men därutöver intet. Efter en
promenad hade intagits gemensam middag på Stadshotellet, varvid även kaptenen
i flottans reserv Kurt Liljeqvist hade slutit sig till sällskapet. Vid middagen
hade var och en druckit tio centiliter brännvin och en flaska pilsner,
intet vin, samt till kaffet efter middagen fem centiliter konjak. Under middagen
hade Flodén per telefon från chefen för Malmöavdelningen erhållit
order att sända ut en båt som stöd åt vakthavande bevakningsfartyget, enär
fyra tyska landstigningsbåtar hade rapporterats komma ost ifrån. Angående
tidpunkten för nämnda orders ingående hade Flodén vid militärt förhör
uppgivit klockan 1715. Flodén kunde emellertid icke exakt angiva klockslaget.
Den angivna tidpunkten kunde dock icke slå fel på mer än högst fem
å tio minuter. Omedelbart efter telefonsamtalet hade Flodén beordrat Fransson
att snarast gå ut med V 30 och fullgöra det ifrågavarande uppdraget. Att

Flodén bestämt sig för V 30 och ej för något annat fartyg hade berott på att
han ansett det lämpligast att V 30 erhölle uppdraget. Genast efter det att
Fransson mottagit Flodéns order hade Fransson lämnat middagsbordet för
att per telefon ge befallning till sitt fartyg att omedelbart sätta fyr under
pannorna och återkalla permittentema. När Fransson lämnat Stadshotellet
för att tillsammans med Johnsson begiva sig ombord, hade Fransson varit
spritpåverkad i så måtto att det märkts på Franssons blick att han druckit
sprit. Detta vore ingalunda anmärkningsvärt eftersom Fransson brukade
reagera på samma sätt även efter att ha druckit en helt obetydlig kvantitet
sprit. I övrigt hade varken på Franssons tal eller gång eller på annat sätt
märkts att han varit spritpåverkad. För sin del ansåge Flodén obetingat att
Franssons spritpåverkan icke utgjort något som helst hinder för honom att
på ett betryggande sätt föra sitt fartyg. Så väl som Fransson kände fartyget
skulle han ha varit kapabel att sköta navigeringen utan biträde av styrman,
även om han varit betydligt mera påverkad av sprit än som nu varit förhållandet.
Med hänsyn till stridsberedskapen hade det givetvis varit lämpligt
att en ersättare för fartygschefen medföljt, och i detta fall hade ju också
Johnsson följt med för att tjänstgöra vid eventuellt behov. Flodén ansåge
emellertid, att även om Johnsson ej följt med och ingen styrman funnits att
tillgå Fransson likväl under förhandenvarande omständigheter bort gå ut
med fartyget. Fransson hade vid tiden för besöket på Stadshotellet varit
tjänstefri och ordern att gå ut hade därför kommit oväntat för honom, men
överraskningar av detta slag hade ofta inträffat i Trelleborg under tiden för
den förstärkta försvarsberedskapen.

Johnsson: Han hade varit tjänstledig den 7 maj 1945 och kommit på besök
till V 30 på förmiddagen samt vid 12-tiden ätit lunch ombord tillsammans
med Flodén och Fransson. Till lunchen hade Fransson i likhet
med de andra icke förtärt andra rusdrycker än en ordinär sup brännvin och
en flaska Öl. Efter lunchen hade Flodén, Johnsson och Fransson i radio hört
tillkännagivandet om Tysklands kapitulation Senare hade Liljeqvist anlänt
och samtliga fyra hade med anledning av dagen beslutat sig för att tillsammans
äta middag på Stadshotellet. Efter en promenad hade de anlänt till
Stadshotellet och där vid 17-tiden börjat intaga en enkel middag. Till
denna hade samtliga fyra druckit tio centiliter brännvin och en flaska Öl
var samt till kaffet förtärt var och en fem centiliter konjak. Medan de suttit
vid middagen hade Flodén kallats till telefonen. Klockan hade då efter
Johnssons uppskattning varit ungefär 1715, i varje fall icke mera än 1730.
Efter en kort stund hade Flodén återkommit samt givit Fransson order att
snarast gå ut med V 30 för att bilda stöd åt det på redden liggande, vakthavande
bevakningsfartyget. Fransson hade omedelbart avlägsnat sig för att
i telefon giva vakthavande officeren, uppbördsmaskinisten Ohlsson, befallning
att sätta fyr under pannorna samt återkalla permittentema. Efter en
kort stund hade Fransson kommit tillbaka och meddelat att han givit order
i enlighet härmed samt omtalat att Ohlsson gjort gällande att han behövde
två timmar för att få upp ångan. För sin del hade Fransson ansett att det

kunde gå på väsentligt kortare tid, och denna uppfattning hade delats av
Floden, Liljeqvist och Johnsson. Visserligen beräknades uppeldningen enligt
gällande föreskrifter taga två timmar, men på båtar av ifrågavarande slag
kunde efter Johnssons erfarenhet uppeldningen utan risk för materielen forceras
så att tiden nedbringades till omkring 45 minuter, något som ofta
skedde i brådskande fall. Något senare hade Fransson kallats till telefonen.
När han återkommit hade han meddelat att Ohlsson gjorde svårigheter
uppenbarligen i avsikt att fördröja avgången; bland annat hade Ohlsson uttalat
betänkligheter därför att inga styrmän kommit ombord. Johnsson hade
då erbjudit sig att medfölja fartyget såsom ersättare åt Fransson, och detta
erbjudande hade accepterats. Därefter hade sällskapet avslutat måltiden och
lämnat hotellet. Fransson och Johnsson hade gått direkt från hotellet den
korta vägen ner till fartygets tilläggsplats. Fransson hade enligt Johnssons
uppfattning ej varit på något sätt berörd av den sprit han druckit; i varje
fall hade Johnsson icke iakttagit att Fransson i något hänseende varit annorlunda
än vanligt. Under vägen till fartyget, då Johnsson och Fransson
varit inbegripna i en livlig diskussion, hade Fransson gått stadigt och utan
snedsteg. De hade anlänt till fartyget omkring en timma efter det att Fransson
fått order att gå ut, alltså troligen någon gång omkring klockan 1830.
När de kommit ombord hade Johnsson, som varit civilklädd, omedelbart begivit
sig ner i kajutan. Han hade emellertid dessförinnan hunnit uppfatta
att Fransson växlat några ord med Ohlsson, som därvid sagt något om att
maskinen icke vore klar. Johnsson hade suttit i kajutan och avvaktat att
fartyget skulle avgå. Då fartyget emellertid icke kastat loss trots att en god
stund förflutit hade han gått upp på däck. Därvid hade han observerat, att
Fransson gått från fartyget ner på kajen och frågat några flottister som stått
på kajen om de ej skulle gå med ut. Vad flottistema svarat eller vad som
senare förekommit omlxtrd hade Johnsson icke uppmärksammat förrän
Fransson beordrat divisioner. Vid den följande uppställningen hade några
av besättningen på Franssons fråga erkänt att de vägrat åtlyda Franssons
befallning att gå ombord på fartyget. Johnsson ansåge utan en skymt av
tvekan att Fransson vid tillfället varit kapabel att på betryggande sätt sköta
navigeringen av fartyget utan biträde av styrmän. Däremot kunde det med
hänsyn till stridsberedskapen anses önskvärt att ombord funnes en ersättare
för fartygschefen, och i förevarande fall hade ju också Johnsson skolat
tjänstgöra såsom sådan. Att fartygets ordinarie styrmän väntats med tåg till
Trelleborg mellan klockan 1900 och 1930 hade Johnsson icke hört talas om.
Även om Fransson känt till att styrmännen varit att vänta med detta tåg så
hade han enligt Johnssons uppfattning icke bort avvakta styrmännens återkomst,
när det gällde ett så brådskande och samtidigt kortvarigt uppdrag
som här.

Liljeqvist: Den 7 maj 1945 hade han omkring klockan 1600 kommit ombord
på V 30 och där sammanträffat med Flodén, Johnsson och Fransson. Efter
en stunds samtal hade sällskapet blivit överens om att gemensamt äta middag
på Stadshotellet. Att Fransson eller någon av de övriga druckit sprit före Lilje -

qvists ankomst hade Liljeqvist icke ett ögonblick reflekterat över. Efter en
kort promenad hade sällskapet begivit sig till Stadshotellet dit de anlänt
vid 17-tiden. På hotellet hade de ätit middag och därvid till maten druckit
tio centiliter brännvin och en flaska Öl var samt till kaffet efter middagen
intagit var och en fem centiliter konjak. Därutöver hade ingen av dem förtärt
några rusdrycker. Medan sällskapet hållit på med middagen hade Flodén
fått ett telefonsamtal. Efter återkomsten hade han beordrat Fransson, som
varit tjänstefri, att snarast avgå med V 30 för att utgöra stöd för det på lrelleborgs
redd liggande, jourhavande vaktfartyget, enär några tyska landstigningsbåtar
rapporterats i farvattnet. Fransson hade omedelbart avlägsnat sig
för att i telefon beordra vakthavande officeren på V 30 att elda under pannorna
och återkalla permittenterna. Klockan hade då varit mellan 1700 och
1730. När Fransson återkommit hade han omtalat att uppbördsmaskinisten
ombord sagt sig behöva två timmar för att få upp ångan så att fartyget kunde
avgå. Fransson hade gjort gällande att klargöringen av maskinen kunde ske
på avsevärt mycket kortare tid. Denna uppfattning delades av Liljeqvist.
Liljeqvist hade vid flera tillfällen varit med om att i brådskande fall klargöring
av maskinen verkställts på 45 minuter a en timme i fråga om båtar
av förevarande storlek, och såvitt Liljeqvist förstode kunde en dylik forcering
ske utan risk för materielen. En stund efter sitt telefonsamtal hade Fransson
kallats till telefonen. När han återkommit hade han berättat, att det varit
uppbördsmaskinisten ombord som ringt upp honom och att denne haft åtskilliga
invändningar mot att fartyget skulle gå ut; bland annat hade han sökt
få det därhän att en annan båt än V 30 skulle fullgöra uppdraget. Sedan det
överenskommits att Johnsson skulle göra Fransson sällskap till fartyget och
gå med ut som ersättare för Fransson om, såsom Fransson befarat, ingen styrman
kommit ombord, hade Flodén, Liljeqvist, Johnsson och Fransson i sällskap
lämnat hotellet. Ett stycke från hotellet hade de skilts åt; Flodén och
Liljeqvist hade gått åt sitt håll medan Johnsson och Fransson tagit vägen
mot hamnen. Fransson hade varit påverkad av spritdryckerna i så måtto att
han liksom de andra i sällskapet verkat något upprymd. I övrigt hade det
varken på Franssons balans eller på någon annan omständighet märkts att
han druckit sprit. Enligt Liljeqvists uppfattning hade Fransson utan tvekan
varit kapabel att på ett betryggande sätt sköta fartygets navigering utan biträde
av annan. En annan sak vore att det med hänsyn till den stridsberedskap
uppdraget krävt varit olämpligt om Fransson gått ut utan att ha ersättare.
En dylik hade han ju också haft, nämligen Johnsson.

Axel Ohlsson: Den 7 maj 1945 hade han tjänstgjort som vakthavande officer
på V 30. Klockan omkring 1750 hade Fransson, som uppgivit sig vistas på
Stadshotellet, i telefon givit order till Axel Ohlsson att fartyget, som legat med
utsläckta fyrar, skulle göras klart för avgång eu halvtimme senare samt att
alla permittenter skulle återkallas. Axel Ohlsson hade satt i gång med återkallandet
av permittenterna. Klockan 1800 hade stuckits tyr under aktra
pannan. Klockan 1815 hade Fransson kommit ombord och frågat om ej maskinen
vore klar. Axel Ohlsson hade då hänvisat till gällande instruktion enligt

vilken till klargöring av ångmaskin beräknades minst en och en halv timma.
Klockan 1830 hade Fransson i maskintelegrafen slagit »klart i maskin». Axel
Ohlsson hade då meddelat Fransson att ångtrycket icke vore högre än ett
kilogram samt framhållit att fartyget ej kunde gå med kall maskin. Härtill
hade Fransson svarat att han »toge alla konsekvenser». Axel Ohlsson hade
fortsatt klargöringen av maskinen med hjälp av maskinpersonal som erhållits
från ett annat fartyg. Klockan 1900 hade maskinen varit klar. Redan tidigare
hade Axel Ohlsson hört någon av besättningen yttra till Fransson att »de finge
väl en styrman med». Vad Fransson svarat på detta hade Axel Ohlsson icke
uppfattat. Hur händelserna sedan utvecklat sig kände Axel Ohlsson icke till
enär han uppehållit sig i maskinrummet. Han hade emellertid sett Johansson
lämna eldrummet och gå upp på däck. Vid den tidpunkten hade efter vad
Axel Ohlsson ville minnas en från annat fartyg anskaffad eldare funnits i
eldrummet. Fartygets avgång hade sedermera blivit inhiberad. — Axel Ohlsson
hade under en kort stund sett Fransson medan denne gått på kajen på väg
till fartyget. Därvid hade Axel Olsson lagt märke till att Fransson tagit några
snedsteg. Huruvida snedstegen berott på att Fransson varit påverkad av spritdrycker
eller inneburit något skämt med den civilperson han haft i sällskap
kunde Axel Ohlsson icke avgöra. Sedan Fransson kommit ombord hade
Axel Ohlsson talat med honom ett par gånger. Därvid hade Axel Ohlsson
bibringats den uppfattningen att Fransson varit icke berusad men väl något
påverkad av starka drycker. Axel Ohlsson, vilken haft att göra med Fransson
sedan 1942, hade fäst sig vid att Fransson, som alltid brukat uppträda lugnt
och sansat, varit häftig och befunnit sig i en helt annan sinnesstämning än sin
vanliga. I övrigt kunde Axel Ohlsson icke angiva några särskilda omständigheter
som visat att Fransson varit påverkad av sprit. Axel Ohlsson hade
dock fått det bestämda intrycket att så varit förhållandet. Axel Ohlsson kunde
icke erinra sig om han vid tillfället reflekterat över huruvida Fransson befunnit
sig i sådant tillstånd att han varit olämplig som fartygschef. Axel Ohlssons
uppfattning nu vore emellertid att Fransson i sin dåvarande sinnesstämning
knappast haft det lugn som erfordrades för att på ett fullt betryggande
sätt föra fartyget utan biträde av styrman.

Värnpliktige nr 42-216-41 Nils Olsson: På eftermiddagen den 7 maj 1945
hade Nils Olsson uppehållit sig ombord på V 30, då vakthavande officeren
meddelat att fartyget skulle göras klart att gå ut och att alla permissioner
återkallades. Senare — Nils Olsson kunde icke säga hur dags — hade Fransson
anlänt till fartyget i sällskap med en civilklädd, för Nils Olsson okänd
person. Nils Olsson hade iakttagit Fransson från det att denne hunnit något
innanför spärren till hamnområdet och till dess han kommit ombord. Därvid
hade Nils Olsson lagt märke till att Fransson tagit några snedsteg, dock
ej på sådant sätt att det verkat som om han haft svårt att hålla balansen.
Sedan Fransson kommit ombord hade han tillsagt uppbördsmaskinisten att
denne skulle försöka få upp ångan så fort som möjligt. Enligt Nils Olssons
uppfattning hade Fransson varit påverkad av starka drycker, ehuru icke i
så hög grad att han kunde sägas ha varit »full». Att Fransson varit rörd av

sprit hade märkts icke blott på de nyssnämnda snedstegen utan även på
hans tal, huvudsakligen därpå att tonen varit skarpare än vanligt.

Värnpliktige nr 36-216-41 Harry Lundgren: Lundgren, som tillhörde besättningen
på V 30, hade på eftermiddagen den 7 maj 1945 åtnjutit permission
och vistats i Trelleborg men blivit återkallad till fartyget. Då han
vid 1830- eller 19-tiden anlänt till fartyget hade anmälarna men icke
Fransson varit ombord. Något senare hade Fransson kommit gående pa
kajen i sällskap med en civilklädd person och begivit sig ombord på fartyget.
Lundgren hade iakttagit att Fransson under gåendet på kajen tagit
ett eller annat snedsteg, och Lundgren hade därav fått den uppfattningen
att Fransson varit något påverkad av starka drycker. Något senare hade
Lundgren hört Fransson tala med uppbördsmaskinisten Ohlsson.Vad som
därvid förekommit hade Lundgren icke uppfattat i vidare man än att han
hört Fransson säga: »Jag tar själv alla konsekvenser!» Något senare hade
Lundgren sett anmälarna samlade på kajen invid fartyget. Dessförinnan
hade Lundgren icke hört, huruvida det besättningsmännen emellan varit
tal om att de skulle vägra medfölja fartyget om icke en styrman komme
med. Denna sak hade emellertid diskuterats av anmälarna medan de stått på
kajen. För sin del hade Lundgren, som haft arbete att utföra ombord, icke
gått i land. Vad som förekommit mellan Fransson och anmälarna, medan
dessa stått på kajen, hade Lundgren icke uppfattat i vidare män än att han
fått klart för sig att anmälarna vägrat gå ombord om icke eu styrman komme
med. Sedan fartygets egna styrmän anlänt och anmälarna i samband
därmed gått ombord hade kommenderats divisioner. Vid denna uppställning,
vari Lundgren deltagit, hade avlämning skett till Fransson. Denne hade
därvid frågat anmälarna om de visste vad de gjort samt förklarat att de
gjort sig skyldiga till »myteri» och att han krävde »lagens strängaste straff»
på dem. Fransson hade vidare utfärdat permissionsförbud för hela besättningen
men senare på kvällen upphävt förbudet utom vad gällde anmälarna.
— Såsom redan sagts hade Lundgren då Fransson tagit snedsteg på
kajen fått den uppfattningen att Fransson varit påverkad av spritdrycker.
Någon annan omständighet som styrkt denna uppfattning hade Lundgren
icke iakttagit.

Hallström: När Hallström anlände till fartyget hade anmälarna varit ombord.
Han hade fått veta att anmälarna tidigare på kvällen vägrat att medfölja
fartyget, och senare hade han upplysts om att denna vägran motiverats
med att Fransson varit berörd av spritdrycker samt att ingen styrman funnits
ombord. Omkring klockan 1930 hade Fransson beordrat divisioner.
Vid den därpå följande uppställningen hade Hallström, som lämnat av till
Fransson, träffat denne för första gängen pa kvällen. Att Fransson förtärt
sprit hade märkts på hans blick. Dessutom hade Fransson varit högljuddare
än vanligt, vilket möjligen kunnat bero på spritförtäring. I övrigt hade Hallström
icke iakttagit någon omständighet, som tytt på att Fransson varit påverkad
av starka drycker. På hans balans hade icke varit något fel. För
sin del hyste Hallström den bestämda uppfattningen, alt Fransson icke varit

mera berörd av sprit än att han kunnat på ett betryggande sätt föra fartyget
även utan biträde av styrman.

Gudmundsson: Sedan han kommit ombord hade han på Franssons order
kommenderat divisioner. Vid den därpå följande uppställningen hade Fransson,
sedan avlämning skett och lediga kommenderats, frågat om anmälarna
»visste vad de gjort» och sagt något om »myteri» samt förklarat att Fransson
komme att kräva »lagens strängaste straff» på dem. Att Fransson förtärt
spritdrycker hade märkts därpå att han luktat sprit och att hans röst
icke varit den vanliga. I vilket avseende rösten varit annorlunda än vanligt
kunde Gudmundsson dock icke angiva.

Fransson åberopade vid krigsrätten dels ett av legitimerade läkaren Fritz
Nordin i Trelleborg den 7 maj 1945 enligt gängse formulär upprättat protokoll
fört vid en beträffande Fransson verkställd undersökning för påvisande
av alkoholpåverkan, dels ock ett av föreståndaren för statens rättskemiska
laboratorium, professorn Erik Wolff, utfärdat den 12 maj 1945 dagtecknat
bevis angående analys av alkoholkoncentrationen i blodprov som av
Nordin den 7 maj 1945 klockan 2030 tagits å Fransson.

Av nämnda protokoll framgick följande: Undersökningen hade företagits
på begäran av Fransson och hade påbörjats klockan 2028. Enligt egen uppgift
hade Fransson mellan klockan 1120 och 1715 samma dag förtärt 20
centiliter spritdrycker. Fransson hade en medelmåttig kroppskonstitution och
en kroppsvikt, med kläder, av 81,2 kilogram. Pulsen var regelbunden med
104 slag i minuten. Ansiktsfärgen visade en lätt rodnad. Från andedräkten
förelåg en knappt märkbar spritlukt och från urinen en svag spritlukt. I
protokollet, som icke innehöll några ytterligare anteckningar tydande på
spritkonsumtion, hade Nordin uttalat, att Fransson icke var så påverkad av
starka drycker, att det kunde antagas att han icke på betryggande sätt kunnat
föra motorfordon.

Enligt analysbeviset hade som medelvärde av två analyser erhållits ett
reduktionsvärde motsvarande 1,7 promille alkohol.

Vederbörande krigsfiskal ställde vid krigsrätten envar av anmälarna under
tilltal jämlikt 76 § strafflagen för krigsmakten för vägran att åtlyda
förmans i tjänsten givna befallning.

Krigsrätten fann i utslag den 1 juni 1945 utrett, att anmälarna under
tjänstgöring å vedettbåten V 30 den 7 maj 1945 vägrat åtlyda fartygschefens
order till dem att begiva sig ombord på fartyget då detta skolat avgå samt
att de saknat skäl för denna sin vägran. Var och en av anmälarna dömdes
på grund härav jämlikt 76 § strafflagen för krigsmakten att för vägran att
åtlyda förmans i tjänsten givna befallning undergå vaktarrest i femton dagar.
Utslaget vann laga kraft.

I skrivelse den 11 september 1945 till chefen för marinen anhöll militieombudsmannen,
med hänsyn till uppgifterna om Franssons spritförtäring,
om upplysning angående vilka bestämmelser eller instruktioner som under
ifrågavarande tid, då förstärkt försvarsberedskap varit rådande, gällt för
tjänstefri officer i fråga om skyldighet att vara beredd emottaga kommendering
på särskilt uppdrag.

Chefen för marinen meddelade i anledning härav i skrivelse den 28 september
1945, att några särskilda bestämmelser eller instruktioner i berört
hänseende icke utfärdats. I skrivelsen anfördes vidare: Emellertid skulle varje
officer, i tjänst varande eller tillfälligt tjänstefri, självfallet vara redo att omedelbart
efter erhållen order inställa sig för tjänstgöring. Beroende på anbefalld
beredskapsgrad kunde dock tiden för återkallande till och inställelse på
tjänstgöringsplatsen variera. Vid den ifrågasatta tidpunkten hade för Öresunds
marindistrikt sådan beredskap anbefallts, att permission inom gränsen för
förläggningsort, grupperingsområde eller fritidsområde kunde beviljas med
iakttagande av att tiden för permitterad personals, även fartygschefens, återkallande
till och inställelse på tjänstgöringsplatsen i intet fall finge överstiga
sex timmar. Tjänstefri personal skulle dock, oavsett medgiven maximitid för
återinställelse till tjänstgöringsplatsen, snarast efter därom erhållen order inställa
sig för tjänstgöring. Vid ifrågavarande tillfälle hade för »jourbåten»
dessutom anbefallts en halv timmes gångberedskap; V 30 hade dock icke varit
sådan jourbåt.

I en den 24 januari 1946 dagtecknad till chefen för marinen överlämnad
instruktion för åtal mot Fransson anförde militieombudsmannen, efter en
redogörelse för utredningen i ärendet.

Klagandena ha här påstått att Fransson vid ifrågavarande tillfälle varit
svårt berusad och vid förhör, som hållits av Flodén, ha de tillagt, att de ansåge
att Fransson varit så överlastad av starka drycker, att han icke kunde
föra fartyget. Vid krigsrätten närmare hörda angående varå de stödde sina
påståenden att Fransson varit berusad förklarade klagandena att de iakttagit
att Fransson tagit snedsteg, gått ostadigt, vinglat eller haft svårt att hålla
balansen. Vissa av klagandena uppgåvo att även utseendet å Franssons ögon
tytt på att Fransson varit berusad; Franssons blick hade varit dimmig. Vidare
framhölls av Bengtsson, att Franssons tal varit annorlunda än vanligt, och av
Andersson och Johansson, att de omständigheter under vilka Fransson givit
order om fartygets avgång vittnat om att Fransson varit berusad. Wrangborn
framhöll att Fransson, då han givit besättningsmännen å kajen order att gå
ombord, vinkat till dem på ett sätt som visat att han icke varit nykter.

Av de officerare, i vilkas sällskap Fransson intagit middag å Stadshotellet
och vilka hörts såsom vittnen i målet mot klagandena, förklarade Flodén och
Liljeqvist att Fransson varit påverkad av spritdrycker, under det att Fransson
enligt Johnssons uppfattning ej varit på något sätt berörd av den sprit han
druckit. Flodén uppgav att det märkts på Franssons blick att Fransson druckit
sprit och Liljeqvist att Fransson »liksom de andra i sällskapet» verkat något
upprymd. Såväl Flodén som Johnsson och Liljeqvist uttalade att Franssons
spritförtäring icke utgjort något som helst hinder för Fransson att på ett
betryggande sätt föra fartyget.

Av övriga fem som vittnen hörda personer uppgåvo tre att Fransson tagit
snedsteg samt att de bibringats den uppfattningen att Fransson varit påverkad

av spritdrycker. Fyra av nämnda vittnen funno att det av Franssons tal,
högljudda röst eller sinnesstämning framgick att Fransson var påverkad. Ett
av vittnena hade på Franssons blick och ett annat på spritlukten förmärkt
att Fransson förtärt spritdrycker. Av dessa fem vittnen uttalade sig endast två
om den inverkan som Franssons spritpåverkan haft å Franssons förmåga
att föra fartyget. Det ena vittnet, Axel Ohlsson, förklarade som sin uppfattning,
att Fransson i sin dåvarande sinnesstämning knappast haft det lugn som
erfordrades för att på ett fullt betryggande sätt föra fartyget utan biträde
av styrman, under det att det andra vittnet, Hallström, uppgav sig hysa den
bestämda uppfattningen, att Fransson icke varit mera berörd av sprit än
att han kunnat på ett betryggande sätt föra fartyget även utan biräde av
styrman.

Angående spritförtäringen ifrågavarande dag uppgav Fransson vid krigsrätten,
att han dels vid 12-tiden på dagen till lunch förtärt fem centiliter brännvin,
och dels omkring klockan 1600 till middagen druckit 15 centiliter spritdrycker.
Till den läkare, som på begäran av Fransson tog blodprov å denne,
uppgav Fransson att han ifrågavarande dag mellan klockan 1120 och 1715
förtärt tillhopa 20 centiliter spritdrycker. Enligt de å rättskemiska laboratoriet
företagna analyserna av blodprov, som klockan 2030 tagits å Fransson, erhölls
ett reduktionsvärde motsvarande 1,7 promille alkohol. Den verkställda
analysen torde, med hänsyn till de av Fransson angivna tiderna för spritkonsumtionen
under dagen, utvisa att den konsumerade kvantiteten spritdrycker
sannolikt överstiger 20 centiliter, vilket emellertid delvis förklaras
därav att av Fransson icke medräknats under dagen förtärd pilsner. Om man,
med hänsyn till att den mindre spritkvantitet som enligt uppgift intagits i
samband med lunchen väsentligen omsatts innan spriförtäringen klockan 1600
fortsatt, bortser härifrån, torde enligt allmänt tillämpade beräkningsgrunder
sannolikt ha av Fransson (om man antager att denne utan kläder väger 75
kilogram) till middagen och därefter förtärts 121 gram alkohol, vilket motsvarar
37,8 centiliter 40-volymsprocentig sprit i stället för uppgivna (15 +
3 =) 18 centiliter (se Widmark: Alkoholblodprovet s. 5 och 15). Det vid blodundersökningen
framkomna värdet kan givetvis även ha sin grund i en mera
riklig spritförtäring före middagen än Fransson uppgivit.

På grund av resultatet av blodprovsundersökningen sammanställt med de av
ett flertal vittnen lämnade uppgifterna angående Franssons beteende kan
starkt ifrågasättas, huruvida icke denne vid ifrågavarande tillfälle varit överlastad
av starka drycker. De uppgifter som i denna del lämnats av Flodén,
Johnsson och Liljeqvist kunna — med hänsyn till att dessa deltagit i spritförtäringen
och, enligt vad Liljeqvist uppgivit, även verkat något upprymda därav
— enligt min mening icke anses förringa tillförlitligheten av de av övriga vittnen
lämnade uppgifterna.

Även om genom den bevisning som kan förebringas icke skulle anses
styrkt att Fransson är förfallen till ansvar för fylleri, giver vad mot Fransson
förekommit dock vid handen, att Fransson varit i sådan grad påverkad
av starka drycker att han icke kunnat sköta sin tjänst på ett tillfredsstäl -

lande sätt och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel. Den häremot stridande
uppfattning, varåt vissa vittnen givit uttryck, kan med hänsyn till
resultatet av blodprovsanalysen icke tillmätas någon betydelse. Från de vetenskapliga
rön, varigenom fastslagits att en viss alkoholhalt i blodet regelmässigt
är förbunden med nedsättning av en persons omdöme, snabbhet i
uppfattning, självkontroll och handlingsförmåga i sådan grad att risk kan
anses föreligga för att han ej skall kunna tillfredsställande framföra en bil,
kan givetvis ej bortses, när det gäller att å andra områden bedöma betydelsen
av en viss alkoholpåverkan. Det synes mig ligga i öppen dag att — när
i lag fastslagits att den, som vid förande av automobil har en alkoholkoncentration
i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall anses vara så påverkad
av starka drycker att det kan antagas att han icke kan på betryggande
sätt föra fordonet samt det är straffbart att föra bil vid en alkoholkoncentration
i blodet av 0,8 promille eller däröver — det icke kan vara väl förenligt
med de krav på nykterhet, som måste ställas på den som för militärt
befäl, att under tjänstgöring i blodet ha en så hög alkoholkoncentration som

1,7 promille. (Omkring två timmar före blodprovets tagande, då Fransson anlänt
från Stadshotellet, hade alkoholkoncentrationen sannolikt varit högre.)
Det är uppenbart att en så hög alkoholkoncentration måste avsevärt inverka
på tjänsteförmågan (jämför Handledning för militär undervisning i alkoholfrågan,
1945 års upplaga, särskilt s. 11—28). För Fransson, som vid ifrågavarande
tillfälle under rådande förstärkt försvarsberedskap tjänstgjort såsom
chef å ett bevakningsfartyg, synes mig att även en obetydlig spritpåverkan
måste anses vara oförenlig med tjänstens krav. Det kan även framhållas
att varje märkbar spritpåverkan hos militär befälhavare är ägnad att
undergräva befälets auktoritet och medföra svårigheter vid upprätthållande
av disciplinen. I förevarande fall har även av Franssons spritpåverkan föranletts
allvarliga vådor för disciplinen.

Fransson har framhållit, att han vid besöket på Stadshotellet varit tjänstefri
och att något hinder för honom att dricka sprit därför ej förelegat. Fransson
har emellertid medgivit, att han härvid måst räkna med möjligheten
att såsom nu skett bliva kommenderad på särskilt uppdrag. Enligt av chefen
för marinen lämnade upplysningar har det vid ifrågavarande tidpunkt
ålegat tjänstefri personal att snarast efter därom erhållen order åter inställa
sig för tjänstgöring, dock att permitterad personal icke finge avlägsna sig så
långt från tjänstgöringsplatsen att tiden för återkallande till och inställelse
där överstege sex timmar. Som Fransson vid tillfället för spritkonsumtionen
befunnit sig å orten hade han efter erhållen order om inställelse för
tjänstgöring ej kunnat räkna med något rådrum för att »tillnyktra». Fransson
har därför enligt min mening haft att iakttaga att han icke förtärde
mera sprit än att han kunde när som helst återinträda i tjänst.

De stora krav som enligt vad ovan anförts böra ställas på befälets nykterhet
äro grundade i tjänstens natur, men ha även kommit till uttryck uti vid
ifrågavarande tid gällande bestämmelser i reglemente för marinen (del I A
§§ 42 och 43), där det föreskrives att personalen skall städse iakttaga nyk -

terhet, snygghet och ett städat uppträdande ävensom att befälhavare i sitt
uppträdande och leverne skall vara ett gott föredöme samt bör främja ett
enkelt, sparsamt, nyktert och sunt levnadssätt bland underlydande. Genom
marinorder den 16 juli 1940 (nr 182) erinrade chefen för marinen honom
underställd befälspersonal om vad sålunda föreskrivits angående befälets förhållande,
varjämte i ordern tillädes, att det borde uppmärksammas, att personliga
exempel torde vara det effektivaste medlet att påverka underlydande
i angiven riktning. I det sedan den 1 november 1945 gällande nya tjänstereglementet
för krigsmakten har i mom. 20 uttryckligen föreskrivits, att
krigsman icke får före eller under tjänstgöring förtära starka drycker i sådan
myckenhet att förtäringen kan inverka på hans förmåga att rätt fullgöra
tjänsten.

Vad beträffar Franssons påtalade förfarande att meddela samtliga besättningsmän
permissionsförbud finner jag väl att Fransson härigenom förfarit
felaktigt. Enär emellertid det felaktiga beslutet redan samma dag av Fransson
ändrats, låter jag i denna del av ärendet bero vid vad som förekommit.

Vad Fransson låtit komma sig till last i nykterhetshänseende fann militieombudsmannen
vara av den allvarliga beskaffenhet, att det icke kunde undgå
laga beivran och uppdrog militieombudsmannen fördenskull åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa Fransson under tilltal härför.

* *

På föranledande av chefen för marinen hänsköts målet av chefen för
Skånska luftvärnskåren till regementskrigsrätten vid kåren. Vederbörande
krigsfiskal yrkade vid krigsrätten ansvar å Fransson jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten för förseelse i tjänsten, bestående däruti att Fransson
vid ifrågavarande tillfälle den 7 maj 1945 varit så påverkad av starka drycker
att han icke kunnat behörigen sköta sin tjänst.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 13 februari 1946 och
förklarade därvid, att enär det icke kunde anses styrkt, att Fransson vid
ifrågavarande tillfälle den 7 maj 1945 varit så påverkad av starka drycker
att han ej kunnat behörigen sköta sin tjänst krigsrätten lämnade åklagarens
talan utan bifall.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 1 mars 1946 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag samt därvid yrka att militieombudsmannens i målet förda talan
matte bifallas. Med skrivelse den 26 augusti 1946 översände militieombudsmannen
till ämbetet för att i målet åberopas ett på militieombudsmannens
begäran av docenten i farmakologi vid Karolinska institutet, Leonard Goldberg,
den 23 augusti 1946 avgivet yttrande. Militieombudsmannen anförde
därvid följande.

Genom Goldbergs utredning bestyrkes den av militieombudsmannen i åtalsinstruktionen
uttalade uppfattningen att den av Fransson förtärda alkoholmängden
måste betydligt överstiga den uppgivna kvantiteten. Fransson skulle
enligt denna beräkning efter klockan 1630 ha förtärt en spritkvantitet motsvarande
mellan 7 och 8 ordinära snapsar 40-volymsprocentig sprit. Därest
konsumtionen börjat tidigare ökar den förtärda sammanlagda spritmängden.
Fransson har som en förklaring till den höga alkoholkoncentrationen i blodprovet
vid regementskrigsrätten framhållit, att det vore möjligt att han förtärt
spritdrycker på kvällen dagen förut. Det må i anledning härav framhållas att
därest föregående dag förtärda spritkvantiteter inverkat å blodanalysen dessa
kvantiteter torde ha varit ganska betydande. En under flera dagar fortgående
spritförtäring av sådan omfattning att därigenom föranledes en sammanhängande
intoxikationsverkan är uppenbarligen ej mindre betänklig än en till en
kortare tidrymd koncentrerad spritkonsumtion.

Att förtäring av en spritkvantitet av ovan angivna storleksordning i nära
anslutning till tjänstgöring i ansvarsfulla befattningar måste anses stå i strid
med vederbörande åvilande tjänsteplikter, torde vara allmänt erkänt. Därest,
såsom Fransson synes vilja göra gällande, bland officerare tillhörande marinen
skulle mera allmänt vara rådande eu häremot avvikande uppfattning,
är det enligt min mening anledning att allvarligt reagera däremot.

Det är klart ådagalagt att de av Fransson förtärda spritkvantiteterna varit
betydande. Det torde även vara ostridigt att Fransson härav varit påverkad.
Vad beträffar den grad av påverkan som förelegat framgår av den ingående
utredning som av Goldberg gjorts angående tillförlitligheten av de enligt gängse
metod förrättade kliniska undersökningarna att de subjektiva momenten härvid
spela en avsevärd roll. Goldberg påvisar huru genom användande av vissa
kvantitativa metoder lägre grader av alkoholpåverkan kunna objektivt fastställas
samt konstaterar att vid en alkoholhalt av 1,7 promille samtliga försökspersoner
oberoende av alkoholvana visa en säker och objektivt påvisbar nedsättning
i sin prestationsförmåga. Att Fransson vid läkarundersökning, trots en
blodalkoholhalt av 1,7 promille, uppfattats såsom »icke påverkad» motsäger
enligt Goldberg icke antagandet att Fransson i realiteten varit alkoholpåverkad.
Härvid torde av Goldberg åsyftas den grad av alkoholpåverkan som
avses i 1 § 1 mom. första stycket i lagen om straff för vissa brott vid förande
av motorfordon.

Vid värdering av den bevisning som i målet förekommit mot Fransson
synes mig delta vara av icke oväsentlig betydelse. Att de olika yttre tecken på
alkoholpåverkan hos Fransson, som ett flertal vittnen förmärkt, verkligen
sammanhänga med den alkoholpåverkan som ostridigt förelegat hos Fransson,
torde med hänsyn härtill ligga i öppen dag. Fransson har sålunda i tjänsten
varit påverkad av starka drycker i sådan grad att det varit för åtskilliga av
hans underlydande iakttagbart. Redan härigenom har Fransson — oberoende
av den inverkan som denna alkoholpåverkan kan befaras kunnat ha på
andra funktioner och i andra olika hänseenden — påtagligt förbrutit sig mot
kravet på nykterhet i tjänsten. Att en militär befälhavare som i tjänsten
uppträder påverkad av starka drycker därigenom allvarligt äventyrar disci -

plinen och respekten för befälet är uppenbart. Konsekvenserna ha även i
förevarande fall varit synnerligen allvarliga. Sex värnpliktiga ha nämligen
(åtminstone delvis) härav föranletts till lydnadsvägran som för dem medfört
kännbara straff.

Att alkoholpåverkan hos Fransson icke endast varit förenad med vådor
för disciplinens upprätthållande utan även medfört en nedsättning i Franssons
omdöme och i olika kroppsliga funktioner samt därigenom oförmånligt inverkat
på Franssons förmåga att fullgöra sin tjänst bär genom Goldbergs utlåtande
bestyrkts. Ett typiskt tecken på nedsättning i omdömet vid alkoholpåverkan
är den bristande insikt i den egna situationen som vanligen brukar
visa sig. Det förefaller icke sannolikt att Fransson, därest han haft en klar
insikt om sin alkoholpåverkan, skulle ha på eget initiativ vänt sig till läkare
för tagande av blodprov.

Det är en känd sak att hos vissa personer ofta förefinnes en viss förmåga
att genom »uppryckning» motverka en alkoholpåverkan. En sådan uppryckning
torde ofta endast vara momentan och riskerna att den ej skall vara
tillfyllest äro i ett dylikt läge påtagliga. Där alkoholkoncentrationen i blodet
är av sådan storleksordning att tydliga risker måste sägas föreligga för avvikelser
i kroppsligt eller psykiskt hänseende från det normala, bör man därför
enligt min mening icke få fästa allt för stort avseende vid frånvaron av mera
påtagliga yttre tecken på alkoholpåverkan. En och samma i blodet påvisbara
grad av alkoholpåverkan kan hos den ene taga sig sådana uttryck att fylleriansvar
kan följa under det att hos den andre på grund av förmåga till »uppryckning»
ansvar för fylleri är uteslutet, vilket dock ej hindrar att ett uttryckligen
uppställt krav på nykterhet i viss befattning även i dylikt fall måste
anses åsidosatt. Med hänsyn till det speciella ansvar som, framförallt under tid
av förstärkt försvarsberedskap, åvilar militär befälhavare bör enligt min mening
några eftergifter icke göras i fråga om kravet på nykterhet inom krigsmakten.
Jag kan icke inse att det skulle vara obilligt att i ett sådant läge av
krigsmaktens personal, och därvid främst av befälet, fordra iakttagande av
största återhållsamhet vid begagnande av spritdrycker. Nykterhet är även
uttryckligen påbjuden. En spritförtäring av den omfattning, som måste ha
förekommit beträffande Fransson, står i bestämd strid med nämnda påbud.

I det avgivna yttrandet anförde Goldberg, efter en sammanfattande redogörelse
för vad i målet förekommit, följande.

»De frågeställningar, som uppställa sig i föreliggande fall, äro:

1. I vad mån kan den förtärda mängden alkohol beräknas av blodalkoholhalten? 2.

I vad mån kan diagnosen av alkoholpåverkan ställas genom

a) klinisk undersökning,

b) med kvantitativa objektiva metoder?

3. Vilket samband råder mellan blodalkoholhalt och risken för uppkomsten
av trafikolyckor, och huru överensstämma dessa resultat med den kliniska,
resp. objektiva metoden för påvisande av alkoholpåverkan?

4. Vilka faktorer inverka på graden av påverkan?

5. I vad mån kunna erfarenheterna från närliggande områden tillämpas
på förande av fartyg eller tjänsten på sjön överhuvud taget?

ad 1. Efter intagande av alkohol övergår denna bl. a. i blodet och kan
påvisas med kemiska metoder.

Relationen mellan alkoholkonsumtionens storlek och alkoholhalten i blodet
har varit föremål för talrika undersökningar, varvid bl. a. fastställts
att halten av alkohol i blodet inom vissa gränser motsvarar den förtärda
mängden. På grundval av dessa undersökningar kan man med en viss grad
av sannolikhet beräkna den mängd alkohol som i ett givet ögonblick motsvarar
en funnen alkoholhalt (Widmark 1932).

Den hos Fransson konstaterade blodalkoholhalten av 1,7 promille motsvarar,
om Franssons kroppsvikt antages vara 75 kg:

1,7 x 0,7 x 75 = 89 g alkohol,
där 1,7 = blodalkoholhalt i g alkohol per kg (promille)

0,7 = den s. k. reduktionsfaktorn samt
75 = kroppsvikten i kg.

Beräkningen av den mängd alkohol som försvunnit ur kroppen från det
alkoholen började intagas bygger på följande.

Middagen beräknas ha börjat kl. 1630 och blodprovet togs kl. 2030, således
en förfluten tid av 4 timmar, under vilken tid enligt nedanstående kalkyl
32 g alkohol försvunnit ur kroppen:

4 x 0,15 X 75 x 0,7= 32 g
där 4 = antalet timmar

0,15 = g försvunnen alkohol per kg kroppsvikt och timme (promille),

75 = kroppsvikten i kg samt

0,7 = reduktionsfaktorn.

Detta innebär att Fransson skulle ha förtärt en sammanlagd mängd av
121 g alkohol, motsvarande ca 37,8 cl 40 vol. % sprit, således den av militieombudsmannen
beräknade mängden. Om alkoholkonsumtionen antages ha
börjat tidigare, ökar den sammanlagda förtärda mängden.

Det är nu en vanlig iakttagelse att den av vederbörande själv uppgivna
kvantiteten är för liten i förhållande till blodalkoholhalten. Detta har i regel
sin grund i att personen i fråga dels icke medräknat ev. förtärd pilsner
eller ev. alkoholkonsumtion tidigare på dagen eller dagen förut, dels ofta
glömmer huru stor kvantitet som verkligen förtärts och därför vanligen
uppger för liten mängd.

Beträffande alkoholhaltens storlek 2 timmar innan blodprovet tages, kan
följande anföras: Om alkoholen förtäres på fastande mage är det känt att
den når ett högsta värde i blodet 30 minuter—2 timmar efter alkoholförtäringens
slut. Intages alkoholen tillsammans med föda förlångsammas alkoholens
uppsugning högst avsevärt (se fig. 1 hämtad ur L. Goldberg, Acta
Physiol. Scand. 1943, och återgiven i Tirfing 1943).

å/oodfi/cohc/

i / ''''!x,010

[c*8-o—g---„

lyr ..—o—o

mo noo loa

Fig. 1. (Goldberg 1943).

Blodalkoholhalten vid tillförsel av alkohol på fastande mage (den övre kurvan) och
efter måltid (den nedre kurvan).

Av de illustrerade försöken framgår, att alkoholhalten i hlodet under sådana
omständigheter kan antingen förete samma förlopp, som när den intages
på fastande mage, eller en platåbildning under 100—300 minuter, eller
visa en mycket sent uppträdande topp. Då man ej exakt vet, när alkoholkonsumtionen
i Franssons fall började eller slutade, kan man därför ej
med säkerhet ange, huruvida alkoholhalten 2 timmar innan blodprovet togs
var högre, lägre eller lika hög som halten vid provtagningen; den fortsatta
diskussionen har därför begränsats till den vid provtagningen funna halten

1,7 promille.

ad 2. Intagande av alkohol medför en rad förändringar i den mänskliga
organismen av psykisk och kroppslig art.

Bland psykiska förändringar, vilka uppträda på ett tidigt stadium, märkas
framför allt en nedsättning av omdöme och förmåga till självkritik;
detta föranleder ofta en felbedömning av situationer och av den egna förmågan
o. d.; vidare uppträda minnesrubbningar, affektlabilitet med växlingar
av sinnestillståndet; vid svårare förgiftningar uppträda förvirring och
bristande orientering till tid och rum och slutligen fullständig omtöckning.

Bland symptom av kroppslig art skall här nämnas; alkohollukten i utandningsluften
som uppträder redan på ett tidigt stadium, rodnad, oklar
blick, talrubbningar, bristande förmåga att utföra precisionshandlingar, senare
utpräglade gångrubbningar, oförmåga att stå upprätt, illamående, kräkningar
och djup sömn, som vid svåra förgiftningar övergår i medvetslöshet
med andnings- och cirkulationsrubbningar.

Kombinationen av vissa symptom är karakteristisk för alkoholverkan.
Enstaka av dessa symptom förekomma emellertid ej blott efter alkoholförtäring
utan även efter inverkan av en rad andra gifter; vid trötthet, syrebrist,
koloxidförgiftning, efter intagande av vissa läkemedel, såsom sömnmedel
och vissa stimulantia, vid en del nerv- och ämnesomsättningssjukdomar,
t. ex. vid sockersjuka m. m. För en utredning av orsaken till en
symptombild är därför fastställandet av att t. ex. en alkoholförtäring ägt
rum av utomordentlig vikt. Ett säkert bevis för att så är fallet utgör bl. a.
förekomsten av alkohol i de olika kroppsvätskorna, t. ex. i blodet.

ad 2 a. Konstaterandet av svåra grader av påverkan erbjuder i regel
inga större svårigheter. Symptombilden tillsammans med uppgifter om en
ev. alkoholförtäring är i regel tillräckligt entydig. Men konstaterandet av
lägre grader av påverkan kan ofta bereda stora svårigheter.

Som exempel må nämnas att vid misstanke på s. k. rattfylleri vederbörande
får undergå en av läkare utförd klinisk undersökning, d. v. s. utföra
ett antal prov, vilka avse att giva en bild av centrala nervsystemets funktionsförmåga.

Den undersökande läkarens uppfattning om nåverkan eller ej grundas
på utfallet av dessa prov. Vidare tages ett blodprov för analys av blodalkoholhalten,
och resultatet av detta tillsammans med läkarundersökningen utgör
så grundvalen för bedömande av vederbörandes förmåga att föra bil.

Sammanställes resultatet av den i blodet funna mängden alkohol med antalet
fall vilka vid den kliniska undersökningen utan kännedom om alkoholhalten
betecknats som »påverkade», framkomma ett antal intressanta fakta

En översikt av sådana sammanställningar från skilda länder återfinnes
i tab. 1.

Ur tabellen framgår att med stigande blodalkoholhalt antalet personer
vilka betecknats som påverkade, ökar. Vid en halt av 1,7 promille ha 75—
95 o/o av samtliga undersökta uppfattats som påverkade, och således 5—
25 7o ej vård påverkade i klinisk mening; endast 4 % ha i en statistik be -

Tabell 1. Översikt av relationen mellan i blodet funnen alkoholhalt och antalet
fall (i%) vid klinisk undersökning uppfattade som >påverkade» vid resp.

blodalkoholhalter.

Promille	Sverige	Danmark Andresen 1938 %	Norskt material från trafikolyckor. (Enl. G. Liljestrand i Svensk Jurist tidning, 1936.)
1930-39 Personligt med-delande av prof. E. Wolff till prof. G. Liljestrand 10 464 fall %	Hindmarsh & Linde 1933 283 fall %
Enbart påverkade %	Berusade %	Summa påverkade %
0—0''60	9	50	10	24	0	24
0-61—1''20	44	75	58	57	0	bl
1-21—1''80	75	95	77	74	4	78
1-81—2-40	91	100	93	78	19	97
2-41—3-00	96	100	100	50	44	94
>3-00	100	100	100	20	80	100

tecknats som berusade. Uppfattningen om huruvida en alkoholpåverkan föreligger
eller ej förefaller således att växla från undersökare till undersökare.
Först vid en alkoholhalt över 3,0 promille ha samtliga undersökare i 100 %
av fallen på grundval av den kliniska undersökningen betecknat de undersökta
personerna som påverkade.

Denna växling i uppfattningen har varit föremål för en speciell undersökning
av professor Göran Liljestrand i en översikt i Tirfing 1940. Han
sammanställde resultatet av 700 kliniska undersökningar för misstänkt rattfylleri,
utfört på vardera 100 personer av 7 olika läkare (tab. 2).

Tabell 2. Procenttalet påverkade vid olika blodalkoholhalt; 700 fall, undersökta

av 7 olika läkare.

Sammandrag av tab. 1 från G. Liljestrand, Tirfing 1940.

Blodalkoholhalt	Läkare	Medel- tal
I	II	III	IV	V	VI	VII
0—0''50..........		25	0	50	0	0	25
0''51—1*00..........	100	50	78	50	60	0	25
101—1-50..........	91	72	77	86	57	63	43
1-51—2-00..........	100	97	100	94	83	69	77	89%
2-01—2-50..........	100	100	100	93	100	79	95
251—3-00..........	100	100	100	86	100	100	90
>300..........	100	100	100	100	100	100	100

I tab. 2 återfinnes detta material i sammandrag, sammanställt efter läkare
och det procentuella antal personer, vilka betecknats som påverkade vid
olika alkoholhalter i blodet.

Trots att materialet av påverkade var enhetligt kunde en väsentlig skillnad
iakttagas mellan de sju läkarnas sätt att bedöma graden av påverkan.
Vid en blodalkoholhalt av t. ex. 1,01—1,50 promille hade en läkare, nr VII,
uppfattat mindre än hälften av sina undersökta fall (43 °/o) som påverkade,
medan vid samma halt läkaren nr I fann inte mindre än 91 % vara påverkade.

7—4G8678. Militieombudsmannens umbetsberättelse.

Vid en blodalkoholhalt av t. ex. 1,51—2,00 promille växlade uppfattningarna
mellan 69 och 100 #/o påverkade, med ett genomsnitt av 89 °/o.

Än tydligare framträdde skillnaderna i uppfattning vid en översikt av
förekomsten av enstaka symptom hos de undersökta personerna (tab. 3).

Tabell 3. Procentuella förekomsten av olika symptom på påverkan vid en blodalkoholhalt
av 151—2 promille hos 246 fall undersökta av 7 olika läkare.

Sammandrag av tab. 2—8 ur G. Liljestrand, Tirfing 1940.

Läkare

	I	II	III	IV	V	VI	VII
Procentuella förekomsten av > spritlukt från andedräkten».......................... Procentuella förekomsten av trög pupillreak-	100	97	92	85	91	16	66
	83	65	55	18	6	22	24
Procentuella förekomsten av osäker gång,
a. gång rakt fram.....................	72	32	8	24	19	19	44
b. vändning........................... Procentuella förekomsten av vacklande vid	94	76	68	74	76	41	44
Rombergs skärpta prov (a) ............	100	76	61	90	58	27	52
och osäkerhet vid finger—fingerprovet (b).. Procentuella förekomsten av osäkerhet vid	81	91	27	0	73	6	13
uppsamlandet av små föremål från golvet (a) ....................................		33	39	18	22	11	9
och av sluddrande tal (b) ................ Procentuella förekomsten av rodnad ansikts-	44	27	5	58	30	19	Öl
färg................................... Procentuella förekomsten av slöhet eller	74	74	20	79	52	60	76
exaltation (a) ..........................	12	55	14	53	16	31	18
oklar eller förvirrad framställning (b)......	lo	15	0	21	9	11	15
samt bristfällig orientering i tid eller rum (c)	26	12	3	12	16	24	40

I tab. 3 har gjorts ett utdrag ur de av professor Liljestrand publicerade
tabellerna av symptombilden vid 1,51—2,00 promille, således vid den halt,
som motsvarar den hos Fransson konstaterade.

Variationerna äro som synes avsevärda. Som ex. kan tagas finger-fingerprovet,
vilket av en undersökare, nr II, iakttagits ge positivt utfall i 91 °/o av
fallen, medan t. ex. en annan undersökare, nr IV, ej hade iakttagit detta tecken
alls (0 % av fallen).

Det är uppenbart att förmågan att diagnostisera lättare grader av påverkan
enbart med hjälp av en klinisk undersökning torde vara begränsad. —
Professor Liljestrand slutar sin artikel med orden:

''Av den gjorda översikten torde framgå, att läkarundersökningen av alkoholpåverkan
erbjuder stora svårigheter, och att det subjektiva momentet spelar
en avsevärd roll. Det synes mig vara ett önskemål, att nya undersökningsmetoder
kunna utarbetas, som lämna mindre rum än de nuvarande
åt dylika moment. Särskilt borde metoder, där avvikelser från fastställda
normalvärden kunna bestämmas kvantitativt, vara önskvärda, ehuru
det säkerligen blir svårt att få fram dem. Mot bakgrunden av de gjorda
iakttagelserna synes mig också blodprovet få en särskild betydelse, bland
annat därigenom att det i viss mån kan bidraga att utjämna de olikheter,,
som bero på undersökarna själva.’

ad 2 b. En undersökning i avsikt att belysa bland annat den frågeställningen:
att bestämma graden av påverkan med objektiva metoder, genom
att för varje enskild person fastställa de av alkohol betingade kvantitativa
avvikelserna från vederbörandes prestationsförmåga utan alkohol, således

från hans :normal’-värde, har utförts vid Karolinska institutets farmakologiska
avdelning (L. Goldberg, Acta Physiol. Scand. 1943, vol. 5, suppl XVI).

Vid denna undersökning registrerades eller på annat sätt gjordes mätbart
individens förmåga att utföra vissa prov, vilka först utfördes under standardbetingelser
utan alkoholtillförsel. Sedan fick försökspersonen konsumera
en viss mängd alkohol, varefter blodalkoholhalten och de olika proven följdes
vid ett antal tillfällen under en längre tidrymd. Ur de kvantitativa förändringarna
i de olika funktionerna kunde sambandet mellan blodalkoholhallen
och utfallet av de olika proven objektivt fastställas.

Här skall endast summariskt nämnas några av de prov, vilka direkt beröra
funktioner som äro av betydelse för sjötjänst (en utförlig beskrivning
av provens natur återfinnes i originalpublikationen samt i Tirfing 1944):

Vid det s. k. flimmer-provet prövas en central funktion hos ögats näthinna.
Detta prov ger ett utslag på tillståndet hos en hämmande faktor i näthinnans
funktion, en faktor som bl. a. är av betydelse för iakttagande av
ett flimrande eller blinkljus, framför allt under dåliga siktförhållanden, och
vilken även är av betydelse för ögats omställning från dag- till nattseende.

Denna funktion är speciellt känslig för inverkan av en råd olika ämnen,
ej blott för alkohol utan t. ex. även för syrebrist och koloxidförgiftning. Vid
alkoholpåverkan minskar känsligheten för ljusintryck, vilket lramför allt
nedsätter förmågan till skymningsseende.

Med corneal-provet prövas ögats känslighet för känselretning, vilket tillika
är ett uttryck för känsligheten överhuvud taget, t. ex. smärtretning o. d. Vid
alkoholpåverkan minskas känsligheten avsevärt.

Finger-finger-provet utgör ett relativt enkelt prov på förmågan att utföra
vissa precisionsrörelser och är ett uttryck för samordningen mellan muskler
och nerver. Efter alkoholförtäring ökar osäkerheten avsevärt, t. ex. vid 1,7
promille med 650 %>.

Det Rombergskn provet i sin kvantitativa utformning är ett känsligt prov
på förmågan att bibehålla den upprätta ställningen och är likaledes ett uttryck
för samordningen mellan muskler och nerver. Efter alkohol ökar osäkerheten
betydligt, t. ex. vid 1,7 promille med 1 390 °/o.

Vid subtraktionsprovet prövas förutom förmågan till huvudräkning även
koncentrationsförmågan. Efter alkoholförtäring ökar t. ex. den för en enkel
räkneoperation nödvändiga tiden väsentligt, i genomsnitt vid en halt av 1,7
promille med 85 °/o.

Vid det s. k. Bourclon-provet prövas bland andra egenskaper koncentrationen
och uppmärksamheten.

I fig. 2 illustreras 2 typiska Bourdonprov:

A I och A II visa vid en blodalkoholhalt av 1,88 promille en oerhörd minskning
i uppmärksamhet och koncentration: antalet medhunna bokstäver, således
den totala prestationen, minskade med 62 %, och kvaliteten av det
utförda arbetet, d. v. s. antalet riktigt markerade bokstäver, minskade med
icke mindre än 80 %!

I fallen B I och B II var motsvarande minskning 2, resp. 5 % vid en blodalkoholhalt
av 0,88 promille. A andra sidan uppvisade sättet att markera bokstäverna
en tydlig förändring. De slängiga strecken, som ofta kornrno bredvid
den bokstav, som skulle markeras, upprepningarna, den tjocka skriften
etc. äro ett direkt uttryck för centrala nervsystemets tillstånd, och motsvara
t. ex. ostadigheten i åtbörder, osäkerheten vid ett finger—fingerförsök, vacklandet
vid upprättstående och en raglande gång.

Vidare kunde man ur sambandet mellan den funna blodalkoholhalten och
utfallet av de olika funktionsproven bl. a. fastställa den lägsta blodalkoholhalt,
vid vilken symptomen började framträda eller försvinna (■- tröskelvärde)
(tab. 4).

100

tM*Wt/L9A<« <& y» •+•& ••* r\AT*tr1#r »ft&it
U»yj.a r* «P*U EU4«s yfc* yfc m4 al«. y ••»/<•<• •« >441* iAMju tfC&. MiltuKl ^vid.l

•c» ^f^jrn.pjX i 4»nj&Or/ t,-J&* »>)Ms \/it aM tarUpk t lattam)KU
0j»r«i4$C ...» Ul«r knd.

fr/rfar al* 4»t In*.» 4rtrh4o^/o4o - Ma aa Itf slactpAsl

. »,. i 14*? U,.. friyfM Ujtfc. T/» 4* aa^orrta^aM

.yrd. ./ .o» h iyut^ *a Mrt.s l^-lp. *»4rtf»UMS»i4.

JÄ1« *>* *A.....yv. pA.4* .rr»^uv, K. 4<*- fryri

loj.lj&e».» a^i ack r«M.. I )4nmttfllrftzy/. Öar fUtM
»ropp.s ack Ma«*ii/-«y& inlflll allM|f toti^AM tA^y Jlf Ay tnMll

Åt *rA*l, A i&(Lin akar faat 1 katta 4aa Mllaa. äa aa 4a---j—a~

ltpaata raataala4al Awna tr aaällgtaM aa att atkrra allUkrU eak kjtia>

Ja» t aa aa4 Ursljaada faatUiaat har lla*4 fraa t tttaa »tf armt yrt 14 a*
traAlUaaar.

•l4la« lata rara *llir*4* 1 nhatakagaraa, 44 kraataraa »Uppta. p4 boto
tr halt aatarUft.

Ura 1 fatta flak aUarllcaa a st <1 4altt|a t kj In Jakt 44 a:t 44.
kjdraaa Jagadaa åt» rinf»4aa p4 «4aroh'' r.4a att*, aaa har gillrat aatrar 1 haaa
*** aeh aaa har^ fkraAt att r4ngm ho aaa 1 gropar aah flikar - 4a alatatomda
att *l*c* ftllar, aaa baa4a Wt.rtmai aaa rtttnilor l Jkttrfansat. Kas 4aa
raaUgmata aa t ad ra »ar do ok att på aa ar lat t ra appart a aall. t »ana 14a. aah
aftaat rar 4ot *4*ra aaa. att halt tpoU*. aoa a. ua4a b;«rr.l4ot bartpnada

SJ* 4jrU« för.y/g

llrT/ua a p4 epal. E144oa h/So yö aa4 alg. yh alog al4 mai fao*» och
fil# sah XlaJf an kUlg ap4a fri» .n #40». Mal #lsaaat 1 on/h/bd.o
och ÖJärnapjiX l 4an /idr/ ^ tflllgjSreU*. yn ris*. .4 l»n«. y« tynd. Alu *^»./U »a.aat
f-/»f Br sig vjfr d.# ingan ErorNtngsndo f/r/ - man om d«^ slscknsMoF h/
lukl^a^JIto nara 1 ld<8l, Irgan fri^/ oa faaM- VA JoXtoft*™1»®"/
y-n^pV-. tunda v/j aoa halsj^ hämj/. Nu hdrdaa »rj/.lgoa o#C lista# Q-ysy&da.
IflU -tfr */å«n och I/ra |Aa4g d$t mir// /Jfr f"7(/O&Ungaa Ä t d#f fria.
öjdnvw OU* IhjU^ieton ao du och fdrdas i /riuaf /i ll^/ck/. Dkr fUdda.
kroppas -ch hdagdao tod/fa upptill /Ii».#^»st44rfr.j3 sch /il/ Ja^/m/ drucka
h/w grardl. A d^f^lo» )C>r r«X 1 das tvtUao, Ed /( do uraprung raaj^i^adalng/v/

Or aadUg^d^£

^ f.^l^yt/r 1!^ fr> i ^4.. bar/^ y^4^/k»*

Ä*-r.

4a dot ■''agliga Orodct ut aa alu råd aaa rtkmdaa tll\ Urata nStftorft.

Fig. 2. (L. Goldberg, Acta Physiol. Scand. 1943 samt i Tirfing 1944)
Bourdonprov före (I) och efter alkoholförtäring (II).

A. I. Riktigt strukna bokstäver.. 116. Totalt medhunna.... 127.

II. » > » .. 23. » > .... 49.

Kvalitetsminslcning 80 %. Kvantitetsminskning 62 %.

(45 min. efter alk. förtäring med en blodalkoholhalt av 1.88 °/oo.)

B. I. Riktigt strukna bokstäver.. 153. Totalt medhunna.... 165.

II. » > > 145. > » .... 161.

Kvalitetsminskning 5 %. Kvantitetsminskning 2 %.

(110 min. efter alk. förtäring med en blodalkoholhalt av 0.88 °/oo.)

I tab. 4, kolumn ''Tröskelvärde’, ges en översikt av de genomsnittliga tröskelvärdena
för de tre grupper av försökspersoner med olika alkoholvana.
För t. ex. de måttliga alkoholförbrukama växla tröskelvärdena för de
olika proven mellan 0,40—0,97 promille. I nästa kolumn, ''Variationsgräns’,
anges de teoretiska gränsvärden, inom vilka 95 % av materialet faller, och
i sista kolumnen, ''Funna variationer’, anges de faktiskt iakttagna gränsvärdena.
Vi se att för denna grupp av måttliga alkoholförbrukare, som alltså
motsvara större delen av svenska folket, variationerna för samtliga prov
lågo mellan 0,06 och 1,07 promille, och de teoretiskt beräknade mellan
0,035 och 1,25 promille.

De använda kvantitativa proven visade sig vidare förutom att ge objektiva
värden på graden av påverkan utgöra en skärpning av annars förekommande
kliniska prov, varigenom alkoholpåverkan kunde konstateras vid
betydligt lägre blodalkoholhalt, än vad som annars var möjligt (tab. 5).

101

Tabell 4. Kvantitativa prov på alkoholpåverkan.

Översikt av tröskelvärden, teoretiska variationsgränser och funna variationer hos 3 grupper av

personer med olika alkoholvana. (Sammandrag av tab. 11 och 12 från L. Goldberg,

Acta Physiol. Scand. 1943.)

Vid alkohol ovana.	Antal personer	Tröskel-värde % 0	Variationsgräns (M ± 2 °/oo	Funna variationer °/oo

Flimmerprov ......................	8	0-393	0-049—0-737	0-06— 0-60
Cornealprov........................	8	0-257	- 0-181—0-695	0-12—0-60
Rombergs prov.....................	8	0-516	0-030—1-002	0-16—0-85
Finger—Fingerprov ................	10	0-375	- 0-051—0-801	0-08—0-70
Subtraktionsprov...................	10	0-571	0-049—1-093	0-22—0-90
Uppmärksamhets- och koncentrations-	10	0-597	0-135—P059	0-28—0-90
prov ............................
Mättliga alkohol/örtärare.
Flimmerprov.......................	14	0-637	0-399—0-875	0-38—0-80
Cornealprov........................	15	0-4 01	- 0-035—0-837	0-06— 0-75
Rombergs prov ....................	14	0-686	0-380—0-992	0-43—0-95
Finger—Fingerprov.................	17	0-655	0-239—1-071	0-23—0-94
Subtraktionsprov...................	17	0 973	0-695—1-251	0-53—1-05
Uppmärksamhets- och koncentrations-	17	0-711	0-411—1-011	0-55—P07
prov............................
Utpräglat alkoholvana.
Flimmerprov......................	8	0-911	0-593—1-283	0-62—1-19
Cornealprov........................	10	0-879	0-391—1-123	0''62—p26
Rombergs prov.....................	8	1-165	0-643—P687	0-68—1-47
Finger—Fingerprov.................	10	0-973	0-565—P381	0-56—1-21
Subtraktionsprov ..................	10	1-005	0-676—1-335	0-83—1-30
Uppmärksamhets- och koncentrations-		0-708	0-222—1-194	0-50—1-23
prov............................	10

Tabell 5. Procenttalet påverkade vid olika blodalkoholhalt.

Kvantitativa prov hos grupper av försökspersoner med olika alkoholvana. (Bearbetning av
tabell 12 från L. Goldberg, Acta Physiol. Scand. 1943.)

Blodalkoholhalt	Flimmer- prov %	Blink- prov %
Vid alkohol ovana.
0—0-50 ..............	71-3	86-5
0-51—1-00 ..............	100-0	100-0
1.01—P50 ..............	100-0	100-0
1-51—2-00 ..............	100-0	100-0
2-01—2-60 ..............	1000	100-0
Måttliga alkohol)örbrukare.
0—0-50 ..............	9-7	65-6
0-51—1-00 ..............	99-8	99-7
1-01—1-50 ..............	100-0	100-0
1-61—2-00 ..............	100-0	100-0
2-01—2-60 ..............	100-0	100-0
Utpräglat alkoholvana.
0—0-50 ..............	0-0	4-5
0-61—1-00 ..............	69-2	69-2
1-01 — 1-50 ..............	100-0	99-7
l*5l 200 .............	100-0	100-0
2-Ö1—2-50 ..............	100-0	lOOo

! Rombergs	Finger- Finger- prov	Subtrak-	Uppmärk-samhets- och
prov	tionsprov	koncentra- tionsprov
	%	%	%
49-9	71-3	34-5	34-5
97-4	99-9	951	95-1
100-0	100-0	100-0	100-0
100-0	100-0	100-0	100-0
100-0	100-0	100-0	100-0
30-9	22-7	0-0	6-7
94-6	95-6	""58-0	97-2
100-0	100-0	100-0	100-0
lOOo	100-0	100-0	1000
100-0	100-0	100-0	100-0
8-9	o-o	0-0	19-8
46-1	54-0	30-9	89-5
87-5	99-9	100-0	100-0
99-2	100-0	100-0	lOOo
100-0	lOOo	1000	100-0

102

Vi se ur tab. 5 att redan vid 1,01—1,50 promille uppfattades samtliga försökspersoner
inom kategorien ''måttliga alkoholförbrukare’ som påverkade,
och att vid flertalet prov ett stort antal redan vid 0,51—1,0 promille uppfattats
som påverkade.

Slutligen har i tab. 6 för en blodalkoholhalt av 1,7 promille beräknats
graden av nedsättning i utfallet av respektive prov.

Tabell S. Kvantitativa prov på alkoholpåverkan.

Kvarvarande prestationsförmåga i % av utgångsvärdet vid en blodalkoholhalt av 1''7 promille
(Utgångsvärdet = 100); bearbetning ur tab. 11 och 12 från L. Goldberg,

Acta Physiol. Scand. 1943.

	Vid alkohol ovana	Måttliga alkohol-förbrukare	Utpräglat alkohol-vana
	Medeltal	Variation	Medeltal	Variation	Medeltal	Variation
	%	%	%	%	%	%
Flimmerprov...........	33''7	23-4 -42-9	41-4	34-1 —50-5	46-1	32-0 —66-4
Blinkprov.............	16-4	9-51—28-5	30-7	19-4 —45-6	44-8	27-8 —56-9
Rombergs prov.........	6-7	2-19—20-2	1-12	0-29— 4-33	28-2	8-19—97-0
Finger—Fingerprov____	13-0	6-73—-25-0	28-6	17-4 — 47-1	50-5	35-6 —74-8
Subtraktionsprov....... Uppmärksamhets- och	54-1	40-7 -71-8	63-0	52-9 —75-2	71-1	60''s —83-6
koncentrationsprov ...	41-9	29-1 —60-3	36-0	26-4 —49-1	46-8	32-2 —67-9

I tabellen 6 är sammanställd den kvarvarande prestationsförmågan i °/o
av utgångsvärdet, där detta kallats 100 °/o.

Graden av nedsättning vid ett visst prov uttryckt i % av utgångsvärdet
erhålles genom att subtrahera den kvarvarande prestationsförmågan från
100 %>.

Ur tabellen framgår, att vid den tabellerade halten av 1,7 promille samtliga
prov uppvisade en säker minskning av prestationsförmågan (kol.; Medeltal),
och att för flertalet prov denna minskning var ganska avsevärd.
Variationerna finnas likaledes tabellerade, och siffrorna ange de teoretiskt
beräknade gränserna vilka omfatta 95 % av materialet.

ad. 3. Här ha hittills refererats två undersökningsmetoder, den kliniska,
som ger 100 % påverkan vid alkoholhalter över 2,5—3,0 promille, och den
''objektiva'', laboratoriemetoden, där 100 % påverkan konstaterats vid halter
på 1,0—1,5 promille, och i flertalet fall redan vid 0,5—1,0 promille.

Till liknande erfarenhet komma Bahnsen och Vedel-Petersen vid Köpenhamns
Psykotekniska institut: vid utförandet av ett antal registrerbara prov
på egenskaper, viktiga för bilförare och dylika yrkesmän, kunde de på studenter
och chaufförer finna påverkan redan vid blodalkoholhalter av 0,4—0,6
promille.

Den frågan som närmast uppställer sig är: Hur överensstämmer den praktiska
erfarenheten med den kliniska, respektive laboratorieundersökningen?

Genom att rutinmässigt taga blodprov vid alla olycksfall, vilka under
loppet av 1 år (1932—33) inlades på kirurgiska avdelningen å Maria sjukhus
i Stockholm, kunde doktorerna Hindmarsh och Linde visa att 44 °/o
av trafikolycksfallen hade förtärt alkohol och 29 % i en sådan mängd att
blodalkoholhalten översteg 1 promille (Svenska Läkarsällskapets förhandlingar
17.10.1933).

Dessa siffror tala för alkoholens stora andel i uppkomsten av trafikolyckor,
varigenom risken att råka ut för olycksfall kan beräknas.

103

En sådan undersökning har genomförts i U. S. A. av dr Holcomb i Evanston
(Joum. Amer. Med. Assoc. 1938). Han kunde visa att av samtliga de
bilförare, vilka körde på vägarna utan att ännu ha råkat ut för trafikolyckor,
12 °/o hade förtärt alkohol överhuvud taget, 2 °/o hade konsumerat
alkohol i en sådan mängd, att blodalkoholhalten översteg 1 promille, och
endast 0,42 °/o i en mängd som motsvarade 1,5 promille i blodet. Dessa
siffror jämfördes med förekomsten av alkoholförtäring i trafikolycksfallen
inlagda på sjukhus. Ur dessa siffror kunde beräknas (G. Liljestrand, Tirfing
1939 och G. Dahlberg, Sv. Läkartidningen 1941), att en bilförare som hade
mer än 1,5 promille alkohol i blodet löpte en 55 gånger större risk att råka
ut för olvcksfall, som ledde till sjukhusvård, än en nykter bilförare. Vid en
blodalkoholhalt av 1 promille var risken 10—20 gånger större, och först under
0,5 promille voro riskerna lika stora.

Det är således uppenbart att all erfarenhet talar för att alkoholförtäring
utgör ett stort riskmoment vid yrken av detta slag, långt innan en påverkan
kan konstateras vid en klinisk undersökning.

ad. 4. Till frågan om vilka faktorer som kunna tänkas ha inflytande på
graden av påverkan må följande anföras:

I första hand måste utredas, huruvida ’alkoholvana’ har någon inverkan
på graden av påverkan efter alkoholförtäring.

I den nyssnämnda undersökningen på Karolinska institutet togs speciell
hänsyn till denna faktor genom att man jämförde reaktionen hos tre grupper
av försökspersoner: vid alkohol ovana personer, måttliga alkoholförbrukare
och utpräglat alkoholvana, vilken sistnämnda grupp också kan betecknas
omfatta alkoholister.

Det kunde fastslås att alkoholomsättningen i stort sett var densamma i de
tre kategorierna, men att tröskelvärdet (tab. 4), således den halt, som måste
överskridas för att påverkan skulle framträda, ökade med stigande alkoholvana.
Detta innebär således att ju mera van en person är att förtära alkohol,
desto högre tröskelvärde eller desto större mängd alkohol måste konsumeras
för att påverkan skall framträda. Ur tabell 4 ävensom ur tabellerna 5 och 6
(procent påverkade resp. kvarvarande prestationsförmåga) torde framgå att
det tidigare förda resonemanget om jämförelse mellan klinisk undersökning
och laboratorieprov i än högre grad gäller för vid alkohol ovana personer,
men även för utpräglat alkoholvana och alkoholister. I denna sistnämnda
grupp förekommo ofta låga tröskelvärden, även om genomsnittet låg högre
än för de andra grupperna (tab. 4). vidare förelåg en objektivt påvisbar påverkan
vid halter av 1,5—2.0 promille (tab. 5), och slutligen en objektiv nedsättning
av prestationsförmågan vid 1,7 promille (tab. 6).

Ytterligare några faktorer, vilka kunna inverka på graden av paverkan,
äro förmågan till ''uppryckning’ och ''kompensation .

Så t. ex. har det kunnat inträffa, att en person, som till det yttre verkat
starkt påverkad, i samband med en polisundersökning eller under andra
omständigheter kunnat för en kort tid genom en stark psykisk anspänning
''rvcka upp sig’ och ''klara'' ett flertal prov. för att sedan efter undersökningens
slut åter falla ihop. ''Uppryckningen'' i samband med ’klinisk’ läkarundersökning
är ytterligare en anledning varför undersökningen kunnat
ge resultat vilka ej överensstämt med t. ex. en vittnesutsaga. Eu sådan ''uppryckning''
förlöper utan förändringar i blodalkoholkurvan och kan påvisas i
de prov, som pröva psykiska faktorer, men ej återfinnas i de prov, som a\se
rent kroppsliga funktioner.

''Kompensationen'' är ett liknande fenomen och innebär, att kroppen synes
äga förmåga att i en viss utsträckning motverka, uppträdandet av vissa
symptom, sedan en viss tid förflutit efter alkoholförtäringens början.

104

Båda dessa fenomen, ''uppryckning'' och ''kompensation'', ha iakttagits i
laboratoriematerialet, och de angivna tröskelvärdena i tabellerna 4—6 hade,
om dessa fenomen icke funnits, i vissa fall varit lägre.

ad 5. Nästa fråga som uppställer sig är: Vilka erfarenheter kunna hämtas
från vår kännedom om alkoholverkan och sambandet mellan alkoholpåverkan
och förande av fartyg, förande av befäl eller annan sjötjänst?

Direkta^ undersökningar över sambandet mellan alkoholhalt och prestationsförmåga
till sjöss finnas icke utförda i den utsträckning, som t. ex. i
fråga om sambandet alkohol—trafikolyckor. Man vet således icke huru vanlig
alkoholförtäringen är till sjöss, huru ofta alkoholförtäring förekommer
hos dem vilka rakat ut för olycksfall, i vilken grad alkoholförtäring nedsätter
t. ex. förmågan att föra fartyg och dylikt, alt föra befäl etc., och i vilken
grad riskmomenten ombord öka med stigande alkoholhalt.

Sannolikheten är stor att samma egenskaper, som spela roll vid förande
av bil, även äro av betydelse för förande av fartyg eller annan tjänst till
sjöss: ett gott omdöme, förmåga till självkritik, uppmärksamhet, koncentration,
kort reaktionstid och snabbhet i tanken, förmåga att utföra precisionshandlingar
genom perfekt samordnande av muskler och nerver, ringa uttröttbarhet
och sinnesjämvikt, för att blott nämna några exempel.

Det är uppenbart att en viss, obetydlig nedsättning i den ena eller andra
funktionen med en motsvarande ökning av riskmomenten kan tänkas vara
av mindre betydelse för tjänsten, men frågan var den exakta gränsen går
kan endast besvaras genom en undersökning direkt inriktad på detta mål.

Riskmomenten vid förande av bil öka med stigande blodalkoholhalt och
börja stiga redan vid en halt (0,5 promille), då en påverkan endast mera sällan
kan fastställas genom klinisk undersökning, men väl med objektiva
metoder.

Då många moment äro gemensamma för förande av fartyg och för t. ex.
förande av bil, är det sannolikt att de undersökningar, som nu ligga till
grund för kriminalisering av ''rattfylleri'', och på grundval av vilka blodprovet
blivit ett viktigt kriterium i utredningen, även skola vara direkt tilllämpbara
å likartade förhållanden inom tjänsten till sjöss.

I Sverige har man på grundval av ett stort antal vetenskapliga undersökningar
ansett förandet av bil straffbart, om vederbörande varit så påverkad
av starka drycker att det kan antagas att han icke på ett betryggande
sätt kunnat töra fordonet’. Oberoende av utfallet av en läkarundersökning
skall vederbörande straffas, om blodalkoholhalten överstigit 1,5 promille,
med fängelse, och om den varit mellan 0,8 och 1,5 promille, med böter. Det
är sannolikt att man vid motsvarande undersökning av sambandet mellan
blodalkoholhalten och riskmomenten vid förande av fartyg skulle finna, att
risken även här med stigande alkoholhalt ökar för att t. ex. vid en genomsnittlig
alkoholhalt av 1,7 promille ha ökat väsentligt.

För diskussionen i det enskilda fallet om alkoholkonsumtionens betydelse
för förande av fartyg kan följande sägas:

Likaväl som alkoholtoleransen varierar från individ till individ bl. a. sammanhängande
med vederbörandes ''alkoholvana’, måste effekten av alkoholförtäring
på vederbörandes förmåga att föra fartyg även influeras av
vederbörandes ''sjövana’, motsvarande ''körvanan’ vid förande av bil.

I det Holcombska materialet (loc. cit.) som låg till grund för de ovan citerade
risksiffrorna för förande av bil ingingo även individer med ''körvana’,
varför denna faktor redan ingår i kalkylen av riskmomenten. Trots detta
ökade riskerna redan från och med 0,5—1,0 promille.

Huruvida riskmomenten vid förande av fartyg eller förande av befäl eller
under strid äro fullt jämförbara med dem vid förande av bil, är utan en

105

direkt undersökning svårt att fastställa. Erfarenheten talar för att det ej är
sannolikt att ''sjövana’ som regel, även om den spelar en viss roll, skulle
kunna upphäva effekten av en alkoholkonsumtion, som medför en blodalkoholhalt
av 1,7 promille. Framför allt när det t. ex. under stridsberedskap
gäller förande av befäl.

Fransson beordrades att gå ut med sitt fartyg, och hans alkoholpåverkan
uppfattades av officerarna i hans sällskap vara av den art, att den ''icke
utgjort något som helst hinder för honom att på ett betryggande sätt föra
sitt fartyg’.

Kännedomen om alkoholen och dess verkningar på den mänskliga organismen
är ej alltid tillräckligt beaktad.

Det ligger i alkoholens natur att under en alkoholkonsumtion till en
början vissa hämmande inflytanden förlamas och bortfalla, varvid bl. a.
omdöme och självkritik bli lidande. Detta medför t. ex. att vederbörande
överskattar sin prestationsförmåga och ej lägger märke till den av alkoholen
betingade nedsättningen, och därigenom kan förledas till handlingar, vilka
vederbörande ej annars skulle ha utfört.

De bestämmelser som vid denna tid funnos utfärdade rörande alkoholförtäring
i eller utom tjänsten voro §§ 42 och 43 i R M I A, att personalen städse
skall iakttaga nykterhet, snygghet och ett städat uppträdande, ävensom att
befälhavare i sitt uppträdande skall vara ett gott exempel, och vidare att
det borde uppmärksammas, att personliga exempel torde vara det effektivaste
medlet att påverka underlydande i angiven riktning (Marinorder 16. 7.
1940). I det sedan 1 nov. 1945 gällande nya tjänstereglementet för krigsinakten
har föreskrivits att krigsman icke får före eller under tjänstgöring
förtära starka drycker i sådan myckenhet, att förtäringen kan inverka på
hans förmåga att rätt fullgöra tjänsten. Det vore av betydelse om dessa
bestämmelser på grundval av adekvata undersökningar kunde kompletteras
med en föreskrift, att vid en viss blodalkoholhalt sådan minskning av förmågan
att rätt fullgöra tjänsten skulle anses föreligga, varigenom subjektiva
moment i bedömningen skulle elimineras.

I detta sammanhang vill jag erinra om den nu gällande norska lagstiftningen
i vad rör ''pliktmessig avhold fra alkoholnytelse for personer i visse
stillinger (16. 7. 1936 och 12. 11. 1937)’. Där stadgas hl. a. i § 1 att den som
tjänstgör som

a) militär person vid militär avdelning, underavdelning och truppkommando,
på krigsskepp och militära luftfartyg;

b) vid järnvägarnas driftsavdelning;

c) som förare av spårvagn;

d) som förare av motorvagn, och

e) i luftfartyg

må under tjänstetiden icke förtära alkoholhaltiga drycker, med undantag för
Öl, som icke innehåller över 2,5 vol. % alkohol.

Enligt kungl. resolution av den 12 nov. 1937 utsträcktes lagen att omfatta
även förare och den övriga besättningen på norska skepp med passagerarecertifikat.
För personer nämnda under a) gäller förbudet tidsrummet
från det vederbörande inträtt i tjänst tills han avkommenderats, samt vidare
den tid som åtgår till resa fram och åler till tjänstgöringsplatsen liksom för
frånvaro under permission när vederbörandes chef så kräver.

För personer nämnda under moment b—e samt i resolutionen av den
12.11.1937 gäller förbudet alt förtära alkoholhaltiga drycker också eu tidrymd
av 8 timmar innan tjänsten begynner med mindre det blir nödvändigt
att använda ställföreträdare och denne icke erhållit tillräckligt långt
varsel. För personer, vilka det är nödvändigt att ha i tjänst under loppet

106

av 8 timmar innan skeppet går till sjöss, gäller påbudet om avhållsamhet
från alkohol endast för tiden efter det vederbörande trått i tjänst.

I § 7 stadgas att lika med överträdelse av förbudet i § 1 räknas det att
någon, nämnd i § 1 mom. b—e samt i kgl resolution av 12. 11. 1937, under
tjänstetiden har högre alkoholkoncentration i blodet än 0,5 promille, även
om alkoholförtäringen ägt rum mer än 8 timmar innan tjänsten begynte.

Ur det ovanstående torde framgå att i den norska lagstiftningen i praktiken
alkoholförtäring förbjudes ej blott under, utan även i anslutning till
tjänsten, och att som stöd blodalkoholhalten användes med en gräns satt
vid 0,5 promille, således betydligt lägre än den som i Sverige gäller vid rattfylleri:
0,8 resp. 1,5 promille.

Sammanfattande får jag härmed anföra följande:

1. Anledningarna till den varierande uppfattningen om begreppet alkoholpåverkan
äro:

a) Definitionen av begreppet påverkad varierar från undersökare till undersökare
(tab. 2—3).

b) Graden av alkoholpåverkan varierar från individ till individ, sammanhängande
med:

1. variabiliteten mellan skilda indiväder,

2. förmåga till uppryckning och kompensation,

3. graden av alkohol vana,

4. graden av sjövana, körvana etc.

2. Genom gängse klinisk undersökning kunna med säkerhet endast grövre
grader av alkoholpåverkan fastställas, och 100 °/o påverkade iakttagas först
vid halter över 2,5—3,0 promille.

3. Genom kvantitativa metoder kunna lägre grader av alkoholpåverkan
objektivt fastställas, och 100 %> påverkade iakttagas redan vid blodalkoholhalter
av 1,0—1,5 promille. Vid 1,7 promille visa samtliga försökspersoner
oberoende av alkoholvana säker och objektivt påvisbar nedsättning
i sin prestationsförmåga.

4. Att Fransson vid läkarundersökning, trots en blodalkoholhalt av 1.7
promille, uppfattats som ''icke påverkad’, motsäger således icke antagandet
att Fransson i realiteten varit alkoholpåverkad. 5—25 % av samtliga individer
betecknas vid denna alkoholhalt som ''icke påverkade’ vid en klinisk
undersökning, trots att man med objektiva metoder med säkerhet hos samtliga
försökspersoner, oberoende av graden av alkoholvana, vid en blodalkoholhalt
av 1,7 promille, kan påvisa en alkoholpåverkan.

5. För uppkomsten av bilolyckor spelar alkoholförtäring en stor roll, och
redan vid en blodalkoholhalt av 0,5—1,0 promille är olycksrisken stegrad
för att med stigande blodalkoholhalt snabbt öka, således i överensstämmelse
med utfallet av laboratorieprov och i regel innan en klinisk undersökning
visat påverkan i 100 % av fallen.

6. Erfarenheten från närliggande områden talar för att förhållandena vid
tjänsten ombord skola med avseende på inverkan av alkoholkonsumtion i
väsentliga hänseenden överensstämma med dem som råda vid andra krävande
och ansvarsfyllda situationer. Fastställandet, vid vilken blodalkoholhalt
i blodet risken för en minskning av förmågan att rätt fullgöra tjänsten
inträder, kan med säkerhet endast ske genom direkta försök. Det är dock
i hög grad sannolikt, att denna risk t. ex. vid krävande situationer, i likhet
med t. ex. förhållandena vid förande av bil, börjar öka redan vid en blodalkoholhalt
av omkring 1 promille och att ökningen torde vara avsevärd vid
en blodalkoholhalt av t. ex. 1,7 promille.

107

Som konklusion av det ovan anförda må sägas, att det är sannolikt att
Fransson med kvantitativa metoder skulle företett en objektivt påvisbar
alkoholpåverkan, även om den kliniska undersökningen ej kunnat fastställa
detta, samt att det måste anses sannolikt att denna alkoholpåverkan inneburit
en viss grad av nedsättning av Franssons förmåga att fullgöra sin
tjänst, framför allt om denna varit av krävande och ansvarsfylld art.»

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 5 november 1946 och
yttrade därvid.

Väl måste av utredningen i målet anses framgå, att Fransson den 7 maj
1945, då han fick order att med V 30 gå ut från Trelleborgs hamn för att
bilda stöd åt ett utanför hamnen liggande bevakningsfartyg, var så påverkad
av starka drycker, att han måste antagas ha varit icke fullt tjänsteduglig;

men enär förhållandena berörda dag voro sådana, att Fransson, som då
var tjänstefri, hade skälig anledning antaga, att avgång till sjöss med V 30 —
vilken den dagen icke var jourfartyg och som låg förtöjd vid kaj med båda
pannorna avsläckta och med besättningens fria kvarter, inberäknat bägge
styrmännen, permitterat — icke skulle under dagen komma i fråga,

samt Fransson, vilkens nu påtalade alkoholförtäring sålunda ägt rum å
tid, då han saknat skäl räkna med återkallelse till tjänstgöring under dagen,
förty icke genom vad i målet mot honom förekommit kan anses ha gjort sig
skyldig till förfarande, som skäligen bör medföra ansvar,

prövar krigshovrätten rättvist fastställa det slut, krigsrättens utslag innehåller.

över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen den 30 november
1946 underdåniga besvär under yrkande om bifall till åklagarens mot
Fransson förda talan.

Militieombudsmannen anförde därvid följande.

Enligt de av militieombudsmannen åberopade av chefen för marinen i
målet lämnade upplysningarna ålåg det, under då rådande förstärkt försvarsberedskap,
varje officer, i tjänst varande eller tillfälligt tjänstefri, att vara
redo att omedelbart efter erhållen order inställa sig för tjänstgöring. Vid här
ifrågavarande tidpunkt hade för Öresunds marindistrikt sådan beredskap anbefallts,
att permission inom gränsen för förläggningsort, grupperingsområde
eller fritidsområde kunde beviljas med iakttagande av att tiden för permitterad
personals, även fartygschefens, återkallande till och inställelse på tjänst -göringsplatsen i intet fall finge överstiga sex timmar. Tjänstefri personal
skulle dock, oavsett medgiven maximitid för återinställelse till tjänstgöringsplatsen,
snarast efter därom erhållen order inställa sig för tjänstgöring.

Den beredskap som sålunda anbefallts måste bland annat ha inneburit
skyldighet för vederbörande befattningshavare att icke försätta sig i en sådan
situation att han icke var fullt tjänsteduglig. I varje fall måste han anses
i ett sådant läge handla i strid mot sina tjänsteplikter om han genom spritförtäring
försätter sig i en dylik situation. För en fartygschef som noga aktat
på sina plikter bör det icke ha kunnat råda någon tvekan om vad som här -

108

utinnan ålegat honom. Vederbörande befälhavare ha även den 16 juli 1940
av chefen för marinen erinrats om de särskilda skyldigheter som enligt reglementet
för marinen åvila befälhavare att i fråga om nykterhet föregå med
gott exempel.

Enär, såsom även krigshovrätten funnit, Fransson, då han erhöll order att
med V 30 gå ut från Trelleborgs hamn, på grund av spritförtäring icke var
fullt tjänsteduglig, synes mig någon tvekan om Franssons straffbarhet icke
böra råda. Krigshovrätten har emellertid på vissa angivna skäl funnit vad
som förekommit icke skäligen böra för Fransson medföra ansvar. De skäl
som av krigshovrätten härvid åberopats synas mig giva vid handen att krigshovrätten
ansett Fransson äga att på egen hand företaga en omprövning av
förutsättningarna för beredskapens och de därav betingade reglernas upprätthållande.
En dylik ståndpunkt kan enligt min mening icke vara riktig.
Det kan icke få tillkomma underordnad befattningshavare att bedöma huruvida
omständigheterna äro sådana att gällande beredskapsföreskrifter skola
lända till efterrättelse eller kunna åsidosättas. Ett sådant förfarande är uppenbarligen
icke förenligt med den militära disciplinens krav. Fransson kan
icke gärna ha varit i tvivelsmål härom.

Det måste vara synnerligen vanskligt för en officer i relativt underordnad
befattning att i ett visst läge giva sig in på ett bedömande av betydelsen av
beredskapens upprätthållande. Det visade sig även att Fransson helt missbedömde
läget. I samband med att vapenstillestånd proklamerades torde sålunda
en del båtar med flyktingar ha å olika platser inkommit å svenskt farvatten.
Därest dessa båtar varit förföljda av främmande örlogsfartyg, kunde
komplicerade situationer otvivelaktigt lätt uppkomma. Jag kan därför för
min del icke finna att Fransson haft skälig anledning antaga att avgång till
sjöss med V 30 icke kunde under dagen komma i fråga. Fransson har överhuvud
saknat möjlighet att bedöma denna sak.

De av krigshovrätten särskilt åberopade omständigheterna att V 30 ej varit
jourfartyg samt att viss del av besättningen erhållit permission ha enligt
min mening ej heller kunnat berättiga Fransson att utgå från att någon
tjänstgöring icke komme i fråga. Att ett annat fartyg var jourfartyg innebar
att för detta gällde en ännu högre grad av beredskap än för V 30. De allmänna
för Öresunds marindistrikt meddelade föreskrifterna om beredskap
hade icke genom anordningen med jourbåt satts ur kraft. Fransson har även
själv vid krigsrätten medgivit att han måst räkna med möjligheten att såsom
skett bliva kommenderad på särskilt uppdrag samt framhållit att han vid ett
flertal tillfällen under kriget erhållit liknande oförmodade uppdrag.

Fransson har vid krigsrätten bestämt bestritt att han varit så påverkad av
starka drycker att han icke kunnat behörigen sköta sin tjänst. Med denna
inställning från Franssons sida torde det för honom ha saknat relevans huruvida
beredskapen borde tillfullo upprätthållas eller ej. Fransson torde nämligen
avse att den spritförtäring som han inlåtit sig på icke minskade hans
tjänsteduglighet. Det synes med hänsyn härtill icke sannolikt att de skäl,
som av krigshovrätten åberopats för Franssons befriande från ansvar, i verk -

109

ligheten spelat någon som helst roll för honom. Utredningen i målet synes
även giva vid handen att Fransson förtärt sprit jämväl efter det han beordrats
att tjänstgöra.

Den omständigheten att Fransson, då han trätt i tjänstgöring ehuru han ej
varit fullt tjänsteduglig, handlat enligt order av förman torde sakna betydelse
vid bedömande av Franssons straffbarhet. Det tjänstefel som ligger
Fransson till last måste nämligen anses ha varit fullbordat redan innan
Fransson av sin chef beordrats till ifrågavarande uppdrag.

Målet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

15 och 16. Åtal mot fartygschef och vakihavande officer å fartyg för

onykterhet i tjänsten.

I en till militieombudsmannen den 6 september 1944 inkommen skrift
anförde nr 8265-11-42 Andersson och 70 andra besättningsmän å jagaren
Nordenskjöld bland annat följande: Omkring klockan 0300 natten mellan
den 23 och den 24 augusti 1944 hade fartygschefen, kaptenen B. O. Jönsson,
förste officeren, löjtnanten T. L. Gisselquist, och fjärde officeren, löjtnanten
i danska marinen S. H. O. Franck, inträtt i matrosmässen. Samtliga hade
varit synbarligen påverkade av sprit. Under det de lyst med ficklampa på de
sovande hade några av de vakt- och törnfria utpurrats och tillfrågats »varför
de lågo så» o. s. v. Enligt anmälarnas uppfattning hade åtgärden icke
haft annat ändamål att fylla än att ställa till obehag för manskapet. En
stund därefter hade ringts flyglarm på fartygets larmklockor. Enligt vad
kaptenen Jönsson tidigare meddelat finge dessa klockor ej användas vid utpurrning
för övningar. Emellertid hade stor luftvärnsberedskap intagits sedan
besättningen sålunda purrats med larmklockoma. Kaptenen Jönsson och
Gisselquist, vilka gått upp på bryggan, hade där beordrat Andersson att
öppna eld i vattnet med en å signalbryggan befintlig kulspruta. Enär jagaren
vid tillfället legat till ankars i en farled, hade risk förefunnits för vådabeskjutning
av i farvattnet eventuellt befintliga båtar, vilka i det rådande
mörkret kanske ej kunnat observeras. En stund efter skjutningens avslutande
hade Gisselquist, som varit vakthavande officer, givit order om avtropp.
Enligt gällande bestämmelser hade en dylik order skolat meddelas från
luftvärnscentralen.

Sedan skriften översänts till befälhavande amiralen i Sydkustens marindistrikt
med begäran om utredning, inkom protokoll från förhör hållet av
kaptenen S. F. Forsberg, chef för den division i vilken jagaren Nordenskjöld
under ifrågavarande tid ingått.

Vid förhöret anförde kaptenen Jönsson bland annat: Omkring klockan
0130 natten mellan den 23 och den 24 augusti 1944 hade han beordrat Gisselquist,
som varit vakthavande officer, att kalla säkerhetspiketen i avsikt

att kontrollera densammas tid för utryckning samt mönstra densamma. Då
piketbefälhavaren efter tio minuter avlämnat piketen till Gisselquist, hade
kaptenen Jönsson givit order om att varje man skulle avlossa ett skott i
vattnet för att kontrollera, att vapnen vore utan anmärkning och att personalen
förstode att handhava dem. Det hade därvid visat sig att ett vapen ej
fungerade samt att ingen av personalen kunde skjuta ett skott. Sedan Gisselquist
instruerat pesonalen angående vapnen och några skott lossats i vattnet
hade beordrats avtropp. Då piketpersonalen vid förfrågan angående
anledningen till den långa utryckningstiden uppgivit förläggningsförhållandena
i matrosmässen, hade kaptenen Jönsson beslutat att personligen undersöka
dessa. Försedd med en nedskärmad blåljusstavlampa hade kaptenen
Jönsson i Gisselquists och Francks sällskap gått rond genom manskapsförläggningarna.
I matrosmässen hade kaptenen Jönsson funnit en värnpliktig
sovande på durken under ett backlagsbord. Han hade i dämpad ton
frågat Gisselquist, om det ej funnes ordinarie och lämpligare plats för mannen
att sova på. Mannen, som vaknat, hade tillfrågats om anledningen till
att han låg på durken. Han hade därvid uppgivit, att han ej kunde sova i
hängkoj, enär han brukade ramla ur densamma. Därefter hade ronden fortsatts
genom ekonomi- och eldarmässarna. Kaptenen Jönsson bestrede på det
bestämdaste att han under ronden belyst någon med lampan eller stört
någons nattsömn. Att fartygschefen vid något tillfälle förrättade en inspektion
nattetid i manskapsförläggningarna förefölle honom motiverat och på
intet sätt anmärkningsvärt. Från manskapsförläggningarna hade kaptenen
Jönsson begivit sig upp på bryggan i avsikt att där inspektera signalutkiken
och tjänstgörande förste signalmannen (nr 8265-11-42 Andersson). Denne
hade beordrats avsända ett övningsmeddelande till en annan jagare och
dessutom tillfrågats huruvida kulsprutan vore klar för användning. Då Andersson
givit ett mycket tvekande svar på frågan, hade kaptenen Jönsson
beordrat honom att skjuta några skott i vattnet cirka 25 meter från fartyget.
Detta hade Andersson icke kunnat, enär mekanismen ej fungerade.
Gisselquist hade undersökt vapnet och avhjälpt felet, varefter cirka åtta
skott avskjutits i den av kaptenen Jönsson angivna riktningen. Intet fartyg
hade befunnit sig i denna bäring, och ingen som helst risk för vådabeskjutning
hade förelegat. Därefter hade kaptenen Jönsson beordrat Gisselquist att begära
ett övningsflyglarm från krigscentralen klockan 0300. Kaptenen Jönsson
hade nämligen velat kontrollera beredskapen och skaffa sig en uppfattning
om hur telefonpost och vakthavande underofficeren samt fartygets luftvämsbetjäningar
och skyddspersonal skulle reagera. Det låge intet som helst
anmärkningsvärt i en dylik åtgärd. Kaptenen Jönsson hade upprepade gånger
under sin tidigare tjänstgöring i kustflottan begärt dylikt flyglarm för övning.
För större delen av besättningen tycktes det emellertid ej ha uppskattats
att bliva utpurrad på detta sätt och förefölle det vid en av kaptenen
Jönsson gjord förfrågan som om en del aldrig tidigare varit med om något
dylikt. Vid 3-tiden hade övningslarmet kommit, varvid larmsignal givits
på fartygets larmklockor och luftvärnsberedskap intagits. Sedan personalen

avlämnats närvarande till Gisselquist och materielen gjorts klar, hade kaptenen
Jönsson givit order om återställ och avtropp. Uppgiften i anmälningsskriften
att larmklockorna ej finge användas för övningsändamål vore riktig
såtillvida som kaptenen Jönsson framhållit, att då fartyget vore under gång
till sjöss larmklockorna ej komme att användas för övning, utan att detta
först meddelats genom fartygets högtalaranläggning. Då fartyget låge till
ankars gällde att signal å larmklockoma endast gåves i undantagsfall för
övningsändamål. Kaptenen Jönsson bestrede på det bestämdaste att han,
Gisselquist och Franck vid tillfället varit synbarligen påverkade av sprit och
åberopade som vittnen de underofficerare som varit vakthavande. Kaptenen
Jönsson ville såsom sin personliga åsikt framhålla, att anmälningsskriften
tillkommit såsom en hämndeakt av någon eller några som uppfört sig
mindre väl ombord och därför bestraffats. Den förste som skrivit under anmälningsskriften,
nr 8265-11-42 Andersson, hade sedermera ådömts två och
en halv månaders straffarbete för bland annat våld mot förman.

Styrmännen R. T. J. Johnsson och E. R. Andersson, vilka tjänstgjort som
vakthavande underofficerare, Johnsson till klockan 2400 den 23 augusti och
Andersson under tiden därefter till klockan 0500 påföljande dag, vitsordade
riktigheten av kaptenen Jönssons berättelse samt tilläde att kaptenen Jönsson.
Gisselquist och Franck icke varit påverkade av starka drycker.

Gisselquist lämnade uppgifter, som i huvudsak överensstämde med kaptenen
Jönssons.

Franck vitsordade riktigheten av kaptenen Jönssons redogörelse.

Sedan handlingarna i ärendet översänts till befälhavande amiralen i Sydkustens
marindistrikt med hemställan om ytterligare utredning bland annat
beträffande uppgiften att officerarna vid det med anmälan avsedda tillfället
uppträtt synbart påverkade av starka drycker ombord, inkom från befälhavande
amiralen protokoll från förhör hållna med, bland andra, kaptenen
Jönsson, Gisselquist och Franck samt några av de besättningsmän, som undertecknat
anmälningsskriften.

Kaptenen Jönsson berättade därvid bland annat: Den 23 augusti 1944 klockan
1830 hade givits middag i gunrummet för divisionschefen, kaptenen
Forsberg. Därvid hade förtärts brännvin, rödvin och sherry samt konjak och
likör till kaffet, dock ej till större kvantiteter än ordinärt vid samkväm ombord.
Ungefär klockan 2300 innan gästerna lämnat fartyget hade intagits
nattsmörgås med ett glas brännvin och ett glas Öl.

Gisselquist uppgav att han deltagit i middag ombord med början klockan
1800. Under middagens och kvällens lopp hade Gisselquist förtärt sprit. Han
kunde icke uppgiva den exakta kvantiteten men hölle dock för troligt att han
under tiden från klockan 1800 till klockan 2400 förtärt omkring 25 centiliter.
Gisselquist förnekade dock att denna kvantitet, som förtärts under så lång
tidrymd som sex timmar, på något sätt skulle ha gjort honom påverkad.

Franck uppgav bland annat: Uppgiften att kaptenen Jönsson, Gisselquist
och Franck vid ifrågavarande tillfälle varit synbarligen påverkade av sprit,
ville Franck på det bestämdaste tillbakavisa. Kaptenen Jönsson hade på kväl -

112

len haft middag ombord, varunder en del sprit serverats. Efter middagen
hade serverats kaffe och konjak. Omkring klockan 2330 hade avätits supé
med en ensam snaps. Därefter hade kaptenen Jönsson följt sina gäster iland,
varefter han återvänt ombord. Då inspektionen av manskapsförläggningarna
ägt rum, hade Franck under de senaste timmarna icke förtärt någon som
helst sprit. Det hade icke varit något ovanligt i att Franck medföljt på inspektionen,
enär Franck tidigare vid upprepade tillfällen medföljt vakthavande
officeren på nattronder.

Nr 5-17-44 Johansson uppgav, att han ifrågavarande natt varit telefonpost
och att han under natten hört kaptenen Jönsson, Gisselquist och Franck tala
sluddrigt till varandra på däck. Några andra omständigheter kunde Johansson
icke uppgiva angående officerarnas spritpåverkan.

Nr 324-3-38 Jönsson anförde bland annat: Han hade vid ifrågavarande
tillfälle ingått i säkerhetspiketen samt tjänstgjort som signalutkik mellan
klockan 0200 och 0400. Vid säkerhetspiketens utryckning hade kaptenen
Jönsson och Gisselquist varit de enda närvarande officerarna. Det hade vid
tillfället i fråga tydligt synts att kaptenen Jönsson och Gisselquist förtärt
sprit. Nr 324 Jönsson hade emellertid icke närmare observerat vilken grad av
påverkan som förelegat. Efter piketens avtropp hade nr 324 Jönsson begivit
sig upp på signalbryggan för att taga emot törn som utkik. Omedelbart efter
flyglarmet klockan 0300 hade kaptenen Jönsson, Gisselquist och Franck
kommit upp på bryggan, där nr 324 Jönsson och nr 8265-11-42 Andersson
befunnit sig. Kaptenen Jönsson hade därvid givit Andersson order att avgiva
en skur med kulsprutan, vilket Andersson gjort. Nr 324 Jönsson hade nu
tydligt observerat, att såväl kaptenen Jönsson som Gisselquist varit avsevärt
berörda av spritdrycker. Franck hade däremot synts vara mindre påverkad.

Nr 8265-11-42 Andersson uppgav bland annat: Officerarna hade vid tillfället
i fråga haft middag ombord med två damer närvarande. Kaptenen
Jönsson och Gisselquist hade varit i hög grad sprilpåverkade. Innan flyglarmet
givits hade kaptenen Jönsson kommit upp på bryggan, där Andersson
tjänstgjort som förste signalman, och frågat Andersson vad han hade på
bryggan att göra. När Andersson uppgivit att han gått vakt för en annan,
hade han erhållit ovett härför. Kaptenen Jönsson hade i övrigt uppträtt
konstigt och beordrat Andersson att avsända ett övningsmeddelande till en
annan jagare. Under det sändningen pågått hade kaptenen Jönsson och
Gisselquist måst hålla sig i räcket, enär de varit så onyktra, att de icke kunnat
stå ordentligt. Andersson hade sedermera då flyglarm givits utfört beordrad
eldgivning med kulsprutan. Kaptenen Jönsson och Gisselquist hade vid detta
tillfälle verkat mindre spritpåverkade. Dagen därpå hade kaptenen Jönsson
och Gisselquist kommit upp på bryggan, där nr 451-10-40 Svensson då haft
vakt. Härvid hade kaptenen Jönsson, när han sett tomhylsorna på durken,
yttrat: »Vem har skjutit med kulsprutan?» Gisselquist hade då knuffat kaptenen
Jönsson lätt i sidan och med låg röst yttrat: »Det gjorde vi i natt» vartill
kaptenen Jönsson svarat: »Ja visst ja».

Nr 484-15-43 Schuler uppgav bland annat: Schuler, som legat på durken
under backlagsbordet, hade blivit purrad av kaptenen Jönsson, som frågat

113

varför han låg där. Då Schuler uppgivit anledningen till att han legat på
durken, hade kaptenen Jönsson yttrat: »Så för fan vänd dig på sidan och
sov». Schuler hade känt att kaptenen Jönsson, som stått lutad över honom,
luktat starkt av sprit men hade icke kunnat iakttaga, huruvida kaptenen Jönsson
varit berusad eller icke.

Nr 8331-11-41 Grindborg uppgav bland annat: Under natten den 23—24
augusti hade han legat till kojs i matrosmässen och hade ej vaknat vid kaptenen
Jönssons och Gisselquists besök där. Efter flyglarmet omkring klockan
0330 hade Grindborg kallats till Gisselquist och tillfrågats om orsaken till
att han saknats vid luftvärnsberedskapens intagande. Frågan hade framställts
i vanlig samtalston och Grindborg hade icke kunnat märka, att Gisselquist
skulle ha varit berusad vid tillfället.

Nr 8183-11-37 Zimmerman uppgav bland annat, att han under flyglarmet
icke varit i personlig kontakt med någon av officerarna. Påståendet att officerarna
varit synbarligen berusade hade grundat sig på studium av dagbeskedet
från gunrummet.

Med anledning av Zimmermans uppgift översändes handlingarna i ärendet
ånyo till befälhavande amiralen i Sydkustens marindistrikt med begäran om
ytterligare utredning. Sedermera inkom från befälhavande amiralen protokoll
från förhör med Gisselquist och de personer, som serverat i gunrummet
vid tillfället i fråga.

Gisselquist uppgav därvid, att dagbeskedet från gunrummet den 23 augusti
1944 i enlighet med gängse regler förstörts, så snart uppgifterna från detsamma
införts på gunrumsmedlemmarnas mässräkningar.

Nr 8413-11-43 Klaesson, som tjänstgjort såsom hovmästare vid middagen,
ingav vid det med honom hållna förhöret en handling med överskriften
»Dagbesked den 23/8 1944» och undertecknad av Klaesson. Handlingen utgjordes
av en tryckt blankett indelad i kolumner. I ifyllda delar var handlingen
av följande lydelse:

Dagbesked den 23/8 1944.

Varor	F C	1 off.	4 off.
Pilsner ..................	in	1	11
Tonic....................	111111
Vatten ..................	in	11	11
Brännvin ................	15 st.	11111	111111
Gin......................	111111	11
Eau de vie ..............	10 st.	in	in
Likör Curacao............	in >/i	V»
Vermouth................		i
Sherry....................	1 but.
Vin......................	1 but.

Vid förhöret uppgav Klaesson bland annat: I middagen hade deltagit sex
personer, kaptenen Jönsson, Gisselquist och Franck samt såsom gäster kaptenen
Forsberg med fru ocli en fru vid namn Sahlin. Middagen hade börjat
8—i68678. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

114

klockan 1800 och slutat strax efter klockan 2400. Klaesson hade själv serverat
middagen med hjälp i penteriet av en värnpliktig matros. Klaesson vore
säker på att den av honom ingivna avskriften av dagbeskedet vore riktig.
Den av gästerna förtärda spriten hade förts upp på fartygschefen. Spriten
som serverades hade uppmätts i mätglas av Klaesson, som omedelbart efteråt
fört in det serverade å dagbeskedet. Såvitt Klaesson kunde påminna sig hade
damerna till middagen förtärt tillsammans två och en halv snapsar. Senare
på kvällen hade nattsexa serverats. Klaesson kunde icke påminna sig antalet
snapsar som då serverats. Som regel hade en snaps brukat serveras vid dylika
tillfällen. På förfrågan huruvida spritpåverkan kunnat förmärkas å officerarna,
lämnade Klaesson först inget svar. Ånyo tillfrågad erkände Klaesson,
att det på Gisselquist och Franck icke synts att de förtärt sprit. På förfrågan
huruvida det märkts på kaptenen Jönsson, svarade Klaesson, att »han kallade
mig Fredag och det brukade han aldrig göra annars». Klaesson medgåve
att förhållandet mellan honom och kaptenen Jönsson redan en lång tid
före ifrågavarande middag ej varit det bästa.

Nr 21-219-41 Lysell uppgav bland annat: Han hade deltagit i serveringsarbetet
under ifrågavarande middag till omkring klockan 2000. Under den tid
Lysell biträtt i gunrummet hade han icke förmärkt att någon av officerarna
varit spritpåverkad.

Sedan militieombudsmannen begärt att få del av samtliga mässräkningar
för augusti månad 1944 för kaptenen Jönsson, Gisselquist och Franck, meddelade
befälhavande amiralen i Sydkustens marindistrikt, att mässräkningarna
för jagaren Nordenskjölds mässmedlemmar förstörts, sedan mässen i september
1944 upplösts vid fartygets avrustning.

Den 9 juni 1945 hölls å militieombudsmansexpeditionen förhör med makarna
Forsberg. De hördes var för sig av militieombudsmannen och fingo
därvid taga del av det i ärendet åberopade dagbeskedet.

Vid förhöret berättade fru Forsberg: I den ifrågavarande middagen å Nordenskjöld
hade kaptenen Jönsson och löjtnanterna Gisselquist och Franck
samt makarna Forsberg och en sjöofficersfru från Karlskrona vid namn
Marianne Sahlin deltagit. Troligen hade även fänriken Mallander deltagit i
middagen. Fru Forsberg mindes ej med säkerhet huru därmed förhölle sig,
men då hon väl erinrade sig Mallander och icke gärna kunnat träffa denne
vid något annat tillfälle än under besöket å Nordenskjöld, antoge hon, att även
Mallander tillhört sällskapet. I varje fall hade hon, såvitt hon kunde minnas,
senare å dagen träffat Mallander. Makarna Forsberg och fru Sahlin, som varit
kaptenen Jönssons gäster vid middagen, hade kommit ombord klockan
omkring 1800 samt lämnat fartyget vid 24-tiden. Fru Forsberg och fru Sahlin
hade druckit var sin snaps till middagen. Herrarna hade tagit högst två snapsar
var. Till kaffet efter middagen hade damerna druckit var sitt glas likör.
Enligt vad fru Forsberg ville minnas hade ingen av herrarna druckit konjak
till kaffet, utan det hade i stället serverats grogg. Under aftonens lopp hade
det även druckits något gin — men allt i synnerligen måttliga kvantiteter.
Fru Forsberg hade för sin del druckit ett glas tonic och fru Sahlin ett glas

115

gin med tonic. Vid 2330-tiden hade serverats nattsexa, varvid fru Forsberg
och fru Sahlin druckit en halv snaps och herrarna troligen en snaps var.
Ingen av de närvarande hade förefallit berörd av de spritdrycker, som förtärts,
eller uppträtt på något sätt anmärkningsvärt. Fru Forsbergs man drucke
sprit i synnerligen måttliga kvantiteter. Kaptenen Jönsson, som vore skåning
till börden och talade något sluddrande, hade visserligen verkat en smula
upprymd, då makarna Forsberg och fru Sahlin bröto upp, men han hade
talat som vanligt och till och med själv rott makarna Forsberg och fru
Sahlin iland. Dagbeskedets uppgifter om de kvantiteter spritdrycker, som serverats,
stämde absolut icke med fru Forsbergs egna iakttagelser under middagen.
Huruvida samkvämet fortsatt efter det makarna Forsberg och fru
Sahlin lämnat fartyget och det därvid möjligen serverats ytterligare spritdrycker,
kunde fru Forsberg dock icke uttala sig om.

Kaptenen Forsberg berättade: I den ifrågavarande middagen hade kaptenen
Jönsson, löjtnanterna Gisselquist och Franck samt makarna Forsberg
och fru Sahlin deltagit. Huruvida även fänriken Mallander deltagit i middagen
mindes Forsberg däremot icke. Forsberg trodde icke att så varit förhållandet.
Makarna Forsberg och fru Sahlin hade kommit ombord klockan
1800. Beträffande samkväm ombord, vari gäster från land deltoge, hade vid
denna tid gällt, att gästerna måst lämna fartVget senast klockan 0100. Som
makarna Forsberg varit nödsakade att cykla omkring en halv timme för att
komma hem, hade de emellertid brutit upp redan klockan omkring 2400 i
sällskap med fru Sahlin. Vid middagen hade herrarna druckit två och damerna
en snaps var. Därest någon druckit fler snapsar, skulle Forsberg säkerligen
ha observerat detta Man hade dessutom druckit en flaska rödvin
och en flaska sherry. Till kaffet efter middagen hade det serverats konjak
och likör. Forsberg mindes numera icke, huru mycket konjak och likör var
och en förtärt. Under aftonens lopp hade det även bjudits på grogg, varvid
Forsberg för sin del druckit en samt kaptenen Jönsson, Gisselquist och Franck
en eller möjligen två groggar var. Innan gästerna brutit upp, hade det serverats
nattsexa. Vid denna hade Forsberg och — enligt vad Forsberg ville
minnas -—• även kaptenen Jönsson, Gisselquist och Franck druckit en snaps
var. Forsberg hade vid ifrågavarande tid tjänstgjort som chef för den jagardivision
Nordenskjöld tillhörde, och det vore därför icke helt uteslutet, att
kaptenen Jönsson, Gisselquist och Frank stramat upp sig för att det icke
skolat märkas på dem att de förtärt sprit. Forsberg hade emellertid icke funnit
något anmärkningsvärt i deras uppträdande utom möjligen att de varit
något upprymda. Diirest de blivit påverkade, skulle Forsberg, som själv alltid
förtärde sprit i mycket måttliga kvantiteter, säkerligen ha lagt märke till
detta. Huruvida kaptenen Jönsson, Gisselquist och Frank fortsatt samkvämet
efter det makarna Forsberg och fru Sahlin hrutit upp, visste icke Forsberg,
men det skulle förvåna honom, om de vågat göra detta. Samkväm ombord,
vari allenast fartygets egna officerare deltoge, skulle nämligen enligt
vid denna tid gällande bestämmelser avslutas redan klockan 2300. De i dagbeskedet
förekommande anteckningarna rörande de serverade kvantiteterna

116

spritdrycker måste vara felaktiga. Spriten hade under aftonen serverats av
hovmästaren Klaesson, som fyllt glasen inne vid bordet. Vederbörande hovmästare
plägade visserligen, exempelvis då det serverades brännvin och någon
icke önskade mer än ett halvt glas, i dagbeskedet anteckna, att ett helt
glas serverats, men även om så skett i förevarande fall, kunde uppgifterna
omöjligen vara riktiga. Därest det förtärts så mycket spritdrycker som
dagbeskedet angåve, skulle nämligen Forsberg ofelbart ha märkt detta.
Klaesson hade förefallit litet underlig och hade under sin tjänstgöring ombord
fått en del tillrättavisningar av kaptenen Jönsson, som säkerligen haft
åtskilligt besvär med Klaesson under dennes tjänstgöring å Nordenskjöld.

Forsberg uppgav vidare: Forsberg hade visserligen givit order om att larmklockoma
ombord å divisionens fartyg, då fartygen vore under gång, icke
finge utan föregående varning användas annat än i fall av verklig fara. Då
fartygen legat till ankars, hade emellertid gällt, att larmklockorna i undantagsfall
fått användas för övningsändamål. Det låge därför icke något särskilt
anmärkningsvärt i att kaptenen Jönsson efter att ha erhållit övningslarm
från krigscentralen låtit använda larmklockorna. På vissa fartyg inom
flottan gåves för övrigt alltid övningslarm på larmklockorna. Det kunde å
andra sidan synas egendomligt, att kaptenen Jönsson, då han skolat inspektera
signalutkiken, låtit skjuta med kulsprutan å bryggan. Kaptenen Jönsson
hade emellertid genom tjänstgöring i kustflottan varit van vid högsta beredskap
ombord och med den kännedom, Forsberg hade om kaptenen Jönsson,
ansåge Forsberg, att denne när som helst kunnat giva order om en dylik
kontroll av eldberedskapen ombord. — Kaptenen Jönsson, som tidigare tillhört
handelsflottan, vore en dugande officer men något kärv mot manskapet.
Detta hade nog medfört, att han under sin tjänstgöring i flottan haft vissa
svårigheter med manskapet ombord. Divisionens fartyg hade dessutom vid
denna tid haft betungande och delvis enerverande bevakningsuppgifter. Dessa
omständigheter i förening med att två av anmälarna av kaptenen Jönsson
rapporterats för bland annat våld mot överordnad och ådömts kännbara frihetsstraff
utgjorde enligt Forsbergs förmenande den närmaste anledningen
till den ifrågavarande anmäian.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regn er i en den 6 december 1945 dagtecknad åtalsinstruktion,
som översänts till chefen för marinen, följande.

Vid middagen den 23 augusti 1944 ombord å jagaren Nordenskjöld, å vilken
kaptenen Jönsson var fartygschef, Gisselquist förste officer och vid tillfället
vakthavande samt Franck fjärde officer, närvoro dessa samt såsom
gäster chefen för jagardivisionen Forsberg, dennes hustru samt fru Sahlin.
Middagen började omkring klockan 1800. Efter intagandet av smörgås omkring
klockan 2330 avlägsnade sig makarna Forsberg och fru Sahlin omkring
midnatt.

Vid tillfället förekom åtskillig spritförtäring. Enligt vad Forsberg uppgivit
drucko de manliga deltagarna till middagen Öl, åtminstone två glas

117

brännvin samt rödvin och sherry, till kaffet efter middagen konjak eller
likör, senare grogg, varav kaptenen Jönsson, Gisselquist och Forsberg druckit
en eller möjligen två, samt slutligen till smörgåsen ett glas brännvin. Sammanlagt
torde detta motsvara minst 25 centiliter sprit, vilken kvantitet Gisselquist
medgivit sig ha förtart.

Enligt den av Klaesson, vilken vid tillfället tjänstgjorde såsom hovmästare
i gunrummet, gjorda avskriften av dagbeskedet har spritförtäringen därvid
varit avsevärt mycket större. Klaesson har vid förhör vidhållit att avskriften
vore riktig och exakt återgåve vad som förtärts av officerarna och deras
sällskap. Beskedet innehåller att, utom Öl, vin och vatten, serverats: till kaptenen
Jönsson och gästerna 15 glas brännvin, 5 glas gin, 10 glas konjak och
3 V. glas likör, till Gisselquist 5 glas brännvin, 2 glas gin, 3 glas konjak
och Va glas likör samt till Franck 6 glas brännvin och 3 glas konjak. På
grund av dessa uppgifter får det alltså antagas att Gisselquist och Franck
jämte Öl och vin ha förtärt, den förre något över 50 och den senare 45 centiliter
spritdrycker. Med hänsyn till vad Klaesson i övrigt uppgivit angående
spritförtäringen kan på grundval av dagbeskedet kaptenen Jönsson beräknas
ha druckit minst lika mycket som Gisselquist.

Omkring klockan 0130 beordrade kaptenen Jönsson Gisselquist att utkalla
säkerhetspiketen. Sedan denna efter ungefär tio minuter avlämnats, gav kaptenen
Jönsson order att varje man skulle avlossa ett skott i vattnet. Härefter
företog han i sällskap med Gisselquist och Franck inspektion av manskapsförläggningarna,
varefter signalutkik och tjänstgörande förste signalman
inspekterades. Den sistnämnde beordrades avsända ett övningsmeddelande
till en annan jagare, varjämte skottlossning med en å bryggan befintlig
kulspruta anbefalldes. Slutligen fick Gisselquist order av kaptenen Jönsson
att begära övningsflyglarm från krigscentralen. Larmet kom omkring
klockan 0300 varvid personalen utpurrades.

Vad angår kaptenen Jönsson och Gisselquist har i anmälan till militieombudsmannen
uppgivits, att de varit synbart påverkade. Att så skulle varit
fallet bestyrkes även av de uppgifter, som vid förhör i saken lämnats av besättningsmän
å jagaren, bland andra nr 5-17-44 Johansson, nr 324-3-38 Jönsson
och nr 8265-11-42 Andersson ävensom i viss mån av makarna Forsbergs
berättelser. Rörande kaptenen Jönsson har även Klaesson uppgivit,
att denne varit synbart påverkad; därest Klaessons uppgifter om spritförtäringen
läggas till grund för bedömandet torde det för övrigt vara uppenbart,
att spritförtäringen måste ha varit märkbar såväl å kaptenen Jönsson
som Gisselquist. Jämväl frågan härom bör vid krigsrätten bliva föremål för
ytterligare utredning. Även om därvid icke skulle bliva styrkt att kaptenen
Jönsson och Gisselquist varit överlastade eller synbart påverkade, lärer det
vara tydligt att deras förmåga att fullgöra tjänsten måste ha menligt påverkats
av spritförtäringen.

Om än gällande bestämmelser icke innefatta ovillkorligt förbud mot spritförtäring
i samband med tjänstgöring, ligger det i öppen dag att det är förkastligt
att därvid sprit förtäres i sådan myckenhet alt det inverkar på

118

tjänsteförmågan. Lika oriktigt som det är att krigsman under tjänsteutövning
gör sig skyldig till dylik spritkonsumtion är det givetvis att han före
beräknad tjänstgöring förtär sprit å sådan tid och i sådan mängd att verkningarna
därav fortfara vid tjänstetidens början. I det sedan den 1 november
1945 gällande nya tjänstereglementet för krigsmakten ha dessa självklara
regler kommit till uttryck i mom. 20 där det heter: »Krigsman får
icke före eller under tjänstgöring förtära starka drycker i sådan myckenhet
att förtäringen kan inverka på hans förmåga att rätt fullgöra tjänsten.» Enligt
dessförinnan gällande föreskrifter i reglementet för marinen ålåg det envar
att städse iakttaga ett nyktert och städat uppförande samt, synnerligen
i honom underordnads närvaro, undvika att vare sig med ord eller gärning
företaga något, som kunde skada överordnads anseende, minska det förtroende
denne borde åtnjuta, eller i övrigt verkade menligt för tjänsten.

Kaptenen Jönsson ligger till last, att han omedelbart efter spritförtäringen
och medan han ännu varit under inflytande därav företagit de inspektioner
och beordrat de övningar för vilka ovan redogjorts.

Det oförstånd i tjänsten som kaptenen Jönsson härigenom ådagalagt måste
anses begånget under försvårande omständigheter. På den som verkställer
inspektion måste mer än på andra ställas krav på ovillkorlig nykterhet. Iakttagelseförmågan
och därmed värdet av inspektionen nedsättes i hög grad
genom spritförtäring, vartill kommer att det måste verka stötande å de inspekterade,
därest det förmärks att den inspekterande förtärt sprit. Att företaga
inspektion under sådana förhållanden som här varit för handen är därför
synnerligen olämpligt. Härmed förenar sig en annan synpunkt. I förevarande
fall kan väl icke anses ådagalagt att det varit opåkallat att företaga
sådana inspektioner och övningar som de verkställda. Däremot synes
man på grund av utredningen kunna utgå från att kaptenen Jönssons beslut
att företaga dem just denna natt berott på spritförtäringen. Det synes även
föreligga skäl alt anse att sättet för deras utförande rönt inverkan av spritförtäringen.
Även om skottlossningen varit förenlig med gällande föreskrifter
— vilken fråga bör ytterligare utredas inför krigsrätten — torde omständigheterna
få anses giva vid handen att den varit en övning, som under vanliga
förhållanden icke brukade förekomma. Ännu mera anmärkningsvärt i
detta hänseende är inspektionen av manskapsförläggningama. Den omedelbara
anledningen därtill skall enligt uppgift ha varit att säkerhetspiketen
åberopat trångboddheten som orsak till dröjsmål med utryckningen. Det
måste dock anses uppenbart att detta icke utgör en tillfyllestgörande förklaring
utan att även härvidlag spritförtäringen inverkat. Om kaptenen Jönsson
icke tidigare gjort sig underrättad om förläggningarna, hade han kunnat
och bort låta anstå härmed. Det måste i och för sig betecknas såsom ett i
hög grad olämpligt beteende, att en fartygschef efter avsevärd spritförtäring
nattetid utan egentlig anledning företager en sådan inspektion. Med hänsyn
till vad nu anmärkts synas i vart fall anmälarna ha ägt befogad orsak att
anse övningarna såsom ett utslag av spritpåverkan och huvudsakligen förestavade
av en klandervärd lust att vålla obehag.

119

Gisselquist tjänstgjorde, såsom förut anmärkts, vid ifrågavarande tillfälle
såsom vakthavande officer. Enligt föreskrift i reglementet för marinen åligger
det vakthavande officer att ägna synnerlig omsorg åt sin tjänst och ej
sysselsätta sig med något, som kan avleda hans uppmärksamhet från densamma.
Det måste anses förkastligt att under sådan tjänstgöring över huvud
förtära spritdrycker. Genom att deltaga i middagen med åtföljande samkväm
samt därunder förtära sprit i betydande mängd, har Gisselquist grovt brutit
mot de särskilda plikter som ålågo honom.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa kaptenen Jönsson och Gisselquist
under tilltal för vad de låtit komma sig till last.

* *

Målet hänsköts till stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation, där
vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar, å kaptenen Jönsson jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten, därvid åklagaren lade
kaptenen Jönsson till last att denne omedelbart efter den i målet omförmälda
spritförtäringen och medan han ännu varit under inflytande därav företagit
de inspektioner och beordrat de övningar, för vilka redogjorts i atalsinstruktionen;
samt å Gisselquist jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för det denne vid ifrågavarande tillfälle förtärt spritdrycker i sådan myckenhet,
att han blivit påverkad därav, eller i vart fall därigenom att han förtärt
spritdrycker under tjänstgöring såsom vakthavande officer.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 18 september 1946 och
yttrade därvid.

I målet är utrett, att den 23 augusti 1944 ombord å jagaren Nordenskjöld
anordnats en middag, vari deltagit fartygschefen kaptenen Jönsson, förste
officeren å fartyget löjtnanten Gisselquist, vilken vid tillfället varit vakthavande
officer å fartyget, samt ytterligare en av fartygets officerare och tre
gäster, att kaptenen Jönsson och Gisselquist vid middagen och därefter
under kvällens lopp förtärt vardera Öl, åtminstone tre glas brännvin samt
rödvin, sherry, konjak eller likör och grogg, att gästerna åtföljda av kaptenen
Jönsson lämnat fartyget klockan omkring 2400, att kaptenen Jönsson, som
återkommit till fartyget klockan omkring 0130 samma natt, därvid tillsagt
Gisselquist att utkalla fartygets säkerhetspiket, att kaptenen Jönsson därefter
i sällskap med bland andra Gisselquist företagit inspektion av manskapsförläggningarna
och signalutkiken, samt att efter order av kaptenen Jönsson övningsflyglarm
givits klockan 0300;

men enär i målet icke kan anses styrkt, att kaptenen Jönsson och Gisselquist
under kvällen den 23 augusti 1944 och påföljande natt uppträtt synbart påverkade
av starka drycker eller att kaptenen Jönsson allenast på grund av

120

spritförtäringen företagit ovannämnda inspektioner och beordrat ifrågavarande
övningar,

samt vad i övrigt lagts kaptenen Jönsson och Gisselquist till last ej är av
beskaffenhet att för dem föranleda ansvar,
alltsa finner stationskrigsrätten den mot kaptenen Jönsson och Gisselquist
i målet förda talan icke kunna bifallas.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av kaptenerna Cederschiöld och Barclay, vore krigsdomaren Ploman
och vice auditören Kling skiljaktiga och anförde.

»Väl kan i malet icke anses styrkt, att Jönsson och Gisselquist under kvällen
den 23 augusti 1944 och påföljande natt uppträtt synbart påverkade av starka
drycker eller att Jönsson allenast på grund av den i krigsrättens utslag angivna
spritförtäringen företagit ifrågavarande inspektioner och övningar,
men enär Jönsson och Gisselquist genom att förtära alkoholhaltiga drycker
i den i krigsrättens utslag angivna myckenheten — varvid fara uppkommit
tor att de icke omedelbart skulle ha kunnat på betryggande sätt fullgöra sin
tjänst, Jönsson såsom fartygschef och Gisselquist såsom vakthavande officer
— maste anses ha visat oförstånd i tjänsten,

alltsa pröva vi i anledning av aklagarens i målet förda talan rättvist döma
Jonsson och Gisselquist jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstand
i tjänsten att undergå vaktarrest, Jönsson i fem dagar och Gisselquist
i fyra dagar.»

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 3 oktober 1946 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovsrätten överklaga stationskrigsrättens
utslag samt därvid yrka att militieombudsmannens i målet förda talan måtte
bifallas. I skrivelsen — där militieombudsmannen erinrade om att stationskrigsrätten
funnit att kaptenen Jönsson och Gisselquist vid i målet ifrågavarande
tillfälle förtärt sprit och vin i stor myckenhet — framhöll militieombudsmannen
att det vore uppenbart att förtäringen inverkat på deras förmåga
att rätt fullgöra tjänsten. Till närmare belysande av alkoholförtärings
inverkan pa den mänskliga organismen åberopade militieombudsmannen ett
av docenten i farmakologi vid Karolinska institutet Leonard Goldberg i annat
mål avgivet utlåtande (se s. 94 ff.). Vad de tilltalade låtit komma sig till last
syntes militieombudsmannen vara av sådan beskaffenhet att de bestraffningar,
som stationskrigsrättens civila ledamöter velat ålägga, icke kunde anses tillräckliga.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

17. Våld å underordnade krigsmän.

I två den 5 juli 1945 till militieombudsmannen inkomna skrifter anförde
värnpliktiga nr 2179-6-44 Harry Skog och nr 2117-6-44 Bror Bengtsson,
andra kompaniet, Norra skånska infanteriregementet, var för sig klagomål
mot kompanichefen, kaptenen E. Carbonnier för det denne gjort sig skyldig
till våld och missfirmelse.

121

Sedan skrifterna översänts till chefen för armén med begäran om utredning,
inkom från arméstaben protokoll från förhör med bland andra Skog,
Bengtsson och Carbonnier.

Skog uppgav därvid bland annat: Den 26 juni 1945 hade han deltagit i en
skjutövning under ledning av Carbonnier. Då Skog vid ett tillfälle intagit
liggande färdigställning hade han icke anbringat gevärsremmen på av Carbonnier
angivet sätt. Häröver hade Carbonnier blivit förargad och yttrat:
»Skog är min själ lika dum nu som alltid annars» eller något liknande. Carbonnier
hade därefter böjt sig ned, ryckt vapnet ifrån Skog och givit honom
ett slag å huvudet så att mössan åkt av. Slaget, som träffat i bakhuvudet
ovanför högra örat, hade varit lätt och icke föranlett någon sveda eller värk.

Carbonnier anförde härom: Han hade personligen instruerat de värnpliktiga
om hur gevärsremmen skulle anbringas. Vid intagande av liggande färdigställning
hade Skog icke efterkommit den givna instruktionen. Carbonnier,
som funnit detta bero på slöhet från Skogs sida, hade blivit förargad
och givit Skog en reprimand. Vad Carbonnier yttrat kunde han icke exakt
erinra sig. Möjligen hade han fällt det yttrande som Skog uppgivit men
trodde snarare att han sagt: »Skog är min själ lika slö nu som alltid», eftersom
det just varit slöhet Skog visat prov på. Carbonnier hade böjt sig ned
och ryckt till sig Skogs gevär för att ånyo visa hur gevärsremmen skulle
anbringas. Han hade därvid givit Skog ett lätt slag med handen å huvudet
så att mössan åkt av. Vid tillfället hade Carbonniers tålamod brustit, enär
Skog ofta visat sig slö och ointresserad i tjänsten.

Bengtsson anförde vid förhöret i huvudsak: Vid skjutövningarna den 26
juni 1945 hade Bengtsson först deltagit i en förberedande övning vid korthållsbanan
och därefter i eu övning å 100-metersvallen. Bengtsson hade befunnit
sig vid korthållsbanan, då instruktion givits för övningen vid 100-metersvallen, och därför icke vetat hur denna skulle tillgå. Vid övningens början
hade han gått fram till vallen och intagit liggande färdigställning. Då
målen visat sig hade Bengtsson icke haft geväret osäkrat och därför icke
varit klar att omedelbart skjuta. Han hade icke heller haft kolven tillräckligt
väl ansatt mot axeln. Carbonnier, som stått i närheten av Bengtsson, hade
blivit förargad häröver och yttrat: »Förbaskade (eller förbannade) lymmel,
idiot.» Därefter hade Carbonnier böjt sig ned, gripit tag i Bengtssons gevär
och tryckt det mot hans axel. Carbonnier hade med handen givit honom ett
slag i bakhuvudet över högra örat så att mössan åkt av. Då Bengtsson satt
på sig mössan igen hade Carbonnier givit honom ytterligare ett slag i bakhuvudet
över vänstra örat så att mössan åkt på sned. Båda slagen hade varit
lätta och icke föranlett sveda eller värk.

Carbonnier anförde härom bland annat: Carbonnier, som icke observerat
att Bengtsson ej varit närvarande vid instruktionsgivningen, hade blivit förargad
över att Bengtsson gjort fel och därför givit honom en reprimand.
Carbonnier kunde icke erinra sig vad han sagt men trodde att han använt
ungefär samma uttryck som till Skog. Han bestrede att han använt ett sådant
uttryck som Bengtsson uppgivit. Carbonnier hade på sätt Bengtsson an -

122

fört givit denne två lätta slag i huvudet. Vid tillfället hade Carbonniers tålamod
brustit, enär Bengtsson ofta visat sig slö och ointresserad. Carbonnier
hade fått det intrycket att Bengtsson icke velat göra sitt bästa.

Efter en redogörelse för vad i saken förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i skrivelse den 24 november 1945 till chefen
för Norra skånska infanteriregementet följande.

Jag finner i ärendet ej styrkt att Carbonnier gjort sig skyldig till missfirmelse.
Däremot är utrett att han vid ifrågavarande tillfälle med handen tilldelat
Skog ett och Bengtsson två lätta slag å huvudet. Härigenom har Carbonnier
gjort sig skyldig till våld å underordnade krigsmän i och för deras
tjänst. Vad han sålunda låtit komma sig till last synes emellertid icke vara
av allvarligare beskaffenhet än att det kan sonas med disciplinstraff.

På grund härav får jag för Eder, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten
över Carbonnier, anmäla denne för erhållande av dylik bestraffning.
Jag utgår därvid ifrån att Skogs och Bengtssons medgivande till ärendets
handläggning i disciplinär ordning inhämtas.

¥ ¥

Som kaptenen Carbonnier jämlikt arméorder kommenderats såsom elev
i tygofficerskurs 1945—1947 översändes ärendet av regementschefen till chefen
för tygförvaltningsskolan för handläggning. Carbonnier ålades den 10
januari 1946 av skolchefen jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten för våld
å underordnade krigsmän disciplinstraff av vaktarrest i sex dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

18. Åtal mot kompanichef för våld mot underordnad personal m. m.

Tillika fråga om användande av tilltalsordet »du».

Uti en den 1 december 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 1970 Winnerstam och 49 andra värnpliktiga, tjänstgörande
vid fjärde kompaniet av Skånska pansarregementet: De ville fästa
militieombudsmannens uppmärksamhet på de missförhållanden, som rådde
vid kompaniet. Det hade vid ett flertal tillfällen hänt, att kompanichefen,
löjtnanten vid pansar trupperna Einar Schåltz, använt synnerligen olämpliga
tilltalsord till dem, t. ex. »din dumme djävul» och liknande. Vid andra tillfällen
hade det förekommit, att Schåltz gått handgripligt till väga och utdelat
slag och knuffar. Den 17 november 1945 hade Schåltz kommenderat en
värnpliktig att deltaga i kasemvakten, trots att den värnpliktige var sjuk -

123

skriven i grupp 1 b, vilket innebure, att han endast finge deltaga i lättare
handräckningstjänst inomhus samt lektioner.

På begäran lät chefen för Skånska pansarregementet verkställa utredning
med anledning av skriften, därvid till en början hördes de av undertecknarna
utav skriften, vilka själva blivit föremål för Schåltz’ missbruk av sin tjänsteställning.

Vid förhör den 7 december 1945 uppgåvo nämnda undertecknare följande.

1) Värnpliktige nr 1970 Winnerstam: Han hade liksom samtliga övriga
anmälare ryckt in den 10 april 1945 för fullgörande av rekryttjänsten. Cirka
en månad före förhöret, då han som förare kört en stridsvagn, i vilken Schåltz
befunnit sig, till Spannarp, hade stridsvagnarna stannat i en uppförsbacke,
därvid Winnerstam slagit till handbromsen. När Schåltz kommenderat åter
framåt, hade Winnerstam glömt slå ifrån bromsen, tills det börjat ryka, då
bromsen lossats. Då Schåltz märkt röken, hade han gått fram till förarluckan,
öppnat denna och börjat gräla, därvid han tilldelat Winnerstam ett
slag med flata handen på vänstra kinden.

2) Värnpliktige nr 1663 Strand: Någon dag före midsommar 1945 hade
Strand kommit in i kompanikorridoren och anmält för Schåltz, att han vore
sjukskriven. Antagligen därför att Strand ej fått upp handen tillräckligt fort
för honnör, hade Schåltz -vid tillfället blivit så uppretad, att han tilldelat
Strand ett slag för bröstet med knuten hand. Härefter hade Strand upprepat
sin sjukanmälan. I mitten av oktober 1945 under kompaniets uppvisningsövningar
i Eksjö hade rökfacklor varit utlagda på marken, och röken hade
utvecklat sig så att Strand och de andra närvarande ej kunnat se något av
övningen på grund av rök. Strand hade då tagit en tidning från en kamrat
och stått och läst i denna. Härvid hade Schåltz kommit fram och frågat:
»Vad är det för ett djävla sätt att stå och läsa tidning under övning?» Samtidigt
hade Schåltz tilldelat Strand ett slag i bröstet.

3) Värnpliktige nr 659 Svensson: En dag för cirka en och en halv månad
sedan hade Svensson legat på skjutvallen på regementets skjutbana under
pågående övningar. Schåltz hade då kommit fram till honom och fått se,
att han ej hade några damasker på benen. Schåltz hade förebrått Svensson
härför och sparkat Svensson obehärskat under ena sulan och sedan slagit
mössan av honom med flata handen. Därefter hade Schåltz tillsagt närvarande
fänriken T. Östberg att anteckna Svenssons namn, varefter Svensson
förvägrats permission påföljande lördag och söndag.

4) Värnpliktige nr 701 Olsson: För cirka en månad sedan hade kompaniet
övat exercis på kaserngården. Därunder hade Schåltz kommit rusande
fram mot Olsson och slagit honom bakifrån samt fattat tag i armarna och
ruskat Olsson för att denne gjort felaktiga handrörelser. — Enligt Olssons
uppfattning funnes det allmän ovilja mot Schåltz på kompaniet, därför att
han vore häftig och uppbrusande och förginge sig så lätt. Däremot vore han
ej orättvis vid behandlingen av de värnpliktiga i övrigt.

124

5) Värnpliktige nr 2596 Linder: En dag under uppvisningsövningar i Eksjö
i oktober 1945 hade Linder fått order att marschera hem med truppen
till frukost. Linder, som förut ej fört befäl över trupp, hade gjort något fel
vid truppföringen, och uppbragt häröver hade Schåltz rusat fram mot Linder
och tilldelat denne ett slag med knuten hand, vilket träffat i bröstet så
kraftigt, att Linder vajat till ett slag.

6) Värnpliktige nr 1971 Åhström: Ähström hade jämte kamrater stått uppställd
på led en dag i slutet av oktober 1945, då demonstrationsövning med
pansarvämsgevär och pansarskott pågått. Schåltz hade då kommit fram till
Åhström och ropat: »Din dumma djävul, rätta in dig!» Åhström hade ej
kunnat förstå anledningen till tillrättavisningen, då han enligt eget förmenande
stått rätt. — Någon dag senare, i början av november, hade kompaniet
varit på marsch till kyrkan. Åhström hade då iakttagit hur värnpliktige
nr 119 Jönsson fått ett slag med knuten näve i ryggen av Schåltz. Jönsson
hade vid tillfället varit upptagen med att rätta till sin kappa, som enligt
Jönssons uppgift var för trång.

7) Värnpliktige nr 476 Johansson: I början av november 1945 hade Johansson
varit inkallad på kompaniexpeditionen för att tillrättavisas för att
han varit iförd opolerade trätofflor. Schåltz hade då sagt till Johansson: »Jag
har god lust att klippa Er på nyllet.» För sin del hade Johansson alltid hört
Schåltz använda tilltalsordet »Ni» och »Eder» och ej »Du» och »Dig».

8) Värnpliktige nr 2827 Karlsson: Karlsson hade för cirka en och en halv
månad sedan deltagit i skjutövningar på regementets skjutbana. Därvid hade
Karlsson skjutit dåligt, och Schåltz hade i uppretat tillstånd tilldelat Karlsson
en örfil med baksidan av handen, därför att han skjutit dåligt. Karlsson
hade legat på marken, när han fått örfilen av Schåltz, som legat vid sidan
om Karlsson. Möjligen hade Östberg varit vittne till händelsen. — För cirka
tre veckor sedan, då Karlsson stått i tvättrummet till kompaniet och putsat
sin kavaj, hade Schåltz kommit in. Karlsson hade hälsat och hälsningen
hade besvarats av Schåltz. ögonblicket därpå hade Schåltz frågat, varför
Karlsson ej anmälde sig, vartill Karlsson genmält, att det vore middagsrast.
Denna invändning hade Schåltz ej gillat, utan han hade tilldelat Karlsson
ett slag i bröstet med knuten hand.

9) Värnpliktige nr 620 Persson: För cirka två månader sedan hade Persson,
som legat under behandling för fotskada, under exercisövningar på kaserngården
ej kunnat göra ordentliga helomvändningar. Då Schåltz fått se
detta, hade han blivit förtörnad, gått rakt genom ledet och boxat Persson i
bröstet under pågående marsch. Även sedermera hade Persson vid flera tillfällen
varit föremål för Schåltz’ obehärskade vredesutbrott. På fråga tilläde
Persson att Schåltz vid tilltal alltid använde tilltalsordet Ni eller också nummer
och namn.

10) Värnpliktige nr 119 Jönsson: Jönsson hade fått en kappa, som var för
trång, och en dag i november 1945, då kompaniet varit på marsch till kyrkan,
hade Jönsson under marschen försökt rätta till kappan. I samma ögonblick
hade Schåltz kommit framrusande och slagit Jönsson i sidan med knu -

125

ten hand, vilket slag känts något. Efteråt hade Schåltz frågat, hur det vore
fatt med kappan, varom han omedelbart fått besked av Jönsson.

11) Värnpliktige nr 2587 Johansson: En dag i november 1945, då Johansson
såsom förare fört en stridsvagn på hemfärd från övningar i Spannarp,
hade Schåltz medföljt vagnen. Plötsligt hade det känts, att vagnen gått något
ryckigt, beroende på att gaspedalen hängt upp sig. Schåltz hade blivit
uppbragt häröver och vänt sig till Johansson och sagt: »Har ni legat inne så
länge och ej kan köra stridsvagn, din dumma djävul». — På fråga tilläde
Johansson att Schåltz använde tilltalsordet »Du», när han bleve uppretad.

12) Värnpliktige nr 1549 Möller: En torsdagskväll i början av november
1945 under övningarna i Spannarp hade Möller stått utanför det tält, vari
Möller varit förlagd, enär det varit så mycket rök i tältet, att man endast
med svårighet kunnat vistas där. Schåltz hade då kommit och frågat, varför
Möller stode utanför tältet, vartill Möller angivit orsaken. Schåltz hade ej
gillat anledningen, utan tilldelat Möller ett slag för bröstet med knuten hand,
varefter Schåltz kommenderat Möller in i tältet. — På framställd fråga uppgav
Möller vidare, att Schåltz hade ett svårt humör och bleve lätt uppretad,
även för bagateller.

13) Värnpliktige nr 1899 Linde: Under exercis på kaserngården under
högsommaren 1945 hade Schåltz förlorat fattningen, då Linde gjort fel vid
gevärsföring. Han hade rusat fram, skällt ut Linde och tilldelat denne ett
lindrigt slag för bröstet. Senare en dag på eftersommaren hade det varit övningar
på skjutvallen vid regementets skjutbana, i vilka övningar Linde deltagit.
Då det kommenderats »patron ur», hade Linde ej fått patronen ut så
fort som önskats. Uppretad häröver hade Schåltz farit fram mot Linde och
tilldelat denne ett slag i bröstet med knuten hand, vilket slag ej kunde betecknas
som lindrigt.

14) Värnpliktige nr 746 Svensson: Den 15 november 1945 hade Svensson
gått in på sjukstugan för att bli sjukskriven. Läkaren hade då sagt till honom,
att han finge komma igen på morgonen därefter. På morgonen den 16
november hade Svensson emellertid fått order av Schåltz att följa med på
bataljonsövning. Då Svensson genmält, att han skulle inställa sig på sjukstugan,
hade Schåltz svarat, att han talat med system på sjukstugan, som
sagt, att Svensson i stället kunde komma lördagen den 17 november. På lördagsmorgonen
hade Svensson begivit sig till sjukstugan och fått besked av
läkaren, att han vore sjukskriven, varvid läkaren tillagt: »Ni går på ett ben.»
Efter besöket på sjukstugan hade Svensson gått upp på kompaniet och städat.
Klockan 1030 hade kompaniadjutanten kommit, för vilken Svensson
anmält, att han vore sjukskriven men upptagen på vaktlistan. Dagunderofficeren
hade tillkallats för att underrättas om att Svensson vore sjukskriven.
I samma ögonblick hade Schåltz kommit, vilken kallat in Svensson på kompaniexpeditionen.
Där hade Schåltz meddelat, att Svensson ej vore sjukskriven
och kommenderat »Ut!» Då Svensson ej gjort ställningssteg i dörren,
hade Schåltz givit order till furiren nr 229 Arvidsson att taga fem minuters

126

exercis med Svensson och därvid låta honom göra ställningssteg. Därefter
hade Svensson gått in i vakten för att påbörja tjänstgöringen.

Vid förhör i februari och mars 1946 hördes jämväl övriga undertecknare
av skriften. Ett stort antal av dem vitsordade därvid, att Schåltz under
marsch till kyrkan i november 1945 gått fram till värnpliktige nr 119 Jönsson
och knuffat till denne. Härutöver uppgåvo de hörda.

Värnpliktige nr 785 Lindberg: Lindberg och vämpligtige nr 659 Svensson
hade hösten 1945 legat och skjutit på regementets skjutbana. Lindberg hade
legat cirka två meter från Svensson. Lindberg hade därvid sett Schåltz, som
stått bredvid, slå till Svensson i nacken med handskarna, därför att Svensson
enligt Schåltz’ mening skjutit illa. — Under november 1945 hade Lindberg
och värnpliktige nr 1549 Möller under övningar i Spannarp stått utanför tältet
efter uppsättningen av detsamma »för att taga igen sig». Schåltz hade då
frågat, varför de ej gjorde någonting, och hade knuffat till Möller med knytnäven
för bröstet samt kommenderat dem in i tältet för att fortsätta arbetet.

Värnpliktige nr 629 Lindqvist: Lindqvist hade varit vittne till då Schåltz
någon dag under sistlidna höst i fjärde kompaniets korridor knuffat till
Winnerstam med handen, så att denne vikit något steg tillbaka. Vad anledningen
härtill varit, visste däremot Lindqvist ej. Lindqvist hade även varit
vittne till då Schåltz under övningar på kaserngården i slutet av år 1945
knuffat till värnpliktige nr 701 Olsson, emedan denne ej gjort ordentlig gevärsföring.

Värnpliktige nr 1007 Svensson: Svensson hade iakttagit, att Schåltz en
dag under uppvisningsövningarna i oktober 1945 i Eksjö givit värnpliktige
nr 2596 Linder en knuff med knuten hand för bröstet, därför att denne
gjort fel vid truppföring, men han kunde ej bedöma, huruvida stöten varit
hård. — Svensson hade även varit vittne till då Schåltz med anledning av
att värnpliktige nr 701 Olsson ej gjorde rätt vid gevärsföring under övningar
på kaserngården gått fram till Olsson, tagit fast denne i ryggen och knuffat
honom.

Värnpliktige nr 1103 Waerme: Vid ett tillfälle under övningar på kaserngården
sommaren 1945 hade Waerme hört Schåltz ropa: »Rätta in Er där nere,
dumma djävul». Waerme visste emellertid ej till vem yttrandet varit riktat.

Värnpliktige nr 1997 Olsson: Under hösten 1945 hade Olsson deltagit i en
övning som kock på en kokbil. Olsson hade stått bak på bilflaket och vid
sidan av bilföraren hade furiren Arvidsson suttit. Flyglarm hade plötsligt
gått, och då skydd mot flygangrepp ej sökts hastigt nog, hade Schåltz gått
fram mot Arvidsson och knuffat denne med knuten hand i bröstet och samtidigt
grälat på honom.

Värnpliktige nr 3006 Samuelsson: Han hade under hösten 1945 deltagit i
övningar på regementets skjutbana och då sett, hur Schåltz tilldelat en värnpliktig,
som Samuelsson trodde vara Jönsson, en knuff för bröstet, vilkens
kraft Samuelsson ej kunde bedöma.

Värnpliktige nr 764 Torstensson: En dag under uppvisningsövningarna i
Eksjö i oktober 1945 hade Torstensson sett Schåltz knuffa till Linder rätt

127

kraftigt med underarmen, enär Linder gjort något fel vid truppföringen. —■
Torstensson tilläde, att Schåltz bleve lätt häftig, då något gjordes fel, men lugnade
sig snart.

Värnpliktige nr 679 önnerby: Under övningar på regementets skjutbana
hösten 1945 hade önnerby stått på ett avstånd av cirka femton meter från
värnpliktige nr 659 Svensson, som legat på skjutvallen. Önnerby hade härvid
sett Schåltz, som stått upprätt, böja sig ned över Svensson och slå till denne,
så att mössan fallit av. — Vid samma tillfälle hade önnerby sett Schåltz
sparka en värnpliktig, som även legat på skjutvallen och vilken Önnerby
påstode vara värnpliktige nr 1899 Linde, under skosulan. Anledningen härtill
visste Önnerby ej.

Värnpliktige nr 469 Andersson: Andersson hade varit med på uppvisningsövningarna-
i Eksjö i oktober månad 1945. Därvid hade Andersson varit
vittne till, då Schåltz tilldelat Linder ett slag med handen för bröstet, därför
att Linder begått något fel vid truppföringen.

Värnpliktige nr 2441 Wigren: Wigren hade varit vittne till då Schåltz under
uppvisningsövningama i Eksjö i oktober 1945 tilldelat Linder ett slag för
bröstet med knuten hand. Schåltz hade vid tillfället blivit uppretad över att
Linder vid truppföring begått upprepade fel.

Värnpliktige nr 602 Jönsson: Under kompaniets uppvisningsövningar i Eksjö
i mitten av oktober 1945 hade han sett Strand stå och läsa i en tidning.
Schåltz hade härvid kommit fram till Strand och fällt ett yttrande, som
Jönsson ej nu kunde minnas. Samtidigt hade Schåltz knuffat Strand i bröstet.
Kraften i stöten kunde han ej bedöma.

Värnpliktige nr 1381 Johansson: Under uppvisningsövningama i oktober
1945 i Eksjö hade Johansson sett Strand stå och läsa tidning. Härvid hade
Schåltz kommit fram till Strand och fällt ett yttrande, som Johansson ej nu
kunde erinra sig. Samtidigt med yttrandet hade Schåltz tilldelat Strand ett
slag för bröstet med knuten hand, så att Strand vacklat till av stöten.

Värnpliktige nr 1869 Hagman: Under uppvisningsövningama i Eksjö i
oktober 1945 hade Hagman varit vittne till att Schåltz tilldelat Linder ett slag
med handen för bröstet, därför att Linder gjort upprepade fel vid truppföring.

Värnpliktige nr 866 Åkerblom: Han hade varit vittne till då Linder under
uppvisningsövningama i Eksjö skulle taga befälet över truppen. Schåltz hade
tillrättavisat Linder ett par gånger för felaktig truppföring. Då truppföringen
ändock ej blivit tillfredsställande, hade Schåltz blivit uppbragt och givit
Linder en knuff för bröstet med handen.

Värnpliktige nr 1744 Ljungkvist: Ljungkvist hade varit med i Eksjö under
uppvisningsövningama och då sett Schåltz knuffa Linder för bröstet med
knuten hand, när Linder vid truppföringen gjort några fel.

Värnpliktige nr 1895 Landgren: Vid ett tillfälle under sommaren 1945, då
Landgren befunnit sig i kompanikorridoren och stått på cirka tre meters
avstånd från Schåltz, hade Strand kommit och anmält sig i något ärende.
Schåltz hade därvid funnit Strands honnör något slapp och i anledning
härav tilldelat Strand eu knuff för bröstet med knuten hand. — Landgren

128

hade även varit vittne till att Schåltz under uppvisningsövningarna i Eksjö
tilldelat Linder ett par slag för bröstet med knuten hand, emedan Linder gjort
några felaktigheter vid truppföring. — Slutligen hade Landgren sett hur
Schåltz under sommaren 1945 vid en uppställning i kompanikorridoren tilldelat
en värnpliktig, som hette Sjöstrand och slutat sin tjänstgöring i oktober
månad, ett slag för bröstet med knuten hand. Sjöstrand hade vid tillfället
varit sjukskriven och hade vid uppställningen varit iförd trätofflor.

Värnpliktige nr 413 Olsson: Han hade varit med på uppvisningsövningarna
i Eksjö hösten 1945 och därunder varit vittne till att Schåltz boxat Linder i
bröstet med knuten hand, emedan denne gjort något fel vid truppföring.

Värnpliktige nr 2660 Olsson: Han hade jämväl deltagit i uppvisningsövningarna
i Eksjö under hösten 1945. Därvid hade han sett Schåltz boxa Linder
i bröstet, då denne ej fört trupp på ett tillfredsställande sätt. — Han hade också
varit vittne till att Schåltz sparkat värnpliktige nr 659 Svensson, då denne
legat på skjutvallen under skjutövningen på regementets skjutbana. Anledningen
till Schåltz’ ingripande hade varit, att Svensson ej varit iförd
damasker.

Samtliga undertecknare av skriften till militieombudsmannen förklarade på
fråga, att de ej hade några som helst ersättningsanspråk mot Schåltz.

Schåltz uppgav vid förhör:

1) Han bestrede att han tilldelat Winnerstam ett slag på vänstra kinden, då
denne kört en stridsvagn mot Spannarp. Vid tillfället ifråga hade han givit
stopptecken genom att vifta med handen genom förarluckan. Praktiskt taget
vore det uteslutet att genom förarluckan kunna ge föraren en örfil.

2) Han bestrede, att han någon dag före midsommar 1945 tilldelat Strand
något slag vare sig i kompanikorridoren eller vid uppvisningsövningarna i
Eksjö. Däremot erkände han, att han fällt det av Strand återgivna yttrandet,
då denne stått och läst tidning under övningarna.

3) Värnpliktige nr 659 Svenssons påstående, att Schåltz på skjutvallen tilldelat
Svensson en spark under ena sulan, vore oriktigt. Då Svensson ej uppfattat,
att Schåltz tilltalat honom, hade Schåltz påkallat Svenssons uppmärksamhet
genom att vidröra dennes fot. Någon spark hade det ej varit.
Ej heller hade Schåltz slagit mössan av Svensson.

4) Schåltz hade vid exercis på kaserngården instruerat värnpliktige nr 701
Olsson, hur denne rätteligen borde utföra vissa handrörelser. Schåltz hade därvid
ej ruskat Olsson eller på annat sätt våldfört sig på honom.

5) Schåltz hade ej i egentlig mening tilldelat Linder något slag vid uppvisningsövningarna
i Eksjö. Vid sin tillrättavisning av Linder hade Schåltz gestikulerat
med handen och därvid vidrört Linder, men något slag hade han ej
utdelat.

6) Schåltz bestrede, att han under demonstrationsövning i slutet av oktober
1945 skulle till Åhström ha yttrat: »Din dumma djävul, rätta in dig».

7) Schåltz bestrede också det av värnpliktige nr 476 Johansson återgivna
yttrandet med anledning av att denne varit iförd opolerade trätofflor.

8) Schåltz bestrede, att han tilldelat värnpliktige nr 2827 Karlsson en örfil,

129

därför att denne skjutit dåligt. Ej heller hade han slagit Karlsson i bröstet
med knuten hand, därför att denne underlåtit anmäla sig.

9) Under exercisövningar på kaserngården hade Schåltz ej boxat värnpliktige
nr 620 Persson i bröstet.

10) Under marschen till kyrkan en dag i november 1945 hade Schåltz för
att påkalla värnpliktige nr 119 Jönssons rättning vidrört honom med handen,
men Schåltz hade ej tilldelat honom något slag.

11) Schåltz hade ej vid hemfärden från övningar i Spannarp fällt yttrandet:
»Din dumma djävul» till värnpliktige nr 2587 Johansson. Schåltz plägade aldrig
använda tilltalsordet »du».

12) Något slag hade Schåltz ej tilldelat Möller; däremot hade Schåltz tillsagt
Möller, som under pågående övning i Spannarp stått och rökt och underlåtit
att deltaga i arbetet, att omedelbart återgå till tältarbetet.

13) Schåltz bestrede, att han tilldelat Linde slag vare sig för det denne
gjort fel vid gevärsföring eller ej hastigt nog verkställt »patron ur».

14) Sedan Schåltz underrättat kompaniet att bataljonsövning skulle äga
rum den 15 och 16 november 1945, hade värnpliktige nr 746 Svensson anmält,
att han den 16 skulle röntgenfotograferas. Med anledning därav hade Schåltz
satt sig i förbindelse med sjuksystern och frågat henne om fotograferingen
kunde uppskjutas till lördagen den 17 och om Svensson kunde deltaga i övningarna
i egenskap av bilförare. Sjuksystern hade meddelat, att hinder ej
mötte härför. Lördagen den 17 november på morgonen hade Svensson inställt
sig på kompaniexpeditionen och anhållit om permission över lördagen och
söndagen. Schåltz hade svarat honom, att detta ginge väl bra. Samtidigt hade
emellertid kompaniadjutanten, fanjunkaren Albin Ågren, meddelat att Svensson
hade kasernvakt på kvällen. I anledning härav hade Schåltz framhållit,
att Svensson ej kunde få någon permission. Nu hade Svensson upplyst, att
han vore sjukskriven, och därför ej kunde gå vakt. Schåltz hade på grund
härav ringt till sjukhuset — sjukrullan hade Schåltz ännu ej erhållit — och
frågat, huruvida Svensson vore sjukskriven. Sjukvårdsfuriren hade meddelat,
att Svensson stode i behandlingsgrupp. På Schåltz’ fråga, om Svensson
kunde utföra vakttjänst, hade sjukvårdsfuriren genmält, att Svensson vore
fullt tjänstduglig och följaktligen kunde kommenderas till vakttjänst. Schåltz
hade underrättat Svensson härom och tillsagt honom att avlägsna sig. Då hade
Svensson fattat humör och bland annat underlåtit att göra ställningssteg.
Schåltz hade därför tillsagt furiren Arvidsson, som varit tillstädes, att utbilda
Svensson under fem minuter i uppträdande å expedition.

Vidare hördes följande personer, som därvid berättade:

Värnpliktige nr 9152-7-41 Christensson, femte kompaniet: Han hade varit
med på kyrkmarschen i början av november 1945 och under marschen sett
Schåltz utdela en stöt mot värnpliktige nr 119 Jönsson, vilken träffat denne.
Kraften i stöten kunde Christensson ej bedöma. Vid hemkomsten från kyrkan
hade Jönsson på fråga av Christensson vitsordat, att Schåltz slagit till
honom under marschen.

9 — tG8G78. Militieombudsmanncns ämbetsberätlelse.

130

Värnpliktige nr 1409-12-44 Nilsson: Nilsson, som tillhörde fjärde kompaniet,
hade ej skrivit under anmälan till militieombudsmannen, då han ej velat
ha med saken att skaffa. Nilsson, som stått bak i truppen, hade sett, när
Schåltz i Eksjö före hemmarschen till frukost knuffat till Linder. Av andra
hade Nilsson hört, att Schåltz vid flera tillfällen skulle ha utdelat knuffar
och slag, men själv hade han ej sett delta mer än i förenämnda fall. Schåltz
hade enligt Nilssons åsikt lätt för att brusa upp, när något ginge honom
emot, men det brukade gå fort över.

Furiren Messick, fjärde kompaniet: Han hade stått tjugu meter från den
trupp, med vilken Linder skulle marschera till frukost. Messick hade hört,
att Linder fått order av Schåltz att föra befälet över truppen. Linder hade
emellertid ej kommenderat »giv akt» utan stått och flinat framför truppen i
den tro, att Schåltz ej sett honom. Schåltz hade då gått fram emot Linder
och förebrått honom skarpt för hans uppträdande. Schåltz hade givit Linder
en liten lätt puff för bröstet. Messick hade ej kunnat se, att Linder, som
smålett efter stöten, vajat till för densamma. — Messick hade stått cirka tio
meter bakom skjutplatsen, då Schåltz enligt uppgift skulle ha sparkat värnpliktige
nr 659 Svensson under sulan. Schåltz hade emellertid endast petat
till Svensson med foten under fotsulan för att påkalla dennes uppmärksamhet.
Schåltz hade ej varit häftig vid tillfället och ej heller kunde Messick
minnas, att Schåltz slagit av mössan på Svensson. -—- Messick ansåge för sin
del, att det ej funnes någon motvilja mot Schåltz men väl stor respekt för
honom. Schåltz vore häftig men rättvis och hade ett sunt omdöme.

Furiren nr 22 Larsson, fjärde kompaniet: Larsson vore Linders gruppchef.
Det vore ej riktigt, att Linder före uppvisningsövningarna i Eksjö ej
skulle ha fört befäl över trupp.

Furiren nr 234 Johansson, fjärde kompaniet: Johansson, som stått bredvid
Messick, då den av Linder förda truppen skulle marschera till frukost,
instämde till alla delar med Messick i dennes vittnesmål rörande vad därvid
förekommit.

Fanjunkaren Albin Ågren: Ågren, som vore kompaniadjutant, hade jämte
Schåltz suttit på kompaniexpeditionen den 17 november 1945 på förmiddagen,
då värnpliktige nr 746 Svensson kommit in och anhållit hos Schåltz om permission
under lördagen och söndagen. Ågren hade trätt emellan och upplyst
Schåltz om att Svensson vore kommenderad till vakttjänstgöring. Svensson
hade genmält, att han vore sjukskriven och ej kunde gå vakt. Schåltz hade
frågat efter sjukrullan, men denna hade ännu ej varit anländ. I stället hade
Schåltz då ringt sjukstugan och härefter meddelat Svensson, alt denne ej
vore sjukskriven utan skulle gå vakt, varför permission ej kunde beviljas. Då
hade Svensson fattat humör och gjort en medvetet dålig helomvändning samt
underlåtit att göra ställningssteg, då han kommit till dörren. Med anledning
härav hade furiren Arvidsson fått order av Schåltz att taga hand om Svensson
fem minuter och lära honom, hur man skulle uppträda, när man lämnade
en expedition. Något »ut» hade ej kommenderats av Schåltz. På fråga tilläde
Ågren, att den, som vore sjukskriven i grupp 1 b, skulle fullgöra lättare hand -

131

räckningstjänst. Dock mötte ej hinder för vakttjänstgöring, om läkare gåve
tillstånd till dylik tjänstgöring.

Furiren nr 229 Arvidsson, fjärde kompaniet: Arvidsson hade stått i jämnhöjd
med Schåltz och på cirka tio meters avstånd från honom, då Schåltz
frågat värnpliktige nr 659 Svensson, varför denne ej hade några damasker
på sig. Svensson hade ej svarat och ej gjort min av att ha hört tillrättavisningen.
Schåltz hade då knuffat till honom med fotspetsen under fotsulan,
men Arvidsson hade ej sett Schåltz slå mössan av Svensson. — Arvidsson
hade, då demonstrationsövning med pansarvärnsgevär och pansarskott pågått,
stått i främsta ledet på cirka tio meters avstånd från Schåltz men ej
hört denne fälla något försmädligt yttrande beräffande Åhström, men Schåltz
hade vid tillfället klagat över rättningen i ledet. —- Arvidsson, som den 17
november 1945 på förmiddagen suttit på kompaniexpeditionen, då värnpliktige
nr 746 Svensson kommit in och begärt permisson, instämde till alla delar
i Ågrens berättelse och tilläde: Arvidsson hade fått order av Schåltz att
hämta in Svensson på nytt, vilket skett. Schåltz hade då frågat Svensson, om
denne ej lärt sig hur man skulle uppträda på en expedition, varpå Arvidsson
av Schåltz beordrats taga hand om Svensson fem minuter och lära honom
ett korrekt uppträdande på expeditioner. Arvidsson hade ej uppfattat
ordern som någon straffexercis, och detta hade även framgått därav, att när
Arvidsson kommit in på expeditionen efter en stund, Schåltz hade frågat: »Kan
Svensson det nu?»

Furiren nr 246 Zackariasson: Zackariasson hade varit dagunderofficer den
17 november 1945 och på förmiddagen kallats till kompaniexpeditionen av
Schåltz för konstaterande av huruvida värnpliktige nr 746 Svensson vore sjukskriven.
När Zackariasson kommit i dörren till expeditionen, hade Svensson
varit på utgående. Svensson hade därvid ej gjort helomvändning och ställningssteg
vid dörren. Schåltz hade då tillsagt Arvidsson att taga hand om Svensson
och lära honom att uppträda på en expedition. Zackariasson hade kallats till
expeditionen för att tillhandahålla sjukrullan, men denna hade ännu ej varit
anländ från sjukstugan. Vid besöket på expeditionen hade Zackariasson av
Schåltz fått besked, att Svensson skulle deltaga i vakten. När sjukrullan
sedermera kommit, hade det stått i denna, att Svensson vore sjukskriven
i grupp 1 b. Svensson hade efteråt infunnit sig, då vakten pågått klockan
1230. Zackariasson hade då ej kunnat se, att Svensson haltade.

Rörande värnpliktige nr 746 Svenssons tillstånd vid ifrågavarande tillfälle
har regementsläkaren B. Hedener utfärdat ett så lydande intyg.

> Intyg. Att vpl 746-16-44 R. E. Svensson sedan den 17Ai 1945 på grund
av periostit tibiaesin (benliinneinflammation) sjukredovisats såsom delvis
tjänstbar, men att hans sjukdom icke utgjort hinder för honom att förrätta
vakttjänst nämnda dag intygas på heder och samvete. Hälsingborg den ”Aa
1945. B. Hedener. Regementsläkare.»

Vid förhör i december 1945 uppgåvo följande personer:

Fänriken T. Östberg, fjärde kompaniet: Östberg hade varit plutonchef
och befäl vid skjutövningarna å skjulbanan för cirka en och en halv må -

132

nåd sedan. Östberg, som varit upptagen av skjutningarna, hade därvid ej sett
Schåltz vare sig sparka eller slå mössan av värnpliktige nr 659 Svensson.
Schåltz hade emellertid tillkallat Östberg och frågat, varför ej alla soldaterna
hade damasker på sig, och hade beordrat Östberg anteckna Svensson.
På förslag av Östberg hade Svensson sedermera förvägrats permission av
Schåltz. Östberg kände ej till att Schåltz vid övningar på regementets skjutbana
för cirka en och en halv månad sedan skulle ha tilldelat värnpliktige
nr 2827 Karlsson en örfil. Östberg, som ej hört Schåltz säga »du» till de
värnpliktiga, hade icke sett denne tilldela undertecknarna av skriften till
militieombudsmannen något, som kunde kallas knytnävslag, eller i övrigt
misshandla dem. Ej heller hade han hört Schåltz fälla smädliga yttranden
om dem. Schåltz bleve emellertid lätt häftig, då det gjordes fel, men han
lugnade sig mycket fort.

Sergeanten K. Olsson, fjärde kompaniet: Olsson, som vore plutonchef,
hade aldrig sett Schåltz öva misshandel mot värnpliktiga och ej heller hört
honom fälla skymfliga yttranden om dem. Schåltz hade ett häftigt humör,
vore omutligt rättvis och hade respekt med sig. Han fordrade framför allt
ordning och reda.

Härefter förekallades åter furirerna Messick, Larsson, Johansson, Arvidsson
och Zackariasson, vilka intygade, att de, som haft Schåltz som befäl på
volontärskolan, korpralskolan och furirskolan och sedermera själva som befäl
tjänstgjort under Schåltz, aldrig hört denne — ej ens, då han blivit häftig
— använda tilltalsordet »du» i tjänsten. Schåltz hade alltid varit mycket
korrekt och ingivit respekt hos såväl värnpliktiga som underlydande befäl.
Aldrig hade Schåltz använt förklenande uttryck om andra i tjänsten.

Även korpralerna Ask, Lövgren, Högbo, Håkansson, Hildingsson och Widell,
vilka likaledes förekallades, intygade, att de under den tid, de haft
Schåltz som befäl, aldrig hört honom säga »du» till meniga eller underbefäl
eller uttrycka sig förklenande om dem.

I en den 7 december 1945 dagtecknad, till regementschefen ställd skrivelse
har bataljonschefen, överstelöjtnanten F. F:son Burman anfört: Med
anledning av anmälan till militieombudsmannen från värnpliktiga vid fjärde
kompaniet angående missfirmelse och våld från kompanichefens sida, ville
han meddela följande. Någon av de första dagarna efter de värnpliktigas
inryckning i april 1945 hade Burman samlat hela bataljonen, befäl och
värnpliktiga, i gymnastiksalen för att hälsa de värnpliktiga och giva såväl
dem som befälet vissa riktlinjer för tjänsten. I det anförande han därvid
hållit, hade han sagt bland annat ungefär följande: »Ni ha säkert i dagarna
läst i tidningarna om den tråkiga pennalism- och misshandelshistorien vid
Bohusläns regemente. Jag vill då en gång för alla ha sagt, att några dylika
historier icke under några förhållanden tolereras vid detta regemente. Envar
av Er är en fri självständig individ och någon missfirmelse eller något våld
från befälets sida får varken förekomma eller tolereras. Skulle, trots allt,
något sådant ske, fordrar jag ögonblicklig anmälan till mig personligen från
envar som iakttagit det, han må vara befäl eller menig. Jag kommer i alla

133

avseenden att slå vakt om den enskildes rätt och med all kraft slå ner på
varje missbruk av befälsrätten.» Trots vad Burman sålunda anfört, hade
icke till honom från något håll framförts anmärkningar mot Schåltz’ sätt
att behandla sin trupp. Själv hade Burman icke vare sig sett eller hört
Schåltz vid något tillfälle missfirma någon underlydande eller begagna
olämpligt tilltal eller våld. över huvud hade disciplinen på fjärde kompaniet
alltid tett sig såsom synnerligen god och utbildningsresultatet hade varit utmärkt.
Burman hade främst tillskrivit kompanichefen förtjänsten härav.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 15 mars 1946 dagtecknad till chefen för Skånska pansarregementet
överlämnad åtalsinstruktion följande.

Schåltz’ åtgärd att den 17 november 1945 låta värnpliktige nr 746 Svensson
förrätta vakttjänstgöring föranleder icke något ingripande från min sida.

I anmälningsskriften har gjorts gällande, att Schåltz vid ett flertal tillfällen
använt synnerligen olämpliga tilltalsord till den honom underlydande
personalen och under utredningen ha uppgifter framkommit om att Schåltz
vid tilltal av personalen stundom använt tilltalsordet »du» ävensom att han
låtit undfalla sig svordomar och nedsättande uttryck.

Enligt 19 § 2 mom. 1931 års tjänstgöringsreglemente för armén, vilket
ägde tillämpning till den 1 november 1945, skulle vid tilltal i tjänsten vederbörandes
militära eller civilmilitära titel nyttjas, dock att till undvikande
av dennas upprepande tilltalsordet »Ni» finge användas av överordnade till
underordnade samt likställda emellan. Manskap finge av överordnad tilltalas
med sitt nummer eller tillnamn. I huvudsak motsvarande föreskrifter
ha lämnats i mom. 373 i tjänstereglementet för krigsmakten, fastställt att
gälla från och med sistnämnda dag. Enligt nämnda moment avser emellertid
tilltal med nummer eller tillnamn allenast meniga, och har tillika föreskrivits,
att menig även får tilltalas med till exempel soldat, volontär, livgardist,
artillerist, sjöman, flygsoldat.

Begagnandet av tilltalsordet »du» står uppenbart i strid mot ovan angivna
stadganden och får anses olämpligt bland annat ur den synpunkten, att
det för den tilltalade torde starkt kontrastera mot den aktning och uppmärksamhet,
denne städse har att visa sina överordnade, och därför är ägnat
framstå såsom ett uttryck för ringaktning. Det kan emellertid icke anses
styrkt, att Schåltz felat i denna del.

Däremot giver utredningen vid handen, att Schåltz åtminstone i ett fall
använt olämpligt uttryck till honom underlydande personal, nämligen det
ovan återgivna, av honom själv medgivna yttrandet till Strand vid uppvisningsövningama
i Eksjö. Genom sagda yttrande har Schåltz brustit i anständigt
uppförande.

Beträffande påståendet att Schåltz gått handgripligen till väga mot den
honom underlydande personalen torde av utredningen framgå, att anmärkningar,
som framställts mot honom i denna del, äga fog för sig. Sålunda
torde få anses utrett, att Schåltz i upprepade fall, då han meddelat rättelse,

134

knuffat eller slagit till den, som felat. Stundom synas hans åtgärder ha varit
av sådan art, att de inneburit våld mot vederbörande. Så torde ha varit fallet
åtminstone i fråga om hans ingripanden mot Strand under uppvisningsövningama
i Eksjö samt mot värnpliktiga nr 659 Svensson, Linder och nr
119 Jönsson. I de fall, då våld icke kan anses ha förelegat, har Schåltz gjort
sig skyldig till tjänstefel genom att i strid mot tjänstgöringsreglementets för
armén eller tjänstereglementets för krigsmakten bestämmelser meddela rättelse
på ogrannlaga och för den felande nedsättande sätt.

De förseelser, Schåltz sålunda gjort sig skyldig till, äro av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande åklagare att
vid den krigsrätt, varunder Schåltz lydde, ställa denne under tilltal för vad
han enligt det ovan anförda låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar
å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

Målet hänsköts av chefen för Skånska pansarregementet till regementskrigsrätten
vid regementet. Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å
Schåltz för våld å underordnad krigsman, varvid särskilt avsåges det våld
som av Schåltz övats mot värnpliktiga Strand, nr 659 Svensson, Linder och
nr 119 Jönsson. Alternativt yrkade krigsfiskalen i dessa och andra fall, då
Schåltz tilldelat värnpliktiga knuffar, ansvar å Schåltz för oförstånd i tjänsten.
För det av Schåltz under kompaniets uppvisningsövningar i Eksjö till
Strand fällda yttrandet yrkades vidare ansvar å Schåltz för brist i anständigt
uppförande. Värnpliktiga Winnerstam, Strand, nr 659 Svensson, nr 701
Olsson, Linder, Åhström, nr 476 Johansson, Karlsson, Persson, nr 119 Jönsson,
nr 2587 Johansson, Möller, Linde och nr 746 Svensson, vilka i egenskap
av målsägande inställde sig vid krigsrätten, förklarade att de icke hade något
yrkande i målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 1 april 1946 och yttrade
därvid.

Schåltz, som tjänstgör såsom chef för fjärde kompaniet vid Skånska pansarregementet,
har vid åtskilliga tillfällen under den tid, som avses med åtalet,
eller senare hälften av år 1945 handgripligen tillrättavisat till kompaniet
hörande värnpliktiga.

Vad sålunda förekommit finner krigsrätten icke vara att bedöma såsom
misshandel av ifrågavarande värnpliktiga.

Schåltz’ förfaranden måste emellertid anses innefatta oförstånd i tjänsten.

I målet är utrett att Schåltz vid ett tillfälle, då värnpliktige Strand under
en uppvisning med regementets personal sysslat med tidningsläsning, tillrättavisat
Strand härför med yttrande, som till formen varit olämpligt. Med

135

hänsyn till omständigheterna finner krigsrätten dock yttrandet icke föranleda
ansvar.

På grund av vad sålunda upptagits prövar krigsrätten lagligt i så måtto
bifalla den mot Schåltz i målet förda talan, att krigsrätten dömer Schåltz,
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen, att för oförstånd i tjänsten undergå disciplinstraff av arrest utan
bevakning i fem dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

19. Åtal för misshandel av underordnad krigsman.

I en den 7 mars 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 2284-7-44 Lennart Olsson vid fjärde kompaniet av Södra
skånska infanteriregementet: Han hade den 14 februari 1946 vid skidåkning
under utbildning i Småland tilldelats ett slag med en skidstav av fanjunkaren
vid regementet Ivar Arthur Håkansson, av vilket slag blåmärken
uppstått. Bataljonsläkaren Tord Gulich hade konstaterat märkena. Den 20
februari 1946 hade Håkansson stuckit Olsson med sin skidstav, så att benkläderna
blivit blodiga.

På begäran verkställde chefen för Södra skånska infanteriregementet utredning
i anledning av skriften.

Vid av regementschefen föranstaltat förhör uppgav Olsson: Den 14 februari
1946 hade han deltagit i en övning i pulkadragning i trakten av Nässjö.
Den pulka, som dragits av Olsson och värnpliktige nr 346-7-44 John Andersson,
hade haft sin plats sist i kolonnen. Vid ett tillfälle när den övriga delen
av kolonnen stått nedanför en backe och väntat på Olsson och Andersson,
hade Håkansson, som befunnit sig vid huvuddelen av kolonnen, åkt fram till
sidan av Olsson och »skällt* för att Olsson icke dragit ordentligt (linorna till
pulkan hade varit slappa). Samtidigt med tillsägelsen hade Håkansson givit
Olsson ett kraftigt slag på låret med skidstavens nedre ända. — Vid tillfället
den 20 februari 1946 hade Olsson deltagit i övningar på skidor i trakten
av Löfhult. Han hade därvid jämte några kamrater avdelats till en flankpatrull,
som åkt vid sidan av återstoden av kompaniet. På grund av sin
ringa färdighet att åka skidor hade han haft svårt att följa med kamraterna
och ganska snart blivit efter. Håkansson, som åkt bakom honom, hade
då stuckit honom med sin skidstav. Olsson hade icke några vittnen till det
inträffade.

Håkansson uppgav vid förhöret: Vad anginge tillfället den 14 februari
1946 ansåge han hela historien vara uppdiktad. Vid ifrågavarande tid hade
förbandet varit förlagt i trakten av Nässjö för vinterutbildning, övningarna
hade till stor del bedrivits å skidor. Olsson, som ej vore någon särskilt framstående
skidlöpare, hade under övningspasset på skidor den 14 februari
1946 fallit omkull åtminstone ett hundratal gånger. På grund av snötäc -

136

kets ringa tjocklek samt markens steniga och stubbiga beskaffenhet hade
det varit mycket underligt, om Olsson icke erhållit åtskilliga blåmärken och
eventuellt blodviten vid den många gånger omilda sammanstötningen med
marken. Något slag hade icke kunnat träffa Olsson, enär linorna till pulkan
ej varit spända. — Vad anginge tillfället den 20 februari 1946 förnekade
Håkansson bestämt riktigheten av Olssons påstående.

Andersson förmälde: Vid övningspasset den 14 februari 1946 hade han
och Olsson dragit samma pulka, varvid Olsson gått främst och Andersson
bakom denne. Olsson hade dragit i linorna och Andersson i skaklarna. Andersson
hade sett, då Håkansson slagit Olsson på låret. Vid slagets utdelande
hade pulkans linor varit slappa.

Värnpliktige nr 2163-7-44 Lennart Persson berättade: Han hade stått cirka
tio meter framför den pulka, som Olsson och Andersson dragit. Han
hade sett, då Håkansson slagit mot Olsson, men hade från sin plats icke
kunnat avgöra, huruvida slaget träffat linorna eller Olsson.

Värnpliktige nr 1760-7-44 K. Roosberg anförde: Han hade tillhört den del
av plutonen, som befunnit sig nedanför backen (cirka tio meter från Olsson).
Roosberg hade iakttagit, att Håkansson svängt sin skidstav mot Olsson,
men han kunde icke avgöra, huruvida staven råkat Olsson eller linorna.

Furiren Nils Holst uppgav: Han hade befunnit sig i kön av förbandet
och framför sig haft den av Olsson och Andersson dragna pulkan. Han hade
sett Håkansson åka bort till Olssons pulka och slå på pulkans linor samt
yttra något om att linorna skulle spännas.

Giilich förmälde: Den 14 februari 1946 hade Olsson infunnit sig vid sjukvisitationen
och uppgivit, att han fått ett slag av Håkansson. Vid undersökning
av Olsson hade Giilich på yttre nedre fjärdedelen av »skinkan» iakttagit
ett handflatsstort blåmärke, över vilket Olsson ömmat. Giilich kunde
ej yttra sig om huruvida blåmärket uppkommit genom det av Olsson uppgivna
slaget eller på annat sätt.

Håkansson anförde vidare: Om vid sakens bedömande hänsyn komme att
tagas till vad Andersson, Persson och Roosberg uppgivit, borde saken hänskjutas
till krigsrätt, så att nämnda personer kunde höras på ed. Vid förfrågan
varför Olsson icke åberopat Holst såsom vittne hade Olsson yttrat,
att han inte ansåge Holst stå på Olssons sida.

I en den 24 maj 1946 dagtecknad, till chefen för Södra skånska infanteriregementet
överlämnad åtaisinstruktion anförde militieombudsmannen efter
en redogörelse för ärendet.

Vad angår det påstådda våldet den 20 februari 1946 ha inga omständigheter
förebragts till bestyrkande av Olssons därom lämnade uppgifter. I
denna del föranleder Olssons anmälan därför ingen min vidare åtgärd.

Genom de bestämda uppgifter, som lämnats av Andersson, vilken torde
ha varit den, som haft bäst tillfälle att iakttaga händelseförloppet, jämte

137

omständigheterna i övrigt synes emellertid ådagalagt, att Håkansson den 14
februari 1946 med en skidstav tilldelat Olsson ett slag å låret. Härigenom
har Håkansson gjort sig skyldig till misshandel av underordnad krigsman
i och för dennes tjänst. Håkanssons förseelse är av beskaffenhet att icke
böra undgå beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande åklagare att
vid den krigsrätt, varunder Håkansson lydde, ställa denne under tilltal
för vad han enligt det ovan anförda låtit komma sig till last och därvid yrka
ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

Olsson borde beredas tillfälle att mot Håkansson föra den talan, vartill
han kunde finna fog.

* *

Målet hänsköts av regementschefen till regementskrigsrätten vid Södra
skånska infanteriregementet. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal
jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten ansvar å Håkansson för det
denne den 14 februari 1946 med en skidstav tilldelat Olsson ett slag å låret.
Olsson förklarade vid krigsrätten att han icke hade något yrkande.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 5 juni 1946 och lämnade
därvid, enär utredningen icke gåve vid handen, att Håkansson vid
ifrågavarande tillfälle tilldelat Olsson något slag, åtalet utan bifall.

Utslaget har vunnit laga kraft.

26. Åtal mot officer för missfirmelse och brist i anständigt
uppförande m. m.

I en den 7 april 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige vid Andra intendenturkompaniet nr 1563-12-43 Sven Börje Lennart
Karlsson bland annat följande: Han ville för militieombudsmannen anmäla
löjtnanten vid intendenturkåren Lars Forsmark, enär denne vid ett flertal
tillfällen ärekränkt och missfirmat både Karlsson och flera av kamraterna
vid förbandet. En gång under exercis I hade Forsmark kommit och exercerat
särskilt med Karlsson. Karlsson hade fått order att springa. Då Karlsson
icke kunnat springa så fort som Forsmark begärde, hade Forsmark knuffat
Karlsson i ryggen och sagt: »Du är förbannad stor buse.» När Karlsson sedan
skolat inställa sig i plutonen, hade Forsmark fattat Karlsson i armen
och dragit in honom i ledet. — När en av Karlssons kamrater värnpliktige
nr 2509-7-43 Jönsson vid ett tillfälle begärt permission för att resa till sin
fästmö i Skövde, hade permissionsansökningen blivit av Forsmark avslagen,

138

varefter Forsmark framför truppen yttrat: »Jag ger faen i om Ni far till
Skövde och knullar horor, bara ni inte drar hit skit.» Yttrandet hade givetvis
varit mycket ärekränkande både för Jönsson och hans fästmö. — När
Karlsson och några kamrater till honom den 23 juli 1944 skulle gå till luftvämsregementets
matsal för att äta frukost, hade de funnit Forsmark sitta
drucken och sova på en soffa invid Götiska valvet. En av pojkarna hade varit
tvungen att gå fram och väcka Forsmark, så att denne icke skulle sitta
där som ett åtlöje. — Forsmark hade varit iklädd uniform. Kort tid före denna
händelse hade Forsmark inför kompaniet yttrat, att de värnpliktiga icke
skulle skämma ut Andra intendenturkompaniet och försvaret genom att visa
sig druckna i uniform.

Med anledning av skriften inkom på militieombudsmannens begäran chefen
för armén med utredning innefattande i huvudsak protokoll över militärt
förhör med ett flertal personer. Av denna utredning framgår följande.

1) Angående våld å och förolåmning mot klaganden Karlsson.

Karlsson uppgav ytterligare: Händelsen hade ägt rum omkring den 23 juni
1944 i Karlsborg på planen framför förläggningen. Anmälan hade ej skett
omedelbart, då Karlsson till en början trott Forsmarks uppträdande vara en
ren tillfällighet. Det hade emellertid upprepats att folket å förbandet av Forsmark
kallats busar och knölar. Själv hade Karlsson vid ett senare tillfälle
i Skara av Forsmark kallats buse.

Forsmark anförde: Forsmark hade varit chef för utbildningsavdelningen
vid förbandet och hade av sin chef, kaptenen Tordy fått reda på att Karlsson
vore en person som man behövde hålla ögonen på. Det hade också vid flera
tillfällen visat sig att Karlsson brutit av mot de övriga. På order av kaptenen
Wising och kaptenen Tordy hade Forsmark hållit ögonen på Karlsson och
även givit pluton- och gruppchefer order att se till hur Karlsson uppträdde.
Under tiden den 10 -— den 18 juli 1944 hade rekrytavdelningen legat i Skara
för skjututbildning. En korpral hade en dag anmält att Karlsson vägrat lyda
hans order angående rengöring av kulsprutegevär. Innan Forsmark vidtagit
några åtgärder, hade han talat med Karlssons plutonchef samt underofficerare
vilka tjänstgjort som Karlssons chefer. Dessa hade alla varit av den åsikten
att det endast varit för att kverulera som Karlsson vägrat utföra ordern. Forsmark
hade härefter tillkallat Karlsson och frågat vad han menade. Härtill
hade Karlsson svarat, att det icke vore någonting särskilt, men att han icke
fått någon bestämd order att det vore just han som skulle rengöra kulsprutegevär.
Han hade därför lämnat kulsprutegevärsvården åt en kamrat som
fullgjort den. Forsmark hade då frågat den korpral som varit gruppchef för
Karlsson vilka order denne givit. Gruppchefen hade meddelat, att han givit
order till flera rekryter att rengöra kulsprutegevär. Forsmark hade då tillkallat
Karlsson och förehållit honom att visa kamratskap och icke bära sig
åt som en stor buse. I september 1944 hade Forsmark suttit på sin expedition
och åsett exercis I som övats gruppvis under gruppcheferna. Forsmark hade
då sett att Karlsson icke utförde rörelserna som de andra gjorde. Det hade
enligt Forsmarks uppfattning varit uppenbart att Karlsson trilskades. Fors -

139

mark hade kallat Karlsson till sig och skällt ut honom för hans uppträdande.
Forsmark hade påpekat, att Karlsson ej vore lojal mot gruppcheferna, vilka
vore värnpliktiga korpraler. Forsmark hade därvid yttrat: »Du uppför Dig
som en stor buse.» Forsmark hade varit upphetsad. Forsmark hade givit
Karlsson order att springa och anmäla sig för gruppchefen. Då Karlsson
endast lufsat hade Forsmark sprungit fatt honom, föst honom i ryggen
och sagt åt honom att öka farten. Forsmark hade vidare tagit Karlsson
i armén för att få denne att rätta in sig i ledet. Något våld hade Forsmark
icke använt vare sig under Karlssons språngmarsch eller vid Karlssons inställande
i ledet.

Karlsson förklarade, att han icke kunde erinra sig, huruvida Forsmark
den 23 juni sagt: »Du är», eller »Du bär Dig åt som», en stor buse, men han
hade fått den uppfattningen, att Forsmark beskyllt honom för att vara en
stor buse.

Värnpliktige nr 299-15-43 Edvinsson berättade: Edvinsson hade vid ifrågavarande
tillfälle hållit på med kockarbete cirka 25 meter från den plats där
exercisen ägt rum. Vissa ord av vad som sagts hade Edvinsson kunnat uppfatta.
Forsmark hade givit Karlsson order att springa ett tiotal gånger fram
och tillbaka, och då Karlsson icke sprungit fort nog, hade Forsmark tagit med
höger hand i axeln på Karlsson och knuffat in Karlsson i ledet. Vad Forsmark
sagt åt Karlsson visste Edvinsson icke. Forsmarks tag i Karlsson hade
varit så hårt att det måste betraktas som våld.

Värnpliktige nr 208-16-43 Risberg meddelade: Sommaren 1944 hade Risberg
medan Karlssons kompani övats i exercis I hållit på med kockarbete
cirka 20 meter från kompaniet. Risberg hade sett att Karlsson fått springa
med ränsel och rullad kappa tio gånger cirka 50 meter fram och tillbaka.
Därefter skulle Karlsson ställa in sig i plutonen. Då detta ej gått tillräckligt
fort, hade han fått göra om det tio gånger. Sista gången hade Forsmark
tagit Karlsson i axeln och »slängt» in honom i ledet. Det hade varit »hänsynslöst»,
men Risberg ville ej direkt betrakta det som våld. Vad som sagts
hade Risberg ej hört.

Vicekorpralen nr 281-16-43 Lundin intygade: Lundin hade gått på gruppchefsskola
vid depån i Karlsborg år 1944. Under sommaren hade plutonen
vid ett tillfälle haft övning i exercis I under en sergeants befäl. Lundin hade
deltagit som menig i övningen. Forsmark hade haft enskild exercis med Karlsson.
Då denne ej sprungit fort nog, hade Forsmark ruskat honom och ställt
in honom i plutonen. Lundin mindes icke vad Forsmark därvid yttrat. Forsmarks
grepp i Karlsson vore att betrakta som våld. Det hade varit »riktigt
bra ruskningar».

Värnpliktige vicekorpralen nr 133-2-43 Carlsson förklarade: Carlsson hade
iakttagit uppträdet med nr 1563 Karlsson under exercis I i Karlsborg. Det tag
som Forsmark tagit i Karlsson måste utan tvekan rubriceras såsom våld.

2) Angående Forsmarks uppträdande mot värnpliktige Jönsson.

Klaganden Karlsson påstod att yttrandet i fråga fällts vid tillfälle under
hösten 1944 inför plutonen som stått uppställd framför förläggningen.

140

Forsmark anförde: Han hade vägrat Jönsson permission för att resa och
hälsa på en flickbekant i Skövde. Jönsson hade icke varit förlovad. Forsmark
kunde ej erinra sig om han fällt det av Karlsson angivna yttrandet,
men ville ej bestrida att så vore fallet. Han kunde ej erinra sig »just dessa
ord» men visste, att han i samband med permissionsansökningen i fråga sagt
inför truppen att de finge resa och göra vad de ville, men att de ej finge
medföra smittosamma sjukdomar till kompaniet.

Jönsson berättade: Han hade icke varit förlovad vid ifrågavarande tillfälle
men hade lovat hälsa på en flickbekant från Skövde, som han tidigare
många gånger träffat i Karlsborg. Han hade begärt permission men fått sin
ansökan avslagen. När han skulle hämta permissionssedeln hade plutonen
stått uppställd. Forsmark hade därvid sagt vad som i Karlssons anmälan
angivits. Jönsson hade i peimissionsansökningen ej uppgivit att han skulle
besöka sin fästmö utan skrivit: »vistelseort: Skövde» samt angivit flickans
adress. Yttrandet hade troligen fällts av Forsmark i oktober 1944. Någon
anmälan hade ej skett då befälet i övrigt varit bra. Karlsson hade kommit
och stött på Jönsson och velat ta upp anmälan. Jönsson yrkade att Forsmark
skulle bestraffas men hade icke något skadeståndsyrkande.

Edvinsson och Risberg vitsordade, att Forsmark vid ifrågavarande tillfälle
inför plutonen fällt det yttrande som omnämnts i Karlssons anmälan
till militieombudsmannen.

Värnpliktige nr 1369-9-43 Forsman uppgav, att händelsen ägt rum sommaren
1944 och att Forsmark utöver vad Karlsson uppgivit vid tillfället sagt:
»Jönsson får ingen permission för adressen är falsk.»

3) Angående beskyllning för fylleri m. m. i Karlsborg den 23 juli 19H.

Klaganden Karlsson uppgav ytterligare: Då manskapet klockan sju på
morgonen passerat på väg till matsalen, hade en befälsperson suttit sovande
på en soffa vid Götiska valvet. Vem personen varit hade de icke observerat
trots att de gått alldeles förbi honom. De hade kunnat se att han sovit med
mössan ned över ögonen och armarna i kors. På återvägen från frukosten
hade Karlsson, nr 133 Carlsson och vicekorpralen Lundin gått fram till personen,
som då befunnits vara Forsmark. Nr 133 Carlsson hade väckt Forsmark.
Forsmark hade därvid sagt: »Carlsson får skynda på om han skall
med tåget» samt »Carlsson skall gå sista ronden». Vad Forsmark menat hade
Karlsson och nr 133 Carlsson icke kunnat förstå. Härav hade de slutit sig
till att Forsmark varit berusad. Denne hade icke rest sig upp utan suttit kvar
på soffan. Någon spritlukt eller annat som tytt på berusning hade Karlsson
ej förmärkt med det undanlag att Forsmark haft mössan ned över ögonen.

Forsmark anförde: Forsmark bestrede att han vid ifrågavarande tillfälle
varit berusad i uniform. Den 22 juli hade Forsmark varit med på en dans
på officersmässen. En snaps till maten samt bål hade serverats. Tillställningen
hade pågått till klockan 0230 för aspiranternas del. De äldre hade
därefter besökt en löjtnant vid Karlsborgs luftvärnsregemente i dennes hem,
där en snaps per man och ägg förtärts. Vid fyratiden hade Forsmark följt
en flicka hem. Han hade lämnat flickans hem 1 km utanför fästningen om -

141

kring klockan 0615. Forsmark hade i juni 1944 haft en bensjukdom som
gjorde att när han gått en längre sträcka benen domnade bort. Sjukdomen
hade behandlats av doktorerna Fernstedt och Manhem i Karlsborg samt av
professor Hellström vid Karolinska Institutet. Forsmark hade av doktor
Fernstedt ordinerats sulfonamidtabletter (sulfatiazol) för sin sjukdom och
ätit 3—4 per dag. Så hade även skett den 22 juli. Då Forsmark omkring
klockan 0640 kommit till Götiska valvet, hade han blivit trött och satt sig
på en soffa. Forsmark hade därefter somnat på soffan. Han hade vaknat
av att nr 133 Carlsson frågat om ej Forsmark skulle gå hem. Forsmark
hade vidare frågat om nr 133 Carlsson skulle åka i sista omgången, då tåget
för första omgången gått klockan 0740. Forsmark hade tyckt att nr 133
Carlsson gjorde sig god tid.

Forsmark gjorde gällande att det sätt på vilket han behandlats av läkarna,
de olika diagnoser som ställts på hans sjukdom samt uppgifter om ärftlig
tbc och kräfta m. m. inverkat på hans humör och sinnesbeskaffenhet.

Vicekorpralen nr 133 Carlsson berättade: Den 23 juli 1944 på morgonen
då Carlsson kommit från matsalen hade Forsmark suttit och sovit på en
soffa vid Götiska valvet. Han hade haft mössan neddragen över ena örat.
Han hade varit högtidsklädd med vit krage och svart slips. Rekryterna hade
samlats i närheten — cirka 5 meter från Forsmark —- samt stått och skrattat.
Carlsson hade då gått fram och väckt Forsmark. »God morgon löjtnant»
hade Carlsson sagt två gånger utan effekt. Carlsson hade därefter ruskat
Forsmark och väckt honom. Forsmark hade därvid sagt: »Nå är Carlsson
inte klar än!», »Han skall ju upp och gå andra ronden!» En stund senare
hade Forsmark frågat om Carlsson ätit. Hela tiden hade han haft mössan
på sned. När Forsmark ämnat gå med mössan på sned, hade Carlsson påpekat
hur den suttit, varvid Forsmark satt mössan rätt och bett Carlsson
hålla tyst och gå så att han hunne med tåget. Det hade luktat sprit av Forsmark
vilket känts tydligt. Då Forsmark sovit, hade han hängt med huvudet
bakåt på ett sätt som en sovande nykter människa icke skulle göra. Han
hade verkat rödblå och blek samt sett simmig ut på ögonen. Carlsson hade
icke sett honom gå. Carlsson hade haft mycket med Forsmark att göra. -—
Forsmarks käpphäst hade varit det personliga uppträdandet hos folket. Hur
litet som helst kunde medföra vilka åtgärder som helst från Forsmarks sida.

Risberg berättade: I juli 1944 då manskapet kommit från matsalen, hade
Forsmark suttit på en soffa vid Götiska valvet med mössan på sned. Risberg
visste ej om Forsmark sovit eller om han varit onykter. Nr 133 Carlsson
hade gått fram och väckt Forsmark.

Vicekorpralen Lundin uppgav, att även han den 23 juli 1944 på morgonen
sett Forsmark sitta på en soffa och sova, men att Lundin icke visste om
Forsmark varit drucken eller ej.

I fråga om bakgrunden till Karlssons anmälan ville Forsmark framhålla
följande: Karlsson hade den 1 december 1944 av regementskrigsrätten vid
Karlsborgs luflvärnsregemente dömts för vägran att åtlyda förmans befallning
samt vårdslöshet i tjänsten att hållas i fängelse två månader. Utslaget

142

hade av krigshovrätten den 23 mars 1945 fastställts i avseende å straffmätningen.
Forsmark hade av fanjunkaren Eberstam hört, att Karlsson sedan
han fått del av krigshovrättens utslag sagt: »Det här ska’ dom få tillbaka.»

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 22 oktober 1945 dagtecknad till chefen för armén överlämnad
åtalsinstruktion följande.

Forsmark har medgivit, att han i juli 1944 i samband med utredning rörande
klaganden Karlssons underlåtenhet att åtlyda order i tjänsten förehållit
Karlsson att visa kamratskap och »icke bära sig åt som en stor buse»
samt att Forsmark i september 1944 i anledning av Karlssons sätt att utföra
given order sagt till Karlsson: »Du uppför Dig som en stor buse.» Genom
dessa uttalanden, som måste anses ha varit för Karlsson nedsättande och
kränKande, har Forsmark gjort sig skyldig till förolämpning mot Karlsson.

Av utredningen måste anses framgå, att Forsmark vid något tillfälle under
sommaren eller hösten 1944 i samband med att den grupp Karlsson
tillhört övats i exercis I tagit ut Karlsson till enskild exercis och därvid
givit honom order att springa en kortare sträcka å övningsplatsen ett tiotal
gånger fram och tillbaka samt därefter, då Karlsson enligt Forsmarks mening
icke sprungit tillräckligt fort, tagit Karlsson i axeln eller armen och
knuffat in honom i ledet. Genom att knuffa Karlsson in i ledet torde Forsmark
ha gjort sig skyldig till våld å Karlsson. Det torde vidare böra ifrågasättas,
huruvida icke Forsmark, då han givit Karlsson order att springa fram
och tillbaka å övningsplatsen, avsett att bestraffa eller tillrättavisa Karlsson
för bristande hörsamhet under exercisen. Därest Forsmarks åtgöranden icke
skulle anses utgöra våld mot Karlsson eller innebära otillåten straffkommendering,
har Forsmark i varje fall i denna del ådagalagt ett obehärskat och
olämpligt uppträdande som stått i strid mot bestämmelsen i tjänstgöringsreglementet
för armén, att rättelse och kritik skall meddelas på grannlaga
sätt.

I fråga om Forsmarks uppträdande mot Jönsson är det utrett, att Forsmark
vid något tillfälle under sommaren eller hösten 1944 i samband med
att Forsmark avslagit en av Jönsson inlämnad permissionsansökan inför
trupp fällt yttrande av synnerligen anstötlig beskaffenhet. Därigenom har
Forsmark på ett anmärkningsvärt sätt brustit i anständigt uppförande.

Vad härefter angår händelserna den 23 juli 1944 är det styrkt, att Forsmark
efter att ha bevistat en danstillställning å officersmässen i Karlsborg,
där Forsmark förtärt en del spritdrycker, besökt en kamrat i Karlsborg i
dennes bostad och där druckit ytterligare sprit, varefter Forsmark följt en
flickbekant till hennes hem. Det framgår vidare att Forsmark, när han omkring
klockan 0640 återkommit till fästningsområdet, satt sig på en soffa
i det s. k. Götiska valvet och somnat samt att manskap på väg till och från
första frukost i förläggningens matsal passerat och iakttagit Forsmark, som
varit iförd uniform, sannolikt högtidsdräkt. Enligt vad Forsmark själv uppgivit
har han blivit väckt av vicekorpralen nr 133 Carlsson som frågat Fors -

143

mark om Forsmark icke skulle gå hem. Åtskilliga omständigheter tala för att
Forsmark vid detta tillfälle varit överlastad av starka drycker. Ytterligare
utredning härom torde möjligen kunna förebringas. Därest det icke kan
styrkas, att Forsmark gjort sig skyldig till fylleri, är det i varje fall uppenbart
att Forsmark i denna del brustit i anständigt uppförande på ett sätt som
varit ovärdigt och nedsättande för en officer.

Vad Forsmark enligt vad ovan upptagits låtit komma sig till last, finner
jag icke kunna undgå beivran vid domstol.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal
att vid den krigsdomstol, under vilken Forsmark lydde, anhängiggöra och
utföra åtal mot honom för vad han låtit komma sig till last samt därvid
yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Värnpliktige
Karlsson och värnpliktige Jönsson borde beredas tillfälle att mot Forsmark
framställa de yrkanden vartill de kunde finna fog.

* *

På föranledande av chefen för armén hänsköts målet av militärbefälhavaren
för sjätte militärområdet till Särskilda krigsrätten i Boden.

Vederbörande krigsfiskal anförde vid krigsrätten. Forsmark hade erkänt
att han till Karlsson sagt vid ett tillfälle i Skara i juli 1944 att Karlsson
icke skulle bära sig åt som en stor buse samt vid ett tillfälle i Karlsborg
troligen i september samma år att »du bär dig åt som en stor buse». Härigenom
hade Forsmark förolämpat Karlsson i och för dennes tjänst. För vad
Forsmark sålunda låtit komma sig till last yrkade krigsfiskalen ansvar å
Forsmark jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten. Vad anginge det förhållandet,
att Forsmark vid det i målet ifrågavarande tillfället i samband med
exercis låtit Karlsson förflytta sig fram och tillbaka, kunde det icke anses
styrkt att förflyttningarna utgjort otillåten straffexercis. Ej heller kunde
det på grund av vad som förekommit vid vittnesförhör anses framgå att
Forsmark brukat våld mot Karlsson. Emellertid hade Forsmark förfarit
olämpligt genom att handgripligen rätta Karlsson; Forsmarks åtgärd hade
stått i strid mot bestämmelsen i det då gällande tjänstgöringsreglementet för
armén, att rättelse och kritik skulle meddelas på grannlaga sätt. För vad
Forsmark härutinnan låtit komma sig till last yrkade krigsfiskalen ansvar
för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten. Beträffande Forsmarks uppträdande mot Jönsson yrkade
krigsfiskalen ansvar å Forsmark jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten
för brist i anständigt uppförande. I fråga om händelserna den 23 juli 1944
kunde det icke styrkas, att Forsmark gjort sig skyldig till fylleri. Under alla
förhållanden hade det emellertid varit olämpligt för en officer att försätta
sig i en sådan situation som Forsmark gjort. Forsmark hade i denna del
brustit i anständigt uppförande, och härför yrkade krigsfiskalen ansvar jämlikt
96 § strafflagen för krigsmakten.

144

Karlsson yrkade att av Forsmark utfå ersättning för fysiska och psykiska
lidanden med tillhopa 500 kronor. Jönsson, som i vederbörlig ordning erhållit
underrättelse om rättegången, inställde sig icke vid krigsrätten.

Särskilda krigsrätten meddelade utslag i målet den 27 mars 1946 och yttrade
därvid.

Genom vad Forsmark erkänt och vad för övrigt i målet förekommit är
utrett dels att Forsmark ej mindre vid ett tillfälle i juli 1944 i samband med
utredning rörande underlåtenhet av Karlsson att åtlyda order i tjänsten tillhållit
denne att »icke bära sig åt som en stor buse», än även vid ett tillfälle
i september 1944 i anledning av Karlssons sätt att utföra given order sagt
till denne att »du uppför dig som en stor buse», dels ock att Forsmark vid
ett tillfälle under sommaren eller hösten 1944, i samband med att Jönsson
vägrats permission, inför trupp fällt yttrande av synnerligen anstötlig beskaffenhet.

Härigenom har Forsmark förolämpat Karlsson i och för dennes tjänst
samt brustit i anständigt uppförande.

Vad angår åtalet för det Forsmark vid ett tillfälle i september 1944 i samband
med exercis I handgripligen rättat Karlsson, kan icke anses styrkt att
Forsmark förfarit annorledes än att han med handen fört in Karlsson i ledet.
Enär berörda åtgärd icke kan anses ha varit ogrannlaga, kan Forsmark icke

1 denna del av målet fällas till ansvar.

Slutligen är utrett, att Forsmark på morgonen den 23 juli 1944 iförd militär
högtidsdräkt suttit och sovit på en soffa i det så kallade Götiska valvet
inom fästningsområdet i Karlsborg och därvid iakttagits av manskap, som
på väg från frukost passerat platsen.

Härigenom har Forsmark brustit i anständigt uppförande.

Krigsrätten prövar förty rättvist att, med ogillande av åklagarens talan
mot Forsmark för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, döma Forsmark,
jämlikt 33, 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och

2 §§ allmänna strafflagen, för förolämpning av underordnad krigsman i och
för dennes tjänst samt brist i anständigt uppförande till disciplinstraff av
arrest utan bevakning fem dagar.

Vidkommande Karlssons ersättningstalan, så enär icke visats fog för densamma,
varder Karlssons berörda talan av krigsrätten lämnad utan bifall.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 15 april 1946 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga Särskilda krigsrättens
utslag samt därvid yrka dels att Forsmark måtte fällas till ansvar
jämväl för vad han i september 1944 låtit komma sig till last, då han i samband
med en uppställning ingripit mot Karlsson, dels ock att strängare
straff måtte ådömas Forsmark för de förseelser Särskilda krigsrätten fört
honom till last.

Militieombudsmannen anförde i skrivelsen vidare.

Vad angår Forsmarks beteende mot Karlsson i september 1944, torde utredningen
giva vid handen, att Forsmark, som kort före uppställningen över -

145

ilat sig och missfirmat Karlsson, vid tillfället varit obehärskad och meddelat
rättelse på ett olämpligt sätt. Forsmark synes därför vara förfallen till straff
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Även bortsett från denna förseelse synes mig det av Särskilda krigsrätten
utmätta straffet — fem dagars arrest utan bevakning — vara alltför ringa.
Genom sitt förfarande att, iförd militär högtidsdräkt, sitta och sova på en
soffa i det s. k. Götiska valvet i Karlsborg har Forsmark på ett högst anmärkningsvärt
sätt brutit mot honom såsom krigsman åliggande skyldighet
att städse iakttaga ett värdigt uppförande, ägnat att tjäna som ett gott föredöme.
I stället har hans uppträdande, som väckt löje hos den passerande
militära personalen, uppenbarligen undergrävt aktningen för befälet. Det
synes mig högst sannolikt, att hans beteende har samband med hans spritförtäring.
Med hänsyn till vad nu anförts och då, såsom Särskilda krigsrätten
funnit, det yttrande, Forsmark fällt inför trupp i samband med att
Jönsson vägrats permission, är av synnerligen anstötlig beskaffenhet, synes
mig väsentlig skärpning av det Forsmark ålagda straffet vara påkallad.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 30 juli 1946 och fann
därvid ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

21. Åtal mot plutonchef för missfirmelse av underlydande.

I en den 10 augusti 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige korpralen nr 1849-17-44 A. V. Alstranner: Den 8 augusti
1945 hade löjtnanten vid Värmlands regemente Bengt Sewerin vid en förövning
för regementets dag yttrat till Alstranner: »Ni är en fähund. Ni är
en djävla fähund.» Orsaken härtill hade varit, att Alstranner sökt sätta på
sig en damask, som han tappat. Sewerin hade tidigare under såväl den förberedande
som den nu pågående plutonchefsskolan använt uttryck av ännu
grövre karaktär mot eleverna i skolan.

Sedan skriften översänts till chefen för Värmlands regemente för utredning,
inkom denne med protokoll från förhör som anställts med anledning av
skriften.

Vid förhöret anförde Alstranner rörande den av honom påtalade händelsen
den 8 augusti 1945: Plutonchefsskolan hade vid tillfället utfört anfallsstrid
under Sewerins ledning. Under det första övningsmomentet hade Alstranner
av Sewerin beordrats göra om en framryckning, som Sewerin ansett för
lång och långsam. Då Alstranner, som ansett Sewerins åtgärd att låta honom
göra om framryckningen berättigad, under den förnyade framryckningen vid
ett uppehåll i en skyddsställning upptäckt att ena damasken lossnat, hade
han delvis rest sig upp för att spänna fast densamma. Sewerin hade därvid

10—A68678. Mitilieombiulswanncns ämbelsberältelsc.

146

frågat vem som rest sig upp och sedan han fått besked, att det varit Alstranner,
yttrat: »Det kunde jag tro. Det är buren, Alstranner. Det är buren. Jag
har försökt uppträda som en gentleman gentemot Er, men det kan jag inte
längre. Ni är en fähund. Ni är en djävla fähund. Det kan ni inte fälla mig
för.» Övningen hade därefter fortsatt utan liknande intermezzon. Alstranner,
som under hela utbildningstiden känt på sig, att Sewerin icke gillat honom,
ansåge, att hans eget uppträdande vid tillfället kunnat motivera Sewerins ingripande
men däremot icke dennes sätt att uttrycka sig.

Sewerin berättade: Då Alstranner gjort om den ifrågavarande övningen,
hade Sewerin tyckt sig märka, att Alstranner, som befunnit sig cirka 15 meter
från honom, satt sig upp och sysslat med ena skon. Sewerin hade då sprungit
fram till Alstranner och sagt: »Ni är som en djävla fähund. Det räcker till
buren. Det är burmässigt. Jag har försökt uppträda som en gentleman gentemot
Er och behandla Er som en sådan men nu är det slut. Ni är som en
fähund. Det kan Ni inte fälla mig för.» Sewerin hade, då han sett att Alstranner
trots tidigare rättelse på nytt uppträtt i högsta grad ofältmässigt —
fientlig artilleri- och gevärseld hade förutsatts utgå mot truppen -—- ansett att
Alstranner uppträtt demonstrativt, därför att han tidigare fått mottaga rättelse.
Då Alstranners uppträdande dessutom tidigare vid upprepade tillfällen
varit synnerligen olämpligt, hade Sewerin blivit i högsta grad uppretad.
Vid plutonchefsskolans början hade Alstranners förre chef löjtnanten P.-G.
Thorstensson uppgivit för Sewerin, att han ansåge Alstranner vara opålitlig.
Alstranner hade sedermera genom sitt uppförande övertygat Sewerin om riktigheten
av Thorstenssons påstående. Sewerin ansåge Alstranner värd en kraftig
rättelse men erkände, att han genom sitt uttryckssätt förgått sig mot Alstranner.
Trots sin hotelse om »buren» hade Sewerin emellertid icke velat anmäla
Alstranner. Sewerins avsikt hade varit allenast att rätta till Alstranners
uppträdande.

Värnpliktige korpralen nr 163-2-42 Svensson berättade: Alstranner, som under
övningen haft sin plats bredvid Svensson, hade uppträtt på ett sätt, som
verkat rent demonstrativt dels genom att då han skolat göra om framryckningen
förflytta sig överdrivet långsamt tillbaka, dels genom att lägga från
sig sitt vapen och lugnt sätta sig ned för att fästa damasken, oaktat han vetat,
att kraftig fientlig eld legat över platsen. Alstranner hade även tidigare
vid flera tillfällen visat nonchalans mot Sewerin, vilket denne synbarligen
märkt men låtit passera opåtalt.

Thorstensson vitsordade Sewerins uppgift, att han till Sewerin sagt, att
han ansåge Alstranner vara opålitlig, samt tilläde, att han stödde sin uppfattning
om Alstranner på den omständigheten, att Alstranner vid ett par tillfällen
»maskat» i tjänsten, då han trott sig icke vara observerad.

Beträffande påståendet i anmälningsskriften, att Sewerin även tidigare använt
förolämpande yttranden till eleverna'' i plutonchefsskolan hördes vid
förhöret bland andra åtta värnpliktiga korpraler, som enligt vad Alstranner
sade sig ha inhämtat av sina kamrater blivit missfirmade av Sewerin.

Vid förhören förekom bland annat följande.

147

Nr 428-11-45 Gordon: Sewerin hade vid ett tillfälle omedelbart före den
förberedande plutonchefsskolans början, då Gordon varit i färd att ordna
ett förråd och varvid sågspån utan Gordons förskyllan råkat rinna ur en säck,
kallat honom »tokfan». Vid en stridsskjutning i Molkom den 2 december
1944 hade Sewerin vidare skrikit till Gordon: »Ni är en riktig fitta.» Yttrandet
hade föranletts av att Gordon hållit på med omladdning i stället för
eldgivning med ett automatgevär. Före skjutningens början hade Sewerin
därjämte kallat Gordon gris, därför att Gordon enligt Sewerins uppfattning
uppträtt fel i en skyddsställning. Gordon hade emellertid låtit bero vid vad
som förekommit, då han trott, att Sewerins uppträdande skulle förbättras,
och ansåge icke saken värd att draga upp.

Sewerin: Han kunde icke erinra sig ha använt ordet »tokfan» till Gordon.
Vid övningarna i Molkom hade han lett ett flertal skjutningar i följd och
gjort ständiga rättelser till olika elever. Då han därvid vid ett tillfälle passerade
Gordon, som legat i ett dike och fyllt på magasinet till ett automatgevär
med gevärsmynningen vänd i fel riktning, hade han yttrat ungefär följande
till Gordon: »Fitta inte med vapnet.» Tillsägelsen hade gjorts i förbigående i
avsikt att förebygga en olyckshändelse. Uttrycket »fitta med saker och ting»
undsluppe honom någon gång i stället för »fumla med saker och ting» och
komme därav, att han ofta hört en person, som han arbetat under i två år,
använda detta i samma mening. Det vore möjligt, att han använt uttrycket
»uppträda som en gris» till Gordon. Detta hade i så fall betytt, att Gordon
gjort något stick i stäv mot vad som inlärts, och hade icke varit avsett att på
något sätt såra Gordon.

Nr 358-19-43 Naeslund: Efter den förberedande plutonchefsskolans slut
hade han genom depåassistenten begärt ett samtal med Sewerin, enär denne
fällt ett olämpligt yttrande om honom. Saken hade då klarats upp, och Sewerin
hade sedan dess uppträtt korrekt mot honom, varför han icke ville göra
någon anmälan mot denne.

Sewerin: Nseslund hade vid ett tillfälle uppträtt ovanligt skäggig och med
söndriga kläder, varför Sewerin möjligen sagt till honom, att han icke finge
vara en gris. Han hade dock icke använt detta ord som tilltal till Nseslund.

Nr 775-2-44 Jakobsson: Vid eu övning med granatkastare i november 1944
hade Sewerin kallat Jakobsson »småfitta». Den 8 augusti 1945 hade Sewerin
vidare på allvar eller skämt kallat Jakobsson »skrivmalaj», troligen därför
att Jakobsson tidvis av kompanichefen kommenderats till maskinskrivning
på kompaniexpeditionen och även frivilligt på fritid utfört skrivarbete åt
Sewerin.

Sewerin: Han kunde icke erinra sig den av Jakobsson åsyftade händelsen
vid granatkastarskjutningen i november 1944, men han hade säkerligen sagt,
att Jakobsson legat och »småfittat med materielen». Han hade vidare vid
ett tillfälle, då Jakobsson skolat utföra någon sak, kallat denne »skrivmalaj».
Detta hade emellertid skett i skämtsamt syfte.

Nr 736-2-43 Modig: Han hade vid granatskjutningen den 2 november 1944
legat alldeles intill Jakobsson, då Sewerin till denne sagt ungefär följande:

148

»Ligg inte där och småfitta», varmed Sewerin tydligen avsett Jakobssons sätt
att handskas med ett riktinsfrument.

Nr 1419-2-43 Carlsson: Under den första stridsskjutningen på plutonchefsskolan
hade Sewerin yttrat till Carlsson, som kommit för nära en sidokamrat
i skyttelinjen: »Vem är det som ligger där?» och vid svar på frågan: »Ja,
det kunde jag ge mig fan på att det var den djävla idioten.» Carlsson hade
icke brytt sig om Sewerins yttrande men hade likväl omtalat saken för kamraterna.

Sewerin: Carlsson hade vid ifrågavarande tillfälle uppträtt högst ofältmässigt
genom att under markerad fientlig eld framrycka och lägga sig i eldställning
tätt intill fyra kamrater. Sewerin hade därvid ropat till Carlsson:
»Det är att vara idiot», varvid han menat, att ett sådant uppträdande i allmänhet
vore mycket dumt och sålunda icke att Carlsson personligen skulle
vara en idiot.

Nr 1277-3-42 Hjortsberg: Sewerin hade under vinterövningar i Dalarne
yttrat till Hjortsberg: »Man kan icke genomföra en övning, då man har den
där djävla drummeln Hjortsberg med.» Yttrandet hade troligen fällts i hastigt
mod utan egentlig mening. Hjortsberg ville för sin del icke anmäla
Sewerin.

Sewerin: Han kunde icke erinra sig, att han yttrat »den där djävla drummeln»
om Hjortsberg eller att han någon gång haft några allvarliga anmärkningar
mot denne. Han spelade handboll i samma lag som Hjortsberg och
vore van att tala mera fritt med denne. Ett yttrande som det av Hjortsberg
angivna hade därför kanske utkastats utan någon som helst mening.

Nr 1292-17-44 Malm: Sewerin hade vid en överskeppningsövning vid Sandbäckstjärn,
då Malm lagt ned ett antal handgranater felaktigt, yttrat till
Malm: »Det syns på långt håll hur dum Ni är.»

Sewerin: Han erinrade sig, att han kritiserat det båtlag, Malm tillhört,
men icke att han riktat särskild kritik mot Malm. Han hade varken tidigare
eller senare ansett Malm dum och hade nu föreslagit honom till officersutbildning.

Nr 3448-1-44 Wistrand: Sewerin hade vid två tillfällen talat om Wistrands
frontsluskmentalitet. Wistrand hade tjänstgjort som frivillig i Finland 1941
—1943. Han ansåge icke uttrycket förolämpande men däremot olämpligt.
Han hade icke haft någon anledning att bedja Alstranner anmäla saken. Mot
Sewerins uppförande i övrigt hade han icke någon anmärkning.

Sewerin: Han hade två gånger inför trupp och en gång privat talat om
Wistrands frontsluskmentalitet och hade därmed avsett att göra Wistrand,
som vore officersaspirant, uppmärksam på att han ibland »säckade ihop».

Nr 44-2-45 Sjölander: Sewerin hade vid ett tillfälle, då det varit krångel
med magasinet till Sjölanders kulsprutepistol, yttrat: »Sjölander är en småfitta
eller hur?» Sjölander hade emellertid icke tagit illa vid sig,’ då Sewerin
varit tillfälligt upphetsad.

Sewerin: Han kunde icke erinra sig den av Sjölander åsyftade händelsen.
Han trodde sig emellertid ha använt uttrycket »småfitta» icke som tilltal
utan som verbform.

149

Nr 845-2-43 Jonsson: Då han vid ett tillfälle varit sjukskriven i grupp II
men efter klockan 1630 permitterats av dagkorpralen och suttit på logementet
och läst tidning, hade Sewerin kommit in i logementet. Sedan han därvid
för Sewerin anmält, att han vore sjukskriven i grupp II, och han på Sewerins
fråga vad han hade för sig svarat: »Ingenting», hade Sewerin sagt, att
han vore »lika opålitlig som en hamnbuse». Yttrandet hade troligen föranletts
av att Sewerin varit uppretad över att Jonsson läste tidningen men ändå
sagt, att han icke gjorde någonting. Han hade emellertid icke någon anmärkning
att göra mot Sewerin, då han visste, att Sewerin ofta bleve häftig
och troligen icke menade något med vad han då sade.

Sewerin: Det vore riktigt, att han vid tillfället använt uttrycket opålitlig
till Jonsson. Jonsson hade nämligen vid några tillfällen visat tendens till
maskning och vid detta tillfälle läst tidningen men det oaktat svarat, att
han gjorde ingenting.

Förtroendemannen å den ifrågavarande avdelningen korpralen nr 1673-2-42
Martin Arvidsson berättade: Sewerin brusade vid begångna fel under övningarna
då och då upp och använde då uttryck, som verkade kränkande på
vederbörande. Arvidsson kunde emellertid icke avgöra, huruvida Sewerins
avsikt vore att rätta eller förolämpa. Förhållandet mellan Sewrerin och eleverna
hade emellertid försämrats genom Sewerins uppträdande. Till följd av
de förhållanden, som rått under den förberedande plutonchefsskolan, hade
avsikten varit, att vid plutonchefsskolans början till chefen för Värmlands
regemente göra en framställning om att Sewerin icke måtte beordras till
avdelningschef. Alstranners uppträdande mot Sewerin hade hela tiden varit
nonchalant. Alstranners uppträdande och sätt att draga sig undan hade icke
gillats av kamraterna. Arvidsson ansåge emellertid Alstranners anmälan mot
Sewerin vara motiverad.

Kompanichefen, kaptenen Gunnar Gerlach, anförde bland annat, att Sewerin
på ett mycket tillfredsställande sätt omhänderhaft och utbildat sin trupp
samt att Gerlach icke vid något tillfälle sett Sewerin uppträda på något anmärkningsvärt
sätt hetsigt eller förgå sig mot truppen.

I en den 6 december 1945 till chefen för Värmlands regemente översänd
instruktion för åtal mot Sewerin anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Regner efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit.

Sewerin har medgivit alt han vid ett tillfälle av missnöje med Alstranners
uppförande använt uttrycken »fähund» och »djävla fähund» om denne.
Härigenom har Sewerin, som vid tillfället tjänstgjorde som lärare vid den
avdelning, Alstranner tillhörde, gjort sig skyldig till missfirmelse av underlydande.
Utredningen giver visserligen vid handen att Alstranner uppträtt på
sådant sält, att Sewerin haft befogad anledning ingripa mot denne, men detta
har icke berättigat Sewerin att uttala sig om Alstranner på sätt skett.

Av utredningen framgår vidare att Sewerin under tjänstgöring som lärare
vid nyssnämnda avdelning även vid ed flertal andra tillfällen, då han funnit

150

anledning till klander mot eleverna, använt olämpliga och i vissa fall nedsättande
och kränkande uttryck om dem. Härigenom har Sewerin gjort sig
skyldig till missfirmelse eller brist i anständigt uppträdande.

De förseelser, som Sewerin låtit komma sig till last, äro så mycket mer
klandervärda som det bort vara Sewerin angeläget att i egenskap av lärare
föregå eleverna med ett föredömligt uppträdande.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen åt vederbörande
krigsfiskal att vid den krigsdomstol, under vilken Sewerin lydde,
anhängiggöra och utföra åtal mot honom för vad han låtit komma sig till last
samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Värmlands regemente, där vederbörande
krigsfiskal yrkade ansvar å Sewerin dels jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten för att Sewerin med smädliga uttryck förolämpat eleverna
Alstranner, Gordon, Naeslund, Jakobsson, Carlsson, Hjortsberg, Malm, Wistrand,
Sjölander och Jonsson eller, därest detta yrkande, i vad det avsåge
uttrycken om Jakobsson, Malm, Wistrand, Sjölander och Jonsson, icke kunde
bifallas, jämlikt 96 § samma lag för att Sewerin genom dessa uttryck gjort
sig skyldig till brist i anständigt uppförande, och dels jämlikt 96 § nämnda
lag för att Sewerin genom vissa uttryck till och om korpralen Allan Sjögren
gjort sig skyldig till brist i anständigt uppförande.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 18 januari 1946 och
yttrade därvid.

I målet är utrett, att Sewerin den 8 augusti 1945 under övning med plutonschefsskolan
i anledning av missnöje med Alstranners uppförande använt
nedsättande och kränkande uttryck om denne.

Sewerin, som vid tillfället tjänstgjorde såsom lärare vid skolan, har härigenom
gjort sig skyldig till missfirmelse av underlydande.

Utredningen giver visserligen vid handen, att Alstranner uppträtt på sådant
sätt, att Sewerin haft befogad anledning att ingripa mot denne, men detta har
icke berättigat Sewerin att uttala sig om Alstranner på sätt, som skett.

Vidare är i målet utrett, att Sewerin, som sedan den 1 oktober 1944 tjänstgjort
såsom lärare vid nämnda skola, vid ett flertal andra tillfällen, då han
funnit anledning till klander mot eleverna, begagnat nedsättande och kränkande
uttryck om dem.

Sålunda har Sewerin med smädliga yttranden förolämpat Gordon, Naeslund,
Jakobsson, Carlsson, Hjortsberg, Malm, Wistrand, Sjölander och Jonsson.

Med hänsyn till upplysta omständigheter finner krigsrätten Sewerins yttrande
till och om Sjögren icke vara av beskaffenhet att för honom föranleda
ansvar.

151

På grund av vad sålunda upptagits prövar krigsrätten rättvist döma Sewerin
jämligt 91 § strafflagen för krigsmakten ävensom 33 § samma lag samt
4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen att för missfirmelse av underlydande
krigsmän i och för deras tjänst undergå disciplinstraff av vaktarrest i fem
dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft

22. Åtal mot löjtnant för missfirmelse av underordnad krigsman.

I en den 3 april 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 165-62-19 Jonsson bland annat följande.

Löjtnanten vid Västernorrlands regemente Per Lannge hade den 16 mars
1945 under pågående stridsövning med en del av en ingenjörpluton kommenderat
Jonsson att medelst en lina draga tre rörliga målfigurer över en
öppen övningsplats. Figurerna hade beskjutits med skarp ammunition. Genom
ren tur hade Jonsson undgått att bliva skadad. Vidare hade Lannge
framför trupp yttrat diverse grova ord såsom till exempel »djävla dårar».
Om vederbörande plutonchef hade Lannge fällt yttrandet »jag skall djävlar
i mej halshugga den fan».

Utredning i ärendet verkställdes därefter genom chefen för Västemorrlands
regemente och militärbefälhavaren för andra militärområdet. Härunder
förekom i fråga om sättet för övningens anordnande följande.

Lannge uppgav: Den i anmälningen avsedda övningen hade under Lannges
ledning ägt rum den 16 mars 1945 i samband med att ställföreträdande militärbefälhavaren
för andra militärområdet, översten N. A. Stenbeck, inspekterat
del av ifrågavarande ingenjörpluton. Stenbeck hade åtföljts av kaptenen
H. Brusewitz i dennes egenskap av stridsgruppchef. Lannge bestrede
att det vid tillfället förelegat någon risk för skadskjutning av markörer eller
annan personal. Varken Stenbeck eller Brusewitz hade haft något att anmärka
på övningen ur säkerhetssynpunkt.

Brusewitz yttrade: Ifrågavarande övning hade enligt hans åsikt icke varit
förbunden med någon som helst risk. Ingenjörplutonen hade, trots att Lannge
nedlagt ett förtjänstfullt arbete på plutonens utbildning såväl i spräng- och
mintjänst som i Ex I och Ex II, icke varit särskilt förfaren i Ex II. Plutonchefen,
värnpliktige sergeanten Curt Persson, hade i hög grad saknat förmåga
att leda plutonen vid övning i Ex II.

Persson uppgav: övningen hade anordnats och målfigurer utplacerats genom
Lannges försorg. Två man hade av Lannge kommenderats till målmarkering
och målfigurernas förflyttning. Nämnda förflyttning hade skett under
eldgivning med skarp ammunition, vilket varit riskfyllt i det läge markörerna
befunnit sig.

Värnpliktige nr 305-64-25 Sven Nilsson uppgav: Han hade under tiden
den 10 januari—den 8 april 1945 fullgjort militärtjänstgöring vid en pluton

152

med fältingenjörstjänst under befäl av Persson. Förbandet hade varit underställt
stridsgruppchefen. Lannge hade varit adjutant hos stridsgruppchefen.
Under hela tiden hade plutonen utfört specialarbeten för ingenjörtrupp och
hade icke haft någon fälttjänstövning förrän vid ifrågavarande tillfälle men
väl skjutövning å skjutbana. I övningen hade endast deltagit två grupper av
plutonen, bestående av tillhopa cirka tio å tolv man. Lannge som haft befälet
hade, medan de voro samlade på en sjö, informerat dem om den kommande
övningen endast därhän att de skulle spränga en bro över ett framförvarande
vattendrag samt skydda den mot fienden, som kunde vilja förhindra
sprängningen. De hade även fått besked att skjuta endast på Lannges
order. Härpå hade de i samlad grupp fått begiva sig fram mot vattendraget.
De hade intagit eldställning i nästan hästskoforxnad formering. Sedan hade
de av Lannge fått order att skjuta ibland framåt, ibland åt höger och ibland
åt vänster. De olika orderna hade kommit mycket tätt. Nilsson hade uppfattat
situationen så att riktningarna höger och vänster haft avseende å
deras läge mot vattendraget. Nilsson hade legat ytterst på vänstra flygeln.
Under skjutningen hade han sett en man i skottläge åt vänster sysselsatt
med att draga målfigurema. Nilsson hade sett närliggande manskap skjuta
i den riktningen. Själv hade Nilsson icke skjutit då, enär han sett den framförvarande
mannen. Han hade icke uppfattat någon order om eldgivning åt
det hållet. Nilsson trodde att endast två å tre skott skjutits åt det håll, där
mannen varit, samt att skottlossningen åt det hållet berott på missuppfattning
av Lannges skjutorder. Risken för mannen torde ha varit liten.

Stenbeck anförde: För den inspektion av stridsgruppen, som han beordrats
utföra, hade han bland annat anbefallt stridsskjutning den 16 mars med
del av ingenjörplutonen. Skjutningen skulle avse »enkelt försvarsläge (t. ex.
försvar av avbrottsställe)». De av Stenbeck utfärdade bestämmelserna hade
medgivit att skjutningen vid detta förband förövades. Anledningen härtill
hade varit den, att Stenbeck av erfarenhet visste, att stridsutbildningen vid
ingenjörförbanden ofta måste eftersättas, därest under viss beredskapsomgång
alla föreliggande tekniska uppgifter skulle kunna lösas av den mycket
fåtaliga ingenjörpersonalen. Vidare hade inspektionen kommit några veckor
före beredskapsomgångens slut, varför tid för fortsatt utbildning ännu återstått.
Å andra sidan måste framhållas, att den uppgift, som under skjutningen
förelädes truppen, varit så enkel, att den hade bort kunna lösas efter
all den tjänstgöring personalen fullgjort före den då pågående tjänstgöringsomgången.
Att så emellertid ej blivit fallet måste bland annat tillskrivas plutonchefen
Perssons fullständiga oförmåga att lösa den under skjutningen
förelagda uppgiften. Stridsutbildningen av ingenjörplutonen hade av stridsgruppchefen
uppdragits åt Lannge, som varit adjutant vid stridsgruppstaben.
Lannge hade, med kännedom om truppens utbildningsståndpunkt, före inspektionen
förövat skjutningen, innan densamma i Stenbecks närvaro skulle
utföras. Härav framginge, att skjutningen den 16 mars kommit att utföras
två gånger. Av handlingarna framginge emellertid ej säkert vid vilket tillfälle
(förövningen eller inspektionen) som de av anmälaren berörda förhål -

153

landena skulle ha inträffat. Huruvida den av Jonsson berörda episoden, då
han ansåge sig ha svävat i fara, inträffat under själva inspektionen kunde
Stenbeck nu ej erinra sig. Hade verklig fara förelegat, skulle han med visshet
ha fäst sig vid att något sådant kunnat förekomma och därför nu kunnat
draga sig det hela till minnes. Sannolikt hade därför denna episod ägt rum
under förövningen. Skulle den dock ha inträffat under själva inspektionen,
måste den för Stenbeck ha framstått såsom ur säkerhetssynpunkt fullkomligt
betydelselös. Till sist borde framhållas, att den av Lannge planlagda och
ledda övningen varit ur såväl taktisk som säkerhetssynpunkt synnerligen
väl genomtänkt. Enligt Stenbecks bestämda uppfattning funnes ingen anledning
till erinran mot Lannge för att han skulle ha brustit i omtanke om säkerheten
under den skjutning, som ägt rum i Stenbecks närvaro. Hur förhållandena
i berörda hänseende varit under förövningen undandroge sig
Stenbecks bedömande. Allt talade ju dock för att anordningarna då varit
desamma som under inspektionen, enär denna då skolat förberedas.

I fråga om de av Lannge vid tillfället fällda yttrandena förekom följande.

Lannge uppgav: Beträffande de påtalade »grova orden» trodde han sig
ha yttrat dem. Han kunde dock icke påminna sig den exakta ordalydelsen.
Han hade vid ordnandet av övningen blivit mycket upprörd dels över att plutonchefen
ej åtlytt en order angående medförande av järntråd och dels över
måltruppens och även övningstruppens oförmåga att förstå sina instruktioner
samt övningens avsedda förlopp.

Persson yttrade till en början: Att Lannge yttrat sig oförskämt mot vissa
delar av truppen hade Persson icke själv hört, men efter övningens slut
hade han hört manskapet tala härom. Värnpliktige Nilsson hade frågat Persson:
»Skall man behöva taga emot sådana oförskämdheter av löjtnant
Lannge.» — Själv ansåge Persson Lannges uppträdande under övningen
obehärskat.

Senare uppgav Persson till förtydligande av sina uppgifter: Uttrycket »obehärskat»
ville han förtydliga så, att Lannge hade skrikit och väsnats under
övningens gång. Persson hade särskilt fäst sig härvid. Lannges uppträdande
under övningen hade troligen berott på att bland manskapet funnits personer
i 40-årsåldern, vilka icke hade deltagit i någon liknande övning, varför
övningens resultat icke blivit enligt Lannges önskan.

Värnpliktige Nilsson berättade: I samband med övningen och efteråt samma
dag hade Lannge fällt olämpliga yttranden till manskapet. Under övningen
hade Lannge sagt till sergeanten i närvaro av manskapet, att sergeanten
»springer omkring som en förbannad fårskalle» och tillagt att sergeanten
»borde halshuggas». Vid flera tillfällen under sina inspektioner i samband
med övningen hade Lannge om manskapet yttrat grova ord såsom »djävla
dårar» eller liknande. Hela hans uppträdande hade varit mycket obehärskat
och givit intryck av dålig balans inför manskapet.

Stenbeck anförde: Under inspektionen hade Lannges uppträdande icke
givit någon som helst anledning till erinran. De påtalade yttrandena måste
sålunda ha fällts under förövningen.

154

I en den 18 januari 1946 dagtecknad instruktion för åtal mot Lannge anförde
militieombudsmannen efter en redogörelse för utredningen.

I fråga om sättet för övningarnas anordnande ha icke förebragts omständigheter
som föranleda något militieombudsmannens ingripande, och låter
jag därför i denna del bero vid vad i ärendet förekommit.

Genom utredningen i övrigt får anses styrkt, att Lannge under övningens
gång uppträtt obehärskat och vid flera tillfällen kallat manskapet »djävla
dårar» eller liknande samt alt Lannge, som varit missnöjd med plutonchefen
sergeanten Perssons uppträdande, till Persson inför manskapet sagt att Persson
skulle eller borde halshuggas. Värnpliktige Nilsson har härutöver uppgivit,
att Lannge till Persson i närvaro av manskapet sagt att Persson sprunge
omkring »som en förbannad fårskalle». Genom vad Lannge sålunda låtit
komma sig till last har han gjort sig skyldig till missfirmelse av underordnad
krigsman. Missfirmelsen av Persson har varit så mycket mera nedsättande
och kränkande som den skett i närvaro av Persson underställd trupp. Förseelsen
är av sådan beskaffenhet att den icke bör undgå beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal att
vid den krigsdomstol, under vilken Lannge lydde, anhängiggöra och utföra
åtal mot honom för vad han låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar
å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Persson borde beredas
tillfälle att mot Lannge framställa de yrkanden vartill han kunde finna fog.

* *

Sedan åtalsinstruktionen, som av militieombudsmannen överlämnats till
chefen för Västemorrlands regemente, av denne vidarebefordrats till chefen
för infanteriskjutskolan, hänsköts målet på hemställan av skolchefen av
militärbefälhavaren för fjärde militärområdet till Särskilda krigsrätten i
Stockholm. Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Lannge dels för brist
i anständigt uppförande, bestående däri, att Lannge framför truppen fällt
yttrandet »djävla dårar», dels ock för förolämpning av underordnad krigsman
i och för dennes tjänst, bestående däri, att Lannge om Persson fällt
yttrandet att man borde »skära halsen av» Persson, samt att Persson »sprang
omkring som en fårskalle». Persson yrkade att av Lannge utfå skadestånd
och begärde i sådant hänseende 1 500 kronor.

Särskilda krigsrätten meddelade utslag i målet den 16 mars 1946 och yttrade
därvid.

Genom vad Lannge vidgått och för övrigt i målet förekommit är utrett, att
Lannge den 16 mars 1945 under stridsövning med en del av en ingenjörpluton
i nordvästra Jämtland dels i anledning av att Persson glömt utföra
honom av Lannge given order att till övningen medföra viss materiel, till
handräckningsmanskapet om Persson fällt ett nedsättande yttrande, dels ock

155

därefter med anledning av Perssons sätt att utföra övningen om denne i närvaro
av truppen yttrat sig smädligt, vilket Persson även själv hört.

På grund av vad sålunda anförts och da det icke blivit styrkt, att Lannge,
på sätt mot honom jämväl påståtts, vid tillfället skulle framför truppen om
denna fällt yttrandet »djävla dårar»;

prövar Särskilda krigsrätten, som finner åklagarens talan om ansvar å
Lannge för brist i anständigt uppförande icke kunna bifallas, rättvist döma
Lannge, jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för förolämpning mot underordnad
krigsman i och för tjänsten att undergå arrest utan bevakning i
fem dagar,

och förpliktas Lannge att såsom skadestånd till Persson utgiva ett skäligt
ansett belopp av 50 kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

23. Missfirmelse av underordnad krigsman.

I en den 22 oktober 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
ingenjören Bernhard Franzon i Eskilstuna klagomål över den behandling
hans broder värnpliktige nr 363-3-44 Lennart Franzon under den tid
han fullgjort rekryttjänstgöring vid Bergslagens artilleriregemente fått röna
av batterichefen, kaptenen Eric Melchior. I nämnda skrift lades Melchior till
last, att han vid en sjukvisitation brusat upp och i Lennart Franzons närvaro
yttrat om denne till regementsläkaren: »Skicka fan på handräckning! Jag vill
inte ha en så’n där djävel på mitt batteri. Uppkäftig mot adjutanten och förstör
för kamraterna. Jag vill inte se honom.» Därjämte gjordes i skriften gällande,
att Melchior, då Lennart Franzon hänvänt sig till regementsassistenten
Kostet för erhållande av bistånd, vid ett telefonsamtal i saken med Kostet
yttrat om Lennart Franzon: »Jaså, den där fan springer och skvallrar för
alla djävlar också.»

Chefen för Bergslagens artilleriregemente inkom på begäran med utredning
i ärendet, varav framgick bland annat följande.

Vad beträffar Melchiors yttrande till regementsläkaren, medgav Melchior
att han till denne fällt ett yttrande av ungefär det innehåll, som angåves i
Bernhard Franzons skrift, men förklarade sig vara av den uppfattningen, att
regementsläkaren dessförinnan skickat Lennart Franzon ut ur rummet.

Vidkommande Melchiors uppgivna yttrande vid telefonsamtalet med Kostet
berättade den sistnämnde vid förhör: Då Kostet enligt åtagande ringt upp
Melchior för att »klara upp fallet», hade Melchior yttrat: »Vad fan har Franzon
på regementsassistentexpeditionen att göra?» Härtill hade Kostet anmärkt,
att varje inkallad hade rätt att vid vilket tillfälle som helst anlita den regementsassistent,
som funnes vid regementet. Melchior hade omedelbart medgivit
riktigheten härav. Vid detta samtal hade Melchior icke kallat Lennart
Franzon för »djävel».

156

Värnpliktige nr 994 Johansson uppgav: Då han tillfälligtvis uppehållit sig
å Melchiors expedition för att hämta en permissionssedel, hade han åhört
ett telefonsamtal mellan Melchior och Kostet. Melchior hade under samtalet
yttrat någonting om att »Franzon springer hos alla möjliga djävlar». Detta
hade Johansson senare berättat för Lennart Franzon.

Melchior upplyste, att han icke i detalj kunde erinra sig vad som yttrats
vid samtalet med Kostet men att han ansåge Kostets uppgifter vara riktiga.

Lennart Franzon bestyrkte Kostets uppgifter och framhöll, att han säkerligen
blandat samman vad Kostet och Johansson berättat.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 24 maj 1946 till chefen för Bergslagens artilleriregemente.

I ärendet kan icke anses utrett, att Melchior till Kostet yttrat sig på annat
sätt än den sistnämnde uppgivit. Även om detta yttrande varit mindre lämpligt,
finner jag mig dock kunna låta bero vid vad i denna del av ärendet
förekommit.

Melchiors yttrande till regementsläkaren har, även om det varit Melchiors
avsikt att yttrandet icke skulle höras av annan än denne, likväl varit förolämpande
för Lennart Franzon. Genom yttrandet har Melchior förty gjort
sig skyldig till missfirmelse av underordnad krigsman. Missfirmelsen måste
anses ha skett i eller för Lennart Franzons tjänst.

Vad Melchior sålunda låtit komma sig till last är av beskaffenhet att icke
böra undgå beivran, helst som Melchior tidigare bestraffats för olämpliga
yttranden till underordnade (se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1944
s. 135 ff), uppenbarligen utan att låta sig rättas därav.

Då det emellertid icke synes erforderligt, att saken bringas under domstols
prövning, får jag för Eder, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten
över Melchior, anmäla denne för erhållande av dylik bestraffning. Jag
utgår därvid ifrån att Lennart Franzons medgivande till ärendets handläggning
i disciplinär ordning inhämtas.

* s

~ *

Regementschefen anmälde att han den 17 juni 1946 jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten ålagt Melchior att för missfirmelse av underordnad krigsman
i och för dennes tjänst undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
i fyra dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

157

24. Missfirmelse av underordnad krigsman.

I en den 21 februari 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren nr 885-15-42 H. Fjärve och 97 andra elever vid Livregementets
husarers vinterskvadron: De ville anmäla, att förhållandena vid skvadronen
vore för såväl befäl som manskap olidliga på grund av skvadronschefens
uppträdande. Dagligen förekomme för befälets vidkommande utskällningar
inför trupp. De värnpliktiga behandlades på samma sätt. Såsom exempel
kunde nämnas, att skvadronschefen under en övning låtit inför trupp arrestera
och hemskicka en officer för en förseelse, till vilken denne varit helt
oskyldig. Andan inom skvadronen vore mycket olustig. All tjänst utfördes
under hot men dock med största resignation.

På begäran om utredning inkom dåvarande sekundchefen för Livregementets
husarer den 4 mars 1946 med protokoll från förhör som den 27 februari
1946 hållits med viss personal vid skvadronen. Av protokollet framgick, att
ryttmästaren Richard Montgomery-Cederhielm avsåges med anmälan.

Vid förhöret hördes bland andra nedannämnda personer, som därvid uppgåvo
följande.

Värnpliktige nr 206-20-43 Erik Lundholm: Han hade icke blivit förfördelad
av Montgomery-Cederhielm under den tid, han tillhört vinterskvadronen.
Däremot hade han blivit utskälld av Montgomery-Cederhielm vid ett
tillfälle i december 1945 under en manöver i trakten av Hjo, då han enligt
Montgomery-Cederhielms uppfattning försummat sig som hästskötare, ehuru
han ej kunnat rå för försummelsen.

Värnpliktiga nr 137-9-47 Kurt Lundberg, nr 889-15-44 Manne Svensson och
nr 713-9-44 Å. Andersson: Personligen hade de icke förfördelats av Montgomery-Cederhielm.
Vid ett tillfälle hade denne emellertid tillrättavisat värnpliktige
nr 952-15-44 Rydholm och därvid fällt uttrycket, att Rydholm vore
en djävla typisk andreskvadronare. Detta uttryck ansåge de vara nedsättande
för dem, som tillhörde andra skvadronen.

Värnpliktige nr 223-9-45 A. Henriksson: Under sin tjänst vid vinterskvadronen
hade han ej personligen förfördelats av Montgomery-Cederhielm. Vid
en manöver före jul 1945 i trakten av Mölltorp hade han emellertid blivit
enligt egen uppfattning orättvist tillrättavisad av denne. Han vitsordade i
övrigt Lundbergs, Svenssons och Anderssons uppgifter.

Värnpliktiga nr 1067-15-44 E. Rengtsson och nr 760-16-44 I. Moberg:
Montgomery-Cederhielm hade en morgon i början av skvadronens vistelse i
Sönrudsheden, då gröten till följd av en tillfällig kocks okunnighet varit vidbränd,
sagt till Rengtsson, som vore koktrosschef, att kockarna vore »ena
urusla slöa djävlar». Förhållandena vid skvadronen, vilka i början varit
kärva till följd av flera yttre omständigheter, vore numera tillrättade. De
hade intet yrkande mot Montgomery-Cederhielm.

Rydholm: Vid ett tillfälle, då han ej kunnat repetera en fråga rörande en
förutsättning, hade Montgomery-Cederhielm yttrat, att Rydholm sulte som

158

en jäkla hösäck och en jäkla andreskvadronare. Endast vid detta tillfälle
hade han varit föremål för Montgomery-Cederhielms anmärkningar. Han
hade intet yrkande mot denne.

Värnpliktige nr 1867-15-44 K.-E. Gustavsson: Vid en enskild stridsskjutning
med kulsprutepistol hade han handlat efter övningsledarens instruktioner
men icke efter Montgomery-Cederhielms önskan. Montgomery-Cederhielm
hade då blivit häftig och ond samt kallat honom lymmel. Han hade
intet yrkande mot Montgomery-Cederhielm.

Fjärve: Han hade ej under tjänstgöring vid vinterskvadronen blivit förfördelad
av Montgomery-Cederhielm. Vid ett tillfälle hade han reagerat mot
dennes obefogade kritik mot furirerna. Kritiken hade dock icke utövats inför
trupp.

Furiren nr 38-9-44 Tage Johansson: Under en fälttjänstövning hade han
vid ett tillfälle åkt omkull på skidor. Montgomery-Cederhielm hade då utbrustit,
att det vore stor skam av en furir att åka omkull, och när Johansson
råkade doppa mynningen av sin kulsprutepistol i snön yttrat: »Furiren är
inte klok».

Furiren nr 8001-9-43 Olof Ohlsson: Själv hade han icke blivit förfördelad
av Montgomery-Cederhielm. Vid ett tillfälle hade han reagerat, då denne
skarpt tillrättavisat samtliga furirer med anledning av en missuppfattad
skvadronsorder.

Furiren nr 8001-9-45 S. I. Lundh: Vid tre tillfällen hade han fått tillrättavisning
av Montgomery-Cederhielm, då det enligt Lundhs egen åsikt ej varit
befogat. Han hade därvid ej blivit kränkt av denne.

Furiren nr 8006-9-44 Erik Arvidsson: Han hade icke blivit förfördelad av
Montgomery-Cederhielm under tjänstgöringen vid vinterskvadronen. Samtliga
furirer hade vid två tillfällen fått obefogat skarp kritik av denne.

Furiren nr 36-9-43 Tage Bengtsson: Han hade icke personligen förfördelats
av Montgomery-Cederhielm men hade vid två tillfällen reagerat mot
kollektiva anmärkningar av denne mot furirerna, då anmärkning ej varit
befogad.

Furirerna nr 97-9-45 Börje Josefsson och nr 46-9-45 Gunnar Andersson
instämde i Tage Bengtssons uppgifter, Gunnar Andersson med tillägg, att
han själv vid ett tillfälle, då han tjänstgjort som marketentare, fått en obefogad
anmärkning.

Furiren nr 2857-7-42 Yngve Ahlqvist: Han hade varit med en gång, då
Montgomery-Cederhielm utan anledning kritiserat samtliga furirer, dock ej inför
trupp. Personligen hade han ej förfördelats av Montgomery-Cederhielm.

Furiren nr 95-9-45 Yngve Larsson: Furirerna hade känt sig tillbakasatta,
enär Montgomery-Cederhielm »skällt ut» dem vid två tillfällen. Själv hade
han icke förfördelats av denne under tjänstgöringen vid vinterskvadronen.

Fänriken N. G. Malmström: Vid en övning i stridsskjutning med skarp
ammunition hade order givits, att han skulle framrycka med en pluton
jämte en kulsprutegrupp till eldställningar för eldöverfall. Han hade haft
befallning att öppna eld på skvadronschefens, d. v. s. Montgomery-Cederhielms

159

order. När stabsfuriren från Montgomery-Cederhielms uppehållsplats ropat
»skjutningen börjar», hade Malmström kommenderat »eld». MontgomeryCederhielm
hade då kommenderat »eld upphör» och beordrat Malmström att
åka till förläggningen och inställa sig på expeditionen klockan 1700. Där
hade förhållandet helt uppklarats. Med hänsyn till den livsfara, som uppstått
genom hans missförstånd, förstode han väl Montgomery-Cederhielms
upprörda sinnesstämning. Han hade intet yrkande mot denne.

Montgomery-Cederhielm: Vad anginge anmärkningen mot kockarna, så
vore förhållandet det, att gröten vidbränts två gånger å rad. Första gången
hade han endast påpekat förhållandet och andra gången hade han allvarligt
förehållit kockarna detsamma, dock utan att använda för dem personligen
kränkande uttryck. Han erkände, att han fällt det yttrande, som lades honom
till last beträffande Rydholm. Däremot bestrede han såväl att han kallat
Gustavsson lymmel som att han till Johansson yttrat: »Furiren är inte klok.»

Löjtnanterna Stig Bendz, Måns K. Alexanderson och William Hamilton,
fanjunkarna O. Mattsson och S. Mattsson samt sergeanterna Gunnar Antonsson
och Gunnar Zetterberg: Aktionen mot Montgomery-Cederhielm hade
kommit som en fullständig överraskning. De värnpliktiga hade aldrig klagat
hos någon av dem. Enligt deras uppfattning hade Montgomery-Cederhielm
nedlagt mycken omsorg om personalens trevnad.

Vidare uppgav Bendz: Han hade stått i Montgomery-Cederhielms omedelbara
närhet, då denne inspekterat kockarna, och hade hört, att MontgomeryCederhielm
läxat upp dem. Det hade emellertid icke skett på ett förolämpande
sätt. Även vid det av Johansson omförmälda tillfället hade Bendz varit
tillstädes men han hade icke hört Montgomery-Cederhielm yttra, att Johansson
ej vore klok.

Zetterberg: Han hade stått omedelbart intill Montgomery-Cederhielm, när
Johansson doppat kulsprutepistolen i snön. Montgomery-Cederhielm hade
då icke yttrat, att Johansson ej vore klok.

Furiren nr 207 Gunnar Andersson: Han hade varit i Montgomery-Cederhielms
närhet, då Johansson doppat sin kulsprutepistol i snön. Han erinrade
sig ej, att Montgomery-Cederhielm fällt det påstådda yttrandet.

Lundh: Vid den stridsskjutning med kulsprutepistol, som Gustavsson åsyftade,
hade Lundh stått nära Montgomery-Cederhielm. Lundh hade därvid
icke hört denne kalla Gustavsson lymmel.

Vid förnyat förhör den 1 april 1946 hördes bland andra följande personer,
som därvid uppgåvo:

E. Bengtsson: Han vidhölle sina vid det tidigare förhöret lämnade uppgifter.
Gröten hade varit vidbränd eu gång tidigare. Som vittnen åberopade
han Moberg och kommissarien, värnpliktige nr 1306-17-44 Torsten Pihlo.

Moberg: Han vidhölle vad han uppgivit vid förhöret den 27 februari 1946.
Att någon annan än Pihlo vaiit närvarande vid tillfället kunde han ej erinra
sig. Han hade aldrig hört något ytterligare, som kunde läggas MontgomeryCederhielm
till last.

160

Pihlo: Han hade uppehållit sig i köket, troligen tillsammans med Moberg,
då Montgomery-Cederhielm och E. Bengtsson voro i köket. MontgomeryCederhielm
hade anmärkt på att maten varit vidbränd vid flera tillfällen och
yttrat något sådant som »djävla odugliga kockar». Pihlo trodde men vore ej
säker på att Montgomery-Cederhielm samtidigt nämnt något om att han
skulle ställa upp hela skvadronen och tala om, hur odugliga kockarna vore.
Han kände ej till något ytterligare, som kunde läggas Montgomery-Cederhielm
till last.

Furiren nr 46-9-45 Gunnar Andersson: Han vitsordade E. Bengtssons

uppgifter vid förhöret den 27 februari 1946. Något ytterligare, som kunde
läggas Montgomery-Cederhielm till last, kände han ej till.

Gustavsson: Han vidhölle vad han tidigare uppgivit. Vid ifrågavarande
tillfälle hade värnpliktiga nr 796 Andersson och nr 1001-15-43 Carl-Johan
Svenningsson varit närvarande.

Svenningsson: Han hade varit närvarande vid samma stridsskjutning som
Gustavsson. De hade vid tidigare tillfällen, när de intagit eldställning, omedelbart
öppnat eld men bestämmelserna hade senare ändrats så, att de skulle
öppna eld först på kommando. Gustavsson hade emellertid öppnat eld omedelbart,
varvid Montgomery-Cederhielm kallat honom lymmel. I övrigt kände
Svenningsson ej till något, som kunde läggas Montgomery-Cederhielm
till last.

Svensson: Sina uppgifter vid det tidigare förhöret vidhölle han. Han erinrade
sig tillfället i fråga, då Johansson varit gruppchef och han själv kgskytt.
Vid en framryckning hade Johansson åkt ikull. Montgomery-Cederhielm
hade befunnit sig på 30 å 40 meters avstånd från Svensson, varför
Svensson ej kunnat höra allt vad denne sagt. Svensson hade legat i eldställning
med ryggen mot Johansson och ej kunnat se, vad denne gjort. Emellertid
hade Svensson hört Montgomery-Cederhielm säga: »Furiren är inte
klok». Svensson hade aldrig hört något ytterligare, som kunde läggas Montgomery-Cederhielm
till last.

Efter detta förhör samlades samtliga värnpliktiga, som undertecknat anmälningsskriften
till militieombudsmannen, med undantag av tre, som på
grund av sjukdom eller kommendering icke kunde komma tillstädes, varvid
det redogjordes för dem vad som framkommit vid förhören den 27 februari
och den 1 april 1946. Härpå tillfrågades de värnpliktiga, om någon av dem
kunde lämna ytterligare uppgifter om de påtalade förhållandena eller om de
själva varit utsatta för eller varit vittne till att Montgomery-Cederhielm vidtagit
någon åtgärd av sådan art, att den kunde läggas honom till last. Ingen
av de närvarande hade därvid något som helst att anföra.

Den 2 april 1946 hördes nedannämnda värnpliktiga var för sig och uppgå
vo därvid följande.

Värnpliktige nr 701-15-44 Kent Svensson: Han hade varit närvarande
vid den stridsskjutning, som av Gustavsson omtalats, och han hade befunnit
sig på vägen närmare Montgomery-Cederhielm än den man, som öppnade

161

eld, vilken befunnit sig 25—30 meter från denne. Kent Svensson erinrade
sig, att han hört Montgomery-Cederhielm nämna, att vid ett tillfälle i Norge
en grupp partisaner, då en man varit nervös och öppnat eld utan order, upptäckts
och blivit tillintetgjord. Däremot kunde Kent Svensson icke erinra
sig att Montgomery-Cederhielm fällt yttrandet »lymmel» i något sammanhang.

Värnpliktige nr 400-15-44 Gunnar Karlsson: Han hade varit markör vid
samma övning och stått 5—10 meter från Montgomery-Cederhielm. Gruppen
hade legat omkring 20 meter från denne. Han kunde nu ej erinra sig närmare
vad som då förekommit. Han mindes ej uttrycket »lymmel». Därest
Montgomery-Cederhielm använt detta uttryck mot någon, så skulle Karlsson
säkert ha reagerat däremot och lagt det på minnet.

Värnpliktige nr 2841-11-44 Sven Johansson: Han erinrade sig, att vid nu
ifrågavarande tillfälle Montgomery-Cederhielm nämnt en händelse i Norge,
då någon skjutit för tidigt och därmed röjt sig och sina kamrater så att de
blivit nedgjorda. Han mindes ej, att Montgomery-Cederhielm nämnt ordet
»lymmel». Om denne använt detta ord mot någon kamrat, så skulle Sven Johansson
säkert ha reagerat däremot och kommit ihåg det. Det hade ej förekommit
något resonemang i baracken om att Montgomery-Cederhielm kallat
Gustavsson för »lymmel», vilket det säkert skulle ha gjort om uttrycket fällts.

Värnpliktige nr 1962-9-44 Lennart Friberg: Han hade varit närvarande,
när Tage Johansson åkt omkull på skidor, och hade stått 15—20 meter från
Montgomery-Cederhielm. Han hade ej hört annat än att denne ropat: »Ni får
göra om övningen.» Därest Montgomery-Cederhielm därvid hade fällt något
för Tage Johansson förolämpande uttryck, så skulle Friberg ha hört det, reagerat
däremot och kommit ihåg det.

Värnpliktige nr 923-15-44 Sven Harry Johansson: Han hade varit närvarande
vid samma övning. Han hade överhuvudtaget ej hört MontgomeryCederhielm
yttra något till Tage Johansson. Om han skulle ha hört Montgomery-Cederhielm
fälla något för Tage Johansson förklenande uttryck, så
skulle han ha reagerat däremot och kommit ihåg det.

Värnpliktige nr 962-15-44 Gusten Olausson: Han hade varit närvarande
vid samma övning. Han hade troligen ej hört Montgomery-Cederhielm yttra
något förklenande för Tage Johansson. Emellertid hade Olausson lätt för att
glömma, varför han ej vore säker på att han skulle kommit ihåg det, om något
sådant skett. Han skulle dock ha kommit ihåg, om det förekommit resonemang
i baracken om någon sådan händelse men han kunde ej erinra sig,
att sådant förekommit.

Värnpliktige nr 476-8-44 Ture Morrie: Han hade åkt bakom Tage Johansson,
när denne åkt omkull. Han kunde ej erinra sig, att Montgomery-Cederhielm
yttrat något till Tage Johansson. 1 stridsställningen hade han legat
omedelbart till vänster om Tage Johansson. Var Montgomery-Cederhielm
stått kunde han ej minnas. Ej heller då hade han hört, att MontgomeryCederhielm
riktat någon anmärkning till Tage Johansson. Därest Montgo 11

—468678. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

162

mery-Cederhielm yttrat något som »furiren är inte klok» eller dylikt, så
skulle han säkert ha reagerat och kommit ihåg det.

Montgomery-Cederhielm: I samband med anmärkningen mot Gustavsson
med anledning av att denne öppnat eld för tidigt, hade han omtalat ett exempel
på hur vid tyskarnas intagande av Norge en norsk patrull på grund av
nervositet eller dålig utbildning öppnat eld för tidigt och därigenom röjt sin
ställning. Det vore möjligt, att detta yttrande uppfattats som något ärekränkande.
Andra plutonen vore sammansatt från olika håll och vore, vad beträffade
militär uppfattning samt hållning och uppträdande, underlägsen de
övriga avdelningarna, vilket förhållande vitsordades av de fem vid förhöret
närvarande officerarna och underofficerarna. Kockarna hade klagat på att
de hade för mycket att göra och begärt ökad handräckning, vilket förvägrats
dem på grund av erfarenheter från tidigare fältförband, då personalstyrkan
varit större men antalet kockar detsamma, och denna vägran torde ha skapat
misstämning bland skvadronens kockar. Bendz, Hamilton och Zetterberg hade
alla stått i Montgomery-Cederhielms närhet, när Tage Johansson åkt omkull.
Därest yttrandet »furiren är ej klok» hade fällts, skulle de ha hört det.

Bendz: Han hade stått utanför dörren till diskrummet och väl hört att
Montgomery-Cederhielm läxat upp kockarna men han kunde ej erinra sig,
att det skett i sådana ordalag, att det på något sätt varit kränkande för dem.
Montgomery-Cederhielm hade yttrat något om att det ej skulle komma att
tagas väl upp av skvadronens personal, att maten nu vore vidbränd. Bendz
hade vid det tillfälle, då Gustavsson för tidigt öppnat eld, stått alldeles intill
Montgomery-Cederhielm och hört denne fråga Gustavsson, om han fått order
att öppna eld. Då Gustavsson svarat nej, hade han beordrats gå tillbaka och
göra om övningen. Bendz hade vid tre olika tillfällen tjänstgjort under Montgomery-Cederhielms
befäl vid fältförband men aldrig hört honom begagna
ordet »lymmel», varför Bendz vore övertygad om att detta vore ett uttryck
som Montgomery-Cederhielm ej skulle använt.

Hamilton: Han hade befunnit sig i närheten vid det tillfälle, då Tage Johansson
åkt omkull, och hade sett att denne doppat kulsprutepistolen i snön.
Hamilton hade hört, att Montgomery-Cederhielm sagt till Tage Johansson,
att det vore en skam, att en furir ej kunde stå på skidorna. Det hade därvid
ej fällts något yttrande som »furiren är inte klok». Därest ett sådant yttrande
hade använts, skulle Hamilton ha hört det och reagerat däremot.

Zetterberg: Han hade åtföljt Montgomery-Cederhielm under samma övning.
När Tage Johansson åkt omkull, hade han hört Mongomery-Cederhielm yttra,
att det vore en skam, att en furir ej kunde stå på skidorna. Om uttrycket
»furiren är ej klok» hade fällts så skulle Zetterberg ha hört det. MontgomeryCederhielms
yttrande hade endast berört skickligheten att åka skidor och ej
innefattat någon anmärkning beträffande handhavandet av vapnet.

Malmström: Han vidhölle sina uppgifter vid förhöret den 27 februari 1946.
Redan någon vecka innan skrivelsen till militieombudsmannen insänts, hade
han haft en känsla av att det låge misstämning i luften och att det verkade
som om det förbereddes någon aktion inom hans pluton (andra plutonen)

163

mot honom eller Montgomery-Cederhielm. Furirerna Larsson, Tage Johansson
och nr 41-9-43 Bertil Fridolfsson ävensom samtliga värnpliktiga, som ansett
sig förfördelade, utom Gustavsson, tillhörde denna pluton. Han hade den
känslan att Pihlo och E. Bengtsson icke vore tillförlitliga. Moberg hölle ständigt
ihop med E. Bengtsson.

Montgomery-Cederhielm anförde slutligen: Beträffande de förolämpande
yttranden, han påstodes ha fällt till Tage Johansson och Gustavsson, ansåge
han att de vittnesmål, som lämnats av i vartdera fallet tre värnpliktiga, vilka
samtliga skrivit på anmälan till militieombudsmannen och sålunda ej kunnat
anses vilja skydda Montgomery-Cederhielm, snarare tvärtom, visade att de
som påstått sig vara förfördelade och deras vittnen felaktigt uppfattat av
Montgomery-Cederhielm fällda uttryck eller avsiktligt velat »komma åt»
honom genom sina påståenden. Beträffande E. Bengtssons uppgifter önskade
Montgomery-Cederhielm utöver de omständigheter som framkommit i samband
med Malmströms vittnesmål tillägga följande. Pihlo hade vid sekundchefens
förhör den 27 februari 1946 särskilt hos denne anhållit att omedelbart
efter det skriftliga förhörets slut i tjänsteuppdrag få avlägsna sig, då sägande
sig icke veta något, som kunde läggas Montgomery-Cederhielm till last. E.
Bengtsson hade vid nämnda förhör ej nämnt Pihlos namn. Först den 1 april
1946 — sedan Pihlo efter anmälan av Montgomery-Cederhielm blivit ådömd
vaktarrest — hade Pihlo uppträtt som vittne i målet. Med hänsyn till de särskilda
anledningar till irritation, som kockarna kunde ha haft med anledning
av Montgomery-Cederhielms åtgörande samt med hänsyn till Malmströms
uppgifter om Pihlo, E. Bengtsson och Moberg, ansåge Montgomery-Cederhielm,
att dessa än mer än Tage Johansson och Gustavsson, vilkas påståenden
jävat de vittnesmål, som lämnats, velat »komma åt» honom. Därför ansåge
Montgomery-Cederhielm att hans egen, av Bendz’ vittnesmål styrkta
framställning av de yttranden, som fällts, även i fallet E. Bengtsson vore den
riktiga.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 22 augusti 1946 till sekundchefen följande.

Genom vad i ärendet förekommit är utrett, att Montgomery-Cederhielm vid
ett icke närmare angivet tillfälle under Rydholms värnpliktstjänstgöring, då
denne ej kunnat repetera en förutsättning, yttrat att Rydholm sutte som en
jäkla hösäck och en jäkla andreskvadronare.

Mot Montgomery-Cederhielms bestridande kan däremot icke anses ådagalagt,
att han förgått sig mot kockarna, Gustavsson eller Tage Johansson. Ej
heller har styrkts, att Montgomery-Cederhielm i övrigt låtit komma sig till
last något, som för honom bör medföra ansvar.

Genom sitt ovan omförmälda yttrande till Rydholm har Montgomery-Cederhielm
gjort sig skyldig till missfirmelse av underordnad krigsman. Förseelsen
synes emellertid icke vara av allvarligare beskaffenhet än att den kan
sonas med disciplinstraff.

164

På grund härav får jag för Eder, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten
över Montgomery-Cederhielm, anmäla denne för erhållande av
dylik bestraffning. Jag utgår därvid ifrån att Rydholms medgivande till ärendets
handläggning i disciplinär ordning inhämtas.

* *

Målet hänsköts av sekundchefen för Livregementets husarer till regementskrigsrätten
vid regementet, där vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å
Montgomery-Cederhielm jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för det
denne genom sitt ifrågakomna yttrande till Rydholm gjort sig skyldig till
förolämpning mot underordnad krigsman.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 9 oktober 1946 och yttrade
därvid.

Genom Montgomery-Cederhielms eget erkännande samt vad övrigt i målet
förekommit är utrett, att han under vinterövningar i Värmland i början av
år 1946 till Rydholm, som till häst deltagit i ett eldöverfall, yttrat att Rydholm
sutte »såsom en hösäck och djävla typisk andreskvadronare».

Krigsrätten finner, att Montgomery-Cederhielm genom att vid kritik av
Rydholm använda liknelsen, att denne sutte »som en hösäck», icke överskridit
gällande bestämmelser för chefs skyldigheter, varemot han genom tillägget
»och djävla typisk andreskvadronare» brutit mot i tjänstereglementet för krigsmakten
§ 3 mom. 45 och 50 meddelade föreskrifter för chefs uppträdande.

Krigsrätten prövar därför lagligt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
döma Montgomery-Cederhielm för oförstånd i tjänsten till disciplinstraff av
arrest utan bevakning i två dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

I skrivelse den 4 november 1946 till Montgomery-Cederhielm anförde militieombudsmannen
följande.

Av regementskrigsrättens vid Livregementets husarer protokoll den 9 oktober
1946 i det mål som på föranstaltande av militieombudsmannen anhängiggjorts
mot Eder framgår att Ni vid krigsrätten anfört bland annat följande:
Genom att likna Rydholm vid en hösäck och »en djävla typisk 2-eskvadronare»
hade Ni icke gjort Eder skyldig till förolämpning av denne. Det
funnes, enligt vad Ni hade Eder bekant, prejudikat på att man finge y>likna
en karl vid vad som helst, bara man icke sade att karlen vore det». I tjänstereglementet
funnes »gudskelov» ännu intet förbud för chef att använda svordomar.

Den av Eder uttalade meningen att man finge »likna en karl vid vad som
helst, bara man icke sade att karlen vore det» är helt oriktig. Den omständigheten
att en dylik formulering användes utesluter ingalunda att det uttryck

165

som begagnas är straffbart såsom missfirmelse. Eder uppfattning synes mig
även vittna om en anmärkningsvärd brist på förståelse för de fordringar som
böra ställas på militär befälhavares uppträdande mot underordnad. Icke
mindre anmärkningsvärt är Edert yttrande att det »gudskelov» ännu inte
i tjänstereglementet funnes förbud för chef att använda svordomar. Otvivelaktigt
måste det betraktas som synnerligen olämpligt att i tjänsten använda svordomar
och ett dylikt förfarande torde ofta få anses stå i direkt strid mot
tjänstereglementets föreskrifter att rättelse och kritik skall meddelas på grannlaga
sätt samt att chef i sitt uppträdande skall vara ett gott föredöme. Användande
av svordomar i tjänsten torde även ofta motverka de strävanden som
göras att skapa en god anda inom krigsmakten.

Jag har härigenom velat giva Eder del av min uppfattning angående förevarande
spörsmål och förväntar jag att Ni kommer att för framtiden vinnlägga
Eder om ett uppträdande som utgör ett gott föredöme för Eder underlydande
personal.

25. Åtal mot fanjunkare för brist i anständigt uppförande.

I en den 16 augusti 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 185-8-44 Harald Larsson, första divisionen, Upplands
flygflottilj, bland annat: Under en genomgång, som fanjunkaren N. E. E. Lindblad
hållit med personalen vid första divisionen den 14 augusti 1945, hade
Lindblad yttrat sig ganska bryskt och vulgärt. Han hade bland annat yttrat:
»Nog för ni är ena djävla kärringar, men såna fittor trodde jag inte ni var.»

Å skriften hade värnpliktiga nr 238-8-44 Harry Setterlöf och nr 186-8-44
Carl-Erik Lennbohm med sina namn intygat anmälans riktighet.

Sedan skriften översänts till chefen för Upplands flygflottilj med begäran
om utredning inkom denne den 18 augusti 1945 med en skrivelse vari han
bland annat anförde: Lindblad hade vid inspektion av divisionens ytterområde
påträffat en spade och en kratta i rostigt tillstånd i terrängen. Uppbragt
över det stora slarv som någon av divisionens personal lagt i dagen hade
Lindblad beslutat sig för att vid uppställningen den 14 augusti 1945 klockan
1230 påtala detta samt att om möjligt försöka få den skyldige att erkänna.
Ingen hade emellertid anmält sig, och uppbragt häröver hade Lindblad framhållit
för personalen att »en person som inte kan stå för vad han gjort är
ingen karl -— honom betraktar jag som en djävla kärring» o. s. v., och vidare:
»hädanefter betraktar jag divisionens personal som kärringar tills den som
felat anmäler sig». Lindblad hade härigenom icke iakttagit bestämmelsen i
tjänstgöringsreglementet för flygvapnet att skymford och råa uttryck icke
finge användas. Lindblad vore en mycket dugande, plikttrogen och skötsam
underofficer.

166

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 15 oktober 1945 till flottiljchefen.

Av utredningen framgår att Lindblad vid det med anmälan avsedda tillfället
inför trupp använt uttryck som måste anses i hög grad olämpliga.
Härigenom har Lindblad brustit i anständigt uppförande. Vad Lindblad
sålunda låtit komma sig till last är av den beskaffenhet, att han icke bör
undgå laga ansvar därför. Då det å andra sidan icke synes erforderligt, att
saken bringas under krigsdomstols prövning, anser jag mig kunna inskränka
mig till att för Eder, som torde äga disciplinär bestraffningsrätt över Lindblad,
anmäla denne till erhållande av sådan bestraffning.

* *

I skrivelse den 5 juli 1946 anmälde flottiljchefen, att han den 22 oktober
1945 ålagt Lindblad disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

26. Olämpligt uppträdande av sergeant.

I en den 1 februari 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 404-74-41 Uno Hannu, sjätte kompaniet, vid Norrbottens
regemente följande: Hannu anmälde sergeanten F. Westberg för det
denne den 11 december 1945 i vittnens närvaro kastat en kortlek i ansiktet
på honom. Händelseförloppet hade varit följande. Hannu var sjukskriven
i grupp II och hade på order fullgjort städning av sitt logement. Då Westberg
tillsammans med fanjunkaren Carl Eriksson inträdde i logementet för
att visitera detta, hade Westberg upptäckt en kortlek på logementsbordet.
Utan att säga ett ord hade Westberg tagit kortleken och kastat den i ansiktet
på Hannu, som suttit på sängkanten. Sedan hade han sagt: »Den här skall
inte ligga här.» Hannu hade sedan fått order att plocka upp korten, som
spritts ut på golvet, vilket Hannu gjort. Då kortleken icke varit Hannus
och någon plats ej varit angiven för densammas förvarande, hade Hannu
ej ansett sig skyldig att tillvarataga den. Eriksson samt värnpliktiga nr 1026-19-44 Uno Haarala och nr 1112-19-44 Eino Johansson hade bevittnat händelsen.

Sedan skriften översänts till chefen för Norrbottens regemente med begäran
om utredning, inkom denne med protokoll från förhör med Hannu och
Westberg ävensom med Eriksson, Haarala och Johansson.

Vid förhöret förmälde Hannu, att han icke hade något att tillägga utöver
sin anmälan samt att han vore beredd att vidhålla sina uppgifter inför
domstol.

167

Westberg uppgav: Tillsammans med Eriksson, som vore kompaniadjutant,
hade han visiterat logementen på eftermiddagen den 4 december 1945. Han
hade då funnit, att det logement, i vilket Hannu vore förlagd, varit synnerligen
ostädat; bland annat hade bordet i logementet varit fullbelagt med
gamla tidningar av olika slag, varjämte där funnits en kortlek. Westberg
hade »rakat ned» det mesta på golvet utom kortleken, som blivit liggande
kvar på bordet. Som han varit av den uppfattningen, att kortleken tillhörde
Hannu, hade han samlat ihop den och kastat den på Hannus säng. Han ville
ej bestrida, att några av korten eventuellt träffat Hannu, ifall denne som
han själv uppgåve suttit på sängkanten, vilken uppgift Westberg nu så lång
tid efteråt icke kunde vare sig bestrida eller bestyrka. Westberg insåge,
att om han verkligen träffat Hannu med en del av korten, så hade det varit
hans skyldighet att bedja om ursäkt för det inträffade. På grund av den
sinnesstämning han vid tillfället befunnit sig i hade han ej tänkt därpå.
Emellertid ville han understryka, att hans avsikt icke varit att förfördela
Hannu på något sätt, då han avlägsnade kortleken från bordet, utan han
hade kastat densamma i Hannus säng endast av den anledningen, att han
trott, att kortleken var Hannus.

Haarala och Johansson vitsordade riktigheten av uppgifterna i Hannus
anmälningsskrift med det förtydligande, att Westberg tagit kortleken från
bordet och slängt den på Hannu, varvid korten träffat denne i ansiktet.

Eriksson förmälde: På eftermiddagen den 4 december 1945 hade han tillsammans
med Westberg visiterat sjätte kompaniets logement. Då de kommit
in i det logement, Hannu uppehållit sig i, hade de funnit detta synnerligen
ostädat. På logementsbordet hade legat en del gamla tidningar ävensom
en kortlek. Westberg hade då »rakat ned» på golvet vad som funnits på
bordet. Huruvida Westberg därvid gjort någon skillnad beträffande kortleken
och kastat denna från bordet, kunde Eriksson nu så lång tid efteråt
ej komma ihåg, alldenstund han haft fler detaljer i fråga om städningen
att lägga märke till än just vad som funnits framlagt på bordet.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 1 mars 1946 till chefen för Norrbottens regemente.

Westberg har uppgivit, att han vid visitation av logementen vid det med
anmälan avsedda tillfället funnit det logement, för vilket Hannu var ansvarig,
synnerligen ostädat bland annat så till vida, att gamla tidningar och en
kortlek legat på logementsbordet, samt att Westberg röjt av bordet genom
alt föra undan tidningarna, så att dessa fallit ned på golvet, och kasta kortleken,
som han trott tillhöra Hannu, på dennes säng. Genom utredningen
får anses styrkt, att några kort därvid träffat Hannu i ansiktet.

I mom. 45 av tjänstereglementet för krigsmakten stadgas, att rättelse och
kritik skall meddelas på grannlaga sätt. Att Westberg brutit mot detta stadgande
genom sitt förfarande med kortleken är uppenbart, och Westberg synes
själv vilja medgiva, att han härutinnan förgått sig. Även åtgärden med tid -

168

ningarna står emellertid i strid mot stadgandets innebörd, emedan Westberg
därigenom uppträtt obehärskat och det måste anses ha varit nedsättande för
Hannu att nödgas samla upp de nedkastade tidningarna från golvet.

Vad Westberg sålunda låtit komma sig till last innebär tjänstefel, som
synes mig vara av sådan beskaffenhet, att det icke bör undgå laga beivran.
Med hänsyn till omständigheterna torde tjänstefelet dock ej böra bedömas
strängare än att det kan hänföras till sådana mindre förseelser mot militär
tukt och ordning, för vilka tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten
kan ifrågakomma.

På grund härav får jag anmäla Westberg för Eder, som torde äga den
disciplinära bestraffningsrätten över honom, till den tillrättavisning, till vilken
den av honom begångna förseelsen bör föranleda.

Regementschefen anmälde i skrivelse den 4 mars 1946, att Westberg av
honom meddelats tillrättavisning i form av varning.

27. Åtal mot chef för furirskola för olämpliga yttranden samt för det han
egenmäktigt med en expeditionssax klippt håret på eleverna.

Uti en den 8 april 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
korpralen nr 3068-1-46 Ivan Vikman, tjänstgörande vid furirskolan
vid Karlskrona kustartilleriregemente, och femtiofem andra elever vid samma
skola: De anmälde kaptenen vid kustartilleriet Percy Emil Dahlheim
för kränkande av enskild rätt, smädelse av underordnad samt brist i anständigt
uppförande. Vid examen i gymnastik den 2 april 1946 hade anmärkning
gjorts att eleverna vore långhåriga. Därvid hade regementschefen, översten
Nyman, givit furirskolans chef, som vore Dahlheim, en skarp reprimand
för att denne ej tillsett att eleverna vore klippta. Omedelbart efter
lektionen hade Dahlheim givit order om uppställning i kompanikorridoren.
Till denna uppställning hade Dahlheim medfört en expeditionssax och tillsagt
eleverna att kamma ner håret i pannan, varefter han klippt håret på
samtliga, utan hänsyn till om de varit klippta samma dag eller ej. Enligt
kompaniorder av den 1 april skulle nämligen samtliga elever vara nyklippta
till examen, och denna order hade följts av alla dem, som ansett sig i behov
av klippning. Dessutom hade Dahlheim samma dag visiterat orderns efterlevnad
hos vissa elever och därvid ej funnit skäl för anmärkning. På morgonen
den 3 april hade de elever, som ej varit närvarande vid uppställningen
föregående dag, fått inställa sig på expeditionen för klippning. Då en av
eleverna anhållit att få slippa att bliva klippt, hade Dahlheim svarat: »Det
ger jag fan i», kommenderat givakt och verkställt klippning. Därefter hade
han vänt sig till en annan elev med orden: »Här har vi en djävla häst till.»

169

Denna händelse liade iakttagits av värnpliktig expeditionspersonal. En barberare,
som klippt håret på några elever före examen, hade vägrat att utföra
klippningen så kort, som eleverna velat ha den, under motivering att det
skulle skada hans anseende som barberare. Under klippningen hade Dahlheim
bland annat yttrat: »Var är den djävulen, som satte fast mig?» Därmed
hade Dahlheim åsyftat den elev, som närmast föranlett regementschefens
ingripande. Vidare hade Dahlheim sagt: »Är ni förbannade, så är jag
ännu mer förbannad», och: »Jag ska djävlar i mig inte ta emot mera skällning
för er.» Dessa yttranden tydde på, att klippningen utfördes som en
hämnd för den tillsägelse, som Dahlheim erhållit av regementschefen. Den
elev, som Dahlheim åsyftat, hade sedan blivit tillsagd att sopa upp håret.
Händelsen hade varit så mycket mera pinsam som den observerats av flera
kustartillerister. Efter klippningen hade några elever funnit sig nödsakade
att gå till barberare för att söka rätta till de skador, som åstadkommits på
frisyren, enär de eljest inte skulle kunnat visa sig offentligt. Håret hade dock
inte överallt gått att återställa i acceptabelt skick, utan många finge under
lång tid gå omkring med en frisyr, som väckte en för bäraren högst obehaglig
uppmärksamhet. Det förtjänade nämnas, att Dahlheim under den
tid furirskolan pågått i flera fall visat prov på ett obalanserat och taktlöst
uppträdande såväl under lektionerna som i övrigt. Bland annat hade Dahlheim
vid en del tillfällen gått handgripligen tillväga mot eleverna med örfilar,
sparkar och andra missfirmliga handlingar. Vid en uppställning med
furirskolan tidigt hösten 1945 hade Dahlheim hotat att »snöpa tasken» av
de elever, som inte följde hans föreskrifter. Det sålunda inträffade hade givetvis
väckt en pinsam uppmärksamhet inom regementet, och särskilt inom
underbefälskåren hade framkommit starka krav på åtgärder, som kunde
förebygga ett upprepande.

Sedan skriften översänts till chefen för Karlskrona kustartilleriregemente
med begäran om utredning, inkom denne med protokoll över i saken hållet
förhör.

Vid förhöret uppgav Dahlheim: Han hade upprepade gånger under vinterns
lopp tillsagt eleverna vid furirskolan att iakttaga föreskrifterna i rekrytinstruktionen
för kustartilleriet mom. 179 om hårklippning: »Håret skall
kammas eller borstas dagligen och kortklippas så, att det alltid ser vårdat
ut.» Omedelbart före examen hade han dessutom såväl muntligt som även
skriftligt på order tillhållit eleverna samma sak Såsom norm för hårklippningen
hade han haft bestämmelserna i regementschefens cirkulär avd. 1 nr
921: A/1941 och signalmeddelande den 2 april 1943, tnr 1410, vilka lydde: För
undvikande av ytterligare bestraffningar och tillrättavisningar för förseelser
mot föreskrifterna i utfärdat cirkulär beträffande hårklädsel, och då förseelser
alltjämt kunna konstateras äga rum, har regementschefen velat meddela
dem det vederbör följande: »Håret skall vara så kort, som med militär ordning
och prydlighet är förenligt. Pannlugg får icke vara längre än att den
når i jämnhöjd med ögonen, och håret i övrigt klippes i proportion härtill.
1 låret skall vid öronen och i nacken vara kort. Under inga omständigheter

170

må håret tillåtas växa så långt, att det kan bliva till hinder vid tjänst med
handvapen, optiska instrument eller gasmask.» Vid examen i gymnastik hade
regementschefen kallat fram en av eleverna och beordrat denne att taga ned
håret framåt. Det visade sig då, att luggen räckt till ett stycke under hakan.
Dahlheim hade blivit mycket upprörd, enär han vetat att han som kompanichef
vidtagit erforderliga åtgärder och enär det visat sig att eleverna fullständigt
åsidosatt utfärdade order och föreskrifter. Härav hade han drivits
till därpå följande handling. Han ansåge, att de flesta eleverna gjort sig
skyldiga till uppenbart brott mot givna föreskrifter och order. Beträffande
yttrandet »Här ha vi---—» etc. så hade detta härlett sig från hans upp fattning,

att elevernas långa hår kunde påminna om manen på en häst. I
övrigt vidginge han riktigheten av vad i denna del av anmälningsskriften
funnes angivet. Han bestrede, att hans ord fallit sålunda: »Var är den djävulen,
som satte fast mig?» Regementschefen hade nämligen i sin reprimand
icke nämnt, att det skulle bliva någon påföljd för Dahlheim och därför
hade det icke funnits någon, som »satt fast» honom. Han hade i stället
yttrat: »Var är den djävulen, som är orsaken till detta?» I övrigt ville han
icke förneka, att han i sitt upprörda tillstånd använt övriga i skriften citerade
meningar. Den elev, som det varit fråga om, hade fått sopa upp det
avklippta håret. Dahlheim hade icke sett, att någon annan än eleverna varit
närvarande vid tillfället i fråga. Enär luggen på eleverna endast kortats till
näsroten, ansåge han att påståendena i skriften om följderna av klippningen
vore i högsta grad överdrivna.

Med anledning av innehållet i skriften och Dahlheims uppgifter hördes de
av anmälarna, som vid tiden för förhöret tjänstgjorde vid regementet. Av
dem, som varit närvarande vid tillfället den 3 april 1946, vidhöllo de flesta
att Dahlheim yttrat: »Var är den djävulen, som satte fast mig?» Flertalet
förklarade att de icke varit utsatta för eller varit vittne till några handgripligheter
från Dahlheims sida.

Följande elever, vilka haft vissa erfarenheter rörande Dahlheims uppförande,
anförde.

Korpralen nr 268-11-44 Thage Johansson: Han hade en gång fått en örfil
av Dahlheim för att han skrattat under en lektion samt en annan gång en
spark, då han befunnit sig på expeditionen. Han ansåge, att båda handlingarna
kunde betecknas såsom våld. Såsom vittne till örfilen åberopade han
korpralen nr 10-15-46 Åke Karlsson, tjänstgörande vid Älvsborgs kustartilleriregemente,
och såsom vittne till sparken fänriken Rosén.

Korpralen nr 273-11-44 Henry Klementsson: Han kunde icke erinra sig
de ord, som Dahlheim använt vid hårklippningen. Då eleverna efter händelsen
talat med varandra, hade någon sagt att uttrycket varit »Var är den djävulen,
som satte fast mig», och detta hade godtagits av de övriga.

Korpralerna nr 281-11-44 Allan Larsson, nr 10-11-46 Vincent Holgersson,
nr 284-11-44 Åke Lundin och nr 404-11-45 Gustav Hansson uppgåvo, att de
under en lektion sett Dahlheim giva korpralen nr 146-11-46 Gerald Israelson
några lätta slag i nacken, vilka de dock ej ville beteckna såsom våld.

171

Korpralerna nr 8040-11-42 Curt Oddhagen, nr 373-11-45 Gustaf Pettersson
och nr 73-6-43 Arne Hansson uppgåvo, att Dahlheim i samband med
hårklippningen ej yttrat » ... som satte fast mig» utan ».. . som är orsaken
till detta».

Korpralerna nr 195-11-45 Ane Bohlin, nr 188-11-46 Roland Molin, nr 392-11-45 Thore Karlsson, nr 285-11-44 Gunnar Malmsten, nr 138-11-46 Ebbe
Nordström, nr 189-11-46 Iwan Trulsson och nr 2379-11-43 Ernst Berglund
uppgåvo, att de ej kunde erinra sig de uttryck Dahlheim använt i samband
med hårklippningen.

Korpralen nr 1843-11-43 Eskil Nyström: Dahlheim hade av eleverna varit
ansedd som en »salt» chef. Härmed menade Nyström, att Dahlheim ofta
uppträtt bryskt men samtidigt skämtsamt och vänligt. Dahlheim hade varit
mycket omtyckt av eleverna, även om dessa ofta ansåge att han ginge till
överdrift i sitt uppträdande.

För ytterligare utredning hördes vidare nedannämnda personer, som därvid
uppgåvo följande.

Israelson: Vid ett tillfälle hade han under en lektion erhållit ett par lätta
slag i nacken av Dahlheim för att någonting av vikt rörande undervisningen
särskilt skulle poängteras. Han ansåge emellertid, att detta vore vida skilt
från handgriplighet, och han hade ansett handlingen endast vara ett skämt.
Han hade icke sett Dahlheim handgripligen tillrättavisa någon annan.

Vice korpralen nr 216-11-46 Tage Jakobsson: Han hade stått i dörren till
DK-rummet och sett Dahlheim med en sax börja klippa eleverna. Han hade
då gått in i DK-rummet och visste ej, vad som sedan hänt.

Rosén: Vid ett tillfälle hade han å expeditionen hört Dahlheim yttra några
skämtsamma ord till en av manskapet och samtidigt sett honom giva denne
en lätt knuff med benet. Den som fått knuffen hade därvid skrattat, varför
Rosén fått den uppfattningen att denne tagit saken från den skämtsamma
sidan. Något våld hade icke förekommit.

Den i anmälningsskriften omnämnde barberaren, vilken av eleverna uppgivits
vara frisören Ahlberg, hade på förfragan meddelat, att han hade klippt
ett flertal elever, men att han naturligtvis ej kunnat vägra någon att bliva
klippt så kort, som denne önskat.

Dahlheim uppgav vidare: Han bestrede på det bestämdaste, att han vid
något tillfälle givit någon av eleverna örfilar eller sparkar. Beträffande Larssons
med flera uppgift, att han under en lektion skulle ha givit en av eleverna
några lätta slag i nacken, ville han framhålla, att detta icke kunde vara
uteslutet. Det kunde nämligen hända, att en lärare, som ställde sig vid en
elevs bord för att granska av denne pågående arbete, lade handen på elevens
axel och kanske för att poängtera någon viss detalj gåve denne några lätta
»slag» i nacken. Någon handgriplig bestraffning hade det aldrig varit frågan
om. Han erkände att han vid ett tillfälle använt uttrycket »snöpa tasken av».
Arbetet å kompaniet och i skolan hade ständigt gått utan friktioner, varför
han nu ställde sig mycket frågande till vad orsaken kunde vara till detta
nya förhållande mellan chef och elever.

I ett vid förhörsprotokollet fogat, till militieombudsmannen ställt särskilt
yttrande förmälde Dahlheim: Vad som komme att anföras vore på intet sätt
framställt såsom någon ursäkt för vad som framkommit, enär Dahlheim
vore väl medveten om det synnerligen olämpliga i handlingssättet. Men då
han vore lika medveten om att anmälningsskriften gåve en fullständigt felaktig
bild av hans person, hans befälsföring och lians övriga förhållande till
förmän och underlydande, vore det honom angeläget att få lämna följande
upplysningar. Anmälningsskriften vore till sitt innehåll i stort sett riktig,
dock icke bokstavligen. Ingressen till hårklippningen vore med sanningen
överensstämmande, medan däremot de yttranden, som fällts av Dahlheim
i samband därmed, tarvade en korrigering. »Var är den d—1, som satt fast
mig!» måste vara taget ur luften, enär regementschefen vid sin i gymnastiksalen
uttalade reprimand icke på något sätt antytt, att elevernas långhårighet
skulle föranleda honom att tilldela något slag av bestraffning eller tillrättavisning.
Däremot erkände Dahlheim och vore fullt medveten om att
han efter klippningen sökt efter den elev, som väckt regementschefens uppmärksamhet,
och därvid yttrat: »Var är nu den f—n (el. dyl.), som är orsak
till detta?». Då denne upptäckts hade Dahlheim beordrat honom att sopa
upp bortklippt hår. Uttrycket »är ni förbannade, så är jag än mer förbannad»
erinrade Dahlheim sig väl, ävenså »där är en f—d häst till», härmed
syftande på den »man», som hängde ned över elevens ansikte. Vidare tillstode
Dahlheim sanningsenligheten i vad beträffade situationen med den
enskilde eleven. Att Dahlheim som bestraffning skulle ha använt örfilar,
sparkar och andra missfinnande handlingar vore en uppenbar lögn, som
hade väckt icke blott Dahlheims utan även andras höga indignation. Dahlheim
hade ävenledes tillfrågat elever — även sådana som undertecknat skrivelsen
-—• om de varit föremål för eller bevittnat sådana handlingar och därvid
fått nekande svar. Vid skolans början hösten 1945 hade Dahlheim med
eleverna genomgått en del ordningsföreskrifter, som skulle gälla för det kommande
läsåret. En sådan genomgång kunde av naturliga skäl icke vara särskilt
roande. Dahlheim erinrade sig därför mycket väl och tillstode sanningen
i att han, enbart för att försöka höja en tryckt stämning och genom ett
allmänt skratt försöka »väcka» eleverna, i skämtsam ton avslutat sin genomgång
med att använda det i rapporten citerade soldateska uttrycket med den
effekt, som varit väntad. Att vid nuvarande tidpunkt finna att Dahlheim då
lagt något hot däri eller tagit uttrycket bokstavligen, vore väl en tanke som
för en normalt funtad korpral borde ligga långt fjärran. Om så skulle vara
fallet däremot, förvånade det Dahlheim, då han under den gångna vintern
under uppriktigt skämt säkerligen vid flerfaldiga tillfällen under exempelvis
lektioner i reglemente och strafflagen använt tillspetsade uttryck enbart i
syfte att lätta på en tråkig stämning, vilket alltid gett önskat resultat. Dahlheim
hade därvid varit övertygad om att man förstått honom. Ännu en gång
understrykande, att Dahlheim vore fullt medveten om det olämpliga i sitt
handlingssätt beträffande hårklippningen, ville han dock påpeka att denna

173

klädseldetalj under hela läsåret varit orsak till upprepade och ständigt återkommande
uppmaningar att i enlighet med rekrytinstruktion för kustartilleriet
mom. 179 och på order givna anvisningar klippa håret. Den inträffade
kritiken i gymnastiksalen hade för Dahlheim känts såsom ett resultat av
en lyckad demonstration emot hans tidigare order om klippning. Att eu soldat
ginge omkring med hår, som i framkammat läge nådde ett gott stycke
nedanför hakan och som trots verkställd klippning och mot samtidigt givna
order hade samma hårlängd, kunde vara en mänsklig orsak till en överilning
från en kompanichefs sida. I den mån det kunde ha något värde vid bedömandet
av Dahlheims befälsföring och person, som nu i anmälningsskriften
fått en stämpel av veritabel lymmel, ville han slutligen framhålla, att han
under sin tolvåriga officerstid vid flerfaldiga tillfällen fått mottaga bevis i
alla former på uppskattning, förtroende och tillgivenhet. Själv hade han ej
heller varit föremål för något slag av tillrättavisning eller bestraffning. Den
förlust av tid, som eventuellt komme att följa på anmälan i form av bestraffning,
komme icke tillnärmelsevis att utgöra något straff för honom, jämförd
med förlusten av det förtroende och det goda förhållande, som alltid rått
emellan honom och hans underlydande, samt att den befälsföring icke hållit,
som för honom varit specifik. Detta allt vore tillsammans en besvikelse, vars
omfång endast han själv kände.

Med anledning av Johanssons påstående, att Dahlheim under en lektion
tilldelat Johansson en örfil, hördes det åberopade vittnet, Äke Karlsson, genom
chefens för Älvsborgs kustartilleriregemente försorg.

Vid förhöret uppgav Åke Karlsson: Dahlheim hade undervisat bland annat
i kustartilleritaktik. Vid ett tillfälle hade ett förhör angående ett visst
under senaste världskrig inträffat sjöslag skolat avhållas. Eleverna hade
emellertid av brist på tid icke förberett sig till förhöret. Dahlheim hade tagit
mycket illa vid sig inför elevernas visade nonchalans och i skarpa ordalag
tillhållit dem det orätta häri. I samband med reprimanden hade Johansson
på något sätt — möjligen genom ett försmädligt leende som Åke Karlsson
dock icke kunnat iakttaga, enär han suttit snett bakom Johansson — ådragit
sig Dahlheims särskilda misshag. Dahlheim hade då med flata handen slagit
till Johansson på kinden på ett sätt, som livligt påminde Åke Karlsson om
den aga som plägade utdelas i folkskolan, varefter Dahlheim beordrat Johansson
att lämna skollokalen. Åke Karlssons allmänna intryck av Dahlheim
vore, att denne för det mesta vore glad och skämtsam samt hölle intressanta
och trevliga lektioner. Särskilt hade hans lektioner i ämnet människokunskap
varit mycket givande. Dahlheim hade ända fram till tentamensperioden
varit en synnerligen uppskattad lärare. När tentamensperioden
närmat sig och under denna hade Dahlheim visat sig mera irriterad,
särskilt när eleverna icke ordentlig behärskat sina stycken. Efter intermezzot
med hårklippningen, vilket inträffat en tisdag, hade Dahlheim uppträtt lugnt
och behärskat under de övriga examensdagarna, påföljande onsdag, torsdag
och fredag.

174

Uti en den 30 augusti 1946 dagtecknad instruktion för åtal mot Dahlheim
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande.

Genom att den 2 och 3 april 1946 på sätt skett klippa håret på eleverna
vid regementets furirskola har Dahlheim gjort sig skyldig till oförstånd i
tjänsten. Med hänsyn till att Dahlheims förfarande varit kränkande för eleverna
och för dessa utgjort ett synnerligen dåligt föredöme rörande befäls
uppträdande, kan brottet icke anses ringa.

Dahlheim har medgivit, att han vid tillfället den 3 april 1946 använt
olämpliga uttryck till eleverna. Jämväl det ovan närmare omförmälda yttrandet
till eleverna vid skolans början på hösten 1945 måste, även skämtsamt
använt, anses opassande och olämpligt av en lärare. Dahlheim har
härigenom brustit i anständigt uppförande.

Genom vad i ärendet förekommit är vidare sannolikt, att Dahlheim under
en lektion tilldelat korpralen Johansson en örfil. Dahlheim har därigenom
gjort sig skyldig till misshandel av underordnad krigsman i dennes tjänst.

De brott Dahlheim sålunda gjort sig skyldig till äro av beskaffenhet att
icke böra undgå beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande åklagare att
vid den krigsrätt, varunder Dahlheim lydde, ställa Dahlheim under tilltal för
vad denne enligt det ovan anförda låtit komma sig till last och därvid yrka
ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Johansson borde beredas
tillfälle att mot Dahlheim framställa de yrkanden, vartill han kunde
finna fog.

Sedan åtalsinstruktionen översänts till chefen för Karlskrona kustartilleriregemente,
hänsköt denne målet till regementskrigsrätten vid regementet. Vid
krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Dahlheim jämlikt 96
och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för brist i anständigt uppförande genom
olämpliga yttranden vid tvenne tillfällen samt för oförstånd i tjänsten
i samband med hårklippningama den 2 och den 3 april 1946. Johansson,
som var tillstädes vid krigsrätten, framställde icke något yrkande i målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 25 oktober 1946 och
yttrade därvid.

Genom Dahlheims erkännande och vad i övrigt i målet förekommit är utrett
följande.

Dahlheim tjänstgjorde från oktober 1945 till början av april 1946 såsom
chef för kustartilleriets furirskola. Vid examen i gymnastik med furirskolan
den 2 april 1946 anmärkte regementschefen på att eleverna voro långhåriga.
Omedelbart efter examen gav Dahlheim order om att eleverna skulle ställa
upp i kompanikorridoren. Flertalet elever voro närvarande vid uppställning -

175

en. Sedan Dahlheim tillsagt eleverna att kamma ner håret i pannan, klippte
Dahlheim med en expeditionssax håret på eleverna.

Den 3 april 1946 klippte Dahlheim med expeditionssaxen håret på de elever,
som ej varit närvarande vid uppställningen den 2 april 1946.

Vid tillfället den 3 april 1946, ävensom vid ett tillfälle vid skolans början,
använde Dahlheim olämpliga uttryck till eleverna.

På grund därav prövar krigsrätten rättvist döma Dahlheim jämlikt 33, 130
och 96 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen för oförstånd i tjänsten och bristande i anständigt uppförande till
disciplinstraff av åtta dagars vaktarrest.

Utslaget har vunnit laga kraft.

28. Åtal mot kompanichef för oriktigt förfarande vid visitation av ett av
cn värnpliktig disponerat skåp.

I en den 17 april 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
byggnadssnickaren Kjell Klevestrand i Klevan, Skillingsfors, bland annat:
Han hade fullgjort militärtjänstgöring vid Värmlands regemente under tiden
den 4 oktober 1944—den 13 april 1945. Den 15 januari 1945 hade Klevestrand
blivit sjuk och legat på sjukhus ända till utryckningsdagen den 13
april. Under sin sjukhusvistelse hade Klevestrand haft alla sina personliga
tillhörigheter och även en del militära persedlar förvarade i sitt låsta skåp
3 det logement där han varit förlagd. Någon gång mellan den 15 och den
20 mars hade löjtnanten Anders Spolander som då tjänstgjorde på Klevestrands
kompani låtit bryta sönder låset till skåpet och öppna det för en
visitation som skulle omfatta alla skåp. Han hade underlåtit att ersätta det
sönderbrutna låset med ett helt och låtit skåpet stå kvar olåst och utan
bevakning. Då Klevestrand öppnat skåpet den 13 april hade han funnit att
en del privata ägodelar till ett sammanlagt värde av cirka 95 kronor saknades.
De bortkomna sakerna utgjordes av en ny armbandsklocka (60 kr.), ett
par nya handskar (16 kr.), ett par äldre handskar (8 kr.), ett paket tobak
(2 kr.), en flaska hårvatten (3 kr. 50 öre) samt diverse småsaker (5 kr. 50
öre). Några militära persedlar hade icke stulits. Strax efter det skåpet blivit
öppnat hade kompaniet rest ut i fält.

Sedan militieombudsmannen i anledning av innehållet i skriften infordrat
upplysningar från chefen för Värmlands regemente inkom denne med utredning
i ärendet.

Av utredningen framgick följande.

Anmälan om stölden hade av Klevestrand ingivits -— förutom till militieombudsmannen
— till regementschefen samt polisen i Karlstad.

I rapport till regementschefen den 5 maj 1945 anförde Spolander: I egenskap
av chef för fjärde utbildningskompaniet vid Värmlands regementes
depå hade Spolander två gånger under tiden den 15—den 18 mars 1945 före -

176

tagit visitation av samtliga av kompaniet disponerade skåp. Anledningen
härtill hade varit att viss tygmateriel, bland annat en karbinmekanism, en
karbin m/94 och ett antal pistolmagasin, saknats. Vid den första visitationen
hade befunnits, att ett stort antal skåp varit låsta. Ägarna hade icke kunnat
anträffas enär de avgått från kompaniet. För att möjliggöra noggrann kontroll
hade Spolander anbefallt att de låsta skåpen -— under kontroll av
plutonchefen -—■ skulle öppnas före nästa visitation. Bland de skåp, som
sålunda öppnats, hade även varit ett som använts av Klevestrand. Vid
den andra visitationen hade Spolander åtföljts av sergeanten Erik Valter
Forslund såsom tygmaterielredogörare samt ytterligare befäl. De medföljande
hade haft till uppgift att föra förteckning över den materiel som eventuellt
toges ut ur skåpen. Spolander ville erinra sig att plutonchefen gjordes
ansvarig för att skåpen efter visitationen tillslötes på betryggande sätt. —
Klevestrand hade den 15 januari 1945 enligt depåorder överförts till tionde
utbildningskompaniet. På grund härav hade den 15 mars 1945 icke funnits
några registreringshandlingar rörande Klevestrand vid fjärde kompaniet.

Spolander uppgav vid polisförhör ytterligare: Under tiden den 20 januari
—den 20 mars 1945 hade han tjänstgjort som chef för fjärde depåkompaniet.
Kompaniet hade under nämnda tid varit kommenderat till vinterutbildning
i Dalarna, varifrån kompaniet återkommit till kasern i Karlstad den
12 mars 1945. Under tiden för vinter utbildningen hade en del av kompaniets
personal varit sjukskriven och vistats å förläggningen i Karlstad, vilken del
av personalen Spolander därför icke haft någon närmare kontakt med. Mellan
den 13 och den 19 mars 1945 skulle kompaniet avrustas i och med personalens
omplacering till fältförband. Med anledning härav skulle all till
personalen och kompaniet utlämnad materiel tagas in och vårdas samt därefter
lämnas in till depåns centrala förråd. Spolander hade varit personligen
ansvarig för all materiel. Vid något tillfälle omkring den 15 mars 1945 hade
samtliga handeldvapen inlämnats, varvid befunnits, att en pistol m/40 och
två karbiner m/94 samt en mekanism till karbin m/94 saknats. Av övrig
materiel hade även saknats en del persedlar. Med anledning härav hade
Spolander varit tvingad företaga visitationer av manskapet tillhöriga skåp,
för att därigenom söka få reda på den förkomna utrustningen. Vid den första
visitationen hade undersökning företagits endast av sådana skåp, vilkas innehavare
varit närvarande. Då materielen icke kunde återfinnas vid den första
visitationen hade Spolander företagit ytterligare en visitation efter någon
dag. För att kunna öppna de skåp, vilkas ägare icke funnits inom förläggningen,
utan varit inlagda på sjukhus eller av annan anledning varit borta
från förbandet, hade Spolander genom kompaniexpeditionen låtit anskaffa
nycklar till nämnda skåp. Visitationen hade därefter förrättats i närvaro av
sergeanterna Forslund och John Gunnar Jonsson samt Karl Nils Bertil
Lundbäck. Under visitationen hade Spolander påträffat ett manskapsskåp,
vars innehavare icke kunnat anträffas. Skåpet hade varit Klevestrands. Enär
Spolander då vetat att Klevestrand vistades utom förläggningsorten för konvalescentvård
och sedan den 15 januari 1945 varit överförd till tionde depå -

177

kompaniet, hade han förstått att Klevestrand icke kunde anträffas för att
biträda vid visitationen. Med anledning härav hade han beordrat en av de
närvarande sergeanterna att öppna låset till skåpet. Vid genomgång av skåpets
innehåll hade anträffats kronan tillhörig cykelmateriel, som omhändertagits
av sergeanten Forslund. Under visitationen av Klevestrands skåp hade
Spolander icke lagt märke till om de såsom stulna angivna sakerna funnits
i skåpet. Han hade nämligen icke haft något intresse av andra än kronan
tillhöriga persedlar. Efter genomgången av skåpet hade skåpdörren tillslutits,
varefter Spolander, enligt vad han ville minnas, beordrat någon av de
närvarande sergeanterna att ombesörja att skåpet bleve låst. På grund av
den vid tillfället rådande brådskan och stora arbetsbördan hade något protokoll
över visitationen icke blivit upprättat. Efter förrättad visitation hade
Spolander och Forslund lämnat logementet.

Sergeanten Forslund uppgav vid polisförhör: Han hade under tiden 4
januari—den 4 april 1945 tjänstgjort som materielredogörare vid fjärde utbildningskompaniet.
Den 19 mars 1945 hade truppen haft utryckning för
att förflyttas till fältförband. Sedan inlämningen av truppens materiel ägt
rum, hade Forslund konstaterat, att en del tygmateriel saknats på kompaniet.
Forslund hade fördenskull uppsökt Spolander och för denne omtalat, att
han saknade en del tygmateriel samt att det funnes vissa värnpliktiga å sjukhus,
vilka möjligen kunde förvara regementet tillhörig tygmateriel i sina
skåp. Spolander hade då tillsammans med Forslund samt sergeanterna Jonsson
och Lundbäck visiterat samtliga skåp å kompaniet. Ett av dessa skåp,
vilket sedermera utrönts vara Klevestrands, hade varit försett med hänglås.
Spolander hade genom frågor till värnpliktiga å logementet fått veta, att
skåpet tillhörde en värnpliktig som vore sjukskriven. Spolander hade då sagt,
att »skåpet skall öppnas» samt »hämta en yxa». Forslund som framhållit
för Spolander, att det inte behövdes en yxa för att öppna skåpet, hade tagit
en livrem och trätt in i hänglåset, varefter han gjort ett ryck i remmen,
varvid hänglåset sprungit upp. Sedan dörren till skåpet öppnats, hade Spolander
givit order till en värnpliktig på logementet alt kontrollera och anteckna
alla de persedlar, som toges bort ur skåpet, vilket även skett. Sedan Forslund
erhållit eu del tygmateriel. som funnits i skåpet, vilken materiel tidigare utkvitterats
av den sjukskrivne värnpliktige, hade Forslund omedelbart lämnat
logementet.

Sergeanterna Jonsson och Lundbäck berättade vid polisförhör rörande
omständigheterna vid skåpets öppnande i huvudsak lika med Forslund.

Spolander medgav att vid skåpets öppnande tillgått på det sätt Forslund,
Jonsson och Lundbäck berättat.

Jonsson tilläde: Han ville hålla för troligt, alt någon order icke givits av
Spolander om att skåpet skulle låsas, sedan de militära persedlarna tagits
ur detsamma. Något nytt lås hade icke isatts i stället för del som sönderryckts.

Värnpliktiga nr 1077-2-43 Hertzberg och nr 209-2-43 Södergren uppgåvo
vid polisförhör bland annat, att de varit närvarande vid Spolanders visitai6867S.
MiUtieombudxmanncns ämbctsbcrättelse.

178

tion av Klevestrands skåp samt att Spolander, innan skåpet öppnats, fått
veta att skåpet tillhörde Klevestrand och att denne Iåge på sjukhus.

Fanjunkaren Cecil Olheden yttrade vid polisförhör: Olheden hade från någon
dag i augusti 1942 till den 10 april 1945 tjänstgjort som kompaniadjutant
vid fjärde uthildningskompaniet å Värmlands regemente. Klevestrand
hade den 15 januari 1945 inlagts på regementets sjukhus. Olheden hade därefter
icke hört något av Klevestrand förrän den 7 april, då Olheden mottagit
ett brev från Klevestrand, i vilket Klevestrand omtalat att han låge på epidemisjukhuset
i Karlstad samt ombett Olheden att Klevestrands skåp å
fjärde kompaniet måtte få stå orört och oöppnat tills Klevestrand själv infunne
sig för att taga hand om de saker som förvarades i skåpet. Troligen
samma dag som Olheden mottagit brevet hade han låtit flytta två skåp,
märkta med Klevestrands nummer och namn, från det logement där de förvarades
till kompaniets lektionssal. Båda skåpen hade varit försedda med
hänglås men det ena låset hade varit uppbrutet. Olheden hade icke reflekterat
närmare häröver utan endast tillsett, att skåpen flyttats in i lektionssalen,
som han omedelbart låst. Under den tid som gått, sedan skåpen låsts in i
lektionssalen och till den 13 april 1945, då Klevestrand anmält sig för Olheden,
hade ingen utom Olheden besökt lektionssalen. Så snart Klevestrand
återkommit från sjukhuset hade Olheden och Klevestrand båda begivit sig
till lektionssalen, där Klevestrand i Olhedens närvaro tömt det skåp, som
varit försett med det sönderbrutna hänglåset. Det andra skåpet hade visat
sig icke tillhöra Klevestrand. Huruvida Klevestrand anmärkt på att hänglåset
varit sönderbrutet, kunde Olheden nu icke erinra sig. Klevestrand hade
emellertid plockat fram sina tillhörigheter ur skåpet. I samband därmed hade
lian för Olheden omtalat, att det saknades en klocka och ett par nya
handskar. Klevestrand hade icke omnämnt, att några andra saker kommit
bort ur skåpet. Han hade ej heller varit riktigt säker på att han förvarat
klockan och handskarna i skåpet. Klevestrand hade senare fått tillfälle undersöka
de kläder han haft på sig då han i januari 1945 inlades på regementets
sjukhus. De saknade privata persedlarna hade emellertid icke anträffats.

Tjänstförrättande poliskonimissarien i Karlstad upplyste att den polisutredning
som påbörjats i anledning av Klevestrands anmälan vore avslutad
utan att därvid framkommit något utöver vad den i ärendet ingivna polisrapporten
innehölle.

Klevestrand meddelade såsom tillägg till sin berättelse att han utan avbrott
vistats å epidemisjukhuset i Karlstad under tiden den 28 januari—den
13 april 1945.

Efter eu redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 14 november 1945 dagtecknad instruktion för åtal mot
Spolander.

179

Några särskilda föreskrifter rörande formerna för visitationer av det slag
som bär ifrågakommit synas icke ha meddelats (jfr tjänstgöringsreglementet
för armén § 116).

Regementsinstruktionen för Värmlands regemente innehåller däremot åtskilliga
bestämmelser rörande ordningshållning inom kompani samt inre
tjänst vid kompani, vilka bestämmelser delvis kunna anses beröra hithörande
frågor.

I § 11 nämnda instruktion stadgas sålunda, att till manskapet utlämnade
persedlar m. m. skola förvaras på sätt kompanichefen närmare bestämmer
samt att manskapsskåp skall vara låst, då innehavaren icke vistas å logementet.
§ 18 samma instruktion upptar föreskrift för logementsbefälhavare
(gruppchef) att upprätta förteckning över persedlar, tillhöriga avpolletterad,
arresterad eller i övrigt ur tjänstgöring avgånget manskap, inlåsa dessa persedlar
i vederbörandes skåp eller, då så ej kan ske, överlämna dem till dagkorpralen;
å förteckningen, av vilken ett exemplar tillställes den avpolletterade,
införes var de olika persedlarna förvaras och vem som bär ansvaret
för dem. Kompanichef har enligt § 14 i instruktionen ansvaret för vård och
redovisning av den till truppen utlämnade utrustningen.

Av utredningen framgår att, sedan Klevestrand under tjänstgöring vid regementet
insjuknat i januari 1945 och överförts till sjukhus, vissa till Kleveslrand
utlämnade militära persedlar ävensom viss Klevestrand tillhörig privat
lösegendom förvarats under lås i Klevestrands manskapsskåp samt att Spolander
vid visitation av kompaniets manskapsskåp i mitten av mars 1945
låtit bryta upp låset till Klevestrands skåp och ur skåpet borttaga vissa militära
persedlar utan att därefter låta reparera låset eller ersätta detsamma med
nytt. Under tiden mellan visitationen och den tidpunkt i april 1945, då Klevestrand
i samband med sin utryckning från regementet undersökt innehållet i
skåpet, synes Klevestrands i skåpet förvarade privata tillhörigheter eller en
de! av desamma ha genom stöld eller på annat sätt frånhänts Klevestrand.

Man synes böra utgå ifrån att Spolander såsom kompanichef varit berättigad
företaga visitation av ifrågavarande slag. Det får emellertid anses ha
ålegat Spolander att före visitationen anskaffa nyckel till Klevestrands skåp.
Enligt vad Spolander själv uppgivit har han ifråga om andra skåp låtit genom
kompaniexpeditionen anskaffa nycklar. Det bör så mycket mindre ha
mött något hinder att anskaffa nyckel till Klevestrands skåp som Klevestrand
vid ifrågavarande tillfälle enligt vad i ärendet blivit upplyst vistats å
epidemisjukhuset i Karlstad och sålunda inom regementets förläggningsorl.
Även om det förhållit sig så alt tiden icke medgivit att nyckel anskaffats,
hade det uppenbarligen ålegat Spolander att efter visitationen tillse att skåpet
ånyo tillslötes med lås eller att Klevestrands i skåpet befintliga tillhörigheter
blevo på ett betryggande sätt tillvaratagna. Spolanders påstående att
han troligen givit order om skåpets tillslutande på betryggande sätt motsage.
s av utredningen.

Genom sitt förfarande vid visitationen av Klevestrands skåp har Spolander
gjort sig skyldig till tjänstefel. Som Klevestrand härigenom synes ha tillskyn -

280

dats förlust, finner jag Spolanders förfarande icke kunna undgå beivran vid
domstol.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal att
vid den krigsdomstol, under vilken Spolander lydde, anhängiggöra och utföra
åtal mot denne för vad han låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar
å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Ivlevestrand borde beredas
tillfälle att föra den ersättningstalan vartill han kunde finna fog.

* *

Sedan åtalsinstruktionen översänts till chefen för Värmlands regemente,
hänsköt denne målet till regementskrigsrätten vid regementet. Vid krigsrätten
förklarade vederbörande krigsfiskal att han för vad Spolander i målet låtit
komma sig till last förde talan mot denne jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för tjänsteförsummelse. Klevestrand yrkade, att Spolander måtte
åläggas utgiva ersättning för de Klevestrands tillhörigheter som förkommit
med 95 kronor.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 14 december 1945 och
yttrade därvid.

Krigsrätten finner i målet vara utrett, att Spolander i egenskap av chef för
fjärde utbildningskompaniet vid Värmlands regementes depå i Karlstad låtit
i samband med en i mitten av mars 1945 företagen visitation av samtliga av
kompaniet disponerade skåp öppna ett Klevestrand tilldelat skåp, medan
Klevestrand varit intagen å sjukhus, samt underlåtit att tillse, att det sålunda
öppnade skåpet åter blivit stängt, samt att, då Klevestrand den 13 april 1945
åter tagit skåpet i besittning, han funnit, att skåpet fortfarande varit olåst
och att honom tillhöriga i skåpet förvarade föremål till ett sammanlagt värde
av 95 kronor därvid saknats;

och enär det uppenbarligen ålegat Spolander att efter visitationen tillse, att
skåpet, ånyo tillslutits med lås eller att Klevestrands i skåpet befintliga tillbörigheter
på ett betryggande sätt tillvaratagits, samt Spolander genom sitt
nämnda förfarande gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse,

prövar krigsrätten med stöd av 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist
döma Spolander för vad han sålunda låtit sig komma till last att undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar.

Spolander ålägges att med av honom medgivet belopp 95 kronor ersätta
Klevestrand värdet av dennes här ifrågakomna tillhörigheter.

Utslaget har vunnit laga kraft.

181

29. Otillåten efterforskning rörande uppgifter som publicerats i tidning.

Tillika fråga om vidtagande av ändring i förhörsprotokoll.

I tidningen Arbetaren för den 22 december 1944 förekom en så lydande
artikel:

»Slöseri med tid och arbete vid Lv 3:s serviceverkstad.

Kostsamma egna tillverkningar av möbler m. in.

Motorcykelreparationer på kronans bekostnad.

Sparsamhet med kronans medel har under eu tid propagerats inom armén
men har tydligen inte slagit igenom vid Stockholms luftvämsregemente (Lv
3). Vid en av regementet driven serviceverkstad råder en del egendomliga
förhållanden, som även synes få fortsätta om ej en formlig anmälan göres.
Att de värnpliktiga ej anmält saken får väl ses mot bakgrunden av att man
aldrig kan förutse om en sådan åtgärd är riskfri för undertecknarna.

Vid Lv 3:s serviceverkslad sysselsättes 7 inkallade och 5 civilanställda
samt en förman och en verkmästare, även dessa civilanställda. De värnpliktiga
som sysselsättas där anser att de civilanställda försöker köra med dem
för att själva få så lindrigt som möjligt. De civilanställda har sedan en tid
arbetat på övertid men om detta är nödvändigt lär kunna ifrågasättas, särskilt
med hänsyn till arbetsmetoderna.

En hyvelbänk tillverkades och för denna behövdes vissa detaljer av järn
som i handeln kosta omkring två kronor per styck. Dessa järn tillverkades
emellertid på verkstaden och kostade 3—4 kvällars övertidsarbete med 50
procents tillägg på timlönen.

Dyra kontorsmöbler.

Kontorsmöbler som täckte behovet fanns på verkstaden men verkmästaren
skaffade likväl en helt ny uppsättning. Möblerna inköptes inte utan tillverkades
i verkstaden. Kanske skulle något anslag för möbler inte ha erhållits,
men genom den egna tillverkningen fick man de nya möblerna ulan att det
kommer till synes i räkenskaperna. Framför allt framgår det inte hur dyra
möblerna blivit. Att rent hantverksmässigt tillverka möbler måste naturligtvis
ställa sig dyrt och som exempel kan nämnas att enbart målningen av
skrivbordet tog eu vecka i anspråk för eu man med delvis hjälp av ytterligare
en man.

Skall kronan bekosta motorcykelreparationerna? . .

Verkmästaren innehar en motorcykel, vilken undergått diverse reparationer
på verkstaden under arbetstid, till och med på Övertid. På övertid utfördes
sålunda två packfickor av plåt, som emellertid inte utföll till verkmästarens
belåtenhet utan kasserades. För de värnpliktiga framstår det som
egendomligt och omotiverat om kronan verkligen skulle hålla verkmästaren
med motorcykel eller fria reparationer.

På grund av alt de civilanställda sökt utnyttja de inkallade till egen förmån
i arbetet har inte förhållandet varit det allra bästa mellan de två kategorierna.
Verkmästaren hade vid ett tillfälle rapporterat två värnpliktiga för

182

■alt de ofta skulle ha sjukskrivit sig och vara arbetsovilliga. Det hör till saken
att läkaren vid regementet minst av allt kan beskyllas för att sjukskriva
någon utan anledning. Då de värnpliktiga blivit anmälda hotade de emellertid
att rapportera arbetsförhållandena på verkstaden, och det gjorde att verkmästaren
beslöt sig för att återta anmälan. Denna föranledde därför ingen
åtgärd utan avskrevs.

Vad som framkommit borde dock ha föranlett eu närmare undersökning
om förhållandena på verkstaden. Vid det förhör som hölls med anledning
av verkmästarens rapport blev åtminstone batterichefen underkunnig om att
de värnpliktiga anser att inte allt är i sin ordning vid regementets serviceverkstad.
»

Den 80 december 1944 innehöll samma tidning en artikel av följande lydelse: »Verkstadsförman

fick julklapp av leverantör.

Nya missförhållanden blottas från Lv 3:s serviceverkstad.

Vid Lv 3:s serviceverkstad har förekommit andra uppseendeväckande saker
än dem vi tidigare omnämnt i Arbetaren. Till jul fick verkmästaren en
julklapp till 50 kronors värde av verkstadens leverantör, en järnhandel vid
Karlaplan. Det kan näppeligen vara på grund av rent personliga förtjänster
som verkmästaren erhöll denna storslagna gåva.

Verkmästaren kom eu av dagarna före jul till verkstaden med eu fin ryggsäck
och ett par skidstavar. Han berättade stolt att han erhållit detta i julklapp
av järnhandeln där inköpen göras för verkstaden. Han hade fått utvälja
varor till ett värde av 50 kronor och hade då försett sig med en ryggsäck
och skidstavar.

De värnpliktiga, som hörde verkmästaren berätta om julklappen, kände
sig givetvis obehagligt berörda. Anser järnhandeln att verkmästaren gjort sig
förtjänt av en så pass dyrbar julklapp så måste man ju också fråga sig vilka
tjänster han gjort firman och till vilket värde. Det ligger nära till hands att
dra slutsatsen att det egentligen är kronan som fått betala den fina julklappen.

Arbetaren har meddelat det inträffade till regementet, som ämnar närmare
undersöka saken. Undersökning beträffande de förhållanden på serviceverkstaden
som tidigare berörts i tidningen är inte slutförd, meddelas samtidigt
från regementet. Beträffande den märkliga julklappen till verkstadsförmannen
framhåller man från regementets sida att det givetvis inte är tillåtet för
någon militär eller anställd att motta gåvor från leverantörer.»

I en den 5 februari 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
tidningens redaktionssekreterare Frid. Nordin.

Tidningen hade under senare hälften av december 1944 i några artiklar
påtalat vissa missförhållanden vid Stockholms luftvärnsregemente. Detta hade
föranlett arméstaben att hos regementet begära utredning av de påtalade
förhållandena. Denna utredning hade verkställts under januari månad 1945
och omständigheterna vore sådana att tidningen ansåge sig böra påkalla militieombudsmannens
uppmärksamhet för de åtgärder som kunde befinnas

183

erforderliga. — Av de verkställda förhören framginge att förhörsledaren uppenbarligen
sökt uppdaga vem som skrivit artiklarna eller vem som lämnat
tidningen uppgifterna ifråga. Värnpliktiga hade även tillfrågats om de icke
kände till att det vore förbjudet att till tidningar lämna uppgifter om militära
förhållanden, vilket tydde på att förhörsledaren i detta fall ansett det
vara fråga om militära hemligheter som kunde föranleda ansvar för uppgiftslämnarna.
Särskilt bryskt hade förhörsledaren, majoren Viktor Gerhard
Willmertz, uppträtt mot värnpliktige nr 7239-1-33 Nils Nilsson, vilken uppenbarligen
misstänkts för att ha lämnat tidningen ifrågavarande uppgifter.
Tidningen hade varit i förbindelse med Nilsson och därvid fått en skildring
av hur det tillgått vid förhöret med honom. Willmertz hade suttit vid sitt
bord med tidningsartiklarna framför sig. I eu synnerligen brysk ton hade
han vänt sig till Nilsson och frågat: Känner Nilsson till de här artiklarna?
I fortsättningen hade replikerna fallit på ungefär följande sätt:

»Nilsson: Ja, jag har läst. dem.

Willmertz: Är det ni som har skrivit artiklarna?

Nilsson: Det är bäst att majoren vänder sig till tidningen för att få besked
om den saken.

Willmertz: Ni ska svax-a på vad jag frågar! Har ni skrivit artiklarna? (Nilsson
svarade inte omedelbart.) Svara karl! Och se mig i ögonen förresten!
Det förstår man ju att det är ni som skrivit artiklarna eftersom ni inte
svarar.

Nilsson (som reagerade mot den häftiga ton majoren använde): År det
inte möjligt att använda vanlig umgängeston?

Willmertz: Det är jag som frågar och är förhöi''sledare här och inte ni.
Har ni skrivit artiklarna eller ej? Ja eller nej!

Nilsson: Nej.

Willmertz: Känner ni till att det är förbjudet att lämna uppgifter till tidningen
om militära förhållanden?

Nilsson: Det känner jag verkligen inte till.

Willmertz: Känner ni någon eller har ni någon bekant som är anställd
eller medarbetare i tidningen?

Nilsson (tveksamt): Jag tycker alt vi lämnar den här frågan tills vidare.

Willmertz: Lämna frågan tills vidare!?

Nilsson: Ja, jag anser att vi kan lämna den här frågaix tills vidare och jag
anser att majoren inte ens har i''iitt att ställa den frågan i det här sammanhanget.
»

Detta vore ungefärligen vad som yttrats under första delen av förhöret,
då Willmertz hela tiden använt en hög, brysk ton. Han hade sedan övergått
till förhör om sakfrågorna vilket skett i lugnare ton. Att Willmertz vid
utredningen sökt fastställa ansvaret för att uppgifterna kommit tidningen
tillhanda framginge ytterligare av en sammanfattning av utredningen som
tillställts regementschefen och som en medarbetare i tidningen fått taga
del av. Vid förhören hade endast ett fåtal yttrat någon uppfattning om vem
som skrivit artiklarna eller lämnat uppgifterna till tidningen. Trots detta

184

hette det emellertid i sammanfattningen alt såväl värnpliktiga som civilanställda
ansåge att uppgifterna lämnats tidningen som en hämndeakt mot
vissa personer av en värnpliktig som betecknades som notorisk kverulant.
Tidningens ansvarige utgivare svarade grundlagsenligt för allt som inflöte
i tidningen och det framstode som ytterst viktigt alt denna rätt och skyldighet
icke kringginges genom efterforskning av uppgiftslämnare. Särskilt ifråga
om militära förhållanden vore det av stor betydelse att tidningens meddelare
finge behålla sin anonymitet. Det hade visat sig vara svårare att uppdaga
militära missförhållanden på grund av den rangordning och disciplin som
gjorde alt eu underordnad riskerade att bli trakasserad, utan att detta lagligt
kunde bevisas, om det bleve känt att han offentliggjort uppgifter av för överordnade
misshaglig karaktär. I det anmälda fallet framstode efterforskningarna
av uppgiftslämnare som ännu mer betänkliga eftersom ifrågavarande
uppgifter visat sig vara riktiga. Att regementet sökt utröna vem eller
vilka som lämnat uppgifterna till tidningen måste hos de värnpliktiga och
hos allmänheten ge intryck av att det ansåges oriktigt om inte brottsligt
att offentligt påtala uppenbara missförhållanden. Det syntes vara betydelsefullt
alt 1''å klarlagt att inte vad som helst kunde betecknas som militära hemligheter.

Med anledning av innehållet i denna skrift anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till chefen för armén den 5 februari 1945 om utredning i ärendet.
Den 12 mars 1945 inkom chefen för armén med den begärda utredningen.
Av denna framgår följande.

I skrivelse till chefen för Stockholms luftvärnsregemente anförde Willmertz
bland annat: Den 8 januari 1945 hade Willmertz på regementschefens
uppdrag påbörjat en utredning vid regementet angående de förhållanden
som berörts i ifrågavarande tidningsartiklar. Willmertz hade vid denna
tidpunkt icke hört uppgivas alt någon särskild person utpekats såsom upphovsman
till artiklarna. Någon avsikt att efterlorska tidningens sagesman
hade Willmertz icke haft. Tidningens uppgifter om händelseförloppet under
början av förhöret med Nilsson vore ensidiga och missvisande. Vad som
verkligen förekommit framginge av förhörsprotokollet. Willmertz medgåve
att han under förhöret med Nilsson frågat denne huruvida kanske rent av
han vore upphovsmannen till artiklarna. Denna fråga hade måhända erhållit
en mindre lämplig formulering, eftersom det ju varit uppenbart att
Nilsson som ej vore tidningsman icke kunde ha författat artiklarna. Anledningen
till frågan hade varit att Nilsson dittills under förhörets gång visat
sig ytterst förbehållsam och rent av ovillig att bidraga till utredningen. Willmertz’
tanke hade varit att förhöret kunde förkortas väsentligt, om Willmertz
av Nilsson kunde erhålla ett klart uttalande om hur mycket han kände
till av berörda artiklar. Då Nilsson under förhörets fortsatta gång fortfarande
visat sig direkt ovillig att besvara Willmertz’ frågor och dessutom varit
nonchalant i sitt uppträdande, hade Willmertz kanske ett ögonblick blivit
otålig. Willmertz hade tillhållit Nilsson i sträng ton att giva klara svar på
Willmertz’ framställda frågor samt att iakttaga ett bättre uppträdande. Nu

efteråt insåge Willmerlz att den sålunda givna tillsägelsen lätt kunnat tolkas
så som om Willmertz velat framtvinga ett svar på den strax förut framställda
frågan huruvida Nilsson vore upphovsman till artiklarna. Utöver vad som
förekommit vid förhöret med Nilsson hade Willmertz icke på något sätt
efterforskat vem som lämnat tidningen uppgifterna ifråga. Under utredningens
lopp hade det framkommit att de av tidningen lämnade sakuppgifterna
i stort sett vore rikliga. Tidningens uppgifter att de civilanställda
»försökt köra med de värnpliktiga för att själva lå så lindrigt som möjligt»
hade emellertid blivit vederlagda. Samarbetet mellan dessa båda yrkeskategorier
hade varit gott, med undantag för att vissa kontroverser hade förekommit
emellan förmannen och en civilarbetare å ena sidan samt Nilsson
och en annan värnpliktig å den andra. Rörande dessa kontroverser hade
tidningen påtalat att förmannen rapporterat de värnpliktiga men sedermera
återtagit sin rapport, då de värnpliktiga hotat att rapportera arbetsförhållandena
på verkstaden. Dessa av tidningen påtalade förhållanden hade
Willmertz ansett sig nödsakad alt göra till föremål för utredning. I samband
härmed hade från flera håll utan att vederbörande därom tillfrågats framkommit
antydningar om att man bland personalen vore av den uppfattningen,
att orsaken till artiklarna måste sökas i vad som passerat vid ovannämnda
kontroverser och att artiklarna vore att betrakta som en hämndeakt
från en person, som gjort sig känd för att vara notorisk kverulant.

Enligt protokoll den 8 januari 1945 vid Willmertz’ förhör med Nilsson
uppgav Nilsson, att han kände till innehållet i ifrågavarande tidningsartiklar
men att han icke själv lämnat artiklarna till tidningen. På fråga om Nilsson
talat med någon medarbetare i tidningen om förhållandena inom verkstaden
svarade Nilsson »vi lämna den frågan tillsvidare» samt tilläde att förhörsledaren
icke hade rätt att framställa eu dylik fråga.

Vid senare förhör å regementet uppgav styckjunkaren Sven Svedefell:
Han hade varit närvarande som protokollförare vid Willmertz’ förhör med
Nilsson den 8 januari 1945. Han hade i början av förhöret varit sysselsatt
med att formulera förhörsprotokollets ingresser, varför han ej kunde i detalj
minnas hur frågorna ställts och besvarats, men etter vad han nu trodde sig
minnas hade frågeställningen och frågornas besvarande i stort sett förlöpt
så som tidningen framställt det i skrivelsen till militieombudsmannen. Han
hade en känsla av alt förhörsledaren varit irriterad, men hade detta nog
delvis berott på uppträdandet hos Nilsson. Nilsson hade sålunda vänt sig
med sidan mot förhörsledaren, vilket föranlett denne att uppmana Nilsson
att se på förhörsledaren. Svedefelt hade likaledes en känsla av alt Nilsson i
början av förhöret svarat undvikande och i en del fall icke alls.

Värnpliktige nr 1134-45-41 Slurén berättade vid samma förhör: Han hade
varit närvarande från början och under större delen av förhöret med Nilsson
men hade senare blivit avlöst av ett annat förhörsvittne, kaptenen E. RannnEricson.
Förhörsledaren hade från början lett förhöret i vanlig törhörston.
Under förhörets gång hade han synbarligen blivit irriterad av Nilssons uppträdande
och svar. Sturén trodde sig minnas att händelseförloppet under för -

186

höret i stort sett varit sådant som det relaterats i tidningens anmälan till
militieombudsmannen dock hade Willmertz icke fällt uttrycket »Det förstår
man ju att det är Ni som har skrivit artiklarna eftersom Ni inte svarar».
På Willmertz’ fråga om Nilsson skrivit artiklarna hade Nilsson icke svarat
lörrän protokollföraren något senare uppläst frågan från protokollet, då
Nilsson vänt sig till protokollföraren och sagt ungefär »Ni sätter väl nej
till protokollet».

Kaptenen Ramm-Ericson meddelade: Han hade kallats som förhörsvittne
den 8 januari, förhöret med Nilsson hade redan börjat, då Ramm-Ericson
anlänt. Ramm-Ericson hade ej varit närvarande under den del av förhöret
med Nilsson som gällt lämnande av uppgifter till tidningen utan först när
förhållandena vid verkstaden kommit på tal. Ramm-Ericson hade ej märkt
något anmärkningsvärt beträffande förhörstonen utom att Nilsson möjligen
verkat irriterad och ej särskilt villig att lämna uppgifter angående förhållandena
i verkstaden, detta jämfört med övriga hördas beredvillighet att
lämna begärda uppgifter. Willmertz hade efter förhörets avslutande nämnt,
att Nilsson under den del av förhöret, då Ramm-Ericson ej närvarit, varit
svår att få svar ifrån.

Juridiske assistenten värnpliktige H. Jungert berättade: Han hade tjänstgjort
som protokollförare vid samtliga av Willmertz hållna förhör Inträffande
förhållandena vid regementets serviceverkstad utom vad beträffade
förhöret med Nilsson. Några efterforskningar angående uppgiftslämnare eller
författare till artiklarna i tidningen hade icke förekommit vid de förhör
under vilka Jungert närvarit. Förhörsledaren hade hela tiden varit lugn och
sansad. De hördas karakteristik av tidningens artiklar såsom personlig
hämndeakt hade framkommit vid utredning angående förhållandet mellan
de värnpliktiga och de civila inom verkstaden, alltså icke vid efterforskningar
av artikelförfattare.

Tidningen Arbetaren för den 21 mars 1945 innehöll en i hithörande delar
så lydande artikel:

»Protokollet ’justerades’ efter anmälan till MO.

Major Willmertz vid Lv 3 plumpar till sin sak ännu ytterligare.

Major Willmertz vid Lv 3, som av Arbetaren anmälts till MO för att han
sökt utforska tidningens sagesmän i fråga om de påtalade missförhållandena
vid regementet, har nu avgivit av MO infordrad förklaring. Han bestrider
att han fällt något yttrande om att det är förbjudet att lämna uppgifter
till tidningar om militära förhållanden. Samtidigt bär han företagit en häpnadsväckande
''justering’ av protokollet från det påtalade förhöret, utan att
ha inhämtat yttrande från den värnpliktige som tidigare godkänt och undertecknat
detsamma.

Major Willmertz har lämnat en längre redogörelse för vad som enligt
hans uppfattning förekommit i samband med förhöret. Det intressanta i
hans framställning är framför allt bestridandet av yttrandet att det är förbjudet
att lämna uppgifter till tidningar om militära förhållanden.

187

''Såsom bl. a. gammal pressofficer är jag väl medveten om att det är varje
medborgares rättighet att träda i förbindelse med pressen. Detta gäller således
även för militära personer. Vid min fråga till vpl Nilsson avsåg jag
blott de speciella förhållanden vid Lv 3 serviceverkstad, vilka måste vara
honom välbekanta’, framhåller major Willmertz.

Det förhörsprotokoll som han hade undertecknat från det ifrågavarande
tillfället stämde emellertid inte med den mycket förnuftiga uppfattning om
de medborgerliga rättigheterna, som majoren anför i sitt yttrande. I protokollet
stod nämligen att den värnpliktige icke kände till att det är förbjudet
alt lämna uppgifter till tidningar om militära förhållanden. Denna formulering
hade protokollet när det tillsammans med den övriga utredningen tillställdes
chefen för armén i slutet av januari. Och den formuleringen hade
protokollet när Arbetarens medarbetare den 1 februari läste det på Lv 3:s
regementsexpedition.

MO fick annan version än chefen för armén.

Tydligen har major Willmertz senare (kanske i samband med anmälan
till MO?) kommit underfund med den stora betydelsen av de medborgerliga
rättigheterna att träda i förbindelse med pressen och att protokollets
ordalydelse svär mot denna uppfattning. Han har nämligen sett sig föranlåten
att ''justera’ protokollet. I den ifrågavarande satsen har ordet ''tidningarna’
strukits och efter ändringen heter det att den värnpliktige inte
kände till att det är förbjudet att till obehöriga lämna uppgifter om vissa
militära förhållanden!

Om det var den saken som den värnpliktige inte kände till framgår dock
inte av det ''justerade’ protokollet, eftersom ändringen gjorts sedan det godkänts
och undertecknats av den värnpliktige, som inte blivit tillfrågad om
''justeringen’.

Major Willmertz redogör även för ''justeringen'' i sitt yttrande, så det är
tydligt att han själv inte finner sitt förfaringssätt på minsta sätt anmärkningsvärt.
Kanske anser han att eu värnpliktigs medborgerliga rättigheter
dock inte kan sträcka sig längre än att man kan ändra dennes yttranden
efter behag. Men vad skall regementschefen och chefen för armén säga, som
erhållit en annan version av protokollet?

Det skulle leda till märkliga konsekvenser om militära förhörsledare efter
undertecknandet utan vidare kunde ändra den förhördes yttranden.»

I denna del förekom under utredningen följande.

Willmertz anförde i sin ovannämnda skrivelse till regementschefen: Han bestrede
alt han fällt något yttrande om »alt det är förbjudet att lämna uppgifter
till tidningar om militära förhållanden». Såsom gammal pressofficer vore
Willmertz väl medveten om att det vore varje medborgares rättighet att träda
i förbindelse med pressen. Detta gällde således även för militära personer.
Med sin fråga till Nilsson hade Willmertz blott avsett de speciella förhållandena
vid serviceverkstaden vid regementet, vilka förhållanden måst vara
Nilsson välbekanta. Som stöd för detta påstående kunde W illmerlz framhålla
att han samtidigt hänvisat till Soldatinstruktionen, i vilken det i inom. 157

188

bland annat säges: »Det är förbjudet att avhandla frågor rörande såväl militära
som civila försvarsförberedelser, t. ex. försök med materiel och vapen,
övningar m. m. på sådant sätt att de komma till obehörigas kännedom». På
ifrågavarande verkstad hade i betydande utsträckning funnits sådan materiel
som avsåges i nämnda bestämmelse. Dessutom hade i verkstaden tjänstgjort
viss personal som deltagit i försök med materiel av hemlig natur. Det hade
varit dessa förhållanden Willmertz velat påpeka. Willmertz hade icke till
Nilsson eller någon annan påstått alt tidningens artiklar innehållit sådant,
som ej bort omnämnas. Tidningen borde icke ha varit okunnig om detta förhållande,
enär Willmertz i ett telefonsamtal — troligen den 12 januari —
med en redaktör i tidningen förklarat att han vid förhöret med Nilsson endast
avsett att man borde vara försiktig med yttranden, då det på verkstaden förekom
me eu del saker, som icke borde omnämnas för obehöriga. Willmertz hade
även framhållit alt någon erinran i detta hänseende varken kunde göras eller
hade gjorts mot tidningens uppgifter.

I samma skrivelse yttrade Willmertz i annat sammanhang: Vid slutet av
förhöret med Nilsson hade Willmertz meddelat att protokollföraren skulle
till Nilsson översända koncept till protokollet. Willmertz hade sagt, alt Nilsson
kunde i protokollet göra sådana ändringar och tillägg som han funne
befogade samt att Willmertz så vitt möjligt skulle beakta dessa vid protokollets
justering. I det till Nilsson översända konceptet hade en under förhöret till
Nilsson ställd fråga, om han kände till att det vore förbjudet att lämna uppgifter
till obehöriga om vissa militära förhållanden, kommit att angivas såsom
uppgifter till tidningar om militära förhållanden. Denna att-sats hade rättats
vid protokollets justering.

Protokollet för den 8 januari över förhöret med Nilsson vilket underskrivits
av Nilsson innehöll ursprungligen såsom Nilssons yttrande »att han icke kände
till förbudet alt lämna uppgifter till tidningar rörande militära förhållanden*.
Detta ändrades sedermera av Willmertz genom överstrykningar och
tillägg till »icke kände till förbudet att lämna uppgifter till obehöriga rörande
vissa militära förhållanden». Även efter denna ändring kunde skönjas den
ursprungliga lydelsen av protokollet. I marginalen till protokollet antecknades:
»Ändring gjord vid justering efter det Nilsson underskrivit protokollet.
Hänvisning gjordes till Sold I: A mom 157. V. G. Willmertz.» Datum för ändringen
antecknades icke.

Svedefelt uppgav vid förhör å regementet: Han kunde icke nu påminna sig
hur ifrågavarande yttrande formulerats. Som protokollförare hade han uppläst
protokollet för förhörsledaren och den förhörde med uttrycket »tidningar
rörande militära förhållanden». Vid denna uppläsning hade icke någon av
de närvarande gjort någon erinran.

Sturén yttrade: Han kunde ej påminna sig »hur yttrandet föll». Sedan
Nilsson svarat på Willmertz’ fråga hade Willmertz hänvisat Nilsson att taga
del av viss bestämmelse i soldatinstruktionen.

Ramm-Ericson sade sig icke komma ihåg alt under förhöret med Nilsson
gjorts någon erinran beträffande protokollet.

189

Eller eu redogörelse för utredningen anförde militieombudsmannen i eu
den 15 november 1945 dagtecknad åtalsinstruktion, vilken översändes till chefen
för Stockholms luftvämsregemente, följande.

Tryckfrihetsförordningen stadgar i § 1 inom. 1, alt ej må någon i annan
ordning eller i annat fall än denna lag stadgar kunna för tryckt skrifts innehåll
tilltalas eller straffas. Ansvaret för innehållet i eu tidning åvilar enligt
§ 1 mom. 18 tryckfrihetsförordningen i första hand den som i egenskap av
utgivare har utgivningsbeviset för tidningen. De verkliga författarna till bidrag
som influtit i en tidning äro i överensstämmelse härmed tillförsäkrade rätt
att vara anonyma. Denna anonymitetsrätt har kommit till uttryck i § 1 mom.
15 tryckfrihetsförordningen. Liksom den vilken författat och insänt en
artikel icke får efterspanas och åtalas för denna del av tidningens
innehåll, så torde den som muntligen meddelat något som i tidningen intagits
vara tillförsäkrad detta skydd (se vidare angående detta ämne ämbetsberättelserna
1944 s. 206—232 och 1945 s. 28—30).

Av handlingarna i förevarande ärende framgår att Willmertz erhållit uppdrag
att i anledning av innehållet i ifrågavarande tidningsartiklar verkställa
utredning vid regementet. Till fullgörande av detta uppdrag har Willmertz
hållit förhör med bland andra Nilsson. Under förhöret med Nilsson har Willmertz
tillfrågat Nilsson om denne skrivit artiklarna. Då Nilsson lämnat nekande
svar har Willmertz frågat Nilsson om Nilsson talat med någon medarbetare
i tidningen om förhållandena å verkstaden vid Stockholms luftvämsregemente.
Eventuellt har Willmertz i stället för sistnämnda fråga framställt
fråga om Nilsson kände någon på tidningen eller hade någon bekant som
vore anställd å eller medarbetare i tidningen.

Genom att sålunda efterforska vem som varit tidningens sagesman har Willmertz
handlat i strid mot ovannämnda bestämmelser om ansvarighet för tryckta
skrifters innehåll och om anonymitetsskydd. Willmertz har så mycket
mindre ägt bedriva sådan efterforskning som det icke blivit ifrågasatt att
något åtalbart skulle vara begånget.

Av utredningen framgår vidare, alt Willmertz efter det att Nilsson underskrivit
sin berättelse till förhörsprotokollet den 8 januari 1945 ändrat ett i
det sålunda underskrivna protokollet antecknat yttrande av Nilsson att
denne »icke kände till förbudet att lämna uppgifter till tidningar rörande
militära förhållanden» till alt Nilsson »icke kände till förbudet att lämna
uppgifter till obehöriga rörande vissa militära förhållanden».

Willmertz har uppgivit att protokollet efter ändringen överensstämde med
vad som verkligen yttrats under förhöret. Förhörsvittnena ha berättat att
de icke kunde påminna sig »hur yttrandet föll». Ytterligare utredning i
denna del lärer icke kunna erhållas.

I § 7 tredje stycket militär bestraffningsförordning — vilket författningsrum
torde vara tillämpligt på förevarande fall — stadgas att till protokoll
antecknad redogörelse för avgiven berättelse skall till bestyrkande av redogörelsens
riktighet uppläsas för den, som avgivit berättelsen. Någon föreskrift
om all vederbörande tillika skall bestyrka redogörelsen med sin namn -

190

underskrift synes icke ha meddelats. Det torde emellertid vara vedertagen
praxis att så sker.

Sedan den hörde med sin namnunderskrift vitsordat att hans berättelse
blivit riktigt antecknad i protokollet, måste detta i denna del anses ha erhållit
sin slutliga avfattning. Någon ändring i protokollet får därefter ej ulan
den hördes medgivande vidtagas av förhörsledaren, allra minst sedan denne
själv undertecknat protokollet. Skulle förhörsledaren senare komma till den
uppfattningen att den hördes uppgifter ej blivit riktigt upptagna i protokollet,
bör rättelse lämpligen sökas genom nytt förhör med den hörde över
vilket protokoll föres. Det torde jämväl stå förhörsledaren öppet att genom
tillägg till protokollet framföra sin senare tillkomna uppfattning om vad
den hörde uppgivit, men eu dylik anteckning torde, även om den skulle i
protokollet vitsordas av förhörsvittnet, icke äga obetingat vitsord framför
den förut gjorda av den hörde godkända uppteckningen av hans berättelse.

Willmertz’ åtgärd att efterforska vem som varit tidningens sagesman finner
jag utgöra tjänstefel av så allvarlig beskaffenhet att jag icke kan underlåta
att beivra felet. I övrigt föranleder vad i ärendet förekommit icke
någon vidare åtgärd.

På grund härav uppdrog militieombudsmannen åt vederbörande krigsfiskal
att vid den krigsdomstol, under vilken Willmertz lydde, anhängiggöra
och utföra åtal mot honom för vad han låtit komma sig till last samt därvid
yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

Hc #

Målet hänsköts av chefen för Stockholms luftvämsregemente till regementskrigsrätten
vid regementet. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid krigsrätten
i enlighet med ålalsinstruktionen ansvar å Willmertz för oförstånd
i tjänsten bestående däri, att Willmertz den 8 januari 1945 under tjänstgöring
vid regementet vid förhör rörande förhållandena vid regementets serviceverkstad
med Nilsson i avsikt att utforska vilken person, som skrivit ifrågavarande
tre tidningsartiklar i tidningen Arbetaren, tillfrågat Nilsson vem
som varit tidningens sagesman i berörda hänseende och huruvida Nilsson
själv skrivit artiklarna.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 21 december 1945
och yttrade därvid.

Genom den i målet förebragta utredning och bevisning måste anses ådagalagt,
att Willmertz den 8 januari 1945 vid förhör, som han å tjänstens
vägnar hållit med Nilsson för utredning av vissa i artiklar uti olika nummer
av tidningen Arbetaren berörda förhållanden å regementets serviceverkstad,
tillfrågat Nilsson, huruvida han skrivit de avsedda artiklarna.

Då författare av i tidning införda artiklar och uppgiftslämnare till sådan
artikel tillförsäkrats rätt att vara anonyma, har Willmertz icke ägt att vid

191

förhöret framställa fråga av nyss angiven innebörd, vadan han måste anses
övertygad om att ha härntinnan visat oförstånd vid fullgörande av
tjänsteplikt.

Regementskrigsrätten prövar förty rättvist döma Willmertz jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten till två dagars arrest
utan bevakning.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 9 januari 1946 uppdrog militieombudsmannen
åt ämbetet att överklaga regementskrigsrättens utslag och
därvid yrka, att strängare straff måtte ådömas Willmertz. Militieombudsmannen
anförde härvid följande. Enligt vad Willmertz inför krigsrätten
uppgivit har han känt till att uppgiftslämnare till tidningar äga rätt att vara
anonyma. Trots detta har Willmertz vid förhör för utredning av vissa i tidningsartiklar
berörda förhållanden å Stockholms luftvämsregemente sökt
utforska vem som varit upphovsman till de ifrågavarande tidningsartiklarna.
Vad Willmertz låtit komma sig till last innebär kränkning av en viktig
medborgerlig rättighet, och det av krigsrätten utmätta straffet —- två dagars
arrest utan bevakning — synes alltför ringa.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 14 maj 1946 och fann
därvid ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Tillämpning av strafflagen för krigsmakten å personal tillhörande

sjövärnskåren.

Jämlikt förklaring av Kungl. Maj:t den 17 oktober 1941 organiserades Sveriges
frivilliga motorbåtskår från och med den 1 november 1941 såsom en
sjövämskår enligt reglemente för sjövärnskåren. I nämnda reglemente föreskrives
bland annat följande. Sjövärnskåren, som rekryteras på frivillighetens
väg, ingår i sjöförsvaret. Kåren har till uppgift att vid förstärkt försvarsberedskap
(mobilisering) ävensom eljest, då så finnes lämpligt, ställa särskilt
utbildad personal till krigsmaktens förfogande. Med avseende å sin verksamhet
organiseras kåren på sjövämsflottiljer. Kårens personal består av
aktiva medlemmar samt aspiranter. Aspirantema —- som antagas för utbildning
till aktiva medlemmar — äro att anse såsom medlemmar av sjövärnskåren.
Befälet över sjövärnskåren utövas, under chefen för marinen,
av chefen för sjövärnskåren. Sjövärnsflottilj, som står under befäl av flottiljchef,
upprättas enligt beslut i kommandoväg. Flottiljchef förordnas av
chefen för marinen. Såsom aspirant kan antagas yngling som under antagningsåret
fyller minst 15 år och ej är inskriven såsom värnpliktig. Såsonx
aktiv medlem må bland andra antagas aspirant som undergått fullständig
aspirantutbildning och fullgjort sin första värnpliktstjänstgöring vid flottan
samt värnpliktig som är tilldelad marinen och vilkens krigsplacering vid kåren
anses önskvärd. Sökande till aktivt medlemskap skall avgiva förbindelse beträffande
obligatorisk fredstjänstgöring vid kåren (antagningskontrakt). Det
antal aspiranter som för varje utbildningsår skall antagas bestämmes i kommandoväg.
Aspirant som på ett tillfredsställande sätt undergått fullständig
aspirantutbildning tilldelas såsom värnpliktig flottan. Efter fullgörande
av första värnpliktstjänstgöringen placeras aspirant i regel såsom
aktiv medlem till krigstjänstgöring vid den sjövärnsflottilj han såsom
aspirant tillhört, därest han icke såsom värnpliktig placeras till annan
specialtjänst inom marinen. Aktiv medlem placeras till krigstjänstgöring
vid den sjövärnsflottilj han tillhör. I 14 § i reglementet stadgas:
För krigstjänstgöring avsedd personal ur sjövärnskåren skall till det
antal och på sätt i kommandoväg bestämmes i fredstid utses och utbildas
samt i erforderlig utsträckning jämväl förordnas till vederbörliga tjänstegrader.
Av aktiv medlem fullgöres krigstjänstgöring i enlighet med vederbörande
militära befälhavares bestämmande. Fredstjänstgöring består i

193

obligatorisk tjänstgöring enligt gällande utbildningsföreskrifter samt frivillig
tjänstgöring vid inom flottilj eller kåren eller av militär myndighet särskilt
anordnade övningar, kurser m. m. Då särskilda skäl härtill föreligga må
aktiv medlem (aspirant) av kårchefen befrias från eller av flottiljchef erhålla
uppskov med obligatorisk fredstjänstgöring.

Vidare har genom generalorder den 17 oktober 1941 (nr 577) fastställts
tjänstgöringsföreskrifter för sjövärnskåren. I 9 § härav stadgas bland annat
att aktiv medlem och aspirant, som fullgör tjänstgöring, är krigsman och såsom
sådan lyder under krigslagarna.

Enligt föreskrift i 1 § kungörelsen den 22 januari 1943 angående krigsmaktens
indelning i fred och rikets militärterritoriella indelning omfattar
krigsmakten tre försvarsgrenar: armén, marinen och flygvapnet. Angående
marinen stadgas vidare i samma paragraf att denna försvarsgren består av
vapenslagen flotta och kustartilleri samt att till marinen jämväl hör sjövämskåren.

Krigsmän lyda jämlikt 6 § punkt 1 strafflagen för krigsmakten under
nämnda lag. Till krigsmän hänföras enligt 1 § första stycket punkt 3
strafflagen för krigsmakten värnpliktiga under den tid, de fullgöra dem åliggande
tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, samt då de under färd till
eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl. På grund av stadgandet
i punkt 7 samma stycke hänföras till krigsmän även medlemmar av
frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller föreningar under den tid de
för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. I
sista stycket samma paragraf föreskrives i fråga om dem, som tillhöra hemvärnet
eller eljest tagit anställning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap
av befäl eller manskap, att de, även om de icke på grund av övriga
stadganden i paragrafen äro att anse som krigsmän, skola hänföras till krigsmän
under tid då de fullgöra tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Jämlikt
6 § punkt 3 strafflagen för krigsmakten skall vidare under denna lag
lyda bland andra den, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg
på sjötåg eller är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd
åtföljer mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle
lyda under lagen.

I en till militieombudsmannen den 21 augusti 1945 inkommen skrift anförde
furiren nr 537-21-42 Gunnar Andersson följande: Andersson vore furir
i sjövärnskåren. Sedan Andersson i oktober 1944 avslutat sin beredskapstjänstgöring,
hade Andersson icke varit i aktiv tjänst vid kåren. Däremot
hade Andersson inom aspirantverksamlieten under påföljande vinter samt
under våren 1945 mot en kontant ersättning av nio kronor per gång tjänstgjort
såsom instruktör en kväll i veckan. Andersson hade av chefen för
Västemorrlands sjövämsflottilj, kaptenen Sven Jurell, tillfrågats om han ville
ställa sig till förfogande och frivilligt bliva inkallad till tjänstgöring vid aspi13—K
Sfi! 8. Militieombildsmannens ämbetsberättelse.

194

rantskola å Lungö, som började den 1 juli 1945. Delta hade Andersson med
hänsyn till sin civila anställning icke kunnat åtaga sig. Enär några instruktörer
ej kunnat anskaffas hade Andersson dock sedermera åtagit sig att
under de fridagar som Andersson hade från sitt civila arbete -— omkring två
dagar i veckan -— ställa sig till förfogande som instruktör mot en lön av sju
kronor 50 öre per gång. överenskommelsen härom hade ej blivit skriftligen
avfattad och Andersson hade ej erhållit något besked huruvida Andersson
skulle betrakta sig som inkallad till tjänstgöring. Andersson hade vid
tjänstgöringen varit iförd uniform. Av den avtalade ersättningen per dag
skulle fem kronor utgå av den civila sammanslutningen, sjövärnsföreningen,
och resten erläggas av flottiljen. Andersson hade i enlighet härmed börjat
tjänstgöra som instruktör vid aspirantskolan. Av aspirantledaren, fänriken
Bohman, hade Andersson erhållit tillstånd att den 16 juli 1945 efter tjänstgöringens
slut klockan 1600 av två aspiranter bliva överseglad till fastlandet.
På grund av trassel vid seglens hissande hade de ej varit färdiga att avsegla
förrän klockan 1630. Härvid hade de emellertid blivit återkallade av
Bohman under motivering att aspiran terna skulle äta innan de finge giva
sig i väg. Måltiden hade varit klockan 1700 och fram- och återresan skulle
ha tagit en timme. På fråga av Bohman varför de ej omedelbart avgått hade
Andersson svarat att seglen krånglat. Utan att höja rösten eller på något
vis förgå sig hade Andersson framhållit det konstiga i att det vore så svårt
för Andersson att få båt, trots att det vore överenskommet att Andersson
skulle få disponera en båt morgon och kväll de dagar han tjänstgjorde vid
lägret. Andersson hade även framhållit att detta förefölle så mycket konstigare
som civila kunde få disponera båtar. Bohman hade då svarat mycket
häftigt med hög röst: »Det var fan vad Du blivit stor i käften. Tror Du att
Du är den enda instruktören i hela stan, så man skall måsta krusa Dig va.»
Härpå hade Andersson genmält att han visste att han var den ende instruktör
som då kunde ställa sig till förfogande. Andersson hade därefter fattat
humör och eftersom klockan varit närmare 1700 och Andersson ansett sig
vara ur tjänst hade Andersson förgått sig och bett Bohman fara åt »H-et»
samt sagt honom att Andersson ej ansåge honom vara kompetent till aspirantledare.
Som Bohman i anledning härav rapporterat Andersson, anhöll
Andersson att militieombudsmannen måtte undersöka huruvida Andersson
stode under krigslagarna.

Chefen för sjövärnskåren inkom den 4 september 1945 med yttrande i ärendet
och anförde därvid bland annat: Formell inkallelse av Andersson med
retroaktiv verkan i löneavseende hade av kårchefen kunnat utställas först
den 8 augusti 1945 enär inkallelserna vid sjövärnskåren under fredsförhållanden
ej blivit reglerade förrän genom marinorder av den 28 juli 1945. Då
Andersson ännu ej ådömts något straff anhölle kårchefen att militieombudsmannen
ville yttra sig huruvida Andersson vid sagda tillfälle varit att hänföra
till krigsman eller ej.

Vid kårchefens yttrande var fogad en skrivelse från chefen för Västernorrlands
sjövämsflottilj, vari anfördes följande: Under beredskapstiden hade

195

instruktörer för aspirantskolorna inkallats genom militär myndighets försorg
och inkallelsetiden hade jämlikt marinorder räknats som krigstjänstgöring.
Vid aspirantskolan å Lungö hade år 1944 därför lämplig personal
inkallats genom chefens för Norrlandskustens marindistrikt försorg för att
tjänstgöra som instruktörer. Sedan den förstärkta försvarsberedskapen med
utgången av juni månad 1945 upphört hade personal för instruktörstjänst
icke kunnat erhållas genom militär försorg utan hade instruktörer endast
kunnat erhållas genom frivillig fredsinkallelse. Flottiljchefen hade innan
aspirantskolan börjat organiseras tillskrivit vissa officerare, underofficerare
och underbefäl vid sjövämskåren med förfrågan om de frivilligt kunde ställa
sig till förfogande för sommarens aspirantskola men hade erhållit till svar
att de av olika skäl voro förhindrade. Skolan hade i detta läge satts i gång
med fänriken Bohman som aspirantledare och en f. d. aspirant med fullständig
aspirantutbildning som instruktör. Vidare hade en värnpliktig underofficer
av andra graden kommenderats till skolan som uppbördsman och
instruktör. Anderssons påstående att han talat med flottiljchefen om att
ställa sig till förfogande som instruktör på fridagar vore ej med sanningen
överensstämmande. Andersson hade talat med ställföreträdande flottiljchefen
om att vara instruktör till ett pris av tio kronor per dag. Denna ersättning
hade ställföreträdande flottiljchefen prutat ned till sju kronor 50 öre om
dagen, varav fem kronor skulle betalas av sjövärnsföreningen och två kronor
50 öre av statsmedel. Att Andersson under tjänstgöringen skulle betrakta
sig som inkallad ansågs vara självklart då han annars ej kunde erhålla fredslönen
om två kronor 50 öre om dagen jämlikt kungörelse den 30 juni 1942
med provisoriska bestämmelser angående avlöning åt värnpliktiga in. m.
(nr 527) med däri genom kungörelse den 30 juni 1944 (nr 498) beslutade
ändringar.

I skrivelse den 5 november 1945 till chefen för marinen anhöll militieombudsmannen
om yttrande i frågan huruvida med hänsyn till organisationsoch
tjänstgöringsförhållanden samt anställningsformer aktiva medlemmar
och aspiranter i sjövämskåren under tjänstgöring vore att anse såsom krigsmän
enligt 1 § sista stycket strafflagen för krigsmakten eller enligt 1 §
första stycket punkt 7 nämnda lag, eller om de eventuellt endast på grund
av 6 § punkt 3 samma lag skulle anses lyda under lagen.

Chefen för marinen anförde i skrivelse den 23 november 1945: Vid tillkomsten
genom lag den 14 juni 1940 av sista stycket i 1 § strafflagen för
krigsmakten hade sjövämskåren såsom sådan ännu icke blivit organiserad
utan motsvarades av Sveriges frivilliga motorbåtskår. Härav följde alt sjövärnskåren
icke kunnat särskilt nämnas i nämnda lag. Avsikten med omorganisationen
av den frivilliga motorbåtskåren hade bland annat varit att
härigenom knyta kårens medlemmar fastare till sjöförsvaret, vilket framginge
av bestämmelsen i 1 § i reglementet för sjövämskåren, vari stadgades
att sjövämskåren, som rekryterades på frivillighetens viig, inginge i sjöförsvaret.
I de genom generalorder fastställda tjänstgöringsföreskrifterna för
sjövämskåren föreskreves att akliv medlem och aspirant som fullgjorde

196

tjänstgöring vore krigsmän och såsom sådana lydde under krigslagarna. Den
lagliga bakgrunden till vad sålunda i kommandoväg föreskrivits torde ha
varit uttrycket i 1 § sista stycket strafflagen för krigsmakten »eller eljest
tagit anställning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller
manskap, även om de icke på grund av ovan givna stadganden äro att anse
såsom krigsmän». Detta syntes bland annat bestyrkt av departementschefens
yttrande i proposition nr 301: 1940 s. 5, jämfört med första lagutskottets
utlåtande nr 55: 1940 s. 5. Det i reglementet för sjövärnskåren använda
uttrycket »antagning» av aktiva medlemmar och aspiranter torde i här använd
betydelse vara synonymt med »anställning». I inskrivningsförordningens
169 och 170 §§ användes nämligen ordet anställning även för personal
som i fredstid förordnats till befäl i sjövärnskåren. Vidare hade Kungl. Maj:t
i reglementet för sjövärnskåren fastställt att fredstjänstgöring bestode i obligatorisk
tjänstgöring enligt gällande utbildningsföreskrifter samt frivillig
tjänstgöring vid inom flottilj eller kåren eller av militär myndighet särskilt
anordnade övningar, kurser m. in. Även denna bestämmelse syntes chefen
för marinen styrka ovannämnda antagande angående arten av medlemmarnas
ställning i anställnings- och tjänstgöringshänseende. I detta sammanhang
kunde framhållas, alt ordet »antagning» jämväl förekomme i kungörelsen
den 31 maj 1940 om hemvärnets organisation och uppgifter m. m. beträffande
hemvärnsmännen och reservhemvärnsmännen. På grund av här framlagda
synpunkter syntes aktiva medlemmar och aspiranter vid sjövämskåren
med hänsyn till organisations- och tjänstgöringsförhållanden samt anställningsformer
vara att hänföra till krigsmän enligt 1 § sista stycket strafflagen
för krigsmakten vid fullgörande av varje slag av tjänstgöring vid krigsmakten,
antingen det skedde såsom frivillig tjänstgöring vid sjövärnsflottilj
eller efter inkallelse genom militär myndighet.

Militieombudsmannen anhöll vidare genom skrivelse till chefen för försvarsstaben
om yttrande i ärendet, varvid militieombudsmannen framhöll afl
detta med hänsyn till den förevarande frågans principiella intresse jämväl
borde avse förhållandena efter ikraftträdandet den 1 november 1945 av
Tjänstereglemente för krigsmakten.

Chefen för försvarsstaben anförde i yttrande av den 14 januari 1946:
Sjövärnskårens aktiva medlemmar vore antingen värnpliktiga eller krigsfrivilliga.
Under tjänstgöring vid krigsmakten vore de krigsmän, de värnpliktiga
medlemmarna enligt 1 § första stycket punkt 3 och de krigsfrivilliga
medlemmarna enligt 1 § sista stycket strafflagen för krigsmakten.
Aspiranterna vid sjövärnskåren vore icke registrerade vid krigsmakten, upp
bil re icke lön från försvarsväsendet och deras utbildning ägde, i varje fall
normalt, icke rum vid militära förband. De vore icke avsedda att så länge
de vore aspiranter tagas i anspråk för krigstjänstgöring. De kunde därför
icke räknas såsom frivilliga tillhörande krigsmakten. I stället borde de anses
såsom medlemmar av en frivillig för rikets försvar avsedd kår eller förening.
Endast om de undantagsvis skulle tjänstgöra vid mobiliserad avdelning
av krigsmakten torde de följaktligen enligt 1 § första stycket punkt 7

197

strafflagen för krigsmakten vara att hänföra till krigsmän. Föreskriften i
tjänstgöringsföreskriftema för sjövämskåren att aspirant, som fullgjorde
tjänstgöring, vore krigsman och lydde under krigslagarna, syntes tillämplig
endast i de fall den överensstämde med strafflagens för krigsmakten ovannämnda
bestämmelse. Enligt Tjänstereglemente för krigsmakten mom. 101
hänfördes aspirantema såsom medlemmar av frivillig för rikets försvar avsedd
kår eller förening under tjänstgöring vid krigsmakten till civil personal.
Om de före ikraftträdandet av tjänslereglementet under sådan tjänstgöring
bort hänföras till militär eller civil personal, syntes oklart. Det rikligaste
torde dock ha varit att även tidigare hänföra dem till civil personal.
Andersson, vilken vore aktiv medlem av sjövämskåren, hade, utan att vid
liden för den i handlingarna omförmälda händelsen ha inkallats till tjänstgöring,
efter muntlig överenskommelse med befäl rid vederbörlig flottilj
fullgjort viss tillfällig tjänst vid ett av flottiljen anordnat utbildningsläger
för aspiranter. Den tjänstgöring Andersson fullgjort syntes varken med hänsyn
till det sätt, på vilket tjänstgöringen kommit till stånd, eller med hänsyn
till den utbildningskurs, vid vilken tjänstgöringen fullgjorts, kunna anses
såsom sådan tjänstgöring, som avsåges i 1 § första stycket punkt 3 strafflagen
för krigsmakten. Att Andersson sedermera för avlöningsförhållandenas
ordnande inkallats retroaktivt samt att han under tjänstgöringen burit uniform
syntes utan betydelse i ifrågavarande hänseende. Med hänsyn till det
anförda hade Andersson enligt chefens för försvarsstaben mening icke lytt
under strafflagen för krigsmakten vid det i ärendet aktuella tillfället.

Militieombudsmannen meddelade i skrivelse den 19 januari 1946 till Andersson
att militieombudsmannen, med hänsyn till den tveksamhet som syntes
kunna råda angående frågan i vad mån medlemmar av sjövämskåren
vore underkastade ansvar enligt strafflagen för krigsmakten, funne målet
lämpligen böra hänvisas till prövning av krigsdomstol, samt alt militieombudsmannen
icke företoge vidare åtgärd i ärendet. Vid skrivelsen var fogat
avskrifter av ovannämnda yttranden från flottiljchefen, chefen för sjövämskåren,
chefen för marinen och chefen för försvarsstaben.

Sedan chefen för sjövämskåren av militieombudsmannen underrättats om
vad sålunda förekommit i ärendet, hänsköts målet mot Andersson av chefen
för Norrlandskustens marindistrikt till Särskilda krigsrätten i Härnösand.

Vederbörande krigsfiskal uttalade vid krigsrätten att Andersson på de
grunder som anförts av chefen för marinen varit att anse som krigsman vid
ifrågavarande tillfälle samt yrkade ansvar å Andersson jämlikt 82 § första
stycket strafflagen för krigsmakten för förolämpning av överordnad krigsman.
Bohman instämde i åtalet.

Andersson anhöll under åberopande av det utav chefen för försvarsstaben
i saken avgivna yttrandet, alt krigsrätten måtte avskriva målet från vidare
handläggning.

Andersson uppgav att han före den ifrågavarande händelsen tjänstgjort
som instmktör endast tre dagar samt att han därefter ej fått tjänstgöra vidare.
Han medgåve alt han vid tillfället uppträtt olämpligt.

198

Krigsfiskalen anförde: Enligt uppgift av vederbörande inobiliseringschef
hade Anderssons ifrågavarande tjänstgöring icke blivit riktigt antecknad i
stamkortet. Anderssons tjänstgöring om sammanlagt tre dagar hade sålunda
icke, såsom i stamkortet antecknats, skett i en följd utan med vissa uppehåll.
Någon skriftlig inkallelseorder till Andersson hade icke utfärdats.

Vid krigsrätten företeddes avskrift av skrivelse den 8 augusti 1945 till
flottiljchefen från chefen för sjövärnskåren, innefattande bemyndigande för
flottiljchefen att jämlikt 14 § i reglementet för sjövärnskåren för tid under
vilken aspirantskolan å Lungö påginge fredsinkalla Bohman och Andersson.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 1 mars 1946 och anförde därvid
följande.

Enär Andersson, som är värnpliktig vid flottan och aktiv medlem i sjövämskåren,
icke, såvitt visats, vid ifrågavarande tillfälle fullgjorde tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten,

samt Andersson följaktligen ej var att anse såsom krigsman,
alltså och då Andersson ej heller på annan grund lydde under strafflagen
för krigsmakten eller var underkastad straff efter densamma,

finner krigsrätten den mot Andersson förda talan icke kunna upptagas till
prövning.

Från detta utslag, som innefattade krigsdomaren Km Karlssons, tillförordnade
auditören Falks och flaggjunkaren Olofssons samstämmiga mening,
var kaptenen Walles skiljaktig och yttrade:

»Enär Andersson, som är värnpliktig vid flottan och aktiv medlem i sjövärnskåren,
måste anses ha varit inkallad till tjänstgöring vid Västernorrlands
sjövärnsflottilj vid ifrågavarande tillfälle den 16 juli 1945,
samt Andersson följaktligen var att anse såsom krigsman,
alltså och då jämväl Bohman var krigsman vid nämnda tillfälle, samt den
mot Andersson förda talan avser gärning, som är straffbar enligt strafflagen
för krigsmakten,

finner jag berörda talan vara av beskaffenhet att skola prövas av krigsdomstol; och

enär av utredningen framgår, att Andersson vid omförmälda tillfälle
den 16 juli 1945 förolämpat Bohman, som var Andersson överordnad, med
vanvördiga yttranden i och för hans tjänst,

men omständigheterna därvid få anses synnerligen mildrande,
prövar jag rättvist döma Andersson, jämlikt 82 § första stycket ovannämnda
lag, att undergå vaktarrest i fem dagar.»

Krigsfiskalen anförde i krigshovrätten besvär över utslaget.

Krig shovrätten meddelade utslag på besvären den 13 augusti 1946 och anförde
därvid.

Enär Andersson vid tiden för den ifrågavarande händelsen icke varit inkallad
till tjänstgöring såsom medlem av sjövärnskåren utan hans verksamhet
som instruktör vid nämnda tid uteslutande grundat sig på hans muntliga utfästelse
till vederbörande befäl vid Vasternorrlands sjövärnsflottilj att i den
mån hans civila befattning sådant medgåve biträda med utbildning av aspiranter,

199

samt nämnda utfästelse icke innebär att Andersson därigenom blivit tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten i uti g 1 strafflagen för krigsmakten åsyftad
mening,

alltså och då Andersson följaktligen vid tiden för åtalade händelsen icke
varit att anse såsom krigsman,

samt Andersson icke heller på annan grund lydde under strafflagen för
krigsmakten eller var underkastad straff efter densamma,

varder överklagade utslaget av krigshovrätten fastställt.

Till utveckling av sin ståndpunkt angående sjövärnskårens och dess personals
rättsliga ställning anförde t. f. krigshovrättsrådet von Sydow.

»Jämlikt kungörelse den 22 januari 1943 angående krigsmaktens indelning
i fred och rikets militärterritoriella indelning ingår sjövärnskåren, som rekryteras
på frivillighetens väg, i krigsmakten.

Kårens personal består av aktiva medlemmar samt aspiranter. De aktiva
medlemmarna äro antingen värnpliktiga eller krigsfrivilliga. Varje aktiv
medlem är skyldig teckna anställningskontrakt, enligt vilket han bland annat
förbinder sig till obligatorisk fredstjänstgöring. Därutöver består fredstjänstgöring
av frivillig tjänstgöring vid övningar, kurser med mera, vilka
särskilt anordnas inom flottilj eller kåren eller av militär myndighet. Värnpliktig,
vilken i egenskap av medlem i kåren och efter inkallelse fullgör
honom åliggande tjänstgöringsskyldighet, oavsett densamma är obligatorisk
eller frivilligt åtagen, är jämlikt 1 § första stycket punkt 3 strafflagen för
krigsmakten att anse såsom krigsman. Jämväl de frivilliga aktiva medlemmarna
äro under tid då de fullgöra sådan tjänstgöring att hänföra till krigsman,
de senare dock jämlikt 1 § sista stycket samma lag.

Till aspiranter vid kåren kunna antagas allenast ynglingar, som under antagningsåret
fylla minst 15 år och ej äro inskrivna såsom värnpliktiga. De
äro icke avsedda att så länge de äro aspiranter tagas i anspråk för krigstjänstgöring.
Vid antagning teckna de icke något anställningskontrakt utan
erhålla allenast ett bevis av vederbörande flottiljchef att de antagits, sasom
aspiranter vid kåren. De kunna därför icke anses ha tagit anställning vid
krigsmakten såsom frivilliga. I stället böra de anses såsom medlemmar av en
frivillig för rikets försvar avsedd kår eller förening. Allenast om de tjänstgöra
vid mobiliserad avdelning av krigsmakten äro de följaktligen jämlikt
1 § första stycket punkt 7 nämnda lag att hänföra till krigsmän.

Oavsett vad sålunda anförts om aspiranterna måste ifrågavarande av sjövärnskåren
anordnade utbildningskurs för aspiranter anses ingå i krigsmakten.
»

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

2. Angående krigsdomstols behörighet.

Vid eu av militieombudsmannen den 4 februari 194(5 förrättad inspektion
av fjärde militärbefälsstaben antecknades vid granskning av Särskilda krigsrättens
i Stockholm protokoll bland annat följande.

Krigsrätten hade den (5 mars 1943 jämlikt 132 § strafflagen för krigsmak
ten samt 25 kap. 17 8 allmänna strafflagen dömt ingenjören Lars Erik Ing -

200

valdson lör det denne sasom anställd vid arméförvaltningens tygdepartements
kontrollkontor under tjänstgöring vid Sandvikens Jernverks Aktiebolag
gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse att till kronan utgiva 20
dagsböter, varje dagsbot bestämd till fem kronor, samt förpliktat Ingvaldson
att i skadestånd till kronan utgiva 127 kronor. I beslutet hade krigsdomaren
E. Ploman deltagit såsom krigsdomare, varjämte vice krigsdomaren A. Wirgin
tjänstgjort såsom auditör.

Militieombudsmannen begärde upplysning angående å vilka omständigheter
krigsrätten grundade sin uppfattning att Ingvaldson för vad han låtit komma
sig till last vore underkastad straff enligt strafflagen för krigsmakten
eller, om så icke vore fallet, varå krigsrätten grundade sin behörighet att till
prövning upptaga ifrågavarande mål.

_1 ett av Ploman och Wirgin undertecknat yttrande anfördes följande:
Krigsrätten hade icke ansett Ingvaldson vara underkastad straff enligt strafflagen
för krigsmakten. Däremot hade krigsrätten i överensstämmelse med
en av dåvarande t. f. ombudsmannen hos arméförvaltningen uttalad mening
funnit, att Ingvaldson på grund av sin anställning vid arméförvaltningens
tygdepai tements kontrollkontor varit att anse såsom tjänsteman, tjänstgörande
vid mobiliserat förband och salunda vid krigsmakten. Med hänsyn därtill
hade krigsrätten ansett målet jämlikt 39 § 1 mom. 2) militära rättegångslagen
tillhöra krigsdomstols prövning.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 24 september 1946 till Ploman
följande:

Enligt 6 § strafflagen för krigsmakten lyder under denna lag, bland andra,
envar som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning av krigsmakten,
ändå att han icke eljest skulle lyda under lagen. Vidare gäller enligt 132 §
samma lag att där någon, som utan att vara krigsman lyder under lagen,
beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sin
tjänstebefattning och ej i strafflagen för krigsmakten eller annan lag särskilt
ansvar är satt å förseelsen utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen, den felaktige må beläggas med disciplinstraff så framt
förseelsen var ringa och ej innefattade fel i domare- eller prästämbetet eller
vad därmed har gemenskap eller i annat för vars utövning insikt i särskild
\ etenskap erfordras. Till krigsdomstols handläggning höra enligt huvudregeln
i 39 § 1 mom. 1) militära rättegångslagen åtal mot dem, som lyda under
strafflagen för krigsmakten eller eljest äro underkastade straff efter samma
lag för brott som i nämnda lag omförmäles såsom straffbart, vare sig straffet
finnes utsatt där eller i sådant avseende hänvisning är gjord till allmän
lag. Jämlikt 39 § 1 mom. 2) militära rättegångslagen skall vidare vid Itrigsdomstol
ske atal för fel och förbrytelse i ämbete eller tjänst vid krigsmakten
jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen för krigsmakten
eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart.

I nder förutsättning att arméförvaltningens tygdepartements kontrollkon -

201

tor kunnat anses tillhöra krigsmakten (se Svedelius-Geijerstams kommentar
till strafflagen för krigsmakten s. 26 och Svennegård i Svensk Juristtidning
1943 s. 708 ff; jämför kungörelsen den 22 januari 1943, nr 33, angående
krigsmaktens indelning i fred och rikets militärterritoriella indelning) samt
vid ifrågavarande tillfälle varit mobiliserat har Ingvaldson såsom tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad avdelning av krigsmakten jämlikt 6 § strafflagen
för krigsmakten varit underkastad straff efter 132 § samma lag och målet
har på grund av stadgandet i 39 § 1 mom. 1) militära rättegångslagen hört
till krigsdomstol. Därest åter kontrollkontoret väl ansetts tillhöra krigsmakten
men icke kunnat anses som mobiliserad avdelning därav, bär Ingvaldson
icke varit underkastad straff enligt strafflagen för krigsmakten, och 132 §
har icke varit tillämplig. Ingvaldsons brott skulle i sådant fall ha varit att
bedöma endast enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, och åtalet skulle
jämlikt 39 § 1 mom. 2) militära rättegångslagen ha anhängiggjorts vid
krigsdomstol.

Jag har härigenom velat delgiva Eder min uppfattning rörande förevarande
spörsmål och anmodas Ni att giva auditören Wirgin del av denna
skrivelse.

II.

Stationskrigsrätlen vid Stockholms örlogsstation dömde genom utslag
ilen 11 maj 1945 en å örlogsvarvet i Stockholm anställd arbetare, Tore
Pettersson, som under en vid örlogsstationen den 11 februari 1945 anordnad
luftskyddsövning trots gällande förbud mot rökning inom örlogsvarvets
område anträffats rökande invid torpeddepartementets skyddsrum inom
varvet, att jämlikt 132 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 25
kap. 17 § allmänna strafflagen för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt
undergå vaktarrest i tre dagar. I nämnda beslut deltog krigsdomai-en
E. Ploman samt vice krigsdomaren E. Ilildebrand, kaptenen Berggren och
flaggstyrmannen Holmström.

Som Petterssons befattning vid örlogsvarvet icke torde vara sådan som
avsåges i 25 kap. 22 § allmänna strafflagen samt 132 § strafflagen för
krigsmakten och 25 kap. 17 § allmänna strafflagen vid sådant förhållande
icke syntes vara i förevarande fall tillämpliga, anmodade militieombudsrnannen
— under hänvisning till Nytt juridiskt arkiv avd. I 1942 s. 356 —
krigsrättens ledamöter att inkomma med yttrande i ärendet.

I en av Ploman jämte övriga ledamöter i krigsrätten undertecknad skrivelse
anfördes följande: Krigsrättens ledamöter hade icke förbisett ifrågavarande
spörsmål men hade av följande skäl kommit till det slut utslaget
utvisade. Vid stationskrigsrätlen ställdes varvsarbetaren Carl Fredrik Åslund
under åtal för det han den 3 maj 1944 vid utpasserande från örlogsvarvet
gjort sig skyldig till förolämpning mot eu vid porten till Liljevalchsbron
såsom bro vaktsbefälhavare tjänstgörande furir. Sedan krigsrätten genom
utslag den 12 juli 1944 dömt Åslund, jämlikt 94 § strafflagen för krigsmakten
och 16 kap. 11 § allmänna strafflagen, för förolämpning mot krigs -

202

man i och för dennes tjänst att hållas i vaktarrest sex dygn, anförde Åslund
besvär över utslaget hos krigshovrätten, därvid han i första hand yrkade,
att krigsrättens utslag måtte undanröjas, enär krigsrätten icke varit behörig
att upptaga målet till prövning. Genom utslag den 9 januari 1945 fann
krigshovrätten, enär Åslund vore anställd vid mobiliserad avdelning av
krigsmakten och förty jämlikt 6 § 3 mom. strafflagen för krigsmakten lydde
under samma lag, målet höra till krigsdomstols prövning samt fann ej
skäl göra ändring i krigsrättens utslag. Av Åslund gjord underdånig ansökning
om tillstånd att fullfölja talan mot krigshovrär.tens utslag fann Kungl.
Maj:t genom utslag den 2 maj 1945 ej skäl bifalla (Nytt juridiskt arkiv avd.
I 1945 not. B 404). — Som Pettersson vid tiden för begående av den åtalade
förseelsen var anställd vid mobiliserad avdelning av krigsmakten och sålunda
lydde under strafflagen för krigsmakten, hörde målet mot honom till
krigsdomstols prövning. Beträffande frågan huruvida Petterssons befattning
vid örlogsvarvet skulle anses vara sådan, som avses i 25 kap. 22 §
allmänna strafflagen, hade krigsrättens ledamöter om än med tvekan ansett
densamma böra anses vara av dylik beskaffenhet och sålunda ansett
honom kunna dömas jämlikt de i utslaget åberopade lagrummen. De hade
därvid även tagit viss hänsyn till den omständigheten, att Pettersson eljest
icke skulle kunnat ådömas straff för den begångna förseelsen, något som
de funnit icke vara riktigt. Krigsrättens ledamöter ansåge sig jämväl böra påpeka
att i det rättsfall, vartill inilitieombudsmannen hänvisat, underdomstolarna
och en ledamot av högsta domstolen biträtt den ståndpunkt, vartill
krigsrätten kommit.

Efter en redogörelse för ärendet anförde inilitieombudsmannen i skrivelse
den 24 september 1946 till Ploman.

Av det i skrivelsen åberopade målet angående Åslund framgår att denne
såsom anställd vid mobiliserad avdelning av krigsmakten lydde under strafflagen
för krigsmakten. Detta är emellertid icke i och för sig tillräckligt för
att det mål som är i fråga skall tillhöra krigsdomstols prövning. Härför
fordras som framgår av 39 § 1 mom. 1) militära rättegångslagen i regel även
att det brott som är i fråga i strafflagen för krigsmakten omförmäles såsom
straffbart, vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant avseende
hänvisning göres till allmän lag. Som det brott -- förolämpning mot krigsman
i och för dennes tjänst — vartill Åslund gjort sig skyldig i 94 § strafflagen
för krigsmakten omförmäles såsom straffbart, har detta mål i enlighet
härmed ansetts höra till krigsrätt.

Vad beträffar målet mot Pettersson ligger saken i sistnämnda hänseende
annorlunda till. Pettersson har väl i likhet med Åslund varit underkastad straff
enligt strafflagen för krigsmakten. Det är emellertid icke klart att Petterssons
förfarande att överträda gällande förbud mot rökning inom örlogsvar -vets område kan medföra straff enligt strafflagen för krigsmakten. Det lagrum
som torde kunna komma i fråga synes vara 99 § nämnda lag. Därest

203

omständigheterna icke äro sådana att sistnämnda lagrum varit tillämpligt
uppställer sig spörsmålet om möjligheten att beträffande Pettersson tilllämpa
132 § strafflagen för krigsmakten. Som nämnda lagrum i fråga om
straffet hänvisar till 25 kap. 17 § allmänna strafflagen kan detsamma äga
tillämpning å Pettersson allenast under förutsättning att Pettersson kunnat
anses vid örlogsvarvet inneha sådan befattning som omförmäles i 25 kap.
22 § sistnämnda lag. Krigsrätten har, i strid mot det resultat vartill högsta
domstolen i det av mig åberopade rättsfallet kommit, om än med tvekan,
ansett Petterssons befattning vara av sådan karaktär. Krigsrättens ledamöter
säga sig därvid även ha tagit viss hänsyn till den omständigheten, att
Pettersson eljest icke skulle kunnat ådömas straff för den begångna »förseelsen»,
något som de funnit icke vara riktigt. Det kan emellertid enligt min
mening icke anses stå i god överensstämmelse med de grundläggande principer,
som gälla för straffrättsskipningen här i landet, att dylika hänsyn få
öva inverkan när det gäller att bedöma, huruvida ett visst förfarande är enligt
gällande lag straffbart eller ej.

Jag har härigenom velat meddela Eder min uppfattning rörande förevarande
spörsmål och anmodas Ni att giva krigsrättens övriga ledamöter del
av denna skrivelse.

3. Avfattningen av krigsrätts fullföljdshänvisning avseende icke häktad.

Vid en av militieombudsmannen den 2 och 3 maj 1946 förrättad inspektion
av Älvsborgs regemente antecknades vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll bland annat följande.

Löjtnanten E. P. F. Ehrborg dömdes den 16 januari 1946 för vållande
till mindre kroppsskada samt försummelse vid fullgörande av tjänsteplikt
att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning två dagar.

Av krigsrätten hade i målet meddelats en så lydande besvärshänvisning:

»Talan mot detta utslag fullföljes genom besvär till Kungl. Krigshovrätten,
postadress Stockholm, sist å tjugonde dagen härefter, vilka besvär
skola antingen ingivas eller inlämnas eller ock dit i betalt brev med allmänna
posten insändas: och skall ändringssökande i fullföljdsinlagan tydligt
angiva det beslut, mot vilket talan föres, ävensom uppgiva sin postadress;
dock vare det klagande tillåtet att inom samma tid och på samma sätt avlämna
sina besvär till Chefen för Kungl. Älvsborgs regemente.»

Civila ledamöter i krigsrätten voro krigsdomaren A. Swartling och auditören
E. Hedlund.

Följande anmärktes.

Enligt 65 § militära rättegångslagen skola besvär över utslag eller beslut,
som meddelats av regementskrigsrätt, till krigsöverdomstolen ingivas före
klockan tolv å tjugonde dagen från den dag då utslaget eller beslutet gavs;
dock vare klaganden tillåtet att inom nämnda tid avlämna sina besvär till
don befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens sammankallande. Järn -

204

likt lag den 22 juni 1944 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols
handläggning insända handlingar med posten in. in. må inlaga eller
annan handling, som skall ingivas till domstol eller domare, inlämnas genom
hud eller insändas med posten i betalt brev. Handling, som inlämnats genom
bud eller inkommit med posten, skall anses ingiven å dag då den inkommit
till mottagaren och vad som är stadgat därom att handling skall
ingivas inom visst klockslag å dag skall icke äga tillämpning i fråga om
handling som avses i lagen.

Den meddelade besvärshänvisningen är icke fullt tydlig. Sålunda kan
avfattningen av densamma giva anledning till den missuppfattningen, att
besvärsinlagan kan av den klagande inlämnas till postbefordran å tjugonde
dagen från den dag då utslaget meddelats. Så kan dock givetvis endast ske
under förutsättning att försändelsen samma dag framkommer till mottagaren.

Tillika anmärktes att enligt cirkulär den 22 juni 1944 fullföljdshänvisning
som avser beslut av krigsdomstol skall innehålla uppgift om postadressen
till den befälhavare, som är behörig mottaga besvärshandling.

Swartling medgav i infordrat yttrande, att den i protokollet meddelade besvärshänvisningen
varit ofullständig och icke fullt tydlig, samt meddelade
att en fullständig och tydlig besvärshänvisning numera lämnades.

Vid Swartlings yttrande var fogad en av Hedlund avgiven förklaring, vari
anfördes följande: Den anmärkta formuleringen av besvärshänvisningen,
för vilken Hedlund närmast vore ansvarig, hade av honom använts sedan den
1 juli 1944 utan att något missförstånd uppstått beträffande tiden för besvärens
insändande till krigshovrätten i de fall, då besvär anförts. Hedlund
kunde meddela, att mot ifrågavarande utslag hade Ehrborg i rätt tid anfört
besvär till krigshovrätten. Med hänsyn till militieombudsmannens anmärkning
finge Hedlund emellertid meddela, att han numera använde följande
formulering för besvärshänvisning, då fråga vore om icke häktad
person: »Talan mot detta utslag fullföljes i Kungl. Krigshovrätten, adress
Stockholm, genom besvär, vilka skola ingivas eller med posten i betalt brev
insändas till Kungl. Krigshovrätten. Klagande bör i besvären tydligt angiva
det utslag, mot vilket talan föres, ävensom uppgiva sin postadress. Besvären
skola vara Kungl. Krigshovrätten tillhanda sist å tjugonde dagen härefter
eller, om denna dag är helgdag, å nästpåföljande helgfria dag före tjänstetidens
slut, dock vare det klagande tillåtet att inom samma tid och på samma
sätt avlämna sina besvär till Chefen för Kungl. Älvsborgs regemente,
postadress Borås.» — Genom förbiseende hade i förevarande fall befälhavarens
postadress kommit att bortfalla, vilken Hedlund annars alltid regelmässigt
brukade utsätta.

Militieombudsmannen, som genom beslut den 22 augusti 1946 lät bero
vid i ärendet avgiven förklaring och utlovad rättelse, meddelade i skrivelse
till Swartling, alt fullföljdshänvisning för icke häktad torde ha erhållit en
lämplig avfattning genom följande vid ett flertal krigsrätter begagnade formulär.

205

»Talan mot detta utslag fullföljes i Kungl. Krigshovrätten, Stockholm,
genom besvär, vilka skola ingivas eller med posten i betalt brev insändas

till Krigshovrätten eller chefen för — — — regemente, adress--—.

Klaganden bör i besvären tydligt angiva det utslag mot vilket talan föres
ävensom uppgiva sin postadress. Besvären skola vara Krigshovrätten eller

regementschefen till handa sist den--------före tjänstetidens

slut.»

4. Angående översändande för verkställighet av domsbesked och utslag

rörande häktad.

Vid en av militieombudsinannen den 22 september 1943 förrättad inspektion
av Roslagens flygflottilj anmärktes vid granskning av liggaren över
nöjdförklaringar följande: Värnpliktige furiren nr 550-4-37 Karl Georg Bengt
Krook, som den 19 december 1941 dömts till fängelse i två månader, hade
samma dag erinrats om rätten till nöjdförklaring men först den 23 december
tillfrågats om han ville avgiva nöjdförklaring och sistnämnda dag avgivit
sådan förklaring. Av å flottiljen tillgängliga handlingar inhämtades, att utslaget
meddelats av fältkrigsrätten vid kustflottan samt att bevis enligt 2 §
lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt
genom icke lagakraftägande utslag, ankommit till chefen för kustflottan den
21 december 1941 och till flottiljexpeditionen den 23 i samma månad.

Chefen för flottiljens depå, översten Herman Sundin, anförde i ett den
27 oktober 1943 till militieombudsmannen inkommet yttrande: Krook som
tillhört ett beredskapsförband hade den 13 december 1941 häktats samt samma
dag intagits i depåns häkte. Den 19 december 1941 hade Krook för rannsakning
vid fältkrigsrätten uttagits ur häktet. Efter rannsakningens avslutande
hade Krook samma dag återförts till och ånyo insatts i häktet. Först
när vederbörligt utslag den 23 december 1941 kommit Sundin tillhanda hade
Krook kunnat lämnas tillfälle att avgiva nöjdförklaring. Anledningen till
den försenade nöjdförklaringen vore att söka däri att det beredskapsförband
som Krook tillhört lytt under såväl chefen för kustflottan som depåchefen.

I ett den 21 december 1943 dagtecknat yttrande anförde fältkrigsdomaren
B. Kjerrman bland annat följande: Då vid fältkrigsrätten vid kustflottan
handlagts mål angående häktad person, hade Kjerrman städse efter avkunnande
av utslag i målet till befälhavaren för den patrull, som inställt den
häktade inför krigsrätten, överlämnat bevis, innefattande fullständigt besked
om utslagets innehåll. Ehuru avsevärd tid förflutit sedan ifrågavarande mål
handlagts inför fältkrigsrätten, hade Kjerrman likväl gott minne av målet
på grund av de säregna förhållanden, som varit förknippade med ifrågavarande
rymningsbrott och vilka föranlett tillämpning av 48 § strafflagen för
krigsmakten. Kjerrman hade ett bestämt minne av att han jämväl i detta fall
liksom tidigare till vederbörande patrullbefälhavare överlämnat bevis om

206

utslagets innehåll. 1 varje fall funnes ingen anledning antaga, att Kjerrman
just i detta mål avvikit från ett regelmässigt förfarande, helst i utslaget meddelats
föreskrift om att Krook skulle kvarbliva i häkte till dess utslaget
vunnit laga kraft eller krigshovrätten annorlunda förordnade. Anledningen
till att bevis om utslaget icke ankommit till chefen för kustflottan förrän den
21 december 1941 kunde Kjerrman däremot icke angiva med säkerhet, men
han hölle för mest sannolikt, att beviset av honom expedierats först den 20
december 1941 till följd därav att fältkrigsrättens sammanträde den 19 december
slutat först vid tämligen sen timme, vilket synnerligen ofta varit
fallet under fältkrigsrättens verksamhet.

Chefen för kustflottan, konteramiralen Y. Ekstrand, förklarade att han
icke hade anledning ifrågasätta annat än att det beträffande besked om
utslagets innehåll tillgått som av Kjerrman uppgivits samt upplyste att det
bevis, som den 21 december 1941 ankommit till chefen för kustflottan och
som avsett begäran om straffverkställighet, samma dag avsänts till depåchefen.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 21 januari 1946 till Kjerrman följande.

Angående verkställighet av krigsdomstols utslag varigenom någon dömts
till ansvar stadgas i 82 § militära rättegångslagen, att om den dömde är
häktad och förvaras i militärhäkte utslaget skall befordras till verkställighet
av den befälhavare som har uppsikt över häktet. Annat krigsdomstols utslag,
varigenom någon dömts till ansvar, skall enligt samma paragraf befordras till
verkställighet av »vederbörande befälhavare», varmed avses befälhavaren för
den avdelning av krigsmakten, som den tilltalade tillhör, eller om han ej
tillhör någon avdelning av krigsmakten den befälhavare som föranstaltat om
sammankallande av krigsrätt i målet.

I 61 § militära rättegångslagen heter det:

»Den ledamot i rätten, som har att föra protokollet, skall uppsätta rättens
beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna, expediera detsamma.

Sedan slutligt utslag avkunnats rörande någon, som tillhör krigsmakten,
skall ett exemplar därav ofördröjligen tillsändas den tilltalades befälhavare.

I mål angående häktad ävensom i mål, däri någon, som icke hålles häktad,
dömts till frihetsstraff, skola angående tiden för översändande av krigsrättens
utslag de bestämmelser tillämpas, som gälla rörande utslag meddelade av
underrätt i stad. I mål angående häktad skall ett exemplar av utslaget alltid
översändas till den befälhavare, som har uppsikt över häktet eller, då den
tilltalade förvaras i allmänt häkte, till häktets föreståndare.»

Enligt 37 § i samma lag föres protokoll i fältkrigsrätt av rättens civile
ledamot.

207

Underrätts utslag i mål angående häktad skola jämlikt § 20‘ förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen senast inom sex dagar efter
avkunnandet avsändas till föreståndaren för häktet. I nämnda paragraf stadgas
vidare: »Har någon, som hålles häktad, blivit av underrätt dömd till
straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest, och är ej straffdomen
villkorlig eller målet vad den dömde rörer underställt högre rätts prövning,
skall, där ej utslaget avsändes till vederbörande myndighet samma dag det
avkunnas, genast till den myndighet översändas sådant bevis, som omförmäles
i 2 § av lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av
straff, ådömt genom icke lagakraftägande utslag.»

Enligt sistnämnda lag2 skall där den, som blivit dömd till straffarbete på
viss tid eller till fängelse eller arrest, i den ordning samma lag bestämmer,
förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen,
straffet genast gå i verkställighet (1 §). Vill någon, som hålles häktad,
avgiva sådan förklaring skall det, om den dömde hålles i militärhäkte, i vittnens
närvaro ske inför den befälhavare, som över häktet har uppsikt. Förklaringen
må ej gälla, där ej vid tiden för dess avgivande utslaget eller rättens
eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen och den utgång i övrigt,
målet såvitt den dömde rörer genom utslaget erhållit, kommit nämnde befälhavare
till handa samt den dömde före den dag, då förklaringen avgives, och
efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnades, inom fängelset
haft betänketid under två dagar i följd (2 §).

Vissa närmare föreskrifter angående tillämpningen av lagen den 26 mars
1909 har givits i kungörelsen den 30 december 1922 (nr 620).3 Här föreskrives
bland annat att myndighet, som äger mottaga nöjdförklaring, skall
dels så skyndsamt omständigheterna det medgiva erinra den dömde, därest
han är häktad, om hans rätt att avgiva nöjdförklaring samt om vad för
sådan förklarings avgivande är att iakttaga, dels ock därefter å den dag, evad
det är helgdag eller ej, då giltig nöjdförklaring först kan avgivas, efterhöra,
huruvida han är villig att undergå den ådömda bestraffningen.

Angående under vilken befälhavares uppsikt militärhäkte står stadgas i
§11 andra stycket militär bestraffningsförordning följande: Militärhäkte vid
regemente, kår eller annat truppförband eller skola står under uppsikt av
befälhavaren för truppförbandet eller skolan, fästnings eller garnisons häkte
under uppsikt av kommendanten eller platsbefälhavaren, stations häkte under
uppsikt av stationsbefälhavaren, fartygs häkte under uppsikt av fartygschefen
samt häkte vid annan avdelning av krigsmakten under uppsikt av avdelningens
befälhavare.

Av ovan refererade förfatlningsföreskrifter framgår att utslag angående

1 Från och med den 1 Juli 1946 ersatt av nya bestämmelser; se kungörelsen den 21 juni 1916
om översändande av domar i vissa brottmål in. m. (nr 298).

! Denna lag är numera upphävd; se lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. m. (nr 872).

3 Se numera lagen den 21 december 1945 (nr 872) samt kungörelsen den 21 juni 1946 angående
straffdoms befordran till verkställighet (nr 300,.

208

häktad som förvaras i militärhäkte skall för verkställande av straffet inom
sex dagar avsändas till den befälhavare som har uppsikt över häktet. Där
icke utslaget avsändes samma dag det avkunnas, skall genast till samme befälhavare
översändas sådant bevis, som omförmäles i 2 § lagen den 26 mars
1900 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke lagakraftägande
utslag (domsbesked). Utslag rörande den som tillhör krigsmakten
skall därjämte ofördröjligen tillsändas den tilltalades befälhavare.

Angående expediering av utslag rörande tilltalad, som tillhör krigsmakten
och icke har att i häkte avbida straffverkställigheten, gäller följande. Härden
tilltalade ådömts frihetsstraff skall utslag inom sex dagar avsändas till den
tilltalades befälhavare. Där den tilltalade icke dömts till frihetsstraff, skall
ett exemplar av utslaget ofördröjligen tillsändas samme befälhavare.

I de fall, där den tilltalade icke tillhör krigsmakten, eller icke någon varit
i målet tilltalad, skall krigsrättens slutliga beslut ofördröjligen tillställas den
befälhavare, som föranstaltat om rättens sammankallande.

Att föreskrifterna om avsändande av domsbesked »genast» innebär skyldighet
för vederbörande att redan samma dag utslaget meddelats expediera
dylikt besked är uppenbart. Angående den närmare innebörden av den för
vissa fall givna föreskriften att utslag skall expedieras »ofördröjligen» synes
viss tvekan kunna uppkomma. Uttrycket förekom redan i 1868 års förordning
om krigsdomstolar och rättegången därstädes. I 36 § nämnda förordning
föreskrevs sålunda, att sedan slutligt utslag avkunnats ett exemplar därav
skulle ofördröjligen tillsändas den tilltalades befälhavare. I fråga om
expedierande av allmän underrätts utslag i mål angående häktad stadgades
i ursprungliga lydelsen av § 20 expeditionslösenförordningen att sådant
utslag skulle av domaren på landet senast inom sex dagar och av rätten i
stad senast inom fyra dagar efter avkunnandet avsändas, om den häktade
förvarades å länsfängelset till Konungens befallningshavande, men om han
funnes å annat kronohäkte till tillsvningsmannen eller föreståndaren vid
häktet. I anledning av tillkomsten av lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet
i vissa fall av straff, ådömt genom icke lagakraftägande utslag,
vidtogs samma år vissa ändringar i § 20 expeditionslösenförordningen. Vad
förut stadgats om den tid inom vilken underrätts utslag angående häktad
skulle expedieras skulle gälla även sådan domstols utslag, varigenom någon
som icke hålles häktad blivit dömd till frihetsstraff. I samband härmed infördes
jämväl i nämnda paragraf det stadgande om översändande av domsbesked
som alltjämt är gällande.

De olägenheter, som voro förbundna därmed att i fråga om expedierandet
av krigsdomstols utslag angående häktade icke funnes någon annan uttrycklig
bestämmelse än den, som upptagits i 36 § 1868 års förordning om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, påtalades av justitieombudsmannen i
en framställning den 30 september 1909 till Kungl. Maj:t (justitieombudsmannens
ämbetsberättelse 1910 s. 235 f.). Justitieombudsmannen anförde därvid,
efter att ha refererat innehållet i nämnda paragraf samt 20 § expeditionslösenförordningen,
följande: Ehuru utslag av häktad som dömts av allmän

209

domstol måste expedieras för verkställighet senast inom respektive fyra och
sex dagar, och ehuru det naturligtvis är minst lika angeläget att utslag angående
häktad som dömts av krigsrätt snarast möjligt befordras till verkställighet,
har i olika fall inträffat, att utslag angående sådan häktad av
auditören avsänts till den häktades befälhavare först mer än sex dagar efter
avkunnandet. På grund av den tänjbara avfattningen av nämnda stadgande i
36 § i 1868 års förordning, vilket stadgande jämväl avser häktade, och då med
hänsyn till de föreliggande omständigheterna vederbörande auditör icke kunnat
anses ha gjort sig skyldig till obehörigt dröjsmål med utslagets expedierande,
hade någon åtgärd mot honom icke kunnat av justitieombudsmannen
vidtagas.

Angående denna fråga anförde departementschefen i 1914 års proposition
till ny strafflag för krigsmakten m. m. (nr 57 s. 206), efter en redogörelse
för justitieombudsmannens framställning samt den år 1909 företagna ändringen
i expeditionslösenförordningen, följande: Då det syntes vara lämpligt,
att vad anginge tiden för översändande av utslag samma regler komme att
gälla i fråga om krigsrätts utslag som beträffande utslag meddelat av allmän
domstol, föresloges att såväl i mål angående häktad som i mål däri någon
som icke hölles häktad blivit dömd till frihetsstraff, varmed då förstodes jämväl
arreststraff, de bestämmelser skulle i ifrågavarande avseende gälla som
i särskild författning funnes stadgade rörande utslag som meddelats av allmän
domstol i stad, med vilken ju krigsrätt närmast vore att likställa. Vad
departementschefen sålunda hemställt bifölls av riksdagen (61 § sista stycket
militära rättegångslagen).

Ikraftträdandet av nya vattenlagen föranledde år 1919 vissa ändringar i
expeditionslösenförordningen. I detta sammanhang borttogs ur § 20 i förordningen
den särskilda expeditionstiden av fyra dagar för utslag av underrätt
i stad. Sådant utslag skulle därefter — i likhet med utslag av underrätt å landet
—■ avsändas senast inom sex dagar efter avkunnandet. Expeditionstiden
för krigsdomstols utslag i mål angående häktad ävensom i mål, däri någon
som icke hålles häktad dömts till frihetsstraff, blev härigenom förlängd från
fyra till sex dagar. Den verkställda ändringen torde sammanhänga därmed
att, sedan föreskrift år 1909 införts om översändande omedelbart av domsbesked,
det icke varit motiverat att bibehålla skilda expeditionstider för utslag
från häradsrätt och från rådhusrätt.

Vad beträffar förevarande fall har Ni uppgivit att Ni hade ett bestämt
minne av alt Ni i detta fall liksom tidigare till den patrullbefälhavare som inställt
Krook vid rätten överlämnat bevis om utslagets innehåll samt att Nii.
hölle för sannolikt att det till chefen för kustflottan avsända beviset expedierats
först den 20 december 1941, enär fältkrigsrättens sammanträde den 19
december slutat först vid tämligen sen timme. De av depåchefen lämnade
uppgifterna synas tyda på att något till vederbörande patrullbefälhavare överlämnat
bevis om utslagets innehåll icke kommit depåchefen tillhanda. Det
torde icke låta sig göra alt numera närmare utreda huru det härmed förhåller
sig.

14—408078. M il itic ombud smannens ämbetsbcriittclse.

210

Det möter givetvis icke något hinder att omedelbart vid rätten till vederbörande
patrullbefälhavare överlämna det bevis angående utslagets innehåll,
som är avsett för den befälhavare som har uppsikt över det häkte, dit den
tilltalade efter rannsakningen föres. Beviset bör emellertid i dylikt fall vara
ställt till sistnämnde befälhavare, och åt patrullbefälhavaren bör uttryckligen
uppdragas att till vederbörande överlämna detsamma. Att på sådant sätt
överbringa beviset om utslagets innehåll eller, där utslaget omedelbart färdigställes,
utslaget till den befälhavares kännedom som har uppsikt över häktet
synes mig vara synnerligen ändamålsenligt och stå väl i överensstämmelse
med gällande författningar. Upplysning angående till vilket häkte den tilltalade
efter rannsakningen kommer att föras torde, i de fall där den tilltalade
redan före rannsakningen varit häktad, kunna lämnas av patrullbefälhavaren.
Det för upptagande av nöjdförklaring och för straffverkställighet avsedda
domsbeskedet och utslaget bör —- där den tilltalade i häkte avbidar verkställigheten
— direkt (eller på sätt ovan nämnts genom vederbörande patrullbefälhavare)
tillställas den befälhavare, under vars uppsikt det militärhäkte
står där den dömde förvaras. Dylik handling bör sålunda för undvikande
av dröjsmål ej tillställas vederbörande genom annan (högre) befälhavare
(se ämbetsberättelsen 1945 s. 30 ff.).

Jag företager icke vidare åtgärd i ärendet.

II.

Vid en av militieombudsmannen den 28 augusti 1945 förrättad inspektion
av Norrbottens regemente antecknades vid granskning av nöjdförklaringsliggaren
bland annat följande.

Värnpliktiga nr 357-74-33 Eriksson och nr 455-73-38 Weström, vilka genom
utslag den 3 februari 1941 av fältkrigsrätten vid regementet för rymning
dömts att vardera hållas i fängelse en månad samt förklarats genast
skola tagas i häkte, hade enligt anteckning i liggaren samma dag erinrats
om rätten till nöjdförklaring men först den 7 februari 1941 tillfrågats om
de ville avgiva nöjdförklaring samt samma dag förklarat sig nöjda. I liggaren
hade anmärkts att utslag i målen inkommit från fältkrigsrättens civile
ledamot den 7 februari 1941 klockan 1315.

I infordrad förklaring anförde den civile ledamoten av fältkrigsrätten, advokaten
Hilding Gagge: Eriksson och Weström hade genom utslag den
3 februari 1941 dömts att vardera hållas i fängelse en månad. Enligt 2 § i
lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådörnt
genom icke laga kraft ägande utslag, vore nöjdförklaring ej gällande, där
ej den dömde före den dag, då förklaringen avgåves, och efter den dag, då
utslaget för honom vid rätten avkunnades, inom fängelse haft betänketid
under två dagar i följd. I sina ifrågakomna utslag den 3 februari 1941 hade
fältkrigsrätten beträffande envar förklarat, att han skulle genast i häkte
tagas. Under förutsättning att krigsrättens häktningsförordnande verkställts
omedelbart, hade nöjdförklaring i dessa fall icke kunnat avgivas förrän den

211

6 februari 1941. Enligt ett hos Gagge ännu förvarat diarium över hithörande
ärenden hade utslaget expedierats från honom till regementschefen den 6
februari 1941. Därest Gagge vid hemkomsten från Boden den 4 samma februari
mot förmodan och vanligheten ej omedelbart skulle ha expedierat
domsbesked, kunde man med säkerhet utgå ifrån att utslaget av honom expedierats
express den 6 februari med tåglägenhet i så god tid, att utslaget
bort hinna komma regementschefen tillhanda under dagens lopp. Med
den kännedom Gagge ägt om nödvändigheten att expediera antingen utslag
eller domsbesked beträffande häktad i så god tid att nöjdförklaring kunnat
avgivas i vederbörlig ordning, måste Gagge alltså förutsätta, att han expedierat
antingen domsbesked till regementschefen den 4 februari eller också
utslag, som bort kunna vara denne tillhanda under loppet av den 6 februari.
Originalprotokollen där jämväl, såvitt Gagge efter så många år kunde minnas,
anteckning i marginalen brukat ske om expeditionsåtgärder och dylikt,
hade emellertid expedierats till regementschefen 1941 och vore alltså icke
för Gagge tillgängliga. Möjligen kunde någon anteckning å dem ytterligare
verifiera Gagges uppgifter.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till regementschefen anhållit om
upplysning, huruvida till denne inkommit sådant bevis, som omförmäles i
2 § lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag (domsbesked), meddelade regementschefen
följande: Från år 1941 arkiverade handlingar hade genomgåtts,
varvid, förutom utslagen i ifrågavarande mål -—- vilka enligt å depåexpeditionen
förda anteckningar inkommit dit den 7 februari 1941 klockan 1315 —
endast påträffats utdrag ur en skrivelse av den 6 februari 1941 från Gagge
till regementschefen, vari meddelats att Eriksson och Weström för rymning
dömts till fängelse i en månad »enligt transumt av utslag, som översändes
för verkställighet». Denna skrivelse hade enligt diariet ankommit till
depåexpeditionen den 7 februari 1941. Huruvida särskilt domsbesked av
Gagge avlämnats kunde sålunda icke uppgivas. Det kunde endast konstateras
att dylikt icke funnes vare sig diariefört eller bland de i februari 1941 inkomna
handlingarna.

Vid granskning av den hos krigshovrätten förvarade konceptdomboken
framgick, att i brädden av fältkrigsrättens ifrågavarande protokoll icke verkställts
anteckning om expediering till regementschefen av domsbesked eller
annat dylikt meddelande, varemot antecknats att den 6 februari 1941 till
regementschefen expedierats transumt av protokollen i målen.

Enligt inhämtade upplysningar har Weström numera avlidit. Eriksson
liar av militieombudsmannen beretts tillfälle alt yttra sig i ärendet men ej
låtit sig avhöra.

I skrivelse den 1 mars 1946 till Gagge anförde militieombudsmannen —
efter att först ha lämnat en redogörelse för ärendet samt för vissa föreskrifter
i 37, 61 och 82 §§ militära rättegångslagen, § 20 förordningen den 7 de -

212

cember 1883 angående expeditionslösen, lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag,
ävensom kungörelsen den 30 december 1922 med närmare föreskrifter
angående tillämpningen av samma lag (se s. 206—207 ovan) — vidare följande.

Av de refererade författningsföreskrifterna framgår, att utslag angående
häktad som förvaras i militärhäkte skall för verkställande av straffet inom
sex dagar avsändas till den befälhavare, som har uppsikt över häktet. Där
icke utslaget avsändes samma dag det avkunnas, skall genast till samme befälhavare
översändas domsbesked. Utslag rörande den som tillhör krigsmakten
skall därjämte ofördröjligen tillsändas den tilltalades befälhavare. Att
föreskriften om avsändande av domsbesked »genast» innebär skyldighet för
vederbörande att redan samma dag utslaget meddelats expediera dylikt besked
är uppenbart.

Föreskriften i expeditionslösenförordningen om expedierande av domsbesked
gäller enligt ordalagen för det fall att den dömde vid utslagets meddelande
»hålles» häktad. Det måste emellertid anses ligga i sakens natur att
detsamma skall gälla där den tilltalade, som vid utslagets avkunnande är vid
rätten personligen tillstädes, enligt utslaget genast skall tagas i häkte. Någon
svårighet för vederbörande expeditionshavande att erhålla kännedom om till
vilket häkte den tilltalade föres torde ej föreligga i dylikt fall. I någon mån
tveksamt huru härutinnan skall förfaras synes det vara, där den dömde vid
utslagets avkunnande är på fri fot och icke kan omedelbart häktas. Därest
den dömde vid tillfället befinner sig i militärtjänst och häktningsbeslutet skall
verkställas genom militär myndighet synes domsbeskedet kunna, för vidare
befordran till den befälhavare som har uppsikt över vederbörande militärhäkte
eller — i förekommande fall —- föreståndaren för det allmänna häkte
vari den dömde intages, samtidigt med underrättelse om häktningsbeslutet
överlämnas till den dömdes befälhavare. Att sådan underrättelse bör tillställas
vederbörande omedelbart eller i vart fall samma dag är uppenbart (jämför
militieombudsmannens ämbetsberättelse 1946 s. 19). Befinner sig den
dömde icke vid tillfället i militärtjänst, synes motsvarande förfarande kunna''
tillämpas i samband med den underrättelse om häktningsbeslutet, som för
verkställighet härutinnan tillställes vederbörande civila myndighet.

Såvitt av den verkställda utredningen framgår har något domsbesked ej
inkommit till depåexpeditionen. Huruvida något dylikt besked av Eder expedierats
torde icke kunna numera utredas. Det synes emellertid mest troligt
att så ej skett. Av Eder förklaring framgår att, därest domsbesked av
Eder insänts till depåexpeditionen, detta ej skett förrän dagen efter utslagets
meddelande. Ni har sålunda i varje fall förfarit felaktigt. Det är givetvis
synnerligen angeläget att för undvikande av onödigt frihetsberövande
gällande bestämmelser å förevarande område noggrant iakttagas. Med hänsyn
till omständigheterna finner jag mig emellertid kunna underlåta vidare
åtgärd och låter bero vid den erinran till Eder som innefattas i det anförda.

213

5. Promemoria med vissa anvisningar angående vad militär befälhavare
har att iakttaga beträffande häktad person in. m.

För att underlätta tillämpningen av gällande bestämmelser om militär befälhavares
åligganden beträffande häktad person har i juni månad 1946 å
militieombudsmansexpeditionen utarbetats och i stencil till vederbörande
militära befälhavare utsänts en promemoria härom. Denna var av följande
lydelse.

»PM

med vissa anvisningar angående vad militär befälhavare har att iakttaga
beträffande häktad person m. m.

1. Militärhäkte.

Varje ram, tält eller annat dylikt utrymme kan vid krigsmakten användas
som militärhäkte för verkställande av vaktarrest, skärpt arrest eller
sträng arrest eller för förvaring av häktad eller i förvarsarrest eller annat
förvar under bevakning intagen person.

Militärhäkte vid regemente, kår, fartyg etc. står under uppsikt av befälhavaren
för truppförbandet, fartyget etc.

Är den, som har militärhäkte under sin uppsikt, förhindrad att själv
fullgöra därmed förenade åligganden, äger han uppdraga åt underlydande
befälhavare av minst kaptens grad att tillfälligt utöva uppsikten över häktet.
Med hänsyn bland annat till bestämmelserna angående nöjdförklaring
(se punkt 9 nedan) är angeläget att vid förhinder för vederbörande befälhavare
sådant uppdrag meddelas. Vid överlämnande av befäl över förbandet
behöver något särskilt dylikt uppdrag givetvis ej lämnas.

(§ 11 militär bestraffningsförordning. Jämför MO:s ämbetsberättelse 1945:
30; 1946: 243.)

2. Förutsättningen för häktning.

Häktning får endast företagas i vissa dels i promulgationsförordningen till
allmänna strafflagen (19 § punkterna 5—7) och dels i militära rättegångslagen
(§§ 92 och 93) angivna fall.

Häktning skall enligt promulgationsförordningen till allmänna strafflagen
ske

1. där å brottet efter lag icke kan följa ringare straff än straffarbete i
två år.

Häktning må vidare enligt samma förordning ske i följande fall:

2. Å brottet kan efter lag följa straffarbete, och det kan skäligen befaras
att den misstänkte avviker.

3. Å brottet kan efter lag följa straffarbete, och det kan skäligen befaras
att den misstänkte genom undanröjande av bevis eller egendom hindrar
sakens tillbörliga utredning.

4. Å brottet kan efter lag följa straffarbete, och den misstänkte saknar stadigt
hemvist eller yrke.

5. Å brottet kan efter lag följa fängelse; den misstänkte saknar stadigt
hemvist, och det förekommer emot honom skälig anledning att han avviker.

6. 19 § 7 punkten promulgationsförordningen till allmänna strafflagen (avser
okänd person).

Enligt militära rättegångslagen skall häktning ske i följande fall:

7. Officer eller underofficer begått rymningsbrott eller gjort sig skyldig till

. olovligt undanhållande under sådana omständigheter, att han bör straffas
såsom rymmare.

8. Vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, vilken är tjänstgöringsskyldig
vid avdelning av krigsmakten, som för annat ändamål än
övning ställes eller är ställd på krigsfot, begått rymningsbrott eller gjort
sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter, att
han bör straffas såsom rymmare.

9. Någon av manskapet, som är tjänstgöringsskyldig vid avdelning som
i punkt 8 ovan angives, begått rymningsbrott eller gjort sig skyldig till
olovligt undanhållande under sådana omständigheter, att han bör straffas
såsom rymmare.

Häktning må vidare enligt militära rättegångslagen ske

10. där någon av manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort sig skyldig
till olovligt undanhållande under sådana omständigheter, att han
bör straffas såsom rymmare.

3. Införpassning av häktad.

Häktad skall utan dröjsmål föras till militärhäkte, där sådant finnes, och
eljest till allmänt häkte (19 § 14 punkten promulgationsförordningen till
allmänna strafflagen och 95 § andra stycket militära rättegångslagen; jämför
dock andra meningen förstnämnda lagrum). 4 * * *

4. Häktning sanmälan.

Sedan någon häktats för brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, skall den,

som beslutat om häktningen, därom ofördröjligen göra anmälan hos ordföranden
i vederbörande krigsrätt. (Formulär till häktningsanmälan har såsom
bilaga fogats vid denna promemoria.)

Häktningsanmälan skall innehålla vissa upplysningar angående den häktade,
nämligen uppgift om hans ålder och om beskaffenheten av det brott
för vilket han blivit häktad ävensom upplysning, huruvida han erkänt gärningen
och huruvida han förut blivit dömd till fängelse eller straffarbete.
Kan ej ofördröjligen vinnas tillförlitlig upplysning i fråga om ådömd bestraffning,
skall i anmälan upptagas vad den häktade därom själv uppgivit.
Ifrågavarande uppgifter skola lämnas med hänsyn till eventuell förundersökning
(villkorlig dom, tvångsuppfostran eller längre frihetsstraff).

215

Anmälan får ej uppskjutas i avvaktan på färdigställande av förhörsprotokoll
eller anskaffande av utdrag av straffregister utan bör såvitt möjligt
avsändas samma dag häktningen skett. Skulle med hänsyn till de uppgifter
som skola lämnas i anmälan så ej kunna ske, bör anmälan översändas snarast
och helst dagen efter häktningen. Utdrag av straffregister och förhörsprotokoll,
som ej kunna bifogas anmälan, böra översändas separat så snart
ske kan.

Erinras må i detta sammanhang att ej i varje fall där häktning skett åtal
skall äga rum vid krigsdomstol. Sålunda kan häktning ifrågakomma för sådant
rymningsbrott, som må bestraffas i disciplinär ordning. Avser vederbörande
befälhavare i sådant fall att själv bestraffa den häktade, skall uppenbarligen
anmälan till krigsrättens ordförande ej göras. Om befälhavare,
som ursprungligen avsett att själv bestraffa den häktade, efter auditörens
hörande eller eljest finner sig böra hänskjuta saken till krigsrätt, bör han
givetvis ofördröjligen insända häktningsanmälan till krigsdomaren.

(1 § lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med
häktad samt § 9 andra stycket militär bestraffningsförordning. Jämför MO:s
ämbetsberättelse 1943:151; 1944:237.)

5. Disciplinmål rörande häktad.

I disciplinmål bör bestraffningsbeslut angående häktad givetvis meddelas
fortast möjligt. Att dröja därmed mer än en vecka lärer icke böra förekomma.
(Har häktning skett till exempel den 1 juni bör bestraffningsbeslutet
meddelas senast den 8 juni.)

6. Biträde åt häktad.

Att häktads befälhavare i vissa fall efter anmälan av den häktade har att
hos länsstyrelse eller civil ledamot i fältkrigsrätt göra framställning om förordnande
av biträde för förberedande och utförande av den häktades talan
framgår av 80 § militära rättegångslagen (jämför MO:s ämbetsberättelse
1946:223).

7. Delgivning av utslag.

När utslag angående häktad inkommit till den befälhavare, som har uppsikt
över häktet, skall denne genast bevisligen giva den häktade del därav.
Vad nu sagts gäller ock sådant bevis om målets utgång som omförmäles under
punkt 9 nedan, där dylikt bevis översänts. (4 och 13 §§ kungörelsen den
21 juni 1946 angående översändande av domar i vissa brottmål in. m.) 8

8. Besvär av häktad.

Häktad, som vill anföra besvär över krigsdomstols utslag, äger — om
han förvaras i militärhäkte — att intill besvärstidens utgång avlämna sina
besvär till den befälhavare, som har uppsikt över häktet. Motsvarande gäller
vissa andra inlagor till högre rätt. Huru med besvären eller inlagan skall
förfaras, se vidare 65, 67, 76 och 77 §§ militära rättegångslagen. A besvärs -

216

skriften eller inlagan skall tecknas bevis om dagen för dess ingivande. Befälhavare
skall tillse, att häktad, som vill anföra besvär eller avgiva inlaga eller
ock göra ansökan om nåd, därvid ej må sakna nödigt biträde. (102 och 81 §§
militära rättegångslagen.)

Erinras må att besvär och inlaga som nu nämnts även må insändas med
posten (se lagen den 22 juni 1944 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra
domstols handläggning insända handlingar med posten m. m.).

9. Nöjd förklaring? av häktad.

Nöjdförklaring kan före fullföljdstidens utgång avgivas av den som dömts
att undergå straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering.
Den dömde skall härvid förklara, att han avstår från talan mot domen,
såvitt angår honom ådömt ansvar, och medgiver att straffet eller
skyddsåtgärden må verkställas.

Beträffande avgivande av nöjdförklaring gäller, att den befälhavare, som
har uppsikt över häktet, skall sedan utslaget meddelats så snart ske kan
låta erinra den dömde om hans rätt att avgiva nöjdförklaring samt om vad
för sådan förklarings avgivande är att iakttaga. Sådan erinran bör om möjligt
göras samma dag utslaget meddelats och senast dagen därpå. Vidare
åligger befälhavaren att därefter å den dag, evad det är söckendag eller helgdag
(sålunda till exempel även juldagen, långfredagen o.s. v.), då giltig nöjdförklaring
först kan avgivas (se därom nästa stycke), låta efterhöra, huruvida
den dömde vill avgiva sådan förklaring.

Nöjdförklaring skall i vittnes (numera erfordras endast ett vittne) närvaro
ske inför den befälhavare, som har uppsikt över häktet. Nöjdförklaring kan
(numera) avse allenast den ansvarspåföljd som ådömts, men däremot icke
skadestånd eller annan privaträttslig påföljd av brottet. För att nöjdförklaring
skall gälla fordras, dels att vid tiden för dess avgivande utslaget eller
bevis om målets utgång, såvitt den dömde rörer (och varav i förekommande
fall framgår jämväl den dömde ålagd ersättningsskyldighet), kommit befälhavaren
till handa, dels ock att den dömde haft betänketid till andra dagen
efter den, då utslaget för honom vid rätten avkunnades eller blev honom
annorledes delgivet. Om till exempel utslaget avkunnats den 1 juni, kan
nöjdförklaring avgivas tidigast den 3 juni. Betänketiden behöver icke (som
tidigare varit fallet) tillbringas i ett och samma häkte. Överföres före nöjdförklaringen
den dömde till annat häkte, ankommer det på vederbörande
myndighet vid detta häkte att upptaga nöjdförklaring, varför sistnämnda
myndighet lämpligen bör upplysas om att nöjdförklaring ej tidigare lämnats.

Tillfälle skall såvitt möjligt beredas den dömde att under betänketiden
samråda med sin försvarare.

Det må erinras om att befälhavare, därest han själv är förhindrad fullgöra
ovan angivna åligganden med avseende å nöjdförklaring, skall tillse att behörig
ställföreträdare finnes, som kan fullgöra desamma. (Jämför punkt 1
ovan.)

217

(6—8 §§ lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. in., nedan benämnd verkställighetslagen. Jämför MO:s ämbetsberättelse
1942: 104; 1943: 159.)

Över åtgärder med avseende å nöjdförklaring skall befälhavaren enligt
11 § verkställighetslagen föra särskilda minnesanteckningar, varjämte anteckning
om nöjdförklaring skall göras å utslaget eller beviset om målets
utgång och underskrivas — förutom av befälhavaren •—• av den dömde samt
av vittnet. (Jämför MO:s ämbetsberättelse 1930:109.)

Underrättelse om nöjdförklaring skall ofördröjligen avsändas till den domstol
hos vilken den dömde ägt fullfölja talan mot utslaget, d. v. s. krigshovrätten
eller nedre justitierevisionen (11 § verkställighetslagen).

10. Verkställighet av straffarbete och fängelse m. m.

Har häktad, som genom krigsdomstols utslag dömts att undergå straffarbete,
fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering icke inom föreskriven
tid fullföljt talan i målet såvitt angår honom ådömt ansvar eller har
han avgivit nöjdförklaring, skall utslaget i denna del verkställas utan hinder
av fullföljd å åklagares eller målsägandes sida. Beträffande ungdomsfängelse
är dock att märka, att beslut därom, där domstolen ej annorlunda
förordnat, skall verkställas utan hinder därav att det ej äger laga kraft (se
5 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse).

Högsta domstolens utslag skall givetvis omedelbart verkställas.

Verkställigheten sker i fångvårdsanstalt, icke i militärhäkte; dock kan
verkställigheten i fråga om straffarbete och fängelse i avbidan på förpassning
eller av annan anledning komma att provisoriskt under en eller några
dagar fortgå i militärhäkte (§ 29 militär bestraffningsförordning och 17 §
verkställighetslagen).

Straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering, som
krigsdomstol ådömt häktad, skall — om den dömde förvaras i militärhäkte
— befordras till verkställighet av den befälhavare, som har uppsikt över
häktet (82 § militära rättegångslagen samt 13 § tredje stycket verkställighetslagen).
Befordran till verkställighet innebär i detta fall endast att befälhavaren
överlämnar utslaget till Konungens befallningshavande samt anhåller
om den dömdes avhämtande. Angående den häktades överförande från militärhäkte
till allmänt häkte givas bestämmelser i § 21 militär bestraffningsförordning.
(Jämför MO:s ämbetsberättelse 1945:278.)

11. Verkställighet av disciplinstraff.

Har häktad, vare sig genom krigsrätts utslag eller i disciplinär ordning,
ådömts disciplinstraff, bör där så ske kan straffet samma dag det ålagts
befordras till verkställighet utan hinder av anförda besvär. Nöjdförklaring
kan ej avgivas av den som dömts till disciplinstraff. (207 § strafflagen för
krigsmakten och 82 § militära rättegångslagen. Jämför MO:s ämbetsberättelse
1917: 358 och 1937: 78. Att i visst undantagsfall omedelbar verkstäl -

218

lighet ej skall äga rum, se 207 § tredje stycket strafflagen för krigsmakten
och § 23 militär bestraffningsförordning.)

När disciplinstraff skall avtjänas i militärhäkte, skall befälhavare, som har
uppsikt över häktet, meddela förordnande om verkställighet av straffet, varvid
anteckning om dagarna för straffets början och slut skall av nämnde
befälhavare göras å utslaget eller bestraffningsbeslutet. Där ändring i meddelat
förordnande av omständigheterna påkallas, skall anteckning om den
nya föreskriften av befälhavaren verkställas å utslaget eller bestraffningsbeslutet.
(Militär bestraffningsförordning § 32 första stycket.)

Förordnande om verkställighet av disciplinstraff — vare sig det gäller
häktad eller icke häktad —- får ej meddelas av underlydande befälhavare
på befallning’ och får ej ens efter bemyndigande undertecknas på sådant
sätt. (Jämför MO:s ämbetsberättelse 1944: 254.)

12. Nöjdförklaring av icke häktad.

Har den som icke är häktad av krigsdomstol ådömts straffarbete, fängelse,
ungdomsfängelse, förvaring eller internering äger han avgiva nöjdförklaring
i vittnes närvaro inför vederbörande befälhavare, varvid utslaget eller sådant
bevis, varom under punkt 9 förmäles, bör vara tillgängligt. Någon betänketid
erfordras i detta fall icke. Den dömde skall efter nöjdförklaringens avgivande,
såvida han är i militär tjänstgöring, efter inhämtande av Konungens
befallningshavandes anvisning anmanas att inställa sig hos eller, under den
bevakning som finnes erforderlig, översändas till Konungens befallningshavande
eller polischef i orten. Om nöjdförklaringen skall i övrigt anteckningar
ske och underrättelse sändas enligt vad under punkt 9 angivits. —
Det bör anmärkas, att militär befälhavare icke är behörig upptaga nöjdförklaring
av den som erhållit villkorlig dom. (10 och 11 §§ verkställighetslagen
samt § 21 militär bestraffningsförordning. Jämför MO:s ämbetsberättelse
1946: 250.)»

Den i promemorian omförmälda bilagan lydde sålunda:

»Bilaga.

Till ordföranden i ................................ krigsrätt.

Författningsenligt får jag härmed anmäla, att jag den ................

194.... klockan .......................... beslutat för ..............

................ häkta samt låtit i .......................... militärhäkte
införa ...................................... enligt uppgift född

den.............................

Häktningsskäl (det eller de av nedan upptagna skäl, varpå häktningen
grundas, understrykas):

1. A brottet kan efter lag icke följa ringare straff än straffarbete i två år.

2. Å brottet kan efter lag följa straffarbete, och det kan skäligen befaras
att den misstänkte avviker.

3. Å brottet kan efter lag följa straffarbete, och det kan skäligen befaras
att den misstänkte genom undanröjande av bevis eller egendom hindrar
sakens tillbörliga utredning.

219

4. Å brottet kan efter lag följa straffarbete, och den misstänkte saknar
stadigt hemvist eller yrke.

5. Å brottet kan efter lag följa fängelse; den misstänkte saknar stadigt hemvist,
och det förekommer emot honom skälig anledning att han avviker.

6. 19 § 7 punkten promulgationsförordningen till allmänna strafflagen (avser
okänd person).

7. Officer eller underofficer begått rymningsbrott eller gjort sig skyldig
till olovligt undanhållande under sådana omständigheter, att han bör
straffas såsom rymmare.

9. Någon av manskapet, som är tjänstgöringsskyldig vid avdelning som i
punkt 8 ovan angives, begått rymningsbrott eller gjort sig skyldig till
olovligt undanhållande under sådana omständigheter, att han bör straffas
såsom rymmare.

10. Någon av manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort sig skyldig
till olovligt undanhållande under sådana omständigheter, att han bör
straffas såsom rymmare.

Den häktade, som erkänner i,rottet .. ®.r. förut dömd till fängelse eller
nekar till ar icke

straffarbete.

Målsägare .................................

Förhörsprotokoll bifogas.

översändes sa snart ske kan.

Utdrag av allmänna straffregistret bifogas.

översändes så snart ske kan.

................................ den ........ 194.....

Chef för

6. Befälhavares beslut om disciplinär bestraffning bör undertecknas först
sedan detsamma i alla delar erhållit sin slutliga utformning.

Vid en av militieombudsmannen den 4 april 1946 förrättad inspektion av
Upplands flygflottilj antecknades vid granskning av förhörsprotokollen i
disciplinmål följande.

1. Värnpliktige nr 967-8-45 Karl Anders Oskar Pettersson ålades den 22
mars 1946 av chefen för Upplands flygflottilj för oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten disciplinstraff av vaktarrest
tre dagar.

2. Värnpliktige nr 1822-8-45 Evald Bernhard Nordin ålades den 26 mars
1946 av flottiljchefen för olovligt undanhållande jämlikt 52 § strafflagen för
krigsmakten disciplinstraff av vaktarrest fem dagar.

220

Det anmärktes att de meddelade fullfölj dshänvisningarna såtillvida vore
ofullständiga att i desamma icke såsom föreskrivits lämnats uppgift angående
till vilken befälhavare besvär över besluten finge ingivas samt angående
dennes postadress. Tillika anmärktes att i de tryckta beslutsformulären icke
företagits vederbörliga strykningar.

I infordrat yttrande anförde flottilj chefen följande. Ifrågavarande uppgifter
i besvärshänvisningen resp. strykningar å det tryckta beslutsformuläret
vore sådana expeditionstekniska åtgärder, som regelmässigt brukade fullgöras
efter protokollets undertecknande. Detta för att undvika onödigt dröjsmål
med verkställigheten genom upprepade föredragningar av ärendet. Vid
de påtalade två fallen hade det genom brådska vid expedieringen förbisetts
att protokollen ej voro kompletterade. Rättelse hade verkställts.

Med anledning av vad sålunda förekommit meddelade militieombudsmannen
i skrivelse den 22 juni 1946 till flottiljchefen att det enligt militieombudsmannens
mening måste anses olämpligt att vederbörande för bes träffningsbeslutet
ansvarige chef undertecknade beslutet innan detsamma i alla
delar erhållit sin slutliga utformning. Ej heller kunde det anses vara principiellt
riktigt att av befattningshavare gjordes ändring i eller tillägg till ett
av annan person undertecknat beslut.

7. Angående innebörden av den vederbörande auditör åliggande skyldigheten
att kontrasignera bestraffningsbeslut i disciplinmål.

Vid en av militieombudsmannen den 9 maj 1946 förrättad inspektion av
Östgöta flygflottilj anmärktes vid granskning av förhörsprotokollen i disciplinmål
att i vissa fall besvärshänvisningar felaktigt varit avfattade i enlighet
med de före den 1 juli 1944 gällande bestämmelserna.

\ ice auditören H. Schöldström anförde i avgivet yttrande: Av sparsamlietsskäl
hade jämväl efter den 1 juli 1944 använts de gamla formulären till
förhörsprotokoll, å vilka den före nämnda dag gällande besvärshänvisningen
funnits tryckt. Såväl vid flygflottiljen som vid de tre regementena i Linköping
hade den metoden använts, att man över den gamla besvärshänvisningen
klistrat en lapp, å vilken funnits tryckt en besvärshänvisning i enlighet
med den nya formuleringen. Dessa lappar hade icke varit tillgängliga
för auditören utan hade förvarats å vederbörande militära expedition. I åtskilliga
fall hade det emellertid förekommit, att den nya besvärshänvisningen
icke varit åklistrad förhörsprotokollet vid dess översändande till Schöldström.
I vissa fall hade det därjämte förekommit, att den nya besvärshänvisningen
väl varit påklistrad men dock så dåligt, att densamma delvis lossnat. I båda
fallen hade Schöldström brukat i marginalen bredvid besvärshänvisningen
med blyerts teckna »Obs! Nya besvärshänvisningen». I ytterligare några fall
hade det inträffat att tjänstförrättande flottiljchefen Carlberg vid personligt
besök å Schöldströms tjänstelokal inhämtat Schöldströms yttrande å av Carl -

berg medförda förhörsprotokoll. Därest i sådant fall den nya besvärshänvisningen
icke varit påklistrad hade Schöldström muntligen erinrat därom.
I nu förevarande fall hade Schöldström med all säkerhet förfarit på något
av de av Schöldström nu angivna sätten. Att lappen sedermera blivit påklistrad,
hade Schöldström givetvis icke kunnat kontrollera och Schöldström
ifrågasatte, huruvida det inginge i auditörens åligganden att göra detta
liksom att företaga strykningar av ej tillämpliga delar i formuläret. Enligt
203 § strafflagen för krigsmakten skulle auditörens yttrande avse brottets
beskaffenhet och det straff som borde åläggas och Schöldström förmenade,
att auditören fullgjort sina åligganden därutinnan, då han i formuläret ifyllt
den tilltalades nummer och namn, tillämpliga lagrum samt brottsbeteckningen
och straffet. Det låge ju i sakens natur att flottilj chefen respektive regementschefen
samt auditören icke kunde fungera såsom en kollegial domstol,
där ordföranden och vederbörande föredragande granskade och undertecknade
ett av dem gemensamt avfattat, slutligt utskrivet utslag. Schöldström hade
givetvis icke något emot att i disciplinmål jämväl uttala sig om huruvida
beslutet även i yttre skick uppfyllde alla fordringar men i så fall erfordrades,
att beslutet återsändes till Schöldström för granskning, sedan detsamma blivit
slutligen iordningställt och underskrivet. Mot sistnämnda förfaringssätt
kunde dock den anmärkningen riktas, att verkställigheten av straffet skulle
med hänsyn till postgången fördröjas minst tre dagar — stundom längre tid
därest rådhusrätts- eller krigsrättssammanträden skulle lägga hinder i vägen
för Schöldström att företaga granskningen den dag beslutet till Schöldström
ankommit. Att en sådan fördröjning av verkställigheten i många fall skulle
vara oförmånlig för den dömde vore måhända en ovidkommande synpunkt.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 15 november 1946 till chefen för Östgöta flygflottilj:

Angående innebörden av den auditören jämlikt § 9 militär bestraffningsförordning
åliggande skyldigheten att kontrasignera befälhavares beslut, varigenom
i disciplinmål disciplinstraff ålagts, har militieombudsmannen tidigare
uttalat att nämnda bestämmelse är ovillkorlig och icke utan vidare kan
anses uppfylld därigenom, att ett av auditören undertecknat yttrande finnes
antecknat till det i målet förda protokollet. Därvid framhölls att ändamålet
med kontrasignationen måste anses vara — förutom att fastslå att auditören
överhuvud av befälhavaren hörts i det föreliggande fallet — tillika att bestyrka,
att auditören haft tillfälle alt med avseende å lagligheten av befälhavarens
tillärnade beslut utöva teknisk granskning och göra de föreställningar,
som därav kunde föranledas, innan beslutet meddelades till efterrättelse. (Se
militieombudsmannens ämbetsberättelse 1931 s. 75 f.)

.lag ansluter mig helt till den av min företrädare sålunda uttalade uppfattningen.
Det åligger därför enligt min mening auditören att vid kontrasigneringen
av beslraffningsbeslutet kontrollera detta — icke allenast i fråga
om rubriceringen av brottet och beskaffenheten av det straff som ålägges —

222

utan även i övriga hänseenden. Auditören har sålunda bland annat att tillse
att fullföljdshänvisningen blivit riktigt avfattad samt att i beslutsformuläret
vidtagits vederbörliga strykningar. Något extra dröjsmål torde väl knappast
behöva föranledas därav att auditören vid kontrasignationen jämväl tillser
dels att besvärshänvisningen blivit riktigt avfattad och ifylld med föreskriven
uppgift om till vilken befälhavare besvären må ingivas eller med posten insändas
samt dennes postadress, dels ock att i beslutsformuläret vidtagas vederbörliga
strykningar.

Jag har härigenom velat giva Eder del av min uppfattning angående förevarande
spörsmål och anmodas Ni att giva auditören Schöldström del av
denna skrivelse.

8. Angående överlämnande till underlydande befälhavare att besluta om

tillrättavisning.

Vid en av militieombudsmannen den 14 maj 1946 förrättad inspektion av
Östgöta luftvärnsregemente antecknades vid granskning av förhörsprotokollen
i disciplinmål bland annat följande.

Å förhörsprotokoll den 27 augusti 1945 angående förhör med värnpliktiga
nr 1946-9-44 Almegård och nr 1005-1-44 Häger hade av översten R. Lindblad
den 1 september 1945 tecknats ett så lydande beslut: »Tillrättavisning
genom battch försorg i form av varning.»

Följande anmärktes.

Som närmare utvecklats i militieombudsmannens ämbetsberättelse 1942
s. 98 kunde högre befälhavare icke beordra underlydande befälhavare att
meddela beslut om bestraffning eller tillrättavisning av visst innehåll. Det
kunde därför synas oklart huruvida det i förevarande fall vore regementschefen
eller batterichefen som vore ansvarig för den tillrättavisning i form
av varning som tilldelats Almegård och Häger.

I infordrad förklaring anförde Lindblad: Utredningen i protokollet den
27 augusti 1945 hade icke givit Lindblad skäl att vidtaga disciplinär bestraffning.
Anteckningen om tillrättavisning genom batterichefens försorg i form
av varning måste närmast fattas som en anvisning, tillkommen för att säkerställa
att icke tillrättavisningen till äventyrs bleve praktiskt sett kännbarare
än det lägsta arreststraff som Lindblad övervägde men icke ansåge
borde utdömas. Då batterichefen följde anvisningen, handlade han på eget
ansvar. Skulle han mot förmodan finna sig förhindrad härtill, hade Lindblad
alla skäl förutsätta, att han uppsökte Lindblad för diskussion. Samspelet
måste ju vara sådant och det vore enklare att alla tillrättavisningar av
manskap verkställdes och redovisades vid vederbörande batterier.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 15 november 1946 till Lindblad följande.

Av den av Eder avgivna förklaringen framgår att Ni icke avsett att i
ifrågavarande fall i första hand själv besluta om tillrättavisning. Ni har ve -

223

lat överlämna åt batterichefen att på eget ansvar — men i enlighet med Edert
bedömande om vilken form av tillrättavisning som bör användas — fatta
beslut därom. Ni synes emellertid ha avsett att batterichefen, därest han
skulle vara av annan mening, skulle genom hänvändelse till Eder giva Eder
möjlighet att meddela beslut om tillrättavisning i den av Eder önskade riktningen.

Att på dylikt sätt villkorligt till underlydande befälhavare överlämna att
besluta om bestraffning eller tillrättavisning kan enligt min mening icke anses
riktigt. Som militieombudsmannen förut framhållit måste ett beslut om
bestraffning eller tillrättavisning innebära ett självständigt bedömande, och
den beslutande myndigheten måste själv bära ansvaret för detsamma. Förman
kan ej genom att anbefalla bestraffning eller tillrättavisning genom underlydande
taga den underlydandes beslut på sitt ansvar. Därest högre befälhavare
åt lägre befälhavare överlämnar att i visst fall fatta beslut om tillrättavisning,
bör han icke lämna denne några direktiv angående fallets bedömande
utan bör allenast »för prövning av frågan» om tillrättavisning överlämna
målet till den lägre befälhavaren. Där den högre befälhavaren vill ha sina
önskemål angående den ifrågavarande gärningens bedömande beaktade bör
han lämpligen själv fatta beslut i målet.

Ni framhåller såsom skäl till det av Eder tillämpade tillvägagångssättet att
det vore enklare att alla tillrättavisningar av manskap verkställdes och redovisades
vid vederbörande batterier. Att av dylik anledning icke bör få göras
några avsteg från de allmänna principer som böra gälla för utövande av
dömande verksamhet är uppenbart.

Jag har härigenom velat giva Eder del av min uppfattning angående förevarande
spörsmål.

9. Angående handläggning av ärenden rörande förlust av eller skada å

krigsmaktens egendom.

Vid en av militieombudsmannen den 9 maj 1946 förrättad inspektion av
Östgöta flygflottilj antecknades vid granskning av förhörsprotokollen angående
skadad eller förlorad egendom bland annat följande.

Sedan fotoofficeren, löjtnanten Rolf Wall, den 30 oktober 1945 anmält förlust
av en filt och sju handdukar hade samma dag upprättats protokoll över
förhör med Wall. Enligt av förhörsledaren, löjtnanten Ekström, avgivet i
protokollet intaget yttrande hade Wall förklarat sig villig erlägga ersättning
med 13 kronor 98 öre, vilket efter verkställd nedskrivning utgjorde
värdet av ifrågavarande persedlar. Den 8 januari 1946 hade chefen för Östgöta
flygflottilj å protokollet tecknat ett så lydande beslut: »Wall medgives
ersätta Kronan med tretton kronor 98 öre». (Från bevakningsdiariet inhämtades
att beloppet blivit den 29 januari 1946 inbetalat av Wall.) Någon fullföljdshänvisning
hade icke lämnats, och beslutet hade icke kontrasignerats
av auditör.

224

I skrivelse den 12 juni 1946 anmodade militieombudsmannen flottiljchefen
att inkomma med närmare upplysningar angående anledningen till att löjtnanten
Wall icke av flottiljchefen i enlighet med vad som föreskrives i 2 §
kungörelsen den 15 juni 1944 angående förfarandet vid krigsmakten då
egendom skadats eller gått förlorad förpliktats att till kronan utgiva ifrågavarande
ersättningsbelopp.

I inkommet yttrande anförde flottiljchefen följande: Då Wall vid förhöret
förklarat sig villig att erlägga ersättning för förlusten och fråga ej vore om
straffansvar, skulle jämlikt av försvarets civilförvaltning utfärdade föreskrifter
och anvisningar angående förfarandet vid krigsmakten, då egendom
skadats eller gått förlorad, mom. 14, ha använts ett förenklat förfarande,
varvid skolat tillämpas alternativ 1 i civilförvaltningens formulär till »förteckning»
(blankett nr 803). Förhörsledaren hade emellertid vid förhöret
felaktigt använt protokollsformuläret (blankett nr 802). Som Wall omedelbart
efter förhöret slutat sin tjänstgöring vid flottiljen och en omskrivning
till förteckning skulle medfört onödigt slöseri med blanketter och arbetskraft,
hade protokollsformuläret använts på motsvarande sätt som förteckningen,
alternativ 1. På grund härav hade använts texten: »Wall medgives
ersätta Kronan med 13 kronor 98 öre.» Enligt de av försvarets civilförvaltning
utfärdade anvisningar skall vid användande av förteckning någon fullfölj
dshänvisning icke lämnas och ej heller auditörens yttrande inhämtas,
vilket även i föreliggande fall iakttagits.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 24 september 1946 till flottiljchefen
följande.

I de fall, där ersättningsskyldighet anses föreligga och fråga är om till
personligt bruk utlämnade persedlar eller annan egendom av mindre värde,
kunna två olika förfaringssätt tillämpas. Därest förutsättningarna därför äro
uppfyllda, meddelas av vederbörande militäre befälhavare med stöd av lagen
den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare att ålägga
ersättningsskyldighet beslut om sådan skyldighet. Är den ersättningsskyldige
emellertid villig att frivilligt inbetala det belopp som är i fråga och omedelbart
verkställer inbetalningen, konstateras allenast att så skett. I sistnämnda
fall föreligger uppenbarligen icke någon anledning att skaffa en exigibel
dom å beloppet. Någon mellanform, där den ersättningsskyldige på grund
av eget medgivande utan iakttagande av föreskrifterna i ovannämnda lag av
militär befälhavare ålägges ersättningsskyldighet, får uppenbarligen icke tilllämpas.
Den omständigheten att vederbörande förklarat sig villig erlägga det
ifrågakomna beloppet (men ej omedelbart gör detta) kan väl i vissa fall
böra föranleda något kortare uppskov med beslutet — vare sig detta kommer
att innefatta ett åläggande av ersättningsskyldighet eller ett konstaterande
av att ersättningsbeloppet inbetalats — i avvaktan på att beloppet
skall erläggas. Där av militär befälhavare meddelas beslut om ersättningsskyldighet,
måste emellertid ovillkorligen föreskrifterna i 1944 års lag nog -

225

grant följas. Auditör måste sålunda i de fall, så i lagen föreskrives, höras i
ärendet, och fullföljdshänvisning skall då alltid meddelas. (Se ämbetsberättelsen
1946 s. 257.)

Det torde stundom kunna inträffa att sedan protokoll upprättats, vederbörande,
innan beslut i ärendet hunnit meddelas, frivilligt inbetalar det ifrågakomna
ersättningsbeloppet. För dylikt fall tarvas givetvis ej något uttryckligt
beslut om ersättningsskyldighet. Å protokollsblankettens beslutssida bör
emellertid verkställas anteckning om inbetalningen, vilken anteckning bör
bestyrkas genom vederbörande befattningshavares underskrift. Någon anledning
att i stället för det redan föreliggande protokollet upprätta förteckning
föreligger ej.

I här förevarande fall har Wall, ehuru han redan vid förhör den 30 oktober
1945 förklarat sig villig erlägga det ifrågavarande ersättningsbeloppet,
först den 29 januari 1946 guldit detsamma. Ni hade vid meddelande av beslut
i ärendet den 8 januari 1946, med hänsyn till det dröjsmål med inbetalningen
som därvid förelegat, icke bort medgiva Wall ytterligare anstånd.
Wall hade därför bort i föreskriven ordning åläggas ersättningsskyldighet.
Auditörens yttrande hade sålunda bort inhämtas samt fullföljdshänvisning
meddelas.

Jag har härigenom velat giva Eder del av min uppfattning angående förevarande
spörsmål.

10. Försummelse i fråga om verkställigheten av ådömda disciplinstraff.

Vid en av militieombudsmannen den 13 juni 1945 förrättad inspektion av
Karlstads försvarsområde anmärktes vid granskning å stabsexpeditionen av
där fört straffregister för försvarsområdets stab och underlydande förband,
att i fråga om följande i straffregistret antecknade bestraffningar saknades
uppgift om verkställigheten.

1—3. Värnpliktiga nr 462-3-24 Bergström, nr 355-50-36 Gustavsson och
nr 155-48-17 Örtendal av fältkrigsrätten vid Karlstads försvarsområdes stab
den 22 januari 1944 för försummelse av tjänsteplikt ådömt disciplinstraff av
vaktarrest för Bergström i fem dagar samt för var och en av Gustavsson och
Örtendal i tre dagar.

4. Värnpliktige nr 385-40-21 Sjökvist av försvarsområdesbefälhavaren den

17 april 1944 för fylleri ålagt disciplinstraff av vaktarrest åtta dagar.

5. Värnpliktige nr 342-49-34 Gillberg av försvarsområdesbefälhavaren den

18 april 1944 för fylleri ålagt disciplinstraff av vaktarrest åtta dagar.

Sedan militieombudsmannen i anledning härav anmodat försvarsområdesbefälhavaren
att avgiva yttrande, inkom denne med utredning ävensom eget
yttrande.

Beträffande punkterna 1—3 framgår av utredningen följande.

Med skrivelse den 31 januari 1944 översände stabschefen vid försvarsområdesstaben
Bj. Iledenlund på befallning till chefen för X bevakningspluton
15—468678. Militieombudsmannens ämbetsbcrättelse.

226

fältkrigsrättens utslag för delgivning och verkställighet, varvid anmärktes
att protokollet återförväntades med bevis om delgivningen och straffverkställelsen.
Skrivelsen hade återfunnits bland plutonens expeditionshandlingar
men var varken instämplad eller införd i förbandets register. Några anteckningar
om och huru skrivelsen handlagts hade icke påträffats. Som förbandschefer
hade tjänstgjort, under tiden den 5 januari—den 3 februari 1944
värnpliktige fänriken nr 155-49-21 Gustafsson, den 3—den 20 februari 1944
värnpliktige löjtnanten nr 16-48-19 Rhodin, den 20 februari—den 1 april
1944 värnpliktige löjtnanten nr 555-40-23 Lundborg och den 1 april 1944—
den 30 juni 1945 värnpliktige löjtnanten nr 2529-45-22 Söderberg. Värnpliktige
furiren nr 614-63-21 Nordström hade till omkring mitten av april
månad 1945 tjänstgjort som stabsfurir vid förbandet.

Fänriken Gustafsson förklarade, att han ej kunde erinra sig att han under
den tid han varit förbandets chef mottagit eller bland inkomna skrivelser
påträffat skrivelsen av den 31 januari 1944 eller ifrågavarande utslag. De
genom utslaget dömda personerna hade ej under den tid, fänriken Gustafsson
varit chef för förbandet, tjänstgjort där.

Rhodin meddelade. Då han tillträdde befattningen som chef för förbandet,
liade det icke där funnits några handlingar rörande ifrågavarande sak. Ej
heller hade nämnts något därom av Rhodins företrädare, fänriken Gustafsson,
som stannat kvar någon dag för att orientera Rhodin, eller av Nordström.
Enligt vad Rhodin inhämtat hade icke någon av de dömda vid fältkrigsrättens
sammanträde den 22 januari 1944 varit i tjänst, och efter utslagets
meddelande hade samtliga åter rest hem. Örtendal hade såsom överårig
ej vidare varit inkallad, och de två övriga hade överförts till annat förband.
Straffet hade för Örtendals vidkommande ej avtjänats.

Lundborg anförde: Han kunde icke erinra sig, att vid hans tillträdande
såsom chef för förbandet den avgående chefen nämnt något om några bestraffningar.
Ej heller kunde Lundborg erinra sig, att han vid genomgång
av straffregistret observerat ifrågavarande bestraffningar. De dömda personerna
hade troligen ej varit i tjänstgöring den 20 februari 1944, av vilken
anledning Lundborg icke kunde minnas dem.

Söderberg förmälde: Han hade vid övertagandet av befälet för förbandet
konstaterat, att såväl expeditionens handlingar som förråden befunno sig i
ett bedrövligt skick, vilket Söderberg i rapport till försvarsområdesstaben
meddelat. På grund härav hade ej förekommit någon formell överlämning
av expeditionens handlingar. Dessa genomgingos i samband med inventering
av förrådet av en sergeant och en fanjunkare från försvarsområdesstaben.

Nordström uppgav: Skrivelsen av den 31 januari 1944 hade liksom andra
skrivelser diarieförts vid förbandet. Alla skrivelser förvarades i pärmar, varför
fänriken Gustafsson måste ha sett den. Av de dömda hade värnpliktiga
Bergström och Gustavsson, då utslaget kommit förbandet tillhanda, redan
avförts därifrån, men Örtendal hade fortfarande varit kvar vid förbandet.

I anledning av det förhållandet att Bergström och Gustavsson då utslaget
ankommit redan avförts från förbandet hade man per telefon hänvänt sig

227

till försvarsområdesstaben, men hade där icke erhållit något besked angående
huru skulle förfaras. Det hade emellertid framhållits att Örtendal vid
nästa inkallelse skulle bestraffas. När örtendal åter varit inkallad, hade
Nordström ej varit kvar vid förbandet. Här ifrågavarande handlingar hade
förvarats i en plåtlåda som av Nordström överlämnats till Söderberg, då
denne övertagit plutonen.

Försvarsområdesbefälhavaren meddelade, att adresserna till såväl Bergström
och Gustavsson som örtendal vore kända, att örtendal utgått ur värnpliktsåldem
samt att avskrift av protokollen med fältkrigsrättens utslag erhållits
från krigshovrätten. Försvarsområdesbefälhavaren anförde vidare:
Det syntes vara klarlagt, att avstraffning av Bergström, Gustavsson och örtendal
icke skett. Detta torde dels bero på de täta ombytena av förbandschef,
dels på den omständigheten att förbandets expedition skötts på ett
mindre tillfredsställande sätt. Genom utredningen hade icke kunnat fastställas,
vem som främst kunde anses ansvarig för att avstraffning icke ägt rum.
Enär skrivelsen av den 31 januari 1944 väl återfunnits bland förbandets
handlingar men icke införts i dess register, vore det troligt att skrivelsen av
någon anledning, som hittills icke kunnat utredas, icke kommit till förbandschefens
kännedom. Nordströms yttrande syntes icke vederlägga denna
förmodan.

Angående punkt 4 utvisar utredningen.

Med skrivelse den 17 april 1944 översände tjänstförrättande stabschefen
vid försvarsområdesstaben H. Stålhammar på befallning till chefen för Y
intendenturpluton protokoll hållet vid förhör med Sjökvist för delgivning och
straffverkställighet, varvid angavs att protokollet återförväntades försett med
bevis om delgivningen och straffverkställigheten.

Förbandschefen, värnpliktige löjtnanten B. Morgan, anförde i den 18 mars
1946 avgivet yttrande: Han erinrade sig att ifrågavarande handlingar ankommit
till kompaniexpeditionen i Haga ordenshus, där Morgan tillfälligtvis
fått handhava sitt expeditionsarbete under de dagar då plutonen hållit på
att avvecklas. Sjökvist hade då redan hemförlovats och avrest till Göteborg,
där han omgående påmönstrat ett fartyg och gått till sjöss. Troligen hade
handlingen angående Sjökvist lagts åt sidan för att behandlas, då arbetsförhållandena
lugnat sig, men därefter avglömts. Att den icke blivit diarieförd
kunde Morgan däremot icke förstå. Förklaringen härtill skulle i så fall vara,
att handlingen av någon anledning kommit in bland kompaniexpeditionens
papper och därigenom undgått diarieföring. Det vore även möjligt att handlingen
utan att genast bliva diarieförd av skrivbiträdet insatts i brevpärmen.

Försvarsområdesbefälhavaren yttrade i ski-ivelse den 17 april 1946: Det
hade icke från förbandet anmälts till försvarsområdesstaben, att Sjökvist
icke kunnat avstraffas. Någon anteckning om att Sjökvist senare avstraffats
hade ingenstädes kunnat påträffas. På förbandets expedition hade
protokollet med försvarsområdesbefälhavarens beslut förkommit och hade
icke kunnat återfinnas. Någon avskrift av detsamma funnes icke. Sjökvist,

228

som under tiden den 19 november 1944—den 11 februari 1946 varit intagen
på alkoholistanstalt, vore nu bosatt i Busterud, Skattkärr.

Tjänstförrättande försvarsområdesbefälhavaren meddelade i en den 31
maj 1946 inkommen skrivelse, att löjtnanten Morgan dåmera anmält att han
bedrivit ytterligare efterforskningar efter ifrågavarande förhörsprotokoll
samt därvid slutligen återfunnit detsamma. I skrivelsen anfördes vidare:
Protokollet hade icke någon anteckning om att Sjökvist avstraffats. Vid
granskning av protokollet hade det visat sig, att försvarsområdesbefälhavaren,
översten F. Piras underskrift saknades å bestraffningsbeslutet. I marginalen
å protokollets sista sida fanns följande blyertsanteckning: »8 dagars
vaktarrest utan tjg för fylleri jäml SLK § 96. F P». Handstilen vore enligt
uppgift överste Piras. Anledningen till att protokollet översänts till förbandet
utan att det försetts med underskrift av försvarsområdesbefälhavaren
vore icke känd.

I fråga om punkt 5 anförde försvarsområdesbefälhavaren: Protokoll hållet
vid förhör med Gillberg och försett med försvarsområdesbefälhavarens beslut
hade den 19 april 1944 för delgivning och verkställighet översänts till chefen
för Z gränsförsvarsbataljon. Sedan från förbandet meddelats att Gillberg
den 20 april 1944 slutat sin frivilliga tjänstgöring vid förbandet, hade handlingarna
för verkställighet i tur och ordning översänts till chefen för Värmlands
regemente, där Gillberg är truppregistrerad, och till chefen för U bevakningskompani
utan att avstraffning kunnat verkställas. Efter det handlingarna
återkommit från chefen för sistnämnda förband hade de den 16
juni 1944 ånyo översänts till chefen för Värmlands regemente, varvid meddelades
att Gillberg eftersökts i sin hemort och att upplysning därvid ej kunnat
vinnas var han befunne sig, men att han förmodligen åtföljde någon
cirkus. Tillika anhölls att Gillberg därest så erfordrades måtte efterspanas.
Genom en den 23 november 1944 till försvarsområdesstaben inkommen skrivelse
från Värmlands regemente meddelades att Gillberg påträffats och
sålunda kunde avstraffas, varför erforderliga handlingar återförväntades.
Emellertid hade samtliga handlingar, som ovan nämnts, redan med skrivelse
den 16 juni 1944 översänts till regementschefen. Härom erinrades stabschefen
vid regementet genom skrivelse den 25 november 1944. Emellertid
hade skrivelsen av den 16 juni 1944 med bifogat protokoll enligt uppgift
från Värmlands regemente icke kommit regementet tillhanda. I försvarsområdesstabens
register hade skrivelsen antecknats som avsänd den 16
juni, men någon motsvarande anteckning om mottagandet funnes ej vid
regementet. Handlingarna hade troligen översänts till regementet med ordonnans.
Trots noggrann efterforskning hade handlingarna ej kunnat återfinnas,
vare sig vid försvarsområdesstaben eller regementet. Avskrift av protokollet
funnes icke. Någon anteckning om att Gillberg avstraffats hade ingenstädes
kunnat påträffas.

229

Militieombudsmannen anförde efter en redogörelse för vad som förekommit
i skrivelse den 18 juni 1946 till försvarsområdesbefälhavaren följande.

Vad beträffar verkställigheten av bestraffningarna under punkterna 1—4
framgår väl av handlingarna, att ifrågavarande ärenden icke vid vederbörande
lokala förband handlagts med tillbörlig omsorg. Det kan emellertid
icke anses ha blivit tillförlitligen utrett vilka befattningshavare, som ansvaret
härför i första hand åvilar.

I de skrivelser från försvarsområdesstaben, varmed fältkrigsrättens utslag
och försvarsområdesbefälhavarens bestraffningsbeslut för delgivning och
verkställighet översänts till de lokala förbanden, hade föreskrivits att till
försvarsområdesbefälhavaren skulle lämnas besked angående delgivningen
och straffverkställelsen. Några sådana besked torde icke ha lämnats, och
från försvarsområdesstabens sida synes man ha försummat att kontrollera
fullgörandet av vad sålunda föreskrivits. Denna försummelse har sannolikt
i viss mån medverkat till att verkställighet ej skett.

För verkställigheten av de bestraffningar som avses i punkterna 4 och 5
har från försvarsområdesstaben till vederbörande lokala förband översänts
koncept-(original-) exemplaren av förhörsprotokollen med därå tecknade bestraffningsbeslut,
varvid beslutet angående Sjökvist icke blivit av försvarsområdesbefälhavaren
i vederbörlig ordning undertecknat. Å försvarsområdesstaben
synes icke ha kvarlegat några avskrifter av bestraffningsbesluten. Som
varken konceptexemplaret av bestraffningsbeslutet angående Gillberg eller
bestyrkt avskrift därav torde vara att tillgå, synes det kunna ifrågasättas
om verkställighet av denna bestraffning numera kan komma till stånd. Att
någon verkställighet icke kan komma i fråga av det straff som synes ha
varit avsett för Sjökvist är -— vid det förhållandet att bestraffningsbeslutet
ej blivit underskrivet av försvarsområdesbefälhavaren, översten Pira, vilken
numera avlidit — enligt min mening uppenbart. Anteckningen om Sjökvists
bestraffning bör snarast avföras ur straffregistret. Av vad som förekommit
framgår, att det ej kan vara tillfredsställande att basera verkställigheten allenast
å icke bestyrkta anteckningar om bestraffningarna i förda straffregister.

Angående de militära förhörsprotokollens förvarande äro vissa föreskrifter
i militär bestraffningsförordning av intresse. Enligt § 7 skall varje protokoll
på lämpligt sätt förvaras intill dess minst tio år förflutit från det slutligt
beslut meddelats i det mål, varom protokollet handlar. Då för ändamålet
avsedd protokollsbok icke finnes, skola protokollen vid varje års
slut inbindas. Protokoll, som förts vid tillfälligt sammandragen avdelning
av krigsmakten, skall där ej annorlunda särskilt stadgas vid avdelningens
upplösande överlämnas till den högre befälhavare, som avdelningen närmast
varit underställd. Då förhör hållits av befälhavare, som icke äger bestraffningsrätt
i disciplinmål (iver den tilltalade, skall enligt § 8 protokollet
ofördröjligen överlämnas till den befälhavare som det tillkommer att besluta
i ärendet. I § 9 stadgas att, då mål hänskjutes till krigsrätt, den befälhavare
som föranstaltar om krigsrättens sammankallande skall till rättens ordfö -

230

rande överlämna bestyrkt avskrift av förhörsprotokollet, samt att förhörsprotokollet
skall till allmän åklagare överlämnas i bestyrkt avskrift.

Av de refererade föreskrifterna torde framgå, att originalprotokollen avsetts
skola kvarbliva vid vederbörande med disciplinär bestraffningsrätt utrustad
befälhavares expedition. Detta torde gälla beträffande protokollen i
samtliga mål som varit föremål för nämnde befälhavares sakliga prövning.
(Alltså icke mål som av befälhavaren på begäran av annan med disciplinär
bestraffningsrätt utrustad befälhavare, som icke har egen krigsrätt, allenast
hänskjutits till krigsrätt.) Hit hör således, förutom protokollen i mål som
hänskjutits till krigsrätt samt i mål där bestraffning ålagts i disciplinär ordning,
protokollen i mål som avskrivits eller där tillrättavisning meddelats
av den med disciplinär bestraffningsrätt utrustade befälhavaren. I de fall då
den bestraffningsberättigade befälhavaren, såsom förhållandet i regel är
beträffande försvarsområdesbefälhavare, icke disponerar egen krigsrätt utan
har att anhålla hos annan befälhavare om krigsrättsförfarande böra avskrifter
av protokollet i erforderligt antal översändas till sistnämnde befälhavare,
vilken i sin tur översänder dessa avskrifter till krigsdomare och krigsfiskal.
Vid verkställande av bestraffningar utom förbandet bör översändas avskrift
av bestraffningsbeslutet. Originalprotokollet bör även i detta fall kvarstanna
vid förbandet.

Av vad i förevarande ärende förekommit torde tydligt framgå angelägenheten
av att ovan angivna riktlinjer för förvaringen av förhörsprotokollen
i disciplinmål noggrant iakttagas. Det är givetvis i hög grad betänkligt att
protokollen i ett mål icke finnas att tillgå vare sig i original eller avskrift.
Icke minst är detta fallet när som i förevarande ärende någon straffverkställighet
ännu ej kommit till stånd. Det synes ovisst vilka möjligheter som
i dylikt fall kunna förefinnas för den tilltalade att genom överklagande i
krigshovrätten eller genom nådeansökan vinna befrielse från eller lindring i
straffet.

Jag har härigenom velat giva Eder del av min uppfattning angående vad
som bör iakttagas i fråga om förhörsprotokollens förvarande och företager
såvitt rör ovannämnda anmärkningar icke vidare åtgärd i ärendet.

11. Fråga om rätt för arrestant att för rakning erhålla tillgång till rakhyvel
samt att vid måltid begagna matkniv och matgaffel.

Vid en av militieombudsmannen den 28 augusti 1946 förrättad inspektion
av Vaxholms kustartilleriregemente antecknades i protokollet bland annat
följande.

På förekommen anledning upplyste väbeln, att arrestantema ej finge raka
sig samt att de vid måltiderna allenast finge använda sked. Anledningen härtill
vore risken för att ar-restant skulle kunna göra sig skada, om han finge
tillgång till något skärande redskap. Det vore också att märka, att enligt

231

militär bestraffningsförordning § 17 tredje stycket arrestant skulle fråntagas
föremål, varmed han kunde göra sig skada.

Hos fångvårdsstyrelsen inhämtades, att fånge i de slutna fångvårdsanstalterna
finge raka sig med rakhyvel, därvid för varje gång rakblad utlämnades
och efter användningen omedelbart återställdes av fången, samt att vid måltider
fånge finge använda jämväl matkniv och matgaffel.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
chefen för Vaxholms kustartilleriregemente att inkomma med yttrande,
huruvida icke samma förfaringssätt kunde tillämpas beträffande arrestanterna
vid regementet.

I skrivelse den 28 oktober 1946 meddelade regementschefen, att han numera
föreskrivit, att arrestanterna vid regementet skulle få raka sig samt
vid måltiderna använda matkniv och matgaffel på motsvarande sätt som
tillämpades vid fångvårdsanstalterna.

Genom beslut den 4 november 1946 lät militieombudsmannen bero vid vad
i ärendet sålunda förekommit.

12. Fråga om vilka drycker som må åtnjutas av den som undergår
disciplinstraff av skärpt arrest.

I en den 21 januari 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
tillförordnade sekundchefen för Livregementet till häst: I strafflagen
för krigsmakten stadgades i 25 § andra stycket förbud för den som under -ginge disciplinstraff av skärpt arrest att åtnjuta annan kost än manskapet
vanligen bestodes eller annan dryck än vatten, och i militär bestraffningsförordning
§ 34 sista stycket anbefalldes, att till den som underginge skärpt
arrest skulle den bestämda dagportionen utdelas i samma ordning som tilllämpades
för utspisning av manskapet. Då i den för manskapet fastställda
utspisningsstaten sådana drycker som exempelvis kaffe, te och svagdricka
inginge, hade tvekan uppstått, huruvida hinder mötte mot alt till arrestant
som underginge skärpt arrest utspisa dessa drycker i samband med utdelandet
av den fastställda dagportionen, oaktat bestämmelsen att han ej finge
åtnjuta annan dryck än vatten. I strafflagen för krigsmakten medgåves enligt
24 § sista stycket den som underginge vaktarrest att antingen bereda sig själv
eller mottaga bättre underhåll, så länge delta vore förenligt med måttlighet
och enkelhet. Lagen medgåve emellertid icke den som underginge skärpt arrest
någon sådan förmån, varför han saknade möjlighet att med undantag
för vatten erhålla andra drycker än sådana som utspisades i samband med
naturaportionen. Därest lagen avsåge, att den som underginge skärpt arrest
ägde tillgodonjuta de drycker, som inginge i den för manskapet fastställda
utspisningsstaten, förefölle stadgandet att han ej finge åtnjuta annan dryck
än vatten meningslöst. Skulle å andra sidan bestämmelserna så tolkas, att
den som underginge skärpt arrest över huvud taget icke finge tillhandahållas

232

annan dryck än vatten, kunde man ifrågasätta, huruvida icke en sådan tolkning
av lagen skulle komma att medföra en av lagstiftaren icke avsedd straffskärpning.
Då bestämmelserna rörande verkställighet av disciplinstraff avskärpt
arrest syntes kunna lämna fog för olika tolkningar, hade tillförordnade
sekundchefen velat anhålla, att militieombudsmannen måtte lämna
ett förtydligande av lagrummet.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 19 juni 1946 till sekundchefen
följande.

Vår lagstiftning hade före 1881 för såväl militärer som civila personer
en bestraffningsform som kallades fängelse vid vatten och bröd. Kosten för
den som undergick detta straff bestod av vatten och bröd, och uttrycket
skulle otvivelaktigt fattas bokstavligt (se exempelvis 5 kap. 6 § straffbalken
i 1734 års lag samt kungl. cirkulär den 14 februari 1850). Vid sidan av fängelse
vid vatten och bröd fanns redan i början av 1800-talet för militärer en
form av arrest, beträffande vilken det föreskrevs, att den arresterade icke
skulle erhålla annan dryck än vatten (se § 3 1 mom. kungl. cirkulär den
26 november 1812 om förändring uti krigsartiklarna etc.; § 11 stycket 8
och § 12 stycket 2 förordningen den 29 mars 1859 angående förmanskap
och extrajudiciell bestraffningsrätt vid krigsmakten; 11 § sista stycket 1868
års disciplinstadga för krigsmakten). Även denna senare föreskrift synes ha
skolat tillämpas strängt efter orden. I 1858 års tjänstgöringsreglemente för
armén stadgades sålunda (första delen § 209 mom. 17) i fråga om arrest för
manskap, att vid städningen samt vid de anbefallda måltiderna, middag och
afton, skulle arrestanterna förses med friskt dricksvatten, som vore den
enda dryck dem bestodes.

I 18 § sista stycket i 1881 års strafflag för krigsmakten föreskrevs, att då
någon av manskapet underginge vaktarrest annan dryck än vatten ej tilldelades
honom. I 19 § samma lag stadgades i fråga om verkställighet av sträng
arrest bland annat, att den straffskyldige ej finge åtnjuta annan kost än
manskapet vanligen bestodes eller annan dryck än vatten. Vid tolkningen avsistnämnda
lagrum torde man böra utgå från att avsikten ej kunde vara, att
den som ådömts sträng arrest skulle behandlas gynnsammare än den som
ådömts vaktarrest. Då den sistnämnde överhuvud ej finge tilldelas annan
dryck än vatten, måste man sluta till att ej heller den som ådömts sträng
arrest ägde rätt erhålla annan dryck, även om sådan tillhörde kosten.

I såväl krigslagstiftningskommitténs år 1905 avgivna förslag till ny krigslagstiftning
som propositionen i ämnet till 1908 års riksdag saknades bestämmelser
om sträng arrest. Kommittén hade beträffande disciplinstraffs verkställande
föreslagit att, då den arresterade tillhörde manskapet, annan kost
än manskapet vanligen bestodes ej skulle få tilldelas honom. Med kost förstod
kommittén allt — mat eller dryck — som enligt gällande spisordning eljest
skulle tilldelas honom (se motiven s. 105). Denna bestämmelse blev under
lagförslagets behandling uppmjukad och återfinnes nu i 24 § strafflagen för

233

krigsmakten i den formen, att den som undergår vaktarrest ej må begagna
Öl, vin eller spritdrycker samt ej heller i övrigt bereda sig eller mottaga bättre
underhåll än som är förenligt med måttlighet och enkelhet. Angående tolkningen
av detta lagstadgande har jag uttalat mig i ett tidigare ärende (se
ämbetsberättelsen 1946 s. 236).

I 1914 års proposition rörande krigslagstiftningen upptogs i överensstämmelse
med en hemställan från lagrådet den stränga arresten såsom en särskild
straffart. Beträffande sträng arrest föreslogs, att den som underginge sådan ej
skulle få åtnjuta annan kost än manskapet vanligen bestodes eller annan
dryck än vatten (25 § förslaget till strafflag för krigsmakten, jfr proposition
1914 B nr 57 s. 421). I utskottets förslag återfanns därpå denna bestämmelse
i fråga om verkställighet av skärpt arrest, varvid det framhölls, att detta arreststraff
givits en särskild karaktär, som skilde det från den vanliga vaktarresten
(lagutskottets utlåtande nr 22 s. 32). Enligt den utformning som
strafflagen för krigsmakten slutligen erhöll stadgas nu i 25 §, att den som
undergår skärpt arrest ej må åtnjuta annan kost än manskapet vanligen
bestås eller annan dryck än vatten. Denna formulering överensstämmer med
innehållet i motsvarande stadgande beträffande sträng arrest i 19 § i 1881 års
strafflag för krigsmakten.

Formuleringen måste, som i sekundchefens skrivelse till militieombudsmannen
påtalats, anses oklar. Särskilt gäller detta om man utgår från
krigslagstiftningskommitténs i och för sig riktiga tolkning av uttrycket kost.
Med utgångspunkt från denna tolkning skulle kunna ifrågasättas, att stadgandet
bör så förstås, att arrestant i den mån dryck ingår i kost som manskapet
vanligen bestås (enligt ulspisningsstaten) är berättigad erhålla sådan
dryck, oberoende av dess beskaffenhet, men därutöver ej annan dryck än
vatten. Ordalagen i stadgandet överensstämma dock ej väl med en dylik tolkning
av detsamma. Ett annat möjligt alternativ är att anse, att lagstiftaren
i förevarande sammanhang ej avsett giva uttrycket kost vidsträcktare innebörd
än ordet mat och sålunda velat förbjuda utdelande även i samband
med måltid av annan dryck än vatten. Med hänsyn bland annat till vad ovan
anförts rörande motsvarande bestämmelser i 1881 års strafflag för krigsmakten
är jag mest böjd för att ansluta mig till sistnämnda tolkning. 1 de
fall då det i utspisningsstaten för manskapet ingår såsom måltidsdryck kaffe,
te eller svagdricka torde sålunda enligt min uppfattning denna måltidsdryck
böra ersättas med vatten i fråga om den som undergår skärpt arrest.
Det torde icke heller kunna tillåtas, att sådan arrestant serveras mjölk såsom
måltidsdryck. Något annorlunda synes det ställa sig då mjölk ingår i maträtten,
såsom då gröt utspisas. Det synes mig lämpligt och tillåtet, att
arrestant i sådant fall serveras mjölk, icke såsom måltidsdryck men till den
mängd som ingår i vederbörlig maträtt.

234

13. Angående kvarhållande i tjänst av den som på grund av undergånget
disciplinstraff varit frånvarande från tjänstgöring.

Med anledning av en utav furiren M. Bengtsson, tjänstgörande vid flygreservskolan,
hos militieombudsmannen gjord förfrågan, huruvida värnpliktig,
som på grund av undergånget disciplinstraff varit frånvarande från
tjänstgöring, må efter utgången av den bestämda tjänstgöringstiden kvarhållas
i tjänst under tid, motsvarande frånvaron, anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 24 april 1946 till chefen för flygreservskolan följande.

Ifrågavarande spörsmål har såvitt angår fredstjänstgöring reglerats genom
131 § inskrivningsförordningen.

Jämlikt 3 mom. nämnda lagrum skall värnpliktig, som varit frånvarande
från tjänstgöring, kvarhållas under motsvarande tid efter utgången av den
bestämda tjänstgöringstiden under förutsättning dels att han icke äger tillgodoräkna
sig frånvaron såsom fullgjord tjänstgöring och dels att han icke
före tjänstgöringstidens slut hemförlovats på grund av stadgandet i 2 mom.
samma paragraf.

Av 131 § 1 mom. b) framgår, att värnpliktig som regel må såsom fullgjord
tjänstgöring tillgodoräkna sig tid, under vilken han på grund av undergående
av disciplinstraff icke deltagit i tjänstgöring, såvitt sagda tid
icke överstiger en tiondel av det antal dagar, tjänstgöringen är avsedd att
omfatta. Undantag göres för det fall. att straffet ålagts för rymning eller
för olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet. Värnpliktig, som
gjort sig skyldig till sådant brott, får jämlikt 131 § 1 mom. b) och c) inskrivningsförordningen
samt 27 § 3 mom. D värnpliktslagen tillgodoräkna
sig varken den tid, under vilken han varit rymd eller olovligen undanhållit
sig, eller arresttiden, även om frånvaron icke överstiger en tiondel av
tjänstgöringstiden.

Har värnpliktig på grund av undergånget disciplinstraff eventuellt i förening
med rymning eller olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet
varit frånvarande från tjänstgöring under tid, som överstiger en
tiondel av det antal dagar, tjänstgöringen omfattar, skall han jämlikt 131 §
2 mom. hemförlovas, såframt ej efter anmälan av vederbörande förbandschef
eller eljest i kommandoväg annorlunda bestämmes.

Av det anförda framgår sålunda, att värnpliktig, som av nu ifrågavarande
skäl icke deltagit i tjänstgöring under tid. uppgående till högst en tiondel
av den bestämda tjänstgöringstiden, skall kvarhållas i tjänst motsvarande
antal dagar endast för det fall, att frånvaron berott på rymning eller på
olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet jämte i anledning
av brottet ålagt disciplinstraff, överstiger frånvaron en tiondel av den bestämda
tjänstgöringstiden, skall den värnpliktige som regel hemförlovas. Om
hemförlovning ej äger rum, skall vederbörande kvarhållas i tjänst under
motsvarande antal dagar efter den bestämda tjänstgöringstidens utgång.

235

Del anförda har avseende å fredstjänstgöring. Bestämmelser huru det
skall förfaras vid tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen meddelas enligt
2 § inskrivningsförordningen i kommandoväg.

Skolchefen skulle låta Bengtsson få del av skrivelsens innehåll.

14. I militärt straffregister för officerare skola införas jämväl bestraffningar,
som ådömts före offieersutnämningen.

Vid av militieombudsmannen den 4 april 1946 förrättad inspektion av flygkadettskolan
antecknades vid granskning av skolans straffregister, att adjutanten
vid flygkadettskolan, löjtnanten Arnér, på förfrågan upplyste, att
de bestraffningar, som under utbildningstiden vid skolan ådömdes eller ålades
eleverna, icke efter utbildningens avslutande vidarebefordrades till vederbörande
flottilj.

Det anmärktes att i motiven till ett av överbefälhavaren till Kungl. Maj:t
avgivet förslag till förordning angående militärt straffregister och insändande
av uppgifter därtill m. m. anförts bland annat följande: På vissa håll
hade inom krigsmakten den praxis utbildats, att å straffregisterupplägg, som
upprättades för officerare, icke infördes straff som ådömts före officersutnämningen.
Förfaringssättet, som torde ha sin grund däri att straff ådömda
under kadettid ansetts icke jämförbara med andra straff, vore oegentligt
och obefogat. De som hade att taga kännedom om straffregistrens innehåll
torde icke sväva i okunnighet om att straff som ådömts under kadettid borde
tillmätas annan betydelse än andra straff.

I infordrat yttrande anförde chefen för flygkadettskolan, överstelöjtnanten
Grels Nseslund: Vid flygkadettskolan hade under Nseslunds tid som chef
utdrag ur straffregister och anteckningsbok för tillrättavisningar icke tillställts
flottiljerna för elever, som avlagt officersexamen. Motivet härtill hade
varit att så icke skett före Nseslunds tillträde som chef den 1 juli 1943. Dessa
handlingar korame nu att tillställas flottiljerna beträffande de officerare,
som utnämndes till fänrikar den 12 april 1946.

Genom beslut den 21 maj 1946 lät militieombudsmannen bero vid vad
sålunda i ärendet förekommit.

15. Angående utfärdandet av utdrag ur militärt straffregister.

Genom skrivelse den 18 juni 1946 anhöll chefen för Göta artilleriregemente
om vissa uppgifter angående utfärdandet av utdrag ur militärt straffregister.

Med anledning härav anförde militieombudsmannen i skrivelse den 29
juni 1946 till regementschefen följande.

236

Enligt 11 § lagen den 28 maj 1937, nr 249, om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) må särskilt register
som hos myndighet föres angående straff och tillrättavisningar som ådömts
eller tilldelats underlydande personal ej utlämnas i annat fall eller annan
ordning än Konungen bestämmer. Detta stadgande har avseende jämväl å
militärt straffregister. Emellertid regleras genom sekretesslagens bestämmelser
endast frågan om vilka inskränkningar som skola gälla beträffande
enskild persons rätt att taga del av allmänna handlingar. Regleringen omfattar
även enskild persons rätt att erhålla del av eget militärt straffregister
annorledes än i samband med mot honom riktat åtal. Angående de inskränkningar
som kunna gälla i fråga om myndighets rätt att erhålla tillgång till
allmänna handlingar äro några generella bestämmelser icke att tillgå. Beträffande
det hos fångvårdsstyrelsen förda allmänna straffregistret har i lagen
den 17 oktober 1900 om straffregister upptagits bestämmelser angående
förutsättningarna för såväl myndighets som enskild persons rätt att erhålla
del av allmänna straffregistret. Några motsvarande föreskrifter avseende
myndighets rätt att erhålla del av militärt straffregister finnas icke
för närvarande. Militieombudsmannen har vid två olika tillfällen i skrivelse
till Konungen gjort framställning om utfärdande av sådana föreskrifter
(se ämbetsberättelsema 1934 s. 170 och 1941 s. 207). Dessa framställningar
ha emellertid icke föranlett någon Kungl. Majds åtgärd. I ett av överbefälhavaren
år 1945 till Kungl. Majd framlagt förslag till förordning angående
militärt straffregister och insändande av uppgifter därtill m. m. ha
upptagits föreskrifter, varigenom uttryckligen reglerats frågan om myndigheters
tillgång till uppgifter ur registren.

Med hänsyn till avsaknaden av gällande bestämmelser om myndighets
rätt att äga tillgång till militärt straffregister kan synas tveksamt vilka
riktlinjer man i förekommande fall närmast bör följa. Å ena sidan torde
föreligga vissa skäl för den meningen att frånvaron av uttryckliga bestämmelser
på detta område tyda på att vederbörande militära myndighet icke
äger göra någon inskränkning i rätten för annan myndighet att taga del
av militärt straffregister. Men frånvaron av uttryckliga bestämmelser synes
å andra sidan icke behöva ovillkorligen föranleda till nämnda slutsats. Det
torde således ligga i sakens natur, att myndighet icke kan utan varje inskränkning
ställa enligt sekretesslagen hemliga handlingar till annan myndighets
förfogande. Visst avseende synes vid prövning av dylik fråga bland
annat böra fästas vid det ändamål, för vilket tillgång till handlingen äskas.
Att polismyndighet och domstol (militär eller civil!, som för brottsutredning
önskar erhålla utdrag ur militärt straffregister, bör erhålla sådant är
uppenbart. Det kan däremot vara föremål för tvekan, om civil myndighet,
som för prövning av anställnings- eller befordringsfråga önskar tillgång till
militärt straffregister, bör beredas sådan tillgång.

237

16. Angående föreskrift om insändande av fotografi vid sökande av tjänst.

I tidningen Dagens Nyheter publicerades den 24 april 1946 en så lydande
insändare.

»Kampen för tillvaron.

Bästa Namn och nytt!

Med anledning av det berättigade påtalandet av olämpligheten i att det
begärdes att de som sökte anställning vid Vattenfallsstyrelsen skulle insända
fotografi frågas:

Varför väcker det inte samma uppseende när chefen för Kalmar flygflottilj
begärt fotografi av dem som aspirerar på plats som kanslibiträde?

Kanslibiträdesaspirant med vårta.»

Med anledning härav anhöll militieombudsmannen i skrivelse till chefen
för Kalmar flygflottilj den 24 april 1946 att denne ville inkomma med upplysningar.

I en den 29 april 1946 till militieombudsmannen inkommen skrivelse anförde
flottilj chef en: Han hade i dagspressen uppmärksammat angreppet mot
Vattenfallsstyrelsens annonsering1 och kunnat förvänta liknande angrepp i
ifrågavarande fall. För den skull hade meddelande till flygvapenorder insänts
med en formulering, i vilken föreskrift om ingivande av sökandes fotografi
utelämnats. Chefen för avdelning VI hade även gjorts uppmärksam
på förhållandet. Denne hade glömt att göra rättelse till avdelning IV, som
ombesörjde all annonsering, varför i annonsen även upptagits krav på fotografi.
I detta sammanhang ville flottiljchefen som sin personliga åsikt framhålla,
att ett fotografi i väsentlig grad underlättade bedömningen. Honom
veterligt syntes gällande författningar icke lägga hinder i vägen för infordrande
av ett dylikt.

Militieombudsmannen meddelade i skrivelse den 30 augusti 1946 till flottiljchefen,
att militieombudsmannen efter att ha tagit del av de lämnade upplysningarna
läte bero vid vad i ärendet förekommit.

Med anledning av vad flottiljchefen i sin skrivelse framhållit som sin personliga
åsikt i saken, anförde militieombudsmannen därvid följande.

I § 28 regeringsformen stadgas, att Konungen vid alla befordringar till i
lagrummet angivna ämbeten och tjänster skall fästa avseende allenast å de
sökandes förtjänst och skicklighet. Härmed torde förstås, att vid avgörandet
av det inbördes företrädet mellan flera ifrågakommande hänsyn skall tagas
dels till deras genom kunskapsprov, tjänstgöring eller på annat sätt ådaga 1

Med anledning av en 1 vissa annonser angående anställande av personal vid Vattenfallsstyrelsen
och Statens vattenfallsverk uppställd fordran på företeende av sökandes fotografi hade riksdagens
justitieombudsman i skrivelse till styrelsen den 22 mars 1946 anhållit om styrelsens
yttrande. I ett den 26 mars 1946 till justitieombudsmannen inkommet yttrande uppgav styrelsen,
att sagda fordran av förbiseende influtit i annonserna, samt anförde, att styrelsen komme
att söka förebygga ett upprepande av fotografikravet i dylika annonser. Genom beslut sistnämnda
dag lät justitieombudsmannen bero vid vad i ärendet förevarit.

238

lagda duglighet och lämplighet för de med den lediga befattningen förenade
tjänsteuppgifterna och dels till andra omständigheter, som ur det allmännas
synpunkt sett kunna göra dem förtjänta av att ifrågakomma (Malmgren,
Sveriges författning II, tredje häftet s. 171).

Samma regel bör gälla också beträffande tjänster, som tillsättas av ämbetsmyndighet.

Som regel torde platssökandes lämplighet och inbördes företräde kunna
utan svårighet avgöras med ledning av de handlingar rörande avlagda examina,
genomgångna kurser, tidigare tjänstgöring med mera, som av dem
åberopas. I sådana fall äro vederbörandes fotografier uppenbarligen helt
ovidkommande. Skulle det inträffa, att tvekan uppstår om sökandes lämplighet
eller att två eller flera sökande äro att anse som helt likställda i merithänseende,
så torde vederbörandes fotografi — även om man icke kan
frånkänna ett fotografi varje som helst betydelse vid bedömandet av en
person — giva så osäker ledning, att det icke bör bli mer eller mindre utslagsgivande.
Ej heller i sistnämnda fall synes därför de sökandes fotografier
tjäna något godtagbart syfte.

Uppenbarligen måste det anses olämpligt att i ett ärende infordra handlingar,
som icke äro erforderliga för ärendets avgörande.

Härtill kommer, att föreskrift om ingivande av fotografi är ägnad att ingiva
den föreställningen, att hänsyn tages även till andra omständigheter än
förtjänst och skicklighet vid tillsättandet av tjänsten ifråga. Det förhållandet,
att kravet på fotografi brukar så gott som uteslutande hänföra sig till
tjänster, som skola tillsättas med kvinnliga befattningshavare, ger ett starkt
stöd åt det befogade i nämnda föreställning. Tillika innebär infordrandet av
fotografi, att sökandena betungas med en utgift, som ej alltid torde bliva
bagatellartad.

17. Angående entledigande av personal tillsatt genom konstitutorial.

I en till militieombudsmannen den 10 augusti 1945 inkommen skrift anförde
eldaren Gösta Mårtensson bland annat följande: Sedan Mårtensson den
12 december 1940 anställts såsom eldare av andra klass vid Södra skånska
infanteriregementet, hade Mårtensson den 21 april 1941 förordnats att där
upprätthålla befattningen såsom eldare av första klass samt den 21 juni
samma år erhållit konstitutorial å befattningen. Den 31 maj 1944 hade Mårtensson
skriftligen uppsagts från sin anställning vid regementet från och
med den 24 juni 1944. Mårtensson skulle om uppsägningen icke mellankommit
den 21 juni 1944 ha erhållit fullmakt å tjänsten som eldare av första
klass. Under den tidigare delen av anställningen hade Mårtensson varit placerad
i Ystad. Från och med den 25 januari 1943 hade Mårtensson tjänstgjort
i Revingehed. Vid tjänstgöringen i Ystad hade Mårtensson under omkring
ett år upprätthållit befattningen som maskinist vid regementet. Som
Mårtensson icke gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten och

239

icke heller under sin tjänstgöring vid regementet erhållit vare sig muntlig eller
skriftlig varning samt någon anmärkning på Mårtenssons kompetens icke
framkommit, förrän uppsägningen delgivits Mårtensson, hade avskedandet
för Mårtensson kommit såsom en blixt från klar himmel. Enligt vad efter
uppsägningen framkommit skulle anledningen till Mårtenssons avskedande
ha varit, att Mårtensson icke varit kompetent för tjänsten. Först sedan av
Försvarets civila tjänstemannaförbunds avdelning nr 33 i Revingehed hos
chefen för regementet gjorts framställning om återkallande av uppsägningen
hade verkställts utredning angående Mårtenssons kompetens. Vid bedömande
av värdet av de anmärkningar som framkommit mot Mårtensson måste,
enligt Mårtenssons förmenande, stor vikt läggas därvid, att utredningen företagits
för att försvara uppsägningsåtgärden och sålunda icke förelegat vid
den tidpunkt då uppsägningen verkställdes. Mårtensson förmenade att avskedandet
icke stode i överensstämmelse med gällande bestämmelser samt
aft vederbörande genom att skilja Mårtensson från befattningen vid regementet
begått tjänstefel. På grund härav hemställde Mårtensson att utredning i
ärendet måtte verkställas samt de åtgärder vidtagas, som kunde finnas påkallade
för att Mårtensson skulle bliva återinsatt i sin befattning såsom första
klass eldare vid regementet och erhålla ersättning för den förlust och skada,
som Mårtensson genom den oberättigade uppsägningen lidit.

Vid Mårtenssons skrift voro bland annat fogade av vissa av Mårtenssons
förmän till regementschefen i juni 1944 avgivna yttranden angående det sätt
på vilket Mårtensson fullgjort sina tjänsteåligganden.

I avgivet yttrande uttalade regementschefen, att utredningen beträffande
Mårtenssons avskedande syntes klart angiva att Mårtensson varit inkompetent
som första klass eldare och att ett avsked vid tidpunkten i fråga varit
nödvändigt, enär Mårtensson annars skulle ha erhållit fullmakt på befattningen,
vilket icke kunde vara försvarbart beträffande en inkompetent person.

Mårtensson avgav påminnelser och anförde därvid bland annat följande:
Såvitt Mårtensson kunde förstå borde utredning ha företagits före beslutet
om uppsägning och Mårtensson skulle ha satts i tillfälle att yttra sig över de
anmärkningar som framställts mot honom. Därest Mårtensson, som påstodes,
genom sin försummelse orsakat olika skador å anläggningarna, kunde starkt
ifrågasättas, huruvida icke ett krigsrättsförfarande gentemot Mårtensson bort
inledas. Härigenom hade Mårtensson uppnått den fördelen, alt han blivit
satt i tillfälle att gendriva de oriktiga påståendena. Det vore uppenbart att
den utredning som förelåge icke kunde tjäna som grund för ett avskedande
med åberopande av i tjänsten begångna fel och försummelser.

Arméns fortifikationsförvaltning avgav på begäran av militieombudsmannen
utlåtande i ärendet samt åberopade därvid såsom eget yttrande en av
försvarets civilförvaltning upprättad promemoria.

Vid fortifikationsförvaltningens skrivelse var fogat ett av regementschefen
till fortifikationsförvallningen avlämnat förnyat yttrande i saken. Iläri anförde
regementschefen bland annat följande: Skriftlig varning hade visserligen
icke meddelats Mårtensson, men muntlig varning hade upprepade

240

gånger framställts av maskinisten. Alt skriftlig varning skulle påfordras
framginge icke vare sig av någon för kaserntjänsten gällande instruktion
eller på annat sätt. Även förutvarande kasernofficeren hade vid mer än ett
tillfälle muntligen varnat Mårtensson för slöhet och nonchalans i tjänsten.
Efter att ha redogjort för vissa av de klagomål som framställts mot Mårtensson
framhöll regementschefen slutligen, att av Mårtensson icke anförts något
som rubbade regementschefens åsikt att Mårtenssons avskiljande från
tjänsten som första klass eldare varit icke blott påkallat utan även nödvändigt.

I civilförvaltningens promemoria anfördes följande: Jämlikt § 14 fastighetsförvaltningsreglementet
den 23 december 1937 tillsattes eldare av första
klassen av den myndighet, under vilken vederbörande beställningshavare
lydde. Sedan myndigheten beslutat antaga viss sökande, utfärdades omedelbart
konstitutorial för denne, att gälla tills vidare. Den, som sålunda erhållit
konstitutorial, skulle, om han bibehölles i beställningen, därpå erhålla fullmakt
när tre år förflutit från det konstitutorialet utfärdades. (Viss ändring,
som meddelats i kungörelsen den 12 maj 1944, nr 195, angående anställningsformen
i vissa fall inom försvarsväsendet, ägde i förevarande fall icke tillämpning.
) Uti 1 § 3 mom. andra stycket militära avlöningsreglementet stadgades,
att tillsättning genom konstitutorial innebure, att beställningshavare kunde i
administrativ väg avsättas från sin beställning på grund av fel eller försummelse
i tjänsten. Angående förfarandet vid entledigande av konstituerade sergeanter
funnes föreskrifter meddelade i kungörelsen den 26 maj 1916, nr 222.
Vidkommande handläggningen av ärenden rörande fel och försummelser av
civil personal vid militärområdena funnes bestämmelser i 32 § militärbefälsinstruktionen
den 11 december 1942, nr 988. Däx^emot syntes bestämmelser
saknas angående motsvarande förfarande beträffande konstituerad civil personal
vid truppförbanden. Det torde undandraga sig civilförvaltningens bedömande,
huruvida de fel och försummelser, vartill Mårtensson skulle ha
gjort sig skyldig, varit av sådan beskaffenhet, att de bort medföra hans avskedande.
För att erhålla rättelse i det av regementschefen meddelade beslutet
hade Mårtensson emellertid bort hos Kungl. Maj:t anföra besvär över
detsamma.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 19 juni 1946 till regementschefen följande.

Enligt militära avlöningsreglementet innebär tillsättning genom konstitutorial,
att beställningshavare kan i administrativ väg avsättas från sin beställning
på grund av fel eller försummelse i tjänsten. För avsättning erfordras
sålunda icke, såsom i fråga om tjänster som innehavas på grund av fullmakt,
att åtal vid domstol kommer till stånd samt att vederbörande i utslaget
dömes förlustig den ifrågavarande befattningen. Att avsättning från befattning
som innehaves på grund av konstitutorial kan ske utan att dessförinnan
vid domstol förebragts utredning och bevisning till styrkande av påstått
tjänstefel innebär dock ej att tillförlitlig utredning om tjänstefelet icke

241

skulle erfordras. Jag har tidigare framhållit, att med hänsyn till vikten av
ett beslut av förevarande slag och i syfte att förebygga varje tanke på godtycke
utredning i dylikt fall bör företagas i form av förhör, varöver protokoll
upprättas, eller i form av skriftliga yttranden (se ämbetsberättelsen 1945 s.
313—314). Att vederbörande bör innan beslut om avsättning fattas beredas
tillfälle att taga del av och bemöta den utredning som förebragts synes mig
ligga i sakens natur.

Av handlingarna framgår icke att Ni vid den sakliga prövningen av frågan
om meddelande av avsked åt Mårtensson förfarit oriktigt.

Emellertid har Ni såvitt av handlingarna framgår underlåtit att innan
beslutet om avsättning meddelats lämna Mårtensson tillfälle bemöta de anmärkningar
som framställts. Med hänsyn till avsaknaden av bestämmelser
härom finner jag nämnda underlåtenhet icke kunna anses såsom tjänstefel.
Jag företager därför ej vidare åtgärd i ärendet, men förväntar att Ni för
framtiden i nu berörda avseende noga uppmärksammar den Eder underställda
personalens rättigheter.

18. Angående skyldighet för vederbörande befälhavare att utan ansökan
entlediga volontär, som befunnits vara oförmögen till krigstjänst såsom
vapenför under återstoden av anställningstiden.

I en den 17 april 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
volontären vid Bodens ingenjörkår nr 62-19-46 Gunnar Holmström: Då Holmström
under sin tjänstetid som volontär vid kåren ådragit sig en handskada,
för vilken han fått invaliditetsförklaring, hade han hindrats att komma med i
korpralskolan. Han hade varit sjukskriven under sju månader 15 dagar och
vore det fortfarande. Hans avskedsansökan hade avslagits, varför han alltjämt
ginge kvar utan att veta vad som skulle göras med honom. Å kontraktstiden
återstode tre år. Bleve han tvungen att kvarstanna hela denna tid utan
att få någon nytta av den i framtiden, vore det ovisst hur det komme att gå
för honom, då han ryckte ut utan att ha någon som helst yrkesutbildning.
Med sin skadade hand kunde han icke erhålla vilket arbete som helst. Han
önskade därför få hjälp med sitt avsked från kåren samt ett arbete vilket han
kunde klara sig på, enär skadan vore gjord i kronans tjänst.

Sedan skriften översänts till chefen för Bodens ingenjörkår med begäran
om upplysningar, inkom kårchefen den 31 juli 1945 bland annat med en
skrivelse från depåläkaren Bo Bergwall samt eget yttrande.

Bergwall anförde: Holmström hade den 28 augusti 1944 under tjänstgöring
ådragit sig en handskada, som medfört förlust av lillfingret och en del
av femte mellanhandsbenet å vänstra handen. Under efterförloppet hade inträtt
en betydande stelhet i handens tredje och fjärde fingrar, för vilken
Holmström behandlats å garnisonssjukhuset i Boden till den 15 februari
1945, då behandlingen avslutats och invaliditetsintyg till riksförsäkringsanstalten
utfärdats. Vid undersökning den 20 april 1945 utförd av överläkaren

16—468678. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

242

vid kirurgiska avdelningen å garnisonssjukhuset hade handens grova kraft
samt dess grip- och fattningsförmåga befunnits vara betydligt nedsatt. Genom
övning och så småningom inträdande anpassning kunde en icke obetydlig
ytterligare förbättring i handens funktion förväntas inträda; dock torde denna
förbättring komma att ske mycket långsamt. Holmström vore sedan den 5
mars 1945 sjukredovisad i grupp 1 b (handräckningstjänst).

Kårchefen anförde i sitt yttrande: Holmström hade skadats genom ett yxhugg
i handen under en broslagningsövning. Holmström hade sedan behandlingen
avslutats använts i förrådsunderbefälsbefattning, för vilket arbete han
varit skickad och vilket han utfört till belåtenhet. Det hade aldrig varit avsikten,
att Holmström skulle kvarhållas till dess hans kontrakt löpt ut d. v. s.
till den 1 april 1948. Avskedsfrågan måste emellertid ses i samband med en
översyn rörande behov och tillgång av fast anställt manskap för olika befattningar.
Sedan under juli månad 1945 kåren tilldelats ett antal överfurirsbefattningar
från och med den 1 oktober 1945, och tillgången på viss personal
därigenom beräknades täcka behovet, hade Holmström meddelats, att han
kunde påräkna avsked den 1 oktober 1945.

Från riksförsälcringsanstalten upplystes i ärendet, att anstalten förklarat
Holmström berättigad till ersättning för skadan jämlikt bestämmelserna i
1927 års militärersättningsförordning.

I en sedermera å militieombudsmansexpeditionen upprättad promemoria
i ärendet anfördes: Handlingarna i ärendet innehölle icke någon uppgift om
vid vilken tidpunkt Holmström började sin volontäranställning. I det av kårchefen
avgivna yttrandet sades emellertid att Holmströms kontrakt utlöpte
den 1 april 1948. Med hänsyn till meddelad bestämmelse om anställningstidens
längd torde man kunna utgå från att Holmströms anställning börjat före
ikraftträdandet den 1 juli 1944 av kungörelsen den 26 maj 1944 angående
manskaps och musikelevers anställning vid krigsmakten. Enligt föreskrift
i övergångsbestämmelserna till kungörelsen skulle beträffande den som vid
ikraftträdandet innehade anställning såsom manskap eller musikelev äldre
bestämmelser äga tillämpning under löpande anställningstid. I förevarande
fall torde därför kungörelsen den 24 mars 1916 angående antagande och avskedande
av volontär (fast anställt manskap) vid armén, med undantag av
musikvolontär (SFS nr 146) vara tillämplig. — I nionde punkten sistnämnda
kungörelse stadgades bland annat, att avsked före utgången av bestämd anställningstid
meddelades av vederbörande regements- (kår-) chef utan ansökan
åt den, som av vederbörande läkare förklarades oförmögen till krigstjänst
såsom vapenför under återstoden av anställningstiden. Då förutsättningarna
för stadgandets tillämplighet vore för handen, torde vederbörande chef vara
skyldig att meddela avsked. Motsättningsvis syntes stöd vinnas för denna
mening därav att uti den ar 1926 i samma punkt införda bestämmelsen om
avsked på grund av olämplighet särskilt utsagts, att avsked meddelades enligt
vederbörande chefs beprövande. — Vad anginge innebörden av begreppet
»oförmögen till krigstjänst såsom vapenför» syntes vid en jämförelse med vid
tiden för stadgandets tillkomst gällande 1914 års värnpliktslag och inskriv -

243

ningsförordning framgå, att därmed åsyftats person, vilken vid läkarbesiktning
hänförts till någon av följande grupper: 1) oförmögna till krigstjänst,
2) tillfälligt odugliga till krigstjänst (under återstoden av anställningstiden)
och 3) dugliga till krigstjänst men icke vapenföra. Motsvarande bestämmelser
funnes i 1925 och 1936 års värnpliktslagar och inskrivningsförordningar.
(Termen »oförmögen» vore dock sedan 1925 utbytt mot »oduglig». Ändringen
vore av rent formell natur; se proposition 1924 nr 21 s. 31.) Grupperna 1 och
2 återfunnes jämväl i 1941 års värnpliktslag och inskrivningsförordning, men
grupp 3 saknade däremot motsvarighet såväl i sistnämnda båda författningar
som i 1944 års anställningskungörelse. — Då emellertid enligt vad
ovan sagts 1916 års kungörelse fortfarande gällde beträffande manskap med
äldre kontrakt, uppstode frågan i vilka fall den i grupp 3 omförmälda avskedsgrunden
skulle tillämpas. Enligt kungörelsen den 22 januari 1937 angående
läkarundersökning av dem, som söka fast anställning vid krigsmakten,
samt av värnpliktiga hänfördes till gruppen »dugliga till krigstjänst: icke
vapenföra» de värnpliktiga, vilka på grund av sin kroppslängd eller i besiktningsreglementet
närmare angivna kroppsfel, lyten eller sjukdomar icke kunde
deltaga i vapentjänst, men vilkas arbetsduglighet likväl icke därigenom väsentligen
inskränktes. Dylika värnpliktiga skulle enligt 1936 års värnpliktslag
§ 7 uttagas till handräckningstjänst. I 1941 års värnpliktslag hade bestämmelsen
om indelning av de till krigstjänst dugliga värnpliktiga i vapenföra
och icke vapenföra samt däremot svarande uttagning till linjetjänst och handräckningstjänst
utgått. En sådan uttagning ansågs nämligen utgöra hinder
för en ändamålsenlig användning av dem som enligt de förut gällande bestämmelserna
hänförts till icke vapenföra. Erforderlig grund för ett hänsynstagande
till dessa värnpliktigas kroppsbeskaffenhet ansågs kunna erhållas
genom indelningen i besiktningsgrupper. (Se proposition 1941 nr 318 s. 97.)
— Bestämmelserna om indelning i besiktningsgrupper tillkommo genom
1937 års besiktningskungörelse. Enligt kungörelsen hänfördes till besiktningsgrupperna
1 3 vapenföra värnpliktiga i allmänhet och till besiktningsgrupp

4 de till krigstjänst dugliga men icke vapenföra värnpliktiga i allmänhet. Genom
1942 års besiktningskungörelse hade innebörden av de olika besiktningsgrupperna
ändrats. Sålunda hänfördes numera till besiklningsgrupperna 3 och
4 värnpliktiga, behäftade med sådana fel, lyten eller sjukdomar, som begränsade
deras duglighet till krigstjänst. Värnpliktiga, vilkas militära användbarhet
vore i väsentlig grad begränsad, hänfördes till besiktningsgrupp 4, övriga
av ifrågakomna värnpliktiga till besiktningsgrupp 3. En person, som enligt
förut gällande bestämmelser skulle ha hänförts till gruppen dugliga till krigstjänst
men icke vapenföra (dåvarande grupp 4), syntes sålunda numera kunna
hänföras till endera av besiktningsgrupperna 3 eller 4. Den nuvarande gruppindelningen
gåve sålunda icke någon direkt ledning vid tillämpning av ifrågavarande
bestämmelse i 1916 års kungörelse. Avgörande torde i stället vara
den användning, vartill vederbörande avsåges. Därest vederbörande befunnes
endast kunna användas för handräckningstjänst eller därmed jämförlig tjänst,
vartill enligt förut gällande bestämmelser till krigstjänst duglig men icke va -

244

penför personal kunnat användas, syntes nu ifrågavarande förutsättning för
tillämpning av 1916 års kungörelse vara uppfylld. ■—■ I förevarande fall hade
Holmström — såvitt av handlingarna framgår — på grund av ådragen skada
icke ansetts kunna ifrågakomma till korpralskola. Holmström vore sedan
den 5 mars 1945 sjukredovisad i »grupp 1 b (handräckningstjänst)» och hade
efter läkarbehandlingens avslutande använts i förrådsunderbefälsbefattning.
Ett dylikt förfarande torde knappast vara riktigt. Undersökning syntes utan
dröjsmål ha bort göras angående Holmströms militära användbarhet under
återstoden av anställningstiden. Därest användbarheten prövats vara begränsad
till handräckningstjänst eller därmed jämförlig tjänst hade Holmström
bort erhålla avsked jämlikt 1916 års kungörelse och med tillämpning av
kungl. brev den 9 februari 1940 angående vi& uppsägningstid för fast anställt
manskap vid avgång till följd av otjänstbarhet.

Sedan handlingarna i ärendet jämte promemorian översänts till chefen
för armén med anhållan om yttrande, inkom souschefen vid arméstaben med
en skrivelse från arméstabens juridiska biträde, statssekreteraren i justitiedepartementet
Gösta Walin.

Walin anförde: Militieombudsmannens remiss torde avse ett uttalande om
de slutsatser som angivits i den remissen bifogade promemorian. I denna
promemoria gjordes gällande att 1916 års kungörelse (SFS nr 146) varit
tillämplig å Holmströms anställningsförhållanden. Vidare hävdades, att vederbörande
befälhavare enligt kungörelsen skulle vara skyldig att utan ansökan
entlediga den, som av vederbörande läkare förklarades vara oförmögen
till krigstjänst såsom vapenför under återstoden av anställningstiden.
— Det syntes ej alldeles säkert, om den sista slutsatsen vore riktig. Möjligen
kunde en annan tolkning förtjäna företräde. Bestämmelsen finge väl i
första rummet anses avse att giva befälhavaren och det allmänna en rätt att
i förväg skilja en anställd volontär från anställningen. Därjämte kunde det
tänkas, att befälhavaren gentemot det allmänna ansåges vara skyldig att
avlägsna en icke vapenför, enär det allmänna icke ville bära utgifter m. m.
för olämpliga anställda. Härav syntes icke med nödvändighet följa, att befälhavaren
(resp. det allmänna) gentemot den anställde på grund av ifrågavarande
stadgande hade någon skyldighet att avskeda honom, därför att
han icke kunde påräknas vara så användbar som kontraktet förutsatte. Man
kunde göra gällande, att den anställdes intresse att få avsked i förväg vore
tillräckligt tillgodosett genom reglerna om avsked på grund av egen ansökan.
Om det vore riktigt, att den anställde icke kunde grunda någon rättighet
på att han själv blivit mindre användbar, kunde man vidare ifrågasätta,
huruvida övergångsbestämmelserna till 1944 års kungörelse angående manskaps
och musikelevers anställning vid krigsmakten nödvändiggjorde att,
sedan det allmänna numera anlagt andra synpunkter på användningen av
partiellt vapenföra, tillämpa det äldre stadgandet så strikt som i promemorian
förutsatts. Trots detta syntes det tillrådligt att gå den anvisade vägen
och acceptera den i promemorian angivna tolkningen, enär den vore klar
och entydig samt väl svårligen kunde leda till några större praktiska olägenheter.

245

I eget yttrande anförde souschefen: Som framginge av Walins yttrande i
ärendet, i vilket chefen för armén helt instämde, syntes det icke fullt klart,
att kårchefen skulle vara skyldig att entlediga Holmström. Då Holmström
dessutom erhållit avsked från och med den 1 oktober 1945 syntes ärendet icke
böra föranleda någon åtgärd mot kårchefen.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 14 januari 1946 till kårchefen.

Såsom närmare utvecklats i den å militieombudsmansexpeditionen utarbetade
promemorian torde så snart lämpligen kunnat ske undersökning ha
bort göras angående Holmströms militära användbarhet under återstoden av
anställningstiden, och därest användbarheten funnits vara begränsad till
handräckningstjänst eller därmed jämförlig tjänst, hade avsked bort beviljas
Holmström. Enligt min mening har Ni sålunda icke förfarit riktigt, men med
hänsyn till omständigheterna inskränker jag mig till att delgiva Eder min
uppfattning i frågan.

19. Angående meddelande av avsked åt fast anställt manskap som visat
sig olämpligt för utbildning till underbefäl.

Enligt 13 § kungörelsen den 26 maj 1944 (nr 223) angående manskaps
och musikelevers anställning vid krigsmakten skall avsked utan ansökan —
förutom i vissa särskilt angivna fall — meddelas den som visat sig olämplig
för utbildning till underbefäl eller musikunderbefäl, dock att den anställde,
där ej särskilda skäl till annat föranleda eller anställningstiden dessförinnan
utlöper, äger kvarstå i sin anställning under en tid av tre månader
från avskedsbeslutets meddelande. Jämlikt övergångsbestämmelserna till kungörelsen,
vilken trädde i kraft den 1 juli 1944, skulle beträffande den som vid
kungörelsens ikraftträdande innehade anställning såsom manskap eller musikelev
under löpande anställningstid äldre bestämmelser alltjämt äga tilllämpning.
I dylika fall är att tillämpa stadgandet i mom. 9 c) i kungörelsen
den 24 mars 1916 (nr 146) angående antagande och avskedande av volontär
(fast anställt manskap) vid armén med undantag av musikvolontär enligt
den lydelse detta författningsrum erhållit genom kungörelse den 22 oktober
1926 (nr 446). Nämnda författningsrum föreskriver att avsked före utgången
av bestämd anställningstid »enligt regements-(kår-)chefens beprövande» utan
ansökan meddelas åt den som visat sig olämplig för utbildning till underbefäl.

Mellan tidigare och nu gällande bestämmelser i förevarande avseende föreligger,
som av de refererade föreskrifterna framgår, en viss skillnad. Enligt
1944 års kungörelse synes nämligen vederbörande chef, då förutsättningarna
för stadgandets tillämplighet äro för handen, vara skyldig att meddela
avsked, under det att han enligt tidigare gällande bestämmelser torde ha varit

246

oförhindrad att om han så prövade lämpligt i tjänst kvarhålla den, som visat
sig olämplig för utbildning till underbefäl.

I de genom arméorder nr 59 den 18 februari 1944 fastställda särskilda be
stämmelser för underbefälsutbildningen av fast anställt manskap vid infanteriet
ha meddelats vissa föreskrifter angående skiljande från utbildningen av
volontär, respektive av den som undergår korprals- eller furirsutbildning. Volontär,
som icke kunde tillgodogöra sig utbildningen under rekrytskolan,
visade opålitlighet eller olämplighet i övrigt, skulle skiljas från utbildningen
samt meddelas avsked eller fullgöra återstående tjänstgöring enligt regementschefs
närmare bestämmande. Elev i korpralskola (furirskola), som icke kunde
tillgodogöra sig utbildningen, visade opålitlighet eller olämplighet i övrigt,
skulle skiljas från korpralsutbildningen (furirsutbildningen) samt meddelas
avsked eller fullgöra återstående tjänstgöring enligt regementschefs närmare
bestämmande. Elev i dylik skola som underkänts finge, om synnerliga skäl
förelåge, omkommenderas till (del av) korpralsutbildningen (furirsutbildningen)
.

I huvudsak lika lydande föreskrifter ingå i de genom ovannämnda arméorder
fastställda bestämmelserna för underbefälsutbildningen vid kavalleriet,
pansartruppema, artilleriet, luftvärnet, ingenjör-, signal- och trängtruppema.

Som i de meddelade föreskrifterna, i vad de avsåge möjligheterna för vederbörande
chef att utan ansökan meddela avsked åt den som visat sig olämplig
för utbildning till underbefäl, icke syntes ha beaktats den ändring som
härutinnan skett genom 1944 års kungörelse, anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 17 april 1946 till chefen för armén, att denne ville inkomma
med upplysningar i saken.

Souschefen vid arméstaben anförde i anledning härav i ett den 29 april
1946 dagtecknat yttrande: Sedan ifrågavarande utbildningsföreskrifter fastställts
hade nya bestämmelser utfärdats i fråga om meddelande av avsked
åt fast anställt manskap. Någon därav föranledd ändring av utbildningsföreskrifterna
hade emellertid icke ägt rum. Det ur utbildningssynpunkt i
detta sammanhang väsentliga vore, att vederbörande — då han visat sig
olämplig för utbildning —- skulle skiljas från densamma. Huru avsked sedermera
skulle meddelas hade ur utbildningssynpunkt ingen betydelse. Det
syntes, till undvikande av eventuella missförstånd, vara ändamålsenligt, att
i utbildningsföreskrifterna endast infördes föreskriften om att vederbörande
skulle skiljas från utbildning samt att i övrigt beträffande avsked hänvisades
till gällande bestämmelser. Chefen för armén avsåge därför att ändra
uttrycket »skiljas från utbildningen samt meddelas avsked eller fullgöra återstående
tjänstgöring enligt regementschefs närmare beprövande» till »skiljas
från utbildningen samt meddelas avsked enligt därför gällande bestämmelser»
.

Chefen för armén meddelade därefter genom arméorder den 20 maj 1946,
nr 260, föreskrift om ändring i enlighet härmed av ifrågavarande utbild -

247

ningsbestämmelser (se Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1946, avd.
D s. 197).

Genom beslut den 19 juni 1946 lät militieombudsmannen bero vid den
rättelse som sålunda vidtagits.

20. Fråga om befogenhet för vaktmanskap att bruka vapen för genomförande
av tjänsteåtgärd.

Tidningen Aftontidningen för den 10 november 1944 innehöll en artikel
av följande lydelse.

»Vaktposten sköt pistol mot chaufför.

En åkare, Bernt Andersson, anställd vid en byggnadsfirma i Norrköping,
råkade i morse ut för ett obehagligt äventyr. Han har sedan flera månader
tillbaka med sin lastbil i sitt arbete besökt Bråvalla flygflottiljs område 10—
12 gånger om dagen. När han kom i morse, fick han passera in som vanligt.
Han hade legitimationskort gällande till den 1 december. Då han skulle aka
ut igen, studerade posten kortet så länge, att åkaren trodde, att han ämnade
behålla det — som ibland skett för kontroll — och lät bilen fortsätta. Han
hade kanske hunnit fem meter, då ett pistolskott från vakten gick in genom
lastbilens bakruta, visslade förbi Anderssons öra och gick ut genom vindrutan.

Flottiljchefen, överstelöjtnant Lage Thunberg, förklarar, att posten handlat
enligt instruktionen, då han sökt hejda mannen som ville passera, innan
han fått tillåtelse därtill. Posten säger sig ha ropat halt, men detta hördes
tydligen inte för motorbullret. Däremot var det naturligtvis högst olyckligt,
att han riktat vapnet så, att varningsskottet innebar fara.»

Sedan i anledning härav utredning infordrats från chefen för Bråvalla
flygflottilj, inkom denne den 16 november 1944 med protokoll över förhör i
ärendet.

Vid förhöret förekom följande.

Värnpliktige nr 722-4-44 Jonsson uppgav: Han hade den 9 november 1944
för första gången tjänstgjort såsom post nr 1 vid huvudgrinden till flygflottiljen.
En civil lastbil hade kommit körande från kasemområdet för att passera
ut genom grinden. Jonsson som icke kontrollerat bilen vid inpasseringen
hade icke känt igen den. Jonsson hade därför gjort stopptecken. Hans
avsikt hade varit att kontrollera dels att chauffören hade passersedel och
dels att bilen icke förde otillåten last. Efter stopptecknet hade bilen sakta
fortsatt mot Jonsson. När bilen passerade Jonsson, hade chauffören räckt
ut en passersedel som Jonsson tagit för granskning. Då bilen emellertid därefter
fortsatt hade Jonsson ropat »halt» och därefter »halt, eller jag skjuter
skarpt». Som bilen trots detta icke stannat utan ökat farten, hade Jonsson
skjutit och därvid siktat mot bakre delen av bilen strax under flaket.

248

Det hade varit Jonssons avsikt att skjuta ett varningsskott i marken bakom
bilen. Skottet hade emellertid träffat i förarhyttens bakruta och gått ut genom
vindrutan. Sedan skottet fallit hade bilen stannat.

På fråga hur en post skulle handla om han icke bleve åtlydd tilläde Jonsson:
Om en post icke bleve åtlydd skulle han ropa »halt». Åtlyddes icke
detta skulle han ropa »halt eller jag skjuter skarpt». Åtlyddes icke heller
detta finge posten skjuta skarpt, varvid första skottet skulle avgivas såsom
varningsskott mot marken vid sidan av den beskjutne och nästa skott vid
behov mot benen eller nedre delen av kroppen.

Andersson yttrade: Han hade fört den lastbil, som blivit beskjuten vid
huvudgrinden och varit på väg ut från kasernområdet. Posten hade gjort
stopptecken, varvid Andersson sträckt ut passersedeln genom rutan. Posten
hade tagit passersedeln, och Andersson hade trott, att posten skulle behålla
den, varför Andersson kört vidare. Han hade icke hört några haltrop men
hade stannat när han hört skottet. Kulan hade träffat i bakrutan, passerat
till höger om huvudet och gått ut genom vindrutan. Han hade själv tjänstgjort
såsom vaktmanskap vid beredskapsförband och vore förtrogen med
allmänna instruktioner för post i dylika fall. Passersedeln hade icke tidigare
behållits vid poststället för kontroll.

Furiren nr 172-14-39 Heimler uppgav: Han vore chef för vaktplutonen
och hade under utbildningen av vaktmanskapet genomgått teoretiska och
praktiska bestämmelser för posttjänsten. Heimler hade även kontrollerat
hur posterna fattat sina instruktioner. Genomgång av vakttjänst hade skett
dels teoretiskt i lektionssal och dels vid praktiska övningar utomhus.

Furiren nr 8036-20-42 Granström yttrade: Han hade den 9 november varit
kommenderad såsom vaktchef. Då han hört skottlossningen, hade han rusat
ut från vaktlokalen och fram till Andersson samt frågat varför denne icke
åtlydde posten. Andersson hade då svarat, att han passerat genom vakten
så många gånger under dagen, att han ansett det vara onödigt med så noggrann
kontroll.

I eget yttrande anförde flottiljchefen: Då han vid förhör icke kommit till
annan uppfattning, än att posten avsett handla riktigt men genom oskickligt
avgivande av varningsskottet åstadkommit skarpare effekt av detsamma
än vad som rätteligen hade behövt ske, hade han icke velat meddela posten
någon bestraffning.

De bestämmelser posten i delta fall närmast haft att följa återfinnas i gällande
flottiljinstruktion.

Under rubriken vaktmanskaps allmänna skyldigheter under tjänstgöring
såsom post eller i patrull stadgas där, att vaktmanskap med »halt» anropar
alla inom eller på väg in i eller ut från kasernområdet, vilka icke med säkerhet
igenkännas berättigade uppehålla sig därstädes. Till person i fordon
gives i stället stopptecken. Vaktmanskap gör sig härvid färdigt att skjuta.
Åtlydes icke första anropet (tecknet) upprepas detta med »halt, eller jag
skjuter skarpt». Vapnet osäkras härvid och riktas mot vederbörande. Sedan
vederbörande stannat, avfordras denne identitetskort, passersedel eller passer -

249

kort. Vaktmanskap avdelat som post stoppar med tecken alla flottiljen tillhöriga
fordon på väg in i eller ut från kasernområdet. Föraren avfordras körorder
varjämte eventuell last undersökes (jämföres med körorderns uppgifter).
Detsamma gäller beträffande andra militära och civila fordon vars
last jämföres med bilförarens uppgifter. Fordon lämnas efter kontroll enligt
ovan fri passage, därest bilföraren är behörig vistas inom kasernområdet och
endast tillåten last medföres. — Under rubriken instruktion för post nr 1
föreskrives, att posten skall förhindra obehörig in- och utpassering vid flottiljvakten,
Posten verkställer tiden revelj — aftonvisitation kontroll av företedda
identitetskort, passersedlar och passerkort liksom även kontroll av last på
fordon som passera flottiljvakten.

Sedan i skrivelse till flottiljchefen framhållits, att nämnda föreskrifter i
flottiljinstruktionen syntes innefatta längre gående befogenheter för vaktmanskap
att bruka vapen för tjänsteåtgärds genomförande än som tillerkändes
samma personal enligt tjänstgöringsreglementet och soldatundervisningen
för flygvapnet samt i anslutning därtill hemställts om förnyat yttrande,
anförde flottiljchefen ytterligare bland annat: Han vore tveksam om i vilket
avseende av honom utfärdade föreskrifter ansåges vara en skärpning av
bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet och soldatundervisningen för flygvapnet.
Av soldatundervisningen för flygvapnet framginge kanske icke med
önskvärd tydlighet, att utpassering från bevakningsföremål jämväl skulle
kontrolleras. Det angåves emellertid att »om någon söker fly efter angrepp
på det föremål posten skall bevaka, skall posten med vapen hejda den flyende».
Det vore givetvis riktigt, att utpassering icke borde erfordra samma
kontroll som inpasseringen, men man kunde av praktiska skäl icke göra
någon skillnad. En post kunde icke med säkerhet avgöra när »flykt» vore
för handen, ej heller om bevakningsföremålet hade angripits före försök till
utpassering eller icke. Dessutom tillkomme nödvändigheten att kontrollera
vad som i olika hänseenden utfördes från flottiljens område. Chefen för flygvapnet
hade i särskild order jämväl anbefallt dylik kontroll. — I flottiljinstruktionen
angåves huru av posten beredskap med vapnet skulle intagas.
Förfaringssättet tillämpades veterligen vid all bevakningstjänst. Efter vilka
grunder sedan posten skulle göra bruk av sitt vapen d. v. s. öppna eld framginge
av soldatundervisningen för flygvapnet. Sistnämnda grunder hade icke
av flottiljchefen eller den för utbildningen av vaktplutonen under flottiljchefen
ansvarige vare sig i skrivna instruktioner eller muntligt under utbildning
modifierats eller ändrats. I

I skrivelse till flottiljchefen den 16 mars 1946 anförde militieombudsmannen
efter redogörelse för ärendet följande.

Postens handlande i förevarande fall torde stå i strid mot gällande allmänna
föreskrifter angående rätt för militär personal att i fredstid använda
våld för genomförande av tjänsteåtgärd. Posten lärer emellertid icke kunna
ställas till ansvar härför. Att hans åtgärder för att genomföra den i flottilj -

250

instruktionen föreskrivna utpasseringskontrollen tagit sig det uttryck som här
skett synes nämligen åtminstone till övervägande del bero på otydlighet i hithörande
stadganden i instruktionen.

Sedan det i instruktionen ålagts vaktmanskap att med »halt» anropa alla
inom eller på väg in i eller ut från kasernområdet, vilka vaktmanskapet icke
med säkerhet igenkänner och vet vara berättigade att uppehålla sig där, föreskrives
ytterligare: »Vaktmanskap gör sig härvid färdigt att skjuta. Ätlydes
icke första anropet upprepas detta med ’halt eller jag skjuter skarpt’. Vapnet
osäkras härvid och riktas mot vederbörande.»

Ehuru det icke klart utsäges, synes instruktionen knappast kunna tolkas
på annat sätt än att post äger vid genomförande av föreskrivna åtgärder använda
skjutvapen, så snart han icke blir åtlydd. Att posten i förevarande
fall uppfattat instruktionen på detta sätt framgår av vad posten uppgivit
vid det med honom hållna förhöret.

Den vidsträckta rätt till våldsanvändning i tjänsten som flottiljinstruktionen
här giver uttryck åt saknar motsvarighet i tjänstgöringsreglementet och
soldatundervisningen för flygvapnet.

I tjänstgöringsreglementet för flygvapnet (§ 93 mom. 2) hänvisas i fråga
om vad post särskilt har att iakttaga med hänsyn till upprätthållande av
allmän ordning samt vid eldfara eller dylikt ävensom vid utövandet av honom
tillkommande nödvämsrätt till vad särskilt är stadgat. Hänvisningen lärer
såvitt den avser nödvämsrätt närmast gälla allmänna strafflagens nödvämsregler1
och 45 § strafflagen för krigsmakten. (Jämför kungörelsen den 9 november
1916 angående vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande
av allmän ordning m. m., vilken kungörelse i sin tur hänvisar till
nämnda lagbestämmelser samt kompletteras av överbefälhavarens den 28 maj
1942 fastställda föreskrifter angående användning av vapen vid upprätthållande
av allmän ordning m. m.) Tjänstgöringsreglementet föreskriver vidare (§ 93
mom. 5) att om i posts instruktion är bestämt, att det tillkommer honom att
övervaka in- och utpassering i etablissement o. s. v. samt posten är oviss om,
huruvida han bör lämna anropad person tillstånd att passera, eller finner
att hans anvisningar icke efterkommas, posten skall på föreskrivet sätt utkalla
patrull från vakten. Posten får vid poststället kvarhålla den som han
icke på annat sätt kan hindra från att handla i strid mot hans föreskrifter.
Sistnämnda föreskrifter om posts uppträdande i fall av ovisshet och då han
ej blir åtlydd ha i något modifierad form upptagits i den av Konungen i
kommandoväg fastställda soldatundervisningen för flygvapnet (mom. 263).
Soldatundervisningen innehåller i övrigt följande ur 1944 års upplaga hämtade
föreskrifter om förutsättningarna för användning av våld.

»265. För posts uppträdande i fredstid vid bevakning gäller i övrigt följande: a)

Post skall genom beslutsamt uppträdande söka åstadkomma, att våld
icke behöver användas. 1

1 Det må anmärkas att dessa undergått viss ändring genom lag, som trätt i kraft den 1 januari
1946.

251

b) Post äger rätt till nödvärn och att därvid vid behov göra bruk av sina
vapen, om posten utsättes för våld eller hot, om det föremål osv, som
posten skall bevaka, utsättes för angrepp och om okänd eller obehörig person
trots postens anvisningar närmar sig posten eller det föremål, som posten
skall bevaka, och posten i sin instruktion ålagts att hejda dylik person.

c) Om någon söker fly efter angrepp på posten eller det föremål, som
posten skall bevaka, skall posten med vapen hejda den flyende. Detsamma
gäller, då någon, som tagits under postens bevakning, söker rymma, eller då
annan person för att möjliggöra sådan rymning brukar våld eller hot.»

Soldatundervisningens här anmärkta bestämmelser grundas på allmänna
strafflagens nödvärnsregler och 45 § strafflagen för krigsmakten.

Såsom framgår av en jämförelse mellan här ovan refererade föreskrifter
om våldsanvändning avvika flottiljinstruktionens hithörande bestämmelser
från soldatundervisningens framför allt så till vida att, medan soldatundervisningen
medger post att göra bruk av vapen vid utövande av nödvärn
och dessutom lämnar föreskrift om skyldighet för post att med vapen hejda
den som flyr efter angrepp på posten eller bevakningsföremålet, flottiljinstruktionen
synes vilja tillerkänna post en så gott som obegränsad rätt till
våldsanvändning för genomförande av tjänsteåtgärd.

Även om situationer kunna tänkas, då militär personal enligt sakens natur
måste tillerkännas en längre gående rätt att bruka våld än nödvämsreglema
och 45 § strafflagen för krigsmakten medgiva (här bortses från vissa i allmänna
strafflagen reglerade specialfall av våldsanvändning i tjänsten), torde
det icke vara lämpligt att i en regements- eller flottiljinstruktion lämna föreskrifter
härom. Särskilt när det gäller frågan om användning av skjutvapen
rör det sig om ett spörsmål av sådan vikt, att detsamma bör så långt möjligt
regleras av Kungl. Maj:t eller eljest i central ordning.

Genom vad här anförts har jag velat giva Eder del av min uppfattning.
Jag förväntar att flottiljinstruktionen i ifrågavarande del ändras till full
överensstämmelse med enligt tjänstgöringsreglementet och soldatundervisningen
gällande bestämmelser. Härvid synes höra beaktas, att i flottiljinstruktionen
rörande våldsanvändning under vakttjänst icke införes annat än
en hänvisning till eller avskrift av vad i tjänstgöringsreglementet och soldatundervisningen
härutinnan stadgas. II.

II.

Tidningen Dagens Nyheter för den 23 juni 1945 innehöll en artikel av följande
lydelse: Mössa satt snett, post sköt skarpt. — En vaktpost vid en av
grindarna till Hälsinge regementes kaserner i Gävle sköt på torsdagskvällen
skarpt mot eu värnpliktig som kom åkande på cykel. Skottet träffade bakhjulet,
och genom en lycklig tillfällighet undgick ett stort antal värnpliktiga
som befann sig i närheten att bli träffade. Det började med alt vaktposten
tillrättavisade en värnpliktig för att lians lägermössa satt snett. Då den tilltalade
inte brydde sig om att stiga av cykeln och rätta till klädseln, sköt

252

posten efter honom sedan han först ropat halt. Det var rena turen att ingen
av de kringstående blev träffad.

Sedan i anledning härav utredning infordrats, inkom chefen för Hälsinge
regemente den 9 juli 1945 med protokoll över förhör i ärendet samt den
12 oktober 1945 med regementskrigsrättens protokoll den 24 juli 1945, nr
138, i anledning av åtal mot värnpliktige nr 101-14-44 Gustaf Georg Nord.

Nämnda handlingar utvisade i huvudsak följande.

Den 20 juni 1945 tjänstgjorde furiren nr 8-14-44 Lundqvist som post vid
grind nr 1 till regementets kasern. Härunder hejdade Lundqvist vid upprepade
tillfällen inpasserande värnpliktiga och framställde anmärkningar
beträffande deras klädsel. Omkring klockan 2300 upptäckte Lundqvist att
en värnpliktig — nr 1553-14-44 Fahlén — som färdades å samma cykel som
en annan värnpliktig, saknade huvudbonad. Fahlén hade då redan hunnit
passera poststället på väg in mot kasernbyggnaderna. Sedan Lundqvist frågat
Fahlén var denne hade sin mössa och Fahlén svarat att den blåst av eller
— enligt Lundqvist — att han sålt den på Tempo, sökte Lundqvist hejda
Fahlén med anropet »halt» och när detta icke hade någon effekt med
orden »halt, eller jag skjuter skarpt». Fahlén stannade då och återvände
till posten. I samband med att Lundqvist hejdade Fahlén synes Nord, som
cyklande passerade poststället på väg mot kasernbyggnaderna, ha fällt något
yttrande som innefattade kritik av Lundqvists handlingssätt mot Fahlén.
Enligt Lundqvist skulle Nord ha yttrat: »Du som är post skall ha uppsikt
rakt fram och bry dig fan i annat». I anledning härav uppmanade Lundqvist
Nord att komma fram till Lundqvist, vilken anmaning Nord icke efterkom.
Lundqvist sökte sedan hejda Nord genom att ropa »halt» och — då
detta icke visade sig ha någon verkan — »halt! eller jag skjuter skarpt». Då
Nord trots detta icke stannade, avlossade Lundqvist ett skarpt skott som
träffade vid sidan av Nord. Nord ställdes senare under tilltal vid regementskrigsrätten,
som genom utslag den 24 juli 1945 dömde Nord till disciplinstraff
för förolämpning av överordnad krigsman.

I infordrat yttrande rörande de föreskrifter och instruktioner, å vilka
Lundqvist grundat sitt ifrågavarande förfarande, anförde regementschefen
bland annat: »Lundqvist har beträffande grunderna för sin skottlossning
uppgivit, att Soldi A mom 165 föreskriver: ''Ordningsföreskrifter, som ges av
vaktchef och post (patrull) samt krigspolis, skola åtlydas’ och Soldi Inf
mom 1085 p 3: ''Om någon söker fly efter angrepp av posten eller den egendom,
som posten skall bevaka, äger posten att med vapen hejda den flyende’
och att han därför ansåg det vara sin skyldighet som post att göra sig åtlydd
samt att enligt hans bestämda uppfattning med ''angrepp’ icke var att anse
endast kroppsligt våld mot utan även muntligt skändande av posten. —
Härutöver vill jag tillägga, att i den för posten gällande instruktionen stod
angivet: ''Vid obehörigt inträngande på kasernområdet fasttages den skyldige
och överlämnas till patrullen, som tillkallas genom ropet Patrull ut, signal
till portvakten eller eldgivning’. Även denna föreskrift kan — om ock vid
ifrågavarande tillfälle omedvetet — ha varit en grund till skottlossningen. —

253

Då postens strävan synes ha varit att göra sig åtlydd och då han vid eldgivningen
synes ha iakttagit erforderlig försiktighet har jag icke funnit
anledning föreligga för disciplinär åtgärd.»

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till regementschefen den 16 mars 1946 följande.

I tjänstgöringsreglementet för armén hänvisas ifråga om vad post särskilt
har att iakttaga med hänsyn till upprätthållande av allmän ordning
samt vid eldfara eller dylikt, ävensom vid utövandet av honom tillkommande
nödvämsrätt till vad särskilt är stadgat. Hänvisningen lärer
såvitt den avser nödvärnsrätten närmast gälla allmänna strafflagens nödvämsregler
och 45 § strafflagen för krigsmakten. (Jämför kungörelsen
den 9 november 1916 angående vad militär personal i vissa fall har att
iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m. m., vilken kungörelse
i sin tur hänvisar till nämnda lagbestämmelser och kompletteras av överbefälhavarens
den 28 maj 1942 fastställda föreskrifter angående användning
av vapen vid upprätthållande av allmän ordning m. m.) Tjänstgöringsreglementet
föreskriver vidare att om i posts instruktion är bestämt,
att det tillkommer honom att övervaka in- och utpassering i etablissement

o. s. v. samt posten är oviss om, huruvida han bör lämna anropad person
tillstånd att passera, eller finner att hans anvisningar icke efterkommas,
posten skall på föreskrivet sätt utkalla patrull från vakten. Posten får vid
poststället kvarhålla den som han icke på annat sätt kan hindra från att
handla i strid mot hans föreskrifter. Sistnämnda föreskrifter om posts uppträdande
i fall av ovisshet och då han ej blir åtlydd ha i något modifierad
form upptagits i den av Konungen i kommandoväg fastställda soldatinstruktionen
för infanteriet.

Soldatinstruktionen innehåller även i övrigt föreskrifter som i detta sammanhang
äro av intresse. I mom. 1085 punkterna 2 och 3 stadgas, att post
äger rätt till nödvärn och att vid behov göra bruk av sinn vapen, om posten
utsättes för våld eller hot, om det föremål o. s. v., som posten skall bevaka,
utsättes för angrepp samt om okänd eller obehörig person trots postens
anvisningar närmar sig posten eller det föremål, som posten skall bevaka, och
posten i sin instruktion ålagts att hejda dylik person. Om någon söker fly
efter angrepp på posten eller den egendom, som posten skall bevaka, äger
posten att med vapen hejda den flyende. Detsamma gäller, då någon, som
tagits under postens bevakning, söker rymma eller då annan person för att
möjliggöra sådan rymning brukar våld eller hot. Nu anmärkta bestämmelser
grundas på allmänna strafflagens nödvärnsregler och 45 § strafflagen för
krigsmakten.

Det torde vara uppenbart alt postens handlande i förevarande fall står i
strid mot här ovan refererade föreskrifter om rätt för militär personal att
använda våld för genomförande av tjänsteåtgärd. Det har ej varit fråga om
något obehörigt inträngande och någon nödvämssituation har icke förelegat.

254

Det har icke heller varit fråga om flykt efter angrepp på posten eller den
egendom, som posten skulle bevaka. Enbart den omständigheten att Nord —
såsom synes ha varit fallet —■ begått ett förolämpningsbrott mot posten har
icke givit posten någon befogenhet att genom bruk av vapen söka göra sig
åtlydd av Nord.

Postens handlande synes överhuvud betingat av uppfattningen att han i
sin egenskap av post ägde en så gott som obegränsad rätt till våldsanvändning
för genomförande av tjänsteåtgärd.

Man torde visserligen icke kunna bortse från möjligheten att situationer
kunna uppkomma, då militär personal bör tillerkännas en längre gående rätt
att bruka våld än den som kan grundas på nödvärnsreglema och 45 § strafflagen
för krigsmakten (här bortses från vissa i allmänna strafflagen reglerade
specialfall av våldsanvändning i tjänsten). Det måste emellertid framhållas
att i nu antydda oreglerade fall städse måste fordras att större mått
av våld icke brukas än som kan anses försvarligt med hänsyn till behovet av
tjänsteåtgärdens fullgörande och att det sålunda skall föreligga en rimlig
proportion mellan det intresse, som skall skyddas genom åtgärden, och den
skada som göres eller kan befaras.

Det må nämnas att efter det ifrågavarande händelse inträffat den 1 januari
1946 trätt i kraft i vissa delar ändrade bestämmelser beträffande rätten
till nödvärn. I 5 kap. 10 § allmänna strafflagen ha sålunda intagits bestämmelser
av innehåll bland annat, att om någon, som skall anhållas eller
eljest gripas, söker undkomma den som äger verkställa åtgärden, eller om
någon sätter sig med våld eller hot emot polisman, som skall verkställa
tjänsteåtgärd, det våld må brukas, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt. Vid bedömande av vad som i en viss situation skall
kunna anses försvarligt må enligt förarbetena till lagstiftningen hänsyn tagas
ej blott till yttre föreliggande faktiska förhållanden utan även till subjektiva
omständigheter hos den handlande ävensom den handlandes skyldighet
att följa av överordnad myndighet utfärdade instruktioner. De nytillkomna
strafflagsbestämmelserna kompletteras beträffande polismän av Kungl.
Maj ds cirkulär den 7 december 1945 till länsstyrelserna och polismyndigheterna
angående bruket av skjutvapen i polistjänsten (SFS 835/1945). I cirkuläret
framhålles inledningsvis att begagnande av skjutvapen är att betrakta
såsom en yttersta utväg, vilken får komma i fråga enbart då andra medel
finnas vara otillräckliga. I fortsättningen lämnas med utgångspunkt från och
i direkt anslutning till ifrågavarande strafflagsbestämmelser utförliga föreskrifter
om i vilka fall skjutvapen må användas. Sålunda föreskrives bland
annat att skjutvapen må användas för att gripa den som på sannolika skäl
misstänkes ha begått gärning som innefattar särskilt grov brottslighet av angivet
slag (förräderi, spioneri, mord m. in.), för att infånga den som på
sannolika skäl misstänkes ha begått annat brott av allvarlig beskaffenhet och
söker undkomma med sådant fortskaffningsmedel att det är föga utsikt att
på annat sätt gripa honom samt för annan viktig uppgift av jämförlig beskaffenhet.
Innan skjutvapen användes, skall särskilt beaktas, om det föreligger
risk att skada någon utomstående.

255

Genom vad här anförts har jag velat giva Eder del av min uppfattning.
Jag förväntar att gällande föreskrifter om våldsanvändning i militärtjänst
under fredstid bliva vid regementet med största noggrannhet beaktade. Vid
all utbildning, som berör militär personals rätt att bruka våld, enkannerligen
skjutvapen, är det av synnerlig vikt inskärpa i vilka fall och i vad mån
skjutvapen få användas.

21. Fråga om under vilka förutsättningar och i vilken omfattning militär
personal äger att för övningsändamål nyttja enskild mark.

I en den 28 april 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
direktören H. Luttrup i Malmö bland annat följande: Vid en övning i Kongatrakten
hade en avdelning ur Skånska pansarregementet utan Luttrups vetskap
trängt in på Luttrups fastigheter Klåberöd l9 och l10 i Konga socken
samt haft stridsövningar där. Under dessa övningar hade militären kört upp
och fördärvat Luttrups åkrar samt fullständigt förstört en körväg på en
sträcka av mera än en kilometers längd. För att efter övningarna reparera
vägen hade militären i densamma lagt stora stenar, som egenmäktigt tagits
från Luttrups gamla vackra gärdsgårdar, vilka på långa sträckor fullständigt
raserats. För att förstörelsen av vägen skulle bliva fullständig hade därefter
påförts stora mängder jord, som vore fullständigt oduglig såsom väglagningsmaterial
och till stor del måste tagas bort igen, om vägbanan åter skulle
kunna göras hållbar. Den väg pansarvagnarna kört in på hade varit en vacker
och hållbar bygdeväg; den väg militärerna efter »lagningen» lämnat efter sig
vore snarast en bred nyplöjd åker. Det mest upprörande vore, att militären
för att skaffa sig väglagningsmaterial vågat rasera Luttrups vackra gärdsgårdar
på långa sträckor och tagit sten från desamma. De raserade gärdsgårdarna
bildade till stor del rågång dels mellan Luttrups fastigheter och en grannfastighet
och dels mellan Luttrups fastigheter inbördes. Samtidigt användes
de överlag som stängsel för djuren. En skadegörelse av detta grava slag
skulle för en civilperson medföra ansvar enligt strafflagen, och Luttrup förmenade,
att ej heller en militär befälhavare, som givit order om sådan förstörelse,
borde gå fri från allvarliga efterräkningar. För de kostnader som
efter militärens väglagning vore nödiga för att iordningställa vägar och åkrar,
upplägga nya gärdsgårdar, reparera broar o. s. v. kommc Luttrup att
av kronan och vederbörande militärbefälhavare yrka ersättning. Men den
ersättning Luttrup kunde få för nu angivna kostnader torde endast täcka
en del av den förlust Luttrup lidit. Luttrup använde gården såsom rekreationsort
om somrarna, och som sådan hade den i stor utsträckning mist sitt
värde. Den vackra bygdevägen och de gamla mossbelupna gärdsgårdarna
finge Luttrup inte igen. Fn vacker idyllisk ruin efter en gammal bondgård
hade raserats och kunde icke återställas i sitt gamla skick. Fn mängd fula
hålor i marken, som militären grävt längs vägen för att skaffa »väglagningsmaterial»
behövde många år för alt läkas igen. Härtill kommc slutligen en

256

hel råd skador på enskilda föremål. Genom att en bro hade körts sönder
runne en bäck över vägen och förstörde denna samt översvämmade en tidigare
torrlagd äng. Träd och buskar hade skövlats, diken hade välts igen,
stora grindstolpar av sten hade vräkts omkull o. s. v., men vad som anförts
torde vara tillräckligt för att visa hur upprörande illa vederbörande förband
och deras befälhavare farit fram. Luttrup hemställde att -— efter verkställd
undersökning -—- vederbörande måtte ställas till ansvar.

Till styrkande av sina uppgifter åberopade Luttrup protokoll över en den
5 april 1945 av nämndemännen Albin Thomasson i Konga och Sigfrid Linge
i Kävlinge hållen syneförrättning å Luttrups fastigheter. — Av protokollet
framgick bland annat följande: Synen hade avsett att fastställa och uppskatta
de skador som åstadkommits genom ifrågavarande övningar. Synemännen
hade funnit skadegörelsen enastående i sitt slag och utomordentligt
mycket större än som varit nödvändigt för övningarna. Synemännen — som
avstått från att göra en uppskattning i penningar av »skadorna å själva naturen»
— hade beräknat övriga skador till sammanlagt 830 kronor. Vid
syneförrättningen hade någon representant för regementet icke varit närvarande.

På begäran lämnade chefen för Skånska pansarregementet upplysningar i
ärendet och anförde därvid bland annat: Den 28 februari-den 1 mars 1945
hade fälttjänstövningar ägt rum i trakten av Konga under regementschefens
ledning. I övningarna hade deltagit dels en infanteribataljon och dels en pansarbataljon.
På efternatten den 28-den »29» februari hade huvuddelen av
pansarbataljonen, i vilken ingått såväl stridsvagnskompanier som ett pansarinfanterikompani,
gjort en förflyttning å en mindre väg för att lösa en taktisk
uppgift. Förflyttningen hade verkställts i iskydd av mörkret och bataljonen
hade därvid rört sig på en sträcka av cirka två kilometer å den enskilda
väg, som tillhörde Luttrup. Till följd av tjällossning hade särskilt detta vägstycke
— men även andra delar av den väg som användes — befunnit sig
i ganska dåligt skick. Detta hade medfört att ett antal av de sex tons terrängbilar
med pansarkaross, som utgjorde transportmedel för pansarinfanteriet,
fastnat och måst bogseras loss med stridsvagnar. Detta arbete, som utförts
till avsevärd del medan det ännu varit mörkt, hade medfört att framför allt
stridsvagnarna, som skulle bogsera loss andra fordon, rört sig vid sidan av
vägen och därvid åstadkommit skadegörelse på såväl gärdsgårdar som klövervallar.
Även själva vägen hade blivit illa åtgången. Omedelbart efter
fälttjänstövningamas slut hade regementets markskadekommission under
ordförandeskap av majoren vid pansarregementet von Bahr trätt i verksamhet
inom hela det område, som berörts av fälttjänstövningarna, för att träffa
uppgörelser angående uppkomna markskador. Samtidigt hade en arbetstrupp
från pansarregementet på 50 man insatts för att snarast sätta den
ifrågavarande vägen i trafikabelt skick. Markskadekommissionen hade trätt
i förbindelse med Luttrups ombud på platsen, nämndemannen Thomasson,
och den 5 mars hade med honom träffats överenskommelse att syn skulle
hållas sedan arbetstruppen slutfört sitt arbete. Den 13 mars hade represen -

257

tant för markskadekommissionen verkställt besiktning av skadorna i närvaro
av Thomasson. Därvid hade vissa skador ersatts med 266 kronor. Då emellertid
arbetstruppen dels icke medhunnit alla reparationer, dels vidare icke i
alla avseenden fullgjort reparationerna på ett nöjaktigt sätt och dels slutligen
väderlek och markförhållanden fortfarande varit mindre gynnsamma
för vägarbetenas slutförande hade efter överenskommelse med Thomasson
beslutats, att reparationsarbetena skulle fortsättas och slutföras, sedan arbetsförhållandena
blivit gynnsammare. Därvid skulle enligt överenskommelsen
de raserade stengärdsgårdarna återställas i ursprungligt skick, vägen å vissa
ställen ytterligare repareras, spåren efter stridsvagnar å klövervallarna läggas
igen, nedrivet taggtrådsstängsel i anslutning till gärdsgården återuppsättas,
två kullkörda grindstolpar resas samt en stenbro över en bäck lagas. Sedan
väderleken blivit bättre hade reparationsarbetena den 16 april återupptagits
med en arbetsstyrka av sex man. Arbetena hade pågått till omkring den 11
maj. Den 14 maj hade förrättats syn med slutuppgörelse, varvid kronan
företrätts av medlemmen i markskadekommissionen, ryttmästaren Gustaf Ask,
och markägaren representerats av Thomasson. Såsom skiljeman hade fungerat
jägmästaren K. Moldenhawer. Som slutlig utbetalning till Luttrup
hade regementschefen godkänt 65 kronor, motsvarande det belopp, varom
överenskommelse träffats vid slutuppgörelsen. Regementschefen hade dessutom
i början av maj avlagt ett besök på platsen tillsammans med medlemmar
av markskadekommissionen. Han hade då tillfälle konstatera, att
Luttrups egendom omfattade tvenne jordbruksfastigheter. På den ena av
dessa vore en villa uppförd. Jordbruket vore utarrenderat till närliggande
gård eller gårdar och de båda lantgårdarna stode öde och tomma, tydligen
utan att underhållas. På ett av husen syntes ett nära en meter stort
hål i halmtaket. Denna miljö utgjorde delvis bakgrunden till de omskrivna
gärdsgårdarna, vilka nu återställts i sitt ursprungliga skick. Regementschefens
huvudintryck vore att de framställda erinringarna präglades av överdrifter.

Regementschefen bifogade jämte andra handlingar protokoll över syneförrättning
å Klåberöd l9 och l10 den 14 maj 1945. Protokollet — som undertecknats
av Thomasson, Ask och Moldenhawer — utvisade, att ifrågakomna
reparationsarbeten vore slutförda enligt överenskommelse, att återstående,
icke reglerade skador uppskattades till 65 kronor samt att härmed
Luttrups mellanhavande med kronan ansåges till fullo reglerat.

I avgivna påminnelser vidhöll Luttrup sina uppgifter samt framhöll bland
annat, att han icke givit Thomasson fullmakt att sluta avtal med kronan
och att han förty ansåge sig obunden av Thomassons medgivanden.

Vid förhör å militieombudsmansexpeditionen anförde löjtnanten i kavalleriets
reserv friherre C. A. R. Lcuhusen: Under början av år 1945 hade
Leuhusen tjänstgjort vid pansarregementet. Han hade deltagit i de fälttjänstövningar
varom fråga vore i ärendet. Ilan hade under dessa tjänstgjort
som troppchef men hade icke själv varit med om de delar av övningarna

17—468678. Militicombudsmannens ämbctsberättelse.

258

som berört Luttrups fastigheter. Övningarna hade utgjort stridsövningar av
vanlig typ. Så gott som hela pansarregementet hade deltagit. Ledningen hade
haft stor otur med övningarna. Vid tidpunkten för dessas början hade det
nämligen varit frost, varefter tjällossning plötsligt inträtt. Om frosten fortsatt,
hade det säkerligen ej blivit några skador på Luttrups fastigheter. Leuhusen
hade någon dag efter övningarnas avslutande tillsammans med von
Bahr gjort en förberedande inspektion av skadorna. Dessa hade varit »fantastiska».
På vägen hade stridsvagnarna gjort meterlånga hålor. Dessa hade
på vissa ställen haft ett djup ungefär motsvarande brösthöjd. En del stridsvagnar
hade också kört fast i vägen. När det gällt att få loss dessa med
hjälp av andra stridsvagnar eller terrängbilar, hade det körts litet kors och
tvärs, även vid sidan av vägen. Detta hade bland annat lett till att stengärdsgårdar
och stängsel blivit raserade. Den vägen omgivande marken
hade huvudsakligen bestått av skogs-, moss- och betesmark. På ett ställe
hade det efter vad Leuhusen ville minnas varit en åkerlapp. Luttrups del
av vägen, som varit ganska lång, hade befunnit sig i mycket dåligt skick
redan före övningarna — sämre än kringliggande delar. Leuhusen hade visserligen
icke själv iakttagit detta men hört det omtalas av ortsbefolkningen.
Leuhusen hade lett den huvudsakliga delen av reparationsarbetet på Luttrups
fastigheter. Detta arbete hade avsett reparation av den sönderkörda vägen.
Antalet man som använts vid arbetena hade växlat. En gång hade det varit
ända till åttio man i arbete samtidigt. Leuhusen hade själv varit på arbetsplatsen
åtta å tio dagar. Leuhusen hade haft order att återställa vägen i det
skick den haft före övningarna. Väglagningsmaterial hade tagits dels från
grustag på Luttrups fastigheter och dels från grustag, tillhörigt ett bruk
i trakten. Det hade säkerligen även förekommit att delar av de sönderkörda
stengärdsgårdarna använts som reparationsmaterial. Detta hade varit
tämligen ofrånkomligt, eftersom vägen varit totalt sönderkörd och stenar
från de raserade gärdsgårdarna legat spridda litet överallt. Det vore Leuhusens
bestämda uppfattning att Luttrup tjänat på »saken», eftersom han
nu fått en väsentligt bättre väg än förut. Vägen hade sålunda före övningarna
icke haft någon stengrund alls. Nu funnes sådan grund på praktiskt
taget hela Luttrups del av vägen. Leuhusen hade hört uppgivas, att Luttrup
kort tid före ifrågavarande övningar fått åläggande av vederbörande myndighet
att bygga om vägen eller förbättra densammas underhåll.

I sin skrift den 28 april 1945 anförde Luttrup vidare: Han ville anmäla,
att Leuhusen, vilken enligt Luttrups mening vore huvudansvarig för den
värsta förödelsen i samband med de klumpiga försöken att återställa de skadade
ägorna, efteråt framställt fullständigt oberättigade beskyllningar mot
Luttrup rörande vanhävd av egendomen och därjämte hotfullt framhållit, att
han kunde komma att anmäla Luttrup, därest Luttrup påtalade militärens
framfart. Luttrup hemställde att vederbörande måtte ställas till ansvar även
för denna sak.

259

I denna del förekom följande.

Luttrup åberopade sig å följande vid klagoskriften fogade, av Thomasson
och Sven Olofsson den 26 april 1945 undertecknade intyg: Vid ett besök å
Luttrups fastigheter i början av mars 1945 hade de för Leuhusen, som ledde
arbetet med egendomens iordningställande, framhållit att militärernas framfart
å egendomen och med den vackra naturen därstädes vore högst anmärkningsvärd.
På dessa yttranden hade Leuhusen svarat, att om Luttrup skulle
vidtaga några åtgärder i saken, kunde kronan komma att anmäla Luttrup
till åtal för vanhävd av egendomen. De hade fattat Leuhusens uttalande närmast
såsom ett hot och vidarebefordrat detsamma till Luttrup.

Leuhusen uppgav: Leuhusen hade aldrig personligen träffat Luttrup, och
han kände ej heller Thomasson eller Olofsson. Han hade emellertid, när
han kommit till Klåberöd för att påbörja reparationsarbetena, mötts av
ortsborna och förmodligen hade bland dessa befunnit sig Thomasson och
Olofsson. Bönderna hade varit upprörda över förstörelsen, vilket Leuhusen
funne naturligt med hänsyn till skadornas omfattning. Leuhusen hade försökt
lugna dem och lovat att iordningställa vägen så bra som möjligt. Situationen
hade varit den att bönderna försökt skrämma Leuhusen för att få
reparationerna utförda på ett sådant sätt att bönderna tjänade på det. De
hade gjort påstötningar om att grus och annat väglagningsmaterial borde
tagas från Ljungbyhed. Materialet därifrån vore nämligen mycket bättre än
det som stode att få i orten. Gentemot böndernas påtryckningar hade Leuhusen
givetvis sökt tillvarataga regementets intressen och ordna det hela med
minsta möjliga kostnad för kronan. Till Leuhusen hade så gott som dagligen
av bönderna framförts meddelanden från Luttrup, att denne tänkte anmäla
översten, von Bahr och »hela regementet» för militieombudsmannen. Leuhusen
hade svarat, att bönderna med sina klagomål borde vända sig till von
Bahr, som närmast lett övningarna och vore huvudsakligen ansvarig för
desamma. — Leuhusen erinrade sig att det vid något tillfälle förekommit
samtal om vanhävd å Luttrups fastigheter. Det hade varit ortsborna som
själva fört detta på tal. Leuhusen hade sålunda icke själv påstått att Luttrups
egendom låge under vanhävd. Det vore han nämligen icke kompetent att
bedöma. Vad Thomasson och Oiofsson uppgivit i sitt intyg av den 26 april
1945 vore sålunda icke riktigt. Däremot vore det möjligt att Leuhusen vid
något tillfälle i anslutning till böndernas uttalanden sagt något om att
Luttrup — som själv ständigt hotade med anmälningar — kanske också
kunde bliva anmäld. Det hade givetvis icke varit fråga om något hot från
Leuhusens sida.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 9 september 1946 till regementschefen följande.

Frågan om rätt för kronan att taga enskild mark i anspråk för militära
övningar har ej sällan givit anledning till tveksamhet.

Att eu sådan rätt i viss omfattning föreligger synes ha förutsatts i vissa
militära föreskrifter. Fälttjänstövningsinstruktionen föreskriver sålunda att

260

vid övningsterrängens beträdande markskador skola i möjligaste mån undvikas.
Har skadegörelse å stängsel (även stengärdsgård och dylikt) ägt rum
skall — enligt instruktionen — lagning om möjligt verkställas av det förband,
som orsakat skadan, varjämte skador, vilka icke av truppen kunna
repareras, skola på visst sätt anmälas (§ 15 mom. 100—101, 1935 års upplaga)
. Anvisningar i övrigt till undvikande av skadegörelse å mark och växtlighet
ha vid upprepade tillfällen publicerats i de allmänna tjänstemeddelandena.
Ordningen för utbetalande av ersättning för skador å enskild mark
i samband med militära övningar regleras i fälttjänstövningsinstruktionen
(§ 19 mom. 138) och i Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret (avd. A
1941 s. 73 och 1942 s. 358).

Nu angivna bestämmelser beröra ej frågan om under vilka förutsättningar
och i vilken omfattning militär personal äger för övningsändamål nyttja enskild
mark. Några allmänna föreskrifter härom torde överhuvud icke finnas.
Vid besvarande av nämnda fråga är av betydelse att till en början söka
fastställa gränserna för den rätt, som tillkommer envar att beträda och
befara annans mark, varefter bör undersökas huruvida de särskilda intressen,
som äro förbundna med militära övningars utförande, kunna grunda
en mera vidsträckt rätt i detta avseende för militär personal.

Huvudstadgandet på ifrågavarande område finnes i 24 kap. 11 § allmänna
strafflagen. Detta lagrum föreskriver bötesstraff för den som tager olovlig
väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor,
vilka därav kunna skadas. Om och i vad mån paragrafen omfattar fall, i
vilka ingen skada kan uppkomma, är föremål för olika meningar. Enligt
en åsikt hänför sig uttrycket »vilka därav kunna skadas» allenast till uttrycket
andra ägor. Beträffande tomt, åker, äng och plantering skulle alltså
ansvar kunna ådömas oavsett huruvida skada kunnat ske. Enligt en annan
tolkning, vilken framlagts av den s. k. fritidsutredningen (Statens offentliga
utredningar 1940: 12), medför olovligt beträdande av åker och äng icke
straff enligt paragrafen, där det uppenbarligen ej finnes någon fara för skada
genom beträdandet. Såsom av det sagda framgår torde enighet råda därom,
att rättsskyddet för tomt är av mera absolut karaktär än i fråga om övriga
ägoslag. Förhållandet sammanhänger med att man i fråga om tomt har att
taga hänsyn icke blott till den fara för skada, som ett färdande över tomten
kan medföra, utan i minst lika hög grad till ägarens berättigade intresse av
att icke bliva störd i sitt hemvist. En viss osäkerhet kan dock sägas råda angående
vad som skall avses med tomt. Så mycket är klart att härunder måste
innefattas varje område närmast omkring en bostadsbyggnad, vare sig det
blivit föremål för kultiveringsåtgärder eller ej. I övrigt torde förekomsten
av hägnad kunna vara till ledning vid bestämmande av en tomts gränser.
För paragrafens tillämpning förutsättes icke att skada verkligen inträtt.

Här berörda tolkningsspörsmål ha på senare tid behandlats av straffrättskommittén,
som i ett år 1944 framlagt betänkande (Statens offentliga utredningar
1944: 69) föreslagit, att det skall vara straffbart att olovligen taga
väg över annans tomt eller plantering eller över andra ägor vilka kunna ska -

261

das därav. Genom ändringen av brottsbeskrivningen säger sig kommittén
ha avsett klargöra, att olovligt tagande av väg över tomt eller plantering skall
vara straffbart, oavsett om skada kunnat ske, men beträdande av andra ägor
endast i den mån de kunna skadas.

Det må vidare anmärkas, att 24 kap. 11 § allmänna strafflagen allmänt
anses icke äga tillämpning i fråga om färd å mark, som ingår i redan
befintlig väg. Innefattar emellertid sådan gärning skadegörelse å området,
t. ex. genom framförande av osedvanligt tunga fordon, torde straff kunna
inträda enligt 19 kap. 20 § allmänna strafflagen för uppsåtlig skadegörelse.
Även om skada ej uppkommer och sistnämnda lagrum därför ej kan tilllämpas,
torde det ej vara rättsenligt att i varje fall utan vidare trafikera enskild
väg. I förarbetena till 1939 års lag om enskilda vägar uttalas sålunda,
att det vid nämnda lagstiftning förutsatts att körtrafik å annans enskilda väg
är rättsenlig endast om härför kan åberopas särskilt stadgande eller samtycke,
uttryckligt eller presumerat, av vederbörande rättsägare.

För ett viktigt fall, nämligen trafik med motorfordon å till farväg nyttjad
enskild väg, innehåller 12 § 5 mom. vägtrafikstadgan bestämmelse, att det
ankommer på ägaren av vägen att avgöra, om trafiken får äga rum. Det åligger
ägaren tillse att förbudet blir på föreskrivet sätt kungjort. Överträdelse
av förbudet hemfaller under en av stadgans straffbestämmelser.

Det kan i detta sammanhang nämnas att genom kungörelse den 11 februari
1938 (nr 50) utfärdats särskilda föreskrifter angående det militära motorfordonsväsendet
och den militära vägtrafiken. Genom dessa föreskrifter ha
möjligheter skapats att under militära övningar i fråga om av krigsmakten
brukade fordon göra undantag i olika hänseenden från gällande trafikbestämmelser,
t. ex. hastighets- och belysningsbestämmelser. Kungörelsen inrymmer
däremot icke någon rätt att dispensera från förbud att befara enskild
väg.

24 kap. 11 § allmänna strafflagen upptager straff endast för tagande av
»olovlig» väg eller gångstig. Samtycke hos den som äger förfoga över området
utesluter sålunda rättsstridighet. Det må emellertid framhållas att en
befogenhet att företaga i lagrummet avsedda gärningar även utan samtycke
av områdets ägare kan vara genom särskilda lagstadganden uttryckligen
eller indirekt inrymd eller i kraft av en förefintlig rättslig skyldighet förutsatt.
Såsom exempel härpå kan anföras, alt enligt 5 § lagen om lottning de,
som ombesörja flottningsarbete, äga utan särskilt lov tillträde till stränderna,
där sådant är av nöden för skadas avvärjande eller flottgodsets utvältande
eller framförande i flottleden. Väg eller stig över annans tomt, åker, äng,
plantering eller andra ägor, vilka kunna skadas därav, må dock ej tagas,
om tillträde till stranden kan annorledes beredas. Enligt 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen
äger förrättningsman utan särskilt lov erhålla tillträde till
tomter samt övergå ägor i vad det befinnes erforderligt för tomtmätnings- och
gränsbestämningsförrättning. Det åligger förrättningsmannen tillse att skada
å egendom såvitt möjligt undvikes. 2 kap. 11 8 jorddelningslagen upptager
motsvarande bestämmelse för jorddelningsförrättningar. Liknande föreskrif -

262

ter återfinnas på jakt- och fiskerättens område. Några motsvarande bestämmelser
rörande militära övningar ha däremot icke utfärdats.

Den frågan uppställer sig huruvida man — i saknad av bestämmelser i
ämnet — kan med stöd av allmänna överväganden hävda, att det finnes en
mera vidsträckt rätt för militär personal än för envar annan att beträda och
befara enskild mark. Det är påtagligt att det föreligger ett allmänt — offentligträttsligt
betonat — intresse av att landets försvarsmakt hålles på lämpligt
sätt övad. Att härav sluta till en mera vidsträckt rätt uti ifrågavarande
hänseende kan synas vanskligt. Sedan gammalt torde emellertid militära
övningar av större omfattning ha ägt rum på enskild mark utan att ägarens
samtycke på förhand inhämtats. Sådant samtycke har i dylika fall på militärt
håll icke ens ansetts behöva inhämtas då det kunnat förutses att skador
skolat uppkomma, utan markägarens intresse har ansetts tillgodosett genom
ersättning för åsamkad skada. Tidigare synes emellertid det militära intresset
att taga i anspråk enskild mark för övningar och förflyttningar i allmänhet
ha kunnat i stor utsträckning tillgodoses utan beträdande av enskild mark,
som därav kunnat skadas. Den allmänna utvecklingen på det militära området,
bland annat förbandens motorisering och pansarvapnets uppkomst,
har i så mån förändrat läget att dels behovet av övningsmark — särskilt för
förflyttningar — blivit större och dels riskerna för mera allvarliga skador
ökats. Vid den intresseavvägning som sålunda med utvecklingen blivit alltmera
aktuell synes det enskilda intresset böra i viss mån vika för det allmänna.
Det torde därför icke vara oriktigt antaga en något mera vidsträckt
rätt för militär personal under övning än för envar annan att beträda annan
enskild mark än tomt. En sådan längre gående rätt kan ock sägas ha stöd i
sedvanan. Att uppdraga några mera fasta och allmängiltiga gränser för nämnda
rätt synes dock icke möjligt. Det torde emellertid böra hävdas, att det
icke kan anses rätlsenligt att utan vederbörandes samtycke utnyttja enskild
mark i sådana fall, då det redan från början står klart, att skador av mera
betydande omfattning kunna väntas bliva en följd av markens beträdande.
Tomt torde ej under några förhållanden få beträdas utan ägarens samtycke.
Vad nu sagts har avseende å övningar av mera tillfällig natur. Att använda
enskild mark som permanent övningsområde får givetvis ej ske utan ägarens
samtycke.

Ovan anförda synpunkter avse fredsförhållanden. I krig är läget i väsentliga
avseenden ett annat, och jag ämnar ej ingå härpå. Under tid av förstärkt
försvarsberedskap är att taga hänsyn till rekvisitionslagstiftningen. Såväl
rekvisitionslagen som beredskapsförfogandelagen (SFS 583, 584/1942) upptager
bestämmelser om tagande i anspråk av markområden för olika ändamål.
De behov som i sådant sammanhang kunna komma i fråga synas
emellertid vara väsentligen andra än de här aktuella. Det torde sålunda knappast
kunna tänkas att tillämpa rekvisitionsförfarandet i fråga om tillfälliga
behov av mark för militära övningar.

Av ett visst intresse kan vara att göra en jämförelse med den närliggande
frågan om anskaffande av mark för befästningar m. m. samt om reglering

263

av markskador i samband med befästnings- med flera anläggningar. Föreskrifter
härom ha meddelats i cirkulärskrivelser från fortifikationsstyrelsen
den 27 juni 1941 och den 15 december 1942 (Tjänstemeddelanden rörande!
lantförsvaret, avd. A 1941 s. 105 och 1942 s. 358). Anvisning lämnas här på
det förfarande vederbörande militära myndighet har att iakttaga vid anskaffande
av erforderlig mark. I första hand bör enligt skrivelserna myndigheten
söka träffa överenskommelse med markägaren. Därest sådan överenskommelse
ej kan uppnås, har myndigheten att efter omständigheterna välja mellan
olika till buds stående tvångsförfaranden: rekvisitionsförfarande, expropriation
eller förrättning enligt lagen om enskilda vägar. Oriktigt tillvägagångssätt
mot markägare i hithörande fall har varit föremål för militieombudsmannens
uppmärksamhet och hänvisas härutinnan till ämbetsberättelsen
1944 s. 277 ff.

Motsvarande föreskrifter och anvisningar, när det gäller mark för övningsändamål,
synes icke ha lämnats.

I nu förevarande ärende har det varit fråga om förflyttning av en pansarbataljon
å en väg över Luttrups fastigheter, vilken väg synes böra betecknas
såsom till farväg nyttjad enskild väg. I bataljonen ingingo såväl stridsvagnskompanier
som ett pansarinfanterikompani. Det synes ej ha varit avsett
att i övrigt använda Luttrups mark för övningsändamål. Vägen var till följd
av tjällossning av dålig beskaffenhet, vilket ledde till att ett antal terrängbilar
med pansarkaross fastnade i vägen. Vid försök att med hjälp av stridsvagnar
lossa nämnda fordon uppkommo avsevärda skador såväl å vägen som
å kringliggande mark. Vissa skador synas även ha uppkommit vid den reparation
av vägen, som senare utfördes genom regementets försorg.

Förbud mot körtrafik å vägen hade såvitt i ärendet upplysts vid tillfället
ej meddelats. Det kan emellertid såsom av ovanstående framgår icke anses
ha varit tillåtet att utan Luttrups samtycke använda vägen för trafik av här
ifrågavarande beskaffenhet. Det har gällt förflyttning nattetid med mycket
tunga fordon, och risken för skador av betydande omfattning har varit
uppenbar. Såsom ledare av ifrågavarande övning synes Ni vara ansvarig för
att Luttrups samtycke ej inhämtats. Med hänsyn till omständigheterna finner
jag mig emellertid kunna låta bero vid en erinran till Eder att för framtiden
vederbörligen beakta enskilda markägares intresse.

För den skadegörelse som skett föreligger ersättningsskyldighet. Utredningen
visar att Luttrup erhållit gottgörelse i viss omfattning. Huruvida slutuppgörelse
härom skett är en fråga, i vilken det icke tillkommer mig att
göra något uttalande. Det torde stå Luttrup fritt att vid domstol föra den
talan om ytterligare ersättning, vartill han kan finna fog.

Vidkommande slutligen det av Luttrup påtalade uppträdandet från Leuhusens
sida ha icke under utredningen framkommit omständigheter, som
föranleda mitt ingripande.

264

22. Angående undertecknande av kvitto å införselmedcl.

Vid en av militieombudsmannen under juli månad 1945 förrättad inspektion
av Västernorrlands regemente iakttogs vid granskning av kassaförvaltningens
redovisning av införselmedel att utfärdade införselkvitton
icke undertecknades av regementskassören egenhändigt, utan att dylika
kvitton i stället försågos med regementskassörens faksimilstämpel och kontorsbiträdets
signatur.

Med anledning härav anhöll militieombudsmannen i skrivelse till regementschefen
om yttrande från regementskassören. I yttrandet anförde regementskassören:
Då kvitto å införselmedel -— genom det sätt varpå dessa
medel numera redovisades genom omföring från vederbörlig avlöningstitel
till titel införsel i lön och vid månadsslutet utbetalning från denna titel till
vederbörandes utmätningsman — icke syntes ha samma betydelse som t. ex.
direkt mottagna kontanta medel, tillämpades det förfaringssättet, att kontorsbiträdet
använde regementskassörens faksimilstämpel och tecknade sina
egna initialer å det kvitto, som löntagaren erhölle vid varje avlöningstillfälle.
Detta förfaringssätt hade ansetts böra komma till användning, enär
regementskassörens personliga namnteckning knappast skulle medhinnas
vid den korta tid som stode till förfogande mellan lönens uträknande och
utbetalning, enär införselärendenas antal vid nu ifrågavarande tid uppginge
till 200 i månaden.

På grund av vad regementskassören anfört inhämtade militieombudsmannen
utlåtande i ärendet från försvarets civilförvaltning. I ett den 8 januari
1946 dagtecknat utlåtande anförde civilförvaltningen: Ämbetsverket hade
i ärendet inhämtat yttrande från riksräkenskapsverket, som utfärdat för
redovisning av införselmedel gällande bestämmelser. Nämnda ämbetsverk
hade därvid anfört, att införselkvitto borde undertecknas av den som utbetalade
avlöning, i förevarande fall regementskassören. Undertecknandet
syntes emellertid lämpligen kunna ske genom signering jämte tydliggörande
av namnet i enlighet med bestämmelserna i Kungl. Maj.ts cirkulär den
7 juni 1940 (SFS nr 497). Civilförvaltningen anslöte sig till den av riksräkenskapsverket
sålunda uttalade uppfattningen.

Med skrivelse till regementschefen den 16 januari 1946 översände militieombudsmannen
en avskrift av civilförvaltningens utlåtande för regementsintendentens
och regementskassörens delgivning. Militieombudsmannen
meddelade samtidigt, att han, rinder förväntan att införselkvitton för framtiden
komme att egenhändigt undertecknas av regementskassören — om
så befunnes lämpligt på sätt i civilförvaltningens utlåtande anförts — läte
bero vid vad i saken förekommit.

265

23. Fråga huruvida cykel är att hänföra till sådan utredningspersedel, varom
förmäles i 100 § strafflagen för krigsmakten.

Sedan militieombudsmannen på förekommen anledning infordrat handlingarna
i ett av chefen för Göta artilleriregemente den 10 september 1943
handlagt disciplinmål rörande olovligt undanhållande och persedelförseelse
uppmärksammades följande.

Enligt protokoll, hållet den 1 september 1943 i disciplinmål, hade värnpliktiga
nr 100-48-37 Nils Uno Hedelin och nr 648-28-29 Lars Erik Jonasson
rapporterats för det de den 31 augusti 1943 utan tillstånd lämnat sin
förläggning och å kronan tillhöriga cyklar färdats till Åmotfors, där de uppehållit
sig omkring två timmar, varefter de å cyklarna återvänt till förläggningen.
Hedelin och Jonasson hade enligt samma protokoll erkänt vad
enligt rapporten lades dem till last, varefter regementschefen genom beslut
den 10 september 1943 jämlikt 52 och 100 §§ strafflagen för krigsmakten
för olovligt undanhållande och persedelförseelse ålagt envar av Hedelin och
Jonasson disciplinstraff av vaktarrest fyra dagar.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 19 december 1946 till regementschefen.

Rörande förmögenhetsbrott finnes i strafflagen för krigsmakten en generell
bestämmelse i 98 §. Denna avser, såvitt nu är av intresse, brott som i
19, 20, 21 eller 22 kap. allmänna strafflagen sägs beträffande egendom som
tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov. I fråga om straffet hänvisas
till allmän lag; om brottet finnes kunna försonas med böter, må dock
i stället dömas till disciplinstraff.

Härjämte finnes i 100 § strafflagen för krigsmakten ett särskilt stadgande
rörande vissa dylika brott. Enligt detta stadgande skall den som förstör, skadar,
tillägnar sig eller ock olovligen förfogar över eller brukar åt honom
till begagnande lämnad utrednings- eller beklädnadspersedel, om brottet är
ringa, för persedelförseelse dömas till disciplinstraff eller böter.

Mål angående förmögenhetsbrott få i allmänhet icke avgöras av befälhavare
i disciplinär ordning. För persedelförseelse enligt 100 § må dock jämlikt
185 § 11) strafflagen för krigsmakten bestraffning åläggas i disciplinmål.

De nämnda bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten ha införts genom
lagstiftning år 1942 i samband med revision av lagstiftningen om förmögenhetsbrott.
Nuvarande 98 § motsvarades tidigare av ett flertal bestämmelser,
avseende olika förmögenhetsbrott beträffande kronan tillhörig egendom.
Bland annat stadgades i 100 § straff för var som utan bemyndigande
till eget bruk nyttjat eller låtit annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för
dess behov avsedd egendom. 101 § upptog straff för krigsman, som olovligen
sålt, pantsatt eller annorledes förskingrat eller uppsåtligen förstört eller

266

skadat åt honom till bruk lämnade vapen, utrednings- eller beklädnadspersedel,
ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad
annat som till utrustning hör. Enligt 185 § 10) och 11) kunde disciplinstraff
för brott som avsågs i 100 och 101 §§ åläggas av befälhavare i disciplinmål.

Av vad nu sagts framgår att olovligt brukande av cykel enligt 100 § i dess
äldre lydelse kunde bestraffas i disciplinär ordning. Med hänsyn till det
sätt varpå brottsobjekten angivits i 101 § torde — oavsett innebörden av
uttrycket utrednings- eller beklädnadspersedel -—- det knappast kunna råda
tvivel om att även sådana förfaranden beträffande cykel som avsågs i 101 §
tillhörde den disciplinära bestraffningsrätten. Huruvida numera olovligt
brukande samt övriga i gällande 100 § avsedda brott kunna bestraffas avbefälhavare
även då fråga är om cykel är däremot i första hand beroende
på om cykel kan anses utgöra en utredningspersedel.

Angående innebörden av sistnämnda uttryck innehålla varken förarbetena
till strafflagen för krigsmakten eller motiven till 1942 års lagändringar någon
upplysning. I det betänkande av straffrättskommittén som legat till
grund för ändringarna anfördes att olovligt brukande och persedelförskingring
i regel borde bedömas efter allmänna strafflagen men att det av praktiska
skäl vore önskvärt, att mål av förevarande slag, där de avsåge ringa
brott, kunde handläggas såsom disciplinmål. Särskilt syntes sådana mindre
förseelser i fråga om kronans persedlar, som regelmässigt förekomme i samband
med rymning, icke böra hindra rymningens bestraffande i disciplinär
väg. På grund härav föreslog kommittén upptagandet av stadgandet i
100 §, därvid kommittén framhöll, att det noga borde fasthållas, att 98 §
skulle tillämpas på alla fall som icke vore av ringa beskaffenhet.

Inom den militära förvaltningstjänsten är utredningspersedel en sedan
länge nyttjad teknisk term. Rörande innebörden därav särskilt med hänsyn
till föreliggande fråga har inom militieombudsmansexpeditionen verkställts
en särskild undersökning.1 Denna visar att termen utredning brukas
icke blott i sammanställningen utrednings- och beklädnadspersedlar eller
liknande utan även i andra sammanhang, t. ex. fordonsutredning, hästutredningspersedlar,
förplägnadsutredning, kasernutredning, sjukhusutredning.
Ordet utredning torde sålunda överhuvud taget användas såsom beteckning
för tillbehör av olika slag. Sammanställt med beklädnadspersedel
synes utredningspersedel ha använts såsom benämning för viss till den personliga
utrustningen hörande materiel. I denna betydelse förekommer ordet
utredning redan i författningar från 1700-talet och 1800-talets början.
På 1880-talet — som var en nydaningens tid inom den militära förvaltningen
och från vilken tid den svenska arméns intendentur leder sitt ursprung såsom
organisation betraktad — tillkom ett nytt beklädnadsreglemente, varigenom
ensartade bestämmelser blevo gällande för arméns olika delar. En i
enlighet med detta reglemente upprättad munderingsstat för stamtruppen

1 En artikel rörande undersökningens resultat har varit publicerad i Svensk intendenturtidskrift
1945 s. 275 tf.

267

vid indelta infanteriet (refererad i Intendenturkårens historia 1880—1930)
upptager såsom huvudgrupper av persedlar beklädnadspersedlar, remtygspersedlar
och utredningspersedlar. Såsom utredningspersedlar betraktas ränsel,
kokkärl, mattornister, dosor för kaffe, påsar för proviant, dricksflaska,
fodral till putstyg, förbandsduk, nummerbricka, skyddstältdel med tältstångdel.
Den indelning och uppräkning man möter i nämnda munderingsstat
har i huvudsak kvarstått oförändrad till nuvarande tid. Under 1890-talet
utarbetades efter hand s. k. fältutrustningslistor för samtliga fältförband
och formationer. Dessa listor utgjorde ett viktigt led i strävan efter likformighet
och planmässighet i utrustningen. I en fältutrustningslista för ett
infanteriregemente, fastställd 1893, indelas, under rubriken »Persedlar m. m.
tillhörande den personliga fältutrustningen», persedlarna i fråga bland annat
i a) beklädnadspersedlar, b) utredningspersedlar, c) remtygspersedlar och
d) gevärspersedlar. Såsom utredningspersedlar uppräknas bärbara verktyg,
spadar, första förband, kokkärl, ränsel, skyddstältdel med tältpinnar m. m.

På 1890-talet började cyklar eller som de då kallades velocipeder att användas
i svenska armén. Till att börja med kommo de endast till bruk för
ordonnanstjänst. De första generalorderna angående beväringsmäns anteckning
och uttagning till velocipedordonnanstjänst samt deras utbildning synes
ha meddelats år 1893. Vid denna tid tillhandahöllos icke velocipeder av kronan.
Ordonnansema skulle i stället själva mot särskild ersättning förse sig
med en för militärt bruk lämplig velociped ävensom med vissa beklädnadspersedlar.
Utredningspersedlar skulle de däremot utrustas med på samma
sätt som annat manskap. I fältutrustningslistor från denna tid förekomma
därför icke velocipeder bland de uppräknade persedlarna. Genom kungl. brev
den 23 mars 1900 föreskrevs emellertid att på kronans bekostnad ett antal
velocipeder av olika typer finge anskaffas för anställande av försök under
velocipedordonnansemas övningar nämnda år. Året därpå fastställde Kungl.
Maj:t i generalorder modell å velociped för velocipedordonnanser, m/1901,
att lända till efterrättelse vid anskaffning av dylika persedlar. Ett kungl
brev samma år anvisade medel för inköp av 100 velocipeder jämte tillbehör.
Velocipederna kommo. nu till synes i fältutrustningslistoma. I en sådan lista
för ett fältingenjörkompani, fastställd 1903, upptogos under huvudrubriken
personliga fältutrustningspersedlar i den vanliga följden beklädnadspersedlar,
utredningspersedlar och remtygspersedlar. Utredningspersedlarna angåvos
bestå av dosor för kaffe, första förband, kappremmar, kappsäckar, knivar
och kokkärl, mattomistrar, ränslar, skvddstält: officers-, velociped samt viss
verktygsutrustning. Samma redovisningssystem som i den nyss refererade
utrustningslistan återfinnes i andra listor från 1900-ialets första år. 1907 tillkom
det första intendenturmaterielreglementet. Detsamma avsåg att reglera
anskaffningen, underhållet och vården av intendenturmaterielen vid arméns
truppförband. Arméns intendenturmateriel angavs omfatta följande, nämligen
munderingsutrustning, fordonsmateriel med utredning och tillbehör, förplägnadsutredning
och kasernutredning in. in. Till munderingsutrustningen
hänfördes beklädnadspersedlar, personliga utrednings- och remtygspersedlar,

268

hästutredningspersedlar m. m. Till fordonsmateriel med utredning och tillbehör
räknades fordon, velocipeder in. m. Reglementet som trädde i kraft med
1908 års ingång satte icke några omedelbara spår i fältutrustningslistorna.
Annu 1909 fördes t. ex. i utrustningslistor för olika staber velocipeder under
utredningspersedlar såsom förut och alltså under huvudrubriken personliga
fältutrustningspersedlar. En ändring synes emellertid snart ha inträtt. I en utrustningslista
för ett fältartilleriregementes stab 1911 ha velocipederna sålunda
försvunnit under rubriken utredningspersedlar och i stället redovisats
under »Fordon in. m.>. Det kan i sammanhanget nämnas att enligt arméförvaltningens
intendenlurdepartements cirkulär den 29 mars 1910 nyanskaffning
och underhåll av samtliga armévelocipeder skulle vid infanteriet, kavalleriet
och trängen ske på bekostnad av vederbörligt fordonsmaterielanslag
men vid övriga truppslag på bekostnad av intendenturanslaget.

I fältutrustningslistorna från tiden efter ikraftträdandet av 1914 års strafflag
för krigsmakten synas cyklar icke ha redovisats såsom utredningspersedlar
eller utredning. De ha i stället förts under rubriken fordon eller fordonsmateriel.
I allmänhet ha de dock liksom utredningspersedlarna hänförts till
»Persedlar in. m. tillhörande den personliga fältutrustningen». Utredningspersedlar
ha såsom förut oftast sammanställts med beklädnadspersedlar och
remtygspersedlar. Såsom exempel från de första åren efter införandet av 1914
års lag kan anföras en lista för en förplägnadskolonn, fastställd 1919. I § 1
som redogör för personliga fältutrustningspersedlar förekommer under rubriken
munderingsutrustning bl. a. beklädnadspersedlar, utredningspersedlar och
hästutredningspersedlar. Bland utredningspersedlar uppräknas fodral till putstyg,
jämtrådssax, kappremmar, kappsäck, kartfodral, kikare, kokkärl, kompass,
mattomister m. in. Under rubriken fordonsmateriel i samma paragraf
men sålunda icke under munderingsutrustning föres velociped med tillbehör.
Velociped omnämnes däremot icke i § 2 som handlar om reservhästar och
fordon. Under senare hälften av 1920-talet pågick i samband med utarbetande
av nya fältutrustningslistor utredning rörande önskvärda förbättringar
i avseende å infanteriets fältutrustning. I ett år 1931 upprättat förslag i ämnet
beräknas för en gevärsskytt följande utrednings- och remtygspersedlar, nämligen
dricksflaska, emballage för reservproviant, handduk, hylsa för bajonett
och verktyg, livrem med patronväskor, matkärl, mattomister, nummerbrickor,
ryggsäck med mes. Tager man som exempel från senare tid 1941 års
fältutrustningslista för Gotlands trupper finner man att för en vakt- och luftvämspluton
såsom »utrustning för personal» beräknas bland annat följande
materiel, nämligen handvapenmateriel, belysningsmateriel, gasskyddsmateriel,
eldledningsmateriel (bl. a. kikare, jfr 1919 års lista), cykelmateriel. materiel
för reparationstjänst, bek 1 ä d n a ds in: it e ri el, utrednings- och remtygsmateriel
m. in. Såsom utrednings- och remtygsmateriel angives dricksflaska,
fodral till pistol, ammunitionsgördel, handduk, stålhjälm, hylsa till bajonettbalja,
kartfodral, kokkärl, matbestick, mattomister, motorhandskar, livrem,
signalpipa, överdragskläder, skodon m. in. I de 1943 fastställda utrustningslistoma
är uppräkningen av utredningspersedlar ungefär densamma. Det kan

269

tilläggas att cykelmateriel från mitten av 1930-talet redovisas som tygmateriel,
förut intendenturmateriel.

Såsom framgår av vad nu anmärkts ha cyklar, sedan sådana införts inom
armén, till en början redovisats under rubriken utredningspersedlar. Med
hänsyn till beskaffenheten av övrig under denna rubrik upptagen materiel
och sättet för redovisning av andra med cyklar mera jämförliga materielslag
synes detta framstå såsom en provisorisk indelning, föranledd av att det
var fråga om ett nytt slag av materiel som icke utan svårighet kunde inpassas
under de vanliga rubrikerna. Snart nog skedde också ändring. Cyklar
hänfördes därvid till fordonsmateriel, och numera redovisas de såsom tygmateriel.

Väl synes det knappast vara befogat att låta den intendenturtekniska indelningen
automatiskt bestämma innebörden av uttrycket utredningspersedel
i 100 § strafflagen för krigsmakten. En dylik tolkningsmetod skulle innebära
att varje förändring av sagda indelning vilken berörde utredningspersedlama
skulle föra med sig en motsvarande utvidgning eller inskränkning
av paragrafens tillämpningsområde. Då i lagen användes ett sådant speciellt,
i vanligt språkbruk icke förekommande uttryck som utredningspersedel torde
det likväl vara naturligt att vid tolkningen därav hämta ledning av den betydelse
vari ordet användes inom militärförvaltningen. Härvid synes man
böra taga fasta på den allmänna karaktären av vad som räknas till utredningspersedlar
i teknisk mening, och åt 100 § bör ej givas en sådan tolkning
att därunder faller materiel av alltför avvikande art. Med hänsyn till såväl
sammanställningen med beklädnadspersedlar som motiven för paragrafen
lärer böra antagas att däri endast åsyftas materiel vilken, liksom beklädnadspersedlar,
utlämnas till personligt begagnande eller åtminstone personlig förvaring.
Av motiven torde även följa att bestämmelsen icke bör erhålla tilllämpning
å materiel med högre värde samt att åt paragrafen överhuvud bör
givas en restriktiv tillämpning.

På grund av ovan anförda synpunkter kan det enligt min mening icke
vara riktigt att så tolka uttrycket utredningspersedel i 100 § strafflagen för
krigsmakten att därunder inbegripes cykel.

Jag har härigenom velat giva Eder del av min uppfattning om förevarande
spörsmål.

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående tillsättande av tjänst i succession efter innehavare av förordnande
att tills vidare vara byråehef hos justitieombudsmannen eller hos

militieombudsmannen.

Den 28 mars 1946 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.

»I proposition till årets riksdag (se statsverkspropositionen under Utgifter
å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor, punkten 5) hemställde
Kungl. Maj:t om bemyndigande att i fall, där innehavare av pensionsberättigande
befattning i statens tjänst, uppförd på vederbörligen fastställd
personalförteckning, förordnades att innehava ordinarie befattning i statsdepartement,
tillsatt medelst förordnande tills vidare, eller under tiden för
dylikt förordnande befordrades till annan pensionsberättigande statlig tjänst,
föra den pensionsberättigande tjänsten över stat och återbesätta den på stat
befintliga tjänsten. Såsom skäl härför åberopades de betydande olägenheter
som vore förbundna med det nuvarande förhållandet, att befattningar i succession
efter innehavare av tillsvidareförordnanden icke kunde återbesättas
i vanlig ordning. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 12) fann statsutskottet
förslaget innebära en godtagbar lösning av frågan om undanröjande
av dessa olägenheter.

Delegerade för riksdagens verk hemställde i skrivelse den 2 mars 1946 till
bankoutskottet, att utskottet ville föreslå riksdagen bemyndiga delegerade
att i fall, där innehavare av pensionsberättigande befattning vid riksdagens
verk, uppförd på vederbörligen fastställd personalförteckning, förordnades
att innehava ordinarie befattning vid riksdagens verk, tillsatt medelst förordnande
tills vidare, eller under tiden för dylikt förordnande befordrades
till annan pensionsberättigande tjänst vid riksdagens verk, medgiva att den
pensionsberättigande tjänsten fördes över stat och att den på stat befintliga
tjänsten finge återbesättas. Bankoutskottet, som ej fann anledning till erinran
mot förslaget, hemställde i avgivet utlåtande (nr 14) att riksdagen måtte
giva delegerade begärt bemyndigande. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

De beslut, som sålunda under innevarande års riksdag fattats angående
tillsättande av tjänst i succession efter innehavare av förordnande tills vidare
dels vid den Kungl. Maj:t underställda civila statsförvaltningen och dels
vid riksdagens verk, ha icke avseende å det fall att som innehavare av ordinarie
befattning vid riksdagens verk, tillsatt medelst förordnande tills vidare,
förordnas innehavare av pensionsberättigande befattning i den Kungl. Maj:t

271

underställda civila statsförvaltningen. Ej heller har genom dessa beslut reglerats
motsvarande förhållanden för de fall där innehavare av pensionsberättigande
befattning vid riksdagens verk medelst förordnande tills vidare tillsatts
å ordinarie befattning vid den civila statsförvaltningen.

Befattningarna som byråchef vid justitie- och militieombudsmansexpeditionerna
hänföras enligt den vid avlöningsreglementet för riksdagens verk fogade
tjänsteförteckningen till löneplanen RC och tillsättas jämlikt de för ombudsmännen
gällande instruktionerna (SFS 1941 nr 140 23 § och nr 141 19 §)
medelst förordnande tills vidare. Den härutinnan nu gällande ordningen grundar
sig på ett av lönekommittén för riksdagens verk den 13 februari 1939 avgivet
betänkande med förslag till avlöningsreglemente för riksdagens verk (s.
22—23).

Det synes mig kunna ifrågasättas huruvida icke enahanda skäl, som föranlett
riksdagens ovannämnda beslut om tillsättande av tjänst i succession
efter innehavare av förordnande tills vidare, lämpligen bör föranleda vidtagande
av motsvarande anordning i fråga om ordinarie eller extra ordinarie
befattning inom den civila statsförvaltningen som innehaves av person som
förordnats att tills vidare vara byråchef hos justitieombudsmannen eller hos
militieombudsmannen.

Byråchefsbefattningama hos justitie- och militieombudsmännen innehavas
för närvarande, den förra av byråchefen G. Stenlund och den senare av assessorn
i Göta hovrätt P. O. Hainer.

Efter samråd med justitieombudsmannen har jag härigenom velat för
Eders Kungl. Maj:t framföra detta spörsmål till den åtgärd som Eders Kungl.
Maj:t må finna framställningen föranleda.»

2. Angående det militära utredningsväsendet.

Den 2 april 1946 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom till
Konungen.

»Skyldigheten att inom de militära förbanden upprätthålla allmän ordning
och säkerhet åligger vederbörande militära chefer. Gällande militära
författningar förutsätta att det i första hand ankommer på militära befattningshavare
att verkställa undersökning och hålla förhör rörande brott
och förseelser som begåtts inom förbanden eller som eljest skola behandlas
såsom disciplinmål eller av krigsdomstol. Strafflagen för krigsmakten, militära
rättegångslagen samt militär bestraffningsförordning innehålla vissa
bestämmelser angående utredningen i militära mål. Strafflagen för krigsmakten
upptager föreskrifter om handläggningen av disciplinmål, d. v. s.
mål i vilka det tillkommer vederbörande befälhavare att ålägga disciplinstraff.
Enligt 202 § i denna lag är skyldigheten att sörja för erforderlig utredning
lagd å den befälhavare som äger bestraffningsrätten i disciplinmålet.
Det förutsättes att utredning regelmässigt igångsättes då rapport eller anmälan
ingivits eller förseelsen på annat sätt kommit till befälhavarens kän -

272

nedom. Utredningen skall förebringas vid förhör som hålles antingen av
den bestraffningsberättigade befälhavaren själv eller, då bestraffningsrätten
innehaves av vissa högre befälhavare, av annan person som därtill förordnats
i allmänhet eller för särskilt fall. Oftast verkställas dessa förhör —
inom armén vanligen kallade majorsförhör — av bataljonschef eller motsvarande
chef. Det förekommer emellertid icke så sällan att åt kompanichef
uppdrages att hålla dylikt förhör. Såsom protokollsförare brukar vid förhöret
tjänstgöra en underofficer eller yngre officer.

Ändamålet med förhöret och det däröver upprättade protokollet är att erhålla
material som kan läggas till grund för befälhavarens beslut i bestraffningsärendet.
I vissa fall, då förseelsen anses böra medföra strängare
straff än disciplinstraff eller svårare disciplinstraff än befälhavaren äger
ålägga, skall målet överlämnas till krigsdomstol. Förhörsprotokollet kommer
då att utgöra grundval för domstolens handläggning av målet. Befälhavaren
äger också överlämna målet till krigsdomstol, då erforderlig utredning
om förseelsen ej kunnat vinnas.

De nu berörda föreskrifterna rörande handläggningen av disciplinmål
motsvaras av liknande föreskrifter i fråga om krigsrättsmål (50 och 51 §§
militära rättegångslagen samt § 10 militär bestraffningsförordning). Skyldigheten
att föranstalta om nödig utredning vilar i detta fall å den befälhavare
som äger föranstalta om krigsrätts sammankallande. Syftet med utredningen
är att förebringa material för den blivande processen.

De närmare bestämmelserna rörande militära förhör (202 § andra stycket
strafflagen för krigsmakten samt §§ 1—8 militär bestraffningsförordning)
innehålla följande: En redogörelse för omständigheterna vid brottet eller förseelsen
bör lämnas redan i angivelsen, vilken dessutom bör innehålla uppgift
om vittnen och andra bevis. Militär rapport om fel vartill underordnad
gjort sig skyldig skall upprättas enligt de bestämmelser som särskilt meddelats
därom. Angivelse som ingivits till lägre chef skall i vanlig tjänsteväg
befordras till den befälhavare som har att besluta i ärendet. Den befälhavare,
till vilken angivelsen först inkommer, bör inhämta upplysningar rörande
brottet eller förseelsen samt angående den angivnes person. De inhämtade
upplysningarna skola befordras vidare i form av eu skriftlig rapport. Ledaren
av förhöret skall inneha högre tjänsteställning än de förhörda. Såsom
förhörsvittne skall såvitt möjligt vara närvarande någon av den tilltalades
överordnade eller av de med honom likställda. Målsäganden skall underrättas
om förhöret samt bliva hörd, om han begär det. Då anmälan inkommit
från myndighet skall denna erhålla underrättelse om tiden för förhöret
samt anmodas att tillliandagå med upplysningar i målet, om så anses erforderligt.
Angivelse- eller anmälningsskrift skall föredragas och vederbörande
beredas tillfälle att fullständiga sin skrift genom muntliga tillägg. Den
tilltalade skall lämnas tillfälle att förklara sig. Då det prövas lämpligt för
vinnande av nödig utredning skall förhör anställas med de personer som
kunna lämna upplysning i målet. Såvitt möjligt bör upplysning förebringas
rörande alla omständigheter, som äga betydelse för utredning av brottets

273

eller förseelsens beskaffenhet samt för prövning av den tilltalades straffbarhet.
Förandet av förhörsprotokoll är i fredstid obligatoriskt. Protokollet
skall redogöra för det huvudsakliga innehållet i de avgivna berättelserna.
Strafflagen för krigsmakten framhåller särskilt att vad som förekommit vid
förhöret skall antecknas i korthet. Förhörsledaren är ansvarig för protokollets
riktighet.

Till sitt förfogande för hållande av förhör samt för annan utredning rörande
anmälda brott och förseelser har vederbörande militäre chef den honom
underställda personalen. Det väsentliga arbetet med hållande av förhör
torde — som förut nämnts — falla å officerare med majors eller motsvarande
grad eller å kompanibefälet eller motsvarande befäl. Tillgången till
fackutbildade förhörsledare är mycket begränsad. I fredstid är det egentligen
endast krigsfiskalerna, som kunna komma i fråga. Enligt § 10 militär
bestraffningsförordning bör krigsfiskalen, då på grund av målets beskaffenhet
så prövas lämpligt, lämnas tillfälle att medverka vid utredningen samt
att leda eller taga del i förhör som därvid förekommer. Enligt 53 § militära
rättegångslagen åligger det krigsfiskalen att sedan målet hänvisats till krigsrätt
verkställa erforderlig ytterligare utredning. Dessa stadganden avse endast
mål som skola behandlas av krigsdomstol. I disciplinmål medverka ju icke
några åklagare. Däremot inhämtas i dessa mål yttrande av auditören. Jämlikt
instruktionen (§ 19 k i instruktionen för krigsdomare, auditörer och
krigsfiskaler) är auditören pliktig att biträda befälhavaren vid tillfällen,
då tillgång till juridisk insikt kan vara behövlig och annan person icke är
skyldig biträda befälhavaren. Ur denna bestämmelse torde knappast kunna
utläsas någon skyldighet för auditören att biträda befälhavaren med att hålla
förhör i disciplinmål; och annat än undantagsvis torde sådant biträde ej
heller ha begärts.

Den nu rådande ordningen, att utredningen av militära mål sker genom det
militära befälets egen försorg, erbjuder vissa påtagliga fördelar. Utredningen
kan ske snabbt och utan att den dagliga tjänsten onödigt störes. Den militära
sakkunskap som kan erfordras för utredningens verkställande kommer
oftast att vara representerad genom förhörsledaren. Denne kan i regel antagas
äga en viss personlig kännedom om dem som skola höras. För den
misstänkte kan det vara en fördel att saken så att säga stannar inom förbandet,
icke minst gäller detta om misstanken sedan visar sig vara ogrundad.

Erfarenheten visar emellertid att utredningen i militära mål icke sällan
är bristfällig. I huvudsak kunna bristerna föras tillbaka på förhörsverksamhetens
organisation. De militära cheferna sakna utbildning för hållande
av polisförhör och torde i regel icke erhålla någon nämnvärd erfarenhet på
detta område, inom vilket deras egentliga uppgifter ej falla. Den militära
verksamheten kan också sägas vara byggd på principer, som icke alltid äro
förenliga med goda förhörsmetoder. Den militära befälsauktoriteten och
disciplinsynpunktema kunna lätt komma i konflikt med den förhördes rätt
att försvara sig. Redan fordringarna på att den förhörde skall iakttaga ett
militärt uppträdande kan verka förryckande på förhörsresultatet. Då den

]8 —468678. M ilitieombudsmanncns ämbetsberättelse.

274

förhörde tillhålles att lämna korta och bestämda svar på noga begränsade
frågor, leder detta lätt till att svaren bliva oriktiga eller ofullständiga. En
god förhörsmetod torde vara att förhörsledaren i viss mån anpassar sig
efter den hörde; för den som är van vid befälsföring kan det vara svårt att
underordna sig ett sådant krav. Att förhörsledaren begagnar sin auktoritet såsom
förman eller överordnad till att pressa fram uppgifter torde icke kunna
tillåtas. I och för sig kan det icke anses oriktigt att den som begått ett brott
får för sig framhållet det förkastliga i handlingen eller varnas för ett upprepande
eller erinras om följderna av nya brott. Egentligen faller detta emellertid
utanför förhörsledarens uppgift. Han uppträder snarare såsom förman,
då han utdelar förmaningar och erinringar, och den rätta platsen för dessa,
om de skola förekomma, är efter förhörets slut. Under förhöret är det av
vikt att förhörsledaren avhåller sig från allt sådant, som kan hindra att den
förhörde fattar förtroende för honom.

Den militäre förhörsledaren skall givetvis vara ojävig i den bemärkelsen,
att han icke får hålla förhör rörande brott eller förseelser, i vilka han själv
är inblandad. De militära reglerna att skyldigheten att verkställa utredning
i första hand åligger viss befälhavare torde någon gång ha lett till att detta
krav åsidosatts. (Jämför militieombudsmannens ämbetsberättelser, i fortsättningen
citerat ''ämbetsberättelsen’, 1935 s. 125; 1940 s. 68 och 85.)

Av större betydelse än de nyss berörda fallen att förhörsledaren själv varit
inblandad i saken äro fall, då förhörsledaren eller den som eljest tager
befattning med utredningen låter sig, fastän formellt ojävig, påverkas av
ovidkommande omständigheter vid förhöret. Icke så sällan röra de militära
förhören konflikter mellan befäl och manskap. Dessa förhör måste regelmässigt
anförtros åt någon befälsperson, alltså till någon kollega till en av de i
tvisten inblandade. Det är ett välbekant förhållande att vänskap, kamratskap
och andra band av solidaritet lätt föranleda ensidiga och ofullständiga
utsagor vid förhör. Om det finns anledning att antaga att någon av manskapet
vid förhör som gäller en kamrats förseelse lämnar oriktiga uppgifter rörande
vad han vet, blir det förhörsledarens uppgift att genom ett skickligt
lett förhör få fram sanningen. Detsamma gäller om en officer hörs rörande
en kollegas anmälda förseelse. Förhörsledaren får ej nöja sig med att utan
vidare godtaga vad den anmälde uppgivit, utan måste energiskt eftersträva
att söka få fram en riktig och uttömmande berättelse. Oftast äro den anmäldes
uppgifter av största betydelse i målet, samtidigt som man måste utgå
från att risken för avvikelser från sanningen här är störst. Allmän erfarenhet
torde föranleda betänkligheter mot att utredningen rörande övergrepp mot
en underordnad skall verkställas av en kamrat till den felande. Den speciella
inblick i dessa förhållanden, som man får genom utredningen i de ärenden
som handläggas hos militieombudsmannen, ger stöd åt dessa betänkligheter.
Det saknas ej exempel på att den som anmält överordnad utsatts för påtryckningar
att taga tillbaka sin anmälan (ämbetsberättelsen 1937 s. 65 och
85; 1941 s. 68, 76 och 156). Det har även förekommit, att militär befälhavare
för att förhindra utredning om anmälda händelser undertryckt an -

275

mälningsskrift, så att den aldrig kommit fram till den befälhavare som utredningsskyldigheten
åvilar (ämbetsberättelsen 1943 s. 43; 1945 s. 72). Icke
ens de för militieombudsmannen avsedda klagomålen ha gått fria från olagliga
ingrepp (ämbetsberättelsen 1940 s. 66; 1943 s. 71; 1944 s. 24). Ett
annat anmärkningsvärt förhållande, som av militieombudsmannen iakttagits
i ärenden avseende anmälan mot överordnad för förment övergrepp, är att
utredningen ofta koncentreras till anmälarens person. Ingående förhör hållas
för att klarlägga anmälarens sätt att sköta sin militära tjänst, hans motiv för
anmälningen, ursprunget till de upplysningar som upptagits i anmälningsskriften
eller eventuella medhjälpare som biträtt honom vid utformandet av
skriften. Militieombudsmannen har haft anledning att framhålla, att vid
prövningen av klagomål huvudvikten givetvis måste ligga på deras sakliga
berättigande samt att frågan om klagandens motiv i regel måste träda i bakgrunden
(ämbetsberättelsen 1945 s. 176). Det är enligt min mening ett allvarligt
missförhållande, om straffrättsliga avgöranden grundas på förhör,
varvid förhörsledaren — under medvetet eller omedvetet inflytande av en
missriktad kåranda — utgår från att anmälaren är den misstänkte och att
den anmälde skall skyddas.

Om de militära förhörsledarna visa ovilja mot att upptaga en anmälan eller
att verkställa en grundlig undersökning, har detta ogynnsamma återverkningar
som sträcka sig längre än till det speciella ärende som det gäller. Den
förfördelade och hans kamrater få en ofördelaktig uppfattning om den militära
rättsvården, och fara föreligger för att så småningom i allt vidare kretsar
utbildar sig en mening, att de underordnade icke med förtroende kunna
vända sig till sina förmän för prövning av de konflikter, till vilka den militära
tjänsten giver anledning. Det är ett bestämt önskemål, icke minst för
befälskårema själva, att sådana meningar icke uppkomma eller fortbestå.
Ur denna synpunkt är det av stor vikt att militära chefer skänka tillbörligt
beaktande åt underordnades anmälningar och underkasta dem en noggrann
och förutsättningslös prövning.

Ovan har berörts huru olämpliga förhör med anmälaren rörande hans
sagesmän eller hans medhjälpare eller annat kunna vara till skada för utredningen
i det aktuella ärendet. Sådana förhör kunna emellertid även ha en
annan och allvarligare verkan; de uppfattas lätt som öppet eller understucket
hot om repressalier för obefogad anmälan. Den som vid ingivande av en
anmälan mötes med uttalanden om illojalitet och illvilja och brist på militär
takt och uppfattning, måste allvarligt räkna med risken att framdeles bli
behandlad i enlighet med den uppfattning, varom dessa omdömen vittna
(ämbetsberättelsen 1943 s. 78—82; 1944 s. 34—36; 1945 s. 52—59; jämför
1944 s. 283 och 1945 s. 174). Den militära tjänsten kräver att befälhavaren
gives en stark ställning och att de underlydande underkastas en långt gående
lydnadsplikt. Inom ramen för tjänstens fullgörande rymmas därför vissa
möjligheter att utöva mannamån eller vedergällning. Att missbruk av befälsrätten
i ett särskilt fall föreligger är regelmässigt mycket svårt att bevisa.
Då såsom straffkommenderingar användas tjänsteförrättningar, vilka

276

måste av någon verkställas, ligger det otillbörliga nämligen ofta endast däri
att vederbörande chef med sin befallning fullföljer ett personligt bisyfte av
otillåten natur. I sista hand kan det därför komma att bero på den självdisciplin
som befälhavarna ålägga sig, huruvida de underlydande skola vara
skyddade mot repressalier. Detta skydd är icke alltid tillförlitligt, och det
synes ofta ej heller omfattas med fullt förtroende av manskapskårerna. Detta
framgår bland annat av en företeelse, som kunnat iakttagas under de gångna
årens stora inkallelser. Upprepade gånger ha anmälningar till militieombudsmannen
skett kollektivt, i det att hundratals personer undertecknat klagoskrifterna.
Militieombudsmannen har icke kunnat underlåta att konstatera
det ur flera synpunkter olämpliga i att initiativ för åstadkommande av rättelse
beträffande förmenta missförhållanden äro förenade med vidlyftiga diskussioner
och en omfattande namninsamling. Denna strävan att samla största
möjliga antal underskrifter å en anmälningsskrift måste sättas i samband
med fruktan för att en ensam anmälare hade att räkna med personligt obehag
eller andra påföljder.

Den korta och knappa rapportstil, vari de militära förhörsprotokollen merendels
äro avfattade, behöver i och för sig icke utesluta att protokollen äro
riktiga och fullständiga. När det gäller verkliga brott eller allvarliga förseelser,
får dock kravet på korthet icke drivas därhän, att den dömande myndigheten
berövas det material, som den behöver för att bedöma den begångna
gärningen eller utmäta straffet. Knapphändigheten i fråga om protokollsanteckningarna
torde ibland motsvaras av brister beträffande utredningens
fullständighet. Militieombudsmannen har vid upprepade tillfällen haft anledning
att framhålla vikten av att vid handläggningen av mål samtliga de
förhållanden, som kunde inverka på bedömandet av den åtalades brottslighet,
noggrant utreddes, eller att eljest understryka vikten av fullständig utredning
(ämbetsberättelsen 1936 s. 111 och 114; 1943 s. 166; 1944 s. 103;
1945 s. 42 och 82). Militieomhudsmannens verksamhet ger exempel på hur
ofullständiga militära utredningar äventyra rättssäkerheten eller eljest kunna
föranleda felaktiga avgöranden. Sålunda har det förekommit, att ett
ärende hos militieombudsmannen avskrivits, sedan den militära utredningen
icke givit stöd för riktigheten av påstådda missförhållanden, och först efter
det att ny utredning verkställts i annan ordning ha så fullständiga upplysningar
vunnits, att åtal kunnat väckas (ämbetsberättelsen 1944 s. 64—67).
Även i andra fall har det inträffat, att material för ett riktigt beslut kommit
fram först sedan den militära undersökningen blivit på annan väg kompletterad
(ämbetsberättelsen 1943 s. 200—201).

En svaghet i den militära utredningsapparaten ligger även däri, att inhämtande
av upplysningar från personer som intaga tjänstemans ställning ofta
sker genom infordrande av skriftligt yttrande. I den mån ett ärendes prövning
är grundad på skriftliga yttranden och utsagor, avgivna av ämbets- och
tjänstemän å tjänstens vägnar, är det av synnerlig vikt att dessa utsagor äro
riktiga och såvitt möjligt fullständiga. Det måste enligt militieombudsmannens
mening anses vara en tjänsteplikt för vederbörande att icke avsiktligen

277

förvanska utredningsmaterialet, vare sig genom förtigande eller genom oriktiga
uttalanden, och därigenom skapa fara för ett oriktigt beslut i ärendet.
I flera fall ha domstolarna anslutit sig till den av militieombudsmannen hävdade
uppfattningen, att oriktigt eller vilseledande innehåll i ett tjänsteutlåtande
är att bedöma såsom tjänstefel (ämbetsberättelsen 1937 s. 41; 1940 s.
139; 1943 s. 72; 1944 s. 204). Det har emellertid även förekommit, att lämnandet
av oriktiga uppgifter ansetts, ehuru ytterst klandervärt, dock icke
böra föranleda ansvar (ämbetsberättelsen 1944 s. 75). Det synes icke vara
klart hur långt tjänsteplikten att avge riktiga och fullständiga yttranden
sträcker sig i sådana fall, då denna plikt kommer i konflikt med tjänstemannens
intresse att förtiga egen brottslighet. Det är emellertid av vikt att
understryka behovet av tillgång till skickliga förhörsledare i de fall, då det
finns anledning att misstänka att skriftliga yttranden icke innehålla hela
sanningen. Icke minst i militieombudsmannens verksamhet har detta behov
gjort sig påmint.

Militieombudsmannen har i framställning till Kungl. Maj:t den 4 juni 1932
påtalat vissa brister i det militära utredningsväsendet samt föreslagit åtgärder
i anledning härav (ämbetsberättelsen 1933 s. 104 ff.). I nämnda framställning
anfördes bland annat följande: Erfarenheten hade visat, att de protokoll
som fördes vid de så kallade majorsförhören, särskilt i fråga om mera
invecklade mål, ofta vore otillfredsställande. Förhören sköttes och protokollfördes
alltför mekaniskt och onyanserat, och förhörsledaren syntes i många
fall icke i tillräcklig mån ha sinne för vilka uppgifter som vore av värde ur
utredningssynpunkt. Förhörsprotokollen gåve därför ej sällan en ofullständig
bild av omständigheterna vid den påtalade handlingens begående och motiven
för densamma. En ändring i dessa förhållanden syntes erforderlig. Ledningen
av utredningen torde i vart fall beträffande svårare och mera invecklade
förseelser böra anförtros åt personer med utbildning för dylika utredningsuppgifter.
För dessa fall borde anlitas vederbörande auditör eller krigsfiskal.
Så borde ock eljest kunna ske i fall, då det av särskilda skäl funnes
lämpligt. Fördenskull borde stadgas att befälhavare under angivna förutsättningar
borde, där hinder icke mötte, förordna vederbörande auditör att hålla
förhör i målet eller, om anledning förekomme till antagande att målet kunde
komma att överlämnas till krigsdomstol, till förhörsledare förordna vederbörande
krigsfiskal.

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse verkställdes inom justitiedepartementet
viss ytterligare utredning (se justitiedepartementets promemorior
1930:2). I eu därefter upprättad promemoria framhölls, att enligt
militieombudsmannens förslag svårigheter säkerligen mången gång skulle
uppstå vid avgörandet, huruvida auditör eller krigsfiskal skulle utses att
verkställa utredningen, samt att utredningen i disciplinmål närmast vore att
jämställa med sådan förberedande undersökning som i allmänhet åvilade
åklagarmyndigheterna. Man borde därför enligt promemorian föreskriva, att
om befälhavare, som ägde bestraffningsrätt i disciplinmål över den tilltalade,
icke funne skäl att själv hålla förhör i målet, han, där förseelsen syntes vara

278

av svårare eller mera svårutredd beskaffenhet eller där det eljest funnes av
särskilda skäl lämpligt, borde uppdraga åt krigsfiskalen att även i detta fall
hålla förhöret. Åt auditören borde således icke i något fall uppdragas att hålla
förhör.

Över vad sålunda föreslagits inhämtades yttrande av vederbörande civila
och militära myndigheter. Av myndigheter, vilkas yttranden gingo helt eller
delvis i avstyrkande riktning, framfördes bland annat följande synpunkter:
Därest utredningen helt och hållet överlämnades till civil förhörsledare, förelåge
risk dels att de rent militära och disciplinära momenten komme att undanskymmas,
dels ock att målens avgörande skulle fördröjas. En äldre officer
med långvarig tjänsteerfarenhet måste antagas äga större förutsättningar
såsom förhörsledare än en civil person. Vederbörande bestraffningsberättigade
befälhavare ägde möjlighet att för förnyad utredning återförvisa ett enligt
hans eller auditörens mening bristfälligt utrett ärende. Nuvarande bestämmelser
borde så ändras, att vederbörande befälhavare, i det fall att han
icke funne skäl att själv leda förhöret, bereddes möjlighet att uppdraga åt
krigsfiskalen att i svårare eller mera svårutredda mål biträda den militäre
befattningshavare, åt vilken förhörsledningen blivit överlämnad. En krigsfiskal
ansåg att bristerna i den nuvarande ordningen kunde neutraliseras,
om befälhavaren i erforderlig omfattning hänsköte målen till krigsrätten, då
nödig utredning icke på annat sätt kunde vinnas. Av myndigheter som uttalade
sig i tillstyrkande riktning framhöll en krigsfiskal svårigheten för befälhavaren
att redan på ett tidigt stadium avgöra, om förutsättningar för utredningens
överlämnande till krigsfiskalen förelåge. En annan krigsfiskal påpekade
att man för att undvika missbruk från befälhavarens sida borde draga
en bestämd gräns för befälhavarens rätt att överlämna utredningen åt krigsfiskalen.
Från militärt håll framhölls att befälhavaren först sedan förberedande
förhör hållits kunde avgöra om saken vore av svårutredd beskaffenhet
eller icke samt att majorsförhören därför borde bibehållas och föregå
eventuellt hänskjutande av utredningen till krigsfiskalen. Militära myndigheter
underströko att det utökade utrymme och ansvar som enligt förslaget
gåves åt den rent juridiska sakkunskapen kunde leda till ökat förtroende för
rättssäkerheten och rättsvården inom försvarsväsendet. Man erhölle härigenom
en enhetligare och mera sakkunnig utformning av förhörsprotokollen,
och de militära befattningshavarna kunde befrias från ett tidsödande utredningsarbete.

I ett av numera justitierådet R. Gyllenswärd den 30 september 1935 avgivet
utlåtande i förevarande ämne (se ovannämnda promemoria 1936: 2) har denne,
efter en redogörelse för militieombudsmannens ovannämnda framställning
samt den utredning som i anledning därav företagits, anfört bland annat följande.
Det framginge av utredningen att beträffande förhörsledningen i disciplinmål
en brist i ovan angivna avseende för vissa fall förelåge. Den praktiska
betydelsen av nämnda förhållande borde emellertid icke överdrivas. Otvivelaktigt
vore det stora flertalet disciplinmål av så enkel beskaffenhet, att
utredningen däri icke kunde erbjuda någon svårighet eller fara för att rele -

279

vanta omständigheter icke bleve beaktade. Även om det sålunda finge antagas
att de anmärkta bristerna i disciplinmålsförfarandet blott i undantagsfall
kunde komma till praktiskt uttryck, vore det naturligtvis ändå av vikt att
så vitt görligt undanröja risken härför, och en reform i det uti promemorian
omnämnda syftet syntes därför ej opåkallad. Beträffande sättet för vinnande
av detta syfte torde en lösning i den angivna riktningen, eller att för ändamålet
skulle anlitas de vid krigsrätterna anställda krigsfiskalerna, vara med
gällande krigslagstiftning i huvudsak genomförbar. Med hänsyn till att i
krigstid samt vid fältmanöver och sjötåg förhållandena kunde vara sådana
att krigsfiskal icke skulle kunna tillkallas för förhöret utan att långvarigt dröjsmål
skulle vållas med målets behandling, syntes undantag dock böra göras
för det fall, att krigsfiskal ej utan avsevärd tidsutdräkt funnes att tillgå.
Härjämte syntes, för undvikande av onödig arbetsanhopning hos vederbörande
krigsfiskal, rätten för befälhavaren att överlämna förhörsledningen till
krigsfiskal böra inskränkas till att endast avse förseelser av svårare eller mera
svårutredd beskaffenhet. I utlåtandet uppmärksammades även något frågan,
hur förevarande spörsmål skulle lösas för det fall att genom krigsdomstolarnas
avskaffande krigsfiskalerna ej längre bleve att tillgå, varvid framhölls att,
därest åklagarfunktionen övertoges av åklagarna vid vederbörande allmänna
domstolar, det syntes lämpligt att även den funktion varom här vore fråga
lades i de allmänna åklagarnas händer.

Det bör här anmärkas att i ovan omförmälda promemoria uppmärksamheten
även fästs å det förhållandet, att disciplinmålen i regel företoges till
avgörande, utan att den felande ägde tillfälle att vid inställelse inför den i
ärendet beslutande befälhavaren avgiva muntlig förklaring, varvid erinrats
att detta förhållande ej stode i överensstämmelse med den beträffande vanliga
straffdomar iakttagna regeln, att ingen skulle kunna fällas till ansvar utan
att åtminstone i första instans förekommit muntlig handläggning av målet inför
domaren. Med hänsyn härtill föreslogs i promemorian att ovillkorlig skyldighet
att bereda den felande tillfälle att avgiva muntlig förklaring inför befälhavaren
skulle föreligga i fall där förseelsen funnes böra föranleda sträng
arrest, skärpt arrest eller vaktarrest i mer än sex dagar. Auditören, som
härvid borde vara närvarande, skulle äga att till den tilltalade framställa de
frågor, vilka auditören ansåge kunna tjäna till ytterligare upplysning i målet.
Med anledning av vad vid remissbehandlingen av nämnda förslag framkommit
föreslog Gyllenswärd i sitt ovannämnda utlåtande — som till behandling
upptog jämväl förevarande fråga — att den angivna gränsen i fråga om
vaktarrest borde sättas till sådan i mer än åtta dagar.

De sålunda verkställda utredningarna föranledde icke någon författningsändring.

Frågan om organisationen av det militära utredningsförfarandet uppmärksammades
av processlagberedningen i dess den 17 mars 1944 avgivna förslag
till ändringar i strafflagen för krigsmakten och i militära rättegångslagen
(SOU 1944: 9 och 10).

280

Beträffande krigsdomstolarna framhöll beredningen, att den icke ansett
sig böra till prövning upptaga frågan om dessa domstolars eventuella avskaffande
utan utgått från att desamma skulle bibehållas. Det underströks dock
att den nya rättegångsordningen icke utgjorde något hinder för att framdeles
ändringar vidtoges i detta avseende, i den mån skäl därtill framträdde.
Beredningen anförde vidare (SOU 1944: 10 s. 322): Införandet av fri bevisprövning
och nya regler för förfarandet vid de allmänna domstolarna föranledde
en motsvarande omläggning av rättegången vid krigsdomstolarna. Förfarandet
borde alltså även vid dessa domstolar vila på grundsatserna om rättegångens
muntlighet, omedelbarhet och koncentration, och rättegången borde
i enlighet med förhandlingsprincipen anordnas såsom en förhandling mellan
parterna å ömse sidor. Tydligt vore emellertid, att de säregna förhållandena
på detta område krävde beaktande och att som följd härav en särskild reglering
i vissa avseenden kunde vara påkallad. Den militära rättegångslagen uppställde
redan nu som huvudregel, att vad om rättegång vid allmän domstol
vore föreskrivet skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse, om ej annat
vore stadgat. Med bibehållande av denna regel erfordrades för övergången
till den nya processordningen endast att de avvikelser angåves, vilka borde
gälla såvitt anginge rättegången vid krigsdomstolarna. Liksom för närvarande
komme härvid främst i betraktande de anordningar, som avsåge rättegångens
förberedande och inledande.

Beträffande förfarandet i disciplinmål föreslog beredningen att, i likhet med
vad för närvarande gäller enligt 202 § strafflagen för krigsmakten, anmälan
för sådan förseelse som kunde medföra bestraffning i disciplinär ordning
skulle göras hos den till bestraffningsrättens utövning närmast behörige befälhavaren
samt att förhör skulle hållas av nämnde befälhavare eller, där
bestraffningsrätten innehades av viss högre befälhavare och denne ej funne
skäl att själv hålla förhöret, av den vilken därtill i allmänhet eller för särskilt
fall av honom förordnats. Emellertid ansåg sig beredningen böra på det sätt
tillmötesgå de tidigare framställda önskemålen om åtgärder för erhållande
av bättre utredningar i disciplinmål, att i 203 § samma lag upptogs ett stadgande,
varigenom bereddes rätt för den tilltalade att i vissa fall höras personligen
inför den dömande befälhavaren. Enligt detta stadgande skulle, då anledning
förekomme att ålägga disciplinstraff av skärpt arrest eller sträng
arrest, där det utan avsevärd olägenhet kunde ske, den tilltalade höras inför
befälhavaren eller, efter dennes förordnande, inför auditören. Vid inställelse
inför befälhavaren borde jämväl auditören vara tillstädes, såvitt det utan
avsevärd olägenhet kunde ske; och ägde han därvid framställa de frågor till
den tilltalade, vilka han ansåge kunde tjäna till upplysning i målet. Liksom
vid förhör enligt 202 § torde — om ej i krig hinder härför mötte — i korthet
böra antecknas vad vid förhöret huvudsakligen förekommit. Funne vederbörande
befälhavare, att påföljden i det särskilda fallet ej borde stanna vid
disciplinstraff, eller att förseelsen påkallade svårare disciplinstraff, än han
ägde ålägga, eller hade erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller
den angivnes straffbarhet ej kunnat vinnas, skulle målet, enligt den av be -

281

redningen föreslagna ändrade lydelsen av 204 § strafflagen för krigsmakten,
hänskjutas till åklagaren för åtal vid krigsdomstol; dock att i sistnämnda
fall befälhavaren, där saken prövades vara av synnerlig ringa vikt och
målsägande ej påfordrade åtal vid krigsdomstol, finge låta målet förfalla.
Beredningen framhöll (SOU 1944: 10 s. 377) att, då det kunde antagas
att disciplinmål rörande förseelser av svårare eller mera svårutredd beskaffenhet
i allmänhet komme att i enlighet härmed överlämnas till åklagaren,
syntes tillräcklig anledning icke föreligga att föreslå skyldighet för åklagaren
eller auditören att i disciplinmål medverka vid förhör enligt 202 §
ovannämnda lag. Mot införandet av skyldighet i sådant avseende talade även,
att målens avgörande därigenom ofta torde fördröjas.

Beträffande förfarandet i mål som tillhörde krigsrätts upptagande anförde
beredningen följande (SOU 1944: 10 s. 323): Sedan utredningen inför de militära
myndigheterna slutförts, skulle enligt gällande lag befälhavaren, om han
funnit saken tillhöra krigsrätts prövning, hänskjuta målet till krigsrätt. Tidpunkten
för rättens sammanträde bestämdes utan åklagarens hörande. Då
åklagaren i regel icke före sammanträdets utsättande tagit någon befattning
med målet, medförde denna anordning den olägenheten, att målet komme att
företagas vid rätten, även om åklagarens utredning icke slutförts och han alltså
ej varit i tillfälle att taga ståndpunkt till åtalsfrågan. Åtminstone i mera
invecklade mål torde den förberedande utredning som nu förekomme icke
kunna anses till fyllest. I den mån utredningen ej kunde kompletteras omedelbart
inför rätten, torde alltså uppskov bliva nödvändigt. Det vore enligt beredningens
uppfattning erforderligt att vid övergång till den nya processordningen
avhjälpa dessa olägenheter. Om åklagaren icke funne skäl till åtal
föreligga, borde uppenbart huvudförhandling icke hållas. Det måste även tillses,
att förhandlingens koncentration icke äventyrades till följd av bristande
förberedelse. Det sagda ledde till att, såsom i den allmänna processen, det
borde ankomma på åklagaren att fatta beslut i åtalsfrågan och svara för att
den förberedande utredningen bleve fullständig. För detta ändamål borde
befälhavaren, då han funnit saken tillhöra krigsrätt, i stället för att som nu
hänskjuta målet till krigsrätt, överlämna handlingarna till åklagaren, som
hade att sörja för erforderlig komplettering av utredningen och meddela beslut
i åtalsfrågan.

De av beredningen föreslagna bestämmelserna om förundersökning och
åtal i fråga om brott som tillhör krigsrätts upptagande, krigsmål (militära
rättegångslagen 50—54 §§), avvika i flera avseenden väsentligt från gällande
bestämmelser.

Anmälan för brott, som tillhörde krigsrätts upptagande, skulle göras hos
den befälhavare som i disciplinmål närmast ägde utöva bestraffningsrätt
över den misstänkte. I vissa fall kunde anmälan göras hos allmän åklagare
eller hos vederbörande åklagare vid krigsdomstol. Delta vore fallet när
den misstänkte ej lydde under befälhavare, som ägde utöva bestraffningsrätt
över honom, men väl vore underkastad straff enligt strafflagen för krigsmakten.
Anmälan som gjorts hos allmän åklagare skulle av denne vidare -

282

befordras till åklagaren vid krigsdomstolen. Vore brottet av beskaffenhet
att krigsöverdomstol omedelbart borde döma däröver, skulle anmälan göras
hos vederbörande åklagare (50 §).

Utredningen i krigsmål avsåges enligt beredningens förslag skola ske dels
vid militärt förhör i enlighet med vad som föreskrivits i 202 § strafflagen
för krigsmakten och dels vid sådan av åklagaren ledd förundersökning, varom
stadgas i 23 kapitlet nya rättegångsbalken. Militär utredning kunde kompletteras
genom förundersökning eller ersättas av sådan, men skulle även
i vissa fall kunna träda i stället för förundersökning. Som primär regel
föreskreves att, där hos befälhavare gjorts anmälan om brott som tillhörde
krigsrätts upptagande eller eljest kommit till hans kunskap att dylikt brott
blivit begånget, utredning om brottet och de närmare omständigheterna
därvid borde ske vid militärt förhör (51 § första stycket). För att åklagaren
skulle beredas tillfälle tillse, att den militära utredningen redan från början
bleve tillfredsställande, varigenom förundersökning kunde bliva obehövlig,
ansåg beredningen det böra i administrativ ordning föreskrivas skyldighet
för befälhavaren att, då omständigheterna föranledde att målet kunde komma
att hänskjutas till åklagaren, lämna denne tillfälle att taga del i förhöret
(SOU 1944: 10 s. 350). Utredning skulle sålunda, förutom vid rent
militärt förhör och vid förundersökning, kunna förebringas vid militärt förhör
i vilket åklagaren toge del. Denna form för utredningens bedrivande
synes av beredningen ha avsetts endast för det stadium av utredningen, då
det ännu ej klart framgått att målet icke kunde behandlas i den för disciplinmål
stadgade ordningen. Enligt beredningens förslag (51 § andra stycket)
skulle, där brottet hörde under allmänt åtal och befälhavaren funnit, att
fråga om ansvar för brottet ej skulle behandlas i den för disciplinmål stadgade
ordningen, målet (för förundersökning) hänskjutas till åklagaren och
handlingarna i saken för sådant ändamål till honom överlämnas. Därest vid
militärt förhör (eventuellt hållet under medverkan av åklagaren) skett sådan
fullständig utredning om brottet, som enligt 23 kapitlet 2 § nya rättegångsbalken
skall åvägabringas vid förundersökning, kunde åtal väckas utan att
förundersökning ägt rum (54 § andra stycket); militärt förhör trädde härvid
i stället för förundersökning. I motiven till detta stadgande (SOU 1944: 10
s. 351) framhöll beredningen att, därest förundersökning alltid skulle verkställas
innan åtal väcktes, detta, då utredning i allmänhet verkställts inför
de militära myndigheterna, i många fall skulle leda till dubbelarbete. På
grund härav och då det borde undvikas såväl att åklagaren i onödan betungades
som ock att målets handläggning fördröjdes, syntes kunna överlämnas
åt åklagaren att efter omständigheterna avgöra, om förundersökning
vore erforderlig för åtalsbeslut och målets förberedande till huvudförhandling.

Förundersökningen skulle enligt den av beredningen föreslagna lydelsen
av 54 § första stycket militära rättegångslagen ledas av åklagaren, som därvid
skulle äga erhålla nödigt biträde, förutom av polismyndighet, av lägre
åklagare eller av personal tillhörande krigsmakten. Beredningen framhöll

283

(SOU 1944: 10 s. 351), att i praxis syntes ha rått viss osäkerhet i fråga om
den skyldighet, som kunde åligga civil polismyndighet att biträda vid utredning
rörande brott, begånget inom militärt förband. Såvitt anginge förundersökning
i krigsmål skulle enligt förslaget åklagaren på begäran kunna
erhålla biträde av civil polismyndighet. Högre åklagare borde kunna anlita
lägre åklagare för förundersökningen. I de fall, då åtal vid krigsrätt ankomme
på överkrigsfiskal, borde denne alltså kunna påfordra biträde av
krigsfiskalen. Även vad anginge mål, som skulle upptagas omedelbart av
högre rätt, borde lägre åklagares medverkan kunna påkallas vid förundersökningen.
Åklagare borde ock vid förundersökningen kunna åtnjuta biträde
av militär personal.

Sedan förundersökningen, eller tillfredsställande militär utredning, avslutats
skulle åklagaren besluta om åtal skulle ske eller ej. I förra fallet hade
åklagaren att, efter det tid och ställe för krigsrättens sammanträde blivit
bestämda, utfärda stämning å den misstänkte. Åklagaren vore därest skäl
till åtal förelåge skyldig att väcka åtal. Åklagaren kunde icke, där det vore
uppenbart att den misstänktes lagföring ej vore påkallad ur allmän synpunkt,
besluta om eftergift av åtal. Däremot skulle åklagaren äga eftergiva
åtal för brott som förövats innan den misstänkte dömts för annat av honom
förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant
brott, och det vore uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet
vore med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse (se 54 § tredje
stycket i förslaget samt 20 kapitlet 7 § nya rättegångsbalken). Beredningen
påpekade (SOU 1944: 10 s. 352) att i avgivna yttranden anförts betänkligheter
mot tillämpningen i krigsmål av nya rättegångsbalkens bestämmelser
om eftergift av åtal. Det hade sålunda framhållits, att i fråga om förseelser
mot strafflagen för krigsmakten endast sällan torde kunna sägas vara
uppenbart, att den misstänktes lagföring ej vore påkallad ur allmän synpunkt.
Det hade även uttalats, att eftergift i allt fall ej borde medgivas,
med mindre befälhavaren tillstyrkt detta, eller befälhavarens yttrande inhämtats.
Beredningen anförde härom vidare: Vid bedömande av förevarande
spörsmål vore att beakta, att befälhavaren vid lindrigare förseelser ägde låta
bero vid sådana tillrättavisningar, varom förmäldes i sista kapitlet strafflagen
för krigsmakten. I övrigt ägde han i åtskilliga fall själv ådöma disciplinstraff.
Även då erforderlig utredning ej kunnat ske i den för disciplinmål
stadgade ordningen, ägde befälhavaren, såsom framginge av 204 §
strafflagen för krigsmakten, låta saken förfalla, om denna prövades vara
av synnerligen ringa vikt och målsäganden ej påfordrade dess fullföljande.
Med hänsyn till de utvägar, som sålunda stode till buds, syntes ej erforderligt
att medgiva befogenhet för åklagaren att eftergiva åtal annat än i det
speciella fall som ovan angivits.

Lagrådet förklarade sig i huvudsak icke ha någon erinran att framställa
mot beredningens förslag till bestämmelser om utredning och åtal av brott
samt fann i likhet med beredningen det önskvärt alt ökad medverkan från
åklagarens sida erhölles vid brottsutredningen i mål där omständigheterna

284

föranledde till antagande att saken ej komme att behandlas i disciplinär
ordning. Enligt lagrådets mening vore det dock önskvärt, att åklagaren i
större utsträckning än ifrågasatts själv övertoge utredningen. Det låge nämligen
i sakens natur, att förundersökningen — som i nya rättegångsbalken
noga reglerades och under vilken den misstänkte ägde rätt till biträde av
försvarare — gåve större säkerhet för utredningens tillförlitlighet än det
mera summariska majorsförhöret. Till följd härav syntes utredningen i mål
av allvarligare beskaffenhet redan från början böra ske i form av förundersökning.
En lämpligare fördelning av utredningsuppgifterna skulle därigenom
ock komma till stånd; envar finge hand om den uppgift, vartill han
vore bäst skickad och jämväl satt att handhava. I samband med de närmare
föreskrifter som härutinnan avsåges skola meddelas i administrativ ordning
torde sålunda åt hithörande spörsmål böra ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Det företräde som förundersökningen efter vad nu sagts syntes böra intaga
borde ock om möjligt på något sätt komma till uttryck i själva lagen.

Lagrådet framställde icke någon erinran mot beredningens förslag, att
vad i 20 kapitlet 7 § första stycket 1 nya rättegångsbalken stadgades om
eftergift av åtal icke skulle äga tillämpning vid krigsmål. Emellertid upptog
lagrådet till behandling frågan, huru i krigsmål borde förfaras beträffande
de särskilda föreskrifter om åtalseftergift som upptagits i bland annat lagen
den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga, vilka bestämmelser
icke avsage mål vid krigsdomstol. Det syntes lagrådet böra tagas under
förnyat övervägande, huruvida tillräckliga skäl förelåge att, beträffande
brott som tillhörde krigsdomstol och som beginges av lagöverträdare under
aderton år, göra avsteg från den grundsats om kriminalvårdens ersättande
med socialvård, som eljest ansetts böra gälla i fråga om ungdomliga förbrytare
och som för närvarande i viss omfattning vore gällande även vid
brott mot den militära strafflagen (se 31 §).

Enligt justitierådet Gyllenswärds förslag skulle det åligga befälhavaren att
i vissa fall bereda den felande tillfälle att inför befälhavaren, i närvaro av
auditören, avgiva muntlig förklaring. En sådan bestämmelse torde otvivelaktigt
utgöra en garanti för att vissa omständigheter som den tilltalade kan
vilja åberopa komma till den dömande befälhavarens kännedom. Vad av
den tilltalade inför befälhavaren muntligen åberopats torde i vissa fall böra
föranleda komplettering av utredningen genom förhör med annan person
eller genom införskaffande av upplysningar. Som den tilltalade väl i allmänhet
komme att personligen höras inför den dömande befälhavaren först
sedan utredningen i övrigt avslutats, synes man dock kunna befara att något
uppskov med dömandet för verkställande av ytterligare utredning i praktiken
i allmänhet komme att medgivas endast där så ansåges ofrånkomligt.
Det kan måhända även synas något anmärkningsvärt, att befälhavaren för
avgörande av frågan om den tilltalade skall personligen inställa sig skall
först preliminärt pröva om anledning föreligger att ålägga disciplinstraff av
viss svårhetsgrad. Jag kan nämna att det vid inspektion år 1945 av Stockholms
örlogsstation framgick, att stationschefen i vissa fall plägade ålägga

285

den felande att inställa sig inför stationschefen. Avsikten härmed uppgavs
vara att stationschefen ville söka närmare utreda motiven till förseelsen i
fråga. Denna inställelse skedde emellertid först efter det stationschefen beslutat
om bestraffningen; den tilltalade synes vid inställelsen först ha delgivits
beslutet och därefter hörts.

Beredningen upptog i sitt förslag till ändringar i strafflagen för krigsmakten
ett stadgande om personlig inställelse inför den dömande befälhavaren
i disciplinmål. Förutsättningarna för anordnande av dylikt förhör inskränktes
därvid icke oväsentligt i förhållande till 1935 års förslag. Personlig inställelse
var nämligen enligt beredningens förslag föreskrivet endast då anledning
förelåge att ålägga disciplinstraff av skärpt arrest eller sträng arrest.
I annat hänseende innebar förslaget emellertid på sätt och vis en utvidgning
av möjligheterna att anordna förhör. Inställelsen skulle nämligen därest befälhavaren
så förordnade i stället för inför befälhavaren kunna äga rum inför
auditören. Den föreslagna modifikationen i förutsättningarna för att
personlig inställelse skall förekomma har enligt min mening i hög grad förminskat
betydelsen av ifrågavarande anordning. Skärpt arrest torde ytterst
sällan tillämpas, och vad beträffar sträng arrest kan erinras om de vittgående
inskränkningar, som enligt 189 § strafflagen för krigsmakten gälla i
fråga om befälhavares rätt tillämpa sådant disciplinstraff. Inställelse inför
auditören torde vara av mindre värde.

Beredningen, som — delvis i anslutning till nya rättegångsbalkens stadganden
om förundersökning — i fråga om brott som tillhör krigsrätts upptagande
föreslagit en anordning genom vilken åklagaren skulle erhålla avgörande
inflytande på utredningen, har beträffande utredningen i disciplinmål
icke ansett sig böra föreslå någon väsentlig ändring av den för närvarande
gällande ordningen. Såsom skäl härför har beredningen, som förut påpekats,
åberopat att, då det kunde antagas att disciplinmål rörande förseelser
av svårare eller mera svårutredd beskaffenhet i allmänhet komme att
på grund av stadgandet i 204 § strafflagen för krigsmakten överlämnas till
åklagaren, tillräcklig anledning icke syntes föreligga att föreslå skyldighet
för åklagaren eller auditören att i disciplinmål medverka vid förhör enligt
202 § nämnda lag.

Jag vill ifrågasätta om vad beredningen sålunda uttalat kan anses utgöra
tillräcklig anledning för bibehållande i alla disciplinmål av endast en rent
militär utredning. Det torde visserligen förhålla sig så att i gällande stadgande
i 204 § strafflagen för krigsmakten förutsättes att disciplinmål av
svårutredd beskaffenhet skola — därest befälhavaren icke av skäl som i paragrafen
angivas låter målet förfalla —• överlämnas till krigsdomstol även
om i övrigt ej skulle föreligga något hinder för målets prövning i disciplinär
ordning. Detla sammanhänger uppenbarligen med den praxis, enligt vilken
krigsdomstolarna ofta — innan något ansvarsyrkande framställts — fullgöra
funktionen av utredningsmyndigheter, vilken anordning väl delvis varit
motiverad av de brister som ansetts vidlåda det militära utredningsväsendet.
Enligt beredningens förslag skall denna funktion komma att övertagas av

286

åklagaren, som har att, om så erfordras, vid förundersökning sörja för fullständig
utredning. Det synes vara avsett att målet, sedan det blivit genom
åklagarens försorg tillfredsställande utrett, skall, om skäl till åtal föreligger,
instämmas till krigsdomstolen. Någon möjlighet har icke beretts för vederbörande
befälhavare att i dylika fall i stället i disciplinär ordning ådöma
disciplinstraff. Detta kan dock enligt min mening knappast anses rationellt.
Den utredning som kan utan anlitande av domstol erhållas bör dock, där
förutsättning för ådömande av bestraffning i disciplinär ordning eljest föreligger,
kunna lika väl som av krigsdomstolen utnyttjas av vederbörande befälhavare.
Att befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt utan inskränkning
utövas i sådana fall där så utan olägenhet kan ske, torde ej bliva
mindre angeläget, därest krigsdomstolarna komma att för fredstid avskaffas.
Hänvisning av mål till domstol kan nämligen i ett sådant läge tänkas
bliva förenad med större omgång än för närvarande är fallet. En lösning i
den av mig angivna riktningen kan möjligen tänkas föranleda svårigheter
på grund av det förhållandet att enligt nya rättegångsbalken under förundersökningen
domstols kontroll och medverkan i vissa avseenden kan förekomma.
Det kan synas oegentligt att mål som i dylik preliminärfråga förevarit
vid domstol slutligen avgöres av befälhavaren. Detta skulle dock kunna
undvikas, därest det som förutsättning för målets behandling i disciplinär
ordning krävdes, att målet icke för förordnande av offentlig försvarare eller
av annan anledning handlagts av domstolen. Starka skäl tala enligt min
uppfattning för att åtminstone i vissa fall civil medverkan på ett eller annat
sätt lämnas vid utredning av förseelser som böra avgöras som disciplinmål.
För rättssäkerheten synes detta på sätt och vis kunna sägas vara lika angeläget
som att civil myndighet handhaver utredningen i mål som avgöras av
krigsdomstol.

Av den redogörelse som ovan lämnats för beredningens förslag till ändrade
bestämmelser avseende det militära utredningsväsendet torde framgå, att
därigenom icke i erforderlig omfattning tillgodosetts de önskemål som av
militieombudsmannen framställts i 1932 års skrivelse. Den erfarenhet som
ämbetet under de senaste tio åren haft av militära brottsutredningar har för
ämbetet än mera befäst den av ämbetet tidigare uttalade uppfattningen. Den
av mig, bland annat med stöd av vad som förekommit i åtskilliga i ämbetsberättelsema
refererade ärenden, verkställda kritiska granskningen av det
militära förhörs- och utredningsförfarandet torde utvisa, att detta alltjämt
är behäftat med flera allvarliga brister. Dessa brister torde delvis kunna
undanröjas därigenom att civil myndighet i en eller annan form beredes ökat
inflytande på de militära brottsutredningarna.

Kravet på bättre militära utredningar gör sig icke gällande med samma
styrka beträffande alla brott och förseelser som förekomma till bedömande.
Vid en prövning av frågan huru bristerna i det nuvarande utredningsväsendet
skola kunna avhjälpas, torde det därför vara nödvändigt att göra en viss
skillnad icke endast mellan svårare och lindrigare lagöverträdelser utan även

287

mellan enklare och mera komplicerade utredningar. När utredningen gäller
ett brott eller en så svår förseelse att den bör bedömas av domstol, kan den i
allmänhet anses vara av så krävande art att den bör anförtros åt personal
som är anställd och utbildad för sådana uppgifter. Med hänsyn till den nya
rättegångsordningens krav torde det vara ofrånkomligt att i mål som handläggas
vid krigsrätt förundersökning verkställes. Även beträffande förseelser
som i och för sig äro obetydliga och som äro av beskaffenhet att kunna behandlas
som disciplinmål kan utredningsarbetet vara krävande och fordra
tillgång till tekniska hjälpmedel, som endast finnas tillgängliga hos dem som
ägna sig åt brottsutredningar. Det torde icke de lege ferenda vara riktigt att
endast med hänsyn till utredningens omfattning eller svårighetsgrad i dylika
fall hänskjuta målet till krigsrätt.

I tjänstereglementet för krigsmakten mom. 421 lämnas föreskrift om skyldighet
för chef som icke själv äger bestraffningsrätt att, där underställd gjort
sig skyldig till fel eller försummelse som anses fordra bestraffning, ofördröjligen
skriftligen eller muntligen anmäla förhållandet till vederbörande högre
chef för eventuell befordran till chef som äger bestraffningsrätt. Det övervägande
antalet vid militärförbanden förekommande bestraffningsärenden
torde grundas å tjänsterapporter som i enlighet härmed avgivas av chef och
avse underlydandes förhållande i eller utom tjänsten. De utredningar som
föranledas av dylika tjänsterapporter äro i regel, där förseelsen erkänts av
den anmälde, av synnerligen enkel beskaffenhet. Utan större olägenhet torde
man nog i allmänhet kunna i dessa fall nöja sig med en rent militär utredning.
Dock bör givetvis i sådana fall, där det från början finnes uppenbart att
saken ej kan handläggas som disciplinmål, ärendet omedelbart av befälhavaren
överlämnas till krigsfiskalen för förundersökning. Auditörens granskning
av ärendena innan befälhavarens bestraffningsbeslut meddelas utgör en viss
garanti för att några misstag ej ske vid behandling i disciplinär ordning. Bestrides
förseelsen av den tilltalade, torde målet enligt den nya processordningen
väl i allmänhet komma att gå till åklagaren för förundersökning och eventuellt
därefter till domstol. Givetvis kan det emellanåt förekomma att en förseelse
av lindrig beskaffenhet — varmed jag avser förseelser som kunna bestraffas
i disciplinär ordning — är så svårutredd att den lämpligen bör anförtros
åt personal som har större vana vid mera komplicerade brottsutredningar.
Med disciplinär bestraffningsrätt utrustad befälhavare bör därför
kunna i dylika fall för utredning hänskjuta saken till åklagaren. Det bör
därvid ej tillkomma befälhavaren att efter eget gottfinnande avgöra huruvida
så skall ske eller ej utan torde böra åläggas honom som en skyldighet att,
där saken förefaller svårutredd, överlämna till åklagaren alt ombesörja utredningen.
Någon rätt för befälhavaren att i allmänhet på åklagaren övervältra
utredningar i ärenden som föranletts av tjänsterapporter och som
kunna avgöras i disciplinär ordning bör av praktiska och organisatoriska
skäl ej medgivas. Vid företagande av förundersökning bör, som av beredningen
föreslagits, åklagare kunna påkalla biträde av såväl polismyndighet
som av personal tillhörande krigsmakten.

288

Förhållandena kunna uppenbarligen stundom vara sådana, att man först
sedan utredningen avslutats kan avgöra om bestraffningsbeslut kan meddelas
i disciplinär ordning eller om målet måste prövas av domstol. Om man utgår
från att i disciplinär ordning böra avgöras samtliga mål i vilka något lagligt
hinder härför ej föreligger, synas några större svårigheter ej behöva uppkomma
beträffande frågan huru åklagaren, sedan utredningen av honom avslutats,
bör förfara med målet. Där utredningen giver vid handen att målet
kan avgöras i disciplinär ordning bör det åligga åklagaren att för avgörande
i sådan ordning överlämna handlingarna till vederbörande befälhavare. Visar
utredningen att målet måste hänskjutas till domstol, blir det åklagarens sak
att utfärda stämning, och befälhavaren saknar möjlighet att vidare öva
inflytande på handläggningen av målet. Åklagaren kan givetvis även tänkas
komma till det resultatet att den handling som lagts den misstänkte till last
icke är straffbar eller att brottet icke kan styrkas. I sådant fall bör det i sak
som för utredning liänskjutits till åklagaren tillkomma denne att besluta att
åtal ej skall äga rum. Befälhavaren måste anses vara förhindrad att, därest
nya omständigheter ej tillkomma, upptaga och eventuellt i disciplinär ordning
avgöra dylikt ärende. Befälhavaren saknar även varje möjlighet att få
saken prövad av domstol.

Befälhavarens uppfattning angående ett mål, som av åklagaren till befälhavaren
överlämnats för disciplinär bestraffning, kan tänkas av olika
anledningar avvika från åklagarens bedömande. Den med bestraffningsrätt
utrustade befälhavaren kan sålunda finna att den ifrågavarande handlingen
icke är straffbar eller att brottet icke är styrkt eller att det bör medföra
strängare disciplinstraff än som kan av befälhavaren ådömas. Ärendet synes
lämpligen böra i dylika fall av befälhavaren med angivande av skälet
härtill återställas till åklagaren som har att utfärda stämning till domstol
eller eventuellt, därest nya omständigheter framkommit, resolvera att åtal
ej skall äga rum.

Huruvida åt åklagaren bör tillerkännas befogenhet att i de fall, som avses
i 20 kapitlet 7 § första stycket 1 nya rättegångsbalken — varvid disciplinstraff
torde få anses jämställt med böter — eller där det eljest är av synnerlig
ringa vikt att åtal kommer till stånd, besluta om eftergift av åtal,
synes tveksamt. Måhända bör denna befogenhet vara förbehållen befälhavaren
och endast avse förseelser som kunna medföra bestraffning i disciplinär
ordning. Det torde knappast vara lämpligt att giva både befälhavaren
och åklagaren befogenhet att besluta att mål skall förfalla. Närmast
till hands ligger då att det lägges i befälhavarens hand att meddela sådant
beslut. Som skäl härför kan därjämte åberopas, att befälhavaren även för
framtiden givetvis bör bibehållas vid den ganska näraliggande befogenheten
att i stället för disciplinär bestraffning besluta om tillrättavisning.

Endast en ringa del av de vid de militära förbanden förekommande ansvarsmålen
torde tillkomma i annan ordning än genom tjänsterapport, som
av överordnad avgives mot underlydande. Till dessa mera sparsamt förekommande
mål höra angivelser av målsäganden och annan. Starka skäl

289

tala enligt min mening för att dessa ärenden icke behandlas i samma ordning
som inkomna tjänsterapporter.

Det torde böra uppmärksammas att ifrågavarande ärenden ofta röra påstådda
övergrepp av officerare eller underofficerare mot underlydande. Den
behandling som dylika ärenden enligt den nu rådande ordningen ej sällan
underkastas kan enligt min mening icke anses tillfredsställande. Anmälaren
skall sålunda, om hans anmälan avser någon som är underställd kompanichef,
vända sig till kompanichefen, varpå denne inhämtar de första upplysningarna
om förseelsen och den felandes person. Detta förfaringssätt synes
strida mot grundreglerna för förhör med misstänkta. Enligt dessa regler
torde förhörsledaren först böra skaffa sig så fullständiga upplysningar som
möjligt i saken för att därefter förhöra den misstänkte, utan att denne ännu
har klart för sig vad förhörsledaren känner till eller vilken bevisning som
finnes. Den misstänktes berättelse bör vara fristående och spontan och icke
tillrättalagd efter de uppgifter anmälaren lämnat eller den bevisning som
finnes. Vid de militära förhören torde utgångsläget ofta vara ett helt annat.
Om en anmälan kommer in till kompaniexpeditionen, avseende någon av
kompaniets officerare eller underofficerare, torde man ha att räkna med att
den anmälde omedelbart får på ett eller annat sätt kännedom om dess innehåll.
Långt före det något förhör kan hållas torde han kunna fatta ståndpunkt
till anmälarens uppgifter och förbereda sitt försvar vid förhöret. Han
har också möjligheter att påverka vittnena och till och med anmälaren själv.
Det vore verklighetsfrämmande att påstå att dessa möjligheter ej någonsin
begagnas.

I fråga om anmälan för sådana övergrepp som här avses, synes rättssäkerheten
kräva, att anmälan må göras på sådant sätt att utredningen icke försvåras
samt att utredningen anförtros åt personer, vilka i förhållande till de
hörda äro fullt obundna och opartiska. Dessa krav torde kunna tillgodoses
genom en föreskrift att angivelse må göras till åklagaren. Något hinder bör
ej heller föreligga att utan avseende å gällande föreskrifter om tjänsteväg
ingiva anmälan direkt till vederbörande med disciplinär bestraffningsrätt
utrustade befälhavare eller högre chef. Vederbörande militäre befälhavare
som mottagit dylik angivelse bör omedelbart överlämna den till åklagaren
för förundersökning. Åklagaren synes beträffande ifrågavarande ärenden
böra förfara i enlighet med vad ovan skisserats med avseende å utredningar
föranledda av tjänsterapporter. När vederbörliga förutsättningar härför föreligga
böra sålunda jämväl dessa ärenden kunna, på grundval av åklagarens
utredning, av befälhavax-en avgöras i disciplinär ordning.

Den som angående brott och förseelser vid de militära förbanden avgiver
sådan tjänsterapport, varom tidigare talats, intager i allmänhet icke i förhållande
till den anmälde ställning av målsägande. Så kan dock givetvis understundom
vara fallet, där den rapporterade förseelsen t. ex. innefattar en
personlig kränkning som av den felande förövats mot rapportgivaren. Det
kan ifrågasättas om ej tjänsterapporter angående förseelser, beträffande vil 19

—US8G78. Militieombudsmannens ämbetsbcrättelse.

290

ka finnas målsägande, böra erhålla samma behandling som, enligt vad av
det ovan anförda framgår, i allmänhet bör tillkomma angivelser.

Vid den organisation av det militära utredningsväsendet, vartill jag genom
det här anförda velat angiva vissa riktlinjer, skulle militär personal
komma att även i fortsättningen i betydande omfattning dels självständigt
(under vederbörande befälhavare) och dels såsom biträde åt åklagaren vid
förbandet vara verksam för utredning av brott och förseelser. Det är därför
av stort intresse att möjligast effektiva åtgärder vidtagas för att bibringa
militär personal viss grundläggande utbildning i hithörande fråga.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att en regementschef i ett hos militieombudsmannen
anhängigt ärende såsom en allvarlig brist i organisationen
påtalat, att det i en fältregementssiab icke inginge en juridisk assistent
med uppgift att biträda regementschefen vid handläggningen av bestraffningsärenden.
Det sålunda givna uppslaget har jag ansett här böra uppmärksammas.
En betydande del av regementschefens och även lägre chefers
sysslande med utredningar i bestraffningsärenden torde kunna avlastas å en
för sådana uppgifter särskilt utbildad juridisk assistent. I varje regemente
och motsvarande högre förband skulle då ingå en sådan assistent. Dennes
särskilda utbildning skulle hänföra sig till krigslagstiftningen samt grunderna
för förhör i brottmål. Till sådan utbildning skulle uttagas värnpliktiga,
som redan börjat ägna sig åt juridiska studier. Sannolikt torde det
visa sig nödvändigt att, efter mönstret av vad som nu gäller beträffande
medicine studerande, uppskjuta huvuddelen av deras värnpliktstjänstgöring
tills juridisk examen avlagts. Assistenten torde böra erhålla officers tjänsteställning.

Den juridiske assistenten, som skulle intaga ställning av förbandschefens
biträde för utredningar i disciplinmål, torde regelmässigt kunna anförtros förhör
med värnpliktiga samt även förhör med fast anställt manskap. Det är
tveksamt om hållandet av förhör med underofficerare kan lämpligen åläggas
honom. Mången gång torde en underofficer genom sin livserfarenhet och
sina kunskaper lätt kunna känna en sådan överlägsenhet inför förhörsledaren
att dennes arbete försvåras. I synnerhet om vederbörande nekar
eller eljest avsiktligen försvårar utredningen torde förhörsledaren få svårt
att komma till rätta med honom. Att sätta den juridiske assistenten till att
förhöra officerare torde vara uteslutet, redan med hänsyn till den militära
traditionen att förhörsledare skall ha högre tjänsteställning än den
förhörde.

I den mån man icke kan anlita särskilda för utredningsarbete utbildade
personer synes det icke återstå annan möjlighet än att befälhavaren, på
samma sätt som nu tillämpas, själv håller förhör eller såsom förhörsledare
förordnar honom underställda officerare.

Alla här berörda viktigare problem torde komma att stå kvar även om
krigsdomstolama avskaffas i fredstid. Om en sådan reform i en nära framtid
genomföres, bör frågan om reformering av utrednings- och förhörsvä -

291

sendet rörande militära brott och förseelser upptagas i samband med den
större reformen.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag härmed velat för Eders Kungl. Maj:t framföra detta
spörsmål till den åtgärd som Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.»

3. Angående beskaffenheien av militärhäkte.

Den 19 september 1946 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.

»Vid militieombudsmannens inspektion av Norrbottens flygbaskår den 30
augusti 1945 antecknades bland annat: I kanslibyggnaden var ett särskilt
rum avsett som officersarrest. Kårchefen upplyste att någon arrestant ännu
icke förvarats där. Arresten var försedd med stort fönster och möblerad som
ett vanligt rum med säng, bord, i sitsen stoppad fåtölj av trä och stoppad
stol.

Militieombudsmannen anmärkte att beskaffenheten och möbleringen av
denna arrestlokal avsevärt avveke från arrestlokalerna i vaktbyggnaden.
Dessa senare vore försedda med litet fönster och möblerade endast med mindre
bord, trästol och säng.

I avgivet yttrande upplyste kårchefen, att såväl kanslihuset som vaktbyggnaden
vore utförda i enlighet med av flygförvaltningen fastställda ritningar
samt att inredningen av de olika arrestlokalerna vore verkställd med de inventarier
(möbler), som av ämbetsverket bestämts och anskaffats.

Flygförvaltningen anförde därefter i infordrat yttrande: Arrestlokalen i
kanslihuset hade godkänts av Kungl. Maj:t den 17 juli 1942, då ritning till
kanslihuset fastställts. Å ritningen hade uttryckligen angivits att rummet
vore avsett till arrestlokal. Likaså hade det framgått att fönstrets bredd vore
densamma som i angränsande rum. — Beträffande möbleringen finge flygförvaltningen
framhålla, att denna verkställts med hänsyn till att officersarresten
under den tid den icke användes som sådan skulle kunna utnyttjas
för tillfällig förläggning. Då denna inredning icke vore lämplig för ett arrestrum,
komme samtliga förband att meddelas att, då arrestlokalen toges i
bruk som sådan, inredningen skulle vara i likhet med den i manskapets arrestrum.
Efter erforderlig ommöblering med hänsyn till olika slag av arreststraff
syntes lokalen vara fullt användbar för sitt ändamål.

Vid militieombudsmannens inspektion av Luleå luftvärnskår den 31 augusti
1945 antecknades bland annat: I väbelns tjänsterum avtjänade en styckjunkare
vid förbandet honom ådömt straff av 15 dagars vaktarrest utan
tjänstgöring. Kårchefen uppgav att särskild arrestlokal för officerare och underofficerare
saknades samt att kårchefen ansett del ur disciplinär synpunkt
mindre lämpligt, att en underofficer avtjänade arreststraff i samma lokaler
som manskap. Väbelns tjänsterum (försett med vanligt fönster) vore emel -

292

lertid under tiden för styckjunkarens arrest i huvudsak lika möblerat som
arrestlokalerna.

Militieombudsmannen framhöll att någon på den arresterades tjänsteställning
grundad åtskillnad i fråga om beskaffenheten och möbleringen av arrestlokal
ej borde göras, utan denna borde vara lika vare sig officer, underofficer
eller någon tillhörande manskapet förvarades i densamma.

I infordrat yttrande anförde kårchefen: I kårens kanslihus funnes ett mindre
rum, enligt byggnadsplanen upptaget såsom officersarrest. Rummet hade
hittills icke behövt tagas i anspråk för detta ändamål. I byggnadsplanen för
kasernen i övrigt funnes icke någon motsvarande lokal upptagen såsom underofficersarrest,
utan för detta ändamål hade vid behov tagits i bruk ett
mindre rum i vakt- och arrestbyggnaden, beläget intill arrestlokalerna och
använt som väbelns tjänsterum. Rummet i kanslihuset stode permanent möblerat
med en järnsäng av manskapstyp, en vanlig trästol och ett mindre bord.
Vid användning av väbelns tjänsterum som arrestlokal hade motsvarande
möblering ordnats där. Härigenom syntes bestämmelserna i strafflagen för
krigsmakten 24 § sista stycket vara tillgodosedda. Någon påtaglig åtskillnad
i fråga om beskaffenheten och möbleringen av olika arrestlokaler kunde sålunda
icke anses föreligga.

I särskilda skrivelser till sekundcheferna för Svea livgarde och Livregementet
till häst samt till cheferna för Svea artilleriregemente, Stockholms luftvärnsregemente,
Stockholms örlogsstation, Vaxholms kustartilleriregemente,
Roslagens flygflottilj och Svea flygflottilj anhöll militieombudsmannen
om upplysningar, huruvida för verkställande av vaktarrest inrättats särskild
arrest för officerare och underofficerare eller, därest så ej vore fallet, om
vid verkställande av officer eller underofficer ådömd vaktarrest toges i anspråk
andra lokaler än dem som användes för manskapet. Tillika anhöll
militieombudsmannen att, för det fall att särskild arrest inrättats eller annan
lokal än den för manskapet begagnade militärarresten toges i anspråk vid
verkställande av officer och underofficer ådömd vaktarrest, detaljerade uppgifter
måtte meddelas angående storlek, fönster, möblering m. m. i fråga om
å ena sidan den för manskapet nyttjade militärarresten samt å andra sidan
de särskilda lokaler som användes för officerare och underofficerare. Därest
i regementsinstruktionen eller eljest utfärdats föreskrifter angående verkställande
av vaktarrest för officerare och underofficerare, som i något avseende
skilde sig från de för manskapet gällande, skulle uppgift även lämnas
därom.

I inkomna svarsskrivelser lämnades rörande de särskilda förbanden följande
upplysningar.

Svea livgarde: Inom regementets etablissement i Stockholm funnes icke
särskilda arrestlokaler anordnade för officerare och underofficerare. Före
den förstärkta beredskapens anbefallande 1939 användes såsom arrestlokaler
tillfälliga lokaler såsom dagkaptenens sovrum samt för tillfället icke i
anspråk tagna expeditionslokaler och sergeantrum. Under den förstärkta

293

försvarsberedskap^! togos dessa lokaler i anspråk för sina avsedda ändamål,
varför arrestbestraffningar för officerare och underofficerare verkställdes i
de för manskapet avsedda arrestlokalerna. Då regementet under vintern 1945
-46 på grund av bränslebrist nödgats med huvuddelen inflytta från sin förläggning
vid Ulriksdal till kasernen i Stockholm, hade utrymmet till det yttersta
tagits i anspråk, varför något arrestutrymme för officerare och underofficerare
i likhet med förhållandena under den förstärkta försvarsberedskapen
icke förefunnes i Stockholm. Däremot hade efter inflyttningen från
Ulriksdal arrestlokal anordnats i lägenheten Lugnet, norr om Ulriksdal. Denna
lokal vore belägen två trappor upp och hade följande dimensioner: bredd
330 cm, längd 345 cm och höjd 270 cm. Lokalen vore försedd med två fönster.
Uppvärmning skedde genom kakelugn. Möbleringen vore: en säng, en
karmstol, ett nattduksbord och ett tvättställ med handfat och kanna. —
Då regementet i sin helhet under år 1946 komme att utflytta till Ulriksdal,
komme det där att finnas en särskild arrestlokal för officerare och underofficerare.
Hur denna lokal komme att utformas vore ännu ej avgjort av arméns
fortifikationsförvaltning. — Den för manskapet utnyttjade arresten
hade följande dimensioner: bredd 280 cm, längd 220 cm och höjd 340 cm.
Ett fönster i storleken 0,63 m2. Möbleringen vore: ett bord, en stol, en hylla
och en hängmatta (nattetid). Centralvärme. Vattenklosett inom cellen. —
I kaserninstruktionen angåves att officer eller underofficer med vederlike,
som skulle undergå vaktarrest, skärpt arrest eller sträng arrest, skulle avtjäna
vaktarrest och skärpt arrest i av kasernofficeren upplåten lokal inom kasernen
eller, då lämplig lokal icke funnes tillgänglig, i regementshäktet. Sträng
arrest skulle avtjänas i regementshäktet. Manskap avtjänade i regel ådömt
eller ålagt straff i regementshäktet. Vid bristande utrymme där finge dock
även förvarsarresterna anlitas.

Livregementet till häst: Intill år 1940 användes som arrestlokal för officerare
och underofficerare ett i kasernbyggnadens tredje våning beläget rum. Lokalbristen
nödvändiggjorde emellertid att denna lokal därefter måste tagas i
anspråk för expeditionsändamål. Som arrestlokal för nämnd personal användes
numera det s. k. kaserndagunderofficersrummet vid västra vakten. När
detta rum ej toges i anspråk som arrestlokal, utnyttjades det för förläggning
av främmande underofficerare, som regementet beordrades tillfälligt inkvartera.
Befälsarresten: golvyta 6,6 m2, takhöjd 340 cm, fönster 90 X 210 cm försett
med järngaller, centralvärme, en ljuspunkt, vattenklosett saknades. Möblering:
bord, stol, säng, byrå och tvättställ. — Manskapsarresterna: golvyta 6,6
m2, takhöjd 350 cm, fönster 75 X 100 cm försett med järngaller, centralvärme,
en ljuspunkt, vattenklosett. Möblering: bord, stol och hängmatta (som
borttoges på dagen). — Officerare och underofficerare som så önskade ägde
rätt alt erhålla i respektive mässar förekommande mat i stället för kronans
portion.

Svea artilleriregemente: Vid regementet funnes ej inrättad särskild arrcstlokal
för officerare och underofficerare. Cellerna i regementets militärhäkte
mätte 230 X 230 cm och vore försedda med fönster i storlek 30 X 60 cm.

294

Möbleringen utgjordes av bord och stol, vilka finge utnyttjas under måltider,
samt hängmatta, vilken finge nyttjas klockan 2100—0600. Lokalerna uppvärmdes
med centralvärme. I varje cell funnes en torrklosett. Vid verkställande
av officerare och underofficerare ådömda vaktarreststraff hade använts
en lokal, belägen i en regementet tillhörig barack. Storlek 300 X 350
cm med ett fönster i storlek 100 X 100 cm, försett med nätgaller. Möblering:
järnsäng, bord, stol och tvättställ. Lokalen uppvärmdes medelst en mindre
kamin. Vid verkställande av officerare ådömt vaktarreststraff hade vid ett
tillfälle använts en lokal i regementets kanslihus mätande 600 X 450 cm, försedd
med två fönster i storlek 300 X 180 cm, varav det ena så beskaffat att
det ej medgåve fri sikt. Möbleringen i rummet hade utgjorts av säng, stol,
bord och tvättställ. Lokalen uppvärmdes medelst kakelugn. Då vaktarrest
ålagts officer eller underofficer vid regementets förläggning i Marma hade
använts lokal i stort sett motsvarande vad ovan angivits för lokal, som utnyttjats
då vaktarrest ålagts officer i kasernen. I regementsinstruktionen
stadgades, att vaktarreststraff för officerare och underofficerare skedde i
enlighet med de närmare bestämmelser, som regementschefen i varje särskilt
fall meddelade, vilka dock i tillämpliga delar skulle överensstämma med
de bestämmelser som gällde för manskap. — Såsom exempel åberopades
följande bestämmelser, utfärdade den 19 april 1945, då kaptenen C. skulle
undergå 15 dagars vaktarrest: Arrestlokal: Chefens för stamdivisionen expedition
i kanslihuset. Tider för tjänstgöring: Vardagar utom helgdagsaftnar:
den arresterade uttoges ur arresten klockan 0715 och insattes i arresten klockan
1730. Helgdagsaftnar: den arresterade uttoges ur arreslen klockan 0715
och insattes klockan 1600. Söndagar och helgdagar: den arresterade uttoges ur
arresten dels klockan 0715—0900 och dels klockan 1530—1630. Framställning
om ytterligare tid för tjänstgöring gjordes av den arresterade skriftligen hos
regementschefen. Under tjänstgöring finge den arresterade endast vistas inom
kasemområdet. Framställning om att för tjänstgöring få vistas utom kasernområdet
skulle göras skriftligen hos regementschefen. Under tjänstgöring
finge den arresterade icke uppehålla sig i officersmässen eller officerarnas
samlingsrum. — ---Den arresterade ägde i arresten medföra toalettartiklar
samt reglementen och instruktioner.---Alkoholhaltiga drycker och

tobak finge icke medföras i arresten. Den arresterade visiterades icke. Den
arresterade finge intaga måltiderna i regementets matinrättning. Arrestlokalen
iordningställdes och städades genom regementsväbelns försorg.

Stockholms luftvärnsregemente: Särskild arrestlokal funnes för officerare
och underofficerare. Detaljuppgifterna rörande denna arrestlokal vore följande:
längd 406 cm, bredd 334 cm, höjd 353 cm, fönster i storleken 141 X
250 cm; möblering: ett bord, en stol, en säng samt nödig utrustning för toalett.
— Manskapsarrest: längd 287 cm, bredd 226 cm, höjd 358 cm, fönster i
storleken 78 X 116 cm; möblering: ett bord, en stol, en hylla, en toalett och
en bädd under natten. ■— Några särskilda föreskrifter, varigenom verkställande
av arreststraff för officerare och underofficerare skulle skilja sig från
de för manskapet gällande, vore icke utfärdade.

295

Stockholms örlogsstation: Vid örlogsstationen hade icke inrättats särskilda
arrester för officerare och underofficerare, men i anspråk toges dels under
fredstid vissa utrymmen logementsfartyg (f. n. logementsfartyget af Chapman)
och dels under förstärkt försvarsberedskap och avvecklingen av densamma
vissa utrymmen i ett av skyddsrummen å Skeppsholmen för detta
ändamål. I detta skyddsrum disponerades sålunda ett rum som officersarrest,
ett som underofficersarrest och därutöver ett varierande antal rum som
manskapsarrester. Officers- och underofficersarrester å logementsfartyget: dimensioner
250 X 250 respektive 200 X 250 cm, båda med en takhöjd av 200
cm; möblering: skrivbord, stol, tvättställ, byrå och brits; belysning: två respektive
en sidoventil med 22 cm:s diameter samt elektrisk tak-, skrivbordsoch
kojbelysning. Officers- och underofficersarrest i skyddsrummet: dimensioner
275 X 390 respektive 300 X 325 cm, med en takhöjd av 235 cm; väggar
och tak utgjordes av rappat murverk och golvet av en asfaltliknande
massa; toalettrum med tvättställ och rinnande vatten; möblering: bord, stol
och säng med resårbotten; belysning: takbelysning och bordslampa, fönster
saknades. — Manskapsarrester i ordinarie häktet: dimensioner 240 X 295 cm;
takhöjd 340 cm; väggar och tak bestode av rappat tegel, golvet av trä; möblering:
väggfast mindre bord, stol fäst vid golvet; i en del av arresterna funnes
dessutom en uppfällbar träbrits, avsedd som nattläger för arrestanter vilka avtjänade
skärpt arrest; de som underginge vaktarrest tillbringade natten i hängkoj;
belysning: taklampa och fönster, storlek 48 X 82 cm och placerat 220 cm
över golvet. Manskapsarrester i skyddsrummet: dimensioner: från 210 X 340
cm (den minsta) till 350 X 390 cm (den största), takhöjd 235 cm; i övrigt
av samma beskaffenhet som officersarresten i skyddsrummet; möblering:
träbänk samt säng med resårbotten; belysning: takbelysning, fönster saknades.
— Utfärdade föreskrifter angående verkställande av vaktarrest för
officerare och underofficerare skilde sig från motsvarande föreskrifter för
manskap endast beträffande visiteringsförfarandet, detta motiverat av bestraffningsförordningen
§ 17 stycket 3.

Vaxholms kustartilleriregemente: Särskild arrestlokal för officerare och
underofficerare vore icke inrättad vid regementet, utan vissa andra med hänsyn
till förläggningsutrymme och bevakning lämpliga lokaler hade från fall
till fall anvisats såsom arrestlokaler för dessa personalkategorier. De för manskapet
avsedda arrestlokaler som nu användes liade följande mått: golvyta
290 X 220 cm, takhöjd 280 cm. I varje cell funnes ett gallerförsett fönster
i storleken 130 X 60 cm. För officerare hade bland annat använts ett rum
vid Oscar-Fredriksborg i en befälsbyggnad, då där under beredskapstiden expedition
var inredd. Vid de senaste fallen hade ett rum i kanslihuset tagits
i anspråk för sådant ändamål. Detta rums takhöjd vore 320 cm. Golvytan
vore 320 X 270 cm. I rummet funnes ett fönster av vanlig typ, vilket mätte
200 X 120 cm. Arrestlokaler för underofficerare hade växlat, beroende på
tillgång av utrymme. Sålunda hade använts ett rum i underofficersmässbyggnaden,
ett rum i byggnaden UB VIII, belägen intill vakl- och arrestbyggnaden
inom kasernområdets östra del, och slutligen det nyss nämnda rummet

296

i kanslibyggnaden. Rummet i underofficersmässbyggnaden, vilket i samband
med ombyggnad nu rivits, hade en takhöjd av 290 cm och en golvyta av
350 X 280 cm. Det var försett med ett fönster i storlek 162 X 92 cm. Rummet
i byggnaden UB VIII hade en takhöjd av 260 cm. Golvytan vore 430 X
430 cm. Rummet vore försett med två fönster i storleken 130 X 100 cm. Officerarnas,
underofficerarnas och manskapets arrestlokaler vore möblerade
med ett bord och en stol samt försedda med torrklosett, vartill komme sängservis
under tiden klockan 2100—0600. För officerare och underofficerare
tillkomme en lavoar. I regementsinstruktion eller eliest hade icke utfärdats
föreskrifter angående verkställande av vaktarrest för officerare och underofficerare,
vilka i något avseende skilde sig från de för manskapet gällande.

Roslagens flygflottilj: Vid flottiljen hade hittills icke funnits särskilt inrättad
arrest för officerare och underofficerare. I samband med beslutad ombyggnad
av kanslihuset komme där att inrättas en sådan arrest, omfattande
ett rum med 8 m2 golvyta. Till detta rum komme att vara anslutet ett
tvättrum med w. c. Fönsterstorlek 140 X 180 cm. Inredning och möblering
ännu icke fastställd. Hittills hade någon av nedanstående lokaler använts för
ovannämnda ändamål, allt efter som lokalerna kunnat disponeras. Ett isoleringsrum
i sjukhuset: golvyta 275 X 300 cm; ett fönster 110 X 110 cm; möblering:
en säng av sjukhusmodell, ett nattduksbord, en vanlig stol, en bordslampa;
till detta rum vore anslutet ett tvättrum, 100 X 150 cm, med tvättfat
(varmt och kallt vatten) och spegel. En expeditionslokal i skolbyggnaden: golvyta
333 X 323 cm; ett fönster 150 X 200 cm; möblering: en säng av manskapsmodell,
ett lektionsbord med tillhörande stol, ett handfat. Vaktchefsrummet i
en äldre, numera obegagnad vaktbyggnad: golvyta 300 X 300 cm; ett fönster
220 X 110 cm och ett fönster 165 X 110 cm; möblering: en säng av manskapsmodell,
ett bord, en vanlig stol. Den för manskapet nyttjade ordinarie
militärarresten vore inrymd i vaktbyggnaden och omfattade fyra celler med
en golvyta av vardera 200 X 300 cm, ett cellfönster 45 X 55 cm, en brits. I
man av behov användes tills vidare jämväl den i den äldre vaktbyggnaden
inrymda arresten, omfattande tre celler, varav en med golvyta 300 X 375 cm
och två med golvyta 200 X 300 cm. I varje cell funnes ett celifönster 50 X 80
cm, en brits och en väggfast hylla. Några föreskrifter angående verkställande
av vaktarrest för officerare och underofficerare, som i något avseende skilde
sig från de för manskapet gällande, vore icke intagna i flottiljinstruktionen
och hade icke på annat sätt utfärdats.

Svea flygflottilj: Såsom arrestlolcal för officerare, förvaltare och fanjunkare
användes ett rum i kanslihuset, vilket å byggnadsritningen vore utmärkt med
ordet arrest. Denna lokal hade följande utseende: golvyta 250 X 425 cm, takhöjd
270 cm, ett fönster 120 X 200 cm; möblering: en säng, ett skrivbord, ett
nattduksbord, en byrå och två stolar. Toalettavdelning med varmt och kallt
vatten samt dusch i anslutning till rummet. För sergeanter och manskap av
alla grader användes arrestlokal i särskild arrestbyggnad i anslutning till
vaktbyggnaden. Arrestbyggnaden innehölle följande lokaler. En förvarsarrest:
golvyta 320 X 350 cm, rumshöjd 230 cm, ett fönster 60 X 100 cm; möblering:

297

en väggfast brits. Fyra arrester: golvyta 200 X 320 cm, rumshöjd 270 cm;
möblering: en väggfast brits. För samtliga arrester gemensam toalettavdelning
med varmt och kallt vatten i korridoren. Av flottiljchefen hade icke utfärdats
några instruktioner eller föreskrifter angående verkställandet av vaktarrest,
vilka icke återfunnes i den militära bestraffningsförordningen samt anslutna
bestämmelser angående flygvapnet av den 27 juni 1927.

I äldre tid har lagstiftningen i större omfattning än nu tillåtit skillnad vid
bestraffning av olika kategorier av militär personal. Under större delen av
1800-talet synes det sålunda ha gällt, att officer och underofficer icke skulle
undergå arreststraff i samma lokaler som manskapet. I förordningen den 29
mars 1859 angående förmanskap och extrajudiciell bestraffningsrätt vid krigsmakten
stadgades, att vaktarrest skulle försiggå i ljust, låst eller eljest bevakat
rum eller tält å ställe, där trupp vore förlagd eller eljest samlad. Det
meddelades emellertid en särskild föreskrift för det fall att officer skulle hållas
i vaktarrest (§11 st. 2); bestraffningen skulle i detta fall verkställas å vakt
eller i kasern, där annan officer hade befäl. Härmed kan jämföras vissa bestämmelser
i 1858 års tjänstgöringsreglemente för armén (första delen). Till
extrajudiciella bestraffningar borde i garnison, såvitt det läte sig göra, finnas
minst två arrestrum för underofficerare: ett ljust rum för lindrigare och ett
mörkt rum för strängare bestraffning, samt, utom förvaringsrum för manskapet,
minst två arrestrum för korpraler, soldater och nummerspel: ett ljust rum
för lindrigare och ett mörkt rum för strängare bestraffning (§ 208 mom. 6
respektive § 209 mom. 3). Extrajudiciell bestraffning för officerare var, förutom
arrest i eget rum eller tält, arrest å högvakt eller lägervakt (§ 22).
Av de sist anförda bestämmelserna synes framgå, att officer icke skulle undergå
vaktarrest i de för underofficerare och manskap avsedda arrestrummen,
samt att det skulle finnas särskilda arrestrum för underofficerare.

I 1868 års disciplinstadga för krigsmakten kvarstod bestämmelsen, att då
officer skulle hållas i vaktarrest, bestraffningen skulle verkställas å vakt eller
i kasern, där annan officer hade befäl (11 § 2 st.). Det kan anmärkas att 1868
års strafflag för krigsmakten innehöll föreskrift, att officer eller underofficer
som skulle undergå honom ådömt fängelse borde, där så kunde ske, undergå
straffet i enskilt rum å fästning under militärbevakning eller å högvakt
inom garnisonsort (2 kap. 5 §).

Ändring i förevarande avseende synes ha genomförts med 1881 års strafflag
för krigsmakten. Däri stadgades generellt att vaktarrest skulle försiggå under
bevakning i låst, ljust rum eller i tält (18 §). I 1881 års disciplinstadga för
krigsmakten föreskrevs, att vaktarrest skulle verkställas i regementets häkte
(30 §). Motsvarande stadgande återfanns i 1899 års disciplinstadga.

Gällande strafflag för krigsmaklen stadgar att vaktarrest skall verkställas
under bevakning i låst ljust rum eller i tält (24 §). I militär bestraffningsförordning
meddelas den ytterligare föreskriften att vaktarrest i allmänhet skall
verkställas i det häkte som finnes vid vederbörligt truppförband; under vissa

298

omständigheter kan vaktarrest verkställas även i annat militärhäkte (§ 32). De
i militär bestraffningsförordning beträffande militärhäkte givna bestämmelserna
äro tillämpliga å varje rum eller tält, som vid krigsmakten användes för
verkställande av frihetsstraff under bevakning. Befälhavare, som har militärhäkle
under sin uppsikt, skall ställa sig till efterrättelse vad i lag och särskilda
författningar är stadgat angående verkställighet av frihetsstraff (§ It).

Förarbetena till den nu gällande krigslagstiftningen giva icke tydligt vid
handen, huruvida lagstiftarens avsikt varit, att det skulle finnas särskilda
militärhäkten för olika kategorier av militär personal eller om jämväl officerare
och underofficerare skulle undergå vaktarrest i samma arrestlokaler
som manskapet. Krigslagstiftningskommittén uttalade visserligen, att befälhavares
auktoritet måste upprätthållas och att man vid valet av straff måste
taga hänsyn till den ställning en befälhavare intoge såsom förman, ledare
och lärare för truppen. Med dessa uttalanden ville kommittén motivera, att
skärpning av vanlig vaktarrest icke skulle få förekomma beträffande befälspersoner.
Det synes dock icke ha varit ifrågasatt, att vid verkställande av den
vanliga vaktarresten skillnad skulle göras mellan olika kategorier av militär
personal. Det framhölls att vaktarrest fortfarande liksom dittills skulle verkställas
under bevakning i låst ljust rum eller i tält (Betänkandet, motiven s.
65; propositionen 1908 nr 67 s. 100). Av propositionen nr 67 till 1908 års
riksdag framgår även, att man avsett att tillgodose principen om allas likhet
inför lagen samt att största möjliga likställighet mellan krigsmän av olika
grader skulle gälla (s. 99 och 103).

Principen om allas likhet inför lagen anses sedan länge råda inom vår allmänna
strafflagstiftning. För denna lagstiftning är det främmande, att vid
verkställande av frihetsstraff vissa grupper av medborgare skulle vara tillförsäkrade
rätt att intagas i speciella för dem reserverade fångvårdsanstalter av
bättre beskaffenhet för att på så sätt besparas obehaget att vistas i enklare
anstalter med övriga intagna. Vid de intagnas fördelning och behandling måste
hänsyn tagas till åtskilliga förhållanden, men ett privilegium av antydd natur
är okänt inom den vanliga fångvården.

Om man utgår från att även militärhäktena äro ett slags fångvårdsanstalter,
måste man vara benägen att jämväl beträffande dem antaga, att de intagnas
fördelning på olika militärhäkten icke får ske med hänsyn till deras militära
grad. I överensstämmelse härmed skulle man betrakta det såsom felaktigt
från den verkställande myndighetens sida, om vaktarrest, ådömd en officer
eller underofficer, verkställes i särskild arrestlokal, och under sådana speciella
anordningar att bestraffningen måste bli väsentligt lindrigare än vad
vanlig vaktarrest för manskapet innebär. Den militära bestraffningsförordningens
bestämmelse, att varje rum eller tält, som vid krigsmakten användes
för verkställande av frihetsstraff, är att anse såsom militärhäkte, utgör emellertid
ett visst stöd för uppfattningen, att de olika arrestlokaler, som kunna
finnas vid ett militärt förband, skola betraktas såsom likvärda. Det är också
att märka att vid åtskilliga förband faktiskt inrättats särskilda officersoch
underofficersarrester. Denna omständighet måste för den verkställande

299

myndigheten framstå såsom bevis för att dessa särskilda arrester skola tagas
i anspråk för officerare och underofficerare samt endast för dem. Den slutsatsen
ligger nära till hands, att officerare och underofficerare icke få insättas
i de vanliga arrestlokalema. Med hänsyn till det anförda har jag funnit
mig icke böra vidtaga någon åtgärd mot förbandschefer eller andra, som låtit
inreda officersarrester på väsentligt annat sätt än övriga arrestlokaler eller
eljest låtit vaktarreststraffet få en lindrigare karaktär, när det gällt officerare
än i fråga om övriga.

Å andra sidan synes den bestående ordningen med speciella för officerare
och underofficerare inrättade militärhäkten innebära ett icke tillåtet avsteg
från nu gällande grunder för straffverkställighet. Den utförda undersökningen
visar nämligen att väsentliga olikheter förekomma i fråga om arrestlokalers
storlek, belysning och möblering. Detta gäller även om nyuppförda lokaler.
Härutinnan bör rättelse vidtagas. Vid uppförande av särskilda militärhäkten
och vid inrättandet i övrigt av lokaler, som äro avsedda att användas såsom
militärhäkten, måste det tillses, att olika lokaler bliva såvitt möjligt likvärda
ur de intagnas synpunkt. Tillvaron av speciella för officerare och underofficerare
reserverade militärhäkten av bättre slag och med bekvämare inredning
än övriga arrestlokaler synes utgöra en eftergift åt äldre tradition, grundad
på uppfattningen om tillåtligheten av särskilda privilegier åt vissa grupper
av medborgare, och är därför oförenlig med våra dagars lagstiftning.

Det synes erforderligt att närmare bestämmelser om beskaffenheten av militärhäkte
utfärdas av Kungl. Maj:t. Ifrågasättas kan, huruvida icke alla militärhäkten
vid fredsförläggningarna böra fylla de krav, som numera ställas på
fångvårdsanstalter.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville taga i
övervägande av mig nu framförda spörsmål om beskaffenheten av militärhäkte.
»

4. Angående tillgodoräknande som fullgjord tjänstgöring av tid för verkställande
av disciplinstraff.

Den 24 september 1946 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.

»Då värnpliktigs fredstjänstgöring avbry tes genom rymning eller verkställande
av frihetssti-aff uppstå två särskilda spörsmål. Det första är huruvida
rymningstiden respektive tiden för straffverkställigheten skall tillgodoräknas
vederbörande såsom tjänstetid. Det andra spörsmålet gäller om den del av
tjänstgöringsperioden, som ligger före avbrottet, skall få tillgodoräknas eller
icke.

I 1885 års värnpliktslag funnos inga särskilda föreskrifter, hur man skulle
förfara vid avbrott av nyssnämnda slag. Frågan blev emellertid uppmärksammad
medan denna lag ännu gällde (se s. 70 i Betänkande och förslag av

300

den av Kungl. Maj:t den 14 oktober 1898 tillsatta kommitté för verkställande
av utredning beträffande vissa spörsmål inom värnpliktslagstiftningen,
avgivet den 12 december 1899).

Genom 1901 års värnpliktslag och inskrivningsförordning reglerades förenämnda
spörsmål. Lagen innehöll i § 27 mom. 1 stadganden rörande tiden
för de värnpliktigas tjänstgöring under fredstid. Under mom. 3 i samma
paragraf meddelades därefter följande föreskrifter. Hade värnpliktig under
i mom. 1 föreskriven tjänstgöring blivit fälld till straff för rymning, eller
hade hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete eller omedelbart
ådömt fängelsestraff, skulle den tid, under vilken han var rymd eller
hans tjänstgöring sålunda var avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom
tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fält annorledes förordnade.
I vad mån den värnpliktige finge tillgodoräkna sig fullgjord del av tjänstgöringen,
samt i vilken ordning han skulle fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,
bestämde Konungen.

1901 års inskrivningsförordning upptog i § 115 mom. 2 allmänna bestämmelser
i sistnämnda båda hänseenden. Avgörandet beträffande frågan hur
det skulle gå med den redan fullgjorda delen av tjänstgöringen utföll olika,
allteftersom avbrottet översteg en tredjedel av den för tjänstgöringen föreskrivna
tiden eller icke. I förra fallet blev det hemförlovning och ny inkallelse
för fullgörande av samma tjänstgöring. I senare fallet fick vederbörande
tillgodoräkna sig den fullgjorda delen av tjänstgöringen.

De bestämmelser som sålunda infördes 1901 äro avfattade med ledning
(se prop. 1901 nr 3 s. 65) av det av värnpliktskommittén den 12 december
1899 avgivna betänkande med förslag till lag angående ändring i vissa delar
av vämpliktslagen. I motiveringen anförde värnpliktskommittén bland annat:
De anledningar, som kunde orsaka avbrott uti påbörjad tjänstgöring,
kunde sägas vara av två väsentligt skilda slag, sådana som vore av den
värnpliktiges vilja oberoende, och sådana som berott av den värnpliktige
själv. Vad anginge de förra eller sjukdomar torde desamma ej skola föranleda
utsträckning av den värnpliktiges tjänstgöringstid.---— De själv förvållade

anledningarna till avbrott i värnpliktigs tjänstgöring kunde vara
dels rymning eller olovligt undanhållande från tjänstgöring, dels ock den
omständighet, att verkställighet av straff, vartill värnpliktig blivit dömd,
ifrågakomme under övningstiden. I dessa fall torde icke hänsynen till den
värnpliktige utgöra giltigt skäl att eftergiva någon del av den föreskrivna
tjänstgöringen. Egentligen borde såsom regel gälla, att vad värnpliktig av
någon av nyss nämnda anledningar kommit att försumma under ett år skulle
av honom fullgöras under ett följande. Men betydande praktiska svårigheter
reste sig mot en dylik anordning.-----Vad anginge det avbrott i

värnpliktigs tjänstgöring, som uppkomme därigenom, att han underginge
sådant disciplinstraff, varmed tjänstgöring ej förenades, vore detta avbrott
av kort varaktighet, vadan tiden, varunder värnpliktig underginge sådan
bestraffning, torde kunna få fortfarande, såsom hittills, inräknas i den verkliga
tjänstgöringstiden. Detsamma torde ock böra fortfarande gälla i fråga
om sådant fängelsestraff, som ålades såsom förvandlingsstraff för böter.

301

Beträffande tillgodoräknande av disciplinstraff stod tydligen 1901 års lagstiftning
på den ståndpunkten att liden för sådant straff skulle, även om det
verkställdes utan tjänstgöring, räknas såsom tjänstgöringstid. Om en värnpliktig
rymde under tjänstgöringsperioden men ertappades och undergick
disciplinstraff för rymningen före periodens slut skulle enligt lagen väl tiden
för disciplinstraffet men ej rymningstiden tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid,
oberoende av huruvida straffet verkställts med eller utan tjänstgöring.

1914 års vämpliktslag upptog i § 27 mom. 1—3 bestämmelser om vapenför
värnpliktigs utbildningstid, om icke vapenför värnpliktigs utbildningstid
samt om reservtruppövning. I § 27 4 mom. andra stycket stadgades därefter,
att om värnpliktig under den i mom. 1, 2 eller 3 föreskrivna tjänstgöringen
blivit fälld till straff för rymning eller för olovligt undanhållande
av minst ett dygns varaktighet, eller om hans tjänstgöring avbrutits för
verkställighet av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, skulle
den tid, under vilken han var rymd eller olovligen undanhöll sig eller hans
tjänstgöring sålunda var avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid,
där ej Konungen för särskilda fall annorlunda förordnade. I vad
mån den värnpliktige finge tillgodoräkna sig fullgjord del av tjänstgöringen,
samt i vilken ordning han skulle fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,
bestämde Konungen.

1914 års inskrivningsförordning innehöll i § 113 föreskrifter i sistnämnda
båda hänseenden.

Enligt 1914 års lagstiftning var såsom framgår av ovanstående frågan
om tillgodoräknande av rymningstid samt av tid för verkställighet av straffarbete
och omedelbart ådömt fängelsestraff fortfarande reglerad genom bestämmelserna
i värnpliktslagen. Regeln var såsom förut, att tiden för avbrottet
ej fick räknas såsom tjänstgöring, men Konungen kunde för särskilda
fall medgiva undantag. Enda skillnaden i förhållande till 1901 års vämpliktslag
var, att olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet likställts
med rymning.

Stadgandena i 1914 års inskrivningsförordning i förevarande avseende avveko
från den tidigare inskrivningsförordningen. Till eu början upprepades
i § 113 mom. 2 bestämmelserna om tillgodoräknande av rymningstid och
tid för nyss nämnda straffverkställighet. En sådan upprepning är onödig
eftersom saken reglerats genom värnpliktslagen. Upprepningen var mindre
lämplig, enär det begagnades andra ordalag, vilka kunde ge intryck av att
innebörden vore en annan än värnpliktslagen. Då det talades om ’en eller
flera av ovan nämnda bestraffningar’ torde därmed ha avsetts allenast
straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff; och därunder torde ej
falla ett disciplinstraff ådömt för rymning eller olovligt undanhållande. -—
I andra stycket av § 113 mom. 3 gavs därefter reglerna om tillgodoräknande
av den fullgjorda delen av tjänstgöringsperioden, varvid det först angavs
hur långt avbrottet skulle vara för alt föranleda hemförlovning. Det är
emellertid anmärkningsvärt att man härvid ej använde lagens ord, att ve -

302

derbörande ’var rymd eller olovligen undanhöll sig eller hans tjänstgöring
sålunda var avbruten’. I stället talades det om att den värnpliktige varit av
förut nämnda orsaker förhindrad att tjänstgöra. Detta kan tolkas så att
även disciplinstraff som verkställts utan tjänstgöring skulle innebära att
den värnpliktige varit förhindrad att tjänstgöra. En sådan tolkning synes
emellertid strida mot lagens ursprungliga innehåll. Slutligen meddelades
föreskrift att ny inkallelse i regel skulle avse endast återstående delen av
tjänstgöringen. Endast för det fall att den fullgjorda delen av tjänstgöringen
omfattade allenast ett angivet mindre antal dagar skulle inkallelsen avse
tjänstgöringsperioden i dess helhet.

1925 års värnpliktslag överensstämde i ifrågavarande avseende (§ 27 mom.
3 G) med närmast föregående lag. Det stadgades uttryckligen att värnpliktigs
tjänstgöring ej finge avbrytas för undergående av förvandlingsstraff
för böter.

1925 års inskrivningsförordning föreskrev i förevarande avseende i § 113:
Till linjetjänst uttagen värnpliktig, vilken av annan anledning än sjukdom
eller skada, till vilken tjänstgöringen kunde antagas ha varit orsak, icke deltagit
i tjänstgöringen vissa angivna tider, ägde icke såsom tjänstgöringstid
tillgodoräkna sig den tid han icke deltagit i tjänstgöring. Hade till linjetjänst
uttagen värnpliktig varit frånvarande från tjänstgöringen under kortare
tid, finge denna tid tillgodoräknas honom såsom fullgjord tjänstgöringstid,
för så vitt icke frånvaron föranletts av orsak, som omförmäldes
i § 27 mom. 3 G värnpliktslagen (2 mom.). — Vidare innehöll paragrafen
bestämmelser om tillgodoräknande av fullgjord del av avbruten tjänstgöring
och särskilda föreskrifter beträffande värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven.

I § 123 mom. 4 i 1925 års inskrivningsförordning meddelades föreskrifter
om hemförlovning av till linjetjänst uttagen värnpliktig, som icke ägde tillgodoräkna
sig i § 113 angiven tid såsom fullgjord tjänstgöringstid.

1936 och 1941 års värnpliktslagar överensstämde i förevarande avseende
med närmast föregående lagar (se § 27 mom. 3 G respektive 27 § 3 mom. D).
I 1941 års lag har med avbrott för verkställighet av straffarbete eller omedelbart
ådömt fängelsestraff jämställts avbrott för verkställighet av ungdomsfängelse,
tvångsuppfostran, tvångsarbete, förvaring och internering.
Den särskilda bestämmelsen rörande förvandlingsstraff för böter återfinnes
i 46 §.

Föreskrifterna i 1936 års inskrivningsförordning rörande tillgodoräknande
av tjänstgöringstid voro utformade på liknande sätt som de i 1925 års
inskrivningsförordning. Bland detaljbestämmelserna, som ofta avveke från
de tidigare, märkes emellertid ett stadgande av innehåll, att vid beräkning
av den tid den värnpliktige icke deltagit i tjänstgöring skulle iakttagas att,
därest värnpliktig för rymning eller olovligt undanhållande ådömts disciplinstraff
utan tjänstgöring, tiden för rymningen eller det olovliga undanhållandet
skulle sammanslås med tiden för straffet (se §§ 113 och 123).

1941 års inskrivningsförordning innehåller bestämmelser i 131 §: Beträffande
rätt för värnpliktig att såsom fullgjord tjänstgöring tillgodoräkna sig

303

tid, varunder han icke deltagit i tjänstgöring, gäller följande: a) Värnpliktig,
vilken till följd av sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen kan antagas
ha varit orsak, eller på grund av tjänstledighet, som förbandschef
äger bevilja, icke deltagit i tjänstgöring, äger såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna
sig det antal dagar, han sålunda varit frånvarande från tjänstgöring.
b) Har värnpliktig av annan orsak än under a) härovan eller i 27 §
3 mom. D värnpliktslagen sägs varit frånvarande från tjänstgöring må den
tid han varit frånvarande tillgodoräknas honom såsom fullgjord tjänstgöring,
därest den sammanlagt icke överstiger en tiondel av det antal dagar
tjänstgöringen omfattar, c) Vid beräkning av den tid värnpliktig jämlikt
27 § 3 mom. D värnpliktslagen icke äger tillgodoräkna sig såsom tjänstgöringstid
iakttages att, därest värnpliktig för rymning eller olovligt undanhållande
ådömts disciplinstraff utan tjänstgöring, tiden för rymningen eller
det olovliga undanhållandet sammanslås med tiden för straffet (1 mom.).

-—• Värnpliktig, som av annan orsak än i 1 mom. a) sägs varit frånvarande
från tjänstgöring under tid, som överstiger en tiondel av det antal dagar
tjänstgöringen omfattar, skall hemförlovas, så framt ej efter anmälan av vederbörande
förbandschef eller eljest i kommandoväg annorlunda bestämmes.
Värnpliktig, som sålunda hemförlovats, äger tillgodoräkna sig fullgjord
tjänstgöring såsom tjänstgöringstid på sätt i 124 § sägs (2 mom.). — Värnpliktig,
som icke jämlikt 1 mom. äger tillgodoräkna sig tid, varunder han
varit frånvarande, såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring, skall, därest han
ej hemförlovas, kvarhållas under motsvarande tid efter utgången av den bestämda
tjänstgöringstiden (3 mom.).

124 § i 1941 års inskrivningsförordning lyder: Värnpliktig, som enligt 118 §
under tjänstgöring meddelats anstånd med fullgörande av återstående del av
tjänstgöringen, äger tillgodoräkna sig den fullgjorda tjänstgöringen såsom
tjänstgöringstid endast för så vitt denna, i förekommande fall beräknad på
sätt i 131 § 1 mom. sägs, uppgår till minst en tiondel av den tjänstgöring
till vilken han blivit inkallad, dock minst åtta dagar.

Den metod för tillgodoräknande av fullgjord tjänstgöring, som började framträda
redan i 1914 års inskrivningsförordning, blev tydligt genomförd genom
1925 års inskrivningsförordning. Det avgörande blir i första hand huruvida
vederbörande deltagit i tjänstgöring eller icke. (Här bortses från avbrott på
grund av sjukdom eller skada i tjänsten.) Denna princip har därefter bibehållits
i de senare inskrivningsförordningarna.

Den nya principen medför att man hrutit med lagstiftningens ursprungliga
plan, att i värnpliktslagen skulle upptagas reglerna huruvida rymningstid
och strafftid skulle få tillgodoräknas eller icke. Frågan om disciplinstraffets
ställning har blivit löst i inskrivningsförordningen, medan frågan om
straffarbete, omedelbart ådömt fängelse samt en del andra straff eller skyddsåtgärder
regleras genom lag. Denna uppdelning av två så närliggande frågor
synes i ocli för sig vara olämplig. Därtill kommer alt man beträffande
disciplinstraffen intagit en ståndpunkt, som direkt strider mot vad som
uttalades under förarbetena till 1901 års lagstiftning, nämligen alt disciplin -

304

straff varmed tjänstgöring ej förenades kunde få inräknas i den verkliga
tjänstgöringstiden.

Den utveckling, som inleddes 1914 och därefter fortsatte, har skett utan
att värnpliktslagen undergått någon motsvarande ändring. Enligt lagens ord
är det åt Konungen överlämnat att bestämma i vad mån fullgjord del av
tjänstgöringen skall tillgodoräknas den värnpliktige. I verkligheten har emellertid
inskrivningsförordningens bestämmelser i första hand kommit att avse
något annat, nämligen frågan huruvida tid som den värnpliktige väl tillbringat
vid förbandet men utan att deltaga i tjänstgöringen skall anses
såsom fullgjord tjänstgöringstid. Följden har blivit att ett disciplinstraff,
verkställt utan tjänstgöring, kan (därest det icke medför hemförlovning)
föranleda en förlängning av tjänstgöringsperioden. Mot lagens ursprungliga
mening har genom inskrivningsförordningen införts rubbningar av tiden för
den i 27 § värnpliktslagen bestämda fredstjänstgöringen.

Metoden att låta tid, under vilken värnpliktig icke deltagit i tjänstgöringen,
dragas från tjänstgöringen och eventuellt även medföra hemförlovning resulterar
också i en väsentlig skärpning av de disciplinstraff som ej äro förenade
med tjänstgöring.

Hithörande spörsmål uppmärksammades i 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas
betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen
för krigsmakten (SOU 1923: 78). Efter att ha återgivit bestämmelserna
i § 27 mom. 4 i då gällande värnpliktslag av 1914 anförde de sakkunniga:
Ur principiell synpunkt syntes ovannämnda bestämmelser fullt motiverade,
alldeles särskilt då det gällde värnpliktiga med deras relativt kort tillmätta
tjänstetid. Vad som nu gällde rörande fängelse och straffarbete syntes med samma
skäl böra tillämpas, då arreststraff avtjänades utan tjänstgöring, åtminstone
då strafftiden varit av något längre varaktighet. Den straffade hade nämligen
i sådant fall försummat en del av den honom lagligen åliggande tjänstgöringen,
vilken sedermera borde kompletteras. Den värnpliktige borde ha
skyldighet att antingen kvarstanna i tjänst en motsvarande tid eller ock,
där sådant av särskild anledning vore lämpligt, inkallas till fullgörande av
eftertjänsten i sammanhang med annan honom åliggande tjänstgöring. En
. sådan utsträckning av nämnda regel syntes så mycket mera motiverad, som
enligt de sakkunnigas förslag tiden för arreststraffen i rätt avsevärd mån
förlängdes. Att en sådan eftertjänst icke vore att betrakta såsom en straffpåföljd
vore utan vidare uppenbart, då det ju här uteslutande vore fråga om
en anordning, som betingades av hänsyn till vederbörandes utbildning och
till statens anspråk på hans arbetskraft. Emellertid låge det i sakens natur,
att en sådan anordning jämväl borde vara ägnad att avhålla vederbörande
från begåendet av brott. Medvetandet om, att man med ett arreststraff
kunde ådraga sig skyldighet att kvarstanna i tjänst, då kamraterna
ryckte ut, eller ock att ånyo inställa sig i tjänstgöring, torde rentav i åtskilliga
fall ur preventiv synpunkt spela en ännu större roll än enbart själva
straffhotet. De sakkunniga ansågo således, att bestämmelser om skyldighet
att taga igen förlorad tjänstetid borde införas jämväl för det fall, att tjänst -

305

göringen avbrutits för verkställighet av arreststrafl''. Då emellertid en eftertjänst,
avseende endast ett fåtal dagar, icke vore av sådant värde, att de praktiska
olägenheter, som med en sådan tjänstgöring vore förenade, därigenom
uppvägdes, syntes eftertjänst böra krävas endast i det fall, att avbrottet varit
av mera avsevärd tidslängd.

Vad de sakkunniga sålunda anfört kan åberopas såsom stöd för den anordning
som sedermera införts genom stadganden i inskrivningsförordningama.
Det är emellertid att märka, att deras förslag på denna punkt endast
utgjorde en del av en mera omfattande reform samt att förslaget med hänsyn
till skyldigheten att taga igen under arresttid försummad tjänsfgöring
närmare reglerade tjänstgöringsskyldigheten under arresttiden. Av väsentlig
betydelse är vidare, att de sakkunniga icke synas ha ifrågasatt att den
nya anordningen skulle kunna genomföras genom ändringar i inskrivnings -förordningen. De sakkunniga framlade förslag om ändrad lydelse av § 27
mom. 4 i den då gällande värnpliktslagen, vilken på denna punkt skulle erhålla
följande lydelse: Har värnpliktig under i mom. 1, 2 eller 3 föreskriven
tjänstgöring varit rymd eller under minst ett dygn olovligen hållit sig undan,
eller har hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av frihetsstraff,
skall den tid, under vilken han på grund av en eller flera av ovannämnda
anledningar icke deltagit i tjänstgöring, ej tillgodoräknas honom såsom
tjänstgöringstid. Har avbrottet vållats enbart av undergångna bestraffningar,
skall dock vad sålunda anförts gälla allenast under förutsättning, att sammanlagda
strafftiden överstiger fyra dagar av en utbildningsperiod om högst
trettio dagar eller åtta dagar av en utbildningsperiod av längre varaktighet.

Den utveckling som skett synes lämna rum för erinringar. Lagstiftarens
ursprungliga mening, att disciplinstraffen varken i och för sig eller i förening
med andra tjänstgöringsavbrott skulle föranleda eftertjänst eller förlust
av redan fullgjord tjänstgöring, torde icke helt sakna fog. Det låter
sig visserligen säga, alt den bestraffade själv vållat avbrottet genom att göra
sig skyldig till straffbart förhållande. Huruvida det honom ålagda disciplinstraffet
skall fullgöras med eller utan deltagande i tjänstgöring är dock helt
eller delvis oberoende av förseelsen. Vid straffets åläggande är det icke ens
alltid klart vilka påföljder som i detta avseende kunna drabba den bestraffade.
Även om jag emellertid närmast är böjd biträda den ståndpunkten
att tid för disciplinstraff utan tjänstgöring ej må tillgodoräknas såvida ej
fråga är om ett mindre antal dagar, anser jag att spörsmålet om tillgodoräknande
av tid för disciplinstraff är av den vikt för den värnpliktige att det
bör lösas genom lag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag med stöd av 13 § i den
för riksdagens militieombudsman gällande instruktionen för Eders Kungl.
Maj:t framföra dessa spörsmål till den åtgärd, som Eders Kungl. Maj:t må
finna framställningen föranleda.»

20 —468678. Militie o mbuds mannens äm.betsbcrättelsc.

Yttrande i anledning av remiss av framställning om upphävande
av den i tjänstereglementet för krigsmakten intagna
föreskriften angående bestraffningars och
tillrättavisningars kungörande på order.

Härom avlät militieombudsmannen den 30 januari 1946 följande .skrivelse
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

»Sedan genom remiss den 28 december 1945 tillfälle beretts mig att
avgiva yttrande över en av Försvarsväsendets underbefälsförbund gjord
framställning angående viss ändring i tjänstereglementet för krigsmakten,
får jag anföra följande.

Förbundet redogör till en början för tillkomsten av det stadgande i 11 §
lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar (sekretesslagen), vari föreskrives att, där hos myndighet
föres särskilt register angående straff och tillrättavisningar som ådömts eller
tilldelats underlydande personal, uppgifter och anteckningar tillhörande sådant
register ej må utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen
bestämmer. (Några dylika bestämmelser ha hittills ej utfärdats; se militieombudsmannens
ämbetsberättelser 1941 s. 207 och 1944 s. 327.) Av lagens
förarbeten framginge, framhåller förbundet, att det betraktats som ett väsentligt
intresse, att det militära straffregistret och likställda handlingar
undandroges offentligheten. Åt lagrummet måste därför vid den praktiska
tillämpningen givas en utpräglat restriktiv tolkning. Föreskriften i mom.
424 i tjänstereglementet för krigsmakten — vari stadgades att bestraffningar
och tillrättavisningar skulle kungöras på order, därest vederbörande
chef ansåge detta lämpligt, dock att tillrättavisning i form av varning icke
finge tillkännagivas på order — stode enligt förbundets mening i uppenbar
strid med andan och meningen i sekretesslagen och medförde, att det
sekretesskydd, som jämlikt nämnda lag avsetts beredas militära handlingar
angående straff och tillrättavisningar, i många fall bleve illusoriskt. Vad av
förbundet sålunda uttalats synes mig i viss mån grundat på en missuppfattning
angående avsikten med och innebörden av 11 § sekretesslagen.

I samband med inrättandet år 1900 av ett allmänt straffregister infördes
i tryckfrihetsförordningen en bestämmelse av innehåll att utdrag av
registret ej finge meddelas i vidsträcktare mån, än som föranleddes av lag.
Genom lagen den 17 oktober 1900 om straffregister lämnades i enlighet
härmed detaljerade föreskrifter angående till vilka myndigheter och en -

307

skilda och under vilka förutsättningar finge meddelas utdrag av registret.
Frågan om införande av ett liknande sekretesskydd för militära och vissa
civila myndigheters straffregister och dylika handlingar berördes något såväl
i det betänkande med förslag till tryckfrihetsordning, som den 20 december
1912 avgavs av särskilda kommitterade, som i den av professorn
Nils Herlitz den 11 februari 1927 avlämnade utredningen med förslag till
ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (statens
offentliga utredningar 1927: 2). 1 båda fallen stannade man emellertid i de
avgivna förslagen vid det redan gällande skyddet för det allmänna straffregistret.
Såsom skäl härför anfördes i 1927 års betänkande (s. 131): I
mångahanda olika slags handlingar stode upplysningar att hämta om bestraffningar,
som av domstol eller i administrativ väg ådömts enskilda personer
eller statens befattningshavare, men det läte sig ej göra att undanhålla
dem från offentligheten utan att på ett kännbart sätt kringskära den offentliga
kontrollen. De särskilda skäl, som talade för att skydda det — om
ej sekretessföreskrift funnes — för alla lätt tillgängliga (allmänna) straffregistret
och förebygga den spridning av uppgifter om straffade personer,
som på denna väg särskilt lätt skulle kunna äga mm, kunde för övrigt
ej motivera ett hemlighållande av alla liknande, för allmänheten mindre
tillgängliga källor till kunskap om ifrågavarande förhållanden, som annorstädes
kunde finnas. Det vore otänkbart att gestalta offentlighetsreglerna så,
att de effektivt stängde alla vägar till kunskap om själva bestraffningarnas
faktum.

Först i det av tillkallade sakkunniga den 14 januari 1935 avgivna förslaget
till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet
(statens offentliga utredningar 1935: 5 s. 13, 55 ff.) föreslogs införandet av
ett visst sekretesskydd jämväl å ifrågavarande onmåde. Sålunda finge enligt
förslaget, där hos myndighet fördes särskilda minnesanteckningar angående
straff och tillrättavisningar som ådömts eller tilldelats underlydande
personal, sådana anteckningar ej utlämnas i annat fall eller annan ordning
än Konungen bestämde. De sakkunniga framhöllo alt den föreslagna
bestämmelsen endast avsåge särskilt förda anteckningar över straff och
tillrättavisningar, ej anteckningar därom som exempelvis kunde förekomma
i någon personalakt. Eu så vidsträckt sekretess skulle kunna åsidosätta viktiga
kontrollintressen. Ansåge någon myndighet nödigt att mot offentligheten
skydda anteckningar av ifrågavarande slag, hade genom det föreslagna
stadgandet beretts möjlighet för densamma att anordna sådant skydd
genom att icke verkställa dylika anteckningar annorstädes än i ett för ändamålet
upplagt särskilt register.

I proposition till 1936 års riksdag (nr 140) erhöll 11 8 sekretesslagen sin
sedermera av riksdagen antagna (ursprungliga) lydelse. Under remissbehandlingen
av det av de sakkunniga framlagda förslaget anmärktes av en
civil myndighet, att uttrycket ''särskilda minnesanteckningar’ skulle kunna
tydas såsom innefattande anteckningar även å särskilda personalkort, var -

308

för detta uttryck borde utbytas mot ''särskilt register’ (prop. s. 85). Vad
sålunda anmärkts beaktades i deparlementsförslaget.

Av vad ovan anförts angående förarbetena till 11 § sekretesslagen torde
framgå, att man icke avsett att bereda uppgifter om bestraffningar och tillrättavisningar
ett allmänt sekretesskydd. Endast de uppgifter härom, som
influtit i allmänna straffregistret eller i de särskilda register som omförmälas
i lagrummet, har man avsett att härigenom skydda. Det torde närmast
vara dessa registers egenskap av relativt lättillgängliga sammanställningar
av vederbörande ålagda straff och tillrättavisningar, som föranlett
att man för förhindrande av missbruk ansett sig böra härvidlag göra undantag
från principen om allmänna handlingars offentlighet. Föreskriften om
ifrågavarande registers hemlighållande innebär förbud att låta enskild person
— genom sekretesslagen regleras ej frågan i vilken utsträckning myndighet
må äga tillgång till allmänna handlingar — taga del av registren i original
eller av avskrifter eller utdrag därav (prop. s. 84). Vad beträffar avskrifter
och utdrag torde detsamma gälla oberoende av i vilken myndighets
hand desamma befimias, dock att utdrag eller avskrifter av dylika register,
som — utan att vederbörande mål handlagts inom stängda dörrar — intagits
eller avskrivits i allmän underrätts, polisdomstols eller krigsrätts protokoll,
ej må därefter hemlighållas (se 36 § sekretesslagen). Eftergivande av
sekretessen i detta fall har avseende endast å det utdrag eller den avskrift
av registret i fråga som influtit i protokollet. Såväl själva registret som annat
utdrag eller annan avskrift därav måste oberoende härav alltjämt hemlighållas.
Omförmält utdrag eller avskrift som, utan att intagas i domstolens
protokoll, bilägges handlingarna i målet är emellertid — utan hänsyn till
om målet handlagts inom stängda dörrar eller ej — bibehållet vid det sekretesskydd
som detsamma genom 11 § sekretesslagen erhållit (prop. s. 137).

Uppgifter angående ådömda bestraffningar kunna erhållas även in andra
handlingar än ifrågavarande register samt utdrag och avskrifter därav. I
första hand kan sålunda uppgift om ett av domstol ådömt straff erhållas
ur domstolens protokoll (utslag) i det ifrågavarande målet och, i fråga om
av militär befälhavare ålagd disciplinär bestraffning, från det å förhörsprotokollet
tecknade bestraffningsbeslutet. Från en för verkställighet eller
annat ändamål gjord avskrift av utslaget eller beslutet kan även erhållas
kännedom därom. (Uppgifter om bestraffningar finnas även i andra handlingar
såsom fångförteckningama och, i fråga om bötesstraff, saköreslängdema.
Enligt 12 § sekretesslagen synas de vid fångvårdsanstalt förda fångförteckningama
åtnjuta sekretesskydd; huruvida detsamma gäller även motsvarande
förteckningar vid militärarresterna framgår ej klart av nämnda
lagrum.) De särskilda registren skilja sig såtillvida till sin natur från övriga
omförmälda handlingar, att de utgöra en sammanställning av uppgifter
hämtade ur de senare handlingarna.

De synpunkter som enligt vad ovan framhållits legat till grand för föreskrifterna
om hemlighållande av ifrågavarande register synas mig klart
giva vid handen, att den påtalade anordningen med kungörande på order

309

av förekommande bestraffningar icke kan anses vara stridande mot 11 §
sekretesslagen eller grunderna för detta lagrum. De upplysningar angående
ådömd bestraffning, som kungöras å order, torde ej vara hämtade ur vederbörande
straffregister utan ur det för envar tillgängliga domstolsutslaget,
respektive befälhavarens å förhörsprotokollet tecknade bestraffningsbeslut.
Komplettering av straffregistret torde understundom verkställas just med
ledning av uppgifterna i vederbörande order. De ifrågavarande sekretessreglerna
äro ej avsedda att utgöra något hinder för publicering eller kungörande
i en eller annan form av upplysningar som ur icke hemliga handlingar
hämtats om ådömda bestraffningar. I dagspressens nyhetsförmedling
ingår ju även offentliggörande i viss utsträckning av ådömda bestraffningar
av mer eller mindre allmänt intresse, låt vara att tidningarna av hänsyn
till den dömde i vissa fall underlåta att utsätta hans namn. Den frågeställning
som på grund av förbundets framställning bör upptagas till prövning
lorde vara, huruvida vederbörande militära myndigheter lämpligen böra
genom att å order uppsätta meddelade bestraffningar vara positivt verksamma
för att sprida kännedom därom.

Innan jag går närmare in på detta spörsmål vill jag endast anmärka, att
genom den åberopade föreskriften i det nya tjänstereglementet icke torde
ha avsetts någon ändring i det redan tidigare på åtskilliga håll tillämpade
förfarandet att å order kungöra bestraffningar och vissa tillrättavisningar,
vilket förfarande torde ha ett visst stöd i stadgandet i 208 § andra stycket
strafflagen för krigsmakten. Här föreskrives, att innan i disciplinmål ålagd
bestraffning verkställes befälhavaren skall antingen offentligen eller genom
skriftlig order meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken till bestraffningen
och om dennas beskaffenhet, så ock om vad den straffskyldige
har att iakttaga vid överklagande av bestraffningsbeslutet. Anledningen till
att en särskild bestämmelse om kungörande av bestraffningar och tillrättavisningar
på order införts i tjänstereglementet torde vara den, att militieombudsmannen
vid upprepade tillfällen framställt anmärkning mot att tillrättavisning
i form av varning i strid mot 210 § strafflagen för krigsmakten
kungjorts på order (se ämbetsberättelserna 1936 s 117, 1943 s. 150 och
1944 s. 57) och man i anledning härav velat i tjänstereglementet införa eu
erinran om att så ej finge ske.

För ett kungörande av meddelade bestraffningar och tillrättavisningar på
order torde vissa skäl kunna anföras. Härigenom sprides på ett effektivt
siitt inom vederbörande förband kännedom om förekommande bestraffningar
och tillrättavisningar, vilket med hänsyn till straffets allmänprevenliva
verkan torde vara av ett visst värde. Anmälaren kan härigenom erhålla
kunskap om resultatet av eu av honom gjord anmälan. Föreskrivna anteckningar
i straffregister och anteckningsböcker för tillrättavisningar kunna
företagas på grundval av uppgifter som intagits i den skriftliga ordern. Vid
vissa förband meddelas i samband med kungörande av en bestraffning på
order föreskrifter om straffets verkställande.

310

Ur andra synpunkter synes mig däremot kunna starkt ifrågasättas lämpligheten
av att vederbörande militära myndighet vidtager åtgärder i ändamål
att inom förbandet göra ådömda bestraffningar allmänt kända. Förbundet
framhåller att vederbörande genom ett dylikt förfarande offentligen
ställes vid skampålen samt att detta vore en bestraffningsmetod, som numera
även i det militära borde representera ett passerat stadimn. Jag finner detta
förbundets påpekande vara värt allt beaktande. Det påtalade kungörelseförfarandet
torde onekligen ofta vara ägnat att tillfoga den bestraffade eller tillrättavisade
ett extra lidande som icke varit genom straffbestämmelserna
åsyftat. Det förhåller sig visserligen så att av civil domstol ådömd bestraffning
ofta blir föremål för publicitet genom dagspressen. Vederbörandes
namn torde emellertid i regel i dagspressen angivas endast där fråga är om
vissa svårare förbrytelser. Ett förfarande varigenom man på order upptager
varje ådömd bestraffning, även då denna stannar vid disciplinstraff, synes
därför på sätt och vis innebära en längre gående publicitet än vad som tilllämpas
i fråga om bestraffningar ådömda av civila domstolar. Härtill kommer
att den publicitet som vederbörande, med hänsyn till den för främjande
av den offentliga kontrollen uppställda principen om allmänna handlingars
offentlighet, är tvingad att underkasta sig icke bör kunna tagas som intäkt
för att statens myndigheter själva böra vara verksamma för att sprida kännedom
om förekommande bestraffningar. Vad beträffar frågan om betydelsen
med hänsyn till straffets allmänpreventiva verkan av förekommande bestraffningars
kungörande på order må även framhållas, att dylika verkningar
uppenbarligen i betydande omfattning göra sig gällande, utan att därför
l>ehöver tillgripas det ifrågavarande kungörelseförfarandet. Även utan ett sådant
förfarande torde sannolikt förekommande bestraffningar i den omfattning,
som ur här ifrågavarande synpunkt kan anses önskvärt, bliva kända
inom förbandet.

Vid ett övervägande av de olika skäl som sålunda kunna anföras å ena
sidan för ett bibehållande av det redan före ikraftträdandet av det nya
tjänstereglementet vid många förband tillämpade förfarandet, att å order
kungöra bestraffningar och tillrättavisningar (utom varningar), och å andra
sidan för införandet av ett allmänt förbud mot detta förfarande, finner jag
det ur allmänt humanitär synpunkt mest tilltalande att uttryckligt förbud
häremot meddelas. Emellertid kan införandet av en dylik föreskrift möjligen
vara förenat med vissa praktiska olägenheter och svårigheter. Genom
införande å regementsorder av föreskrifter om straffverkställigheten skulle,
därest icke även detta förfarande förhindrades, förbudet att kungöra bestraffningar
på order lätt kunna kringgås. Vilka olägenheter som skulle
kunna föranledas av ett dylikt ingripande i ordervägarna vid förbanden
synes svårt att utan närmare utredning avgöra. De torde väl emellertid icke
behöva bliva allt för betydande. Enligt av mig beträffande Svea livgarde,
Livregementets grenadjärer och Vaxholms kustartilleriregemente inhämtade
upplysningar synes ej längre vid dessa förband förekomma att å order lämnas
meddelande angående ådömd bestraffning eller angående verkställighe -

311

len. Förfarandet är måhända därlör ej numera allmänt förekommande. Det
bör emellertid i detta sammanhang även erinras därom att namnen å till
inställelse vid krigsrätt beordrade personer ofta torde uppsättas å order.
Att förhindra jämväl ett sådant förfarande synes mig mindre angeläget. Vad
särskilt beträffar frågan om kungörandet av tillrättavisningar — utom varning
— på order (vanligen sker detta på kompaniorder och motsvarande)
vill jag ifrågasätta om ej de praktiska fördelarna därmed äro så stora att
någon ytterligare inskränkning häri ej bör göras. För genomförandet av
t. ex. ett meddelat beslut om kasernförbud för en viss person måste det för
samtliga därav berörda parter, ej minst för kontrollen å efterlevnaden av
förbudet, vara av stort värde att skriftligt beslut därom återfinnes i vederbörande
kompaniorder. På grund av en tillrättavisnings vanligen mindre
diffamerande verkan samt med hänsyn till att ett beslut om annan tillrättavisning
än varning i allmänhet torde även utan särskilt kungörandeförfarande
bliva känt inom vederbörande kompani eller motsvarande enhet, synes
mig några betänkligheter att i denna del bibehålla den för närvarande
gällande ordningen ej behöva förekomma. Jag finner mig med hänsyn till
det anförda, ehuru med någon tvekan, kunna förorda, att i tjänstereglementet
för krigsmakten stadgas förbud att å order lämna meddelande om ådömd
bestraffning eller angående verkställande av ådömt straff. Huruvida detta
kan ske ulan hinder av stadgandet i 208 § andra stycket strafflagen för
krigsmakten eller härför fordras att ändring göres däri synes tveksamt. Det
må emellertid framhållas, att av vederbörande befälhavare i disciplinär ordning
meddelat bestraffningsbeslut regelmässigt torde tecknas å fastställt forumlär
till förhörsprotokoll, som jämväl innefattar skriftlig order om beslutets
delgivning med den straffskyldige och att denne härigenom erhåller
underrättelse i ovan angivna hänseenden. Det synes med hänsyn härtill
kunna ifrågasättas, om det står i god överensstämmelse med lagrummet att
man därjämte å regementsorder offentliggör bestraffningsbeslutet. Det i lagrummet
omförmälda offentliggörandet torde allenast vara avsett som en
form, varigenom den straffskyldige meddelas underrättelse om straffet in. m.;
bär detta redan skett på annat sätt, kan ifrågasättas om ej enligt lagens
mening saknas anledning till straffets offentliggörande. Det här uppställda
spörsmålet har betydelse endast för disciplinär bestraffning som ålagts av
befälhavare. Vad beträffar tillrättavisningar och av annan än militär befälhavare
ådömda bestraffningar synes ovannämnda lagstadgande i varje fall ej
kunna utgöra något hinder för Kungl. Maj:t att i kommandoväg meddela
förbud för kungörande av bestraffningar och tillrättavisningar på order.

Därest tillräckliga skäl icke skulle finnas föreligga för ett bifall i full omfattning
till förbundets framställning, synes mig densamma dock böra föranleda
ett visst förtydligande av ifrågavarande bestämmelse i tjänstereglementet.
Förbundet framhåller, alt bestämmelsens detaljutformning — med
en till vederbörande chef delegerad rätt att avgöra när kungörande skulle
och när sådant icke skulle ske — gåve plats för en mycket ojämn tillämpning
såväl inom ell och samma förband vid olika tidpunkter och i olika

312

fall som mellan de olika förbanden och därför vore synnerligen olycklig.
Vad förbundet sålunda anmärkt bör enligt min mening vinna beaktande.
Särskilt finner jag mig böra understryka det stötande däri att vid ett och
samma förband i ifrågavarande hänseende tillämpas olika regler i olika fall
eller så att å order kungöras allenast bestraffningar avseende manskapet,
under det att bestraffningar ådömda officerare och underofficerare ej upptagas
å order. Icke någon särskild kategori bör härutinnan tillerkännas en
privilegierad ställning.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av ett genom
överbefälhavarens försorg upprättat förslag till bestämmelser
angående militärt straffregister m. m.

Militieombudsmannen avgav den 16 mars 1946 härom följande underdåniga
yttrande.

»Sedan genom remiss den 11 januari 1946 tillfälle beretts mig att avgiva
yttrande över ett genom överbefälhavarens försorg upprättat förslag till bestämmelser
angående militärt straffregister m. m., får jag anföra följande.

Vid de inspektioner som av mig under min tjänstgöring som militieombudsman
företagits vid de militära förbanden ha de där förda militära straffregistren
vanligen underkastats en ingående granskning. Att vid genomgången
av de judiciella handlingarna vid förbanden noga uppmärksamma
förandet av dessa register har jag ansett motiverat av olika skäl. Dessa register
utgöra en överskådlig sammanställning över ådömda och verkställda
bestraffningar och äro därför vid inspektionsverksamheten ett värdefullt
hjälpmedel för granskningen, huruvida vid ådömande och verkställande av
bestraffningar i olika hänseenden, såsom i fråga om tillämpade lagrum samt
verkställighetstiden, förfarits lagenligt. Denna granskning har även synts
mig vara av synnerlig betydelse med hänsyn till de brister i formellt hänseende
som visat sig i stor utsträckning vidlåda förandet av dessa handlingar.
Det kan förtjäna påpekas att av de anmärkningar som vid inspektionerna
under föregående år framställts mot de judiciella handlingarna vid
förbanden, i inspektionsprotokollen upptagna under tillhopa 941 anmärkningspunkter,
572 punkter eller 61 procent avsågo straffregistren. De betydande
brister som vidlåda dessa handlingar torde delvis vara att tillskriva
det förhållandet att de föras efter ett i viss mån föråldrat system, vilket
på grund av den under krigsåren starkt utökade personaluppsättningen på
många håll visat sig synnerligen oöverskådligt.

Detta är bland annat fallet beträffande straffregistren avseende den värnpliktiga
personalen vid arméns förband. Enligt gällande bestämmelser upprättas
straffregister för dessa värnpliktiga gruppvis för exempelvis en övningsperiod
och upptager endast de värnpliktiga i gruppen som ådömts
straff. Det finnes sålunda icke som i fråga om stammanskapet samt officerare
och underofficerare ett straffregisterupplägg för varje man, oavsett om
han är straffad eller ej. Beträffande en värnpliktig, som i olika omgångar,
eventuellt vid olika förband, varit inkallad till tjänstgöring torde det därför
i allmänhet vara förenat med betydande svårigheter att med ledning av straff -

314

registret konstatera vilka bestraffningar som avila honom. En sådan undersökning
torde ofta bliva tidsödande och resultatet därav ganska osäkert. Före
den 1 januari 1942 fanns emellertid vissa föreskrifter om registrering av
straffen även i värnpliktshandlingarna. De uppgifter angående ådömda bestraffningar
som i enlighet härmed infördes å de dåvarande värnpliktskorlen
voro mera överskådliga än de anteckningar som införts i straffregistren,
varför straffregisterutdrag i regel torde ha utfärdats med ledning av värnpliktskorten.
Sedan dessa kort från och med den 1 januari 1942 ersatts av
stamkorten, varå icke finnes något utrymme för straffanteckningar, har å åtskilliga
håll vid vederbörande förbands personalavdelning i anslutning till
stamkorten förts anteckningar om ådömda bestraffningar motsvarande de
som tidigare förts å värnpliktskorten. Till dessa icke obligatoriska anteckningar
torde man flerstädes, med hänsyn till de officiella straffregistrens
svåröverskådlighet, i första hand ha litat, när det varit fråga om att upprätta
straffregisterutdrag för värnpliktig personal.

De vid inspektionerna anmärkta felaktigheterna i fråga om straffregistrens
förande torde även till stor del ha varit att tillskriva bristande kompetens
hos de befattningshavare å kompaniexpeditionerna, åt vilka uppdragits att
föra registren, samt det förhållandet att vederbörande kompanichef ofta icke
kunnat ägna erforderlig tid åt dessa göromål eller saknat intresse härför.

Med hänsyn till det anförda är det enligt min mening ett trängande behov
att straffregisterföringen vid de militära förbanden reformeras. Det är därvid
erforderligt såväl att straffregistren rent tekniskt anordnas efter moderna
principer som att de bestämmelser utfärdas, som kunna erfordras för att
säkerställa alt i registren inflyta föreskrivna uppgifter, ävensom att straffregistren
föras med tillbörlig noggrannhet. Hänsyn bör vid det nya straffregistrets
anordnande även tagas till kravet på att detsamma skyddas från
obehörig insyn från såväl enskilda som myndigheter.

Vid en reformering av den militära straff registreringen bör man i första
hand göra klart för sig vilka ändamål en dylik registrering är avsedd att
tjäna.

Vad beträffar det allmänna straffregistret framgår av förarbetena till lagen
den 17 oktober 1900 om straffregister (se 1892 avgivet betänkande med
förslag till förordning angående straffregister s. 23 tf.) att det primära ändamålet
med nämnda straffregisters inrättande varit, att man därigenom velat
främja behovet inom straffrättsskipningen av tillförlitliga och fullstänliga
upplysningar om bestraffningar, till vilka tilltalade personer möjligen
förut blivit dömda. Tillgången till dylika uppgifter ansågs vara av betydelse
icke endast vid utmätande av straff i de fall där i lagen upptagits särskilda
föreskrifter om förhöjt straff vid återfall utan även för utredning i brottmål
om den tilltalades person, vilket även vore av vikt för straffmätningen. Det
framhölls att så snart någon blivit dömd till fängelse eller straffarbete detta
tydde på en brottslighet av den art att kunskap om förbrytelsen vore av betydelse
vid utmätande av straff för en senare förbrytelse. Förbrytelse för

315

vilken blivit dömt till lindrigare straff än fängelse fann man vara av den
art att kännedom därom i allmänhet icke vore av väsentlig vikt i händelse
av ny lagföring. Enligt den ursprungliga lydelsen av ifrågavarande lag (SFS
1900: 82) skulle i det allmänna straffregistret intagas uppgifter angående
dem som blivit dömda till dödsstraff, straffarbete ellei fängelse eller föi snatteri
till böter eller förklarats ovärdiga att i rikets tjänst vidare nyttjas eller
att föra andras talan inför rätta eller blivit för brott ställda under framtiden.
Utdrag av registret skulle meddelas då framställning därom gjordes av
domstol, länsstyrelse eller allmän åklagare eller av annan myndighet, som
enligt lag ägde förordna om häktning, ävensom på begäran av fångvårdsstyrelsen.
Till annan myndighet samt till enskild, vars rätt kunde vara beroende
på upplysning ur registret, finge registerutdrag lämnas endast där
Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

Genom vissa år 1918 vidtagna ändringar i allmänna strafflagen med flera
författningar ersattes straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende av
eu påföljd med mera begränsad räckvidd, vanligen betecknad som påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen (se NJA avd. 11 1918 s. 734 It''.). Den nya
straffpåföljdens huvudsakliga innehåll var obehörighet att erhålla eller utöva
allmän befattning och att utöva rösträtt i vissa offentliga angelägenheter.

1 samband härmed avskaffades de s. k. frejdebetygen och skapades genom
ändring i lagen om straffregister möjlighet att från allmänna straffregistret
erhålla uppgifter om vederbörande åvilande straffpåföljd. Enligt 8 § andra
momentet nämnda lag (SFS 1918: 315) skulle utdrag av registret, innehållande
allenast upplysning huruvida viss person blivit dömd till förlust av
medborgerligt förtroende eller påföljd enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen
samt vad därmed ägde samband, på begäran meddelas myndighet ävensom
annan vilken utövade allmän befattning varmed vore förenad skyldighet att
pröva huruvida någon på grund av sådant utslag, som här avsåges, vore jämlikt
lag eller författning utestängd från behörighet, rättighet eller förmån.
Sådant utdrag skulle ock meddelas enskild, som med intyg av länsstyrelse
eller underrätt eller häradshövding eller borgmästare styrkte alt hans rätt
kunde vara beroende därav, att utredning av honom förebragtes i avseende å
omständighet, varom sådant utdrag skulle innehålla upplysning. Det kan
anmärkas att enligt samtidigt företagen ändring i § 10 i 1914 års värnpliktslag
(SFS 1918:344) värnpliktig som var underkastad påföljd enligt 2 kap.
19 § allmänna strafflagen ej ägde fullgöra honom åliggande värnpliktstjänstgöring.

År 193(5 avskaffades påföljd enligt 2 kap. 19 g allmänna strafflagen, »ovärdighet
att i rikets tjänst vidare nyttjas» samt påföljden »ovärdig att föra
andras talan inför rätta» (se NJA avd. II 1937 s. 84 tf.). Samtidigt skärptes
möjligheterna att i samband med straffdomen skilja den tilltalade från olika
av honom innehavda befattningar eller uppdrag. 1 anledning av nämnda
påföljders avskaffande uteslöts andra momentet ur 8 § lagen om strafiregister,
och .straffregistret kunde därefter icke vidare av myndigheterna anlitas
vid tjänstetillsättningar (se SFS 193(5: 2481. Ifrågavarande reform motive -

316

rades därmed alt påföljderna i fråga för de flesta människors uppfattning
framstode som särskilt riktade mot den medborgerliga äran och såsom en
laglig sanktion av det förakt som drabbade den brottslige, vilket medförde
att påföljderna direkt vore ägnade att motverka den dömdes moraliska återupprättande.
Det låge i påföljdens natur att den avsåge att bereda ett skydd
för samhällsfunktionerna, därigenom att personer vilka kunde tänkas äga
en antisocial vilja berövades möjlighet att påverka de beslut som fattades
av samhällets organ. Den verkan av'' påföljden att den dömde under viss
tid icke kunde erhålla allmän befattning syntes emellertid såvitt anginge
ämbeten, tjänster och därmed jämställda befattningar sakna betydelse då
vederbörande myndighet alltid hade att pröva de sökandes kvalifikationer.
Departementschefen framhöll att det syntes honom i hög grad stötande att
samhället, som ställde anspråk på enskilda arbetsgivare att de skulle medverka
till straffade personers återupprättande genom att i mån av möjlighet
bereda dem arbete, självt icke skulle föregå med bättre exempel än att det
förklarade vissa personer — stundom för icke allt för grova förbrytelser —
för sitt återstående liv ovärdiga att nyttjas icke blott i den tjänst vari de
förbrutit sig utan överhuvud i rikets tjänst.

I allmänna straftregistret upptages enligt nu gällande bestämmelser, om
man bortser från några speciella undantagsfall, icke bötesstraff som understiger
60 dagsböter. Icke alla bötesstraff uppgående till 60 dagsböter eller
mera upptagas dock, ulan endast sådana som ådömts enligt vissa kapitel i
allmänna strafflagen, där återfallsstraff kan ifrågakomma. Disciplinstraff
upptages överhuvud ej i allmänna straffregistret.

Av vad ovan anförts angående det allmänna straffregistret torde framgå
att det huvudsakliga ändamålet med denna straffregistrering, enligt den utformning
bestämmelserna i lagen om straffregister numera har. är att utgöra
underlag för straffrättsskipningen. Myndigheterna äga icke att vid tjänstetillsättningar
eller befordringar erhålla utdrag av registret, där ej Konungen
för särskilt fall därtill givit tillstånd. Det torde emellertid icke förekomma
att tillstånd därtill meddelas för sådana ändamål.

Det militära straffregistret fyller i fråga om däri upptagna disciplinstraff
motsvarande funktion som det allmänna straffregistret. Vid ådömande av
disciplinstraff är det enligt vad i strafflagen för krigsmakten uttryckligen
stadgas i vissa fall av betydelse att äga kännedom om tidigare ådömda bestraffningar.
Jämlikt 22 § nämnda lag må skärpt arrest eller sträng arrest
ej åläggas i annat fall än då det med hänsyn till av den straffskyldige
förut undergångna bestraffningar eller andra särskilda omständigheter
finnes icke kunna antagas, att lindrigare arreststraff skulle å honom
utöva tillbörlig verkan. I 29 § tredje stycket lämnas vissa föreskrifter
om verkan därav att officer, underofficer eller fast anställt manskap,
som för brott som i strafflagen för krigsmakten omförmäles såsom straffbart
tre eller flera gånger straffats med böter, vaktarrest eller svårare straff,
begår nytt brott. I 52 § stadgas angående straffet för olovligt undanhållande
att, där sådant brott förövas av någon, som förut varit straffad för olov -

317

ligt undanhållande eller för rymning, samt omständigheterna äro synnerligen
försvårande, straffet må förhöjas till fängelse i högst sex månader. Vidare
gäller enligt 90 § vissa speciella regler för det fall att krigsman, som
förut undergått straff för våld eller annan misshandel å underordnad krigsman
i eller för dennes ämbete eller tjänst, inom fem år ånyo gjort sig skyldig
till sådant brott. Uppgifterna i de militära straffregistren äro givetvis
härjämte av ett mera allmänt intresse för straffmätningen vid upprepade
förbrytelser i tjänsten. Att vid straffmätningen i dylika fall taga hänsyn till
tidigare ådömda disciplinstraff står givetvis icke i strid med de principer från
vilka man utgått vid inrättandet av det allmänna straffregistret. Anledningen
till att man icke ansett sig böra i allmänhet däri upptaga även ådömda
bötesstraff var icke, att man ansåg att den upplysning som därigenom kunde
erhållas angående den tilltalades person var utan betydelse vid bedömande
av förekommande brottslighet, utan snarare att man icke ansåg intresset
härav vara av sådan storleksordning, att det motiverade införandet av en
så omfattande regislreringsskyldighet.

För kännedom om villkorlig dom och svårare straff än disciplinstraff
in. in. har man inom den militära rättsskipningen liksom vid annan straffrättsskipning
att från allmänna straffregistret inhämta erforderliga upplysningar.
Att man det oaktat även i det militära straffregistret upptager av
krigsdomstol ådömda svårare bestraffningar än disciplinstraff torde kunna
motiveras därmed att man genom det militära straffregistret vill kunna erhålla
en samlad bild av vederbörandes förhållande i tjänsten.

På frågan huruvida alla enligt strafflagen för krigsmakten bestraffade
förbrytelser de lege ferenda rätteligen böra karakteriseras som tjänsteförbrytelser
skall jag icke här närmare ingå. Det kan emellertid erinras därom
att straffrättskommittén i sitt den 30 november 1944 avgivna betänkande
med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:
69) beträffande den systematiska anordningen av ämbetsbrotten utgått från
att endast sådant brott skola utgöra särskilda ämbetsbrott, vilka icke tillika
innefatta något allmänt brott. Begår ämbetsman allmänt brott, kan enligt
förslaget hans ställning som ämbetsman föranleda skärpning av det allmänna
straffet. Att detta betraktelsesätt kommer att influera på den blivande utformningen
av strafflagen för krigsmakten förefaller sannolikt (jämför SOU
1945: 28). Härtill kan emellertid givetvis i förevarande sammanhang ej tagas
någon hänsyn. För övrigt torde — även vid en ändrad systematisk behandling
av ämbetsbrotten — det vid åtal för förbrytelse, som av domstolen
anses äga ett visst samband med tjänsten, vara av intresse att äga tillgång
till upplysningar angående dylika förbrytelser, vartill vederbörande tidigare
gjort sig skyldig.

Enligt tjänstgöringsreglemente för armén (§ 62 mom. 12) skall i fråga om
personal på aktiv stat, därest på successionsförslag till befordran eller transport
upptages någon, som efter senast vunnen befordran ådömts straff av
beskaffenhet alt detsamma skolat jämlikt militär bestraffningsförordning införas
i militärt straffregister, beträffande denne till förslaget fogas utdrag

318

ur sagda register, avseende tiden etter senast vunnen befordran. Genom generalorder
den 27 september 1945 (nr 2951) ha dessa föreskrifter utsträckts
att gälla samtliga förslag avseende anställning, befordran (transport) eller
förordnande för all fast anställd personal. Det har sålunda uttryckligen föreskrivits
att upplysningar som kunna erhållas ur de militära straffregistren
skola utnyttjas även i hefordrings- och andra dylika frågor. Det kan anmärkas
att enligt ordalagen i tjänstgöringsreglementet synes ha förutsatts att
man därvid endast skulle taga hänsyn till militära bestraffningar. Endast dessa
skola nämligen jämlikt militär bestraffningsförordning upptagas i militärt
straffregister. Det är emellertid — som framhålles i motiven till det framlagda
författningsförslaget — genom särskilda i kommandoväg utfärdade bestämmelser
som föreskrift lämnats om upptagande i militärt straffregister
även av vissa av civil domstol ådömda bestraffningar. Det förefaller knappast
sannolikt all man skulle ha avsett att vid upprättande i bär ifrågavarande
sammanhang av utdrag ur militärt straffregister skulle därur utrangeras
av civil domstol ådömda bestraffningar. Hur man än skall uppfatta
innebörden av ifrågavarande bestämmelse i tjänstgöringsreglemente för armén
är det emellertid klart, att det militära straffregistret enligt gällande
bestämmelser förutom för straffrättsskipningen utnyttjas såsom upplysningskälla
i samband med belordrings- och andra dylika frågor. (Angående motsvarande
bestämmelser för befordran inom marinen och flygvapnet se Reglemente
för marinen, del I A, bil. 2, 4 och 5, samt Tjänstgöringsreglemente
för flygvapnet § 6.)

Att i det militära straffregistret bör även i fortsättningen upptagas samtliga
militära bestraffningar är som av det ovan anförda framgår enligt min
mening klart. Såväl vid utövandet av militär straffrättsskipning som vid avgörande
av befordrings- och andra dylika frågor synes det vara ett påtagligt
intresse att äga kämiedom om vederbörandes tidigare förhållande i tjänsten.
Även inom den civila statsförvaltningen torde föras vissa motsvarande
anteckningar angående personalen.

Betydligt mera tveksamt är det huruvida denna straffregistrering även
skall omfatta civila förbrytelser. Genom de i militär bestraffningsförordning
intagna grundläggande bestämmelserna om militärt straffregister har icke
lämnats föreskrift om någon dylik straffregistrering. Av förarbetena till militär
bestraffningsförordning framgår emellertid att man vid utarbetandet av
förordningen varit inne på den tanken att till § 45 första stycket i förordningen
foga en mening av följande lydelse: ''Straff, som ådömts av allmän
domstol, böra även införas i registret i de fall, där de kommit till vederbörandes
kännedom’. Detta förslag övergavs emellertid. Uppenbarligen skulle
en registrering av civila bestraffningar som skedde under dylika obestämda
lömtsättningar sakna större värde. Emellertid fullföljdes tankegången i viss
mån genom de i kommandoväg givna föreskrifterna om registrering i militärt
straffregister av sådana straff som under tjänstgöringstiden blivit vederbörande
ådömda av civil domstol. Dessa föreskrifter torde icke ha kompletlerats
med några bestämmelser varigenom erhölls garanti för att militär

319

myndighet i erforderlig omfattning erhölle kännedom om ifrågavarande bestraffningar.
De möjligheter att för sådant ändamål utnyttja bland annat
bestämmelsen i 82 § militära rältegångslagen, att civil domstols utslag i vissa
fall skola befordras till verkställighet genom vederbörande befälhavare, torde
ofta ej ha begagnats. Vid min inspektionsverksamhet har jag endast i enstaka
fall observerat att i straff registren upptagits civila bestraffningar.
Enligt min uppfattning är det anledning antaga att föreskriften om upptagande
i militärt straffregister av civila bestraffningar i regel icke beaktats
av de militära myndigheterna. Man bör sålunda utgå från att de upplysningar
angående civila bestraffningar som kunna hämtas ur de militära
straffregistren äro synnerligen ofullständiga.

Vad beträffar frågan vilka ändamål en registrering av civila bestraffningar
i militärt straffregister är avsedd att tjäna, synas i viss mån olika synpunkter
böra läggas på frågan om registrering av sådana bestraffningar, som
jämväl upptagas i allmänna straffregistret, samt av övriga bestraffningar.

De bestraffningar som upptagas i allmänna straffregistret torde i allmänhet
vara av sådan beskaffenhet att det, såväl vid den militära rättsskipningen
som vid behandlingen av befordringsfrågor m. m., är av icke oväsentligt
intresse för vederbörande att äga kännedom därom. Det kan emellertid
enligt min mening starkt ifrågasättas om det kan anses stå i god överensstämmelse
med de principer som ligga till grund för lagen om allmänt straffregister
att man för annat ändamål än straffrätlsskipning utnyttjar i de
militära straffregistren eventuellt intagna uppgifter om civila bestraffningar.
Det kan knappast heller vara lämpligt med ett system enligt vilket man vid
sidan av varandra har två olika straffregister, ett civilt och ett militärt, upptagande
samma av civil domstol ådömda bestraffningar. Även om i och för
sig godtagbara åtgärder vidtagas för att säkerställa kravet på sekretess i
fråga om det militära straffregistret torde det dock vara ofrånkomligt att
man genom den ifrågasatta registreringen av civila förbrytelser i de militära
straffregistren minskar effektiviteten av det sekretesskydd, varmed uppgifterna
i allmänna straffregistret omgärdats. Härtill kommer att myndigheterna
knappast utan tvingande skäl böra betungas med en dubbel straffregistrering
och därav föranledda kostnader. Av vad jag förut anfört torde
framgå att för befordringsändamål icke kan erhållas upplysningar ur allmänna
straffregistret, och någon ändring i lagen om straffregister varigenom
detta skulle möjliggöras anser jag icke böra ifrågakomma. Under sådana
förhållanden synes icke heller en motsvarande registrering i militärt
straffregister böra få utnyttjas för dylika ändamål. Något bärande skäl att
härutinnan göra skillnad mellan militära och civila befattningshavare torde
icke kunna påvisas. — Att enbart med hänsyn till den militära straffrättsskipningen
i militärt straffregister upptaga sådana av civil domstol ådömda
bestraffningar m. m., varom uppgift enligt lagen om straffregister intagits
i allmänna straffregistret, kan icke anses befogat. I de fall där det för den
militära rättsskipningen är av betydelse att erhålla kännedom om sådana
bestraffningar synes uppgift därom böra införskaffas från det allmänna

320

straffregistret. Hänsynen till de eventuella svårigheter, som under fältförhållanden
och mobilisering möjligen kunna uppkomma för förbindelse med
allmänna straffregistret, kunna enligt min mening icke tillfyllest motivera
att motsvarande registrering verkställes i militärt straffregister.

Vidkommande av civil domstol ådömda bestraffningar, som icke upptagas
i allmänna straffregistret, torde man få anse det för den militära straffrättsskipningen
i regel vara av mindre betydelse att äga tillgång till upplysningar
härom. Härvidlag torde för de militära dömande instanserna
gälla detsamma som för de civila domstolarna. Med hänsyn till dessa bestraffningars
mindre betydelse för bedömande av den tilltalades person hav
uppgift härom icke ansetts böra lämnas till allmänna straffregistret. Att vid
sådant förhållande icke heller för den militära rättsskipningen bör anses
föreligga något större behov av upplysningar härutinnan förefaller uppenbart.
Det kan framhållas alt beiräffande den tilltalades tidigare förhållande
i nykterhetshänseende upplysning givetvis kan vid behov erhållas från det
av kontrollstyrelsen förda registret över fylleriförseelser m. m. (se kungörelse
den 6 september 1939 om särskilt straffregister rörande fylleri och
vissa andra brott). Vad slutligen beträffar spörsmålet i vad män det för befordrings-
med flera dylika frågor kan anses motiverat att i militärt straffregister
antecknas civila förseelser, varom uppgift icke inflyter i allmänna
straffregistret, må framhållas att de skäl som föreLigga mot ett utnyttjande
för sådant ändamål av de upplysningar som kunna erhållas ur allmänna
straffregistret i än högre grad tala för att uppgifter om mindre förseelser
m. m., varför straff ådömts av civil domstol, ej böra få utnyttjas för sådana
syften som här avses.

Som av det ovan anförda framgår bör enligt min mening i militärt straffregister
upptagas allenast militära bestraffningar. Härtill böra — förutom
bestraffningar ådömda av militär befälhavare och av krigsdomstol — där
fråga är om förbrytelser, som i allmänhet bestraffas av krigsdomstol men
på grund av processuella regler upptagits av civil domstol, hänföras av
sådan domstol ådömda bestraffningar. Anteckning bör tillika verkställas
om straff som av rådhusrätt ådömts vapenfri värnpliktig enligt lagen den
26 mars 1943 om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga.
Givetvis böra, som i förslaget angivits, i militärt straffregister även
upptagas andra reaktioner mot förbrytelser än straff, samt, där den som
gjort sig skyldig till brott på grund av själslig abnormitet ej kan straffas,
verkställas anteckning härom. Några ytterligare av civil domstol meddelade
beslut synas icke böra upptagas i militärt straffregister. Detta bör gälla
även i fråga om personal på aktiv stat vid krigsmakten. Dylik personal av
civil domstol ådömd bestraffning av mera allvarlig natur torde i allmänhet
komma till vederbörande befälhavares kännedom utan att härför erfordras
att straffuppgift insändes och anteckning verkställes i militärt straffregister.
Betydligt svårare är det givetvis för de militära myndigheterna att hålla sig
underkunniga om bestraffningar som av civil domstol mellan tjänstgörings -

321

perioderna ådömts reservpersonal och värnpliktig personal. Särskilt när del
gäller krigsplacering av värnpliktiga i sådana befattningar som kompanichef,
kompaniadjutant, förvaltare eller kassör kan det vara av betydelse för vederbörande
militära myndighet att äga närmare kännedom om den värnpliktiges
person. För att undvika att i dylika befattningar placeras personer
som t. ex. nyligen undergått straff för förmögenhetsbrott kan man
tänka sig den utvägen att bestämmelser utfärdas därom att vederbörande
militära myndighet äger att från polismyndighet införskaffa upplysning
huruvida personen i fråga är välfrejdad och ekonomiskt redbar (jämför 6 §
kungörelsen den 26 maj 1944 angående manskaps och musikelevers anställning
vid krigsmakten).

Det torde vara lämpligt att man, som föreslagits, i förordningen intager
en erinran därom att, utöver vad som föreskrivits, i militärt straffregister
ej må göras anteckning om ådömda bestraffningar. Uttalandet i promemorian
att någon centraliserad registrering av tillrättavisningar varken är erforderlig
eller önskvärd finner jag vara riktigt. Det är uppenbart att enligt strafflagen
för krigsmakten meddelade tillrättavisningar ej böra upptagas i militärt
straffregister.

Att den militära straffregistreringen anknytes till vederbörande truppregistreringsmyndighet
och kommer att avse all truppregistrerad personal
finner jag lämpligt. Emellertid anser jag mig böra starkt ifrågasätta behovet
och lämpligheten av sådan registrering även för icke truppregistrerad
personal.

Enligt förslaget skall under förhållanden då värnpliktiga äro inkallade till
tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen militärt straffregister även föras vid
avdelning av krigsmakten, vars chef äger tilldela underlydande manskap
tillrättavisning. När militärt straffregister icke föres vid sådan avdelning av
krigsmakten skall chefen för avdelningen äga att på begäran från truppregistreringsmyndigheten
erhålla fullständigt utdrag ur straffregistret. Anledningen
till att man icke ansett det tillfyllest att straffregister — när sådant
fall som ovan omförmälts är för handen — föres å avdelning där bestraffningsrätt
utövas, utan ansett sig härvid böra anknyta till tillrättavisningsrättcns
utövande och i följd härav även medgivit chef som äger tillrättavisningsrätt
att i förekommande fall erhålla utdrag ur straffregistret, är enligt
motiven att med tillrättavisningsrätt utrustad chef ansetts böra ha tillgång
till straffregister för att i ett givet fall kunna bedöma om tillrättavisning
är tillfyllest eller om den skyldige i anseende till tidigare förseelser bör rapporteras
till högre chef för bestraffning. Även om de anförda synpunkterna
i och för sig kunna motivera att med tillrättavisningsrätt utrustad chef erhåller
tillgång till militärt straffregister vill jag dock starkt ifrågasätta om
detta kan anses lämpligt och nödvändigt. Härigenom skulle dock göras ett
ganska väsentligt avsteg från den centralisering som icke minst med hänsyn
till sekretessintresset enligt förslaget eftersträvats. I regel torde utan större

21—468678. Militieombudsmannens ämbelsberättclse.

322

olägenhet tillrättavisning kunna meddelas utan att dessförinnan inhämtas
uppgifter angående vederbörande ur militärt straffregister. I tveksamma fall
förefinnes ju även möjlighet att hänskjuta saken till den med disciplinär bestraffningsrätt
utrustade befälhavarens avgörande. Det synes mig därför ur
olika synpunkter mest tillfredsställande att, där straffregister skall föras vid
avdelning av krigsmakten, detta sker å avdelning där bestraffningsrätt utövas,
samt att enbart med tillrättavisningsrätt utrustad befälhavare icke
berättigas att erhålla utdrag ur straffregistret.

Enligt motiven till 16 § i förslaget hör till straffregister icke blott i bruk
varande straffkort utan även straffkort, som frånskilts straffregister utan
att överföras till annat sådant register, ävensom till straff registret inkomna
straffuppgifter. Beträffande förfarandet med straffkort avseende avregistrerad
personal framhålles i motiveringen till 7 § att dessa handlingar icke torde
få förstöras, enär straffregistreringen skall vara underkastad myndighets
kontroll. Att allenast för sådant ändamål bevara straffkort avseende avregistrerad
personal bör enligt min mening icke anses erforderligt. Jag vill även
ifrågasätta huruvida icke inkommen straffuppgift sedan innehållet därav
överförts till båda exemplaren av straffkortet kan förstöras. Under förutsättning
att straffkorten föras med tillbörlig noggrannhet och av kompetent
personal torde detta ej behöva föranleda någon annan olägenhet än den att
det vid eventuellt förekommande felanteckning i straffkortet kan möta
svårigheter att fastställa vem som är ansvarig härför.

De i 9 § i förslaget upptagna föreskrifterna angående det antal straffuppgifter
som i olika fall skola expedieras samt angående till vilka myndigheter
de skola insändas böra om möjligt i någon mån förenklas. En sådan förenkling
skulle måhända kunna ernås om straffuppgift alltid utfärdades allenast
i ett exemplar. Detta skulle, såväl i de fall där båda exemplaren av straffkortet
förvaras hos truppregistreringsmyndigheten som då det ena straffkortet
förvaras vid annan avdelning av krigsmakten, tillställas truppregistreringsmyndigheten,
som det skulle åligga att tillse att anteckning härom
bleve införd å båda straffkortsexemplaren. Genom tydliga anvisningar
å straffuppgiftsblanketten borde detta kunna noga klargöras för vederbörande.
Undantagsvis borde emellertid, i de fall där straffkort fördes
jämväl vid avdelning av krigsmakten, vara medgivet att om så befunnes
lämpligare insända eller överlämna straffuppgiften till nämnda avdelning,
som efter uppgifternas införande i straffkortet hade att vidarebefordra densamma
till truppregistreringsmyndigheten. Även i detta fall torde genom
anvisningar å straffuppgiftsblanketten kunna förebyggas misstag. Det senare
förfaringssättet torde lämpligen kunna begagnas i sådana fall där det är lättare
för den dömande instansen att med post eller annorledes komma i kontakt
med ifrågavarande avdelning av krigsmakten än med truppregistreringsmyndigheten.
Givetvis bör straffuppgift, där det icke är för den som utfärdat
straffuppgiften känt till vilken truppregistreringsmyndighet uppgiften skall
insändas, kunna expedieras till centrala värnpliktsbyrån för vidare befordran
genom byråns försorg.

323

I moliven till 9 § tredje momentet första stycket framhålles att det ur teoretisk
synpunkt vore det riktigaste om straffuppgift översändes direkt till
vederbörande straffregisterförare, men att detta ej läte sig göra, enär därigenom
åt straffregisterföraren skulle givas en karaktär av självständig myndighet,
som ej vore förenlig med det militära systemet. Häri kan jag icke instämma.
Enligt mitt förmenande bör vid straffuppgifternas översändande
utan hinder av den eljest gällande militära instansordningen förfaras så att
därvid föranledes minsta möjliga omgång. Därest straffuppgifter, som synes
lämpligt, insändas direkt till vederbörande straffregisterförare torde icke —-som i sjätte momentet av ifrågavarande paragraf föreslås — för dylika försändelser
erfordras användande av dubbla kuvert.

Ett särskilt stadgande har i förslaget upptagits angående det förfarande
som bör tillämpas för att i militärt straffregister skall kunna inflyta erforderliga
anteckningar angående verkställigheten genom civil myndighet av
annan ansvarspåföljd än disciplinstraff. Sålunda skall enligt 10 § från
anstalt där straff, förvaring, internering eller tvångsuppfostran verkställes
på framställning av den som är ansvarig för militärt straffregisters förande
lämnas erforderliga uppgifter för verkställande av anteckningar härom.
Emellertid framhålles i motiven att ett annat och måhända enklare sätt för
straffregisterförare att hålla sig underrättad om verkställigheten i dylika
fall vore att följa vissa jämlikt inskrivningsförordningen till vederbörande
inskrivningschef inkommande uppgifter. Enligt 137 § 1. samt 22 § 2. nämnda
förordning skola beträffande personer i värnpliktsåldern, som icke frikallats
från fullgörande av värnplikt, till inskrivningschefen insändas fortlöpande
uppgifter om när sådana personer ankommit, frigivits eller utskrivits
från inrättning eller anstalt. Dylik uppgift avseende inskriven personal
översändes omedelbart till truppregistreringsmyndigheten bland annat för
prövning av vederbörandes krigsplacering. Jag vill starkt ifrågasätta huruvida
icke dessa uppgifter böra, som i motiven antytts, utnyttjas för anteckningar
i straffregistren om verkställigheten.

Det påpekas i motiven till 11 § fjärde momentet att chef icke är berättigad
att erhålla straffregisterutdrag rörande varje person över vilken han har
bestraffningsrätt, utan endast rörande den som gjort sig skyldig till förbrytelse.
Det kan ifrågasättas huruvida ej nämnda moment borde erhålla en
sådan formulering att det uttryckligen framgår, att det ändamål för vilket
straffregisterutdrag begäres är pågående utredning angående brott eller förseelse
vartill vederbörande gjort sig skyldig.

Enligt 15 § skall vid truppregistreringsmyndighet och avdelning av krigsmakten
där militärt straffregister föres finnas särskild förteckning över meddelade
utdrag ur registret. Förandet av en dylik förteckning kan enligt min
mening knappast anses erforderligt. En någorlunda tillfredsställande sekretess
vid handhavandet av straffregistret torde kunna ernås utan att därför
tillgripes allt för rigorösa kontrollåtgärder.

Det torde vara avsett att i enlighet med vad i Personalinstruktionen (del I
mom. 15) angivits straffkort skall upprättas endast för personal som er -

324

hållit bestraffning. Därav att i samlingen av straffkort icke återfinnes något
kort beträffande viss person borde således få dragas den slutsatsen att angående
vederbörande icke förekommit något av beskaffenhet att böra antecknas
i militärt straffregister. Emellertid synes man ha åsyftat att, genom
anteckning å stamkortet och tjänstgöringskortet om att straffkort upplagts
för vederbörande, erhålla kontroll härå. Till militärt straffregister skulle
sålunda på sätt och vis komma att höra icke endast upplagda straffkort
utan även den anteckning å stamkort (respektive tjänstgöringskort) varav
framgår om straffkort för vederbörande finnes eller ej. Av stamkort och
tjänstgöringskort skulle upplysning därför alltid kunna erhållas, huruvida
en viss person förekomme i militärt straffregister eller ej. Som dessa kort
icke kunna sägas utgöra särskilt register angående straff kunna de emellertid
icke erhålla sådant sekretesskydd som enligt 11 § sekretesslagen komrne
att gälla för straffkorten. Med hänsyn härtill kan det synas i någon mån
tveksamt, huruvida å straffkort och tjänstgöringskort bör få förekomma anteckningar
av här angivet slag. Om detta icke anses lämpligt torde det emellertid
bliva erforderligt att genom uppläggande av straffkort även för icke
straffad personal eller annan anordning tillgodose ovan omförmälda kontrollsyfte.

Enligt det vid förslaget fogade formuläret har straffkortet erhållit en sådan
uppställning att särskilda avdelningar av straffkortet avsetts för anteckning
angående 1. utslag och beslut i första instans, 2. utslag i högre rätt
samt 3. verkställighet. Större överskådlighet skulle enligt min mening vinnas
om de olika avdelningarna sammanfördes på sätt framgår av nedanstående
förslag till straffkortsformulär. Den granskning, som de militära straffregistren
av mig underkastas i samband med inspektioner av de militära förbanden,
skulle även avsevärt underlättas om formuläret erhölle den av mig
föreslagna uppställningen. En del upprepningar skulle även härigenom kunna
undvikas. Dagen för införingens verkställande torde ej behöva angivas,
och bestyrkande av riktigheten av verkställd införing torde utan olägenhet
kunna ske genom att vederbörande befattningshavare tecknar sina initialer
under införingen. Å ett vid straffregistret fogat kort kunde lämpligen föras
fortlöpande anteckningar angående de befattningshavare som ombesörja
införingar i straffregistret samt vederbörandes signum.

I särskild promemoria med förslag till bestämmelser om handhavande av
sådana uppgifter som omförmälas i 22 och 137 §§ inskrivningsförordningen
har anmärkts, att sekretesslagens skyddsbestämmelser icke torde ha avseende
å dessa uppgifter. Nämnda uttalande torde närmast åsyfta stadgandet i
11 § tredje stycket sekretesslagen, varigenom bland annat föreskrives att
särskilt register, som hos myndighet föres angående straff och tillrättavisningar
som ådömts eller tilldelats underlydande personal, ej må utlämnas
i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer. Även om dessa
uppgifter, som i promemorian framhålles, vid vissa förband utnyttjas såsom
komplettering till de militära straffregistren, torde det vara riktigt att de
icke åtnjuta sekretesskydd enligt 11 § sekretesslagen. Jag vill emellertid

325

fästa uppmärksamheten på att ifrågavarande handlingar synas vara att anse
som hos myndighet vid fångvårdsanstalt upprättade handlingar rörande ä
anstalten intagen person, varom förmäles i 12 § sekretesslagen, och att de
därför på grund av nämnda stadgande böra åtnjuta sekretesskydd.

De remitterade förslagen föranleda icke någon vidare erinran från min
sida. Förfaltningsförslagen ha emellertid icke av mig underkastats någon
lagteknisk granskning.

Det pågående arbetet på reformering av såväl strafflagen för krigsmakten
som den militära rättegångsordningen kan väl i något avseende tänkas influera
på utformningen av bestämmelserna om ett militärt straffregister.
Denna eventualitet synes mig dock icke utgöra något hinder för att bestämmelser
nu utfärdas i anslutning till föreliggande förslag. Det synes mig fastmera,
av skäl som jag förut framhållit, synnerligen angeläget att ytterligare
dröjsmål ej förekommer med utfärdande av föreskrifter i förevarande ämne.»

STRAFFKORT (T.)

519—29—42

Namn: Andersson, Karl Johan

Grad resp. beställning el. befattning: 7 menig, 2 korpral, 4 /urir

Nr	Förbrytelse eller med straff belagd gärning samt tiden för dess begående	Myndighet som meddelat utslag eller beslut	Dag för utslag eller beslut	Lagrum	Straff el. dyl. samt bestyrkande	Verkställighet	A n in.
på- börjad	av- slutad
bestyrkande
1	Oskicklighet i fullgörande av tjänste-	C.h l 1 depå	«!n	SL K § 130	Vaklarrest	*/«	sIn	Överfört frän 1 1
	plikt dm 3fn ] 944		1944		2 dagar	1944	1944	(nr 67). N. K.
2	Olovligt undanhållande den ~/n 1946.	Fällkrigsrällen		SLK § 52	Vaktarrest	30/,1	0/12	Överklagat
		nr 8	1946		8 dagar	1946	1946	se rum 3.
					N. K.	N. K.	N. K.
3	Se rum 2.	Krigshovrätlen	1sh	"Ej dna	ring.
i.......			1947		S. P.
4	Rymning den 7—12 okl. 1948.	Stockholms Råd-	l»ll2	SLK § 49	Straffarbete			Överklagat
	Grov stöld den 10 okt. 1948.	husrätt	1948	SL 20:4	10 mån.			se rum 5.
				SL 4:1 och 2	S. P.
■ 5	Rymning den 7—12 okt. 1948.	Svea Hovrätt	10/ 3	SLK §49	Straffarbete			Överklagat
	Stöld den 10 okt. 1948 (Jmf. rum 4.)		1949	SL 20: 1	6 mån.			se rum 6.
				SL 4:1 och 2	S. P.
6	Se rum 3.	Kungl. Maj.t	23/4		Villkorlig dom
			1949		av nåd
					S. P.