Kunffl. Maj:ts proposition nr 95.

1

Nr 95.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
virke smätning, m. m.; given Stockholms slott den 28
februari 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogat förslag till lag om
virkesmätning;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

liihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 95.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Förslag

till

Lag

om virkesmätning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Konungen äger då särskilda skäl därtill äro förordna, att inom riket eller
viss del därav mätning av virke skall, där mätningen är avsedd att ligga till
grund för bestämmande av vederlag för virket eller där den som driver verksamhet
för förädling av virke låtit på grund av avverkningsrätt avverka virket
för alt använda detta i nämnda verksamhet, utföras i enlighet med föreskrifter
som meddelas av Konungen eller skogsstyrelsen. Om förhållandena
därtill föranleda må Konungen tillika förordna, att sådan mätning skall ombesörjas
av virkesmätare, som av Konungen eller skogsstyrelsen därtill erhållit
tillstånd (auktorisation), eller ock av virkesmätningsnämnd varom i
denna lag förmäles. Finnes visst slag av virke böra undantagas från förordnande
eller påkallas eljest av förhållandena inskränkningar, skola därav föranledda
begränsningar i förordnandet göras.

Undantag från meddelat förordnande må för särskilt fall medgivas av
skogsstyrelsen.

Med mätning av virke förstås i denna lag dels bestämmande genom räkning
och mätning av virkets stycketal och dimensioner eller, där virket mätes
i travat mått, av antalet och dimensionerna av de staplar, travar eller
vältor vari virket upplagts, dels ock bedömande, huruvida och i vad mån
virket är behäftat med fel samt vilken hänsyn därtill skall tagas, ävensom av
virkets beskaffenhet i övrigt.

2 §.

Auktorisation som virkesmätare må meddelas allenast virkesmätningsförening
eller annan sammanslutning med liknande syfte vars stadgar innehålla
föreskrift därom, att virkessäljar- och virkesköparintressen skola vara lika
företrädda inom sammanslutningens styrelse, att sammanslutningens mätningspersonal
skall antagas av styrelsen samt att hos sammanslutningen skall
finnas kontrollnämnd med uppgift att pröva klagan över auktoriserad mätning.

Kontrollnämnd skall bestå av ordförande samt tre andra ledamöter, av vilka
en skall företräda virkessäljar-, en virkesköpar- och en skogsarbetarin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

3

tressen. Ordföranden tillsättes av Konungen, och den ledamot, som skall företräda
skogsarbetarintressen, utses på sätt Konungen bestämmer; övriga ledamöter
tillsättas av sammanslutningens styrelse. För varje ledamot skall finnas
en i enahanda ordning utsedd suppleant. Om omröstning i nämnden skall gälla
vad i lag finnes stadgat rörande omröstning beträffande tvistemål i rådhusrätt.

Auktorisation kan begränsas att avse visst område eller på annat sätt inskränkas.
Auktorisation må när som helst återkallas.

3 §.

Virkesmätningsnämnd skall bestå av ordförande samt fyra eller sex andra
ledamöter, av vilka hälften skall företräda virkessäljar- och hälften virkesköparintressen.
För varje ledamot skall finnas en suppleant. Ledamöter och
suppleanter förordnas av Konungen.

För prövning av klagan över mätning, som ombesörjes av virkesmätningsnämnd,
skall finnas av Konungen utsedd kontrollnämnd. Beträffande sammansättningen
av kontrollnämnd och omröstningen i sådan skola bestämmelserna
i 2 § andra stycket lända till efterrättelse.

Konungen utfärdar reglemente för virkesmätningsnämnd.

Vad nedan i denna lag stadgas om auktoriserad mätning skall ock gälla
beträffande mätning som ombesörjes av virkesmätningsnämnd.

4 §•

Har förordnande jämlikt 1 § första stycket andra punkten meddelats, skall
där så påfordras även annan mätning av virke än sådan som omfattas av
förordnandet verkställas såsom auktoriserad mätning.

5 §•

Auktoriserad mätning skall utföras av mätningspersonal som är anställd
hos den, som ombesörjer mätningen, eller ock av denne förordnats att utföra
sådan mätning. Innan någon verkställer auktoriserad mätning, skall han
avgiva skriftlig försäkran att efter bästa förstånd och samvete med oväld och
redlighet utföra anförtrodda uppdrag angående dylik mätning samt att icke
för obehörig yppa förhållanden som avse mätningen.

6 §.

över vad vid auktoriserad mätning förekommit skall upprättas skriftlig
handling (mätbesked).

7 §•

Den som är missnöjd med auktoriserad mätning äger däröver föra klagan
hos konlrollnämnden inom tio dagar efter förrättningens avslutande, såframt
han icke vid avslutandet eller sedermera före klagotidens utgång skriftligen
godkänt törrättningen.

över kontrollnämndens beslut må klagan ej föras.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

8 §.

Föreskrifter angående gäldande av kostnader, som uppkomma i anledning
av auktoriserad mätning, meddelas av Konungen.

9 §■

Uppsikt över mätning, varom stadgas i denna lag, utövas av skogsstyrelsen.

10 §.

Visar någon vårdslöshet eller försummelse vid utförande av mätning enligt
denna lag eller ombesörjer någon sådan i lagen avsedd mätning som han
icke är berättigad verkställa, straffes med dagsböter.

Med dagsböter straffes ock den som förhindrar eller försvårar verkställande
av mätning, som avses i denna lag, eller som åsidosätter vad på honom
ankommer till fullgörande av föreskrift, som meddelats med stöd av lagen.

Vad här stadgats skall icke äga tillämpning å gärning, som är straffbar
enligt allmänna strafflagen.

Böter tillfalla Kronan.

11 §■

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller efter Konungens bestämmande av skogsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947, då lagen den 20 juni 1935 (nr
369) om virkesmätning upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
31 januari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, finans- och folkhushållningsdepartementen
fråga om ny lagstiftning rörande virkesmätning samt anför
följande.

I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 209 och 210) har Kungl. Maj:t
på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1947/48 beräkna dels till Kurser för virkesmätare
m. m. ett anslag å 10 000 kronor dels ock till Kostnader för virkesmätning
ett förslagsanslag å 80 000 kronor. Jag torde nu ånyo få upptaga dessa frågor
till behandling.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 23 juli och den 3 oktober
1936 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet två utredningsmän
för att i enlighet med angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva
förslag rörande skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som kunde
vidtagas för att höja dess bärkraft, ävensom fem sakkunniga personer att
med utredningsmännen deltaga i överläggningar i ämnet. Utredningen antog
benämningen 1936 års skogsutredning.

Med skrivelser den 25 och den 26 november 1938 avlämnade utredningen
två betänkanden, innefattande det ena förberedande undersökningar och
uttalanden rörande skogsnäringen och statens förhållande till densamma
samt det andra förslag till åtgärder för främjande av en ändamålsenlig virkesproduktion
(SOU 1938:53 och 58).

Av utredningens återstående uppgifter hade endast vissa detaljfrågor berörande
flottningslagstiftningen därefter varit föremål för undersökningar,
då utredningens arbete vid krigets början hösten 1939 i huvudsak tills vidare
fick vila.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 januari 1941 förklarade min
företrädare i ämbetet att utredningsarbetet skulle upptagas i större sammanhang,
varvid bl. a. frågan om reglering av virkesmätningen inom de delar
av landet, där gällande lagstiftning icke vore tillämplig, borde göras till föremål
för övervägande.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Genom beslut den 5 juni 1942 förordnade Kungl. Maj:t att de arbetsuppgifter,
som åvilade utredningen, skulle — sedan denna avslutat pågående undersökning
rörande skogsbrukets transporter på vägar och järnvägar — övertagas
av skogsstyrelsen.

En inom riksdagens andra kammare år 1943 av herrar Hedlund i Rådom
och Andersson i Hedensbyn väckt motion, nr 269, angående fråga om opartisk
mätning av allt virke, som ingår i allmän flottled, blev sedermera överlämnad
till skogsstyrelsen för att tagas under övervägande vid styrelsens utredning
av frågor, som ägde samband med virkesmätning.

Med skrivelse den 30 augusti 1946 har skogsstyrelsen överlämnat betänkande
med förslag till lag om virkesmätning m. m. (SOU 1946: 63).

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, myntoch
justeringsverket, allmänna lönenämnden, domänstyrelsen, kommerskollegiet
och handelskamrama, statens bränslekommission, länsstyrelserna, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelserna ävensom Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges skogsägarei örbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Svenska skogs- och flottn
i ngsa rb e t a re f ö r b u n d e t, Svenska lantarbetareförbundet, virkesmätningsrådet
och samtliga virkesmätningsföreningar, Sveriges virkesmätares riksförbund
samt Norrlands skogsvårdsförbund.

Gällande lagstiftning om virkesmätning.

Försäljning av avverkat virke sker i vårt land regelmässigt på det villkor,
att köpeskillingen skall utgå i förhållande till virkets mängd och kvalitet.
I anslutning härtill brukar vid försäljningen avtalas att virket senare skall
inmätas för fastställande av köpeskillingens belopp.

Tidigare företogs mätningen av försålt virke endast mera sällan av säljare
och köpare gemensamt eller av mätare, som representerade dem båda;
mätningens verkställande uppdrogs vanligen i stället åt köparen eller dennes
mätare. Mätningen skedde i allmänhet utan tillämpning av fasta regler
eller mätningsinstruktioner.

På grund av rådande missförhållanden i fråga om sättet för virkesmätningens
utförande uppkom tidigt tanken att genom sammanslutande av trävarubolagen
och andra större virkesköpare i särskilda virkesmätningsföreningar
söka åstadkomma enhetliga och objektiva metoder för virkets mätning. Inom
de delar av landet, där trävaruindustrien nått en mera betydande utveckling,
bildades efter hand inom olika grupper av de virkesköpande bolagen,
representerande skilda inköpsområden, ett flertal virkesmätningsföreningar.
Föreningarnas verksamhetsområden utgjordes huvudsakligen av norra och
vissa delar av mellersta Sverige. Deras främsta uppgift var att verkställa
mätning av virke, som inköpts av föreningarnas medlemmar (köpvirke);
föreningsmedlemmarna ägde emellertid genom föreningarna erhålla mätning
även av sådant virke, som medlemmarna avverkat å dem tillhöriga fastigheter
eller å skogar vartill medlemmarna förvärvat avverkningsrätt (eget virke).

Kungl. Maj.ts proposition iu 95.

7

Den organisation för mätning av virke, som sålunda genomfördes inom
de delar av landet, där trävaruindustrien nått en mera betydande utveckling,
var från virkessäljamas synpunkt icke tillfredsställande. Särskilt i de nordligare
landsdelarna hade de stora industriella företagen, som voro de huvudsakliga
virkesköparna, genom virkesmätningsföreningarna kommit att
behärska hela mätningsförfarandet. Då det pris, som utgår för virke, naturligen
är i hög grad beroende av det sätt, varpå mätningen utföres, ansågs
hänsyn till billighet och rättvisa kräva att även säljarna av virket erhöllo
inflytande å mätningen. Ett sådant inflytande befanns dock ej kunna ernås
utan lagstiftningens medverkan.

Med anledning av hemställan av 1932 års riksdag beslöt Kungl. Maj:t att
utredning skulle verkställas rörande virkesmätningsföreningamas verksamhet
Den sålunda beslutade utredningen ombesörjdes av den s. k. virkesmätningskommissionen,
och på grundval av ett av kommissionen avgivet betänkande
(SOU 1934: 32) tillkom lagen den 20 juni 1935 (nr 369) om virkesmätning.
Denna lag är alltjämt gällande.

Enligt lagens 1 § äger Kungl. Maj:t, då skäl därtill äro, förordna att inom
Stockholms, Uppsala, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län eller viss del av dessa län mätning av sådant runt virke av barrträd,
som är avsett för industriellt bruk, förädling eller export i oförädlat skick,
må, där mätningen skall ligga till grund för bestämmande av köpeskilling
eller annat vederlag för virket, ombesörjas allenast av särskild nämnd, virkesmätningsnämnd.
Innan sådant förordnande meddelas av Kungl. Maj:t,
skola virkessäljare och virkesköpare ävensom vederbörande hushållningssällskap
och handelskammare höras i ärendet.

Virkesmätningsnämnd skall enligt lagens 21 § vara sammansatt av lika
antal representanter för virkessäljare och virkesköpare samt en opartisk ordförande.
Ledamöterna skola utses av Kungl. Maj:t.

Den nyss återgivna huvudregeln angående förordnande om uteslutande rätt
för virkesmätningsnämnd att mäta sådant runt virke av barrträd, som är
avsett för industriellt bruk, förädling eller export i oförädlat skick, kompletteras
av föreskriften att, där särskilda slag av runt virke lämpligen finnas
böra undantagas från förordnandet eller eljest av förhållandena påkallas
särskilda inskränkningar, såsom i fråga om virke avsett att förädlas vid
mindre sågverk eller andra mindre träförädlingsverk, därav föranledda begränsningar
skola göras i förordnandet.

Av lagens stadganden må bär ytterligare omnämnas följande. Virkesmätningsnämnd
äger att inom nämnden anvisat verksamhetsområde ombesörja
även annan mätning av virke än sådan, som omfattas av förordnande enligt
lagens 1 § (3 §). Hos virkesmätningsnämnd skola finnas anställda en mätningschef
samt erforderlig mätnings- och annan personal (4 §). Enligt 5 §
utfärdar Kungl. Maj:t instruktion rörande förfarandet vid mätning ävensom,
till ledning för virkessäljare och virkesköpare, mätningsregler för olika
slag av virke. I 10 § stadgas all mätning skall verkställas av ojäviga mätare.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

De skola, där ej i mätningsinstruktionen annorlunda föreskrives, vara två,
av vilka en skall vara förman. Enligt 13 § skall över allt vad vid mätningsförrättning
förekommit upprättas skriftlig handling (mätbesked). Sakägare,
som ej åtnöjes med mätningsförrättning, äger enligt 15 § klagorätt hos virkesmätningsnämnd.

Under de närmaste åren efter lagens tillkomst verkställdes vissa undersökningar
och gjordes vissa framställningar i fråga om lagens tillämpning. Resultatet
blev dock att lagen icke blev satt i tillämpning. I stället överenskoms
mellan de olika intressentgrupperna att virkesmätningen alltjämt skulle ordnas
på frivillighetens väg. En del ändringar vidtogos i virkesmätningsföreningarnas
organisation, varigenom virkessäljama och virkesköparna blevo lika
representerade i föreningarnas styrelser. Något förordnande om lagens tilllämpning
har ej heller senare meddelats. Syftet med lagstiftningen har nämligen
i stort sett ändock vunnits.

I samband med de överväganden, som under krigsåren ägde rum i fråga
om statliga ingripanden i prisreglerande syfte å virkesmarknaden, aktualiserades
åter spörsmålet att åstadkomma en förbättrad ordning för mätning av
virke. Den virkesmätning, som ombesörjdes av virkesmätningsföreningama i
norra och mellersta Sverige, ansågs väl fylla alla anspråk på tillförlitlighet
och opartiskhet. Men i södra Sverige framträdde starkt ett behov att ernå
större enhetlighet. Från vissa krisorgan, främst statens bränslekommission
och statens priskonti’ollnämnd, framställdes krav på genomförande av en
lagstiftning, som möjliggjorde att på ett snabbt och förhållandevis enkelt sätt
få till stånd mätning av ved och annat virke. Det påpekades att bristande
enhetlighet vid mätningsförfarandet i åtskilliga fall försvårat en effektiv
övervakning av gällande prisregleringar. En mätning genom statligt auktoriserade
organ skulle vara ägnad att möjliggöra en opartisk och enhetlig bedömning
av varans mängd och kvalitet samt att öka kontrollmöjligheterna.
De statliga ingripandena på vedmarknaden ansågos vidare göra det nödvändigt
att under vissa förhållanden mätning av brännved kunde komma
till stånd på sådant sätt, att mätningen erhölle vitsord gentemot såväl säljare
som köpare. Man befarade nämligen att i det läge, då veden icke längre bleve
lika begärlig å den allmänna marknaden som under krisåren, tvister skulle
komma att uppstå i fråga om kvantitet och kvalitet beträffande betydande
partier levererad eller för leverans avsedd ved.

Det ansågs ej lämpligt att för nu angivet ändamål utsträcka bestämmelserna
i 1935 års lag att avse även de södra delarna av landet och att omfatta
jämväl de virkessortiment, beträffande vilka en auktoriserad mätning befunnits
önskvärd men som ej innefattades under nämnda bestämmelser. En helt
ny lagstiftning på ifrågavarande område ansågs därför nödvändig. I anledning
härav tillkom lagen den 30 juni 1953 (nr 453) med vissa bestämmelser
om mätning av ved och annat virke.

Denna lag, som ursprungligen gällde t. o. m. den 30 juni 1944, har två
gånger förlängts, första gången för ett år och andra gången för två år. Giltighetstiden
för lagen kommer alltså att utgå den 30 juni 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

9

Enligt lagens 1 § skall det ankomma på Kungl. Maj:t att, då särskilda skäl
därtill äro, förordna att inom riket eller viss del därav mätning av ved eller
annat virke skall, där mätningen är avsedd att ligga till grund för bestämmande
av vederlag för virket eller för fastställande av annan ersättning såsom
kostnad för transport av virket, utföras i enlighet med föreskrifter,
som meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet Kungl. Maj:t bestämmer.
Om förhållandena därtill föranleda, skall förordnandet jämväl kunna innefatta
att mätningen skall, där så påfordras av den vars rätt beröres av
mätningen, utföras av virkesmätare, som av Kungl. Maj:t eller myndighet
Kungl. Maj:t bestämmer därtill erhållit tillstånd (auktorisation). Finnes
visst slag av virke böra undantagas från förordnande, som här avses, eller
påkallas eljest av förhållandena inskränkningar, skola därav föranledda
begränsningar i förordnandet göras. Undantag från meddelat förordnande
skall ock för särskilt fall kunna medgivas av myndighet, som Kungl. Maj.t
bestämmer.

I 2 § stadgas att auktorisation som virkesmätare skall få meddelas allenast
den, som vunnit nödig erfarenhet om virkesmätning. Virkesmätningsförening
ävensom annan sammanslutning med liknande syfte må, om så
prövas lämpligt, erhålla auktorisation. Sker det, skall på sammanslutningen
ankommande mätningsarbete utföras av mätningspersonal, som är anställd
i sammanslutningens tjänst. Jämlikt 3 § skall mätbesked upprättas över vad
som förekommit vid mätningsförrättning. I samma paragraf är vidare stadgat
att föreskrifter angående gäldande av kostnader, som uppkommit i anledning
av mätningsförrättning, skola meddelas av Kungl. Maj:t. Tillsyn över
mätningsarbetet skall utövas av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer
(4 §). I 5 § äro intagna regler om klagan över auktoriserad mätning. Sådan
klagan skall kunna föras hos skogsstyrelsen inom tio dagar efter förrättningens
avslutande, såframt sakägare icke vid avslutandet eller sedermera
före klagotidens utgång skriftligen godkänt förrättningen; över skogsstyrelsens
beslut skall klagan ej kunna föras. Vårdslöshet eller försummelse vid
utförande av mätning enligt lagen skall straffas med dagsböter (6 §).

Genom kungörelser den 15 oktober 1943 (nr 754) och den 31 december
samma år (nr 944) har Kungl. Maj:t meddelat förordnanden jämlikt 1943 års
lag. Sistnämnda kungörelse innehåller följande.

Mätning av sågtimmer av furu och gran, fanér. och plywoodvirke av furu,
slipersämnen av furu och lärk, sparr- och bjälkämnen av furu och gran,
kraftledningsstolpar av furu, telegraf- och telefonstolpar av furu och lärk,
sågbar kubb av furu och gran, massaved, sågtimmer av björk, klibbal, asp, ek
och bok, möbelfanér- och plywoodvirke av björk, klibbal och asp, fanérvirke
av ek, tändsticksvirke av björk, klibbal och asp, skidvirke av björk,
kubb av björk, klibbal, asp och bok, träullsved av furu, gran och asp samt
brännved och flottningsbrännved skall, där mätningen är avsedd att ligga
till grund för bestämmande av vederlag för virket, utföras enligt av skogsstyrelsen
meddelade föreskrifter, i den mån Kungl. Maj:t ej därom särskilt

10

Kurigl. Maj:ts proposition nr 95.

förordnat. Finnes så påkallat, må för olika delar av riket skilda föreskrifter
utfärdas. Sådan mätning varom förut sagts skall, där så påfordras av den
vars rätt beröres av mätningen, utföras av virkesmätare, som därtill erhållit
auktorisation. I fråga om brännved i partier understigande etthundra kubikmeter
travat mått skall auktoriserad mätning, utan att frivillig mätning
enligt gällande föreskrifter ägt rum, icke få utföras med mindre parterna äro
ense om att mätning skall utföras av auktoriserad virkesmätare eller skogsstyrelsen
med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden finner skäl bifalla
framställning av ena parten om sådan mätning.

För särskilt fall skall skogsstyrelsen äga medgiva undantag från meddelade
mätningsföreskrifter.

Tillsyn över fullgörande av mätningsarbele, som avses i kungörelsen, skall
utövas av skogsstyrelsen.

Auktorisation att utföra mätning skall, där ej fråga är om virkesmätningsförening
eller annan sammanslutning med liknande syfte, meddelas av
skogsstyrelsen.

Kostnaderna för auktoriserad mätning skola gäldas på sätt i kungörelsen
närmare angives.

Ytterligare erforderliga föreskrifter angående tillämpningen av 1943 års
lag skola meddelas av skogsstyrelsen.

Med stöd av de bemyndiganden, som genom kungörelsen nr 944/1943 givits
skogsstyrelsen, har styrelsen utfärdat dels särskilda cirkulär med tillämpningsinstruktioner
rörande de i kungörelsen angivna virkessortimenten dels
ock ett cirkulär med föreskrifter angående auktoriserad mätning.

Därjämte har inom skogsstyrelsen igångsatts ett omfattande utredningsarbete
i syfte att få till stånd enhetliga mätningsföreskrifter om möjligt för
landet i dess helhet eller åtminstone beträffande större sammanhängande områden
avseende massaved i fast mått och sågtimmer. Vad angår massavedsföreskrifterna
har arbetet fortskridit så långt att upprättade förslag ha prövats
vid ingående provmätningar.

Auktorisation som virkesmätare har av Kungl. Maj :t meddelats samtliga nu
verksamma virkesmätningsföreningar. Däremot har skogsstyrelsen icke funnit
anledning att meddela sådan auktorisation åt enskild person.

Auktoriserad mätning har, om man bortser från brännved, endast kommit
till utförande i ett fåtal fall. Beträffande brännved anordnas alltsedan
den 1 juni 1945 auktoriserad mätning bl. a. av praktiskt taget all den ved,
som skall tillföras de s. k. handelsreglerade orterna. Omfattningen av sistnämnda
mätningsverksamhet är betydande.

Vid tillkomsten av 1935 års lag funnos inom landet sju virkesmätningsföreningar,
nämligen överbottens tumningsförening, Umeå tumningsförening,
Ömsköldsviks tumningsförening, Ångermanälvens tumningsförening, Sundsvalls
virkesmätningsförening, Dalälvarnas tumningsförening och Wermländska
inmätningsföreningen. Av dessa föreningar hade den äldsta, Ånger -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

11

manälvens tumningsförening, bildats år 1892 och den yngsta, Ömsköldsviks
tumningsförening, år 1922. överbottens tumningsförening blev år 1936 uppdelad
i två föreningar, Skellefteå tumningsförening och Norrbottens tumningsförening.
Efter ikraftträdandet av 1943 års lag ha ytterligare tillkommit
två virkesmätningsföreningar, Ljusnans tumningsförening och Södra
Sveriges virkesmätningsförening, båda bildade år 1944.

Sammanlagda antalet nu verksamma virkesmätningsföreningar utgör alltså
tio. De två senast bildade föreningarna ha redan från början organiserats
såsom opartiska organ med lika representation för virkessäljare och virkesköpare
inom styrelserna.

För att möjliggöra ett vidgat samarbete mellan virkesmätningsföreningama
tillskapades år 1941 virkesmätningsrådet. Samtliga virkesmätningsföreningar
äro anslutna till detta.

Närmare uppgifter angående virkesmätningsföreningama och virkesmätningsrådet
återfinnas i skogsstyrelsens förenämnda betänkande s. 27—37,
vartill här torde få hänvisas.

Skogsstyrelsens förslag till virkesmätningslag.
Skogsstyrelsens lagförslag.

Det av skogsstyrelsen framlagda förslaget till lag om virkesmätning innebär
i huvudsak följande.

Kungl. Maj:t skall äga förordna att inom riket eller viss del därav mätning
av virke skall, i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer, utföras i enlighet
med föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts
bestämmande av skogsstyrelsen. Då särskilda skäl därtill äro, skall Kungl.
Maj:t tillika äga förordna att inom riket eller viss del därav mätning av
virke må, i den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver, ombesörjas allenast av
virkesmätare, som därtill erhållit tillstånd (auktorisation) av Kungl. Maj:t
eller efter Kungl. Maj:ts bestämmande av skogsstyrelsen. Finnes visst slag
av virke böra undantagas från förordnande eller påkallas eljest av förhållandena
inskränkningar, skola därav föranledda begränsningar i förordnandet
göras. Undantag från meddelat förordnande skall för särskilt fall kunna medgivas
av skogsstyrelsen.

Med mätning av virke förstås i lagen dels bestämmande genom räkning
och mätning av virkets stycketal och dimensioner eller, där virket mätes i
travat mått, av antalet och dimensionerna av de staplar eller travar, vari
virket upplagts, dels ock bedömande av virkets beskaffenhet.

Auktorisation som virkesmätare skall få meddelas allenast den, som vunnit
nödig erfarenhet om virkesmätning. Där så prövas lämpligt, skall auktorisation
kunna meddelas virkesmätningsförening eller annan sammanslutning,
som har till syfte att åstadkomma en betryggande och opartisk mätning och
vars stadgar fastställts av Kungl. Maj:t, eller ock särskild s. k. virkesmät -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

ningsnämnd. Auktorisation skall kunna begränsas att avse visst område eller
på annat sätt inskränkas. Den skall när som helst kunna återkallas.

Erhåller virkesmätningsförening eller annan sammanslutning eller virkesmätningsnämnd
auktorisation som virkesmätare, skall på sammanslutningen
eller nämnden ankommande mätningsarbele utföras av mätningspersonal,
som antingen är anställd hos sammanslutningen eller nämnden eller ock av
denna godkänts för sådant arbete.

Vid prövning av stadgar för virkesmätningsförening eller annan sammanslutning
skall särskilt tillses att stadgarna innehålla föreskrift därom, att
virkessäljar- och virkesköparintressen skola vara lika företrädda inom sammanslutningens
styrelse samt att hos sammanslutningen eller gemensamt för
flera sådana sammanslutningar skall finnas en nämnd (kontrollnämnd) med
uppgift att, där så påkallas, öva tillsyn över mätningsarbetet. Kontrollnämnd
skall bestå av tre ledamöter och lika antal suppleanter, vilka skola företräda
virkessäljar-, virkesköpar- och skogsarbetarintressen.

Virkesmätningsnämnd skall enligt Kungl. Maj:ts bestämmande bestå av
fem eller sju ledamöter jämte lika antal suppleanter, som för tre år i sänder
förordnas av Kungl. Maj:t. Ordförande och suppleant för denne skola utses
bland personer, som ej kunna anses företräda virkessäljar- eller virkesköparintressen.
Av övriga ledamöter och suppleanter skall ena hälften företräda
virkessäljar- och andra hälften virkesköparintressen. För virkesmätningsnämnd
eller gemensamt för flera sådana nämnder skall finnas kontrollnämnd
med sammansättning som förut sagts. Ledamöterna och suppleanterna i sådan
kontrollnämnd skola förordnas av Kungl. Maj:t för tre år i sänder.
Kungl. Maj:t skall utfärda reglemente för virkesmätningsnämnd.

över vad vid mätningsförrättning förekommit skall upprättas skriftlig
handling (mätbesked), som så snart ske kan skall tillställas sakägarna.

Kostnader, som uppkomma i anledning av auktoriserad mätningsförrättning,
skola gäldas av sakägaren och, om flera sakägare finnas, av dessa enligt
grunder, varom överenskommelse kan ha träffats. Föreligger icke sådan
överenskommelse, skola sakägarna svara för kostnaderna i enlighet med föreskrifter,
som meddelas av Kungl. Maj:t. Mätningssökande skall vara pliktig
att erlägga förskottsersättning för mätningen.

Tillsyn över mätningsarbetets fullgörande skall utövas av skogsstyrelsen.

Sakägare, som är missnöjd med auktoriserad mätningsförrättning, skall
äga föra talan däröver hos vederbörande kontrollnämnd inom tio dagar efter
förrättningens avslutande, såframt han icke vid avslutandet eller sedermera
före klagotidens utgång skriftligen godkänt förrättningen. Klagan över kontrollnämndens
beslut skall kunna föras hos skogsstyrelsen, över skogsstyrelsens
beslut rörande auktoriserad mätningsförrättning skall däremot klagan
ej få föras. Beslut, som enligt lagen eljest meddelats av skogsstyrelsen, skall
kunna överklagas hos Kungl. Maj:t.

Visar någon vårdslöshet eller försummelse vid utförande av mätning enligt
lagen eller ombesörjer någon auktoriserad virkesmätning utan att vara
därtill berättigad, skall han straffas med dagsböter. Detsamma skall gälla

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

13

där någon förhindrar eller försvårar verkställande av mätning eller åsidosätter
vad på honom ankommer till fullgörande av föreskrift, som meddelats
med stöd av lagen.

Skogsstyrelsens motivering.

Rörande betydelsen av ett ordnat virkesmätningsväsend
e har skogsstyrelsen framhållit att virkesmätningen i allmänhet hade direkt
betydelse för såväl säljare som köpare samt att även andra intressenter i
skogshanteringen, nämligen arbetare av olika slag såsom huggare och körare,
kunde vara beroende av mätningen, enär ersättningen för deras tjänster regelmässigt
bestämdes efter mätning av det virkesparti, som huggits i och
framforslats ur skogen. Om virkesmätningens betydelse i övrigt har styrelsen
anfört följande.

Virkesmätningen är av intresse icke enbart för den direkta uppgörelsen
enskilda parter emellan utan också för handeln med virke. Enhetlig och
korrekt utförd mätning underlättar nämligen en sund prisbildning och är
därigenom ägnad att öka möjligheterna till en fördelaktig avsättning av
virket, överläggningar om virkespriser samt upprättande av pris- och värdekalkyler
ske betydligt enklare, om virket inmätes på ett likartat sätt. I den
mån större enhetlighet åstadkommes å detta område, försvåras också möjligheterna
att bedriva illojal konkurrens genom att begagna ett svåröverskådligt
prissättningssystem.

Ett ändamålsenligt organiserat virkesmätningsförfarande har även direkt
nationalekonomisk betydelse. Mätningsinstruktion och aptering av virke stå
nämligen i intimt samband med varandra. En olämplig mätningsinstruktion
eller en olämplig mätning kan sålunda medföra en oriktig aptering av virket,
medan en väl avvägd mätning torde utgöra en förutsättning för en ändamålsenlig
aptering av virket. En förbättring av mätningssystemet kan också
bidraga till ett större uttag av gagnvirke ur skogen. Genom ett rationellt mätningssystem
undvikes vidare onödigt slöseri med skogstillgångarna på så
sätt, att värdefullare virkessortiment komma till användning där mindre
värdefulla sådana böra utnyttjas. De vinster, som i dessa hänseenden kunna
ernås, äro av betydande storleksordning, ehuru de äro svåra att siffermässigt
angiva; de framträda för skogsägaren i form av ökat rotvärde, för skogsindustrien
genom bättre sortering av råvarutillgångarna samt för landet i
dess helhet genom stigande avkastning av skogen. En god hushållning med
skogskapitalet är för närvarande av allra största vikt med hänsyn till den
stora efterfrågan å råvaror för träindustrien.

Jämväl andra fördelar av ekonomisk art äro förenade med en ändamålsenlig
virkesmätning. Då korrekt mätning förutsätter en lämplig uppläggning
av virket, främjar den virkesvården. Förluster i form av lagringsskador och
sjunkning i flottled kunna nämligen därigenom undvikas eller minskas. Även
upprättandet av en fullt riktig avverkningsstatistik förutsätter ett enhetligt
mätningssystem. Utöver vad nu angivits förtjänar framhållas att utfallet av
virkesmätningen kan vara av betydelse ur skattesynpunkt.

Om virkesmätningen sålunda har avsevärd betydelse icke endast för enskilda
parter, köpare, säljare och arbetare, utan även för det allmänna, måste
därav följa, att det blir av största vikt att mätningen kommer att utföras på
mest ändamålsenliga sätt.

Om de för närvarande rådande förhållandena å virkesmätningens
område har skogsstyrelsen uttalat att virkesmätning -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

en numera i stor utsträckning utfördes av opartiska organ, virkesmätningsföreningar,
i vilka såväl säljare- som köpareparten vore representerad. Den
inmätning av virke, som verkställdes av dessa organ, fyllde högt ställda anspråk
på opartiskhet och sakkunskap. Emellertid vore virkesmätningsföreningarnas
verksamhet i huvudsak begränsad till de norra och mellersta
delarna av riket. Den för södra Sverige nyligen bildade virkesmätningsföreningen
hade sålunda hittills endast i begränsad omfattning fått sig mätningsuppdrag
anförtrodda. Men även inom vissa delar av de övriga virkesmätningsföreningamas
områden verkställdes inmätningen av rätt betydande
virkespartier genom andra mätare än föreningarnas och därvid i allmänhet
genom parterna själva. Bortsett från inmätningen av eget virke rörde det
sig här till stor del om mindre virkespartier, som levererades antingen direkt
till såg eller eljest som regel icke flottades. Några köpare av större virkespartier
hade emellertid jämväl inom de norra delarna av landet föredragit
att stå utanför virkesmätningsföreningarna och att själva verkställa inmätningen
helt eller delvis.

Härefter har skogsstyrelsen vidare anfört.

Om den inmätning, som verkställes genom virkesmätningsföreningarna, i
stort sett kan anses tillfredsställande, förhåller det sig ofta annorlunda med
den inmätning, som handhaves av parterna själva, den s. k. fria mätningen.
Den fria mätningen karakteriseras i hög grad av att äldre metoder bevarats.
Alltjämt komma sålunda de mest skilda mätningsmetoder och redskap till
användning. Synnerligen vanligt är också att mätningen utnyttjas som ett
konjunkturinstrument med hård mätning vid god tillgång å virke och motsatsen
då efterfrågan å virjce är mera stark. Detta bestyrkes av att under de
senaste krigsåren, då högkonjunktur å området varit rådande, mätningen
utnyttjats såsom ett medel i syfte att överskrida gällande normalpriser. En
direkt oredlighet i virkeshandeln genom ett fördomsfritt utnyttjande av inmätningen
torde ej heller få anses höra till undantagen.

Särskilt den omständigheten, att den fria mätningen av virke kan utnyttjas
som ett konjunkturinstrument, får anses olycklig. Att virket inmätes efter
växlande regler medför sålunda att det ena året gränsen mellan prima
och sekunda virke icke upprätthålles, medan man ett annat år går till motsatt
överdrift och uppställer synnerligen stränga kvalitetskrav på virke av
högsta klass. Detta förhållande är uppenbarligen icke tillfredsställande för
säljareparten, än mindre är det förenligt med det allmännas intresse att
naturtillgångarna utnyttjas rationellt. För säljaren måste det framträda som i
hög grad osäkert vilka möjligheter till avsättning av virket som föreligga.
Även om vissa normer för priserna överenskommits, vet säljaren icke, innan
inmätning ägt rum, huru olika kvaliteter behandlas i mätningshänseende.
Ur nationalekonomisk synpunkt är det självfallet ett framträdande
önskemål att produktionen av kvalitetr-^irke eller av sådant virke, som är
av högre värde för förädlingsindustrien, särskilt premieras och i prishänseende
icke jämställes med en mindre värdefull vara. Av största vikt är därför
att inmätningen av virket åtminstone icke kommer att motverka strävandena
att främja produktionen av kvalitetsvirke. Även för virkesköparna lärer
det på något längre sikt vara en avgjord fördel att icke i något läge genom
mätningens verkställande erlägga ett högre pris för varan än som motsvarar
träffade prisöverenskommelser. Ur rationell synpunkt kan det ej heller
anses ändamålsenligt att, som ej sällan händer, konkurrensen om råvaran
verkställes genom inmätningen på så sätt, att olika köpare bjuda över

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

15

varandra genom »liberal mätning». Ett sådant system torde också stå i direkt
motsättning till utvecklingen å andra områden, där man genom överenskommelser
olika företagare emellan eller genom statligt ingripande sökt
komma till rätta med osunda konkurrensmetoder. Även om tillgång och efterfrågan
å råvaran ytterst torde avgöra prissättningen och skillnaden i pris
mellan olika virkeskvaliteter, bör själva inmätningen utföras fullt oberoende
härav och inmätningsreglema vara i möjligaste mån fasta. En säsongmässig
ändring av dessa regler bör sålunda ej få förekomma utan kontroll. Däremot
kunna ändrade anspråk på virke för visst ändamål och nya rön å skogsindustriens
område självfallet medföra att tid efter annan jämkningar och
tillägg måste göras i inmätningsreglema.

En jämförelse mellan virkesmätningen och motsvarande förhållanden å
andra områden, där mätning eller vågning av en vara skall ligga till grund
för bestämmande av köpeskilling e. d., synes klart giva vid handen att förhållandena
å den fria virkesmätningens område ofta äro synnerligen otillfredsställande
och efterblivna. Detta framträder som så mycket mer anmärkningsvärt
som det här är fråga om en handelsvara med dominerande
betydelse för det svenska nationalhushållet.

Med hänvisning till vad sålunda anförts och under betonande av att, om
nu gällande bestämmelser rörande virkesmätning upphävdes eller lättades,
den fria mätningen med säkerhet skulle återgå till tidigare otillfredsställande
former, har skogsstyrelsen såsom sin uppfattning uttalat att behov i hög
grad förelåge av åtgärder för att åstadkomma förbättrade förhållanden å virkesmätningens
område, framför allt i södra Sverige.

Vidkommande frågan om lämpliga åtgärder i syfte att undanröja
föreliggande missförhållanden å virkesmätningens
område har skogsstyrelsen — efter erinran om att de under
kriget tillkomna lagbestämmelserna rörande virkesmätning, vilka gällde såväl
för virkesmätningsföreningarnas mätningar som för de fria mätningarna,
innebure att inmätningen av ett stort antal virkessortiment skulle äga rum
efter bestämda regler —- till en början andragit följande.

Ett system med fasta regler för inmätningen av virke, som regelmässigt
skulle tillämpas åtminstone i den egentliga virkeshandeln vid försäljningen
till någon i och för hans rörelse, skulle obestridligen vara ägnat att undanröja
de mest påtagliga olägenheterna å virkesmätningens område. Att skogsstyrelsen
i första hand och som enda åtgärd emellertid icke anser sig böra
förorda en sådan lösning av föreliggande spörsmål, beror icke uteslutande
på svårigheten att kontrollera tillämpningen av sådana regler. Ett annat skäl
talar också starkt mot nämnda system. Det förutsätter nämligen förhandenvaron
av ett flertal organ eller auktoriserade virkesmätare, till vilka de parter,
som vore missnöjda med den partsutförda mätningen, kunde vända sig.
Därest dessa auktoriserade mätare finge utföra mätningsuppdrag allenast
efter klagan av part, skulle de med all sannolikhet erhålla alltför ringa träning
för sin uppgift. Då ett oeftergivligt villkor måste vara att mätarna icke
samtidigt få vara anställda hos eller eljest stå i beroendeställning till parterna
inom virkeshandeln, bleve vidare en sådan organisation av mätningen
med säkerhet synnerligen dyrbar. Resultatet kunde förväntas bliva atl parterna
av kostnadsskäl skulle draga sig för all anlita den auktoriserade mätningen.
Vinsten av systemet torde sålunda åtminstone i vissa delar av landet
bliva obetydlig.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Skogsstyrelsen har beträffande förevarande fråga vidare yttrat.

Enligt skogsstyrelsens förmenande är den mest rationella lösningen av problemet
att i största möjliga utsträckning söka få virkesmätningen utförd
av opartiska mätare, som äro anställda hos särskilda för ändamålet inrättade
organ. Med en sådan organisation av virkesmätningen äro förenade
stora fördelar. Virkesmätningen är till sin natur ömtålig och vid utförandet
ej sällan komplicerad. För undvikande av tvistigheter och misstro parterna
emellan framstår det därför som eftersträvansvärt att mätningen handhaves
av fullt opartiska mätare. I sakens natur ligger också att inmätning,
verkställd genom personer som utöva denna yrkesmässigt, blir säkrare och
bättre utförd än om den fullgöres som ett mera tillfälligt uppdrag. Där mätningen
koncentreras att utföras genom särskilda organ, bör den kunna anordnas
så, att den ställer sig billigare än om den verkställes av parterna
själva. En fördel vid mätning genom ett mätningsorgan framträder vidare,
då försäljning från ett och samma skogsskifte skall äga rum av olika sortiment;
särskilt i södra Sverige är sålunda icke ovanligt att ett flertal skilda
sortiment tages ut vid samma avverkning samt att sortimenten avyttras till
olika köpare. Sker mätningen genom ett särskilt organ, behöver säljaren i nu
avsett fall endast uppvisa virket för en mätare i stället för ett flertal. Även
om försäljningarna i regel föregå inmätningarna, förekommer dock även att
avyttring av virke äger rum enbart på grundval av erhållet mätbesked. Detta
förutsätter emellertid att opartisk mätning ägt rum. Jämväl byte av virke
mellan olika industriföretag verkställes i icke ringa utsträckning, och en
sådan transaktion underlättas, om mätningen skett av opartisk personal och
efter samma regler. En opartisk inmätning bör utan risk kunna företagas
även i parternas frånvaro, vilket innebär en betydande ekonomisk lättnad.
Vid en fullt opartisk mätning behöver köparen icke räkna med den riskmarginal,
som eljest ansetts erforderlig för mätningen. En ytterligare fördel
med den opartiska mätningen är att endast en inmätning av samma virkesparti
som regel torde erfordras, medan för närvarande ingalunda är ovanligt
att samma parti mätes flera gånger, t. ex. först av skogsägareföreningen,
sedan av en virkesuppköpare samt slutligen av förbrukaren, överhuvud torde
de fördelar, som enligt det förut anförda äro förenade med en fullt ändamålsenligt
organiserad mätning, framkomma först därigenom, att mätningen
allmänt överlämnas till opartiska organ.

Efter att ha anmärkt att, då tidigare fråga väckts om vidtagande av åtgärder
för att även i södra Sverige sammanföra virkesmätningen till särskilda
organ såsom redan beträffande huvudparten av inmätningen skett i de norra
och mellersta delarna av landet, mot en sådan anordning bl. a. framställts
den erinran, att i södra Sverige betingelserna för en organiserad mätning
skulle vara helt annorlunda än i landets övriga delar, bar skogsstyrelsen rörande
detta spörsmål anfört.

De betänkligheter, som anförts mot anordnande av en mera centraliserad
mätning av köpvirket i södra Sverige genom särskilda mätningsorgan, torde
i flera hänseenden vara överdrivna och starkt generaliserade. Sålunda kan
framhållas att mätningen exempelvis i Bohuslän och Dalsland, i södra Värmland
och Dalarna samt i norra Uppland och Västmanland, där förhållandena
i väsentliga hänseenden äro likartade med dem i södra Sverige, till övervägande
delen utförts av där verksamma inmätningsföreningar. En omfattande
mätning äger sålunda i dessa landsdelar rum vid väg. Mätningen blir
därigenom spridd över stora områden. Likaså äro, åtminstone beträffande
Dalsland och Värmland, träförädlingsföretagen icke koncentrerade till en -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 95.

17

staka platser utan ganska jämnt fördelade utöver hela landsändan. I detta
sammanhang må såsom särskilt anmärkningsvärt framhållas att Wermländska
inmätningsföreningen hör till dem bland virkesmätningsföreningarna
som inom sitt område fått sig anförtrodd den största andelen av den totala
inmätningen inom området och detta trots alt de lokala förutsättningarna fölen
koncentrerad inmätning åtminstone i södra delen av föreningens verksamhetsområde
anses sämre än i norra Sverige. Erfarenheten av den mätningsverksamhet,
som hittills handhafts av Södra Sveriges virkesmätningsförening,
ger vid handen att mätningskostnaderna vid en centraliserad målning
i södra Sverige, därest denna omfattar en väsentlig del av det avverkade
virket, sannolikt endast obetydligt skulle överstiga motsvarande kostnader
i norra och mellersta Sverige. I varje fall torde nämnda kostnader
icke nämnvärt inverka på virkets rotvärde.

Berättande ett så viktigt sortiment som massaved har en gemensam inmätning
i viss grad kommit till stånd redan före bildandet av Södra Sveriges
virkesmätningsförening. Även om svårigheter föreligga för en centraliserad
mätning därigenom, att virket ligger spritt ä ett flertal upplagsplatser
framförallt utmed olika enskilda skogshilvägar men även vid allmänna vägar
och järnvägar, synas dessa svårigheter i stort sett icke vara större för
mätning genom ett särskilt organ än för mätning ombesörjd av de olika köparna
själva. Man får ej förbise att stora virkespartier avlämnas på sådant
sätt, att en mera koncentrerad mätning kan äga rum. Detta gäller bl. a. beträffande
åtskilliga av domänverkets försäljningar. Problemet ställer sig dessutom
i fråga om massaveden enklare än beträffande andra gagnvirkessortiment
därigenom, att varje köpares sammanlagda inköpskvantitet i allmänhet
är betydande. Vad som anförts beträffande detta sortiment giver alltså vid
handen att föreliggande organisatoriska svårigheter för anordnande av opartisk
mätning äro överkomliga.

Att anordna opartisk inmätning av sågtimmer och liknande sortiment är
i många fall svårare än beträffande massaved. Ä andra sidan får emellertid
ej förbises att stora sammanhängande försäljningar av timmer från en
och samma skogsägare och betydande inköp från samma virkesförbrukare
förekomma även i södra Sverige. Kostnaderna för mätningen av dylikt virke
höra ej ställa sig dyrare, om mätningen verkställes genom ett särskilt mätningsorgan
än om den äger rum genom köparna själva, snarare bör motsatsen
bliva fallet. Något avgörande hinder att åstadkomma en opartisk mätning för
sådant sågtimmer synes icke föreligga.

Det må ej heller förbises att, även om de inom ett visst skogsområde eller
utmed en och samma väg eller vid samma järnvägsstation från en säljare
för en köpares räkning avlämnade virkespartierna mången gång äro relativt
obetydliga, samtidig! inom samma område regelmässigt avlämnas virkespartier
såväl från andra skogsägare som till andra köpare. Den samlade
kvantiteten virke, som under en säsong skall inmätas vid samma järnvägsstation
eller utmed en och samma väg, är i allmänhet icke av obetydlig
storlek. Även om icke allt virke, som levereras utmed samma väg, torde
kunna inmätas vid samma tillfälle, hör mätning genom ell organ, som erhåller
tillräckligt stor del av den totala inmätningen, obetingat kunna, under
beaktande jämväl av parternas berättigade intressen, organiseras på''sådant
sätt, alt kostnaderna regelmässigt bliva lägre än om parterna själva ombesörja
mätningen. Genom att försäljningen av virke numera i växande omfattning
äger rum genom säljarnas egna organisationer torde en centraliserad
inmätning än mera underlättas och kunna avse även relativt små partier.
Del förtjänar anmärkas att virkesmälningen i Norrland även vid flottlederna
mången gång berör små spridda partier, som ligga mycket otillgängliga
i förhållande till andra komnuinikalionsleder.

Bihang till riksdagens protokoll 19 ''i7. 1 sand. Nr Hö

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Beträffande virke, som levereras till verkliga småförbrukare, torde en opartisk
inmätning i vissa fall ställa sig betydligt svårare att organisera inom
en rimlig kostnadsram. En stor del av sådant virke levereras också av säljarna
direkt vid såg. i detta sammanhang må ock erinras att det redan
enligt 1935 års virkesmätningslag är förutsatt att det däri avsedda mätningsmonopolet
icke skall behöva omfatta virke, som är avsett att förädlas vid
mindre sågverk eller andra mindre träförädlingsverk. Antalet sådana mindre
träförädlingsverk är emellertid vida talrikare i södra än i norra Sverige.
Om man önskar åstadkomma en förbättring av virkesmätningen i södra Sverige.
torde man dock knappast böra helt utesluta de mindre företagen. Att
utgå från att ett opartiskt organs mätare i allmänhet skall utföra mätningen
av det virke, som exempelvis levereras direkt vid såg, låter sig icke göra.
Inom Wermländska inmätningsföreningens verksamhetsområde samt i viss
utsträckning även på andra håll, bl. a. i Dalarna och Gästrikland, där förhållandena
i många hänseenden äro lika dem i södra Sverige, har detta problem
emellertid tillfredsställande lösts på det sättet, att inmätningen av virke
vid såg eller fabrik (även massafabriker) visserligen äger rum i föreningens
regi men av vederbörande köpares egen personal. På framställning av virkesköparen
bemyndigar vederbörande virkesmätningsförening härvid lämpliga
personer bland köparens tolk att verkställa inmätningen vid sågen eller fabriken
efter föreningens instruktion. Liksom andra mätare äro dessa skyldiga
alt verkställa mätningarna efter bästa förstånd, med oväld, nit och redlighet
samt i enlighet med gällande instruktioner och reglemente. Förevarande
mätningar äro liksom varje annan mätning underkastade kontroll från virkesmätningsföreningens
sida. Den säljare, som icke är nöjd med inmätningen,
kan givetvis påkalla kontrollmätning, därvid föreningens kontrollmätare
anlitas. Uträkningen av mätbesked sker centralt genom föreningens försorg.
Mätbeskeden tillställas sakägarna genom virkesmätningsföreningen. Några
merkostnader för dessa mätningar vid såg eller fabrik uppstå på detta sätt
i allmänhet icke, och föreningen debiterar regelmässigt ej heller för annat
än andel i föreningens allmänna kostnader, motsvarande bl. a. utgifterna
för uträkning av mätbesked och för kontrollen. Det virke, som dessa företagare
icke erhålla levererat vid egna verk utan själva avhämta, skall givetvis
i vanlig ordning inmätas genom föreningens egna mätare.

Genom en på detta sätt organiserad mätning torde man även i södra Sverige
böra ha möjlighet att genom ett opartiskt organ övervaka en mycket
väsentlig del av mätningen av det virke, som levereras direkt vid företagen.
Emellertid torde, även om sådan organisation genomföres av virkesmätningen
i lämplig utsträckning, vissa virkespartier liksom i övriga delar av landet
rimligen icke kunna inmätas i mätningsorganets egen regi. Detta gäller
först och främst sådant virke, som är avsett för köparens husbehov. Men
även vissa andra mindre försäljningar böra måhända, åtminstone till en
början, undantagas från mätningsorganets mätningar.

Som nyss nämnts åsyftar ej heller 1935 års lag att virkesmätningsnämnderna
ovillkorligen skulle inmäta sådant virke, som vore avsett att förädlas
vid mindre sågverk eller andra mindre träförädlingsverk. Men även i andra
fall avsågs att undantag skulle meddelas från virkesmätningsnämndernas
inmätningar, t. ex. beträffande virke, som avyttrades till en del mindre virkesförbrukare
såsom byggmästare, hantverkare, vissa fastighetsägare m. fl.,
eller virke, som utdreves till avlägset belägna sjöar, vattendrag eller andra
transportleder eller som eljest upplagts för mätning å avlägset liggande eller
otillgängliga platser. Då ett närmare angivande i lagen av alla de fall, då
undantag från monopolet vore påkallade för vinnande av en ändamålsenlig
virkesmätning, ej lämpligen ansågs kunna ske, förutsattes att erforderliga

Kungi. Maj-.ts proposition nr 95.

19

föreskrifter därutinnan skulle meddelas i administrativ väg. Härför ansågs
även tala den omständigheten, att ifrågavarande undantag borde utformas
med hänsyn till de växlande förhållanden, som i skilda fall förelåge, och
jämväl borde kunna jämkas efter inträdande förändringar i dessa förhållanden.

Vad nu anförts beträffande undantag från virkesmätningsmonopolet enligt
1935 års lag synes skogsstyrelsen i stort sett böra tillämpas i fråga om
gränsdragningen mellan fri mätning och mätningsorganets mätning. Överhuvud
taget synes icke böra föreskrivas att virkesmätningen obetingat skall
tillkomma mätningsorganet i fall, där sådana omständigheter föreligga att
mätning genom organet stöter på stora praktiska svårigheter av ekonomisk
eller annan art.

I fråga om genomförandet av en sådan ordning å virkesmätningens
område, som enligt skogsstyrelsens mening
borde eftersträvas, har styrelsen såsom ett önskemål uppställt att
densamma om möjligt ernåddes genom frivilliga överenskommelser mellan
därav berörda parter. Med den utveckling, som under senare tid ägt rum
genom bildandet av starka branschsammanslutningar, borde — enligt vad
styrelsen vidare uttalat — dylika överenskommelser i praktiken lätt kunna
åvägabringas. Det vore emellertid knappast sannolikt att en sådan lösning
skulle komma till stånd i önskvärd utsträckning utan stöd av lagstiftning.
De motsatta ekonomiska intressena mellan köpare och säljare av virke samt
konkurrensen olika köpare emellan om de för närvarande ganska knappa råvarutillgångarna
vore så pass starka, att parterna icke kunde väntas själva
komma att taga initiativ till åtgärder, som i vissa lägen måhända framträdde
såsom mindre fördelaktiga för den enskilde. Om man alltså nödgades förutsätta
att en önskvärd utveckling knappast komme att äga ruin utan lagstiftningens
stöd, syntes man i allt fall höra eftersträva sådant innehåll i lagbestämmelserna,
att dessa i första hand stimulerade till frivillig uppgörelse
mellan parterna. Att utsträcka giltigheten av 1935 års lag till riket i dess
helhet torde icke giva en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål.
Den reglering, som meddelats i denna lag, vore av omständlig art. En tillämpning
av lagen påkallade bl. a. igångsättandet av en tungrodd administrationsapparat.
I stället syntes böra undersökas en i viss mån annan
lösning av spörsmålet, varigenom skulle kunna åstadkommas en lämplig
anpassning av regleringen efter föreliggande speciella förhållanden. Även
för norra och mellersta Sverige torde för övrigt föreligga behov av möjlighet
till en mera smidig legal reglering å ifrågavarande område. Bl. a. borde
möjlighet tillskapas alt kunna reglera mätningen jämväl beträffande lövvirke.
Av flera skäl vore det givetvis önskvärt att samma lagregler komme
att gälla för landet i dess helhet. I anslutning till det anförda hade skogsstyrelsens
förslag, i vad det avsåge virkesmätningens handhavande, utformats
så, att Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om obligatorisk opartisk
mätning skulle utsträckas alt gälla för landet i dess helhet. I motsats till
vad som nu gällde enligt 1935 års lag utginge förslaget emellertid från att
befintliga organisationer å området såvitt möjligt skulle kunna utnyttjas.
Från nämnda lag skilde sig förslaget även därutinnan, att Kungl. Maj:ts

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

förordnande om mätning genom opartisk mätare icke begränsats att avse
runt virke av barrträd; sådant förordnande hade föreslagits skola kunna
meddelas även beträffande annat virke.

Beträffande spörsmålet, huruvida den av skogsstyrelsen föreslagna befogenheten
för Kungl. Maj:t att meddela förordnande om opartisk virkesmätning
borde avse endast mätning av köpvirke eller omfatta jämväl mätning
av eget virke, har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Även om frågan om inmätning av eget virke genom opartiska organ icke
i alla hänseenden är direkt jämförbar med spörsmålet om inmätning av köpvirke,
kunna dock starka skäl anföras för att det egna virket i mätningshänseende
undergår en likartad behandling som köpvirket. Ur organisatorisk
synpunkt måste det obestridligen vara en påtaglig fördel, om största
möjliga kvantiteter virke inmätas av samma organ ocb efter samma bedömningsmetoder.
En sådan ordning torde vara ägnad att minska de samlade
mätningskostnadema. Ju flera uppdrag ett mätningsorgan erhåller ju lägre
måste nämligen kostnaderna per inmätt enhet i regel bliva. Det kan ej heller
anses förenligt med en rationell ordning att virkesmätningsföreningamas
och industriföretagens mätare fara om varandra under fullgörande av inmätningsuppdrag
å närliggande skogsskiften och virkesavlägg. Den omständigheten
att köpvirke och eget virke inmätas efter olika bedömningsgrunder
kan vidare medföra omgång och besvär för handeln, särskilt vid avyttring
av partier, som innehålla såväl eget som annat virke. Byie av virke mellan
olika industriföretag, vilket numera förekommer i ganska stor omfattning,
torde också underlättas av att inmätningen av virket verkställts genom opartiska
personer och efter enhelliga bedömningsmetoder.

Men även andra skäl tala för att jämväl det egna virket bör inmätas genom
opartiska förrättningsmän. Även om flera enskilda företag nedlägga stor
omsorg att verkställa mätningen korrekt, torde icke kunna bestridas att
mätning utförd genom ett opartiskt organ måste vara överlägsen i flera hänseenden.
Som förut framhållits blir mätningspersonalen i ett speciellt organ
regelmässigt bättre övad och därigenom säkrare än en personal, som mera
tillfälligt sysslar med virkesmätning. Ehuru man beträffande mätningen av
eget virke icke på samma sätt som i fråga om mätningen av köpvirke kan
angiva en motpart, vilken lika påtagligt som säljaren är beroende av utfallet
av mätningen, kan det dock ej bestridas att även andra intressen än
virkesägarens beröras av mätningen av det egna virket. Det allmänna kan
nämligen ha stort intresse av att mätningen blir riktigt utförd, då denna
kan ligga till grund för skatteunderlagets storlek. Genom mätningen fastslås
sålunda omfattningen av de från skogarna gjorda virkesuttagen och
därmed även den inkomst olika fastigheter lämnat. Det allmänna har intresse
av att mätningen av eget virke verkställes på mest ändamålsenliga
sätt även därför, att hushållningen av skogstillgångarna på så sätt kan befrämjas.
Man får ej heller förbise det mycket viktiga förhållandet att mätningen
av virket från industriföretagens egna skogar i regel lägges till grund
för betalningen av avverkningsarbetet och ulkörningen av virket. För huggare
och körare framträder det därför som ett mycket starkt önskemål att
all sådan mätning sker fullt opartiskt. Flottningskostnadernas fördelning mellan
olika trafikanter i en flottled är också beroende av virkesmätningen. Jämväl
med hänsyn härtill måste det eftersträvas att all mätning kommer att
verkställas genom opartiska förrättningsmän. Först därigenom vinnes nämligen
verklig garanti för att mätningen under alla betingelser och oberoende
av vem som är ägare till virket utföres fullt korrekt och verkligt opartiskt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

21

Skogsstyrelsen har i denna del ytterligare andragit.

Av de skäl, som anförts mot att inmätning av eget virke skall verkställas
av opartiska organ, synes ett särskilt böra framhållas, nämligen att den på
så sätt organiserade inmätningen under vissa förhållanden skulle ställa sig
dyrare än om densamma verkställdes av virkesägarens personal. Vissa större
industriföretag begagna egna detaljföreskrifter för uppdelning av virket på
olika specialsortiment. Dessa föreskrifter skulle korrespondera med företagens
olika industrigrenar och ha anpassats efter virkets kvalitet inom skilda
anskaffningsområden m. m. Vissa företag uppdela sålunda virket i ett flertal
olika sortiment och åsätta stockarna märken efter anvisningar under
drivningen. Det har framhållits att en sådan speciell sortimentsuppdelning
i allmänhet skulle göras snabbare och säkrare av företagets egna mätare, som
äro särskilt tränade att tillämpa dessa specialföreskrifter, än av inmätningsföreningarnas
personal.

Från industriens sida har även gjorts gällande att mätningen av det egna
virket regelmässigt vore organiserad efter vad som i de särskilda fallen ställde
sig mest lämpligt av praktiska motiv av organisatorisk art. Kostnads- och
andra lämplighetshänsyn skulle därvid även spela in. Den mätning, som
företagaren själv verkställer, har från industriens sida ansetts vara fullt betryggande.
Den skulle också ske under omedelbar kontroll av de arbetare,
som för sin avlöning kunde vara beroende av mätningsresultaten.

Vad nu anförts torde måhända giva vid handen att det skulle vara i viss
mån tveksamt, om särskilda lagstiftningsåtgärder finge anses påkallade för
att framtvinga en opartisk mätning av eget virke. Detta skulle i så fall gälla
sådant virke, som härrörde från industriföretagens egna fastigheter, för vilkas
förvaltning regelmässigt anskaffats särskild, skogligt utbildad personal.
Annorlunda framträder emellertid förhållandet i vad det avser sådant virke,
som industriföretagen förvärvat genom s. k. rotköp. Då virkesförsäljningarna
numera i växande omfattning övergå till att äga rum genom sådana
avtal, få dessa numera större betydelse än tidigare. Om det bestämdes att
köpvirket i regel skulle inmätas genom opartiska mätare, kunde effekten därav
väsentligen minskas eller t. o. m. omintetgöras därigenom, att virkesköpama
allmänt överginge till att förvärva huvudparten virke genom rotköp.

Av skäl, som nu angivits, framträdde det, enligt vad skogsstyrelsen uttalat,
såsom både ändamålsenligt och lämpligt att all mätning av virke i största
möjliga utsträckning komme att verkställas efter enhetliga bedömningsgrunder
och genom opartiska förrättningsmän. De invändningar, som rests mot
sådan inmätning av eget virke, förefölle styrelsen ej böra tillmätas avgörande
betydelse. Om styrelsen sålunda funne övervägande skäl tala för att inmätningen
av eget virke i regel borde handhavas av opartiska mätningsorgan,
hade styrelsen emellertid icke ansett sig höra förorda en lagregel av den
innebörd, att sådant virke obetingat skulle mätas på dylikt sätt. Liksom
beträffande inmätningen av köpvirke hade styrelsen funnit det lämpligast
att i första hand överlåta åt de enskilda att på frivillighetens väg söka ordna
denna fråga på ett tillfredsställande sätt. Detta ståndpunktstagande hade föranletls
jämväl därav, att utvecklingen under de senaste åren mer och mer
gått därhän, att ett flertal industriföretag frivilligt överlämnat all inmätning
av virke till opartiska organ. Först i den mån denna utveckling icke
fortsatte i önskvärd riktning, borde lagstiftningen ingripa. Styrelsen förme -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

nade alltså att de åtgärder, som nu borde ifrågasättas på förevarande område,
kunde inskränkas till en fullmaktslagstiftning. Denna syntes böra innehålla
bemyndigande för Kungl. Maj:t att, då särskilda skäl talade därför,
meddela erforderligt förordnande i ämnet. En sådan utformning av lagstiftningen
syntes möjliggöra en önskvärd smidig anpassning av dess tillämpning.
Styrelsen förutsatte att ifrågavarande fullmakt, åtminstone i vad den avsåge
mätning av virke från egna fastigheter, icke komme att utnyttjas i andra fall
än då det med hänsyn till de intressen, som berördes av inmätningen, kunde
anses direkt påkallat att denna överlämnades till opartiska förrättningsmän.
I den mån vederbörande industriföretag kunde påvisa att ett överlämnande
av inmätningen av det egna virket till opartiskt organ skulle medföra påtaglig
skada eller olägenhet för företaget, borde detta såvitt möjligt bibehållas
vid sin befogenhet att själv mäta virket. Behörig hänsyn borde därvid i möjligaste
mån tagas till företagets önskemål att förbehålla de egna mätarna
inmätningen av vissa specialsortiment. Förordnandet skulle därjämte, där så
ansåges lämpligt, kunna omfatta mätning allenast av virke från rotköp men
icke mätning av sådant virke, som avverkades å företagets egna fastigheter.

Beträffande frågan om mätningsorganens lämpliga organisation
har skogsstyrelsen till en början framhållit att, då det vore ett viktigt
allmänt intresse att tillse att virkesmätningen handhades på ett ändamålsenligt
och fullt opartiskt sätt, det kunde ifrågasättas, om icke mätningsorganen
borde vara statliga. Vid ett ställningstagande till organisationsspörsmålet
finge emellertid, enligt styrelsens förmenande, icke förbises att
å virkesmätningens område genom i huvudsak frivilliga åtgärder uppbyggts
en organisation i form av virkesmätningsföreningar, vilkas samlade verksamhetsområden
numera omfattade hela riket. Det måste, efter styrelsens
uppfattning, anföras mycket starka skäl för att icke i fortsättningen utnyttja
denna organisation, vilken visat sig ändamålsenlig. På grund härav
hade styrelsen ansett sig sakna anledning att till närmare övervägande upptaga
frågan om ett förstatligande av mätningsorganen.

I förevarande sammanhang har skogsstyrelsen vidare uttalat att, eftersom
den nuvarande organisationen av virkesmätningsföreningama finge ur
virkessäljarnas synpunkt anses tillfredsställande, styrelsen icke funnit skäl
att ingå på frågan om avvägningen mellan säljarepartens och köparepartens
inflytande inom föreningarna.

Skogsstyrelsen har ytterligare med avseende å organisationsspörsmålet anfört
att det med hänsyn till virkesmätningens betydelse för arbetareparten
kunde ifrågasättas, om icke jämväl denna part borde vid sidan av säljareoch
köpareparterna erhålla medinflytande inom mätningsorganen. Härom
har styrelsen närmare yttrat.

Då det gäller att bereda arbetarintresset medinflytande i virkesmätningsföreningama,
uppkomma svårigheter av organisatorisk art. Genom att i föreningarnas
styrelser upptaga representanter för samtliga nu nämnda intressen
skulle sålunda åvägabringas ett trekantsförhållande, som knappast är
fullt ändamålsenligt för det löpande arbetet i styrelserna, önskemålet att

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

23

erhålla representation för arbetarna framträder icke lika starkt som beträffande
övriga parter. För arbetareparten är sålunda den närmare utformningen
av kvalitetsreglerna i mätningsinstruktionerna i allmänhet av mindre
vikt. Denna part har i stället intresse av att kunna kontrollera mätningarnas
rätta utförande. Ett inflytande i dylikt hänseende skulle kunna beredas
arbetareparten genom representation i sådana kontrollnämnder, som nu
finnas i ett par virkesmätningsföreningar. Dessa nämnders uppgift är nämligen
att pröva klagomål över föreningarnas mätningar, varigenom nämnderna
komma att utöva kontroll över mätningarna och deras rätta utförande.
I nämnderna ingå för närvarande lika representanter för köpare och säljare
samt en opartisk ordförande. Enligt skogsstyrelsens uppfattning skulle
de önskemål, som nu behandlas, kunna tillgodoses, om i nämnderna finge
ingå en representant för vartdera arbetar-, köpar- och säljarintresset. Det
kan ifrågasättas, om icke i kontrollnämnderna härutöver borde ingå även
en fjärde person, som skulle fungera såsom opartisk ordförande. Med hänsyn
till önskvärdheten att göra organisationen av dessa nämnder så enkel
och smidig som möjligt har styrelsen emellertid funnit det mest ändamålsenligt
att begränsa antalet ledamöter i nämnderna till de tre partsrepresentanterna.
Dessa ledamöter böra bland sig utse ordförande. Det bör förutsättas
att i nämnderna enbart inväljas personer, som äro väl insatta i hithörande
frågor.

I anslutning till vad sålunda anförts har skogsstyrelsen vidare yttrat.

En betydelsefull uppgift för kontrollnämnderna skall som nämnt vara att
utgöra klagoinstans beträffande mätmngsorganens mätningar. Av stor vikt
är givetvis att nämnderna för sina kontrollmätningar komma att äga tillgång
till personal, som får anses fullt opartisk gentemot den som utfört överklagade
mätningar. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, om icke nämnderna
borde organiseras fullt självständiga gentemot virkesmätningsföreningama.
I sakens natur ligger emellertid att man av olika skäl icke lämpligen kan
anställa särskild mätningspersonal hos nämnderna. Det torde i stället få
ankomma på nämnderna att i varje särskilt fall avgöra, huruvida opartisk
personal från den inmätningsförening, som verkställt den överklagade förrättningen,
eller personal från annat håll lämpligen bör anlitas. Härvid
lärer det sakna betydelse, om nämnden utgör ett organ inom virkesmätningsI
oreningen eller organiseras helt självständigt. Om man väljer sistnämnda
alternativ, måste nämnderna åtminstone delvis finansieras av allmänna medel.
Nämnderna skulle därigenom bliva att betrakta som i viss mån statliga
organ. Det skulle därvid också framträda som naturligast att låta statlig
myndighet utse ledamöterna i nämnderna. Om nämnderna åter knytas till
virkesmätningsföreningama, bibehåller man även på detta område föreningarnas
självbestämmanderätt. I föreningarnas stadgar torde därvid närmare
höra angivas hur de olika ledamöterna skola utses. Enligt skogsstyrelsens
förslag möter icke hinder för två eller flera virkesmätningsföreningar
att, om så anses ändamålsenligt, ha gemensam nämnd.

Rörande kontrollnämnderna har skogsstyrelsen slutligen anmärkt alt det
syntes styrelsen uppenbart att nämnderna lämpligen icke borde användas
uteslutande som klagoinstanser. Den erfarenhet och kunnighet på olika områden,
som ledamöterna av en sådan nämnd besulte, förefölle böra utnyttjas
även för andra ändamål. Sålunda läge det nära till hands att nämnderna
finge inspektera miilningsarbetet, exempelvis genom kontrollresor.

Efter alt ha framhållit alt vad skogsstyrelsen hittills anfört angående

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

mätningsorganens organisation väsentligen avsåge det läge, då virkesmätningen
i huvudsak ordnades på frivillighetens väg, har styrelsen rörande det
fall, då förordnande meddelas att virkesmätningen i större omfattning skall
handhavas av opartiskt organ, anfört följande.

I en sådan situation framträda givetvis de skäl, som anförts för statliga
mätningsorgan, betydligt starkare. Den obestridliga fördel, som är förenad
med att även i ett dylikt läge kunna bibehålla den förefintliga organisationen,
gör emellertid att skogsstyrelsen för sin del ansett det mest ändamålsenligt
att mätningstvånget i första hand får utövas genom en befintlig organisation
på området, givetvis under förutsättning att denna är fullt lämplig
för ändamålet. Därest förordnande om mätningstvång obetingat skulle förutsätta
inrättandet av nya mätningsorgan, torde detta komma att medföra
att en måhända olycklig återhållsamhet iakttoges. Exempelvis i ett sådant
läge, då virkesmätningen inom ett område tämligen allmänt utföres genom
vederbörande virkesmätningsförening men en viss del av densamma handhaves
genom parterna själva på ett mindre tillfredsställande sätt, kan det
synas vara en allför omständlig apparat att tillsätta nya organ. Däremot
skulle en ändring härutinnan smidigt kunna åstadkommas, om virkesmätningsföreningen
kunde erhålla auktorisation att ensam i erforderlig omfattning
handhava inmätningen inom sitt område.

Som villkor för att en virkesmätningsförening skall erhålla auktorisation
bör givetvis gälla alt föreningen uppfyller de krav i fråga om verksamhetens
allmänna syfte och dess utövande, som angivits i det föregående, samt att
organisationen får anses betryggande. Styrelsen skall alltså vara sammansatt
med lika antal representanter för köpare och säljare. Kontrollen över
mätningarna skall vidare tillkomma en särskild nämnd, kontrollnämnd,
sammansatt av representanter för köpare, säljare och arbetare. Det har härvidlag
också synts lämpligt att uppställa den fordran, att föreningens stadgar
godkänts av Kungl. Maj:t.

Skulle åter inom ett område lämplig virkesmätningsförening saknas, bör
Kungl. Maj:t äga möjlighet alt tillsätta ett särskilt organ för ändamålet.
Först i det läge, då parterna underlåta att själva skapa ett betryggande opartiskt
organ för virkesmätningen, blir enligt skogsstyrelsens mening nödvändigt
att det allmänna inskrider. Härvid skall det enligt förslaget få ankomma
på Kungl. Maj:t att förordna att mätning av virke, i den omfattning Kungl.
Maj:t bestämmer, skall få utföras allenast av det statliga organet, förslagsvis
benämnt virkesmätningsnämnd. Organisationen av en sådan nämnd torde
lämpligen kunna anordnas i nära anslutning till vad som här föreslagits beträffande
virkesmätningsförening. 1 sådan nämnd hör sålunda ingå ett lika
antal representanter för köpare- och säljareparten ävensom härutöver en
opartisk ordförande. Liksom beträffande virkesmätningsföreningarnas mätningar
hör i fråga om nämndens mätningar gälla att dessa skola stå under
tillsyn av en särskild kontrollnämnd med representanter för köpare, säljare
och arbetare. Samtliga nu angivna funktionärer synas böra utses av Kungl.
Maj:t. Personalen hos virkesmätningsnämnd -— mätningschef, kontorspersonal,
mätare och kontrollanter m. fl. —- synes däremot böra antagas av
nämnden. Närmare erforderliga regler för virkesmätningsnämnds verksamhet
torde böra meddelas i ett av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente.

I förevarande sammanhang har skogsstyrelsen berört ett par andra spörsmål
av organisatorisk art.

Sålunda har skogsstyrelsen framhållit att, därest statsmakterna på sätt
styrelsen förutsatt skulle lämna virkesmätningsföreningarna ökade uppgif -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

25

ter genom auktorisation att handhava mätningen inom visst område, fråga
uppkomme, huruvida de nuvarande verksamhetsområdena för föreningarna
kunde anses fullt ändamålsenliga. Beträffande några föreningar syntes fog
finnas för önskemål om förändringar. Enligt styrelsens uppfattning borde
emellertid gränsdragningen mellan olika föreningars områden i första hand
avgöras genom frivillig överenskommelse. Därest detta icke skedde, borde
förhållandet uppmärksammas i samband med förordnande om auktorisation.

Vidare har skogsstyrelsen ifrågasatt, om icke vissa fördelar i organisatoriskt
hänseende skulle kunna ernås genom en gemensam organisation av
flottning och virkesmätning. Styrelsen har dock funnit det mest ändamålsenligt
att flottning och virkesmätning handhades av skilda organ.

Slutligen har skogsstyrelsen beträffande virkesmätningsrådet uttalat att
detta i framtiden kunde antagas komma att få ökad betydelse, bl. a. såsom
en mellaninstans mellan virkesmätningsföreningama och statens organ, varför
det vore naturligt att rådet lämnades orubbat av den ifrågasatta lagstiftningen.

Under erinran om alt skogsstyrelsen ansett föreliggande missförhållanden
å virkesmätningens område icke kunna avhjälpas enbart genom ett system
med fasta regler för inmätningen av virke, har styrelsen framhållit att detta
ståndpunktstagande icke uteslöte behovet av det allmännas stöd jämväl vad
avsåge tillämpningen av mätningsregler. Härutinnan har styrelsen
närmare andragit.

För att underlätta en sådan frivillig utveckling å det organisatoriska området,
som av skogsstyrelsen åsyftats, skulle ett system med fasta mätningsregler
obestridligen vara av fördel. Därigenom skulle det icke för parterna
i något läge framträda som på så sätt olägligt att överlåta inmätningen åt
ett opartiskt organ, att man därigenom förlorade den frihet i själva mätningens
utförande, som eljest skulle föreligga. Enligt vad styrelsen funnit torde
vidare knappast kunna förutsättas att all inmätning kommer att övertagas
av virkesmätningsföreningar. För att den mätning, som alltså jämväl i fortsättningen
verkställes genom parterna själva, skall bliva jämförbar med den
opartiska mätningen, synes det styrelsen angeläget att den utföres enligt samma
regler.

Under åberopande av vad skogsstyrelsen nu anfört har styrelsen ansett
sig böra föreslå att de bestämmelser, som finnas i 1943 års lag, i huvudsak
bibehållas som ett komplement till den reglering å det organisatoriska området,
som styrelsen förordar. Det torde således alltjämt böra ankomma på
Kungl. Maj:t alt, när skäl därtill äro, kunna förordna att mätning av virke
skall utföras i enlighet med föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t eller
efter Kungl. Maj:ts bestämmande av skogsstyrelsen. I samband med sådant
förordnande torde det vara ändamålsenligt att Kungl. Maj:t tillika föreskriver
att mätningen skall, där så påfordras av den vars rätt beröres av mätningen,
utföras av virkesmätare, som erhållit auktorisation. Auktorisation
som virkesmätare torde därvid i törsta hand böra meddelas virkesmätningsförcning,
som uppfyller de av skogsstyrelsen i del föregående för sådant ändamål
uppställda fordringarna.

Genom vad skogsstyrelsen sålunda förordat skulle de framsteg å virkesmätningens
område, som med stöd av 1943 års lagstiftning åstadkommits

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

såtillvida, att fasta regler börjat komma till användning även vid den fria
mätningen, bevaras och kunna ytterligare befästas.

Skogsstyrelsen har vidare yttrat i huvudsak följande.

Ehuru en stor fördel får anses vunnen därigenom, att enhetliga regler för
virkesmätningen regelmässigt komma att tillämpas åtminstone inom samma
virkesmätningsförenings område, måste dock åtminstone på något längre sikt
som mål uppställas att samma regler bliva gällande för betydligt större områden
med likartade avsättningsmöjligheter för virket; beträffande sådana
sortiment, där så anses lämpligt, böra reglerna om möjligt gälla för landet i
dess helhet.

De av de olika virkesmätningsföreningarna utfärdade mätningsinstruktionerna
äro sinsemellan olika. Denna ordning med olika mätningsinstruktioner
kan knappast anses tillfredsställande. Försäljningen av virke försvåras,
när den skall äga rum inom ett annat område än där inmätningen verkställts.
Vissa industriföretag företaga regelmässigt virkesinköp inom flera
virkesmätningsföreningars områden. För dessa framträder systemet med olika
mätningsinstruktioner givetvis såsom olägligt. Ett fullt enhetligt mätningssystem
skulle sålunda underlätta virkeshandeln. Först genom ett sådant
möjliggöres vidare upprättande av en tillförlitlig avverkningsstatistik.
Å prisbildningens område måste det också vara en avgjord fördel med en
sådan enhetlighet. För närvarande kunna nämligen virkespriserna inom olika
virkesmätningsföreningars områden endast med svårighet och ofullständigt
jämföras med varandra. Jämväl andra fördelar av mera organisatorisk
natur äro förenade med enhetliga mätningsregler. Sålunda skulle därigenom
mätningspersonalens utnyttjande underlättas. Slutligen torde ett enhetligt
mätningssystem möjliggöra en rationellare utbildning av mätningspersonal
och hör därigenom på längre sikt vara ägnat att göra mätningen säkrare och
bedömningen enhetligare.

Slutligen har skogsstyrelsen beträffande föreliggande spörsmål anfört.

Även om enligt skogsstyrelsens uppfattning starka skäl kunna anföras
för införande av gemensamma inmätningsregler för störa delar av landet,
anser sig styrelsen dock icke vilja förorda att en sådan ordning tillskapas
tvångsvis. Styrelsen finner alltså att man även å detta område närmast
bör eftersträva en frivillig reglering. En i huvudsak allmän uppgift
torde dock vara att leda tillskapandet av sådana mätningsregler, som äro
lämpliga att tillämpas inom större områden. Sedan dylika regler framkommit,
torde man till en början höra avvakta de olika virkesmätningsföreningarnas
ställningstagande, innan det allmänna vidtager ytterligare åtgärder för
reglernas tillämpning. Man mås le därvid givetvis noga pröva de skäl, som
kunna anföras för att inom någon virkesmätningsförenings område fortfarande
bibehålla de äldre reglerna eller vidtaga lokala jämkningar i de allmänna
föreskrifterna. Svårigheter och avsevärda kostnader äro alltid förenade
för en virkesmätningsförening med övergången från ett mätningssystem
till ett annat. Tidpunkten för övergången till ett nytt system måste
därför i varje fall såvitt möjligt anpassas efter föreningarnas berättigade önskemål.
Detta torde kunna ske därigenom att antingen de allmänna reglerna
till en början göras tillämpliga endast inom vissa virkesmätningsföreningars
områden eller dispens meddelas.

Även om ett enhetligt mätningssystem tillämpas beträffande något virkessortiment,
är det givet att tid efter annan erfordras översyn och eventuell
omarbetning. Nya krav från skogsbrukets och industriens sida, nya mätningsmetoder,
överhuvud taget hela utvecklingen å det skogliga och skogsin -

KunyI. Maj.ts proposition nr 95.

27

dustriella området kommer med säkerhet att framskapa nya behov och nya
mätningsmetoder. Till följd därav framkomma också önskemål om nya eller
ändrade mätningsregler. Det ständiga arbete, som här torde bliva erforderligt,
synes lämpligast böra ske i form av samarbete mellan de olika mätningsorganen
och det allmänna. En sammanslutning sådan som virkesmätningsrådet
kommer att fylla en viktig funktion för att åstadkomma detta
samarbete. I sakens natur ligger att tillämpningen av ett enhetligt mätningssystem
måste vara smidig och lätt kunna anpassas efter ändrade förhållanden.

Med hänvisning till att skogsstyrelsen funnit det lämpligt att själva utförandet
av virkesmätningen uppdroges åt de redan befintliga enskilda virkesmätningsföreningarna,
har styrelsen uttalat att det statliga inflytande å området,
som med hänsyn till det allmännas intresse av mätningens rätta handhavande
framträdde såsom naturligt, syntes höra komma till stånd genom
\iss tillsynsverksamhet. Detta förefölle så mycket naturligare som
mätningen jämlikt styrelsens förslag i viss utsträckning torde komma att ske
enligt föreskrifter, som utfärdats av myndighet. I än högre grad bleve så
fallet, därest föreningarnas verksamhet direkt stöddes därigenom, att Kungl.
Maj:t föreskreve att mätningen i viss omfattning obligatoriskt skulle verkställas
genom föreningarna.

Om anordnandet av berörda tillsynsverksamhet har skogsstyrelsen anfört.

Tillsynsverksamheten beträffande virkesmätningen synes enligt skogsstyrelsens
uppfattning liksom för närvarande lämpligen böra bedrivas i form
av inspektioner. Genom dessa bör i första hand fastställas, om mätningarna
verkställas i enlighet med utfärdade föreskrifter och överhuvud taget
handhavas på ett ändamålsenligt sätt. I sakens natur ligger att tillsynen över
de mätningar, som fullgöras av andra än opartiska organ, måste bliva den
mest tidskrävande uppgiften. En löpande kontroll över virkesmätningsföreningamas
egna mätningar torde nämligen i fortsättningen liksom hittills
komma att utövas genom föreningarna själva. Detta hindrar emellertid icke
att som nämnts en viss tillsyn från det allmännas sida bör äga rum även beträffande
virkesmätningsföreningarna.

Inspektionerna böra icke endast avse kontroll. De synas även och i minst
lika hög grad böra innefatta upplysning. Under inspektionerna iakttagna
bristfälligheter i mätningarna kunna säkerligen i flertalet fall tillrättas genom
lämplig handledning. Överhuvud taget böra inspektionerna i första
hand icke anordnas efter fiskaliska synpunkter.

En viss tillsyn över den auktoriserade virkesmätningen kommer också att
ske därigenom, att denna mätning föreslagits skola genom klagan kunna
bringas under skogsstyrelsens prövning.

Den organisation på virkesmätningens område, som skogsstyrelsen ansett
sig böra tillstyrka, har lämnat åtskilliga uppgifter åt statliga organ. Mätningsföreskrifter
skola utarbetas. I den mån sådana givas officiell prägel och
förordnande meddelas om deras tillämpning, torde dispenser behöva lämnas.
Det allmänna skall handhava en viss tillsyns- och upplysningsverksamhet.
Statens representanter måste noggrant göra sig underrättade om utvecklingen
å virkesmätningens område. Frivilliga åtaganden från de enskildas sida
böra eftersträvas. Man måste därför förutsätta att viktiga initiativ skola kunna
tagas från det allmännas representanter. I första hand böra dessa därvid
söka eftersträva alt virkesmätningen genom frivilliga åtaganden ordnas på
mest tillfredsställande sätt.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Alla nu nämnda uppgifter lämpa sig knappast för direkt handläggning hos
Kungl. Maj:t. Flertalet äro av den natur att de torde böra handhavas av
central myndighet. Det mest ändamålsenliga är därvid utan tvivel att hela
verksamheten koncentreras hos en myndighet. Vissa skäl torde kunna anföras
för att kontrollen över mätningsföreskrifterna sammankopplades med
kontrollen över lagen om mått och vikt. I så fall skulle mynt- och justeringsverket
erhålla även förevarande tillsynsverksamhet. Någon egentlig fördel
av organisatorisk art torde emellertid knappast vara förenad härmed. För
fullgörande av tillsynsverksamhet å virkesmätningens område kräves nämligen
en speciell sakkunskap, vilken icke är erforderlig vid den tillsynsverksamhet,
som nu utövas genom mynt- och justeringsverket. Övriga uppgifter
å förevarande område kräva i ännu högre grad sådan speciell sakkunskap.
Då denna är att hänföra till det skogliga området, finner skogsstyrelsen, som
i detta ämne samrått med mynt- och justeringsverket, det naturligt att förevarande
uppgifter anförtros åt styrelsen. En sådan anordning underlättas
genom att styrelsen redan byggt upp en organisation för ändamålet och därigenom
vunnit viss erfarenhet å området. Vissa ärenden, såsom utfärdandet
av mätningsföreskrifter, böra självfallet avgöras efter samråd jämväl med
mynt- och justeringsverket.

I förevarande sammanhang har skogsstyrelsen till behandling upptagit
spörsmålet huru virkesmätningsärendena närmare borde beredas och handläggas
inom styrelsen samt personalbehovet för ändamålet. I denna del hänvisas
till betänkandet s. 103—105.

Skogsstyrelsen har framhållit att, därest styrelsens lagförslag bleve upphöjt
till lag, Kungl. Maj:t i anslutning därtill syntes böra utfärda kungörelse
om mätningsföreskrifter att samtidigt med lagen lända till
efterrättelse. I kungörelsen skulle angivas de sortiment, beträffande vilka
mätningen skulle utföras enligt särskilda föreskrifter. Sådana föreskrifter
syntes alltjämt böra tillämpas för samtliga de sortiment, som funnes upptagna
i kungörelsen nr 944/1943, ävensom för props och propsämnen. Liksom för
närvarande skulle föreskrifterna tillämpas endast där mätningen vore avsedd
att ligga till grund för bestämmande av vederlag för virke. I motsats till vad
som gällde enligt sistnämnda kungörelse borde endast där part så påfordrade
föreskrifterna tillämpas i fråga om virke, som försåldes till enskild person
för dennes husbehovsförbrukning eller för förädling i rörelse, vilken dreves
utan biträde av flera än make och barn under sexton år. Styrelsen förutsatte
vidare att auktoriserad mätning tills vidare endast skulle äga rum, om
den, vars rätt berördes av mätningen, så påfordrade.

I anslutning till vad skogsstyrelsen sist anfört har styrelsen ytterligare andragit.

Med stöd av 1943 års lag har Kungl. Maj:t auktoriserat samtliga tio nu
verksamma virkesmätningsföreningar. Denna auktorisation har emellertid
icke medfört att dessa föreningars mätningsförrättningar över lag betraktats
såsom auktoriserade; så har endast varit fallet med de inmätningar, där part
uttryckligen påkallat att mätningen skall utföras såsom auktoriserad. Att
auktoriserade mätningsorgan sålunda ha att verkställa olika slag av mätningar,
auktoriserade och frivilliga, kan måhända synas i någon mån oegentligt.
Alla mätningar skola nämligen utföras enligt samma regler och böra ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

29

med samma noggrannhet. Av praktiska skäl torde det dock vara ändamålsenligt
att upprätthålla denna skillnad. I flertalet fall, då virkesmätningsföreningarna
anlitas, sakna nämligen parterna intresse av att kunna överklaga
mätningsförrättningarna hos skogsstyrelsen. Man torde i allmänhet vara tillfredsställd
med den interna kontroll, som är anordnad av inmätningsföreningarna
själva. Det lärer också endast i undantagsfall ha inträffat att part,
sedan frivillig mätning ägt rum genom en virkesmätningsförening, påkallat
auktoriserad mätning. Där sådant förekommer, torde man också genom att
anlita andra förrättningsmän, t. ex. kontrollmätare, med högre kvalifikationer
än de första mätarna, kunna giva den auktoriserade mätningen en i viss
mån annan karaktär än den frivilliga.

Yttrandena.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som hörts angående skogsstyrelsens
lagförslag, har ett tjugutal avstyrkt detsamma. Från några håll har
påyrkats anstånd med lagstiftning på förevarande område. Övriga hörda
myndigheter och korporationer, uppgående till ett antal av omkring åttio, ha
i princip tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran.

I de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, ha såsom skäl härför framförts
i huvudsak följande synpunkter. Genom den frihet beträffande mätningen,
som för närvarande rådde, hade några nämnvärda olägenheter icke uppstått,
varför behov av den föreslagna lagstiftningen ej förelåge. De av skogsstyrelsen
förordade bestämmelserna vore ej lämpliga med avseende å förhållandena
i södra Sverige utan skulle där förorsaka avsevärt besvär och dryga
kostnader för dem som komme att därav beröras. Vissa av de i lagförslaget
upptagna föreskrifterna, särskilt de som rörde mätningen av eget virke, finge
anses alltför hårt ingripa i den enskildes handlingsfrihet.

Som skäl för det framförda yrkandet om anstånd med lagstiftningen har
åberopats att större erfarenhet från de nu verksamma virkesmätningsföreningarnas
arbete borde samlas, innan förfarandet på virkesmätningsområdet
definitivt lagfästes.

Även i de yttranden, vari den föreslagna lagstiftningen i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran, ha åtskilliga invändningar framställts mot den
utformning, förslaget erhållit. Framför allt ha invändningar rests mot det
likställande av eget virke med köpvirke, som förslaget innefattar. Vissa anmärkningar
ha även riktats mot den tillämnade organisationen av mätningsorganen.
Jämväl vad som föreslagits för åstadkommande av enhetliga mätningsföreskrifter
har från flera håll blivit föremål för gensagor.

Ur de yttranden, i vilka ifrågavarande lagstiftning sf
ö r s 1 ag tillstyrkts, må återgivas följande mera allmänna sy npunkte
r på lagstiftningsfrågan.

Statens bränslekommission har inledningsvis framhållit att det ur de synpunkter,
kommissionen såsom krisorgan hade att företräda, skulle vara fullt
tillfredsställande, om åt 1943 års lag gåves fortsatt giltighet, men att det å
andra sidan självfallet vore önskvärt alt en mera slutgiltig lagstiftning på
området komme till stånd. Vidare har kommissionen anfört.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

Skogsstyrelsens förslag förutsätter, i likhet med nu gällande lagstiftning,
att lagbestämmelserna om virkesmätning skola träda i tillämpning först efter
Kungl. Majds särskilda förordnande. En fullmaktslagstiftning av den typ,
som styrelsen föreslagit, torde i princip vara en god och lämplig grund för
fortsatt arbete med att åstadkomma en tillfredsställande ordning på virkesmätningens
område. Vid strävan efter bättre ordning bör man emellertid gå
fram med försiktighet. Förordnande om lagtillämpning torde därför böra
tillgripas endast i den mån berörda parter icke själva inom skälig tid kunna
träffa frivilliga uppgörelser om ordnad virkesmätning.

Länsstyrelsen i Gotlands län har yttrat.

Det synes synnerligen betydelsefullt för såväl skogsägare som virkeskonsumenter
att en betryggande ordning för virkesmätningen kommer till stånd.
Såsom förslaget utformats torde enligt länsstyrelsens mening starkare betänkligheter
icke behöva hysas mot förslagets upphöjande till lag. Först och
lrämst avses ju med förslaget, liksom med 1935 års lag, endast en fullmaktslsg,
vilken för sin tillämpning är beroende av Kungl. Maj :ts förordnande.
Förordnande enligt 1935 års lag har hittills icke behövt meddelas, tack vare
att lagens blotta existens medfört tillkomsten av starka branschsammanslutningar
till en förbättrad ordning på virkesmätningens område. Det är att
hoppas alt utvecklingen inom landets södra delar skall gå i samma riktning.
Det förutsattes ju enligt betänkandet att mätningssammanslutningarna i dessa
landsdelar skola få tid att utbygga sin organisation och parterna tillfälle att
avveckla den egna mätningsverksamheten innan ett förordnande kan övervägas.

Länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen
i Skaraborgs län ha uttalat sin anslutning till förslaget att lagen
skulle bliva en fullmaktslag, som ej behövde träda i tillämpning, därest den
ordning på virkesmätningens område, som ansåges erforderlig, kunde ernås
genom frivillig överenskommelse mellan berörda parter.

Liknande uttalanden ha gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Vösternorrlands län, skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län, Östergötlands
och Södermanlands handelskammare samt Norrbottens tumningsförening
och Södra Sveriges virkesmätningsförening.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit att
det icke minst ur de enskilda skogsägarnas synpunkt förefölle angeläget att
en organisation av virkesmätningen komme till stånd efter i möjligaste mån
enhetliga linjer. Det framlagda förslaget syntes vara väl ägnat att i första
hand på frivillighetens väg åstadkomma en utveckling i önskvärd riktning.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, i vars yttrande länsstyrelsen
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet instämt, har betonat
att det ur skogsbrukets synpunkt vore synnerligen önskvärt att reda och
likformighet skapades på virkesmätningens område där uppenbara missförhållanden
nu förelåge till följd av brist på enhetliga bestämmelser angående
virkets inmätning. Härefter har i yttrandet anförts bl. a. följande.

Av skogsstyrelsen föreslås fullmakt för Kungl. Maj:t beträffande lagens
tillämpning. Lagens värde blir sålunda i högsta grad''beroende på dess tilllampmng.
Sker denna med noga aktgivande på de speciella förhållandena
inom olika landsdelar, torde de föreslagna åtgärderna icke behöva bliva allt -

31

Kungl. Mcij:ts proposition nr 95.

för betungande för skogsägarna. Det torde emellertid komma att bereda särskilda
svårigheter att giva lagen en så pass smidig anpassning, att de väsentliga
nackdelarna med de föreslagna åtgärderna undvikas. Det synes styrelsen
önskvärt att frivilliga lokala sammanslutningar i största möjliga utsträckning
komma till stånd för genomförande av enhetliga mätningsbestämmelser.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har yttrat att en ny lagstiftning om
virkesmätning syntes motiverad av de brister, som vidlådde virkesmätningen
mom vissa landsdelar; och i anslutning till detta yttrande har styrelsen understrukit
lämpligheten av att 1935 och 1943 års lagar ersattes av en enda
lag. Som ett totalomdöme om det framlagda förslaget har styrelsen uttalat
att detsamma syntes vara väl utformat och ägnat att befordra en rättvis virkesmätning.

Av skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har anförts.

Skogsvårdsstyrelsen har i princip intet att erinra mot lagförslaget. Visserligen
skulle man kanske kunna ifrågasätta nödvändigheten av att stifta en
ny virkesmatmngslag för de områden, speciellt mellersta och norra Sverige
dai'' virkesmatningsföreningar finnas, vilka ha visat sig fungera på ett fullt
tillfredsställande sätt, och där utvecklingen går mot ett mera enhetligt och
opartiskt mätningssystem allteftersom mätningsföreningarna efterhand få
övertaga matningarna av en allt större mängd av det avverkade virket Då
det emellertid givetvis är en fördel att äga en lag gällande för hela landet
,d.aden som 1 detta fal1 ar en fullmaktslag, vilken endast skall tillgripas
rla tnvihga överenskommelser om mätning icke kunna ernås, torde den påskynda
utvecklingen mot ett alltmera enhetligt och opartiskt mätningssystem

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har gjort följande uttalande.

Ingen som helst tvekan behöver råda därom, att det är ett allmänt intresse
lika val som av avgörande betydelse för enskilda parter, alt virkesmätningen
utfores pa ett fullt rattvist och inom så störa områden som möjligt likformigt
satt. Emellertid hade det givetvis -varit olyckligt, om 1935 års lag komen
nr ™ utsträckas till hela landet, enär, som skogsstyrelsen påumt1’
en tillämpning av lagen till dess yttersta konsekvens skulle påkalla
tillskapandet av en mycket tungrodd administrationsapparat. I så måtto måse
det anses lyckligt att det framlagda förslaget i motsats till 1935 års lag
later redan befintliga organisationer på området fortfarande utnyttjas.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har, med instämmande av Sveriges
lantbruks förbund, yttrat i huvudsak följande.

Hur virkesmätningen utformas i vårt land är, som skogsstvrelsen också
framhåller i betankandet, av intresse lör ett flertal olika parter. Virkesmätningen
ar sålunda av grundläggande betydelse för handeln med virke eftersom
vid matning av köpvirke den inmätta kubikmassan ligger till grund för
fastställandet av den köpeskilling, som skall erläggas för virket; såväl säl.
lare sonr köpare ha darfor stort intresse av hur virkesmätningen utföres
Av en skogsarbetarna aro i bog grad beroende av mätningen genom att i
stora delar av landet huggning och körning betalas efter den inmätta kubikmassan.
För det allmänna slutligen är det även av största vikt atl mätningen
utfores eller mest andamalsenl.ga grunder, enär en rätt utformad mäfninas
instruktion . bog grad bidrager lill att skogens värden utnyttjas på bästa sätt’

Vi rkesm al n i ngen har sålunda stor betydelse för ell flertal parter var och
cn med sina intressen. När det gäller atl samordna alla dessa intressen blir

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

det utan tvivel svårt att nå ett tillfredsställande resultat, om icke en lagstiftning
finnes, som kan giva visst stöd åt utvecklingen.

Riksförbundet anser, bl. a. av nu omnämnda skäl, att lagbestämmelser
rörande virkesmätning äro nödvändiga, men understryker samtidigt kraftigt
att de böra vara så formulerade, att en frivillig uppgörelse mellan berörda
parter stimuleras. Det föreliggande lagförslaget anser riksförbundet i stort
sett vara väl utformat med avseende på senast berörda synpunkter. Lagen
är en fullmaktslag, vilken för sin tillämpning är beroende av Kungl. Maj:ts
särskilda förordnande. Riksförbundet förutsätter att dylikt förordnande utfärdas,
först sedan varje möjlighet till frivillig överenskommelse prövats.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har anfört.

Då förbundet sedan mera än 20 år tillbaka arbetat för att undanröja de
mycket otillfredsställande förhållanden, som varit rådande rörande virkesmätningen
och som nödvändigtvis krävt mera enhetliga bestämmelser för att
rättvisa i största möjliga utsträckning skall vederfaras såväl köpar- och
säljarintressen som framför allt arbetarintressen, anser förbundet att nuvarande
förslag med enhetliga grunder för virkesmätningen innebär att förbundets
önskemål och krav i stort sett blivit tillgodosedda. Den variation av
system, som förelegat, har ur arbetaresynpunkt varit högst otillfredsställande.
Då förbundet kan giva sin anslutning till förslaget, beror detta på att
förbundet funnit detsamma innebära sådana enhetliga grunder för mätningen,
att det även ur arbetare- och rättvisesynpunkt är godtagbart.

Åt den sålunda framförda uppfattningen har även Svenska lantarbetareförbundet
i sitt yttrande givit uttryck.

Virkesmätningsrädet har andragit.

Virkesmätningsrådet tillåter sig uttala den meningen, att förhållandena i
fråga om virkesmätningen inom de områden där virkesmätningsföreningar
av ålder varit verksamma — Norrland, Dalarna och Värmland — numera
äro sådana, att någon ny lagstiftning, som ersätter 1935 års lag, ej kan
anses motiverad för dessa delar av landet. Med hänsyn härtill förefaller det
rådet, som om en utvidgning av tillämpningsområdet för nämnda lag att
gälla i hela landet borde komma till stånd. Därest emellertid en lag, uppbyggd
enligt samma principer som 1935 års lag, icke skulle anses passande
för södra Sverige, har virkesmätningsrådet mot själva grundprincipen i förslaget,
nämligen att bestämmelserna i lagen skola tråda i tillämpning först
efter Kungl. Maj:ts särskilda förordnande, intet att erinra. Rådet förutsätter
dock att lagen icke kommer att sättas i kraft, förrän vägande skäl föreligga
föi ett sådant ingripande. Enligt rådets mening bör lagen träda i tillämpning,
först när det visat sig att en objektiv och opartisk mätning icke kan erhållas
genom frivilliga överenskommelser mellan köpare- och säljareparterna.

Av Norrlands skogsvårdsförbund har anförts.

Det synes ostridigt att de förhållanden, som beträffande virkesmätningen
varit rådande inom stora delar av mellersta och södra Sverige, icke varit
tillfredsställande vare sig med hänsyn till mellanhavanden mellan köpare och
säljare eller med hänsyn till ett ekonomiskt utnyttjande av skogens produkter.

En ändamålsenlig mätning saknar ingalunda betydelse för skogshushållningen
och skogsvården. Mätningsinstruktionerna, ytterst dikterade av råvarans
användning vid förädlingen, påverka apteringen, gynna uttagandet av
mesta möjliga gagnvirke och göra det möjligt för skogsägaren att erhålla priser,
som stå i skäligt förhållande till virkets kvalitet. Därjämte bör icke för -

Kungi. Maj.ts proposition nr 95.

33

bises den goda ordning beträffande virkets uppläggning m. m. på upplagsplatser
i skog och vid transportled, som plägar vara en följd av ett organiserat
mätningsförfarande. En god virkesvård överhuvud taget, vari en ändamålsenlig
uppläggning är ett viktigt led, är kvalitetsbevarande och verkar
sänkande på transport- m. fl. kostnader. Ett genomförande av ordning och
reda beträffande virkesmätningen kommer sålunda skogsbruket till godo i
form av en förbättrad skogsavkastning och ett bättre ekonomiskt resultat,
som i sin tur skapar ett starkare underlag för en ändamålsenlig skogsvård.

Principiellt torde hinder icke böra resas mot ett mera rationellt ordnande
av virkesmätningen än vad hittills varit fallet. Den kritik, som framkommit
vid tillämpningen av 1943 års lag, torde i väsentlig del ha sin grund i den
enligt förbundets mening olyckliga sammankopplingen med priskontrollbpstämmelserna.
I den mån icke ens skogsägarna varit nöjda med just nu
rådande ordning, torde detta säkerligen vara en företeelse, som helt beror
på den nuvarande starka högkonjunkturen och virkeshungem, vilken företeelse
i ett motsatt läge kommer att förbytas mot krav på skydd mot övergrepp
och godtycke. Det torde ej vara för mycket sagt att inom de områden,
där opartisk mätning sedan lång tid tillämpats, icke någon part nu
önskar en återgång till tidigare rådande, oordnade förhållanden.

Ur de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, må återgivas
följande uttalanden av mera principiell betydelse.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framfört den uppfattningen, att förslaget
icke lämpade sig för de i södra Sverige rådande förhållandena utan
tvärtom vore ägnat att där medföra allvarliga olägenheter; och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i samma län har andragit.

Utskottet har ej anledning bestrida att en obligatorisk virkesmätning genom
av statligt organ utsedda auktoriserade virkesmätare kan ha viss betydelse
för norrländska förhållanden vid tvister mellan säljare och köpare samt
för den allmänna handeln med ved och timmer. För södra Sveriges förhållanden
passar den föreslagna lagen emellertid ej. Här försiggår en omfattande
handel mellan småskogar och småsågar. Det gäller många och små partier.
En obligatorisk auktoriserad mätning skulle ställa sig alltför dyr och orsaka
alltför lång tid mellan köp och mätning. Den är även i stort sett onödig. Såvitt
utskottet har sig bekant förekomma mera sällan sådana tvister mellan
säljare och köpare, som kunna motivera en särskild lag om virkesmätning.
Utskottet anser det alltså fortfarande lämpligt med fri handel i södra Sveriges
skogar.

Av länsstyrelsen i Älvsborgs län har yttrats bl. a. följande.

Förslaget, som tydligen tager sikte på ett förenhetligande av mätningsförhållandena
över hela landet, avser en väsentlig skärpning av hittills gällande
bestämmelser. Även om hänsyn tages till undantagsbestämmelserna,
synes förslaget dock innebära ett belastande av skogsnäringen, som icke
kan anses betingat av något oundgängligt behov. En omständighet, som
under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden synes värd större beaktande,
är det ökade behov av arbetskraft, som lagstiftningens tillämpning
skulle medföra. Den ytterligare utvidgning av den statliga förvaltningsapparaten,
som lagstiftningen förutsätter, måste även räknas som en ovälkommen
konsekvens av förslagets genomförande.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört.

Skogsstyrelsen har i olika sammanhang framhållit all behov av åtgärder
föreligger för att åstadkomma förbättrade förhållanden å virkesmätningens

tiihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 95. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö.

område framför allt i södra Sverige. Så vitt angår förhållandena inom
Uppsala län har utskottet sig icke bekant att olägenheter uppstått genom den
frihet beträffande mätning, som nu är lådande. Påkallande av auktoriserad
mätning förekommer bär i obetydlig omfattning, vilket förhållande synes
tyda på att parterna äro tillfredsställda med den egna mätningen. Införande
av strängare bestämmelser i fråga om virkesmätning synes i allt fall för
Uppsala län icke vara erforderligt och skulle närmast få till följd väsentligt
fördyrade mätningskostnader.

Skog svårds styrelsen i Jönköpings län har yttrat att det förefölle styrelsen
som om förslaget genomgående bagatelliserade eller förhisåge de svårigheter,
som ett genomförande av detsamma i södra Sverige skulle medföra, kanske
mest beroende på att erfarenheter från Norrland allt för mycket lagts till
grund för förslaget.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra område, i vars yttrande länsstyrelsen
i länet instämt, har förklarat sig i likhet med skogsstyrelsen finna
de virkesmätningsmetoder, som tidigare använts i de södra och mellersta
delarna av landet, i allmänhet icke ha varit tillfredsställande. En bättre
ordning på delta område skulle säkerligen bidraga till att höja det enskilda
skogsbrukets bärkraft och främja en ändamålsenlig skogsproduktion. Skogsvårdsstyrelsen
kunde dock icke finna att skogsstyrelsen förebragt skäl, som
vore så starka, att de motiverade en i den enskildes handlingsfrihet så kraftigt
ingripande lagstiftning som den föreslagna, och enligt skogsvårdsstvrelsens
mening hade skogsstyrelsen även underskattat de svårigheter av teknisk
art, som komme att inställa sig vid ett genomförande av lagstiftningen.
Skogsvårdsstyrelsen ville därför för sin del förorda att, för åstadkommande
av en möjligen önskvärd utvidgning av den ordnade virkesmätningen, clel
allmänna i stället subventionerade den i södra Sverige verksamma virkesmätningsföreningen.
Härigenom skulle mätningen bliva billigare för parterna
och intresset för föreningen skulle stimuleras. I varje fall borde en
sådan åtgärd prövas under en övergångstid; måhända bleve under denna tid
den frivilliga anslutningen till föreningen och dennas livskraft så starka, att
något stöd från det allmänna därefter icke längre behövdes.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har anfört.

Handelskammaren vill icke förneka att det i och för sig är ett befogat
önskemål att virkesmätning sker efter vissa bestämda normer och att härigenom
skulle skapas större säkerhet och reda i omsättningen. Men detta
torde ingalunda vara något för trävarumarknaden egenartat —- samma torde
förhållandet vara på alla köpenskapens områden. Härtill kommer emellertid
att prisutvecklingen och efterfrågan på skogsprodukter under senare år
medfört att de avarter, som tidigare möjligen kunnat motivera en lagstiftning
på området, nu icke längre förefinnas. Den föreslagna lagstiftningen skulle
därför, enligt skogsstyrelsens intentioner, utgöra en fullmaktslag, av vilkeu
för närvarande knappast behov föreligger men som skulle kunna tillgripas,
därest utvecklingen ej går i rätt riktning eller förhållandena försämras. Handelskammaren
kan icke finna en sådan lagstiftning motiverad. En lagstiftning
synes böra ske för ett aktuellt behov eller ett läge, som inom en nära framtid
kan väntas bliva aktuellt. I annat fall torde lagen, om och då den en
gång behöver tillgripas, knappast motsvara sitt ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95-

35

Den av skogsstyrelsen i första hand förordade åtgärden för undanröjande
av rådande missförhållanden beträffande virkesmätningen eller alltså införandet
av möjlighet för Kungl. Maj:t att meddela förordnande om opartisk
mätning har i det stora flertalet avgivna yttranden godtagits. Från
åtskilliga håll har emellertid hemställts att de föreslagna bestämmelserna
måtte ersättas av eller kompletteras med stadganden av innebörd att köpare
och säljare skulle äga rätt att själva ombesörja mätningen med möjlighet för
missnöjd kontrahent att påkalla opartisk mätning av auktoriserad mätare.

Yrkanden av sist angivet innehåll ha framställts av länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands och Älvsborgs lön, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Stockholms län och stad, Södermanlands län och Östergötlands
län, Kalmar läns norra och södra områden, Hallands län och Skaraborgs
län samt skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands och Jönköpings län, Kalmar läns södra område, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Västmanlands län ävensom
handelskammaren i Göteborg och Västergötlands och norra Hallands handelskammare.

Till belysande av de skäl, som åberopats till stöd för införandet av den från
nu nämnda håll förordade anordningen, må några av yttrandena här återgivas.

Sålunda har skogsvård sstyrelsen i Uppsala län anfört.

Skogsvårdsstyrelsen har ej funnit att några olägenheter av betydenhet uppstått
genom den frihet beträffande mätning, som nu är rådande. Det står ju
envar, vars rätt beröres av mätningen, fritt att påkalla auktoriserad mätning.
Den omständigheten att sådant påkallande förekommer i ytterst ringa utsträckning,
synes tyda på att parterna äro tillfredsställda med den egna mätningsverksamheten.
Det har synts överflödigt att fördyra mätningen genom
anlitande av auktoriserade mätare. Man avser emellertid nu att åt administratativ
myndighet överlämna rätt att träffa avgöranden, som på ett betydelsefullt
sätt ingripa i förhandlingar mellan köpare och säljare utan att sådant
ingripande av någondera av dem påkallas. Särskilt betänksam blir man mot
att en sådan befogenhet skall lämnas, då man hör de skäl, som anföras för
behovet av att införa strängare bestämmelser. Såsom ett starkt skäl emot
nuvarande system anföres att auktoriserade mätare skulle erhålla alltför
ringa träning för sin uppgift, om de finge utföra mätning allenast efter klagan
av part. För att ge övning åt det allmännas mätare skulle således parternas
frihet att välja mätare inskränkas. Man kan ej värja sig för tanken att
man vill göra den auktoriserade mätningen till ett självändamål.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har uttalat.

Opartisk mätning har hittills blott i obetydlig utsträckning tillämpats i
södra Sverige, där parterna själva handhaft inmätningen. Att denna lämnat
mycket övrigt alt önska kan icke bestridas. Genom enhetliga mätningsföreskrifter
böra förbättrade förhållanden härutinnan kunna åstadkommas. Däremot
torde inmätning genom opartiska organ här icke lämpligen kunna ske
i tillnärmelsevis den utsträckning som fallet är i Norrland. Genom att bondeskogarna
dominera i sydligaste Sverige bliva försäljningarna från varje enskild
fastighet förhållandevis små och därtill fördelade på en mångfald sortiment
med ofta olika köpare. Snabb inmätning är dessutom merendels angelägen,
då timmer av såväl barr- som lövträd bör vara bortforslat från sko -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

gen, innan det utsattes för vårsolens kvalitetsförsämrande påverkan. Även
andra förhållanden tyda på att en centraliserad mätning genomgående skulle
bliva avsevärt dyrare än om köpare och säljare inbördes ordna mätningen.
Dessutom bör framhållas att skogsägareföreningen tenderar till att bliva den
största köparen av virke inom länet. Det bör ju kunna förutsättas att föreningen
utan allmän kontroll skall på elt fullt tillfredsställande sätt kunna
avsluta köp och ordna inmätning av virke från sina egna medlemmar.

Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län har i huvudsak yttrat följande.

Det är obestridligt att det ur skogsägarens synpunkt måste ligga ett stort
värde i möjligheten att kunna nyttja en auktoriserad mätare. Det steg, som
ytterligare tagits i lagförslaget genom skärpningen av mätningsbestämmelserna,
synes likväl skogsvårdsstyrelsen innebära större våld än nöden kräver,
sett ur sydsvensk synvinkel. När styrelsen därför i viss mån tager avstånd
från förslaget, så är det sålunda med speciell tanke på de förhållanden, som
prägla skogsbruket i vår sydligaste landsända. Sålunda äger Malmöhus län
ett synnerligen omfattande vägnät, dit virket med lätthet kan utforslas. Följden
blir att virkespartierna fördelas längs vägarna i ett otal småpartier, vilket
mången gång skulle medföra en orimlig mätningskostnad. Härtill kommer
ytterligare att vinterförhållandena äro synnerligen opålitliga, vilket i sin
tur medför att vissa vägar endast kunna trafikeras under korta perioder vintertid.
Inmätningen av partier vid dessa vägar måste därför också begränsas
till dessa perioder och ske med kort varsel — kan under dessa förutsättningar
verkligen mätningspersonal ställas till förfogande? Av särskild vikt för Malmöhus
län är lövvirkets inmätning, då lövvirket här torde förekomma i den
procentuellt största utsträckningen inom landet. Dylikt virke levereras emellertid
ofta i partier om ett fåtal stockar och kräver en snabb inmätning, innan
vårsolen hinner göra sig gällande genom sprickbildning o. d. Det nu förordade
mätningsförfarandet låter sig därför i praktiken, enligt styrelsens uppfattning,
icke ekonomiskt genomföras beträffande lövvirke.

Med tanke på de skäl, vilka styrelsen nu anfört, vill styrelsen därför förorda
att köpare och säljare själva skola äga ombesörja mätningen med rätt
för endera parten att eventuellt hänvända sig till auktoriserad mätare.

De inom södra Sverige rådande förhållandena ha berörts jämväl av Sveriges
industriförbund, som avstyrkt skogsstyrelsens förslag i förevarande del.
Förbundet har anfört.

Förhållandena i södra Sverige äro, vad virkesmätningen angår, obestridligen
i vissa hänseenden icke jämförbara med dem, som råda i övriga delar av
landet. Genomförandet av opartisk mätning i södra Sverige måste framför
allt befaras medföra ökade besvär och kostnader. Vidare är den kvalificerade
mätningspersonal, som står till förfogande, alldeles otillräcklig för att mätningen
skall kunna utföras utan menlig tidsutdräkt. Från skogsägarehåll tidigare
gjord framställning om genomförande av lagligt reglerad virkesmätning
även i södra Sverige har icke föranlett någon åtgärd. Förbundet vill under
hänvisning till vad sålunda åberopats avstyrka skogsstyrelsens förslag om
obligatorisk mätning av köpvirke genom för ändamålet auktoriserade organ.

Skulle emellertid skogsstyrelsens förslag i dess helhet genomföras, vill
förbundet understryka nödvändigheten av att övergången till opartisk mätning
i södra Sverige — såsom ock förslaget uttryckligen förutsätter — i första
hand eftersträvas genom frivilliga överenskommelser mellan de berörda parterna.
Möjlighet måste därvid föreligga att ordna mätningen på sådant sätt,
att den icke göres obligatorisk, där mätningskostnaden på grund av virkespartiets
mindre omfattning eller av annan orsak skulle bliva oproportioner -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

37

ligt stor eller där eljest praktiska olägenheter skulle uppkomma. Sådan mätning
synes sålunda bl. a. icke böra ifrågakomma beträffande virke, som levereras
till småförbrukare eller är avsett för köparens husbehov. Även vissa
slags virkessortiment böra kunna undantagas från opartisk mätning.

Betänkligheter mot vad skogsstyrelsen i nu förevarande hänseende föreslagit
ha -—- i betraktande av förhållandena inom de södra delarna av landet —
framförts jämväl av bl. a. kommer skoll eg iet och de i nämnda landsdelar verksamma
handelskamrarna ävensom länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus
län.

Vad av Sveriges industriförbund anförts om nödvändigheten av att vid ett
genomförande av skogsstyrelsens förslag gå fram med särskild försiktighet
såvitt angår förordnande om opartisk inmätning i södra Sverige har kommit
till uttryck även i andra yttranden, bland dem det av Sveriges skogsägareförbund
avgivna, vari följande uttalanden göras.

Förbundet finner det angeläget att själva inmätningsverksamheten beträffande
köpvirke i största möjliga omfattning sker genom från parterna fristående,
opartiska organ. Så sker ju redan nu i väsentlig omfattning genom
de på enskilt initiativ tillkomna virkesmätningsföreningarna, beträffande
vilkas verksamhet skogsstyrelsen, sedan såväl säljare- som köpareparten
fått likvärdig representation i föreningarnas styrelser, icke haft något att erinra.
Det är ovedersägligt att dessa föreningar utföra mätningen med stor
teknisk skicklighet samt med oväld. Inom de delar av landet, där inmätningen
kunnat koncentreras till flottlederna, har det även varit möjligt att verkställa
huvudparten av all inmätning av köpvirke genom sagda föreningar.
Däremot har det visat sig vara väsentligt svårare att organisera inmätning
genom mätningsförening i de södra delarna av landet. Mätningen är där utspridd
efter vägarna i skogarna, ofta med mycket små partier på varje plats.
Stundom har framkörning skett till lastplats, men detta sker dock i tämligen
ringa omfattning. Köparen avhämtar oftast virket med bil vid skogsbilvägen.
Denna stora spridning av virket gör att här tillkommer ett moment
av resekostnader och tidspillan, av ringa arbetsprodukt per dag, som medför
att mätning genom centraliserat organ måste bliva relativt dyrbar. Såsom
skogsstyrelsen även själv framhållit har anslutningen till virkesmätningsföreningen
för södra Sverige blivit tämligen ringa. Den har icke fått uppdrag
i den omfattning, som man hoppats. Säkerligen ha de tekniska svårigheterna
och rädslan för höga kostnader varit det tillbakahållande momentet. Man
torde kunna av motiven i styrelsens förslag utläsa att ett av syftena med den
föreslagna nya lagstiftningen är att genom hotet med mätningsmonopol för
föreningen förmå skogsägarna att mer allmänt övergå till att mäta frivilligt
genom föreningen. Skulle denna förhoppning ej realiseras, skall enligt förslaget
mätningsmonopolet bliva verklighet.

Förbundet anser, som nyss framhållits, alt del är ett önskemål att mätningen
av köpvirke, må i största möjliga grad äga rum genom från parterna
frikopplad, opartisk personal. Men denna fördel får dock icke köpas till
priset av oproportionerligt höga mätningskostnader eller svåröverkomliga
organisatoriska besvärligheter. Skogsstyrelsen har i sin motivering uttalat
att mätning genom föreningens personal icke behövde bliva dyrare än mätning
genom parternas folk, vilket ju även måste förpassa sig till den plats,
där mätningen skulle äga rum. Detta argument är emellertid icke riktigt. Mätning
av parterna själva sker i de allra flesta fall genom personal, som parterna
ändock måste ha hos sig anställd och som icke drager någon särskild

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

lön eller ai-vodeskoslnad. Denna personal är i regel även bosatt i orten, varför
resekostnaderna bliva obetydliga. Härtill kommer att virkeshandeln i
södra Sverige till mycket stor del äger rum med köpare, som ha småindustrier
i orterna och vilka hämta sina råvaror mycket lokalt inom den närbelägna
trakten. Leveranserna ske oftast direkt från skogen till verket, och
mätningen sker lassvis vid fabrikens upplagsplats. Skogsstyrelsen har medgivit
att i dylika fall mätning genom föreningens fast anställda personal är
en omöjlighet. Man har då i stället föreslagit den metoden, att föreningen
hos sig tillfälligt anställer en av köparens män, som för föreningens räkning
utför mätningen i den mån virket anländer, fin sådan anordning är givetvis
tänkbar men synes mer ägnad att tillgodose en princip än att betjäna ett
praktiskt syfte.

Förbundet har med del sagda velat framhålla att i södra Sverige virkesmätningen
på grund av kommunikationernas art, industriens mångskiftande
natur samt fördelning på små och spridda anläggningar kommer att arbeta
under mycket speciella förhållanden, som föranleda allvarliga organisatoriska
svårigheter och som kunna förväntas avsevärt fördyra mätningen. Förbundet
har emellertid därmed icke velat avstyrka att man bör eftersträva att ernå
en opartisk mätning genom förening även i södra Sverige. Det framstår
alltjämt som ett önskemål att inmätningen av köpvirke i största möjliga omfattning
må kunna äga rum genom opartisk personal. Men förbundet hyser
den meningen att det vid strävandena att nå fram till detta mål är farligt att
gå fram bryskt. Man får icke för hävdandet av en princip allt för mycket
bortse från de organisatoriska och ekonomiska skadeverkningar, som säkerligen
i många fall skulle framträda vid ett tvångsvis genomförande i södra
Sverige av obligatorisk mätning genom centralt organ. Då emellertid skogsstyrelsen
själv i motiven uttalat att en viss smidighet torde bliva nödvändig
vid lagtillämpningen och att dispenser måste givas då centraliserad mätning
endast med stora kostnader kan utföras, anser sig förbundet kunna tillstyrka
vad styrelsen föreslagit beträffande inmätningen av köpvirke. Förbundet
hyser i likhet med styrelsen den förhoppningen att utvecklingen skall bliva
den, att man kommer fram till opartisk mätning i tillfredsställande omfattning
utan att förordnande om lagens tillämpning skall behöva utfärdas.

Förbundet anser sig i detta sammanhang böra framhålla en omständighet,
från vilken man vid den föreslagna lagstiftningens omsättande i praktisk tilllämpning
ej bör bortse. Medan i Norrland virkesmätningen endast omfattar
ett relativt litet antal olika sortiment, förekommer i södra Sverige ett mycket
betydande antal sådana. Officiella mätningsregler ha redan av skogsstyrelsen
utfärdats för över 30 olika slag av virke, av vilka övervägande flertalet endast
framställes inom de sydligare landsdelarna. Denna mångfald olika
varuslag, som förekommer vid auktoriserad mätning eller frivillig mätning
genom auktoriserat organ, ställer mycket stora krav på mätarnas kompetens.
Ehuru flera kurser för utbildande av mätare redan hållits, torde antalet kompetenta
sådana dock fortfarande vara tämligen ringa. Man torde även få anse
att många personer, som genomgått dylik kurs, icke enbart därigenom erhållit
tillfredsställande skicklighet i det ömtåliga värvet att vid mätning skifta
rätt mellan köpare och säljare. Det kräves även lång träning och erfarenhet.
Kravet härutinnan blir så mycket större, som många av de i södra Sverige
förekommande sortimenten, särskilt av lövträd, äro relativt ovanliga och icke
förekomma i handeln så ofta. Det bör icke få förekomma att en hos auktoriserad
mätningsförening anställd mätare visar bristande kompetens, begär
uppenbara misstag eller i övrigt visar sämre kännedom om sortimentet än
parterna, vilka väl i allmänhet få anses äga gammal kännedom om detsamma.
Förbundet vill av dessa orsaker uttala att det icke vore lyckligt, om mät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

39

ning genom virkesmätningsförening i södra Sverige växte fram eller genom
lagstiftningen dreves fram i snabbare takt än tillgången på skickliga mätare
medgåve. Ett bakslag kunde annars lätt inträffa, som finge befaras undergräva
förtroendet för det statligt kontrollerade mätningsväsendet.

Statens bränslekommission bar i nu förevarande hänseende anfört.

Vad angår mätningens organisatoriska ordnande genom virkesmätningsföreningar
ha förhållandena i södra Sverige särskilt uppmärksammats i förslaget.
Efter tillkomsten av den nybildade Södra Sveriges virkesmätningsförening
har opartisk mätning inom detta område börjat tillämpas, tills vidare
huvudsakligen i fråga om brännved. Även vid återgång till normala förhållanden
torde förutsättningarna för genomförande av opartisk mätning komma
att visa sig begränsade. Inom området äro förhållandena inom virkeshandeln
så skiftande och särpräglade, att virkesmätning genom opartiskt organ
är svårare att ordna än längre norrut. Enligt kommissionens mening
måste man nog räkna med att inom södra Sverige den opartiska virkesmätningen
vinner större insteg först sedan köparna blivit bättre organiserade och
allmänt insett betydelsen av sådan mätning ur rent ekonomisk synpunkt. I
sådant syfte borde ökad upplysning genom propaganda m. m. bereda vägen
för sådan frivillig anslutning till virkesmätningsförening, som i första hand
bör eftersträvas för detta område.

I ett par yttranden har gjorts gällande att de betänkligheter, som uttalats
med avseende å tillämpandet av opartisk mätning i de sydliga delarna av
landet, vore opåkallade.

Sålunda har Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, med instämmande
av Sveriges lantbruks för blind, anfört följande.

Riksförbundet är väl medvetet om de skiljaktigheter i förutsättningarna
för mätningarnas praktiska hedrivande, som finnas mellan södra Sverige
och det övriga landet. Det har ansetts att mätningen i södra Sverige skulle
i hög grad fördyras, om den skulle utföras av centrala gemensamma organ,
på grund av det stora antalet småköpare, som arbeta med alla tänkbara
sortiment. Riksförbundet anser dock denna farhåga synnerligen överdriven.
Utförda arbetsstudier ha visat betydelsen av att mätlagen få arbeta inom
relativt begränsade områden. En dylik koncentration av arbetet kan icke
vinnas utan att mätlaget får mäta in det mesta virke, som kommer från en
trakt. Det kan icke vara rationellt att som nu flera mätlag åka om varandra
kors och tvärs inom ett relativt stort område. Utföres mätningen av opartiska
organ, är det dessutom i de flesta fall icke nödvändigt att säljare och köpare
äro representerade vid mätningen. De besparingar, som därigenom kunna
göras, torde vara avsevärda. Riksförbundet anser därför, att någon större
risk ej föreligger för alt mätningarna skola nämnvärt fördyras genom att de
utföras av ett särskilt organ. Förutom den tämligen obetydliga risken för
fördyring av mätningarna vid mätning genom särskilda organ kunna vissa
andra nackdelar påvisas vid den sortens mätning, men riksförbundet anser
dessa nackdelar små jämfört med den vinst, som erhålles: ett ordnat, för
alla parter rättvist mätningsväsende. Dock förutsätter riksförbundet att mätningsväsendet
ej bygges upp för brådstörtat i södra Sverige utan att alla
möjligheter till frivilliga överenskommelser utnyttjas.

Liknande åsikter ha framförts i del av Norrlands skogsvdrdsförbund avgivna
yttrandet, vari det heter.

T betraktande av de otvetydiga framsteg, som vunnits genom den sedan
många år i Norrland tillämpade opartiska mätningen av köpvirke, synes det

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

förbundet eftersträvansvärt att införa lagbestämmelser för hela landet, vilka
kunna länka utvecklingen i en liknande riktning. Emellertid äro förhållandena
i Norrland icke i allt analoga med det övriga Sveriges. I detta sammanhang
må främst anföras den norrut starka koncentrationen av virke på avläggsplatser
vid flottled. Någon motsvarighet härtill finnes ej i andra delar
av landet. Farhågor ha också uttalats för att opartisk mätning av många
smärre och spridda partier skulle medföra alltför höga kostnader. Ehuru
dessa farhågor torde vara överdrivna, vill förbundet dock understryka vikten
av att, därest de finnas berättigade, virkesmätningslagen göres smidig i tilllämpningen.
Ett annat förfarande skulle sannolikt väcka en motvilja mot
den opartiska mätningen, som bör undvikas.

Med anledning av skogsstyrelsens uttalande att mätningen av virke, som
levererades till vissa småförbrukare, borde kunna äga rum i mätningsorganets
regi men av köparens egen personal, ha Skånes handelskammare, Smålands
och Blekinge handelskammare samt Sveriges virkesmätares riksförbund
anmärkt bl. a. att en dylik anordning strede mot den av styrelsen i annat
sammanhang hävdade principen att auktoriserade mätare icke samtidigt
finge vara anställda hos eller eljest stå i beroendeställning till parterna inom
virkeshandeln.

Wermländska inmätningsföreningen har framhållit att möjligheten att bemyndiga
personer, anställda vid köparens sågverk eller fabrik, att för mätningsorganets
räkning utföra mätning måhända utgjorde ett avsteg från principen
om fullt opartisk mätning men att tillvägagångssättet — vilket givetvis
förutsatte en vaken kontroll från mätningsorganets sida — under lång tid
praktiskt prövats och befunnits lämpligt.

Handelskammaren i Karlstad har förklarat sig icke finna något att anföra
mot den föreslagna möjligheten att anordna inmätningen genom personer,
anställda i köparens tjänst.

Av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges lantbruksförbund
har framhållits att mätningens uppdragande åt personer, som innehade
anställning hos köparen, visserligen icke stode i samklang med principen
om fullt opartisk mätning men att förbunden dock ville tillstyrka skogsstyrelsens
härutinnan framställda förslag, vilket torde innefatta det enda tillvägagångssätt
som vore möjligt att praktiskt genomföra. Förbunden ville
emellertid samtidigt understryka vikten av en effektiv kontroll från mätningsorganets
och det allmännas sida.

I ett tiotal yttranden, bland dem de av länsstyrelserna i Skaraborgs och
Kopparbergs län avgivna, har påyrkats att från laglig reglering skulle av
kostnadsskäl undantagas mätning av mindre kvantiteter gagnvirke och ved.

Skogsstyrelsens förslag att jämväl inmätning av eget virke skulle inbegripas
under den nya lagstiftningen har i ett ganska stort antal yttranden
bestämt avstyrkts.

Sålunda har kommerskollegiet ansett mindre lämpligt och ej av behovet
påkallat att framtvinga mätning genom auktoriserade mätare av eget virke.
Särskilt betänkligheterna mot att lägga det egna virket under ett mätnings -

KungI. Maj.ts proposition nr 95

41

monopol vore anledningen till att kollegiet icke ansåge sig kunna tillstyrka
skogsstyrelsens lagförslag.

Sveriges industriförbund har anfört.

Som motiv för förslaget att mätningen av eget virke skulle likställas med
mätningen av köpvirke har av skogsstyrelsen i första hand anförts att de
samlade mätningskostnaderna skulle minskas genom att antalet mätningsuppdrag
ökades. Emellertid är den kostnadsbesparing, som ett mätningsmonopol
skulle möjliggöra, högst tvivelaktig. Detta sammanhänger hl. a. med
att skogsindustrien för utförande av ifrågavarande mätningar i stor utsträckning
använder en mer eller mindre fast anställd förmanskår, som under
mätningssäsongen icke alltid lämpligen kan utnyttjas för annat arbete, varjämte
industriens eget folk i många fall kan utföra mätningen till lägre kostnad
än utomstående. Härtill kommer att vederbörande virkesägare ofta nödgas
verkställa mätning av i skogen befintligt virke, nämligen för fastställande
av avlöningar — en uppgift som knappast torde kunna uppdragas åt
mätningsförening — varför ägaren i sådana fall vid ett genomförande av
mätningsmonopol skulle bliva tvungen alt bekosta dubbla mätningar.

De argument, som skogsstyrelsen i övrigt anfört för inmätning av eget
virke genom opartiska organ, äro enligt förbundets uppfattning lika litet övertygande.
Påståendet att sådan mätning skulle vara mera tillförlitlig än den
egna mätningen är alldeles obestyrkt. Men även om så skulle vara förhållandet,
kan detta knappast tillmätas betydelse, så länge virkesägaren själv
anser den av honom utförda mätningen tillfyllest för de ändamål, den skall
tjäna. Uttalandet att även det allmänna kan ha stort intresse av att mätningen
utföres på riktigt sätt förefaller vidare betydligt överdrivet. Mätningsresuliaten
kunna sålunda näppeligen ha någon inverkan på skatteunderlagets storlek
i vad gäller de allmänna skatterna, vilka utgå i förhållande till taxeringsvärde
respektive nettovinst men knappast kunna influeras av måttliga variationer
i mätningsresultaten. I fråga om skogsaccisen kan däremot sättet för
mätningens verkställande tänkas påverka skattebeloppets storlek, men frånsett
att denna skatt för flertalet hithörande skattskyldiga är obetydlig i förhållande
till deras totala skattebörda är denna skatteform enligt avgivet förslag
till revision av kommunalbeskattningen avsedd att upphävas. Skulle
skärpt skattekontroll här erfordras — vilket skogsstyrelsen icke direkt gjort
gällande — böra andra och enklare metoder för dess effektuerande tillgripas.

Opartisk mätning säges vidare kunna motiveras därmed, att mätningsresultatet
ligger till grund för betalningen av avverkningsarbetet och utkömingen
av virket. Det torde icke på något håll inom näringslivet förekomma att
staten engagerat sig för kontroll av ackordslöner. Någon sådan ordning bör
givetvis icke heller mot parternas önskan införas. I samband med tillkomsten
av 1935 års lag framhöll också föredragande departementschefen att de
skäl, som talade för införande av mätningsmonopol beträffande köpvirke,
icke förelåge med avseende å den vida enklare mätning, varom nu är fråga.

Slutligen framhåller skogsstyrelsen att jämväl intresset av en riktig fördelning
av flottningskoslnaderna talar för obligatorisk opartisk mätning. De
virkeskvantiteter, på vilka flottningskoslnaderna beräknas, äro emellertid
föremål för kontroll genom flottningsföreningarna. Några åtgöranden från
skogsägarnas sida i syfte att obehörigt påverka denna kostnadsberäkning ha
veterligt icke påvisats.

Med det sagda har förbundet ingalunda velat hävda att eget virke under
alla förhållanden bör inmätas genom virkesägarens egen försorg. Tvärtom
äro förhållandena ofta sådana, att mätning av eget virke med fördel kan
anförtros ät mätningsförening. Såsom skogsstyrelsen framhåller praktiseras

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

sådan mätning redan nu i ett stort antal fall. Virkesägaren har alltså möjlighet
att fritt välja det system, som ur olika synpunkter är för honom mest ändamålsenligt.
Att genom lagstiftning ålägga en näringsidkare att anlita utomstående
för en förrättning, vilken han anser sig själv kunna utföra lika bra
eller bättre och vars resultat i varje fall icke i någon nämnvärd grad berör
andras intressen, vore enligt förbundets åsikt bestämt förkastligt. Detta omdöme
gäller även om dispens från mätningstvånget i särskilda fall skulle
kunna utverkas. Förslaget synes vara uttryck för en uppfattning att den enskilde
saknar förmåga att ordna enkla praktiska angelägenheter inom sin
egen näring på ett ändamålsenligt sätt och att statens bistånd för den skull
är erforderligt. Förslagets realiserande skulle, långt ifrån att underlätta de
berörda företagarnas arbete, för dem närmast framstå såsom en utökning av
den mångfald onödiga förbud och restriktioner, som man nu på statligt håll
säger sig vara angelägen att avveckla. Någon motsvarighet till det föreslagna
mätningstvånget lärer knappast kunna påvisas inom något annat område av
näringslivet.

Av Sveriges skogsägareförbund har beträffande nu förevarande fråga uttalats
i huvudsak följande.

Ur principiell synpunkt finner förbundet det vara oberättigat att ett helt
internt förfarande i den enskildes ekonomiska förvaltning av sin egendom
genom tvångslagstiftning skall överflyttas till offentligt organ. Vid mätning
av eget virke beröras ingen säljareparis intressen. Det är antingen fråga om
virke, som skogsägaren huggit å egen skog och därefter själv konsumerar,
eller ock om virke, som han köpt på lot med likvid i en klumpsumma för
hela posten. Köpeskillingens storlek influeras icke av mätningen av det virke,
som utfaller ur rotposten. Det kan visserligen sägas att köramas samt i
Norrland även huggarnas avlöning är beroende av virkets vid mätningen
konstaterade kubikmassa. Dessa parter ha emellertid sedan gammalt vant sig
att själva genom egen mätning i skogen under arbetets gång kontrollera
kvantiteten. I den mån de finna sina intressen trädda för nära, höra de kunna
äga rätt påkalla kontrollmätning. Deras rätt torde därigenom i varje fall bliva
fullt tillgodosedd. Inom näringslivet finnes det ett mycket stort antal arbeten,
som betalas på ackord och där mätningen kan vara lika komplicerad som vid
virkesmätning men där det allmänna dock ej funnit sig ha anledning vidtaga
åtgärder för att kontrollera mälningen. Förbundet anser att det icke
finnes något rimligt fog för att speciellt inom skogshanteringen det allmänna
skall stiga in och till arbetarnas tjänst mäta arbetsackorden.

Då sålunda icke någon utomstående part kan lida skada av att skogsägaren
själv mäter sitt eget virke, som han skall använda för egen förädling
eller i egen konsumtion, anser förbundet att det bör vara honom obetaget
att även mäta detta virke själv. Detta krav kan resas i näringsfrihetens
intresse. Det allmänna skall icke i sin regleringsiver och sin strävan att i
alla detaljer normera den enskildes handlande tränga in på verksamhetsområden,
där icke några allmänna intressen finnas att bevaka. Skogsstyrelsen
har visserligen sökt framföra några bevis för att allmänna intressen kunna
beröras av den enskildes mätning av sitt eget virke. Dessa bevis äro dock
knappast bärande.

Först har skogsstyrelsen uttalat att skattefiskaliska intressen berättigade ett
tvång till kontrollerad virkesmätning även beträffande eget virke. Det kan
emellertid påvisas att uttalandet av rent skattetekniska orsaker saknar bärkraft.
Sedan krigskonjunkturskatten numera upphört, utgår företagens beskattning
dels som inkomst- och förmögenhetsskatt till staten, dels som kommunal
fastighetsskatt och däröver i vissa fall som kommunal inkomstskatt

Kungl. Maj:ts proposition nr !)~>.

43

samt dels slutligen som skogsaccis. Av dessa skatter äro den statliga inkomstskatten
samt den kommunala fastighets- och inkomstskatten av helt överskuggande
betydelse. Dessa skatter påverkas emellertid i ingen som helst
mån av det sätt, varpå bolagens inmätning av virke äger ruin. Statsskatten
utgår på företagets efter bokföringsmässiga grunder beräknade och framkomna
totala nettovinst. Storleken av denna hennes ej av om eget virke inrnätes
i överkant eller underkant. Den kommunala fastighetsskatten utgår
efter taxeringsvärdet. Den kommunala inkomstskatten beräknas efter i huvudsak
samma grunder som inkomstskatten till staten. Det är sålunda blott
skogsaccisen, vilken utgör en mycket ringa del av den samlade skattebördan,
som kan tänkas påverkas av mätningsförfarandet. Denna skatteform
skall emellertid enligt föreliggande förslag om den kommunala beskattningens
revision försvinna.

Såsom ett andra motiv av allmän art för inmätningens av det egna virket
tvångsvisa överförande till mätningsförening har skogsstyrelsen anfört att
en framtida virkesstatistik skulle för sitt uppgörande underlättas härav.
Förbundet måste protestera mot alt ingrepp i näringsfriheten göras med
motiv, att förbättra statistik. I övrigt kan en allmän svensk avverkningsstatistik
ej grundas enbart på virkesmätningsföreningarnas inmätningar. Betydande
avverkningskvantiteter komma alltid att ligga utanför dessa inmätningar,
bl. a. den stora posten husbehovsvirke.

Förut nämnda motiv torde väl sannolikt icke heller ha varit för skogsstyrelsen
avgörande vid förslagets framläggande. Det reella motivet har säkerligen
varit att mätningsföreningarnas sammanlagda uppdrag skulle väsentligt
ökas, om de finge mottaga även de större företagens egna virke. Härigenom
skulle föreningarnas organisatoriska arbete i viss mån kunna underlättas
och mätningskostnaderna för allt virke, som passerade föreningarna,
nedbringas. Då mätningskostnaden påverkar rotvärdet, skulle man alltså
kunna ernå att avverkningarna å företagens egna skogar skulle medverka
till ett förbättrat rotvärde för köpvirket från bondeskogarna. Om företagen
frivilligt vilja anlita föreningarnas mätning, böra de vara berättigade att
göra detta. Den totala mätningskostnaden kan därav måhända i vissa fall
nedbringas till gemensam nytta. Men lagstiftningen bör icke utnyttjas i
syfte alt tvinga vissa grupper skogsägare till subvention av mätningskostnaderna
för andra grupper.

Till sist får förbundet uttala att det för en skogsägare med egen industri
i många fall kan innebära direkta olägenheter av praktisk art att behöva
anlita den offentliga mätningen. Skogsägaren kan vilja utnyttja och upparbeta
sina egna skogsprodukter till sortiment, som kanske icke överensstämma
med de för köpvirke fastställda standardreglerna. Han bör förvisso
vara därtill oförhindrad. Det hela är en intern sak i hans egen affär. Nu
kan det måhända sägas att obligatorisk mätning genom förening icke behöver
innebära att icke en skogsägare skulle kunna få vissa specialsortiment,
som han vill tillverka och använda i sin rörelse, inmätta även i föreningens
mätning. I teorien står kanske denna möjlighet öppen, men i det praktiska
mätningsarbetet låter det sig knappast göra att de olika skogsägarna till
föreningsmätning framföra diverse för dem speciella sortiment, som föreningens
mätare icke känna till eller ha någon som helst erfarenhet av.
Vid föreningsmätning lärer man nog få inskränka sig till att använda de
allmänt vedeidagna sortimenten, för vilka finnas fastställda mätningsregler.
Härtill må nämnas all man inom åtskilliga större skogslörvaltningar funnit
det vara ändamålsenligt alt utföra fullständig mätning av virket i samband
med dettas aptering genom företagets personal vid själva avverkningen. Denna
tidiga mätning redan i skogen kan medföra flera påtagliga fördelar med

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

hänsyn till kalkyler om virkets disposition in. in. Då den utföres av eget
folk, som ändock befinner sig på platsen, drager den ringa kostnad. Denna
mätning i skogen gör emellertid mätning vid flottled eller upplagsplats obehövlig.
Ett laga tvång att mäta eget virke genom förening skulle för dessa
skogsägare till intet gagn betyda kanske fördubblad mätningskostnad. Särskilt
i södra Sverige tillkommer dessutom att det måste anses innebära en
praktisk oformlighet att exempelvis en godsägare, som kör timmer från egen
skog, kanske med egna bilar till eget sågverk, skall behöva placera in en
främmande mätare i denna produktionsprocess, vilken med förbigående av
gårdens egen, månadsavlönade skogvaktare skall mäta virket. Nu kan det
kanske sägas att i dylika fall skall givas dispens. Det är möjligt att så skulle
ske, men förbundet anser att hela systemet är oriktigt, när dispensförfarande
skall behöva tillgripas för att man icke skall komma till direkt orimliga
resultat.

I enlighet med det anförda får förbundet avstyrka att den föreslagna nya
lagen skall kunna avse även eget virke.

De skäl för avstyrkande av skogsstyrelsens förslag i fråga om inmätning av
eget virke, som anförts i de av Sveriges industriförbund och Sveriges skogsägareförbund
avgivna yttrandena, ha åberopats jämväl av flertalet handelskamrar,
länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Östergötlands län och Älvsborgs läns södra
område samt skogsvdrdsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge,
Älvsborgs och Västmanlands län.

Tveksamhet med avseende å nu före\ arande förslag har uttalats i ett par
yttranden.

Sålunda har statens bränslekommission andragit.

Opartisk mätning anses enligt skogsstyrelsens förslag böra i princip avse
även virke från egna skogar eller från avverkningsrätter. Utvecklingen under
senare år visar alt de större skogsägarna i Norrland, Dalarna och Värmland
i ökad omfattning uppdragit åt virkesmätningsföreningarna att inmäta
även eget virke. Till övervägande delen mätes dock fortfarande det egna
virket av personer, anställda hos skogsägarna själva. Det har framhållits
att den egna mätningen skulle medföra sådana olägenheter ur vissa allmänna
synpunkter, såsom i fråga om skattekontroll samt betalning av avverknings-
och flottningskostnader för virket, att opartisk mätning med
den föreslagna lagens tillhjälp skulle kunna tillgripas, om en önskvärd utveckling
på området icke kunde ernås genom ökad frivillig övergång till
sådan mätning. Utan att vilja förringa värdet av den opartiska mätningen ur
allmänna synpunkter, anser sig kommissionen tveksam i fråga om det berättigade
i en lagtillämpning avseende opartisk mätning av eget virke i andra
fall än då uppenbara missbruk av en skogsägares egen mätning kunde motivera
en sådan åtgärd. I fråga om mätningen av det egna virket torde förhållandena
norrut vara annorlunda än i södra Sverige, där det för skogar under
ordnad förvaltning i många fall kan innebära ett icke rationellt utnyttjande
av den egna arbetskraften, om virkesmätningen skulle överlämnas åt ett opartiskt
organ.

Liknande synpunkter ha framförts av Norrlands skogsvårdsförbund i följande
uttalande.

I fråga om eget virke synes det tveksamt, huruvida ens en fakultativ lagstiftning
bör genomföras. Det må visserligen erkännas att en opartisk mät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

45

ning även av dylikt virke ur flera synpunkter kan vara önskvärd, men att
med lagstiftning såsom påtryckningsmedel söka framtvinga en sådan utveckling
torde innebära ett alltför stort ingrepp i den enskildes handlingsfrihet.
Därest — såsom borde vara att förvänta — en allmänt genomförd, opartisk
mätning av köpvirke vinner förtroende och icke visar sig för dyrbar, torde
utvecklingen frivilligt gå i riktning mot överlämnande även av andra mätningsuppgifter
åt de opartiska organen. Fall av missbruk eller övergrepp, som
kunna vara till skada för arbetarepart, då det gäller likvid för utfört arbete,
böra kunna beivras hos och tillrättaläggas av inmätningsföreningarnas kontrollnämnder.

Om således från åtskilliga håll den av skogsstyrelsen intagna ståndpunkten
till frågan om inmätning av eget virke kritiserats eller i varje fall ansetts
diskutabel, ha å andra sidan vissa hörda myndigheter och sammanslutningar
uttryckligen deklarerat sin anslutning till styrelsens förslag.

Virkesmätningsrådet har sålunda beträffande förevarande spörsmål anfört.

Ehuru skogsstyrelsen funnit övervägande skäl tala för att inmätningen
jämväl av eget virke i regel bör handhavas av opartiska mätningsorgan, har
styrelsen emellertid icke ansett sig böra förorda en lagregel av den innebörd,
att sådant virke obetingat skulle mätas på dylikt sätt. Utvecklingen har under
de senaste åren mer och mer tenderat till att flertalet industriföretag i
Norrland, Dalarna och Värmland frivilligt överlämnat inmätningen av det
egna virket till vederbörande virkesmätningsförening. Virkesmätningsrådet
finner skäl tala för skogsstyrelsens uppfattning att ett överlämnande av mätningen
jämväl av det egna virket till opartiska organ ej bör ske tvångsvis
annat än då särskilda skäl tala därför och i varje fall icke när en dylik åtgärd
skulle kunna medföra påtaglig skada för vederbörande virkesägare.

Uttalanden av samma innebörd som det nu återgivna ha gjorts av Norrbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom av Örnsköldsviks
tumningsförening och Wermländska inmätningsföreningen; nämnda båda
föreningar ha i förevarande sammanhang framhållit att inom deras områden
samtliga större företag anmälde även eget virke till inmätning genom
föreningarnas försorg.

Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands län, Stockholms läns och stads och Malmöhus
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt skogsvårdsstgrelserna
i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län ha förklarat sig biträda
skogsstyrelsens nu ifrågavarande förslag. Sistnämnda skogsvårdsstyrelse har
yttrat.

Som det givetvis icke lärer kunna ifrågasättas annat än att jämväl mätning
av eget virke bör ske enhetligt och under betryggande kontroll, är det
av skogsstyrelsen framlagda förslaget i förenämnda hänseende utan tvekan
att hälsa med tillfredsställelse. Ehuru från industriens sida gjorts gällande
vissa skid mot alt målning av det egna virket skulle verkställas av opartiska
organ, synes det skogsvårdsstyrelsen uppenbart alt, särskilt med tanke på
den inom Norrbottens län alltmera tilltagande ökningen av rotköpen, det
måste anses som synnerligen nödvändigt att icke allenast köpvirket som regel
skulle inmätas genom opartiska mätare. Framför allt ur skattekontrollsynpunkt
måste det från det allmännas sida anses i hög grad angeläget att
vidgade möjligheter sålunda skapas för en fullt opartisk mätning jämväl av
eget virke.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges lantbruksförbund,
vilka likaledes anslutit sig till den av skogsstyrelsen uttalade meningen
rörande inmätning av eget virke, ha betonat att, därest det bestämdes att
allenast köpvirke skulle kunna inmätas av opartiska mätare, effektiviteten av
lagstiftningen kunde omintetgöras genom att köparna allmänt överginge till
att förvärva virke medelst rotköp.

Längre gående åtgärder på förevarande område än de av skogsstyrelsen
föreslagna ha även ifrågasatts.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har sålunda
uttalat att skäl kunde finnas att påyrka obligatorisk opartisk mätning av eget
virke men att, eftersom redan ett flertal industriföretag frivilligt överlämnat
all inmätning av virke till opartiskt organ samt utvecklingen på detta område
således ginge i önskvärd riktning, en fullmaktslag måhända kunde vara tillräcklig
såsom pådrivande faktor.

Sveriges virkesmätares riksförbund har förklarat sig anse några oöverkomliga
hinder icke möta mot en obligatorisk opartisk mätning även av
virke från egna skogar och avverkningsrätter.

Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogsvårdsstgrelsen i
Jämtlands län har förordats införandet av obligatoriska föreskrifter rörande
mätning av eget virke i den kungörelse, som av skogsstyrelsen avsetts skola
med stöd av den föreslagna lagen utfärdas av Kungl. Maj:t.

I fråga om mätningsorg a nens organisation ha i de avgivna
yttrandena framställts vissa erinringar mot vad av skogsstyrelsen föreslagits.
Erinringarna hänföra sig huvudsakligen till den kontrollnämnd, som ansetts
höra inrättas inom varje mätningsorgan.

Behovet av en sådan nämnd har ifrågasatts av länsstyrelsen i Västernorrlands
län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län, Östergötlands
och Södermanlands handelskammare samt två virke smätning sföreningar.

Flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som närmare uttalat
sig angående organisationen av mätningsorganen, har däremot ansett tillskapandet
av kontrollnämnd lämpligt men funnit den föreslagna sammansättningen
av nämnden mindre tillfredsställande. Sålunda har i ej mindre än ett
tjugutal yttranden, bland dem de av domänstyrelsen och virkesmätningsrådet
avgivna, framhållits att nämndens auktoritet skulle stärkas och risken för
maktgrupperingar inom nämnden minskas, om i denna finge ingå ej endast
representanter för virkessäljar-, virkesköpar- och arbetarintressena utan även
en opartisk ordförande. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges
lantbruksförbund ha ansett att sådan ordförande borde kunna tillkallas,
därest mätningsorganet så önskade. I flera av de yttranden, vari nämndens
utökande med opartisk ordförande förordats, har understrukits lämpligheten
av att ordföranden, som borde besitta domarekompetens, erhölle
utslagsröst vid lika röstetal inom nämnden.

Beträffande kontrollnämndens sammansättning i övrigt har Norrbottens

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

47

tumningsförening påyrkat att någon representant för arbetarintresset ej skulle
ingå i nämnden, enär dylikt representantskap ej kunde anses sakligt motiverat.
Sveriges virkesmätares riksförbund har hemställt att i nämnden måtte
beredas plats jämväl åt en representant för virkesmätarna. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Sveriges lantbruksförbund ha — under
framhållande av att det enskilda skogsbruket alltid borde vara representerat
i kontrollnämnden — ansett önskvärt att antalet ledamöter i nämnden kunde
för vissa fall utökas från tre till fem, nämligen två virkessäljare- och två
virkesköparerepresentanter samt en arbetarerepresentant. Samma önskemål
har framställts av länsstyrelsen i Jämtlands län, som betonat att inom norriandslänen
såväl skogsägareföreningarna som domänverket hade intresse av
att erhålla representation i nämnden.

Rörande tillsättandet av kontrollnämnd har skogsvdrdsstyrelsen i Västerbottens
län anfört.

Inom område, där mätningen handhaves av särskilt förordnad virkesmätningsnämnd,
skall enligt skogsstyrelsens förslag kontrollnämndens ledamöter
utses av Kungl. Maj:t. Där frivilligt bildade föreningar utgöra mätningsorgan,
föreslår skogsstyrelsen att dessa skola själva utse ledamöter i kontrollnämnden.
Det synes skogsvårdsstyrelsen vara mera ändamålsenligt och avsett att
giva kontrollnämnden en självständigare ställning, om den även för detta
fall tillsättes av Kungl. Maj:t.

Enahanda uttalanden ha gjorts av länsstyrelsen i Norrbottens län och
skogsvårdsstyrelsen i samma län. Nämnda skogsvårdsstyrelse har i förevarande
sammanhang anmärkt att, därest kontrollnämnden organiserades såsom
helt självständig och sålunda finge en mer eller mindre statlig karaktär,
härav visserligen bleve en följd att nämnden måste finansieras med allmänna
medel men att, eftersom möjlighet funnes att göra nämnden gemensam för
två eller flera mätningsorgan, de nödvändiga utgifterna icke syntes behöva
bliva alltför betungande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, liksom virkesmätningsrådet, föreslagit
att den opartiske ordföranden skulle i kontrollnämnd för virkesmätningsnämnd
utses av Kungl. Maj:t och i kontrollnämnd för virkesmätningsförening
av länsstyrelsen i det län, där föreningen hade sitt säte. Enligt domänstyrelsens
mening borde ordföranden alltid utses av Kungl. Maj:t eller av myndighet,
som Kungl. Maj:l bestämde.

I vissa yttranden, bland dem de som avgivits av domänstyrelsen, länsstyrelsen
i Norrbottens län och virkesmätningsrådet, har betonats att för den
händelse kontrollnämnden erhölle ordförande, som besutte domarekompetens
och vars röst vid lika röstetal inom nämnden vore utslagsgivande, nämnden
borde kunna utgöra slutlig instans för klagan över utförd mätning. En sådan
ordning finge anses önskvärd ur den synpunkten, att eftersom mätning av
virke kunde utföras endast under av klimatiska förhållanden begränsad tid,
det vore av vikt att en överklagad mätning bleve handlagd så snabbt som
möjligt.

Skogsstyrelsens förslag att konlrollnämnden ej endast skulle användas såsom
klagoinstans utan jämväl borde utnyttjas för inspektion av inätningsar -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

betet, har från vissa håll blivit föremål för gensagor. Sålunda har av länsstyrelsen
och skogsvårdsstyrelsen i Våsternorrlands län ävensom av virkesmutningsrådet
och flera virkesmätningsföreningar hemställts att nämndens
uppgift måtte begränsas till att utgöra allenast klagoinstans. Som stöd för
denna hemställan har åberopats att det löpande arbetet inom ett mätningsorgan
borde — såsom hittills varit fallet inom virkesmätningsföreningarna —
utföras på dess styrelses odelade ansvar. Även kostnadsskäl har anförts mot
ett införande av den utav skogsstyrelsen föreslagna inspektionsrätten för kontrollnämnden.

Utöver de nu återgivna, till kontrollnämnden hänförliga erinringarna har
beträffande vad som föreslagits rörande mätningsorganens organisation ytterligare
en del uttalanden gjorts i de avgivna yttrandena.

Sveriges skogsägareförcningais riksförbund och Sveriges lantbruksförbund
ha ansett önskvärt att mätningschef hos virkesmätningssammanslutning finge
utses endast av sammanslutningens styrelse och icke vid stämma med sammanslutningen;
vid stämma kunde nämligen förekomma ensidig representation
av köparna.

I ett par yttranden har framhållits vikten av att inom ett mätningsorgan
chefen för mätningen intoge en gentemot såväl virkessäljare som virkesköpare
oberoende ställning. Med hänsyn härtill har förordats, av länsstyrelsen
i Norrbottens lån att mätningschefen utsåges av statlig myndighet och av
skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län att vid tillsättande av mätningschef
förslag till befattningen, upptagande tre personer, upprättades och underställdes
Kungl. Maj:ts godkännande.

Skogsstyrelsens förslag rörande åtgärder för tillskapandet av enhetliga
mätningsföreskrifter har i flertalet yttranden lämnats utan erinran.
Vissa hörda myndigheter och sammanslutningar ha uttryckligen uttalat sin
tillfredsställelse med berörda förslag.

Domänstyrelsen har sålunda framhållit att för styrelsen, som sålde virke
i alla delar av landet, enhetliga mätningsföreskrifter för standardsortimenten
inom olika mätningsområden vore av stor betydelse, varför styrelsen anslöte
sig till vad härutinnan föreslagits. Kravet på enhetliga bestämmelser
finge dock icke leda därhän, att utnyttjandet av virkestillgångarna på bästa
sätt försvårades. Fria sortiment måste tillåtas i handeln vid sidan av de
kvalitetsbestämda.

Av statens bränslekommission har gjorts följande uttalande.

Krisårens erfarenheter ha visat den stora betydelsen av enhetliga mätningsregler
för i första rummet brännved och massaved men även för timmer och
vissa andra rundvirkessortiment. Det torde finnas grundad anledning antaga
att förbättringar i mätningen av ved och annat virke, som konstaterats
som följd av 1943 års lagstiftning härom, även i fortsättningen kunna påräknas
j samma mån som enhetliga mätningsregler vinna ytterligare tillämpning.
Sadana regler synas böra eftersträvas för så stora områden av landet
som möjligt. Även om en frivillig reglering anses önskvärd, torde ett genomförande
av enhetliga mätningsregler med lagens hjälp i regel medföra sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

49

fördelar, att lokala intressen böra underordnas, så att dispenser meddelas
endast då alldeles särskilda skäl därtill föranleda. Enligt kommissionens mening
är en fortsatt, vidgad enhetlighet i mätningsreglerna en grundförutsättning
för ordnad virkesmätning.

Skogsvårdsstyrclsen i Västerbottens län har anfört.

Virkesmätningsföreningarnas mycket fria ställning har inneburit att de av
föreningarna fastställda mätningsreglerna kunnat anpassas efter för varje
mätningsområde rådande förhållanden. Denna frihet har emellertid även
medfört den nackdelen, att föreningarna allt efter de växlande konjunkturerna
haft möjlighet att skärpa eller mildra mätningsreglerna. En betydlig
osäkerhet har därigenom skapats för säljarna. Enligt skogsstyrelsens förslag
skola mätningsreglerna hädanefter utformas av styrelsen. 1 fråga om den
kvantitativa mätningen av virket torde dessa regler kunna göras likformiga
för hela landet. Den förbistring i fråga om tillämpade måttenheter m. m.,
som nu råder, kan därigenom bringas att upphöra.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Jönköpings och Västernorrlands lån ha understrukit
den betydelse, enhetliga mätningsregler ägde för skapandet av ordning
och reda på virkesmätningens område. Sistnämnda båda länsstyrelser
ha emellertid samtidigt betonat angelägenheten av att reglerna i alla hänseenden
noga anpassades efter det praktiska livets växlande krav.

Samma synpunkter som de sist återgivna förekomma jämväl i flera andra
yttranden.

Sålunda har skogsvärdsstyrelsen i Blekinge län uttalat att det för skapandet
av reda och rättvisa på virkesmätningens område otvivelaktigt vore angeläget
att enhetliga mätningsföreskrifter fastställdes av offentlig myndighet
men att de skiftande förhållandena inom landets olika delar bjöde att man
härvidlag ginge fram med en viss försiktighet.

Sveriges skogsägareförbund har yttrat.

Förbundet biträder förslaget om att upprätthållandet av fasta och för lämpliga
områden standardiserade mätnings- och kvalitetsregler bör ha stöd i lagstiftning.
Då sådana regler redan utfärdats med stöd av 1943 års lag, böra de
enligt förbundets mening bibehållas. Detta innebär dock givetvis icke att
mätningsreglerna skola vara för all framtid fastlåsta. Ändrade förädlingsprocesser
och nya marknadsområden kunna göra det angeläget att mätningsreglerna
för visst sortiment ändras eller att helt nya sortiment tillskapas.
Sålunda kan det inträffa att ändrade metoder inom cellulosaindustrien göra
det lämpligt att jämka dimensionsgränserna, barkningsbestämmelserna eller
kvalitetskraven å massaveden. Men dylika ändringar å standardsortimentet
massaved böra ske enhetligt och öppet och icke individuellt i de enskilda affärerna,
vilket skulle eliminera ett enhetligt bedömande av prisbildningen.

Av Norrlands skogsvärdsförbuiul har anförts att enhetliga mätningsföreskrifter
av mera grundläggande natur borde tillämpas inom hela landet. I övrigt
torde det vara helt naturligt att mätningsföreskrifterna måste vara lokalt
anpassade, vilket dock ej syntes hindra viss enhetlighet inom större områden.

Om således, såsom framgår av vad hittills anförts beträffande förevarande
fråga, skogsstyrelsens förslag för åstadkommande av enhetliga bestämmelser
vid mätningen av virke från många håll ansetts lämpligen böra godta Bihang

till riksdagens protokoll 7947. 1 samt. Nr 05.

4

50

K ungt. Maj.ts proposition nr 95.

gas, har av en del hörda myndigheter och sammanslutningar den meningen
förfäktats, att i lagstiftningen ej borde intagas stadganden, som möjliggjorde
införande av obligatoriska föreskrifter angående sättet för mätningen.

Sistnämnda mening har gjorts gällande i yttranden, avgivna av bland
andra länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen
i Södermanlands län, länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i
Hallands län samt länsstyrelsen i Kopparbergs län. I ett par av dessa yttranden
har till stöd för den åberopade meningen anförts att det vore onödigt
tvinga köpare och säljare, vilka vore ense om pris och kvalitetsbestämmelser,
att vid mätningen använda sig av ett från överenskommelsen avvikande
mätningssätt.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett det böra stå säljare och
köpare fritt att träffa överenskommelse om reglerna för mätningen; först då
överenskommelse i .ke kunde träffas, borde av skogsstyrelsen utfärdade inätningsföreskrifter
träda i kraft. Åt en liknande uppfattning ha länsstyrelsen,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs
lån ävensom Västergötlands och norra Hallands handelskammare givit
uttryck.

Virkesmätningsrådet har yttrat.

Virkesmätningsrådet vill understryka att begreppet enhetlighet måste anses
vara en av de ledande principerna vid all ordnad virkesmätning. Den praktiska
utformningen av denna princip har hittills lett till att inom de olika virkesmätningsföreningarnas
verksamhetsområden en förhållandevis hög grad
av enhetlighet vunnits på frivillighetens väg. I viss grad har denna enhetlighet
i mätningsreglerna kunnat utvidgas att gälla inom flera föreningars verksamhetsområden.
Som en naturlig utveckling av enhetlighetsprincipen i fråga
om mätningsreglerna ha inom åtskilliga föreningar s. k. normalkontrakt fastställts,
varigenom de för området gällande mätningsreglerna ytterligare befästs
och en välgörande ordning och stabilitet vunnits i virkeshandeln.

Av det anförda framgår att redan nu på frivillighetens väg — i varje fall
inom Norrland, Dalarna och Värmland — avsevärda resultat uppnåtts ägnade
att befordra önskvärd enhetlighet. Det synes därför virkesmätningsrådet,
som om ett statligt ingripande i fråga om mätningsreglerna icke vore av
behovet påkallat. Det statliga fastställande av mätningsinstruktionerna, som
blev en följd av 1943 års lagstiftning, hade otvivelaktigt sitt berättigande
med hänsyn till normalprisregleringen på rundvirke och brännved. Sedan
numera normalpriserna upphävts beträffande gagnvirket, synes det rådet
som en konsekvens härav, att den tidigare rådande möjligheten för representanter
för köpare och säljare i en virkesmätningsförenings styrelse att fritt
avtala om mätningsreglerna borde återställas. Erfarenheterna i detta hänseende
av tillämpningen av 1943 års lagstiftning ha visat att det i vissa fall varit
förenat med stora svårigheter att inom rimlig tid åstadkomma nödvändiga
förändringar, varom köpare och säljare varit eniga, i de fastställda instruktionerna.
Om rådet sålunda anser att den på området tidigare rådande friheten
för varje förening att själv fastställa mätningsreglerna visat sig ändamålsenlig,
kan rådet ännu mindre finna att införandet av statligt reglerade
enhetliga mätningsbestämmelser för hela riket äro önskvärda. Det kan ifrågasättas,
om sådana likriktade mätningsregler äro möjliga att åstadkomma.
Även om ett enhetligt mätningssystem skulle ''kunna genomföras beträffande
några av standardsortimenten (sågtimmer och massaved) är det — som

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

51

skogsstyrelsen även framhåller i motiven — givet att översyn och eventuell
omarbetning erfordras tid efter annan. Nya krav från skogsbrukets och industriens
sida, nya mätningsmetoder, överhuvud taget hela utvecklingen å det
skogliga och skogsindustriella området kommer med säkerhet att skapa nya
sortiment och framtvinga nya mätningsmetoder.

Den åsikt, åt vilken virkesmätningsrådet sålunda givit uttryck, har omfattats
jämväl av flera virkesmåtningsföreningar ävensom Älvsborgs läns norra
och Gävleborgs hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare.

Frågan om utfärdandet av mätningsinstruktioner har berörts även i andra
yttranden än de nu omnämnda.

Av Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Ångermanålvens
tumningsförening har föreslagits att beträffande områden, inom
vilka virkesmåtningsföreningar vore verksamma, tillfälle skulle beredas dessa
föreningar att själva utarbeta och för godkännande av Kungl. Maj:t eller
skogsstyrelsen framlägga förslag till mätningsinstruktioner.

Ljusnans tumningsförening och handelskammaren i Karlstad ha helt allmänt
uttalat att virkesmätningsföreningama icke borde betagas möjligheten
till medinflytande vid utfärdandet av mätningsföreskrifter.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har gjort följande uttalande.

Riksförbundet finner skogsstyrelsens strävan efter enhetlighet i virkesmätningen
riktig. För vissa standardsortiment, t. ex. sågtimmer och massaved,
kunna måhända enhetliga mätningssystem framskapas för hela landet, eventuellt
endast för större områden med likartade avsättningsmöjligheter. Riksförbundet
kommer alltid att söka medverka till likformighet men anser att
åstadkommandet härav bör ske på frivillighetens väg. Riksförbundet anser
det alltså ej lämpligt att statligt reglerade, för hela landet gällande enhetliga
mätningsbestämmelser utfärdas.

Liksom enhetlighet i virkesmätningen för hela landet bör åstadkommas på
frivillighetens väg, hävdar riksförbundet att utarbetandet av mätningsföreningarnas
ipstruktioner bör ske utan intrång från myndighets sida. För att
främja att enhetlighet erhålles inom större områden, anser riksförbundet det
önskvärt att någon myndighet, förslagsvis skogsstyrelsen, får i uppdrag att
utarbeta riktlinjer till mätningsinstruktioner. Med ledning av dessa få sedan
föreningarna utarbeta sina lokala instruktioner. Styrelserna inom de olika
föreningarna finna det då kanske motiverat att fastställa instruktioner, som
något avvika från de utfärdade riktlinjerna. Riksförbundet hävdar att den
sakkunskap och lokala erfarenhet, som finnas inom föreningarnas styrelser,
äro en borgen för att de skiljaktigheter, som eventuellt uppkomma i förhållande
till skogsstyrelsens förslag, kunna anses sakligt motiverade.

En mätningsinstruktion måste tid efter annan överses och eventuellt omarbetas.
önskemål om nya eller ändrade mätningsregler kunna framkomma.
Dessa ändringar böra så smidigt som möjligt anpassas till de lokala förhållandena.
Ha mätningsföreningarna rätt att själva utarbeta sina mätningsmstruktioner,
finnes möjlighet att snabbt och smidigt genomföra dessa förändringar.
Då myndighet har att utfärda instruktioner, är det naturligt att
erforderliga förändringar icke alltid kunna genomföras med samma snabbhet.

I de fall, då köpare och säljare ej äro eniga om huru viss mätningsinstruktion
skall utformas, anser riksförbundet att parterna skola kunna vånda sig

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

till ett organ, förslagsvis skogsstyrelsen, som har befogenhet att slita tvisten.

Utformas lagen på sätt som nu antytts, anser riksförbundet att ett tilllredsställande
tillvägagångssätt vid utarbetandet av mätningsföreningarnas instruktioner
erhållits. Det är emellertid av största vikt att jämväl vid den
fria mätningen, d. v. s. mätning som ej utföres av föreningar, samma regler
användas som tillämpas av föreningarna. Detta gäller då framför allt vid mätning
av köpvirke och virke från rotköp. För att möjliggöra detta torde det
vara nödvändigt att en offentlig myndighet, förslagsvis skogsstyrelsen, fastställer
vilka regler, som skola tillämpas vid fria mätningar. Riksförbundet
föreslår att i den mån som köpar- och säljarorganisationerna i mätningsförenings
styrelse kunna anses representativa för köpar- och säljarintresset inom
sitt område, skogsstyrelsen bemyndigas och blir skyldig att fastställa föreningens
mätningsregler att gälla för föreningens hela verksamhetsområde.
Riksförbundet anser i varje fall virkesmätningsföreningarnas styrelser i Norrland,
Dalarna, Värmland och Dalsland representativa för köpar- och säljarintresset.
Kunna säljar- och köparorganisationerna inom en föreningsstyrelse
ej anses vara representativa, bör det ankomma på skogsstyrelsen att i första
hand och där så är möjligt försöka verka för att dessa organisationer bliva
representativa för de intressen de företräda.

Äro köpare- och säljareparterna i viss virkesmätningsförening ej överens
om mätningsreglernas utformning, bör det, som tidigare framhållits, anses
tillkomma skogssiyrelsen att slita tvisten och fastställa mätningsregler. De på
så sätt fastställda reglerna skola, i likhet med vad förut sagts, genom skogsstyrelsens
förordnande tillämpas även för den fria mätningen inom området
ifråga.

I detta uttalande har Sveriges lantbruksförbund instämt.

Vad skogsstyrelsen i anslutning till sina uttalanden rörande erforderliga
tillämpningsföreskrifter till den föreslagna lagen anfört därom, att
en auktorisation icke medförde att det auktoriserade organets mätningar över
lag betraktades såsom auktoriserade, har föranlett yttranden av några bland
de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Domänstyrelsen har härutinnan andragit.

I betänkandet skiljes på opartisk mätning, utförd av auktoriserade mätare,
och fri mätning, utförd utan anlitande därav. Opartisk mätning anges vara
antingen frivillig eller auktoriserad, i senare fallet efter det part gjort framställning
därom. Det synes önskvärt att dessa begrepp komma till uttryck i
lagtexten, så att deras innebörd blir klarlagd. Styrelsen vill dock uttala viss
betänksamhet mot denna uppdelning av den opartiska mätningen. Det synes
ligga i sakens natur att mätning, utförd av auktoriserad mätare, utan vidare
skall vara auktoriserad, varigenom också, i händelse av parts missnöje med
utförd mätning, åtskillig omgång i förfaringssättet kan undvikas.

Jämväl länsstyrelsen i Västerbottens län, virkesmätningsrådet samt Skellefteå
tumningsförening och Dalälvarnas tumningsförening ha förklarat sig
finna lämpligt att all mätning, som utfördes av auktoriserad mätare, ansåges
såsom auktoriserad, oberoende av om den utförts frivilligt eller icke.

Departementschefen.

Ur olika synpunkter är det av stor vikt att ordning och reda härska på
virkesmätningens område. Att mätningen av virke sker på ett tillförlitligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

53

och lämpligt sätt är av betydelse i första hand för dem, som sälja och köpa
virke. Eftersom gottgörelsen åt de arbetare, som syssla med virkets avverkning
i skogen och med dess transport därifrån, i stor utsträckning grundas
på mätning av det virke, med vilket de taga befattning, äro även arbetarna
beroende av det sätt, varpå mätningen sker. Jämväl för det allmänna är
uppenbarligen i skilda hänseenden en tillfredsställande och väl organiserad
virkesmätning av synnerligt intresse.

Tidigare ha inom vårt land avsevärda missförhållanden förelegat på virkesmätningens
område. Dessa missförhållanden ha i ganska betydande utsträckning
kunnat avhjälpas med stöd av den lagstiftning rörande mätning
av virke, som under senare tid genomförts. Sålunda har tillkomsten av 1935
års lag om virkesmätning medverkat till att upphäva den beroende ställning,
virkessäljarna dessförinnan intogo i förhållande till köparna av virke;
och genom de regler, som innefattas i 1943 års lag om mätning av ved och
annat virke, har bl. a. en länge eftersträvad enhetlighet i fråga om mätningsreglema
befrämjats. Det torde dock icke kunna förnekas att åtskilliga brister
med avseende å virkesmätningen alltjämt äro för handen. Så är fallet
särskilt inom de södra delarna av riket, där lagstiftningen endast hunnit
verka en kortare tid, men även vad angår vissa trakter av mellersta och
norra Sverige synas anmärkningar kunna riktas mot mätningsförfarandet.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört upphör 1943 års lag inom kort
att gälla. Att i fortsättningen lämna virkesmätningsförfarandet helt oreglerat
synes knappast kunna ifrågakomma; önskvärda förbättringar på förevarande
område torde nämligen, framför allt med hänsyn till de olika intressen som
här göra sig gällande, icke kunna åstadkommas utan stöd av lagstiftningen.
Det torde snarare kunna befaras att, därest lagstiftningen i fråga om
virkesmätning upphörde, de hittills vunna framstegen skulle gå förlorade och
de tidigare olägenheterna ånyo vinna insteg eller ock andra dylika framträda.
I betraktande härav finner jag påkallat att frågan om fortsatt lagstiftning
rörande virkesmätning nu upptages till övervägande. Det framstår
härvid helt naturligt såsom önskvärt att på hithörande område erhålla
en för hela riket gemensam lagstiftning av mera permanent karaktär. Enligt
min mening synes man böra bygga vidare på den grund, som lagts genom
1943 års lag. Erfarenheterna av denna lag ha i stort sett varit goda, och lagen
har givit möjligheter till ett smidigt beaktande av de skilda förhållandena
inom ifrågavarande verksamhet. Vissa jämkningar synas emellertid påkallade
i lagstiftningen med hänsyn till de vunna erfarenheterna. I det följande
kommer jag att närmare beröra dessa skiljaktigheter och motiven för
desamma.

Genomförandet av en enhetlig och bestående lagstiftning rörande virkesmätning
stöter på besvärligheter med hänsyn till de skiftande förhållandena
inom landets olika delar. I anseende till de skiljaktigheter, som sålunda föreligga,
och då det uppenbarligen bör eftersträvas alt nödiga förbättringar
avseende virkesmätningen såvitt möjligt komma till stånd på frivillighetens
väg, torde lagstiftningen icke lämpligen kunna konstrueras annorlunda än i

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 95

form av en fullmaktslag, som lämnar offentlig myndighet tillfälle att ingripa,
då så är av nöden. Det av skogsstyrelsen nu framlagda lagförslaget
bygger också på denna tankegång, vilken jämväl ligger till grund för 1935
och 1943 års lagar.

Skogsstyrelsens förslag utgår från att de organisationer, som redan existera
på virkesmätningsområdet, liksom hittills skola kunna utnyttjas såväl
vid ett frivilligt åvägabringande av önskvärda förbättringar beträffande mätningen
som ock då ett ingripande från det allmännas sida i angivet syfte
äger rum. Nämnda organisationer, virkesmätningsföreningarna, omhänder -hava redan för närvarande en avsevärd del av virkesmätningen inom riket.
Det synes mig under sådana förhållanden synnerligen ändamålsenligt att
den erfarenhet och kunnighet, som är till finnandes inom föreningarna, tages
i anspråk vid genomförandet av den ifrågasatta lagstiftningen. En sådan
anordning förefaller av olika anledningar vara att föredraga framför den
från vissa håll förordade metoden med tillsättandet av särskilda yrkesmätare,
till vilka parter som vore missnöjda med företagen frivillig mätning kunde
vända sig för att erhålla omprövning av mätningen.

I åtskilliga yttranden över skogsstyrelsens förslag har gjorts gällande att
en i enlighet med förslaget anordnad opartisk mätning icke skulle kunna
införas i södra Sverige utan att vålla dem, som därav berördes, betydande
kostnader och jämväl besvär av olika slag. Emellertid har även i en del av
de yttranden, vari påståenden av denna innebörd framställts, medgivits att
i fråga om vissa virkesslag, t. ex. massaved, möjlighet förelåge att utan
nämnvärd olägenhet tillämpa dylik mätning jämväl i de sydliga delarna av
landet. Enligt min mening bör en opartisk mätning kunna komma till stånd
även i södra Sverige, därest behörig hänsyn tages till de där rådande förhållandena.
Sådan mätning skulle säkerligen starkt befrämjas genom ett samarbete
mellan den uti ifrågavarande del av landet verksamma virkesmätningsföreningen
och skogsägarnas organisationer. I detta sammanhang vill jag
emellertid kraftigt understryka att under det opartiska mätningsorganets
verksamhet ej bör inbegripas annan mätning än sådan, som lämpligen kan
omhänderhavas av organet. Även vid sjäiva utförandet av den mätning, som
uppdrages åt organet, bör nödig hänsyn till förhållandena tagas. Sålunda torde
av praktiska skäi mätningen i vissa fall böra — såsom nu inom en del
mellansvenska bygder sker — komma till utförande på så sätt, att mätningen
på mätningsorganets uppdrag verkställes av köparens egen personal. Hinder
synes ej heller böra möta mot att mätningens verkställande anförtros åt personer,
som äro i säljarens tjänst. Jämväl hos säljar- och köparorganisationema
anställd personal torde stundom kunna anlitas för ändamålet. All
mätning, som företages av andra än organets egna mätare, bör självfallet underkastas
noggrann kontroll från organets sida.

Skulle det visa sig nödvändigt att inom viss del av landet införa obligatorisk
opartisk mätning, torde även denna mätning böra anordnas efter de riktlinjer,
som nyss angivits. I ett sådant läge torde det emellertid ofta komma
att visa sig erforderligt att dispens från förordnandet om den opartiska mät -

Kungi. Maj:ts proposition nr 95-

55

ningen beviljas. Att, såsom av några hörda myndigheter föreslagits, i själva
lagen meddela föreskrifter, varigenom viss mätning av mindre betydenhet
undantoges från lagens regler, förefaller mig däremot icke lämpligt.

Såsom skogsstyrelsen föreslagit synes det böra ankomma på Kungl. Maj:t
att förordna om införandet av obligatorisk opartisk mätning. Då fråga uppkommer
om införandet av sådan mätning, böra yttranden i saken införskaffas
från alla myndigheter och sammanslutningar, som kunna förväntas sitta
inne med kännedom om hithörande förhållanden. Endast då av den förebragta
utredningen klart framgår att ulsikt saknas att på frivillighetens väg
uppnå erforderliga förbättringar på virkesmätningens område, bör förordnande
av nu avsett slag tillgripas.

Rörande frågan, huruvida vid en laglig reglering av virkesmätningen mätningen
av eget virke bör likställas med mätningen av köpvirke, råda synnerligen
delade meningar. Skogsstyrelsens förslag härutinnan, innebärande att
det egna virket skulle i mätningshänseende vara underkastat samma behandling
som köpvirket, har sålunda från många håll blivit föremål för bestämda
gensagor, medan man å andra sidan i åtskilliga yttranden lämnat sin anslutning
till detsamma. De skäl, som åberopats mot ett godtagande av skogsstyrelsens
ståndpunkt i frågan, synas icke i och för sig kunna frånkännas berättigande.
Det lärer nämligen ej kunna bestridas att de motiv, som föreligga för
att låta inmätningen av köpvirke under särskilda omständigheter verkställas
genom ett opartiskt organs försorg, icke med samma styrka göra sig gällande
beträffande mätningen av eget virke. Emellertid måste vid ett ställningstagande
till förevarande spörsmål jämväl beaktas den av skogsstyrelsen särskilt
betonade synpunkten att, därest i lag bestämdes att allenast köpvirke
skulle kunna inmätas genom opartisk mätares försorg, det eftersträvade
syftet med lagen skulle kunna motverkas därigenom, att köparna allmänt
överginge till att förvärva virke medelst rotköp. Då en dylik utveckling
icke kan anses önskvärd, synes mig spörsmålet böra erhålla sin lösning
på det sätt, att rotköpt virke — dock endast sådant, som avverkats av
den, vilken driver verksamhet för förädling av virke, för att användas i
nämnda verksamhet — i mätningshänseende likställes med köpvirke, medan
mätningen av annat eget virke lämnas i huvudsak oberörd av lagstiftningen.
Opartisk mätning av sådant eget virke, som sist nämnts, synes sålunda höra
komma till utförande endast då virkesägaren därom framställer begäran eller
då dylik mätning påkallas av arbetareparten eller annan, som därav har ett
rättsligt intresse. Mot en på angivet sätt utformad lagstiftning torde några
mera vägande betänkligheter ej kunna resas. Det bör bemärkas att rotköpt
virke redan nu i stor omfattning göres till föremål för opartisk mätning.

Den av skogsstyrelsen förordade organisationen av mätningsorganen synes
mig i stort sett ägnad att följas vid ett genomförande av lagstiftningen. Då
förordnande om opartisk mätning skall meddelas, synes sålunda — såsom
jag redan framhållit — mätningen böra, såvitt möjligt, genom auktorisation
uppdragas åt en redan verksam virkesmätningsförening eller annan sammanslutning
med liknande syfte. Enligt 1943 års lag, som även innehåller bestämmelser
om auktorisation av virkesmätare, föreligger möjlighet att auktorisera

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

jämväl enskild person. Denna möjlighet har under den tid, lagen varit gällande,
icke i något fall begagnats. Något påtagligt behov av att i den nya lagen
bibehålla berörda möjlighet synes icke vara för handen. Då härtill kommer
att ett lämpligt förfarande vid överklagandet av auktoriserad mätningsförrättning,
verkställd av enskild person, skulle ställa sig svårt att anordna,
förefaller mig riktigast att i lagen den auktoriserade mätningen förbehålles
virkesmätningsförening eller liknande sammanslutning. För meddelandet av
auktorisation åt sådan sammanslutning torde ej vara erforderligt att såsom
villkor uppställa att dess stadgar fastställts av Kungl. Maj:t. Det synes vara
tillräckligt att vid prövningen av fråga om auktorisation för sammanslutning
tillses att stadgarnas innehåll är sådant, att sammanslutningen kan förväntas
bliva skickad för det ifrågasatta uppdraget. För att så skall anses vara
fallet torde dock i några avseenden särskilda krav böra uppställas. Sålunda
synas stadgarna under alla förhållanden böra innefatta föreskrift därom, att
virkessäljar- och virkesköparintressena skola vara lika företrädda inom styrelsen,
att sammanslutningens mätningspersonal skall antagas av styrelsen
samt att inom sammanslutningen skall linnas särskild kontrollnämnd. Vad
angår styrelsens sammansättning torde fog ej finnas för fordran på att jämväl
arbetareparten skall vara representerad inom styrelsen. Sistnämnda parts
intresse av att mätning, som skall ligga till grund för bestämmande av arbetslön,
utföres korrekt torde bliva tillräckligt tillgodosett, om — såsom skogsstyrelsen
förordat — denna part vid sidan av säljare- och köparepartema
blir företrädd inom kontrollnämnden. För en var av nyssnämnda tre parter
bör i kontrollnämnden finnas en representant. Otvivelaktigt skulle, såsom i ett
flertal yttranden framhållits, åt nämnden kunna beredas en avsevärt starkare
ställning än densamma enligt förslaget komme att intaga, därest antalet ledamöter
i nämnden utökades från tre till fyra genom föreskrift om att i nämnden
skulle förutom säljare-, köpare- och arbetarerepresentantema ingå även
en opartisk ordförande. Då jämväl av andra skäl, vilka torde framgå av vad
jag i fortsättningen kommer att anföra, en sådan utökning av nämndens
ledamotsantal framstår såsom lämplig, anser jag mig böra föroi*da densamma.
Mången gång torde även kunna vara lämpligt att till ordförande utses en
person med domarekompetens. I de fall, då enighet ej kan uppnås inom
nämnden, bör ordförandens röst bliva utslagsgivande. I fråga om utseendet
av ledamöter i nämnden torde det allmännas intresse av virkesmätningens
riktiga handhavande påfordra att ordföranden förordnas av offentlig myndighet.
Då antalet auktoriserade virkesmätningsorgan får förutsättas bliva
relativt litet, lärer utseendet av ordförande kunna uppdragas åt Kungl. Maj:t.
Den ledamot, som har att företräda arbetarnas intressen, torde lämpligen böra
utses av någon arbetarorganisation, som Kungl. Maj:t bestämmer. På
sammanslutningens styrelse torde böra ankomma att tillsätta övriga ledamöter
i nämnden. Vid tillsättandet av ledamöter bör noga iakttagas att genom
dem en ingående sakkunskap tillföres nämnden. Jag utgår även från att
nämnden, i den mån så befinnes behövligt, i sin verksamhet utnyttjar den
insikt och erfarenhet, som på ifrågavarande område är att tillgå inom virkesmätarnas
led.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

57

Kontrollnämndens uppgift bör inskränkas till att avse prövning av klagan
över mätningsförrättning. För den händelse, såsom av skogsstyrelsen föreslagits,
det jämväl ålades nämnden att utöva en generell tillsyn över mätningsarbetet,
skulle det bliva nödigt att genom lagföreskrifter eller i annan
ordning verkställa en ingalunda lätt gränsdragning mellan nämndens och
styrelsens åligganden; men även om en sådan gränsdragning företoges med all
möjlig omsikt, skulle säkerligen vid den praktiska tillämpningen av de uppställda
reglerna tveksamma fall ofta komma att uppstå och vålla tvistigheter.

Därest kontrollnämnden erhåller en sådan sammansättning som nyss angivits,
lära större betänkligheter ej behöva möta mot att låta nämndens beslut
bliva definitiva. På så sätt skulle vinnas den fördelen, att ett snabbt avgörande
rörande överklagade mätningsförrättningar kunde komma till stånd.
Att så sker är, såsom i vissa yttranden påpekats, av stor betydelse. I detta
sammanhang må anmärkas att, enligt vad jag erfarit, under den tid 1943 års
lag varit gällande besvär icke blivit hos skogsstyrelsen i något fall anförda
över annan mätning än sådan som avsett ved.

Då en virkesmätningsförening eller annan sammanslutning erhåller auktorisation
såsom virkesmätare, blir givetvis icke annan av sammanslutningen
företagen mätning än sådan, som innefattas under auktorisationen, att betrakta
såsom auktoriserad mätning. Sammanslutningen kan alltså komma att
utföra såväl auktoriserad som frivillig mätning. Den olägenhet, som enligt
vissa hörda myndigheters och korporationers uppfattning är förbunden med
berörda förhållande, synes i viss mån kunna avhjälpas, därest sammanslutningen
beslutar att all genom dess försorg verkställd mätning skall företagas
i enlighet med lagens bestämmelser om auktoriserad mätning.

Om, då fråga uppstår att beträffande ett område föreskriva införandet av
opartisk mätning, det icke befinnes möjligt att för ändamålet auktorisera
någon redan existerande inmätningssammanslutning, måste åt statligt organ
uppdragas att ombesörja mätningen. Skogsstyrelsen har för nu ifrågavarande
fall föreslagit tillsättandet av en särskild nämnd, liksom motsvarande
organ enligt 1935 års lag kallad virkesmätningsnämnd. Detta förslag synes
böra godtagas, och virkesmätningsnämndens organisation och verksamhet
torde kunna regleras i enlighet med de riktlinjer, skogsstyrelsen uppdragit.
Sålunda bör i virkesmätningsnämnden ingå en opartisk ordförande jämte
fyra eller sex andra ledamöter, av vilka hälften företräder virkessäljar- och
hälften virkesköparintressena. Vidare bör inom virkesmätningsnämnden för
prövning av klagan över mätningsförrättning finnas en kontrollnämnd, sammansatt
på sätt förut angivits beträffande dylik nämnd hos enskild sammanslutning
för virkesmätning. På Kungl. Maj:t torde böra ankomma att
utse ledamöter i virkesmätningsnämnden och i dess kontrollnämnd ävensom
att utfärda närmare föreskrifter angående virkesmätningsnämndens
verksamhet.

Därest virkesmätningsnämnd skulle komma att tillsättas, torde för bestridandet
av dess organisationskostnader och löpande utgifter under den första

58

Kung!. Maj:ts proposition nr 95.

tiden för verksamheten lån ur virkesmätningslånefonden böra kunna utlämnas
till nämnden.

I 1935 års lag finnes föreskrivet att sådan i enlighet med lagen företagen
mätning, som avser köpvirke, skall lända till efterrättelse mellan säljaren och
köparen. Motsvarande föreskrift saknas i 1943 års lag, varför hinder ej torde
föreligga att draga en jämlikt denna lag verkställd mätning av köpvirke under
domstols prövning. Ej heller enligt den nu ifrågasatta lagstiftningen synes
möjligheten att bringa en av auktoriserad sammanslutning eller virkesmätningsnämnd
ombesörjd mätning under domstols bedömande böra vara
sakägare betagen. Det torde vara tydligt att även då sådan möjlighet står
sakägare till buds, betydelsen av en opartisk mätning är avsevärd. Det ligger
nämligen i sakens natur att en i föreskriven ordning tillkommen mätning
bör tillerkännas en hög grad av tillförlitlighet i fråga om såväl vad vid mätningsförrättningen
förekommit som riktigheten av mätarnas iakttagelser
och omdömen.

Enligt min mening böra strävandena att åstadkomma fasta och för så
stora områden som möjligt gällande regler för inmätningen av virke uppmuntras.
De bestämmelser, som för närvarande tillämpas av de inom landet
verksamma virkesmätningsföreningama, äro i skilda hänseenden sinsemellan
olika. I den mån så lämpligen låter sig göra synes en ändring beträffande
detta förhållande böra åvägabringas. Såsom framgår av den förut lämnade
redogörelsen för yttrandena över nu föreliggande lagförslag ha virkesmätningsrådet
och virkesmätningsföreningama ävensom vissa andra korporationer
intagit den ståndpunkten, att utfärdandet av mätningsföreskrifter
framdeles liksom hittills borde vara respektive mätningsorgans ensak. Med
den inställning till frågan, åt vilken jag nyss givit uttryck, kan jag icke ansluta
mig till denna ståndpunkt. Jag vill emellertid å andra sidan ej förorda
att tillskapandet av mätningsregler generellt sker medelst statligt tvång. Liksom
beträffande den opartiska mätningen synes man, såsom skogsstyrelsen
ock förordat, böra i fråga om reglerna för inmätningen närmast eftersträva
en frivillig reglering. Till en sådan reglering bör initiativ tagas av skogsstyrelsen
genom utarbetandet av ändamålsenliga föreskrifter avsedda att tillämpas
inom större områden. Först därest det skulle visa sig att önskvärda förbättringar
icke kunna åstadkommas på denna väg, bör det bliva en på det
allmänna ankommande angelägenhet att få till stånd dylika förbättringar.
Såsom redan är fallet jämlikt 1943 års lag bör alltså Kungl. Maj:t utrustas
med befogenhet att förordna om tillämpning inom riket eller del därav av
mätningsföreskrifter, som utarbetats av Kungl. Maj:t eller skogsstyrelsen.
Vid meddelandet av sådant förordnande måste givetvis stor varsamhet iakttagas.
Det är sålunda självfallet att dessförinnan yttranden skola inhämtas
från de mätningsorgan, som ha sin verksamhet inom det område varom fråga
är, ävensom från virkessäljare- och virkesköparesammanslutningar samt
vissa myndigheter och korporationer därstädes. Dylika yttranden böra i erforderlig
omfattning införskaffas jämväl då utfärdade föreskrifter ifrågasättas
skola ändras eller upphävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95

59

Såsom jag tidigare omnämnt innefattar mätningen av virke ej allenast ett
bestämmande av virkets kvantitet utan även ett bedömande av dess kvalitet.
Vid en strävan att åvägabringa enhetlighet beträffande föreskrifterna om
mätning är denna mätningens karaktär av betydelse. Sålunda synes den eftertraktade
enhetligheten med avsevärt större lätthet kunna främjas i fråga
om den kvantitativa mätningen än beträffande den kvalitativa. På sistnämnda
område bör särskild försiktighet iakttagas.

En reglering av virkesmätningen i enlighet med vad jag nu anfört förutsätter
tydligen en viss tillsyns- och upplysningsverksamhet från det allmännas
sida. Denna verksamhet synes böra uppdragas åt skogsstyrelsen, som redan
har sig anförtrodd motsvarande uppgift enligt 1943 års lag. I sitt föreliggande
förslag har styrelsen till behandling upptagit jämväl spörsmålet om
virkesmätningsärendenas handläggning inom styrelsen vid ett genomförande
av förslaget; och i anslutning därtill har styrelsen även ingått i ett bedömande
av frågan om styrelsens personalbehov för ändamålet, därvid avsetts
att inrätta en särskild byrå inom styrelsen för att handhava bl. a. virkesmätningsfrågor.
Emellertid bör, enligt mitt förmenande, med ett ståndpunktstagande
härutinnan anstå, tills närmare erfarenheter vunnits angående den
nya lagens tillämpning och de krav densamma kommer att ställa på styrelsens
personal. Jag vill i samband härmed erinra om att enligt vad jag tidigare
föreslagit klagan över mätningsförrättning skulle slutligt behandlas av
kontrollnämnden och alltså icke kunna bringas under skogsstyrelsens prövning;
därest detta förslag godtages, skulle följaktligen den arbetsbörda, med
vilken styrelsen räknat, komma att undergå viss minskning. Tills vidare synes
man i betraktande härav liksom hittills böra anställa erforderlig personal
mot arvode.

Skogsstyrelsen har avsett att vid ett genomförande av den nya lagstiftningen
den nuvarande ordningen å virkesmätningsområdet skulle i huvudsak
bibehållas. I detta läge skulle således den kungörelse, som Kungl. Maj:t
hade att i samband med lagens ikraftträdande utfärda, erhålla i stort sett
samma innehåll som den i anslutning till 1943 års lag tillkomna, nu gällande
kungörelsen nr 944/1943. Även för egen del hyser jag den uppfattningen, att
för närvarande anledning ej föreligger för det allmänna att i vidare mån än
redan skett ingripa reglerande beträffande virkesmätningen. De mindre ändringar
i förhållande till innehållet i kungörelsen nr 944/1943 som av skogsstyrelsen
ifrågasatts till införande i den till den nya lagen anknutna kungörelsen
böra bliva föremål för närmare övervägande sedan själva lagstiftningsfrågan
lösts.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag om virkesmätning. Jag övergår nu till behandling
av de särskilda bestämmelserna i detta lagförslag i den mån desamma icke
redan i det föregående blivit av mig berörda.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

Specialmotivering.

1 §•

Skogsstyrelsens förslag.

Förevarande paragraf — motsvarande 1 och 2 §§ i skogsstyrelsens lagförslag
— innehåller dels bestämmelser om rätt för Kungl. Maj :t att meddela
förordnande såväl rörande mätning av virke i enlighet med därom utfärdade
föreskrifter som ock angående mätningens ombesörjande av auktoriserad
mätare eller virkesmätningsnämnd, dels ock en definition å begreppet virkesmätning.
Beträffande skogsstyrelsens motivering till de i paragrafen innefattade
bestämmelserna hänvisas till betänkandet s. 106—108.

Yttrandena.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat
sig anse att förordnande med stöd av lagen borde få utfärdas av Kungl. Maj :t
endast efter framställning av vederbörande hushållningssällskap och handelskammare;
och skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings lån har föreslagit att dylikt
förordnande skulle vara beroende av om flertalet av följande myndigheter
och sammanslutningar, nämligen länsstyrelse, hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelse,
handelskammare, skogsägareförening, virkesköparorganisation
och länsavdelning av Riksförbundet landsbygdens folk, uttalade sig därför.

Enligt vad länsstyrelsen i Gotlands län och Södra Sveriges virke småtningsförening
framhållit borde i lagtexten angivas att förordnande om mätning i
enlighet med utfärdade föreskrifter finge meddelas blott då skäl därtill vore
samt efter hörande av virkessäljare, virkesköpare, hushållningssällskap och
handelskammare.

Liknande önskemål ha framställts av flera andra hörda myndigheter och
sammanslutningar.

Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län och Gotlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ha förmält sig hysa den uppfattningen,
att i lagtexten borde inflyta föreskrift om hörande av virkessäljare och virkesköpare
samt hushållningssällskap och handelskammare, innan förordnande
om mätning genom auktoriserad mätare utfärdades; nämnda länsstyrelse
har tillika ifrågasatt, om icke föreskriften borde avse hörande jämväl
av arbetareparten.

Av mynt- och justeringsverket har anmärkts att i lagen borde uttryckligen
stadgas att skogsstyrelsen före utfärdandet av bestämmelser beträffande mätningstekniska
frågor skulle samråda med verket.

Rörande den av skogsstyrelsen uppställda definitionen å begreppet virkesmätning
har i två yttranden, nämligen de av Ålvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen i samma län
avgivna, hemställts att definitionen måtte omformuleras så, att kvalitetsbedömning
av virke ej inkluderades i begreppet; endast då framställning därom
gjordes borde nämligen dylik bedömning ingå i mätning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

61

Departementschefen.

Såsom framgår av vad jag förut anfört bör förordnande om tillämpandet
av fastställda mätningsregler eller om opartisk mätning meddelas först sedan
det visat sig att virkesmätningen icke kan på frivillighetens väg ordnas på
ett ändamålsenligt sätt. Detta förhållande torde böra komma till uttryck i
lagen genom ett uttalande därstädes av innebörd att särskilda skäl skola
föreligga för att förordnande skall få tillgripas.

Att göra utfärdandet av förordnande, som i lagen avses, beroende därav,
att vissa lokala myndigheter eller sammanslutningar framställt begäran i detta
hänseende, förefaller mig ej lämpligt. Såsom jag tidigare framhållit torde
däremot, innan förordnande meddelas, erforderliga yttranden i saken böra
inhämtas. Då i en sådan situation givetvis är av vikt att de speciella förhållandena
inom det område, beträffande vilket förordnandet avses skola gälla,
bliva så allsidigt och ingående belysta som möjligt, synes icke gärna i lagen
kunna angivas från vilka myndigheter och korporationer yttranden skola
införskaffas. Omständigheterna i varje särskilt fall torde böra vara avgörande
för den omfattning i vilken de, som kunna tänkas komma att beröras
av förordnandet, böra erhålla tillfälle att giva sin mening till känna. Till
de uttalade meningarna bör tydligen synnerlig hänsyn tagas, men det synes
ej böra fastslås att avgörandet av den föreliggande frågan nödvändigtvis
skall träffas i överensstämmelse med den åsikt, som omfattas i flertalet
yttranden.

Det torde vara tydligt att yttranden av nyss angivet slag icke skola behöva
infordras, om vid den nya lagens ikraftträdande någon skärpning av den redan
företagna regleringen ej genomföres.

Därest skogsstyrelsen erhåller bemyndigande att utfärda mätningstekniska
föreskrifter, bör styrelsen givetvis i hithörande frågor samråda med myntoch
justeringsverket. Särskild föreskrift härom i lagen torde icke kunna anses
behövlig.

Mätning av virke omfattar, såsom förut angivits, regelmässigt ej endast ett
bestämmande av virkets kvantitet utan även ett bedömande av dess kvalitet.
Detta förhållande har kommit till uttryck såväl i 1935 års lag som i lagen av
år 1943. Den i dessa lagar lämnade, i huvudsak likalydande definitionen å
virkesmätning torde böra bibehållas i nu förevarande lag.

2 §•

Skogsstyrelsens förslag.

Skogsstyrelsen har föreslagit att auktorisation som virkesmätare skulle få
meddelas allenast den, som vunnit nödig erfarenhet om virkesmätning. Där
så prövades lämpligt skulle auktorisation kunna meddelas virkesmätningsförening
eller annan sammanslutning, som hade till syfte att åstadkomma en
betryggande och opartisk mätning och vars stadgar fastställts av Kungl.
Maj:t (3 § första stycket i lagförslaget). Vid prövning av stadgar för virkesmätningsförening
eller annan sammanslutning skulle särskilt tillses att stad -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

garna innehölle föreskrift därom, att virkessäljar- och virkesköparintressen
skulle vara lika företrädda inom sammanslutningens styrelse samt att hos
sammanslutningen eller gemensamt för flera sammanslutningar skulle finnas
kontrollnämnd (4 § första stycket i förslaget). I fråga om motiveringen
till skogsstyrelsens förslag i nu angivna delar hänvisas till betänkandet s. 108
och 109—110.

Yttrandena.

Av Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom av
skogsvårdsstyrelserna i samma län och i Blekinge län har framhållits att i
lagen borde uttryckligen föreskrivas att i styrelse för auktoriserad virkesmätningsförening
skulle ingå en opartisk ordförande.

Domänstyrelsen har rörande sammansättningen av styrelse för auktoriserad
virkesmätningssammanslutning anfört.

Då mätningsföreningarnas verksamhet i många avseenden är ett det allmännas
intresse, bör det vara påkallat att kronan är representerad i styrelsen
för dylik förening. Kronan är genom domänverket virkessäljare inom
samtliga nu auktoriserade tio virkesmätningsföreningars verksamhetsområden
och genom domänverket representerad i styrelsen för sex av föreningarna.
Domänstyrelsen får föreslå att vid den prövning av stadgar för virkesmätningsförening
eller annan sammanslutning, som förutsättes i lagförslaget,
särskilt skall tillses att stadgarna jämväl innehålla föreskrift därom, att minst
en av säljarerepresentanterna skall utses av domänstyrelsen.

Departementschefen.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna ha till stor del redan i det
föregående behandlats av mig. I nu förevarande sammanhang kan jag därför
inskränka mig till att göra följande anmärkningar.

Det förefaller mig önskvärt att, då auktorisation meddelas en virkesmätningsförening
eller annan sammanslutning, den frivilliga karaktären hos
sammanslutningen i största möjliga utsträckning bibehålies. Bindande föreskrifter
rörande sammanslutningens organisation synas följaktligen böra
uppställas endast då så av allmänna hänsyn påkallas. Vissa föreskrifter av
nu angiven art ha i det föregående av mig förordats. Det kan enligt mitt förmenande
icke anses lämpligt att härutöver i lagen upptaga bestämmelser av
tvingande natur. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om mitt tidigare
gjorda uttalande, att vid prövningen av fråga om auktorisation av sammanslutning
bör tillses att stadgarnas innehåll är sådant, att sammanslutningen
kan förväntas bliva skickad för det ifrågasatta uppdraget. Skulle vid
auktorisationsfrågans behandling befinnas att stadgarna i ett eller annat
hänseende icke kunna anses lämpliga för ett auktoriserat organ, bör tillfälle
beredas sammanslutningen att åvägabringa ändring härutinnan.

I likhet med skogsstyrelsen anser jag hinder ej böra föreligga för att samma
personer ingå såsom ledamöter i två eller flera auktoriserade sammanslutningars
kontrollnämnder. Ej heller synes det böra möta hinder att kontrollnämnd
är gemensam för virkesmätningsnämnd och auktoriserad sammanslutning.
Särskilda bestämmelser härom i lagtexten torde få anses överflödiga.

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

3 §.

Skogsstyrelsens förslag.

Av skogsstyrelsen har föreslagits att virkesmätningsnämnd skulle bestå av
en opartisk ordförande samt ytterligare fyra eller sex ledamöter, av vilka
ena hälften företrädde virkessäljar- och andra hälften virkesköparintressen
(5 § i lagförslaget).

Yttrandena.

Domänstyrelsen har uttalat den åsikten, att i virkesmätningsnämnd en av
representanterna för säljareparten borde föreslås av styrelsen.

Av Svenska lantarbetareförbundet har ifrågasatts, om icke betydelsen av
enhetlig och opartisk virkesmätning för skogsarbetarna vore så stor, att
även deras intresse borde tillgodoses beträffande sammansättningen av virkesmätningsnämnd.

Departementschefen.

Virkesmätningsnämnden torde, såsom skogsstyrelsen framhållit, lämpligen
böra organiseras i nära anslutning till vad som föreslagits beträffande
auktoriserad virkesmätningsförening. Nämnden synes följaktligen böra sammansättas
av lika antal representanter för virkessäljare och virkesköpare,
varjämte i nämnden bör ingå en opartisk ordförande. Arbetarepartens intresse
bör beaktas på det sätt, att i kontrollnämnden hos virkesmätningsnämnd
plats beredes en representant för denna part.

Vid utseendet av ledamöter i virkesmätningsnämnd bör givetvis, om så
finnes påkallat, tillses att företrädare såväl för det enskilda skogsbruket som
för domänverket erhålla säte i nämnden.

6 §

Skogsstyrelsens förslag.

Skogsstyrelsen har föreslagit att över vad vid mätningsförrättning förekommit
skulle upprättas mätbesked (6 § i lagförslaget).

Yttrandena.

Norrbottens tumningsförening har anmärkt att innebörden av begreppet
mätbesked borde förtydligas; och Sveriges skogsägare föreningars riksförbund
ävensom Sveriges lantbruks förbund ha hemställt att till det föreslagna stadgandet
måtte fogas ett tillägg av innehåll att i mätningsförenings stadgar
skulle finnas föreskrivet vad mätbesked skulle innehålla.

Departementschefen.

I såväl 1935 års lag som lagen av år 1943 förekomma om mätbesked
stadganden, som i huvudsak överensstämma med innehållet i förevarande
paragraf. I det betänkande, som låg lill grund för förstnämnda lag, anfördes
till motivering av bestämmelsen om mätbesked följande. Mätbeskedet

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

vore närmast att anse såsom ett förrättningsprotokoll, som jämväl upptoge
förrättningsmännens beslut. I beskedet borde sålunda, bl. a., angivas tid och
ort för förrättningen, sökandens eller, i fråga om mätning av köpvirke, köparens
och säljarens fullständiga namn och hemvist, det eller de virkesslag,
förrättningen avsett, den eller de fastigheter, varå virket avverkats, sättet
för sakägares kallande till förrättningen, därvid närvarande sakägare, av
dessa framställda yrkanden, efter vilka regler mätningen ägt rum, de erhållna
mätningsresultaten och förrättningsmännens beslut i övrigt samt sättet
för mätningens utförande. Avsåge förrättningen mätning av köpvirke,
borde i mätbeskedet jämväl angivas dagen för avtalets ingående. Där förrättningsmännen
funnit sig böra vägra mätning, borde skälen för beslutet
angivas i beskedet. Vore förrättningsman av skiljaktig mening, borde denna
självfallet antecknas.

Då nu ifrågavarande stadgande anknyter till vad som redan för närvarande
sedan ganska lång tid tillbaka gäller, synes ej vara nödigt att i lagtexten
meddela ytterligare föreskrifter utöver dem som enligt förslaget där
förekomma.

7 §''

Skogsstyrelsens förslag.

Enligt skogsstyrelsens förslag skulle sakägare, som vore missnöjd med
auktoriserad mätningsförrättning, äga däröver föra talan hos vederbörande
kontrollnämnd inom tio dagar efter förrättningens avslutande, såframt han
icke vid avslutandet eller sedermera före klagotidens utgång skriftligen godkänt
förrättningen (9 § första stycket i lagförslaget). Rörande motiveringen
till de föreslagna bestämmelserna hänvisas till betänkandet s. 111.

Yttrandena.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges lantbruksförbund
ha anmärkt att stadgandet om den tid, inom vilken överklagande skulle
ske, borde förtydligas, så att därav framginge att tiden skulle räknas från
det vederbörligt mätbesked utfärdats och expedierats.

Departementschefen.

Liksom i 1943 års lag har i förevarande lag utsagts att tiden för anförandet
av klagan över verkställd mätningsförrättning skall utgöra tio dagar,
räknade från förrättningens avslutande. Vid tillämpningen av 1943 års
lag har ansetts att mätningsförrättning icke vore att betrakta såsom avslutad
förrän mätbesked utfärdats och expedierats från den auktoriserade virkesmätaren.
Med hänsyn till den praxis, som sålunda utbildat sig, torde något
förtydligande av stadgandet ej vara erforderligt.

Klagan skall givetvis ske hos kontrollnämnden inom det mätningsorgan,
genom vars försorg den överklagade mätningen verkställts. För den händelse
köpare av inmätt virke mottagit detta på ort utanför mätningsorganets verk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 9ö.

65

samhetsområde, kan, då mätningen överklagas och ommätning prövas böra
komma till stånd, ommätningens utförande av kontrollnämnden uppdragas
åt mätare på mottagningsorten. Det är självfallet köparen obetaget att själv
påkalla mätning av sådan mätare i syfte att förse sig med bevisning att
åberopas inför kontrollnämnden.

8 §.

Skogsstyrelsens förslag.

Skogsstyrelsen har föreslagit att kostnader, som uppkomme i anledning av
auktoriserad mätningsförrättning, skulle gäldas av sakägaren och, om flera
sakägare funnes, av dessa enligt grunder, varom överenskommelse kunde
ha träffats; förelåge icke sådan överenskommelse, skulle sakägarna svara för
kostnaderna i enlighet med föreskrifter, som meddelades av Kungl. Maj:t.
Därjämte har styrelsen föreslagit att mätningssökande skulle vara pliktig att
erlägga förskottsersättning för mätningen (7 § i lagförslaget). Motiveringen
till vad sålunda föreslagits återfinnes i betänkandet s. 111, vartill här hänvisas.

Yttrandena.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har — med instämmande av
Sveriges lanbruksförbund — anfört.

Riksförbundet anser det ur praktisk synpunkt vara lämpligast att köpareparten
helt gäldar de kostnader, som uppkomma i anledning av sådan auktoriserad
mätningsförrättning, som icke föregåtts av frivillig mätning. Inbetalning
av förskott till virkesmätningsförening för mätningskostnader m. m.
måste nämligen kunna ske betydligt smidigare, om den utföres av köparna,
som i antal alltid äro mycket färre än säljarna. Ur kostnadssynpunkt spelar
det icke någon roll, eftersom virkespriset sättes med tanke på vilka som betala
mätningskostnaderna.

Virkesmätningsrddet och Sundsvalls virkesmätningsförening ha anmärkt
att part, som hos kontrollnämnden förde talan mot auktoriserad mätningsförrättning,
borde vara skyldig erlägga förskottsersättning på enahanda sätt
som i skogsstyrelsens lagförslag förutsatts skola ske vid begäran om dylik
förrättning.

Departementschefen.

Skogsstyrelsen har ansett sig böra föreslå att i lagen intoges regler angående
gäldandet av de kostnader, som uppkomme i anledning av auktoriserad
mätningsförrättning. Vid utformandet av dessa regler har emellertid skogsstyrelsen
funnit att andra bestämmelser än sådana, som få anses vara självklara,
icke lämpligen kunde erhålla plats i lagen; och styrelsen har förty
nödgats förorda att övriga erforderliga bestämmelser skulle meddelas i administrativ
ordning.

Enligt 1943 års lag skola föreskrifter angående kostnadernas gäldande meddelas
av Kungl. Maj:t.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 saml. Nr DS. 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Den metod, som i sistnämnda lag begagnats för lösningen av förevarande
problem, synes vara att föredraga framför den av skogsstyrelsen i förslaget
tillämpade.

Vid utarbetandet av kostnadsbestämmelser torde de för närvarande gällande
reglerna böra i huvudsak bibehållas. De torde emellertid böra kompletteras
med föreskrifter om skyldighet att erlägga förskottsersättning såväl
vid påkallande av auktoriserad mätningsförrättning som ock då dylik förrättning
överklagas.

10 §.

Skogsstyrelsens förslag.

Av skogsstyrelsen har föreslagits att om någon visade vårdslöshet eller försummelse
vid utförande av mätning enligt lagen eller om någon ombesörjde
auktoriserad virkesmätning utan att vara därtill berättigad, han skulle straffas
med dagsböter; och detsamma skulle gälla, där någon förhindrade eller
försvårade verkställande av mätning eller åsidosatte vad på honom ankomme
till fullgörande av föreskrift, som meddelats med stöd av lagen (11 § i
lagförslaget). Böterna skulle tillfalla kronan (12 § i förslaget).

Yttrandena.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges lantbruksförbund
ha ansett straffbestämmelserna böra kompletteras med föreskrift om skyldighet
för den dömde att ersätta part den förlust, denne genom det straffbelagda
förfarandet kunde komma att lida.

Departementschefen.

Förevarande lagrum överensstämmer till innehållet med 6—8 §§ i 1943
års lag. Frågan om skyldighet för den, som ådömes straff jämlikt lagrummet,
att jämväl utgiva skadestånd, synes böra bedömas efter allmänna regler.

Slutbestämmelsen.

Den föreslagna lagen är avsedd all träda i kraft den 1 juli 1947, då giltighetstiden
för 1943 års lag utgår. Genom den nya lagen avses 1935 års lag
skola upphöra att gälla.

Det allmännas kostnader i anledning av nuvarande virkesmätningslagens
bestämmelser gäldas för närvarande från förslagsanslaget under nionde huvudtiteln
till Kostnader för virkesmätning. Även det allmännas kostnader i
anledning av den nya lagstiftningen synas böra utgå från nämnda förslagsanslag.
För innevarande budgetår medgavs att från anslaget finge gäldas
kostnaderna för vissa genom skogsstyrelsens försorg verkställda undersökningar
rörande virkesmätningens tillförlitlighet med avseende å massaved.
Skogsstyrelsen har ifrågasatt att få fortsätta med dessa undersökningar, så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

67

vitt angår mätning av sågtimmer. Då det synes mycket önskvärt att även
denna utredning kommer till stånd, torde, därest riksdagen icke har något att
erinra däremot, kostnaderna få utgå från ifrågavarande förslagsanslag. För
nästa budgetår synes detta böra upptagas med oförändrat belopp 80 000 kronor.
Liksom för löpande budgetår torde för budgetåret 1947/48 böra uppföras
ett obetecknat anslag å 10 000 kronor till Kurser för virkesmätare m. m.
Någon särskild medelsanvisning för att möjliggöra långivning till virkesmätningsnämnd
synes för närvarande icke påkallad.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över förutnämnda
förslag till lag om virkesmätning, av den lydelse Bilaga till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Siv Schiöler.

68

Kun()l. Maj:ts proposition nr 95.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om virkesmätning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger då särskilda skäl därtill äro förordna, att inom riket eller
viss del därav mätning av virke skall, där mätningen är avsedd att ligga
till grund för bestämmande av vederlag för virket eller där den som driver
verksamhet för förädling av virke låtit på grund av avverkningsrätt avverka
virket för att använda detta i nämnda verksamhet, utföras i enlighet med
föreskrifter som meddelas av Konungen eller skogsstyrelsen. Om förhållandena
därtill föranleda må Konungen tillika förordna, att sådan mätning
skall ombesörjas av virkesmätare, som av Konungen eller skogsstyrelsen
därtill erhållit tillstånd (auktorisation), eller ock av virkesmätningsnämnd
varom i denna lag förmäles. Finnes visst slag av virke böra undantagas från
förordnande eller påkallas eljest av förhållandena inskränkningar, skola därav
föranledda begränsningar i förordnandet göras.

Undantag från meddelat förordnande må för särskilt fall medgivas av
skogsstyrelsen.

Med mätning av virke förstås i denna lag dels bestämmande genom räkning
och mätning av virkets stycketal och dimensioner eller, där virket
mätes i travat mått, av antalet och dimensionerna av de staplar, travar
eller vältor vari virket upplagts, dels ock bedömande, huruvida och i vad
mån virket är behäftat med fel samt vilken hänsyn därtill skall tagas, ävensom
av virkets beskaffenhet i övrigt.

2 §■

Auktorisation som virkesmätare må meddelas allenast virkesmätningsförening
eller annan sammanslutning med liknande syfte vars stadgar innehålla
föreskrift därom, att virkessäljar- och virkesköparintressen skola vara
lika företrädda inom sammanslutningens styrelse, att sammanslutningens
mätningspersonal skall antagas av styrelsen samt att hos sammanslutningen
skall finnas kontrollnämnd med uppgift att pröva klagan över auktoriserad
mätningsförrättning. Sådan nämnd skall bestå av ordförande samt tre andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

69

ledamöter, av vilka en skall företräda virkessäljar-, en virkesköpar- och en
skogsarbetarintressen. Ordförande skall utses av Konungen och ledamot, som
företräder skogsarbetarintressen, på sätt Konungen bestämmer; övriga ledamöter
skola tillsättas av sammanslulningens styrelse. För varje ledamot skall
finnas en i enahanda ordning utsedd suppleant. Om omröstning i nämnden
skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning beträffande tvistemål
i rådhusrätt.

Auktorisation kan begränsas att avse visst område eller på annat sätt inskränkas.
Auktorisation må n.ir som helst återkallas.

3 §•

Virkesmätningsnämnd skall enligt Konungens bestämmande bestå av fem
eller sju ledamöter jämte enahanda antal suppleanter. Ledamöter och suppleanter
förordnas av Konungen. Ordförande och suppleant för denne utses
bland personer som ej kunna anses företräda virkessäljar- eller virkesköparintressen.
Av övriga ledamöter och suppleanter skall hälften företräda
virkessäljar- och hälften virkesköparintressen.

Hos virkesmätningsnämnd skall för prövning av klagan över mätningsförrättning
finnas av Konungen utsedd kontrollnämnd. Beträffande sammansättningen
av kontrollnämnden och omröstningen i denna skola bestämmelserna
i 2 § första stycket lända till efterrättelse.

Konungen utfärdar reglemente för virkesmätningsnämnd.

Vad nedan i denna lag stadgas om auktoriserad mätning skall ock gälla
beträffande mätning som ombesörjes av virkesmätningsnämnd.

4 §■

Har förordnande jämlikt 1 § första stycket andra punkten meddelats,
skall där så påfordras även annan mätning av virke än sådan som omfattas
av förordnandet verkställas såsom auktoriserad mätning.

Aukloriserad målning skall ulföras av mälningspersonal som är anställd
bos virkesmälaren eller ock av denne förordnats att utföra sådan mätning.
Innan någon verkställer auktoriserad mätning, skall han avgiva skriftlig försäkran
alt eller bästa förstånd och samvete med oväld och redlighet utföra
anförtrodda uppdrag angående dylik mätning samt att icke för obehörig
yppa förhållanden som avse mätningen.

6 §•

över vad vid aukloriserad mälningsförrältning förekommit skall upprättas
skriftlig handling (mätbesked).

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

7 §•

Den som är missnöjd med auktoriserad mätningsförrättning äger däröver
föra klagan hos kontrollnämnden inom tio dagar efter förrättningens avslutande,
såframt han icke vid avslutandet eller sedermera före klagotidens
utgång skriftligen godkänt förrättningen.

över kontrollnämndens beslut må klagan ej föras.

8 §.

Föreskrifter angående gäldande av kostnader, som uppkomma i anledning
av auktoriserad mätningsförrättning, meddelas av Konungen.

9 §■

Tillsyn över efterlevnaden av förordnande, som meddelats jämlikt 1 §,
utövas av skogsstyrelsen.

10 §.

Visar någon vårdslöshet eller försummelse vid utförande av mätning enligt
denna lag eller ombesörjer någon sådan i lagen avsedd mätning som han
icke är berättigad verkställa, straffes med dagsböter.

Med dagsböter straffes ock den som förhindrar eller försvårar verkställande
av mätning, som avses i denna lag, eller som åsidosätter vad på honom
ankommer till fullgörande av föreskrift, som meddelats med stöd av
lagen.

Böter tillfalla kronan.

11 §■

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller efter Konungens bestämmande av skogsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947, då lagen den 20 juni 1935 (nr
369) om virkesmätning upphör alt gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

71

*

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 27 februari
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 14 februari 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
31 januari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om virkesmätning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av häradshövdingen Ä. Braunstein.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

För vinnande av större överskådlighet torde andra och följande punkter i
första stycket av 2 § böra, med någon redaktionell jämkning, utbrytas till
ett särskilt stycke, varav skulle föranledas en ändring uti hänvisningen i
andra stycket av 3 §.

Bättre överensstämmelse i redaktionellt avseende mellan 2 och 3 §§ skulle
erhållas, om i första stycket av sistnämnda paragraf — utan saklig ändring
— stadgades, att virkesmätningsnämnd skall bestå av ordförande samt fyra
eller sex andra ledamöter, av vilka hälften skall företräda virkessäljar- och
hälften virkesköparintressen, att för varje ledamot skall finnas en suppleant
samt att ledamöter och suppleanter förordnas av Konungen.

Då det icke lärer vara avsett att i 4 § omnämnd mätning skall vara undantagen
från den tillsyn som enligt 9 § skall utövas av skogsstyrelsen, förordas,
att 9 § får det innehåll, att uppsikt över mätning varom stadgas i den
föreslagna lagen utövas av skogsstyrelsen.

Virkesmätningsnämnd och för dess mätningar tillsatt kontrollnämnd lära
vara att betrakta som statliga organ, vilkas befattningshavare böra vara
underkastade bestämmelserna i 25 kap. strafflagen. Främst med hänsyn därtill
torde i 10 § före sista stycket böra inskjutas en föreskrift att vad här
(i paragrafens första och andra stycken) stadgats icke skall äga tillämpning
å gärning, som är straffbar enligt allmänna strafflagen.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Justitierådet Lawski och regeringsrådet Kuylenstiernu:

Då lagstiftningen om virkesmätning nu föreslås icke längre skola vara av
provisorisk karaktär, synes lämpligt att i lagen gives en definition å termen
auktoriserad mätning, vilken är av grundläggande betydelse för denna lagstiftning.
Med termen torde enligt förslaget avses sådan i första stycket andra
punkten av 1 § behandlad mätning, vilken ombesörjes av auktoriserad virkesmätare,
något som icke tydligt framgår av termen. Från lagteknisk synpunkt
är det också lämpligt att all den i nyssberörda punkt omnämnda mätningen
erhåller en gemensam beteckning. Dessa båda önskemål kunna enklast
tillgodoses på det sätt att termen auktoriserad virkesmätning upptages med
kursivstil och inom parentes i slutet av punkten. Att därigenom under auktoriserad
mätning omedelbart kommer att falla mätning, företagen av statlig
virkesmätningsnämnd, kan näppeligen anses oegentligt.

Iakttages vad sålunda förordats, föranledes därav en jämkning i andra
stycket av 3 §, varjämte sista stycket i samma paragraf bör utgå.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

73

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
28 februari 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, finans- och folkhushållningsdepartementen
lagrådets den 27 februari 1947 avgivna utlåtande över det
den 31 januari 1947 till lagrådet remitterade förslaget till lag om virkesmätning.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
följande.

Lagrådets erinringar mot lagförslaget, vilka huvudsakligen äro av rent formell
natur, har jag funnit mig böra beakta. Därjämte ha i förslaget vissa
mindre redaktionella jämkningar vidtagits. Vad två av lagrådets ledamöter
anfört har däremot icke föranlett mig att göra ändring i förslaget.

Såsom framgår av vad jag vid lagrådsremissen yttrat torde det allmännas
utgifter i anledning av den nya lagstiftningen böra utgå från förslagsanslaget
under nionde huvudtiteln till Kostnader för virkesmätning. Från detta förslagsanslag
lära kostnaderna för de av skogsstyrelsen ifrågasatta undersökningarna
rörande mätning av sågtimmer böra gäldas. Förslagsanslaget synes
för budgetåret 1947/48 böra upptagas med oförändrat belopp 80 000 kronor.
Liksom för löpande budgetår torde för budgetåret 1947/48 böra uppföras
ett obetecknat anslag å 10 000 kronor till Kurser för virkesmätare m. m.

Under åberopande av vad sålunda och i förenämnda statsrådsprotokoll för
den 31 januari 1937 anförts hemställer jag

dels att omförmälda förslag till lag om virkesmätning
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande;

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att å
riksstaten för budgetaret 1947/48 under nionde huvudtiteln
anvisa

ej mindre till Kostnader för virkesmätning

ett förslagsanslag av .................... kronor 80 000;

än även till Kurser för virkesmätare m. m.

ett anslag av ............................ kronor 10 000.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 95. 6

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ä.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gård sten.

477155. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.