Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
1
Nr 8.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;
given Stockholms slott den 30 december 1946.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ersättning av allmänna medel
till vittnen m. fl.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr S.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 8-
Förslag
till
Lag
angående ersättning av allmänna medel till Tittnen m. il.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Då ersättning till vittne skall utgå av allmänna medel, skall resekostnadsersättning
bestämmas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet
samt med iakttagande i tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna i
samma reglemente. Ersättning för kostnad till uppehälle må utgå allenast
i den mån vittnet kan antagas få vidkännas sådan kostnad och må för varje
dag beräknas till högst åtta kronor eller, om utgift för nattlogi åsamkas vittnet
eller domstolen eljest i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så
prövar skäligt, till högst femton kronor. I ersättning för tidsspillan må vittne
tillerkännas högst tjugu kronor om dagen. Sådan ersättning må dock ej utgå,
med mindre anledning förekommer att vittnet går miste om inkomst eller
eljest lider ekonomisk förlust.
2 §.
Beslut över vittnes yrkande om ersättning skall meddelas utan dröjsmål.
I beslutet skall till beloppet fastställas, ej blott den ersättning för kostnad
till uppehälle och för tidsspillan som tillerkännes vittnet, utan även den resekostnadsersättning
vartill vittnet enligt 1 § må vara berättigat.
3 §.
Vad i denna lag är stadgat om vittne skall även gälla sakkunnig som icke
nämnts av rätten samt målsägande som, utan att vara part, höres i anledning
av åklagarens talan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.
Genom lagen upphävas lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål samt kungörelsen den 29 september
1863 (nr 57 s. 1) angående ersättning till domare och målsägare i
de fall, då flere härader hava gemensam tingsstad i brottmål, såvitt denna
kungörelse ännu är gällande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 8.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 september 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Quensel, Erlander, Danielson, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet
Ericsson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
fråga om ändrade bestämmelser angående ersättning av allmänna medel
till vittnen samt anför följande.
Avgivande av vittnesmål vid domstol har av ålder ansetts som en medborgerlig
plikt vars fullgörande kunnat utkrävas genom tvångsmedel. Ett
allmänt stadgande härom finnes upptaget i 17 kap. 5 § äldre RB. I samma
lagrum föreskrives även, att den som påkallat vittne skall betala vittnets
resekostnad och täring efter dess värdighet. Denna bestämmelse har ansetts
tillämplig endast då vittnet åberopats av enskild part. I de fall åter, då i
brottmål vittnes hörande påkallats av åklagaren, ansågs ursprungligen någon
skyldighet icke åvila det allmänna att ersätta vittnet för inställelsen. Genom
kungörelse den 20 november 1845 förklarades emellertid, med tillämpning
av nyssnämnda stadgande, att den, som allmän åklagare å tjänstens vägnar
åberopat till vittne i grövre brottmål, under vissa förutsättningar vore berättigad
att av allmänna medel undfå ersättning för resekostnad och uppehälle.
Kungörelsen i fråga ersattes sedermera genom lagen den 4 juni 1886 angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål. I denna lag, som
ändrats senast den 12 juni 1942, regleras grunderna för beräkning av ersättning
av allmänna medel åt dem som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens
vägnar för talan, av åklagaren åberopats eller enligt domstolens förordnande
inkallats såsom vittnen eller för att höras upplysningsvis. Sådan ersättning
utgår enligt 1 § i lagen dels för uppehälle med högst fem kronor eller —
där domstolen i särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter så
prövar skäligt -—- med högst tolv kronor för varje dag som erfordras för
resan och vistelsen vid domstolen dels ock för resekostnad enligt lägsta reseklass
i allmänna resereglemenlet. Rätt till resekoslnadsersättning medgives
emellertid endast under förutsättning alt vittnets hemvist är beläget på minst
fem kilometers avstånd från det ställe där domstolen sammanträder.
Beslut angående ersättning av ifrågavarande slag går enligt 2 § i verkställighet
utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Om det påfordras, skall
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
skriftligt besked om beslutet samma dag utan avgift tillhandahållas den som
fått ersättning sig tillerkänd.
I 3 § meddelas vissa bestämmelser om rätt för den som inkallats för att
höras såsom vittne eller upplysningsvis att erhålla förskott å resekostnaden
samt om skyldighet för myndighet som utbetalar förskott att underrätta
domstolen därom.
Slutligen stadgas i 4 §, att domstolen i slutliga utslaget skall pröva, huruvida
den kostnad som utgått enligt lagen skall återgäldas till statsverket av
part i målet. Åklagaren må ej förpliktas därtill i annat fall än då åtalet anställts
utan skäl.
Bestämmelserna rörande vittnesersättningar i brottmål ha genom stadganden
i åtskilliga lagar erhållit utsträckt tillämpningsområde. Jämlikt 15 kap.
9 § giftermålsbalken, 6 § lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, 9 §
lagen samma dag om adoption, 25 § lagen samma dag om barn utom äktenskap,
19 § lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap och 12 kap. 23 §
lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap skola nämligen bestämmelserna i
fråga i tillämpliga delar gälla beträffande ersättning av allmänna medel åt
den som enligt rättens förordnande inkallats såsom vittne eller för att upplysningsvis
höras i äktenskapsmål, mål om äktenskaplig börd, ärenden om
adoption, mål om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet beträffande
barn utom äktenskap, mål som avses i 8, 9 och 11 §§ lagen om
barn i äktenskap samt mål och ärenden angående förmynderskap, i sistnämnda
fall jämväl då inkallandet skett på begäran av överförmyndaren.
I 19 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol är en motsvarande bestämmelse
meddelad med avseende å den som av arbetsdomstolen inkallats för
att vittna eller höras upplysningsvis i där anhängigt mål. Samma grunder
i fråga om rätt till ersättning tillämpas vidare jämlikt lag den 4 juni 1913 i
mål, som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket av
varor med oriktig ursprungsbeteckning, beträffande den som blivit av tullfiskal
åberopad eller enligt generaltullstyrelsens eller Kungl. Maj ds förordnande
inkallad såsom vittne, jämlikt 23 § lagen den 12 juni 1931 om behandling
av alkoholister i fråga om den som enligt förordnande av länsstyrelse
inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras i ärende rörande
någons intagande å allmän alkoholistanstalt samt jämlikt lagar den 14 juni
1918 och den 27 juni 1924 i mål, som avses i 75 § lagen om fattigvården och
i 26 § lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd, beträffande den
som efter förordnande av länsstyrelse inkallats för att inför domstol höras
såsom vittne eller upplysningsvis; i dessa fall skall emellertid kostnaden
alltid stanna å statsverket. Ytterligare föreskrives i 40 § sinnessjuklagen den
19 september 1929, att i fråga om ersättning till den som enligt 5 kap. nämnda
lag inkallats till förhör i ärende angående någons behov av sinnessjukvård
skall gälla vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i
brottmål finnes stadgat; även i detta fall skall dock ersättningen alltid stanna
å statsverket. Jämlikt 6 § lagen den 3 juni 1932 om uppläggande av nya
fastighetsböcker för landet skall ersättning av allmänna medel, som tiller
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
5
kännes den som på kallelse inställt sig vid sammanträde enligt nämnda lagrum,
utgå enligt de för vittnen i brottmål gällande grunderna. Slutligen
föreskrives i 14 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, att vittnesersättning
som enligt denna lag skall gäldas av allmänna medel skall utgå efter
enahanda grunder och i samma ordning som stadgas angående ersättning av
allmänna medel till vittnen i brottmål.
I detta sammanhang må ock erinras, att enligt kungörelse den 29 september
1863 målsägare som inställer sig vid rannsakning å annan ort än ordinarie
tingsstället under vissa förutsättningar äger erhålla ersättning av allmänna
medel efter enahanda grund som är föreskriven angående sådan ersättning
åt vittnen.
I nya RB behandlas frågan om ersättning åt vittnen i 36 kap. 24 §. Enligt
detta lagrum äger vittne rätt till ersättning för nödiga kostnader för resa
och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättning
till vittne som åberopats av enskild part skall utgivas av parten. Har
rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan att förlikning därom är
tillåten eller är fråga om ansvar för brott som ej hör under allmänt åtal,
skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en. I annat
fall skall ersättningen utgå av allmänna medel Om bestämmande av ersättning
som skall utgå av allmänna medel skall gälla vad därom är stadgat.
Processlagberedningen har i motiven till dessa stadganden uttalat, att det
torde vara allmänt erkänt att den vittne enligt 17 kap. 5 § äldre RB tillkommande
rätten till ersättning vore alltför begränsad och att vittne borde
erhålla ersättning för, utöver nödiga kostnader för resa och uppehälle, även
tidsspillan. Härmed avsåges att vittne skulle kunna erhålla ersättning ej
blott för mistad arbetsförtjänst utan även för anskaffande av vikarie eller
för värdet av arbete som vittnet måst eftersätta. Det förutsattes emellertid
att tidsförlusten haft ekonomisk betydelse för vittnet. Enligt beredningens
mening borde särskilda bestämmelser utfärdas rörande de grunder efter vilka
ersättning till vittne av allmänna medel skulle utgå. Härvid syntes böra fastställas
taxa efter vilken ersättningen skulle beräknas. Modifikation kunde
därvid göras i den nyss angivna regeln rörande ersättningens omfattning.
I anslutning till omförmälda stadganden i 36 kap. 24 § nya RB har i 25 §
samma kapitel upptagits bestämmelse att den som kallats till vittne äger att
i förskott erhålla ersättning för kostnaden till resa och uppehälle. Förskottets
storlek skall bestämmas av rätten. Det förutsättes att närmare bestämmelser
om förskott skola meddelas i administrativ ordning.
Beslut varigenom ersättning eller förskott av allmänna medel tillerkänts
vittne skall, såsom framgår av 17 kap. 14 § och 30 kap. 12 § nya RB, genast
gå i verkställighet. Vid målets avgörande har rätten att med tillämpning av
föreskrifterna i 18 eller 31 kap. samma balk bestämma, huruvida ersättningen
skall stanna å statsverket eller återgäldas av part eller annan.
Såsom framgår av det förut anförda ha de spörsmål som beröras i 1886
års lag numera i sina huvuddrag reglerats omedelbart i nya RB. Flertalet
6
Kungi. Maj:ts proposition nr 8.
av de föreskrifter som därutöver erfordras torde lämpligen böra meddelas
i administrativ ordning. Denna utväg har som nyss nämnts uttryckligen anvisats
i fråga om rätten till förskott. Såvitt angår fastställandet av närmare
grunder för vittnesersättningens beräknande synes emellertid regleringen böra
ske i författning av lags natur.
I juni 1945 utarbetades inom departementet en promemoria med förslag
till lag angående ersättning av allmänna medel till vittnen. Över denna promemoria
ha, efter remiss, yttranden avgivits av rikets hovrätter, nedre justitierevisionen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bobus samt Västernorrlands
län, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges
landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler samt Sveriges
advokatsamfund. Vid det av överståthållarämbetet avgivna remissvaret
ha fogats utlåtanden av polisdomaren, polismästaren och förste stadsfiskalen
i Stockholm. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bär bifogat yttranden
från magistraten i Göteborg och landsfogden i länet. Jag anhåller att nu få
redogöra för innehållet i promemorian och de erinringar som i remissyttrandena
framställts däremot.
I fråga om rätten till resekostnadsersättning erinrades i promemorian,
att vid flera tillfällen önskemål framställts om upphävande av
föreskriften att dylik ersättning icke må utgå, med mindre vittnets hemvist
är beläget på minst fem kilometers avstånd från det ställe där domstolen sammanträder.
Bland annat hade motioner därom väckts i riksdagen både 1915
och 1918. Vidare framhölls i promemorian, att goda skäl kunde anföras för
att i samband med rättegångsreformen genomföra en sådan ändring. Vid
nutida kommunikationer bleve den statsfinansiella betydelsen därav ej heller
synnerligen stor. Å andra sidan syntes, såsom anförts av lagutskottet vid
1918 års riksdag, ett krav på visst minimiavstånd alltjämt böra upprätthållas
till förebyggande av att fortskaffningsmedel anlitades i onödan. Enligt 5 §
allmänna resereglementet finge resekostnadsersättning icke utgå för färd, som
ej överstege en kilometer. I allmänhet utginge sådan ersättning ej heller
eljest för färd inom stads planlagda område, vilken företoges annorledes än
med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus. Dessa bestämmelser syntes lämpligt
avvägda och borde utan olägenhet kunna tillämpas jämväl i fråga om
vittnen.
I enlighet med det sålunda anförda upptog det vid promemorian fogade
lagförslaget i denna del allenast en föreskrift att resekostnadsersättning skulle
bestämmas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet samt med tilllämpning
även i övrigt av föreskrifterna i samma reglemente.
Med anledning härav har Göta hovrätt anmärkt, att vissa paragrafer i resereglementet,
t. ex. 4, 8, 16 och 20 §§, knappast kunde under alla förhållanden
strängt tillämpas beträffande vittnen. Om ett vittne icke i samband med utbetalning
av förskott eller eljest fått anvisning å visst färdsätt eller färd tillsammans
med annan, kunde det enligt hovrättens mening icke vara rimligt
Kungl. Maj.ts proposition nr 8.
7
alt vägra vittnet ersättning för verklig resekostnad, även om denna icke skulle
stå i full överensstämmelse med reseregtementets föreskrifter. Hovrätten har
därför hemställt om viss uppmjukning av nu ifrågavarande stadgande i förslaget.
Hovrätten för Övre Norrland har — under hänvisning till vad redan är
stadgat med avseende å tillämpningen av lagen om fri rättegång — ansett
föreskrift böra meddelas, att i beslut om vittnesersättning av allmänna medel
resekostnadsersättningens belopp skall fastställas.
I ersättning för uppehållskostnad ägde vittne enligt den ursprungliga
lydelsen av 1886 års lag erhålla högst en krona 50 öre om dagen.
Sedan dagersättningens maximibelopp år 1900 höjts till tre kronor, företogs
år 1918 ytterligare en lagändring, varigenom dels bestämdes att dagtraktamentet
i allmänhet finge sättas till högst fem kronor, dels ock medgavs att
domstolen i särskilt fall, där den med hänsyn till föreliggande omständigheter
så prövade skäligt, finge höja traktamentet intill åtta kronor.
Vid 1932 års riksdag hemställdes i en motion, att dagtraktamentet skulle
få bestämmas till högst tio kronor eller, där domstolen med hänsyn till föreliggande
omständigheter så prövade skäligt, till högst femton kronor. Denna
motion blev på hemställan av första lagutskottet avslagen av riksdagen.
I en den 29 november 1911 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t från
riksdagens justitieombudsman ifrågasattes emellertid på nytt en höjning av
traktamentsbeloppen. Det allmänna maximum föreslogs höjt från fem till
sex kronor och maximibeloppet för särskilda fall från åtta till tio kronor.
Med anledning av justitieombudsmannens skrivelse utarbetades inom justitiedepartementet
ett förslag till ändring av 1886 års lag, innefattande höjning
av det för särskilda fall avsedda traktamentsmaximum från åtta till
tio kronor. Vid remiss till lagrådet av detta förslag uttalade departementschefen,
att det i och för sig kunde anses motiverat att höja även den för
normalfallen fastställda femkronorsgränsen. Både statsfinansiella skäl och
andra överväganden manade emellertid till varsamhet på denna punkt. Om
vittnet vore bosatt på rättens sammanträdesort -—• och så vore mestadels fallet
i mål vid rådhusrätterna — torde fem kronor vanligen utgöra en fullt
tillräcklig ersättning. Den ofta gjorda iakttagelsen att den högsta ersättningen
i stor omfattning också bleve den faktiskt utgående vore dessutom ägnad alt
öka tveksamheten även i fråga om en blygsam höjning av den nuvarande
övre gränsen för de normala fallen. Denna syntes därför tillsvidare böra
bibehållas.
Förslaget framlades sedermera för 1942 års riksdag, som för sin del allenast
beslöt den ändringen i detsamma alt dagersättning till vittne i särskilt
fall skulle få bestämmas till tolv i stället för föreslagna tio kronor. Lag i enlighet
med riksdagens beslut utfärdades den 12 juni 1942.
I den nu ifrågavarande promemorian anfördes, att med hänsyn till nyss
berörda omständigheter någon höjning av laxan för traktamentsersättning
åt villnen icke för närvarande syntes böra föreslås. Därest vittne erhölle
8
Kungl. Mcij.ts proposition nr 8.
rätt till gottgörelse även för tidsspillan, borde domstolarna snarast iakttaga
ökad återhållsamhet i fråga om utdömandet av ersättning för uppehållskostnad.
Det borde sålunda icke ifrågakomma att förlust av inkomst finge
föranleda högre traktamentsersättning än eljest skulle bestämts, utan sådan
ersättning borde utgå allenast om och i den mån vittnet kunde antagas verkligen
få vidkännas utgifter för sitt uppehälle.
Det vid promemorian fogade lagförslaget hade avfattats i överensstämmelse
med vad sålunda anförts.
Hovrätten för Övre Norrland har i denna del framhållit, att det normala
maximibeloppet, fem kronor, vore alltför lågt i de fall då vittnet måst skaffa
sig nattlogi. Ä andra sidan vore dessa fall så vanliga att de icke — på sätt
krävdes för tillämpning av undantagsstadgandet om tolv kronors maximum
— kunde betecknas såsom »särskilda». Enligt hovrättens mening borde därför
nämnda undantagsstadgande utformas så, att förhöjning intill tolv kronor
för dag finge ske, om nattlogi varit för vittnet erforderligt eller ock domstolen
eljest i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så prövade
skäligt.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har bland annat anfört följande.
Enligt vad som från olika håll inom styrelsen uppgivits har man gjort den
erfarenheten, att många domstolar äro benägna att i praktiken bortse från
det för normalfallen stadgade lägre maximibeloppet och alltid utdöma ersättning
enligt den högre taxan. I allmänhet torde vittnenas kostnader för uppehälle
icke vara större än att full ersättning därför kan beredas, även om
maximibeloppet sättes relativt lågt. Å andra sidan kunna undantagsvis fall
förekomma, då vittnet nödgas vidkännas uppehållskostnader till sådant belopp
att det för särskilda fall nu stadgade och i förslaget bibehållna maximibeloppet
tolv kronor per dag är otillräckligt. Särskilt torde så vara fallet,
när vittnet nödgats ikläda sig kostnader för nattlogi. Styrelsen vill därför
föreslå, att ett enda maximibelopp bestämmes men att åt domstolarna inrymmes
möjlighet alt efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall
tillerkänna vittnet högre ersättning, där vittnet visar eller det med hänsyn
till omständigheterna eljest måste antagas, att vittnet haft att vidkännas
uppehållskostnad till högre belopp. Maximibeloppet synes med hänsyn till
levnadskostnadernas stegring skäligen kunna bestämmas till åtta kronor per
dag. Det föreslagna stadgandet att ersättning för kostnad till uppehälle må
utgå allenast i den mån vittnet kan antagas få vidkännas sådan kostnad,
synes i hög grad befogat och torde vara ägnat att i icke ringa mån motverka
den i promemorian påtalade tendensen att utdöma den högsta ersättning,
som i normala fall lagligen kan ifrågakomma. Därest ifrågavarande stadgande
verkligen beaktas av domstolarna, lärer det väsentliga skälet att underlåta
en av levnadskostnadernas stegring motiverad höjning av maximibeloppet
bortfalla.
Av hänsyn såväl till det allmänna som till de parter, vilka kunna bliva
förpliktade att till statsverket återgälda vittneskostnaderna är det av vikt
att vittnesersättningarna hållas inom rimliga gränser. Då denna synpunkt
till fullo beaktats av styrelsen, kan det möjligen synas egendomligt att styrelsens
överväganden i fråga om ersättning för uppehållskostnad utmynna
i förslag om höjning av maximibeloppet för normalfallen och om helt avskaffande
av maximeringen för de särskilda fallen. Styrelsen är emellertid
av den uppfattningen, att dess förslag snarast är ägnat att leda till minskning
av ersättningsbeloppen. Den prägel av regelmässighet som avvikelser
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
na från normaltaxan erhålla genom stipulerande av visst maximibelopp även
för undantagsfallen skulle försvinna, om styrelsens förslag genomfördes.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att i förslaget syntes
böra intagas jämväl bestämmelser om traktamentsersätlning för natt som
måste tagas i anspråk av vittne för inställelse vid domstol. Enligt länsstyrelsens
förmenande kunde dylik ersättning bestämmas att utgå med i lägsta
traktamentsklass i allmänna resereglementet angivet belopp eller fem kronor.
Beträffande ersättning för tidsspillan framhölls i promemorian,
att sådan ersättning, på sätt processlagberedningen uttalat, borde utgå så snart
vittnet gått miste om arbetsförtjänst eller fått vidkännas utgifter för anskaffande
av vikarie eller måst eftersätta arbete och därigenom lidit ekonomisk
förlust. En högsta gräns borde emellertid bestämmas för den gottgörelse som
finge lämnas för varje till resor och inställelse använd dag. Denna gräns syntes
lämpligen böra sättas till tjugu kronor. Vittnets förlust kunde då i det
stora flertalet fall till fullo kompenseras.
Vidare upptogs i promemorian till övervägande, om icke på sätt skett beträffande
traktamentsersätlning, domstolen borde medgivas rätt att inom
vissa gränser överskrida nyss angivna maximum, därest detta funnes påkallat
av särskilda omständigheter. Därvid erinrades emellertid, att en dylik
dubbel maximering av flera skäl vore mindre lämplig, när fråga vore om
ersättning för tidsspillan. Tillika framhölls, att de fall da full gottgörelse icke
kunde beredas inom tjugukronorsgränsen sannolikt komme att bli sällsynta.
Det kunde sålunda antagas endast i mindre utsträckning förekomma att löntagare
vars dagsinkomst överstege tjugu kronor finge vidkännas avdrag för
ledighet som använts till fullgörande av vittnesplikt.
I överensstämmelse med vad sålunda yttrats upptog det lagförslag som fogats
vid promemorian i förevarande hänseende endast en bestämmelse att i
ersättning för tidsspillan finge utdömas högst tjugu kronor om dagen.
Med anledning härav ha hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Övre Norrland samt styrelserna för stadsdomarföreningen och advokatsamfundet
anmärkt, att uttrycklig föreskrift syntes böra meddelas att ersättning
för tidsspillan skulle utgå allenast om och i den mån vittnet till följd av inställelsen
gått miste om arbetsförtjänst eller tillskyndats liknande ekonomisk
förlust.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, om icke vittne som begärde
ersättning för tidsspillan borde åläggas att på lämpligt sätt styrka sin uppgift
om liden ekonomisk förlust.
Vid sidan av de anmärkningar för vilka sålunda redogjorts ha i några yttranden
framställts önskemål om utvidgning av tillämpningsområdet
för de föreslagna bestämmelserna.
Sålunda bar Göta hovrätt ansett föreskrift böra meddelas om motsvarande
tillämpning i fall då ersättning skall utdömas till vittne för sadant förberedelsearbete
som avses i 36 kap. 8 8 nya RB
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 8.
Svea hovrätt har — i anslutning till en i förslaget upptagen bestämmelse
att vad där stadgas om vittne även skall gälla målsägande som, utan att vara
part, höies i anledning av åklagarens talan — hemställt att en motsvarande
regel matte meddelas med avseende a sakkunnig som icke nämnts av rätten
utan höres på åklagarens begäran.
Slutligen har styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar anfört följande.
Ej sällan inträffar det att man i brottmål vid domstol måste på ed eller
upplysningsvis höra personer som vid inställelsen måste åtföljas av vårdnadshavare.
Det kan vara fråga om ett barn eller en person som intagits på vårdanstalt
av något »lag och vilken icke kan tillåtas att resa ensam till domstolen.
Enligt föreningens mening måste även en sådan vårdnadshavare som
åtföljer den som skall höras vid domstolen tillerkännas ersättning efter samma
grunder som föreslagits för vittne. En bestämmelse härom synes därför böra
intagas i lagförslaget.
Departementschefen.
Det vid departementspromemorian fogade lagförslaget har i flertalet remissyttranden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Jag anser mig också kunna
förorda, att lagstiftning genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med detta
förslag. Vissa ändringar synas dock vara påkallade.
Sålunda torde, pa sätt hovrätten för Övre Norrland hemställt, föreskrift
böra meddelas att, när resekostnadsersättning utdömes, denna skall till beloppet
fastställas av rätten. Den anmärkning Göta hovrätt framställt mot
förslagets regel att resekostnadsersättning skall bestämmas ej blott efter viss
klass i allmänna resereglementet utan även i övrigt med iakttagande av föreskrifterna
i samma reglemente torde böra föranleda en redaktionell jämkning.
Någon saklig ändring har däremot icke synts mig påkallad. Det lärer
följa av sakens natur, att vissa bland de av hovrätten åsyftade bestämmelserna
i reglementet i regel ej kunna vinna tillämpning beträffande vittnen.
Skulle i något fall erforderliga förutsättningar därför föreligga, synas övervägande
skäl tala för att en sådan tillämpning också kommer till stånd. Om
t. ex. flera polismän från viss plats inkallas såsom vittnen, torde sålunda ersättningen
till dem böra bestämmas enligt stadgandena om gemensam färd
i 8 § av reglementet. I övrigt må framhållas, att praktiska skäl uppenbarligen
måste föranleda att prövningen av framställda ersättningsanspråk icke
kan föras alltför långt i detalj. Att med hänsyn härtill viss frihet i bedömningen
får anses förbehållen domstolarna torde även utan uttryckligt stadgande
vara tydligt.
Vad beträffar reglerna om traktamentsersättning torde få beaktas, att de
föi hoppningar om en sänkning av levnadskostnaderna som kunde hysas vid
tiden för promemorians upprättande icke gått i uppfyllelse. Med hänsyn
härtill synes en jämkning uppåt av den nuvarande taxan för sådan ersättning
vara befogad. Den invändning som tidigare rests mot att höja maximibeloppet
för normalfallen, eller att den högsta ersättningen i stor omfattning också
bleve den faktiskt utgående, lärer såsom Sveriges advokatsamfund framhållit
ha förlorat sin betydelse genom att föreskrift upptagits att ersättning för kost
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
11
nåd till uppehälle må utgå allenast i den mån vittnet kan antagas få vidkännas
sådan kostnad. Denna omständigihet skulle för övrigt med visst fog
kunna åberopas även som grund för att ge domstolarna större frihet när det
i särskilda fall är påkallat att överskrida det allmänna maximum. Att, på sätt
advokatsamfundet förordat, i dessa fall borttaga varje begränsning har emellertid
icke synts mig tillrådligt. I enlighet med vad som föreslagits av hovrätten
för Övre Norrland torde behov av nattlogi böra uttryckligen omnämnas
såsom ett skäl som må föranleda sådant överskridande. Därest så sker,
erfordras tydligen icke någon föreskrift om särskilt nattraktamente.
På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att traktamentsersättning
må för varje dag som åtgår till resor och vistelse vid domstolen beräknas
till högst åtta kronor eller, om vittnet har behov av nattlogi eller domstolen
eljest i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så prövar skäligt, till
högst femton kronor.
Bestämmelserna om ersättning för tidsspillan torde i anslutning till vad
därom anförts i vissa yttranden böra fullständigas med föreskrift att sådan
ersättning icke må utgå, med mindre anledning förekommer att vittnet gått
miste om inkomst eller eljest lidit ekonomisk förlust. Något krav på att förlusten
skall styrkas med intyg eller andra bevis synes emellertid icke böra
uppställas.
Slutligen torde — likaledes i anslutning till erinringar i remissyttrandena —
föreskrifter böra meddelas att förslagets ersättningsbestämmelser skola äga
tillämpning jämväl om vittnet före inställelsen fullgjort föreläggande enligt
36 kap. 8 § nya RB, samt att med vittne skall likställas ej blott målsägande
utan även sakkunnig som icke nämnts av rätten. Då sådan sakkunnig höres
muntligen skall nämligen, enligt 40 kap. 19 § nya RB, tillämpas vad om
vittne är föreskrivet. Ersättning till sakkunnig som utsetts av rätten skall
däremot bestämmas efter andra grunder.
Att såsom föreningen Sveriges landsfogdar ifrågasatt omnämna även det
fallet att vittne åtföljts av vårdnadshavare lärer icke vara erforderligt. I
den mån kostnaden för sådan vårdnadshavares inställelse ej skall bestridas
i annan ordning torde gottgörelse till honom i regel kunna inbegripas i den
ersättning som ntdömes till vittnet.
Från de utgångspunkter för vilka sålunda redogjorts har jag låtit inom
departementet utarbeta ett nytt förslag till lag angående ersättning av allmänna
medel till vittnen m. fl. De däri upptagna bestämmelserna böra, liksom
nya RB, träda i kraft den t januari 1948. I samband därmed bör tydligen
1886 års lag upphöra att gälla.
Även de förut berörda stadganden i vissa familjerättsliga lagar vilka hänvisa
till reglerna om vittnesersättning i brottmål bli genom den föreslagna
lagen överflödiga. Detta har såvitt giftermålsibalken angår beaktats i det förslag
till ändring i samma balk som Kungl. Maj:t denna dag beslutat förelägga
riksdagen. I fråga om övriga nu avsedda bestämmelser ha erforderliga
jämkningar vidtagits vid upprättandet av det nyligen framlagda förslaget
till föräldrabalk.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 8.
Beträffande motsvarande föreskrifter i lagar som avse mål eller ärenden
hos annan myndighet än domstol torde någon ändring icke vara påkallad.
Genom att dessa föreskrifter i huvudsak hänvisa till vad som stadgas om
ersättning åt vittnen i brottmål bli de nya reglerna automatiskt tillämpliga,
i den mån ej särbestämmelser gälla. Till frågan om ändringar i lagen om
arbetsdomstol och lagen om fri rättegång torde jag få återkomma i annat
sammanhang.
Vad slutligen angår reglerna om ersättning åt målsägande i kungörelsen
den 29 september 1863 begränsas deras betydelse genom förslaget till fall då
malsäganden för talan sasom part. I sådana fall torde han emellertid numera
ej kunna anses äga något befogat anspråk på ersättning av allmänna medel
även om sammanträdet hålles på annan ort än ordinarie tingsstället. I nya
RB har nämligen i viss utsträckning överlämnats åt rättens ordförande att
efter omständigheterna bestämma var sammanträde för förhandling i ett
mål skall äga rum. Med hänsyn härtill synas de ifrågavarande bestämmelserna
i 1863 års kungörelse lämpligen böra upphävas.
Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över lagförslaget,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omiförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Thore Wisén.
Kungl. Maj ds proposition nr 8.
13
Förslag
till
Lag
angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.
Härigenom förordnas som följer.
Då ersättning till vittne skall utgå av allmänna medel, skall resekostnadsersättning
bestämmas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet
samt med iakttagande i tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna i
samma reglemente. Ersättning för kostnad till uppehälle må utgå allenast
i den mån vittnet kan antagas få vidkännas sådan kostnad och må för varje
dag beräknas til! högst åtta kronor eller, om vittnet har behov av nattlogi
eller domstolen eljest i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så prövar
skäligt, till högst femton kronor. I ersättning för tidsspillan må vittne tillerkännas
högst tjugu kronor om dagen. Sådan ersättning må dock ej utgå,
med mindre anledning förekommer att vittnet gått miste om inkomst eller
eljest lidit ekonomisk förlust.
Vad nu sagts gäller även i fall som avses i 36 kap. 8 § rättegångsbalken.
2 §•
Beslut över vittnes yrkande om ersättning skall meddelas utan dröjsmål.
I beslutet skall till beloppet fastställas, ej blott den ersättning för kostnad
till uppehälle och för tidsspillan som tillerkännes vittnet, utan även den resekostnadsersättning
vartill vittnet enligt 1 § må vara berättigat.
3 §•
Vad i denna lag är stadgat om vittne skall även gälla sakkunnig som icke
nämnts av rätten samt målsägande som, utan att vara part, höres i anledning
av åklagarens talan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.
Genom lagen upphävas lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål samt kungörelsen den 29 september
1863 (nr 57 s. 1) angående ersättning till domare och målsägare i
de fall, då flere härader hava gemensam tingsstad i brottmål, såvitt denna
kungörelse ännu är gällande.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17 oktober
1946.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 3 oktober 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 20 september 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ersättning av allmänna medel till
vittnen m. fl.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn S. J. M. Strömberg.
Förslaget föranledde följande erinran av lagrådet:
Den bestämmelse som i anledning av vissa remissyttranden upptagits i 1 §
andra stycket lärer täckas av innehållet i paragrafens första stycke med den
avfattning detta erhållit i det remitterade förslaget. Andra stycket synes därför
böra utgå.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
15
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 december 1946.
N ärvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,
Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg,
Weijne.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet lagrådets den 17
oktober 1946 avgivna utlåtande över det den 20 september 1946 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ersättning av allmänna medel till
vittnen m. fl.
Med förmälan, att av lagrådet framställd anmärkning beaktats samt att
ytterligare några redaktionella jämkningar vidtagits, hemställer föredraganden,
att det sålunda jämkade förslaget måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Thore Wisén.