Kungl. Maj:ts proposition nr 79.
1
Nr 79.
Knngl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22
juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom; given Stockholms slott den
28 februari 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i förordningen den
22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Hihang till riksdagens protokoll 1947. Isand. Nr 79.
1
Kungi. Maj:ts proposition nr 79.
■2
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
Härigenom förordnas, att 43 § förordningen den 22 juni 1934 angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom skall erhålla följande ändrade
lydelse.
43 §.
Besiktning, som i 27 § sägs, skall hållas av jägmästaren. Vid sådan besiktning
må föreläggande i enlighet med andra stycket av nämnda paragraf icke
meddelas i annan mån än såvitt angår dels vidtagande av åtgärder, som äro
erforderliga för att arrendatorn skall anses hava fullgjort sin skyldighet att
väl hävda den arrenderade jorden, och dels avhjälpande av sådana brister
å kronan tillhöriga nödiga byggnader, som föranleda blott mindre reparationer.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förordningen skall dock icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid
dess ikraftträdande äga tillämpning beträffande därförinnan tillkomna arrendeförhållanden.
Kung!. Maj.ts proposition nr 79.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
28 februari 1947.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,
Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Mossberg, Weijne.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om
ändring i förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom samt anför.
Kungl. Maj:t har den 17 januari 1947 på hemställan av mig beslutat att
till lagrådet remittera bland annat ett inom jordbruksdepartementet upprättat
förslag till lag om uppsikt å jordbruk. Enligt detta förslag, vilket bygger
på ett av 1944 års vanhävdsutredning avgivet betänkande (SOU 1946: 64)
bör den uppsiktslagstiftning, vilken vid utgången av giltighetstiden för 1942
års provisoriska vanhävdslag bör träda i stället för sistnämnda lag ävensom
lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, liksom fallet är
med 1942 års lag avse alla jordbruk över en viss låg arealgräns, dock med
undantag för kronan tillhöriga brukningsdelar.
I några av de yttranden, som avgivits över vanhävdsutredningens betänkande,
har på sätt framgår av nyssnämnda lagrådsremiss framhållits önskvärdheten
av att även kronan tillhörig jordbruksegendom skulle bliva underkastad
bestämmelserna i den föreslagna nya uppsiktslagen eller att i vart
fall beträffande sistnämnda egendom skulle uppställas samma krav i fråga
om hävden som det allmänna ansåge sig böra resa i fråga om övrig jordbruksegendom.
Såsom jag framhållit i lagrådsremissen synes det — bland annat med
hänsyn till beskaffenheten av det förfarande, som är avsett att användas
vid ingripanden enligt uppsiktslagen — icke möjligt att göra denna lag tilllämplig
även å kronan tillhöriga brukningsdelar. Vikten av att vanhävd ej
skall förekomma å en brukningsdel och att, om vanhävd ändock skulle uppstå,
densamma skall avhjälpas, är emellertid självfallet i och för sig lika stor,
vare sig brukningsdelen är i enskild ägo eller tillhör kronan. På mitt uppdrag
har därför ordföranden i vanhävdsutredningen, f. d. häradshövdingen
N. Wihlborg, utarbetat en promemoria angående frågan, huruvida några
bestämmelser beträffande förvaltningen av kronans jordbruksegendom utövoi
dem som redan finnas äro erforderliga till förekommande eller avhjälpande
av vanhävd å dylik egendom.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 79.
Promemorian utmynnar i förslag att dels de organ, som skola handhava
tillsynen över efterlevnaden av den allmänna uppsiktslagstiftningen, skola
åläggas att göra anmälan till domänstyrelsen därest de få kännedom om
vanhävd å brukningsdel, varå förordningen den 22 juni 1934 angående grunder
för förvaltningen av viss kronoegendom — i det följande kallad arrendeförordningen
— är tillämplig, dels ändring skall vidtagas i förordningen
i syfte att i vissa fall giva domänstyrelsen ökade möjligheter att ingripa mot
arrendator, som vanhävdat jorden å dylik brukningsdel.
Över promemorian har domänstyrelsen avgivit yttrande.
Gällande bestämmelser.
Innan jag närmare ingår på utredningsmannens förslag torde jag få lämna
en redogörelse för det huvudsakliga innehållet av arrendeförordningen, såvitt
angår det sätt, på vilket tillsynen över den i förordningen avsedda jordbruksegendomen
är anordnad, och de möjligheter till ingripande i fall av vanhävd,
som förordningen erbjuder.
Arrendeförordningen är tillämplig å all kronan tillhörig jordbruksegendom
under domänstyrelsens förvaltning ävensom a de kronan tillhöriga fisken
samt tomt- och andra jordlägenheter, som förvaltas av domänstyrelsen. 1
förordningen avsedd fast egendom skall, såvida den icke på grund av särskilda
stadganden eller beslut skall disponeras pa annat sätt, upplatas pa
arrende i enlighet med bestämmelserna i förordningen. Därest ej annat följer
av dessa bestämmelser, skall i avseende å arrendeupplåtelsen gälla vad i allmän
lag finnes stadgat till reglerande av jordägares och arrendators rättigheter
och skyldigheter.
Beträffande vissa av de brukningsdelar, varå förordningen är tillämplig,
gälla i några avseenden speciella bestämmelser. Detta är fallet med sådana
å kronoparker eller andra kronoskogar belägna, av domänstyrelsen förvaltade
jordbruksegendomar, som prövas erforderliga för skötseln av skogarna
(skogs jordbruk).
I fråga om tillsynen över utarrenderad egendom gäller enligt 27 § första
stycket arrendeförordningen, att till utrönande huru egendomen skötes och
arrendevillkoren av arrendatom fullgöras, skall egendomen besiktigas vart
femte år eller, där så prövas nödigt, oftare. Besiktningen verkställes i fråga
om skogsjordbruk av vederbörande jägmästare och i fråga om annan brukningsdel
av domänintendenten.
Beträffande bestämmelserna om nybyggnads-, underhålls- och hävdeskyldighet
föreligga vissa skiljaktigheter mellan skogsjordbruk och övriga brukningsdelar.
Enligt de allmänna bestämmelserna åligger det kronan att tillhandahålla
arrendatorn för jordbruket nödiga byggnader. Arrendatorn skall
i arrendekontraktet tillförbindas att städse i fullgott stand undeihalla vid
egendomen befintliga byggnader och dess övriga tillhörigheter ävensom att
enligt de närmare föreskrifter, som genom arrendekontraktet må vara med
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 79. 0
delade, väl hävda och i god växtkraft hålla egendomens åker och äng. Vad
sålunda sagts gäller utan inskränkning för andra fastigheter än skogsjordbruken.
I fråga om skogsjordbruken är kronan helt naturligt också nybyggnadsskyldig
men är underhållsskyldigheten beträffande kronan tillhöriga
byggnader reglerad på samma sätt som vid arrenden, vilka omfattas av den
sociala arrendelagstiftningen. Det åligger sålunda kronan såsom jordägare
att å byggnaderna verkställa de för deras bibehållande i brukbart skick erforderliga
reparationer, som ej äro allenast av mindre omfattning och som
icke föranletts av arrendatorns vållande. Med reparation av mindre omfattning
förstås härvid avhjälpande av smärre brister å golv-, vägg- och takbeklädnad,
fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom
andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning. Den arrendatom
av skogsjordbruk åliggande hävde- och underhållsskyldigheten är bestämd
på det sätt, att arrendatorn skall i arrendekontraktet tillförbindas att
väl hävda den arrenderade jorden, att avhjälpa sådana brister å kronan tillhöriga
nödiga byggnader, som föranleda blott mindre reparationer, samt att
vårda och underhålla skogsjordbrukets övriga tillhörigheter, så att icke något
under arrendetiden''försämras. Därjämte stadgas att om arrendatorn av
skogsjordbruk eftersätter vad sålunda åligger honom, han är pliktig ersätta
kronan, när egendomen avträdes, under det att, därest arrendatorn då finnes
hava på egen bekostnad avhjälpt brist som befanns vid tillträdet, han är
berättigad att därför njuta gottgörelse av kronan.
Vad härefter angår de möjligheter, som enligt arrendeförordningen finnas
för domänstyrelsen att ingripa mot en arrendator, som försummar sin hävde-
och underhållsskyldighet, gäller beträffande andra brukningsdelar än
skogsjordbruk enligt 27 § andra stycket nämnda förordning att, därest vid
sådan besiktning, som nyss nämnts, brist konstateras, som bör avhjälpas av
arrendatorn, skall denne föreläggas att hava utfört arl>etet inom viss tid. Dylikt
föreläggande kan avse ej blott avhjälpande av brister i fråga om underhållet
av arrendeegendomens byggnader och övriga tillhörigheter utan även
vidtagande av åtgärder till fullgörande av den arrendatorn åliggande skyldigheten
att väl hävda och i god växtkraft hålla egendomens åker och äng.
Underlåter arrendatorn att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, äger domänstyrelsen,
enligt 27 § tredje stycket arrendeförordningen, där den så anser
nödigt, ombesörja bristens avhjälpande med skyldighet för arrendatorn
att ersätta kronan kostnaden för arbetets utförande.
Även vid skogsjordbruken kan, om brist konstateras vid sådan besiktning
som förut nämnts, arrendatorn föreläggas att avhjälpa bristen, varjämte domänstyrelsen,
om föreläggandet ej fullgöres, äger på arrendatorns bekostnad
ombesörja bristens avhjälpande. Föreläggande må emellertid enligt 43 § arrendeförordningen
beträffande skogsjordbruken icke meddelas i annan mån
än beträffande avhjälpande av sådana brister å kronan tillhöriga nödiga
byggnader, som föranleda blott mindre reparationer.
I delta sammanhang kan anmärkas, alt bestämmelserna om förverkande
av arrenderätt i lagen den I t juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 79.
äro tillämpliga jämväl å här avsedd jordbruksegendom. Enligt dessa bestämmelser
är sålunda arrenderätten förverkad och kronan förty berättigad att
uppsäga avtalet bland annat om arrendatorn gör sig skyldig till vanvård av
fastigheten. Uppsäges avtalet, är kronan berättigad till skadestånd.
Att kronan enligt arrendeförordningen i viss utsträckning berättigats att
meddela en försumlig arrendator föreläggande att avhjälpa konstaterad brist
i avseende å arrendeegendomens underhåll och skötsel, betingades enligt förarbetena
till förordningen särskilt av den kronoarrendatorerna ålagda skyldigheten
att städse i fullgott stånd underhålla den arrenderade egendomens
byggnader och övriga tillhörigheter. Det ansågs erforderligt att kronan, som
eljest, därest arrendatorn eftersatte sin sagda skyldighet, ej hade annan möjlighet
till ingripande mot honom än att med stöd av allmänna nyttjanderättslagen
uppsäga arrendeavtalet och fordra skadestånd, hade i sin hand ett
mera effektivt medel mot en försumlig arrendator än vad den eventuella
uppsägningsrätten innebure.
Vad särskilt angar tillkomsten av bestämmelsenia i 43 § ärren deförordningen
kan vidare nämnas, att i den proposition till 1934 års riksdag, varigenom
arrendeförordningen framlades, hade 43 § den avfattningen, att vid
besiktning å skogsjordbruk i överensstämmelse med 27 § föreläggande i enlighet
med andra stycket i sistnämnda paragraf icke finge meddelas. Såsom
skäl härför åberopades i propositionen — i likhet med vad som uttalats i ett
av särskilda sakkunniga utarbetat betänkande rörande ändrade grunder för
utarrendering av kronojord — att föreskriften i fråga vore föranledd av det
sätt, varpå vid skogsjordbruken arrendatorns underhålls- och hävdeskyldigliet
ordnats. Jordbruksutskottet, som förehade propositionen till behandling,
1 öreslog emellertid den av riksdagen sedermera godkända ändrade lydelse av
43 §, som här atergivits. Sasom motivering för den föreslagna ändringen anförde
utskottet, alt arrendatorns skyldighet i regel ginge ut på egendomens
bibehållande i det skick vari den befann sig vid tillträdet. När arrendatorns
skyldighet afl bota brister vore beroende av egendomens skick vid tillträdet,
torde metoden med föreläggande icke kunna användas. Beträffande kronan
tillhöriga byggnader skulle emellertid arrendatorn, oberoende av deras skick
vid tillträdet, avhjälpa sådana brister som föranledde blott mindre reparationer.
I delta fall syntes alltså hinder ej finnas mot användande av föreläggande.
Vid sådant förhållande och då en ringa brist ofta kunde förorsaka
att den därmed behäftade byggnaden avsevärt försämrades, ansåge sig utskottet
böra tillstyrka att skogsförvaltningen tillerkändes befogenhet att meddela
föreläggande beträffande avhjälpande av sådana brister som föranledde
blott mindre reparationer.
Utredningsmannens förslag.
I promemorian framhålles inledningsvis, att någon tvekan ej kunde råda
därom, att kronans jordbruksegendom lika litet som enskilda tillhöriga jordbruksfastigheter
finge utsättas för vanhävd. Det hade emellertid under den
tid 1942 års vanhävdslag ägt giltighet emellanåt förekommit, att till jord
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 79.
7
brukskommissionerna anmälts, att vanhävd skulle förekomma å kronan tillhöriga
jordbruksfastigheter. Då lagen icke varit tillämplig å kronans fastigheter
hade kommissionerna funnit sig förhindrade att vidtaga några åtgärder
i anledning av vad de ertarit. Ehuruväl någon närmare utredning angående
omfattningen av dylika vanhävdsfall icke förelåge, syntes det böra övervägas
huruvida några särskilda bestämmelser i fråga om förvaltningen av
kronans jordbruksegendom utöver dem, som redan funnes, vore erforderliga
till förekommande eller avhjälpande av vanhävd å dylik egendom. Att den
gällande vanhävdslagstiftningen icke utan vidare kunde göras tillämplig å
kronans fastigheter torde vara otvivelaktigt.
Utredningsmannen har härefter anfört, att det föreliggande spörsmålet
syntes i sig innefatta två olika frågor, nämligen för det första huruvida gällande
törvaltningsbestämmelser rörande kronans jordbruksfastigheter innebure
tillräcklig garanti för att eventuellt förekommande vanhävdsfall skulle
komma till de förvaltningsmyndigheters kännedom, vilka hade sig uppsikten
övei fastigheterna anförtrodd, och för det andra huruvida de i arrendeförordningen
förekommande bestämmelserna om nybyggnads-, hävde- och underhållsskyldigheten
i fråga om kronans fastigheter vore tillfyllest för att
vanhävd å dessa skulle bliva avhjälpt.
Rörande den föi*sta frågan bär utredningsmannen föreslagit, att det skall
åläggas de oigan som öva tillsyn över efterlevnaden av den allmänna uppsiktslagstiftningen
att, da de genom anmälan eller eljest erhålla kännedom
om vanhävd å kronan tillhörig jordbruksegendom, därom omedelbart göra
anmälan till domänstyrelsen. Till motivering härav har utredningsmannen
— vilken utgått från att nyssnämnda tillsyn liksom hittills skulle utövas av
jordbrukskommissionema — efter att ha erinrat om tidigare återgivna bestämmelser
om besiklningsskyldighet anfört följande.
Då annat icke kan ifrågasättas än att den domänintendenterna och jägmästarna
ålagda besiktningsskyldigheten behörigen fullgöres, därvid då fråga
ar om skogsjordbruken, jägmästarna torde kunna påräkna biträde av kronojägare
eller kronoskogvaktare inom respektive revir, kan det knappast
antagas att vanhävdsfall å kronan tillhöriga jordbruksfastigheter, om vilka
vederbörande uppsiktstjänsteman icke erhåller kännedom, förekomma i någon
nämnvärd omfattning. Eu granskning av jordbrukskommissionernas årsberättelser
för de senaste åren föranleder ej heller till annat än att de till
kommissionerna anmälda vanhävdsfallen å kronoegendomar varit endast
sporadiska. Det är emellertid av vikt att jordbrukskommissionerna icke skola
anse sig förhindrade att i sin mån bidraga till att sådana vanhävdsfall som
nyss nämnts varda beivrade. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att i
gällande iegleinente för jordbrukskommissionerna införes eu bestämmelse
aR det skall åligga jordbrukskommission, som efter anmälan eller eljest erhållit
kännedom om vanhävd å kronan tillhörig jordbruksegendom, att därom
omedelbart göra anmälan till domänstyrelsen. Genomföres den sålunda
föreslagna anmälningsskyldigheten för jordbrukskommissionerna är det afl
förvänta, åt! eventuellt förefintliga vanhävdsfall å kronans jordbruksegendomar
varda för vederbörande kända i minst samma grad som vanhävdsfall å
andra fastighetei. Det förutsättes alt, sedan anmälan om vnnhävd inkommit
(ill domänstyrelsen, styrelsen utan dröjsmål föranstaltar om utredning
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 79.
i ärendet och, därest det därvid befinnes att vanhävd föreligger, vidtager erforderliga
åtgärder för avhjälpande av vanhävden.
Vad angår den andra frågan, d. v. s. huruvida arrendeförordningens bestämmelser
om nybyggnads-, hävde- och underhållsskyldighet i fråga om
kronans fastigheter äro tillfyllest för att vanhävd å dessa fastigheter skall
bliva avhjälpt, har utredningsmannen framhållit, alt man vid bedömningen
av detta spörsmål torde kunna bortse från nybyggnadsskyldigheten, eftersom
denna beträffande samtliga i förordningen avsedda fastigheter åligger kronan
och det icke kan förutsättas annat än att kronan utan anmaning skall
fullgöra sin berörda skyldighet i erforderlig omfattning.
Vid behandlingen av bestämmelserna om hävde- och underhållsskyldighet
har utredningsmannen skilt mellan skogsjordbruk och övriga i förordningen
avsedda fastigheter. Beträffande de sistnämnda har någon ändring i gällande
bestämmelser ej ansetts påkallad, därvid i promemorian anförts följande.
1 fråga om hävde- och underhållsskyldigheten i vad angår andra brukningsdelar
än skogsjordbruk är denna skyldighet enligt arrendeförordningen
utan inskränkning lagd å arrendatorn oavsett fastighetens skick vid tillträdet.
Med hänsyn till upplysta förhållanden är det icke uteslutet att en kronoarrendator
kan åsidosätta sin berörda skyldighet, så att vanhävd enligt det i
lagen om åtgärder mot vanhävd å jordbruk bestämda vanhävdsbegreppet
kan anses föreligga. Emellertid synas de i 27 § andra och tredje styckena av
förordningen förekommande bestämmelserna om dels möjlighet att giva
arrendatorn föreläggande att avhjälpa konstaterad brist i fråga om hävdeoch
underhållsskyldigheten och dels rätt för domänstyrelsen att, om arrendatorn
underlåter att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, ombesörja bristens
avhjälpande på arrendatorns bekostnad innebära tillräcklig garanti för
att erforderliga åtgärder av domänintendenten eller domänstyrelsen vidtagas
för avhjälpande av vanhävd, så snart densamma vid besiktning av domänintendenten
eller efter anmälan av jordbrukskommissionen eller på annat
sätt varder känd. Att exempelvis efter förebild av vanhävdslagen giva domänintendenten
möjlighet att med arrendatorn träffa överenskommelse att
vid däri fastställt vite inom viss tid ha avhjälpt vanhävden eller att berättiga
domänstyrelsen att meddela vitesföreläggande för arrendatorn torde icke vara
erforderligt för uppnående av det avsedda ändamålet.
Vad angår skogsjordbruken har utredningsmannen erinrat om att underhållsskyldigheten
beträffande kronans byggnader är reglerad på det sättet,
att denna skyldighet, såvitt angår reparationer som ej äro av allenast mindre
omfattning, åligger kronan, under det att mindre reparationer åvila arrendatorn.
Vad i promemorian sagts om att det bör antagas, att kronan utan anmaning
fullgör sin nybyggnadsskyldighet, har utredningsmannen ansett äga
giltighet även beträffande den skyldighet att verkställa större reparationer å
skogsjordbrukens byggnader som åligger kronan. På grund härav och då,
även om arrendatorn skulle försumma sin skyldighet att å byggnaderna
verkställa mindre reparationer, arrendatorn dock härigenom svårligen kunde
anses ha gjort sig skyldig till vanhävd i den mening som avsåges i vanhävdslagen
samt i allt fall möjlighet funnes att giva arrendatorn föreläggande
att avhjälpa befintliga brister vid äventyr som i 27 § tredje stycket arren
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
9
deförordningen föreskrives, har utredningsmannen ej heller, vad underhållsskyldigheten
beträffande skogsjordbrukens byggnader angår, funnit några
ytterligare bestämmelser utöver vad i sagda förordning finnes stadgat vara
påkallade till förekommande eller avhjälpande av vanhävd.
I fråga om hävden av skogsjordbrukens jord har utredningsmannen däremot
ansett en ändring av bestämmelserna i arrendeförordningen böra ske.
Den föreslagna ändringen innebär, att sådant föreläggande som förut nämnts
skall kunna meddelas arrendator av skogsjordbruk ej blott, såsom för närvarande
är fallet, där denne åsidosatt sin skyldighet att verkställa mindre reparationer
å byggnaderna, utan även där arrendatom försummat att hålla
jorden i hävd. Såsom skäl för eu dylik ändring har utredningsmannen anfört
följande.
Försummar arrendatorn sin skyldighet i fråga om hävden av den arrenderade
jorden, vilken skyldighet innebär att han skall hålla jorden i god hävd
och detta oavsett om den vid tillträdet kan hava varit vanhävdad, har kronan,
såsom 43 § arrendeförordningen är avfattad, ingen möjlighet att ingripa
mot den försumlige på annat sätt än genom att enligt allmänna nyttjanderättslagen
yrka att arrenderätten skall vara förverkad och fordra skadestånd.
Detta synes icke stå i överensstämmelse med den möjlighet, som enligt
43 § står kronan till buds till ingripande mot en arrendator, som åsidosätter
sin reparationsskyldighet. Då arrendatorns hävdeskyldighet i avseende å
skogsjordbrukets jord lika litet som hans reparationsskyldighet är beroende
på fastighetens skick vid tillträdet, förefaller det som om hinder ej skulle
möta att även såvitt hävdeskyldigheten angår giva arrendatorn föreläggande
i överensstämmelse med vad i 27 § andra stycket arrendeförordningen finnes
stadgat.
En dylik ändring torde vara ägnad att i erforderlig grad komplettera redan
nu gällande bestämmelser i arrendeförordningen, som avse förhindrande
eller avhjälpande av vanhävd å kronans skogsjordbruk.
Utredningsmannen har till sist i promemorian berört frågan om nedläggande
av skogsjordbruk. Härom har anförts, att det borde ankomma på domänstyrelsen
att avgöra när ett nedläggande av jordbruket borde ske. Det borde
dock framhållas att, då fråga om nedläggande av ett skogsjordbruk uppkomme,
frågan borde avgöras icke uteslutande med hänsyn till det ändamål
som skogsjordbruket en gång kunde ha tjänat utan även och i all synnerhet
med1 beaktande av de skäl, som enligt vanhävdslagstiftningen berättigade till
nedläggande av jordbruk i allmänhet.
Domänstyrelsens yttrande.
Domänstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, alt kronans jordbruk under
domänstyrelsens förvaltning i allmänhet finge anses väl skötta. Enstaka fall
av vanliävd hade dock förekommit, därvid ingripanden från domänverkets
sida måst ske. Det hade iiven någon gång inträffat, att arrendator av denna
anledning uppsagts från arrende!. Såsom i promemorian upplysts hade domänstyrelsen
genom nu gällande arrendeförordning bcrelts större möjligliihang
till riksdagens protokoll 1917. I sond. AV 79. 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 79.
heter att framtvinga ett avhjälpande av konstaterade brister än som tidigare
förefunnits. De av utredningsmannen förordade åtgärderna vore ägnade att
ytterligare medverka till ett bättre förhållande på ifrågavarande område. Styrelsen
såge därför gärna, att de framlagda förslagen genomfördes. Den åt
43 § arrendeförordningen föreslagna ändrade lydelsen hade icke givit anledning
till erinran.
Departementschefen.
Bedömningen av vilka förfaranden beträffande en brukningsdels jord och
byggnader, som böra betraktas såsom vanhävd, bör självfallet vara densamma
beträffande all odlad jord, oavsett vem densamma tillhör. Såsom inledningsvis
framhållits, är även vikten av att vanhävd förebygges eller, där sådan
ändock uppkommit, avhjälpes med tjänliga medel, ej mindre beträffande
kronans fastigheter än i fråga om brukningsdelar i enskild ägo. Visserligen
torde vanhävd å kronan tillhöriga brukningsdelar hittills ej ha förekommit
annat än i undantagsfall och det torde ej heller föreligga någon egentlig anledning
befara, att en försämring härvidlag skall inträda i fortsättningen. Det
oaktat torde det emellertid vara lämpligt, att i samband med utformningen
av den allmänna vanhävdslagstiftningen även överväges, vilka ytterligare åtgärder
som kunna vidtagas för att trygga en god hävd av kronan tillhörig
jordbruksegendom.
Vad utredningsmannen anfört angående nu gällande bestämmelser på området
giver vid handen, att dessa i stort sett få anses tillfredsställande. Genom
föreskrifterna om regelbundna besiktningar lärer det sålunda få anses sörjt
för att eventuell vanhävd ej någon längre tid skall kunna undgå upptäckt.
Likaså utgör befogenheten för domänstyrelsen att meddela föreläggande för
arrendator, som underlåtit att vidtaga på honom ankommande åtgärder för
avhjälpande av brister å fastigheten, ett värdefullt medel för att få till stånd
rättelse, då vanhävd föreligger.
Trots det nu anförda torde det emellertid vara välbetänkt att, såsom utredningsmannen
föreslagit, åt de organ, som skola öva tillsyn över efterlevnaden
av vanhävdslagstiftningen, även uppdrages att göra anmälan till domänstyrelsen,
därest de erhålla kännedom om fall av vanhävd å kronoegendom.
Därest, i enlighet med vad jag förordat i den tidigare omförmälda remissen
till lagrådet av förslag till ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk, denna
tillsyn uppdrages åt de organ, som avses skola inrättas för handhavande
av den statliga verksamheten för yttre och inre rationalisering av jordbruket
— lantbruksnämnderna — bör ifrågavarande anmälningsskyldighet alltså
åvila dessa lantbruksnämnder. Då vanhävd föreligger, är det givetvis angeläget,
att ingripande skall ske snarast möjligt. En dylik anmälningsskyldighet
kan, med hänsyn till den intima kontakt med och kännedom om förhållandena
å de olika jordbruken, som lantbruksnämnderna och deras befattningshavare
kunna väntas få, komma att utgöra ett värdefullt komplement
till den kontroll, som utövas genom de i arrendeförordningen föreskrivna be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 79.
][
siktningarna. Jag har därför, därest nyssnämnda organisationsförslag vinner
riksdagens bifall, för avsikt att i sinom tid i instruktionen för lantbruksnämnderna
intaga föreskrift om dylik anmälningsskyldighet. Denna skyldighet
bör för övrigt avse ej blott brukningsdelar, varå nu ifrågavarande förordning
äger tillämpning, utan även annan kronan tillhörig jordbruksegendom.
Jämväl den av utredningsmannen föreslagna ändringen av 43 § arrendeförordningen
synes välmotiverad. Med hänsyn till att arrendator av ett skogsjordbruk
har att svara för att jorden å brukningsdelen väl hävdas synes det
lämpligt att föreläggande för denne — liksom fallet är då föreläggande riktas
mot arrendator av annan i förordningen avsedd brukningsdel — skall
kunna gälla även sådana åtgärder, som erfordras för att avhjälpa brister i
hävden av jorden. Jag biträder därför utredningsmannens förslag om ändring
av ifrågavarande paragraf. Den nya bestämmelsen torde böra träda i
kraft omedelbart efter utfärdandet. Densamma bör emellertid icke rubba de
bestämmelser, vilka vid dess ikraftträdande äga tillämplighet beträffande därförinnan
tillkomna arrendeförhållanden.
I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till förordning om änclrad lydelse av 43 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
Förslaget torde få underställas riksdagen för antagande.
Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda förslag till förord
ning måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem
ställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Benno Gårdsten.