Kangl. Maj:ts proposition nr 77.
1
Nr 77.
Kungi. Maj.ts proposition till riksdagen angående åtgärder till
skydd mot sand- och jordflykt: given Stockholms
slott den 21 februari 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 februari 1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld.
Genom beslut den 28 januari 1944 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantbruksstyrelsen
att i samråd med skogsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verkställa utredning rörande de åtgärder, som kunde befinnas böra
vidtagas för att minska eller förhindra de skadeverkningar, som sandstormarna
och snöstormarna förorsakade inom södra Sveriges sandjordsområden.
I .skrivelse den 8 januari 1946 har lantbruksstyrelsen, efter överläggningar
med skogsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom med
vissa särskilt anlitade sakkunniga, framlagt förslag till dylika åtgärder.
Biliang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 77.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
Över förslaget ha yttranden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen,
lantbrukshögskolan, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus
och Hallands län, förvaltningsutskotten vid hushållningssällskapen i
Östergötlands, Gotlands och Blekinge län samt i Kalmar läns norra och södra
områden, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska naturskyddsföreningen,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges utsädesförening och vetenskapsakademien.
Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län ha vid sina
yttranden fogat utlåtanden från hushållningssällskapen i länen. Skogsstyrelsen
har överlämnat utlåtanden från skogsvårdsstyrelserna i sistnämnda tre
län.
Innan jag redogör för innebörden av lantbruksstyrelsens förslag, torde jag
få återgiva vissa i styrelsens utredning lämnade uppgifter rörande omfattningen
av de av sandstormar berörda områdena, den skadegörelse dessa stormar
förorsaka, orsakerna till stormarnas uppkomst och deras frekvens m. m.
För att få en säker uppfattning om, i vilka områden skadeverkningar
genom sandstormar bruka uppkomma, har lantbruksstyrelsen
gjort förfrågningar bland annat hos hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelser och vägförvaltningar i de delar av Götaland, inom vilka
skadeverkningar av sandstormar hittills varit kända. En sammanställning av
de genom hushållningssällskapen sammanbragta uppgifterna giver vid handen,
att de för sandstormar utsatta åkerarealerna uppskattas till 25 hektar i
Kalmar län, 205 hektar i Blekinge län, 8 690 hektar i Kristianstads län,
5 385 hektar i Malmöhus län och 1 390 hektar i Hallands län. Tillhopa rör
det sig sålunda om över 15 000 hektar åker, som mer eller mindre regelbundet
utsättas för skador genom sandstormar. Inom de socknar, där sandstormar
förorsaka skador, är totala åkerarealen 128 004 hektar, varför sålunda
i genomsnitt 12 procent av åkerarealen i dessa socknar skadas av sandstormar.
Inom de olika socknarna varierar den skadelidande åkerarealen från
ett mycket lågt procenttal och upp till 90 procent av hela arealen åker. Relativt
sett mest omfattande äro skadorna inom Kristianstads och Malmöhus
län, där respektive omkring 21 och 15 procent av den totala åkerarealen i de
berörda socknarna är utsatt för dylik skadegörelse.
Av uppgifterna från vägförvaltningama och skogsvårdsstyrelserna framgår,
att de områden, där jordbruket är utsatt för sandstormar, i stort sett
sammanfalla med de områden, där dylika stormar orsaka olägenheter i fråga
om väghållningen, ävensom med de områden, som ur skogsvårdens synpunkt
kunna tänkas vara aktuella i detta sammanhang.
Lantbruksstyrelsen framhåller, att de lämnade uppgifterna, även om de
måste tagas med en viss reservation, dock ge en upplysande bild av förhållandena
i de berörda länen.
Rörande den skadegörelse sandstormarna åstadkomma anför lantbruksstyrelsen
bland annat följande:
De mest påtagliga skadeyttringama orsaka sandstormarna på vissa växande
grödor. Förutom den uttorkning, som stormen förorsakar på växterna, utsättas
dessa också för mekanisk åverkan, dels som direkt följd av vind
-
Kungl. Mahts proposition nr 77.
3
trycket, dels och värst genom att den drivande sanden söndersargar växtdelar.
I vissa fall kan också genom anhopning av sand orsakas en övertäckning
och kvävning av växterna. De grödor, som utsättas mest för sandstormarnas
skadeverkningar, äro vårsäd, potatis och rotfrukter, främst
sockerbetor. Om sandstormar uppkomma i kritiskt skede, förstöras bladen
kanske på endast några timmar så fullständigt att växten dör. I dylika fall
blir omsådd otrånkomlig med därav följande försening och minskad skörd,
bortsett från kostnaderna i övrigt. Vid lindrig skadegörelse kan kanske omsådd
undvikas, men även då eftersattes utvecklingen och skördeutfallet försämras.
Några påtagliga skadeyttringar på skogen, orsakade av sandstormar, torde
ej vara påvisade.
I fråga om vägarna bliva skadeverkningarna först påtagliga, när sandoch
snöstormar sammanfalla. Den anhopning av sand på vägar och i vågdiken,
som en vanlig sandstorm åstadkommer, är visserligen en olägenhet
och förorsakar viss kostnad, men är dock ej av den storleksordning att den
lorde betyda så mycket. En merkostnad av ett par tusen kronor årligen för
horttransport av sålunda anhopad sand torde visserligen uppstå, men därtill
synes dock olägenheten inskränka sig. Först vid kombination med snöstorm
blir sandstormen ett problem för vägväsendet. I de sydsvenska länen kan
vinterväghållningen därigenom fördyras högst avsevärt. Snöskottning, som i
dylika fall blir nödvändig, kan draga en kostnad av flera 100 000 kronor
per län.
Skadeverkningarna av sandstormama inskränka sig emellertid ej till endast
vad förut omnämnts. Sålunda kunna avloppsgravar och öppna diken
igenfyllas av sanden och förorsaka betydande kostnader för upprensning. Vidare
spridas skadeinsekter och växtsjukdomar, t. ex. nematoder å betor och
potatis, och dessutom flyttas konstgödsel och utsäde från ett skifte till ett
annat eller till och med kanske till någon annans fastighet. Allt detta medför
betydande kostnader och besvär.
När sandstormar rasa tränger också sand in i boningshusen och förorsakar
där icke blott obehag utan även hygieniska olägenheter. I många fall omöjliggöres
arbetet ute på fälten, medan sandstormen rasar, och sikten för vägnät
ikanten kan ibland bliva så dålig, att samfärdseln påtagligt besväras.
Någon uppfattning om skadegörelsens ekonomiska värde årligen har ej
varit möjlig att erhålla på grundval av de förfrågningar, som gjorts hos
hushållningssällskapen, enär man ej ansett sig kunna verkställa en någorlunda
tillförlitlig beräkning. Det är också uppenbart mycket svårt att beräkna
förlusterna på grund av skadorna. Det synes emellertid påtagligt, att
dessa förluster äro ganska betydande, bland annat på grund av den relativt
stora åkerareal, som är utsatt för skadegörelse. Att skadan också kan bliva
den enskilde jordbrukaren övermäktig, synes framgå av att man t. ex. i
Elentarps socken bevittnat, att hemman lagts helt öde i följd av sandstormarnas
häijningar.
Om orsakerna till sandstor in a r n a o c h o in dera s f r e k v e n s
anföres i lantbruksstyrelsens skrivelse följande:
Sandstormar förekomma ej överallt där sandjordar förefinnas. Deras uppkomst
synes kunna hänföras till speciella förhållanden, avseende jordmån
terräng och vissa ingrepp i naturen. Vad först angår jordmånen må framhållas,
att det är den finkorniga och mullfattiga sanden som flyger, särskilt
om den uttorkas, vilket vanligen sker under vårvintern, våren eller försommaren.
Grov sand eller lerig sand utsättes således ej för sandflykt. Men även
den sand, som har benägenhet alt flyga, orsakar ej skada förrän terräng
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
förhållandena gynna sandflykt. Asar eller kullar i terrängen äro särskilt utsatta
för vindarna. Sådana områden måste därför behandlas med särskilt
hänsyntagande till förhållandena. I för vinden skyddade dalgångar eller där
skogar lämna skydd uppkomma däremot ej sandstormar. Detta är däremot
fallet vid de öppna slättbygderna, om jordmånsförhållandena i övrigt äro
gynnsamma härför. I en viss terräng med en viss jordmån kunna sandstormar
vara okända så länge lämpliga skyddsskogar finnas. Om dessa skyddande
skogsbestånd nedhuggas, uppkomma förutsättningar för sandstormar
och dessa börja uppträda. Vindskyddande skogsbestånd ha sålunda en mycket
stor förmåga att förhindra sandstormar. Det kan därför innebära en fara att
nedhugga förefintliga skogsbestånd i trakter, där sandstormar kunna väntas
uppträda på grund av jordmåns- och terrängförhållanden.
Men även sättet att bedriva jordbruket utövar inflytande på sandstormarnas
uppträdande. Sålunda är en av förutsättningarna för sandflykt, att jorden
vid viss tidpunkt ligger huvudsakligen obevuxen. Användes jorden till
vall eller gröda, som under den torra perioden hinder jorden, förhindrar detta
sanden att flyga. Redan om jorden skötes mindre väl så att den blir starkt
bemängd med ogräsrötter, t. ex. kvickrot, kan detta förorsaka en bindning
av sanden, som förhindrar eller i varje fall förminskar dess benägenhet att
flyga. Härav framgår, att ett intensivare bruk av jorden och en effektiv ogräsbekämpning
kan öka sandjordens benägenhet att flyga. Erfarenheten bland
jordbrukarna bekräftar också, att sandstormarnas skadegörelse ökat i samma
mån som jordbruksdriften blivit intensivare, t. ex. genom potatis- eller
rotfruktsodling. Detta förhållande förklarar också, varför sandstormamas
skadegörelse ej omtalats tidigare på samma sätt som nu. Olägenheterna voro
mindre förr än nu.
Sandstormarna uppstå understundom årligen, en eller flera gånger under
samma år, eller med några års mellanrum. I de mest utsatta områdena inom
Kristianstads och Malmöhus län uppträda sandstormarna årligen en å två
gånger. Inom andra utsatta trakter synes frekvensen vara något varierande,
och sällan uppträda sandstormarna där så ofta som i skånelänen.
Sandstormarnas uppträdande kunna sättas i samband med vissa vindriktningar,
särskilt till de förhärskande vid den tidpunkt på året, när grödorna
äro som mest ömtåliga för skadegörelse. Inom berörda områden orsakas sålunda
skadegörelse antingen genom östliga eller västliga stormar. Däremot
synas varken nordliga eller sydliga stormar vara farliga, enär de ej bruka
uppträda vid de kritiska tidpunkterna. I de orter, där skydd genom skog eller
dylikt erhålles mot östliga eller västliga vindar, behöver man ej befara skadegörelse.
Detta förhållande är särskilt betydelsefullt, när det gäller att genom
plantering av skogsbälten eller häckar till vindskydd söka förhindra
skadegörelse.
Lantbruksstyrelsen påpekar slutligen, att risken för sandstormar ej är begränsad
till de områden, som nu nämnts, utan att det föreligger fara för att
sandstormarnas skadegörelse skall utvidgas till nya områden. Styrelsen anför
härom följande.
Att inom de socknar, där sandstormar förekomma i skadegörande omfattning,
vissa ingrepp i naturen kunna medföra ytterligare skadeverkningar, synes
vara påtagligt. Men det torde också vara klart, alt där förutsättningarna
främst vad jordmån beträffar föreligga, kan en oförståndigt bedriven skogsavverkning
eller en omläggning av driftsformen för jordbruket innebära vådor
för uppkomst av nya för sandstormar utsatta områden. Särskilt torde
förhållandena på Gotland och Öland böra uppmärksammas, men även vissa
områden i Östergötland och Västergötland torde ligga i riskzonen. Inom Ble
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
5
kinge län anses Ronneby socken i Kristianstads län, Ivetofta, Träne och Järrestads
socknar samt i Hallands län Tjärby och Harplinge socknar löpa risk
för uppkomst av sandstormar, om oförståndiga ingrepp göras i naturen. Bemärkas
bör, att inom torvjorddistrikt t. ex. på Gotland kan uppkomma en
liknande jordflykt, vilken får bekämpas efter principiellt enahanda grunder
som vanlig sandflykt vid sandstorm.
Utan att närmare kunna angiva de områden, där sandstormar eller annan
jordflykt i en framtid kan uppkomma, därest t. ex. oförståndig skogsavverkning
bedrives, vill lantbruksstyrelsen fästa uppmärksamheten på att inom
alla områden, där större samlad jordbruksbygd uppstår på jordmån av finkornig
sandjordstyp, måste uppmärksamheten alltid vara inriktad på de faror
för sandstorm, som i dylika fall kunna uppkomma.
Lantbruksstyrelsens förslag.
I fråga om möjligheterna att hindra uppkomsten av sandstormar eller
minska skadeverkningarna av desamma behandlar lantbruksstyrelsen i sitt
betänkande bland annat ingående den betydelse växtföljden och valet av
grödor överhuvud ävensom sättet för jordens bearbetning och skiftesindelningen
ha i ifrågavarande hänseende. Såsom utomordentligt viktiga åtgärder
för bekämpande av sandstormarna nämner lantbruksstyrelsen vidare anläggande
respektive bevarande av skyddsskogar och skyddshäckar.
Lantbruksstyrelsens förslag rörande de åtgärder, som från det allmännas
sida böra vidtagas för att förebygga skadegörande sandstormar, innebär i
stort sett följande. Genom upplysningsverksamhet bör man söka bereda jordbrukarna
i de ifrågavarande trakterna ökad insikt om de åtgärder, som kunna
vidtagas för att förebygga eller minska risken för uppkomst av sandstormar.
Denna upplysningsverksamhet bör givetvis avse alla de åtgärder av
förebyggande art, som nämnts i det föregående. Det förutsättes, att dylik upplysningsverksamhet
kommer att bedrivas både av skogsvårdsstyrelserna och
av hushållningssällskapen. Härjämte föreslås emellertid, att det skall uppdragas
åt föreståndaren för statens försöksgård vid Ugerup att mot visst
årligt arvode tjänstgöra som specialkonsulent på detta område. Detta arvode
töreslås till 1 200 kronor, vartill komma resekostnader med ett beräknat belopp
av 1 300 kronor per år. Vidare bör ett engångsanslag av 6 000 kronor
ställas till lantbruksstyrelsens förfogande för utarbetande av en broschyr,
innehållande råd och anvisningar rörande bekämpandet av sandflykten och
upplysningar om bidragsmöjligheter in. m. samt för utövande av annan ändamålsenlig
undervisnings- och propagandaverksamhet. Härjämte böra statsmakterna
genom lämnande av bidrag söka stimulera till skogsodling och
plantering av häckar, där dylika åtgärder befinnas lämpliga för att bekämpa
sandstormarna. Dessa bidrag böra utgå ur statens skogsodlingsanslag. Under
det att bidrag ur sagda anslag lör närvarande utgår med högst 50 procent av
den godkända kostnaden för företaget, bör dock enligt lantbruksstyrelsens
förslag bidrag för ifrågavarande ändamål kunna utgå med ett grundbelopp
av högst 60 procent av den godkända kostnaden lör förelaget och dessutom
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
med etl tilläggsbelopp av högst 15 procent av sagda kostnad. Bidrag för ifrågavarande
ändamål bör — i motsats till vad som för närvarande gäller i fråga
om bidrag ur statens skogsodlingsanslag — kunna utgå även till aktiebolag.
Tilläggsbelopp bör dock endast kunna tillerkännas enskild person, vilken
för sin och sitt husfolks bärgning är beroende av arbetsinkomster vid
sidan av sitt jordbruk, och under förutsättning tillika, att han kan antagas
icke vara i stånd att utan tilläggsbelopp utföra i företaget ingående arbeten.
Bidragsverksamheten bör handhavas av skogsvårdsstyrelserna, vilka emellertid
böra samarbeta med hushållningssällskapen och i vissa fall — vid plantering
av skyddshäckar — även erhålla biträde av dessas personal. Medelsbehovet
för en dylik bidragsverksamhet har lantbruksstyrelsen beräknat till i
genomsnitt 100 000 kronor per år under en 15-årsperiod. För det första verksamhetsåret
har lantbruksstyrelsen dock räknat med att ett belopp av 50 000
kronor skulle bliva tillräckligt. Om en ägare av ett område, där sand- eller
jordflykt förorsakar skadegörelse, försummar att taga sådan vård om området,
att faran för denna sand- eller jordflykt förebygges, bör vidare det allmänna
kunna expropriera området och vidtaga erforderliga skyddsåtgärder å
detsamma. Frågan om expropriation för detta ändamål bör kunna väckas
av skogsvårdsstyrelse efter samråd med hushållningssällskap. Slutligen bör
det allmänna vidtaga vissa åtgärder för att förhindra, att de skyddsskogar och
skyddshäckar, som nu finnas eller som i fortsättningen kunna komma till
stånd, skola behandlas på sådant sätt, att det skydd de ge mot sand- eller
jordflykt, äventyras. Såvitt angår skogarna bör erforderlig trygghet i detta
hänseende vinnas genom en revision av skogsvårdslagstiftningens bestämmelser
i fråga om rätten att företaga avverkning i dylika skogar. Beträffande
skyddshäckarna föreslås, att som villkor för bidrag till plantering av dylika
häckar skall gälla, att bidragstagaren skall vara skyldig återbetala bidraget,
om häcken nedhugges. Den jordägare, som borttager en befintlig skyddshäck
och ej vidtager andra tillfredsställande skyddsåtgärder, skulle dessutom löpa
risken att området exproprieras.
Förslagen om tillsättande av en särskild konsulent för upplysnings-
och undervisningsverksamheten på ifrågavarande område samt om utgivande
av en broschyr i frågan in. in. motiveras av lantbruksstyrelsen
på följande sätt.
En betydande upplysnings- och propagandaverksamhet synes erforderlig
för att till allmänheten sprida kännedom om möjliga åtgärder ävensom statens
stöd. Denna verksamhet kan visserligen förutsättas komma att bedrivas
såväl av skogsvårdsstyrelserna som hushållningssällskapen, men då dessa
hava många andra uppgifter sig anförtrodda och dessutom till en början ej
heller hava så stor erfarenhet att åberopa, torde böra övervägas att uppdraga
åt föreståndaren för statens försöksgård vid Ugerup att fungera som specialkonsulent
på detta område för de olika län, varom här är Fråga. 1 sin verksamhet
har han redan kommit ifrågavarande problem in på livet och samlar
alltjämt erfarenheter i den försöksverksamhet, som han leder. Därest denne
befattningshavare erhåller ett skäligt arvode jämte anslag till resekostnader,
som torde böra ställas till lantbruksstyrelsens förfogande, kunde konsulent
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
7
verksamhet på området upptagas, vilket torde vara önskvärt åtminstone för
de närmaste åren. Lantbruksstyrelsen anser, att arvodet skäligen bör bestämmas
till 1 200 kronor för år. Därjämte torde ett anslag till rese- och traktamentsersättning
å förslagsvis 1 300 kronor för år böra anvisas. Redogörelse
rörande den konsulterande verksamheten bör lämnas till lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen och lantbrukshögskolan samt i avskrift till samtliga hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser, som beröras av verkamheten i fråga.
För denna konsulterande verksamhet torde en lämpligt avfattad broschyr,
innehållande jämväl författningsbestämmelser, kunna bliva till stort gagn.
Många jordbrukare inom området skulle därav finna vägledning. Icke endast
ägare av jord som flyger utan även andra jordbrukare med för hård vind utsatta
lägen torde kunna draga fördel av de lärdomar, som erfarenheten givit
t. ex. av häckplantering. Medel till utarbetande av en sådan enkel handledning
torde därför böra ställas till lantbruksstyrelsens förfogande att användas
för bestridande av kostnader för utgivande av en dylik broschyr. På
lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen bör ankomma att godkänna manuskriptet
i fråga. Vidare torde böra tillhandahållas viss undervisningsmaterial,
varjämte lantbruksstyrelsen bör på lämpligt sätt kunna vägleda och understödja
upplysnings- och propagandaverksamheten. Ett engångsanslag å förslagsvis
6 000 kronor synes böra ställas till lantbruksstyrelsens förfogande för
ändamålet.
Ifrågavarande verksamhet kommer icke att göra överflödiga de försök,
som bedrivas vid statens ifrågavarande försöksgård jämte försöksfält eller
vid Sveriges utsädesförening. Tvärtom torde denna verksamhet bliva än mer
betydelsefull om de vunna rönen snabbt kunna bringas ut till praktisk tillämpning
bland jordbrukarna, som beröras av ifrågavarande problem. Lantbruksstyrelsen
förutsätter, att kostnaderna för denna försöksverksamhet bestridas
i annan ordning.
Som allmän motivering till sitt förslag om statsbidrag vid plantering
av skvddsskogar och skyddshäckar anför lantbruksstyrelsen
följande:
Även om markägarna i jordflyktsområdena ha obestridliga fördelar av att
bedriva skogsodlingar i syfte att förhindra uppkomst av sandstormar, kan
verksamheten säkerligen icke inom rimlig tid ernå den önskade planmässigheten,
omfattningen och effekten i övrigt, med mindre statligt understöd erhålles.
Någon närmare motivering härför kräves knappast. Det torde för övrigt
vara ett allmänt intresse, att jordbruket och trädgårdsskötseln inom de
berörda områdena få sina produktionsbetingelser förbättrade genom ett
verksamt stormskvdd ävensom att vägunderhållet av samma anledning underlättas.
Av praktiska skäl bör förevarande stöd lämnas i form av statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet. Därjämte torde vara lämpligt, att det anslutes
till någon redan befintlig, passande understödsform.
Med dessa utgångspunkter förefaller det ligga nära till hands att för ändamålet
taga i anspråk del sedan år 1930 å riksstaten uppförda statens skogsodlingsanslag.
Till motivering av förslaget om eu höjning av bidragsbeloppen
anföres i lantbruksstyrelsens skrivelse följande:
Med det nuvarande bidraget av högst 50 procent kan man sannolikt icke
räkna med att större delen av ett mera omfattande skogsodlingsprogram skall
frivilligt genomföras inom rimlig tid. Ett förhöjt bidrag till förevarande
skogsodlingar är motiverat med hänsyn såväl till att markägarens dispositionsrätt
över skogen genom skyddsskogsbestämmelserna, vilka böra tilläm
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
pas i förevarande fall, är mera begränsad än eljest som till att uppdragande
av skogsbestånd på dessa sandmarker ofta icke kan beräknas vara ett ur
skogsekonomisk synpunkt lika lönsamt företag som annorstädes. Det är vidare
ett starkt allmänt intresse att sandflykten hindras. Därigenom tillgodoses
hygieniska intressen, varjämte det allmänna vägunderhållet underlättas
och förbilligas. Ytterligare skäl för ökat statsbidrag är, att åtgärderna skola
utföras efter en gemensam plan och någorlunda samtidigt, varigenom möjligheterna
att taga hänsyn till den enskilde markägarens speciella förhållanden
och önskemål beskäras. Arbetet med skogsplantering ställer sig även understundom
relativt dyrbart. Jordflykten kan förstöra de nyplanterade områdena,
vilket tvingar till om- eller hjälpplantering i större eller mindre
skala. Sedan plantorna nått 5-årsåldern bruka de dock endast i undantagsfall
lida påtagligt avbräck genom sandstormar. Rötangrepp i tallkulturer på
sandjordsmark uppgivas vara relativt vanliga. Detsamma gäller i fråga^ om
skadegörelse genom insekter. De nu nämnda förhållandena bjuda att på en
för lövträd lämplig mark giva dessa företräde. Men härigenom fördyras också
kulturerna. Visserligen medför läskyddet ett förbättrat resultat av jordbruksproduktionen,
men å andra sidan måste kanske för skogsplantering avstås
odlad mark.
Vid avvägande av statsbidragets storlek synes böra beaktas den principiella
överensstämmelsen i visst hänseende — nämligen inskränkningen i
markägarens fria förfogande — mellan den här förordade verksamheten och
de s. k. beredskapsarbeten, som nu planläggas inom skogsbruket för motverkande
av arbetslöshet under en omställningsperiod efter krigshushallningen.
I det förra fallet knytes statsbidraget till det särskilda villkoret, att
det skapade läskyddet oavbrutet skall vidmakthållas. I det senare fallet äro
specialkrav i arbetsmarknadshänseende knutna till bidragsverksamheten. Vidare
gäller i förra fallet att arbetena avses skola genomföras efter en mera
enhetlig plan avseende flera fastigheter, under det att i senare fallet arbetets
utförande vid samma tidpunkt blir av avgörande betydelse. Dessa omständigheter
liksom vad ovan i övrigt anförts giva stöd för uppfattningen, att
bidragen i bägge fallen böra kunna utformas lika. Beträffande beredskapsarbeten
i form av skogsodlingsföretag har av skogsstyrelsen föreslagits, att
bidrag må utgå dels med ett grundbelopp av högst 60 procent av den godkända
kostnaden, dels ock med ett tilläggsbelopp av högst 15 procent av
sagda kostnad. Tilläggsbelopp skall endast kunna tillerkännas enskild person,
vilken för sin och sitt husfolks bärgning är beroende av arbetsinkomster
vid sidan av sitt jordbruk, och under förutsättning tihika, att han kan antagas
icke vara i stånd att utan tilläggsbelopp utföra i företaget ingående
arbeten. Lantbruksstyrelsen vill alltså ifrågasätta, huruvida icke bidrag till
läskogsodlingar böra beviljas enligt nu angivna grunder. I motsats till vad
för närvarande gäller i fråga om statens skogsodlingsanslag bör vidare bolag
ej undantagas från bidragsrätt.
Beträffande de fordringar, som ur ekonomisk synpunkt böra uppställas
på ett företag för plantering av skyddsskog eller skyddshäckar för att bidrag
skall utgå, erinrar lantbruksstyrelsen om att för närvarande som generell
regel för beviljande av bidrag ur statens skogsodlingsanslag gäller, att
nyttan av företaget minst skall motsvara kostnaden för detsamma. Styrelsen
uttalar att det, vad angår planteringsföretag å annan mark än skogsmark,
i särskilda fall torde bliva erforderligt att eftersätta kravet på full båtnad,
men att en sådan eftergift ej torde behöva sträcka sig längre än att nyttan
av företaget åtminstone skall motsvara den på skogsägaren belöpande kostnadsandelen.
Kungi. Maj:ts proposition nr 77.
9
Den lokala tillsynen över ifrågavarande planteringsarbete bör enligt lantbruk
sstyrelsens förslag handhavas av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Lantbruksstyrelsen
framhåller, att så utan vidare blir fallet, om bidrag utlämnas
från statens skogsodlingsanslag. Skogsvårdsstyrelserna böra sålunda omliänderhava
uppgörandet av arbetsplaner, beviljandet av bidrag ävensom utövandet
av kontroll över arbetet och avsyning av detta m. m. Skogsvårdsstyrelserna
böra vidare föranstalta om anskaffande av det skogsodlingsmaterial,
som erfordras för verksamheten, och tillhandahålla detta till självkostnadspris.
Det nu sagda bör enligt lantbruksstyrelsens förslag i princip gälla
såväl skogsodling som plantering av skyddshäckar. Lantbruksstyrelsen framhåller
emellertid, att vid anläggandet av skyddshäckar tillkomma särskilda
intressen, som måste tillgodoses, främst jordbrukets intresse. Med hänsyn
härtill, bör enligt förslaget ett samarbete etableras mellan skogsvårdsstyrelser
och hushållningssällskap i de berörda områdena, vilket bland annat bör
få den formen, att planläggningsarbetet beträffande skyddshäckar på åkerjord
kan uppdragas åt befattningshavare i hushållningssällskapen.
Beträffande kostnaderna för bidragsverksam heten kan
ur lantbruksstyrelsens skrivelse här återgivas följande.
Kostnaderna för skogsplantering och anläggande av skyddshäckar variera
under olika förhållanden, främst beroende av växtvalet. Som ett grovt medeltal
för kostnaderna för skogsplantering kan angivas 165—250 kronor per hektar
för barrträd och 225—320 kronor per hektar för lövträd. Vid lövträdsplantering
kunna stängselkostnader tillkomma. För häckplantering kunna
kostnaderna för enbart häck beräknas till omkring 40 kronor per hektar vid
50 meters avstånd mellan häckarna och till omkring 20 kronor per hektar vid
ett maximiavstånd av 100 meter mellan häckarna. I dessa kostnader ingå
såväl plant- som arbetskostnad. Härtill komma vissa kostnader för renhållning
i häckarna.
Som tidigare angivits uppskattas det område, som mer eller mindre regelbundet
utsättes för skador genom sandstormar, till drygt 15 000 hektar. En
skogsplantering av hela denna areal, vilket emellertid ej kan ifrågakomma,
skulle sålunda, om hektarkostnaden för plantering med hänsyn även till
kompletteringsarbete beräknas till 250 kronor per hektar, draga en kostnad
av tillhopa 3,75 miljoner kronor, vilket sålunda angiver en övre kostnadsgräns
för ifrågakommande åtgärder. Med hänsyn till tillgång på plantmaterial,
arbetskraft m. m., torde det taga minst 15 år för att genomföra en plantering
av förenämnda omfattning. Därför torde årskostnaden ej behöva beräknas
högre än till 250 000 kronor. En viss begränsning kan även beräknas
med hänsyn dels till att ej hela området komme att skogsplanteras, dels till
att häckplantering torde kunna beräknas förekomma ganska ofta. Frekvensen
blir dock beroende av de priser på jordbruks- respektive skogsprodukter,
som bliva rådande. Lantbruksstyrelsen håller emellertid ej för otroligt, att
omkring halva arealen kan komma att skogsodlas. Kalkyleras årskostnaden
därför till förslagsvis 130 000 kronor och beräknas bidrag genomsnittligt med
65 procent, skulle statsbidrag för detta ändamål årligen kunna bliva erforderligt
från statens skogsodlingsanslag med i avrundat tal 85 000 kronor, vartill
komma förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna med cirka 15 000
kronor.
I alll torde sålunda erfordras ett årsanslag för detla ändamål av i medeltal
omkring 100 000 kronor under eu 15-årsperiod. Då del torde taga 3 å 4 år för
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
att utöka plantskolorna i erforderlig omfattning, blir fulla medelsbehovet
aktuellt först efter angivna antal år efter det beslut fattats om vidtagande av
föreslagen åtgärd. Anslagsbehovet kommer därför till en början att stegras
successivt. För första verksamhetsåret beräknar lantbruksstyrelsen, att ett
belopp av omkring 50 000 kronor skall bliva tillräckligt för ändamålet. Vid
anslagsberäkningen får i fortsättningen hänsyn tagas till de sålunda stegrade
anspråken på bidragsmedel.
På tal om bidragsverksamheten berör lantbruksstyrelsen även frågan, hur
erforderliga plantor för planteringsverksamheten skola kunna anskaffas och
hur kostnaderna för dessa plantor skola täckas. Lantbruksstyrelsen förutsätter,
att skogsvårdsstyrelserna skola söka att vid sina plantskolor uppdraga
plantor i den omfattning, som erfordras för ifrågavarande ändamål, och
tillhandahålla dessa plantor till självkostnadspris. Samtidigt påpekar lantbruksstyrelsen,
att plantskolornas odlingsverksamhet i så fall sannolikt måste
utvidgas ej oväsentligt, och att en dylik utvidgning medför vissa förlustrisker
för skogsvårdsstyrelserna. Lantbruksstyrelsen föreslår därför, att dessa
förlustrisker skola delas mellan skogsvårdsstyrelserna och staten på så sätt,
att skogsvårdsstyrelse, därest förlust skulle uppstå på plantskoledriften för
ifrågavarande ändamål, när verksamheten närmar sig sin avslutning eller
ock dessförinnan genom förväxning av plantmaterialet, efter skogsstyrelsens
närmare prövning skall erhålla ersättning med högst 75 procent av den lidna
förlusten. Även dylik ersättning bör enligt lantbruksstyrelsens förslag utgå ur
skogsodlingsanslaget.
Såsom tidigare nämnts innebär lantbruksstyrelsens förslag vidare, att i
vissa fall expropriation skall kunna ske av sådana områden, där ägarna underlåtit
att vidtaga erforderliga skyddsåtgärder. Rörande behovet av tvångsåtgärder
framliålles i betänkandet till en början, att de menliga verkningarna
av att skyddsåtgärder underlåtas ej alltid begränsa sig till vederbörande
jordägare själv utan kunna komma att beröra även närliggande fastigheter.
Styrelsen anför vidare, att man under alla förhållanden torde få
räkna med, att vissa markägare icke frivilligt komma att deltaga i de här
åsyftade planteringarna och skogsodlingarna, samt påpekar, att så exempelvis
kan bliva förhållandet, då markägarens kostnad för arbetet icke står i
proportion till båtnaden därav för den enskilda fastighet, å vilken åtgärden
skall vidtagas. För att skyddsåtgärderna icke därigenom skola äventyras bör
det enligt lantbruksstyrelsens uppfattning finnas möjlighet att vid trängande
behov tvångsvis genomföra nödvändiga företag.
Beträffande utformningen av dylika tvångsåtgärder anför lantbruksstyrelsen,
att två alternativ synas kunna komma undan övervägande. Det ena av
dessa är att, då fråga uppkommer om plantering av skyddsskogar eller
skyddshäckar, på liknande sätt som sker vid avdiknings- och vägbyggnadsföretag
ålägga vederbörande intressenter skyldighet att deltaga i anläggningskostnaden
för företaget i förhållande till den nytta de ha av detta. Det andra
alternativet är att medgiva möjlighet till expropriation av den mark, som erfordras
för dylika planteringar. På tal om det senare alternativet erinrar
lantbruksstyrelsen om att man enligt nu gällande bestämmelser kan expro
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
11
priera flygsandfält, varom ägaren försummat att taga sådan vård, att fara
för sandflykt förebygges, ävensom kan tillämpa ett expropriationsförfarande
för att på det allmännas bekostnad åstadkomma skogsåterväxt å skogsmark,
som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd och ej utgör nödig
betesmark.
Lantbruksstyrelsen har stannat för det senare alternativet och sålunda
förordat, att de tvingande bestämmelserna skola begränsas till att avse rätt
för kronan att expropriera område, varom ägaren försummat taga sådan
vård, att fara för sand- eller jordflykt förebygges. För att expropriationsinstitutet
ej skall användas i oträngt mål föreslår lantbruksstyrelsen vidare, såsom
förut nämnts, att beslut om expropriation skall kunna fattas endast efter
en av skogsvårdsstyrelsen i samråd med hushållningssällskapet gjord hemställan.
Mark, som förvärvats genom expropriation, skall enligt förslaget omhändertagas
av domänverket för omedelbar skogsodling.
Bland de spörsmål, som behandlats i lantbruksstyrelsens utredning, må
vidare nämnas frågan, hur naturskyddssynpunkterna skola beaktas vid plantering
av skyddsskogar och skyddshäckar. Styrelsen framhåller, att dylika
planteringar i många fall torde direkt tjäna naturskyddets intressen, men
att man i andra fall måste räkna med att vid anläggningen av planteringarna
vissa hänsyn måste tagas till naturskyddssynpunkterna, utan att detta
dock bör få hindra ett målmedvetet arbete ur jordbrukets eller skogsbrukets
synpunkter. En lämplig samarbetsform mellan de olika intressena har
lantbruksstyrelsen ansett vara, att Svenska naturskyddsföreningen skall lämnas
tillfälle att hos vederbörande skogsvårdsstyrelse meddela, vilka områden
inom de för sandstormar utsatta kommunerna, som uppvisa naturskyddsproblem.
Skogsvårdsstyrelsen skulle därefter, så snart frågan om
planteringsåtgärder inom ett dylikt område bleve aktuell, söka träffa överenskommelse
med naturskyddsföreningens representant om en sådan planläggning
av planteringsverksamheten, att denna såvitt möjligt ej skulle vålla
någon olägenhet för naturskvddsintressena.
Yttranden.
Behovet av särskilda åtgärder till skydd mot sand- och jordflykt
har vitsordats i så gott som samtliga yttranden.
Särskilt har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län
understrukit behovet av att en allvarlig kampanj mot skadorna till följd av
sandstormar igångsattes och att lämpliga skyddsåtgärder vidtoges. Å andra
sidan har emellertid domänstgrelsen, jämte det den vitsordat nödvändigheten
av dylika åtgärder, framhållit, att man borde vidtaga mera ingående
lokala undersökningar, innan man i större skala grepe sig an med denna
uppgift. Domänstyrelsen har i detta sammanhang hänvisat till att betydelsefulla
erfarenheter om skyddsplanteringars utförande och effekt sedan lång
tid lillbaka förelåge i Danmark, särskilt från dylika planteringar i Jylland,
12
Kanyl. Maj:ts proposition nr 77.
och att det vore av vikt, att man toge närmare de! av dessa rön, innan man
i större skala här i landet igångsatte skyddsplanteringar.
Även lantbruksstyrelsens förslag rörande utformningen av åtgärderna
mot sand- och jordflykten har helt eller i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i det övervägande antalet av de avgivna
yttrandena.
Mot lantbruksstyrelsens förslag om tillsättande av eu särskild
konsulent för upplysnings- och propagandaverksamheten på ifrågavarande
område samt om anvisande av statsmedel för utgivande av en
broschyr i frågan har erinran gjorts endast av statskontoret samt, såvitt
angår tillsättandet av en särskild konsulent, av lantbruksliögskolan och
Svenska naturskyddsföreningen. Rörande upplysnings- och propagandaverksamheten
har statskontoret uttalat, att denna verksamhet icke torde behöva
erhålla större omfattning än att den kunde omhänderhavas av vederbörande
skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap. Beträffande förslaget om en
broschyr har statskontoret anfört, att kännedom om möjligheterna att erhålla
statsbidrag till de föreslagna skyddsåtgärderna torde kunna meddelas
på annat och lämpligare sätt, såsom genom artiklar i tidningar och facktidskrifter
o. s. v., ävensom genom direkt upplysningsverksamhet från skogsvårdsstyrelsernas
och hushållningssällskapens befattningshavares sida i samband
med deras resor.
Lantbruksstyrelsens förslag rörande utbetalande av bidrag till plantering
av skyddsskogar och skyddshäckar har i allmänhet tillstyrkts i de
avgivna yttrandena. Statskontoret har emellertid anfört följande.
Statskontoret har icke något att erinra mot att de bidrag, som befinnas
böra medgivas till sådana skyddsåtgärder, om vilka i ärendet är fråga, utgå
från statens skogsodlingsanslag. Förslaget i denna del synes vara motiverat
av praktiska skäl och ägnat att underlätta och förenkla de med verksamheten
förenade administrativa bestyren. Däremot har ämbetsverket icke blivit
övertygat om nödvändigheten av att låta dessa bidrag utgå efter förmånligare
grunder än övriga bidrag från nämnda anslag. Gentemot de av lantbruksstyrelsen
anförda synpunkterna må framhållas, att nu ifrågavarande
skogsodlingar och andra skyddsåtgärder motiverats av angelägenheten att
förhindra skadeverkningar för jordbruksnäringen. Enligt statskontorets mening
synas åtgärder i detta syfte böra vidtagas endast i de fall, då båtnaden
till fullo motsvaras av kostnaden för företaget. 1 anslutning härtill kan
statskontoret icke finna annat än att det bör vara tillräckligt med ett statsbidrag,
som motsvarar hälften av den godkända kostnaden. I överensstämmelse
med denna ståndpunkt kan statskontoret icke förorda, att bidrag av
statsmedel skall medgivas utgå även i sådana fall, då nyttan av företaget
endast motsvarar jordägarens kostnad för detsamma.
Rörande bidragsfrågan har vidare domänstyrelsen anfört, att med hänsyn
till de kostnader, som planteringarna komme att medföra för enskilda jordägare,
bidrag av allmänna medel till dessa planteringar icke torde kuima
undkonunas, men att spörsmålet om storleken av och villkoren för dylika
bidrag borde tagas under övervägande i samband med den inom skogsstyrelsen
pågående överarbetningen av skogsvårdslagstiftningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
13
Mot förslaget att medgiva rätt till expropriation av mark för planteringsändamål
har anmärkning framställts endast av Sveriges lantbruksförbund
och av förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Malmöhus
län, vilka ansett ett dylikt tvångsmedel obehövligt. I detta sammanhang må
även nämnas, att domänstyrelsen anfört att, därest expropriation skulle ske
i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag, en förvaltning genom domänverket
av dylika mindre, spridda markområden sannolikt skulle bliva förenad
med vissa praktiska olägenheter men att styrelsen likväl, för såvitt icke föreskrifter
kunde meddelas i syfte att anläggning och vård av dylika planteringar
skulle kunna genomföras utan att marken överginge i statens ägo,
vore beredd att åtaga sig uppgiften.
Beträffande förslaget om ersättning till skogs vård sstyr elserna
för de förluster de kunde åsamkas genom tillhandahållande av
plantor för ifrågavarande planteringsverksamhet har statskontoret anfört, att
frågan om dylik ersättning borde upptagas till prövning i annat sammanhang
och att i vart fall utgifter för sagda ändamål icke borde belasta skogsodlingsanslaget.
I yttrandena från vetenskapsakademien och från Svenska naturskyddsföreningen
har särskilt berörts frågan, hur man skulle kunna vinna garantier
för att naturskyddsintressena skulle bliva vederbörligen beaktade.
Vetenskapsakademien har anfört att det, om icke samarbetet mellan skogsvårdsstyrelsema
och naturskyddets målsmän gåves en fastare organisation
än den, som antytts i lantbruksstyrelsens betänkande, syntes kunna uppstå
risk för att sådant samarbete blott sporadiskt skulle komma till stånd och
för att viktiga naturskyddisintressen understundom skulle bliva åsidosatta.
Akademien har vidare sagt sig vilja ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligt
att för behandling av hithörande ärenden till skogsstyrelsen knyta en
särskild nämnd, bestående av sakkunniga inom naturskydd och landskapsvård,
till vilken nämnd skogsvårdsstyrelse skulle vara skyldig att i varje
särskilt fall hänskjuta de upprättade förslagen. Det skulle då åligga denna
nämnd att efter hörande av vederbörande lokala naturskyddssammanslutningar
avgiva vägledande utlåtande till skogsvårdsstyrelsen. Till ledamöter
av nämnden borde personer med erforderlig sakkunskap utses på förslag av
vetenskapsakademien och Svenska naturskyddsföreningen. Svenska naturskyddsföreningen
har rörande tillvaratagandet av naturskyddsintressena anfört,
bland annat, att det för tryggande av samarbetet mellan naturskyddets
samt jordbrukets och skogsbrukets intressen vore önskvärt, alt bestämmelser
om detta samarbete skulle inflyta i bidragsförfattningen.
Departementschefen.
Den utredning, som lantbruksstyrelsen verkställt, visar att sandstormarna
i vissa trakter utgöra ett allvarligt problem för jordbruket. Sammanlagt synes
över 15 000 hektar åkerjord mer eller mindre regelbundet skadas av
sand- eller jordflykt. De skador som härigenom förorsakas jordbrukarna äro
14
Kungt. Maj:ts proposition nr 77.
betydande. Men även vägväsendet besväras på vissa håll i icke ringa grad.
Av utredningen torde vidare framgå, att det föreligger risk att, om ingenting
göres för att motverka sand- och jordflykten, denna skall ytterligare förvärras.
I likhet med lantbruksstyrelsen finner jag det angeläget, att man genom
upplysningsverksamhet söker bereda jordbrukarna ökade insikter om de faktorer,
som medverka till uppkomsten av sand- och jordflykten, och om vikten
av att själva jordbruksproduktionen planlägges och bedrives på ett sådant
sätt, att riskerna i största möjliga utsträckning begränsas. Mycket torde här,
såsom lantbruksstyrelsen påpekat, kunna vinnas bland annat genom valet av
grödor och produktionens inriktning överhuvud taget, genom sättet och tidpunkten
för jordens bearbetning ävensom genom skiftesläggningen. Upplysningsverksamheten
bör givetvis även gå ut på att hos jordbrukarna skapa
ökad förståelse för den betydelse skyddsskogar och skyddshäckar ha i
detta sammanhang. Denna upplysningsverksamhet bör ingå som ett led i den
allmänna upplysningsverksamhet, vilken omhänderhaves av hushållningssällskapen
och skogsvårdsstyrelserna i de berörda områdena. Tillräckliga
skäl synas mig däremot knappast föreligga för att man härjämte skall tillsätta
en särskild konsulent för denna upplysningsverksamhet. Ej heller kan
jag biträda förslaget om anvisande av ett engångsanslag till lantbruksstyrelsen
för utgivande av en broschyr i frågan m. m.
De åtgärder avseende sättet för bedrivande av själva jordbruksproduktionen,
som kunna vara erforderliga för att minska risken för sand- och jordflykten,
synas böra vidtagas av jordbrukarna själva utan direkt ekonomiskt
stöd från det allmännas sida. Däremot torde det, såsom lantbruksstyrelsen
framhållit, ofta bliva nödvändigt, att statsmakterna lämna ekonomisk medverkan
till plantering av skyddsskogar och skyddshäckar, om sådana skola
komma till stånd i önskvärd omfattning. Emellertid synes lantbruksstyrelsens
förslag om formen för denna ekonomiska medverkan icke helt tillfredsställande.
Enligt detta förslag skulle bidrag till dylika planteringsåtgärder alltid
utgå ur skogsodlingsanslaget. Detta skulle innebära, att sagda anslag skulle
belastas med kostnader ej blott, såsom nu är fallet, för sådana skogsplanteringar,
som äro motiverade ur skogsekonomisk synpunkt, utan även för
skogsplanteringar, som helt eller i främsta rummet vidtagas i jordbrukets
intresse och ej kunna väntas vara av någon betydelse för ökandet av landets
skogstillgångar, ävensom för plantering av häckar å åkerjord. Det synes
icke lämpligt att på dylikt sätt använda skogsodlingsanslaget för ändamål
vid sidan av dem, för vilka anslaget egentligen är avsett. Enligt min mening
bör skogsodlingsanslaget ej användas för plantering av skyddsskogar i
andra fall än sådana, där planteringen är ekonomiskt motiverad redan med
hänsyn till önskemålet att vinna en nöjaktig skogsproduktion å marken. Bidrag
bör dock, i motsats till vad som är fallet enligt nu gällande bestämmelser
för användningen av skogsodlingsanslaget, kunna utgå även om den mark
planteringsåtgärdema avse ej vid planteringstillfället är att hänföra till skogsmark.
Vid plantering av skyddsskogar i sådana fall, där åtgärden främst är
Kungl. Mcij:ts proposition nr 77.
15
föranledd av hänsyn till jordbrukets intressen, ävensom vid plantering av
skyddshäckar böra andra stödformer komma i fråga. Eftersom dylika planteringar
äga mycket nära anknytning till strävandena att åstadkomma en inre
rationalisering inom jordbruket, anser jag, att de stödformer, som jag tidigare
i proposition angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
förordat beträffande inre rationaliseringsåtgärder, böra användas även för
ifrågavarande planteringsverksamhet, och att sålunda amorteringslån och avskrivningslån
böra kunna utlämnas till dylika planteringar enligt de grunder
för sådana lån, som jag där angivit beträffande stenröjning, jordköming
och liknande förbättringsåtgärder. Vid prövning av ansökningar om avskrivningslån
för nu ifrågavarande ändamål torde dock en viss avvikelse från de
såsom allmänna förordade normerna för avskrivningslån till nyssnämnda
förbättringsåtgärder ej sällan vara påkallad. De erforderliga medlen torde
böra tagas ur den fond respektive det anslag, varur amorterings- och avskrivningslån
till inre rationaliseringsåtgärder förutsatts skola utgå.
Vid sådana skogsplanteringsåtgärder, som utföras med anlitande av skogsodlingsanslaget,
torde de nuyarande bestämmelserna för utlämnande avbidrag
ur detta anslag lämpligen kunna gälla. Med anledning av vad lantbruksstyrelsen
anfört om behovet av en ändring av det i sagda bestämmelser
uppställda kravet på att nyttan av företaget minst skall motsvara kostnaden
för detsamma vill jag framhålla, att man vid en uppskattning av
båtnaden av företaget givetvis bör ta hänsyn ej blott till den nytta åtgärden
medför för ägaren av den mark, varå planteringen sker, utan även till
den nytta närliggande jordägare få av densamma. Något behov av en uppmjukning
av ifrågavarande fordran synes mig under sådana förhållanden
ej föreligga.
En konsekvens av vad jag nu föreslagit beträffande de olika källor, ur
vilka ekonomiskt stöd till ifrågavarande åtgärder bör utgå, blir, att bidragsfrågorna
kunna komma att handläggas av skilda organ. I de fall, då bidrag
skall utgå ur skogsodlingsanslaget, komma ärendena att behandlas av skogsvårdsstyrelserna,
medan de särskilda länsorgan, som i nyssnämnda proposition
föreslagits skola omhänderhava den statliga verksamheten för bland
annat jordbrukets inre rationalisering — lantbruksnämnderna — komma att
behandla sådana ärenden, där amorterings- och avskrivningslån skola lämnas.
Detta synes dock ej böra betraktas som någon olägenhet, då de frågor,
som ankomma på de olika organen, böra ses från olika utgångspunkter och
i regel fordra olika sakkunskap.
o E.nligt„ lantbl''uksstyrelsens förslag skulle, om det visade sig omöjligt att
få till stånd erforderliga skyddsåtgärder på frivillighetens väg, expropriation
i sista hand kunna komma i fråga för att bereda det allmänna dispositionsrätt
till sådana områden, där planteringsåtgärder borde vidtagas. Principiellt
kunna väl några invändningar mot en dylik utvidgning av expropriationsmstitutet
knappast göras, i den mån den motsvaras av ett verkligt behov.
Såsom lantbruksstyrelsen erinrat, kan redan nu expropriation ske bland annat
av flygsandfält, varom ägaren försummat alt taga sådan vård, att fara för
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
sandflykt förebygges. Arbetet med bekämpande av sand- och jordflykt från
andra områden än flygsandfält har emellertid i vårt land ännu ej nått så
långt, att full säkerhet om de mest ändamålsenliga bekämpningsmetoderna
kan anses föreligga. Arbetet måste därför under de närmaste åren i viss mån
anses som en försöksverksamhet. Jag anser det med hänsyn härtill lämpligast,
att arbetet med bekämpandet av sand- och jordflykten i vart fall tills
vidare skall bedrivas utan användande av tvångsåtgärder. Man vinner då
dels ökad insikt rörande det lämpligaste sättet för anordnande av skyddsplanteringar,
dels erfarenheter om möjligheterna att utan expropriation få
till stånd erforderliga skyddsåtgärder.
Vad angår frågan om ersättning till skogsvårdsstyrelserna för förluster,
som kunna uppkomma genom en utvidgning av odlingen av plantor för
skyddsplanteringarna vill jag nämna följande. Därest ifrågavarande plantodlingsverksamhet,
trots att den planlagts och bedrivits med den omsorg, som
skäligen kan påfordras, i något fall till följd av svårigheter att avsätta plantorna
skulle medföra förluster för en skogsvårdsstyrelse, synes det mig rimligt,
att staten skall bära åtminstone en del av denna förlust. I överensstämmelse
med den uppfattning, som kommit till uttryck i statskontorets
yttrande, anser jag det dock ej nödvändigt, att man redan nu närmare reglerar,
under vilka omständigheter eller i vilken utsträckning dylik förlust bör
ersättas av staten.
I vetenskapsakademiens och Svenska naturskyddsföreningens yttranden ha
föreslagits vissa åtgärder för att bereda ökade garantier för att naturskyddsintressena
skulle bliva vederbörligen beaktade vid handläggningen av hithörande
ärenden. Några dylika åtgärder böra dock enligt min uppfattning
ej vidtagas, detta redan med hänsyn till att frågan om naturskyddets organisation
för närvarande är under utredning. Jag vill emellertid understryka
att jag i likhet med lantbruksstyrelsen utgår från att de jordbrukets och
skogsbrukets organ, som ha att behandla dessa ärenden, i alla de fall, där
naturskyddsintressena beröras, skola uppehålla kontakt med naturskyddets
företrädare.
Vad slutligen angår frågan om åtgärder för bevarande av de skyddsskogar
och skyddshäckar, som nu finnas eller som kunna komma till stånd i
fortsättningen, vill jag erinra om att enligt skogsstyrelsens år 1946 framlagda
förslag till ny skogsvårdslag sådana skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt
till skydd mot sand- eller jordflykt, skola kunna underkastas särskilda bestämmelser
i fråga om rätten till avverkning och skyldigheten att vidtaga
åtgärder för betryggande av återväxten. Det synes mest ändamålsenligt att
frågan om berörda åtgärder prövas i samband med nämnda förslag. Beträffande
de skyddshäckar, som kunna komma att planteras med hjälp av
avskrivningslån, bör i överensstämmelse med de allmänna regler, vilka föreslagits
för dylika lån, som villkor för frihet från återbetalningsskvldighet
gälla, att planteringen underhålles under avskrivningstiden.
De former för den statliga låne- och bidragsverksamheten för främjande
av jordbrukets inre rationalisering, som jag förordat i den tidigare omför
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
mälda propositionen angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken,
äro avsedda att tillämpas från och med den 1 juli 1948, då de särskilda
verkställighelsorganen för detta arbete — lantbruksnämnderna —
även skulle träda i funktion. Den del av arbetet med stödjande av nu ifrågavarande
planteringsåtgärder, som enligt vad jag föreslagit bör ankomma på
lantbruksnämnderna, torde med hänsyn härtill ej kunna påbörjas före sagda
dag. Några nämnvärda olägenheter av ett dylikt uppskov behöva enligt
min mening ej befaras uppstå. Vad skogsvårdsstyrelsens arbete angår bör
det givetvis ej föreligga hinder för att skogsvårdsstyrelse även före nämnda
dag utlämnar bidrag ur skogsodlingsanslaget till sådana skogsplanteringsåtgärder,
som äro av betydelse för hindrande av sand- eller jordflykt, därest
förutsättningarna för anlitande av sagda anslag äro uppfyllda och medel
finnas tillgängliga. Anledning att för detta ändamål ifrågasätta en höjning
av tidigare äskade medel till sagda anslag synes ej föreligga. Någon särskild
medelsanvisning för ifrågavarande planteringsverksamhet torde sålunda ej
erfordras för budgetåret 1947/48.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att medgiva att åtgärder i enlighet med vad av7 mig i det
föregående förordats må vidtagas till skydd mot sand- och
jordflykt.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund.
Bihang till riksdagens protokoll 19b7. 1 saml. År 77
2